Lagutskottets betänkande nr 19 år 1971

LU 1971:19

Nr 19

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna
om existensminimum.

I motionen 1971:655 av fru Gradin och herr Jadestig (båda s)
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en översyn av

a) reglerna om existensminimum i uppbörds- och utsökningsförfattningarna
i syfte att få till stånd en sådan samordning av reglerna, att de i
motionen påtalade konsekvenserna av nuvarande regler inte uppstår;

b) de bestämmelser som gäller för riksskatteverkets verksamhet så att
större hänsyn än hittills kommer att tas till de sociala aspekterna vid
bestämmande av beloppen och reglerna för existensminimum vid införsel
i lön.

Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen från socialstyrelsen,
riksskatteverket, länsstyrelsen i Stockholms län och exekutionsväsendets
organisationsnämnd. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Föreningen Sveriges fögderichefer, Föreningen Sveriges kronofogdar
och Sveriges socialtjänstemannaförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna i länet.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om förbehållsbelopp finns dels i skattelagstiftningen,
dels i utsökningslagstiftningen.

Bestämmelser om existensminimum i skattelagstiftningen finns intagna
i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL, 9 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt (1947:576) och 41 § 2 mom.
uppbördsförordningen (1953:272), UF, samt i anvisningarna till 50 § KL
och 41 § UF. Vid taxering beslutar taxeringsmyndigheterna enligt
bestämmelserna i KL om extra avdrag i existensminimifallen. Bestämmelserna
i UF tillämpas vid skatteavdrag för preliminär A-skatt och
kvarstående skatt och det är den lokala skattemyndigheten som beslutar i
frågan om vad som skall förbehållas den skattskyldige och som således
inte får drabbas av skatteavdrag. Detta beslut överlämnas till taxeringsnämnden,
som enligt 1. sjunde stycket av anvisningarna till 50 § KL har
att följa beslutet, såvida icke nya omständigheter framkommit.

Den grundläggande regeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid inkomsttaxeringen är intagen i 50 § 2 mom. KL. Enligt 9 § 2 mom.

1 Riksdagen 1971. 8 saini. Nr 19

LU 1971:19

förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även vid
taxering till sådan skatt.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL äger taxeringsnämnd eller, om
bl. a. besvär anförts, skatterätt medge ett - utöver kommunalt grundavdrag
- extra avdrag med högst 6 000 kr. i fråga om skattskyldig vars
skatteförmåga under beskattningsåret varit ”väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet”. I regel avvägs
avdraget i dessa fall med utgångspunkt i de särskilda kostnader som varit
förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.

Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kan extra avdrag med högst samma
belopp, 6 000 kr., också beviljas skattskyldig, vars ”inkomst, efter avdrag
av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig
omständighet understigit vad han kan anses hava behövt till
underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum)”.
Beträffande skattskyldig med oförsörjda barn må dock avdraget
för varje sådant barn ökas med högst 1 500 kr.

Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om
pensionärens inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension,
skall han enligt uttrycklig regel i 50 § 2 mom. fjärde stycket —
därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder - anses ha haft
sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag enligt andra
stycket. Avsikten med denna regel är bl. a. att den som forsin försörjning
varit helt beroende av folkpension inte skall behöva betala skatt.
Riksskatteverket fastställer grunder för beräkning av avdrag för nedsatt
skatteförmåga enligt detta stycke.

Anvisningarna till 50 § KL innehåller närmare föreskrifter angående
avdragets bestämmande i vissa fall, varvid detaljreglerna om existensminimum
tar det största utrymmet. 1 åttonde stycket i punkt 1 av nämnda
anvisningar föreskrives att om den skattskyldige inte haft högre inkomst
än det för honom beräknade existensminimibeloppet och detta befunnits
bero av förhållande, som sägs i 50 § 2 mom. tredje stycket, avdrag för
nedsatt skatteförmåga bör medges med så stort belopp, dock högst med
belopp som i nämnda lagrum sägs, att den skattskyldige inte påförs
beskattningsbar inkomst. Genom lag (1971:256) om ändring i KL har i
nämnda stycke tillagts en bestämmelse som avser att lösa det tekniska
tillvägagångssättet vid beräkningen av det extra avdraget, om den
skattskyldige samtidigt är berättigad till skattereduktion — högst 1 800
kronor - enligt 2 § 4 mom. UF. I sådant fall skall det extra avdraget
beräknas med beaktande härav. Detta innebär alltså att det extra avdraget
för skattskyldig som är berättigad till skattereduktion inte i något fall

LU 1971:19

skall beräknas till större belopp än att rätten till skattereduktion kan
utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

För att befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär
skatt skall kunna beviljas kräves jämlikt 41 § 2 mom. UF att den
skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Nedsättning av
skatteavdrag må dock icke beviljas annat än vid nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet. Befrielse från skatteavdrag kan således
icke medgivas enbart av den anledningen att inkomsten är låg. Enligt 41 §
2 mom. andra stycket skall det belopp, som motsvarar den skattskyldiges
existensminimum, beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2
mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda paragraf om
avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, dels
ock av de normalbelopp för existensminimum, som fastställs jämlikt
nämnda lagrum (se nedan).

Beträffande kvarstående skatt gäller att befrielse från eller nedsättning
av skatteavdrag för sådan skatt kan medges även om nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet .-icke föreligger (se andra stycket av
anvisningarna till 41 § UF).

Enligt 30 § uppbördskungörelsen (1967:626) skall lokala skattemyndigheten
då ansökan om existensminimum helt eller delvis bifallits
underrätta kronofogdemyndigheten om beslutet. Denna bestämmelse har
tillkommit för att uppnå viss samordning i fråga om förbehållsbelopp.
Har skattemyndigheten beviljat förbehållsbelopp är arbetsgivaren enligt
35 § i nämnda kungörelse skyldig att betala till den skattskyldige vad
som innehållits för mycket, om beloppet ej redan betalats in till
statsverket.

Riksskatteverket (tidigare centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
CFU) fastställer årligen normalbelopp för olika delar av landet
att i det särskilda fallet tjäna till ledning vid bestämmandet av
existensminimum enligt 50 § 2 mom. KL och 41 § 2 mom UF. (Jfr 1.
andra stycket av anvisningarna till 50 § KL samt instruktionen för
riksskatteverket, 1970:752). Summan av grundavdrag och gällande
maximibelopp för avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga utgör den
ram, inom vilket verket har att fastställa normalbeloppen.

Vid avdrag för preliminär A-skatt är de lokala skattemyndigheterna
inte bundna av normalbeloppen utan dessa kan efter utredning i det
enskilda fallet överskridas. Existensminimibeloppet får dock inte överstiga
det s. k. taket, dvs. i regel summan av grundavdrag och det högsta
extra avdrag som kan beviljas vid taxering. Som exempel kan nämnas att
för ensamstående utan barn är ”taket” 10 500 kr. (grundavdrag 4 500 kr.
+ högsta extra avdrag 6 000 kr.). ”Taket” höjdes väsentligt genom 1970
års skattereform och utgjorde tidigare för ensamstående utan barn 8 250

LU 1971:19

kr. (2 250 + 6 000). Gränsen för extra avdrag höjdes år 1968 efter
förslag av CFU från 4 500 till 6 000 kr. Därvid gjordes det uttalandet att
höjningen fick anses tillräcklig för att under de närmaste åren tillgodose
CFU :s behov av höjning av normalbeloppen för existensminimum (prop.
1968:144 s. 15). Som nämnts må det extra avdraget ökas med 1 500 kr.
för varje barn (före år 1971 var beloppet 1 000 kr.). 1 prop. 1970:70 s.
89 uttalades att höjningen fick ses som ett led i stärkandet av
barnfamiljernas ställning. Det må i sammanhanget nämnas att Kommunförbundets
rekommendation vid interkommunal socialhjälp lyder på 150
kr. för varje barn och månad, dvs. 1 800 kr. för år.

Fastställandet av normalbeloppen föregås regelmässigt av att uppgifter
inhämtas från statistiska centralbyrån om kostnadsutvecklingen och från
sociala myndigheter om socialvårdspraxis. Från Svenska kommunförbundet
inhämtas uppgifter om dess rekommendation angående interkommunal
ersättning för utgiven socialhjälp. Remissyttranden inhämtas vidare
från socialstyrelsen och samtliga länsstyrelser, vilka i sin tur inhämtar
yttranden från de lokala skattemyndigheterna.

Enligt vad riksskatteverket uppgivit uppgick antalet beslut om
existensminimum i riket år 1970 till cirka 1 800 i vad avser preliminär
skatt och cirka 13 800 i vad avser kvarstående skatt.

1 utsökningslagstiftningen finns bestämmelser om existensminimum
(beneficium) i införsellagen (1968:621 ), utsökningslagen (1877:31 s. 1)
och lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

Enligt 10 § införsellagen bestämmer utmätningsmannen dels hur
mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbelopp),
dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll
och familjens behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till
annan, vilken vid införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt
än denne (förbehållsbelopp). Enligt förarbetena till bestämmelsen (lagberedningens
betänkande Utsökningsrätt III, SOU 1964:57 s. 138 och prop.
1968:130 s. 100) bör förbehållsbelopp fastställas i varje införselmål efter
erforderlig utredning i fråga om gäldenärens behov. Beloppet bör
bestämmas ”på ett tidsenligt sätt men kan naturligtvis inte sättas så
högt”. Enligt 12 § första stycket skall beslut om införsel ändras om
anledning förekommer till det. 1 14 § föreskrivs att införsel för

underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel
har skatteavdraget företräde. Är fråga om införsel för olika slags
fordringar, har de enligt 1 5 § gruppvis företräde i den ordning vari de
upptagits i 1 §, nämligen 1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller
föräldrabalken, 2. kommunala bidragsfordringar, 3. skatter och allmänna
avgifter samt 4. böter och vitén.

För utmätning i innestående avlöning finns bestämmelser i 67 b §
utsökningslagen (tillagd genom 1968:623). Löneutmätning får ej mot
gäldenärens bestridande ske längre tid än tre - undantagsvis sex

LU 1971:19

månader under ett och samma kalenderår. Enligt 67 b § får endast utmätas
belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens
och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet
som i övrigt åvilar honom. Innebörden härav sägs i förarbetena (prop.
1968:130 s. 107) vara att gäldenären vid löneutmätning skall förbehållas
ett beneficium som är avsevärt större än motsvarande vid införsel. I
samma paragraf punkt 7 föreskrivs att skatteavdrag har företräde framför
utmätning. Enligt 17 § införsellagen går vidare införsel före utmätning.
Införsel för fordran på böter och vitén skall dock ändras eller hävas, om
utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran.

Av de angivna bestämmelserna om företräde mellan olika avdrag
framgår att följande översiktliga företrädesordning gäller mellan införsel,
skatteavdrag och utmätning.

1 införsel för underhållsbidrag,

2 skatteavdrag (preliminär A-skatt, sjömansskatt och kvarstående skatt),

3 införsel för kommunala bidragsfordringar,

4 införsel för restskatter och allmänna avgifter,

5 införsel för böter och vitén samt

6 utmätning.

Vid kvittning av arbetsgivares fordran på arbetstagare mot arbetstagares
lönefordran får enligt 4 § lagen om arbetsgivarens kvittningsrätt
kvittning ske endast mot den del av lönefordringen som uppenbart
överstiger vad som åtgår för arbetstagaren och hans familjs försörjning
samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.
Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta
besked om hur stor del av lönefordringen som skall vara skyddad mot
kvittning (6 §). 1 princip gäller här samma regler som vid löneutmätning,
men vissa avvikelser kan förekomma. Sålunda anför departementschefen i
prop. 1970:94 s. 46 att eftersom kvittningsavdrag i motsats till
löneutmätning kan ske under obegränsad tid, det kan vara befogat att
fastställa ett något större beneficium än vid löneutmätning, som ju bara
kan pågå under viss tid.

Av det anförda framgår att olika regler gäller för fastställande av
förbehållsbelopp enligt olika lagstiftning. Vid utformningen av bestämmelserna
om existensminimum vid taxering och skatteavdrag har hänsyn
tagits till skattelagstiftningen i stort. I införsellagen, utsökningslagen och
lagen om arbetsgivares kvittningsrätt har reglerna kunnat utformas något
friare. Men inte ens här gäller inbördes samma regler. Utsökningslagens
bestämmelser om beneficium är betydligt frikostigare än införsellagens
(jfr prop. 1968:130 s. 107-115). Sä t.ex. har utmätningsmannen
såsom ovan nämnts - att fastställa ett högre förbehållsbelopp vid
löneutmätning än vid införsel. Det må också framhållas att utmätningsmannen
över huvud taget inte är bunden av normalbelopp som

LU 1971:19

riksskatteverket har att fastställa. Inte heller gäller - såsom för
skattemyndigheterna - någon begränsning uppåt då utmätningsman
fastställer förbehållsbelopp.

Avslutningsvis må anföras att blanketten för ansökan om existensminimum
vid skatteavdrag innehåller utrymme för uppgift huruvida införsel
för underhållsbidrag i sökandens lön beslutats. Den lokala skattemyndighetens
beslut om nedsättning av skatteavdrag med hänsyn till existensminimum
innehåller bl. a. följande information:

Detta beslut upphör att gälla omedelbart om i den skattskyldiges
avlöning beviljas införsel för underhållsbidrag. Den skattskyldige äger
därvid göra ny framställning hos den lokala skattemyndigheten.

Kronofogdemyndighetens beslut om införsel i lön innehåller följande
text:

Beslut om existensminimum vid arbetsgivarens avdrag för preliminär
A-skatt och kvarstående skatt meddelas av lokal skattemyndighet efter
ansökan av gäldenären.

Motionen

Motionärerna anför att syftet med existensminimum bl. a. är att i
princip ge den enskilde en förmån, det vill säga ett bottenbelopp som
vederbörande skall få behålla för egen del i samband med införsel i lönen.
Tyvärr, fortsätter motionärerna, är bestämmelserna om existensminimum
så utformade, att skilda myndigheter fastställer existensminimum i
samband med uttagande av underhållsbidrag och av skatt, vilket ibland
får den praktiska konsekvensen att den enskilde inte erhåller något
bottenbelopp för sin existens. Visserligen sätts först undan ett belopp för
underhållsbidrag, men samtidigt visar det sig kanske att vederbörande
också skall betala kvarskatt. Det kan dä inträffa att vederbörande inte får
ut ett öre av sin lön, utan hela summan dras av arbetsgivaren för olika
ändamål. Att så sker beror enligt motionärerna på att flertalet löntagare
föreställer sig att om de fatt ett existensminimum fastställt av kronofogdemyndighet,
så gäller detta för hans lön över huvud taget. De känner
nämligen i regel inte till att de måste gä till lokala skattemyndigheten för
att få fastställt ett särskilt existensminimum som gäller skatten. En
möjlighet att lösa problemet synes motionärerna vara att man inför ett
existensminimum en gång för alla, så att arbetstagaren alltid garanteras
ett bottenbelopp för att kunna klara sin existens. Även andra lösningar
än alt fastställa ett enhetligt existensminimum är enligt motionärerna
tänkbara. Det väsentliga är enligt motionärernas mening att reglerna i
uppbördsförfattningarna och de regler som finns i utsökningsrätten
samordnas, så att en arbetstagare när existensminimum fastställts för
honom då det gäller en skuld, exempelvis underhållsbidrag, inte skall

LU 1971:19

riskera att på grund av en annan skuld, exempelvis kvarskatt, få avdrag på
sin lön utan att hänsyn tas till existensminimum.

Motionärerna anser vidare att det också finns skäl pröva frågan om
storleken av och metoderna för fastställandet av existensminimum. De av
riksskatteverket (tidigare CFU) fastställda beloppen och reglerna för
fastställande av existensminimum är mycket stränga och har i många fall
förödande inverkan på personer med svår social anpassning, anför
motionärerna. Även för den välanpassade sägs de stränga reglerna kunna
vara förkrossande. Tristessen för den som lever på existensminimum är
mångomvittnad framhåller motionärerna och pekar på att den som har
att leva på existensminimum inte kan unna sig mycket av det som andra
betraktar som självklarheter, t. ex. en daglig tidning, biobesök, fritidsaktiviteter.
Motionärerna framhåller att denna låga levnadsstandard också
verkar som en spiral nedåt för många; man resignerar, mister motivationen
för att arbeta och alkoholen blir kanske ett kärt tröstemedel.

Starka skäl talar enligt motionärerna för en icke oväsentlig uppräkning
av normalbeloppen för existensminimum. Utgångspunkten för beslut om
normalbelopp bör därför vara att uttag av skatt och underhållsbidrag inte
sker i inkomster som motsvarar eller ligger under de normalbelopp som
tillämpas för socialhjälp. Motionärerna påpekar att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden vid beslut om normalbelopp för existensminimum
visserligen hittills tycks ha tagit viss hänsyn till socialhjälpsnivån
genom att utgå från Svenska kommunförbundets aktuella rekommendation
angående interkommunal ersättning för utgiven socialhjälp. De
framhåller dock att nämndens beslut långt ifrån överensstämmer med
Kommunförbundets rekommendationer. För år 1970 överstiger sålunda
ersättningsbeloppen de för existensminimum fastställda normalbeloppen
för samtliga kategorier. Motionärerna anför att skillnaderna för exempelvis
makar utgör respektive 1 660, 1 460 och 960 kr. i ortsgrupperna 3,4
och 5 samt för barn 900 kr. i ortsgrupperna 3 och 4 samt 840 kr. i
ortsgrupp 5. Motionärerna anser med hänsyn härtill att större hänsyn än
hittills bör tas till de sociala aspekterna vid bestämmande av beloppen
och reglerna för existensminimum vid införsel i lön.

Förslag om samordning av beslut om existensminimum och förbehållsbelopp I

betänkandet ”Utsökningsrätt lil. Exekution i lön, beneficium
m. m.” (SOU 1964:57), s. 140 f., anförde lagberedningen följande:

I motsats till vad som är fallet vid införsel beaktas gäldenärens behov
av existensminimum icke vid skatteavdrag utan att gäldenären gör
ansökan härom. Detta sammanhänger bl. a. med att skatteavdrag förekommer
i alla fall då preliminär A-skatt betalas och att det med hänsyn
till skattetabellernas konstruktion m. m. normalt icke erfordras att

LU 1971:19

särskilt förbehåll görs för att tillgodose gäldenärens behov av medel för
eget och familjens uppehälle. Om emellertid gäldenären har att samtidigt
vidkännas skatteavdrag och införsel, blir han stundom mycket hårt
betungad. Det i införsel beslutet förbehållna beloppet skyddas, såsom
nämnts, icke utan vidare mot skatteavdrag, och gäldenären har icke alltid
förstånd att i tid tillvarataga sin rätt genom hänvändelse till lokal
skattemyndighet. Missförhållandet bör kunna rättas med jämförelsevis
enkla medel. Utmätningsman synes sålunda böra åläggas att sända ett
exemplar av sitt införselbeslut till lokal skattemyndighet så snart
anledning därtill förekommer, och skattemyndigheten bör i sin tur, när
sådant beslut inkommer, ex officio pröva om skatteavdraget bör minskas.
För ändamålet erfordras att en instruktorisk föreskrift meddelas för
utmätningsmännen och ändring sker i UppbF. Beredningen förordar, att
så sker.

Vad beredningen förordat har inte föranlett lagändring eller annan
åtgärd.

Riksskatteverket har i sitt remissvar kommenterat lagberedningens
uttalande (se s. 15).

Tidigare riksdagsbehandling angående bestämmelserna om existensminimum a.

Höjning av beloppen för existensminimum

Frågan om höjning av normalbeloppen har tidigare prövats av
riksdagen. I motion 1966:11:23 av herrar Sjöholm och Rubin hemställdes
således att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära en översyn
av bestämmelserna om existensminimum i det särskilda fallet för att
tillgodose det enligt motionärerna föreliggande behovet av en höjning av
normalbeloppen för existensminimum. Bevillningsutskottet anförde härom
bl. a. följande (BeU 1966:17 s. 16):

Utskottet vill särskilt framhålla att de av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen för existensminimum är
avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i
varje enskilt fall. I praktiken har den lokala skattemyndigheten med
beaktande av nämndens anvisningar rörande avvikelser från normalbeloppen
möjlighet att fastställa ett existensminimibelopp, som ligger högre än
normalbeloppet men som dock aldrig får överstiga summan av gällande
ortsavdrag och maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vid
införsel i lön för uttagande av underhållsbidrag är utmätningsmannen
över huvud taget inte bunden av centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens
anvisningar utan har vidsträckta befogenheter att frän fall till
fall pröva hur stort belopp, som skall förbehållas den underhållsskyldige.
Under hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen II:23.

Utskottet hemställde att motionen icke mätte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

LU 1971:19

Förslag om att förbehällsbelopp vid införsel skall sammanfalla med
socialhjälpsbeloppen behandlades vid 1968 års riksdag. I motionen
1968:11:1244 av herr Svensson i Kungälv m. fl. i anledning av prop.
1968:130 med förslag till införsellag m. m. uttalade motionärerna att
svåra problem orsakats av att förbehållsbeloppet i den dittillsvarande
tillämpningen vida understigit socialhjälpens obligatoriska del, d.v.s. den
hjälp som alla har rätt till och som skall täcka uppehälle och eventuella
vårdbehov. Motionärerna ansåg att införsellagens förbehällsbelopp och
nämnda socialhjälp bör sammanfalla, lämpligen på det sättet att
utmätningsmännen följer den socialhjälpstaxa som antagits som norm för
socialnämnderna. Motionsyrkandet innehöll att riksdagen skulle uttala
att förbehållsbeloppet i görligaste man skall sammanfalla med gällande
socialhjälpsnormer.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1968:48.

Som framgår av det föregående är bestämmelsen om förbehållsbeloppet
allmänt avfattad. Detta är också nödvändigt eftersom vid prövningen
hänsyn måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Avsikten är att
förbehällsbelopp skall fastställas i varje införselmål, varvid gäldenärens
fasta utgifter för hyra och kostnader som är förenade med arbetet, såsom
för arbetsredskap och för resor, skall beaktas. Vidare bör sjuklighet och
invaliditet inom familjen inverka på bedömningen. Av betydelse kan
också vara hur länge införseln kan beräknas pågå. Principen om
individuell prövning skall enligt förarbetena till socialhjälpslagen också
gälla vid meddelandet av socialhjälp Tillämpningen av den nämnda
principen utesluter naturligtvis inte att det kan vara lämpligt att, såsom
sker på många håll hos indrivningsmyndigheterna och socialnämnderna,
utnyttja tabeller med normalbelopp för olika familjesituationer till
ledning för bedömandet i de särskilda fallen, förutsatt att vederbörande
tjänsteman inte känner sig alltför bunden av tabellerna. Vad ovan sagts
visar emellertid att det inte är möjligt att uppnå full överensstämmelse
mellan förbehällsbelopp och socialhjälpens obligatoriska del. - Det kan
tilläggas att den taxa motionärerna åsyftar torde vara en av Svenska
kommunförbundets socialsektion utarbetad ersättningstaxa i fråga om
kommunernas inbördes ersättningsskyldighet, vilken inte är avsedd att
användas som norm för utgivande av understöd.

Som motionärerna framhåller är det givetvis önskvärt att ifrågavarande
belopp i huvudsak överensstämmer. Avvikelserna synes också, att döma
av det material utskottet haft till sitt förfogande, i allmänhet vara ganska
små, varför de påtalade olägenheterna inte torde vara av större betydelse.
Socialhjälpens belopp synes emellertid f. n., framför allt da underhållsbördan
är stor, ligga något över förbehållsbeloppet. I sådana fall kan
alltså gäldenären, dä införsel meddelas, tvingas att leva pä en lägre
standard än socialhjälpstagare i allmänhet. Frekvensen av dessa fall torde
emellertid komma alt bli mindre, om den proposition, nr 144, om
höjning av maximibeloppet för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid inkomstbeskattningen, som nyligen förelagts riksdagen, blir bifallen.
Härigenom möjliggörs nämligen höjningar av de normalbelopp för
existensminimum, som enligt vad ovan sagts allmänt tjänar till ledning vid
utmätningsmännens bestämmande av förbehållsbeloppet. Fn höjning av
normalbeloppen kan därför förväntas i motsvarande män leda till en

1 * Riksdagen 1171. 8 saini. Nr 19

LU 1971:19

enligt utskottets mening synnerligen välmotiverad höjning av gäldenärens
förbehållsbelopp. Därmed torde motionärernas önskemål i huvudsak bli
tillgodosedda.

Som framgår av det ovan anförda (s. 4) genomfördes år 1968 den i
prop. 1968:144 föreslagna höjningen av det extra avdraget från 4 500
kronor till 6 000 kronor.

Den 20 november 1969 besvarade finansministern i andra kammaren
en fråga av fru Gradin, om han avsåg att företa en sådan ändring av
normalbeloppen för existensminimum, att dessa kan komma att överstiga
kommunernas normer för socialhjälp och därmed medge ökat hänsynstagande
till vederbörandes faktiska kostnader för uppehälle jämte
obligatoriska utgifter såsom underhållsbidrag till minderåriga barn.
Finansministern erinrade om att normalbeloppen för existensminimum
årligen fastställs av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
varvid nämnden beaktade såväl ökningen i levnadskostnaderna som
Svenska kommunförbundets senaste interkommunala ersättningstaxa för
socialhjälp. Han erinrade vidare om att den ram inom vilken normalbeloppen
kan bestämmas vidgats genom beslut av riksdagen år 1968 samt
betonade att normalbeloppen kan frångås av olika skäl, t. ex. vid höga
bostadskostnader, dietkost, underhåll till make och barn som ej bor
hemma. Även i annat fall får existensminimum bestämmas högre än
normalbeloppet, om särskilda skäl föreligger, framhöll han.

Finansministern pekade också på att beloppet omprövas varje år,
varvid man tar hänsyn till kostnadsändringar enligt konsumentprisindex.
Man kan naturligtvis även ta vissa andra hänsyn, anförde han och tilläde
att detta ju inte är en vetenskap som är för evigt fastspikad. Men,
fortsatte finansministern, man har haft ett intresse av att få hygglig
korrespondens mellan kommunernas normer för socialhjälp och de
normer för existensminimum som skattemyndigheterna och i sista hand
kronofogdemyndigheterna konfronteras med.

Finansministern anförde vidare att, när han gjort jämförelser mellan
den interkommunala socialhjälpstaxans normer och normerna för existensminimum,
han har lagt märke till att i de allra flesta fall är
existensminimum högre än de interkommunala clearingnormerna.

Finansministern förklarade sig vara medveten om att det är mycket
svårt att uppställa normer för socialhjälp för kommunerna. De har friare
möjligheter att bedöma det enskilda fallet, och följaktligen finns det
säkerligen åtskilliga fall där man bedömer socialhjälpen generösare än vad
normerna för existensminimum representerar, men det finns också
exempel pä motsatsen. Finansministern anförde att man inte haft något
annat att rätta sig efter än de av kommunerna själva uppgjorda
interkommunala normerna för socialhjälpen, och existensminimum har
anpassats efter dessa. Men, tilläde han, normerna revideras varje år, och i
finansdepartementet och bland skattemyndigheterna har man en ambi -

LU 1971:19

tion att försöka anpassa reglerna efter verkligheten som den utvecklar sig.

I motionerna 1970:1:220 av fru Lilly Ohlsson och herr Mårtensson
samt 11:262 av herr Jadestig och fru Gradin anhölls att riksdagen skulle
hemställa att Kungl. Maj:t föranstaltar om en översyn av instruktionen
till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden så att ett större
hänsynstagande till de sociala aspekterna vid bestämmande av beloppen
och reglerna för existensminimum vid införsel i lön kan göras.

Motionerna behandlades av bevillingsutskottet i dess betänkande
1970:31. På utskottets hemställan avslogs motionerna. I sin motivering
erinrade utskottet - efter att ha redogjort förCFU:s tillvägagångssätt vid
fastställande av normalbeloppen - om vad utskottet yttrat i sitt utlåtande
1966:17 (se s. 8) samt anförde med hänvisning därtill att det av
motionärerna aktualiserade problemet i regel torde kunna lösas inom
ramen för gällande lagstiftning genom en generös tolkning av begreppet
existensminimum, där sociala och andra förhållanden motiverar detta.

b. Generellt verkande existensminimum

Finansministern besvarade den 6 april 1965 i andra kammaren en
fråga av herr Sjöholm angående existensminimum vid avdrag för skatt.
Frågeställaren hade ansett att det borde finnas generella bestämmelser
om att arbetsgivare skall tillse att arbetstagaren får behålla ett belopp
som svarar mot existensminimum. Finansministern framhöll för sin del
att arbetsgivaren inte alltid känner till de relevanta omständigheterna i
det enskilda fallet. Han vet således inte om arbetstagaren har sidoinkomst,
kapitalinkomst, förmögenhet m. m. och inte heller hur stor
försörjningsbörda arbetstagaren har. Det torde därför, anförde finansministern
vara nödvändigt att bibehålla det i uppbördsförordningen angivna
förfarandet, varigenom den lokala skattemyndigheten efter ansökan
meddelar beslut om att — med hänsyn till existensminimum -skatteavdrag inte skall ske eller ske med lägre belopp än eljest.

Skatteutskottet behandlade under vårsessionen av årets riksdag en
motion 1971:10 av herr Sjöholm (fp), vari yrkades att reglerna om
existensminimum utformas så att arbetsgivaren alltid automatiskt skall
förbehålla arbetstagaren ett visst minimibelopp av lönen. Liksom i
förevarande till lagutskottet remitterade motion grundades yrkandet på
att de skattskyldiga — av okunnighet eller missförstånd - i vissa fall
underlåter att hos den lokala skattemyndigheten ansöka om existensminimum,
vilket kan ha till följd att arbetsgivaren gör avdrag för preliminär
och slutlig skatt med belopp motsvarande hela eller i det närmaste hela
lönen. Underlåtenheten att göra sådan ansökan kunde enligt motionären
t. ex. bero på att den skattskyldige felaktigt ansett ett av kronofogdemyndigheten
i samband med införsel fastställt existensminimum gälla
även för skatteavdrag.

LU 1971:19

Motionen behandlades i samband med att utskottet behandlade prop.
1971:104 med bl. a. förslag om att hänsyn skall tas till skattereduktion
vid beräkning av existensminimum vid beskattningen. Utskottet anförde
bl. a. (SkU 1971:36) att det inte ville bestrida, att sådana situationer som
motionären angett i vissa undantagsfall kan uppkomma. Utskottet
anförde vidare att avdrag för kvarstående skatt i många fall givetvis
medför att den skattskyldige tvingas leva på en väsentligt lägre standard
än eljest. Detta är emellertid ett problem, som inte kan lösas på det sätt
som motionären föreslår, framhöll utskottet. Inte heller om hela lönen
skulle gå åt till avdrag för preliminär och kvarstående skatt m. m. kunde
enligt utskottets uppfattning ett ansökningsförfarande undvaras i existensminimifallen.
Det kan nämligen inte antas, fortsatte utskottet, att en
arbetsgivare i allmänhet känner till arbetstagarens sidoinkomst, förmögenhet,
försörjningsbörda, makes inkomst m. m. Avslutningsvis anförde
utskottet att det givetvis i och för sig är beklagligt att förbiseende av
ifrågavarande slag kan förekomma. Utskottet förutsatte emellertid att
riksskatteverket i sin informationsverksamhet ägnar uppmärksamhet även
åt denna fråga. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Remissvaren

a. Sammanfattning

Vad först beträffar motionärernas förslag om samordning
mellan utmätningsmännens och de lokala skattemyndigheternas
beslut om existensminimum
anför riksskatteverket att verket inte vill motsätta sig en översyn av
reglerna om existensminimum i uppbörds- och utsökningsförfattningarna
även om det torde vara svårt att åstadkomma särskilt mycket utan att i
väsentlig grad rubba principerna och reglerna för beskattningen. Mot
bakgrunden av vad motionärerna anfört om det önskvärda i en
samordning av olika förbehållsbelopp erinrar verket om att lagstiftarens
avsikt varit att åstadkomma olika sådana belopp för olika situationer.
Verket säger sig ha för avsikt att i samråd med exekutionsväsendets
organisationsnämnd undersöka huruvida med gällande lagstiftning en
längre gående samordning kan ske mellan myndigheterna vid beslut om
existensminimum och förbehållsbelopp.

Socialstyrelsen tillstyrker pä det livligaste motionärernas förslag om en
översyn av reglerna om existensminimum i uppbörds-och utsökningsförfattningarna
i syfte att fä till ständ en samordning av reglerna.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd, de lokala skattemyndigheterna
och kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, Föreningen Sveriges
fögderichefcr, Föreningen Sveriges kronofogdar samt Sveriges socialtjänstemannaförbund
tillstyrker också motionärernas förslag om en

LU 1971:19

utredning om samordning av reglerna om existensminimum, bl. a. med
hänsyn till att de olägenheter som vid tillämpning av reglerna kan
uppkomma för den enskilde kan vara mycket allvarliga. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att ett samråd mellan myndigheterna i alla beslut
om existensminimum är vida överlägset ett system där den ena
myndigheten skulle komma att fastställa ett existensminimum för bägge.
Länsstyrelsen anser vidare att översyn av bestämmelserna om existensminimum
bör ske genom riksskatteverkets försorg. Sistnämnda uppfattning
delas av Föreningen Sveriges fögderichefer.

Riksskatteverket tar avstånd från förslaget att införa ett
existensminimum en gång för alla och åberopar

härvid finansministerns den 6 april 1965 avgivna svar på en enkel fråga,
vari en liknande tanke framförts. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen (s. 11) framhöll finansministern, att arbetsgivaren, som
skulle ha att tillse att arbetstagaren får behålla ett belopp som svarar mot
existensminimum, inte alltid känner till de relevanta omständigheterna i
det enskilda fallet, exempelvis förmögenhet, kapitalinkomst, försörjningsbörda,
varför det torde vara nödvändigt att bibehålla det i uppbördsförordningen
angivna förfarandet. I flera av svaren från de lokala skattemyndigheterna
och kronofogdemyndigheterna i Stockholms län berörs
förevarande förslag. Flertalet anser det - på samma skäl som finansministern
anfört — dock vara praktiskt ogenomförbart att en arbetstagare
alltid skall garanteras ett bottenbelopp för att kunna klara sin existens.
Motsvarande uppfattning har Föreningen Sveriges fögderichefer Länsstyrelsen
i Stockholms län anser också att införandet av ett bottenbelopp
inte är önskvärt eller ändamålsenligt. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
erinrar om att både departementschefen och lagberedningen
avvisat tanken på att helt följa en schablon vid bestämmande av
förbehållsbeloppet vid införsel utan ansett det nödvändigt att av hänsyn
till den enskilde uppställa vissa krav på individuell handläggning av varje
mål. Nämnden delar denna uppfattning samtidigt som nämnden biträder
motionärernas mening att de i motionen påtalade konsekvenserna av
nuvarande regler bör elimineras. Också Föreningen Sveriges kronofogdar
anser att, om införselinstitutet skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt,
individuell prövning måste tillgripas vid fastställande av existensminimum.

Kronofogdemyndigheten i Södertälje samt de lokala skattemyndigheterna
i Norrtälje och Täby fögderier är inte främmande för tanken att
existensminimum skall bestämmas en gäng för alla, även om de förklarar
sig vara medvetna om att vissa nackdelar är förenade med ett sådant
system. Kronofogdemyndigheten i Danderyd anser att det är önskvärt att
det belopp som gäldenären under alla förhållanden skall erhålla av sin lön
bestämmes med utgångspunkt frän en och samma schablon oavsett vilken

LU 1971:19

myndighet som har att fastställa det och vilken typ av mål eller ärende
det gäller.

Socialstyrelsen anser i likhet med motionärerna att löntagaren alltid
skall garanteras ett bottenbelopp som möjliggör för honom att klara sin
existens.

Socialstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandet att större hänsyn
än hittills bör tas till de sociala aspekterna vid bestämmande
av normalbeloppen för existensminimum i
lön. Styrelsen förordar att normalbeloppen anknyts till basbeloppet i
ATP eller på annat sätt görs värdebeständigt. De lokala skattemyndigheterna
i Nacka och Sollentuna fögderier anser att man bör överväga
möjligheten att göra normalbeloppen indexreglerade med hänsyn till en
mera påtaglig ökning av konsumentprisindex. Sveriges socialtjänstemannaförbund
anser att normalbeloppen bör fastställas till samma
belopp som socialhjälpstaxan i den kommun där vederbörande är bosatt.

1 flera av remissvaren från de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna
i Stockholms län framhålls att normalbeloppen är
otillräckliga. De lokala skattemyndigheterna i Danderyds, Nacka, Sollentuna
och Solna fögderier samt kronorfogdemyndigheten i Nacka distrikt
tillstyrker översyn av bestämmelserna så att bättre samstämmighet mellan
normalbelopp för existensminimum och socialhjälp kan åstadkommas.
Riksskatteverket framhåller att normalbeloppen inte är avsedda att
schablonmässigt gälla som existensminimum. Efter att ha hänvisat till
bestämmelserna i 50 § 2 mom. tredje stycket KL om det s. k. taket för
existensminimum framhåller verket vidare att det utrymme som finns
mellan ”taket” och normalbeloppen behövs för beaktande av individuella
faktorer såsom bostadskostnad och andra särskilda kostnader. 1 remissvaren
från de lokala skattemyndigheterna i Jakobsbergs, Stockholms och
Södertälje fögderier, länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen
Sveriges fögderichefer framhålls att ändring av normalbeloppen för
existensminimum vid avdrag för preliminär skatt förutsätter ändring av
bestämmelsen i 50 § 2 mom. tredje stycket KL rörande maximibeloppet
för extra avdrag.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om att förbehällsbeloppet
vid införsel inte är avsett att utgöra ett rent existensminimum
utan att det synes böra bestämmas så, att det i varje enskilt fall faktiskt
täcker rimliga anspråk pä en enligt allmän uppfattning dräglig levnadsstandard.
Nämnden framhaller - under hänvisning till bevillningsutskottets
ovan angivna betänkande 1970:31 alt förekomsten av de av ('EU (i
fortsättningen riksskatteverket) fastställda normalbeloppen inte befriar
kronofogdemyndigheterna fran den prövningsskyldighet som enligt det
sagda åligger dem enligt införsellagen. Vad nämnden sålunda anfört
betonas också i flera av remissvaren frän kronofogdemyndigheterna i

LU 1971:19

Stockholms län liksom i remissvaret från Föreningen Sveriges kronofogdar.
Nämnda förening framhåller vidare att kronofogdemyndighetens
existensminimum i praxis inte obetydligt torde överstiga existensminimum
enligt uppbördsförordningen.

b. Synpunkter och förslag

Beträffande frågan om samordning mellan de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna
anför riksskatteverket bl. a..följande. Till följd av att olika
myndigheter har att fastställa förbehållsbelopp och eftersom olika regler
gäller för fastställande av sådant belopp kan förbehållsbeloppet för
samme person bli olika vid olika avdrag. Sådant bör i möjlig mån
undvikas. Det har emellertid varit lagstiftarens mening att olika förbehållsbelopp
skall fastställas, exempelvis vid införsel och löneutmätning
framhåller verket.

Verket erinrar om att kronofogdemyndighetens beslut om införsel i
lön innehåller upplysning om att ”beslut om existensminimum vid
arbetsgivarens avdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt
meddelas av lokal skattemyndighet efter ansökan av gäldenären”. Verket
föreslår att kronofogdemyndigheten, för att ytterligare markera upplysningstexten
på blanketten, då beslutet sändes till den skattskyldige,
bifogar en blankett för ansökan om förbehållsbelopp vid skatteavdrag. På
denna blankett kunde lämpligen den lokala skattemyndighetens namn
och adress anges. Därvid bör givetvis observeras att ansökan skall inges till
den lokala skattemyndigheten i den ort där den skattskyldige är
mantalsskriven för inkomståret. Risken med ett sådant förfarande är att
antalet obefogade ansökningar växer. Denna risk torde man dock få ta,
anser verket.

Lagberedningen har som ovan (s. 7) nämnts föreslagit att utmätningsman
genom en instruktorisk föreskrift i uppbördsförordningen bör
åläggas att sända ett exemplar av sitt införselbeslut till lokal skattemyndighet
så snart anledning därtill förekommer, varjämte skattemyndigheten
i sin tur, när sådant beslut inkommer, ex officio bör pröva om
skatteavdraget bör minskas. Riksskatteverket kommenterar detta förslag
enligt följande.

Kronofogdemyndighetens fastställande av förbehållsbelopp sker relativt
summariskt och på ett underlag som inte är tillräckligt för beslut om
förbehållsbelopp vid skatteavdrag. För sådant beslut krävs ansökan av
den skattskyldige med uppgift om bostadshyra och andra omständigheter,
som i det enskilda fallet skall beaktas vid beslut om förbehållsbelopp
vid skatteavdrag och extra avdrag vid taxering. Ett förfarande med
prövning ex officio är således inte möjligt. Den skattskyldiges ansökningsförfarande
skulle underlättas om - som ovan föreslagits kronofogdemyndigheten
tillställde honom ansökningsblankett.

Avslutningsvis anför riksskatteverket att bestämmelserna om existensminimum
enligt verkets mening är besvärliga och svårtillämpade. Regler -

LU 1971:19

na om existensminimum vid beskattning ingår emellertid i vårt beskattningssystem.
Mot bakgrund härav synes det enligt verket inte vara möjligt
att på ett radikalt sätt förenkla bestämmelserna, vilket sägs framgå av de
under senare år förda debatterna i riksdagen. Vad beträffar de i motionen
påtalade olägenheterna kan en bättre samordning ske mellan de lokala
skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna för att eliminera en
del av olägenheterna, framhåller verket.

Socialstyrelsen framhåller att de av motionärerna relaterade olägenheterna
med nuvarande bestämmelser och tillämpning av existensminimum
helt överensstämmer med vad socialstyrelsen i andra sammanhang
tidigare framfört. Hela systemet är enligt styrelsens mening alltför
komplicerat för att de enskilda som berörs skall kunna bevaka sin rätt
eller ens i efterhand förstå hur bestämmelserna tillämpats för dem själva.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om den översiktliga
företrädesordning som gäller mellan införsel och skatteavdrag (se ovan s.
5) samt anför härefter följande.

Har exempelvis utmätningsman på grund av gäldenärens omfattande
underhållsskyldighet i införselärende måst föreskriva innehållande av
huvudparten av den del av gäldenärs lön som överstiger förbehållsbeloppet
och har arbetstagaren inte ansökt om existensminimum för
skatteavdrag hos lokal skattemyndighet, skall arbetsgivaren vid lönens
utbetalande även verkställa på gäldenärens bruttolön beräknat skatteavdrag.
Konsekvensen härav kan bli den som motionärerna har påtalat,
nämligen att gäldenären knappast erhåller någon nettolön alls. 1 det
exemplar av införselbeslutet som tillställs gäldenären finns bl.a. upplysning
om var beslut om existensminimum skall sökas. Är i det anförda
exemplet underhållsbidraget så stort eller lönen så låg att bidraget inte
helt eller inte alls kan uttas, kommer skatteavdrag att ske i strid med den
lagstadgade företrädesordningen. Samma icke önskvärda effekt kan
uppkomma om i ett ärende förbehållsbeloppet är högre än fastställt
existensminimum för skatteavdrag. Ehuru förbehållsbeloppet i införselmål
i regel är något högre än existensminimum vid skatteavdrag har
förhållandet ansetts spela liten roll i praktiken.

Också i remissvaren från kronofogdemyndigheterna i Solna och
Stockholm berörs det förhållandet att skatteavdrag kan komma att ske i
strid med den lagstadgade företrädesordningen.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm anför att även om arbetstagaren
tillerkännes det högsta belopp, som lokal skattemyndighet med hänsyn
till givna direktiv kan ge honom, detta belopp ligger ändå regelmässigt
lägre än det förbehållsbelopp som utmätningsmannen framräknat. Konsekvensen
härav blir att arbetstagaren för sin försörjning tvingas söka
socialhjälp, vilken då i regel utgår i form av hyresbidrag. Vidare kan
reglerna om företrädesordningen komma att sättas ur spel. Enligt
myndigheten skulle en omkastning av turordningen vid löneavdrag så att
preliminär skatt utgår i första hand säkerligen lösa en hel del problem.
Risken för att de underhållsberättigade genom en dylik åtgärd skulle bli

LU 1971:19

lidande är liten i varje fall då det är fråga om underhållsbidrag till barn.
Myndigheten pekar härvid på att den nya lagstiftningen då det gäller
bidragsförskott är så avfattad att flertalet kompenseras om möjlighet inte
finns att exempelvis på grund av tillfällig inkomstminskning uttaga
underhållsbidraget genom införsel efter skatteavdrag. Denna säkerhet
finns emellertid ej då det är fråga om bidrag till hemskild eller frånskild
hustru, framhåller myndigheten.

Sveriges socialtjänstemanna förbund anför att i fråga om införsel av lön
ned till fastställt existensminimum prioriteras till exempel införsel av
underhållsbidrag samt eventuell uppkommen skuld av tidigare ej betalt
underhållsbidrag. Detta innebär enligt förbundet i vissa fall att tillräcklig
skatt ej drages utan vederbörande blir så småningom påförd restskatt,
vilken, om vederbörandes ekonomiska situation ej förändras, ökar år från
år. Förbundet anför att detta i många fall kan få förödande inverkan på
personer med svår social anpassning. Detta kan gälla alkoholskadade,
personer med andra sociala störningar, som av angivna orsaker mister
motivationen för att arbeta, anför förbundet. Förbundet anser att man
för att undvika angivna följdverkningar bör göra avdrag för preliminär
skatt innan införsel i lönen sker. För undvikande av blivande skatteskulder
bör enligt förbundet undantag här ske så att arbetsgivaren äger rätt
att dra fastställd skatt även om bibehållen lön understiger existensminimum.
I de fal! detta inträffar bör det vara samhällets skyldighet att
genom socialhjälp bistå vederbörande, framhåller förbundet. Därefter
säges prioriteringar av införselbara skulder kunna ske, till exempel i första
hand underhållsbidrag. Uppstår då sådana fall där mellanskillnaden ned
till fastställt existensminimum ej täcker underhållsbidraget uppstår en
skuld till barnavårdsnämnden. Mottagaren av underhållsbidraget tillförsäkras
ändå ett visst belopp genom utgående bidragsförskott. Visar den
underhållsskyldiges svåra ekonomiska belägenhet tendens att av skilda
anledningar bli bestående finns möjlighet för honom att hos länsstyrelsen
söka eftergift av uppkommen skuld, anför förbundet avslutningsvis.

Kronofogdemyndigheten i Danderyd föreslår bl. a. att av utmätningsman
fastställt införselfritt belopp också skall gälla vid preliminär skatt.

De lokala skattemyndigheterna i Handens och Solna fögderier tar
däremot avstånd från tanken att beslutanderätten i fråga om fastställande
av existensminimum överförs från en myndighet till en annan. Också den
lokala skattemyndigheten i Sollentuna fögderi anser att nuvarande
beslutsordning bör bibehållas. Skattemyndigheten anser dock lämpligt att
i tillämpningsföreskrifterna anbefalla den lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten att samråda med varandra i vissa fall, då ett
sådant förfarande kan anses vara påkallat innan beslut om existensminimum
fattas. Speciellt när det gäller frågan om beslut om nedsättning
av eller befrielse från skatteavdrag för gäldande av preliminär skatt vid

LU 1971:19

existensminimum kan det enligt myndigheten synas angeläget att lokal
skattemyndighet inhämtar yttrande från kronofogdemyndigheten, som i
allmänhet i sådana fall redan har kännedom om vederbörande skattskyldig
och haft att meddela beslut om existensminimum för denne i
samband med införsel. Motsvarande uppfattning kommer till uttryck i
yttrandet från den lokala skattemyndigheten i Macka fögderi. Också den
lokala skattemyndigheten i Norrtälje fögderi trycker på behovet av
samråd. Länsstyrelsen i Stockholms län - som enligt vad ovan (s. 13)
anförts anser att samråd mellan myndigheterna är vida överlägset ett
system där den ena myndigheten skulle komma att fastställa ett
existensminimum för bägge — anför att det relativt ringa antalet besvär
över lokal skattemyndighets beslut i ärenden rörande existensminimum
synes ge vid handen nu gällande regler fungerar tillfredsställande på
källskatteområdet. Däremot kan bristen på tillräcklig samordning mellan
lokal skattemyndighet och kronofogdemyndighet ge till resultat att
person på grund av skatteavdrag och tillika införsel inte får ut någon lön
vid ett avlöningstillfälle. Denna brist bör enligt länsstyrelsen lämpligen
rättas till genom att kronofogdemyndigheterna i princip kommunicerar
med vederbörande lokala skattemyndighet i alla beslut om existensminimum.

Föreningen Sveriges fögderichefer anser sig med bestämdhet kunna
konstatera att det endast i undantagsfall inträffar att löntagare föreställer
sig att om de fått ett existensminimum fastställt av kronofogden detta
gäller för hans lön över huvud taget samt att de inte känner till att de
måste gå till lokala skattemyndigheten för att fä fastställt ett existensminimum
som gäller skatt.

Föreningen framhåller vidare att kronofogdemyndigheten vid bestämmandet
av förbehållsbelopp i anledning av införsel för underhållsbidrag
utgår frän helt andra förutsättningar än lokal skattemyndighet vid
fastställande av existensminimum för preliminär eller kvarstående skatt.
Kronofogdens beslut kan också ske relativt summariskt och beslutet är ej
heller tidsbegränsat på samma sätt som den lokala skattemyndighetens.

De anförda omständigheterna medför enligt föreningen betydande
svårigheter vid en eventuell samordning av besluten, men föreningen
anser likväl att en översyn av gällande bestämmelser är önskvärd. En
samordning - även om den inte skulle bli fullständig -• vore utan tvivel
till fördel inte bara för allmänheten utan även för myndigheterna, som
därigenom skulle kunna undvika ett visst dubbelarbete, framhåller
föreningen.

Kronofogdemyndigheten i Solna delar uppfattningen att det är
mycket ovanligt att den anställde inte erhåller någon del av sin lön. Detta
säges kanske främst bero på att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt
eller var för sig i allmänhet brukar påtala förhållandet för kronofogdemyndigheten.

LU 1971:19

Kronofogdemyndigheten framhåller att den av motionärerna påpekade
konsekvensen att en arbetstagare får ut en alltför liten del av sin lön
eller kanske ingen del alls kan inträffa även i fall där kronofogdemyndigheten
över huvud taget inte är inblandad, nämligen om den skattskyldige
i fall av stort avdrag för kvarstående skatt underlåter att söka nedsatt
skatteavdrag.

Också de lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Södertälje
fögderier anser att det hör till undantagen att arbetstagaren genom
obekantskap med gällande förhållanden inte ”får ut ett öre av sin lön
utan hela summan dras av arbetsgivaren för olika ändamål”.

Den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anför att även om
en arbetstagare genom att införskaffa beslut från två olika myndigheter
kan undvika att han står helt utan lön, kan dock det förhållandet att de
olika myndigheternas beslut upptar olika stora existensminimibelopp
vålla irritation och tveksamhet vid tillämpning av besluten. Skattemyndigheten
anför att det självfallet är önskvärt med en samordning så att
denna situation icke uppstår. Myndigheten pekar på att sådan samordning
enligt nu gällande bestämmelser dock endast torde kunna avse
förbehållsbelopp vid införsel för underhållsbidrag och restförda skatter
samt vid skatteavdrag för kvarstående skatt. För kvarstående skatt gäller
nämligen inte det ”tak” som gäller vid fastställande av existensminimum
och förebehållsbelopp vid skatteavdrag för preliminär skatt. För att
samordningen skall kunna gälla även den preliminära skatten måste
”taket” kunna genombrytas, och för att detta skall kunna ske måste
maximeringen av det extra avdraget slopas i existensminimifallen. Den
lokala skattemyndigheten i Stockholm framhåller att myndigheten
tidigare i annat sammanhang förordat att så sker.

Såsom framgår av vad ovan (s. 13) anförts tar de flesta remissinstanserna
avstånd från förslaget att införa ett existensminimum
en gång för alla. I några remissvar ställer man sig dock positiv
till tanken. Kronofogdemyndigheten i Södertälje anför att det torde vara
svårt om ens praktiskt möjligt att nå det ideala förhållandet där gäldenär,
utan att själv behöva medverka, skall kunna förlita sig på att ett av
myndighet fastställt belopp för existensminimum i varje läge skall gälla.
Myndigheten framhåller bl. a. ett förslag till lösning som innebär att man
på skattskyldigs debetsedel anger ett visst belopp för vederbörandes
existensminimum. Detta belopp skulle fastställas av lokala skattemyndigheten
med ledning av grunduppgifter om den skattskyldige som nämnda
myndighet alltid har. Skattskyldig/gäldenär, som icke åtnöjdes med
beloppet, fick söka ändring hos lokala skattemyndigheten. Av lokala
skattemyndigheten fastställt belopp skulle utan omprövning av kronofogdemyndigheten
gälla som förbehållsbelopp i införselmål. Det skulle
åläggas kronofogdemyndigheten att i införselmål alltid förhöra sig hos

LU 1971:19

lokala skattemyndigheten eller arbetsgivaren om beloppets storlek.

Den lokala skattemyndigheten i Norrtälje fögderi framför också
förslag om att ett schablonmässigt beräknat förbehållsbelopp anges på
debetsedlarna. Härigenom skulle enligt myndigheten ernås att den
skattskyldige får åtminstone något andrum för att överväga sin ekonomiska
ställning och för att till skattemyndigheterna inge eventuellt
försummad ansökan om existensminimum.

Kronofogdemyndigheten i Danderyd framhåller att det är en svår
uppgift att fastställa existensminimum för en gäldenär, varför behov
föreligger av en schablon. Enligt myndigheten är det också behövligt med
fastare regler för avvikelser från schablonen. Som läget är nu tillämpas
schablonen strikt vid en del myndigheter under det att andra tillåter
avvikelser i större omfattning. Schablonreglerna bör vara gemensamma
för lokal skattemyndighet respektive kronofogdemyndighet, som har att
bestämma existensminimum i införselmål. Men, fortsätter myndigheten,
samordningen bör gå ett steg längre. Kronofogdemyndigheten har att
besluta om utmätning i gäldenärs avlöning på grund av ansökan från
borgenär. I sådana utsökningsmål skall också en form av existensminimum
fastställas, det utmätningsfria beloppet. Beträffande dessa förbehåll
föreligger enligt myndigheten än större variationer mellan de olika
myndigheterna i avsaknad av fasta regler. Vissa myndigheter sägs i princip
tillämpa samma schablonregler som vid införsel, andra har en mera
frikostig inställning till gäldenären. Resultatet av detta blir att i vissa
distrikt drivs stora belopp in genom utmätning i lön, i andra är det en
praktiskt taget omöjlig exekutionsform. Enligt myndigheten är det alltså
önskvärt att det belopp som gäldenären under alla förhållanden skall
erhålla av sin lön bestämmes med utgångspunkt från en och samma
schablon oavsett vilken myndighet som har att fastställa det och vilken
typ av mål eller ärende det gäller. Därefter skall i förekommande fall
tillägg göras för exempelvis preliminär skatt med hänsyn till prioriteringsordningen
i uppbördsförfattningarna, införsellagen och utsökningslagen,
anför myndigheten avslutningsvis.

1 fråga om önskemålet att större hänsyn bör tas till de sociala
aspekterna vid bestämmande av normalbeloppen
anför socialstyrelsen att centrala folkbokförings- och uppbördsverket
sedan flera år tillbaka alltid inhämtat socialstyrelsens
yttrande innan nytt existensminimum fastställts. 1 avgivna yttrande har
styrelsen framfört olika synpunkter och förslag för att få normalbeloppen
för existensminimum anpassade till det faktiska prisläget och den
successivt förbättrade levnadsstandarden. Någon större reell förändring
har emellertid inte skett. Socialstyrelsen säger sig även i andra sammanhang
ha haft anledning att beröra frågan om existensminimum. 1 yttrande
över förslaget till nytt skattesystem (SOU 1964:25) framhöll styrelsen

LU 1971:19

sålunda att normalbeloppen ligger så lågt att den sociala hjälpverksamheten
inte sällan måste träda emellan. Styrelsen hävdade då och har
alltfort den uppfattningen att socialvårdsmedel varken direkt eller
indirekt får användas för betalning av skatt. En dylik tillämpning utgör,
enligt socialstyrelsens uppfattning, ett tecken på bristande samordning
mellan samhällets olika organ. Styrelsen anseri likhet med motionärerna,
att löntagaren alltid skall garanteras ett bottenbelopp som möjliggör för
honom att klara sin existens. Enligt styrelsen bör beloppet för övrigt —
liksom allmänna bidrag, socialhjälp etc. — anpassas inte bara efter
penningvärdets förändringar utan även till den allmänna standardhöiningen
i det svenska samhället.

Sveriges socialtjänstcmannaförbund framhåller att den person, som
för närvarande erhåller beslut om existensminimum, tvingas att för sitt
och familjens uppehälle söka socialhjälp. Detta är enligt förbundet högst
otillfredsställande med hänsyn till att vederbörande inför två skilda
myndigheter skall behöva deklarera sina ekonomiska förhållanden.
Förbundet pekar vidare på att ett sådant förfarande även samhällsekonomiskt
sett är oekonomiskt genom att skilda myndigheters utredningspersonal
i princip gör samma ekonomiska utredningar. Det sagda talar
enligt förbundet för att normalbeloppen före existensminimum bör
fastställas till samma belopp som socialhjälpstaxan i den kommun där
vederbörande är bosatt. Ett sådant förfarande säges ej behöva innebära
oöverkomliga problem enär antalet kommuner reducerats genom genomförda
kommunsammanslagningar. Här kan man också förutsätta att
kommuner regionsvis strävar efter likartade normer och taxor. Detta sker
för närvarande i Storstockholmsområdets kommuner, framhåller förbundet.

Kronofogdemyndigheten i Nacka distrikt anser att en samordning av
principerna för fastställande av. existensminimum med principerna för
utbetalning av socialhjälp vore från kronofogdemyndighetens synpunkt
önskvärd. Enligt myndigheten förekommer socialbyråerna i övervägande
antalet enskilda införselmål antingen som sökande eller ombud för
sökanden. På grund av kronofogdemyndighetens och socialbyråernas
olika uppfattning om vad som bör förbehållas gäldenären för eget
underhåll och familjens behov, föranleds enligt myndigheten ett ganska
stort antal ändringar i införselbeslut av sökandens begäran om en
sänkning av införselbeloppet.

Den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anför att de av
centralmyndigheten fastställda normalbeloppens otillräcklighet för att
utgöra ett drägligt existensminimum vid åtskilliga tillfällen påtalats av
myndigheten. Likaså sägs oklarheten om vad som skall anses ingå i
normalbeloppen ha påtalats. Enligt anvisningarna ingår förutom bostad
(värdet härav fastställes för varje år), kost. kläder, tvätt, hygien, gas,

LU 1971:19

elektricitet, fackföreningsavgifter, andra nödvändiga medlemsavgifter
samt ”smärre utgifter för tillfälliga behov”. Emellertid räcker det
förbehållna beloppet säkerligen inte till härför med hänsyn bl. a. till de
höga bostadskostnader som råder i Stockholm, anför myndigheten.
Myndigheten påverkar i sammanhanget att en uppräkning av normalbeloppen
inte torde kunna ske med mindre än att maximibeloppet för extra
avdrag höjes eller helt slopas.

Den lokala skattemyndigheten i Stockholm upplyser om att den har
att handlägga mycket få ansökningar om existensminimum vid skatteavdrag
för preliminär skatt. Under år 1970 förekom endast 80 fall. De
flesta fallen torde hänföra sig till ”stor försörjningsbörda”. Ansökningarna
från personer ”med svår social anpassning” är numera inte så
många men ”taket” gör det svårt för skattemyndigheten att fastställa det
belopp den skattskyldige i ansökan om existensminimum anser sig
behöva för att finna det meningsfullt att arbeta. Redan de höga
bostadskostnaderna gör att det sällan blir något utrymme för andra
tilläggsposter även om dessa är aldrig så ”ofrånkomliga”, framhåller
myndigheten.

Föreningen Sveriges fögderichefer anför att normalbeloppen för
existensminimum visserligen i många fall är otillräckliga — i synnerhet i
storstadsområdena. De största svårigheterna säges dock vara orsakade av
att högsta existensminimibelopp ofta är för lågt med hänsyn till framför
allt boendekostnaderna. Enligt föreningen måste emellertid denna fråga
lösas i annat sammanhang, då det s.k. ”taket” i detta fall regleras genom
föreskrifterna i 50§ 2 mom. kommunalskattelagen om avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid inkomsttaxeringen.

Den lokala skattemyndigheten i Norrtälje framhåller att generella
höjningar av existensminimum har vittgående konsekvenser bl. a. ur
uppbördssynpunkt, varför enbart sociala aspekter inte bör tillmätas
utslagsgivande betydelse. Mera betydande höjningar av beloppen för
existensminimum aktualiserar uppenbarligen bl. a. problemet om var
gränserna för skattefrihet i fråga om de direkta skatterna skall dragas och
blir därigenom en beskattningsfråga i det stora sammanhanget, anför
myndigheten avslutningsvis.

Utskottet

Bestämmelserna om existensminimum finns dels i skattelagstiftningen,
dels i utsökningslagstiftningen.

Avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga med högst 6 000 kr. kan
av taxeringsmyndigheterna enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen
medges sådan skattskyldig vars inkomst efter skatteavdrag pä
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor

LU 1971:19

försörjningsbörda eller annan liknande omständighet understigit vad han
kan anses ha behövt till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn
(existensminimum). För skattskyldig med oförsörjda barn får avdraget
för varje sådant barn ökas med högst 1 500 kr. Är den skattskyldige
samtidigt berättigad till skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
skall det extra avdraget beräknas med beaktande härav.

Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen (1953:272) krävs för
befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt att
den skattskyldiges inkomst understiger existensminimum. Befrielse från
eller nedsättning av skatteavdrag för kvarstående skatt kan dock medges
även om inkomsten överstiger existensminimum. Beslut om vad som skall
förbehållas den skattskyldige enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
meddelas av den lokala skattemyndigheten.

Enligt 10 § införsellagen (1968:621) åligger det utmätningsmannen att
vid beslut om införsel bestämma ett belopp, som vid varje avlöningstillfälle
skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov
samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan, som vid införsel
njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denna (förbehållsbelopp).

Vid utmätning i innestående avlöning får enligt 67 b § utsökningslagen
utmätas endast belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för
gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av
underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.

Vid kvittning av arbetsgivares fordran på arbetstagare mot arbetstagares
lönefordran får enligt 4§ lagen (1970:215) om arbetsgivares
kvittningsrätt kvittning ske endast mot den del av lönefordringen som
uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs
försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt
åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren enligt 6 § från
utmätningsmannen inhämta besked om hur stor del av lönefordringen
som skall vara skyddad mot kvittning.

Av förarbetena till sistnämnda bestämmelser framgår att utmätningsmannen
har att fastställa ett högre förbehållsbelopp vid löneutmätning än
vid införsel samt att det vid kvittningsavdrag kan vara befogat att
fastställa ett något större förbehållsbelopp än vid löneutmätning.

Riksskatteverket (tidigare Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden)
fastställer årligen normalbelopp att tjäna till ledning för
taxeringsmyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna vid bestämmande
av existensminimum i det särskilda fallet. Summan av kommunalt
grundavdrag och gällande maximibelopp för avdrag för nedsatt skatteförmåga
utgör den ram, inom vilken riksskattevcrket har att fastställa de
skattefria normalbeloppen för existensminimum.

LU 1971:19

De lokala skattemyndigheterna är inte bundna av normalbeloppen
utan dessa kan överskridas efter utredning i det enskilda fallet.
Existensminimibeloppet får dock inte överstiga summan av grundavdraget
och maximibeloppet för väsentligen nedsatt skatteförmåga. För
utmätningsmannen gäller inte någon begränsning uppåt då han fastställer
förbehållsbelopp enligt ovan nämnda lagar.

I motionen framhålls att det förhållandet att olika myndigheter
fastställer förbehållsbelopp vid t. ex. införsel och vid avdrag för skatt
ibland får den konsekvensen att den enskilde inte erhåller något
bottenbelopp för sin existens. Att detta kan inträffa beror enligt
motionärerna på att åtskilliga löntagare felaktigt föreställer sig att ett av
utmätningsmannen vid införsel fastställt förbehållsbelopp också gäller för
skatteavdrag, varför de underlåter att ansöka om existensminimum hos
den lokala skattemyndigheten. Motionärerna pekar bl. a. på att man
genom att införa ett enhetligt existensminimum skulle säkerställa att
arbetstagaren alltid erhåller ett bottenbelopp för sin existens. Det
väsentliga är dock enligt motionärerna att reglerna i uppbörds- och
utsökningsförfattningarna samordnas så att en arbetstagare, när existensminimum
fastställts t. ex. vid införsel för underhållsbidrag, inte behöver
riskera att på grund av exempelvis kvarskatt få avdrag på sin lön utan att
hänsyn tas till det belopp han behöver för sin existens. Motionärerna
hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn av
ifrågavarande bestämmelser i syfte att få till stånd en sådan samordning.
Vidare hemställer motionärerna att de bestämmelser, enligt vilka riksskatteverket
fastställer normalbelopp att tjäna till ledning vid bestämmande
av existensminimum, överses i syfte att möjliggöra att större hänsyn än
hittills kan tas till de sociala aspekterna vid fastställande av beloppen.

Såsom riksskatteverket framhåller i sitt remissvar torde det vara svårt
att genomföra ändringar i gällande bestämmelser om existensminimum
utan att rubba principerna och reglerna för beskattningen. Vidare har det
på utsökningsrättens område varit lagstiftarens mening att olika förbehållsbelopp
skall fastställas exempelvis vid införsel och löneutmätning.
Av remissvaren framgår emellertid att tillämpningen av nuvarande
bestämmelser i uppbörds- och utsökningsförfattningarna kan medföra
mycket allvarliga olägenheter för den enskilde. Sålunda har socialstyrelsen
framhållit att hela systemet enligt styrelsens mening är alltför
komplicerat för att de enskilda som berörs skall kunna bevaka sin rätt
eller ens i efterhand förstå hur bestämmelserna tillämpats för dem själva.
Med hänsyn till det anförda vill utskottet i likhet med en praktiskt taget
enhällig remissopinion ansluta sig till motionärernas uppfattning att
bestämmelserna om existensminimum på ifrågavarande rättsområden bör
överses i syfte att åstadkomma en samordning.

Förslag att införa ett enhetligt existensminimum, innebärande att

LU 1971: 19

arbetstagaren alltid erhåller ett bottenbelopp för sin existens, har
behandlats under vårsessionen av årets riksdag. Med hänsyn till att
arbetsgivare i allmänhet inte känner till arbetstagarens sidoinkomst,
förmögenhet, försörjningsbörda, makes inkomst m. m. ansågs det (SkU
1971:36) nödvändigt med ett ansökningsförfarande i existensminimifallen.
Förslaget avvisades därför. Också i flertalet av remissyttrandena över
förevarande motion tar man avstånd från tanken på ett enhetligt
existensminimum. Inte heller utskottet är berett att förorda en dylik
lösning. Vid den översyn av bestämmelserna om existensminimum i
uppbörds- och utsökningsförfattningarna som enligt det ovan sagda bör
komma till stånd, synes dock förslaget värt att uppmärksammas.
Utskottet vill i sammanhanget påpeka att det förhållandet att en
arbetstagare kan komma att få ut en alltför liten del av sin lön eller
kanske ingen del alls också kan inträffa i fall där beslut enligt ifrågavarande
utsökningsförfattningar inte meddelats, nämligen om den skattskyldige
i fall av stort avdrag för kvarstående skatt underlåter att söka nedsatt
skatteavdrag.

Flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, tillstyrker motionsförslaget
att större hänsyn än hittills bör tas till de sociala aspekterna vid
bestämmande av normalbeloppen. Såsom påpekats av några remissorgan
förutsätter emellertid en större höjning av normalbeloppen för existensminimum
vid avdrag för preliminär skatt att bestämmelsen i 50 § 2 mom.
tredje stycket kommunalskattelagen om maximibeloppet för extra avdrag
ändras. Trots de svårigheter som således är förenade med ett större
hänsynstagande än hittills till de sociala aspekterna vid bestämmande av
normalbeloppen anser dock utskottet att motionärernas förslag i detta
hänseende också bör undersökas vid den översyn av gällande bestämmelser
som utskottet uttalat sig för.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1971:655 hos Kungl. Maj:t
anhåller att bestämmelserna om existensminimum i uppbörds-
och utsökningsförfattningarna överses i syfte att få till
stånd en samordning mellan skattemyndigheternas och utmätningsmännens
beslut om existensminimum samt att
möjligheterna att ta större hänsyn än hittills till de sociala
aspekterna vid fastställande av normalbeloppen för existensminimum
undersöks i samband därmed.

Stockholm den 10 november 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1971: 19

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Sjöholm
(fp), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne
(s) och herr Olsson i Sundsvall (c).