Lagutskottets betänkande nr 3 år 1971 LU 1971:3

Nr 3

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
boupptcckningsplikten.

Motionsyrkandet

I motionen 1971: 56 av herr Börjesson i Falköping hemställs

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn
av bouppteckningsplikten i syfte att få till stånd en förenkling och uppmjukning
av densamma i enlighet med vad i motionen anförts».

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 20 kap. ärvdabalken skall bouppteckning upprättas
efter varje avliden person. Hithörande bestämmelser innebär i
huvudsak att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet
samt att bouppteckningen inom en månad efter upprättandet skall
ingivas till vederbörande domstol för inregistrering. Bouppteckningen
skall förrättas av två gode män. Det ankommer på dödsbodelägare, som
har egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutör
att bestämma tid och ort för bouppteckningen samt att utse
de gode männen. Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman
eller testamentsexekutör, ankommer det på annan, som enligt
18 kap. 2§ ärvdabalken har egendomen i sin vård, att föranstalta om
bouppteckning (bl. a. husfolk, husvärd, polismyndighet, av rätten särskilt
förordnad god man). Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning
inom laga tid förrättats och ingivits. För att framtvinga bouppteckningspliktens
fullgörande äger rätten förelägga vite eller, där bouppteckning
ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Yppas efter bouppteckningens
förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen,
skall inom en månad uppgöras s. k. tilläggsbouppteckning.

Vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning skall
domstolen fastställa den skatt, som skall erläggas jämlikt reglerna i kungl,
förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt.

Motionen

I motionen framhålls att det i många fall inte synes föreligga några
bärande skäl för upprättande av bouppteckning. Motionärerna avser då

1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 3

LU 1971:3

2

närmast de fall där den avlidne är medellös eller i det närmaste medellös
och utan kända arvingar eller då den avlidne är ett barn som icke efterlämnar
några tillgångar och vars föräldrar är i livet. I dessa fall borde
bouppteckningen enligt motionärernas mening kunna ersättas av en
skriftlig anmälan till rätten, som i sin tur får avgöra huruvida en fullständig
bouppteckning är nödvändig. Anmälan kunde undertecknas
under edlig förpliktelse, liksom vid bouppteckning i allmänhet, men
utan anlitande av gode män för boets upptecknande och värderande,
något som i regel medför besvär och extra kostnader för dödsbodelägarna.
Förenklingen skulle också bespara domstolarna kostnader, t. ex.
genom att antalet vitesförelägganden skulle minska.

En förenkling och uppmjukning av bouppteckningsplikten tarvar enligt
motionärernas mening ingen omfattande utredning. En översyn
torde med fördel kunna företas inom justitiedepartementet.

Frågans tidigare behandling

I samband med boutredningslagens tillkomst övervägdes frågan, huruvida
bouppteckning är erforderlig när boets egendom är ringa. I sitt år
1932 avgivna förslag till lag om boutredning och arvskifte anförde lagberedningen
bland annat följande.

Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den praxis tillämpas, att
fordran på bouppteckningen eftergives, när enligt tillgängliga uppgifter
tillgångarna äro så obetydliga, att de ej förslå till annat än gäldande av
begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av dödsfallet.
Huruvida denna praxis kan anses överensstämma med lagens mening, får
anses tvivelaktigt. I varje fall synes den ej böra medgivas för framtiden.
Enligt lagberedningens åsikt hör det till god ordning att, också när varken
gäld eller tillgångar finnas genom bouppteckning fastslås, vilka som äro
dödsbodelägare, samt att övriga uppgifter lämnas, vilka skola förekomma
i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunna nämligen sedermera
yppa sig, och då är det till gagn, att redan i samband med dödsfallet
dessa uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall är en
bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående
den verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt,
då boet kunde anses vara ringa, synes även ur den synpunkten
betänklig, att ovisshet om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom
kunde uppkomma.

Frågan togs upp på nytt till behandling av ärvdabalkssakkunniga i
deras år 1954 avgivna förslag till ärvdabalk. Från olika håll hade nämligen
framställts önskemål att befrielse från bouppteckningsplikt skulle
kunna medgivas under vissa omständigheter. Det hade visat sig svårt att
få till stånd bouppteckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem
avliden person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat
nämnvärda tillgångar eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten
socialvård. I dylika fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke

LU 1971: 3

3

någon uppgift att fylla. Den för bouppteckningen erforderliga släktutredningen
erbjöde ej sällan stora svårigheter. Ofta medförde det mycket
besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga. Dessa vore stundom
spridda över hela landet; en och annan bodde utom riket, vanligen i
Amerika.

Ärvdabalkssakkunniga erinrade om lagberedningens ställningstagande
och anförde vidare:

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till
annat bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det
anses vara av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles.
I själva verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall
föranleda mera avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages
av dödsbodelägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande
kapitel annan, som är närmast till att omhändertaga egendomen,
föranstalta om bouppteckning. I de fall varom här är fråga torde det
ofta vara naturligt att uppgiften ankommer på en socialvårdstjänsteman.
Hos vederbörande pastorsämbete kan denne, även om han ej får upplysning
om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla kännedom om
någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas namn och adresser.
Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på viss dödsbodelägares
adress, torde beträffande denne kunna antecknas att han vistas på
okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar äro obetydliga
och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till väsentligt
högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor möda
nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den
som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten
icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap.
i förslaget behöva utfärdas.

Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag berördes
förevarande fråga endast av Föreningen Sveriges häradshövdingar, som
ansåg att trots de goda skäl, som åberopats för de sakkunnigas avvisande
ståndpunkt, man beträffande avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar
eller allenast obetydliga tillgångar och skulder, ofta skulle kunna
— utan att beaktansvärda olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga
bouppteckningsförfarandet med åtgärder av enklare art.

Vid lagrådsremissen av förslaget till ärvdabalk förklarade föredragande
departementschefen, att de sakkunniga enligt hans mening anfört
bärande skäl för sin uppfattning, att den obligatoriska bouppteckningsplikten
borde upprätthållas och att han därför icke kunde tillmötesgå
det av häradshövdingeföreningen framförda önskemålet om vissa lättnader
i denna plikt.

Vid 1961 års riksdag väcktes motioner (I: 497 och II: 577) i, utom
annat, samma ämne som det nu ifrågavarande. Motionerna, som behandlades
av första lagutskottet, blev föremål för remissförfarande. Flertalet
av remissinstanserna, Stockholms rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund
m. fl., fann den av motionärerna begärda utredningen påkallad,

Vsivir* • C d norn

irlolicfn .Qtår* fm Hlccnn i Hplsinffhnro fsV Rättat till*

LU 1971: 3

4

medan Föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrkte motionärernas
hemställan. I fråga om det närmare innehållet i angivna remissyttranden
får utskottet hänvisa till första lagutskottets utlåtande 1LU 1961: 21.

Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde
utskottet, bland annat, följande.

Vad beträffar motionärernas yrkande om en uppmjukning av bouppteckningsplikten,
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, att hithörande
problem övervägts redan av lagberedningen 1932 och på nytt
tagits upp till granskning vid utarbetandet av ärvdabalken samt att de
skäl, som motionärerna nu andragit till stöd för sin uppfattning, i huvudsak
har åberopats redan i den tidigare debatten, dock utan att vinna
beaktande. De svårigheter som enligt motionärerna är förenade med
gällande bouppteckningsplikt, synes ej heller för närvarande kunna påkalla
ett ändrat ståndpunktstagande. Såsom advokatsamfundet framhåller
i sitt yttrande, kan det sägas, att en bouppteckning i de av motionärerna
angivna fallen icke har någon nämnvärd praktisk funktion att
fylla, men å andra sidan måste beaktas, att bouppteckningen är av grundläggande
betydelse för alla, som har intressen att bevaka i dödsboet.
Det kan därför icke förväntas, att en ändring av hithörande regler enligt
de av motionärerna angivna riktlinjerna skulle medföra något påtagligt
minskat arbete med boutredningama. Härtill kommer, att de bouppteckningar,
varom här är fråga, redan nu i de flesta fall är föga arbetskrävande.
Såsom framgår av ärvdabalkssakkunnigas ovan återgivna uttalande,
kan det icke vara rimligt att kräva, att då tillgångarna är obetydliga
alltför mycket arbete nedlägges för att efterforska dödsbodelägares
adresser. Härtill kommer, att avfattandet av den skriftliga bouppteckningen
underlättas genom olika blankettformulär.

Även vid 1963 års riksdag väcktes motioner i ämnet (I: 31 och H: 37).
Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
1LU 1963: 6, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. I utlåtandet erinrade utskottet om de överväganden som tidigare
gjorts i frågan samt tilläde, att det kunde antagas att det av motionärerna
ifrågasatta förfarandet i många fall ej skulle medföra någon egentlig
förenkling. Den utredning som i allt fall måste göras för att domstolen
skall kunna bedöma, huruvida bouppteckning skall upprättas eller ej,
kunde nämligen enligt utskottet förutsättas få sådan omfattning, att den
ej skulle väsentligen skilja sig från den utredning som för närvarande
verkställes, då fråga är om avliden som saknar tillgångar.

Med anledning av motioner vid 1966 års riksdag (I: 140 och II: 187)
samt vid 1967 års riksdag (II: 30) uttalade första lagutskottet i sina utlåtanden
1LU 1966: 5 och 1LU 1967: 17 att utskottet ej funnit anledning
att frångå sin tidigare uppfattning i frågan samt hemställde att motionerna
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utlåtandena godkändes
av riksdagen.

LU 1971: 3

5

Utskottet

Enligt ärvdabalkens bestämmelser skall bouppteckning efter avliden
alltid upprättas och inges till rätten. I förevarande motion framställs
önskemål om utredning i syfte att ge domstol rätt att i vissa fall medge
befrielse från skyldigheten att förrätta bouppteckning. Motionären åsyftar
bl. a. sådana fall då den avlidne är medellös och saknar kända
arvingar eller då ett litet barn dött utan att efterlämna tillgångar. I dessa
och liknande situationer bör enligt motionären för undvikande av onödiga
besvär och kostnader bouppteckning efter rättens prövning kunna
ersättas av en skriftlig anmälan.

En uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten har, såsom framgår
av vad ovan upptagits, vid flera tillfällen övervägts. De skäl, som motionären
nu anfört till stöd för sin uppfattning, har åberopats redan
under den tidigare debatten; på senare tid i samband med motioner vid
1961, 1963, 1966 och 1967 års riksdagar. Vid förstnämnda tillfälle
fann första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande ej sådana
omständigheter ha förebringats, att en ändring kunde anses påkallad i
lagberedningens och ärvdabalkssakkunnigas ståndpunkt, att den obligatoriska
bouppteckningsplikten borde bibehållas. Utskottet erinrade jämväl
om att ifrågavarande bouppteckningar i allmänhet fordrade föga
omfattande utredningar och ofta kunde avfattas jämlikt förefintliga
blankettformulär. I sitt utlåtande år 1963, vilket godkänts av riksdagen,
framhöll första lagutskottet till stöd för bibehållande av den obligatoriska
bouppteckningsplikten bl. a. att det kunde antagas att det ifrågasatta
förfarandet i många fall ej skulle medföra någon egentlig förenkling.
Enligt utskottet kunde nämligen den utredning, som måste göras
för domstolens bedömning av frågan om eftergift av bouppteckningsskyldigheten,
förutsättas få sådan omfattning, att den ej skulle väsentligen
skilja sig från den utredning som verkställdes, då fråga var om
bouppteckning efter avliden, som saknade tillgångar. I sina år 1966 och
1967 avgivna av riksdagen godkända utlåtanden förklarade första lagutskottet
att utskottet vidhöll sin tidigare redovisade inställning till
spörsmålet.

Någon omständighet, som kan ge anledning att frångå den av riksdagen
tidigare intagna ståndpunkten, har enligt utskottets mening inte
inträffat sedan frågan senast prövades.

Utskottet får därför hemställa

att motionen 1971: 56 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

LU 1971: 3

6

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m)*, fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i
Helsingborg (c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (c), Lidgård (m), Winberg (m) och fru Jonäng
(c), vilka ansett

dels att utskottet bort anföra följande.

Enligt — (lika med utskottet) anmälan.

En uppmjukning av bouppteckningsplikten har, såsom framgår av
vad ovan anförts, vid flera tillfällen varit under övervägande, dock utan
att några åtgärder kommit till stånd. Utskottet delar den i förevarande
motion uttalade uppfattningen, att det i vissa fall — såsom de i föregående
stycke angivna — kan sakna praktisk betydelse att fullständig
bouppteckning upprättas.

Motionärens yrkande går ut på en rätt för domstol att under vissa
omständigheter medge befrielse från skyldighet att upprätta och inge
bouppteckning. Måhända skulle det för att undanröja de olägenheter
motionären påtalat vara lämpligt att i de ifrågavarande fallen förenkla
bouppteckningsförfarandet genom att domstolen fick rätt att efterge
kravet på gode män. Det skulle då vara tillräckligt att de anhöriga eller
den som eljest har hand om dödsboet lämnar uppgifter till domstolen
om de förhållanden, varom en bouppteckning skall upplysa. Uppgifterna
kunde lämpligen lämnas på en blankett, eventuellt tillhandahållen av
domstolen, och undertecknas under edlig förpliktelse liksom vid bouppteckningar
i allmänhet. Förenklingen skulle således bestå i att besväret
och kostnaden med särskilda gode män skulle bortfalla.

En blankett av ovannämnt slag torde i de enkla fall varom här är
fråga kunna ifyllas utan hjälp av någon utomstående eller enligt anvisning
av någon befattningshavare vid domstolen. För domstolen skulle
en viss arbetslättnad kunna förväntas genom att antalet vitesförelägganden
och förordnanden av god man att föranstalta om bouppteckning
skulle nedgå.

Utskottet finner det önskvärt, att de praktiska förutsättningarna för
den antydda uppmjukningen av bouppteckningsskyldigheten undersökes.
Då frågan till sin omfattning är begränsad och knappast kan tarva någon
större utredning, förutsätter utskottet att erforderlig utredning kan ske
inom justitiedepartementet utan att någon särskild kommitté tillsättes;

LU 1971:3

7

dels ock att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1971: 56 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande viss uppmjukning
av bouppteckningsplikten i enlighet med vad ovan anförts.