Lagutskottets betänkande nr 12 år 1971

LU 1971:12

Nr 12

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till växtförädlarrättslag m. m.

Genom en den 12 februari 1971 dagtecknad proposition, nr 40, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna den i Paris den 2 september 1961 undertecknade konventionen
för skydd av växtförädlingsprodukter,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1. växtförädlarrättslag,

2. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

3. lag om ändring i införsellagen (1968: 621).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till växtförädlarrättslag. Förslaget
innehåller bestämmelser till skydd för förädlare av växtsorter och
deras rättsinnehavare.

Den föreslagna lagen motsvarar de krav som ställs av 1961 års internationella
konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. I propositionen
föreslås därför att riksdagen godkänner denna konvention.

Den rätt som enligt lagförslaget skall tillkomma växtförädlaren eller
hans rättsinnehavare kallas växtförädlarrätt. Denna rätt innebär ensamrätt
att yrkesmässigt framställa och marknadsföra förökningsmaterial av
växtsorten samt i vissa fall också att yrkesmässigt använda sorten för
framställning av förökningsmaterial av annan sort. Däremot ger växtförädlarrätten
i regel inte ensamrätt att framställa konsumtionsvara.
Vidare kan ensamrätten under vissa förutsättningar inskränkas genom
tvångslicens.

Växtförädlarrätt erhålles genom registrering. Som registreringsmyndighet
föreslås ett nytt organ, statens växtsortnämnd. Förutsättningar
för registrering är att växtsorten skiljer sig från annan sort som blivit
känd före dagen för registreringsansökningen samt att den är likformig
och beständig.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet och för den
provodling som behövs för att fastställa om förutsättningar för skydd
är för handen skall i princip täckas genom avgifter av dem som söker
och förvärvar växtförädlarrätt.

I fråga om lydelsen av 1961 års internationella konvention för skydd
av växtförädlingsprodukter hänvisar utskottet till propositionen s. 161—
188.

1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 12

LU 1971:12

2

Lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till
Växtförädlarrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag äger tillämpning på växtsort, tillhörande växtsläkte eller
växtart som Konungen bestämmer.

2 § Förädlare, som här i riket framställt en växtsort, eller hans rättsinnehavare
kan genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja
sorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Förädlare som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller
sådan förädlares rättsinnehavare kan förvärva växtförädlarrätt även till
sort som framställts utomlands.

Konungen kan, i den mån det är nödvändigt för uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt överenskommelse med främmande stat och i
övrigt under förutsättning av ömsesidighet eller om det är av betydande
allmänt intresse, förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även för
sort som framställts i främmande stat av annan än den som är svensk
medborgare eller har hemvist i Sverige.

3 § Växtsort registreras endast om den

1. genom minst ett viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från annan
sort som blivit känd före dagen för registreringsansökningen,

2. är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn tagen till de särdrag,
som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar,

3. efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade
förökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga
kännetecken.

Växtsort anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits
till försäljning eller eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller anmälts
till officiell sortlista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling
eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest
kommit till allmänhetens kännedom.

Registrering får ej ske, om växtmaterial av sorten med samtycke av
förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i
riket före dagen för registreringsansökningen eller utom riket mer än
fyra år före nämnda dag.

4 § Växtförädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan,
annan än innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) icke får
utan dennes lov utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1. framställa eller till riket införa växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest
tillhandahållas för sådant ändamål,

LU 1971:12

3

2. utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av
sorten för förökningsändamål,

3. i fall, då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvändig
för framställning av växtmaterial av annan sort, använda växtmaterial
av sorten för sådan framställning och i syfte att det framställda
materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest
tillhandahållas för sådant ändamål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att
annan än sortinnehavaren icke får utan dennes lov använda plantor eller
delar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning
av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.

5 § Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av växtsort,
vilken tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning
av 3 § första stycket 1 och tredje stycket anses gjord samtidigt med
ansökningen utom riket, om sökanden yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet
får åtnjutas.

Registreringsansökan och dess handläggning

6 § Registrering enligt denna lag sker i växtsortregistret, som fores av
statens växtsortnämnd.

Vid registrering av växtsort skall även sortens benämning registreras.

7 § Ansökan om registrering av växtsort göres skriftligen hos växtsortnämnden.

Ansökningen skall innehålla tydlig beskrivning av sorten med särskilt
angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter
samt förslag till benämning på sorten. I ansökningen skall förädlarens
namn anges. Sökes registrering av annan än förädlaren, skall sökanden
styrka sin rätt till sorten.

Vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt
underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden
har sig bekant, icke före den dag då ansökningen göres eller enligt 5 §
skall anses gjord blivit känd på sätt som enligt 3 § tredje stycket hindrar
registrering.

I samband med ansökningen skall sökanden tillhandahålla en för
provning av sorten behövlig mängd växtmaterial därav.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

8 § Sortbenämning skall göra det möjligt att skilja växtsorten från
andra sorter.

Sortbenämning får icke godtagas om den

1. består av enbart siffror,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller
om den är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med sortbenämning som för sort av samma eller närstående
växtart införts eller föreslagits för införande i växtsortregistret
eller annan officiell sortlista eller som användes på förökningsmaterial
av sådan sort,

5. kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning
för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort

LU 1971:12

4

hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke, för material
av växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med sådant varumärke för material av växtsort eller
för varor av liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd.

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att sortnämning
som registrerats eller sökts registrerad i främmande stat, skall
utan hinder av första och andra styckena registreras i Sverige, om icke
synnerliga skäl är däremot.

9 § I samma ansökan får icke sökas registrering av två eller flera växtsorter.

10 § Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt
ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

11 § Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller
föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas
att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen.
Erinran härom skall tagas in i föreläggandet.

12 § Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande
avgivits och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall
ansökningen avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt
föreläggande.

13 § Påstår någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till
växtsorten än sökanden och är saken tveksam, kan nämnden förelägga
honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans
påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till sorten anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

14 § Visar någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till
växtsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på honom,
om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall
erlägga ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas,
förrän yrkandet slutligt prövats.

15 § Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger icke hinder
för registrering, skall växtsortnämnden kungöra ansökningen för att
bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.

Invändning göres skriftligen hos växtsortnämnden inom tid som
nämnden bestämmer.

LU 1971:12

5

16 § Växtsortnämnden skall föranstalta om prov med material av växtsorten,
om ej detta av särskilda skäl anses onödigt. För proven skall erläggas
fastställd avgift.

17 § Sedan tid för framställande av invändning mot ansökningen utgått
och prov med material av växtsorten slutförts, tages ansökningen
upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 11—14 §§ tillämpning.

Sökanden skall beredas tillfälle att yttra sig över gjord invändning och
utfört prov.

18 § Talan mot slutligt beslut av växtsortnämnden i ärende angående
ansökan om registrering av växtsort får föras av sökanden, om beslutet

gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort
invändningen. Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas,
om särskilda skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 14 § bifallits, får
talan föras av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får
föra talan mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

19 § Talan enligt 18 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär inom
två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom
samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären annars
ej upptages till prövning.

Mot beslut av lantbruksstyrelsen får talan föras av sökanden, om beslutet
gått honom emot. Talan föres hos Konungen genom besvär inom
två månader från beslutets dag.

20 § Bifalles ansökan om registrering av växtsort och vinner beslutet
härom laga kraft, skall sorten tagas in i växtsortregistret och registreringen
kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 15 § skall
kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Växtförädlarrättens giltighetstid

21 § Växtförädlarrätt gäller från den dag, då ansökningen om registrering
bifölls, och kan upprätthållas under femton eller, såvitt gäller vin,
fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadsträd, aderton
år räknat från ingången av året efter det, då beslutet om registrering
vann laga kraft.

Användande av sortbenämning

22 § Den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller eljest tillhandahåller
förökningsmaterial av växtsort, för vilken registrering skett,
skall därvid använda den för sorten registrerade benämningen även sedan
skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört.

Registrerad benämning på sort eller en med denna förväxlingsbar benämning
får ej användas för annan sort av samma eller närstående
växtart eller för material av sådan sort, så länge registreringen av benämningen
består.

LU 1971:12

6

Årsavgifter

23 § För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknat från och
med året efter det, då ansökan om registrering bifallits, erläggas fastställd
årsavgift, om annat icke bestämts med stöd av 49 §.

Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det kalenderår den
avser. Årsavgift för år, som börjat innan växtsorten registrerats eller inom
två månader därefter, förfaller dock först två månader efter dagen
för registreringen. Årsavgift får ej erläggas innan registrering skett och
ej heller tidigare än sex månader före det kalenderår avgiften avser.

Årsavgift får, med den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex
månader efter förfallodagen.

Efterkontroll

24 § För kontroll av beständigheten hos registrerad växtsort kan växtsortnämnden
förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden förökningsmaterial
av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Licens, överlåtelse m. m.

25 § Har sortinnehavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja
registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast
om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse
av rörelsen eller del därav, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar
överlåtaren alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

26 § Har växtförädlarrätt övergått på annan eller har licens upplåtits
eller överlåtits, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom
göras i växtsortregistret. Visas att licens som antecknats i registret
upphört att gälla, skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens.

I mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare,
vilken senast blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

27 § Förses icke marknaden med förökningsmaterial av registrerad
växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad med
hänsyn till folkhushållet eller eljest från allmän synpunkt, kan den som
vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten få tvångslicens därtill, om
godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar
även rätt att av sortinnehavaren få förökningsmaterial av sorten i den
omfattning som är skälig.

28 § Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas
ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja
sorten eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola
ske.

LU 1971:12

7

29 § Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilker
omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga
villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallai
det, kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor
för denna.

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

30 § Erlägges ej årsavgift enligt 23 §, är växtförädlarrätten förfallen
från och med ingången av det år för vilket avgift icke erlagts.

31 § Har växtsort registrerats i strid mot 1 eller 2 § eller mot 3 § första
stycket 1 eller tredje stycket och föreligger alltjämt hindret, skall rätten
på talan därom häva registreringen. Registreringen får dock icke hävas
på den grund att den som fått registreringen varit berättigad till endast
viss andel i växtförädlarrätten.

Talan som grundas på att växtsort registrerats för annan än den som
är berättigad därtill enligt 2 § får föras endast av den som påstår sig vara
berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden
fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på
vilka talan grundas. Var sortinnehavaren i god tro när sorten registrerades
eller när växtförädlarrätten övergick på honom, får talan icke väckas
senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen
och, om det är påkallat från allmän synpunkt, av myndighet
som Konungen bestämmer.

32 § Har växtsort registrerats för annan än den som är berättigad därtill
enligt 2 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen
på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra
stycket.

33 § Har sortinnehavaren ej efterkommit föreläggande av växtsortnämnden
enligt 24 § och utgör underlåtenheten hinder för tillförlitlig efterkontroll
av växtsorten, skall nämnden avföra sorten ur registret.

Finnes registrerad växtsort icke ha bibehållit det eller de kännetecken
som vid registreringen skilde sorten från andra sorter, skall växtsortnämnden
avföra sorten ur registret.

34 § Om sortinnehavaren skriftligen hos växtsortnämnden avstår från
växtförädlarrätten, skall nämnden avföra växtsorten ur registret.

Är växtförädlarrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering
anhängig, får sorten icke på begäran av sortinnehavaren avföras ur
registret så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

35 § Har sortbenämning registrerats i strid mot denna lag och föreligger
alltjämt skälet mot registrering, skall växtsortnämnden registrera ny
benämning för växtsorten. Detsamma gäller om registrerad sortbenämning
uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stridande
mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

LU 1971:12

8

Sortinnehavare skall i fall som avses i första stycket beredas tillfälle
att föreslå ny benämning.

Registrerad benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller
växtförädlarrätten eljest upphört, får på sortinnehavarens begäran eller
då anledning därtill eljest föreligger efter prövning av växtsortnämnden
avföras ur växtsortregistret, om benämningen icke längre användes.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

36 § Gör någon intrång i växtförädlarrätt och sker det uppsåtligen,
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat
från allmän synpunkt.

37 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i växtförädlarrätt
skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning
för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast
ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas.

Gör någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet,
skall han utge ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den mån
det är skäligt.

Talan om ersättning för intrång i växtförädlarrätt skall väckas inom
fem år från det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars
är förlorad.

38 § På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätt kan rätten
efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna,
att växtmaterial med avseende å vilket intrång föreligger skall mot lösen
utlämnas till den som lidit intrånget eller ock förstöras. Detta gäller icke
mot den som i god tro förvärvat materialet eller särskild rätt till detta
och ej själv gjort intrång i växtförädlarrätten.

Material som avses i första stycket får tagas i beslag, om brott som
anges i 36 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om
beslag i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten på yrkande
förordna, att innehavare av material som avses där skall äga förfoga
över materialet mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

39 § Utnyttjar någon yrkesmässigt växtsort, som avses med ansökan
om registrering, äger vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt motsvarande
tillämpning, om ansökningen leder till registrering. Till ansvar får
dock icke dömas, och ersättning för skada på grund av utnyttjande som
sker innan ansökningen kungjorts enligt 15 § får bestämmas endast enligt
37 § andra stycket.

Bestämmelsen i 37 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan
väckes senast ett år efter det växtförädlarrätten registrerades.

40 § Har registrering av växtsort hävts genom dom som vunnit laga
kraft, får icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt
36—39 §§.

LU 1971:12

y

Fores talan om intrång i växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan
föres gällande att registreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande
förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.

41 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § dömes
till böter. Han skall även ersätta uppkommen skada. Föreligger endast
ringa oaktsamhet, skall ej dömas till ansvar. Ersättningen kan i sådant
fall jämkas.

Rättegångsbestämmelser

42 § Sortinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja växtsort
kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen
åtnjuter skydd mot annan, ifall ovisshet råder om förhållandet
och denna länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet
föra talan mot sortinnehavare om fastställelse, huruvida hinder
föreligger mot verksamheten på grund av registreringen.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att registreringen bör
hävas, äger 40 § andra stycket motsvarande tillämpning.

43 § Den som vill väcka talan om hävande av registrering av växtsort,
om överföring av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall
anmäla detta till växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt
växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Vill licenstagare väcka
talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 42 §
första stycket, skall han underrätta sortinnehavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress
som antecknats i växtsortregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt
första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid,
får hans talan icke tagas upp till prövning.

44 § Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om
bättre rätt till växtsort, om hävande av registrering av sort eller om överföring
av sådan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt
42 § väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

45 § Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 13, 29, 31,
32, 36—39 eller 42 § sändes till växtsortnämnden.

Särskilda bestämmelser

46 § Sortinnehavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här
bosatt ombud med behörighet att för honom taga emot delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt
med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för
part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till
växtsortregistret och antecknas i detta.

LU 1971:12

10

Har sortinnehavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom
med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret antecknade
adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske
genom att handlingen anslås i växtsortnämndens lokal. Om delgivningen
skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses
ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

47 § Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att
10 eller 46 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller sortinnehavare
som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt
ombud som anmälts hos växtsortnämnden och äger sådan behörighet
som avses i nämnda paragrafer.

48 § Talan mot annat slutligt beslut av växtsortnämnden enligt denna
lag än som avses i 18 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär inom
två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom
samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären annars
ej upptages till prövning.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär
inom två månader från beslutets dag.

49 § Avgifter enligt denna lag fastställes av Konungen eller, såvitt gäller
avgifter för prov enligt 16 §, av myndighet som Konungen bestämmer.
Vid fastställande av årsavgifter kan Konungen förordna att ett eller
flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

50 § Konungen kan förordna att undersökning av växtsort för vilken
registrering sökes får äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell
institution samt att den som söker registrering för sort, för vilken
han tidigare sökt registrering i annan stat, skall vara skyldig att redovisa
vad myndighet i den staten delgivit honom rörande prövningen
av villkoren för registrering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Ansökan om registrering av växtsort, som tagits in i rikssortlistan under
tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1971, skall vid tillämpning av 3 §
första stycket 1 och tredje stycket anses gjord samtidigt med intagningen
i rikssortlistan, om ansökan om registrering göres inom sex månader
efter denna lags ikraftträdande.

LU 1971:12

11

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §!

När fast hos överexekutor.

Då fast utmätningen skett.

Utmätes fartyg urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken är sagt.

Har domstol till överexekutor.

Sker utmätning till kommerskollegium.

Utmätes patent eller mönster- Utmätes patent eller mönsterrätt,
skall utmätningsmannen oförrätt, skall utmätningsmannen ofördröjligen
till patent- och registredröjligen till patent- och registreringsverket
sända bevis om utmätringsverket sända bevis om utmätningen
med angivande av patentets ningen med angivande av patentets

eller mönsterregistreringens num- eller mönsterregistreringens nummer.
mer. Utmätes växtförädlarrätt,

skall utmätningsmannen ofördröjligen
till statens växtsortnämnd
sända bevis om utmätningen med
angivande av registreringens nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

1 Senaste lydelse 1970: 490.

LU 1971:12

12

3 Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968: 621) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §i

Genom införsel en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller för utnyttjande av patent, möns mönsterrätt

eller av rätt till litteterrätt eller växtförädlarrätt eller

rärt eller konstnärligt verk eller av rätt till litterärt eller konstnär annat

sådant eller för överlåtelse ligt verk eller annat sådant eller

av rörelse. för överlåtelse av rörelse.

4. vad som eller livränta.

Med livränta sådan anledning.

För vissa i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

1 Senaste lydelse 1970:494.

LU 1971:12

13

1. Inledning

Chefen för justitiedepartemntet, statsrådet Geijer, anför i propositionen
under rubriken ”1 Inledning” följande.

Svensk växtförädling stöds sedan länge av statsmakterna genom direkta bidrag
över statsbudgeten. Från och med den 1 juli 1961 gäller dessutom enligt
en förordning som sedermera ersatts av förordningen (1967: 139) om obligatorisk
statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift att en
särskild avgift, växtförädlingsavgift, tas ut vid statsplombering av utsäde.
Avgiften tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden, som används för
bidrag till växtförädlarna.

Däremot saknas i Sverige bestämmelser som ger växtförädlarna privaträttsligt
skydd för sina produkter.

Vid en konferens i Paris år 1961 i vilken deltog tio västeuropeiska stater,
nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien,
Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Sverige och österrike, antogs
en internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. Konventionen,
som är dagtecknad den 2 december 1961, undertecknades av Belgien,
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Nederländerna.
Senare har även Danmark, Schweiz och Storbritannien undertecknat konventionen.
Sedan Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna
och Storbritannien utfärdat lagstiftning i ämnet och ratificerat konventionen
trädde denna i kraft den 10 augusti 1968.

Enligt konventionen skall stat som anslutit sig till denna tillerkänna förädlaren
ett privaträttsligt skydd för hans förädlingsresultat och ge förädlare
i annan unionsstat samma behandling i fråga om skyddet som statens egna
medborgare.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 november 1962 tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet den 27 november 1962 sex sakkunniga
för att verkställa utredning och avge förslag rörande skyddet av växtförädlingsprodukter
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga
antog benämningen växtförädlingsskyddsutredningen.

Sedan nordiska rådet den 19 februari 1964 beslutat rekommendera regeringarna
i de nordiska länderna att undersöka möjligheterna att åstadkomma
en gemensam nordisk lagstiftning angående skydd av växtförädlingsprodukter,
har utredningen bedrivit sitt arbete i samverkan med särskilda i
Danmark, Finland och Norge utsedda kontaktorgan.

Utredningen avgav i juni 1969 betänkandet Växtförädlarrätt med förslag
till lag om växtförädlarrätt m.m. (SOU 1969: 15)1. Förslagen torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

1 Betänkandet är undertecknat av landshövding Allan Nordenstam, ordförande, professo
Harald Esbo, justitierådet Torwald Hesser, direktören Fritz Tryggveson, patenträttsrådet Clae
Uggla och professor Erik Åkerberg i egenskap av sakkunniga samt direktören Mats Blom, kansli
rådet Stig Johansson, disponenten Allan Loftenius och konsul Widar Weibull i egenskap av
experter. Utredningens sekreterare har varit hovrättsrådet Sigvard Mejegård.

LU 1971:12

14

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÄ), Svea hovrätt, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, patentoch
registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens prisoch
kartellnämnd, Nordiska rådets svenska delegation, Stockholms rådhusrätt,
statens centrala frökontrollanstalt, statens plantskolenämnd, lantbrukshögskolan,
statens råd för skogs- och jordbruksforskning, skogs- och lantbruksakademien,
skogsbruksutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges utsädesförening, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Institutet för skogsförbättring, Institutet för växtforskning
och kyllagring, Institutet för växtförädling av frukt och bär,
Kooperativa förbundet (KF), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska lantmännens riksförbund,
Svenska patentombudsföreningen, Svenska plantskolornas riksförbund,
Sveriges fröhandlareförening, Sveriges fröodlareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
Sveriges potatisodlares riksförbund, Sveriges
yrkesfruktodlares riksförbund, Nord-Rose, Allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
Aktiebolaget Findus, Hilleshögs fröaktiebolag, J. E. Ohlsens Enke
aktiebolag och W. Weibull aktiebolag. Algot Holmberg & Söner AB har inkommit
med en skrivelse.

RÅ har bifogat yttranden från vissa åklagarmyndigheter, lantbruksstyrelsen
yttrande från originalutsädesnämnden och kommerskollegium yttranden
från handelskamrarna i Malmö, Göteborg, Borås, Karlstad, Visby och
Sundsvall.

På grundval av utredningens förslag har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lagstiftning i ämnet.

2. Sammanfattning av förslaget

I Sverige har statsmakterna sedan länge gett ekonomiskt stöd åt växtförädlingen.
Däremot saknas möjligheter till privaträttsligt skydd för växtförädlingsprodukter.
År 1961 har emellertid undertecknats en internationell
konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, vilken bygger på systemet
med privaträttsligt skydd. Konventionen har trätt i kraft år 1968. Det
förslag till växtförädlarrättslag som nu läggs fram syftar till att ge växtförädlarna
det i konventionen förutsatta skyddet och att göra det möjligt för
Sverige att ansluta sig till konventionen.

Förädlaren av en växtsort eller den till vilken hans rätt övergått skall enligt
förslaget kunna genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja
sorten (växtförädlarrätt). Som registreringsmyndighet föreslås ett
nytt organ, statens växtsortnämnd, som är en utbyggnad av den hittillsva -

LU 1971:12

15

rande originalutsädesnämnden och sorn även skall överta denna nämnds
uppgift att pröva odlingsvärdet av sort för statsplombering.

Grundläggande förutsättningar för växtförädlarrätt är att växtsorten skiljer
sig från annan sort som blivit känd före dagen för registreringsansökningen
samt att den är likformig och beständig. Registreringsförfarandet
ordnas som ett förprövningssystem, dvs. växtsortnämnden undersöker om
skyddsförutsättningarna är uppfyllda. Granskningen kompletteras med ett
kungörelse- och invändningsförfarande. Vid registrering av växtförädlarrätt
skall även registreras särskild benämning för sorten.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet och för den provodling
som behövs för att fastställa om förutsättningar för skydd är för
handen skall i princip täckas genom avgifter av dem som söker och förvärvar
växtförädlarrätt.

Växtförädlarrätt innebär enligt förslaget ensamrätt för sortinnehavarer
att yrkesmässigt framställa och marknadsföra förökningsmaterial av sorten
samt i vissa fall också alt yrkesmässigt använda sorten för framställning av
förökningsmaterial av annan sort. Däremot ger växtförädlarrätten inte ensamrätt
att framställa konsumtionsvara. I fråga om prydnadsväxter innefattar
rätten också användandet av plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial
för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat
material för prydnadsändamål. Ensamrätten kan inskränkas genom regler
om tvångslicens. Sådan licens kan meddelas av domstol om marknaden inte
förses med förökningsmaterial av skyddad sort på skäliga villkor och i den
omfattning som med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse
finnes påkallat. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans växtförädlarrätt
dömes enligt förslaget till böter eller fängelse i högst sex månader. Åtal
får väckas bara efter angivelse och om åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid intrång i växtförädlarrätt,
även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om s. k. konventionsprioritet,
om överföring av registreringsansökan och av registrering, om användande
av sortbenämning, om efterkontroll av skyddad sort, om hävande av
registrering som skett i strid mot skyddsförutsättningarna och om s. k. ombudstvång.

3. Allmän bakgrund

3.1 Växtförädling i Sverige

Växtförädling med direkt sikte på att framställa nya växtsorter för praktiskt
bruk utförs så gott som helt av enskilda företag. I fråga om lantbruksväxter
är förädlingen koncentrerad till fyra företag, nämligen Sveriges
utsädesförening, Weibullsholms växtförädlingsanstalt, Algot Holmberg & Söner
AB och Hilleshögsinstitutet.

Sveriges utsädesförening har sitt säte i Svalöv i Malmöhus län. Den leds

LU 1971:12

16

av en styrelse på åtta personer, varav fem är tillsatta av Kungl. Majit.
Föreningen åtnjuter statsbidrag till så stort belopp att staten får anses ha
påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för föreningens verksamhet. Föreningen
har byggt ut ett nät av försöksstationer som numera täcker hela landet,
bl. a. åtta filialer jämte substationer. Förädlingsverksamheten är uppdelad
på sex förädlingsavdelningar, nämligen vete- och havreavdelningen, rågoch
kornavdelningen, oljeväxtavdelningen, foderväxtavdelningen, potatisavdelningen
och trindsädesavdelningen. En filial i Västernorrland sysslar med
norrländska förädlingsfrågor och är främst inriktad på vallväxter samt
korn och havre. Utöver förädlingsavdelningarna finns vid huvudanstalten i
Svalöv två serviceavdelningar, som på olika sätt betjänar förädlingsarbetet.
Den ena, cytogenetiska avdelningen med växtfysiologi, har till uppgift att
utföra metodundersökningar, som kan utgöra underlag för förädlingsavdelningarnas
verksamhet, samt att på olika sätt skapa vidgad ärftlig variation.
Den andra avdelningen, den kemiska, är uppdelad på olika sektioner för
cerealkemi, fettkemi och nutritionsproblem. Vid denna utförs metodforskning
som underlag för selektionsarbetet mot bättre kvalitet.

Weibullsholms växtförädlingsanstalt, som tillhör W. Weibull AB och är
förlagd till Weibullsholm vid Landskrona, har byggt upp ett omfattande
system av försök i landets olika delar. Dessutom finns filialanläggningar.
Bolaget har sedan några år tillbaka en förädlingsstation i England. Ett dotterbolag
arbetar med växtförädling i Brasilien. Förädlingsverksamheten utövas
för närvarande på fem skilda specialavdelningar, nämligen avdelningarna
för korn och korsblomstriga oljeväxter, för havre, för höstvete och
vårvete, för vallväxter samt för köks- och blomsterväxter. För utförande av
speciella uppgifter har inrättats ett cytogenetiskt laboratorium, ett resistensbiologiskt
laboratorium och ett kemisk laboratorium. Verksamheten vid
cytogenetiska laboratoriet är i stort uppdelat på tre huvudlinjer, nämligen
polyploidförädling, mutationsforskning och undersökningar av annan karaktär.
Mutationsforskningen ägnas i stor utsträckning åt grundläggande teoretiska
frågor. Vid det resistensbiologiska laboratoriet utförs arbete med att
för de skilda förädlingsavdelningarnas räkning bygga in resistens i förädlingsmaterialet
samt att undersöka nya förädlingslinjers motståndskraft mot
de viktigaste sjukdomarna.

Algot Holmberg & Söners AB, som sedan år 1966 också tillhör W. Weibull
AB, har sin verksamhet i Norrköping. Förädlingsverksamheten avser bl. a.
vete, korn och havre samt sojabönor. Sojabönförädlingen har främst gällt
sojan som producent av högvärdigt protein och har tagit sikte på att anpassa
sojan till svenska betingelser.

Vid Hilleshögsinstitutet vid Landskrona, vilket tillhör det i Cardokoncernen
ingående Hilleshögs Frö AB, drivs förädling av sockerbetor. Förädlingsverksamheten
har utvidgats till andra länder och institutet bedriver nu sockerbetsförädling
även i Holland, England, Finland, Frankrike, Italien och
Österrike. Försöksstationer har inrättats i England, Holland och Italien.

LU 1971:12

17

Förädlingsverksamhet beträffande lantbruksväxterna bedrivs vid institutioner
vid lantbrukshögskolan. Verksamheten är främst inriktad på problem
av grundforskningskaraktär.

Växtförädling beträffande trädgårdsväxter bedrivs framför allt vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt, lantbrukshögskolan, Hammenhögs växtförädlingsanstalt
och J. E. Ohlsens Enke AB.

Förädlingen av frukt och bär bedrevs fram till den 1 juli 1970 vid Institutet
för växtförädling av frukt och bär, vars verksamhet grundades på ett
avtal mellan staten och en stiftelse, bildad av icke-statliga intressenter.
Sedan staten från och med nämnda dag helt övertagit verksamheten har den
inordnats i lantbrukshögskolans institution för frukt- och bärodling men
bedrivs liksom tidigare på fastigheten Balsgård i Kristianstads län. Verksamheten
syftar främst till att framställa nya sorter av de i vårt land odlade
frukt- och bärslagen. Arbetena omfattar i första hand fruktträd, främst
äpple men även päron, plommon och körsbär. Bärväxtförädlingen ägnas
särskilt jordgubbar och hallon. Institutets arbetsuppgifter omfattar också
forskning bl. a. rörande växtmaterialets arvsförhållanden.

Vid Hammenhögs växtförädlingsanstalt, som ägs av ett dotterbolag till
Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, drivs växtförädling framför allt med
trädgårdsväxter, särskilt köksväxter.

J. E. Ohlsens Enke AB är ett danskägt företag, som driver en omfattande
förädling av trädgårdsväxter i Danmark. Vid bolagets egendom Ohlsgård
vid Malmö förekommer framför allt förädlings- och försöksverksamhet beträffande
köksväxter och prydnadsblommor. Arbetet är främst inriktat på
att åstadkomma bättre odlingsmaterial för den yrkesmässiga trädgårdsnäringens
behov.

Även med avseende på trädgårdsväxterna bedrivs grundforskning vid institutioner
vid lantbrukshögskolan.

På det skogliga området förekommer förädlingsverksamhet i enskild regi
praktiskt taget enbart vid Institutet för skogsförbättring, ett halvstatligt
branschforskningsinstitut som är förlagt till Uppsala. Institutet inrättades
år 1967 genom avtal mellan staten och en stiftelse. Den praktiska växtförädlingen
består huvudsakligen i urvalsförädling men även i viss utsträckning
av korsnings- och polyploidförädling. Förädlingen utförs främst vid
tre försöksstationer, Ekebo i Malmöhus län, Brunnsberg i Värmlands län
och Sundbo i Västernorrlands län.

Vid skogshögskolans genetiska institution bedrivs genetisk grundforskning
och praktisk förädling på det skogliga området. Även en del andra
institutioner vid högskolan arbetar med förädlingsproblem, bl. a. resistensfrågor.

3.2 Den svenska växtförädlingens praktiska betydelse

Den praktiska växtförädlingen har genom hittills uppnådda resultat tillfört
vårt land högst betydande värden. Den för olika växtslag genomsnitt 2

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 12

LU 1971:12

18

liga skörden per hektar har mer än fördubblats under en hundraårsperiod.
Denna utveckling har delvis betingats av en rad driftsrationaliserande åtgärder
samt en del rent odlingstekniska förbättringar. Till avsevärd del har
dock växtförädlingen bidragit till resultatet. De driftsrationaliserande åtgärderna
har också i sin tur i vissa fall ställt ett ökat krav på växtförädlingen.

Ett försök att uppskatta det genom förädlingens samlade insatser åstadkomna
mervärdet av den totala skörden omkring år 1950 i förhållande till
odlingsmaterialet vid sekelskiftet gjordes av 1953 års växtförädlingsutredning,
som år 1955 avgav ett betänkande angående statens stöd åt växtförädlingen
m. m. (SOU 1956:4). Mervärdet uppskattades av utredningen till
ett belopp som närmade sig 200 milj. kr. per år räknat i 1950 års penningvärde.
För sädesslagens del kunde man enligt utredningen räkna med att
växtförädlingen ökat avkastningen i förhållande till de gamla oförädlade
lantsorterna med omkring 30 % för höstvete, 20 % för vårvete och korn samt
15 % för havre. Genom förädling framställda nya sorter innebar också —
framhöll utredningen — förbättringar av många andra praktiskt betydelsefulla
egenskaper, såsom stråstyrka, kvalitet, motståndskraft mot vissa parasiter
m. m.

ökningen i avkastningen har efter år 1950 fortsatt för samtliga viktigare
lantbruksväxter. Växtförädlingen har under de senaste årtiondena också
åstadkommit stora förbättringar i fråga om andra egenskaper hos lantbruksväxterna
än avkastningsförmågan, bl. a. stråstyrka och andra kvalitativa
egenskaper. Dessa förbättringar kan anses helt allmänt ha varit av stor betydelse.

Förädlingsarbetet med köksväxter har lett till en förhållandevis lika värdefull
förbättring av odlingsmaterialet som beträffande lantbruksväxterna.
De stora framstegen i fråga om denna förädling har uppenbarligen varit av
stor betydelse för vårt folkhushåll och för utvecklingen av vårt lands köksväxtproduktion.
Framsteg har också gjorts på prydnadsväxtområdet samt
i fråga om fruktträden och bärväxterna.

Svenska växtsorter av stråsädesslagen har länge haft en omfattande spridning
i Europa. I syfte att få en närmare uppfattning om denna spridning
gjorde växtförädlingsskyddsutredningen en undersökning i saken avseende
förhållandena åren 1960 och 1967. En sammanställning och redovisning av
resultatet återfinns i betänkandet i en tabell (SOU 1969: 15 s. 43—44).

Undersökningen visar att de svenska sorterna dominerade odlingen av
höstvete i Danmark och Norge. Vårvete odlades över huvud taget i ganska
ringa utsträckning i Europa. Det var främst i Sverige och Finland samt
Storbritannien, Irland och Förbundsrepubliken Tyskland, där man kunde
tala om en större kontinuerlig odling av dessa växtslag. De svenska vårvetesorterna
dominerade år 1960 helt i Irland men hade år 1967 gått väsentligt
tillbaka. I Danmark, Finland, Schweiz och österrike upptog de
svenska vårvetesorterna en stor del av den odlade vårvetearealen. Beträf -

LU 1971:12

19

fande höstråg, som såsom brödsäd var av ganska underordnad betydelse i
flertalet länder i Västeuropa, upptog svenska sorter en stor del av rågarealen
i Danmark och Norge. De svenska sorterna av havre dominerade år 1960
odlingen i de skandinaviska länderna och förekom även i betydande omfattning
i en råd andra europeiska länder. Odlingen av svenska sorter hade
dock år 1967 minskat överallt utom i Norge. I fråga om vårkorn har den
svenska växtförädlingen haft sin största internationella framgång. Svenska
sorter av detta växtslag upptog år 1960 i de flesta västeuropeiska länder betydligt
mer än halva kornarealen. Denna dominans hade emellertid upphört
år 1967 i alla länder utom Frankrike. 1967 års siffror visade dock att svenska
kornsorter fortfarande odlades i mycket stor utsträckning.

Sammanfattningsvis framhöll utredningen att tabellen visade att svenska
förädlingsprodukter beträffande stråsäd väl kunnat hävda sig i internationell
konkurrens. Odlingen av svenska sorter hade emellertid gått tillbaka
något under de senaste åren. Förklaringen härtill torde vara konkurrensen
från nya sorter som framställts i andra västeuropeiska länder där växtförädlingen
efter andra världskriget alltmera utvecklats. Utredningen konstaterade
vidare att vissa i annat sammanhang gjorda beräkningar tydde på att
förbrukningen av utsäde av svenska sorter sammanlagt var större i utlandet
än i Sverige.

3.3 Det allmännas stöd ät växtförädlingen

I växtförädlingsskyddsutredningens betänkande redovisas dels de åtgärder
som statsmakterna vidtagit för att direkt stöda växtförädlingen dels vissa
författningar som tillkommit i annat huvudsakligt syfte än att bereda växtförädlarna
rättsskydd för växtförädlingsprodukter men som möjligen kan
medföra visst begränsat sådant skydd.

Svensk växtförädling har sedan länge stötts med bidrag över statsbudgeten.
Syftet härmed torde bl. a. vara att ge privata och halvstatliga växtförädlingsföretag
ekonomiska resurser till viss grundforskning samt till
sådan tillämpad forskning som utgör en förutsättning för efterföljande
praktisk växtförädling. Genom statsbidragen får förädlingsföretagen vidare
möjlighet att ta upp arbetsuppgifter inom den praktiska växtförädlingen,
vilka är långsiktiga eller förbundna med särskilda ekonomiska risker
och osäkerhetsmoment. Dessutom bereds företagen tillfälle att i viss omfattning
inrikta sin verksamhet på sorter, som är avsedda för begränsade
geografiska områden eller för mindre grupper av odlare.

Bidrag över statsbudgeten utgår sedan år 1886 till Sveriges utsädesförening.
För budgetåret 1970/71 uppgår bidraget till 4 542 000 kr. Föreningen
får dessutom statliga medel dels indirekt genom att dess serviceverksamhet
tas i anspråk för arbeten som bekostas av allmänna medel, dels genom att
statens råd för skogs- och jordbruksforskning anvisar medel till forskare
vid föreningen.

2f Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 12

LU 1971:12

20

Sedan år 1924 lämnas statsbidrag till W. Weibull AB för dess praktiskt
vetenskapliga verksamhet vid Weibullsholm. Bidraget utgör för budgetåret
1970/71 225 000 kr. Enskilda befattningshavare vid anstalten får härjämte
medel av statens råd för skogs- och jordbruksforskning för speciella undersökningar.
Till Algot Holmberg & Söner AB utgår för dess arbeten med
bl. a. sojaväxtförädling ett statsbidrag, som budgetåret 1970/71 uppgår till
30 000 kr.

Direkta statsbidrag utgår också till Institutet för skogsförbättring bl. a.
för dess skogsträdsförädlingsverksamhet. För budgetåret 1970/71 utgör bidraget
836 000 kr.

Övriga enskilda växtförädlingsföretag i Sverige driver sin förädlingsverksamhet
utan direkta statliga bidrag.

Genom två förordningar (1961: 144 och 145), vilka trädde i tillämpning
den 1 juli 1961, infördes ett system med obligatorisk statsplombering av utsädesvara
och växtförädlingsavgift. Syftet med systemet var att genomföra
en kvalitetskontroll av utsäde och att förse landets växtförädling med avsevärt
förstärkta resurser. Systemet omfattade till en början bara stråsäd
och trindsäd. Enligt en ny förordning (1967: 139) om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift, som trädde i kraft den
1 juli 1968 och som ändrats år 1969 (1969: 826), gäller systemet från och
med den 1 juli 1970 potatis, stråsäd, trindsäd, vallbaljväxt och vallgräs,
beta — varmed avses endast foderbeta — kålrot, rova, fodermärgkål, grönfoderraps,
raps, rybs, vitsenap och oljedådra, dvs. samtliga lantbruksväxter
— utom sockerbeta, lin och hampa — samt alla grönyteväxter. Närmare bestämmelser
om statsplomberingen finns i kungörelsen (1968: 214) om statsplombering
av utsäde, vilken ändrats år 1969 (1969: 827), samt i kungörelser
av lantbruksstyrelsen.

Systemet fungerar i huvudsak på följande sätt. Utsäde av de ovan nämnda
lantbruksväxterna får i regel inte säljas för användning som utsäde eller
exporteras med mindre det är statsplomberat. Undantag görs för enstaka
försäljning utan offentligt utbud, om säljaren odlat utsädet och inte yrkesmässigt
driver handel med utsädesvaror. Statsplombering får i princip
bara ske av utsäde av sort som prövats lämplig att odla i Sverige och av
stamutsäde, dvs. utsäde i förädlarens hand av sådan ny växtförädlingsprodukt
som prövats lämplig att föröka. Lantbruksstyrelsen får dock medge
plombering även av annat utsäde om det bedöms nödvändigt för att tillgodose
försörjningsbehov eller möjliggöra lämplig export. Prövningen görs
av en särskild nämnd, originalutsädesnämnden, som varje säsong utger en
rikssortlista upptagande de sorter som förklarats berättigade till statsplombering.
Vid plomberingen av utsädesvara skall den som begärt plomberingen
erlägga växtförädlingsavgift. Avgiften för stråsäd och trindsäd var fram
till den 1 juli 1967 1 kr. per deciton, varefter den höjdes till 1 kr. 25 öre per
deciton. I övrigt är avgiften per deciton 50 öre för potatis, 15 kr. för vallbaljväxt,
vallgräs och beta samt 25 kr. för övriga lantbruksväxter. Om växt -

LU 1971:12

21

förädlingsavgift gäller i tillämpliga delar förordningen (1959:92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Beskattningsmyndighet är statens
centrala frökontrollanstalt. Uppburna avgiftsbelopp tillförs en särskild fond,
växtförädlingsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställts av
Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang kan tilläggas att kungörelsen (1968: 214) om statsplombering
av utsäde gäller all utsädesvara som avses i lagen (1928: 289)
angående handel med utsädesvara, dvs. allt frö som är avsett till utsäde
utom skogsfrö och frö av växter, som odlas blott till prydnad. Rikssortlistan
omfattar därför inte bara kvalitetsprovade sorter av lantbruksväxterna
utan också sorter av köksväxter vilka vid prövning i praktiskt viktiga avseenden
visat sig vara lämpliga för svensk växtodling. För köksväxterna är
statsplombering som framgår av det föregående inte obligatorisk. I viss utsträckning
plomberas dock köksväxtutsäde frivilligt.

Ur växtförädlingsfonden sker utdelning två gånger om året genom bidrag
till svenska växtförädlare och svenska representanter för utländska förädlare.
Om utdelningen beslutar Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen.
Varje förädlares bidrag från fonden skall i princip motsvara summan
av de växtförädlingsavgifter, som influtit för de sorter han framställt. För
medelstilldelningen gäller särskilda villkor, vilka närmare angetts i den
proposition som låg till grund för de båda nämnda förordningarna av år
1961 (prop. 1961:92). För att svensk förädlare skall erhålla bidrag krävs
att han vid tiden för bidragsbeslutet fortfarande bedriver växtförädling i
ej allenast obetydlig omfattning. För att representant för sortinnehavare
i främmande land skall kunna få bidrag ställs krav på att det andra landet
medger svenska förädlare motsvarande förmåner. Medel, som inte kan utdelas
enligt angivna principer, skall ställas till förfogande för statens forskningsråd
för skogs- och jordbruksforskning att av rådet användas för att
stödja forskarinsatser inom växtförädlingens område. Eftersom fonden inte
belastas med några omkostnader för uppbörd och administration, kommer
medlen oavkortade växtförädlingen tillgodo.

Utdelningar från fonden har uppgått till följande belopp per budgetår i
runda tal, nämligen 1,4 milj. kr. 1961/62, 1,7 milj. kr. 1962/63, 1,5 milj. kr.
1963/64, 1,6 milj. kr. 1964/65, 1,9 milj. kr. 1965/66, 1,8 milj. kr. 1966/67,

2,3 milj. kr. 1967/68, 3,4 milj. kr. 1968/69 och 3,6 milj. kr. 1969/70. Höjningen
av beloppen för de två sista budgetåren är betingad av att avgiften för
strå- och trindsäd höjdes till 1 kr. 25 öre per deciton fr. o. m. den 1 juli 1967
och att systemet utvidgades till väsentligt flera arter fr. o. m. den 1 juli 1968.
Såvitt gäller svensk förädlingsverksamhet har bidrag ur fonden t. o. m. budgetåret
1968/70 tilldelats följande svenska företag, nämligen Sveriges utsädesförening,
W. Weibull AB, Hammenhögs frö, som ägs av Allmänna svenska
utsädesaktiebolaget, Skåne-Hallands utsädes AB, som sedan år 1964 ägs av
W. Weibull AB, och Institutet för växtforskning och kyllagring. Bidragen till
Sveriges utsädesförening har utgått med belopp som växlat mellan 600 000

LU 1971:12

22

kr. och 1,5 milj. kr. Till W. Weibull AB har årliga bidraget — inklusive
bidrag till företaget som representant för utländska förädlare — varierat
mellan 600 000 kr. och 1,5 milj. kr. De övriga företagen har fått endast mindre
belopp. Till svenska representanter för förädlare i Danmark, Nederländerna
och Förbundsrepubliken Tyskland har utgått bidrag med ej obetydliga
belopp. Sålunda uppbar t. ex. det sedan år 1964 av W. Weibull AB
ägda AB Hallands frökontor som representant för utländska förädlare 1969/
70 bidrag med 134 000 kr.

Statsplomberingen sker normalt i någon av klasserna statsplomb A, B, C,
D eller E. Statsplomb A avser stamutsäde; klassen förekommer inte i allmänna
marknaden. Statsplomb B avser basutsäde och rätten att få utsäde
plomberat i denna klass är förbehållen förädlaren eller dennes representant.
En förutsättning för plombering i statsplomb B är att varan utgör
skörd av odling, som grundats på av förädlaren utvalt stamutsäde, vilket i
fråga om sortrenhet godkänts av frökontrollanstalten. Då endast plomberat
utsäde får saluföras yrkesmässigt innebär detta att förädlaren praktiskt
sett har ensamrätt att föra sin sort i handeln. Genom denna ensamrätt har
förädlaren eller hans rättsinnehavare möjlighet att dra ekonomisk fördel
av förädlingsresultatet såvitt gäller generationer av en sort som kan ifrågakomma
för plombering i statsplomb B.

I övrigt hindrar statsplomberingsreglerna inte att vem som helst förökar
och säljer utsäde av en statsplomberad sort utan tillstånd av den som framställt
sorten. Under den senaste femårsperioden tillhörde i medeltal cirka
12 % av allt statsplomberat utsäde av stråsäd statsplomb B och dess tidigare
motsvarighet. Den genom plomberingsförfattningarna uppkomna ensamrätten
är således begränsad till en relativt trång sektor av den svenska utsädesmarknaden.

Den nya patentlagen (1967:837), som trätt i kraft den 1 januari 1968,
undantar uttryckligen från patent växtsorter eller väsentligen biologiskt förfarande
för framställning av växter. Patenterbart är emellertid mikrobiologiskt
förfarande och alster av sådant förfarande. Huruvida patent kunde
meddelas på växtsort enligt den tidigare gällande patentförordningen var ej
löst i författningstexten. Något patent som direkt avsett en växtsort har
emellertid såvitt bekant ej meddelats enligt denna förordning.

Varumärkeslagen (1960: 644) lär i viss utsträckning ha utnyttjats av förädlingsföretagen
för skydd av deras förädlingsprodukter. Varumärke skall
sålunda ha använts för att skilja av växtförädlaren saluförda utsädesvaror
från andra näringsidkares. Därvid är emellertid att märka att det bara är
varumärket och inte den sort, på vilken förädlaren använder varumärket
som skyddas. Varumärkesreglerna hindrar därför inte, att en konkurrent
saluför utsäde av samma sort under annat namn eller att han säljer utsäde
av sorten utan att ange namnet.

Beträffande utsädesvaror som skall statsplomberas föreligger skydd mot
omdöpning. Statsplomberingsbestämmelserna kräver nämligen i regel att ut -

LU 1971:12

23

sädet skall härstamma från sort som vid det särskilda prövningsförfarandet
åsatts ett godtagbart namn. Plombering kan ej ske under annat namn än
det för plombering godkända sortnamnet. Om detta namn tillika registrerats
eller inarbetats såsom varumärke kunde det göras gällande att varumärkesskyddet
såsom sådant skulle förhindra ett obehörigt begagnande av det
godkända sortnamnet och att således varumärkesregistreringen i förening
med bestämmelserna om statsplomberingen på växtförädlingsområdet skulle
skänka ett bättre skydd än varumärkeslagstiftningen i och för sig kan ge.
Emellertid kan det hävdas att godtagandet av ett varumärke som sortnamn
medför att varumärket degenereras som kännetecken och övergår
till att bli en allmän beteckning på sorten. Därmed skulle varumärkesskyddet
inte längre kunna upprätthållas. Det är således ovisst om något skydd
verkligen kan uppnås på denna väg. Domstolsavgöranden på området torde
saknas.

Enligt uppgift av patent- och registreringsverket har under ganska lång
tid årligen något eller några tiotal varumärken för växtförädlingsprodukter
registrerats. Härav synes framgå att växtförädlare och deras marknadsföringsorgan
haft intresse av att utnyttja varumärkeslagstiftningen. Förädlarens
avsikt med att såsom varumärke registrera sortnamn tycks ofta
ha varit att försäkra sig om att ensam kunna förse marknaden med utsäde
av sorten. Däremot synes man hittills ej ha utnyttjat varumärkesskyddet
genom licensgivning.

4. Utredningen

Utskottet hänvisar till propositionen s. 27—45.

5. Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 45—64.

6. Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen i den allmänna
motiveringen följande.

6.1 Allmänna synpunkter

Den 1 juli 1961 infördes i Sverige ett system med växtförädlingsavgifter
och obligatorisk statsplombering av utsädesvara. Systemet, som från början
gällde endast stråsäd och trindsäd, utvidgades den 1 juli 1968 och den 1 juli
1970 och omfattar nu alla lantbruksväxter — utom sockerbeta, lin och
hampa — samt alla grönyteväxter. Syftet med systemet är att tillföra växtförädlingen
ökade ekonomiska resurser och att förbättra kvaliteten på utsäde.

LU 1971:12

24

Systemet fungerar i huvudsak på följande sätt. Allt utsäde av ifrågavarande
växter, som skall marknadsföras, måste statsplomberas. Statsplombering
får normalt ske endast av utsäde som intagits i en särskild lista, rikssortlistan,
och som uppfyller vissa krav, främst i fråga om odlingsvärde. I
samband med statsplomberingen tas ut växtförädlingsavgifter som tillförs en
särskild fond, växtförädlingsfonden. Från fonden utdelas bidrag till växtförädlarna,
vilka bidrag i princip motsvarar växtförädlingsavgifterna på vederbörande
sorter. Även utländska förädlare kan under förutsättning av likabehandling
från vederbörande lands sida av svenska växtförädlare få bidrag
genom svenska representanter.

Systemet har medfört en betydande förstärkning av växtförädlingsföretagens
ekonomi. Utdelningen från fonden uppgick till 1,4 milj. kr. redan
för budgetåret 1961/62 och den har därefter praktiskt taget oavbrutet stigit
för att för budgetåret 1969/70 uppgå till 3,6 milj. kr. Det är en allmän uppfattning
att syftet att förbättra kvaliteten på utsädet också vunnits.

Samtidigt med att det nu nämnda systemet infördes här i landet pågick
förhandlingar om en internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter.
Konventionen undertecknades i slutet av år 1961 och trädde i
kraft den 10 augusti 1968 sedan den ratificerats av Danmark, Förbundsrepubliken
Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Även Frankrike
torde inom kort komma att ratificera konventionen. Andra stater som förväntas
tillträda konventionen är Belgien, Spanien och Ungern.

Konventionen, som i princip avser alla kulturväxter, har till ändamål att
tillerkänna växtförädlarna en privaträttslig ensamrätt till nya växtsorter.
Ensamrätt kan erhållas endast om växtsorten kan skiljas från andra, förut
kända sorter och om den är homogen och stabil. Förutsättningarna för ensamrätt
undersöks enligt ett särskilt förprövningssystem. Ensamrätten innebär
i huvudsak att ingen utan förädlarens eller hans rättsinnehavares lov
får marknadsföra eller för kommersiell avsättning framställa förökningsmaterial
av sorten. Användning av förökningsmaterial av sorten är däremot
i regel fritt men faller under förädlarens eller hans rättsinnehavares kontroll
i de fall då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvändig
för kommersiell framställning av annan sort. I fråga om prydnadsväxterna
omfattar ensamrätten också användning av plantor eller delar av plantor
som förökningsmaterial för kommersiell framställning av snittblommor eller
annat material för prydnadsändamål.

Växtförädlingsskyddsutredningen, som tillsattes år 1962, fick i uppdrag
att utreda den för svenska förhållanden lämpligaste utformningen av ett
skyddssystem, som kunde göra det möjligt för vårt land att tillträda konventionen.
Utredningen hade därvid i första hand att granska möjligheterna
att i sak behålla det nuvarande svenska systemet beträffande största möjliga
antal växtslag.

Utredningen avgav i maj 1969 ett betänkande, Växtförädlarrätt (SOU
1969: 15). I betänkandet, vars innehåll jag tidigare utförligt redovisat, fram -

LU 1971:12

25

håller utredningen att den praktiskt inriktade växtförädlingen behöver ökade
ekonomiska resurser för att kunna möta de ständigt stigande kraven på
sorter med förbättrade egenskaper och medverka till en fortsatt effektivisering
av jordbruket och trädgårdsnäringen. Utredningen diskuterar tre olika
lösningar. Den första innebär att man bygger vidare på växtförädlingsavgiftssystemet
genom att utvidga detta till flera växtslag och höja avgifterna.
Den andra är att man inför ett privaträttsligt system som möjliggör för förädlarna
att ta ut licensavgifter för växtförädlingsprodukter. Den tredje lösningen
förutsätter en användning av båda systemen i kombination.

Utredningen stannar för den tredje lösningen. Det innebär först och
främst att utredningen föreslår att ett system med privaträttslig ensamrätt
till växtsorter införs i Sverige. Förslaget ges formen av en lag om växtförädlarrätt,
som i materiellt hänseende anknyter mycket nära till konventionen.
Vidare innebär utredningens förslag att systemet med växtförädlingsavgift
och bidrag ur växtförädlingsfonden behålls och samordnas med det
privaträttsliga systemet.

Utredningens lagförslag har i princip tillstyrkts så gott som enhälligt av
remissinstanserna. Dessa framhåller särskilt betydelsen av att Sverige ansluts
till växtförädlarkonventionen. Även förslaget att växtförädlingsavgiftssystemet
skall behållas har allmänt tillstyrkts, såvitt gäller ”gamla” sorter,
dvs. sorter som före den föreslagna växtförädlarrättslagens ikraftträdande
finns på den svenska marknaden. Med avseende på ”nya” sorter däremot föreligger
olika meningar både i frågan huruvida systemet överhuvudtaget
skall behållas och, i sådant fall, i frågan om hur samordningen skall göras.

När ställning nu skall tas till utredningens förslag, vill jag till en början
erinra om att växtförädlingen i vårt land åtnjuter stöd även på annat sätt
än genom växtförädlingsavgiftssystemet, vilket belastar omsättningen av utsäde
och således väsentligen bärs av avnämarna. Redan långt innan detta
system infördes har nämligen staten i olika former gett stöd åt växtförädlingen
och så sker alltjämt. Vid lantbrukshögskolan bedrivs sålunda grundforskning
och försöksverksamhet, vars resultat kommer växtförädlarna tillgodo.
Vidare lämnas ekonomiska bidrag över statsbudgeten till olika företag,
som bedriver praktisk växtförädling. Bidragen har i vissa fall karaktären av
allmänt stöd åt företagens verksamhet, medan de i andra fall är avsedda för
grundforskning och tillämpad forskning samt till angelägen men ekonomiskt
vansklig praktisk växtförädling. Växtförädlingsföretagen har också fått ekonomiskt
stöd från statens råd för skogs- och jordbruksforskning och dess
föregångare.

Växtförädlingsskyddsutredningen ger belägg för att det är ett samhällsintresse
att växtförädlingen tillförs ytterligare medel. Utredningen framhåller
att det är önskvärt att möta de skärpta kraven på sortmaterialet i
samband med jordbrukets mekanisering, att stegra avkastningsförmågan
hos kulturväxterna, att variera deras mognadstid, att stärka deras tålighet
och resistens i olika avseenden, att höja deras odlingsvärde och att anpassa

LU 1971:12

26

deras kvalitetsegenskaper till olika industriella och konserveringstekniska
behov. Jag delar utredningens uppfattning att växtförädlingen står inför
många kostnadskrävande uppgifter. Vad gäller resistensförädlingen kan ytterligare
framhållas att sjukdomsalstrande mikroorganismer efter hand anpassar
sig till förädlade sorter, varför denna förädling ständigt måste fortgå.
En förbättrad resistens mot sjukdomar och parasiter är för övrigt betydelsefull
också därför att den kan minska behovet av bekämpningsmedel.
Jag anser alltså i likhet med utredningen att växtförädlingen bör ges möjlighet
att erhålla ökade inkomster.

Den första av de av utredningen diskuterade lösningarna syftar till en utvidgning
av systemet med växtförädlingsavgift och bidrag ur växtförädlingsfonden
till att gälla fler växtarter och innefattar också en höjning av avgiften.
Om man ser till enbart svenska förhållanden talar flera skäl för en
sådan lösning. Systemet är enkelt och billigt att administrera. Växtförädlingsföretagen
belastas inte med kostnader och besvär för uppbörden. Att
avgiften och därmed bidragen ur fonden utgår med bestämda belopp per
deciton underlättar den ekonomiska kalkyleringen för företagen. För statsmakterna
medger systemet en säker överblick över hur mycket medel som
tillförs växtförädlingen. Därigenom kan systemets konsekvenser i olika avseenden
lättare bedömas.

Mot att enbart bygga ut växtförädlingsavgiftssystemet talar emellertid
att en sådan åtgärd passar dåligt in i den pågående internationella utvecklingen.
Svensk växtförädling har hittills haft stora framgångar utomlands.
Många svenska sorter förekommer på europeiska marknader. Men om Sverige
står utanför konventionen får de svenska växtförädlarna svårare att
göra sig gällande på många av dessa marknader genom att möjligheterna
att konkurrera med nya växtsorter stoppas eller försvåras. Därmed försvinner
en viktig inkomstkälla för de svenska växtförädlingsföretagen. Intresset
för den svenska marknaden från utländska växtförädlingsföretags sida
torde bli ringa, vilket minskar Sveriges möjligheter att få del av goda utländska
sorter. Och svenska företag kommer helt allmänt att gå miste om
mycket av den stimulans som konkurrens och samarbete med utländska
företag kan ge.

Med Storbritannien och, för begränsad tid framåt, även med Danmark
och Nederländerna kan visserligen sortutbyte pågå även utan svensk konventionsanslutning.
Med Förbundsrepubliken Tyskland torde det inte kunna
ske, eftersom detta land — liksom i princip Danmark och Nederländerna
— kräver reciprocitet för att ge rättsskydd åt svenska sorter, övervägande
sannolikhet talar för att nyanslutna länder också kommer att kräva reciprocitet.
Möjligheten att träffa bilaterala avtal om sortutbyte vid sidan om konventionen
torde i framtiden inte vara stora.

Av det sagda framgår att alternativet med enbart en utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter sannolikt medför att avgifterna får höjas

LU 1971:12

27

avsevärt, om företagen skall kunna kompenseras för minskade intäkter av
utländskt utnyttjande av svenska sorter.

En svensk lagstiftning om ensamrätt till växtförädlingsprodukter i enlighet
med konventionens krav och ett svenskt tillträde till konventionen
bör enligt min mening få övervägande gynnsamma verkningar. Det kan antas
stimulera växtförädlingsföretagen till ytterligare ansträngningar för att få
fram nya förbättrade sorter som kan ge licensintäkter från såväl den svenska
marknaden som marknader utomlands. Det bör också leda till ökad konkurrens
på den svenska marknaden till nytta för folkhushållet. Konkurrens och
samarbete på det internationella planet bör rimligtvis vara mer forskningsoch
utvecklingsbefrämjande än det huvudsakligen på den svenska marknaden
inriktade arbete, som blir följden om Sverige avstår från anslutning till
konventionen.

Jag vill i detta sammanhang beröra en synpunkt av principiell natur som
har anförts mot växtförädlarrättssystemet. NO har utifrån de intressen av
fri och obunden konkurrens, som han har att bevaka, anmält tvekan inför
den föreslagna ensamrätten till följd av att denna kan medföra att växtförädlarna
dirigerar marknadsföring och priser. Möjligheterna att ingripa
häremot med stöd av konkurrensbegränsningslagen eller de föreslagna
tvångslicensreglerna bedömer han som otillräckliga.

Som NO framhåller innebär den föreslagna växtförädlarrätten i och för sig
en konkurrensbegränsning. Myndigheterna kan emellertid ingripa med stöd
av konkurrensbegränsningslagen om ensamrätten utnyttjas till att framtvinga
eller understödja annan konkurrensbegränsning, vilken faller utom
ramen för ensamrättsinstitutet. Vidare har de tvångslicensbestämmelser som
förslaget innehåller utformats så att de ger stora möjligheter till ingripande
om ensamrätten brukas på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt. Bestämmelsernas
existens bör därför verka som en spärr mot missbruk av
ensamrätten. Som utredningen understryker påverkas prisbildningen vidare
av en mängd svårbedömda faktorer, bland annat konkurrensen från icke skyddade
sorter. Jag vill dessutom erinra om att ensamrätt och svensk anslutning
till konventionen även kan antas verka konkurrensbefrämjande genom att
stimulera förädlingsarbetet och göra den svenska marknaden mer attraktiv
för utländska växtförädlarföretag.

Av särskild betydelse vid bedömningen av växtförädlarrätten från konkurrensbegränsningssynpunkt
är ensamrättens utformning. Konventionen
är restriktiv och begränsar ensamrätten till att avse endast förökningsmaterial.
Utredningens lagförslag förtydligar detta bl. a. i så måtto att det därav
klart framgår att förökningsmaterial som är avsett för konsumtion inte
omfattas av ensamrätten. Jag anser att det begränsade innehåll som växtförädlarrätten
har enligt konventionen och lagförslaget är ägnat att minska
farhågorna för att ensamrätten skall få från allmän synpunkt skadlig konkur
ren sver kan.

LU 1971:12

28

De av NO anförda betänkligheterna bör därför enligt min mening inte
föranleda att vårt land skall avstå från att ansluta sig till det internationellt
accepterade systemet för stöd åt växtförädlingen.

Nordiska rådets svenska delegation har under hänvisning till det nära
nordiska samarbetet inom immaterialrätten i övrigt beklagat att förslag inte
föreligger om gemensam nordisk lagstiftning även på detta område och har
förordat att det svenska lagförslaget inte genomförs förrän övriga länders
ståndpunkt i saken blir klar.

Jag vill till detta nämna att i Danmark finns sedan år 1962 en lag om
skydd för förädlarrättigheter till växter. Denna lag är efter vissa betydelsefulla
ändringar, som trätt i kraft den 1 juni 1968, i materiellt hänseende
lik utredningsförslaget. Danmark är redan medlem av växtförädlarunionen.
I Norge studerar man frågan om landet bör antaga en lag om skydd för växtförädlingsprodukter
och ansluta sig till konventionen. Från norsk sida har
man förklarat sig inte ännu vara beredd att ta ställning till frågan om gemensam
nordisk lagstiftning. I Finland nöjer man sig tills vidare med att
följa utvecklingen inom växtförädlarunionen och de övriga nordiska länderna.

På grund av det skiftande läget i de olika nordiska staterna är det uppenbart
att en svensk anslutning till konventionen försenas avsevärt om den skall
föregås av ett försök att nå fram till en gemensam nordisk lagstiftning. Att
Sverige snarast kommer med i samarbetet inom konventionens ram är angeläget.
Som kommer att framgå av vad jag i fortsättningen har att anföra
är det många viktiga frågor som förbereds för avgörande inom växtförädlarunionen.
Att Sverige deltar i dessa förberedelser och därav följande beslut
torde inte bara vara ett svenskt utan också ett internationellt intresse.
Jag anser därför att det svenska lagstiftningsarbetet bör fullföljas snarast
möjligt. Om Sverige vinner anslutning till konventionen kommer givetvis
ett samarbete med Danmark att tas upp.

Med stöd av det anförda förordar jag att en lag om växtförädlarrätt i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag genomförs och att
Sverige tillträder konventionen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971.
I likhet med utredningen anser jag vidare att stödet till växtförädlingen via
bidrag över statsbudgeten och växtförädlaravgiftssystemet skall behållas.
Samordningen mellan växtförädlarrätten och avgiftssystemet medför dock
vissa problem. Jag avser att återkomma till dessa i ett senare sammanhang
(avsnitt 6.7).

6.2 Växtförädlarrättens objekt och subjekt

Ensamrättens föremål är enligt konventionen förökningsmaterial
av växtsort. Ordet sort anges avse varje cultivar, klon, linje, stam
eller hybrid, som är odlingsbar och som uppfyller vissa fordringar. Utredningens
förslag använder också termen växtsort men definierar inte denna

LU 1971:12

29

term. Varken konventionen eller lagförslaget ger skydd åt metoder för framställning
av växtsort.

Mot förslaget att skyddet skall avse visst material av växtsort har ingen
invändning framställts under remissbehandlingen. Däremot har Stockholms
rådhusrätt — under erinran om att enligt patentlagen patent inte meddelas
på växtsort eller på väsentligen biologiskt förfarande för framställning av
växter men väl på mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande
— framhållit att frågan om metodskydd avseende annat än mikrobiologiskt
förfarande bör ägnas uppmärksamhet när nu ett patentliknande skydd för
växtsort föreslås.

Vad först gäller termen växtsort anser jag att någon legaldefinition härav
inte behövs, eftersom termens innehåll som jag senare skall utveckla
(avsnitt 6.3) får anses tillräckligt klarlagd genom de skyddsförutsättningar
som konventionen och lagförslaget uppställer. Med anledning av Stockholms
rådhusrätts uttalande om att frågan om visst metodskydd för växtförädling
bör uppmärksammas vill jag hänvisa till vad utredningen har anfört i denna
fråga. Utredningen framhåller att det är av vikt att växtförädlingsmetoder,
som utarbetas främst inom förädlingsforskningen, så snabbt som möjligt
ställs till allmänt förfogande och att en hög standard hos växtförädlingen
är beroende av en öppen kommunikation mellan teori och praktik, en fri
växelverkan mellan forskning och praktiskt förädlingsarbete. Företrädare
för forskning och praktisk växtförädling har också enligt utredningen i
skilda sammanhang ställt sig avvisande mot tanken på patenterbarhet av
växtförädlingsmetoder. Av detta drar utredningen den slutsatsen att det
inte heller nu finns anledning att införa rättsskydd för väsentligen biologiskt
förfarande för framställning av växter. Jag ansluter mig till utredningens
bedömning på denna punkt.

Konventionen gäller i princip alla växtsläkten och växtarter men ger
unionsstaterna möjlighet att bygga ut skyddet i etapper efter vissa närmare
angivna regler. Även utredningens lagförslag utgår från samma princip,
men Kungl. Maj :t bemyndigas enligt förslaget förordna att växtförädlarrätt
får förvärvas endast för växtsort tillhörande växtsläkte eller växtart som
anges i förordnandet. I anslutning härtill föreslår utredningen att Kungl.
Maj :t i tillämpningskungörelse skall förordna att lagen skall vara tillämplig
på sammanlagt 96 växtsläkten och växtarter, varibland alla de 13 som
enligt konventionen är obligatoriska efter visst antal år.

I sak har utredningens förslag allmänt godtagits, men enstaka remissinstanser
har föreslagit vissa tillägg till listan. I formellt hänseende har ett
par remissinstanser framfört kritik mot att det enligt förslaget inte framgår
av själva lagen vilka växtarter den är tillämplig på.

Jag kan väl förstå de sålunda framförda formella betänkligheterna. Emellertid
kan det enligt vad jag inhämtat möjligen ifrågasättas om den av utredningen
presenterade listan kan betraktas som slutgiltig i alla detaljer.
Vidare kan förhållandevis lätt förändringar inträffa som föranleder att

3 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 12

LU 1971:12

30

listan bör kompletteras i framtiden. De praktiska skäl som talar för att det
överlämnas till Kungl. Maj :t att bestämma på vilka växtsläkten och växtarter
lagen skall tillämpas är så starka att jag anser mig böra i huvudsak
ansluta mig till utredningens förslag på denna punkt. Lagtekniskt förordar
jag emellertid en annan lösning än den av utredningen föreslagna. Härtill
återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att överse den av utredningen
föreslagna listan i detalj. I detta sammanhang vill jag endast betona att
sedan en växtart en gång infogats i systemet, den inte utan tungt vägande
skäl bör uteslutas därifrån, eftersom en sådan åtgärd skulle kunna leda till
rättsförluster för den som bedrivit växtförädling i förlitande på möjligheten
att få skydd för den framtagna produkten.

Vad angår tillämpningsområdet i övrigt föreslår utredningen
att lagen skall äga tillämpning endast på växtsort som framställts här i riket
eller utom riket av svensk medborgare samt att lagens tillämpning med
avseende på växtsort som i övrigt framställts i annan stat i princip skall
förutsätta ömsesidighet. Det väsentligaste motivet för detta förslag är att
tre av de fyra stater som hittills ratificerat konventionen i princip kräver
reciprocitet för att bevilja rättsskydd åt växtsorter som framställts utomlands
av utländska förädlare. Stockholms rådhusrätt — som påpekar att patentlagen
gäller utan motsvarande begränsning — ifrågasätter om utredningens
förslag på denna punkt är tillräckligt motiverat. För egen del vill jag
till vad utredningen anfört om utländska lagar nu också foga den upplysningen
att man i Frankrike, där man avser att snarast ratificera konventionen,
den 11 juni 1970 antagit en lag om skydd för växtförädlingsprodukter,
vilken bygger på reciprocitetsprincipen. Att det övervägande antalet stater
inom växtförädlarunionen sålunda kräver reciprocitet för att meddela rättsskydd
åt utländska sorter bör verka som ett incitament för utanförstående
stater att söka anslutning och därmed på sikt gagna växtförädlingen. Jag
biträder därför utredningens förslag i denna fråga.

När det gäller frågan om växtförädlarrättens subjekt skall
enligt utredningens förslag bara fysisk person kunna anses som förädlare av
växtsort. Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, SAF och LO har emellertid
förordat att även ett växtförädlingsföretag såsom sådant skall kunna betraktas
som förädlare till växtsort som framställts inom företaget.

Konventionens artikel 3 föreskriver att fysiska och juridiska personer, som
har hemvist i en av unionsstaterna, skall i de andra unionsstaterna åtnjuta
samma behandling som dessa staters särskilda lagar tillerkänner sina
egna medborgare i fråga om erkännandet och skyddet av förädlarens rätt.
Detta torde inte innebära ett krav på att juridiska personer ges ställning
som förädlare, i varje fall inte så länge överlåtelse av förädlarrätt till juridiska
personer är möjlig. Sådan överlåtelse förutsätts kunna ske enligt utredningens
lagförslag.

Utredningen upplyser att juridisk person inte kan vara förädlare enligt

LU 1971:12

31

de nederländska och tyska lagarna. Av den danska lagens avfattning framgår
inte hur frågan har lösts där. Förarbetena till lagen synes emellertid ge vid
handen att såväl fysisk som juridisk person kan anses som förädlare.

För egen del vill jag gärna medge att vissa skäl talar för att även juridisk
person skall kunna betraktas som förädlare. Växtförädling drivs till övervägande
delen av företag, som har forskare och annan personal anställda
för ändamålet. Vidare pågår förädlingsarbete med en sort ofta lång tid, under
vilken de personer som sysslar med uppgiften kan skifta. Det torde
emellertid i praktiken inte bereda några svårigheter att bestämma vem eller
vilka som är att anse som förädlare. Med hänsyn härtill och till önskemålet
att reglera denna fråga enhetligt på hela det immaterialrättsliga fältet ansluter
jag mig till utredningens förslag att endast fysisk person skall kunna
anses som förädlare.

Problemet med arbets- och uppdragstagares rätt till
skyddsberättigade arbetsresultat, framställda i tjänsten eller under uppdragets
fullgörande, är i princip detsamma på detta område som inom patenträtten,
mönsterrätten och de övriga immaterialrätterna. En lösning genom
lagstiftning finns endast inom patenträtten. Men mönsterrättsutredningen
föreslog i betänkandet Mönsterskydd (SOU 1965:61) att frågan om arbetstagarmönster
skulle utredas särskilt och att en eventuell lagstiftning
skulle samordnas med en motsvarande lagstiftning på bl. a. det upphovsrättsliga
området.

Som jag närmare utvecklade i propositionen med förslag till mönsterskyddslag
(prop. 1969: 168) ansåg jag att tiden ännu inte var mogen för
en sådan utredning. Skälen härtill var sammanfattningsvis att resultatet av
pågående överväganden i frågan om ny lagstiftning rörande arbetstagares
uppfinningar borde avvaktas, att underlag ännu saknades för att bedöma
problemen kring arbetstagarmönster och, framför allt, att frågor av denna
art syntes lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens organisationer och att följaktligen
denna väg borde prövas i första hand.

De två sistnämnda skälen att inte föregripa utvecklingen med lagstiftning
har motsvarande giltighet när det gäller arbetstagares och uppdragstagares
rätt till växtsorter som framställts i tjänsten eller under utförande av uppdraget.
På detta område gäller i högre grad än inom immaterialrätten i övrigt
att problemen kan förutses i förväg. I det helt övervägande antalet fall
torde nämligen gälla att nya sorter framkommer som resultat av samarbete
mellan personer som anställts för eller getts i uppdrag att bedriva förädlingsarbete.
Tyst eller uttryckligt torde det följaktligen i normalfallen vara
klart mellan parterna hur dessa frågor skall lösas. Jag anser därför att det
f. n. saknas anledning att vidta några särskilda åtgärder. Om i en framtid
frågan om arbetstagares rättsställning på det immaterialrättsliga området
tas upp i ett större sammanhang, bör givetvis också förhållandena på växtförädlarrättens
område uppmärksammas.

LU 1971:12

32

6.3 De allmänna skyddsförutsättningarna

Jag anser i likhet med utredningen att de allmänna förutsättningarna
för erhållande av skydd för växtsort skall utformas väsentligen enligt vad
som föreskrivs därom i konventionen. Tre huvudförutsättningar skall alltså
föreligga, nämligen att sorten kan särskiljas från andra redan kända sorter,
att den är homogen och att den är stabil. Tillämpningen av dessa krav
i de konkreta fallen erbjuder givetvis en mängd problem. Under remissbehandlingen
har särskilt kravet på homogenitet uppmärksammats. Till
dessa frågor återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Jag delar också utredningens uppfattning att frågan om den nya sortens
odlingsvärde inte skall tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. Odlingsvärdet
har givetvis mycket stort intresse då det gäller utsäde som skall
marknadsföras i Sverige. Detta intresse tillgodoses emellertid genom vårt
system med obligatorisk statsplombering av utsädesvara. Avsikten är att
detta system skall bestå vid sidan av växtförädlarrätten. Till frågorna om
samordning av det nu gällande och det nya systemet återkommer jag i annat
sammanhang (avsnitt 6.7).

Med avseende på särskillnadskravet finns, som Sveriges advokatsamfund
har påpekat, anledning att jämföra med förhållandena inom patenträtten.
Enligt patentlagen får patent meddelas endast på uppfinning som väsentligen
skiljer sig från vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Som
känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt. Utan hinder av att uppfinningen
inom viss tid blivit allmänt tillgänglig får dock patent meddelas om detta
berott antingen på att någon gjort sig skyldig till uppenbart missbruk i förhållande
till sökanden eller hans rättsinnehavare eller på att sökanden eller
hans rättsinnehavare förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd
internationell utställning. Advokatsamfundet framhåller att man enligt
patentlagen inte kan söka patent på en uppfinning som är exakt densamma
som en tidigare bekantgjord sådan. Samfundet påpekar att enligt ordalagen
i den bestämmelse i ämnet som utredningen har föreslagit — ”sorten skall

skilja sig från andra sorter, vilka är kända” etc. — bestämmelsen

inte omfattar det fallet att det föreligger s. k. nyhetshinder på grund av att
den sort som ansökningen avser har blivit känd. Denna innebörd är dock
enligt samfundets uppfattning inte åsyftad och samfundet föreslår därför en
justering av lydelsen. Mot detta vill jag invända att samfundet synes förbise
den viktiga skillnaden mellan patenträtten och växtförädlarrätten att den
förra i princip är ett idéskydd medan den senare avser konkreta produkter,
vilka man fått fram vid ett som regel både långvarigt och komplicerat förädlingsarbete.
Det är alltså fullt möjligt att skilja mellan ”egen” och ”annan”
sort. Vidare är det inte som samfundet antar avsikten att kännedom
om en sort i alla situationer skall hindra att växtförädlarrätt beviljas för
denna. Om den sort för vilken växtförädlarrätt söks är så lik en annan
sort, som redan är allmänt känd — oavsett på vilket sätt den blivit det —

LU 1971:12

33

att den bedöms ligga inom ”skyddsomfånget” för den andra sorten, föreligger
registreringshinder. Om den sort för vilken växtförädlarrätt söks inte är
i denna mening lik någon annan allmänt känd sort, utgör det däremot i princip
inte något hinder mot växtförädlarrätt att den ”sökande” sorten själv
har blivit allmänt känd. Bara i en situation är allmän kännedom om den
”sökande” sorten registreringshindrande, nämligen om kännedom uppkommit
därigenom att sorten i fråga med förädlarens eller hans rättsinnehavares
samtycke marknadsförts inom landet före dagen för registreringsansökningen
eller utom riket i mer än fyra år före nämnda dag. Advokatsamfundets
nu berörda invändning föranleder mig därför inte att frångå utredningens
förslag.

Avsikten med bestämmelsen alt marknadsföring av den ”sökande” sorten
utom riket i högst fyra år före registreringsansökningen inte skall utgöra
hinder mot registrering torde vara att förädlaren skall ha möjlighet att pröva
sin sort på utländska marknader under fyra år utan att gå miste om
möjligheten till skydd. Mot en sådan regel kan enligt min mening invändningar
resas. Så snart en sort börjat marknadsföras i annat land kan den
nämligen i princip importeras lill och marknadsföras i Sverige av annan
än förädlaren och utan dennes samtycke. Detta gäller dock i praktiken inte
sorter som är underkastade obligatorisk statsplombering, eftersom statsplombering
regelmässigt förutsätter att sorten införts i rikssortlistan och
sådan införing är beroende av ansökan av förädlaren eller hans rättsinnehavare.
Men såvitt gäller sorter tillhörande köks- eller prydnadsväxterna
kan alltså ensamrätt förvärvas av förädlaren eller hans rättsinnehavare efter
fyra års fri import och marknadsföring. En sådan ordning synes mig inte
fullt tillfredsställande varför man från svensk sida efter anslutning till konventionen
torde böra verka för att den upphävs eller modifieras.

Som en ytterligare förutsättning för rättsskydd uppställer konventionen
krav på att sorten erhåller en benämning. Föreskrift härom bör upptagas
bland registreringsbestämmelserna.

6.4 Växtförädlarrättens innehåll och omfång

Den rättspolitiska värderingen av hur gränserna för en immaterialrättslig
ensamrätt skall dras är alltid vansklig. Särskilt gäller detta då fråga är
om en ny ensamrätt, där det inte finns någon erfarenhet av hur olika avvägningar
av allmänna och enskilda intressen mot varandra verkar. En
rimlig utgångspunkt synes mig vara att man i inledningsskedet ger ensamrätten
ganska snäva gränser. Det torde vara lättare att i ett senare skede
utvidga en förhållandevis begränsad ensamrätt, om man skulle finna att
upphovsmannens berättigade intressen inte tillgodoses, än att inskränka en
från början vidsträckt rätt, om det skulle visa sig att den har från allmän
synpunkt inte önskvärda konsekvenser.

Växtförädlarrätten har många beröringspunkter med andra immaterial -

LU 1971:12

34

rättsliga ensamrätter, särskilt patenträtten. Det bör dock betonas att växtförädlarrättens
föremål till mycket stor del är för folkhushållet synnerligen
betydelsefulla produkter. Detta manar till försiktighet när det gäller att
bestämma ensamrättens innehåll.

Växtförädlarrättens föremål är till skillnad från alla andra immaterialrätters
levande och föränderlig materia. Detta skapar för växtförädlarrätten
alldeles specifika avgränsningsproblem.

Att jag stannat för att tillstyrka att man i vårt land inför privaträttslig
ensamrätt till växtförädlingsprodukter beror främst på att det privaträttsliga
systemet är det internationellt accepterade och att jag tror att svensk växtförädling
skulle hämmas av att stå utanför detta system. Det är då för mig
naturligt att vid avgränsningen av ensamrätten särskilt beakta den internationella
konventionen i ämnet. Konventionen har också i mycket hög grad
varit vägledande för utredningen. Jag kan i princip ansluta mig till utredningens
förslag i fråga om växtförädlarrättens innehåll. Ensamrätten bör sålunda
omfatta endast yrkesmässig framställning och marknadsföring av
förökningsmaterial av växtsort samt i vissa fall yrkesmässig användning
av växtmaterial för framställning av förökningsmaterial av annan sort. I
fråga om prydnadsväxterna bör också användning av plantor eller delar av
plantor som förökningsmaterial för framställning av konsumtionsvara ligga
under sortinnehavarens kontroll. Utredningens förslag går emellertid utöver
vad konventionen uttryckligen fordrar i så måtto att det ger sortinnehavaren
kontroll över import av den skyddade sorten. I detta avseende överensstämmer
å andra sidan förslaget med övriga immaterialrätter. Importskyddet
torde inte ha någon självständig betydelse såvitt gäller växtarter som
faller under förordningen om obligatorisk statsplombering av utsädesvara,
eftersom detta system möjliggör en effektiv kontroll över marknadsföringen.
På grund av svårigheten att på importstadiet styrka att växtmaterialet
är avsett att användas för förökningsändamål torde importskyddet inte heller
i övrigt kunna tillmätas större värde. Såvitt gäller prydnadsväxterna torde
dock kunna tänkas fall då bevisskyldigheten kan uppfyllas och i så fall kan
sortinnehavarens kontroll över importen få den betydelsen att han har möjlighet
att begära sådana säkerhetsåtgärder som utredningen föreslår (36 g
i utredningens lagförslag) redan då varan passerar gränsen. Med hänsyn
härtill och då såvitt jag kan se några egentliga nackdelar inte är förenade
med ett importskydd biträder jag utredningens förslag i denna del.

I anslutning till behandlingen av importfrågan uttalar utredningen att
vad utredningen kallar sidoimport, dvs. import av produkt som åtnjuter
skydd här i landet från annat land där den också åtnjuter skydd, bör anses
fri om den svenske sortinnehavaren är innehavare av registreringen utomlands
och inköpet har skett hos honom, hos någon som fått licens av sortinnehavaren
eller på öppna marknaden, dit den förts ut av sortinnehavaren.
Om däremot registreringen utomlands innehas av annan än den svenske
sortinnehavaren blir enligt utredningen rätten att importera växtmaterial

LU 1971:12

35

av sorten beroende av den svenske sortinnehavarens medgivande. I det förra
fallet anses, som det brukar uttryckas, sortinnehavarens rätt vara konsumerad,
medan den i det senare fallet inte anses vara det.

Som utredningen påpekar överensstämmer denna lösning med vad som
torde anses gälla inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot anses
konsumtion aldrig inträda i de angivna situationerna utan den svenske
patenthavaren har rätt att ingripa mot sådan import till Sverige som utgör
intrång i hans här skyddade rätt. Enligt propositionen med förslag till
mönsterskyddslag skall samma betraktelsesätt anläggas inom mönsterrätten
som inom patenträtten.

Anledningen till att utredningen föreslagit olika behandling av skilda importsituationer
är att man antagit att den föreslagna lösningen skulle vara
ägnad att främja konkurrensen på utsädesmarknaden. En liknande inställning
har Svea hovrätt, som under remissbehandlingen har uttalat att en
lösning efter modell av patenträtten skulle kunna på ett från allmän synpunkt
inte önskvärt sätt begränsa konkurrensen i fråga om växtförädlingsprodukter.

Med hänsyn till växtförädlarrättens allmänt sett begränsade innehåll
och särskilt till den ringa självständiga betydelsen av importskyddet överhuvudtaget
anser jag för min del att det i stort sett saknar intresse från
konkurrensbegränsningssynpunkt hur skilda speciella importsituationer
behandlas. Däremot kan möjligen, om frågan någon gång skulle ställas på
sin spets, den av utredningen förordade lösningen föranleda tillämpningssvårigheter.
Erfarenheterna från varumärkesrätten visar nämligen att det
kan vara svårt att avgöra om import utan medgivande av rättsinnehavaren
är tillåten eller ej (jfr NJA 1960 s. 457 och 1967 s. 458). I sak ligger det
enligt min mening närmare till hands att i detta hänseende jämställa växtförädlarrätten
med patent- och mönsterrätterna än med varumärkesrätten.
Jag finner därför att man även på det nu aktuella området bör tillämpa
principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag och
alltså bör låta ensamrätten generellt omfatta import av växtmaterial, som är
avsett att marknadsföras för förökningsändamål.

Enligt utredningens förslag ankommer det på sortinnehavaren att visa
att den som utan hans lov har framställt, importerat eller marknadsfört
växtmaterial av den skyddade sorten har haft syftet att materialet skall användas
för förökningsändamål. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt om
det inte i stället bör ankomma på tredje man att påvisa att han har ett sådant
syfte med sin framställning, import eller marknadsföring av växtmaterialet
att utnyttjandet faller utanför skyddet. Med hänsyn till att en sådan
omkastad bevisbörda möjligen skulle komma att innebära en från allmän
synpunkt inte önskvärd utsträckning av ensamrätten ansluter jag mig
emellertid till utredningens förslag på denna punkt.

Stockholms rådhusrätt påpekar att man inom patenträtten räknar med
s. k. beroendeförhållanden, dvs. fall där skyddsförutsättningarna väl är

LU 1971:12

36

uppfyllda men där den patenterade uppfinningen inte får utnyttjas utan
lov av den som innehar ett äldre patent, inom vars skyddsomfång uppfinningen
faller. I anslutning härtill ställer rådhusrätten frågan hur motsvarande
situation skall bedömas enligt växtförädlarrättslagen. Till detta vill
jag svara att några beroendeförhållanden av den typ rådhusrätten nämner
inte torde komma i fråga här. Detta innebär att samma kriterier generellt
skall tillämpas vid bestämningen av en växtförädlarrätts skyddsomfång som
vid prövningen av särskillnadskravet.

Till de under remissbehandlingen aktualiserade frågorna om export av
växtförädlingsmaterial och om konservfabrikernas användning av utsäde
återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

6.5 Skyddstiden

För varje immaterialrätt är den tid under vilken ensamrätt åtnjuts av
central betydelse. Konventionen kräver som minimium en 18-årig skyddstid
för vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadsträd
samt en 15-årig skyddstid för övriga växtsläkten och växtarter.

Av intresse för bedömningen av frågan om skyddstidens längd är varaktigheten
av ensamrätten i konventionsländerna. Dessa länders lagar visar
sinsemellan rätt stora skiljaktigheter. Enligt den nederländska lagen
skall skyddstiden vara minst 15 och högst 25 år från dagen för rättens beviljande,
dock att för vin, fruktträd och deras grundstammar, alléträd och
prydnadsväxter minimitiden skall vara 18 år. I ett särskilt regeringsbeslut
föreskrivs i anslutning härtill en skyddstid av 25 år för potatis, alléträd och
fruktträd och deras grundstammar samt 20 år för övriga växtarter. Enligt
den tyska lagen varar ensamrätten för humle, potatis, vin, fruktträd och
deras grundstammar, prydnadsträd och träproducerande träd till slutet
av 25 :e året efter beviljandet samt för alla övriga arter till slutet av 20 :e
året efter beviljandet. Den brittiska lagen föreskriver att skyddstiden inte
får vara kortare än 18 år för fruktträd och deras grundstammar, skogsoch
prydnadsträd och vin samt inte kortare än 15 år för övriga arter, allt
räknat från det att beslutet om ensamrätt träder i kraft. Det officiella organ
som administrerar växtförädlarrätten, the Controller, får emellertid efter
ansökan förlänga skyddstiden till högst 25 år, om det anses utrett att sortinnehavaren
inte har blivit tillräckligt tillgodosedd genom den beviljade ensamrätten.
Enligt den danska lagen slutligen bortfaller skyddet för skogsträd,
fruktträd, fruktträdsstammar och prydnadsträd efter 18 år samt för
övriga arter efter 15 år räknat från tiden för skyddsbrevets utställande.

Som jag nämnt (avsnitt 6.2) har man i Frankrike den 11 juni 1970
antagit en lag om skydd för växtförädlingsprodukter och förklarat sig ämna
ratificera konventionen snarast möjligt. Enligt den franska lagen gäller ett
växtsortcertifikat under 20 år från dagen för utfärdandet. Om framställningen
av sorten kräver lång tid är dock giltighetstiden 25 år.

LU 1971:12

37

Utredningen föreslår en regel i själva lagen av innehåll att växtförädlarrätt
kan upprätthållas intill dess 15 eller, såvitt gäller fruktträd, skogsträd,
prydnadsträd och vin, 18 år förflutit från det år då ansökningen om
växtförädlarrätt beviljades. Enligt förslaget bemyndigas emellertid Kungl.
Maj :t att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart förordna om längre
skyddstid, dock högst 25 år. Slutligen föreslår utredningen att Kungl. Maj :t
med stöd av detta bemyndigande skall i tillämpningskungörelse generellt
utsträcka skyddstiderna för fruktträd och deras grundstammar, vin, prydnadsträd
och potatis till 25 år samt för övriga växtarter till 20 år.

I sak har de föreslagna skyddstiderna inte väckt någon gensaga under remissbehandlingen.
Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt har emellertid
anmärkt att skyddstiderna bör framgå av själva lagen.

För skyddstiderna 20 resp. 25 år talar att dessa tider gäller i Frankrike,
Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna. Emellertid har utredningen
enligt min mening inte anfört övertygande belägg för att skyddstiderna
i vårt land bör vara längre än de 15 resp. 18 år som konventionen
kräver som minimum och som gäller i Danmark. Som jag i annat sammanhang
(avsnitt 6.4) har betonat bör man i ett fall då fråga är om införande
av en helt ny immaterialrättslig ensamrätt iaktta stor försiktighet och
inte göra ensamrätten mer vidsträckt än vad som bedöms som oundgängligen
nödvändigt. Mot fördelarna för förädlingsföretagen att ha långa skyddstider
måste vägas önskemålen från allmän synpunkt att förädlingsresultaten
inom rimlig tid ställs till allmänhetens fria förfogande. Helt kan nog inte
heller bortses från att förhållandevis begränsade skyddstider kan stimulera
företagen att relativt snabbt få fram nya skyddsvärda sorter. Jag föreslår
därför att skyddstiderna liksom i Danmark bestäms i enlighet med konventionens
minimikrav.

Givetvis bör frågan om skyddstidens längd kunna omprövas då erfarenhet
vunnits av hur systemet verkar. Skulle på ett internationellt plan enhetliga
längre tider rekommenderas är detta en faktor, som måste tillmätas stor
vikt.

Skyddstiden skall enligt konventionen räknas från den dag då skyddet
meddelas. Enligt utredningens förslag skall alla skyddstider utlöpa vid ett
årsskifte. Detta innebär att den vars ansökan beviljas i början av ett år får
åtnjuta inemot ett år längre skyddstid än den vars ansökan beviljas i slutet
av ett år. Sakligt sett torde enligt min mening en sådan ordning — som inte
finns i den svenska immaterialrätten i övrigt men väl i den tyska växtförädlarrättslagen
— inte ha stor betydelse. Å andra sidan medför systemet
en avsevärd administrativ förenkling. Med hänsyn härtill anser jag att utredningens
förslag i denna del bör godtas.

Frågan om skyddstiderna är av sådan beskaffenhet att den bör regleras
i själva lagen.

Skogsstyrelsen har anmärkt att det är vilseledande att i lagförslaget ange
en skyddstid för skogsträd, eftersom dessa inte inordnats i systemet. An -

LU 1971:12

38

märkningen saknar inte fog. Konventionen omfattar emellertid i princip
även skogsträd och ett framtida inordnande av dem i systemet underlättas
av att skyddstiden i princip är bestämd. Jag ansluter mig därför till utredningens
förslag att skogsträd nämns bland de släkten och arter för vilka
skall gälla den längre skyddstiden.

6.6 Registreringssystemet m. m.

Konventionen förutsätter att skydd beviljas först efter en av myndighet
företagen undersökning av den nya växtsorten. Utredningen föreslår i anslutning
härtill att en förutsättning för ensamrätt till växtförädlingsprodukter
skall vara registrering hos myndighet efter föregående prövning av
att produkten i fråga fyller de krav som lagen i överensstämmelse med konventionen
uppställer.

Förslaget att ensamrätten skall grundas på ett registreringssystem har
lämnats utan erinran under remissbehandlingen och även jag ansluter mig
till förslaget. Endast genom en förprövning och en därtill knuten registrering
tillgodoses allmänhetens intresse av att kunna få säker information om vilka
sorter som är rättsskyddade. Även det allmänna intresset av en tillfredsställande
kontroll över på marknaden förekommande utsäde kräver registrering.

Frågan om vilket organ som skall vara registrerings myndighet
och andra organisatoriska frågor kommer att föreläggas Kungl. Maj :t av
chefen för jordbruksdepartementet. Hans förslag kommer att i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag innebära att registreringsuppgifterna
anförtros ett nybildat organ, statens växtsortnämnd, vilket även får
överta den nuvarande originalutsädesnämndens arbetsuppgifter.

Jag finner det ändamålsenligt att registreringsförfarandet i
enlighet med utredningens förslag anordnas på ett sätt som så nära som
möjligt ansluter sig till motsvarande förfarande i patentärenden. Jag delar
också utredningens uppfattning att man inte behöver frångå offentlighetsprincipen
då det gäller ansökningar om växtförädlarrätt. Till detaljer i förfarandet
återkommer jag i senare sammanhang (avsnitt 8.1).

Utredningen har inte föreslagit att mål om växtförädlarrätt skall hänvisas
till viss domstol. Sveriges advokatsamfund och Stockholms rådhusrätt
anser emellertid att rådhusrätten skall vara specialforum i sådana
mål. Rådhusrätten finner det dessutom angeläget att sakkunniga ledamöter
medverkar i mål om växtförädlarrätt.

För specialforum, förstärkt med sakkunniga ledamöter, talar att mål om
växtförädlarrätt sannolikt blir sällsynta men särpräglade och komplicerade.
Men som utredningen framhållit torde det vara praktisk taget ogörligt att
finna tillräckligt antal ojäviga personer med erforderlig sakkunskap för
tjänstgöring i domstol. Den nödvändiga sakkunskapen torde kunna tillföras
domstolarna genom yttranden av växtsortnämnden och eventuellt andra

LU 1971:12

39

organ med kompetens att bedöma växtbiologiska frågor. Därmed bortfaller
det viktigaste skälet för specialforum. Jag har i likhet med utredningen
av dessa skäl stannat för att de allmänna forumreglerna i rättegångsbalken
bör vara tillämpliga i mål om växtförädlarrätt.

I fråga om instansordningen vid klagan över beslut i ärenden
om registrering av växtförädlarrätt föreslår utredningen att talan skall föras
direkt hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Några remissinstanser har
emellertid förordat en mellaninstans mellan växtsortnämnden och regeringsrätten.
Därvid har åberopats att erfarenheten från tillämpningen av
patent- och varumärkeslagarna visar, att en mellaninstans är värdefull för
fullständig och allsidig prövning av ett ärende.

Frågan om instansordningen bör ses mot bakgrund av det förslag till omorganisation
av förvaltningsrättskipningen som remitterats till lagrådet den
20 mars 1970. Förslaget innebär i huvudsak att förvaltningsmål normalt
skall prövas av kammarrätten och att fullföljd till regeringsrätten får ske
endast efter prövningstillstånd. Undantag har dock gjorts för bl. a. mål om
patent, mönster och varumärken, i vilka besvär över patent- och registreringsverkets
beslut f. n. förs hos verkets besvärsavdelning och därifrån till
regeringsrätten. I fråga om dessa mål föreslås att nuvarande ordning behålls,
dvs. att fullföljd får ske till regeringsrätten utan prövningstillstånd.
Skälen härtill är dels att målen är av speciell natur, dels att prövningen i
besvärsavdelningen har flera domstolsmässiga drag.

Växtförädlarrätten är en immaterialrätt som till sin allmänna karaktär
ligger nära patent- och mönsterrätterna samt, i vad avser frågor om sortbenämningar,
varumärkesrätten. Mellan första och sista instans i patent-,
mönster- och varumärkesmålen har skjutits in en i dessa mål särskilt sakkunnig
mellaninstans. Att detta varit till gagn för en allsidig prövning av
patent- och varumärkesmålen, där ordningen varit gällande en längre tid,
torde vara allmänt erkänt och utgör enligt min mening ett avgörande argument
för att man bör införa en motsvarande ordning för växtförädlarrättsärendena.
Efter särskilda överläggningar med chefen för jordbruksdepartementet
har jag i enlighet härmed kommit till den slutsatsen att en instans
med växtbiologisk sakkunskap bör finnas i vilken besvär över växtsortnämndens
beslut kan föras. Lämplig sådan instans synes vara lantbruksstyrelsen,
som redan nu prövar besvär över originalutsädesnämndens beslut. Vad gäller
fullföljd mot lantbruksstyrelsens nu ifrågavarande beslut anser jag med
hänsyn till målens speciella natur att övervägande skäl talar för att motsvarande
regler tillämpas som gäller för mål om patent-, mönster- och varumärken,
dvs. att talan får föras direkt hos regeringsrätten med förbigående
av kammarrätten och att därvid prövningstillstånd inte skall krävas.

Jag föreslår alltså att talan mot växtsortnämndens beslut i växtförädlarrättsärenden
skall föras hos lantbruksstyrelsen och att fullföljd mot lantbruksstyrelsens
beslut får föras utan prövningstillstånd i regeringsrätten.

LU 1971:12

40

6.7 Samordning med växtförädlingsavgiftssystemet

Formellt är frågorna om statsbidrag och växtförädlingsavgift fristående
från frågan om växtförädlarrätt. Det måste dock tillses att de inte får en
lösning, som inverkar på växtförädlarrätten på ett sätt som strider mot konventionens
bokstav eller anda. Både av detta skäl och med hänsyn till den
ekonomiska betydelse statsbidragen och bidragen ur växtförädlingsfonden
har för växtförädlingsarbetet bör samordningen mellan bidragssystemen och
växtförädlarrättssystemet klargöras.

Någon förändring av det statliga stödet till växtförädling över statsbudgeten
avses inte skola ske.

I fråga om systemet med växtförädlingsavgifter och bidrag ur växtförädlingsfonden
kan konstateras att detta tillför svensk växtförädling betydande
ekonomiska resurser. Sålunda uppgick bidragen för budgetåret 1969/
70 till sammanlagt 3,6 milj. kr.

Växtförädlingsavgiftssystemet täcker inte hela det område som omfattas
av växtförädlarrätten. Från och med den 1 juli 1970 tas växtförädlingsavgift
ut på allt i handeln omsatt utsäde av stråsäd och trindsäd samt potatis,
vallbaljväxt och vallgräs, foderbeta, kålrot, rova, fodermärgkål, grönfoderraps,
raps, rybs, vitsenap och oljeådra, dvs. samtliga lantbruksväxter —
utom sockerbeta, lin och hampa — samt alla grönyteväxter. För sockerbeta,
lin och hampa samt för köksväxter, fruktträd, bärväxter och prydnadsväxter,
vilka också är avsedda att omfattas av växtförädlarrätten, uppkommer
alltså inget samordningsproblem.

Växtförädlarrätt skall enligt utredningens förslag inte kunna förvärvas
för växtsort som är känd vid tiden för lagens ikraftträdande. Undantag görs
dock för sort som tagits in i rikssortlistan efter den 30 juni 1968. Beträffande
sådan sort skall enligt 52 § i förslaget ansökan om växtförädlarrätt
kunna göras inom sex månader från det lagen träder i kraft. Ett undantag
av denna typ är tillåtet enligt artikel 35 i konventionen, som föreskriver att
varje unionsstat utan att någon förpliktelse för de övriga unionsstaterna
därav uppstår kan begränsa det i artikel 6 uppställda nyhetskravet beträffande
nyligen framställda sorter, som finns vid konventionens ikraftträdande
i staten. Undantagsbestämmelsen är föranledd av att utredningen velat
undvika att växtförädlarna håller tillbaka sorter av betydelse för folkhushållet
i avbidan på möjlighet att söka rättsskydd. Att den 1 juli 1968 valts
som utgångspunkt för övergångsregeln beror på att sorter som togs in i
rikssortlistan vid den tidpunkten kunde beräknas vara klara för marknadsföring
ungefär samtidigt med att innehållet i den planerade lagstiftningen
blev känt genom publiceringen av utredningens betänkande (maj 1969).

Den föreslagna övergångsregeln har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen
av lagförslaget. Däremot har W. Weibull AB framhållit
att tidpunkten den 1 juli 1968 redan under hösten 1968 kungjorts såsom
avgörande för möjligheten att få växtförädlarrätt och att växtförädlarna in -

LU 1971:12

41

rättat sig med hänsyn till detta. Bolaget har därför hemställt att den angivna
tidpunkten måtte betraktas som slutgiltigt bestämd.

Jag finner de av utredningen åberopade skälen för övergångsbestämmelsen
vägande. Trots att principiella betänkligheter kan anföras mot att ge
lagen tillbakaverkande kraft finner jag att omständigheterna är sådana att
bestämmelsen bör godtas. Jag beaktar därvid särskilt att avnämarna av utsäde
har kunnat förutse att nya sorter på rikssortlistan, vilka börjat marknadsföras
kring halvårsskiftet 1969, i efterhand kan komma att få rättsskydd.

För sorter som intagits i rikssortlistan före den 1 juli 1968 kan växtförädlarrätt
inte förvärvas och följaktligen blir det inte aktuellt med samordning
i fråga om dessa. Att avskaffa växtförädlingsavgiften och därmed bidragen
ur växtförädlingsfonden för dessa sorter kan enligt min mening inte
komma i fråga. Det skulle innebära en avsevärd försämring av växtförädlingens
ekonomiska villkor.

I fråga om sorter som införts i rikssortlistan efter den 30 juni 1968 och
som framdeles kommer att införas i listan får man räkna med två olika
typer, nämligen sådana som uppfyller kraven för växtförädlarrätt och sådana
som inte gör det. Även om man i dag inte säkert kan bedöma den
praktiska tillämpningen av skyddsförutsättningarna måste man utgå ifrån
att det kommer att finnas sorter — främst bland de korsbefruktande arterna
till vilka råg och flertalet vall- och oljeväxter hör — som inte uppfyller
kraven för växtförädlarrätt men som har sådant odlingsvärde och sådana
egenskaper i övrigt att de enligt gällande normer kan införas i rikssortlistan
och därmed inordnas i växtförädlingsavgiftssystemet. Anledningen till
denna inkongruens mellan de båda systemen är att kravet på homogenitet
sätts högre i det internationella systemet.

Som utredningen anför har denna fråga uppmärksammats i Danmark
och Nederländerna. Utredningens uppgift att frågan i den danska lagen
lösts genom att de biologiska kraven för erhållande av rättsskydd mjukats
upp beträffande bl. a. korsbefruktande arter — till vilken uppgift några
remissinstanser har knutit an i sina yttranden — hänför sig emellertid till
förhållandena före den 1 juni 1968.1 samband med att Danmark ratificerade
konventionen upphävdes nämligen särbehandlingen av vissa växtarter i den
danska lagen.

Att lösa frågan genom att generellt eller för vissa växtarter tillämpa andra
biologiska krav för växtförädlarrätt än dem som uppställts i det internationella
samarbetet är uteslutet, eftersom en sådan lösning skulle omöjliggöra
svensk anslutning till konventionen. Slutsatsen för min del blir att
växtförädlingsavgiftssystemet bör behållas för de växtsorter som godtas för
intagning i rikssortlistan men inte uppfyller de biologiska kraven för växtförädlarrätt.
Denna lösning överensstämmer i princip med den som valts i
Nederländerna.

Härefter återstår frågan om man med avseende på växtarter som faller

LU 1971:12

42

in under växtförädlarrätten skall helt eller delvis behålla ett oförändrat
eller modifierat växtförädlingsavgiftssystem. Frågan gäller som jag redan
angett bara lantbruksväxterna (utom sockerbeta, lin och hampa) samt alla
grönyteväxter.

Systemet med växtförädlingsavgifter betraktades vid införandet år 1961
mer eller mindre som ett provisorium i avbidan på bl. a. de resultat som
kunde nås i det då inledda internationella samarbetet på detta område. Sedan
dess har växtförädlarkonventionen antagits och trätt i kraft. Bifalls
förevarande förslag till lag om växtförädlarrätt och vinner Sverige anslutning
till konventionen, innebär det att växtförädlarna får tillgång till ett
privaträttsligt skydd, som ger dem möjligheter att få licensavgifter på förökningsmaterial
av sina förädlingsprodukter inom landet och i övriga konventionsstater.
Under sådana förhållanden kan det te sig såsom nära till
hands liggande att föreslå att växtförädlingsavgiftssystemet inte skall tilllämpas
på växtarter som faller under växtförädlarrätten.

Vissa skäl talar emellertid för att växtförädlingsavgiftssystemet bör kvarstå
i princip åtminstone under en övergångstid även för sistnämnda slag av
växter. Om detta system helt slopas för sorter av lantbruks- och grönyteväxterna
från och med dagen för växtförädlarrättslagens ikraftträdande får
detta antas på kort sikt medföra en minskning av växtförädlingsföretagens
ekonomiska resurser. Det internationella systemet fordrar en administration
hos företagen, som dessa i inledningsskedet inte har erfarenhet av. Först när
licenssystemet byggts ut och fungerat under en tid kan inkomsterna av licensavgifterna
för skyddade sorter beräknas uppgå till belopp som motsvarar
vad växtförädlingsavgiftssystemet ger. På längre sikt räknar jag med att det
internationella systemet ger växtförädlingen större ekonomiska tillskott på
de nya sorterna än vad ett växtförädlingavgiftssystem med oförändrat avgiftsuttag
skulle ge. Med hänsyn härtill anser jag att växtförädlingsavgiftssystemet
tills vidare i princip bör behållas för nya sorter vid sidan av växtförädlarrätten.

Eftersom bidragen ur växtförädlingsfonden kan sägas vara en ersättning
för de licensintäkter en ensamrätt kunde ge, bör man å andra sidan vid
samordningen utgå från att de förädlare som utnyttjar växtförädlarrätten
till att betinga sig licensavgifter inte skall få bidrag ur fonden. Avgörande
bör däremot inte vara huruvida sorten registrerats eller ej. Det bör således
vara möjligt för en förädlare eller hans rättsinnehavare att söka växtförädlarrätt
för en sort i Sverige — vilket enligt artikel 12 i konventionen ger
honom prioritet att under tolv månader söka skydd i övriga konventionsstater
— men att sedan avstå från att inom Sverige använda en beviljad
ensamrätt till att begära licensavgifter för vidareförsäljningen av utsäde
av sorten och i stället få bidrag ur fonden.

Vid omsättningen av utsäde av sort för vilken bidrag ur fonden betalas ut
skall givetvis uppbäras växtförädlingsavgifter efter hittillsvarande grunder.
Avstår däremot sortinnehavaren från bidragen torde utsädet av sorten inte

LU 1971:12

43

böra beläggas med växtförädlingsavgift. Detta torde normalt kunna innebära
att visst utrymme i stället bereds för licensavgift, ett förhållande som
kan vara ägnat att stimulera till en övergång till det internationella systemet.

Valet mellan system bör ske sort för sort och vara bindande för all framtid.
Om vederbörande avstår från bidrag ur fonden bör växtförädlingsavgift
inte heller tas ut efter det att skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten
eljest upphört.

En sådan uppdelning mellan sorter som beläggs med växtförädlingsavgift
och sorter som inte beläggs med avgift erbjuder inte några tekniska svårigheter.
Myndigheterna torde kunna utgå från att bidrag ur fonden inte begärs
för sorter som registrerats enligt växtförädlarrättslagen och således vid
statsplomberingen inte ta ut växtförädlingsavgift för dessa sorter. Men meddelar
sortinnehavaren innan han börjar marknadsföra sorten att han önskar
bidrag ur fonden för densamma bör sorten vid statsplomberingen behandlas
som en oskyddad sort, dvs. utsädet beläggs med växtförädlingsavgift. Ett
sådant meddelande från sortinnehavaren bör kompletteras med en förbindelse
från honom att inte på den svenska marknaden begära eller uppbära
licensavgifter för sorten.

Vid tillämpning av denna ordning skall utländska företag givetvis behandlas
på samma sätt som svenska företag. Utländska sortinnehavare bör
ges obegränsad rätt att fullt ut använda det internationella systemet på den
svenska marknaden men liksom svenska företag beredas tillfälle att för viss
enligt växtförädlarrättslagen registrerad sort avstå från licensavgifter och i
stället begära bidrag ur växtförädlingsfonden med påföljd att sorten beläggs
med växtförädlingsavgift.

Utredningen har antytt att eftersom växtförädlingsavgiften har karaktär
av konsumtionsskatt det eventuellt kan föreligga principiella hinder mot att
göra uttagandet av avgiften beroende på huruvida rättsskydd meddelats för
den ifrågavarande sorten. Emellertid måste beaktas att växtförädlingsavgiften
inte är att anse som skatt eftersom den har till direkt syfte att stödja
växtförädlingen. Bidragen ur fonden motsvarar i princip vad som uttagits
i avgift på den bidragsberättigades produkt. Om det avsedda ändamålet i
vissa fall bedöms kunna tillgodoses bättre på annat sätt bör hinder inte
möta mot att i dessa fall befria från avgift.

Jag vill understryka att jag förutsätter att frågan om fortsatt tillämpning
av växtförädlingsavgiftssystemet omprövas sedan några års erfarenhet har
vunnits av växtförädlarrättssystemet. Växtförädlingsavgiftssystemet torde
dock redan vid växtförädlarrättslagens ikraftträdande böra anpassas till lagen.
Frågan torde komma att tas upp av chefen för jordbruksdepartementet
i ett senare sammanhang.

Som framgår av det anförda åsyftas inte någon ändring i det i vårt land
tillämpade systemet med statsplombering av utsäde. Ändamålet med plomberingen
är att marknaden genom den yrkesmässiga handeln skall förses

LU 1971:12

44

endast med utsäde, som är tillfredsställande från odlingsvärdes- och kvalitetssynpunkt.
Växtförädlarrätten har ett annat syfte och ersätter därför på
intet sätt statsplomberingen. Det föreligger därför ingen anledning att i
detta sammanhang ompröva reglerna om statsplombering.

6.8 Följ dlagstiftning till växtförädlarrättslagen

Förslaget till växtförädlarrättslag föranleder vissa följdändringar i 85 §
utsökningslagen och i 2 § införsellagen. Till frågan om den närmare innebörden
av dessa lagändringar återkommer jag i det följande (avsnitten 8.2
och 8.3).

8. Specialmotivering

Utskottet hänvisar till propositionen s. 87—159.

Lagrådsbehandlingen och departementschefens anförande i anledning av

lagrådets uttalanden

Utskottet hänvisar till propositionen s. 212—226.

Utskottet

Utskottet har vid sin behandling av propositionen ej funnit anledning till
erinran mot de framlagda lagförslagen och tillstyrker därför att dessa antas.
Utskottet förordar även att riksdagen godkänner den i Paris den 2 december
1961 undertecknade konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till propositionen 1971: 40

dels godkänner den i Paris den 2 december 1961 undertecknade konventionen
för skydd av växtförädlingsprodukter,
dels antager de vid propositionen fogade lagförslagen.

Stockholm den 4 maj 1971
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström (c)*, fröken Anderson i Lerum
(s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru
Åsbrink (s), fru Lundblad (s)*, herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje
(s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk) och Enlund (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710028