Lagutskottets betänkande nr 18 år 1971

LU 1971:18

Nr 18

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för makar
att anta hustruns släktnamn, m. m.

I motionen 1971: 659 av herr Möller i Göteborg (fp) hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär antingen tillsättandet av en
utredning eller omedelbart förslag angående

dels rätt för makar att anta hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma,

dels rätt för vårdnadshavare att genom anmälan låta barn i äktenskapet
få anta moderns släktnamn såsom ogift,

dels ändrat förfarande för bibehållandet av flicknamn etc. vid äktenskapets
ingående.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt
och patent- och registreringsverket. I anledning av motionen har till utskottet
inkommit en skrivelse från Fredrika-Bremer-förbundet.

Gällande bestämmelser

I 6 § namnlagen den 11 oktober 1963 föreskrivs att hustru vid vigseln
förvärvar mannens släktnamn om hon inte dessförinnan till pastor
eller vigselförrättaren anmält att hon ämnar behålla det släktnamn hon
hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn som tillkom
henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten efter ansökan
funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller detta namn. Om
hustrun har behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon
vidare under äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens
släktnamn.

Någon motsvarande rättighet för mannen att efter anmälan kunna
antaga hustruns släktnamn föreligger inte. Önskar mnanen antaga hustruns
släktnamn får frågan prövas enligt 12 § namnlagen. Denna paragraf
anknyter till bestämmelserna i 8-10 §§, vari föreskrivs att namnbyte
får ske endast om det namn som vederbörande bär ej är tillräckligt
särskiljande eller eljest mindre tjänligt, och vidare uppställs vissa krav i
fråga om språklig form m. m. (8 och 9 §§). Nytt namn får inte godkännas
om det lätt kan förväxlas med annan tillkommande släktnamn eller
vissa andra kännetecken (10 §). Enligt 12 § äger namnmyndigheten, om
synnerliga skäl är därtill, bifalla ansökan om släktnamn trots att hinder
föreligger enligt 8-10 §§. Ansökan skall göras skriftligen hos namnmyndigheten,
dvs. patent- och registreringsverket.

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 18

LU 1971:18

Slutligen må här nämnas att enligt 1 § namnlagen barn i äktenskap
vid födelsen förvärvar faderns släktnamn men må genom anmälan hos
pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit
namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt arton
år må det vidare, om särskilda skäl är därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla släktnamn som nyss sagts.

Motionen

I motionen hänvisas inledningsvis till att förevarande frågor var
föremål för diskussion när riksdagen 1963 antog namnlagen men att
de då ej vann majoritetens stöd. Motionären framhåller att sedan dess
har könsrollsdebatten och den allmänna inställningen till frågan om lika
rättigheter för man och kvinna förändrats. Tiden är nu mogen för att
som huvudprincip anta en likaställning i namnhänseende för person
som ingår äktenskap. Enligt motionären skriver också patent- och
registreringsverket i sina petita för 1971/72 att en översyn av namnlagen
bör komma till stånd under dess planeringsperiod 1970/71-1975/76.

Motionären anför vidare bl. a. att den nuvarande regeln att endast
kvinnan kan anta medkontrahentens namn vid äktenskapets ingående
är en ur likställighetssynpunkt olämplig regel. Den har också nackdelar
ur praktiska synpunkter. Kvinnans namn kan vara mer särskiljande än
mannens, men ändå kan hennes släktnamn inte genom anmälan få bli
makarnas gemensamma efternamn. Motionären hänvisar även till att
Fredrika-Bremer-förbundet redan 1921 påpekade att det kunde föreligga
ett intresse för mannen att få hustruns namn godkänt för sig och
till att förbundet 1960 i sitt remissvar över namnrättskommitténs förslag
framhöll att en sådan möjlighet skulle vara i god överensstämmelse med
en av de vägledande grundprinciperna i förslaget, nämligen att den enskildes
namn i lika mån var ett uttryck för hans personlighet som för
samhörigheten med familjen, en princip som givetvis borde gälla i lika
hög grad oavsett namnet var mannens eller kvinnans.

Även själva förfarandet bör enligt motionärens mening ändras. I stället
för att som nu kvinnan måste göra anmälan för att få behålla sitt
efternamn borde regeln vara att vardera parten behåller sitt efternamn,
om inte gemensam anmälan görs att endera efternamnet skall bli bådas
gemensamma. Det förefaller motionären rimligt att namngemenskap
mellan makarna bara uppkommer om de båda önskar det och gör
vederbörlig anmälan. Det bör kunna ske inte bara då äktenskapet ingås
utan också senare.

Avslutningsvis anförs i motionen att namnrättskommittén hade föreslagit
att »barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn
såsom ogift» men att denna bestämmelse inte medtogs i propositionen.
Enligt motionärens mening kan det vara mycket angeläget,

LU 1971:18

i fall då mannen t. ex. av yrkesskal definitivt önskar bibehålla sitt
namn, att makarna får rätt att gemensamt besluta att ge barnet moderns
släktnamn såsom ogift, ett namn som kan vara vida mer särskiljande än
mannens. Motionären anser att den alltmer omfattande likaprincipen i
könsrollshänseende och den nuvarande huvudmålsättningen att i olika
sammanhang låta kontrahenterna i ett äktenskap gemensamt få bestämma
i olika angelägenheter gör förslaget ännu mer slagkraftigt än då
frågan behandlades för åtta år sedan.

Förarbetena till namnlagen

I propositionen med förslag till namnlag m. m. (prop. 1963: 37) anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Kling, i anslutning
till 12 § i förslaget bl. a. följande.

Såsom (namnlags-) kommittén påvisat kan det i särskilda fall föreligga
starka skäl att tillåta namnbyte även om de sålunda (i 8-11 §§) stadgade
villkoren ej är uppfyllda. 1 undantagsfall kan det vara befogat exempelvis
att en man förvärvar sin hustrus namn, att en person som under lång
tid faktiskt burit ett visst namn får formell rätt att bära namnet eller att
en person förvärvar ett namn som tidigare burits i hans släkt. Ett annat
exempel är att en person har begått brottslig gärning, som fått stor publicitet,
och behöver ändra namn för att efter utståndet straff kunna återgå
till ett normalt liv i samhället. I likhet med kommittén vill jag förorda,
att en regel upptages, som ger möjlighet till namnförvärv i sådana
och liknande situationer då synnerliga skäl kan åberopas. Undantagsvis
kan det också vara rimligt att tillåta utlänning, t. ex. politisk flykting,
rätt till namnbyte även om han ej vistats här så länge, att bosättningstillstånd
kunnat beviljas honom. Det bör sålunda medges, att ansökan om
namnförvärv upptages även i andra fall än som avses i 8 och 11 §§, och
ej heller bestämmelserna i 9 och 10 §§ om namnets språkliga utformning
m. m. och om förväxlingsrisk bör vara absolut bindande. Om
undantagsregeln, såsom jag förutsätter, tillämpas mycket restriktivt, behöver
man ej befara att den får menlig inverkan på namnskicket eller
på namnskyddet.

I anledning av propositionen väcktes motioner (I: 587 och II: 721),
vari hemställdes om sådan ändring av 6 § i förslaget att mannen berättigades
förvärva hustruns släktnamn som ogift, om makarna var ense
om att bära detta namn och anmälan skedde före vigseln till namnmyndigheten.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (1963: 31) rörande 6 § bl. a.
följande.

Till stöd för förslaget, att det bör underlättas för makar att antaga
hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma, har i motionerna
åberopats önskemålet om namngemenskap inom familjen samt den begränsade
tillgången på nya släktnamn. De sålunda anförda skälen måste
anses beaktansvärda. Härtill kommer att det från principiell synpunkt är
starkt tilltalande att söka uppnå likställighet mellan makar även i namn -

1* Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 18

LU 1971:18

rättsligt hänseende. Utskottet vill därför instämma i det syfte som uppbär
förevarande motionsyrkande. Med anledning härav har utskottet
grundligt övervägt olika möjligheter att genom ändring i de genom propositionen
föreslagna reglerna förverkliga nämnda syfte. Härvid har betydande
svårigheter av framför allt systematisk och lagteknisk natur
yppat sig. Det synes därför lämpligt att förutsättningarna för den önskade
ändringen klarlägges genom särskild utredning.

Under hänvisning till det anförda tillstyrkte utskottet - med avstyrkande
av motionerna i motsvarande mån - propositionen i denna del
samt förordade en utredning av förutsättningarna för sådan ändring i
namnlagen att makar genom anmälningsförfarande kunde såsom gemensamt
släktnamn antaga hustruns namn som ogift.

I en till utlåtandet fogad reservation i denna del anfördes bl. a. följande.

Enligt förslaget föreligger möjlighet för mannen att efter ansökan
hos namnmyndigheten jämlikt 12 § förvärva hustruns släktnamn. Ansökningsförfarandet
medför att namnbyten av denna art kan förekomma
endast om beaktansvärda skäl talar därför. Härigenom erhålles en värdefull
garanti för att de allmänna och enskilda intressen som är förknippade
med namnstabiliteten och namnskyddet ej utan tillräcklig anledning
får stå tillbaka. Inom ramen för den angivna ordningen torde finnas
utrymme för att i erforderlig mån tillgodose de synpunkter på namngemenskapen
inom familjen och på hushållningen med nya släktnamn,
som motionärerna anfört.

För ett system som medger mannen att anmälningsvis få förvärva
hustruns namn kan givetvis anföras, att det skulle medföra större likställighet
mellan mannen och hustrun i namnrättsligt hänseende. Det ligger
emellertid i sakens natur att av praktiska skäl dylika mera formella
likställighetssynpunkter får tillmätas begränsad vikt inom ett namnskick
som på traditionell grund låter mannens namn normalt bestämma familjens.

Utskottet har vid övervägande av nu berörda spörsmål stannat för den
uppfattningen att tillräckliga skäl ej föreligger för att införa en möjlighet
för mannen att utan prövning från namnmyndighetens sida förvärva
hustruns släktnamn.

Reservanternas hemställan, som i enlighet med det anförda innebar bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i denna del, bifölls av riksdagen.

I anslutning till 12 § i förslaget anförde utskottet bl. a. att det delade
departementschefens uppfattning att undantagsregeln borde tillämpas
mycket restriktivt men förutsatte att den rekommenderade restriktiviteten
inte fick innebära att namnmyndigheten i tillämpningen intog en allmänt
negativ hållning till namnbyten med stöd av undantagsregeln utan endast
att kraven på motivering för sådana namnbyten skulle ställas relativt
högt. Vad angår det fall att makar gemensamt önskar bära hustruns
namn framhöll utskottet, att det syntes uppenbart att den på familjesam -

LU 1971:18

hörigheten grundade anknytning till hustrunamnet, som mannen kunde
åberopa, måste tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt beaktansvärda
skäl för mannens namnbyte kunde anföras och namnbytet ej kunde
antas lända till märkbart förfång för annan, torde det enligt utskottet
kunna förutsättas att ansökan enligt 12 § skulle komma att bifallas.

I denna del följde riksdagen utskottet.

Även 1 § i förslaget blev föremål för ändringsyrkanden. I ovannämnda
motioner hemställdes sålunda om sådan ändring i 1 § tredje stycket
att inomäktenskapligt barn, som ej fyllt aderton år, gavs rätt att genom
anmälan till pastor anta det släktnamn modern hade som ogift under
förutsättning att modern alltjämt bar detta namn och att föräldrarna var
ense om barnets namn.

Utskottet anförde i denna del följande.

Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter för barn i äktenskap
att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte för barn som
ej fyllt aderton år har i detta och i flertalet likartade fall ansetts lämpligt
att låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.
Domstolens prövning är avsedd att tjäna som en spärr mot namnbyten,
vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga. Bland annat
skall tillses, att syskon normalt erhåller samma släktnamn.

I de av motionärerna åsyftade fallen, alltså då barnets moder bär sitt
flicknamn samt hon och barnets fader är ense om att barnet bör ha moderns
namn, torde självfallet föräldrarnas bedömning av namnfrågan sällan
strida mot barnets och familjens verkliga intressen. Det kan därför
enligt utskottets mening med hänsyn till domstolsprövningens ändamål
förutsättas, att domstolen i dylika fall blott undantagsvis och då på särskilda
grunder kan finna namnbytet icke förenligt med barnets bästa.
Prövningen torde sålunda få ungefär samma begränsade innebörd som
då rätten enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken prövar överenskommelse j
vårdnadsfråga. Vid angivna förhållanden torde inhämtandet av rättens
medgivande till namnbytet ej behöva förorsaka nämnvärd omgång eller
kostnad för barnets föräldrar eller märkbar ökning av domstolarnas
arbetsbörda.

En prövning efter dessa linjer kan tyckas onödig i flertalet fall och det
kan därför te sig tilltalande att i enlighet med motionärernas förslag låta
kravet på rättens medgivande utgå, Emellertid får ej förbises, att föräldrarnas
beslut om barns namn ibland kan ha tillkommit på sådant sätt att
det blivit mindre väl överlagt. Sålunda torde en namnfråga av hithörande
slag kunna bli särskilt aktuell vid slitningar eller skilsmässa mellan föräldrarna.
Risk föreligger då för att föräldrarna handlar i affekt och icke
tillräckligt uppmärksammar, att namnfrågan bör lösas på ett sätt som
barnet, även när det blivit vuxet, kan godtaga. I sådana fall torde den bedömning
från utomståendes sida, som domstolsförfarandet medför, fylla
en nyttig funktion i barnets intresse och även i viss mån främja namnstabiliteten.
Det må i detta sammanhang erinras om att de föreslagna
reglerna om förfarandet inför domstol inbegriper möjlighet att höra
barnet i namnfrågan, om det fyllt tolv år. Barnets därvid uttalade öns -

LU 1971:18

kan bör tillmätas ökande betydelse allt efter som barnet når större mognad
och närmar sig adertonårsåldern, vid vilken barnet enligt förslaget
själv får avgöra om det önskar byta namn. Motsvarande möjlighet att
i en efter åldern och övriga omständigheter lämpad utsträckning beakta
barnets mening torde ej utan vanskligheter kunna infogas i anmälningsförfarandet
hos pastor.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att riksdagen
måtte - med avslag på motionsyrkandena - anta den i propositionen
föreslagna lydelsen av 1 §.

I en till utlåtandet fogad reservation i denna del anfördes bl. a.
följande.

Enligt utskottets uppfattning kan det förutsättas att i de fall då barnets
moder behållit sitt flicknamn och då föräldrarna gemensamt har vårdnaden
om barnet och är ense om att barnet bör ha moderns namn som
ogift, föräldrarnas bedömning av namnfrågan ej strider mot barnets bästa
och ej heller mot familjens verkliga intressen. 1 allmänhet träffar föräldrar
avgöranden i frågor som ingår i utövandet av vårdnaden om barnet
utan att deras ståndpunktstaganden underkastas myndighets prövning
och detta oaktat avgörandena kan vara av synnerlig vikt för barnet. I
detta hänseende må allenast nämnas att det tillkommer föräldrar att
självständigt bestämma om barnets uppfostran och utbildning. Jämväl
lämnande av samtycke till giftermål tillkommer i vissa fall vårdnadshavare.
Enligt utskottets förmenande synes det sålunda, såväl med hänsyn
till sakens beskaffenhet i och för sig som med beaktande av vad
i övrigt gäller om utövandet av vårdnaden om barn, opåkallat att i sådana
fall som ovan sagts kräva rättens prövning. Ej heller synes ett avstående
från sådan prövning i förhållande till det framlagda förslaget
innebära något eftersättande av namnstabiliteten. Genom ett rent anmälningsförfarande
i fall som nu åsyftas skulle den enskilde besparas
besvär och kostnader och även domstolarnas sysslande med ärenden av
förevarande art icke oväsentligt nedbringas.

Reservanterna tillstyrkte under hänvisning till det anförda motionsyrkandena.
Riksdagen biföll dock utskottsmajoritetens hemställan.

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes två motioner (I: 612 och II: 776) vari
hemställdes att riksdagen för sin del skulle besluta om sådan ändring
i namnlagen att makar som önskade anta hustruns namn som ogift
gavs större möjlighet härtill.

I remissyttrande över motionerna uttalade patent- och registreringsverket
att namnmyndigheten, med beaktande av de synpunkter som
1963 anförts av första lagutskottet, i något större omfattning än tidigare
godkänt hustruns namn som ogift för makar. Såsom namnmyndigheten
tillämpade namnlagen fanns enligt yttrandet visst utrymme för
makar att övergå till mer särskiljande hustrunamn, om skälen ansågs

LU 1971:18

tillräckligt starka och annans namnrätt inte led intrång eller mannens
skäl var så starka att intrånget fick tålas. I yttrandet framhölls också
att verket under de tre år som förflutit sedan namnlagen trädde i kraft
vunnit vissa erfarenheter av lagens verkningar, som tydde på att en allmän
översyn av lagen så småningom kunde behövas. Vid lämpligt tillfälle,
sedan ytterligare erfarenheter samlats, avsåg verket att ta initiativ
härtill.

Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1LU 1967: 29), att motionerna - med hänsyn till av patent- och registreringsverket
anförda förhållanden och till den korta tid som förflutit
sedan frågan senast prövades av riksdagen - inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Remissyttrandena

Svea hovrätt och Fredrika-Bremer-förbundet tillstyrker att namnlagen
blir föremål för en översyn medan patent- och registreringsverket anser
att en översyn bör anstå till dess ytterligare erfarenheter erhållits.

Svea hovrätt framhåller att det inom familjerättens område under de
senaste åren tillkommit nya lagar. Ytterligare lagstiftningsåtgärder inom
detta område kan beräknas komma att vidtagas inom en icke alltför
avlägsen framtid. Det synes hovrätten lämpligt att i anslutning till dessa
åtgärder utredning verkställs i av motionären begärda hänseenden, eventuellt
i samband med en allmän översyn av namnlagen.

Patent- och registreringsverket anför att erfarenheterna från tillämpning
av lagen ger vid handen att de som skall ingå äktenskap stundom
önskar som gemensamt släktnamn få bära hustruns namn som ogift,
om detta är mer särskiljande än mannens namn. Att sådana önskemål
tillgodoses i den mån namnskyddsintressen icke lägger hinder
i vägen är i överensstämmelse med ett av namnlagens syften, nämligen
att underlätta utbytet av allmänt förekommande namn, särskilt vissa
sonnamn, mot mer särskiljande släktnamn. Frågan bör emellertid även
bedömas med hänsyn till den ensamrätt till särskiljande släktnamn, som
man velat åstadkomma genom namnlagen, och med hänsyn till det allmänna
intresset av namnstabilitet som namnlagen också åsyftar att tillgodose.
Till motionärens önskemål kan därför enligt patentverket inte
tas ställning förrän efter en allsidig utredning. I samband med en sådan
utredning kan också de övriga förslag som motionären fört fram övervägas.
Patentverket har under den korta tid lagen varit i tillämpning
samlat vissa erfarenheter, som tyder på att en översyn av namnlagstiftningen
kan behöva företagas. Verket anser dock att erfarenheterna ännu
icke är tillräckliga för att tiden skall vara inne att nu påbörja en sådan
översyn.

Fredrika-Bremer-förbundet stöder motionsyrkandet att mannen skall

LU 1971:18

kunna anta hustruns släktnamn. Beträffande frågan om ändrat förfarande
vid antagande av hustruns resp. mannens släktnamn framhåller
förbundet följande. Om den nu pågående utredningen av familjelagstiftningen
resulterar i att den framtida lagstiftningen, såsom förespeglats,
kommer att bygga på principen om likställighet mellan äktenskap och
andra former av samlevnad, bör, enligt förbundets uppfattning, huvudregeln
ej längre vara att båda parter i ett äktenskap automatiskt skall få
gemensamt namn. Parterna bör i stället vid äktenskapets ingående gemensamt
göra anmälan om att enderas efternamn skall bli bådas gemensamma.
Önskar de emellertid behålla var och en sitt efternamn, skall
även om detta gemensam anmälan göras. Vad angår förslaget att inomäktenskapligt
barn bör äga rätt att utan särskild prövning förvärva moderns
flicknamn hänvisar förbundet till att förbundet i sitt remissutlåande
över namnrättskommitténs förslag tillstyrkte kommitténs förslag
härutinnan, dock med den begränsningen att barnets rätt till namnbyte
skulle vara beroende av om modern själv bibehållit sitt släktnamn vid
äktenskapets ingående. Förbundet intar fortfarande samma principiella
ståndpunkt i förevarande fråga.

Förbundet framhåller avslutningsvis att de ändringar som föreslås
i föreliggande motion enligt förbundets åsikt är i hög grad i överensstämmelse
med den syn på äktenskapet som en form av frivillig samlevnad
mellan självständiga personer, som kommer till uttryck i direktiven till
familjelagssakkunniga, vilka direktiv förbundet hälsat med största tillfredsställelse.
Även om namnrättsfrågan måhända ej tillhör de områden
där könsdiskrimineringen får de allvarligaste verkningarna, är den emellertid
av så stor psykologisk och principiell betydelse för genomförandet
av jämställdhet mellan könen att den inte får negligeras. Förbundet vill
därför livligt tillstyrka att en revision av namnlagen sker enligt de riktlinjer
som dragits upp i motionen.

Utskottet

I detta utlåtande behandlas namnlagens regler om förvärv av släktnamn
vid ingående av äktenskap och inomäktenskapliga barns rätt att
anta moderns släktnamn.

Hustru förvärvar enligt 6 § vid vigseln automatiskt mannens släktnamn.
önskar hon i stället behålla ett tidigare släktnamn skall hon före
vigseln göra anmälan därom till pastor i lysningsförsamlingen eller till
vigselförrättare. Någon rätt för mannen att vid vigseln erhålla hustruns
släktnamn finns inte. önskar mannen anta hustruns släktnam får han
i stället ansöka därom hos namnmyndigheten som enligt 12 § kan bifalla
ansökningen under förutsättning att synnerliga skäl finns därtill.
Barn i äktenskap förvärvar enligt 1 § vid födseln faderns släktnamn.
Föräldrarna kan därefter, om barnet ej fyllt 18 år, genom anmälan hos

LU 1971:18

pastor låta barnet anta det släktnamn som modern hade som ogift. En
förutsättning härför är dock att domstol först funnit namnbytet vara förenligt
med barnets bästa.

I motionen framhålls att sedan namnlagen år 1963 antogs av riksdagen
har den allmänna inställningen till frågan om lika rättigheter för
man och kvinna förändrats. Enligt motionären är tiden nu mogen för
att i namnlagen införa som huvudprincip en likställighet i namnhänseende
parter som ingår äktenskap. Makar bör således få möjlighet att
anta hustruns släktnamn såsom makarnas gemensamma namn. I samband
med en sådan lagändring bör enligt motionären själva namnbytesförfarandet
ändras så att vardera parten vid vigseln behåller sitt släktnamn
om inte gemensam anmälan görs att endera av parternas släktnamn
skall bli deras gemensamma namn. Motionären anser vidare att
den ovan beskrivna skyldigheten att inhämta domstols förklaring att inomäktenskapligt
barns namnbyte är förenligt med barnets bästa bör slopas.
Motionären yrkar med hänsyn till det anförda att riksdagen skall hos
Kungl. Maj:t begära en utredning eller omedelbart förslag till lagändring
rörande de av honom påtalade spörsmålen.

Redan när namnlagen antogs år 1963 fanns inom riksdagen en opinion
för vidgade möjligheter för mannen att anta hustruns släktnamn. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen förordade sålunda första
lagutskottets majoritet en utredning av förutsättningarna för sådan ändring
i namnlagen att makar genom anmälningsförfarande kunde såsom
gemensamt släktnamn anta hustruns namn som ogift. Utskottets hemställan
härom vann dock inte riksdagens bifall. I anslutning till den speciella
undantagsregeln i 12 § förklarade sig första lagutskottet dela departementschefens
uppfattning att bestämmelsen borde tillämpas mycket
restriktivt. Utskottet förusatte dock att restriktiviteten inte fick innebära
att namnmyndigheten i tillämpningen intog en allmänt negativ hållning
till namnbyten med stöd av undantagsregeln utan endast att kraven på
motivering för sådana namnbyten skulle ställas relativt högt. Vad angår
det fall att makar gemensamt önskade bära hustruns namn framhöll
utskottet, att det syntes uppenbart att den på familjesamhörigheten
grundade anknytning till hustrunamnet, som mannen kunde åberopa,
måste tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt beaktansvärda skäl
för mannens namnbyte kunde anföras och bytet ej kunde antas lända
till märkbart förfång för annan, torde det enligt utskottet kunna förutsättas
att ansökan enligt 12 § skulle komma att bifallas. Utskottets utlåtande
i denna del godkändes av riksdagen.

Frågan om mannens rätt att anta hustruns släktnamn blev ånyo föremål
för riksdagens behandling år 1967 i anledning av motioner med yrkanden
att makar som önskade anta hustruns namn som ogift skulle ges
större möjlighet härtill. I remissyttrande över motionerna anförde patentoch
registreringsverket att namnmyndigheten, med beaktande av de syn -

LU 1971:18

punkter som år 1963 anförts av första lagutskottet, i något större omfattning
än tidigare godkänt hustruns namn som ogift för makar. I yttrandet
framhölls också att verket under de tre år som förflutit sedan
namnlagen trädde i kraft vunnit vissa erfarenheter av lagens verkningar,
som tydde på att en allmän översyn av lagen så småningom kunde behövas.
Vid lämpligt tillfälle, sedan ytterligare erfarenheter samlats, avsåg
verket att ta initiativ härtill. Första lagutskottet hemställde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande att motionerna - med hänsyn till av patent-
och registreringsverket anförda förhållanden och till den korta tid
som förflutit sedan frågan senast prövades av riksdagen - inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Namnlagen har nu varit i kraft i nästan sju år. Under denna tid har
inom familjerättens område tillkommit flera nya lagar. Samtidigt har
inom samhället utvecklingen gått mot en ökad jämlikhet mellan män och
kvinnor. Ar 1970 har vidare tillkallats sakkunniga för att företa en allmän
översyn av den familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven till familjelagssakkunniga
anförs bl. a. att åtskilligt i gällande äktenskapslagstiftning
redan nu ter sig föråldrat. Det finns på flera punkter stora spänningar
mellan de värderingar som lagstiftningen bygger på och den syn
på rollfördelningen mellan makarna i ett äktenskap och på familjebanden
som omfattas av växande grupper av vårt folk. Enligt direktiven
finns det ingen anledning att avstå från att använda lagstiftningen om
äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i reformsträvandena
mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv
utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan
män och kvinnor är en realitet. Riksdagens uttalanden år 1963
(jfr s. 4), att det ligger i sakens natur att av praktiska skäl mera formella
likställighetssynpunkter får tillmätas begränsad vikt inom ett
namnskick som på traditionell grund låter mannens namn normalt bestämma
familjens, ter sig förlegade mot bakgrund av vad som sålunda
anförts i direktiven. Utvecklingen på området har således skett snabbt.
Enligt utskottets mening är från familjerättslig synpunkt reglerna om
mannens rätt att förvärva hustruns släktnamn nu i behov av en modernisering.
I sammanhanget bör också beaktas att släktnamnet genom den
ökade användningen av personnummer har fått minskad betydelse för
samhällets behov av att kunna identifiera medborgarna.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att reglerna om makars
rätt att anta endera partens släktnamn bör överses. En översyn av namnlagens
regler bör dock inte begränsas härtill utan den bör omfatta hela
namnlagen. Utskottet finner därför inte erforderligt att nu göra något
särskilt uttalande i de av motionären påtalade spörsmålen om ändrat
förfarande vid makars antagande av släktnamn samt huruvida domstols
prövning av frågan om barns namnbyte är förenligt med barnets bästa
skall bibehållas. Den av utskottet förordade översynen bör ske i lämp -

LU 1971:18

ligt sammanhang och påbörjas inom en nära framtid. Utskottet erinrar
om att patent- och registreringsverket år 1967 förklarade sig skola ta
initiativ till en översyn av lagen vid lämpligt tillfälle sedan ytterligare
erfarenheter samlats och till att verket i sina petita för budgetåret
1971/72 anfört att namnlagen bör bli föremål för översyn under verkets
planeringsperiod 1970/71-1975/76. Vad utskottet anfört bör bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1971: 659 ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört angående en översyn av namnlagen.

Stockholm den 10 november 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), fröken Anderson
i Lerum (s), herrar Lidgård (m)*, Hammarberg (s), fru Lundblad
(s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Enlund (fp)*, fru Nilsson i
Sunne (s) och herr Olsson i Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.