Lagutskottets betänkande nr 27 år 1971 LU 1971: 27

Nr 27

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i jordabalken, m. m.

Genom en den 5 november 1971 dagtecknad proposition, 1971: 179,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändring i jordabalken,

2) lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken,

3) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

4) lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast
egendom,

6) lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden,

7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i nya jordabalkens bestämmelser
om panträtt i fast egendom i syfte att underlätta den praktiska
tillämpningen av bestämmelserna. Vidare föreslås viss ändring i
fråga om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut.

Propositionen innehåller också vissa förslag för att ytterligare anpassa
s. k. publika arrendeupplåtelser till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken
om besittningsskydd för jordbruksarrendator.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft samtidigt med jordabalken,
dvs. den 1 januari 1972.

En utförligare redogörelse för innebörden av ändringsförslagen lämnas
på s. 14 f.

1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 27

LU 1971: 27

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken1

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 och 7 §§ samt 18 kap. 8 § jordabalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

När myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran,
som är förenad med panträtt i
fastigheten, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt
lag få betalning ur medlen intill
pantbrevets belopp. I den mån
detta ej förslår, erhåller borgenären
genom tillägg betalning ur
medlen för ränta på kapitalbelopp
inom pantbrevets belopp,
för skadestånd på grund av förtida
betalning samt för ersättning
för indrivningskostnad och annan
kostnad som föranledes av fordrings
förhållandet. Tillägget får
icke överstiga femton procent av
fordringens inom pantbrevets belopp
liggande kapitalbelopp jämte
sex procent årlig ränta på detta
belopp från den dag då fastigheten
utmättes, konkursansökan
gjordes eller de medel nedsattes
som eljest skall fördelas.

När myndighet vid utsökning
eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i fastighet, har
borgenär rätt att för fordran,
som är förenad med panträtt i
fastigheten, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt
lag få betalning ur medlen intill
pantbrevets belopp. I den mån
detta ej förslår, erhåller borgenären
betalning ur medlen genom
ett tillägg. Detta får icke överstiga
femton procent av pantbrevets
belopp jämte sex procent årlig
ränta på detta belopp från
den dag då fastigheten utmättes,
konkursansökan gjordes eller de
medel nedsattes som eljest skall
fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckningarna
samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda belopp.

Har fastighet överlåtits och
har förre ägaren innan nye ägaren
sökt lagfart upplåtit panträtt
i fastigheten, gäller upplåtelsen,

1 Lydelse enligt 1970: 994.

Har fastighet överlåtits och
har därefter förre ägaren upplåtit
panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen,
om borgenären vid upp -

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse

om borgenären vid upplåtelsen
eller, när fordringen därefter
överlåtits till annan, denne vid
sitt förvärv varken ägde eller bort
äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen.
Om fastigheten
överlåtits även till annan, äger
vad som sagts nu tillämpning i
fråga om upplåtelse som den senare
förvärvaren gjort innan den
förre förvärvaren sökt lagfart.

Föreslagen lydelse

låtelsen eller, när fordringen därefter
överlåtits till annan, denne
vid sitt förvärv varken ägde eller
bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen.
Om fastigheten
överlåtits även till annan, äger
vad som sagts nu tillämpning i
fråga om upplåtelse som den senare
förvärvaren gjort.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått genom
sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

18 kap.

8 §

Har ärende angående anteckning
enligt 19 kap. 20 § att talan
blivit väckt om äganderätt till
fast egendom eller enligt 20 kap.
14 § att ägares rätt att förfoga
över egendomen är inskränkt eller
enligt 7 § förköpslagen (1967:
868) att kommun beslutat utöva
förköpsrätt i fråga om egendomen
upptagits på inskrivningsdag,
får den som därefter förvärvat
egendomen eller panträtt eller
annan rättighet i denna icke
till stöd för beståndet av förvärvet
eller rätten till ersättning enligt
4 § andra stycket åberopa att
han vid förvärvet varken ägde eller
bort äga kännedom om omständighet
som avses med anteckningen.
Motsvarande gäller i
fråga om anteckning enligt 21
kap. 4 § att tomträttshavares rätt
att upplåta servitut eller rätt till
elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.

Har ärende angående anteckning
enligt 19 kap. 20 § att talan
blivit väckt om äganderätt till
fast egendom eller enligt 20 kap.
14 § att ägares rätt att förfoga
över egendomen är inskränkt eller
enligt 7 § förköpslagen (1967:
868) att kommun beslutat utöva
förköpsrätt i fråga om egendomen
upptagits på inskrivningsdag,
får den som därefter förvärvat
egendomen eller annan rättighet
i denna än panträtt icke
till stöd för beståndet av förvärvet
eller rätten till ersättning enligt
4 § andra stycket åberopa att
han vid förvärvet varken ägde eller
bort äga kännedom om omständighet
som avses med anteckningen.
Motsvarande gäller i
fråga om anteckning enligt 21
kap. 4 § att tomträttshavares rätt
att upplåta servitut eller rätt till
elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

tl Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 27

LU 1971: 27

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 995) om införande av
nya jordabalken,

dels att 41 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av nedan angiv
na lydelse.

Föreslagen lydelse
41 §

Nuvarande lydelse

Har avtal om jordbruksarrende
träffats före nya balkens ikraftträdande
och är upplåtelsen sådan
att äldre bestämmelser om
optionsrätt ej kunnat tillämpas
på den, äger 9 kap. 7—13 §§ nya
balken tillämpning på avtalet,
om antingen arrendatorn ensam
eller arrendatorn och före honom
hans make eller någon av hans
föräldrar vid arrendetidens utgång
brukat arrendestället under
sammanlagt minst tio år. Detsamma
gäller, om den arrendetid
som löper vid ikraftträdandet enligt
avtalet utgår först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio
år.

Har avtal om jordbruksarrende
träffats före nya balkens ikraftträdande
och är upplåtelsen sådan
att 2 kap. 51—56 §§ lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom ej kunnat tilllämpas
på den, äger 9 kap. 7—13
§§ nya balken tillämpning på avtalet,
om antingen arrendatorn
ensam eller arrendatorn och före
honom hans make eller någon
av hans föräldrar vid arrendetidens
utgång brukat arrendestället
under sammanlagt
minst tio år. Detsamma gäller,
om den arrendetid som löper vid
ikraftträdandet enligt avtalet utgår
först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio år.

Rätt till förlängning av arrendeavtal enligt första stycket tillkommer
dock ej arrendatorn, om jordägaren före utgången av år 1973,
dock senast i samband med att tvist som avses i 9 kap. 10 § nya balken
prövas av arrendenämnden, hos nämnden begär förklaring att arrenderätten
icke skall vara förenad med rätt till förlängning och
nämnden med hänsyn till omständigheterna finner skäl meddela sådan
förklaring.

44 §

I fråga om avtal om jordbruksarrende, som före utgången av år
1981 ingås beträffande sådan brukningsdel som avses i 2 kap. 49 §
lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, äger 2 kap.
63 och 64 §§ samt, såvitt angår förbehåll stridande mot någon av
dessa båda paragrafer, 2 kap. 65 § andra stycket och 68 § första och
andra styckena nämnda lag fortfarande tillämpning.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om avtal
om jordbruksarrende som före ut -

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gången av år 1981 ingås beträffande
sådan brukningsdel som avses
i 1 § lagen (1946:147) med
särskilda bestämmelser om arrende
av viss kommunal jord. 1 stället
för 2 kap. 68 § första och andra
styckena lagen (1907:36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom tilllämpas
4 § första och andra styckena
förstnämnda lag.

58 a §

Bestämmelserna om besvärstid
i 19 kap. 14 § andra stycket nya
balken träder, utan hinder av vad
som sägs i 1 § denna lag, i kraft
den dag Konungen bestämmer.
Till dess gäller, att besvärstiden
vid beslut som avses i 19 kap. 14 §
andra stycket nya balken är två
veckor från den dag expeditionen
i ärendet hölls sökanden till handa,
dock minst fyra veckor från
den inskrivningsdag till vilken
beslutet är att hänföra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

3 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 71, 91 a och 91 b §§ utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

71 §!

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods
till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder därav ej möta för
godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och
njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6
kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under
panträtt i handom, vare dock, där egendomen icke utgöres av fartyg
eller av gods i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig att lämna panten från
sig, med mindre full lösen därför gives, eller panthavaren nöjes med
att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej äge panthavaren
vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudes, ändå
att hans fordran ej är till betalning förfallen.

1 Senaste lydelse 1971:495.

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg blivit
av ägaren till den intecknade egendomen lämnad såsom pant, skall
inteckningen icke utmätas utan i stället den rätt till andel i inteckningen,
som, efter ty särskilt är stadgat, må tillkomma gäldenären, tagas
i mät i den ordning som 74 § stadgar.

Om utmätning av ägarhypotek Om utmätning av pantbrev i
i fast egendom finnas bestämfast egendom i den mån det ej

melser i 91 a §. utgör pant för fordran finnas be stämmelser

i 91 a §.

91 a

Vid utmätning av ägarhypotek i
fast egendom skall pantbrevet tagas
i förvar eller, om annan än
den intecknade fastighetens ägare
innehar pantbrevet, förbud
meddelas innehavaren att utlämna
det utan tillstånd av utmätningsmannen.
Utmätningen är
fullbordad först när så skett.

Den fasta egendom vari
ägarhypoteket gäller skall tagas i
anspråk, om borgenären yrkar
det inom en månad från det att
beslut meddelades om utmätning
av ägarhypoteket. När utmätningsmannen
meddelat beslut om
att den fasta egendomen tages i
anspråk, anses den utmätt. Om
borgenären ej inom nämnda tid
yrkat att den fasta egendomen
tages i anspråk eller yrkande därom
återkallas, skall det utmätta
ägarhypoteket pantförskrivas till
honom enligt 91 b §.

Råder tvist huruvida ägarhypotek
för gäldenären föreligger,
skall utmätningsmannen, om skäl
äro därtill, förelägga utmätningssökanden
att inom en månad efter
det att föreläggandet delgivits
honom vid domstol som anges i
10 kap. 10 § rättegångsbalken väcka
talan mot gäldenären och den
som bestrider dennes rätt. Innan

1 Senaste lydelse 1971: 495.

§x

I den mån pantbrev i fast
egendom ej utgör pant för fordran
får det tagas i anspråk genom
utmätning hos fastighetens ägare.

Vid sådan utmätning skall pantbrevet
tagas i förvar eller, om annan
än den intecknade fastighetens
ägare innehar pantbrevet, förbud
meddelas innehavaren att utlämna
det utan tillstånd av utmätningsmannen.
Utmätningen är
fullbordad först när så skett.

Har utmätning skett enligt 1
morn., skall den fasta egendomen
tagas i anspråk, om borgenären
yrkar det inom en månad från
utmätningsbeslutet. När utmätningsmannen
meddelat beslut om
att den fasta egendomen tages i
anspråk, anses den utmätt. Om
borgenären ej inom nämnda tid
yrkat att den fasta egendomen tages
i anspråk eller yrkande därom
återkallas, skall pantbrevet
pantförskrivas till honom enligt
91 b§.

Råder tvist huruvida något
finns att utmäta enligt 1 morn.,
skall utmätningsmannen, om skäl
äro därtill, förelägga utmätningssökanden
att inom en månad efter
det att föreläggandet delgivits
honom vid domstol som
anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken
väcka talan mot gäldenären
och den som bestrider att

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse

tvisten blivit avgjord genom dom
som vunnit laga kraft får beslut
om fastighetens tagande i anspråk
meddelas eller pantförskrivning
av ägarhypoteket ske
endast om rätten förklarar hinder
ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätningssökanden
föreläggande enligt 3
mom. och är ej talan i saken
väckt av annan part, går utmätningen
åter.

91b

Pantförskrivning av ägarhypotek
sker genom att utmätningsmannen
till borgenären utfärdar
bevis att pantbrevet utgör pant
för dennes fordran och överlämnar
pantbrevet till honom eller,
om annan än fastighetens ägare
innehar detta, underrättar innehavaren
om pantförskrivningen. I
underrättelsen skall anges, att innehavaren
ej får utlämna handlingen
till skada för borgenären.
Ågarhypotek som tillkommer
ägare av andel i fastighet får ej
pantförskrivas för sig.

Föreslagen lydelse

något finns att utmäta. Innan
tvisten blivit avgjord genom dom
som vunnit laga kraft får beslut
om fastighetens tagande i anspråk
meddelas eller pantförskrivning
av pantbrevet ske endast
om rätten förklarar hinder
ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätningssökanden
föreläggande enligt 4
mom. och är ej talan i saken
väckt av annan part, går utmätningen
åter.

§l

Pantförskrivning av pantbrev
sker genom att utmätningsmannen
till borgenären utfärdar bevis
att pantbrevet utgör pant för
dennes fordran och överlämnar
pantbrevet till honom eller, om
annan än fastighetens ägare innehar
detta, underrättar innehavaren
om pantförskrivningen. I underrättelsen
skall anges, att innehavaren
ej får utlämna handlingen
till skada för borgenären.
Andel i pantbrev som tillkommer
delägare i fastigheten får ej pantförskrivas
för sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Har ägarhypotek utmätts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
medför utmätningen, om den fasta egendomen tagits i anspråk
enligt 91 a § 3 morn., ej rätt till betalning genom tillägg enligt 6 kap.
3 § jordabalken. Har försäljning av ägarhypoteket ej ägt rum före
ikraftträdandet, tillämpas i övrigt bestämmelserna i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) sådan sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej
annat följer av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971:
495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1). Tid som anges i
91 a § 3 mom. räknas därvid från ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1971: 495.
t2 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 27

LU 1971: 27

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att punkt 2 av övergångsbestämmelserna till
lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast
egendom

Härigenom förordnas, att 2, 26, 27, 33, 39 och 58 §§ lagen (1971:
494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Vad i denna lag sägs om utmätt fast egendom gäller i tillämpliga
delar även när fast egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

Vad som sägs om fordran som Vad som sägs om fordran som
är förenad med panträtt i fast är förenad med panträtt i fast
egendom gäller även rätt till beegendom gäller även fordran för

talning på grund av ägarhypotek, vilken fast egendom tagits i an om

ej annat följer av särskilda språk enligt 91 a § 3 mom. utsök bestämmelser

i lagen. ningslagen (1877:31 s. 1) samt,

om ej annat följer av särskilda
bestämmelser i denna lag, rätt
till betalning på grund av ägarhypotek.

De bestämmelser som meddelas om pantbrev gäller i tillämpliga
delar även vilandebevis.

26 §

Fordringar och rättigheter upptages efter det företräde som gäller
enligt lag. Inskriven rättighet har företräde framför fordran med förmånsrätt
på grund av utmätning, om inskrivning sökts före dagen för
utmätningen. Kostnaden för förfarandet upptages närmast före exekutionsfordringen.

Tillägg som avses i 6 kap. 3 § Ränta och annan biförpliktelse

jordabalken upptages före pantupptages före fordringens kapitalbrevets
belopp, om ej borgenären belopp, om ej borgenären yrkar
yrkar annat. annat.

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordran eller rättighet upptages i förteckningen även om den är beroende
av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att
sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu
ej beviljad, upptages fordringen eller rättigheten med det företräde
som tillkommer den, om inteckningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet
som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning enligt 13 § ägt rum.

27 §

Fordran upptages med det belopp till vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt
ej får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt
6 kap. 3 § jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp,
upptages återstoden som ägarhypotek.

Om i fastigheten gäller pantbrev
som ej innehaves av ägaren
och någon fordran för vilket
pantbrevet utgör säkerhet ej blivit
anmäld, upptages pantbrevets
belopp och det tillägg enligt 6
kap. 3 § jordabalken som med
hänsyn till ägarens uppgifter och
andra omständigheter kan antagas
böra utgå.

Ägarhypotek upptages utan
tillägg, om det ej är utmätt.

Rättighet upptages utan att något

Om i fastigheten gäller pantbrev
som ej innehaves av ägaren
och någon fordran för vilken
pantbrevet utgör säkerhet ej blivit
anmäld, upptages pantbrevets belopp
och ett till tio procent av detta
belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptages utan
tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken.

belopp anges.

33 §

Tomträtt som inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt
förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk
kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre
rätt än exekutionsfordringen.

I andra fall än som avses i
första stycket skall nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk
kraft särskilt förbehållas, om det
saknas anledning antaga att de
belastar fastigheten till beaktansvärd
skada för innehavare av
fordran med bättre rätt. Härvid
skall rätt till betalning på grund
av ägarhypotek icke anses som
fordran, i den mån ägarhypoteket
ej är utmätt.

Talan mot överexekutors besl
enligt andra stycket får föras end;

varigenom rättighet förbehållits
av den som bestritt att förbehål -

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

let göres. Innehavare av rättighet sorn ej sålunda förbehållits får ej
föra talan mot överexekutors beslut i denna fråga.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll
och icke heller förbehållits enligt andra stycket kan skyddas
genom förbehåll vid auktionen enligt 39 §.

39 §

Om sakägarförteckningen upptager
rättighet som ej enligt 33 §
första stycket är skyddad utan
särskilt förbehåll och ej heller
förbehållits enligt 33 § andra
stycket, skall fastigheten först utropas
utan förbehåll om rättighetens
bestånd och därefter med
sådant förbehåll. Uppnås vid det
senare utropet bud som täcker
fordringar med bättre rätt än rättigheten
eller som, utan att täcka
dessa, är lika högt som eller högre
än budet vid det föregående
utropet, har budet vid det senare
utropet företräde. Att ägarhypotek
icke täckes utgör ej hinder
mot att bud med förbehåll för
rättigheten godtages.

Om sakägarförteckningen upptager
rättighet som ej enligt 33 §
första stycket är skyddad utan
särskilt förbehåll och ej heller
förbehållits enligt 33 § andra
stycket, skall fastigheten först utropas
utan förbehåll om rättighetens
bestånd och därefter med
sådant förbehåll. Uppnås vid det
senare utropet bud som täcker
fordringar med bättre rätt än rättigheten
eller som, utan att täcka
dessa, är lika högt som eller högre
än budet vid det föregående
utropet, har budet vid det senare
utropet företräde. Att ägarhypotek
i den mån det ej är utmätt
icke täckes utgör ej hinder mot
att bud med förbehåll för rättigheten
godtages.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter
som avses i första stycket, skall fastigheten först utropas utan förbehåll
för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast
för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal
rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera
rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om det icke
leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av
rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre
rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden
mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så
stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre
rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala
enligt vad nyss sagts men till följd av att flera tillskott erfordras
det sålunda erbjudna beloppet ej ensamt eller i förening med annat
tillskott som bjudes är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas
enligt tredje stycket, skall fastigheten utropas med förbehåll för rättigheten
och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare
bud och annat tillskott som bjudes.

Om borgenär, vars fordran ej blivit täckt genom visst bud, godtager
budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses
som täckt.

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall
det gälla.

58 §

Vid försäljning under hand Vid försäljning under hand
skall köparen åläggas att svara skall köparen åläggas att svara

för alla fordringar som på grund för alla fordringar som på grund

av panträtt, utmätning eller elav panträtt, utmätning eller eljest
är förenade med förmånsrätt jest är förenade med förmånsrätt

i fastigheten och kostnaden för i fastigheten och kostnaden för

förfarandet, i den mån ej borgeförfarandet, i den mån ej borgenär
kan erhålla betalning ur andnär kan erhålla betalning ur andra
tillgängliga medel eller avstår ra tillgängliga medel eller avstår

från förmånsrätt i fastigheten elfrån förmånsrätt i fastigheten eller
sökanden medger att försäljler sökanden medger att försäljning
får ske utan att kostnaden ning får ske utan att kostnaden

för förfarandet blir täckt. Rätt på för förfarandet blir täckt. Rätt på

grund av ägarhypotek anses icke grund av ägarhypotek anses icke

som fordran i den mån ej ägarsom fordran.

hypoteket är utmätt.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej
köparen visar att han avtalat annat med borgenären eller betalning
skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden avstått från
täckning av kostnaden för förfarandet, skall vad som behövs för sådan
täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling
skall förbehållas. Härvid äger 47 § motsvarande tillämpning.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som i 35 § föreskrives
i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen
skall betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling upprättats.
Försummas det är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, äger bestämmelserna i 43 § om handpenning
motsvarande tillämpning. Vad i 43 § första stycket sägs om auktion
gäller även försäljning under hand.

I övrigt bestämmer överexekutor köpevillkoren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden Härigenom

förordnas, att 7 § lagen (1946: 807) om handläggning av
domstolsärenden1 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

1 Senaste lydelse av 7 § 1964:670.

LU 1971: 27

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966: 454) om företagsinteckning,

dels att i 10, 17, 21—23, 26, 29—31, 34 och 35 §§ ordet ”inskrivningsdomare”
i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”inskrivningsmyndighet”
i motsvarande form,

dels att 4 och 16 §§ samt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till
lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den
mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas
för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg
som kan omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning 2. byggnad eller annan anlägg som

icke hör till tomträtt eller ning som icke hör till tomträtt,

vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rät- 3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet
som avses i 1 kap. 7 § latighet som avses i 7 kap. 3 § jorgen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) dabalken, bostadsrätt eller rätt

om nyttjanderätt till fast egentill gruva eller annan gruvegendom,
bostadsrätt eller rätt till dom, om rättigheten kan utmä gruva

eller annan gruvegendom, tas,

om rättigheten kan utmätas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten
kan utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om
rättigheten kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom
av sådant slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning
av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk
genom expropriation eller liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran
på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades
av inteckningen.

16 §

Ärende om företagsinteckning
upptages av inskrivningsdomaren
för stad som är säte för länsstyrelsen
i det län där verksamheten

Ärende om företagsinteckning
upptages av inskrivningsmyndigheten
för kommun som är säte
för länsstyrelsen i det län där

LU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bedrives eller, om näringsidkaren verksamheten bedrives eller, om

är aktiebolag, bolagets styrelse näringsidkaren är aktiebolag, bo har

sitt säte. lagets styrelse har sitt säte.

Över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad
eller sökt förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier,
om annat ej framgår av bestämmelse under a)—f) i det följande.

a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren
försatt i konkurs på grund av ansökan som gjorts före
ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§,
15 § andra stycket, 32 § samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen
eller konkursen.

b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för
fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan
omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,
omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna
i 4 § alltjämt egendomen eller utestående köpeskilling för denna. Detta
gäller dock icke i konkurs som inträder på grund av ansökan som göres
senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt
vid utmätning i 13 § skall ej tillämpas på sådan egendom
som avses här.

c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavares
rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprättats
innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall
prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 2 § lagen f) Bestämmelsen i 2 § lagen

om förlagsinteckning i vissa oljeom förlagsinteckning i vissa oljelager
skall alltjämt tillämpas på lager skall alltjämt tillämpas på

förlagsinteckning i oljelager som förlagsinteckning i oljelager som

beviljats eller sökts före den nya beviljats eller sökts före den nya

lagens ikraftträdande. Avser sålagens ikraftträdande. Avser sådan
inteckning lager som tillhör dan inteckning lager som tillhör

annan än aktiebolag, skall ärende annan än aktiebolag, skall ärende

angående inteckningen även efter angående inteckningen upptagas

den nya lagens ikraftträdande av inskrivningsmyndigheten i

upptagas av inskrivningsdomaren Stockholms domsaga.

i Stockholm.

Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas
även på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om
annat ej föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Vid tillämpning av 4 § första stycket 2 skall vattenfallsrätt anses likställd
med tomträtt.

LU 1971: 27

Huvudinnehållet i propositionen

Den 1 januari 1972 träder betydelsefulla och omfattande nya lagkomplex
på fastighetsrättens område i kraft. Bland dem märks jordabalken
(JB) och lagen om exekutiv försäljning av fast egendom jämte vissa
följdändringar i utsökningslagen (UL). I förevarande proposition läggs
fram förslag till vissa ändringar i nämnda lagar. Sålunda föreslås ändringar
i JB:s bestämmelser om panträtt i fast egendom i syfte att underlätta
den praktiska tillämpningen inom kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna
av bestämmelserna. Ändringsförslagen har utarbetats på
grundval av synpunkter som kommit fram vid överläggningar, varvid
följande kreditorganisationer medverkat, nämligen Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund.
I propositionen föreslås vidare viss ändring i fråga
om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut. Härjämte läggs
fram förslag för att ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplåtelser
till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken om besittningsskydd för
jordbruksarrendator. Förslagen bygger bl. a. på en av publika arrendeutredningen
i juni 1971 avlämnad promemoria (Ds Jo 1971: 4), benämnd
Publika arrenden vid övergången till jordabalken. Slutligen föreslås ändringar
i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen)
och i lagen (1966: 454) om företagsinteckning. Ändringarna innebär
en anpassning av bestämmelserna till JB.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft samtidigt som
JB, dvs. den 1 januari 1972.

I det följande lämnar utskottet en kortfattad redogörelse för de föreslagna
ändringarna rörande dels panträttsbestämmelsema, dels bestämmelserna
om besittningsskydd för jordbruksarrendator.

Bestämmelserna om panträtt i JB innebär att den förutvarande konstruktionen
med ett skriftligt fordringsbevis på vilket fastighetsägaren
tecknat medgivande till inteckning övergivits. I stället utfärdar inskrivningsmyndigheten
på ansökan av fastighetsägaren ett pantbrev som inte
utgör någon skuldförbindelse (6: 1 JB). Inte heller berättigar enbart
innehavet av pantbrevet till betalning ur fastigheten. En borgenär måste
alltid kunna hänvisa till en fordran, för vilken pantbrev överlämnats som
pant. Fordringen behöver inte vara skriftlig men i praktiken torde skuldförhållandet
komma att regleras i omslagsrevers. Panträtten uppkommer
genom att fastighetsägaren lämnar över pantbrev till fordringshavaren
som säkerhet för dennes fordran (6: 2 JB). Det är av grundläggande
betydelse för panträtten enligt JB att upplåtelsen måste göras av fastighetsägaren.
En borgenär kan i princip inte göra godtrosförvärv om panträttsupplåtelsen
har gjorts av annan än fastighetens ägare. Principen är

LU 1971: 27

dock försedd med undantag. I det följande berörs de undantagsbestämmelser
som finns i 6: 7 JB. Dessa bestämmelser reglerar företrädet mellan
äganderättsförvärv och panträttsupplåtelse och innehåller att borgenär
som är i god tro med avseende på äganderättsövergången är skyddad
i sitt förvärv av panträtt från den förutvarande ägaren. Den viktiga
begränsningen gäller dock att borgenären inte är skyddad, om nya
ägaren hade sökt lagfart när panträtten uppläts. Av betydelse i detta sammanhang
är också vissa bestämmelser i 18 kap. JB om godtrosförvärv på
grund av inskrivning m. m. Sålunda medför enligt 18: 8 JB anteckning
i fastighetsboken om äganderättstvist eller om förfoganderättsinskränkning
eller enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) om att kommun beslutat
utöva förköpsrätt att förvärvare av panträtt inte får åberopa god tro
beträffande omständighet som avses med anteckning till stöd för bl. a.
beståndet av förvärvet. Den avgörande tidpunkten då anteckningen hindrar
god tro är den dag då anteckningsärendet har tagits upp på inskrivningsdag.
I frågavarande bestämmelser innebär således att en panthavare
för att vara skyddad av sin goda tro måste vid upplåtelsen förvissa
sig om inte bara att innehavaren av pantbrevet har lagfart på fastigheten
utan även att annan än den som upplåter panträtten inte har sökt
lagfart på fastigheten eller del av denna och att någon sådan anteckning
som avses i 18: 8 JB inte har gjorts i fastighetsboken.

I propositionen anförs att den ägarkontroll som de nya panträttsbestämmelsema
ålägger borgenären att utföra, om han vill vara skyddad
mot tredje man i vissa hänseenden, ställer större krav på kreditgivarsidan
än man tidigare har utgått från i lagstiftningsärendet. De praktiska
problem som påvisats har enligt föredragande statsrådet sådan räckvidd
att de inte kan förbigås. Otvivelaktigt är det också så att de nya reglerna
förutsätter en längre gående service från inskrivningsmyndigheternas
sida än som hittills förekommit, framhåller föredraganden och tillägger
att det i dagens läge finns starka skäl att undvika att inskrivningsmyndigheterna
ytterligare belastas.

I syfte att undanröja nämnda svårigheter föreslås i propositionen
sådan ändring i 6:7 JB att borgenärens godtrosskydd utvidgas så att hans
möjlighet att göra godtrosförvärv inte utan vidare skärs av i och med
att den nye ägaren söker lagfart. Då innebörden av kravet på god tro
hos borgenären bör vara detsamma enligt 18: 8 JB som enligt 6: 7 JB
föreslås vidare att 18: 8 JB jämkas så att en borgenär som får ett pantbrev
överlämnat till sig som pant inte drabbas av rättsförlust om han
har gjort den kontroll som rimligen kan begäras av honom beträffande
förekomsten av sådan anteckningar som avses i lagrummet.

Innebörden av panträtten i JB är i huvudsak följande. Borgenärens
rätt till betalning ur fastigheten är inte begränsad till pantbrevets belopp.
Säkerheten består dessutom av ett särskilt tillägg som uppgår till högst
15 procent av nämnda belopp. Tillägget är avsett att täcka borgenärens

LU 1971: 27

anspråk på ränta och hans krav på ersättning för kostnader som föranleds
av fordringsförhållandet. Härutöver får borgenären tillgodogöra
sig ränta efter 6 procent om året för tiden efter det att fastigheten utmättes
eller efter motsvarande tidpunkt i andra fall av medelsfördelning.
Det särskilda tillägget får tas i anspråk bara under vissa särskilt angivna
förutsättningar. För det första får tillägget tas i anspråk bara om pantbrevets
belopp inte förslår. För det andra får tillägget utnyttjas endast
för betalning av ränta på fordringens kapitalbelopp i den mån detta
inte överstiger pantbrevets belopp, av skadestånd på grund av förtida
betalning eller av ersättning för indrivningskostnad eller annan kostnad
som föranleds av fordringsförhållandet. Borgenären har alltså inte rätt
att få betalning för sin kapitalfordran ur tillägget. Inte heller får han,
om fordringen överstiger pantbrevets belopp, uppbära betalning för den
ränta som hänför sig till det överskjutande beloppet.

De bestämmelser som begränsar borgenärs rätt att utnyttja tillägget
får särskild betydelse för andrahandspanthavare. Andrahandspantsättning
uppkommer genom att fastighetsägare, som lämnat pantbrev som
pant till borgenär, pantförskriver pantbrevet även till annan borgenär.
Denne senare får på grund av sådan pantförskrivning utnyttja det
överhypotek som föreligger eller kan uppkomma. De förut angivna begränsningarna
i möjligheten att utnyttja tillägget medför, att en andrahandspanthavare
får betalning ur fastigheten endast om förstahandspanthavarens
totala anspråk — således även utmätningsräntan — understiger
pantbrevets kapitalbelopp. Andrahandspanthavaren har vidare
rätt att ta ut ränta och kostnader ur tillägget bara i den mån anspråken
hänför sig till den del av hans fordran som ryms inom pantbrevets
belopp och inom ramen för ett procentuellt tillägg som beräknas
på samma del av fordringen.

När pantbrev inte alls eller bara delvis har utnyttjats för pantsättning,
utgör pantbrevet eller den outnyttjade delen därav ägarhypotek. Innebörden
härav är enligt 6: 9 JB att om pantbrev inte överlämnats som
pant för fordran, fastighetsägaren är berättigad att när myndighet vid
utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastigheten
med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning
ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats
som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp,
har fastighetsägaren rätt att ur medlen erhålla skillnaden. Ägarhypotek
kan utmätas för fastighetsägarens skuld. Reglerna härom finns i 91 a §
och 91 b § UL.

I propositionen föreslås nu att bestämmelserna i 6: 3 JB om tillägget
ändras på så sätt att borgenär vid medelsfördelning skall kunna få betalning
för sin fordran dels med pantbrevets belopp, dels, om detta inte
räcker till, genom tillägget, som utgör 15 procent av pantbrevets belopp
jämte utmätningsräntan. Regeln innebär i motsats till JB:s nuva -

LU 1971: 27

rande ordning att borgenär kan få betalt för sin kapitalfordran även ur
tillägget. Däremot skall han i överensstämmelse med JB:s nuvarande
ordning vara skyldig att i första hand hålla sig till vad som faller ut
på pantbrevets belopp. För andrahandspanthavarens del innebär den
föreslagna bestämmelsen att han får utnyttja skillnaden mellan förstahandspanthavarens
hela fordran och pantbrevets belopp jämte hela tilllägget.
Även i det fallet beräknas tillägget på pantbrevets belopp. I likhet
med förstahandspanthavaren är andrahandspanthavarén skyldig att
först hålla sig till pantbrevets belopp. Om detta i sin helhet har tagits
i anspråk för betalning av förstahandspanthavarens fordran, får andrahandspanthavaren
för sin kapitalfordran hålla sig till tillägget eller vad
som kan återstå av detta.

Eftersom tillägget enligt de föreslagna reglerna kan utnyttjas av en
andrahandspanthavare för att täcka dennes kapitalfordran måste en
utmätningsborgenär på samma sätt kunna ta tillägget i anspråk för att
få sin fordran täckt. I annat fall skulle han behöva stå tillbaka för en
borgenär åt vilken fastighetsägaren senare har upplåtit panträtt i andra
hand. Syftet att göra tillägget tillgängligt för utmätning nås genom ändring
av reglerna om utmätning av ägarhypotek i 91 a § UL, vilka tillkom
genom lagen (1971: 495) om ändring i UL. Ändringen innebär att
man utvidgar föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek till att avse
utmätning av den rätt på grund av pantbrev som tillkommer fastighetsägare
som följd av att pantbrev inte alls eller endast delvis behöver tas
i anspråk för täckning av fordran. Genom att pantbrev i den mån det
ej utgör pant för fordran får utgöra föremål för utmätning kommer
man att för en utmätningssökandes räkning kunna ta i anspråk hela
det utrymme av fastighetens värde som ägaren har möjlighet att förfoga
över genom pantsättning, dvs. både eventuellt ägarhypotek och
tillägg som inte behövs för att täcka fordran för vilket pantbrevet är
pantsatt. Efter en sådan utmätning bör utmätningssökanden få samma
ställning som han fått om pantbrevet av ägaren pantsatts för utmätningsfordringen.
Med denna lösning kommer begreppet ägarhypotek att
reserveras som beteckning för den rätt till betalning som fastighetsägaren
har enligt 6: 9 JB i dess antagna lydelse, dvs. en rätt för fastighetsägaren
att få tilldelning ur medel antingen med pantbrevets hela
belopp eller med den del av detta som överstiger fordran för vilken
pantbrevet är pantsatt. Den sålunda föreslagna lösningen föranleder
ändringar, förutom i 91 a § UL, också i 71 § och 91 b § samma lag, i
lagen (1971: 495) om ändring i UL samt i lagen om exekutiv försäljning
av fast egendom.

JB:s arrendebestämmelser, som träder i kraft den 1 januari 1972,
har utformats i huvudsak enhetligt för enskilda, staten, kommunerna
och kyrkan. Samma dag upphävs nuvarande särskilda författningar för
publika arrenden. I 40 och 41 §§ lagen (1970: 995) om införande av

LU 1971: 27

nya jordabalken (JP) finns övergångsbestämmelser som i fråga om jordbruksarrende
medför att besittningsskyddsreglerna i JB blir omedelbart
tillämpliga på vissa avtal om jordbruksarrende som ingåtts före balkens
ikraftträdande. 40 § JP omfattar de s. k. sociala jordbruksarrendena enligt
2 kap. nyttjanderättslagen. På dem är i princip de nya besittningsskyddsreglerna
utan vidare tillämpliga. 41 § JP avser upplåtelse som är
sådan att äldre bestämmelser om optionsrätt inte har kunnat tillämpas
på den. I det fallet gäller de nya besittningsskyddsreglerna om arrendeförhållandet
vid JB:s ikraftträdande har varat under sammanlagt minst
tio år eller om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet
utgår först sedan arrendeförhållandet varit minst lika lång tid.
Enligt 41 § andra stycket finns en möjlighet för jordägaren att före utgången
av år 1973 hos arrendenämnd begära förklaring att arrendeavtal
av nu ifrågavarande slag inte skall vara förenat med rätt till förlängning.

Publika arrendeutredningen har framhållit att villkoret att optionsrätt
inte har gällt kan medföra att publika arrendatorer, som har rätt
till besittningsskydd enligt de publika specialförfattningarna, vid en
tvist om förlängning inte kan stödja sig på JB:s besittningsskyddsregler
utan endast på specialförfattningarnas bestämmelser i ämnet. Eftersom
dessa författningar ger arrendatorn ett betydligt svagare skydd än JB,
har utredningen föreslagit att 41 § JP ändras så att det klart framgår
att publika arrendatorer i övergångshänseende inte kommer i en sämre
ställning än andra.

I propositionen framhålles att det inte torde ha varit åsyftat att i fall
som avses i 41 § JP sätta arrendator av publik jord i sämre ställning
än andra. För att någon tvekan inte skall behöva råda om att lagrummet
är tillämpligt även på arrendatorer av publik jord med optionsrätt
enligt specialförfattningar, under förutsättning att villkoren i övrigt i
lagrummet är uppfyllda, föreslås nu den ändringen i paragrafens första
stycke att orden ”äldre bestämmelser om optionsrätt” byts ut mot ”bestämmelserna
i 2 kap. 51—56 §§ lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom”. Genom den sålunda föreslagna ändringen får
de publika arrendatorerna samma möjlighet att komma i åtnjutande av
bestämmelserna i JB om rätt till förlängning av avtalet efter uppsägning
som innehavare av ej sociala jordbruksarrenden har.

Godtrosskyddet enligt den föreslagna ändrade lydelsen av 6 kap. 7 § JB
Föredraganden i remissprotokollet den 8 oktober 1971

Föredragande statsrådet anförde i remissprotokollet följande om godtrosskyddet
i 6: 7 JB.

När det gäller att närmare precisera det mått av undersökning i fråga
om pantbrevsinnehavarens rätt att förfoga över pantbrevet som bör

LU 1971: 27

krävas av en borgenär för att han skall anses vara i god tro, bör till en
början slås fast att gäldenären inte bör kunna anses legitimerad att upplåta
panträtt redan genom sitt innehav av pantbrevet. En sådan ordning
skulle vara helt oförenlig med grundprinciperna för panträtten i
JB. Det har heller inte från något håll gjorts gällande, att ett så långt
gående godtrosskydd för borgenären skulle behövas. Vad frågan gäller
är att skydda den borgenär som förlitar sig på uppgifterna i ett
aktuellt gravationsbevis, även om lagfartsförhållandena skulle ha ändrats
sedan beviset utfärdades. Som första krav på borgenären bör alltså gälla
att denne genom gravationsbevis eller på annat betryggande sätt vid
panträttsupplåtelsen förvissat sig om att gäldenären var lagfaren ägare
till fastigheten och att annan ej sökt lagfart.

I princip bör borgenären vara skyddad, om han har tagit del av ett
gravationsbevis av så färskt datum som inskrivningsmyndigheten kan
tillhandahålla. Det synes dock inte vara möjligt att beakta arbetsläget vid
den enskilda inskrivningsmyndigheten just när panträttsupplåtelsen sker.
Det skulle också föra för långt att fordra att borgenären skulle förnya
gravationsbeviset, om panträttsupplåtelsen kommer att ske vid en
något senare tidpunkt än som från början var avsett. Det kan t. ex. tänkas
att gravationsbeviset anskaffats någon tid innan fastighetsägaren
vänder sig till borgenären för att ansöka om lån och att låneförhandlingarna
därefter drar ut på tiden. Hänsyn bör här tas till vilken tid som
enligt god bankpraxis normalt kan förflyta, innan ny kontroll sker av
gravationsbeviset. I allmänhet bör inte ett gravationsbevis som är äldre
än sex månader godtagas. Utrymme bör dock finnas att därutöver ta
hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet. En borgenär
har givetvis inte rätt att förlita sig på innehållet i ett gravationsbevis,
om han på annat sätt fått eller borde ha fått kännedom om äganderättsövergången.
God tro hos en borgenär som är juridisk person bör
inte vara utesluten enbart av det skälet att annan tjänsteman än den eller
de som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsövergången
under förutsättning att det vid ett bedömande av omständigheterna
inte ter sig rimligt att föra denna kunskap borgenären till last i
panträttsärendet.

De synpunkter som nu har lagts på innebörden av ett vidgat godtrosskydd
för borgenären enligt 6: 7 JB grundas på förhållandena hos
inskrivningsmyndigheterna under de närmaste åren efter ikraftträdandet
av JB. Efter övergången till ADB med de starkt ökade möjligheter att
tillhandahålla aktuella fastighetsuppgifter som ett sådant system ger
finns anledning att se på ett annat sätt på dessa frågor.

Frågan om räckvidden av godtrosskyddet för borgenär i samband
med att fastigheten överlåts till ny ägare har aktualiserats inte bara
av de praktiska svårigheterna att tillhandahålla gravationsbevis som
utvisar lagfartsförhållandena vid panträttsupplåtelsen. Godtrosskyddet
har också betydelse i fråga om fordringsförhållanden som uppkommer
efter det att fastighetsägare, som har upplåtit panträtt i fastigheten, har
överlåtit denna till ny ägare.

Till en början bör framhållas att något generellt hinder givetvis inte
möter mot att panträtt upplåts till säkerhet för en framdeles uppkommande
fordran. Såsom i allmänhet gäller på panträttsområdet bör
en sådan rättshandling ha full giltighet även vid upplåtelse av panträtt
i fast egendom. En sådan uppfattning har också kommit till uttryck
i förarbetena till JB. I dessa har, som förut nämnts, uttalats att

LU 1971: 27

hinder inte möter mot att pantbrev lämnas som säkerhet för fordran
som uppkommer ur visst angivet rättsförhållande. I linje med detta
ligger att panträtt kan upplåtas exempelvis till säkerhet för fullgörandet
av ett garantiåtagande, en vitesklausul eller ett framtida anspråk på
skadestånd. På samma sätt bör rimligen bedömas fall då pantbrevet
läggs som säkerhet för kredit i löpande räkning eller då s. k. generell
pantförskrivning sker antingen genom särskild pantförskrivningshandling
eller genom sådan klausul om generell pantförskrivning som
förekommer i bankernas sedvanliga reversformulär.

Även om det alltså torde vara obestridligt att pantförskrivning av
pantbrev för framtida fordran kan ske med rättslig verkan, har däremot
osäkerhet uppstått hur långt rättsverkningarna av ett sådant avtal
sträcker sig i förhållande till tredje man. Vad man har diskuterat
är i vad mån förvärvare av fastighet kan anses bunden av förre ägarens
panträttsupplåtelse i den mån fordringen uppkommit först efter
det att förvärvaren sökt lagfart. Från kreditorganisationernas sida har
understrukits att denna fråga har utomordentligt stor praktisk betydelse.
Vid kreditgivning mot säkerhet i fast egendom är det mycket vanligt
att säkerheten tas i anspråk först efter hand. Som exempel härpå
har nämnts kredit i löpande räkning såsom checkräkningskredit eller
byggnadskreditiv där lånebeloppet lyfts allteftersom byggnadsarbetet
fortskrider. Man har också betonat betydelsen av att generell pantförskrivning
kan ske särskilt när det gäller näringslivets kreditbehov.
I situationer av detta slag skulle det vara i praktiken ogenomförbart
att kontrollera äganderätten till fastigheten vid varje tidpunkt då säkerheten
belastas med ny fordran.

I de nu diskuterade situationerna torde det vara ställt utom allt tvivel
att i den mån det inte längre beror på borgenären, huruvida eller
när en fordran kommer till stånd, panträtten kan göras gällande mot
förvärvaren oberoende av lagfartsansökningen. Som typexempel kan
nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande.
Mera osäkert torde rättsläget vara, om situationen är den att borgenären
själv avgör om och när huvudfordringen kommer till stånd, såsom
ibland är fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt taget alltid
vid generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar har här gjort sig
gällande.

Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från kreditlivets
synpunkt ter sig naturligt, att säkerheten skall kunna utnyttjas
för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären
blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. Om det efter underrättelsen
om överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida
en huvudfordran skall komma till stånd eller ej, bör enligt kreditorganisationernas
mening säkerheten inte kunna utnyttjas för denna
fordran.

Det bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgenären
vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåtaren
är lagfaren ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det
vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 JB att panträttsupplåtelse avseende
framtida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande
skulle alltså vara, om borgenären när det alltjämt är han som avgör
huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej blivit underrättad
om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lagfartsansökan
inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att

LU 1971: 27

en sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den ändrade
lydelse som jag föreslår att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att
några ytterligare bestämmelser är behövliga.

Innebörden av de nu föreslagna ändrade godtrosbestämmelserna i
6: 7 JB bör uppmärksammas även i vissa situationer då en äldre pantsättning
upphör att gälla och ersätts med en ny. Jag tänker på de fall
då exempelvis ett byggnadskreditiv som beviljats av ett kreditinstitut
lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Därvid
förfars i praktiken regelmässigt så, att den fastighetspant som banken
har till säkerhet för byggnadskreditivet förs över till det andra kreditinstitutet.
Ny kontroll av att låntagaren alltjämt är ägare till fastigheten
ter sig i sådant fall överflödig. I denna situation uppkommer inte någon
ny belastning på fastigheten utan vad som sker är att en kreditform byts
ut mot en annan kreditform som regelmässigt är billigare för fastighetsägaren.
6: 7 JB i sin ändrade lydelse bör för dessa situationer innebära
att kreditivlåntagarens pantförskrivning till det nya kreditinstitutet blir
gällande utan hinder av att under mellantiden lagfart sökts på fastigheten
för ny ägare, förutsatt att ond tro inte föreligger hos det nya kreditinstitutet.
På motsvarande sätt bör det fallet kunna bedömas, att
ett lån konverteras under lånetiden eller vid lånetidens utgång. Det får
dock därvid förutsättas att ej andra ändringar sker i lånevillkoren än
som hänger samman med att dessa anpassas till ett ändrat läge på kreditmarknaden
eller ändrad praxis i kreditgivningen. Gemensamt för de
fall som åsyftats är att det får anses ligga närmare till hands för förvärvaren
av fastigheten att underrätta kreditgivaren om överlåtelsen och
träffa överenskommelse med denne i anledning därav än för kreditgivaren
att på nytt kontrollera lagfartsförhållandena i ett läge när någon
reell ny belastning på fastigheten inte uppstår.

För egen del anser jag det inte heller uteslutet att också vissa fall av
nybelåning, där en ökad belastning på fastigheten uppkommer, får bedömas
på samma sätt. Jag syftar då i första hand på sådana situationer
där det nya lånet får ses som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse.
Om i ett sådant fall borgenären oavbrutet har innehaft pantbrevet och
fastighetsägaren vill utnyttja det helt eller delvis som säkerhet för ett
nytt lån, kan det enligt min mening vara rimligt att borgenären inte
behöver göra förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantförskrivningen.
Frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt
i de skiftande fall där nybelåningen innebär en ökad belastning på
fastigheten får dock överlämnas åt rättstillämpningen.

Den föreslagna utvidgningen av godtrosskyddet blir tillämplig också
vid upplåtelse av panträtt i andra hand. För att andrahandspanthavaren
skall bli skyddad måste han vara i god tro när pantbrevets innehavare
får underrättelse om panträttsupplåtelsen. Av allmänna rättsgrundsatser
lär dessutom följa att upplåtelse av panträtt i andra hand
inte blir gällande mot den som före upplåtelsen förvärvat fastigheten
av upplåtaren, om pantbrevets innehavare har fått underrättelse om
äganderättsövergången innan han underrättas om panträttsupplåtelsen
(jfr SOU 1965: 14 Godtrosförvärv i lösöre s. 86). Däremot bör andrahandspanthavare
som i god tro erhållit panträtt genom en generell pantförskrivning
ej anses bli försatt i ond tro genom att en underrättelse om
ett senare ägarbyte lämnats endast till förstahandspanthavaren.

Den utbyggda godtrosregeln bör gälla också i de fall som regleras i
6: 7 första stycket andra punkten och i 6: 7 andra stycket JB, dvs. i

LU 1971: 27

tvesalafallen och då den nye ägaren förvärvat fastigheten genom bodelning,
arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Lagrådsprotokollet den 2 november 1971

Beträffande 6: 7 JB anförde lagrådet följande.

I remissprotokollet har i anslutning till den föreslagna ändringen av
godtrosstadgandet i förevarande paragraf gjorts åtskilliga uttalanden
om måttet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att
han skall anses vara i god tro och om godtrosskyddets betydelse i olika
situationer. För vissa av de fall, som i detta sammanhang behandlas,
nämligen dem som avser nybelåning innebärande ökad belastning på fastigheten,
har i remissprotokollet anförts att frågan om omfattningen av
borgenärens undersökningsplikt får överlämnas åt rättstillämpningen.
Lagrådet vill understryka att det sagda måste anses vara giltigt för alla
de hithörande situationer som i anledning av kreditorganisationemas
framställningar och påpekanden tagits upp till diskussion i remissprotokollet.
Uttalandena däri kan sålunda tjäna till ledning för rättspraxis
och för kreditinstitutens handlande, men full visshet om godtrosskyddets
innebörd och undersökningspliktens omfattning i olika situationer
kan nås endast genom rättsavgöranden av domstolar, i sista hand högsta
domstolen.

Tre av lagrådets ledamöter, nämligen justitierådet Alexanderson, regeringsrådet
Körlof och justitierådet Walberg anförde härjämte följande.

Vi har icke funnit anledning att behandla samtliga i dessa sammanhang
gjorda uttalanden men anser oss böra gå in på några av dem.

Kreditorganisationerna har väckt frågan om tillämpningen av en
godtrosregel i sådana fall, när pantbrevet lämnas till säkerhet för en
framdeles uppkommande fordran. De har framhållit att, om JB:s bestämmelser
innebär att kravet på ägarebehörighet hänför sig till dagen
för fordringens uppkomst, detta i här avsedda fall leder till betydande
osäkerhet och besvär för kreditgivarna. I remissprotokollet uttalas att,
i den mån det icke längre beror på borgenären huruvida eller när en
fordran kommer till stånd, det är klart att panträtten kan göras gällande
mot ny ägare till fastigheten oberoende av att äganderättsövergång
ägt rum och att den nye ägaren sökt lagfart. Som typexempel har
nämnts, att pantbrevet lämnats såsom säkerhet för ett garantiåtagande.
Som ett annat betydelsefullt fall kan nämnas pantsättning för checkräkningskredit
till visst högsta belopp. Den i remissprotokollet uttalade meningen
är otvivelaktigt riktig. I nu angivna fall torde i själva verket fordringen
få anses ha uppkommit redan vid panträttsupplåtelsen, ehuru
den då ännu är beroende av villkor.

När däremot borgenären själv avgör om och när fordringen kommer
till stånd, såsom förhållandet i regel är bl. a. vid generell pantförskrivning,
blir frågan om borgenärens goda tro av betydelse, om den pantsatta
fastigheten överlåtits, innan borgenären träffat sitt avgörande,
exempelvis att ytterligare kredit skall lämnas. Enligt remissprotokollet
bör borgenären i sådana fall anses vara i god tro beträffande panträttsupplåtarens
äganderätt, så länge borgenären ej blivit underrättad om
överlåtelsen eller, som framgår av lagtexten, erhållit kunskap om äganderättsövergången.
Det synes icke alldeles klart, att godtrosstadgandet

LU 1971: 27

efter den föreslagna ändringen i allo får den räckvidd, som förutsatts
i remissprotokollet. I det vanliga fallet när upplåtelse av panträtt sker
för en redan föreliggande fordran måste det, såsom också framhållits,
i regel krävas av borgenären, att han genom ett någorlunda färskt
gravationsbevis eller på annat sätt söker förvissa sig om att gäldenären
fortfarande är ägare till den intecknade fastigheten. Det är icke
i alla situationer givet att mindre krav bör ställas på borgenären i de
fall, när fordringen uppkommer efter panträttsupplåtelsen, såsom exempelvis
vid en generell pantförskrivning.

Det förefaller också något tveksamt, hur domstolarna kommer att tilllämpa
de nya godtrosreglerna i de i remissprotokollet berörda fall, då en
äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes med en ny, t. ex. då
ett byggnadskreditiv avlyftes med hjälp av en lång kredit hos ett annat
kreditinstitut. God tro skulle enligt remissprotokollet i ett sådant fall
anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne ej blivit underrättad
därom att fastigheten överlåtits. Att en viss person upplåtit panträtt
för ett byggnadskreditiv och att den nya kredit, varigenom kreditivet
avlyftes, icke utgör någon ytterligare belastning av fastigheten, kan i
och för sig knappast anses ge den nye kreditgivaren anledning att utgå
ifrån att ägareväxling ej skett. Det kan ju ha gått flera år sedan den
ursprungliga pantsättningen skedde. De flesta av byggmästare uppförda
fastigheter torde för övrigt byta ägare i samband med att fastigheten
blir färdig. Det är icke heller utan vidare klart att det i här avsedda
fall skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten
att underrätta den nye kreditgivaren om överlåtelsen än för kreditgivaren
att på vanligt sätt kontrollera ägareförhållandena.

Såsom tidigare anmärkts, finner föredragande statsrådet det ej uteslutet,
att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning uppkommer,
bör bedömas så, att den som lämnar den nya krediten anses
vara i god tro, försåvitt han icke erhållit underrättelse om att fastigheten
övergått till ny ägare. Vi finner det för vår del högeligen tveksamt,
om kreditgivaren i något fall, där den nya krediten innebär en
ökad belastning på fastigheten, bör anses befriad från att på vanligt sätt
kontrollera äganderättsförhållandena.

Föredraganden i slutprotokollet den 5 november 1971

Efter att ha redogjort för lagrådets yttrande anförde föredraganden
bl. a. följande.

I anslutning till den föreslagna ändrade utformningen av godtrosregeln
i 6: 7 JB har lagrådet uttalat att full visshet om godtrosskyddets
innebörd och omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar borgenären
i olika situationer endast kan nås genom rättsavgöranden av
domstolarna och i sista hand högsta domstolen. Självfallet delar jag
denna uppfattning. Å andra sidan är det uppenbart att uttalanden — i
vart fall om dessa har principiell räckvidd — som gjorts av statsmakterna
vid lagens tillkomst måste tillmätas mycket stor betydelse i rättstillämpningen.
Genom dessa uttalanden blir klarlagt vilka syften lagstiftningen
är avsedd att tillgodose. Uppnås inte dessa syften, blir statsmakternas
ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat.

Tre av lagrådets ledamöter har ifrågasatt vissa av de uttalanden som
gjorts i remissprotokollet angående omfattningen av det godtrosskydd

LU 1971: 27

sorn enligt 6: 7 JB i det remitterade förslaget tillkommer borgenär. Sålunda
har de framhållit att det inte i alla situationer är givet att mindre
krav bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter
panträttsupplåtelsen, som t. ex. vid generell pantförskrivning, än när
upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran. Till detta
är till en början att anmärka att, som också tydligt framgår av remissprotokollet,
godstrosskyddets räckvidd i fall av panträttsupplåtelse till
säkerhet för framtida fordran — varvid inte minst åsyftas generell pantförskrivning
— tillmätts stor betydelse i detta lagstiftningsärende och
att ändringen i 6: 7 JB direkt åsyftat bl. a. att någon förnyad ägarkontroll
normalt ej skall behöva ske vid den senare tidpunkt då fordringen
uppstår. Jag vill betona att det föreligger en väsentlig skillnad mellan
de båda situationer som ledamöterna jämför. Vid generell pantförskrivning
har borgenären fått pantbrevet överlämnat till sig och därvid gjort
den kontroll av ägarbehörigheten som krävts av honom. Han har därefter
haft pantbrevet i sin besittning. Varje överlåtelse av fast egendom
föranleder en avräkning av belånade pantbrev, och normalt måste
vid sådan avräkning överlåtare och förvärvare eller endera av dem
sätta sig i förbindelse med borgenären. Har denne inte blivit underrättad
om att den fasta egendomen övergått till ny ägare, har han därför
starkt fog för att utgå från att någon överlåtelse inte har skett och att
den som överlämnade pantbrevet alltså alltjämt är fastighetens ägare.
Det bör med hänsyn härtill i ett praktiskt fungerande kreditliv som regel
inte krävas, att borgenären efter en generell pantförskrivning varje gång
ny fordran uppkommer skall behöva på nytt kontrollera äganderättsförhållandena.

Beträffande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pantsättning
upphör att gälla och ersätts med en ny tar de tre ledamöterna
upp det fallet att ett bygnadskreditiv avlyfts med hjälp av en lång
kredit hos ett annat kreditinstitut. I remissprotokollet uttalas att god
tro i ett sådant fall bör anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om
denne inte har blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits. De
tre ledamöterna anför dels att det förhållandet att någon ytterligare belastning
av fastigheten inte uppkommer knappast kan anses ge den nye
kreditgivaren anledning utgå från att ägarväxling ej skett, dels att det
inte utan vidare är klart att det skall anses ligga närmare till hands för
förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om överlåtelsen
än för kreditgivaren att på vanligt sätt kontrollera lagfartsförhållandena.

Jag vill till en början framhålla att det också i förevarande fall är
fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör ställas
i ett praktiskt fungerande kreditliv. De synpunkter som jag har anfört
i fråga om pantsättning avseende framtida fordran har i stor utsträckning
tillämpning även i förevarande situation. Anledningen till att jag
för vissa fall av här angiven art, bl. a. då ett byggnadskreditiv som beviljats
av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett
annat kreditinstitut, ansett ny kontroll av att låntagaren alltjämt är
ägare till fastigheten vara överflödig, är sålunda i främsta rummet att
man kan förutsätta, att den nye kreditgivaren själv eller genom förmedling
av den tidigare kreditgivaren hade blivit underrättad, om en överlåtelse
skett av fastigheten. Med hänsyn härtill bör den nye kreditgivaren,
om han inte får veta annat, kunna utgå från att fastigheten alltjämt
ägs av den ursprunglige gäldenären. Hänsyn bör också tas till att

LU 1971: 27

en snabb handläggning ligger i fastighetsägarens intresse och att fastigheten
i det här behandlade fallet inte belastas ytterligare.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det är lagtekniskt svårgenomförbart
att ge en särskild regel för de åsyftade situationerna finner
jag ej anledning att frångå den i remissprotokollet föreslagna lösningen.
Ansluter riksdagen sig till de av mig gjorda uttalandena, kommer godtrosreglerna
i 6: 7 JB otvivelaktigt att i det praktiska rättslivet få den
tillämpning som statsmakterna sålunda avsett.

Utskottet

Utskottet hänvisar till den översiktliga redogörelse över propositionens
innehåll som utskottet lämnat i det föregående (s. 14). I denna redogörelse
redovisas särskilt innebörden av de ändrade bestämmelser
som föreslås i fråga om panträtten (s. 14 f.) samt innehållet i de förslag
som läggs fram för att ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplåtelser
till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken om besittningsskydd
för arrendator (s. 17 f.).

Utskottet vill med anledning av de framlagda lagförslagen anföra
följande. Den rättsliga uppbyggnad, som bestämmelserna om panträtt i
fast egendom erhållit i JB, utgör en av de mest betydelsefulla nyheterna
på fastighetsrättens område. Trots att bestämmelserna var föremål för
ingående överväganden vid balkens tillkomst har under det intensiva
förberedelsearbete som ägt rum hos både statliga myndigheter och enskilda
organisationer inför balkens ikraftträdande framkommit att svårigheter
kan komma att uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna
inom kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna. Det är självfallet
angeläget att det komplicerade genomförandet av den nya fastighetsrättsliga
lagstiftningen på allt sätt underlättas och att förutsebara
svårigheter vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna undanröjs
före ikraftträdandet. De förslag till ändringar i JB:s panträttsbestämmelser
och därav föranledda förslag till ändringar i annan lagstiftning
som läggs fram i propositionen får anses ägnade att tillgodose
dessa syften. Utskottet tillstyrker därför att förslagen antas, dock med
det tillägg såvitt avser lagen om exekutiv försäljning av fast egendom
(försäljningslagen) som framgår av vad som anförs i det följande.

Efter det att beslut fattats om avlåtande till riksdagen av förevarande
proposition har uppmärksammats att den föreslagna ändrade lydelsen
av 6: 3 JB bör leda till jämkning av 45 § försäljningslagen. Andra stycket
av denna paragraf, som innehåller bestämmelser om verkan av auktion,
föreskriver följande: ”Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens
försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten
för större fordran än som avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta
därå från tillträdesdagen samt framtida skadestånd och ersättning som
avses i 6 kap. 3 § jordabalken.” Med hänsyn till att uppräkningen av

LU 1971: 27

olika anspråk som får tillgodoses genom tillägget utmönstras ur 6: 3 JB
i dess nu föreslagna lydelse bör 45 § andra stycket försäljningslagen
jämkas så att det på hänvisningen till nämnda lagrum byggda uttrycket
byts ut mot ett uttryck som anger vilka anspråk som kan komma i fråga.
Utskottet föreslår därför att i 45 § andra stycket nämnda lag orden
”skadestånd och ersättning som avses i 6 kap. 3 § jordabalken” byts ut
mot orden ”ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som
föranledes av fordringsförhållandet”. Någon ändring i sak åsyftas inte
med den föreslagna jämkningen. Orden ”annan kostnad” omfattar sålunda
även skadestånd.

Utskottet vill härefter beröra den diskussion, som med anledning av
den föreslagna ändrade utformningen av godtrosregeln i 6: 7 JB förs i
propositionen rörande måttet av den undersökning som bör krävas av
borgenären för att han skall anses vara i god tro och om godtrosskyddets
betydelse i olika situationer. I nämnda hänseenden har föredragande
statsrådet till en början gjort uttalanden i klarläggande syfte i
remissprotokollet. Tre av lagrådets ledamöter har (propositionen s. 57 f.)
ifrågasatt de uttalanden som föredraganden gjort rörande de krav som
bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panträttsupplåtelsen,
som t. ex. vid generell pantförskrivning, samt beträffande
tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pantsättning
upphör att gälla och ersätts med en ny, t. ex. ett byggnadskreditiv avlyfts
med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Lagrådsledamöternas
invändningar bemöts härefter av föredraganden i slutprotokollet
(propositionen s. 65 f.).

Beträffande de synpunkter som framkommit under den förda diskussionen
hänvisar utskottet till den redogörelse som intagits i det föregående
(s. 18 f.). Som föredragande statsrådet anfört är det lagtekniskt
svårgenomförbart att ge en särskild regel för de situationer som åsyftas
i den förda diskussionen. Genom de av föredragande statsrådet gjorda
uttalandena, mot vilka utskottet ej finner anledning till erinran, blir
emellertid den närmare innebörden av godtrosskyddet i 6: 7 JB tillfredsställande
klarlagd, och enligt utskottets mening kan några ytterligare
bestämmelser därför inte anses behövliga.

Beträffande övriga genom propositionen framlagda förslag har utskottet
ej funnit anledning till erinran.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen antager de vid propositionen 1971: 179 fogade,
med 1—4 samt 6 och 7 betecknade lagförslagen;

B. att riksdagen för sin del antager det vid propositionen fogade,
med 5 betecknade förslaget till lag om ändring i lagen (1971:
494) om exekutiv försäljning av fast egendom med följande
såsom utskottets förslag betecknade tillägg.

LU 1971: 27

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas att 2, 26,
27, 33, 39 och 58 §§ lagen (1971:
494) om exekutiv försäljning av
fast egendom skall ha nedan angivna
lydelse.

Utskottets förslag

Härigenom förordnas att 2, 26,
27, 33, 39, 45 och 58 §§ lagen
(1971:494) om exekutiv försäljning
av fast egendom skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

45 §

Efter fastighetens försäljning svarar denna ej för fordran som avses i
25 § första stycket 1.

Borgenär som har pantbrev kan
ej efter fastighetens försäljning
mot köparen göra gällande panträtt
i fastigheten för större fordran
än som avräknats på köpeskillingen
jämte utfäst ränta därå från
tillrädesdagen samt framtida skadestånd
och ersättning som avses
i 6 kap. 3 § jordabalken.

Borgenär som har pantbrev kan
ej efter fastighetens försäljning
mot köparen göra gällande panträtt
i fastigheten för större fordran
än som avräknats på köpeskillingen
jämte utfäst ränta därå från
tillrädesdagen samt framtida ersättning
för indrivningskostnad och
annan kostnad som föranledes av

fordringsförhållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt
överenskommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den
förre ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 § andra
stycket blir även den som gjort inropet betalningsskyldig.

Stockholm den 8 december 1971

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), fröken Anderson i Lerum
(s), herrar Lidgård (m), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s),
herr Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i
Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå
(s), Enlund (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

Särskilt yttrande

av herr Lidgård (m).

Den av utskottet förordade ändringen i 45 § lagen om exekutiv försäljning
av fast egendom har tillkommit genom ett underhandsförslag

LU 1971: 27

från justitiedepartementet. Av tillgänglig handling framgår att viss
tveksamhet rått om ändringens lämpliga utformning. Det kan inte anses
tillfredsställande att riksdagen underställes förslag till ändring av
lagtext på sätt som skett, även om därmed icke åsyftas en saklig förändring.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710028