Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande nr 27 år 1971            LU 1971: 27

Nr 27

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken, m. m.

Genom en den 5 november 1971 dagtecknad proposition, 1971: 179, har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådels protokoll, föreslagit riksdagen att an­taga de vid propositionen fogade förslagen till

1)    lag om ändring i jordabalken,

2)    lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jorda­balken,

3)    lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

4)    lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5)    lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

6)    lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols­ärenden,

7)    lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i nya jordabalkens be­stämmelser om panträtt i fast egendom i syfte att underlätta den prak­tiska tillämpningen av bestämmelserna. Vidare föreslås viss ändring i fråga om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut.

Propositionen innehåller också vissa förslag för alt ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplåtelser till bl. a. de nya bestämmelserna i jorda­balken om besittningsskydd för jordbruksarrendator.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft samtidigt med jorda­balken, dvs. den 1 januari 1972.

En utförligare redogörelse för innebörden av ändringsförslagen lämnas på s. 14 f.

1    Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 27


 


LU 1971: 27                                                                              2

Lagförslagen har följande lydelse.

1    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 och 7 §§ samt 18 kap. 8 § jorda­balken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap.

3 §


När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädes­rätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenä­ren betalning ur medlen genom ett tillägg. Delta får icke översti­ga femton procent av pantbre­vets belopp jämte sex procent år­lig ränta på detta belopp frän den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.

När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädes­rätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenä­ren genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapitalbe­lopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förti­da betalning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av ford­ringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton procent av fordringens inom pantbrevets be­lopp liggande kapitalbelopp jäm­te sex procent årlig ränta på det­ta belopp från den dag då fastig­heten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har in­teckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets be­lopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

7 §


Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye äga­ren sökt lagfart upplåtit panträtt i   fastigheten,   gäller   upplåtelsen,


Har fastighet överlåtits och har därefter förre ägaren upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upp­låtelsen, om borgenären vid upp-


Lydelse enligt 1970: 994.


 


LU 1971: 27

Föreslagen lydelse

låtelsen eller, när fordringen där­efter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om ägande­rättsöverlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den se­nare förvärvaren gjort.

Nuvarande lydelse

om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderätts­överlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den se­nare förvärvaren gjort innan den förre förvärvaren sökt lagfart.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått ge­nom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

18 kap.


Har ärende angående anteck­ning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att förfoga över egendomen är inskränkt el­ler enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendo­men upptagits på inskrivnings­dag, får den som därefter förvär­vat egendomen eller panträtt el­ler annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av förvär­vet eller rätten till ersättning en­ligt 4 § andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde el­ler bort äga kännedom om om­ständighet som avses med an­teckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är in­skränkt.


Har ärende angående anteck­ning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att förfoga över egendomen är inskränkt el­ler enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendo­men upptagits på inskrivnings­dag, får den som därefter förvär­vat egendomen eller annan rät­tighet i denna än panträtt icke till stöd för beståndet av förvär­vet eller rätten till ersättning en­ligt 4 § andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde el­ler bort äga kännedom om om­ständighet som avses med an­teckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är in­skränkt.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

ti    Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 27


 


LU 1971: 27

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 995) om införande av

nya jordabalken,

dels att 41 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av nedan angiv

na lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

41                                     §
Har avtal om jordbruksarrende
Har avtal om jordbruksarrende
träffats före nya balkens ikraft-
  träffats före nya balkens ikraft­
trädande och är upplåtelsen så-
trädande och är upplåtelsen så­
dan att äldre bestämmelser om
   dan att 2 kap. 51—56 §§ lagen
optionsrätt ej kunnat tillämpas
   (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt
på den, äger 9 kap. 7—13 §§ nya
    till fast egendom ej kunnat till-
balken tillämpning på avtalet,
  lämpas på den, äger 9 kap. 7—13
om antingen arrendatorn ensam
  §§ nya balken tillämpning på av-
eller arrendatorn och före honom
talet, om antingen arrendatorn
hans make eller någon av hans
   ensam eller arrendatorn och fö-
föräldrar vid arrendetidens ut-
re honom hans make eller nå-
gång brukat arrendestället under
gon av hans föräldrar vid ar-
sammanlagt minst tio år. Det-
rendetidens utgång brukat arren-
samma gäller, om den arrendetid
destället under sammanlagt
som löper vid ikraftträdandet en-
    minst tio år. Detsamma gäller,
ligt avtalet utgår först sedan ar-
om den arrendetid som löper vid
rendeförhållandet varat minst tio
ikraftträdandet enligt avtalet ut-
år.
                                     går först sedan arrendeförhållan­
det varat minst tio år.

Rätt till förlängning av arrendeavtal enligt första stycket tillkom­mer dock ej arrendatorn, om jordägaren före utgången av år 1973, dock senast i samband med att tvist som avses i 9 kap. 10 § nya bal­ken prövas av arrendenämnden, hos nämnden begär förklaring att ar­renderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning och nämnden med hänsyn till omständigheterna finner skäl meddela så­dan förklaring.

44 § I fråga om avtal om jordbruksarrende, som före utgången av år 1981 ingås beträffande sådan brakningsdel som avses i 2 kap. 49 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, äger 2 kap. 63 och 64 §§ samt, såvitt angår förbehåll stridande mot någon av dessa båda paragrafer, 2 kap. 65 § andra stycket och 68 § första och andra styckena nämnda lag fortfarande tillämpning.

Första stycket äger motsvaran­de tillämpning i fråga om avtal om jordbruksarrende som före ut-


 


LU 1971: 27                                                                           5

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

gången av år 1981 ingås beträf­fande sådan brukningsdel som av­ses i I § lagen (1946:147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. I stället för 2 kap. 68 § första och andra styckena lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom till-lämpas 4 § första och andra styc­kena förstnämnda lag.

58 a §

Bestämmelserna om besvärstid i 19 kap. 14 § andra stycket nya balken träder, utan hinder av vad som sägs i 1 § denna lag, i kraft den dag Konungen bestämmer. Till dess gäller, att besvärstiden vid beslut som avses i 19 kap. 14 § andra stycket nya balken är två veckor från den dag expeditionen i ärendet hölls sökanden till hän­da, dock minst fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

3    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom   förordnas,   att   71,   91a   och   91 b §§   utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

71 §1 Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder därav ej möta för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock, där egendomen icke utgöras av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives, eller panthavaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej äge panthavaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

' Senaste lydelse 1971: 495.


 


LU 1971: 27


6


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Har inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg blivit av ägaren till den intecknade egendomen lämnad såsom pant, skall inteckningen icke utmätas utan i stället den rätt till andel i inteck­ningen, som, efter ty särskilt är stadgat, må tillkomma gäldenären, ta­gas i mät i den ordning som 74 § stadgar.


Om utmätning av ägarhypotek i fast egendom finnas bestäm­melser i 91 a §.


Om utmätning av pantbrev i fast egendom i den mån det ej utgör pant för fordran finnas be­stämmelser i 91 a §.


91a §1


Vid utmätning av ägarhypotek i fast egendom skall pantbrevet ta­gas i förvar eller, om annan än den intecknade fastighetens äga­re innehar pantbrevet, förbud meddelas innehavaren att utläm­na det utan tillstånd av utmät­ningsmannen. Utmätningen är fullbordad först när så skett.

Den fasta egendom vari ägarhypoteket gäller skall tagas i anspråk, om borgenären yrkar det inom en månad från det att beslut meddelades om utmätning av ägarhypoteket. När utmät­ningsmannen meddelat beslut om att den fasta egendomen tages i anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid yrkat att den fasta egendomen tages i anspråk eller yrkande där­om återkallas, skall det utmätta ägarhypoteket pantförskrivas till honom enligt 91 b §.

Råder tvist huruvida ägarhypo­tek för gäldenären föreligger, skall utmätningsmannen, om skäl äro därtill, förelägga utmätnings­sökanden att inom en månad ef­ter det att föreläggandet delgivits honom vid domstol som anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken väc­ka talan mot gäldenären och den som bestrider dennes rätt. Innan

» Senaste lydelse 1971: 495.


/ den mån pantbrev i fast egendom ej utgör pant för ford­ran får det tagas i anspråk genom utmätning hos fastighetens ägare.

Vid sådan utmätning skall pant­brevet tagas i förvar eller, om an­nan än den intecknade fastighe­tens ägare innehar pantbrevet, för­bud meddelas innehavaren att ut­lämna det utan tillstånd av ut­mätningsmannen. Utmätningen är fullbordad först när så skett.

Har utmätning skett enligt 1 mom., skall den fasta egendomen tagas i anspråk, om borgenären yrkar det inom en månad från utmätningsbeslutet. När utmät­ningsmannen meddelat beslut om alt den fasta egendomen tages i anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid yrkat att den fasta egendomen ta­ges i anspråk eller yrkande där­om återkallas, skall pantbrevet pantförskrivas till honom enligt 91b§.

Råder tvist huruvida något finns att utmäta enligt 1 mom., skall utmätningsmannen, om skäl äro därtill, förelägga utmätnings­sökanden att inom en månad ef­ter det att föreläggandet del­givits honom vid domstol som anges i 10 kap. 10 § rättegångs­balken väcka talan mot gäldenä­ren   och   den   som   bestrider   att


 


LU 1971: 27

Nuvarande lydelse

tvisten blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft får beslut om fastighetens tagande i an­språk meddelas eller pantför­skrivning av ägarhypoteket ske endast om rätten förklarar hin­der ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätnings­sökanden föreläggande enligt 5 mom. och är ej talan i saken väckt av annan part, går utmät­ningen åter.


Föreslagen lydelse

något finns att utmäta. Innan tvisten blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft får beslut om fastighetens tagande i an­språk meddelas eller pantför­skrivning av pantbrevet ske en­dast om rätten förklarar hinder ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätningssö­kanden föreläggande enligt 4 mom. och är ej talan i saken väckt av annan part, går utmät­ningen åter.


91b §1


Pantförskrivning av ägarhypo­tek sker genom att utmätnings­mannen till borgenären utfärdar bevis att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överläm­nar pantbrevet till honom eller, om annan än fastighetens ägare innehar detta, underrättar inne­havaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges, att in­nehavaren ej får utlämna hand­lingen till skada för borgenären. Ägarhypotek som tillkommer ägare av andel i fastighet får ej pantförskrivas för sig.


Pantförskrivning av pantbrev sker genom att utmätningsman­nen till borgenären utfärdar be­vis att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överlänmar pantbrevet till honom eller, om annan än fastighetens ägare inne­har detta, underrättar innehava­ren om pantförskrivningen. I un­derrättelsen skall anges, att inne­havaren ej får utlämna handling­en till skada för borgenären. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i fastigheten får ej pant­förskrivas för sig.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Har ägarhypotek utmätts före de nya bestämmelsernas ikraftträ­dande, medför utmätningen, om den fasta egendomen tagits i anspråk enligt 91 a § 3 mom., ej rätt till betalning genom tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Har försäljning av ägarhypoteket ej ägt rum före ikraftträdandet, tillämpas i övrigt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) sådan sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej annat följer av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1). Tid som anges i 91 a § 3 mom. räknas därvid från ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1971: 495. t2    Riksdagen 1971. 8 saml. Nr 27


 


LU 1971: 27                                                                            8

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877:318.1)

Härigenom förordnas, att punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas, att 2, 26, 27, 33, 39 och 58 §§ lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

2 § Vad i denna lag sägs om utmätt fast egendom gäller i tillämpliga delar även när fast egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

Vad som sägs om fordran som       Vad som sägs om fordran som

är förenad med panträtt i fast är förenad med panträtt i fast
egendom gäller även rätt till be- egendom gäller även fordran för
talning på grund av ägarhjpotek, vilken fast egendom tagits i an-
om ej annat följer av särskilda språk enligt 91 a § 3 mom. utsök-
bestämmelser i lagen.
                   ningslagen  (1877: 31   s.  1)  samt,

om ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag, rätt till betalning på grund av ägar­hypotek.

De bestämmelser som meddelas om pantbrev gäller i tillämpliga delar även vilandebevis.

26 § Fordringar och rättigheter upptages efter det företräde som gäller enligt lag. Inskriven rättighet har företräde framför fordran med för­månsrätt på grand av utmätning, om inskrivning sökts före dagen för utmätningen. Kostnaden för förfarandet upptages närmast före exeku­tionsfordringen.

Tillägg som avses i 6 kap. 3 §  Ränta och annan biförpliktelse
jordabalken upptages före pant-
upptages före fordringens kapital­
brevets belopp, om ej borgenären
belopp, om ej borgenären yrkar
yrkar annat.
                                                                      annat.


 


LU 1971: 27                                                                             9

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Fordran eller rättighet upptages i förteckningen även om den är be­roende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men än­nu ej beviljad, upptages fordringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den, om inteckningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning enligt 13 § ägt rum.


27 § Fordran upptages med det belopp till vilket den beräknas uppgå på tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att pant­rätt ej får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptages återstoden som ägarhypotek.

Om  i  fastigheten  gäller  pant-     Om  i  fastigheten  gäller  pant-

och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets be­lopp och ett till tio procent av det­ta belopp beräknat tillägg.

brev som ej innehaves av ägaren brev som ej innehaves av ägaren och någon fordran för vilket pantbrevet utgör säkerhet ej bli­vit anmäld, upptages pantbrevets belopp och det tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken som med hänsyn till ägarens uppgifter och andra omständigheter kan anta­gas böra utgå.

Ägarhypotek upplages utan tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabal­ken.

Ägarhypotek     upplages     utan tillägg, om det ej är utmätt.

Rättighet upptages utan att något belopp anges.

33 § Tomträtt som inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt förbehåll.  Annan  nyttjanderätt  samt   servitut  och  rätt  till   elektrisk kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen.


I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktans-värd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek icke anses som fordran.

I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktans-värd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek icke anses som fordran, i den mån ägarhypoteket ej är utmätt.

Talan   mot   överexekutors   beslut   varigenom   rättighet   förbehållits enligt andra stycket får föras endast av den som bestritt att förbehål-


 


LU 1971: 27                                                            10

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

let göres. Innehavare av rättighet som ej sålunda förbehållits får ej föra talan mot överexekutors beslut i denna fråga.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt för­behåll och icke heller förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligt 39 §.

39                                         §
Om sakägarförleckningen upp-
Om sakägarförleckningen upp­
tager rättighet som ej enhgt 33 §
tager rättighet som ej enligt 33 §
första stycket är skyddad utan
första stycket är skyddad utan
särskilt förbehåll och ej heller
  särskilt förbehåll och ej heller
förbehållits enligt 33 § andra
   förbehållits enhgt 33 § andra
stycket, skall fastigheten först ut-
stycket, skall fastigheten först ut­
ropas utan förbehåll om rättighe-
ropas utan förbehåll om rättighe­
tens bestånd och därefter med
tens bestånd och därefter med
sådant förbehåll. Uppnås vid det
sådant förbehåll. Uppnås vid det
senare utropet bud som täcker
senare utropet bud som täcker
fordringar med bättre rätt än rät-
fordringar med bättre rätt än rät­
tigheten eller som, utan att täcka
tigheten eller som, utan att täcka
dessa, är lika högt som eller hög-
dessa, är lika högt som eller hög­
re än budet vid det föregående
re än budet vid det föregående
utropet, har budet vid det senare
utropet, har budet vid det senare
utropet företräde. Att ägarhypo-
utropet företräde. Att ägarhypo­
tek i den mån det ej är utmätt
tek icke täckes utgör ej hinder
icke täckes utgör ej hinder mot
mot att bud med förbehåll för
att bud med förbehåll för rättig-
        rättigheten godtages.
heten godtages.

Upptager sakägarförleckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fastigheten först utropas utan förbe­håll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först en­dast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat an­tal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför delta, om del icke leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skill­naden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att be­tala enligt vad nyss sagts men till följd av att flera tillskott erfordras det sålunda erbjudna beloppet ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjudes är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas enhgt tredje stycket, skall fastigheten utropas med förbehåll för rät­tigheten och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjudes.

Om borgenär, vars fordran ej blivit täckt genom visst bud, godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses som täckt.


 


LU 1971: 27                                                                          H

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

58                                        §
Vid försäljning under hand
          Vid försäljning under hand
skall köparen åläggas att svara
skall köparen åläggas att svara
för alla fordringar som på grund
för alla fordringar som på grund
av panträtt, utmätning eller el-
av panträtt, utmätning eller el­
jest är förenade med förmånsrätt
jest är förenade med förmånsrätt
i fastigheten och kostnaden för
i fastigheten och kostnaden för
förfarandet, i den mån ej borge-
förfarandet, i den mån ej borge­
när kan erhålla betalning ur and-
när kan erhålla betalning ur and­
ra tillgängliga medel eller avstår
ra tillgängliga medel eller avstår
från förmånsrätt i fastigheten el-
från förmånsrätt i fastigheten el­
ler sökanden medger att försälj-
ler sökanden medger att försälj­
ning får ske utan att kostnaden
ning får ske utan att kostnaden
för förfarandet blir täckt. Rätt på
för förfarandet blir täckt. Rätt på
grund av ägarhypotek anses icke
grund av ägarhypotek anses icke
som fordran i den mån ej ägar-
                   som fordran.
hypoteket är utmätt.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden avstått från täckning av kostnaden för förfarandet, skall vad som behövs för så­dan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig hand­ling skall förbehållas. Härvid äger 47 § motsvarande tillämpning.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som i 35 § föreskrives i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling upprättats. Försummas det är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, äger bestämmelserna i 43 § om handpenning motsvarande tillämpning. Vad i 43 § första stycket sägs om auktion gäller även försäljning under hand.

I övrigt bestämmer överexekutor köpevillkoren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols­ärenden

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

' Senaste lydelse av 7 § 1964: 670.


 


LU 1971: 27                                                                          12

7    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966: 454) om företagsin­teckning,

dels att i 10, 17, 21—23, 26, 29—31, 34 och 35 §§ ordet "inskriv­ningsdomare" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "inskrivnings­myndighet" i motsvarande form,

dels att 4 och 16 §§ samt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 § Företagsinteckning   gäller  i  näringsidkarens   lösa   egendom,   i  den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1.    inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan in-tecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg,

2.   byggnad eller anläggning 2. byggnad eller annan anlägg-som icke hör till tomträtt eller    ning som icke hör till tomträtt, vattenfallsrätt,

3.    arrenderätt, hyresrätt, rät- 3. arrenderätt, hyresrätt, rät­tighet som avses i 1 kap. 7 § la- tighet som avses i 7 kap. 3 § Jör­gen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) dabalken, bostadsrätt eller rätt om nyttjanderätt till fast egen-      till gruva eller annan gruvegen-do/n, bostadsrätt eller rätt till         dom, om rättigheten kan utmä-gruva  eller  annan  gruvegendom,                                      tas,

om rättigheten kan utmätas,

4.    nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan utmätas,

5.    patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten kan utmätas,

6.    fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anled­ning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i an­språk genom expropriation eller liknande förfarande,

7.    fordran på vederlag för arbete.

Överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfatta­des av inteckningen.

16                                      §

Ärende   om   företagsinteckning Ärende   om   företagsinteckning

upptages  av  inskrivningsdomaren upptages   av   inskrivningsmyndig-

för stad som är säte för länssty- heten för  kommun som  är säte

relsen i det län där verksamheten för  länsstyrelsen   i   det  län  där


 


LU 1971: 27                                                            13

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

bedrives eller, om näringsidkaren verksamheten bedrives eller, om
är aktiebolag, bolagets styrelse näringsidkaren är aktiebolag, bo-
har sitt säte.
                        lagets styrelse har sitt säte.

Över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på med­delad eller sökt förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventa­rier, om annat ej framgår av bestämmelse under a)—f) i det följande.

a)   Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jord­bruksinventarier gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är nä­ringsidkaren försatt i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 § samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande ut­mätningen eller konkursen.

b)   Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt för­lagsinteckning, omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs som inträder på grand av ansökan som gö­res senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om för­månsrätt vid utmätning i 13 § skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här.

c)   Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningsha-vares rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträ­dande.

d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upp­
rättats innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall
prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 2 § lagen f) Bestämmelsen i 2 § lagen
om förlagsinteckning i vissa olje-
om förlagsinteckning i vissa olje­
lager skall alltjämt tillämpas på
lager skall alltjämt tillämpas på
förlagsinteckning i oljelager som
förlagsinteckning i oljelager som
beviljats eller sökts före den nya
beviljats eller sökts före den nya
lagens ikraftträdande. Avser så-
lagens ikraftträdande. Avser så­
dan inteckning lager som tillhör
dan inteckning lager som tillhör
annan än aktiebolag, skall ärende
annan än aktiebolag, skall ärende
angående inteckningen även efter
angående inteckningen upptagas
den nya lagens ikraftträdande
av inskrivningsmyndigheten i
upptagas  av inskrivningsdomaren
    Stockholms domsaga.

i Stockholm.

Föreskrift om företagsmteckning i annan författning skall tillämpas även på förlagsinteckning eller inteckning i jordbraksinventarier, om annat ej föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Vid tillämpning av 4 § första stycket 2 skall vattenfallsrätt anses lik­ställd med tomträtt.


 


LU 1971: 27                                                                          14

Huvudinnehållet i propositionen

Den 1 januari 1972 träder betydelsefulla och omfattande nya lag­komplex på fastighetsrättens område i kraft. Bland dem märks jordabal­ken (JB) och lagen om exekutiv försäljning av fast egendom jämte vissa följdändringar i utsökningslagen (UL). I förevarande proposition läggs fram förslag till vissa ändringar i nämnda lagar. Sålunda föresläs änd­ringar i JB:s bestämmelser om panträtt i fast egendom i syfte att under­lätta den praktiska tillämpningen inom kreditlivet och hos inskrivnings­myndigheterna av bestämmelserna. Ändringsförslagen har utarbetats på grundval av synpunkter som kommit fram vid överläggningar, varvid följande kreditorganisalioner medverkat, nämligen Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitulion. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bankföreningen. Svenska spar­banksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges jord­brukskasseförbund. I propositionen föreslås vidare viss ändring i fråga om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut. Härjämte läggs fram förslag för att ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplåtelser till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken om besittningsskydd för jordbruksarrendator. Förslagen bygger bl. a. på en av publika arrendeut­redningen i juni 1971 avlämnad promemoria (Ds Jo 1971: 4), benämnd Publika arrenden vid övergången till jordabalken. Slutligen föreslås änd­ringar i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (ärende­lagen) och i lagen (1966: 454) om företagsinleckning. Ändringarna in­nebär en anpassning av bestämmelserna till JB.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft samtidigt som JB, dvs. den 1 januari 1972.

I det följande lämnar utskottet en kortfattad redogörelse för de före­slagna ändringarna rörande dels panträttsbestämmelserna, dels bestäm­melserna om besittningsskydd för jordbruksarrendator.

Bestämmelserna om panträtt i JB innebär att den förutvarande kon­struktionen med ett skriftligt fordringsbevis på vilket fastighetsägaren tecknat medgivande till inteckning övergivits. I stället utfärdar inskriv­ningsmyndigheten på ansökan av fastighetsägaren ett pantbrev som inte utgör någon skuldförbindelse (6: 1 JB). Inte heller berättigar enbart innehavet av pantbrevet till betalning ur fastigheten. En borgenär måste alltid kunna hänvisa till en fordran, för vilken pantbrev överlämnats som pant. Fordringen behöver inte vara skriftlig men i praktiken torde skuld­förhållandet komma att regleras i omslagsrevers. Panträtten uppkommer genom att fastighetsägaren lämnar över pantbrev till fordringshavaren som säkerhet för dennes fordran (6: 2 JB). Det är av grundläggande betydelse för panträtten enligt JB att upplåtelsen måste göras av fastig­hetsägaren. En borgenär kan i princip inte göra godtrosförvärv om pant­rättsupplåtelsen har gjorts av annan än fastighetens ägare. Principen är


 


LU 1971: 27                                                            15

dock försedd med undantag. I det följande berörs de undantagsbestäm­melser Som finns i 6: 7 JB. Dessa bestämmelser reglerar företrädet mel­lan äganderättsförvärv och panlrättsupplåtelse och innehåller att borge­när som är i god tro med avseende på äganderättsövergången är skyd­dad i sitt förvärv av panträtt från den förutvarande ägaren. Den vikti­ga begränsningen gäller dock att borgenären inte är skyddad, om nya ägaren hade sökt lagfart när panträtten upplåts. Av betydelse i detta sam­manhang är också vissa bestämmelser i 18 kap. JB om godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m. Sålunda medför enligt 18: 8 JB anteckning i fastighetsboken om äganderättslvist eller om förfoganderättsinskränk­ning eller enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) om att kommun beslutat utöva förköpsrätt att förvärvare av panträtt inte får åberopa god tro beträffande omständighet som avses med anteckning till stöd för bl. a. beståndet av förvärvet. Den avgörande tidpunkten då anteckningen hind­rar god tro är den dag då anteckningsärendet har tagils upp på inskriv­ningsdag. I frågavarande bestämmelser innebär således att en pantha-vare för att vara skyddad av sin goda tro måste vid upplåtelsen förvissa sig om inte bara att innehavaren av pantbrevet har lagfart på fastig­heten utan även att annan än den som upplåter panträtten inte har sökt lagfart på fastigheten eller del av denna och att någon sådan anteckning som avses i 18: 8 JB inte har gjorts i faslighetsboken.

I propositionen anförs att den ägarkontroll som de nya panträtts­bestämmelserna ålägger borgenären att utföra, om han vill vara skyddad mot tredje man i vissa hänseenden, ställer större krav på kreditgivar­sidan än man tidigare har utgått från i lagstiftningsärendet. De praktiska problem som påvisats har enligt föredragande statsrådet sådan räckvidd att de inte kan förbigås. Otvivelaktigt är det också så att de nya reglerna förutsätter en längre gående service från inskrivningsmyndigheternas sida än som hittills förekommit, framhåller föredraganden och tillägger att det i dagens läge finns starka skäl att undvika att inskrivningsmyn­digheterna ytterligare belastas.

I syfte att undanröja nämnda svårigheter föreslås i propositionen sådan ändring i 6:7 JB att borgenärens godtrosskydd utvidgas så atl hans möjlighet att göra godtrosförvärv inte utan vidare skärs av i och med att den nye ägaren söker lagfart. Då innebörden av kravet på god tro hos borgenären bör vara detsamma enligt 18: 8 JB som enligt 6: 7 JB föreslås vidare att 18: 8 JB jämkas så att en borgenär som får ett pant­brev överlämnat till sig som pant inte drabbas av rättsförlust om han har gjort den kontroll som rimligen kan begäras av honom beträffande förekomsten av sådan anteckningar som avses i lagrummet.

Innebörden av panträtten i JB är i huvudsak följande. Borgenärens rätt till betalning ur fastigheten är inte begränsad till pantbrevets belopp. Säkerheten består dessutom av ett särskilt tillägg som uppgår till högst 15 procent av nämnda belopp. Tillägget är avsett att täcka borgenärens


 


LU 1971: 27                                                            16

anspråk på ränta och hans krav på ersättning för kostnader som för­anleds av fordringsförhållandet. Härutöver får borgenären tillgodogöra sig ränta efter 6 procent om året för tiden efter det alt fastigheten ut­mättes eller efter motsvarande tidpunkt i andra fall av medelsfördelning. Det särskilda tillägget får tas i anspråk bara under vissa särskilt angivna förutsättningar. För det första får tillägget tas i anspråk bara om pant­brevets belopp inte förslår. För det andra får tillägget utnyttjas endast för betalning av ränta på fordringens kapitalbelopp i den mån detla inte överstiger pantbrevets belopp, av skadestånd på grund av förtida betalning eller av ersättning för indrivningskostnad eller annan kostnad som föranleds av fordringsförhållandet. Borgenären har alltså inte rätt atl få betalning för sin kapitalfordran ur tillägget. Inte heller får han, om fordringen överstiger pantbrevels belopp, uppbära betalning för den ränta som hänför sig till det överskjutande beloppet.

De bestämmelser som begränsar borgenärs rätt atl utnyttja tillägget får särskild betydelse för andrahandspanthavare. Andrahandspantsätt-ning uppkommer genom atl fastighetsägare, som lämnat pantbrev som pant till borgenär, pantförskriver pantbrevet även lill annan borgenär. Denne senare får på grund av sådan panlförskrivning utnyttja det överhypotek som föreligger eller kan uppkomma. De förut angivna be­gränsningarna i möjligheten alt utnyttja tillägget medför, att en andra­handspanthavare får betalning ur fastigheten endast om förstahands-panthavarens totala anspråk — således även utmätningsräntan — un­derstiger pantbrevets kapitalbelopp. Andrahandspanlhavaren har vi­dare rätt alt ta ut ränta och kostnader ur tillägget bara i den mån an­språken hänför sig till den del av hans fordran som ryms inom pant­brevets belopp och inom ramen för elt procentuellt tillägg som beräk­nas på samma del av fordringen.

När pantbrev inte alls eller bara delvis har utnyttjats för pantsättning, utgör pantbrevet eller den outnyttjade delen därav ägarhypotek. Inne­börden härav är enligt 6; 9 JB att om pantbrev inte överlämnats som pant för fordran, fastighetsägaren är berättigad alt när myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighe­ten med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag erhålla till­delning ur medlen med pantbrevels belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, har fastighetsägaren rätt att ur medlen erhålla skillnaden. Ägarhypotek kan utmätas för fastighetsägarens skuld. Reglerna härom finns i 91 a § och 91 b § UL.

I propositionen föreslås nu att bestämmelserna i 6: 3 JB om tillägget ändras på så sätt atl borgenär vid medelsfördelning skall kunna få be­talning för sin fordran dels med pantbrevets belopp, dels, om detta inte räcker till, genom tillägget, som utgör 15 procent av pantbrevets be­lopp jämte utmätningsräntan. Regeln innebär i motsats till JB:s nuva-


 


LU 1971: 27                                                                            17

rande ordning att borgenär kan få betalt för sin kapitalfordran även ur tillägget. Däremot skall han i överensstämmelse med JB:s nuvarande ordning vara skyldig att i första hand hålla sig till vad som faller ut på pantbrevets belopp. För andrahandspanthavarens del innebär den föreslagna bestämmelsen att han får utnyttja skillnaden mellan första-handspanthavarens hela fordran och pantbrevets belopp jämte hela till-lägget. Även i det fallet beräknas tillägget på pantbrevets belopp. I lik­het med förstahandspanthavaren är andrahandspanlhavaren skyldig alt först hålla sig till pantbrevels belopp. Om detta i sin helhet har tagits i anspråk för betalning av förstahandspanthavarens fordran, får andra­handspanlhavaren för sin kapitalfordran hålla sig till tillägget eller vad som kan återstå av detta.

Eftersom tillägget enligt de föreslagna reglerna kan utnyttjas av en andrahandspanthavare för att täcka dennes kapilalfordran måste en ulmätningsborgenär på samma sätt kunna ta tillägget i anspråk för att få sin fordran täckt. I annat fall skulle han behöva stå tillbaka för en borgenär åt vilken fastighetsägaren senare har upplåtit panträtt i andra hand. Syftet att göra tillägget tillgängligt för utmätning nås genom änd­ring av reglerna om utmätning av ägarhypotek i 91 a § UL, vilka till­kom genom lagen (1971: 495) om ändring i UL. Ändringen innebär att man utvidgar föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek till att avse utmätning av den rätt på grund av pantbrev som tillkommer faslighets-ägare som följd av att pantbrev inte alls eller endast delvis behöver tas i anspråk för täckning av fordran. Genom att pantbrev i den mån det ej utgör pant för fordran får utgöra föremål för utmätning kommer man att för en utmätningssökandes räkning kunna ta i anspråk hela det utrymme av fastighetens värde som ägaren har möjlighet alt för­foga över genom pantsättning, dvs. både eventuellt ägarhypotek och tillägg som inte behövs för atl täcka fordran för vilket pantbrevet är pantsatt. Efter en sådan utmätning bör utmälningssökanden få samma ställning som han fått om pantbrevet av ägaren pantsatts för utmät­ningsfordringen. Med denna lösning kommer begreppet ägarhypotek att reserveras som beteckning för den rätt till betalning som fastighetsäga­ren har enligt 6: 9 JB i dess antagna lydelse, dvs. en rätt för fastig-helsägaren att fä tilldelning ur medel antingen med pantbrevets hela belopp eller med den del av detta som överstiger fordran för vilken pantbrevet är pantsatt. Den sålunda föreslagna lösningen föranleder ändringar, förutom i 91 a § UL, också i 71 § och 91 b § samma lag, i lagen (1971: 495) om ändring i UL samt i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom.

JB:s arrendebestämmelser, som träder i kraft den 1 januari 1972, har utformats i huvudsak enhetligt för enskilda, staten, kommunerna och kyrkan. Samma dag upphävs nuvarande särskilda författningar för publika arrenden. I 40 och 41 §§ lagen (1970: 995) om införande av


 


LU 1971: 27                                                            18

nya jordabalken (JP) finns övergångsbestämmelser som i fråga om jord­bruksarrende medför att besittningsskyddsreglerna i JB blir omedelbart tillämpliga på vissa avtal om jordbruksarrende som ingåtts före balkens ikraftträdande. 40 § JP omfattar de s. k. sociala jordbruksarrendena en­ligt 2 kap. nyttjanderättslagen. På dem är i princip de nya besittnings­skyddsreglerna utan vidare tillämpliga. 41 § JP avser upplåtelse som är sådan alt äldre bestämmelser om optionsrätt inte har kunnat tillämpas på den. I det fallet gäller de nya besiltningsskyddsreglerna om arrende­förhållandet vid JB:s ikraftträdande har varat under sammanlagt minst tio år eller om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt av­talet utgår först sedan arrendeförhållandet varit minst lika lång tid. Enligt 41 § andra stycket finns en möjlighet för jordägaren att före ut­gången av år 1973 hos arrendenämnd begära förklaring alt arrende­avtal av nu ifrågavarande slag inte skall vara förenat med rätt till för­längning.

Publika arrendeutredningen har framhållit att villkoret atl options­rätt inte har gällt kan medföra att publika arrendalorer, som har rätt till besittningsskydd enligt de publika specialförfatlningarna, vid en tvist om förlängning inte kan stödja sig på JB;s besittningsskyddsregler utan endast på specialförfattningamas bestämmelser i ämnet. Eftersom dessa författningar ger arrendatorn ett betydligt svagare skydd än JB, har utredningen föreslagit att 41 § JP ändras så att det klart framgår att publika arrendalorer i övergångshänseende inte kommer i en sämre ställning än andra.

I propositionen framhålles att det inte torde ha varit åsyftat att i fall som avses i 41 § JP sälta arrendalor av publik jord i sämre ställning än andra. För att någon tvekan inte skall behöva råda om att lagrum­met är tillämpligt även på arrendalorer av publik jord med optionsrätt enligt specialförfatlningar, under förutsättning atl villkoren i övrigt i lagrummet är uppfyllda, föreslås nu den ändringen i paragrafens första stycke att orden "äldre bestämmelser om optionsrätt" byts ut mot "be­stämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjande­rätt till fast egendom". Genom den sålunda föreslagna ändringen får de publika arrendatorerna samma möjlighet att komma i åtnjutande av bestämmelserna i JB om rätt till förlängning av avtalet efter uppsägning som innehavare av ej sociala jordbruksarrenden har.

Godtrosskyddet enligt den föreslagna ändrade lydelsen av 6 kap. 7 § JB

Föredraganden i remissprotokollet den 8 oktober 1971

Föredragande statsrådet anförde i remissprotokollet följande om god­trosskyddet i 6: 7 JB.

När det gäller att närmare precisera det mått av undersökning i fråga om pantbrevsinnehavarens rätt att förfoga över pantbrevet som bör


 


LU 1971: 27                                                            19

krävas av en borgenär för atl han skall anses vara i god tro, bör till en början slås fast att gäldenären inte bör kunna anses legitimerad att upp­låta panträtt redan genom sitt innehav av pantbrevet. En sådan ord­ning skulle vara helt oförenlig med grundprinciperna för panträtten i JB. Det har heller inte från något håll gjorts gällande, att ett så långt gående godtrosskydd för borgenären skulle behövas. Vad frågan gäl­ler är att skydda den borgenär som förlitar sig på uppgifterna i ett aktuellt gravationsbevis, även om lagfartsförhållandena skulle ha ändrats sedan beviset utfärdades. Som första krav på borgenären bör alltså gälla att denne genom gravationsbevis eller på annat betryggande sätt vid panträttsupplåtelsen förvissat sig om att gäldenären var lagfaren ägare till fastigheten och att annan ej sökt lagfart.

I princip bör borgenären vara skyddad, om han har tagit del av elt gravationsbevis av så färskt datum som inskrivningsmyndigheten kan tillhandahålla. Det synes dock inte vara möjligt alt beakta arbetsläget vid den enskilda inskrivningsmyndigheten just när panträttsupplåtelsen sker. Det skulle också föra för långt att fordra att borgenären skulle förnya gravationsbeviset, om panträttsupplåtelsen kommer att ske vid en något senare lidpunkt än som från början var avsett. Det kan t. ex. tän­kas att gravationsbeviset anskaffats någon tid innan fastighetsägaren vänder sig till borgenären för att ansöka om lån och att låneförhand­lingarna därefter drar ut på liden. Hänsyn bör här tas till vilken tid som enligt god bankpraxis normalt kan förflyta, innan ny kontroll sker av gravationsbeviset. I allmänhet bör inte ett gravationsbevis som är äldre än sex månader godtagas. Utrymme bör dock finnas att därutöver ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet. En borgenär har givetvis inte rätt att förlita sig på innehållet i ett gravationsbevis, om han på annat sätt fått eller borde ha fått kännedom om ägande-rättsövergången. God tro hos en borgenär som är juridisk person bör inte vara utesluten enbart av del skälet atl annan tjänsteman än den eller de som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsöver­gången under förutsättning att det vid ett bedömande av omständighe­terna inte ter sig rimligt att föra denna kunskap borgenären till last i panträttsärendet.

De synpunkter som nu har lagts på innebörden av ett vidgat god­trosskydd för borgenären enligt 6: 7 JB grundas på förhållandena hos inskrivningsmyndigheterna under de närmaste åren efter ikraftträdandet av JB. Efter övergången till ADB med de starkt ökade möjligheter att tillhandahålla aktuella fastighetsuppgifter som ett sådant system ger finns anledning att se på ett annat sätt på dessa frågor.

Frågan om räckvidden av godtrosskyddet för borgenär i samband med att fastigheten överlåts till ny ägare har aktualiserats inte bara av de praktiska svårigheterna att tillhandahålla gravationsbevis som utvisar lagfartsförhållandena vid panträttsupplåtelsen. Godtrosskyddet har också betydelse i fråga om fordringsförhållanden som uppkommer efter det att fastighetsägare, som har upplåtit panträtt i fastigheten, har överlåtit denna till ny ägare.

Till en början bör framhållas att något generellt hinder givetvis inte möter mot att panträtt upplåts lill säkerhet för en framdeles uppkom­mande fordran. Såsom i allmänhet gäller på panträttsområdet bör en sådan rättshandling ha full giltighet även vid upplåtelse av pant­rätt i fast egendom. En sådan uppfattning har också kommit till ut­tryck i förarbetena till JB. I dessa har, som förut nämnts, uttalats att


 


LU 1971: 27                                                                            20

hinder inte möter mot att pantbrev lämnas som säkerhet för fordran som uppkommer ur visst angivet rättsförhållande. I linje med detla ligger alt panträtt kan upplåtas exempelvis till säkerhet för fullgöran-del av elt garantiåtagande, en vitesklausul eller ett framtida anspråk på skadestånd. På samma sätt bör rimligen bedömas fall då pantbre­vet läggs som säkerhet för kredit i löpande räkning eller då s. k. ge­nerell panlförskrivning sker antingen genom särskild panlförskrivnings-handling eller genom sådan klausul om generell pantförskrivning som förekommer i bankernas sedvanliga reversformulär.

Även om det alltså torde vara obestridligt att pantförskrivning av pantbrev för framtida fordran kan ske med rättslig verkan, har där­emot osäkerhet uppstått hur långt rättsverkningarna av ett sådant av­tal sträcker sig i förhållande till tredje man. Vad man har diskuterat är i vad mån förvärvare av fastighet kan anses bunden av förre äga­rens panträttsupplåtelse i den mån fordringen uppkommit först efter det alt förvärvaren sökt lagfart. Från kreditorganisationernas sida har understmkits att denna fråga har utomordentligt stor praktisk betydel­se. Vid kredilgivning mot säkerhet i fast egendom är del mycket van­ligt alt säkerheten tas i anspråk först efter hand. Som exempel härpå har nämnts kredit i löpande räkning såsom checkräkningskredit eller byggnadskreditiv där lånebeloppet lyfts allteftersom byggnadsarbetet fortskrider. Man har också betonat betydelsen av alt generell pant­förskrivning kan ske särskilt när det gäller näringslivets kreditbehov. I situationer av detla slag skulle det vara i praktiken ogenomförbart atl kontrollera äganderätten till fastigheten vid varje tidpunkt då sä­kerheten belastas med ny fordran.

I de nu diskuterade situationerna torde det vara ställt utom allt tvi­vel alt i den mån det inte längre beror på borgenären, huruvida eller när en fordran kommer till stånd, panträtten kan göras gällande mot förvärvaren oberoende av lagfarlsansökningen. Som typexempel kan nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande. Mera osäkert torde rättsläget vara, om situationen är den att borge­nären själv avgör om och när huvudfordringen kommer till stånd, så­som ibland är fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt laget all­tid vid generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar har här gjort sig gällande.

Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från kredit­livets synpunkt ler sig naturligt, att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om all fastigheten överlåtits. Om det efter under­rättelsen om överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma till stånd eller ej, bör enligt kredit­organisationernas mening säkerheten inte kunna utnyttjas för denna fordran.

Det bör framhållas alt i de fall som nu diskuteras har borgenären vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåta­ren är lagfaren ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 JB att panträttsupplåtelse avseende framlida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle alltså vara, om borgenären när det alltjämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lag­fartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att


 


LU 1971: 27                                                                            21

en sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den änd­rade lydelse som jag föreslår att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att några ytterligare bestämmelser är behövliga.

Innebörden av de nu föreslagna ändrade godtrosbeslämmelserna i 6: 7 JB bör uppmärksammas även i vissa situationer då en äldre pant-sättning upphör atl gälla och ersätts med en ny. Jag tänker på de fall då exempelvis ett byggnadskreditiv som beviljats av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Därvid förfars i praktiken regelmässigt så, att den faslighetspant som banken har till säkerhet för byggnadskreditivet förs över till det andra kredit­institutet. Ny kontroll av atl låntagaren alltjämt är ägare till fasligheten ter sig i sådant fall överflödig. I denna situation uppkommer inte någon ny belastning på fastigheten utan vad som sker är att en kreditform byts ut mot en annan kreditform som regelmässigt är billigare för fastighets­ägaren. 6: 7 JB i sin ändrade lydelse bör för dessa situationer innebära att kreditivlåntagarens pantförskrivning till det nya kreditinstitutet blir gällande utan hinder av alt under mellantiden lagfart sökts på fastig­heten för ny ägare, förutsatt atl ond tro inte föreligger hos det nya kre­ditinstitutet. På motsvarande sätt bör det fallet kunna bedömas, att elt lån konverteras under låneliden eller vid lånelidens utgång. Del får dock därvid förutsättas att ej andra ändringar sker i lånevillkoren än som hänger samman med att dessa anpassas till ett ändrat läge på kre­ditmarknaden eller ändrad praxis i kreditgivningen. Gemensamt för de fall som åsyftats är att det får anses ligga närmare till hands för förvär­varen av fastigheten att underrätta kreditgivaren om överlåtelsen och träffa överenskommelse med denne i anledning därav än för kreditgi­varen alt på nytt kontrollera lagfarlsförhållandena i ett läge när någon reell ny belastning på fastigheten inte uppstår.

För egen del anser jag det inte heller uteslutet att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning på fastigheten uppkommer, får be­dömas på samma sätt. Jag syftar då i första hand på sådana situationer där det nya lånet får ses som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse. Om i elt sådant fall borgenären oavbralet har innehaft pantbrevet och fastighetsägaren vill utnyttja det helt eller delvis som säkerhet för ett nytt lån, kan det enligt min mening vara rimligt att borgenären inte behöver göra förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantför­skrivningen. Frågan om omfattningen av borgenärens undersöknings­plikt i de skiftande fall där nybelåningen innebär en ökad belastning på fastigheten får dock överlämnas åt rättstillämpningen.

Den föreslagna utvidgningen av godtrosskyddet blir tillämplig ock­så vid upplåtelse av panträtt i andra hand. För atl andrahandspanlha­varen skall bli skyddad måste han vara i god tro när pantbrevets inne­havare får underrättelse om panlrättsupplåtelsen. Av allmänna rätts­grundsatser lär dessutom följa att upplåtelse av panträtt i andra hand inte blir gällande mot den som före upplåtelsen förvärvat fastigheten av upplåtaren, om pantbrevets innehavare har fått underrättelse om äganderätlsövergången innan han underrättas om panlrättsupplåtelsen (jfr SOU 1965: 14 Godtrosförvärv i lösöre s. 86). Däremot bör andra­handspanthavare som i god tro erhållit panträtt genom en generell pant­förskrivning ej anses bli försatt i ond tro genom att en underrättelse om ett senare ägarbyte lämnats endast till förstahandspanthavaren.

Den utbyggda godtrosregeln bör gälla också i de fall som regleras i 6: 7 första stycket andra punkten och i 6: 7 andra stycket JB, dvs. i


 


LU 1971: 27                                                            22

tvesalafallen och då den nye ägaren förvärvat fastigheten genom bo­delning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Lagrådsprotokollet den 2 november 1971

Beträffande 6: 7 JB anförde lagrådet följande.

I remissprotokollet har i anslutning till den föreslagna ändringen av godtrosstadgandet i förevarande paragraf gjorts åtskilliga uttalanden om måttet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att han skall anses vara i god tro och om godlrosskyddets betydelse i olika situationer. För vissa av de fall, som i detta sammanhang behandlas, nämligen dem som avser nybelåning innebärande ökad belastning på fas­tigheten, har i remissprotokollet anförts att frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt får överlämnas åt rättstillämpningen. Lagrådet vill understryka att det sagda måste anses vara giltigt för alla de hithörande situationer som i anledning av kreditorganisationernas framställningar och påpekanden tagits upp till diskussion i remissproto­kollet. Uttalandena däri kan sålunda tjäna till ledning för rättspraxis och för kreditinstitutens handlande, men full visshet om godlrosskyd­dets innebörd och undersökningspliktens omfattning i olika situationer kan nås endast genom rättsavgöranden av domstolar, i sista hand högsta domstolen.

Tre av lagrådets ledamöter, nämligen justilierådet Alexanderson, re­geringsrådet Körlof och justilierådet Walberg anförde härjämte föl­jande.

Vi har icke funnit anledning att behandla samtliga i dessa samman­hang gjorda uttalanden men anser oss böra gå in på några av dem.

Kreditorganisationerna har väckt frågan om tillämpningen av en godlrosregel i sådana fall, när pantbrevet lämnas till säkerhet för en framdeles uppkommande fordran. De har framhållit att, om JB:s be­stämmelser innebär att kravet på ägarebehörighet hänför sig till dagen för fordringens uppkomst, detta i här avsedda fall leder till betydande osäkerhet och besvär för kreditgivarna. I remissprotokollet uttalas att, i den mån det icke längre beror på borgenären huruvida eller när en fordran kommer till stånd, det är klart att panträtten kan göras gäl­lande mot ny ägare till fastigheten oberoende av alt äganderättsöver­gång ägt rum och att den nye ägaren sökt lagfart. Som typexempel har nämnts, att pantbrevet lämnats såsom säkerhet för ett garantiåtagande. Som ett annat betydelsefullt fall kan nämnas panlsättning för checkräk­ningskredit till visst högsta belopp. Den i remissprotokollet uttalade me­ningen är otvivelaktigt riktig. I nu angivna fall torde i själva verket ford­ringen få anses ha uppkommit redan vid panträttsupplåtelsen, ehuru den då ännu är beroende av villkor.

När däremot borgenären själv avgör om och när fordringen kommer till stånd, såsom förhållandel i regel är bl. a. vid generell pantförskriv­ning, blir frågan om borgenärens goda tro av betydelse, om den pant­satta fastigheten överlåtits, innan borgenären träffat sitt avgörande, exempelvis att ytterligare kredit skall lämnas. Enligt remissprotokollet bör borgenären i sådana fall anses vara i god tro beträffande panträtts-upplåtarens äganderätt, så länge borgenären ej blivit underrättad om överlåtelsen eller, som framgår av lagtexten, erhållit kunskap om ägan­derättsövergången. Det synes icke alldeles klart, att godtrosstadgandet


 


LU 1971: 27                                                                            23

efter den föreslagna ändringen i allo får den räckvidd, som förutsatts i remissprotokollet. I det vanliga fallet när upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran måste det, såsom också framhål­lits, i regel krävas av borgenären, att han genom elt någorlunda färskt gravationsbevis eller på annat sätt söker förvissa sig om att gäldenä­ren fortfarande är ägare till den inlecknade fastigheten. Det är icke i alla situationer givet alt mindre krav bör ställas på borgenären i de fall, när fordringen uppkommer efter panlrättsupplåtelsen, såsom exem­pelvis vid en generell panlförskrivning.

Del förefaller också något tveksamt, hur domstolarna kommer alt till-lämpa de nya godtrosreglerna i de i remissprotokollet berörda fall, då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersattes med en ny, t. ex. då ett byggnadskreditiv avlyftes med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. God tro skulle enligt remissprotokollet i ett sådant fall anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne ej blivit underrät­tad därom atl fastigheten överlåtits. Atl en viss person upplåtit panträtt för elt byggnadskreditiv och all den nya kredit, varigenom kreditivet avlyftes, icke utgör någon ytterligare belastning av fasligheten, kan i och för sig knappast anses ge den nye kreditgivaren anledning alt utgå ifrån att ägareväxling ej skett. Det kan ju ha gått flera år sedan den ursprungliga pantsättningen skedde. De flesta av byggmästare uppför­da fastigheter torde för övrigt byta ägare i samband med att fasligheten blir färdig. Det är icke heller utan vidare klart att det i här avsedda fall skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om överlåtelsen än för kreditgiva­ren att på vanligt sätt kontrollera ägareförhållandena.

Såsom tidigare anmärkts, finner föredragande statsrådet det ej ute­slutet, att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning upp­kommer, bör bedömas så, att den som lämnar den nya krediten anses vara i god tro, försåvitt han icke erhållit underrättelse om att fastighe­ten övergått till ny ägare. Vi finner del för vår del högeligen tvek­samt, om kreditgivaren i något fall, där den nya krediten innebär en ökad belastning på fastigheten, bör anses befriad från att på vanligt sätt kontrollera äganderättsförhållandena.

Föredraganden i slutprotokollet den 5 november 1971

Efter att ha redogjort för lagrådels yttrande anförde föredraganden bl. a. följande.

I anslutning till den föreslagna ändrade utformningen av godtrosre­geln i 6: 7 JB har lagrådet uttalat att full visshet om godlrosskyddets innebörd och omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar bor­genären i olika situationer endast kan näs genom rättsavgöranden av domstolarna och i sista hand högsta domstolen. Självfallet delar jag denna uppfattning. Å andra sidan är del uppenbart att uttalanden — i vart fall om dessa har principiell räckvidd — som gjorts av statsmak­terna vid lagens tillkomst måste tillmätas myckel stor betydelse i rätts­tillämpningen. Genom dessa uttalanden blir klarlagt vilka syften lag­stiftningen är avsedd alt tillgodose. Uppnås inte dessa syften, blir stats­makternas ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat.

Tre av lagrådets ledamöter har ifrågasatt vissa av de uttalanden som gjorts i remissprotokollct angående omfattningen av det godtrosskydd


 


LU 1971: 27                                                                            24

som enligt 6: 7 JB i det remitterade förslaget tillkommer borgenär. Så­lunda har de framhållit att del inte i alla situationer är givet att mindre krav bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panlrättsupplåtelsen, som t. ex. vid generell panlförskrivning, än när upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran. Till detta är till en början att anmärka atl, som också tydligt framgår av remiss­protokollet, godstrosskyddels räckvidd i fall av panträttsupplåtelse till säkerhet för framtida fordran — varvid inte minst åsyftas generell pant­förskrivning — tillmätts stor betydelse i detla lagstiftningsärende och att ändringen i 6: 7 JB direkt åsyftat bl. a. alt någon förnyad ägarkon­troll normalt ej skall behöva ske vid den senare tidpunkt då fordringen uppstår. Jag vill betona alt det förehgger en väsentlig skillnad mellan de båda situationer som ledamöterna jämför. Vid generell panlförskriv­ning har borgenären fått pantbrevet överlämnat till sig och därvid gjort den kontroll av ägarbehörigheten som krävts av honom. Han har där­efter haft pantbrevet i sin besittning. Varje överlåtelse av fast egen­dom föranleder en avräkning av belånade pantbrev, och normalt måste vid sådan avräkning överlåtare och förvärvare eller endera av dem sätta sig i förbindelse med borgenären. Har denne inte blivit underrät­tad om att den fasta egendomen övergått till ny ägare, har han därför starkt fog för att utgå från alt någon överlåtelse inte har skett och att den som överlämnade pantbrevet alltså alltjämt är fastighetens ägare. Det bör med hänsyn härtill i ett praktiskt fungerande kreditliv som regel inte krävas, att borgenären efter en generell pantförskrivning varje gång ny fordran uppkommer skall behöva på nytt kontrollera äganderätts­förhållandena.

Beträffande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pant-sättning upphör att gälla och ersätts med en ny tar de tre ledamöterna upp det fallet att ett bygnadskreditiv avlyfts med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. I remissprotokollet uttalas alt god tro i ett sådant fall bör anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne inte har blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits. De tre ledamöterna anför dels att det förhållandet att någon ytterligare be­lastning av fastigheten inte uppkommer knappast kan anses ge den nye kreditgivaren anledning utgå från att ägarväxling ej skett, dels atl det inte utan vidare är klart atl det skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om över­låtelsen än för kreditgivaren att på vanligt sätt kontrollera lagfartsför­hållandena.

Jag vill till en början framhålla att det också i förevarande fall är fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör ställas i ett praktiskt fungerande kreditliv. De synpunkter som jag har anfört i fråga om pantsättning avseende framtida fordran har i stor utsträck­ning tillämpning även i förevarande situation. Anledningen till att jag för vissa fall av här angiven art, bl. a. då ett byggnadskreditiv som be­viljats av elt kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut, ansett ny kontroll av alt låntagaren alltjämt är ägare till fastigheten vara överflödig, är sålunda i främsta rummet att man kan förutsätta, att den nye kreditgivaren själv eller genom förmed­ling av den tidigare kreditgivaren hade blivit underrättad, om en över­låtelse skett av fastigheten. Med hänsyn härtill bör den nye kreditgiva­ren, om han inte får veta annat, kunna utgå från alt fastigheten allt­jämt ägs av den ursprunglige gäldenären. Hänsyn bör också tas till att


 


LU 1971: 27                                                                            25

en snabb handläggning ligger i fastighetsägarens intresse och atl fastig­heten i det här behandlade fallet inte belastas ytterligare.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det är lagtekniskt svårge­nomförbart att ge en särskild regel för de åsyftade situationerna finner jag ej anledning att frångå den i remissprolokollet föreslagna lösningen. Ansluter riksdagen sig lill de av mig gjorda uttalandena, kommer god­trosreglerna i 6: 7 JB otvivelaktigt alt i det praktiska rättslivet få den tillämpning som statsmakterna sålunda avsett.

Utskottet

Utskottet hänvisar till den översiktliga redogörelse över propositio­nens innehåll som utskottet lämnat i det föregående (s. 14). I denna re­dogörelse redovisas särskilt innebörden av de ändrade bestämmelser som föreslås i fråga om panträtten (s. 14 f.) samt innehållet i de förslag som läggs fram för atl ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplå­telser till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken om besittnings­skydd för arrendalor (s. 17 f.).

Utskottet vill med anledning av de framlagda lagförslagen anföra följande. Den rättsliga uppbyggnad, som bestämmelserna om panträtt i fast egendom erhållit i JB, utgör en av de mest betydelsefulla nyheterna på fastighetsrättens område. Trots alt bestämmelserna var föremål för ingående överväganden vid balkens tillkomst har under det intensiva förberedelsearbete som ägt rum hos både statliga myndigheter och en­skilda organisationer inför balkens ikraftträdande framkommit atl svå­righeter kan komma att uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna inom kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna. Det är självfallet angeläget att del komplicerade genomförandel av den nya fastighets-rättsliga lagstiftningen på allt sätt underlättas och att förutsebara svårigheter vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna undan­röjs före ikraftträdandet. De förslag till ändringar i JB:s panträttsbe­stämmelser och därav föranledda förslag till ändringar i annan lag­stiftning som läggs fram i propositionen får anses ägnade atl tillgodose dessa syften. Utskottet tillstyrker därför att förslagen antas, dock med det tillägg såvitt avser lagen om exekutiv försäljning av fast egendom (försäljningslagen) som framgår av vad som anförs i det följande.

Efter det atl beslut fatlats om avlålande till riksdagen av förevarande proposition har uppmärksammats att den föreslagna ändrade lydelsen av 6: 3 JB bör leda till jämkning av 45 § försäljningslagen. Andra styc­ket av denna paragraf, som innehåller bestämmelser om verkan av auk­tion, föreskriver följande: "Borgenär som har pantbrev kan ej efter fas­tighetens försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen samt framtida skadestånd och ersättning som avses i 6 kap. 3 § jordabalken." Med hänsyn till att uppräkningen av


 


LU 1971: 27                                                                            26

olika anspråk som får tillgodoses genom tillägget utmönstras ur 6: 3 JB i dess nu föreslagna lydelse bör 45 § andra stycket försäljningslagen jämkas så att det på hänvisningen lill nämnda lagrum byggda uttrycket byts ut mot ett uttryck som anger vilka anspråk som kan komma i fråga. Utskottet föreslår därför att i 45 § andra stycket nämnda lag orden "skadestånd och ersättning som avses i 6 kap. 3 § jordabalken" byts ut mot orden "ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av fordringsförhållandet". Någon ändring i sak åsyftas inte med den föreslagna jämkningen. Orden "annan kostnad" omfattar så­lunda även skadestånd.

Utskottet vill härefter beröra den diskussion, som med anledning av den föreslagna ändrade utformningen av godtrosregeln i 6: 7 JB förs i propositionen rörande måltet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att han skall anses vara i god tro och om godlrosskyd­dets betydelse i olika situationer. I nämnda hänseenden har föredra­gande statsrådet till en början gjort uttalanden i klarläggande syfte i remissprotokollet. Tre av lagrådels ledamöter har (propositionen s. 57 f.) ifrågasatt de uttalanden som föredraganden gjort rörande de krav som bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panl­rättsupplåtelsen, som t. ex. vid generell pantförskrivning, samt beträf­fande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersätts med en ny, t. ex. elt byggnadskreditiv av­lyfts med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Lagråds­ledamöternas invändningar bemöts härefter av föredraganden i slutpro­tokollet (propositionen s. 65 f.).

Beträffande de synpunkter som framkommit under den förda diskus­sionen hänvisar utskottet till den redogörelse som intagils i del föregå­ende (s. 18 f.). Som föredragande statsrådet anfört är det lagtekniskt svårgenomförbart att ge en särskild regel för de situationer som åsyftas i den förda diskussionen. Genom de av föredragande statsrådet gjorda uttalandena, mot vilka utskottet ej finner anledning lill erinran, bUr emellertid den närmare innebörden av godtrosskyddet i 6: 7 JB till­fredsställande klarlagd, och enligt utskottets mening kan några ytter­ligare bestämmelser därför inte anses behövliga.

Beträffande övriga genom propositionen framlagda förslag har ut­skottet ej funnit anledning till erinran.

Utskottet hemställer

A.  att riksdagen antager de vid propositionen 1971: 179 fogade,
rned 1—4 samt 6 och 7 betecknade lagförslagen;

B.  att riksdagen för sin del antager det vid propositionen fogade,
med 5 betecknade förslaget lill lag om ändring i lagen (1971:
494) om exekutiv försäljning av fast egendom med följande
såsom utskottets förslag betecknade tillägg.


 


LU 1971: 27


27


 


Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas att 2, 26, 27, 33, 39 och 58 §§ lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan an­givna lydelse.


Utskottets förslag

Härigenom förordnas att 2, 26, 27, 33, 39, 45 och 58 §§ lagen (1971: 494) om exekutiv försälj­ning av fast egendom skall ha ne­dan angivna lydelse.


 


Nuvarande lydelse


Utskottets förslag


45 §

Efter fastighetens försäljning svarar denna ej för fordran som avses i 25 § första stycket 1.


Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mot köparen göra gällande pant­rätt i fastigheten för större ford­ran än som avräknats på köpeskil­lingen jämte utfäst ränta därå från tillrädesdagen samt framlida ska­destånd och ersättning som avses i 6 kap. 3 § jordabalken.


Borgenär som har pantbrev kan ej efler fastighetens försäljning mot köparen göra gällande pant­rätt i fastigheten för större ford­ran än som avräknats på köpeskil­lingen jämte utfäst ränta därå från tillrädesdagen samt framtida er­sättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av fordringsförhållandet.


Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överenskommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 § andra stycket blir även den som gjort inropet betalningsskyldig.

Stockholm den 8 december 1971

På lagutskottets vägnar ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s). Svanström (c), fröken Anderson i Le­rum (s), herrar Lidgard (m), Börjesson i Falköping (c), fru Asbrink (s), herr Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Enlund (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

Särskilt yttrande

av herr Lidgard (m).

Den av utskottet förordade ändringen i 45 § lagen om exekutiv för­säljning av fast egendom har tillkommit genom elt underhandsförslag


 


LU 1971: 27                                                            28

från justitiedepartementet. Av tillgänglig handling framgår att viss tveksamhet rått om ändringens lämpliga utformning. Det kan inte an­ses tillfredsställande att riksdagen underställes förslag till ändring av lagtext på sätt som skett, även om därmed icke åsyftas en saklig för­ändring.

MARCUS BOKTR, STHLM 1971   710023