Lagutskottets betänkande nr 21 år 1971

LU 1971: 21

Nr 21

Lagutskottets betänkande i anledning av motion
angående påföljden av utebliven likvid vid el-Ieverans.

I motionen 1971: 658 av fru Mogård (m) och fru Kristensson (m)
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala att avstängning
som påföljd vid underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet
gentemot elkraftsleverantör ej bör tillämpas utan föregående prövning
i det enskilda fallet av lämplig myndighet.

Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen från Göta hovrätt,
socialstyrelsen, kommerskollegium och konsumentombudsmannen. På
begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Hyresgästernas
riksförbund, Stockholms kommun, Svenska elverksföreningen och Svenska
kommunförbundet.

Stockholms kommun har bifogat yttranden av industriverksstyrelsen
och socialnämnden i kommunen.

Gällande rätt

Enligt lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (ellagen) fordras koncession för att utföra starkströmsledning.
Enligt 2 § 4 mom. ellagen är den som innehar områdeskoncession
för yrkesmässig distribution av elektrisk starkström pliktig
att, om ej särskilda skäl är till undantag, tillhandahålla ström åt envar
som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål.
Frågor om förpliktelser enligt lagrummet prövas av kommerskollegium
enligt bemyndigande i kungl, brev den 15 november 1957. Enligt 2 §
7 mom. ellagen är koncessionshavaren skyldig att, på framställning av
den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma
i åtnjutande därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av
strömmen. Prisregleringen verkställs av en särskild nämnd, bestående av
fem av Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Framställning om
prisreglering skall inges till kommerskollegium, som, därest framställningen
ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den till nämndens
prövning. Över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan inte
föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är utan verkan.

Författningsbestämmelse, som ger myndighet rätt att ingripa till
konsuments förmån om denne avstängs från elleverans på grund av
utebliven betalning, finns inte.

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 21

LU 1971:21

Nämnda bestämmelser i ellagen tillkom genom lagändring (1957: 383)
den 27 juni 1957. Till grund för lagstiftningen låg ett av elkraftutredningen
av år 1943 år 1954 avlämnat betänkande angående elkraftförsörjningen
(SOU 1954: 12). I betänkandet (s. 262) anfördes i fråga om
rättsförhållandet mellan elkraftleverantören och abonnenten att detta
i allmänhet regleras av ett avtal, varigenom leverantören åtar sig att
tillhandahålla kraft och abonnenten att betala kraften. Utredningen
anförde vidare att svensk lagstiftning i mycket ringa utsträckning berör
avtalen om leverans av elkraft. Någon rättspraxis hade inte utvecklats
på området, och inom rättsvetenskapen var hithörande problem knappast
alls behandlade. Utredningen framhöll att tvister i anledning av avtal
mellan leverantör och abonnent i brist på direkta bestämmelser fick
avgöras med ledning av 1915 års lag om avtal och 1905 års lag om köp
och byte av lös egendom.

Avtalsförhållandena rörande abonnemang på elektrisk energi brukar
regleras i reglementen som i huvudsak överensstämmer med ett förslag
till reglemente för kommunalt elverk, upprättat av Svenska elverksföreningen
den 18 december 1956. I detta förslag finns intagen en bestämmelse,
punkt 41, enligt vilken tillförseln av elenergi må avstängas om
räkning på elenergi eller på annan elverkets kostnad för leveransen ej
gäldas inom angiven tid.

Ifrågavarande bestämmelse bygger alltså på gällande huvudregel om
avtalsfrihet på förmögenhetsrättens område. Från denna regel finns undantag.
I detta sammanhang kan erinras att riksdagen under vårsessionen
i år antagit lag (1971: 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.

1 1 § av denna lag föreskrivs att om villkor, som näringsidkare använder
vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk,
med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som
otillbörligt mot konsumenten, marknadsrådet, om det är påkallat från
allmän synpunkt, kan meddela näringsidkaren förbud att framdeles i
liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud
skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt. Enligt

2 § upptas fråga om förbud efter ansökan. Sådan ansökan görs av konsumentombudsmannen.

Avstängningsrätt vid leverans av kommunala nyttigheter förekommer
inte bara i fråga om elektrisk energi. I lagen (1970: 244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar föreskrives sålunda i 30 § att, om
fastighetsägare försummar att betala avgift som avses i lagen eller att
i annat väsentligt hänseende iakttaga vad som åligger honom och har
huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, huvudmannen
får stänga av vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske
utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd
får påföras fastighetsägaren. Har huvudman eller fastighetsägare överskridit
sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre,

LU 1971:21

skall han enligt 29 § återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som
eftersatts samt ersätta skadan. Va-nämnden prövar enligt 37 § punkt 6
mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om skadestånd
eller annan påföljd enligt nämnda pragrafer.

Av andra bestämmelser som syftar till att bereda skydd mot avbrott
i möjligheten att bagagna olika nyttigheter må nämnas följande.

I 65 § utsökningslagen (1877: 31) finns regler om utmätningsfrihet
för viss egendom, nämligen dels kläder, möbler och husgeråd, som
gäldenären behöver för sitt dagliga liv, dels medel för uppehälle under
den närmaste tiden.

I 3 kap. lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom finns
bestämmelser om att hyresgäst, som dröjt med betalning av hyra under
så lång tid att hyresrätten är förverkad och hyresvärden berättigad att
uppsäga avtalet, inte får skiljas från lägenheten om rättelse sker innan
hyresvärden gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet (43 §) eller i fall då
hyresvärden uppsagt avtalet, hyran betalas senast tolfte söckendagen
från uppsägning (44 §).

I 2 § lagen (1915: 219) om avbetalningsköp finns regler som skyddar
köpare som underlåtit att betala förfallna avbetalningsposter för påföljd
genom bl. a. återtagande av godset.

Enligt 193 § andra stycket utsökningslagen äger utmätningsmannen
under viss tid medge anstånd med avhysning.

Motionen

I motionen anförs inledningsvis att det i pressen tid efter annan
refereras fall där familjer, många gånger med minderåriga barn, blivit
utestängda från elleverans på grund av utebliven betalning. Enligt
motionärerna har härigenom inte sällan uppstått olägenheter av för vårt
samhälle icke tolerabel natur. Efter att ha erinrat om att elkraftutredningen
av år 1943 anfört att eventuella tvister mellan leverantör och
abonnent får lösas med ledning av avtalslagen av år 1915 och 1905 års
lag om köp och byte av lös egendom framhåller motionärerna att starka
skäl, framför allt av social natur, torde föreligga för att dylika tvister
skall behandlas i en annan ordning. Motionärerna erinrar vidare om att
det av Svenska elverksföreningen utfärdade standardreglementet för
kommunala elverk, på vilket de flesta reglementen bygger, innehåller en
bestämmelse med innebörd att leverantören äger rätt att omedelbart
avbryta kraftleveransen till abonnent om denne underlåter att fullgöra
sina betalningsförpliktelser gentemot leverantören. Enligt motionärerna
torde bakgrunden till standardreglementets bestämmelse vara helt klar.
Liksom vid ett vanligt avtalsförhållande svarar båda parter för att
utfästa prestationer också fullföljes. Om den ena parten, i detta fall
abonnenten, brister i sitt fullgörande skall heller inte den andra parten

LU 1971:21

sorn princip behöva fullfölja sin prestation. Motionärerna pekar på att
det ibland finns anledning att göra undantag från dessa på avtalslagen
och köplagen grundade principer. Så sker också inom ramen för nämnda
lagar, främst för att skydda den i allmänhet, i förhållande till säljaren,
svagare köparen, framhåller motionärerna.

Samhällsutvecklingen har, fortsätter motionärerna, inneburit att elström
i dag används för betydligt flera olika ändamål än tidigare. För
uppvärmning, för matlagning, för livsmedelsförvaring och för belysning
är elströmmen för många oundgängligen nödvändig. Motionärerna framhåller
att en avstängning på grund av utebliven betalning kan få konsekvenser
av framför allt social art som inte står i någon rimlig proportion
till det ifrågavarande avtalsbrottet. Motionärerna anser därför att avstängning,
då det gäller hushåll, ej bör få ske med mindre prövning skett
av myndighet som kan bedöma påföljdens verkningar i det enskilda fallet
Lämplig myndighet torde enligt motionärerna vara socialnämnden
som i förekommande fall också bör ha möjlighet att överta betalningsansvaret.

Motionärerna anför att det tidigare gentemot förslag med liknande
syfte invänts att hotet om avstängning av elkraftleveranserna utgör ett
verksamt medel för att tvinga dåliga betalare till prestation. Motionärerna
påpekar emellertid att möjligheten till avstängning bibehålls enligt
deras förslag. Det avgörande är, anför de, att avstängningshot inte får
sättas i verket förrän myndighet företagit prövning av det enskilda fallet.
Någon risk för överbelastning av domstolsväsendet, genom att lagsökning
och betalningsföreläggande skulle framstå som leverantörens enda
möjligheter att utfå betalning, föreligger därför knappast enligt motionärernas
mening. Ej heller anser de att myndigheten torde löpa någon
större risk för överbelastning på grund av för många prövningsärenden,
då de flesta betalningsskyldiga med fog kan förutsättas prestera betalning
vid upprepade hot om framtida indragning av leveranserna. En bestämmelse
av ovan skisserat slag skulle med största sannolikhet nå dem som
är i verkligt behov av skydd, men heller inga flera, anför motionärerna
avslutningsvis.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1970 års riksdag behandlades motionsyrkanden med samma innehåll
som förevarande yrkande (1970: I: 989 av herr Åkerlund samt
1970: II: 1135 av fru Mogård och fru Kristensson).

Efter att ha inhämtat yttrande över motionerna från Svenska elverksföreningen
anförde allmänna beredningsutskottet i sitt utlåtande 1970: 39
att utskottet instämde med motionärerna i att avstängning av leveransen
av elektrisk energi i vissa fall kan medföra stora olägenheter inte minst
därför att elenergin i våra dagar bl. a. används för uppvärmning och för

LU 1971:21

hushållsändamål, t. ex. för frysboxar. Utskottet hänvisade härefter till att
Svenska elverksföreningen i sitt remissvar anfört att domstolarnas arbetsbelastning
skulle öka kraftigt om elleverantörerna övergick till att
allmänt använda lagsökning eller betalningsföreläggande. Det förekom
nämligen hundratusentals fall årligen där elleverantörerna tillgriper avstängningshotet
för att få sina fordringar betalda. Med hänvisning till det
anförda hemställde utskottet att motionerna inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Remissvaren

Inte någon av remissinstanserna tillstyrker yrkandet om lagstiftning
av det slag som motionärerna åsyftar. I flera av remissvaren betonas
dock behovet av kontakt mellan elleverantörer och socialmyndigheter i
avstängningsärenden. Sålunda anför Göta hovrätt att det självfallet är
önskvärt att det på frivillig väg upprätthålls sådan kontakt mellan elleverantörerna,
ofta kommunala organ, och socialmyndigheterna att
socialmyndigheterna bereds möjlighet att hjälpa i fall då det är uppenbart
att deras ingripande är påkallat. Socialstyrelsen anför att det torde
vara tillräckligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt socialstyrelsen att på lämpligt
sätt göra kommunerna uppmärksamma på berörda problem och att
styrelsen i form av meddelandeblad eller på annat sätt lämnar anvisningar
i enlighet med de intentioner motionärerna i sin motion framfört.
Svenska elverksföreningen och Svenska kommunförbundet förklarar
sig ha för avsikt att i samband med pågående överarbetning av det av
elverksföreningen rekommenderade normalförslaget undersöka vilka
praktiska möjligheter som står till buds för att förhindra uppkomsten av
olägenheter av bl. a. social natur. Konsumentombudsmannen (KO) anser
att de av motionärerna berörda problemen synes kunna lösas inom ramen
för lagen om otillbörliga avtalsvillkor. Först om denna lag inte
leder till önskat resultat synes särskild lagstiftning i ämnet böra övervägas,
anför KO.

Göta hovrätt har inhämtat upplysningar från fem elleverantörer inom
hovrättens område rörande bland annat gällande bestämmelser och deras
tillämpning. I reglementena för elleverans från ifrågavarande leverantörer
finns bestämmelser om att tillförseln av elenergi kan avstängas om
räkning ej betalas inom angiven tid. Hovrätten har gjort följande sammanställning
av hur bestämmelserna tillämpas.

Det har upplysts att avstängning på grund av utebliven betalning
förekommer i ganska stor utsträckning. I Växjö utsändes räkningar tre
gånger om året. Cirka 1 000 abonnenter per termin betalar ej sin räkning
i tid och uppföres på restlängd. Omkring 200 abonnenter underlåter att
betala efter påminnelse, varefter avstängning sker.

LU 1971:21

Innan strömmen brytes, sker alltid krav med hot om avstängning.
Jönköpings elverk sänder ut två kravbrev med uppmaning till abonnenten
att betala vid äventyr av avstängning. I Eksjö anmodas abonnenten att
betala antingen genom att elverket sätter sig i förbindelse med honom
per telefon eller också genom att en montör gör ett personligt besök.
Domneåns Kraftaktiebolag sänder ut två kravbrev efter räkningen. I
det sista hotas med avstängning. Växjö elverk och Smålands Kraftaktiebolag
(leverantör till bygden runt Nässjö) sänder ut endast ett kravbrev.
Nässjö elverk skickar två. De flesta elverk kommer inom en snar framtid
att lägga räkningar och krav på data. Eksjö kommer att använda ett
IBM-system, där endast ett kravbrev sänds ut. I brevet kommer att angivas
hot om avstängning. Samtliga elverk använder sig av en montör vid
avstängning. Innan han bryter strömmen meddelar han, genom brev, per
telefon eller vid personligt besök, när avstängningen skall ske. Han söker
också förmå abonnenten att betala.

Det är mindre vanligt att elleverantören i anledning av utebliven betalning
tar kontakt med social myndighet, exempelvis socialnämnden.
Så händer dock ibland i mindre kommuner, till exempel i Eksjö och
Nässjö, där man har kännedom om vilka som kan vara i ekonomiskt
trångmål. Hos andra elverk hävdar man den uppfattningen att det ankommer
på abonnenten själv att tillse att de sociala myndigheterna
ingriper. I sådana fall underlåter man att stänga av strömmen endast
om likvid inflyter. Hot om avstängning leder ofta till betalning, antingen
från socialbyrå eller från abonnenten själv. Om avstängning skett inflyter
likvid i alla de fall då abonnenten icke avflyttat.

Hovrätten framhåller att det material som sålunda stått till hovrättens
förfogande är begränsat. Enligt hovrätten saknas emellertid anledning
till antagande att det ej skulle vara tämligen representativt för
förhållandena även i andra kommuner än de angivna.

Enligt hovrättens mening känner folk i allmänhet till, oavsett om de
erhållit ett reglemente eller icke, att strömmen kan komma att avstängas
om en elräkning ej betalas. Hovrätten anför vidare att de upplysningar
hovrätten inhämtat därjämte synes ge klart vid handen att, sedan en
abonnent underlåtit betalning, han på ett eller annat sätt minst en gång
underrättas om risken för avstängning. Den som befinner sig i ekonomiskt
trångmål har enligt hovrätten därför tid på sig att, om icke annat
så genom social myndighet, få hjälp att betala räkningen och därigenom
undvika avstängning av strömmen. Att en socialbyrå skulle neka hjälp
i fall som de av motionärerna angivna får anses uteslutet, anför hovrätten
och tillägger, att den omständigheten att avstängning likväl sker
i stor utsträckning måste ha sin grund i andra omständigheter, exempelvis
i abonnentens underlåtenhet att taga del av till honom översända
skrivelser eller i hans brist på intresse att i tid gå till de sociala myndigheterna.

Mot bakgrunden av vad sålunda angivits, har hovrätten förklarat sig
finna att skäl ej föreligger till en lagstiftning av det slag som motionärerna
åsyftat.

LU 1971:21

Stockholms kommun har åberopat en av borgarrådet Gösta Agrenius
upprättad promemoria, varvid fogats tjänsteutlåtanden från socialdirektören
(åberopat av socialnämnden) och elverket (åberopat av industriverksstyrelsen).
Promemorian har följande lydelse.

Stockholms elverk handhar uppbördsverksamhet för el, fjärrvärme,
gas, vatten, avlopp samt i förekommande fall även energiskatt. Antalet
abonnenter är 400 000 och årligen utfärdas ca 1 300 000 räkningar. År
1970 framställdes 68 500 avstängningsorder men antalet avstängningar
till följd av utebliven betalning var endast 862.

Av elverkets utlåtande framgår att kravverksamheten betraktas som
en mycket grannlaga uppgift som handlägges med stor försiktighet och
omsorg av särskilt utvald personal. Avstängning tillämpas endast som
ett yttersta medel sedan alla andra möjligheter att få betalt för levererad
vara prövats. Avstängning som kan drabba tredje man tillämpas
ytterligt sällan och då endast i speciella fall.

Vid betalningssvårigheter hos privatpersoner kopplas regelmässigt de
sociala myndigheterna in om gängse åtgärder — påminnelser, telefonkontakt
personliga besök, hot om avstängning m. m. — ej gett avsett resultat.
Till uppbördsmännens arbetsrutin hör för övrigt att i tillämpliga fall
råda abonnent att själv vända sig till socialbyrå för hjälp. Samarbetet
mellan uppbördsmännen och elverkets uppbördsavdelning å den ena
sidan och socialbyråerna och övriga sociala organ å den andra löper
smidigt. Detta bekräftar socialdirektören i sitt utlåtande och anför att
det sätt på vilket elverket handlägger sina kravärenden är en tämligen
säker garanti för att ingen verkligt hjälpbehövande skall drabbas av avbruten
elleverans.

I likhet med industriverksstyrelsen och socialnämnden finner jag att
motionärernas förslag att en särskild myndighet skall pröva varje avstängningsärende
vara omotiverat och opåkallat. Ett system med obligatorisk
prövning kan vidare framstå som ett intrång i den enskildes rätt
att själv bestämma över sin hushållning. Ur elverkets synpunkt är det
vidare väsentligt att rätten och möjligheten till avstängning bibehålles
som ett påtryckningsmedel och en metod att i vissa extrema situationer
erhålla betalning för levererad vara.

Sammanfattningsvis vill jag därför avstyrka motionärernas förslag
att särskild myndighet skall pröva varje avstängningsärende, I Stockholm
tillämpas en smidig och omdömesgill avstängningspolitik under ett
gott men informellt samarbete med socialnämnden. Några olägenheter
med detta system kan ej påvisas.

Kommerskollegium anför att det med hänsyn till samhällsutvecklingen
och medborgarens berättigade krav är nödvändigt att elleverans till hushållen
fortlöpande sker utan störningar. En grundförutsättning härför
måste dock anses vara att konsumenten betalar för förbrukad elkraft. En
avstängning på grund av utebliven betalning kan emellertid — som motionärerna
även framhållit — ha följder av social art som ej står i rimlig
proportion till konsumentens försummelse, framhåller kollegiet.

Enligt kollegiets mening bör det ankomma på konsument, som står
inför hot om avstängning från elleverans till följd av utebliven betalning
för förbrukad elkraft, att kontakta hjälplämnande organ — de sociala

LU 1971:21

myndigheterna. Den som har verkligt behov av att få hjälp lär då kunna
få denna jämlikt nuvarande sociallagstiftning. Det kan enligt kollegiets
mening ej vara rimligt eller ens lämpligt att elleverantören skall ta den
erforderliga kontakten med de sociala myndigheterna.

Kollegiet anför vidare att såvitt kollegiet vet vidtages numera vanligen
ej åtgärder för avstängning av en konsument, som brister i betalningsskyldigheten
gentemot elleverantören, förrän efter en eller flera påminnelser.
Under förutsättning att konsumenten tar kontakt med de sociala
myndigheterna så snart han finner sig ur stånd att betala sin elräkning
bör därför tillräcklig tid stå till buds för de sociala myndigheterna att
handlägga framställningen om hjälp innan hotet om avstängning verkställs.

På grund av det anförda anser kollegiet skäl saknas att bifalla motionen.

Svenska elverksföreningen har — utöver de synpunkter som upptagits
i allmänna beredningsutskottet ovan (s. 4) redovisade utlåtande 1970:
39 — anfört bl. a. följande.

Enligt gällande rätt kan en abonnent som finner villkoren för elleveransen
eller tillämpningen av dessa oskäliga söka rättelse genom anmälan
till den prisregleringsnämnd, varom grundstadgande finns i 2 §, mom. 7
i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. Nämnden har i flera fall ingripit mot obillig tillämpning
av leveransvillkor som nämnden i och för sig bedömt som godtagbara.
Därtill kommer att kungl, kommerskollegium och elektriska inspektionen
kan ingripa i fall av avstängning. Abonnenten saknar således
ingalunda möjligheter att föra sin talan, framhåller föreningen.

Föreningen anför vidare att den, inte minst under de senaste åren,
ägnat stor uppmärksamhet åt de problem som kan uppstå i samband
med avstängningar. Bl. a. har dessa frågor aktualiserats vid utarbetandet
av ett nytt normalförslag till allmänna bestämmelser för elleverans vid
lågspänning, vilket kommer att vara klart inom den närmaste tiden.
Det överväges för närvarande om man i den till dessa bestämmelser
hörande kommentaren skall lämna vissa rekommendationer till elleverantörerna
om hur de bör förfara i avstängningsärenden eller om dessa
anvisningar skall lämnas i annan ordning. Utformandet av rekommendationerna
sker i samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet. Syftet
är att förhindra uppkomsten av olägenheter av bl. a. social natur.

Arbete med att utforma en handledning i avstängningsfrågor har
också påbörjats. Föreningens intresse för avstängningsfrågorna föranleds
inte endast av omsorg om de berörda abonnenterna utan tjänar också i
hög grad elleverantörernas egna intressen. Avstängningsrätten är av
stor betydelse som påtryckningsmedel mot abonnenter med bristande
betalningsvilja, framhåller föreningen och tillägger, att det är angeläget
för hela branschen att samtliga elleverantörer handlar så att det inte

LU 1971:21

uppstår motiv för att begränsa avstängningsrätten genom lagstiftning.

Föreningen anför vidare att eftersom elabonnenternas betalningsvilja
inte alltid är den bästa ganska många drabbas av hot om avstängning.
Det finns enligt föreningen abonnenter som regelbundet väntar med
att betala tills de finner att risken för avstängning är överhängande.
Elleverantörens meddelanden om förestående avstängning utfärdas därför
rutinmässigt.

Själva avstängningen är däremot inte någon rutinåtgärd, framhåller
föreningen. Bland de abonnenter som inte betalat finns t. ex. barnfamiljer
som av humanitära skäl inte kan få drabbas av avstängning, det finns
också ensamboende åldringar och andra som kan ha svårt att hålla reda
på sina betalningar osv. En avstängningsåtgärd är i praktiken ofta utomordentligt
ömtålig. Det är enligt föreningen mycket vanligt att samma
abonnent återkommer på restlistorna debiteringsperiod efter debiteringsperiod
och den personal som handlägger dessa frågor blir med tiden
väl förtrogen med problemen. Som regel försöker man i det längsta
undvika att stänga av. Det är, anför föreningen, mycket vanligt att man
beviljar betalningsanstånd eller gör upp om en avbetalningsplan. Man
stänger av endast i de fall där alla försök att komma till tals med
abonnenten misslyckats. Det är redan nu mycket vanligt att elleverantören
samråder med t. ex. de sociala myndigheterna innan avstängning
sker. Elleverantören riskerar ju alltid bl. a. att avstängningen kan föranleda
en anmälan till statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Föreningen framhåller också, att om de sociala myndigheterna regelmässigt
skulle ta ställning till alla presumtiva avstängningsärenden och
göra detta med erforderlig snabbhet — dröjsmål skulle systematiskt kunna
missbrukas till förfång för de utan anmärkning betalande abonnenterna
— och mot bakgrund av ett eventuellt övertagande av betalningsansvaret
så skulle detta innebära en avsevärd arbetsbelastning. Motionärerna
synes icke ha inhämtat vederbörande myndigheters bedömning
av möjligheterna att hantera frågan, anför föreningen.

Det är vidare, fortsätter föreningen, inte blott sociala myndigheter
och hälsovårdsnämnder som kan vara aktuella instanser i detta sammanhang
— i de kanske mest svårbemästrade fallen är det i stället arbetsmarknadsmyndigheten
som berörs i första hand.

Föreningen anser det inte heller klarlagt varför motionen begränsar
sig till leveranser av elkraft. Samma problem uppstår enligt föreningen
vid leveranser av t. ex. gas och fjärrvärme och hela den i motionen
upptagna frågan bör alltså ses i ett vidare perspektiv än vad som nu är
fallet.

Med vad som sålunda anförts säger sig föreningen ha velat visa, att
de i motionen påvisade olägenheterna av bl. a. social natur, vartill avstängning
av elabonnenter kan leda, redan är i hög grad uppmärksammade
av föreningen och dess medlemmar. Det i motionen begärda ut -

LU 1971:21

talandet av Kungl. Maj:t överensstämmer enligt föreningen till sitt sakinnehåll
med de rekommendationer föreningen redan tidigare utfärdat
och nu ytterligare förbereder. Härtill kommer, anför föreningen, att motionen
icke visar att berörda myndigheter kan handlägga en tillkommande
ärendebalans av i frågakommande storlek och är beredda övertaga
motsvarande betalningsansvar. Föreningen säger sig således inte finna
någon godtagbar anledning att göra frågan om avstängning av elabonnenter
till föremål för ett uttalande av riksdagen och vill därför
avstyrka motionärernas förslag.

Svenska kommunförbundet anför att erfarenheten visar, att ett betydande
antal el-abonnenter inte fullgör sina betalningsskyldigheter förrän
de hotas med avstängning av elströmmen. För eldistributörernas
verksamhet är det därför nödvändigt att dessa har en avtalsrättslig möjlighet
att sätta ett dylikt hot i verkställighet, framhåller förbundet. Vidare
förtjänar enligt förbundet att framhållas att eldistributörerna, såväl
kommunala som icke-kommunala, driver en affärsmässig verksamhet,
som måste bygga på principen att betalning erhålles för den elström
och de tjänster som lämnas. En helt annan fråga sägs vara, att eldistributörerna
med största varsamhet bör utnyttja sina rättsliga möjligheter
i förhållande till abonnent, som ej fullgör sin betalningsskyldighet. Såvitt
förbundet har sig bekant sker detta också. Innan elström avstänges
blir abonnenten förvarnad härom i god tid. Abonnent som saknar ekonomiska
möjligheter att erlägga betalning för utställda räkningar får
därigenom rimlig tid att vända sig till vederbörande sociala myndighet
för erhållande av socialhjälp, anför förbundet, och tillägger att hjälpen
normalt lämnas på det sättet, att ifrågavarande elräkning betalas av
socialnämnden.

Hyresgästernas riksförbund pekar på att kostnaderna för elström till
hushållen endast utgör en ringa del av de totala boendekostnaderna.
Hyrorna eller, där det är fråga om egenägda hus, räntorna utgör däremot
en mycket stor belastning för betalningssvaga hushåll. Vid sviktande
ekonomi riskeras därför i första hand förfoganderätten över bostaden,
vilket måste te sig vida allvarligare än en temporär avstängning av elleveransen.

I de fall, där betalningssvårigheter uppstått av sociala skäl, är det de
sociala myndigheternas skyldighet att lämna hjälp, framhåller förbundet.

Förslaget om obligatorisk prövning av myndighet innan avstängning
får företas anser förbundet vara svårförståeligt, då prövningen uppenbarligen
inte skall avse tvist om exempelvis det debiterade beloppets
storlek eller taxas skälighet utan endast ge sociala myndigheter en chans
att överta betalningsansvaret. Förbundet pekar på att andra former för
socialvårdens medverkan i de av motionärerna beskrivna situationerna
står till buds. Det kan inte vara rimligt att införa ytterligare rutiner i den

LU 1971:21

kommunala byråkratin, anför förbundet avslutningsvis.

Socialstyrelsen delar uppfattningen att elström under de senaste årtiondena
i allt större utsträckning blivit något som den enskilde individen
blivit allt mer beroende av i sin dagliga livsföring. En avstängning från
denna konsumtionsvara kan få katastrofala följder och då främst för
barnfamiljer och gamla människor.

Enligt vad socialstyrelsen har erfarit sker dess bättre avstängning av
elström på grund av bristande betalning ytterst sällan för ovannämnda
kategorier. Detta har, anför socialstyrelsen, sin förklaring i att leverans
av elström sker genom kommunala stiftelser eller bolag samt privata andelsföreningar.
I ledningen för de kommunala bolagen och ofta också för
de privata andelsföreningarna finns kommunala förtroendemän, som
även är engagerade i andra nämnder och styrelser, bl. a. sociala nämnder.
På grund härav har det i många kommuner blivit en praxis, att i de
fall enskilda hushållsabonnenter inte betalt sin elavgift kontakt tas med
socialnämnden eller dess tjänstemän på socialbyrån.

Styrelsen säger sig emellertid också vara medveten om att det finns
kommuner där ett sådant samarbete hittills inte tillämpats. Socialstyrelsen
anser emellertid att antalet avstängningar av elström för enskilda
hushållsförbrukare är av så ringa omfattning att något behov av lagstiftning
för att skydda dessa människor inte synes föreligga. Som inledningsvis
anförts anser därför styrelsen att det är tillräckligt att Kungl.
Majit uppdrar åt socialstyrelsen att på lämpligt sätt göra kommunerna
upmärksamma på problemen.

KO anför inledningsvis att en jämförelse med utsökningslagens (1877:
31) regler om utmätningsfrihet för viss egendom (65 §) i viss mån talar
till förmån för bestämmelser av sådant innehåll som skisseras i motionen.
Reglerna om utmätningsfrihet är avsedda att tillförsäkra gäldenären och
hans familj vad man brukar kalla livets nödtorft. De problem, som
uppstår för en familj som ställes utan elektrisk ström, är enligt KO
mycket snarlika dem som man velat förhindra genom de berörda reglerna.
I det fall, som avses med motionen, är det emellertid fråga om
rättsförhållandet mellan leverantören och köparen av en viss nyttighet.
Att helt avstänga leverantören från möjlighet att avbryta leverans vid
bristande betalning anser KO i likhet med motionärerna vara att gå för
långt. Däremot måste det anses befogat att skydda elkraftsabonnenten
mot att få leveransen avstängd därför att han dröjt med betalning en
kort tid eller underlåtit att betala ett mindre belopp. KO pekar på att
bestämmelser med likartat syfte finns exempelvis vid dröjsmål med
hyresbetalning i 3 kap. lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom
(43 och 44 §§) och vid underlåtenhet att betala förfallna avbetalningsposter
i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp (2 §). KO nämner
också möjligheterna till anstånd med avhysning enligt utsökningslagen
(193 § andra stycket).

LU 1971:21

KO framhåller att de av motionärerna berörda problemen synes kunna
lösas inom ramen för den lag om otillbörliga avtalsvillkor som nyligen
antagits av riksdagen. Lagen kommer, anför KO, att göra det möjligt
för KO att uppta förhandlingar med elkraftleverantörer om modifiering
av sådana bestämmelser om avbrott i elleveranser som bedöms vara
otillbörliga mot konsumenter. Om tillfredsställande lösningar inte kan
uppnås genom förhandlingar kan KO hos marknadsrådet ansöka om
förbud för elkraftleverantören att i fortsättningen använda visst avtalsvillkor.

KO anför vidare att han vid bedömningen av vad som skall anses
som otillbörligt synes böra särskilt beakta de sociala aspekterna på
frågan. Som minimikrav torde enligt KO böra sättas att tillfälliga betalningssvårigheter
och dröjsmål med betalning av smärre belopp inte leder
till avstängning av elleverans. Enligt KO synes det också vara möjligt
att söka genom förhandlingar nå fram till en lösning som innebär att
avstängning bara får ske efter prövning av myndighet.

Först om lagen om otillbörliga avtalsvillkor inte leder till önskat
resultat synes särskild lagstiftning i ämnet böra övervägas, anför KO avslutningsvis.

Utskottet

Rättsförhållandet mellan leverantör av elektrisk energi och abonnent
regleras i allmänhet av ett avtal, varigenom leverantören åtar sig att tillhandahålla
energi och abonnenten att betala energin. De flesta avtalen
regleras i reglementen, som i huvudsak brukar stämma överens med ett
av Svenska elverksföreningen år 1956 godkänt och till användning rekommenderat
förslag till reglemente för kommunalt elverk. Enligt en bestämmelse
i detta förslag äger elverk stänga av tillförsel av elenergi om
inte räkning på elenergi eller på annan elverkets kostnad för leveransen
betalas inom angiven tid.

I motionen anförs att, eftersom elenergi i våra dagar används för betydligt
flera ändamål än tidigare, t. ex. för uppvärmning och livsmedelsförvaring,
tillförsel av ström är oundgängligen nödvändig för många.
Avstängning på grund av utebliven betalning kan därför, framhåller motionärerna,
få konsekvenser av framför allt social art som inte står i rimlig
proportion till avtalsbrottet. Motionärerna hemställer med hänsyn
härtill att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att avstängning
ej bör ske utan föregående prövning i det enskilda fallet av lämplig myndighet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att elenergi under de senaste
årtiondena i ökande omfattning blivit en nyttighet som den enskilde
individen blivit alltmer beroende av i sin dagliga livsföring. Avstängning
av eltillförseln kan därför få mycket svåra följder. Särskilt

LU 1971:21

utsatta vid en avstängning är barnfamiljer och gamla människor. Enligt
vad socialstyrelsen uppger sig ha erfarit sker dessbättre avstängning för
dessa kategorier ytterst sällan. Detta torde ha sin förklaring i att det i
många kommuner blivit praxis att elverkens uppbördsavdelningar i de
fall då enskilda hushållsabonnenter inte betalt sin elavgift tar kontakt
med socialnämnden eller dess tjänstemän på socialbyrån. Så sker t. ex. i
Stockholms kommun, där - enligt vad som framgår av kommunens remissyttrande
- det sätt på vilket elverket handlägger sina kravärenden
är en tämligen säker garanti för att ingen verkligt hjälpbehövande skall
drabbas av avbruten elleverans. Såsom bl. a. framgår av remissyttrandet
från Göta hovrätt finns det å andra sidan kommuner där samarbete mellan
elleverantören och social myndighet inte förekommer. Remissvaret
från Elverksföreningen visar emellertid att man i samband med pågående
överarbetning av föreningens förslag till normalavtal avser att
utarbeta rekommendationer till elleverantörerna om hur de bör förfara
i avstängningsärenden i syfte att förhindra uppkomsten av olägenheter
av bl. a. social natur. Rekommendationerna utarbetas i samråd med bl. a.
Kommunförbundet. Med hänsyn till den uppmärksamhet, som nämnda
organisationer sålunda ägnar frågan, kan enligt utskottets mening förväntas
att man utan lagstiftning skall kunna komma till rätta med de av
motionärerna berörda problemen.

Avslutningsvis må framhållas att problemen enligt konsumentombudsmannens
uppfattning också synes kunna lösas inom ramen för lagen
om otillbörliga avtalsvillkor. Vid tillämpning av denna lag på bestämmelser
om avbrott i elleveranser säger sig konsumentombudsmannen särskilt
böra beakta de sociala aspekterna vid bedömningen av vad som
skall anses otillbörligt.

På grund av vad sålunda anförts bör motionsyrkandet om särskild lagstiftning
i ämnet inte vinna bifall.

Utskottet hemställer därför

att motionen 1971: 658 avslås.

Stockholm den 17 november 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken Anderon
i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m),
Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson
i Timrå (s), fru Olsson i Hölö (c) och herr Enlund (fp).

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1971 712210