Lagutskottets betänkande nr 2 år 1971

LU 1971:2

Nr 2

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om viss ändring i
jordabalken.

Motionsyrkandet

I motionen 1971: 335 av herr Tobé hemställs

»att riksdagen måtte besluta göra sådan ändring i den av 1970 års
riksdag antagna jordabalken att i första hand 17 § promulgationslagen
överföres till 1 kap. jordabalken, att i andra hand även 18 § promulgationslagen
överföres till 1 kap. jordabalken,

att, med hänsyn till det invecklade lagkomplex som berörs av motionen,
lagutskottet utarbetar erforderlig lagtext för de föreslagna ändringarna».

Bestämmelserna om fastighetsgränser i den nya jordabalken

1970 års riksdag har antagit ny jordabalk (JB) samt lag örn införande
av nya jordabalken (JP) och viss annan följdlagstiftning (1970: 994—
1025). Balken och dess följdlagstiftning skall träda i kraft den 1 januari
1972. Samtidigt träder den vid 1970 års riksdag också antagna fastighetsbildningslagen
(1970: 988) i kraft.

Jordabalken träder i stället för jordabalken i 1734 års lag samt de
lagar och andra författningar som så småningom kommit att träda i
stället för den äldre balken. Jordabalken innehåller 23 kapitel, uppdelade
på två avdelningar. I den första avdelningen meddelas de materiella reglerna
inom balkens ämnesområde och i den andra avdelningen bestämmelser
om inskrivningsväsendet. Innehållet i jordabalken utgörs av privaträttsliga
regler om fast egendom. De rättsförhållanden som regleras
inom balkens ram är endast sådana som grundar sig på avtal eller andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. I väsentliga delar bygger
jordabalken på gällande rätt sådan denna kommit till uttryck i lagstiftning
och rättspraxis. På vissa områden innehåller balken dock viktiga
nyheter, och på andra områden har redan befintliga rättsinstitut ändrats.
För en översiktlig redogörelse av innehållet i propositionen 1970: 20
med förslag till jordabalk hänvisar utskottet till tredje lagutskottets utlåtande
1970: 80 s. 115—131 och 188—189.

1 kap., som har rubriken »Fastighet och dess gränser», innehåller
vissa regler av grundläggande betydelse inom jordabalkens ämnesområde.

I kapitlet preciseras sålunda begreppet fast egendom och fastighet. I 1 §

1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 2

LU 1971: 2

2

första stycket stadgas att fast egendom är jord samt att jorden är indelad
i fastigheter. Vidare nämns i första stycket att särskilda bestämmelser
finns om fastighetsbildning (se fastighetsbildningslagen). I 1 § andra
stycket föreskrivs att sämjedelning är utan verkan.

Kapitlet upptar också bestämmelser om rätta sträckningen av fastighetsgränser.
Den nya balken skiljer på gräns som blivit lagligen bestämd
och gräns som inte blivit lagligen bestämd. I 3 § slås den viktiga principen
fast att gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som
utmärkts på marken i laga ordning. — Gräns är lagligen bestämd om
den fastställts genom domstols dom eller genom förrättning eller på liknande
sätt (prop. 1970: 20 del B s. 78). — Kan utmärkningen ej längre
fastställas med säkerhet har gränsen den sträckning som med ledning
av förrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständigheter
kan antas ha varit åsyftad. Om gränsens sträckning ej utmärks på
marken i laga ordning har gränsen den sträckning som framgår av karta
och handlingar.

Om gränsen ej har blivit lagligen bestämd, gäller enligt 4 § första
stycket de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka
gränsen. I 4 § andra stycket föreskrivs att om gränsen tillkommit genom
expropriation eller liknande tvångsförvärv, har gränsen den sträckning
som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter
kan antagas ha varit åsyftad.

I lagen om införande av nya jordabalken meddelas i 15—18 §§ övergångsbestämmelser
angående 1 kap. JB. I 17 § JP föreskrivs att om fastighetsgräns
tillkommit genom överlåtelse av jord före nya balkens ikraftträdande
har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling,
innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Bestämmelserna
skall alltså tillämpas i stället för 1 kap. 4 § första stycket
JB om det är känt att fastigheten bildats genom överlåtelse. Genom 18 §
JP har införts ett nytt hävdeinstitut i fråga om s. k. sämjeägoutbyte. Paragrafen
innehåller följande. Har fastighetsgräns under minst tjugu år
oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt lag och
framgår av omständigheterna att hävden grundats på överenskommelse
som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna å ömse sidor, gäller
den sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats. Det nya institutet
benämns i det följande gränshävd. Det skall i princip tillämpas på både
lagligen bestämda och ej lagligen bestämda gränser.

Bakgrunden till 17 och 18 §§ JP

I motionen upptas frågan om bestämmelserna om sträckningen av
gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord, 17 § JP, samt bestämmelsen
om gränshävd, 18 § JP, bör ha sin plats i jordabalken eller i
dess promulgationslag.

LU 1971: 2

3

I lagberedningens förslag till jordabalk m. m. år
1 9 6 0 (SOU 1960: 24) upptogs regler om sträckningen av gräns som
blivit lagligen bestämd i 1 kap. 3 §. I fråga om gräns, som inte blivit
lagligen bestämd, gavs bestämmelser i 1 kap. 4 §. Enligt andra stycket
i paragrafen skulle sådan gräns, om den tillkommit bl. a. genom överlåtelse
av jord, ha den sträckning som var avsedd med förvärvet. I 1 kap.
5 § andra stycket gavs bestämmelser om s. k. gränshävd. Sålunda stadgades
att om gräns under längre tid, minst tjugu år, oklandrat hävdats i
annan sträckning än den enligt 3 eiler 4 § skulle äga och visas eller framgår
eljest av omständigheterna att hävden grundats å överenskommelse,
som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna å ömse sidor, den
sträckning skulle gälla i vilken gränsen sålunda hävdats. I det följande
ger utskottet en sammanfattning av bakgrunden till bestämmelserna i 17
och 18 §§ JP.

Vad först beträffar gräns som tillkommit genom arealöverlåtelse må
följande anföras. Bestämmelse om rätta sträckningen av en gräns som
inte blivit lagligen bestämd återfinns i 12 kap. 3 § JB i 1734 års lag.
Enligt denna bestämmelse skall i fråga om en inte fastställd rågång gälla
de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utvisa gränsen.
En korresponderande bestämmelse som reglerar bestämmandet av gräns
som här är i fråga finns i 7 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet.

Före jorddelningslagens ikraftträdande — den 1 januari 1928 — gav
varje frivillig överlåtelse av ett markområde på landet upphov till en
avsöndrad lägenhet. Efter år 1896 skulle dock avsöndringen fastställas
för att lägenheten skulle kunna registreras och lagfaras. Rättspraxis har
intagit den ståndpunkten att en avsöndrad lägenhet alltid — alltså även
om fastställelse skett — omfattar det område som varit avsett med
överlåtelsen. Särskild hänsyn har därvid tagits till den omständigheten
att ett visst område hävdats under tiden närmast efter överlåtelsen.
I fall då avsöndringen fastställts har också kartan tillmätts viss betydelse.

Även i stad kunde fastighet tidigare tillkomma genom frivillig överlåtelse,
men efter ikraftträdande av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad är detta inte längre möjligt. Överlåtelse av detta äldre
slag har bedömts på samma sätt som överlåtelse på landsbygden.

I fråga om gräns, som tillkommit genom överlåtelse, föreslog lagberedningen
år 1947 (SOU 1947: 38 s. 55 f.) en regel enligt vilken gränsen
— i överensstämmelse med rådande praxis — skulle ha den sträckning
som varit avsedd »vid» förvärvet. Om tillräcklig upplysning angående
avsikten inte kunde vinnas skulle hävden äga vitsord.

I förhållande till det tidigare förslaget innebar 1960 års förslag två
modifikationer. Det avgörande föreslogs vara avsikten »med» förvärvet.
Detta ordval ansågs ge ett bättre uttryck för vad som avsågs med regeln.

LU 1971: 2

4

I stället för regeln om hävden såsom enda bevismedel när avsikten ej
kan styrkas tog beredningen i 1960 års förslag upp en regel om att den
sträckning skall gälla som med hänsyn till innehav och andra omständigheter
må antas ha varit åsyftad. Beredningen ville med denna ändring
markera, att hänsyn borde få tas till samtliga tillgängliga bevisdata —
alltså inte enbart hävden — varmed i detta sammanhang avsågs förhållandena
på marken. Först när andra upplysningskällor än innehavet
saknades, skulle detta bli helt utslagsgivande för gränsdragningen.

Regler om gränshävd har tidigare saknats. Om ägaren av fastighet invid
rågång visar urminnes hävd till ett område på andra sidan rågången
har detta emellertid ansetts höra till fastigheten. Det har alltså varit möjligt
att ändra fastighetens omfång genom bevisning om urminneshävd.

Vid framläggande av 1960 års förslag uttalade lagberedningen att den
under sina överläggningar med fastighetsbildningskommittén kommit
till den övertygelsen att ett särskilt hävdeinstitut är erforderligt i fråga
om vissa gränser (SOU 1960: 25 s. 56 f.). De fall som åsyftades är sådana
där s. k. sämjeägoutbyten genomförts. Sådana byten har tidigare
förekommit i mycket stor utsträckning. Enligt kommitténs mening skulle
det vara stötande om man vid bestämmandet av en fastighets omfattning
var tvungen att bortse från dylika överenskommelser. Den bästa utvägen
att komma till rätta med förhållandena ansåg kommittén vara att i jordabalken
öppna möjlighet till ett godtagande av den privata fastighetsbildning
som det här är fråga om. Det kunde inte antas att ägare och rättighetshavare
härigenom skulle tillskyndas skada. Fastmer måste dylika
bestämmelser i allmänhet vara ägnade att öka deras trygghet, eftersom
det så gott som alltid torde förhålla sig så att man vid överlåtelse och
annat förfogande över fastigheten tillmätt det faktiska markinnehavet
avgörande betydelse, åtminstone i fall där detta bestått någon tid. Fastighetsbildningskommittén
ansåg också att bestämmelser av antydd art
skulle helt överensstämma med rättsuppfattningen hos den jordägande
befolkningen. Bestämmelserna skulle också underlätta kommitténs fortsatta
arbete. De borde emellertid begränsas till att avse endast sådana
sämjeägoutbyten, som kommit till stånd före nya jordabalkens ikraftträdande.

Lagberedningen, som anslöt sig till fastighetsbildningskommitténs synpunkter,
ansåg att som en förutsättning för ett godtagande av den på
överenskommelse grundade gränsen bör gälla att denna oklandrat hävdats
under viss tid. Med hänsyn till av beredningen i övrigt föreslagna
hävdetider fann beredningen en tidrymd av tjugo år innebära en lämplig
avvägning. För bestämmelsernas tillämpning syntes enligt lagberedningen
i övrigt inte böra krävas mer än att det av omständigheterna
framgår att gränsändringen skett sämjevis. Därvid ansåg beredningen det
vara av särskild betydelse att på ömse sidor skett ett givande och tagande
i något så när samma omfattning eller att, i annat fall, gränsändringen

LU 1971:2

5

i betraktande av omständigheterna kan anses vara jämförelsevis ringa.
Lagberedningen framhöll också vikten av att den ursprungliga, rätta
gränsen och den på överenskommelsens väg ändrade sträckningen måste
kunna anses som sträckningar av samma gräns. En överenskommelse,
varigenom ägaren av en fastighet till dennas utökande förvärvat ett område
av en intilliggande fastighet, avsågs inte i nu förevarande ordning
kunna vinna beaktande. Reglerna i beredningens förslag om gränshävd
utformades mot bakgrund av beredningens nu redovisade överväganden.

I det den 11 februari 1966 till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk togs regeln om sträckningen
av gräns som kommit till genom arealöverlåtelse upp i 1 kap. 4 §
andra stycket (prop. 1970: 20 del A s. 105). Bestämmelsen om gränshävd
upptogs däremot inte i förslaget.

Enligt 1 kap. 4 § andra stycket skulle gälla att om gräns tillkommit
genom bl. a. överlåtelse av jord har gränsen den sträckning som var
avsedd vid överlåtelsen. Om tillräcklig upplysning härom inte förelåg,
skulle gränsen ha den sträckning som med ledning av innehav och
andra omständigheter kunde antas ha varit åsyftad, hette det i andra
punkten i paragrafen. Departementschefen anförde att lagtexten i viss
mån innebar en kompromiss mellan 1947 års och 1960 års lagförslag.
Han ansåg att regeln strängt taget skulle kunna begränsas till att
fastslå att parternas avsikt vid förvärvet är avgörande. Denna avsikt
kunde klarläggas på olika sätt, men en omständighet som måste tillmätas
särskild stor betydelse är innehavet. Detta kommer till uttryck i andra
punkten som alltså egentligen är överflödig men som belyser de tankegångar
vilka ligger bakom bestämmelsen, framhöll departementschefen.

Vad beträffar den av lagberedningen i 1 kap. 5 § andra stycket i 1960
års förslag upptagna bestämmelsen om gränshävd anförde departementschefen
(anf. prop. del A s. 70—72), att regeln under remissbehandlingen
väckt en viss tveksamhet hos några instanser men att den tillstyrkts av
bl. a. lantmäteristyrelsen, som ansett regeln fylla en lucka i nuvarande
lagstiftning. Departementschefen förklarade sig dela sistnämnda uppfattning.
De praktiska fördelarna med en regel av föreslagen innebörd
är så betydande ansåg departementschefen att den borde tas upp i lagstiftningen.
Med hänsyn till att regeln bara tar sikte på sämjeägoutbyten,
som skett före balkens ikraftträdande, syntes den emellertid inte
böra ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen. Till frågan
om den närmare utformningen av regeln, särskilt med avseende på tidpunkten
för de överenskommelser på vilka gränshävden grundas, anhöll
departementschefen att få återkomma i samband med att han anmälde
förslag till följ dlagstiftning.

I remiss till lagrådet den 29 november 1968 med förslag till lag om
införande av den nya jordabalken m. m. upptogs härefter regeln om
gränshävd i 16 §. Paragrafen löd: »Har fastighetsgräns under minst tjugo

LU 1971: 2

6

år oklandrat hävdats i annan sträckning än den skulle ha enligt 1 kap.
3 eller 4 § eller 5 § första stycket nya balken och visas eller framgår
av omständigheterna att hävden grundats på överenskommelse som före
balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna på ömse sidor, gäller den
sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats.» I fråga om motiveringen
till regeln hänvisas till prop. 1970: 145 s. 123 f.

I yttrande den 17 februari 1969 i anledning av det den 11 februari
1966 remitterade förslaget till jordabalk, uttalade lagrådet bl. a.
följande rörande innehållet i 1 kap. (prop. 1970: 20, del A s. 202—203).

Reglerna i förevarande kapitel överensstämmer i väsentliga avseenden
med gällande rätt. På åtskilliga punkter innebär de emellertid nyheter.
Avsikten är, att reglerna skall vinna tillämpning ej blott på förhållanden,
som uppkommer efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan även
på äldre förhållanden. Vissa av reglerna är t. o. m. sådana att de endast
kan gälla äldre förhållanden, så exempelvis regeln i 4 § om gräns som
tillkommit genom överlåtelse av jord. När regler, som sålunda skall vinna
tillämpning på äldre förhållanden, innefattar avvikelser från vad som
hittills anses gälla, är det påkallat, att särskild uppmärksamhet ägnas
övergångsbestämmelserna. Lagrådet vill framhålla, att mellan de regler
i kapitlet, som innefattar nyheter, och övergångsbestämmelserna råder
ett så nära samband, att det vid prövningen av övergångsproblemen kan
framstå som motiverat att jämka de nu i kapitlet upptagna reglerna.

Lagberedningen har föreslagit regler om s. k. gränshävd — 5 § andra
stycket i 1960 års förslag — och departementschefen anser bestämmelser
därom böra tagas upp i lagstiftningen. Då stadgandet blott tager sikte
på förhållanden, som inträffat före balkens ikraftträdande, bör enligt
vad departementschefen förordar stadgandet ej ingå i själva balken utan
placeras i promulgationslagen. Emellertid har beträffande vissa andra
bestämmelser, vilka också uteslutande har tillämpning på äldre förhållanden,
valts metoden att införa dem i balken. Om denna metod vid
granskning av promulgationsbestämmelsema bibehålles, talar enligt lagrådets
mening övervägande skäl för att även reglerna om gränshävd
upptages i balken. Mot lagberedningens förslag till utformning av regeln
— om man bortser från vad den innehåller om jämkning — synes intet
vara att erinra. Då regeln innefattar undantag från bestämmelserna i 3
och 4 §§, torde den lämpligen kunna placeras mellan 4 och 5 §§ såsom
en särskild paragraf.

Beträffande 1 kap. 4 § anförde lagrådet följande.

I andra stycket första punkten stadgas, att gräns, som tillkommit genom
överlåtelse av jord eller genom vissa tvångsförvärv, har den sträckning
som var avsedd vid överlåtelsen eller förvärvet. I andra punkten
följer en bestämmelse av innehåll, att om tillräcklig upplysning om avsikten
ej föreligger, gränsen har den sträckning som med ledning av innehav
och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. Stadgandet
i första punkten torde utgå från att upplysning om avsikten i första hand
skall hämtas ur fångeshandlingen. Tydligt är emellertid, såsom ock förutsättes
i andra punkten, att även innehavet och andra omständigheter är
av betydelse för bedömande av avsikten. Att uppdela bestämmelserna

LU 1971: 2

7

i två olika punkter efter graden av den vikt som skall tillmätas de skilda
upplysningskälloma synes icke motiverat. Det förordas, att andra punkten
får utgå och första punkten innehålla, att gränsen har den sträckning
som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter
kan antagas ha varit åsyftad.

I yttrande den 20 februari 1970 i anledning av dels ett den 19 september
1969 remitterat förslag till ändringar i och tillägg till den nya
jordabalken (prop. 1970: 20 del A s. 311 f.) dels vissa punkter i det remitterade
förslaget rörande införande av nya jordabalken erinrade lagrådet
om att det i utlåtandet den 17 februari 1969 berört placeringen av
den regel om s. k. gränshävd som enligt departementschefens mening
borde hänföras till övergångsbestämmelserna och som i lagrådsremissen
den 29 november 1968 upptagits i lagen om införande av jordabalken
som 16 §. Lagrådet vidhöll att paragrafen borde införas i själva balken
och därvid lämpligen placeras efter 5 § i 1 kap. och alltså erhålla beteckningen
6 §. Beträffande bestämmelsens sakliga innehåll anförde
lagrådet följande.

För att gränshävd skall tillerkännas rättsverkan krävs enligt förslaget
i första hand, att den grundats på överenskommelse. Det får förutsättas,
att överenskommelsen inte behöver vara uttrycklig. Förslaget upptar i
detta sammanhang även en bevisregel. Det sägs sålunda, att det skall
visas eller framgå av omständigheterna att överenskommelse föreligger.
Vad som är skälet till att »framgår av omständigheterna» upptagits som
alternativ till »visas» har ej angivits, men det torde vara avsett att därmed
markera, att som bevisning angående uppkomsten av hävden bör
godtagas även utredning varigenom endast indirekt kan påvisas att fråga
är om en genom överenskommelse vidtagen gränsjustering. Att andra
och strängare krav på bevisningen inte uppställs synes väl motiverat med
hänsyn till att det här gäller förhållanden som ligger långt tillbaka i
tiden och därför ofta är svårutredda. Det är emellertid opåkallat att i
lagtexten dessutom använda uttrycket »visas».

Härefter utvecklade lagrådet vissa synpunkter på innebörden av uttrycket
»oklandrat», dvs. vilka krav som bör ställas på en invändning
för att hävdetiden skall anses bruten. Vidare berörde lagrådet frågan om
vid vilken tidpunkt överenskommelse som ligger till grund för hävden
senast skall ha ingåtts, dock utan att frångå departementschefens förslag
om att låta den nya balkens ikraftträdande vara avgörande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde lagrådet, att 16 §
promulgationslagen upptas i 1 kap. i balken med beteckningen 6 § samt
att orden »visas eller» får utgå ur lagtexten. Med hänsyn till den föreslagna
ändrade placeringen av bestämmelsen måste viss redaktionell
jämkning också göras, framhöll lagrådet.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 20 mars
1 9 7 0 av lagrådets utlåtanden den 17 februari 1969 och den 20 februari
1970 över förslag till jordabalk anförde departementschefen följande
i anslutning till 1 kap. i förslaget (prop. 1970: 20 del A s. 393).

LU 1971: 2

8

Som lagrådet framhåller är bestämmelserna i detta kapitel avsedda
att i princip få tillämpning även på äldre förhållanden. Lagrådet anför
att vissa av reglerna i kapitlet endast kan gälla äldre förhållanden, t. ex.
regeln i 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. Med
det förfarande som sålunda valts talar enligt lagrådets mening övervägande
skäl för att även reglerna om gränshävd tas upp i balken (jfr 1 kap. 5 §
andra stycket i lagberedningens förslag och 16 § i det remitterade förslaget
till promulgationslag). Av skäl som jag anfört i remissen anser jag
emellertid att bestämmelserna om gränshävd bör placeras i promulgationslagen.
Vad lagrådet anför beträffande reglerna i 4 § andra stycket
om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord bör beaktas på det
sättet att även dessa regler flyttas från balken till promulgationslagen.

I sitt utlåtande över det remitterade förslaget rörande lag om införande
av nya jordabalken hänvisade lagrådet i utlåtande den 1 juni 1970
beträffande utformningen av bestämmelsen om gränshävd till vad lagrådet
i anslutning till 1 kap. nya balken anfört i nämnda utlåtande (prop.
1970: 145 s. 405). Vidare påpekade lagrådet att den nya paragrafen angående
gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord föranleder en
redaktionell jämkning.

Vid anmälan den 29 juni 1970 av lagrådets utlåtande över förslaget
till lag om införande av nya jordabalken m. m. (prop. 1970: 145 s. 451)
erinrade departementschefen om att lagrådet rörande innebörden och tilllämpningen
av regeln om gränshävd gjort vissa uttalanden i sitt yttrande
den 20 februari 1970 över förslaget till ändringar i och tillägg till JB
(prop. 1970: 20 del A s. 311). Vad lagrådet därvid anfört gav inte anledning
till erinran från departementschefens sida. Han godtog också
den av lagrådet där förordade jämkningen av paragrafens lydelse.

I propositionen 1970:145 med förslag om införande av nya jordabalken
m. m. upptogs härefter bestämmelsen om sträckningen av gräns
som kommit till genom överlåtelse av jord i 17 § samt bestämmelsen om
gränshävd i 18 §.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades i motioner att ifrågavarande
bestämmelser skulle föras över till 1 kap. jordabalken (motion
II: 1473 i anledning av prop. 1970: 20 samt I: 1266 i anledning av prop.
1970: 145). Till stöd för yrkandena anfördes bl. a., att bestämmelserna
inte kan sägas vara av egentlig övergångsnatur samt att det inte anförts
några bärande skäl för att utesluta dem från den nya jordabalken.

På hemställan av tredje lagutskottet avslogs motionerna. Utskottet anförde
i sin av riksdagen godtagna motivering (3LU 1970: 80 s. 192—
193).

Bestämmelserna om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord
och om gränshävd är som framhålls i motion I: 1266 inte av egentlig
övergångsnatur, dvs. de har en annan uppgift än att överbrygga övergången
mellan gammal och ny lagstiftning. När det gäller sådana regler,
uppkommer frågan om var de skall placeras: i den nya lagen eller bland

LU 1971: 2

9

övergångsbestämmelserna till lagen. I detta avseende bygger jordabalksförslaget
på den redaktionella principen att bestämmelser som endast
tar sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraftträdande inte
skall ingå i balken utan placeras i promulgationslagen. De båda nu ifrågakomna
bestämmelserna har således med hänsyn till den valda systematiken
sin plats i promulgationslagen. Att bestämmelserna sannolikt kommer
att tillämpas i inte obetydlig omfattning utgör enligt utskottets mening
inte tillräckligt skäl för att avsteg skall få göras från den nyss angivna
principen. Det torde inte behöva befaras, att de tillämpande myndigheterna
och andra som kommer att syssla med frågor om den rätta
sträckningen av fastighets gräns inte kommer att uppmärksamma att det
finns regler om fastighets gräns också utanför jordabalken. I detta sammanhang
vill utskottet slutligen framhålla, att lagrådet, som förordat att
bestämmelserna om gränshävd skulle tas in i balken, torde ha utgått från
att bestämmelserna om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord
skulle placeras i balken i enlighet med det remitterade förslaget. Genom
att de sist nämnda bestämmelserna har förts över till förslaget till promulgationslag
synes lagrådets uttalanden på denna punkt numera sakna
betydelse.

Motionen

I motionen erinras inledningsvis om att lagberedningen i sitt förslag
till jordabalk i 1 kap. 4 § intagit en bestämmelse om hur gräns skulle
bestämmas om den tillkommit genom arealöverlåtelse samt att en motsvarande
bestämmelse också fanns med i det till lagrådet remitterade departementsförslaget.

Motionären pekar härefter på att lagrådet (prop. 1970: 20 del A
s. 203) föreslog viss omarbetning av bestämmelsen så att inte innehållet
i fångeshandlingen skulle få dominera över andra omständigheter som
kunde tjäna som ledning för gränsens bestämmande. Departementschefen,
fortsätter motionären, säger sig beakta vad lagrådet anfört på det
sättet att dessa regler överflyttas till promulgationslagen (del A s. 393).
Detta, anför motionären, hade visserligen inte lagrådet antytt, och lagrådsremissen
om promulgationslagen i denna del var redan avgiven utan
att någon regel om dessa arealfång fanns med.

Efter att ha redovisat hur bestämmelsen sedan kom att inflyta i 17 §
JP anför motionären att det är tillfredsställande att den regel som erfordras
har fått den av lagrådet (prop. 1970: 20 del A s. 203) föreslagna
lydelsen. Däremot finns det enligt motionärens mening ingen anledning
att ta bort regeln ur jordabalken och föra in den i promulgationslagen.
Detta var enligt motionären inte heller lagrådets mening.

Motionären anför att gränsbestämningsreglerna i nu gällande jorddelningslag
är samlade i 7 kap. Där skiljs mellan i laga ordning bestämda
gränser och gränser som icke är bestämda i laga ordning. I det av vårriksdagen
1970 antagna förslaget till ny fastighetsbildningslag finns inte

LU 1971: 2

10

motsvarande regler med i 14 kap., som handlar om fastighetsbestämning.
Motivet var att de materiella reglerna om bestämmande av gräns
hörde hemma i jordabalken. I lagberedningens förslag liksom i propositionen
finns regler om i laga ordning bestämda gränser i 1 kap. 3 §.
Lagberedningens förslag till 4 §, som innehöll reglerna om gränser som
icke bestämts i laga ordning, har nu i propositionen blivit beskuret till
att avse endast gränser som tillkommit genom expropriation eller liknande
tvångsförvärv.

Sådana gränser är ytterst sällan föremål för bestämning, framhåller
motionären. Däremot har motsvarande regler om många tiotusentals
avsöndringar och liknande arealfång förts till promulgationslagen. Enligt
motionären förefaller det som om orsaken skulle vara att sådan fastighetsbildning
numera inte är tillåten och att därför regler om sådana gränser
endast skulle ha historisk betydelse. Men, tillägger han, samma är
förhållandet i fråga om gränser som före jordabalkens ikraftträdande
bestämts enligt tidigare, högst skiftande regler.

Motionären pekar härefter på att tredje lagutskottet i sitt utlåtande
anförde att jordabalksförslaget bygger »på den redaktionella principen
att bestämmelser som endast tar sikte på förhållanden som inträffat före
balkens ikraftträdande inte skall ingå i balken utan placeras i promulgationslagen».
Även om jordabalkspropositionen försökt att leva upp till
den angivna principen så finns det flera avsteg därifrån, anför motionären,
och hänvisar till följande uttalande av lagrådet i jordabalkspropositionen
(del A s. 202): »Emellertid har beträffande vissa andra bestämmelser,
vilka också uteslutande har tillämpning på äldre förhållanden,
valts metoden att införa dem i balken.» Motionären framhåller att jordabalken
borde vara avsedd att ge regler för vad som verkligen sker inom
de olika rättsområden som balken behandlar. Fastighetsbestämning av
genom överlåtelse av jord före balkens ikraftträdande tillkomna gränser
är nu och torde även för framtiden bli den vanligaste anledningen till
sådana förrättningar som behandlas i 14 kap. »Fastighetsbestämning»
i fastighetsbildningslagen, anför motionären. Därför bör 17 § JP enligt
hans mening återföras till 1 kap. JB, förslagsvis genom omarbetning av
4 § däri.

Det var lagrådets uttalade mening, fortsätter motionären, att övervägande
skäl talade för att reglerna om gränshävd borde upptagas i jordabalken
och inte placeras i promulgationslagen som åstadkom att ändringar
i det ursprungliga departementsförslaget gjordes i fråga om de
icke i laga ordning bestämda gränserna. Därför anser han det vara anledning
att ompröva även placeringen av 18 § JP. Ett starkt skäl för
att införa reglerna om gränshävd i jordabalken är att de behandlar ett
helt nytt rättsinstitut, som kan räknas bli tillämpat under lång tid framåt,
anför motionären avslutningsvis.

LU 1971:2

11

Utskottet

1970 års riksdag har antagit ny jordabalk (JB) samt lag om införande
av nya jordabalken (jordabalkens promulgationslag, JP). Balken skall
träda i kraft den 1 januari 1972. I 1 kap. 3—5 §§ JB upptas bestämmelser
om rätta sträckningen av fastighets gränser. Jordabalken skiljer
på gräns som blivit lagligen bestämd och gräns som inte blivit lagligen
bestämd. Bestämmelser om det förra slaget av gränser meddelas i 3 §.
Beträffande gränser som inte blivit lagligen bestämda ges regler i 4 §.
För sådana gränser föreskrivs i första stycket i paragrafen att de märken
som av ålder ansetts utmärka gränsen skall gälla. Har gränsen tillkommit
genom expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall gränsen enligt
andra stycket ha den sträckning som med ledning av fångeshandling,
innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Också i
jordabalkens promulgationslag finns det bestämmelser om rätta sträckningen
av fastighets gräns. I 17 § JP föreskrivs sålunda att fastighets
gräns, som kommit till genom överlåtelse av jord före jordabalkens
ikraftträdande, har den sträckning som med ledning av fångeshandling,
innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Bestämmelsen
träder alltså i stället för 1 kap. 4 § första stycket JB, om det är
känt att fastigheten bildats genom överlåtelse. 18 § JP innehåller regler
om ett nytt rättsinstitut, gränshävd. Reglerna innebär att om fastighetsgräns
under minst 20 år oklandrat hävdats i annan sträckning än den
skulle ha enligt lag, och det av omständigheterna framgår att hävden
grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts
mellan ägarna på ömse sidor, den hävdade sträckningen skall gälla.

I motionen yrkas, i första hand, att riksdagen gör sådan ändring i den
nya jordabalken att bestämmelsen i 17 § JP om sträckningen av gräns
som kommit till genom överlåtelse av jord överförs till 1 kap. jordabalken
samt, i andra hand, att också reglerna i 18 § JP överförs till detta
kapitel. Till stöd för yrkandet att överföra den i 17 § JP upptagna bestämmelsen
till jordabalken anför motionären att fastighetsbestämning
av gränser, som kommit till genom överlåtelse av jord, är och även för
framtiden torde bli den vanligaste anledningen till sådana förrättningar
som behandlas i 14 kap., »Fastighetsbestämning», i fastighetsbildningslagen.
Som skäl för att införa reglerna om gränshävd i jordabalken
åberopar motionären den omständigheten att reglerna, som avser ett
helt nytt rättsinstitut, kan antas bli tillämpade under lång tid framöver.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan om placeringen
av ifrågavarande bestämmelser övervägts vid skilda tillfällen
under behandlingen av lagstiftningsärendet. I lagberedningens förslag år
1960 till ny jordabalk hade bestämmelsen om rätta sträckningen av
gräns som kommit till genom överlåtelse av jord tagits upp i 1 kap. 4 §

LU 1971:2

12

andra stycket och bestämmelserna om gränshävd i 1 kap. 5 § andra
stycket. I det av Kungl. Maj:t år 1966 till lagrådet remitterade förslaget
till delar av jordabalk fick regeln om den rätta sträckningen av gräns
som kommit till genom överlåtelse av jord stå kvar i balken. Departementschefen
ansåg att regeln om gränshävd däremot inte borde ingå i
balken utan i stället i dess promulgationslag. Som skäl härför anförde
han att institutet tar sikte bara på överenskommelser som skett före
balkens ikraftträdande.

Vid granskningen av det remitterade förslaget framhöll lagrådet att
reglerna i 1 kap. JB avsågs skola vinna tillämpning inte bara på förhållanden,
som uppkommit efter den nya jordabalkens ikraftträdande, utan
också på äldre förhållanden, varjämte lagrådet pekade på att vissa av
reglerna t. o. m. var sådana att de endast kunde gälla äldre förhållanden,
så exempelvis regeln i 1 kap. 4 § om gräns som tillkommit genom överlåtelse
av jord. I anslutning till departementschefens förslag att bestämmelserna
om gränshävd skulle upptas i promulgationslagen erinrade
lagrådet om att för vissa andra bestämmelser, vilka också uteslutande
hade tillämpning på äldre förhållanden, hade valts metoden att införa
dem i balken. — Lagrådet torde med uttalandet ha åsyftat just bestämmelsen
om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord. — Om
denna metod skulle bibehållas vid granskning av promulgationsbestämmelsema,
talade enligt lagrådets mening övervägande skäl för att även
reglerna om gränshävd borde tas upp i balken.

Vid anmälan av propositionen vidhöll departementschefen att bestämmelserna
om gränshävd på de skäl, som anförts i remissen, borde
placeras i promulgationslagen. Vidare uttalade departementschefen att
också regeln i 1 kap. 4 § andra stycket förslaget till jordabalk om gräns
som kommit till genom överlåtelse av jord borde flyttas från balken till
promulgationslagen. Som skäl härför anförde departementschefen att
han beaktat vad lagrådet anfört beträffande ifrågavarande regler. Härvid
torde departementschefen åsyfta lagrådets påpekande att regeln i 1 kap.
4 § andra stycket förslaget till jordabalk endast kan gälla äldre förhållanden.

I propositionen med förslag till promulgationslag upptogs härefter bestämmelsen
om sträckningen av gräns som kommit till genom överlåtelse
av jord i 17 § samt bestämmelserna om gränshävd i 18 §.

Vid riksdagsbehandlingen övervägdes frågan om placeringen av berörda
bestämmelser i anledning av motioner. Tredje lagutskottet uttalade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande att, när det gällde sådana regler
som de ifrågavarande, vilka inte var av egentlig övergångsnatur, frågan
uppkom var reglerna skulle placeras: i den nya lagen eller bland övergångsbestämmelserna
till lagen. I detta avseende, anförde utskottet, byggde
jordabalksförslaget på den redaktionella principen, att bestämmelser
som endast tog sikte på förhållanden som inträffat före balkens ikraft -

LU 1971:2

13

trädande inte skulle ingå i balken utan placeras i promulgationslagen.
Utskottet ansåg att de båda nu ifrågakomna bestämmelserna med hänsyn
till den valda systematiken således borde ha sin plats i promulgationslagen.
Att bestämmelserna sannolikt skulle komma att tillämpas i
en inte obetydlig omfattning utgjorde enligt utskottets mening inte tillräckligt
skäl för att avsteg skulle få göras från nämnda princip. Utskottet
ansåg vidare att det inte behövde befaras, att de tillämpande myndigheterna
och andra som skulle komma att syssla med frågor om den rätta
sträckningen av fastighets gräns inte skulle uppmärksamma att det finns
regler härom också utanför jordabalken.

Lagutskottet finner ej skäl att frångå den bedömning i frågan som
tredje lagutskottet sålunda gjort. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om att det inte är någon främmande företeelse i svensk lagstiftning att
regler, som avses komma att tillämpas under lång tid efter det att en
lag trätt i kraft och som t. o. m. avser förhållanden vilka hänför sig till
tiden efter ikraftträdandet, får sin placering i lagens promulgationslag.
Såsom exempel må nämnas att enligt 18 § lagen om införande av nya
rättegångsbalken skall vad i denna balk är föreskrivet angående åtal
för brott, varå inte kan följa svårare straff än böter, äga motsvarande
tillämpning i fråga om talan som föres särskilt angående utdömande
av förelagt vite. Om den omständigheten att nu ifrågakomna bestämmelser
i jordabalkens promulgationslag om fastighets gränser kommer
att tillämpas under lång tid framöver skulle tillmätas avgörande betydelse
för deras placering, torde man för övrigt behöva pröva om inte omplacering
också bör ske av regler beträffande andra rättsinstitut, vilka
endast avser förhållanden som inträtt före jordabalkens ikraftträdande
men kan komma att tillämpas under avsevärd tid, t. ex. reglerna i 6 §
JP om urminnes hävd.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet

att motionen 1971: 335 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m)*, fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i
Helsingborg (c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.