Lagutskottets betänkande nr 1 år 1971 LU 1971:1

Nr 1

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om
ersättning ur dödsbo för viss vård.

Motionsyrkande!

I motionen 1971: 651 av herr Börjesson i Falköping hemställs

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande sådana lagbestämmelser, att person -husföreståndarinna eller hemmavarande barn - som utan lön eller med
ringa lön under längre tid haft vårdnaden om åldring eller sjuk person,
vid den vårdades bortgång ur boets behållning tillförsäkras skälig
ersättning för det utförda arbetet».

Nuvarande förhållanden

Det torde ej vara ovanligt att hushållerskor, hemmadöttrar och andra
personer i liknande ställning arbetar i hemvårdande uppgifter utan att
för dem bevisligen föreligger något tjänsteavtal, som reglerar löneförmåner
och dylikt. Någon lagbestämd rätt finns ej för dem att i efterhand
erhålla kontant ersättning utöver det underhåll i form av bostad,
mat, fickpengar m. m., som må ha utgått. Lönekrav av nu avsedd art
föreligger emellertid ej sällan till domstolarnas prövning. Nuvarande
praxis härvidlag torde innebära att huvudsakligen kontraktsrättsliga synpunkter
anlägges, dvs. att domstolarna i första hand ingår på en bedömning
av vad parterna kan antagas ha avsett skola gälla dem emellan.
Det blir således av betydelse om vederbörande förlitat sig på en utfästelse
om framtida ersättning. Härvid kan det förhålla sig så att arbetstagaren
avstått från att begära kontant lön just emedan arbetsgivaren
förespeglat henne att hon i framtiden skulle få ersättning genom att bli
ihågkommen i testamente eller på annat sätt. Att den arbetande haft
ställning som tjänare och att arbetet varit omfattande och nyttobringande
kan vara indicier på att det varit i förväntan på framtida gottgörelse
som hon avstått från att fordra kontant lön. Ställning som familjemedlem,
släktskap med den, för vilken arbetet utförts, egna förmögenhetstillgångar
och frihet att disponera över en del av sin arbetskraft, är omständigheter
som kan föranleda att arbetstagaren ej får rätt till ersättning.
Om ett lönekrav av det nu berörda slaget framställs först i anslutning
till arbetsgivarens frånfälle, blir hans dödsbo arbetstagarens

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 1

LU 1971:1

2

motpart. Fastställs rätt till lön, vare sig det nu sker genom domstols dom
eller genom uppgörelse utanför rätta, skall lönebeloppet i princip utbetalas
innan boet skiftas.

Motionen

Motionären framhåller inledningsvis att de s. k. hemmadöttrarnas
otrygga ekonomiska ställning påtalats vid olika tillfällen utan att riksdagsbehandlingen
lett till någon positiv lösning av frågan. Han pekar
på att det inte finns någon lag som direkt tillgodoser denna kategori
arbetstagare samt erinrar om att hembiträdeslagen av den 30 juni 1944
uttryckligen undantar »hushållerska eller annan, som självständigt sköter
hemmet i husmoders ställe», från det skydd och den trygghet lagen
avser ge en viss grupp arbetstagare. (Det må framhållas att lagen om
arbetstid m. m. i husligt arbete, som träder i kraft den 1 juli 1971, är
tillämplig på arbete som arbetstagare utför i arbetsgivarens hushåll. Lagen
gäller dock inte om arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj.
)

Det finns, fortsätter motionären, ett stort antal kvinnor som trätt till
i husmors ställe och under en lång följd av år med ansvar och kunnighet
handlagt skötseln av hemmet mot endast fritt vivre och i vissa undantagsfall
en ringa kontant ersättning. I många fall har husfadern - änkeman,
frånskild eller ungkarl - låtit vederbörande förstå att hon vid hans
bortgång skulle bli rikligt ihågkommen. När det sedan visar sig att testamente
inte upprättats eller att annat skriftligt stöd finns för utlovad
gottgörelse kan hon självfallet inte uppvisa något bevis för att grunda
ett berättigat anspråk på. Tyvärr, tillägger motionären, händer det också
att arvingarna vägrar godkänna anspråk från husföreståndarinnas sida
på skälig lön även om den skulle begränsa sig till endast några år.

Motionären pekar på att det finns möjlighet att driva ärendet till
process. Med hänsyn till att utgången är synnerligen oviss och också
psykiskt påfrestande avstår emellertid husföreståndarinnan enligt motionären
från alla anspråk eller nöjer sig med en eventuell »nådegåva»
från arvingars sida.

Enligt motionärens mening är dessa brister i lagstiftningen av så allvarlig
karaktär att de snarast bör elimineras. Detta säges knappast kunna
ske med hänvisning till att frågan löses med regelrätt anställningsavtal
från fall till fall. Enligt motionären bekräftar erfarenheterna att
ett sådant resonemang är ett rent önsketänkande. Vid en husmors bortgång
träder någon - ofta inom den närstående släkten eller bekantskapskretsen
- till utan att man vid det tillfället upprättar något direkt avtal
om löneförmåner. I en trängd situation vill vederbörande hushållerska
inte heller göra anspråk i den riktningen. Och så fortsätter hon sitt
uppoffrande arbete år efter år.

Motionären framhåller att förhållandet i många fall är enahanda när

LU 1971:1

3

det gäller hemmavarande döttrar. En eller ett pär stannar kvar i hemmet
för att hålla ihop det hela. Oftast har de hemmavarande då avstått
från både utbildning och förvärvsarbete för att helt ägna sig åt sina
gamla föräldrar under deras ålderdom.

Motionären anser att man antingen genom tillägg i ärvdabalken eller
på annat sätt måste bereda denna kategori enskilda arbetstagare samma
rättigheter och trygghet som lagstiftningen numera erbjuder övriga arbetstagare.
Förslagsvis anser han att följande tillägg i ärvdabalken kunde
ge det åsyftade resultatet: »Har familjemedlem, hushållerska eller annan
den avlidne närstående person under en tid av minst ett år utfört
arbete för den avlidnes räkning utan att därmed erhålla skälig ersättning
för sitt arbete, må vederbörande av boets behållning innan skifte
företagits erhålla skälig ersättning för utfört arbete.» När det gäller
begreppet »skälig ersättning» bör hänsyn tas till i orten gängse belopp
såvitt viss reducering inte uppenbarligen föranleds av speciella omständigheter,
underårighet eller dylikt, anför motionären avslutningsvis.

Socialpolitiska kommittén m. m.

Socialpolitiska kommittén redovisade i september 1962 (stencil 1963: 2
socialdep.) vissa undersökningar rörande frågan om stödåtgärder till
de s. k. hemmadöttrarna, vilka torde utgöra en betydande del i den personkrets
motionerna avser. Uppdraget gällde en kartläggning av föreliggande
behov och förslag till eventuellt erforderliga åtgärder. Kommittén
tillställde varje kommun frågeformulär angående antalet hemmadöttrar
i kommunen och deras situation. Svar inkom från 75 procent
av kommunerna. Dessa svar utvisade att antalet ensamställda f. d. hemmadöttrar
- ogifta kvinnor som huvudsakligen vårdat föräldrar eller
anhöriga - med försörjningssvårigheter uppgick till 1 581. Av dessa bodde
tre fjärdedelar i landskommuner. Utredningen visade vidare att av
de f. d. hemmadöttrarna hade 512 förtidspension. Antalet redovisade
aktiva hemmadöttrar uppgick till 2 495. Även om kommunen inte
redovisat samtliga fall så ansåg kommittén det tydligt att antalet f. d.
hemmadöttrar med försörjningssvårigheter är litet. I flertalet kommuner
fanns inget eller endast något enstaka fall. De personer det gällde reprerenterade
inte en kategori, som gick att avgränsa och beskriva i enkla
termer. Flertalet hade nedsatt arbets- och försörjningsförmåga, men åtskilliga
av dem som kommit med i undersökningen hade förvärvsarbete
eller hade haft det för inte länge sedan.

De ensamställda f. d. hemmadöttrarna bestod enligt kommittén av
i hög grad individuellt betonade fall, som vart och ett krävde särskild
behandling. De problem, som undersökningen pekade på, var inte alltid
ekonomiska eller av enbart ekonomisk natur. De åtgärder som påkallades
avsåg arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd
eller annan form av rehabilitering, ekonomisk hjälp och personlig råd -

1 * Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 1

LU 1971:1

4

givning. Kommittén betonade vidare att det behövdes upplysning och
aktiv personlig medverkan från kommunernas sida, med andra ord en
allmän kurativ verksamhet. Kommunala förtroendemän och tjänstemän
hade en stor uppgift att fylla på detta område.

Det framhölls också att den kraftiga utbyggnaden av den allmänna
arbetsförmedlingen och arbetsvärden skett bl. a. med tanke på den typ
av problem som f. d. hemmadöttrar representerar. Inom ramen för arbetsmarknadsverkets
ansträngningar att bistå äldre kvinnor att finna en
väg till - eller tillbaka till - arbetsmarknaden borde enligt kommittén
många av de aktuella problemen kunna finna en lösning.

Kommittén diskuterade också frågan om generösare grunder vid bedömning
av rätten till förtidspension till hemmadöttrar och fann därvid
att de hjälpbehov, som kan föreligga för f. d. hemmadöttrar, inte lämpligen
bör tillgodoses genom särskilda bestämmelser i lagen om allmän
försäkring. Denna lag avsåg i princip att bereda medborgarna ekonomiskt
skydd efter generella bedömningsgrunder.

I anledning av kommitténs förslag utfärdade Kungl. Maj:t år 1963
ett cirkulär (SFS 1963: 698), vari anförs:

Kungl. Maj:t vill härmed göra socialnämnderna och arbetsförmedlingsorganen
uppmärksamma på vad socialpolitiska kommittén anfört
och framhålla vikten av att de aktivt medverka för att hjälpa ifrågavarande
hemmadöttrar, särskilt i det läge som uppstår då hemmadöttrarnas
vårduppgift bortfaller exempelvis till följd av att den vårdade
personen intages på vårdinrättning eller avlider. Det åligger socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de råd och anvisningar
som må finnas erforderliga för ändamålet.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1964 års riksdag väcktes en motion (II: 29) i samma ämne som
det nu ifrågavarande. Första lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 18) att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde utskottet bl. a. följande.

Det syfte som uppbär motionen är synnerligen behjärtansvärt. Det
föreligger emellertid enligt utskottets mening orsak till stor tvekan om
huruvida de orättvisor, varpå motionärerna velat fästa uppmärksamheten,
kan motverkas genom lagstiftning. De svårigheter, som härvidlag
anmäler sig, beror främst på att förhållandena kan vara så olikartade
i skilda fall, som avses i motionen, att dessa knappast är ägnade för
enhetlig reglering. En husföreståndarinnas arbete kan sålunda ha varit
mer eller mindre omfattande och behövligt, arbetsinsatsen kan ha betingats
av särskilda personliga skäl, den försörjning i form av bostad,
mat, fickpengar, resor m. m., som må ha utgått, kan ha varit av bättre
eller sämre beskaffenhet, den arbetande kan ha haft en god egen eko-i
nomi eller hon kan vara berättigad till arv eller testamente efter den
avlidne.

Till nämnda svårigheter kommer vissa betänkligheter med avseende
på verkningarna av en lagreglering. Ett önskemål vore ju att en sådan

LU 1971:1

5

kunde förebygga processer och tvister i annan form rörande i efterhand
framställda löneanspråk. Nuvarande rättstillämpning innebär att man
vid bedömningen av sådana tvister varom nu är fråga söker fastställa
vad som varit underförstått eller eljest avsett i lönefrågan. Den arbetande
kan ha framgång med sitt anspråk, om hon lyckas göra troligt att
framtida ersättning varit avsedd. Den tänkta lagstiftningen torde emellertid
få konstrueras så, att den icke medgav ersättning i de fall, där
avsikten varit att ersättning ej skulle utgå. Bevisläget skulle på detta
sätt kunna förskjutas till den arbetandes fördel. Möjligheterna till tvist
skulle dock icke på något avgörande sätt begränsas. Särskilt spörsmålet
om vad som skulle anses vara skälig ersättning kvarstod under alla förhållanden
som anledning till stridigheter. Vidare må anmärkas, att det
genom motionen framlagda förslaget till synes alltför mycket tar sikte
på den speciella situationen vid dödsfall. Praktiskt sett är det naturligt
att ersättningsanspråken aktualiseras vid dödsfall, men från rättslig synpunkt
måste det te sig något egendomligt om motsvarande lönekrav
skulle förbli mindre gynnade i annat sammanhang, där de kan vara
lika berättigade.

Vid övervägande av huvudsakligen de synpunkter som nu anförts, har
utskottet kommit till den bestämda uppfattningen att det av motionärerna
upptagna problemet icke lämpar sig för att lösas genom lagstiftningsåtgärder.
Problemet torde därför även i fortsättningen få vara överlämnat
åt rättspraxis. Såsom motionärerna antytt skulle naturligtvis den
bästa lösningen vara att regelrätta anställningsavtal blev allmänt förekommande.
Det synes måhända alltför optimistiskt att räkna med en
snabb utveckling i sådan riktning. Det kan dock antagas att ett modernare
betraktelsesätt, understött av sådana faktorer som ATP-systemet,
skall medföra ökad insikt om betydelsen av att arbetsgivare och arbetstagare
inbördes klargör, vad som skall gälla dem emellan beträffande
lön och andra anställningsvillkor. Oavsett om ett sådant antagande har
fog för sig, är det tydligt att statsmakterna även fortsättningsvis måste
ha uppmärksamheten fäst på behovet av social omvårdnad för de relativt
ogynnsamt ställda persongrupper, varom i ärendet är fråga.

I motioner (I: 11 och II: 21) till 1966 års riksdag togs spörsmålet upp
ånyo. Första lagutskottet hänvisade till sina uttalanden i ämnet vid 1964
års riksdag och framhöll att därefter icke inträffat något som kunde
sägas ha löst frågan. Ett steg mot förbättring hade emellertid tagits genom
1964 års riksdagsbeslut om statsbidrag till kommunernas kostnader
för hemhjälp, vilket underlättat för kommunerna att lämna ersättning
åt vårdare av gammal eller handikappad anförvant och fick antas ha
förbättrat ifrågavarande grupps förhållanden. Utskottet vidhöll uppfattningen
att det i motionerna aktualiserade problemet ej borde lösas genom
lagstiftning och kunde därför ej biträda motionärernas hemställan.
Utskottet uttalade emellertid sin oreserverade anslutning till motionernas
syfte och underströk angelägenheten av att speciellt i ömmande
fall statsmakterna genom ytterligare åtgärder i annan ordning än
lagstiftningsvägen sökte tillgodose ifrågavarande, för såväl den enskilde
som samhället, värdefulla grupps intressen.

Vid 1969 års riksdag prövades åter frågan med anledning av motio -

LU 1971:1

6

ner i ämnet (I: 748 och II: 854). I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 17) anförde första lagutskottet att det inte funnit anledning att frångå
sin tidigare uppfattning rörande dessa spörsmål. Enligt utskottet skulle
för övrigt den av motionärerna föreslagna rätten till gottgörelse ur kvarlåtenskapen
i ett mycket stort antal fall vara av föga värde. Utskottet
anförde vidare att det också måste beaktas att problemen för ifrågavarande
kategori ingalunda alltid är av ekonomisk natur. De åtgärder
som påkallas kunde, som socialpolitiska kommittén närmare utvecklat
i fråga om hemmadöttrama, avse arbetsanskaffning, medicinsk vård
och behandling, arbetsvärd eller annan form av rehabilitering, personlig
rådgivning eller allmänt kurativa insatser. Lösningen av dessa ofta
trängande hjälpbehov kunde således sökas på olika vägar. Därvid borde
i enlighet med vad riksdagen i andra sammanhang uttalat i första hand
prövas de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder. Utskottet
erinrade härvidlag om det år 1963 utfärdade cirkuläret till socialnämnderna
och arbetsförmedlingsorganen, vari Kungl. Maj:t understrukit
vikten av att nämnda myndigheter aktivt medverkar för att bistå de
s. k. hemmadöttrarna, särskilt i fall då deras vårduppgift bortfaller till
följd av att den vårdade personen intas på vårdinrättning eller avlider.
Verksamheten skall avse sådana åtgärder som förmedling av arbetsanställning,
vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i olika former.
I anslutning härtill erinrade utskottet också om att statsbidrag sedan
några år tillbaka utgår till den sociala hemhjälpen, något som underlättat
för kommunerna att lämna ersättning åt vårdare i enskilt hem av
åldringar eller handikappade. Härjämte upplyste utskottet om att ifrågavarande
grupps trygghetsproblem vid arbetslöshet prövas av den år 1966
tillsatta utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen).

Enligt vad utskottet inhämtat kommer KSA-utredningen att avlämna
betänkande under första halvåret 1971.

Här må även nämnas att riksdagen under de senaste tio åren vid ett
stort antal tillfällen behandlat motioner, som från andra utgångspunkter
rört hemmadöttrarnas situation. Fråga har bl. a. varit om införande av
rätt till förtidspension, särskilda förmåner inom den allmänna pensioneringen
och utsträckande av arbetslöshetsskyddet. På förslag av andra
lagutskottet har riksdagen regelmässigt tagit avstånd från förslag om
en särbehandling av hemmadöttrarna i fråga om rätten till förtidspension
eller förmåner enligt den allmänna pensioneringen. För att komma
till rätta med hemmadöttramas försörjningsproblem borde man i stället
i första hand pröva de möjligheter som arbetsmarknadspolitiken erbjuder.
(Se andra lagutskottets utlåtanden 1966: 35, 1967: 59, 1968: 26,
28 och 1970: 23.)

I 1970 års utlåtande erinrade andra lagutskottet om att det förslag
till vidgad förtidspensionering som lagts fram för riksdagen genom proposition
1970: 66 kan få betydelse efter prövning i varje enskilt fall för

LU 1971:1

7

åtskilliga av de kvinnor som motionärerna åsyftat. (Förslaget antogs
sedermera av riksdagen, 2 LU 1970: 34 och rskr. nr 232.) Enligt de nya
bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 juli 1970, gäller vidgade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av
folkpension och ATP. Åldersförändringar skall, även om sjukdom i
egentlig mening inte föreligger, kunna utgöra grund för förtidspension
om tillgång till arbete inte finns som är lämpligt med hänsyn till den försäkrades
fysiska och psykiska kondition, över huvud taget skall större
hänsyn tas till svårigheterna att på grund av läget på arbetsmarknaden
bereda äldre personer lämpligt arbete. Vidare efterges skyldigheten att gå
igenom omskolning liksom kravet på försök till arbetsplacering. De personer
som i främsta rummet berörs är dels sådana som inte längre orkar
med sitt arbete, dels sådana som genom företagsnedläggelse mist sitt arbete.
Som äldre skall i princip räknas personer som fyllt 63 år, men
denna gräns skall betraktas som en riktpunkt till ledning för tillämpningen,
och undantag skall kunna göras. En viss uppmjukning har vidare
genomförts i kraven för rätt till förtidspension oberoende av ålder.
Sålunda skall inte endast i orter med odifferentierat näringsliv utan även
i orter med differentierat näringsliv hänsyn tas till svårigheterna för medicinskt
handikappade att få arbete. Om försök har gjorts med arbetsplacering
under en tid av högst ett till två år utan att den handikappade
kunnat beredas arbete, skall hans arbetsförmåga betraktas som fiktiv och
förtidspension kunna beviljas honom med bortseende från den kvarvarande
arbetsförmågan. - En viss uppmjukning har också genomförts av
invaliditetsbedömningen beträffande handikappade husmödrar. Ökad
hänsyn skall sålunda tas till om och i vad mån en sådan husmoder skulle
kunna utföra något förvärvsarbete utom hemmet

Utskottet

I motionen begärs utredning och förslag om lagfäst rätt för husföreståndarinna,
hemmavarande barn eller annan i liknande ställning,
som utan lön eller mot ringa ersättning under längre tid haft vårdnaden
om åldring eller sjuk person, att vid den vårdades bortgång få ersättning
ur kvarlåtenskapen för sitt arbete.

Den kategori, som motionären avser, utgör inte någon enhetlig eller
klart avgränsbar grupp. Det kan vara vuxna barn som bott kvar hemma
eller kvinnor som trätt i husmors ställe och under äktenskapsliknande
former handhaft skötseln av hemmet. Förhållandena kan också inom
varje sådan grupp vara helt olikartade, bl. a. med avseende på arbetsinsatsens
omfattning, ersättning, arbetsgivarens och arbetstagarens ekonomi,
de personliga relationerna mellan dessa samt beträffande arbetstagarens
rätt till kvarlåtenskap efter den avlidne.

Spörsmålet om tillgodoseende av nu ifrågavarande grupp genom

LU 1971:1

8

civilrättslig lagstiftning har, såsom framgår av den föregående redogörelsen,
med anledning av motioner behandlats vid 1964, 1966 och 1969
års riksdagar. Första lagutskottet har därvid i utlåtanden, som godkänts
av riksdagen, funnit motionernas syfte synnerligen behjärtansvärt men
ansett att problemet icke borde lösas lagstiftningsvägen. Till stöd härför
har bl. a. anförts att förhållandena kan vara så olika i skilda fall att de
knappast är ägnade för enhetlig reglering ävensom att möjligheterna till
tvist inte på något avgörande sätt skulle begränsas genom den föreslagna
lagstiftningen.

Lagutskottet finner ej anledning att frångå den bedömning av frågan
som hittills gjorts. Utskottet kan således inte biträda motionärens yrtkande
om civilrättslig lagstiftning för att tillgodose ifrågavarande grupps
intressen. Utskottet vill dock, liksom tidigare första lagutskottet, framhålla
det stora värdet, såväl för den enskilde som för samhället, av ifrågavarande
personers arbete. Det är därför angeläget att deras intressen
tillgodoses genom andra åtgärder från samhällets sida. Självfallet är det
av stor betydelse att regelrätta anställningsavtal upprättas. Härvid torde
socialnämnderna i viss utsträckning kunna medverka. I detta sammanhang
må även erinras om att statsbidrag sedan några år tillbaka utgår
till den sociala hemhjälpen, något som underlättar för kommunerna att
lämna ersättning åt vårdare i enskilt hem av åldringar eller handikappade.
Svårigheterna för ifrågavarande grupp blir naturligtvis mest framträdande
när den vårdade avlider eller intas på vårdinrättning, och problemen
är då inte bara av ekonomisk natur. De åtgärder som påkallas
kan avse arbetsanskaffning, medicinsk vård och behandling, arbetsvärd
eller annan form av rehabilitering, personlig rådgivning eller allmänt kurativa
insatser. Lösningen av dessa ofta trängande hjälpbehov kan således
sökas på olika vägar. Därvid synes, i enlighet med vad riksdagen i
andra sammanhang uttalat, i första hand böra prövas de möjligheter som
arbetsmarknadspolitiken erbjuder, såsom förmedling av arbetsanställning,
vidareutbildning, omskolning och arbetsvärd i olika former. Utan
tvivel är det dock så att åtskilliga av de personer, varom är fråga, nått
sådan ålder att dylika åtgärder framstår som orealistiska. För dessa
personer kan emellertid de vidgade möjligheter till förtidspensionering,
som 1970 års riksdag fattat beslut om, efter prövning i enskilt fall, komma
att erbjuda en godtagbar lösning.

Avslutningsvis må upplysas om att den år 1966 tillsatta utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), som bl. a. prövar
ifrågavarande grupps trygghetsproblem vid arbetslöshet, väntas avge betänkande
under första halvåret av år 1971.

LU 1971:1

9

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen 1971: 651 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m)*, fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp)*, Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i Helsingborg
(c) och fru Nilsson i Sunne (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Svanström (cp) och fru Jonäng (cp).

Den i motionerna aktualiserade frågan gäller icke i första hand ett
socialt stöd till de ifrågavarande kategorierna utan frågan, om man med
lagstiftningens hjälp skulle kunna förhjälpa dem till skälig ersättning för
utfört arbete i sådana fall, då medel härför faktiskt står till förfogande.
Vi är ense med utskottet om att betydande svårigheter föreligger för en
samlad lösning av de föreliggande problemen genom lagstiftningsåtgärder
men vill ändå inte anse det uteslutet att man genom åtgärder inom
det ena eller andra rättsområdet skulle kunna förbättra vederbörandes
rättsliga situation och därigenom åstadkomma åtminstone en dellösning.
Även om tillräckliga skäl inte föreligger att nu begära en särskild utredning
av frågekomplexet vill vi framhålla, att det bör uppmärksammas
då en översyn av något av de berörda rättsområdena blir aktuell.