Lagutskottets betänkande nr 10 år 1971 LU 1971:10

Nr 10

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner m. m.

Genom en den 19 mars 1971 dagtecknad proposition, nr 86, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om hemförsäljning m. m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om hemförsäljning m. m. Lagen
ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k. abonnemangsavtal
som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden
genom att inom en vecka — ”ångerveckan” — skriftligen
meddela säljaren att han frånträder avtalet.

Den föreslagna lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av lös egendom
för enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger eller antar
anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud i köparens
bostad eller i övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i
fråga om vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande
tillhandagå en konsument med tjänster. Om ett köpeavtal ingås och
fullgörs på ömse sidor vid sammanträffandet, är lagen inte tillämplig.

För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet,
skall säljaren vid sammanträffandet lämna honom underrättelse om hans
rättigheter enligt den nya lagen. Underrättelsen skall lämnas och kvitteras
på fastställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsumenten
över huvud taget inte bunden av sin beställning.

Har köparen frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna
tillbaka vad han har mottagit. Har säljaren inte hämtat godset inom tre
månader, tillfaller det köparen utan kostnad.

Lagen innehåller också en bestämmelse som slår fast, att om köparen
har lämnat anbud till ombud för säljaren, han normalt skall ha rätt att
utgå från att ett antagande svar från säljaren avser det av ombudet mot 1

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

LU 1971:10

tagna anbudet. Det betyder bl. a. att även om det vid sidan av en skriftlig
beställning har förekommit muntliga utfästelser från ombudets sida,
säljaren blir bunden av dessa, om han inte i sitt svar uttryckligen anger
att detta inte omfattar utfästelserna eller det uppenbart framgår av omständigheterna
att svaret inte överensstämmer med köparens anbud. Den
rätt ombudet sålunda har att mottaga även muntliga anbud från köparen
kan inte begränsas av säljaren genom klausul i ordersedel eller på
annat sätt.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om hemförsäljning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 § Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös
egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då köparen
avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren
eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats
än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares
åtagande att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon
med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande
tjänster.

I fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid sammanträffandet,
gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller
dol därav med användande av kreditbevis eller med belopp som han erhåller
som lån av säljaren eller genom dennes förmedling.

2 § Köparens anbud eller svar är gällande mot honom endast om han
av säljaren eller dennes ombud vid sammanträffandet mottager en särskild
handling, varigenom han erinras om sina rättigheter enligt denna
lag, och bekräftar mottagandet genom sin underskrift på ett exemplar
av handlingen. Det exemplar som överlämnas till köparen skall vara åtföljt
av blankett för meddelande enligt 4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer fastställer formulär
till handling och blankett som avses i första stycket.

3 § Har köparen avgivit anbud till ombud för säljaren och meddelar
säljaren, att han antager anbudet, skall han anses ha godtagit anbudet
sådant det framförts till ombudet, om ej annat uttryckligen anges eller
uppenbart framgår av omständigheterna.

Säljaren kan ej med verkan mot köparen inskränka den rätt för ombudet
att mottaga anbud som följer av första stycket.

LU 1971:10

4 § Köparen kan frånträda sitt anbud eller svar genom att överlämna
eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande härom till
säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet. Har
köparen i fall som avses i 1 § första stycket mottagit godset eller del
därav, är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att
han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och
oförminskat skick. Han står dock icke faran för att godset av våda förstöres,
försämras eller minskas eller undergår förändring endast genom
sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för
undersökning av godset.

5 § Frånträder köparen sitt anbud eller svar enligt 4 §, åligger det säljaren
att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa
vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset
inne till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Avhämtas
ej godset inom tre månader efter sammanträffandet, tillfaller godset
köparen utan vederlag.

Återgår avtal om tillhandahållande av tjänst, skall den omständigheten
att säljaren redan utfört viss del av sitt åtagande icke befria honom
från skyldigheten att betala åter vad han uppburit.

6 § Villkor, varigenom köparens rättigheter enligt denna lag inskränkes,
är ogiltigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Motionsyrkanden

Med anledning av propositionen har väckts följande motioner:

1. motionen 1971: 1435 av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen,
i analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats, beslutar att 5 § första stycket lagen
om hemförsäljning skall ha följande lydelse.

Frånträder köparen sitt anbud eller svar enligt 4 §, åligger det säljaren
att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa
vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset
inne till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Avhämtas
ej godset inom sex månader efter sammanträffandet, äger köparen
rätt att på offentlig auktion sälja godset och uttaga sin eventuella
fordran och uppkomna kostnader ur köpeskillingen. Överskott skall
ofördröjligen tillställas säljaren. Om godset uppenbarligen saknar saluvärde,
äger köparen bortskaffa detsamma.

2. motionen 1971:1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) vari
hemställs att riksdagen beslutar att en lagstadgad s. k. ångervecka införes
även vid hemförsäljning med kontantbetalning om priset uppgår
till minst 200 kronor, att tiden inom vilken en säljare måste återta sitt

LU 1971:10

gods, förlängs från tre till fyra månader samt att därvid beaktas vad
som i motionen anförts för det fall då köparen inte bereder säljaren
tillgång till godset, att kostnaderna för skriftligt beställda och kontant
betalade installationer skall bestridas av köparen även om köpet återgår,
att kontrakt och övriga villkor som upprättas vid hemförsäljning
måste vara avfattade på svenska eller försedda med fullständig översättning,
samt att utskottet utarbetar erforderliga lagtexter. Vidare hemställs
att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala vad
som i motionen anförts beträffande hemförsäljning på främmande
språk, och att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära speciell utredning om
telefonförsäljning enligt vad som i motionen anförts.

3. motionen 1971: 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen beslutar

dels att 1 § första stycket lagen om hemförsäljning m. m. — med
avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag — får följande lydelse:

Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egendom,
som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då köparen
avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren
eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än
säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Försäljningsställe på
mässa, utställning eller dylikt, som upprättas under begränsad tid, är
i denna lag ej att anse som fast försäljningsställe.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om
näringsidkares åtagande att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon
med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra
liknande tjänster.

dels att 1 § tredje stycket i nämnda lag utgår.

4. motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp), vari
hemställs att riksdagen måtte anta det till prop. 86 fogade förslaget till
Lag om hemförsäljning m. m. med följande ändring:

§ 5

Frånträder... sin betalningsskyldighet. Avhämtas ej godset inom sex
månader efter sammanträffandet, tillfaller godset köparen utan vederlag.

Återgår ... uppburit.

Motiveringen till lagförslagen. Motionerna

I det följande återger utskottet vad departementschefen anfört i lagrådsremissen
under rubriken ”1. Inledning” samt i den allmänna motiveringen.
Av vad som har anförts i specialmotiveringen återger utskottet
endast de avsnitt som är av intresse med hänsyn till motionerna.

LU 1971:10

Ur lagrådets uttalanden samt departementschefens yttrande i anledning
därav återges de avsnitt som gäller 3 § i lagförslaget.

Motionernas innehåll redovisas sammanfattningsvis under rubriken
”Utskottet” i anslutning till frågor, vartill de hänför sig. I fråga om
motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till de tryckta motionerna.

Inledning

Konsumtionskreditutredningen lade i betänkandet Konsumtionskrediter
i Sverige (SOU 1966: 42) fram bl. a. förslag till lag om rätt att frånträda
avtal i vissa fall. Vid remissbehandlingen hävdades från flera håll
att frågan krävde ytterligare utredning. Utredningsförslaget i denna del
har hittills inte heller föranlett några lagstiftningsåtgärder.

I rekommendation 1967: 15 hemställde Nordiska rådet till de nordiska
ländernas regeringar att undersöka behovet av och överväga innehållet i
en skyddsregel särskilt för sådana fall då avtal träffas eller beställning
sker vid den ena partens besök utan anmodan i den andra partens bostad
eller på därmed jämförlig plats.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande i februari 1968 tillkallades
i Sverige särskilda sakkunniga för att följa ett i Danmark och Norge pågående
lagstiftningsarbete avseende den lagstiftningsfråga som berörs i
rekommendationen och att överväga om anledning förelåg att föreslå
ändringar i den svenska lagstiftningen. I Finland hade utsetts en sakkunnig
med motsvarande uppdrag. De svenska sakkunniga1 har efter samarbete
med de sakkunniga i Danmark, Finland och Norge den 18 juni
1970 avgett betänkandet Hemförsäljning (SOU 1970: 35) med förslag
till lag om hemförsäljning m. m.

Över betänkandet har remissyttranden avgetts av hovrätten för Västra
Sverige, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, statens institut för
konsumentfrågor (konsumentinstitutet), statens konsumentråd, statens
pris- och kartellnämnd, konsumentutredningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare (domareföreningen), Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares
riksförbund, Direktförsäljningsföretagens förening, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges handelsagenters
förbund, Föreningen Sveriges handelsresande, Kooperativa förbundet
(KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen 1

Rättschefen Ulf K. Nordenson och hovrättsassessorn Allan Ekström; direktiv
se riksdagsberättelsen 1969 Ju: 55.

LU 1971:10

tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt Motorbranschens
riksförbund.

Kommerskollegium har bifogat gemensamt yttrande av handelskamrarna
i Göteborg, Borås och Karlstad samt yttranden av Stockholms
handelskammare, östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren
för örebro och Västmanlands län samt Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare. Sveriges marknadsförbund har med instämmande
hänvisat till det yttrande som Direktförsäljningsföretagens förening avgett.

Också i Danmark och Norge har lagts fram betänkanden med förslag
till lagstiftning angående hemförsäljning. Ett finländskt förslag kan väntas
under våren 1971.

Vid ärendets behandling i justitiedepartementet har överläggningar
ägt rum med företrädare för de danska, finländska och norska justitieministerierna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lidbom, bl. a. följande.

7.1 Allmänna synpunkter

Vår förmögenhetsrätt vilar i stor utsträckning på lagar som kom till
under 1900-talets första decennier. De är präglade av sin tids liberalistiska
grundsyn på det ekonomiska livet. Lagarna utgår sålunda från
bilden av avtalskontrahenterna som två socialt och ekonomiskt likvärdiga
parter. I konsekvens härmed gäller på förmögenhetsrättens område
grundsatsen om avtalsfrihet. Denna har visserligen med tiden underkastats
vissa inskränkningar, dels genom generellt verkande bestämmelser
— s. k. generalklausuler — dels genom olika tvingande specialbestämmelser
av begränsad räckvidd. Alltjämt gäller dock som huvudregel
på förmögenhetsrättens område, att lagstiftaren har överlämnat
åt avtalskontrahenterna att tillvarata sina egna intressen så långt de
förmår.

Vid sidan av denna civilrättsliga avtalsfrihet gäller i vårt land en —
numera oskriven — princip om oinskränkt rätt för svensk medborgare
att driva näring, även om denna allmänna näringsfrihet inom vissa
näringsgrenar är begränsad genom särskilda föreskrifter, mestadels i
den formen att rätten att idka viss näring är underkastad tillståndsprövning.

För att ett system med vidsträckt avtalsfrihet och näringsfrihet skall

LU 1971:10

fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar sin handlingsfrihet
på ett sätt som är till skada för konsumenterna. En i och
för sig önskvärd konkurrensfrihet blir inte till nytta för konsumenterna
om den inte inriktas på sådant som är av positivt värde för dem eller
om de konkurrensmetoder som används försvårar ett rationellt konsumtionsval.

Från samhällets sida har under senare tid vidtagits olika åtgärder
för att skydda konsumenterna mot ogynnsamma verkningar av det
förut beskrivna rättsläget. Här bör särskilt nämnas lagen (1970: 412)
om otillbörlig marknadsföring. Denna innehåller vid sidan av vissa bestämmelser
om straff för speciella marknadsföringsmetoder en generalklausul,
som ger vidsträckta möjligheter att vid vite förbjuda otillbörliga
förfaranden genom reklam och annan marknadsföring.

Också behovet av särskilda skyddsregler för konsumenterna som avtalskontrahenter
har uppmärksammats av statsmakterna såväl på det
näringsrättsliga som på det civilrättsliga planet.

På det näringsrättsliga området bör här nämnas det tidigare i dag
anmälda förslaget till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, som
främst tar sikte på formulärrätten (prop. 1971: 15). Den föreslagna
lagen bygger på en generalklausul. Denna ger möjlighet att förbjuda
företagare att vid försäljning till konsument använda kontraktsvillkor
som är otillbörligt mot konsumenten. Tillämpningen av lagstiftningen
skall ankomma på konsumentombudsmannen och marknadsrådet.

I propositionerna om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor understryks bl. a. betydelsen av att samhällsorganen
påtar sig ett ansvar för att näringsverksamheten bedrivs i former
som inte strider mot konsumenternas intressen.

Vad angår det civilrättsliga skyddet för konsumenterna som avtalskontrahenter
bör nämnas, att köplagssakkunniga genom tilläggsdirektiv
år 1967 har fått i uppdrag bl. a. att överväga behovet av särskilda köprättsliga
regler till konsumenternas skydd. Sakkunniguppdraget avser
inte bara frågan om inskränkning av den köprättsliga avtalsfriheten till
skydd för konsumenter utan de sakkunniga har att göra en allmän översyn
av köplagen.

Vidare har år 1970 efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallats
en sakkunnig med uppdrag att verkställa utredning angående generalklausulerna
i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. Syftet med utredningen
är bl. a. att den civilrättsliga lagstiftningen skall bringas i närmare
överensstämmelse med den näringsrättsliga regleringen i förslaget
till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor och att generalklausulerna
skall kunna utnyttjas som ett kompletterande instrument i strävandena
mot ett förstärkt skydd för konsumenterna.

De generellt verkande åtgärder mot den fria konkurrensens avigsidor
som sålunda har vidtagits eller förbereds får dock inte hindra punktvisa

LU 1971:10

insatser från lagstiftarens sida på det ena eller andra området, där det
har visat sig att konsumenterna behöver skydd och där de generella åtgärderna
inte kan antas vara tillräckliga.

Ett område som i detta hänseende har kommit i blickpunkten på
senare tid är den s. k. hemförsäljningen, dvs. försäljning i köparens hem
eller under andra liknande omständigheter. De problem som hemförsäljning
kan ge upphov till för konsumenterna uppmärksammades av
konsumtionskreditutredningen, som i sitt år 1966 avgivna betänkande
Konsumtionskrediter i Sverige lade fram förslag till lag om rätt att
frånträda avtal i vissa fall. Enligt förslaget skulle konsument, som ingått
avtal om köp av vara eller om förvärv av tjänst eller annan nyttighet,
ha möjlighet att frånträda avtalet när detta kommit till på grund
av anbud vid säljarens eller hans ombuds personliga besök i konsumentens
bostad eller därmed jämförlig vistelseort. Lagen skulle dock inte
gälla för den händelse avtalet helt hade fullgjorts vid besöket. Önskade
konsumenten frånträda avtalet, skulle han enligt förslaget meddela detta
till säljaren senast inom en vecka från det han insett eller bort inse att
avtal kommit till stånd.

Vid remissbehandlingen av förslaget hävdades från flera håll, att frågan
krävde ytterligare utredning. Förslaget har hittills inte lett till någon
lagstiftning.

Sedermera har Nordiska rådet i rekommendation (1967:15) hemställt
till de nordiska ländernas regeringar att undersöka behovet av och
överväga innehållet i en skyddsregel särskilt för sådana fall där avtal
träffas eller beställning sker vid ena partens besök utan anmodan i den
andra partens bostad eller på därmed jämförlig plats. Sedan kommittéer
tillsatts i Danmark och Norge för att utreda denna fråga, tillkallades
i Sverige sakkunniga för att följa dessa kommittéers arbete och
överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen.

Efter samråd med de danska och norska kommittéerna och en finländsk
observatör har de sakkunniga nu lagt fram förslag till lag om
hemförsäljning m. m. Förslaget gäller i fråga om yrkesmässig försäljning
av varor till konsument, när denne har avgett anbud eller antagande
svar på anbud i sin egen eller annans bostad. Lagen avses få
motsvarande tillämpning på vissa avtal om fortlöpande tjänster. Konsumenten
skall enligt förslaget kunna frånträda sin rättshandling inom
en vecka. De sakkunniga föreslår att rena kontantköp och vissa kreditköp
undantas från lagens tillämpningsområde. Förslaget innehåller också
vissa bestämmelser om utfästelser som ombud för säljaren gjort vid
sidan av köpekontrakt, ordersedel eller liknande handling, s. k. sidolöpare.

Under remissbehandlingen har tanken på lagstiftning till skydd för
konsumenten vid hemförsäljning så gott som genomgående godtagits

LU 1971:10

eller lämnats utan erinran. Från något håll hävdas dock att lagstiftningen
om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor erbjuder ett tillräckligt skydd. Å andra sidan har i vissa
yttranden framförts tanken att man i vart fall på sikt bör överväga
näringsrättsliga åtgärder i syfte att i princip förbjuda hemförsäljning.

I fråga om behovet av lagstiftning till skydd för konsumenten
vill jag framhålla att redan försäljningsformen som sådan ökar
svårigheterna för konsumenterna att fatta rätt avvägda köpbeslut och
kan föra med sig avtal som är direkt oförmånliga för konsumenterna.
Hemförsäljning avser ofta relativt dyrbara kapitalvaror, t. ex. hushållsmaskiner
av olika slag. För konsumenten är det här ofta särskilt viktigt
att överväga vad han behöver och har råd med och omsorgsfullt
välja mellan de olika fabrikat som finns i marknaden. Ofta växlar också
varornas priser kraftigt mellan olika inköpsställen. Vid hemförsäljning
saknar konsumenten möjlighet att jämföra pris, kvalitet och service
i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra
vid besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker.

Vidare är köparen vid hemförsäljning regelmässigt från början i underläge
på det sättet att han inte har planerat något köp och därför
inte har tillräckligt underlag för diskussionen med säljaren, som däremot
har sina argument för en affär i beredskap.

Vid hemförsäljning förekommer enligt vad erfarenheten visar inte
bara ett moment av överrumpling utan ibland används också hårdför
övertalning för att förmå konsumenten till köp. Det förekommer att
försäljaren skaffar sig tillträde till bostaden under falska förespeglingar,
t. ex. genom att påstå sig syssla med en marknadsundersökning. Köparen
kan till slut känna sig mer eller mindre tvungen att skriva på ett
kontrakt för att bli av med säljaren. Omständigheter som bidrar till att
minska det normala köpmotståndet kan vara att den omedelbara ekonomiska
insatsen är liten — hemförsäljning sker till största delen på avbetalning
— och att köparen inte har någon att rådföra sig med. Det
inträffar att köparen efter besöket, när han får överväga saken i lugn
och ro eller diskuterar den med andra, kommer till insikt om att han
inte behöver varan eller ens har råd att köpa den.

Möjligheterna att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring
ingripa mot alltför aktiva eller på annat sätt otillbörliga marknadsföringsmetoder
är i och för sig värdefulla även vid hemförsäljning. Också
den föreslagna lagstiftningen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor
kan här få betydelse. Med hänsyn till de speciella förhållanden som
enligt vad jag nyss har angett föreligger vid hemförsäljning kan emellertid
de nämnda lagarna inte anses ge ett tillräckligt skydd. Det bör
särskilt framhållas att det just vid hemförsäljning synes föreligga behov
av ett skydd som sträcker sig längre än vad som kan åstadkommas med
en lagstiftning som tar sikte enbart på otillbörliga förfaranden från säl -

LU 1971:10

jarens sida, eftersom försäljningsformen som sådan minskar konsumenternas
möjligheter att göra rationella köp.

Det föreligger sålunda enligt min mening behov av särskild lagstiftning
till skydd för konsumenterna vid hemförsäljning.

Ingripande mot hemförsäljning skulle i och för sig kunna tänkas ske
genom näringsrättsliga åtgärder, dvs. genom att förbjuda hemförsäljning
helt eller delvis eller uppställa villkor för näringsidkamas
rätt att använda denna försäljningsmetod. En förbudslagstiftning är givetvis
det mest effektiva medlet mot de olägenheter som visat sig vara
förenade med hemförsäljning. Man måste emellertid räkna med att
hemförsäljning kan utgöra ett värdefullt komplement till butikshandeln
för vissa konsumenter både i tätorterna och på landsbygden. I en undersökning
som pris- och kartellnämnden har gjort på de sakkunnigas begäran
redovisas en omsättning av 300 milj. kr. under år 1968 för sådan
kontraktsbunden hemförsäljning som ingick i undersökningen. Härtill
kommer att ett förbud mot hemförsäljning av böcker inte kan genomföras
utan ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten
att sprida tryckt skrift. Att utesluta böcker från ett förbud mot hemförsäljning
utan att samtidigt införa någon form av civilrättslig reglering
skulle å andra sidan innebära, att fältet lämnas fritt för missbruk
på ett område där avarter i särskilt hög grad har gett sig tillkänna.

Ett system med tillståndstvång och därmed viss kontroll från det allmännas
sida finns redan i förordningen om tillfällig handel, som dock
i praktiken inte är tillämplig på hemförsäljning i egentlig mening. Ett
allmänt tillståndstvång för hemförsäljning och liknande försäljningsförmer
skulle knappast kunna råda bot på de olägenheter som typiskt sett
är förenade med dem, nämligen svårigheterna för konsumenterna att
jämföra pris, kvalitet och service på konkurrerande varor och tjänster.
Man måste också räkna med att ett system med tillståndstvång skulle
medföra ett betydande administrativt merarbete. Slutligen kan i fråga
om hemförsäljning av tryckt skrift anföras betänkligheter från tryckfrihetsrättslig
synpunkt.

Enligt min mening bör därför näringsrättsliga åtgärder mot hemförsäljning
och liknande försäljningsformer undvikas, om man med en
civilrättslig lagstiftning kan komma till rätta med förekommande
olägenheter. Detta beror i sin tur på hur en sådan lagstiftning
utformas. De sakkunnigas förslag bygger, som tidigare har nämnts,
på tanken att man skall begränsa köparens bundenhet av de rättshandlingar
han har företagit i samband med hemförsäljning. Han skall få
en betänketid — en ångerfrist — under vilken han kan överväga om
han vill fullfölja avtalet. Enligt min mening är det möjligt att genom ett
sådant system bereda konsumenterna ett så effektivt skydd, att man nu
skall kunna avstå från näringsrättsliga åtgärder mot hemförsäljning. Det
är dock nödvändigt att utvecklingen på detta område noga följs även

LU 1971:10

sedan en särskild civilrättslig skyddslagstiftning genomförts, och jag anser
det inte uteslutet att ett näringsrättsligt ingripande kan bli aktuellt
om den civilrättsliga regleringen visar sig otillräcklig.

Under remissbehandlingen har yppats något olika meningar i frågan
när en civilrättslig lagstiftning beträffande hemförsäljning bör genomföras.
De sakkunniga anser, att det inte erbjuder några svårigheter att
ta upp frågan till omedelbar behandling. Denna ståndpunkt har i allmänhet
godtagits av remissinstanserna. Från några håll har dock ifrågasatts
om det inte vore bättre att avvakta resultatet av det reformarbete
som pågår på den allmänna köprättens och avtalsrättens områden i
syfte att stärka konsumenternas rättsskydd i allmänhet. Andra anser
att den föreslagna lösningen bara bör bli temporär i avvaktan på en
omarbetning av köplagen. Önskemål har också framförts i fråga om inriktningen
av det fortsatta utredningsarbetet på köprättens område, t.ex.
att förutsättningarna för ett system med generellt öppet köp skall utredas.

För egen del anser jag att det föreligger ett så påtagligt behov av
skydd för konsumenterna vid hemförsäljning, att en lagstiftning på detta
område bör genomföras snarast möjligt. Jag kan i likhet med de sakkunniga
inte finna annat än att det går att avgränsa en sådan lagstiftning
så att man inte föregriper en samlad lösning av de centrala förmögenhetsrättsliga
problem som är under utredning. De erfarenheter
som en speciallagstiftning om hemförsäljning ger kan tas till vara vid
det fortsatta arbetet på konsumentköprättens område i stort. Leder
detta arbete till en särskild konsumentköplag, framstår det som naturligt
att specialreglerna om hemförsäljning förs in i en sådan lag, om
inte de regler som kan komma att gälla för konsumentköp i allmänhet
är tillräckliga för att skydda konsumenterna även mot de olägenheter
som sådan försäljning för med sig.

Med anledning av de önskemål som förts fram om det fortsatta arbetet
på konsumentköprättens område vill jag erinra om vad jag tidigare
har sagt om att köplagssakkunniga har i uppdrag att förutsättningslöst
pröva behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Man
kan utgå från att de sakkunniga därvid kommer att pröva också sådana
tankegångar rörande innehållet av den framtida konsumentköprätten
som framförts under remissbehandlingen av förevarande förslag.

Från några håll har anförts farhågor för att en reglering efter de
grundlinjer som de sakkunnigas förslag bygger på — med en begränsning
av köparens bundenhet — skulle minska respekten för avtal i allmänhet.
För min del finner jag dessa farhågor överdrivna. Förslagets
syfte är att eliminera verkningarna av att köparen just vid hemförsäljning
typiskt sett befinner sig i ett underläge. Det får förutsättas att information
i massmedia och annan konsumentupplysning kommer att
göra lagstiftningens tillämpningsområde klart för konsumenterna. Det

LU 1971:10

finns därför inte anledning tro att en lagstiftning på detta särskilda område
skulle påverka uppfattningen om avtals bindande verkan på andra
områden.

I likhet med den alldeles övervägande delen av remissinstanserna anser
jag därför att de sakkunnigas förslag kan läggas till grund för en
lagstiftning i ämnet.

Som har framgått har utredningsarbetet bedrivits i nordiskt lagsamarbete.
Sålunda föreligger i Norge ett kommittébetänkande med förslag till
lagstiftning om rätt att frånträda avtal som har ingåtts vid hemförsäljning.
Förslaget har remissbehandlats och man synes kunna räkna med att
det kommer att leda till lagstiftning. I Finland är arbetet alltjämt på utredningsstadiet,
men även där föreligger ett intresse för lagstiftning av
det slag som de svenska sakkunniga har föreslagit. I Danmark, där frågan
har behandlats i ett kommittébetänkande, är det mera ovisst om någon
civilrättslig lagstiftning kommer till stånd, eftersom man där redan
har näringsrättsligt förbud mot hemförsäljning med vissa undantag.

7.2 Huvudgrunderna för lagstiftningen

7.2.1 Tillämpningsområdet

Vad angår de avtalstyper på vilka lagstiftningen skall tillämpas
föreslår de sakkunniga att den skall omfatta dels köp av lös egendom,
dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal varigenom någon åtar sig
att under en tidsperiod eller tillsvidare vid återkommande tillfällen tillhandagå
annan med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning
och andra liknande tjänster. Under remissbehandlingen har förslaget i
denna del i allmänhet lämnats utan erinran. Från några håll har emellertid
framförts önskemål om undantag för vissa varugrupper, nämligen
s. k. dagligvaror, tidningar och tidskrifter samt bilar.

Förslaget att dagligvaror, som ungefär torde motsvara varusortimentet
i den vanliga livsmedelshandeln, skall undantas från lagstiftningen
motiveras främst med att hemförsäljning av sådana varor utgör ett
värdefullt komplement till försäljningen från fasta försäljningsställen.
Jag delar i och för sig denna uppfattning. Hemförsäljning av livsmedel
sker emellertid vanligen mot kontant betalning. Jag kommer i det följande
att föreslå, att avtal som fullgjorts på ömse sidor vid köparens
sammanträffande med säljaren eller dennes ombud inte skall omfattas
av lagstiftningen. Det föreligger med en sådan avgränsning enligt min
mening inte något praktiskt behov av att särskilt undanta dagligvaror
från den föreslagna lagstiftningen. Så torde inte heller vara fallet i fråga
om tidningar och tidskrifter.

Vad angår bilförsäljning kan jag inte finna att den i något väsentligt
hänseende skiljer sig från försäljning av andra mera dyrbara kapital -

LU 1971:10

varor. Jag anser därför att försäljning av bilar bör omfattas av lagen.
Inte heller i övrigt finns enligt min mening skäl att göra något undantag
såvitt gäller försäljning av lös egendom.

I huvudsak samma behov av konsumentskydd som föreligger vid
hemförsäljning av lös egendom torde göra sig gällande också i fråga
om avtal som under motsvarande förhållanden ingås mellan en företagare
och en konsument om tillhandahållande av fortlöpande tjänster,
t. ex. tillsyn eller service av en anläggning. Jag biträder därför de sakkunnigas
förslag även i denna del och vill i sammanhanget erinra om
att ett avtal kan avse både försäljning av lös egendom och vissa tjänster
som säljaren skall utföra i anslutning därtill, t. ex. avtal om en korrespondenskurs
som omfattar både undervisningsmateriel och handledning.
Däremot bör uppenbarligen inte anställningsavtal kunna frånträdas av
arbetsgivaren under åberopande av förevarande lagstiftning.

De sakkunniga har föreslagit, att försäkringsavtal inte skall omfattas
av lagen. Denna ståndpunkt biträds eller lämnas utan erinran av det
stora flertalet remissinstanser, bl. a. försäkringsinspektionen. Däremot
föreslår statens konsumentråd och TCO att även ackvisition av försäkringar
i hemmen bör falla under lagen.

För egen del vill jag i likhet med de sakkunniga erinra om att det
enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse åligger försäkringsbolags styrelse
och verkställande direktör att övervaka att anskaffning av ansökningar
om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med
god försäkringssed. Kungl. Maj:t kan enligt samma lagrum meddela
närmare föreskrifter angående anskaffningsverksamheten och kan därvid
också förordna att frågor om denna verksamhet skall handläggas
av en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd. Försäkringsbolagen har träffat
frivilliga överenskommelser om anskaffningsverksamheten, och något
behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse har hittills
inte visat sig föreligga. Skulle missförhållanden ge sig tillkänna i
samband med anskaffning av försäkringar i hemmen och på liknande
platser ger dock nämnda bestämmelse tillräckliga möjligheter till ingripanden.
Med hänsyn härtill biträder jag förslaget att försäkringsavtal
inte skall omfattas av den nu aktuella lagstiftningen.

I fråga om avtalsparternas ställning innebär de sakkunnigas
förslag att lagen skall gälla vid yrkesmässig försäljning. Vidare
krävs att vad som förvärvas är avsett huvudsakligen för privat bruk. Dessa
förslag har genomgående godtagits vid remissbehandlingen och vid de
nordiska departementsöverläggningarna, och jag har inte någon invändning
mot dem. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare
innebörden av den nu angivna avgränsningen av lagstiftningen.

Vad angår de förhållanden under vilka konsumenten
företar rättshandlingen förordar de sakkunniga, att
endast fall då köparen har avgett anbud eller antagande svar på anbud

LU 1971:10

i egen eller annans bostad skall inbegripas under lagstiftningen. De
sakkunniga är visserligen medvetna om att det kan föreligga ett behov
av skydd för konsumenterna också vid annan uppsökande försäljning
än sådan som sker i hemmen. De anser emellertid att en speciallagstiftning
av detta slag, vilken innebär avvikelser från de avtalsrättsliga principer
som annars gäller, inte bör ges vidsträcktare tillämpningsområde
än som är oundgängligen nödvändigt och att man därför f. n. inte bör
gå utanför området för hemförsäljning i mera inskränkt mening. Försäljning
i säljarens eller tredje mans bostad omfattas dock av de sakkunnigas
förslag.

Under remissbehandlingen har framkommit önskemål både om ett
snävare och om ett vidare tillämpningsområde för lagstiftningen. Några
remissinstanser, bland dem industriförbundet, anser att lagen i enlighet
med Nordiska rådets rekommendation bör omfatta endast de fall då
säljarens besök hos köparen sker utan anmodan från denne. Industriförbundet
hänvisar till att köparen i regel inte torde få leverans så
länge han inte är definitivt bunden av sin rättshandling och att det
därför är ett konsumentintresse att tillämpningsområdet inte görs för
vidsträckt. Däremot förordas från företrädare för konsumentintressena
att lagstiftningen vidgas att omfatta all försäljning som inte sker från
ett av säljaren inrättat fast försäljningsställe. Denna ståndpunkt intar
bl. a. LO, som anser att konsumenten också utanför bostaden har svårt
att värja sig mot påträngande försäljning, t. ex. tillfällighetsförsäljningar,
mässförsäljningar och försäljningar i samband med pensionärsutflykter,
på arbetsplatser och i skolor. I ett annat yttrande pekas särskilt på sådana
tillställningar som säljare anordnar på t. ex. biografer. Från något
håll hävdas att även försäljning per telefon bör inbegripas under lagen.

Behov av särskilt skydd för köparen föreligger otvivelaktigt främst
i de fall då säljaren oombedd uppsöker köparen i dennes bostad. Köparen
saknar då i regel möjligheter att göra erforderliga jämförelser i fråga
om pris och kvalitet på det slags vara det gäller. Normalt befinner han
sig då också i ett psykologiskt underläge gentemot säljaren. Dessa skäl
gör sig givetvis inte gällande med samma styrka när initiativet till säljarens
besök har tagits av köparen själv. Som de sakkunniga har framhållit
skulle det emellertid kunna medföra betydande bevissvårigheter,
om man undantog sådana fall från lagstiftningen. Mot en sådan ordning
talar också risken för att försäljare skulle söka kringgå lagen genom
att skaffa sig en anmodan från köparen att besöka denne, t. ex.
vid ett överrumplande telefonsamtal strax före besöket. Jag delar därför
de sakkunnigas uppfattning att lagen generellt bör gälla när försäljningen
sker i köparens bostad.

Utöver hemförsäljning i nyss angivna bemärkelse förordar de sakkunniga,
som förut har nämnts, att lagstiftningen skall omfatta också
rättshandlingar som sker vid köparens sammanträffande med säljaren

LU 1971:10

i annans bostad. De har härvid särskilt tänkt på tillställningar där någon
efter överenskommelse med ett företag bjuder in vänner och bekanta
till sitt hem för att sälja företagets varor. Förslaget i den delen har i allmänhet
lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Enligt min
uppfattning befinner sig konsumenten i nu åsyftade fall normalt i en
situation liknande den som föreligger när säljaren uppsöker konsumenten
i dennes egen bostad. Jag är därför ense med de sakkunniga om
att lagstiftningen bör omfatta all försäljning som sker i köparens eller
annans bostad.

Som skäl för att begränsa lagstiftningen till försäljning i köparens
eller annans bostad åberopar de sakkunniga främst att hittillsvarande
erfarenheter inte ger belägg för att försäljning under andra förhållanden
har gett upphov till mera betydande olägenheter från konsumentskyddssynpunkt.
Vidare framhålls att, i den mån skyddsbehov föreligger, man
kan förvänta att arbetsgivare eller annan huvudman för den lokal som
det är fråga om ingriper med förbud mot försäljning.

För egen del biträder jag den under remissbehandlingen framförda
uppfattningen att skyddsbehovet vid försäljning på köparens arbetsplats
samt på sjukhus, skolor och liknande lokaler normalt är i huvudsak
detsamma som i köparens eller annans bostad. Enligt min mening
föreligger det en påtaglig risk för att sådana försäljningsformer får
ökad utberedning om de lämnas utanför lagstiftningens tillämpningsområde.
Att lita till ingripande från lokalinnehavarens sida för att förhindra
alltför aggressiva försäljningsmetoder synes mig knappast tillräckligt.

Det finns ytterligare en mera oenhetlig grupp av försäljningsmetoder
där det skyddsbehov som kan åberopas gör sig gällande i växlande utsträckning.
Jag tänker här på sådana tillfällighetsförsäljningar av olika
slag som redovisas i remissyttrandena från konsumenthåll. Det kan gälla
försäljning i samband med utflykter eller biografföreställningar som säljaren
arrangerar, försäljning i tillfälligt förhyrda lokaler till vilka hushållen
inbjuds genom annonser eller gruppförsändelser, försäljning i anslutning
till utställningar, mässor, offentliga tillställningar, basarer osv.
Beträffande sådana försäljningar gäller ofta nog att köparen i större
eller mindre grad saknar möjligheter att jämföra pris, kvalitet och service
på konkurrenternas varor. Ibland har han till och med otillräckliga
möjligheter att granska vad som bjuds ut. De psykologiska faktorerna
är däremot i hög grad varierande. Man kan peka på att den som
lämnar sin bostad för att besöka en mässa eller biografförsäljning är
på ett annat sätt beredd att möta försäljningserbjudanden än den som
uppsöks av en försäljare i sitt hem och att han normalt har möjlighet att
utan vidare lämna lokalen. Så är emellertid inte alltid fallet. Enligt vad
LO har upplyst i sitt remissyttrande förekommer det en typ av pensionärsutflykter,
där deltagarna tror att det rör sig om en vanlig utflykt men

LU 1971:10

där det under lunch- eller kaffepausen förekommer en mycket påträngande
försäljningsverksamhet. Under sådana omständigheter föreligger
tydligen både överraskningsmoment och svårigheter att komma ifrån
försäljaren. I detta och liknande fall kan konsumenten också komma i
ett psykologiskt underläge i och med att han har blivit bjuden på det
ena eller det andra. Andra personer i den grupp som konsumenten ingår
i kan i sådana fall också snarare påverka honom att köpa — genom att
de själva gör inköp — än vara ett stöd mot försäljarens övertalningsförsök.
Tillfällighetsförsäljningar medför över huvud taget större frestelser
till impulsköp än vanlig butiksförsäljning. Jag anser därför att det
också med avseende på den grupp av försäljningsmetoder som jag nu
har behandlat finns ett konsumentskyddsbehov av samma slag som vid
hemförsäljning i egentlig mening.

I enlighet med nu anförda synpunkter delar jag den under remissbehandlingen
från konsumenthåll framförda uppfattningen att lagstiftningens
tillämpningsområde bör vidgas i förhållande till de sakkunnigas
förslag. Att åstadkomma en för alla tänkbara fall helt tillfredsställande
gränsdragning stöter uppenbarligen på stora svårigheter. Enligt min
mening uppnår man en från saklig synpunkt genomsnittligt sett lämplig
och samtidigt tillräckligt klar avgränsning genom att låta lagen bli
tillämplig i fråga om all försäljning som sker på annan plats än säljarens
eller hans ombuds fasta försäljningsställe. Beträffande den närmare
innebörden av uttrycket fast försäljningsställe återkommer jag i specialmotiveringen.

En särskild fråga är huruvida lagstiftningen, på sätt som har ifrågasatts
under remissbehandlingen, bör omfatta också försäljning som sker
per telefon. Jag är medveten om att ett behov av skydd för konsumenterna
kan föreligga även här. Av naturliga skäl torde emellertid denna
försäljningsform inte ha någon större utbredning. Skyddsbehovet lär
också vara mindre än vid de försäljningsformer som jag tidigare har
behandlat, eftersom den konsument som inte är intresserad för köp lätt
kan avbryta samtalet. Bortsett härifrån skulle det stöta på stora praktiska
svårigheter att föra in telefonförsäljning under den nu aktuella
lagstiftningen. Jag återkommer till frågan om hur skyddet rättstekniskt
skall utformas men vill förutskicka att jag har funnit den ordning som
de sakkunniga har föreslagit vara den från olika synpunkter mest lämpliga.
De sakkunnigas förslag innebär som jag förut har nämnt, att köparen
skall ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från
försäljningstillfället och att en förutsättning för att han över huvud taget
skall bli bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed
skriftligen underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna
metod bygger på att köparen sammanträffar med säljaren eller dennes
ombud vid försäljningen. Metoden är sålunda inte praktiskt användbar
vid telefonförsäljning. Sakkunnigförslaget innebär vidare, att konsu -

LU 1971:10

mentén under en ”ångerfrist” av en vecka skall kunna frånträda avtalet.
Utgångspunkten för fristens beräkning skall vara sammanträffandet
med säljaren eller dennes ombud. Vid telefonförsäljning skulle det
bli utomordentligt svårt att bestämma utgångspunkten för fristen på
ett sätt som undanröjer bevissvårigheterna. Jag är mot bakgrund av
det sagda inte beredd att förorda att lagstiftningen utvidgas att omfatta
också sådan försäljning. Det är emellertid angeläget att utvecklingen på
detta område noga följs. De erfarenheter som man härigenom vinner
kan tillvaratas vid det fortsatta arbetet på konsumentköprättens område.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att den nu aktuella lagstiftningen
skall gälla när köparen har företagit den rättshandling som enligt
vanliga regler är bindande för honom vid sammanträffande med
säljaren eller ombud för denne på annan plats än säljarens eller ombudets
fasta försäljningsställe.

7.2.2 Den rättstekniska metoden

En lagstiftning med syfte att begränsa köparens bundenhet av rättshandling
som han företar vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer
kan utformas på olika sätt. De sakkunniga har diskuterat tre
skilda lösningar. En möjlighet är vad de sakkunniga kallar den suspensiva
metoden. Denna innebär att köparen blir bunden av sin rättshandling
bara under förutsättning att han inom viss tid uttryckligen bekräftar
den. En annan metod är att låta köparens rättshandling bli definitivt
bindande för honom, om han inte inom viss tid meddelar säljaren
att han frånträder rättshandlingen, den s. k. resolutiva metoden. Slutligen
talar de sakkunniga om den kombinerade metoden, där ångerfristen
för köparen inte börjar löpa förrän säljaren efter sammanträffandet
med köparen tillställer denne kopia av ordersedel eller annan
liknande bekräftelse av köparens rättshandling. Med denna metod inträder
över huvud taget inte någon bundenhet för köparen innan säljaren
har bekräftat avtalet, och därefter har köparen möjlighet att under
viss tidrymd frånträda avtalet. De sakkunniga har för sin del förordat en
lagstiftning enligt den resolutiva metoden.

Förslaget har i allmänhet mottagits positivt vid remissbehandlingen.
Konsumentrådet anser emellertid att den suspensiva metoden ger konsumenten
ett bättre skydd och därför är att föredra. Även LO ifrågasätter
lämpligheten av de sakkunnigas förslag. Från något håll uttalas
övervägande sympati för den kombinerade metoden.

För egen del vill jag först framhålla, att mellan den suspensiva metoden,
å ena, och den resolutiva resp. den kombinerade metoden, å
andra sidan, den skillnaden föreligger att med den suspensiva metoden
även den köpare som är passiv och oföretagsam kan komma ifrån avtalet
medan de båda andra förutsätter att köparen uttryckligen frånträder
sin rättshandling.

2 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

LU 1971:10

Den suspensiva metoden framstår otvivelaktigt som den metod
som ger konsumenten det effektivaste skyddet men den har å andra
sidan olägenheter som är betydande inte minst för konsumenterna. Som
de sakkunniga framhåller är det principiellt betänkligt att låta en rättshandling,
som normalt är bindande, bli helt utan verkan. Eftersom det
kan antas att konsumenten själv i flertalet fall både verkligen vill bli
och också anser sig vara bunden av sin rättshandling, går det nämnda
systemet längre än vad som kan anses påkallat från konsumentsynpunkt.
Den kanske allvarligaste invändningen mot den suspensiva metoden
är emellertid att den kan motverka konsumentens intressen. Metoden
skapar nämligen sådan otrygghet för säljarsidan att det finns risk
för att hemförsäljning praktiskt taget kommer att upphöra eller i varje
fall begränsas i alltför hög grad. De betänkligheter som enligt vad jag
tidigare har sagt kan anföras mot ett förbud mot hemförsäljning kan
enligt min mening i det väsentliga anföras också mot en generell tilllämpning
av den suspensiva metoden.

Med den kombinerade metoden blir köparen efter att ha
mottagit en orderbekräftelse eller liknande handling från säljaren
tvungen att reklamera om han vill komma ifrån sin rättshandling. Han
försätts därmed i den situation där han befann sig från början, om
den resolutiva metoden tillämpas. Det praktiska resultatet blir sålunda
att avtalsslutet kompliceras utan motsvarande nytta för köparen. Dessutom
uppstår med den kombinerade metoden svårigheter att fastställa
den tidpunkt — t. ex. då köparen har mottagit säljarens bekräftelse —
som bör bilda utgångspunkt för ångerfristen.

Som de sakkunniga framhåller har en lösning enligt den resolutiva
metoden flera fördelar. Den anknyter nära till köplagens regler
om öppet köp och inger därför inte några principiella betänkligheter.
Praktiskt sett medför den inga nämnvärda förändringar i alla de
fall då köparen är inställd på att fullfölja avtalet. För den seriösa hemförsäljningens
del finns därför inte anledning att räkna med några
nämnvärda, för konsumenten menliga effekter i form av t. ex. prisstegringar.
Om köparen ångrar sig har han alltid rätt att frånträda avtalet.
Härför krävs emellertid en aktivitet från hans sida. Mot bakgrund härav
har under remissbehandlingen ifrågasatts om metoden ger konsumenten
ett tillräckligt skydd. Det är givet att köparens rätt att frånträda
avtalet blir illusorisk, om han inte från början görs uppmärksam på
sin rätt i nämnda hänseende. Denna brist kan emellertid elimineras genom
att säljaren, som de sakkunniga föreslår, åläggs skyldighet att vid
sammanträffande med köparen överlämna en skriftlig handling, varigenom
köparen underrättas om sina rättigheter enligt den nya lagen. Underlåter
säljaren detta, blir köparen enligt förslaget över huvud taget
inte bunden av sin rättshandling. En sådan ordning tillgodoser enligt
min mening rimliga krav på skydd för konsumenten.

LU 1971:10

I enlighet med nu anförda synpunkter vill jag, i likhet med de sakkunniga
och det stora flertalet remissinstanser, förorda den resolutiva
metoden. Denna metod har f. ö. förordats också av de övriga nordiska
ländernas delegerade vid departementsöverläggningama.

Det är givetvis angeläget att skapa garantier för att säljarens meddelande
till köparen om rätten att frånträda avtalet utformas i klara och
entydiga ordalag. Det är också lämpligt att meddelandet utformas på
samma sätt i alla fall. Mot bakgrund härav synes det mest ändamålsenligt
att meddelandets lydelse fastställs av Kungl. Maj:t. För att förebygga
bevissvårigheter bör som en ytterligare förutsättning för köparens
bundenhet krävas, att köparen bekräftar att han mottagit handlingen
på ett exemplar av denna. I syfte att underlätta förfarandet
för den köpare som vill frånträda sin rättshandling, bör till handlingen
fogas blankett till avbeställningssedel. För de seriösa hemförsäljningsföretagen
lär det inte medföra några nämnvärda svårigheter att anpassa
sig till dessa rutiner.

En väsentlig fråga i sammanhanget är givetvis ångerfristens
längd, dvs. den tid inom vilken konsumenten måste frånträda sin
rättshandling för att inte bli definitivt bunden av den. De sakkunniga
föreslår en vecka räknat från dagen för köparens sammanträffande med
säljaren eller ombud för denne. Förslaget har så gott som genomgående
godtagits vid remissbehandlingen. I ett yttrande hävdas emellertid att
tidsfristen bör utsträckas till 14 dagar.

För egen del vill jag först framhålla att den tidpunkt, då en köpare
får klart för sig att han gjort ett enligt hans mening oförmånligt köp
och därför vill frånträda avtalet, givetvis i hög grad kan variera från
fall till fall. Den ene köparen ångrar sig kort efter försäljarens besök,
en annan kanske först långt senare, t. ex. i samband med krav från säljaren
på obetald del av köpeskillingen. Uppenbarligen är det av praktiska
skäl nödvändigt att fastställa en enhetlig utgångspunkt för ångerfristen.
Av hänsyn både till säljarna och till köparnas intresse av att
kunna få snar leverans i de fall då de vill stå fast vid sin rättshandling,
synes det mest ändamålsenligt att tidsfristen, som de sakkunniga
förordar, räknas från säljarens eller hans ombuds sammanträffande med
köparen. En sådan ordning torde också komma att bidra till att ge
köparen anledning att i anslutning till sammanträffandet ta definitiv
ställning och sålunda inte skjuta saken på framtiden.

Tidsfristens längd är en bedömningsfråga om vilken delade meningar
givetvis kan råda. Köparen måste självklart ha skäligt rådrum för att
kunna besluta om han skall stå fast vid sin rättshandling eller inte. Intresset
av trygghet i den allmänna varuomsättningen kräver å andra sidan
att tidsfristen görs relativt kort. Också köparen har normalt ett
starkt intresse härav, eftersom han i allmänhet inte torde kunna påräkna
leverans förrän efter fristens utgång. De sakkunnigas förslag om en

LU 1971:10

ångerfrist på en vecka synes mig utgöra en rimlig avvägning mellan de
skilda intressen som här gör sig gällande. Det torde också vara lättare
för allmänheten att anpassa sig efter en veckofrist än efter en frist på
t. ex. tio dagar. Två veckor torde emellertid vara en alltför lång tidrymd
i förevarande hänseende. Jag biträder således de sakkunnigas förslag,
som vunnit anslutning också vid de nordiska departementsöverläggningarna.

Det är givetvis angeläget att frånträdandet i förekommande fall sker
i sådan form att bevissvårigheter och tvistigheter inte uppkommer.
De sakkunniga förordar att köparen, om han inte vill fullfölja avtalet,
skall vara skyldig att skriftligen underrätta säljaren härom. Förslaget
har genomgående godtagits av remissinstanserna. Som tidigare har
nämnts skall säljaren enligt mitt förslag vara skyldig att alltid till köparen
överlämna blankett till avbeställningssedel. Kravet på skriftlig form
kan med hänsyn härtill inte anses innebära någon olägenhet för köparen.
Jag biträder därför sakkunnigförslaget i denna del.

7.2.3 Fråga om undantag för kontantköp m. m.

Det kan inte förutsättas att flertalet hemförsäljningsavtal ingås
utan tillräckligt övervägande från konsumentens sida. När köparen
har bestämt sig för att ingå ett avtal och vet vad han ger sig in
på, önskar han givetvis som regel få varan levererad så snart som
möjligt. Som tidigare har framhållits får man dock räkna med att säljarna
blir obenägna att fullgöra leverans innan ångerfristen har gått ut.
Vidare vill jag erinra om att de fall av hemförsäljning som har särskilt
uppmärksammats och bl. a. föranlett Nordiska rådets tidigare nämnda
rekommendation är sådana där säljaren eller dennes ombud oombedd
söker upp köparen. Som jag förut har anfört anser jag i likhet med de
sakkunniga att ett krav på att säljaren tagit initiativet skulle medföra
tillämpningssvårigheter och därför bör undvikas. Mot bakgrund av nu
angivna omständigheter kan det emellertid finnas skäl att på annat sätt
begränsa lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga har sökt att på en indirekt väg i praktiken utesluta
såväl de fall då köparen är fast besluten att fullfölja avtalet och önskar
snabb leverans som de fall då det är köparen som har tagit initiativet
till sammanträffandet med säljaren eller dennes ombud. De anknyter
därvid till graden av den ekonomiska uppoffring som köparen gör i
samband med besöket. Om denna är kännbar, anser de att man har
grund för antagande att köparen är klart medveten om vad han har
gett sig in på. De utgår också från att en person, som själv kallar en
försäljare till sig och bestämmer sig för köp, i allmänhet är angelägen
att slutligt avtal och därmed leverans skall komma till stånd snarast och
sålunda regelmässigt är beredd att göra den ekonomiska uppoffring som
kan krävas för att lagen inte skall bli tillämplig. Mot bakgrund av dessa

LU 1971:10

synpunkter föreslår de sakkunniga att rätten att frånträda avtalet inte
skall gälla vid hemförsäljning — men väl vid abonnemangsavtal — om
köparen i samband med sin rättshandling erlägger antingen hela köpeskillingen
kontant eller, när denna överstiger 100 kr., en handpenning
motsvarande minst 25 °/o av köpeskillingen och ej mindre än 100 kr.

Förslaget har i denna del kritiserats av flera remissinstanser som företräder
konsumentintressen. Enligt denna kritik finns det anledning tro
att försäljningsvillkoren i många fall skulle komma att anpassas efter
den föreslagna undantagsregeln på så sätt att lagstiftningen kom att
gälla bara ett litet antal köp. Vidare anförs att konsumenten, när han
företar sin rättshandling, i de flesta fall torde uppfatta denna som väl
genomtänkt och vara nöjd med köpet. Det är först när han har fått
överlägga med andra medlemmar av hushållet och jämföra det pris han
har åtagit sig att betala med priserna på motsvarande varor i butikshandeln
som han kanske upptäcker att han har gjort en dålig affär.
Vidare hävdas att äldre personer, som i särskild grad är i behov av
lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och dessutom i större
utsträckning än andra har förhållandevis stora penningsummor förvarade
i bostaden. Det ligger därför nära till hands att förmoda att dessa
konsumenter har en önskan att betala hela köpeskillingen genast, utan
att det kan tas som tecken på att affären från deras sida är väl genomtänkt.

Jag hyser förståelse för remisskritiken mot förslaget att vissa kreditköp
skall undantas från lagens tillämpningsområde. Den avgränsning
som de sakkunniga här förordar synes medföra att konsumenterna får
ett otillräckligt skydd. Varje avgränsning med hänsyn till kontantinsatsens
storlek måste f. ö. framstå som i viss mån godtycklig. Härtill kommer
risken för att säljarna anpassar betalningsvillkoren så att flertalet
köp faller utanför lagen. De skäl som de sakkunniga har anfört för sin
ståndpunkt är enligt min mening inte helt övertygande. Köparens
behov av snabb leverans torde i flertalet fall inte vara så starkt att någon
olägenhet av betydelse uppstår, om han får vänta en dryg vecka
på den vara han har beställt. När köparen undantagsvis har ett påtagligt
intresse av omedelbar leverans, torde han ofta kunna motivera sitt
önskemål på sådant sätt att det för säljaren framstår som riskfritt att
leverera varan innan ångerfristen har gått ut. Vad angår önskemålet att
utesluta fall när köparen har tagit initiativ till säljarens besök bör detta
få vika, om det krävs för att skyddet i övriga fall skall bli effektivt.

Å andra sidan synes det mig inte lämpligt att föra in alla avtal som
ingås vid hemförsäljning och försäljning i likartade former under lagens
tillämpningsområde. Någon avgränsning är nödvändig så att lagstiftningen
inte kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av livsmedel
från varubussar och liknande. Om köparen får varan levererad
genast och således redan från början vet exakt vad han får samt dess -

LU 1971:10

utom är beredd att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes
behovet av särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen,
där varan levereras i efterhand och köparen i en eller
annan form får kredit. Det är f. ö. från principiell synpunkt mindre
tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för båda
parter enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana situationer
som jag nu har beskrivit bör därför enligt min mening undan tas. På
denna punkt har det också rått principiell enighet vid de nordiska departementsöverläggningarna.
Man synes uppnå en lämplig avgränsning
av undantaget om detta får omfatta de fall då avtalet har fullgjorts på
ömse sidor redan vid köparens sammanträffande med säljaren eller der
nes ombud.

Jag vill understryka att den avgränsning som jag sålunda förordai
medför att ett ganska litet område undantas från lagstiftningen. Som
jag nyss nämnde är det vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer
regel både att varan levereras i efterhand och att köparen får
kredit. Vid köp av dyrbarare kapitalvaror torde man bara i undantagsfall
ha anledning att räkna med att köparen helt fullgör sin del av avtalet
vid försälj ningstillfället. De mest skyddsvärda fallen torde sålunda
i praktiken komma att omfattas av lagstiftningen.

Med den avgränsning av tillämpningsområdet som jag nu har föreslagit
finns det enligt min mening inte något praktiskt behov av att —
som har föreslagits i några remissyttranden — från lagen särskilt undanta
köp som avser endast obetydliga värden. Till frågan vad som i
olika situationer bör krävas för att avtalet skall anses vara fullgjort återkommer
jag i specialmotiveringen.

7.2.4 Utfästelse av säljarens ombud m. m.

När försäljare för de företag som bedriver hemförsäljning eller annan
likartad försäljning tar upp beställningar på de varor de bjuder ut
förekommer inte sällan, att de lämnar köparen utfästelser om köpevilkor
som är gynnsammare för denne än de som är upptagna i de tryckta
ordersedlar eller kontraktsformulär som vanligen används vid detta
slag av försäljning. Sådana utfästelser, som i den juridiska litteraturen
och av de sakkunniga har kallats ”sidolöpare”, kan avse t. ex. rabatter,
gratis tillbehör, särskilda egenskaper hos den beställda varan, leveranstid
eller betalningsvillkor. Ibland kan sådana utfästelser vara av väsentlig
betydelse för köparen, när han tar ställning till säljarens erbjudande.
Ett tillbehör som enligt försäljarens utfästelse skall ingå i köpet
kan t. ex. vara nödvändigt för att varan skall kunna användas på det
sätt som köparen avser.

Det kan givetvis många gånger bereda köparen stora svårigheter att
mot säljarens bestridande föra bevisning om att en utfästelse av detta
slag verkligen har lämnats eller att styrka sitt påstående om en sådan

LU 1971:10

utfästelses innehåll. Misslyckas han i det hänseendet lär han få finna
sig i att fullgöra sin del av avtalet utan att han kan genomdriva att utfästelsen
infrias. Men även om han lyckas bevisa att en viss utfästelse
har gjorts, är det inte säkert att därmed alla problem är lösta. Rättsläget
när det gäller verkningarna av sidolöpare är nämligen oklart. Om
försäljaren har behörighet att för säljarens räkning göra utfästelser av
det aktuella slaget, uppkommer inte några problem. Säljaren blir då
bunden av utfästelsen på samma sätt som om han gjort den själv. Vad
detta praktiskt sett innebär i olika situationer har närmare utvecklats
av de sakkunniga, och jag hänvisar i den delen till min föregående
redogörelse för betänkandet. Annorlunda förhåller det sig om försäljaren
— såsom vanligen torde vara fallet — saknar behörighet att göra
muntliga utfästelser vid sidan av de villkor som upptagits i den tryckta
ordersedeln eller kontraktshandlingen. Som de sakkunniga har framhållit
är det ovisst vilka rättsverkningar som enligt gällande rätt är
knutna till sidolöparen i dessa situationer.

Utan att gå in på någon detaljerad diskussion om de komplicerade
avtalsrättsliga problem som här anmäler sig kan jag instämma i de
sakkunnigas uttalande att den rådande osäkerheten beträffande rättsläget
är ägnad att skapa otrygghet, ge upphov till tvistigheter och leda
till rättsförluster för konsumenterna. Situationen är i hög grad otillfredsställande.
Som de sakkunniga har uttalat torde sidolöparproblemet
ha stor aktualitet vid sådan försäljningsverksamhet som skall omfattas
av den nya lagstiftningen. Fastän motsvarande problem kan uppkomma
också i andra fall och det från den synpunkten kunde vara
önskvärt att i ett sammanhang åstadkomma en lösning av dessa frågor
för hela det avtalsrättsliga området, anser jag därför, i likhet med de
sakkunniga men i motsats till vissa remissinstanser, att sidolöparproblemet
nu bör lösas på detta speciella område.

De sakkunniga har sökt att utan ingrepp i centrala förmögenhetsrättsliga
bestämmelser åstadkomma en reglering som skall praktiskt
sett tillgodose köparens intresse av att säljaren antingen infriar de utfästelser
som försäljaren har gjort eller också ger klart till känna att
han inte vill ingå avtal på villkor som innefattar sidolöparen och att i
så fall något avtal inte kommer till stånd. Med utgångspunkt i antagandet
att försäljaren alltid har eller skall anses ha fullmakt att för säljarens
räkning mottaga anbud från de presumtiva köparna föreslår de
sakkunniga dels en bestämmelse av innebörd att en utfästelse av försäljaren
alltid skall anses ingå i det anbud eller svar som köparen lämnar
försäljaren, dels en regel som ålägger säljaren att i de fall, då köparens
anbud eller svar innefattar en sidolöpare och säljaren inte vill
ingå avtal på villkor som innefattar sidolöparen, utan oskäligt uppehåll
ge köparen meddelande därom vid påföljd att säljaren annars anses
ha antagit köparens anbud. Enligt förslaget inträder dock inte denna

LU 1971:10

påföljd, om köparen insett eller bort inse att säljaren inte avsett att antaga
köparens anbud. I sådant fall kommer något avtal över huvud
taget inte till stånd.

Förslaget har i sina huvuddrag godtagits av flertalet remissinstanser.
Men det har också rönt kritik från skilda utgångspunkter. I en del yttranden
hävdas, att förslaget skulle medföra sakligt sett alltför oförmånliga
konsekvenser för säljarföretagen. Å andra sidan framhåller några
remissinstanser att förslaget inte undanröjer svårigheterna för en köpare
att bevisa existensen av en sidolöpare. Som ett tänkbart alternativ
till den föreslagna lösningen har framkastats tanken att uppställa
krav på skriftlig form för de avtal det här gäller.

Särskilt i de typiska hemförsäljningsfallen, där försäljarna i många
avseenden uppträder självständigt och ofta använder en mycket aktiv
försäljningsteknik, ter det sig för konsumenten naturligt att lita på att
de uttalanden försäljaren gör eller de utfästelser han lämnar görs på
säljarens vägnar och är bindande för denne. Den ordersedel som föreläggs
konsumenten för underskrift innehåller visserligen ofta en klausul
om att muntliga utfästelser av försäljaren inte är bindande för
säljaren, men man kan utgå från att köparen ofta inte studerar ordersedeln
så noga att han uppmärksammar en sådan klausul. Och även
om han gör det ligger det nära till hands för honom att utgå från att
försäljaren har möjlighet att göra åtminstone vissa undantag.

Den reella innebörden av de sakkunnigas förslag synes till en början
vara att ombuden utrustas med en legal ställningsfullmakt att mottaga
anbud från de presumtiva köparnas sida. En sådan fullmakt innebär
att köparens anbud anses ha nått säljaren i och med att det mottagits
av ombudet. Förslaget innebär vidare att utfästelse om särskild
förmån som ombudet lämnar köparen alltid anses ingå i köparens anbud.

En reglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget
i nu berörda hänseende synes medföra att sidolöparproblemet får en
från konsumenternas synpunkt praktisk och på det hela taget tiPfredsställande
lösning. Det väsentliga synes nämligen vara att konsumenten
bereds skydd mot den risk han nu löper att bli bunden av ett avtal
vars innehåll inte överensstämmer med det anbud som han har lämnat
på grundval av sina diskussioner med försäljaren och som inte sällan
i ett eller flera hänseenden avviker från säljarens ursprungliga anbud
sådant det kommer till uttryck i ordersedel eller liknande handling.
Den risken elimineras om försäljaren utrustas med fullmakt att mottaga
anbud. I så fall kommer nämligen alla de önskemål konsumenten
uttrycker vid sammanträffandet med försäljaren — inbegripet sådana
utfästelser som försäljaren gör och som konsumenten uttryckligen
eller underförstått tar fasta på — att ingå i det anbud han lämnar försäljaren,
och detta anbud skall i kraft av fullmakten anses ha nått säl -

LU 1971:10

jaren i och med att det avgetts till försäljaren. Därmed uppkommer
för säljaren den situationen att han endast kan välja mellan att antaga
köparens anbud oförändrat eller avslå anbudet. Däremot kan han inte
påtvinga köparen ett avtal med annat innehåll än denne önskar. Lämnar
säljaren antagande svar utan att göra klart huruvida hans accept
omfattar eventuella sidolöpare eller inte, lär köparen regelmässigt ha
rätt att utgå från att det förra är fallet. Avtal kommer då till stånd i
enlighet med köparens anbud. Tänkbart är visserligen att säljarens svar
faktiskt avviker från köparens anbud men har en sådan utformning att
köparen måste inse att säljaren uppfattar svaret som överensstämmande
med anbudet, och i sådant fall kan köparen enligt 6 § andra stycket
avtalslagen eller allmänna rättsgrundsatser bli bunden av avtal i enlighet
med svaret, om han inte reklamerar hos säljaren. Men det torde
vara så ytterst sällsynt att underlåtenhet att reklamera kan åberopas
mot köpare i de situationer som det här är fråga om att man från
praktiska synpunkter kan helt bortse från dem.

De sakkunniga synes ha utgått från att säljarombuden redan nu genomgående
har eller måste anses ha fullmakt att mottaga anbud från
de presumtiva köparna och har inte föreslagit någon uttrycklig bestämmelse
i ämnet, vilket inte heller varit behövligt med hänsyn till den
passivitetsregel som sakkunnigförslaget innehåller och som i sig förutsätter
existensen av en fullmakt för säljarombuden att mottaga anbud.
Som jag strax skall utveckla anser jag emellertid att någon passivitetsregel
av detta slag inte bör tas upp i den nya lagen och därmed förändras
situationen. Härtill kommer att det i och för sig kan ifrågasättas
om de sakkunnigas utgångspunkt när det gäller försäljarnas behörighet
att mottaga anbud är riktig. Och under alla förhållanden kan
denna behörighet i avsaknad av uttryckliga lagregler inskränkas genom
särskilda föreskrifter, som kan bringas till kundernas kännedom t. ex.
genom att de tydligt återges i ordersedlar e. d.

Det synes under dessa förhållanden ligga nära till hands att i lagen ta
in en uttrycklig och tvingande föreskrift om att i fall då säljaren företräds
av ombud vid sammanträffandet med köparen ombudet skall anses
ha fullmakt att därvid mottaga anbud från köparen. Jag kan inte
heller finna att en sådan regel skulle leda till några obilliga konsekvenser
för säljarföretagen. Regeln betager givetvis inte företagen möjligheten
att genom instruktioner till ombuden på olika sätt inskränka deras befogenhet,
t. ex. i fråga om rätten att ta emot anbud vilkas innehåll avviker
från säljarens erbjudande. Sådana inskränkande föreskrifter får
full rättslig verkan såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan företaget
och försäljaren. Att föreskrifterna inte kan åberopas mot köparna
får ingen som helst praktisk betydelse så länge försäljarna lojalt följer
sina instruktioner. Den ifrågasatta regleringen medför olägenheter för
säljarföretagen endast i de fall då ombuden handlar i strid mot instruk -

LU 1971:10

tionerna eller underlåter att inberätta mottagna anbud eller vid inberättandet
ger anbuden ett oriktigt innehåll. Men det synes mig utomordentligt
svårt att finna sakligt bärande argument för en ordning som innebär
att de ekonomiska konsekvenserna av sådana förfaranden skall ens
till någon del bäras av konsumenterna och inte av säljarföretagen. Det
är vid hemförsäljning typiskt sett säljaren som har tagit initiativet till
köpeavtalet och det är han som själv valt sina ombud och gett dem
instruktioner. Under sådana förhållanden bör säljaren svara för om ombudet
i något hänseende visar försumlighet vid fullgörandet av sitt uppdrag.

En reglering enligt nu angivna riktlinjer skulle möjligen kunna inge
betänkligheter i sådana fall då köparen faktiskt känt till att ombudet avsett
att inte inberätta anbudet till säljaren eller att inberätta det med
oriktigt innehåll. Säljaren torde emellertid i dessa fall med stöd av avtalslagens
ogiltighetsregler eller allmänna rättsgrundsatser kunna värja
sig mot att bli bunden i enlighet med köparens anbud.

I enlighet med nu anförda synpunkter förordar jag att en fullmaktsregel
av nyss angivet innehåll tas upp i den nya lagen.

En sådan bestämmelse synes i gengäld göra det onödigt att i lagen
uttryckligen föreskriva, att utfästelse som ombudet lämnar skall anses
ingå i köparens anbud. Det säger sig nämligen självt att alla de önskemål
i fråga om avtalsinnehållet som köparen framför till ombudet kommer
att ingå i hans anbud, och detta alldeles oavsett om det går tillbaka på
utfästelser som ombudet mer eller mindre spontant har lämnat. Någon
bestämmelse motsvarande 5 § andra stycket sakkunnigförslaget anser
jag därför inte böra tas upp i lagen.

Även med den nu förordade regleringen kvarstår givetvis de svårigheter
som kan uppkomma för en köpare att föra bevisning om att ett försäljningsombud
gjort muntliga utfästelser i det ena eller andra hänseendet
eller över huvud taget att hans anbud har ett innehåll som avviker
från säljarens ursprungliga erbjudande. Det lär emellertid inte stå någon
annan möjlighet till buds att åstadkomma en fullgod lösning av
detta problem än att på sätt som har föreslagits under remissbehandlingen
införa krav på skriftlig form för hemförsäljningsavtal. En sådan
ordning skulle dock knappast stå i överensstämmelse med den allmänna
uppfattningen om vad som bör gälla i fråga om avtal av detta slag och
skulle i själva verket kunna få verkningar som är till konsumenternas
nackdel. Att införa ett formkrav på detta speciella område skulle inte
heller rimma väl med utvecklingen under senare tid inom avtalsrätten i
övrigt.

En sådan ordning som jag nu föreslår kan väntas leda till en välbehövlig
sanering av hemförsäljningsverksamheten. Det blir mera angeläget
än tidigare för företagen att välja sina försäljningsombud med omsorg,
att utarbeta detaljerade instruktioner för dem och att noga över -

LU 1971:10

vaka att instruktionerna följs. I den mån lagstiftningen på så sätt får en
gynnsam effekt på försäljningsverksamhetens etiska och affärsmässiga
standard är detta självfallet i både företagens och konsumenternas intresse.

Jag vill understryka att den fullmaktsregel jag här har föreslagit för
hemförsäljningsavtalens del inte bör ses som någon slutgiltig lösning av
sidolöparproblemet, som enligt vad jag tidigare har framhållit uppträder
också i andra sammanhang och således har en mera allmän räckvidd.
Den nu föreslagna regleringen bör uppfattas som ett provisorium, tillkommet
för att utan alltför långtgående ingripanden i gällande regelsystem
undanröja mer påtagliga missförhållanden på ett begränsat område,
där olägenheter av nuvarande ordning är särskilt kännbara för
konsumenterna. Det får ankomma på köplagssakkunniga att förutsättningslöst
pröva hur en slutlig och allmängiltig lösning av hithörande
problem bör se ut.

Bakgrunden till den passivitetsregel som de sakkunniga har föreslagit
torde vara att sälj arföretagen med nuvarande dispositiva avtalsrättsliga
regler är oförhindrade att förbehålla sig rätt att pröva huruvida de vill
godkänna anbud eller antagande svar på egna anbud som inberättas av
deras försäljare. Genom att utan tidsbegränsning på detta sätt förbehålla
sig en acceptfrist kan en säljare åstadkomma att köparen förblir
bunden av sitt anbud under avsevärd tid samtidigt som säljaren står fri
att när som helst genom ett avböjande svar dra sig ur den tillämnade affären.
Det är uppenbart att en sådan ensidig bundenhet kan innebära
avsevärda olägenheter för köparen. Situationen är särskilt otillfredsställande
i de typiska hemförsäljningsfallen där köparen ofta nog genom
övertalning har förmåtts att göra sin beställning och därför i verkligheten
har ett ganska svalt intresse för affären men å andra sidan regelmässigt
har små möjligheter att framtvinga ett besked av säljaren. Köparen
kommer alltså att under kanske lång tid sväva i ovisshet om huruvida
han skall tvingas fullfölja ett för honom mer eller mindre likgiltigt
avtal.

Olägenheterna av den ensidiga bundenheten undanröjs visserligen genom
den passivitetsregel som de sakkunniga har föreslagit, eftersom
passiviteten leder till att även säljaren blir bunden och köparen således
alltid inom rimlig tid får klart för sig vad han har att rätta sig efter. Men
k det kan ifrågasättas om det i allmänhet verkligen är förenligt med köparens
intresse att tillägga säljarens passivitet den verkan att ett för båda
parter bindande avtal kommer till stånd. Om köparen efter det han har
gjort sin beställning inte hör något från säljaren ter det sig nog regel1
mässigt mera naturligt för honom att utgå från att hela affären har förfallit.
Detta gäller naturligtvis särskilt i fall då han själv inte ursprungligen
har tagit initiativet till köpet och därför sannolikt inte är påfallande
angelägen om att det fullföljs, en situation som ofta föreligger just i

LU 1971:10

hemförsäljningsfallen. Och att köparen inte utnyttjat den rätt att frånträda
köpet som den nya lagen ger honom lär inte utan vidare kunna
tas till intäkt för att han har en positiv önskan att fullfölja köpet även
lång tid efter beställningen. I varje fall skulle det sällan innebära någon
ekonomisk förlust för honom om följden av säljarens passivitet i stället
blev att beställningen anses ha förfallit.

Flera skäl talar sålunda mot passivitetsregeln i sakkunnigförslaget.
Avgörande för frågan om en sådan regel bör gälla eller inte synes
emellertid vara i vad mån man på annat sätt kan komma till rätta med
det förhållandet att säljarföretagen genom att förbehålla sig acceptfrister
håller köparna ensidigt bundna under praktiskt taget obegränsad
tid. I det avseendet bör det tidigare i dag anmälda förslaget till lag om
förbud mot otillbörliga avtalsvillkor uppmärksammas (prop. 1971: 15).
Som uttalades i det ärendet (s. 72) måste bl. a. just förbehåll av det
slag som jag här har beskrivit räknas till den kategori av avtalsvillkor
som undantagslöst bör stämplas såsom otillbörliga mot konsumenterna.
Om detta lagförslag antages av riksdagen och i enlighet med vad som
föreslagits träder i kraft den 1 juli 1971 öppnar sig alltså i en mycket
nära framtid en möjlighet att ingripa mot villkor av det här slaget i
bl. a. hemförsäljningsavtal. Jag räknar med att i så fall konsumentombudsmannen
kommer att snabbt vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att få
sådana villkor utmönstrade ur här aktuella avtalsformulär eller i varje
fall modifierade på sådant sätt att de inte leder till några menliga verkningar
för konsumenterna. Kommer en sådan sanering till stånd bortfaller
tydligen behovet att bereda konsumenterna skydd genom en sådan
passivitetsregel som här har diskuterats eller andra tvingande civilrättsliga
regler.

Under dessa förhållanden vill jag förorda att någon passivitetsregel
f. n. inte tas upp i den nu förevarande lagen. Skulle den framtida utvecklingen
bli en annan än jag här har räknat med kan det bli aktuellt
att ompröva ställningstagandet. Jag förutsätter att köplagssakkunniga
uppmärksammar spörsmålet under sitt pågående arbete.

7.2.5 Verkan av frånträdande m. m.

Om anbud från någondera avtalskontrahenten har lett till avtal om
hemförsäljning och köparen därefter i föreskriven ordning frånträder
avtalet innebär det att avtalet skall bringas att gå åter. För det fall att
köparen har frånträtt avtalet innan någondera parten till någon del har
fullgjort sin avtalsprestation krävs inte några särskilda regler. Köparens
rätt att frånträda avtalet bör i dessa fall vara ovillkorlig och inte
medföra några ekonomiska konsekvenser för honom. Om säljaren har
levererat den försålda varan eller del därav eller om köparen helt eller
delvis har betalat köpeskillingen, uppkommer däremot vissa frågor

LU 1971:10

som kräver närmare reglering. De sakkunnigas förslag innebär här
följande.

Har köparen mottagit varan eller del därav skall han hålla den tillgänglig
för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick.
Säljaren är i så fall skyldig att hämta godset hos köparen inom skälig
tid och därvid betala tillbaka vad han har mottagit av köpeskillingen.
Köparen har rätt att behålla varan tills säljaren fullgör sin betalningsskyldighet.
Köparen står risken för att varan förstörs, försämras eller
minskas så länge den är i hans besittning. Underlåter säljaren att inom
skälig tid hämta varan övergår emellertid risken på säljaren. Vid återgång
av abonnemangsavtal är säljaren skyldig att betala tillbaka vad
han uppburit även om säljaren har utfört viss del av sitt åtagande enligt
avtalet.

Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag rönt kritik på
några punkter. I ett yttrande hävdas sålunda att det bör ankomma på
köparen att återställa varan till säljaren. Som skäl härför åberopas
bl. a. att köparen kan vara oanträffbar för säljaren och att denne därför
saknar möjlighet att själv hämta varan. Från ett par håll hävdas
vidare att säljaren bör ha rätt till i varje fall viss begränsad ersättning
för sina kostnader i samband med att han återtar varan. Slutligen har
hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt om inte säljaren alltid bör stå
risken för varan innan avtalet är definitivt. Hovrätten hänvisar till möjligheten
för säljaren att hålla varan försäkrad.

Även om det torde komma att höra till undantagen att köparen
över huvud taget får varan levererad innan ångerfristen har löpt ut,
är det tydligt att frågan om parternas rättigheter och skyldigheter i
samband med att avtalet skall bringas att återgå efter det att leverans
har skett måste regleras. Utgångspunkten bör härvid givetvis vara att
vardera parten i princip skall återbära vad han har mottagit enligt
avtalet. Säljaren skall sålunda ha rätt att få tillbaka levererat gods och
köparen skall återfå vad han har presterat av vederlaget, vare sig detta
består av likvida medel, fordringsbevis e. d. eller av inbytesgods. När
det gäller att bestämma hur dessa transaktioner skall genomföras inställer
sig emellertid ett flertal frågor av praktisk och rättslig natur.

Ansvaret för återtransporten av godset till säljaren skall enligt sakkunnigförslaget
åvila säljaren, som också har att stå för kostnaderna
för transporten. I den delen skiljer sig förslaget från vad som anses
gälla enligt köplagen vid öppet köp och som innebär att det är köparens
sak att återlämna godset och stå för härmed förbundna kostnader.
Goda skäl talar emellertid enligt min mening för de sakkunnigas ståndpunkt.
Till skillnad från vad som i allmänhet gäller vid öppet köp är
det i normalfallet säljaren som vid hemförsäljning har tagit initiativet
till avtalet. Flertalet av de fall då köparen får leverans före ”ångerveckans”
utgång torde vara sådana där försäljaren haft varan med sig

LU 1971:10

vid besöket hos köparen och det närmast varit i säljarens intresse att
godset omedelbart överlämnas till köparen i stället för att försändas
till honom i efterhand. I många fall torde vidare situationen vara den
att säljaren är bosatt på långt avstånd från köparens hem och att en
återtransport av godset därför blir besvärlig. Vid hemförsäljning är det
regelmässigt säljaren som har stått för transporten vid leveransen, och
han har då också normalt bättre möjligheter än köparen att transportera
tillbaka godset. Skulle skyldigheten att sörja för återtransporten
åvila köparen, skulle detta i själva verket i många fall avsevärt förringa
värdet av rätten att frånträda avtalet. Vad beträffar det av en remissinstans
framförda argumentet för att köparen bör vara skyldig att återlämna
godset till säljaren, nämligen att köparen kan vara oanträffbar
och att säljaren därför saknar möjlighet att hämta godset, vill jag erinra
om att det även enligt mitt förslag skall vara en förutsättning för
själva rätten att frånträda avtalet, att köparen håller godset tillgängligt
för säljaren. Den förutsättningen är emellertid inte uppfylld om köparen
är oanträffbar för säljaren eller om denne på grund av annan omständighet
som beror av köparen är satt ur stånd att hämta godset.

Av nu anförda skäl biträder jag de sakkunnigas förslag att det skall
ankomma på säljaren att avhämta godset hos köparen. Dessa skäl bör
enligt min mening föranleda också att säljaren åläggs att bära kostnaderna
för återtransporten. Tänkbart vore visserligen att köparen fick
bidraga till dessa kostnader genom att erlägga en mindre del av dessa,
t. ex. i form av någon maximerad avgift. En sådan ordning skulle
emellertid innebära att regelsystemet kompliceras för de relativt fåtaliga
fall som det här är fråga om utan att man vinner några mer
påtagliga fördelar för någondera parten. Det bör särskilt hållas i
minnet att säljaren till skillnad från köparen har möjligheter att kalkylera
in utgifterna för ett antal återtransporter bland sina allmänna omkostnader.
Den prisförhöjning som kan bli följden härav torde bli
mycket ringa.

Säljaren bör givetvis ha en rimlig tid till sitt förfogande inom vilken
han kan avhämta godset. Under denna tid bör köparen, som också de
sakkunniga förutsatt, vara skyldig att vårda godset och således stå
faran för att detta förstörs, minskas eller skadas till följd av händelse
som är att tillräkna köparen som försummelse i vården av godset.

En mera tveksam fråga är vem av säljaren och köparen som skall
bära risken för att godset under denna tid förstörs, minskas eller skadas
genom olyckshändelse. De sakkunniga har efter mönster av köplagens
regler om öppet köp föreslagit att detta s. k. casus-ansvar skall
åvila köparen. En jämförelse med öppet köp är emellertid inte träffande,
eftersom det vid öppet köp åligger köparen att återlämna godset
men i hemförsäljningsfallen enligt både de sakkunnigas och mitt förslag
skall ankomma på säljaren att avhämta godset. Det är i dessa fall

LU 1971:10

således säljaren som i princip bestämmer den tidrymd under vilken
godset skall förbli i köparens besittning. Under dessa förhållanden synes
det naturligt att säljaren också får stå faran för godset till dess
han återtar detta. Det nu sagda gäller i varje fall såvitt angår tiden
efter det köparen frånträtt köpet. Dessförinnan föreligger ett för köparen
bindande avtal, och i och med att godset levereras övergår äganderätten
på köparen. Från den synpunkten kunde det te sig som en naturlig
ordning att köparen fick stå faran för godset intill dess han frånträder
köpet. Det rör sig emellertid här om en mycket begränsad tidrymd
— högst en vecka — och betänkligheterna mot att låta säljaren
stå faran för gods som tillhör köparen och befinner sig i dennes besittning
synes böra vika för önskemålet att undvika de komplikationer
i form av tvistigheter och bevissvårigheter som alltid är förbundna med
regler om farans övergång. Om säljaren får stå faran för godset redan
från början, leder detta visserligen till att en köpare i vissa situationer
kan utnyttja frånträdandet på ett sätt som egentligen inte är åsyftat. Om
godset skadas eller förstörs genom olyckshändelse, innan ångerveckan
gått ut, kan sålunda köparen, även om han i och för sig varit fullt
nöjd med köpet, omedelbart frånträda avtalet och därigenom övervältra
bördan av den ekonomiska förlusten på säljaren. Det rör sig
emellertid här om rena undantagssituationer utan större praktisk betydelse.
Några ekonomiska konsekvenser av betydelse för parterna inträder
f. ö. i praktiken inte i de enskilda fallen, eftersom det hela i
realiteten inskränker sig till en försäkringsfråga, nämligen frågan huruvida
de aktuella riskerna skall täckas av säljarens affärs- eller företagsförsäkring
eller av köparens hemförsäkring. Det får förutsättas att försäkringsvillkoren
i aktuella försäkringar i mån av behov anpassas till
den nya lagstiftningens reglering av farespörsmålet.

I enlighet med vad jag nu har anfört förordar jag en regel av innebörd
att säljaren står faran för att godset förstörs, minskas eller skadas
genom olyckshändelse. Övervägande skäl talar för att regeln får
gälla också i fråga om risken för att godset undergår förstörelse eller
försämring genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som
varit nödvändig för undersökning av godset.

Normalt har givetvis säljaren själv ett intresse av att avhämta godset
snarast möjligt efter det att köparen frånträtt avtalet. Om han gör det
och samtidigt betalar tillbaka vad han kan ha fått av köpeskillingen,
uppkommer inte några ytterligare problem. Men det kan inte uteslutas
att säljaren i något enstaka fall helt underlåter att hämta godset — kanske
helt enkelt därför att han är insolvent för det köpeskillingsbelopp
han skall betala tillbaka till köparen. Den frågan inställer sig vad som
bör gälla i ett sådant fall.

Enligt de sakkunnigas förslag skall faran för godset helt övergå på
säljaren, om denne inte hämtat godset inom skälig tid. Vid utgången

LU 1971:10

av den tiden — som enligt de sakkunniga kan variera alltefter omständigheterna
från några få dagar till ungefär en månad — upphör enligt
förslaget köparens vårdnadsplikt, och praktiskt sett synes detta innebära
att godset övergår i köparens ägo.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att i stället anknyta till
köplagens regler för det fall att köparen vill avvisa gods som han fått
i sin besittning. Dessa innebär i korthet att köparen är skyldig att vårda
godset men under vissa omständigheter har rätt att sälja godset på offentlig
auktion eller, i vissa fall, bortskaffa det. Det är emellertid tydligt
att frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas
om han i hithörande fall skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens
räkning. Eftersom man torde kunna utgå från att säljarens underlåtenhet
att hämta godset i allmänhet är ett uttryck för att han inte har
något ekonomiskt intresse av att få tillbaka detta, möter det å andra
sidan knappast betänkligheter att på sätt som de sakkunniga föreslagit
låta köparen efter viss tids förlopp förvärva äganderätt till godset.

Jag biträder sålunda i princip sakkunnigförslaget i denna del. Såväl
säljaren som köparen har emellertid ett starkt intresse av att veta exakt
vid vilken tidpunkt säljaren förlorar sin rätt till godset och köparen förvärvar
äganderätt till detta. I sakkunnigförslaget talas om ”skälig tid”.
Det innebär visserligen att frågan om tidpunkten för äganderättsövergången
kan avgöras under hänsynstagande till omständigheterna i de
enskilda fallen, men å andra sidan tillgodoser inte denna metod att bestämma
tidpunkten parternas intresse av att alltid veta vilken rätt de har
till godset. Enligt min mening bör därför i stället fixeras en viss tidrymd
i lagen, vid vars utgång äganderätten till godset övergår på köparen.
När man bestämmer tidens längd bör hänsyn tas till risken av att i
enstaka fall köparens meddelande om att han frånträder köpet inte når
säljaren. Samtidigt måste beaktas att köparen inte bör betungas med en
vårdnadsplikt under oskäligt lång tid. Jag vill för min del förorda att
tiden bestäms till tre månader. Tiden synes av praktiska skäl böra räknas
från dagen för sammanträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes
ombud. Det skulle givetvis vara logiskt riktigare att räkna tiden från
den dag köparen frånträdde köpet, men denna tidpunkt kan någon gång
vara svår att fastställa, och den skillnad på högst en vecka som det här
är fråga om kan inte tillmätas praktisk betydelse. Om fristen sätts till
tre månader — dvs. samma tid som enligt 4 § hittegodslagen (1938: 121)
skall förflyta, innan upphittare förvärvar äganderätt till gods vars ägare
är okänd — lär det i praktiken inte inträffa att godset tillfaller köparen
utan att säljaren faktiskt fått vetskap om att köparen frånträtt köpet och
således haft möjlighet att bevara sin rätt till godset genom att hämta
det.

De sakkunnigas förslag innebär, att om köparen håller godset tillgängligt
för säljaren, denne blir skyldig att återbetala vad han uppburit av

LU 1971:10

köpeskillingen inom den tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande
och således oberoende av om han faktiskt avhämtar godset eller inte.
Också på den punkten biträder jag förslaget, som undanröjer varje möjlighet
för säljaren att på ett otillbörligt sätt spekulera på köparens bekostnad
i fall då det vederlag som säljaren har uppburit överstiger godsets
värde minskat med kostnaderna för återtagandet. Som de sakkunniga
har föreslagit bör å andra sidan köparen inte i något fall vara skyldig
att lämna ut godset till säljaren utan att få tillbaka den del av vederlaget
som han har erlagt.

7.2.6 Tvingande eller dispositiv reglering

Det är i och för sig självklart att en skyddslagstiftning av den art som
det här gäller i princip bör vara tvingande till förmån för den som skall
skyddas, dvs. i förevarande fall köparen. De sakkunniga har föreslagit
att denna princip undantagslöst skall gälla i fråga om den nu aktuella
lagen. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och föreslår alltså att avtalsvillkor,
varigenom köparens rätt enligt lagen inskränks, skall vara
ogiltigt.

9. Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om hemförsäljning m. m.

De sakkunniga har som rubrik på den nya lagen föreslagit ”lag om
hemförsäljning m. m.” Enligt de sakkunniga ger denna rubrik möjligen
sken av att lagstiftningen innefattar en uttömmande reglering av hemförsäljnings-
och abonnemangsavtal. De har också övervägt att ge lagen
en beteckning som på ett mer adekvat sätt förmedlar en föreställning
om dess innehåll och begränsade räckvidd. Att de trots allt har stannat
för den föreslagna rubriken är främst betingat av en önskan att i överensstämmelse
med modern lagstiftningsteknik undvika långa och svårlästa
lagrubriker. Härtill kommer att det under alla förhållanden blir
naturligt att i dagligt tal kalla lagen för ”hemförsäljningslagen”.

När jag som framgår av den allmänna motiveringen föreslår att lagstiftningens
tillämpningsområde skall utvidgas till att omfatta i princip
all yrkesmässig försäljning till konsumenter på annan plats än säljarens
fasta försäljningsställe, kan det förefalla mindre träffande att använda
rubriken ”lag om hemförsäljning m. m.” Behovet av och intresset för
en lagstiftning på det aktuella området gäller emellertid i främsta rummet
hemförsäljning i egentlig mening, och det är naturligt att också i
lagens rubrik anknyta till denna försälj ningsform. Av skäl som de sakkunniga
har anfört är det önskvärt att undvika rubriken ”lag om rätt
att frånträda avtal i vissa fall, m. m.” eller något liknande. Jag förordar
därför att den föreslagna lagen får rubriken ”lag om hemförsäljning
m. m.”.

3 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

LU 1971:10

1 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
Den motsvarar 1 och 4 §§ sakkunnigförslaget.

Första och andra styckena

Med säljarens fasta försäljningsställe avses i första hand säljarens
butik men också andra liknande platser, t. ex. säljarens kontor. Ett försäljningsställe
som säljaren utnyttjar i fasta utställningslokaler antingen
under längre tid, kanske en månad eller mera, eller varje år vid en regelbundet
återkommande utställning — t. ex. S:t Eriksmässan i Stockholm
— måste också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som sker
från mera tillfälliga stånd, kiosker o. d. i anslutning till utställningar,
mässor, offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföreställningar
osv. omfattas däremot av lagstiftningen. Detsamma gäller försäljning
som anordnas i andra tillfälligt förhyrda lokaler. Ett typiskt exempel
härpå är en konstförsäljning i en förhyrd skollokal under några dagar.
Självfallet omfattas också försäljning som sker i säljarens eller ombudets
bostad.

Med säljarens fasta försäljningsställe likställs fast försäljningsställe
som tillhör säljarens ombud. Sådan försäljning av varor för köparens
privata bruk som äger rum i en köparen tillhörig butik faller in under
lagstiftningen.

Auktioner omfattas inte av lagstiftningen i den mån de äger rum på
säljarens eller hans ombuds fasta försäljningsställe, t. ex. i ett auktionsverks
försäljningslokaler. En auktion som ordnas t. ex. av ett dödsbo i
eget namn faller inte under lagstiftningen av den anledningen att det inte
är fråga om yrkesmässig försäljning. Däremot torde den som på frivillig
auktion säljer lös egendom för annans räkning enligt rådande rättsuppfattning
handla i egenskap av kommissionär för ägaren och sålunda själv
vara att anse som säljare. I den mån han driver yrkesmässig auktionsverksamhet
faller därför hans försäljning i princip under lagen. Som
regel torde dock auktionsförsäljning ske mot kontant betalning och med
omedelbar leverans och undantas då enligt tredje stycket i förevarande
paragraf från lagens tillämpningsområde.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall lagen inte
vara tillämplig på försäkringsavtal. Abonnemangsavtal har i förevarande
bestämmelse beskrivits på sådant sätt att denna begränsning av tillämpningsområdet
torde stå fullt klar. Försäkringsinspektionen har anfört, att
försäkringsavtal som gäller villor osv. kan vara kombinerade med garantiavtal
mot skadeinsekter e. d. på vilka enligt inspektionens mening
den föreslagna lagens regler i princip torde bli tillämpliga. Om försäkringsgivaren
enbart har åtagit sig att för den händelse skadeinsekter upp -

LU 1971:10

träder i den försäkrade fastigheten se till att sanering kommer till stånd
och svara för kostnaderna därför, kan dock enligt min mening de föreslagna
bestämmelserna om abonnemangsavtal inte bli tillämpliga, eftersom
det inte är fråga om fortlöpande tillsyn eller underhåll. Skulle däremot
åtagandet vara utformat på så sätt att fortlöpande besiktning av
fastigheten skall ske till skydd mot t. ex. skadeinsekter, kan avtalet i den
delen vara att anse som abonnemangsavtal i här angiven betydelse.

Tredje stycket

I den allmänna motiveringen har jag anfört, att avtal som har fullgjorts
på ömse sidor vid köparens sammanträffande med säljaren eller
dennes ombud inte bör omfattas av lagstiftningen. Eftersom abonnemangsavtal
avser ett åtagande att fortlöpande tillhandagå med vissa
tjänster, kan det enligt sakens natur inte ha fullgjorts vid sammanträffandet
och undantaget bör sålunda begränsas till att avse avtal om försäljning
av gods.

I de sakkunnigas lagförslag, där undantag har gjorts för det fall att
köparen erlägger hela köpeskillingen eller viss minsta del därav kontant,
anges att i kontantinsats inte inräknas belopp som köparen kan ha erhållit
som lån av säljaren eller genom dennes förmedling. Vidare innehåller
förslaget en bestämmelse att som kontant betalning räknas även överlämnande
av check. I det senare hänseendet har betänkandet kritiserats
från såväl sakliga som rättstekniska synpunkter. Konsumentinstitutet
finner det tveksamt om betalning med check bör medföra att lagen inte
blir tillämplig. Stockholms handelskammare och sparbanksföreningen å
sin sida ifrågasätter om checkens ställning som betalningsmedel bör regleras
i en lagstiftning av förevarande art.

Även om den undantagsregel jag föreslår får betydligt mindre räckvidd
än motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget, synes det angeläget
att dess närmare innebörd så långt möjligt preciseras.

En köpare, som har överlämnat hela vederlaget till säljaren, bör anses
ha fullgjort sin del av avtalet, även om fullgörandet delvis — eller i
sällsynta undantagsfall helt — har skett genom att han har lämnat inbytesgods.
Någon uttrycklig bestämmelse på denna punkt behövs emellertid
enligt min mening inte.

Vid avbetalningsköp är det inte ovanligt att köparen i samband med
att han ingår avtalet utfärdar en växel på köpeskillingen. Växeln kan
sedan diskonteras av säljaren i bank eller annat kreditinstitut som finansierar
affären åt säljaren. I andra fall sker affären på så sätt att köparen
genom säljarens förmedling lånar köpeskillingen hos en kreditgivare, exempelvis
en bank, och därefter betalar den kontant till säljaren (s. k.
låneköp). I verkligheten ingår köparen här två transaktioner, ett kontantköp
och ett försträckningsavtal. Att märka är att köparen vanligtvis
aldrig får de lånade pengarna i sin hand. I själva verket torde det vara

3f—Riksdagen 1971.8 sami. Nr 10

LU 1971:10

vanligt att köparen över huvud taget inte är medveten om att han använder
denna form utan själv utgår från att fråga är om ett vanligt avbetalningsköp.

Att avtalet inte skall anses fullgjort från köparens sida om han har
lämnat en växel i stället för kontant betalning torde framstå som så självklart
att det inte behöver utsägas i lagtexten. Däremot skulle kanske tvekan
kunna uppstå hur det förhåller sig när köparen har lånat pengar till
köpeskillingen av säljaren eller genom dennes förmedling. Det kan
knappast bestridas, att själva köpeavtalet därmed är fullgjort från köparens
sida, på samma sätt som om han lånat pengarna i en bank utan direkt
samband med avtalet, och att kvar står endast ett separat försträckningsavtal.
Det är emellertid uppenbart, att den nya lagen skulle
förfela sitt syfte om köparen anses ha fullgjort sin del av avtalet med
medel som han har fått av säljaren eller genom dennes förmedling. Det
bör därför uttryckligen föreskrivas, att lagen är tillämplig i fall av denna
art. En liknande bestämmelse i förordningen (1959: 575) med föreskrift
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar kan här
lämpligen tjäna som förebild.

Ett numera vanligt sätt för konsumenterna att finansiera sina inköp
av konsumtionsvaror är att använda sig av kontokredit i olika former.
Kontot kan föras hos en viss affär eller hos ett särskilt kreditinstitut.
I det senare fallet får konsumenten utnyttja kredit hos institutet — i
regel dock endast intill ett visst belopp — för inköp hos olika företag
som är anslutna till systemet. Normalt får konsumenten ett särskilt kontokort
som måste uppvisas vid köp. Säljaren kan sedan få likvid för kreditförsäljningen
från institutet i fråga. Affären mellan säljaren och konsumenten
är i princip avslutad redan i och med att kontokortet har
uppvisats för säljaren, och konsumenten har därefter endast en skuld till
kreditinstitutet på grund av köpet. Från rättslig synpunkt kan alltså
köpeavtalet sägas vara fullgjort, trots att köparen faktiskt inte har erlagt
någon del av köpeskillingen. Det skyddsbehov som lagstiftningen
skall tillgodose är emellertid i det närmaste lika starkt i denna situation
som när det är säljaren som själv ger köparen kredit. Visserligen tar köparen
en del av sin kontokredit i anspråk och kan inte utnyttja den delen
för andra ändamål, men i allmänhet torde detta inte verka mera
avhållande på köparen än om han skulle köpa godset på vanlig avbetalningskredit.
Från psykologisk synpunkt ligger saken väsentligt annorlunda
till, om köparen exempelvis skulle på egen hand vända sig till en
bank och ta upp ett lån för att betala köpeskillingen. Jag anser därför
att även köp mot uppvisande av kreditkort av olika slag bör omfattas av
lagstiftningen. Situationen synes lämpligen kunna beskrivas så att köparen
betalar köpeskillingen med användande av kreditbevis.

De betänkligheter som konsumentinstitutet har anfört mot de sakkunnigas
förslag att jämställa överlämnande av check med kontant betal -

LU 1971:10

ning anser jag inte befogade. Checklöneväsendets utbredning och de
ändringar i betalningsvanorna som detta lett till har medfört, att man
inte gärna i förevarande sammanhang kan behandla checken annat än
som ett betalningsmedel. För den ordentlige konsumenten framstår den
otvivelaktigt också så med hänsyn till att det i princip är förenat med
straffansvar att ställa ut check utan täckning. Den nu aktuella undantagsbestämmelsen
kan utformas så, att rättsläget på denna punkt framgår
fullt tydligt utan att det sker något uttryckligt omnämnande av betalning
med check.

I enlighet med vad jag sålunda har anfört föreskrivs i tredje stycket
av förevarande paragraf, att om avtal om försäljning av gods har kommit
till stånd och fullgjorts på ömse sidor vid sammanträffandet mellan
parterna, lagen gäller endast om köparen har betalat köpeskillingen eller
del därav med användande av kreditbevis eller med belopp som han
erhållit som lån av säljaren eller genom dennes förmedling.

Det krävs enligt denna bestämmelse att inte bara köparen utan också
säljaren har fullgjort sin del av avtalet. Skall godset levereras i efterhand,
blir lagen alltid tillämplig, om de i första stycket angivna förutsättningarna
föreligger. Har godset levererats men säljaren eller hans
ombud gjort utfästelser om särskilda förmåner, som skall uppfyllas i
efterhand, blir lagen också tillämplig. Att säljaren utställt en garanti eller
gjort annan utfästelse som normalt inte behöver tas i anspråk av köparen
hindrar däremot inte att avtalet anses vara fullgjort av säljaren.

För att lagen inte skall vara tillämplig krävs att avtalet har blivit fullgjort
vid sammanträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes
ombud. Även om leverans sker före ångerveckans utgång men efter
sammanträffandet, skall lagen tillämpas. Också köparen skall fullgöra
sin del av avtalet vid sammanträffandet för att undantagsregeln skall
gälla. Ingår inbytesgods i vederlaget, skall detta alltså avlämnas samtidigt.
En senare gjord betalning medför inte att köparen förlorar rätten
att frånträda avtalet, och detta gäller även om betalningen sker mycket
kort tid senare, kanske redan samma dag. Ibland kan dock betalning i
efterhand tänkas ske under sådana förhållanden — t. ex. i samband med
att köparen besöker säljaren på dennes kontor och därvid diskuterar
också andra villkor för köpet — att parterna får anses ha ingått ett nytt
avtal som köparen inte kan frånträda.

Bestämmelsen om lån som köparen har erhållit av säljaren eller genom
dennes förmedling avser att hindra kringgående av lagstiftningen. Givetvis
träffar bestämmelsen endast de fall då försträckningen lämnas eller
förmedlas i samband med avtalet och just i syfte att sätta köparen i stånd
att fullgöra detta.

Som nyss har nämnts likställs överlämnande av check med kontant
betalning. Att så är fallet framgår motsättningsvis genom att i lagtexten

LU 1971:10

inte har gjorts undantag för betalning med check. Om köparen vid
sammanträffandet fullgör betalningen med check och det senare visar
sig att checken saknar täckning, anses köparen likväl ha fullgjort avtalet
vid sammanträffandet.

4 §

Paragrafen innehåller regler om vad köparen har att iaktta, om han
vill begagna sin rätt att frånträda avtalet. Den motsvarar 3 § och 6 §
första stycket sakkunnigförslaget.

Som har framgått av den allmänna motiveringen biträder jag de sakkunnigas
förslag att köparen skall ha rätt att frånträda sitt anbud eller
svar inom en vecka räknat från sammanträffandet med säljaren eller
dennes ombud samt att frånträdande skall ske genom skriftligt meddelande
därom till säljaren.

Sakkunnigförslaget innebär, att köparen skall anses ha fullgjort vad
på honom ankommer ifall meddelandet före veckofristens utgång av honom
inlämnas till befordran med post eller telegraf eller avsänds på annat
ändamålsenligt sätt. Detta har lagtekniskt uttryckts genom hänvisning
i 7 § till 40 § första stycket avtalslagen i fråga om sådant meddelande
som det här gäller.

Vid remissbehandlingen har i ett yttrande hävdats att köparen bör
stå risken för att meddelandet om frånträdande inte når säljaren.

Enligt min mening skulle köparens skydd enligt lagen avsevärt försämras
om i ångerveckan inräknas också tiden för postbefordran till säljaren
av meddelande om att köparen frånträder avtalet. Därtill kommer att
det kan vara svårt för köparen att säkert veta vilken tid en normal postbefordran
tar i anspråk. Jag anser i likhet med de sakkunniga att det
bör vara tillräckligt att köparen, om han inte överlämnar meddelandet
direkt till säljaren, före veckofristens utgång avsänder det med post eller
telegraf, som är de befordringsmedel vilka i praktiken torde komma i
fråga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. En hänvisning till 40 §
första stycket avtalslagen är emellertid inte tillräcklig i detta hänseende,
eftersom detta stadgande endast reglerar frågan vem som står faran för
försändelsen. Det bör därför i lagtexten klart utsägas att själva frånträdandet
sker genom att köparen avlämnar meddelandet för befordran
med post eller telegraf. Frågan vem som står faran för försändelsen blir
då över huvud taget inte aktuell och någon bestämmelse därom är alltså
inte behövlig.

Köparen blir bevisskyldig för att meddelandet om frånträdande inom
rätt tid har överlämnats till säljaren eller avlämnats för befordran till
denne. Med hänsyn härtill är det lämpligt att köparen sänder meddelandet
i rekommenderat brev. En erinran härom bör tas in i det formulär
till underrättelse om köparens rättigheter enligt lagen som Kungl.

LU 1971:10

Maj:t skall fastställa. Till skillnad mot vad som har förordats i vissa
remissyttranden anser jag däremot inte att köparen i lagen bör åläggas
skyldighet att använda rekommenderad försändelse.

Har godset eller del därav levererats till köparen, bör i enlighet med
de sakkunnigas förslag som förutsättning för köparens frånträdanderätt
gälla att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat
och oförminskat skick. Av skäl som jag har redovisat i den allmänna
motiveringen bör dock köparen inte stå faran för att godset förstörs, försämras
eller minskas genom olyckshändelse eller undergår förändring
bara till följd av sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit
nödvändig för undersökning av godset.

Har köparen mottagit godset eller del därav, är enligt andra punkten
hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller
godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat eller oförminskat
skick.

Av bestämmelsen i paragrafens andra punkt följer att en köpare som
har mottagit godset och inte håller det tillgängligt för säljaren i väsentligen
oförändrat och oförminskat skick i princip är skyldig att fullgöra
sin del av avtalet, även om han har lämnat säljaren meddelande enligt
första punkten. Att köparen håller godset tillgängligt för säljaren innebär,
att han skall göra det möjligt för säljaren att avhämta godset. Han
är däremot inte skyldig att själv återlämna det.

5 §

Paragrafen innehåller regler om verkan av frånträdande. Den motsvarar
6 § andra stycket sakkunnigförslaget.

Första stycket

Om köparen i enlighet med vad som föreskrivs i 4 § frånträder sitt
anbud eller svar, är säljaren givetvis skyldig att återställa vad han mottagit
av vederlaget. Eftersom han i princip samtidigt skall återfå godset,
om det levererats till köparen, men han av praktiska skäl kan vara förhindrad
att omedelbart hämta det, bör han få skäligt rådrum att hämta
godset och i anslutning därtill fullgöra sin betalningsskyldighet. I enlighet
härmed föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande paragraf,
att om köparen frånträder sitt anbud eller svar enligt 4 §, det
åligger säljaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande
återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget.

Med ”vederlaget” avses i och för sig även inbytesgods som köparen
kan ha lämnat i stället för kontant betalning. Är situationen den att
säljarens ombud för egen räkning har köpt inbytesgodset från köparen,
föreligger emellertid i själva verket två avtal, ett mellan säljaren och

LU 1971:10

köparen samt ett mellan ombudet och köparen. Om köparen har fått
kontant betalning av ombudet för inbytesgodset och i sin tur betalat säljaren,
har köparen självfallet rätt att av säljaren få tillbaka vad han har
betalat. Däremot har han inte någon på förevarande lag grundad rätt att
återkräva inbytesgodset från ombudet. Har köparen endast fått en fordran
på ombudet som övertagits av säljaren, kan förhållandena bli något
mer komplicerade. Skulle säljaren kräva att köparen återtar fordringen,
får köparen finna sig i det och vända sig mot ombudet för att få betalning
för inbytesgodset. Man torde dock i allmänhet kunna räkna med
att säljarföretaget föredrar att själv behålla fordringen mot sin försäljare
och betala köparen motsvarande del av köpeskillingen.

Lika litet som enligt de sakkunnigas förslag har köparen enligt departementsförslaget
någon rätt till ränta på erlagd del av köpeskillingen
eller till ersättning för vård av levererat gods.

I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen
föreskrivs i första stycket andra punkten att köparen har rätt att hålla
godset inne, till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet, samt
i tredje punkten att godset tillfaller köparen utan vederlag, om godset
inte avhämtas inom tre månader efter sammanträffandet mellan köparen
och säljaren eller dennes ombud.

Dessa regler avser endast avtal om köp av lös egendom. En specialregel
i fråga om abonnemangsavtal finns i paragrafens andra stycke.

Bestämmelsen att godset tillfaller köparen utan vederlag, om säljaren
underlåter att hämta det inom tre månader efter sammanträffandet,
torde komma att få ringa praktisk betydelse och i huvudsak bli tillämplig
endast när godset saknar egentligt ekonomiskt värde för säljaren.
Under hela tremånadersfristen kvarstår köparens skyldighet att vårda
godset så länge han har det i sin besittning. Åsidosätter köparen sin
vårdnadsplikt och kan han till följd därav inte hålla godset tillgängligt
för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick, är köparen
skyldig att fullgöra sin del av avtalet. Har säljaren förlorat äganderätten
till godset på grund av förevarande bestämmelse, är han å andra
sidan likväl skyldig att betala tillbaka vad han kan ha uppburit av köpeskillingen.

Om säljaren har en motfordran på köparen blir frågan om hans rätt
att avräkna denna på sin skuld till köparen enligt första stycket av förevarande
paragraf att bedöma enligt allmänna kvittningsregler.

LU 1971:10

Lagrådets yttrande och departementschefens uttalanden i anledning
därav

Lagrådet har anfört bl. a. följande:

3 §

Med denna bestämmelse har avsetts att inom tillämpningsområdet för
förevarande lag lösa frågan om säljarens bundenhet av muntliga utfästelser
från ombudets sida, s. k. sidolöpare, i fall då ombudet ej har behörighet
att sluta avtal för säljarens räkning. Enligt bestämmelsen skall
ombudet anses ha ställningsfullmakt att mottaga anbud från köparen
och föreskrift som inskränker ombudets befogenhet härutinnan vara
utan verkan mot köparen.

Den föreslagna bestämmelsen, som utgår från att det är köparen som
avger anbud, tar sikte på den mycket vanliga typ av hemförsäljning som
innebär att säljaren förbehåller sig att pröva köparens svar på det anbud
som ordersedeln formellt innehåller; detta svar blir därvid ett anbud
som säljaren antager eller avslår. Att ombudet förses med ställningsfullmakt
att mottaga köparens anbud och att inskränkande föreskrifter
i detta avseende från säljarens sida frånkännes verkan mot köparen
ger i och för sig ej anledning till erinran. Frågan är emellertid
om den föreslagna bestämmelsen verkligen är ägnad att stärka köparens
ställning när det gäller sidolöpare. I motiven sägs fullmaktsregeln
medföra att köparens anbud skall anses ha nått säljaren i och med att
det avgetts till ombudet. Verkan av regeln i detta hänseende är emellertid
endast att det objektivt blir fastslaget vad köparens anbud går
ut på men däremot ej att säljaren verkligen skall anses ha fått kännedom
om anbudet och dess innebörd redan i och med att ombudet blivit
underrättat därom. Om ombudet inte på ett riktigt sätt inberättar
köparens anbud till säljaren, blir vanliga avtalsrättsliga regler att tilllämpa
beträffande frågan huruvida detta skall ligga säljaren till last
eller ej i förhållande till köparen. Här finns uppenbarligen risk för
missförstånd. Fullmaktsregeln, som skall finnas återgiven på den handling
som ombudet överlämnar vid sammanträffandet, kan inge köparen
den felaktiga föreställningen att alla de villkor han uppställer för sitt
anbud är att anse som framförda till säljaren. Det kan därför vara naturligt
för honom att, då han mottager ett antagande svar från säljaren,
utan närmare granskning utgå från att accepten helt motsvarar
hans anbud. Det kan krävas betydande uppmärksamhet från hans sida
för att han genom jämförelse mellan ordersedeln och säljarens svar
skall upptäcka att säljaren genom något förbehåll garderat sig mot att
bli bunden av sidolöpare. Och även om köparen skulle uppmärksamma
skillnaden mellan anbud och accept, är det möjligt att han med sin
uppfattning att sidolöparen framförts till säljaren förbiser, att säljaren
kan vara ovetande om denna och oriktigt antaga att accepten överens -

LU 1971:10

stämmer med anbudet. I så fall kanske köparen räknar med att vara
fri från anbudet, eftersom säljaren tydligen ej velat antaga detta oförändrat.
Om emellertid säljarens misstag är så uppenbart, att köparen
vid en närmare granskning och med någon eftertanke måste ha insett
det, kan köparen genom underlåtenhet att reklamera bli bunden av avtal
i enlighet med svarets innehåll, d. v. s. utan sidolöparen. Bedömningen
av dessa frågor torde bl. a. bli beroende av hur rättspraxis kommer
att uppfatta fullmaktsregelns psykologiska inverkan för den ena eller
andra parten. Det är svårt att nu bilda sig en bestämd uppfattning
härom.

Det sagda ger vid handen att innebörden av den föreslagna regeln
inte är lätt att inse och att dess verkan måste betecknas som oviss. Det
är tydligt att det föreligger stora svårigheter att bereda köparen ett
effektivt skydd, om man inte vill i väsentlig grad sätta vanliga avtalsrättsliga
principer ur spel. Ifrågasättas kan om inte paragrafen borde
utgå ur förslaget och problemet rörande sidolöpare göras till föremål
för vidare utredning i ett större sammanhang. Med hänsyn till de risker
för rättsförluster som i rådande rättsläge otvivelaktigt föreligger för
konsumenterna är det emellertid inte tillfredsställande att nu lämna
frågan helt åsido. Lagrådet vill därför inte motsätta sig att en bestämmelse
upptages i lagen, men den bör då i klarhetens intresse utformas
med direkt sikte på säljarens svar på det anbud, eventuell sidolöpare
inbegripen, som köparen framfört till ombudet. Det bör fastslås, att
köparen normalt skall ha rätt att utgå från att antagande svar från säljaren
avser det av ombudet mottagna anbudet. Detta kan lämpligen
ske genom en bestämmelse, att meddelande från säljaren att han antager
köparens anbud skall medföra att säljaren anses ha godtagit anbudet
sådant det framförts till ombudet, om ej annat uttryckligen anges
eller uppenbart framgår av omständigheterna. Härmed utsäges, att ett
antagande svar från säljaren, som ej är försett med särskilda reservationer,
regelmässigt binder säljaren i enlighet med det anbud som framförts
till ombudet, men det inskärpes å andra sidan för köparen, att
han måste uppmärksamma huruvida något förbehåll, uttryckligen eller
på grund av de föreliggande omständigheterna, finns inbegripet i svaret.
Det är självfallet underförstått, att ombudet på grund av sin ställning
har fullmakt att mottaga anbud från köparen. Uttrycklig bestämmelse
härom är därför onödig, vilket innebär att första punkten i förslagets
bestämmelse kan utgå. Däremot bör andra punkten bibehållas
till förebyggande av att ombudet till följd av instruktioner från säljarens
sida skall anses förhindrad att mottaga anbud som inbegriper sidolöpare.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lidbom, anförde vid
anmälan av lagrådets yttrande bl. a. följande:

LU1971: IG

Enligt 3 § första punkten i det remitterade förslaget skall, om säljaren
företräds av ombud vid sammanträffandet med köparen, ombudet
anses ha fullmakt att därvid mottaga anbud från köparen i fråga om
förvärv av gods eller tjänst av det slag som avses med hans uppdrag.
Lagrådet förordar i stället en bestämmelse av innehåll, att om säljaren
meddelar köparen att han antager dennes anbud, han skall anses ha
godtagit anbudet sådant det framförts till ombudet, om inte annat uttryckligen
anges eller uppenbart framgår av omständigheterna. Enligt
lagrådets mening kan därmed första punkten i det remitterade förslaget
utgå såsom överflödig.

En ändring av förevarande paragraf i enlighet med vad lagrådet förordat
torde inte innebära någon saklig ändring av nämnvärd praktisk
betydelse. Det är dock inte uteslutet att bestämmelsen med den av lagrådet
föreslagna utformningen i vissa fall kan tänkas ge köparen ett
längre gående skydd. Det är sålunda tänkbart att enligt detta förslag avtal
i enlighet med köparens anbud kommer till stånd i vissa situationer,
där det remitterade förslaget skulle leda till att avtalet strandar på
grund av bristande överensstämmelse mellan anbud och svar, s. k.
dissens. I den mån så är fallet är den av lagrådet förordade bestämmelsen
ägnad att bättre tillgodose konsumentskyddsintresset. Härtill kommer
att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen beskriver rättsläget på
ett mera konkret och lättillgängligt sätt. Under dessa förhållanden anser
jag mig böra biträda lagrådets förslag.

Utskottet

Genom propositionen läggs fram ett lagförslag, innefattande civilrättsliga
regler, som ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp eller
s. k. abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra
likartade förhållanden genom att inom en vecka — ”ångervecka” —
skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Syftet med lagförslaget
är att eliminera verkningarna av att köparen vid s. k. hemförsäljning
befinner sig i ett psykologiskt underläge gentemot talföra och
påträngande försäljare. Till grund för lagförslaget ligger ett av särskilda
sakkunniga — efter samarbete med sakkunniga i Danmark, Finland och
Norge — den 18 juni 1970 avgivet betänkande (SOU 1970: 35) med
förslag till hemförsäljning. Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll hänvisar utskottet till den kortfattade redogörelse, som intagits
i det föregående (s. 1).

I de motioner som väckts i anledning av propositionen förekommer
ingen erinran mot huvudlinjerna i lagförslaget. Fastmera har i några
av motionerna framhållits att propositionens huvudmålsättning är lovvärd.
Utskottet vill för sin del framhålla att den föreslagna lagen om

Lil 1971:10

hemförsäljning m. m. utgör ett värdefullt komplement till de lagar —
lagen om otillbörlig marknadsföring och lagen om otillbörliga avtalsvillkor
— som under senare tid antagits för att skydda konsumenterna
mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i marknadsföring.

I det följande behandlar utskottet de delar av förslaget som berörts
i motioner eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Lagens tillämpningsområde

Den föreslagna lagstiftningen omfattar som ovan nämnts dels köp av
lös egendom, dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal varigenom någon
åtar sig att under en tidsperiod eller tills vidare vid återkommande tillfällen
tillhandagå annan med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning
och andra liknande tjänster. Lagen skall däremot inte omfatta
försäkringsavtal.

I motionen 1971:1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) uttalas att lagen
också bör omfatta försäljning av försäkringar, då försäljningen sker under
sådana former att lagen skulle bli tillämplig om det varit fråga om
varor.

Under remissbehandlingen av det betänkande, som ligger till grund
för lagförslaget, framfördes förslag av motsvarande innehåll från statens
konsumentråd och TCO.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen åligger det enligt
302 § lagen om försäkringsrörelse försäkringsbolags styrelse och verkställande
direktör att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring
hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
Kungl. Maj:t han enligt samma lagrum meddela närmare
föreskrifter angående anskaffningsverksamheten och kan därvid också
förordna att frågor om denna verksamhet skall handläggas av en av
Kungl. Maj:t utsedd nämnd. Departementschefen har anfört att försäkringsbolagen
träffat frivilliga överenskommelser om anskaffningsverksamheten
och att något behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om
försäkringsrörelse hittills inte visat sig föreligga. Om missförhållanden
skulle ge sig till känna i samband med anskaffning av försäkringar i
hemmen och på liknande platser får, såsom departementschefen framhållit,
nämnda bestämmelser anses ge tillräckliga möjligheter till ingripanden.
Med hänsyn härtill delar utskottet departementschefens uppfattning
att försäkringsavtal inte skall omfattas av lagstiftningen om
hemförsäljning. Motionen 1971: 1437 bör därför avslås i förevarande
del.

Vad angår de förhållanden under vilka konsumenten
företar rättshandlingen föreskrivs i 1 § första stycket i
lagförslaget att köparens sammanträffande med säljaren eller ombud
för denne skall ha skett i köparens bostad eller eljest på annan plats
än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. I specialmotiveringen

LU 1971:10

till lagrummet anför departementschefen att med säljarens fasta försäljningsställe
i första hand avses säljarens butik men också andra liknande
platser, t. ex. säljarens kontor. Ett försäljningsställe som säljaren utnyttjar
i fasta utställningslokaler antingen under längre tid, kanske en månad
eller mera, eller varje år vid en regelbundet återkommande utställning
— t. ex. S:t Eriksmässan i Stockholm — måste enligt departementschefens
mening också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som
sker från mera tillfälliga stånd, kiosker o. d. i anslutning till utställningar,
mässor, offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföreställningar
osv. anses däremot skola omfattas av lagstiftningen. Detsamma
gäller försäljning som anordnas i andra tillfälligt förhyrda lokaler.

I motionen 1971: 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) erinras om att
avsikten med lagen är att skydda köpare som i köpsituationen befinner
sig i ett psykologiskt underläge i förhållande till säljaren. Enligt motionärernas
mening kan en sådan situation föreligga även vid försäljning
på mässor eller liknande försäljningsställen, som upprättats för viss begränsad
tid och där demonstration av varor sker. Motionärerna anser
därför att dylika försäljningsställen inte kan anses vara fasta försäljningsställen
i lagens mening och att detta bör komma till uttryck i lagtexten
eller i anvisning till lagen. På grund härav yrkar motionärerna att
riksdagen beslutar att till 1 § första stycket skall fogas en bestämmelse,
vari utsägs att försäljningsställe på mässa, utställning o. d., vilket upprättas
under begränsad tid, i lagen om hemförsäljning inte skall anses
som fast försäljningsställe.

Utskottet finner de av departementschefen till ledning för rättstilllämpningen
lämnade anvisningarna i fråga om vad som skall vara att
hänföra till fast försäljningsställe lämpliga och ändamålsenliga. Förevarande
yrkande i motionen 1971: 1437 bör således inte vinna bifall.

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) uppmärksammas
det förhållandet att telefonförsäljning inte omfattas
av den föreslagna lagen.

Bakgrunden till att telefonförsäljning undantagits från lagstiftningen
har utvecklats närmare av departementschefen i propositionen på s. 70
(se ovan s. 16 f.). De sakkunniga anförde för sin del att de speciella
psykologiska förhållanden som utgör det grundläggande motivet för en
särskild skyddslagstiftning inte föreligger vid telefonförsäljning. Gentemot
detta påstående uttalade Husmodersförbundet Hem och samhälle
i sitt remissvar att förbundet ansåg att konsumenten vid telefonförsäljning
är i ett med övrig hemförsäljning jämförbart psykologiskt underläge.
Många konsumenter har enligt förbundet svårt att motstå en försäljares
locktoner i telefon och säger hellre ja till anbudet än avbryter
samtalet. Då bokköp ofta förmedlas på detta sätt ansåg förbundet det

4—Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

LU 1971:10

väsentligt att även telefonförsäljning omfattas av den nya lagen. Prisoch
kartellnämnden, som underströk vikten av att man, sedan den föreslagna
lagstiftningen genomförts, noga följer utvecklingen på området
och undersöker i vilken mån de nya reglerna kringgås, anförde telefonförsäljningen
som ett exempel på företeelser, som vid en efterhandsgranskning
kan behöva särskilt uppmärksammas.

I motionen 1971: 1436 förklarar sig motionärerna instämma i Husmodersförbundets
synpunkter. Motionärerna ifrågasätter vidare om inte
en skriftlig bekräftelse alltid skulle krävas vid försäljningsavtal som
träffats i telefon. Åtminstone då varans pris uppgår till ett visst belopp,
förslagsvis minst 200 kronor, borde enligt motionärerna så vara fallet.
Motionärerna anför att när ”ångervecka” införts för försäljning vid besök
i hemmet det säkerligen uppkommer en betydande osäkerhet hos
allmänheten om inte telefonförsäljning också omfattas av lagen. Motionärerna
befarar vidare att mindre nogräknade försäljare kan komma
att övergå från hemförsäljning till telefonförsäljning om denna försäljningsform
ger konsumenten mindre skydd. Motionärerna ansluter sig
till statens pris- och kartellnämnds förslag att reglerna för telefonförsäljning
bör bli föremål för särskild granskning i fortsättningen. Enligt
motionärernas uppfattning bör detta ske genom att en speciell utredning
tillsätts och då gärna en enmansutredning för enbart denna fråga
så att en översyn erhålles snabbt. De hemställer därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en sådan utredning kommer till
stånd.

Utskottet har stor förståelse för de betänkligheter som kommit till
uttryck i nämnda remissvar och i motionen 1971: 1436 med anledning
av att telefonförsäljning inte omfattas av den föreslagna lagen. Såsom
departementschefen framhållit skulle det emellertid stöta på stora praktiska
svårigheter att föra in telefonförsäljning under den aktuella lagstiftningen.
Den rättstekniska metod, som valts för att bereda konsumenten
avsett skydd vid hemförsäljning, innebär, som närmare framgår
av den föregående redogörelsen, att köparen skall ha rätt att frånträda
sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället och att
en förutsättning för att han över huvud taget skall bli bunden av sin
rättshandling är att han i samband därmed skriftligen underrättas om
sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger följaktligen
på att köparen sammanträffar med säljaren eller dennes ombud vid
försäljningen, och metoden är därför inte praktiskt användbar vid telefonförsäljning.
Vidare skall utgångspunkten för ångerfristens beräkning
vara sammanträffandet med säljaren eller dennes ombud. Såsom framhålls
i propositionen skulle det vid telefonförsäljning bli utomordentligt
svårt att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer
bevissvårigheterna. Departementschefen har funnit att det med

LU 1971:10

hänsyn till vad sålunda anförts inte är lämpligt att nu införa regler om
telefonförsäljning i den föreslagna lagstiftningen.

Pris- och kartellnämnden anför i sitt remissvar att det alltid är vanskligt
att förutse hur effektiv en ny lagstiftning kan bli och vilka verkningar
den på det hela taget kommer att få. Särskilt sägs detta vara fallet
när man ger sig in på ett område som inte förut varit föremål för
någon speciell reglering. Utskottet anser i anslutning härtill att det är
viktigt att man noga följer utvecklingen efter det att lagen trätt i kraft
och att man undersöker i vilken mån de nya reglerna kringgås och om
allvarliga missförhållanden alltjämt kvarstår. Vid en sådan efterhandsgranskning
synes telefonförsäljning särskilt behöva uppmärksammas.
Också departementschefen har framhållit att det är angeläget att utvecklingen
i fråga om telefonförsäljning noga följs. Eftersom Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet sålunda är riktad på att ifrågavarande försäljningsform
kan komma att brukas för att kringgå den föreslagna lagen
synes någon åtgärd i enlighet med förevarande yrkande i motionen
1971: 1436 inte vara erforderlig. Motionsyrkandet bör därför inte vinna
bifall.

Enligt 1 § tredje stycket gäller lagen i fråga om avtal, som slutes och
på ömse sidor fullgöres vid sammanträffandet, endast om köparen betalar
köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis eller
med belopp som han erhåller som lån av säljaren eller genom dennes
förmedling. Den föreslagna lagstiftningen omfattar således inte kontantförsäljning.

I motionen 1971: 1437 av fru Nordlander m. fl. (vpk) yrkas att lagstiftningen
inte skall göra undantag för kontantköp och att 1 § tredje
stycket i lagförslaget därför skall utgå.

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas
att ångervecka införs också vid hemförsäljning med kontantbetalning
om priset för det köpta uppgår till minst 200 kronor.

Frågan om lagstiftningen också bör omfatta kontantköp uppmärksammades
vid remissbehandlingen av flera remissinstanser. Sålunda
ställde sig bl. a. statens konsumentråd, konsumentutredningen, LO, TCO
och Husmodersförbundet Hem och samhälle kritiska till de sakkunnigas
förslag att kontantköp skulle undantas från lagens tillämpningsområde.
Konsumentutredningen ansåg att lagen bör gälla alla köp över 50 kronor.
Statens konsumentråd förordade att endast försäljning av böcker
till ett belopp understigande 50 kronor och försäljning av dagligvaror
skulle undantas. Som skäl för att lagstiftningen också bör omfatta kontantköp
åberopades bl. a. att konsumenten, när han företar sin rättshandling,
i de flesta fall torde uppfatta denna som väl genomtänkt och
vara nöjd med köpet. Det är först när han fått överlägga med andra
medlemmar av hushållet och jämföra det pris som han åtagit sig att
betala med priser på motsvarande varor i butikshandeln som han kanske

LU 1971:10

upptäcker att han gjort en dålig affär. Vidare hävdades att äldre personer,
som i särskild grad är i behov av lagens skydd, inte gärna köper
på avbetalning och dessutom i större utsträckning än andra har förhållandevis
stora penningsummor förvarade i bostaden. Det ansågs därför
ligga nära till hands att förmoda att dessa konsumenter önskar betala
hela köpeskillingen genast, utan att detta kan tas som tecken på att
affären från deras sida är väl genomtänkt.

Departementschefen har för sin del framhållit att någon avgränsning
är nödvändig så att lagstiftningen inte kommer att omfatta exempelvis
kontantförsäljning av livsmedel från varuhussar och liknande. Om köparen
får varan levererad genast och således redan från början vet
exakt vad han får samt dessutom är beredd att omedelbart erlägga hela
vederlaget för det köpta, synes behovet av särskilt skydd vara avsevärt
mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen, där varan levereras i efterhand
och köparen i en eller annan form får kredit, framhåller departementschefen.
Han tillägger att det f. ö. från principiell synpunkt är
mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för
båda parter enligt vanliga regler framstår som avslutad. Sådana situationer
som nu har beskrivits bör därför enligt departementschefens mening
undantas. Vidare understryker departementschefen att ett ganska
litet område undantas från lagstiftningen om denna inte omfattar kontantköp,
eftersom det vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer
är regel både att varan levereras i efterhand och att köparen får
kredit. Enligt departementschefen torde man vid köp av dyrbarare kapitalvaror
bara i undantagsfall ha anledning att räkna med att köparen
helt fullgör sin del av avtalet vid försäljningstillfället, varför de mest
skyddsvärda fallen i praktiken torde komma att omfattas av lagstiftningen.

I motionen 1971: 1436 anför motionärerna att de skäl, som departementschefen
sålunda framfört för att lagen inte skall avse kontantköp,
inte förefaller bärande. Visserligen, anför motionärerna, levereras varan
senare och på kredit vid de flesta köp som här är i fråga, men obestridligen
förekommer också kontantköp, och dessa torde komma att
öka i omfattning efter den nya lagens ikraftträdande. Motionärerna
framhåller bl. a. att samma principiella skäl kan anföras för ångervecka
vid kontantköp som vid kreditköp, t. ex. köparens psykologiska underläge.
Enligt motionärerna kan det vidare inte anses ”från principiell
synpunkt mindre tilltalande” att ge köparen, som betalar kontant, samma
möjlighet som den som ingått kreditavtal att i lugn och ro fundera
över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. Vad beträffar kontantförsäljning
av livsmedel från varubussar och liknande kan enligt
motionärerna undantag lätt göras genom att en nedre gräns för varans
pris sätts exempelvis vid 200 kronor.

I motionen 1971: 1437 ansluter sig motionärerna till de synpunkter

LU 1971:10

som vid remissbehandlingen anförts till stöd för att undantag för kontantköp
ej skall göras.

Enligt utskottets mening föreligger skäl för att också kontantköp skall
omfattas av lagstiftningen. Såsom anförts i motionen 1971: 1436 gäller
också vid kontantförsäljning att köparen befinner sig i ett psykologiskt
underläge och att han saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitet m. m.
i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid
besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker, dvs.
just omständigheter som föranlett den aktuella lagstiftningen. Å andra
sidan finner utskottet de av departementschefen framförda skälen för
att kontantköp inte skall omfattas av lagstiftningen vara tungt vägande,
och utskottet har efter övervägande funnit sig böra inta samma ståndpunkt
i frågan som denne. Vid sitt ställningstagande har utskottet beaktat
att just i fråga om kontantköp den allmänna meningen torde vara
att affären är avslutad när varan betalats, varför det ter sig mindre tilltalande
att ge köparen rätt att riva upp en sådan affär.

Utskottet har ovan uttalat sig för en efterhandsgranskning av den
nya lagstiftningens verkningar. Vid sådan granskning är det angeläget
att också kontantförsäljningen uppmärksammas. I den mån erfarenheterna
ger vid handen att förhållandena utvecklat sig dithän att även
kontantförsäljning bör omfattas av lagstiftningen för att denna skall
kunna ge åsyftat skydd måste givetvis frågan tas upp till förnyad prövning.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971: 1436 och
1971: 1437, båda såvitt nu är i fråga, inte vinna bifall.

Verkan av frånträdande

Enligt 4 § äger köparen frånträda sitt anbud eller svar genom att
överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande
härom till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet.
Har köparen mottagit godset eller del därav, är hans rätt att
frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller godset tillgängligt
för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick.
Om köparen sålunda frånträtt sitt anbud eller svar, åligger det enligt
5 § första stycket säljaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets
avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen
har rätt att hålla godset inne till dess att säljaren fullgjort sin betalningsskyldighet.
Avhämtas ej godset inom tre månader efter sammanträffandet,
tillfaller godset köparen utan vederlag.

Förslaget att godset skall tillfalla köparen utan veder1
a g om säljaren ej avhämtar det inom tre månader efter sammanträffandet
behandlas i motionen 1971: 1435 av herr Levin (fp). Motionären
anser bl. a. att ifrågavarande förslag innebär en ny princip som inte
torde ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt motionären er -

LU 1971:10

bjuds köparen genom stadgandet en faktisk möjlighet att inte blott befria
sig från gjorda åtaganden utan dessutom på säljarens bekostnad
göra en lika omotiverad som obillig vinst. Motionären anser det vidare
stötande att en person, som dock frivilligt ingått ett avtal, skulle kunna
skaffa sig personlig vinning allenast därigenom att säljaren inte inom
viss tid avhämtat godset. Enligt motionären kan den olägenhet, som
säljarens försummelse att avhämta godset kan medföra för köparen, lätt
avhjälpas på annat sätt, exempelvis genom tillägg av bestämmelser i
analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja
gods som ej avhämtats. Han yrkar därför att riksdagen i 5 § första
stycket inför sådana bestämmelser.

Departementschefen har i motiveringen till den föreslagna bestämmelsen
anfört att det i och för sig kunde ligga nära till hands att anknyta
till köplagens regler för det fall att köparen vill avvisa gods
som han fått i sin besittning. Dessa innebär i korthet att köparen är
skyldig att vårda godset men under vissa omständigheter har rätt att
sälja godset på offentlig auktion eller i vissa fall bortskaffa det. Det är
emellertid tydligt, framhåller departementschefen, att frånträdanderättens
värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han i hithörande
fall skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning. Departementschefen
framhåller vidare att eftersom man torde kunna utgå från
att säljarens underlåtenhet att hämta godset i allmänhet är ett uttryck
för att han inte har något ekonomiskt intresse av att få tillbaka detta,
det å andra sidan knappast möter betänkligheter att låta köparen efter
viss tids förlopp erhålla äganderätt till godset.

Utskottet finner för sin del ej skäl att frångå den bedömning som
departementschefen sålunda gjort. Det må framhållas att invändningen,
att frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om
han skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning, naturligtvis
också äger giltighet i fråga om försäljning i enlighet med motionärens
förslag. På grund av det anförda bör motionen 1971: 1435 avslås.

I motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp) yrkas att
riksdagen beslutar att den tidrymd, tre månader, vid vars utgång äganderätten
till godset övergår, skall förlängas till sex månader, och i motionen
1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas förlängning
till fyra månader.

I förstnämnda motion framhålls att hemförsäljningen i bl. a. Norrland
har praktisk betydelse med hänsyn till de stora avstånden. Härvid
kommer televisionsapparater och köksutrustning som kylskåp och spisar
i fråga. Enligt motionärerna är den föreslagna tidsfristen för kort
med hänsyn till de förseningar som kan uppstå. Sålunda kan kunden
oavsiktligt vara borta vid säljarens besök, avbeställningen kan förkomma
under postbefordran, endera parten kan vara på semester eller
befinna sig utomlands m. m. Enligt motionärerna kan det inte heller

LU 1971:10

uteslutas att kunden avsiktligt är frånvarande för att därigenom kostnadsfritt
tillgodogöra sig exempelvis en färgtelevisionsapparat. Motionärerna
framhåller att även om lagen föreskriver att godset skall hållas
tillgängligt för säljarens avhämtning det kan vara svårt för denne att
bevisa eventuell avsiktlig frånvaro från kundens sida. Det anförda motiverar
enligt motionärerna att tiden för återhämtning av godset bestäms
till sex månader.

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) anförs
till stöd för yrkandet om förlängning av tidsperioden till fyra månader
att denna bör vara tillräckligt lång för att ge säljaren möjlighet till avhämtning
under alla normala omständigheter. Motionärerna pekar bl. a.
på att perioden kan infalla under semestertiden juni—-augusti då godset
kan vara svåråtkomligt.

Departementschefen anför i motivering till den föreslagna bestämmelsen
att man vid bestämmande av tidsfristens längd bör ta hänsyn till
risken av att i enstaka fall köparens meddelande om att han frånträder
köpet inte når säljaren men att det samtidigt måste beaktas att köparen
inte bör betungas med vårdnadsplikt under oskäligt lång tid. Departementschefen
förordar därför för sin del att tiden bestäms till tre
månader från dagen för sammanträffandet mellan köparen och säljaren
eller dennes ombud. Sätts fristen till tre månader — dvs. samma tid
som enligt 4 § hittegodslagen (1938: 121) skall förflyta innan upphittaren
förvärvar äganderätt till gods vars ägare är okänd — lär det i
praktiken inte inträffa att godset tillfaller köparen utan att säljaren faktiskt
fått vetskap om att köparen frånträtt köpet och således haft möjlighet
att bevara sin rätt till godset genom att hämta det, framhåller departementschefen.

Utskottet finner för sin del inte skäl att frångå den bedömning departementschefen
sålunda gjort. Yrkandena i motionerna 1971: 1436
och 1971: 1438 om förlängning av tidsfristen bör därför avslås.

Slutligen har i anledning av den föreslagna bestämmelsen, att äganderätten
till gods som säljaren inte avhämtat skall övergå till köparen
utan vederlag, i motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl.
(fp) framhållits att följderna av att en köpare omöjligen kunnat anträffas
måste göras helt klara. Motionärerna föreslår att en brevledes
framställd begäran om avhämtning inom den lagstadgade tiden — eller
t. ex. minst en månad före dess slut — bör innebära att varan inte tillfaller
köparen, om denne inte bereder säljaren tillfredsställande möjligheter
för varans avhämtning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har också i motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m,
c, fp) påtalats att det kan vara svårt att bevisa en eventuell avsiktlig
frånvaro från kundens sida.

Härjämte har under utskottsbehandlingen framlagts förslag att i lagen
skall intas en bestämmelse som gör det möjligt för säljaren att — i lik -

LU 1971:10

het med vad som föreskrivs i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp
— hos utmätningsman erhålla handräckning för godsets återtagande. Till
stöd för förslaget har bl. a. anförts att det kan förekomma fall då köparen
genom tredska eller på annat sätt försvårar för säljaren att avhämta
godset.

Utskottet vill i anledning av vad sålunda förekommit understryka att
det enligt 4 § första stycket andra punkten i lagförslaget är en förutsättning
för själva rätten att frånträda avtalet, att köparen håller godset
tillgängligt för säljaren, vilket innebär att köparen skall göra det möjligt
för säljaren att avhämta godset. Om köparen är oanträffbar för säljaren
eller om denne på grund av annan omständighet, som beror av köparen,
är satt ur stånd att hämta godset, är följaktligen nämnda förutsättning
för tillämpning av lagen inte uppfylld och köparen således skyldig att
fullgöra sin del av avtalet.

Med hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte skäl att i
lagen införa bestämmelser om möjlighet för säljaren att vända sig till utmätningsman
för att kunna återta godset.

I det utkast till formulär till underrättelse enligt 2 § lagförslaget, som
fogats till propositionen, har köparens skyldighet att verka för att säljaren
skall kunna avhämta godset kommit till uttryck i punkt 3, där det
bl. a. föreskrivs att köpare skall se till att säljaren kan hämta godset. Utskottet
vill dock ifrågasätta om det inte i klarhetens intresse också bör
framgå att underlåtenhet av köparen i nämnda hänseende medför att han
förlorar rätten att avbeställa. Vidare vill utskottet förorda att avbeställningssedeln
utformas så att köparen har att ange tider som är lämpliga
för godsets avhämtande. Några ytterligare föreskrifter för att belysa
följderna av att köparen inte berett möjlighet för säljaren att avhämta
godset kan inte anses erforderliga.

Motionerna 1971: 1436 och 1971: 1438, får, såvitt nu är i fråga, anses
besvarade genom vad utskottet sålunda anfört.

Installationskostnader

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas att
riksdagen beslutar att kostnaderna för skriftligt beställda och kontant
betalade installationer skall bestridas av köparen även om köpet återgår.
Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna som exempel att en person
köper en tvättmaskin och har stort behov av att få den levererad och installerad
omedelbart. Om säljaren utför installationen står han risken för
installationskostnaderna, eftersom kunden kan ångra sig. Detta förefaller
motionärerna olämpligt, och de framhåller att följden torde bli att sådan
installation ofta inte utförs förrän efter ångerperioden, vilket inte
kan anses konsumentvänligt. Motionärerna anser därför att installationskostnaderna
bör bestridas av köparen även om köpet går tillbaka.
De tillägger dock att härför bör fordras att köparen uttryckligen och

LU 1971:10

skriftligen begärt den omedelbara installationen och — såsom ytterligare
tecken på köpvilja — att denna betalats kontant före eller senast i
samband med installationen. Också i motionen 1971: 1438 av herr Söderström
m. fl. (m, c, fp) fäster motionärerna uppmärksamheten på det
problem som kan uppstå om installation utförs vid kontraktsskrivningen
och kunden därefter ångrar köpet. Motionärerna har inget yrkande
utan säger sig förutsätta att utskottet har sin uppmärksamhet riktad på
frågan om vem som i dylika fall skall betala installationen.

I propositionen har den av motionärerna uppmärksammade frågan
inte berörts. Enligt utskottets mening kommer de fall då frågan blir aktuell
sannolikt att bli mycket fåtaliga, framför allt med hänsyn till att
det torde höra till undantagen att köparen över huvud taget får varan
levererad innan ångerfristen löpt ut. Att för det fåtal fall det kan röra
sig om komplicera regelsystemet anser utskottet inte lämpligt. I sammanhanget
bör hållas i minnet att säljaren till skillnad från köparen har
möjligheter att kalkylera in utgifterna för ett antal installationer bland
sina allmänna omkostnader. Den prisförhöjning som kan bli följden
härav torde bli mycket liten.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971: 1436 och 1971:
1438, båda såvitt nu är i fråga, inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Försäljning och kontraktsvillkor på främmande språk

I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) anförs att
det inte bör förekomma att — såsom ibland sker — försäljare som kan
tala svenska använder ett främmande språk för att skaffa sig övertag
över kunden. Tillvägagångssättet medför att missförstånd kan uppstå och
att informationen blir mer ofullständig. Motionärerna anser att man bör
komma till rätta med detta oskick genom lagstiftningen om otillbörlig
marknadsföring och hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar vad sålunda anförts beträffande hemförsäljning på främmande
språk.

Motionärerna pekar vidare på att kontrakt som upprättats på främmande
språk utgör ett näraliggande problem, eftersom dylika kontrakt
försvårar för köparen att sätta sig in i kontraktets detaljer om garantibestämmelser
m. m. Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar
att kontrakt och övriga villkor som upprättas vid hemförsäljning måste
vara avfattade på svenska eller försedda med fullständig översättning.

Såsom motionärerna själva antytt torde möjligheter föreligga att med
stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring komma till rätta med att
försäljare, som kan svenska, använder främmande språk för att skaffa
sig övertag över kunden. Det ankommer således på de institutioner,
främst konsumentombudsmannen, som anförtrotts tillämpningen av
nämnda lag att angripa en dylik ohederlig marknadsföring. Någon riksdagens
åtgärd synes därför inte böra komma i fråga.

LU 1971:10

Vad beträffar frågan om kontraktsvillkor på främmande språk vill utskottet
hänvisa till att departementschefen i propositionen 1970: 57 angående
otillbörlig marknadsföring m. m. på s. 88 anfört att det bör
vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att vidare
använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett försåtligt
sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd. En
sådan situation kan enligt utskottets mening föreligga om en person
föreläggs ett kontrakt som avfattats på ett språk, som han inte behärskar.
Även nu ifrågavarande förfarande torde sålunda kunna angripas med
stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring, varför yrkandet i motionen
1971: 1436 om lagstiftning för att komma till rätta med problemet inte
bör vinna bifall.

Lagförslaget i övrigt

De delar av lagförslaget som inte behandlats i det föregående föranleder
ingen erinran från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1437, såvitt avser
frågan om vad som är att anse som fast försäljningsställe, antar
1 § första stycket i det vid propositionen 1971: 86 fogade förslaget
till lag om hemförsäljning m. m.,

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1436 och 1971:
1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp skall omfattas av
lagstiftningen, antar 1 § tredje stycket i lagförslaget,

C. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1435 samt motionerna
1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om
längden på den tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta avbeställt
gods, antar 5 § första stycket i lagförslaget,

D. att riksdagen antar förslaget till lag om hemförsäljning m. m.
i de delar som inte omfattas av hemställan under A—C,

E. att riksdagen avslår följande motioner, nämligen
1.1971: 1436;

2.1971: 1437; samt
3.1971: 1438

i vad de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt.

Stockholm den 18 maj 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1971:10

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s)*, Sundelin
(s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s),
Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Winberg
(m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herr Israelsson (vpk),
fru Olsson i Helsingborg (c)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering
Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om vad som är att hänföra till fast försäljningsställe av

herr Israelsson (vpk), som ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 45 med orden ”Utskottet
finner” och som slutar på samma sida med orden ”vinna bifall”
bort ha följande lydelse.

Såsom motionärerna understrukit är situationen för konsumenter,
som besöker försäljningsställe på mässa, utställning o. d. vilket upprättats
för viss begränsad tid och där demonstration av varor sker, ofta
sådan att de befinner sig i ett psykologiskt underläge i förhållande till
talföra och påträngande försäljare. Om den föreslagna lagstiftningen
skall kunna ge konsumenterna det skydd som åsyftas, bör därför inte dylika
försäljningsställen anses som fasta försäljningsställen. På grund
härav tillstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet att i lagtexten skall
intas en bestämmelse, vari utsägs att försäljningsställe på mässa, utställning
o. d., vilket upprättats under begränsad tid, i lagen om hemförsäljning
inte skall anses som fast försäljningsställe,

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att visst tillägg bör göras i 1 § första
stycket i det vid propositionen 1971: 86 fogade förslaget till lag om
hemförsäljning m. m. — med bifall till motionen 1971: 1437, såvitt avser
frågan om vad som är att hänföra till fast försäljningsställe, för sin
del antager 1 § första stycket i följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

LU 1971:10

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

på annan plats än säljarens eller nan plats än säljarens fasta försälj ombudets

fasta försäljningsställe. ningsställe. Försäljningsställe på

mässa, utställning o. d., vilket upprättats
under begränsad tid, är i
denna lag ej att anse som fast
försäljningsställe.

Vid B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen

av herrar Sjöholm (fp) och Israelsson (vpk), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 49 med orden ”Enligt
utskottets” och som slutar på samma sida med orden ”vinna bifall” bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening får de skäl för att också kontantköp skall
omfattas av lagstiftningen, vilka framförts i nämnda remissvar och i förevarande
motioner, anses vara tungt vägande. Sålunda gäller, såsom anförts
i motionen 1971: 1436, också vid kontantförsäljning att köparen
befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att
jämföra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på
det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra
konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som föranlett den aktuella
lagstiftningen. Enligt utskottets mening kan det vidare inte anses
principiellt mindre tilltalande att ge en köpare som betalat kontant samma
möjlighet som den som ingått kreditavtal att i lugn och ro fundera
över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. Fastmera kan med
fog hävdas att den som blivit övertalad till ett icke planerat köp och
dessutom betalt varan kontant kan anses ha större anledning till ånger
än den som slutit ett kreditavtal. På grund av vad sålunda upptagits finner
utskottet för sin del att kontantköp också bör omfattas av lagstiftningen.
Utskottet finner dock i likhet med bl. a. konsumentutredningen
att en lämplig undre gräns för lagens tillämpning bör fastställas och utskottet
föreslår att denna gräns sätts vid ett belopp om 50 kronor.

b) att utskottet bort hemställa

B. att riksdagen — med förklaring att viss ändring bör göras i 1 §
tredje stycket i lagförslaget — i anledning av motionerna 1971:
1436 och 1971: 1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp
skall omfattas av lagstiftningen, för sin del antager 1 § tredje
stycket i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

I fråga om avtal, som slutes och I fråga om avtal, som slutes och
på ömse sidor fullgöres vid sampå ömse sidor fullgöres vid sam -

LU 1971:10

(Kungl. Maj:ts förslag)

manträffandet, gäller lagen endast
om köparen betalar köpeskillingen
eller del därav med användande
av kreditbevis eller med belopp
som han erhåller som lån av säljaren
eller genom dennes förmedling.

(Utskottets förslag)

manträffandet, gäller lagen endast
om vid kontant betalning köpeskillingen
överstiger femtio kronor eller
om köparen betalar köpeskillingen
eller del därav med användande
av kreditbevis eller med belopp
som han erhåller som lån av
säljaren eller genom dennes förmedling.

Vid C i utskottets hemställan

III. beträffande förslaget att vara som inte avhämtats inom tre månader
utan vederlag skall tillfalla säljaren av herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Lidgård (m) och Winberg (m), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 50 med orden ”Utskottet
finner” och slutar på samma sida med orden ”1971: 1435 avslås”
bort ha följande lydelse:

Utskottet finner för sin del att de skäl, som departementschefen åberopat
för att avbeställt gods efter viss tids förlopp skall tillfalla köparen
utan vederlag, inte är bärande. Såsom motionärerna framhållit, torde det
strida mot allmänt rättsmedvetande att en köpare som häver ett ingånget
avtal skall göra sig en vinst genom att bli ägare till det avbeställda godset
enbart därigenom att säljaren inte inom viss tid hämtat detsamma. Utskottet
anser att den olägenhet, som säljarens försummelse att avhämta
godset kan medföra för köparen, kan avhjälpas på annat sätt än genom
den i lagförslaget upptagna bestämmelsen, exempelvis genom tillägg av
bestämmelser i analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats. Vilken rättsteknisk metod som
bör användas för att lösa problemet synes dock lämpligen böra övervägas
inom Kungl. Maj:ts kansli. Enligt utskottets mening är det angeläget
att frågan ges sådan förtur att förslag kan framläggas till höstsessionen
av årets riksdag.

b) att utskottet bort hemställa

C. dels att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1435, såvitt avser
yrkandet om ändring i 5 § första stycket, samt motionerna
1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om längden
på den tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta avbeställt
gods, antar 5 § första stycket i lagförslaget;
dels att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1435 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört rörande förslaget
att avbeställd vara, som ej avhämtats inom viss tid, utan
vederlag skall tillfalla köparen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710028