Kulturutskottets betänkande nr 26 år 1971

KrU 1971:26

Nr 26

Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om en skyddslagstiftning
för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer.

I motionen 1971: 832 av herr Turesson m. fl. (m, s, c, fp och vpk)
har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär tillsättande
av en expertgrupp med representanter förslagsvis från bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen, statens
planverk och minst en expert med praktisk erfarenhet av bevarande
och iståndsättning av äldre stadsbebyggelse och kännedom om modern
europeisk byggnadskulturvård med uppgift att utreda frågan om en
skyddslagstiftning avseende kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och
miljöer, att framläggas i så god tid att proposition i ärendet kan föreläggas
1972 års riksdag.

Enligt motionärernas sammanfattning av motionen avser denna ändring
och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att etablera
skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt
värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införande
exempelvis av skyddsområden och bevaringsplaner. Motionärerna
har särskilt uppehållit sig vid den franska lagstiftningen på området,
den s. k. Lex Malraux, men samtidigt uttalat att även andra former
av skyddslagstiftning givetvis kan tänkas i den mån de leder till likartat
resultat.

I motionen omnämnes att den statliga expropriationsutredningen föreslagit
en viss lättnad i fråga om utverkande av expropriationstillstånd
för inlösen av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller av
byggnader som är eller kan väntas bli föremål för grov vanvård. I propositionen
1971: 122 som avlämnats till riksdagen efter att motionen
väcktes har i anslutning till utredningen numera föreslagits slopande av
44 a § i byggnadslagen, den s. k. Lex Gamla Stan, och samtidigt en viss
omformulering av 1 § första stycket 12 i expropriationslagen av innebörd
att expropriation får äga rum för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt
märklig bebyggelse eller märklig fast fornlämning eller för
att bereda erforderligt utrymme däromkring. Frågan om vidsträcktare
möjligheter till expropriation för kulturella ändamål har däremot ansetts
böra tagas upp först i ett senare sammanhang.

Beträffande innehållet i övrigt i motionen 1971: 832 hänvisas till
denna.

1 Riksdagen 1971. 13 sami. Nr 26

KrU 1971: 26

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, bostadsstyrelsen, statens planverk,
1965 års musei- och utställningssakkunniga samt Svenska kommunförbundet.
Alla remissinstanserna har tillstyrkt utredning men endast
en av dem, nämligen riksantikvarieämbetet, har ansett det lämpligt
att utredningen uppdras åt en expertgrupp av det slag som motionärerna
angivit. Socialstyrelsen har inte tagit ställning till frågan om lämpligt
utredningsorgan medan Kommunförbundet förklarat sig inte kunna
bedöma om utredningsarbetet kan inordnas i någon nu arbetande
utredning. Övriga fyra remissinstanser anser att utredningsarbetet bör
samordnas med pågående utredningsarbete inom bygglagutredningen,
saneringsutredningen och 1965 års musei- och utställningssakkunniga
och närmast anförtros åt sistnämnda utredning, som dock själv förordar
att den i så fall, bl. a. för att tillgodose behovet av politisk förankring,
i detta sammanhang får ställning som expertorgan åt de parlamentariskt
förankrade bygglag- och saneringsutredningama. I några
av yttrandena betonas att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt
varjämte musei- och utställningssakkunniga uttalat att förslag efter
hand bör kunna läggas fram om interimistiska åtgärder. Beträffande
det huvudsakliga innehållet i övrigt i remissyttrandena hänvisas till
bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Som motionärerna framhållit är vi för närvarande inne i en period
då olika omständigheter, framför allt ekonomiska och tekniska, snabbt
aktualiserar genomgripande omdaningar av bebyggelsen i städer och
tätorter — omdaningar som i många fall genomförts, i andra är under
genomförande eller planeras och som ofta är så genomgripande att äldre
miljöer helt ersätts av nya. Omdaningarna har många effekter som
ligger i öppen dag, exempelvis förändringar i trafiksituationen, förbättringar
i bostadsstandarden, förvandling av bostadskvarter till affärs- och
kontorscentra m. m. men också andra som tidigare uppmärksammats
mindre men numera allt oftare ställs under debatt.

Motionärerna har enligt utskottets mening med all rätt pekat på vad
kontinuitet i bebyggelsemiljön kan betyda för många människors känsla
av trivsel och trygghet i tillvaron och samma synsätt kommer fram
i flera av de remissyttranden som avgivits över motionen. Som exempel
vill utskottet erinra om att socialstyrelsen i sitt yttrande betonat betydelsen
för många människor av möjlighet till närkontakt med sådan
miljö som bevarats från gångna generationer och dess kultur. I en tid
av rationaliseringar och snabba förändringar i samhällsstrukturen torde
behovet av relativt oföränderliga replipunkter i miljön vara stort, framhåller
styrelsen.

KrU 1971: 26

Utskottet ser i motionen ett av många tecken på att synen på bevarandet
av äldre bebyggelser och miljöer vidgats. Vid sidan av de kulturminnesvårdande
intressen som tidigare dominerade har man efterhand
fäst allt större vikt vid miljösynpunkter. Förskjutningen i synsättet
innebär också att behovet av åtgärder blir annorlunda än tidigare.
Den svenska byggnadsminneslagstiftningen ger inga möjligheter
till effektiva åtgärder för bevarande av hela miljöer, den är helt inriktad
på skydd av enstaka byggnader. Utskottet är ense med motionärerna
och remissmyndigheterna om att frågan om skydd för hela bebyggelsemiljöer
nu bör tas upp till ingående överväganden. Samtidigt är
utskottet på det klara med att denna fråga kan och bör ses ur många
aspekter.

Man måste analysera vilka kriterier som bör föreligga för att en miljö
skall anses så värd att bevara att särskilda åtgärder bör tillgripas och
likaså vad man vill uppnå med bevarandet. Man måste söka mot varandra
väga de olika intressen som kan komma att hävdas i bevarandefrågorna.
Det allmänna intresse av en kontinuitet i miljön som utskottet
inledningsvis betonat kan i uppkommande aktuella fall tala för åtgärder
i en riktning, medan bostadspolitiska och sociala synpunkter kan ge
anledning till andra bedömningar av samma fall. Vad gäller bostadsområden
måste man ha blicken öppen för de problem som kan uppkomma
för dem som bor inom områden som man vill bevara och som
därför förutsättes bli föremål för särskilda åtgärder.

En avvägningsfråga av stor praktisk betydelse är vilket inflytande som
skall tillmätas de statliga organens miljö- och kulturminnesvårdande
synpunkter, om dessa strider mot den uppfattning som företrädes av
kommunerna.

Av avgörande betydelse när det gäller att bevara äldre miljöer är vidare
de ekonomiska förutsättningar under vilka lagstiftningen skall
verka. Utan ett genomtänkt och i praktiken fungerande finansieringssystem
riskerar varje lagstiftning med ifrågavarande syfte att bli utan
effekt.

Med den syn på bevarandefrågorna som här angivits är det enligt
utskottets mening ofrånkomligt att bedömningen av dessa frågor får
ingå som en viktig del i bebyggelseplaneringen. Det utredningsarbete
som utskottet anser erforderligt bör bl. a. sikta till en samordning av olika
författningskomplex så att de av utskottet i detta betänkande framhävda
synpunkterna också blir beaktade i nämnda planering. Det bör
i utredningsarbetet också övervägas hur man skall få fram nödvändiga
ekonomiska förutsättningar för en förbättrad vård av bebyggelsen.

Motionärerna har hemställt att riksdagen för genomförande av den
i motionen angivna utredningen hos Kungl. Maj:t skall begära tillsättande
av en expertgrupp bestående av representanter för vissa angivna
ämbetsverk och därutöver en fristående expert med praktisk erfarenhet

KrU 1971: 26

av hithörande problem. Utskottet finner det emellertid angeläget med
hänsyn till arten av de många olika, ovan delvis antydda frågeställningar
som kommer att aktualiseras i det utredningsarbete som utskottet
förordat att detta anförtros åt en kommitté med parlamentarisk förankring
och med tillgång till därutöver erforderlig expertis.

Med hänsyn till vad utskottet anfört om det nära sambandet mellan
bevarandefrågorna och den fysiska planeringen skulle utskottet finna
det naturligt om den utredning som utskottet förordat av Kungl. Maj:t
inordnades i den översyn av lagstiftningen om den fysiska planeringen
som f. n. pågår inom bygglagutredningen. Denna utredning skulle i så
fall i fråga om denna nya arbetsuppgift dels kunna anlita 1965 års musei-
och utställningssakkunniga som expertorgan, dels arbeta i nära
kontakt med saneringsutredningen som har att överväga frågor om sanering
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den närmare preciseringen
av arbetsfördelningen mellan nämnda utredningar bör ankomma
på Kungl. Maj:t.

I motionen har förutsatts att en blivande utredning skall arbeta så
snabbt att proposition i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag. Eftersom
motionen behandlas av utskottet först vid årets höstsession torde
motionärernas önskemål i denna del knappast vara möjliga att uppfylla.
Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att utredningsarbetet
bedrives skyndsamt. Under arbetets gång bör förslag, om så bedömes
lämpligt, kunna läggas fram om provisoriska åtgärder, exempelvis
i fråga om förstärkning av skyddet mot rivning av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1971: 832 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t låter verkställa den utredning
av frågan om skydd för vissa bebyggelser och miljöer
som utskottet förordat.

Stockholm den 9 november 1971
På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande: herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Björk i Göteborg
(s), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), fru Sundström (s), herr
Nilsson i Agnäs (m), fru Berglund (s), herr Zachrisson (s), fru Fraenkel
(fp), herr Leander (s), fru Mogård (m), herrar Green (s), Eriksson i
Ulfsbyn (c), fru Ryding (vpk) och fröken Eliasson (c).

KrU 1971:26

Bilaga

Remissyttranden

Byggnadsstyrelsen (30.8.1971)

Samhällsutvecklingens krav på den fysiska miljön har under de senaste
decennierna medfört radikalt förändrade betingelser för dess bebyggelsestruktur
från äldre tider. Bevarandeproblematiken gällande såväl enskilda
byggnader som samlade bebyggelsemiljöer har därmed kommit
att uppmärksammas i allt vidare utsträckning.

I obruten tradition från sekelskiftets upptäckt av det förindustriella
samhällets kulturhistoriska och estetiska miljövärden har försvaret för
den äldre bebyggelsens vidmakthållande länge förts främst eller enbart
ur kulturminnesvårdande synpunkter. Bevarandemålen har i anslutning
därtill koncentrerats till ett starkt begränsat urval enskilda byggnader
eller homogena bebyggelsemiljöer av särskilt framträdande kulturhistoriskt
eller estetiskt värde.

Samtidigt har de medel som stått till kulturminnesvårdens förfogande
för att uppnå dessa begränsade bevarandemål varit föga verksamma.

Alltjämt är de legislativa förutsättningarna för en aktiv byggnadskulturvård
otillräckliga och de ekonomiska resurserna alltför knappa
för att ens medge fullföljande av åtgärder som gällande lagstiftning i
och för sig ger rum för.

Synen på bevarandefrågorna har emellertid genomgått väsentliga förändringar
under de senaste åren. Parallellt med en fördjupning av de
traditionella kulturminnesvårdande aspekterna har sociala och ekonomiska
överväganden fört fram till en breddad och intensifierad miljöoch
saneringsdebatt. Under denna debatt har bevarandemålen vidgats.
Målinriktningens nyansering är koncentrerat uttryckt redan genom begreppsförändringar
i debatten. Hävdvunna begrepp som kulturminnesvård
och byggnadsminnesvård har sedan 1960-talets senare år allt oftare
ersatts med begrepp som byggnadsvård och stadsvård. Bevarandet av
äldre bebyggelse betraktas sålunda inte längre som enbart eller ens
främst en kulturhistorisk angelägenhet utan som en självklar del av samhällsbyggandets
strävanden att skapa eller bibehålla en god miljö.

I organisatoriskt hänseende leder detta synsätt till krav på att kulturminnesvården
integreras i samhällsplaneringen och därvid ges en
vertikal uppbyggnad i analogi med den decentralisering av beslutanderätt
och ansvar som gäller för samhällsplaneringen och byggandet i stort.

I legislativt hänseende leder samma synsätt till en principiell preferens
för att tillgodose det allt starkare behovet av en lagstiftning inriktad
på bevarande och upprustning av äldre bebyggelseområden inom
byggnadslagstiftningens i stället för den kulturhistoriska speciallagstiftningens
ram.

Mot bakgrund av detta synsätt betraktar byggnadsstyrelsen också

KrU 1971: 26

frågan om bevarande och vård av äldre bebyggelseområden som primärt
en kommunal angelägenhet.

Till belysande av frågan om behov av och former för en utredning
om den rättsliga regleringen inom byggnadskulturvårdens område vill
byggnadsstyrelsen anföra följande.

Frågan om tillsättandet av utredningar rörande möjligheterna till utvidgat
skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer och därmed förenade
finansieringsfrågor har upptagits i ett flertal motioner i riksdagen under
senare år.

År 1967 väcktes en motion om inrättande av ett kulturhistoriskt servitut
under hänvisning till byggnadsminneslagens begränsade räckvidd
och att därmed huvuddelen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna
och miljöerna saknade lagligt skydd (II: 453). Motionen utmynnade
i hemställan att en utredning skulle tillsättas.

År 1969 väcktes två likalydande motioner om åtgärder till skydd för
den medeltida miljön i Visby (I: 799 och II: 919) samt vid samma riksdag
ytterligare två likalydande motioner i samma fråga (I: 816 och
II: 918). Såväl lagstiftningssom finansieringsproblematiken behandlades
i motionerna som utmynnade i hemställan om att en utredning
skulle tillsättas. År 1970 togs frågan om statlig medverkan vid saneringen
av Gamla stan i Stockholm upp i två motioner (I: 266 och II: 303).
Såväl lagstiftningssom framför allt finansieringsproblematiken behandlades.

Motionerna utmynnade i hemställan att riksdagen måtte uttala sig för
statlig medverkan till restaureringen av Gamla stan. Samma år väcktes
en motion om skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med
utgångspunkt i problematiken i Gränna. Motionen utmynnade i hemställan
om en särskild utredning.

Samtliga nu nämnda motioner har i sak behandlats positivt av remissinstanserna
liksom i riksdagen men samtliga hemställanden om tillsättande
av utredningar har avslagits under hänvisning till en eller flera
av de tre sittande utredningarna 1965 års musei- och utställningssakkunniga,
bygglagutredningen samt saneringsutredningen.

Byggnadsstyrelsen har den 23.8.1966 i yttrande och förslag i anledning
av den departementspromemoria av den 27.6.1966 som framlades
till grund för styrelsens den 1.7.1967 genomförda omorganisation bl. a.
anfört följande.

En ändamålsenlig utveckling av landets kulturminnesvård förutsätter
sålunda en grundlig reform av dess rättsliga reglering, som bör baseras
på ett ingående studium av de faktiska processerna såväl inom
planläggning och byggande som i fråga om byggnadskulturvårdens
samlade verksamhet. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan
om en koordination av byggnadslagstiftningens stadganden och de
specialbestämmelser som reglerar kulturminnesvården. Möjligheterna att
vid en revision av byggnadslagstiftningen kunna där direkt tillgodose

KrU 1971:26 7

vissa av byggnadskulturvårdens intressen synes böra närmare övervägas.

En omprövning av byggnadskulturvårdens rättsliga reglering bör
medföra en samordnad översyn av dess funktionsformer och organisation.

Genom tilläggsdirektiv den 17.3.1967 har åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga
uppdragits att utföra en sammanfattande utredning
om målsättning och organisation för samhällets kulturminnesvård. Enligt
vad styrelsen erfarit från de sakkunniga har dessa med utgångspunkt
i direktiven inte ansett sig kunna ingå på en mera genomgripande saklig
revision av den gällande lagstiftningen. De sakkunniga har sålunda
huvudsakligen inriktat sig på en modernisering och förenkling av gällande
författningar med anpassning till en föreslagen ny organisation.

Enligt styrelsens mening förutsätter emellertid en korrekt utvärdering
av förutsättningar och resursbehov för genomförandet av uppställda
mål, att såväl funktionsformer och organisation som rättslig reglering i
deras egenskap av medel blir allsidigt belysta.

Fördelningen inom samhället av det ekonomiska ansvaret för byggnadskulturvården
— eller byggnadsvården om man så vill — utgör
i dag ett av de mest aktuella spörsmålen inom detta område. Frågan är
nära relaterad såväl till den rättsliga regleringen inom byggnadskulturvårdens
område som till organisationen av och funktionsformerna för
byggnadskulturvården inom främst den statliga men även den kommunala
sektorn.

Dessa problem bör ges en sammanfattande belysning.

Enligt vad styrelsen erfarit kan saneringsutredningen och bygglagutredningen
med hänsyn till sina respektive huvudinriktningar inte förväntas
uppta byggnadskulturvårdens speciella problemställningar till
mera allsidig behandling.

Mot bakgrund av vad nu anförts synes det styrelsen som om den angelägna
frågan om byggnadskulturvårdens rättsliga reglering med tillhörande
finansieringsfrågor varken har behandlats eller torde komma
att behandlas i tillräcklig omfattning av någon av de nämnda utredningarna
inom ramen för sina nuvarande uppdrag.

Med hänsyn till att var och en av dessa tre utredningar likväl har att
behandla problem som nära sammanhör med och direkt påverkar huvudfrågan
i detta sammanhang anser styrelsen dock att man bör undvika
att tillsätta ytterligare en utredning på sätt som föreslås i motionen.
Istället förordar styrelsen att någon av de tre sittande utredningarna genom
tilläggsdirektiv ges i uppdrag att genomföra en utredning av det
slag som åsyftas i motionen. I första hand bör enligt styrelsens mening
övervägas att lämna detta uppdrag till 1965 års musei- och utställningssakkunniga
att genomföras i direkt samarbete med sanerings- och bygg -

KrU 1971: 26

lagutredningarna. De sakkunniga bör därvid tillföras erforderlig expertis.

Enligt uppgift från 1965 års musei- och utställningssakkunniga är dess
utredning rörande kulturminnesvårdens målsättning och organisation
under slutredigering. Med hänsyn bl. a. till att frågan om den rättsliga
regleringen av byggnadskulturvården i hela sin vidd bör bedömas i direkt
sammanhang med målsättning och organisation och vice versa bör
det utvidgade utredningsuppdraget genomföras med skyndsamhet.

Bostadsstyrclsen (27.8.1971)

Motionärerna avser att få till stånd ändring och utökning av lagar,
stadgar och kungörelser för att dels etablera skydd för, dels garantera
bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och
miljö. Som förebild härför nämner motionärerna vissa principer för
skyddsområden och bevaringsplaner enligt fransk lagstiftning, den s. k.
»Lex Malraux». Motionärerna önskar få hithörande frågor utredda i en
expertgrupp, som skulle tillsättas för ändamålet, med representanter förslagsvis
från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
socialstyrelsen, planverket och minst en fristående expert med viss särskild
kompetens. Utredningen föreslås ske i så god tid att proposition
kan föreläggas 1972 års riksdag.

Som motiv för en särskild utredning i nuvarande läge anförs i motionen
bl. a. att de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna bör behandlas
före den tekniska frågan om modernisering. Enligt bostadsstyrelsens
mening kan emellertid de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna i
samband med bevarandet av äldre bebyggelse och miljö inte behandlas
fristående från hithörande rättsliga, ekonomiska, finansieringstekniska
och i vid mening byggnadstekniska frågor. Även en rad andra frågor
måste beaktas i sammanhanget, t. ex. avvägningen mellan statligt och
kommunalt ansvar, fastighetsägarens förutsättningar och villkor, m. m.
Härtill kommer att åtskilliga principiella frågor rörande bevarandet
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse hittills inte kan sägas ha erhållit
en bärande lösning.

Bostadsstyrelsen konstaterar att hithörande problem i skiftande utsträckning
berör arbetsområdet för tre sittande utredningar, nämligen
bygglagutredningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS
65) och saneringsutredningen. Vidare torde frågan i väsentliga avseenden
ligga inom riksantikvarieämbetets kompetensområde.

Bostadsstyrelsen finner för sin del angeläget att frågan om skydd för
kulturhistoriskt värdefull miljö och bebyggelse inom rimlig tid blir föremål
för utredning. Frågan blir närmast att finna den för uppgiften
mest ändamålsenliga utredningsformen.

Styrelsen anser att en expertutredning av det slag som föreslås i motionen
inte är den mest lämpliga utredningsformen.

KrU 1971: 26

Med denna utgångspunkt är de andra alternativ som står till buds
antingen att tillsätta en särskild utredning, eller också att genom erforderliga
tilläggsdirektiv uppdra åt någon av de nämnda utredningarna,
d. v. s. bygglagutredningen, MUS 65 eller saneringsutredningen, att handlägga
frågan. Det förra alternativet kan innebära svårigheter ifråga om
samordning och avgränsning av arbetsuppgifter, det senare kan medföra
förändringar av arbetsområde med tidsmässiga förskjutningar av arbetsplanen
som följd. Av vissa vid tidigare riksdagar väckta motioner med
syfte näraliggande motionen 1971: 832 har en del hänskjutits till MUS
65, andra till saneringsutredningen. Med den uppläggning som föreslås
i motionen syns frågan i hög grad inrymma rättsliga aspekter.

Enligt vad styrelsen under hand erfarit kommer saneringsutredningen,
som i höst avlämnar sitt huvudbetänkande, att i ett senare betänkande
behandla finansieringsfrågor rörande sanering av kulturhistoriskt värdefull
bostadsbebyggelse. MUS 65 lär avse att under innevarande år avge
förslag bl. a. rörande kulturminnesvården och dess organisation. Bygglagutredningen
däremot torde först längre fram komma att avge några
förslag.

Motionen 1971: 832 avser till mycket väsentlig del frågan om en
skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Denna fråga
får anses ligga nära eller t. o. m. inrymmas i ett av huvudområdena för
MUS 65, nämligen frågan om målsättning och organisation för samhällets
kulturminnesvård enligt 1967 års tilläggsdirektiv till utredningen.
Frågan om skyddslagstiftning — liksom över huvud frågan om lagstiftning
med syfte att reglera befintlig bebyggelse — utgör emellertid också
ett väsentligt byggnadslagstiftningsproblem.

Med hänsyn till förhandenvarande omständigheter vill bostadsstyrelsen
i anledning av remissen för sin del föreslå, att frågan om en skyddslagstiftning
för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö, lämpligt avgränsad
från närliggande problemkomplex, överlämnas till MUS 65 för
utredning. Förutsättningar för en sådan utredning torde egentligen inte
föreligga förrän riktlinjer fastlagts för kulturminnesvårdens målsättning
i stort. Om samma utredning väljs för dessa frågor bör dock, enligt styrelsens
mening, utredning av frågan om skyddslagstiftning kunna påbörjas
redan nu.

Förutsättningar att utreda frågan så, att ärendet kan föreläggas 1972
års riksdag, vilket föreslås i motionen, torde inte föreligga.

Statens planverk (31.8.1971)

Planverket delar motionärernas uppfattning att gällande lagstiftning
otillräckligt skyddar kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enligt planverkets
mening bör lagstiftningen därför skyndsamt ses över och kompletteras
så att inte endast ett verksamt skydd mot rivning införs utan

KrU 1971: 26

även så att förutsättningar skapas för en tillfredsställande vård av den
skyddade bebyggelsen. Vård och underhåll av kulturbebyggelse är emellertid
så kostnadskrävande att det enligt verkets mening är ofrånkomligt
att det allmänna tar på sig en betydande del av det ekonomiska ansvaret.
Hur kostnaderna skall fördelas mellan stat, kommun och enskilda måste
därför noga övervägas.

Motionärerna förordar en skyddslagstiftning enligt utländsk förebild
(Lex Malraux). Enligt deras förslag skulle skyddet av kulturbebyggelse
regleras i särskild lagstiftning. Enligt verkets mening bör emellertid
skyddet av och vården om sådan bebyggelse ingå som en viktig del i bebyggelseplaneringen.
Avvägningen mellan skyddsintressena och andra
samhällsintressen samt mellan skilda grader av konservering och ombyggnad
är frågor som bör ingå i de överväganden som läggs till grund
för denna planering. Praktiska skäl talar därför för att rättsreglerna om
skydd och vård av kulturbebyggelse tas in i den lagstiftning som reglerar
den fysiska planeringen.

Lagstiftningen om fysisk planering ses över av bygglagutredningen.
Enligt utredningsdirektiven åsyftas en genomgripande revision av gällande
lagstiftning. Denna revision bör enligt verkets mening även omfatta
lagstiftningen om skyddet av kulturbebyggelsen.

Frågan om kulturminnesvårdens organisation har genom tilläggsdirektiv
1968 uppdragits åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS
65). I uppdraget ingår även att se över gällande bestämmelser rörande
det offentliga byggnadsväsendet i fråga om byggnadsminnesmärken och
kyrkor m. m. Utredningen bör därför inom ramen för sitt uppdrag och
i nära samarbete med bygglag- och saneringsutredningama undersöka
förutsättningarna att genom ändringar i lagstiftningen åstadkomma sådan
samordning av kulturminnesvården och den fysiska planeringen,
som planverket förordar. Inom ramen för bygglagutredningens uppdrag
bör kunna övervägas en skyndsam förstärkning av skyddet mot
rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse genom ändring av gällande
bestämmelser i byggnadslagen.

Socialstyrelsen (22.9.1971)

Socialstyrelsen som med intresse tagit del av föreliggande motion får
ur de synpunkter styrelsen har att företräda anföra följande.

Synen på frågan om bevarande av här ifrågavarande bebyggelser och
miljöer har under senare år vidgats. De kulturminnesvårdande intressena
var till en början de förhärskande. Detta betydde att åtgärder vidtogs
endast för att bevara enstaka byggnader och föremål. I samband med
den intensiva miljö- och saneringsdebatt, som pågått under senare år,
har allt starkare krav framförts på bevarande inte enbart av enstaka
byggnader utan även av områden med äldre bebyggelse i dess helhet.

KrU 1971: 26

Styrelsen, som är medveten om att välgrundade skäl föreligger för bevarande
av dylika områden, vill för sin del framhålla att många människor
känner trivsel och trygghet — socialt välbefinnande — genom
möjlighet till närkontakt med sådan miljö, som bevarats från gångna
generationer och dess kultur. I en tid av rationaliseringar och snabba
förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av relativt oföränderliga
replipunkter i miljön vara stort.

Med hänsyn till det ovanstående vill styrelsen tillstyrka den av motionärerna
föreslagna utredningen, men vill samtidigt framhålla att en ev.
skyddslagstiftning av ovan berört slag bör ges en sådan utformning att
de bebyggelser och miljöer, som genom den bevaras, i hygieniskt avseende
uppfyller de minimikrav som föreligger enligt gällande hälsovårdslagstiftning.

Riksantikvarieämbetet (10.9.1971)

År 1969 väcktes i riksdagen olika motioner rörande åtgärder till skydd
för den medeltida miljön i Visby (motion 1:816 och 11:918 samt 1:799
och 11:919). Såsom framgår av ämbetets yttrande den 11 april 1969 till
riksdagens tredje lagutskott, har ämbetet med en redogörelse för de
möjligheter, som för närvarande finnes att skydda äldre bebyggelse,
framhållit det önskvärda i att en utredning av dessa frågor kommer till
stånd men att en sådan icke skulle begränsas till att omfatta enbart
problem i Visbys stadskärna utan få en allmän giltighet.

Under senare år har i den offentliga debatten, såsom framhålles i den
nu aktuella motionen, konstaterats, att nu existerande legala och ekonomiska
möjligheter är otillräckliga för att påverka omvandlingsprocessen
i de historiska stadskärnorna i en för kulturminnesvården gynnsammare
riktning. Ämbetet har också under senare år alltför ofta haft anledning
konstatera, att ämbetets möjligheter att med framgång få sina
synpunkter på denna process beaktade är ringa. Exempel på att goda
resultat kan ernås genom en målmedveten insats från kommunala och
statliga myndigheter samt även genom enskilda fastighetsägares medverkan
saknas dock icke i vårt land. Generellt sett är det emellertid
fortfarande en brist att instrument, såväl legala som ekonomiska, tyvärr
saknas för att åstadkomma en ur kulturminnesvårdens synpunkt önskvärd
styrning av dessa frågor. De författningar, som antagits utomlands,
t. ex. i Frankrike, Holland och England till skydd för bebyggelsemiljöer
synes erbjuda stora möjligheter att nå önskat resultat. Utmärkande för
denna lagstiftning är att syftet med den främst är att göra det möjligt
att bevara den historiskt betingade stadsbilden och dess komponenter
och att särskilda medel ställs till förfogande för att integrera det äldre
byggnadsbeståndet i det modema samhällslivet. För att förverkliga detta
syfte krävs betydande finansiella åtaganden från såväl stat som kommun.

KrU 1971:26

Det torde vara uppenbart att även i Sverige fordras stora ekonomiska
resurser, och således icke bara en lagstiftning, för att den pågående förstörelsen
av kulturhistoriskt värdefulla miljöer skall kunna hindras.

Den nu pågående bygglagutredningen liksom saneringsutredningen
har — såsom framhålles i motionen — jämlikt sina direktiv att behandla
frågor av stor vikt även för kulturminnesvården. Utredningarna synes
emellertid f. n. icke direkt avse att behandla den nu aktuella frågeställningen.
Resultatet av dessa utredningar synes emellertid icke kunna
väntas inom den närmaste tiden. Frågan om en lagstiftning till skydd
för kulturhistoriska bebyggelsemiljöer kräver dock en skyndsam behandling,
om den nu pågående utvecklingen skall kunna bromsas. Ämbetet
finner det därför synnerligen angeläget att den i motionen föreslagna
expertgruppen snarast tillsättes. Enligt ämbetets mening skulle
det vara värdefullt om i denna, utöver de i motionen föreslagna representanterna
för olika verk och myndigheter, även funnes sakkunniga
från ett kommunalt fastighetsförvaltande organ samt kreditväsendet.

Svenska kommunförbundet (3.9.1971)

I kommunerna inrättas successivt kommunala kulturnämnder, och
styrelsen räknar med att när den pågående kommunreformen genomförts
vid ingången av 1974 samtliga kommuner inrättat kulturnämnd.
Inom kommunförbundet har till ledning för kommunerna utarbetats
ett normalreglemente för kommunal kulturnämnd, vilket utsänts till
landets alla kommuner. I detta normalreglemente uppmärksammas även
kulturnämndens medverkan i vissa planeringsfrågor. Kulturnämnden
förutsätts sålunda bl. a. verka för bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt
värdefulla eller i samhällsbilden karakteristiska byggnader, anläggningar
och anordningar samt ägna uppmärksamhet åt utformning och
utsmyckning av offentliga platser och byggnader. Dessutom bör det enligt
normalreglementet åligga kulturnämnden att avge yttranden i planoch
byggnadsärenden, som remitteras till nämnden, samt att jämväl utan
föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och därvid,
om kulturnämnden så finner påkallat, till vederbörande myndighet framföra
sina synpunkter i sådana ärenden.

Vidare kan i detta sammanhang nämnas att kommunförbundet i skrivelse
1970 till saneringsutredningen angående kommuns möjligheter att
reglera rivning av bostadshus också berört frågan om vidgat skydd för
äldre och enhetliga stadsmiljöer. I nämnda skrivelse framförs bl. a. tanken
på att rivningsreglering av bostadsförsörjningsskäl samordnas med
reglering av kultur- och miljömässiga skäl, eventuellt genom en fristående
lagstiftning.

Förutom saneringsutredningen pågår f. n. vissa andra utredningar
med anknytning till det aktuella ämnesområdet, främst 1965 års musei -

KrU 1971: 26

och utställningssakkunniga och bygglagutredningen. Ingen av dessa tre
utredningar syns dock enligt sina direktiv ha att behandla det nu aktualiserade
frågekomplexet i hela dess vidd.

Styrelsen instämmer därför i motionärernas bedömning, att frågan
behöver utredas mera ingående. Styrelsen anser sig dock inte kunna
bedöma om ett sådant arbete kan inordnas i någon nu arbetande utredning
eller om uppdraget bör ges åt en särskild expertgrupp såsom motionärerna
hemställt. Styrelsen vill som sin mening framhålla, att om särskild
utredning tillsätts det parlamentariska inslaget bör garanteras med
hänsyn till områdets art och frågornas ekonomiska räckvidd för det allmänna.

1965 års musei- och utställningssakkunniga (3.9.1971)

De senaste årens utveckling har i vissa avseenden inneburit att förutsättningarna
för vården av den fysiska kulturmiljön förbättrats. Miljövårdsdebatten
har under de senaste åren bl. a. kommit att inriktas på
våra städer och tätorter, dvs. på den miljö som i dag utgör ramen för
flertalet människors dagliga tillvaro. Bevarandet av den historiska kontinuitet
som stadsplaner och bebyggelse representerar har i olika opinionsyttringar,
bl. a. även i form av riksdagsmotioner och riksdagsuttalanden,
tillmätts stor betydelse för den enskildes känsla av trygghet och
förankring i tillvaron. Den ökande bilismen, kontoriseringen av bostadskvarter,
förslumning och andra faktorer har lett till miljöförändringar
som väckt krav på ändrade målsättningar med bättre tillgodoseende av
de mänskliga behoven. I vissa fall har detta resulterat i att motiven för
de stora omdaningarna av gatunät och bebyggelse ifrågasatts.

Det har också visat sig att samhällets bostadspolitiska målsättningar
avseende standardhöjningar endast till en del kan fullföljas genom totalfömyelse
av byggnadsbeståndet. Enligt direktiven för den år 1968 tillsatta
saneringsutredningen bör därför frågan om samhällets medverkan
i syfte att främja arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet tas
upp till särskild utredning. Redan nu har för övrigt en omfattande upprustning
av byggnadsbeståndet kommit till stånd genom att fastighetsägarna
har fått rätt till högre hyressättning för utförda upprustningsoch
modemiseringsåtgärder.

Kulturminnesvårdens strävanden att förbättra skyddet för befintlig
bebyggelse i städer och tätorter har genom den här redovisade utvecklingen
fått stöd i opinionens allmänna miljövårdsintresse och i nya ekonomiska
och bostadspolitiska värderingar. Samtidigt har dock även de
rent kulturhistoriska och antikvariska motiven för att ta till vara byggnader
och miljöer fått ökad betydelse. Ett flertal kommuner har företagit
inventeringar med avsikt att skapa underlag för stadsplanearbetet.
I de fall dessa intentioner fullföljts har även omfattande förvärv och
upprustning av särskilt värdefulla byggnader förekommit.

KrU 1971: 26

De sakkunniga har således kunnat konstatera att även andra faktorer
än de antikvariska och kulturhistoriska bedömningarna ligger till grund
för det ökande intresset att bevara befintlig bebyggelse. Härigenom har
det blivit möjligt att bibehålla även de kategorier byggnader och miljöer
som inte kan hänföras till det relativt snäva urval som kan skyddas enligt
kulturminnesvårdens speciallagstiftning. Förutsättningarna har därmed
skapats för att bevara de kronologiska skiktningarna och de spår av sociala
grupperingar som gör det möjligt att i bebyggelse och stadsplan
avläsa en stads utveckling under olika skeden fram till nutidens växlande
ideal i byggande och planering.

Den kulturminnesvårdande verksamheten som tidigare huvudsakligen
ägnades enstaka monument av framträdande kulturhistoriskt värde har
med det ökande exploateringstrycket i expanderande regioner och de
uppkommande avfolkningsproblemen i andra områden sedan länge sökt
inrikta sig på sammanhängande byggnadsmiljöer och på kulturlandskapet.
Samtidigt har, vid sidan av de vetenskapliga och antikvariska bedömningarna
större vikt lagts vid kulturminnesmärkenas sociala och
praktiska funktioner. Kulturminnesvården har därmed fått ökat ansvar
för ett betydligt mer omfattande område än tidigare. Detta liksom det
starkare framhävandet av den fysiska kulturmiljöns betydelse innebär
att kulturminnesvården nu har sina ojämförligt viktigaste arbetsuppgifter
inom miljövården.

Kulturminnesvårdens nuvarande organisation och den särskilda lagstiftning
som reglerar verksamheten har inte anpassats till utvecklingen.
För att kulturminnesvården i dagens situation skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter måste verksamheten anpassas till och integreras i samhällsplaneringen
och i det fysiska planarbetet. De sakkunniga kommer
därför att föreslå inrättandet av en statlig kulturminnesvårdsorganisation
med länsrepresentanter placerade inom länsstyrelsernas nyinrättade huvudenheter
för samhällsplanering. För att där ge kulturminnesvårdens
intresseområde en med övriga sektorer jämbördig ställning kommer utredningen
att föreslå att besluten enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning,
vilka nu fattas centralt inom riksantikvarieämbetet, övergår
på länsstyrelserna. Ämbetet avlastas på så sätt huvuddelen av sina nuvarande
granskningsuppgifter. Detta innebär att ämbetet får ökade möjligheter
att bedriva aktiv planering och att det genom utvecklingssamt
råd- och anvisningsverksamhet kan skapa bättre förutsättningar även
för byggnadsminnesvården.

De sakkunnigas möjligheter att inom ramen för sitt uppdrag företa
en mer genomgripande, saklig revidering av lagstiftningen är begränsade.
Direktiven anger i detta hänseende en klar begränsning.

Förutom vissa förslag till en modernisering och förenkling av gällande
författningar har de sakkunniga huvudsakligen inriktat sig på en anpassning
till den föreslagna nya kulturminnesvårdsorganisationen. Dock

KrU 1971: 26

har utredningsuppdraget sedermera vidgats genom Kungl. Maj:ts beslut
den 17 maj 1968 att till de sakkunniga för beaktande överlämna en av
herr Wennerfors i andra kammaren väckt motion (1967:453) om inrättandet
av ett kulturhistoriskt servitut. Vidare har, såsom redan
nämnts frågan om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse upptagits i andra motioner, varvid i motionstextema, utskottsuttalanden
och i riksdagsdebatten hänvisning skett till det inom
MUS 65 pågående utredningsarbetet. För att tillmötesgå dessa förväntningar
har de sakkunniga inom ramen för sitt uppdrag sökt skapa ett
instrument som i första hand skall fungera som informationsmedel för
den kulturminnesvårdande myndigheten men som även skulle ge möjligheter
till bevakning av ett större antal byggnader än som kan komma
i fråga för byggnadsminnesförklaring.

Förslaget innebär att den kulturminnesvårdande myndigheten skall
få rätt att på en inventeringslista uppföra byggnad som, ehuru den inte
uppfyller kravet på att bli byggnadsminne, likväl klart äger ett betydande
kulturhistoriskt värde. Registrerad byggnad skall icke få rivas
eller ändras utan förhandsanmälan härom till myndigheten. Denna skall
inom viss tid ta upp frågan om en byggnadsminnesförklaring eller ansökan
om expropriation. Om så icke sker eller om myndigheten inte
genom förhandlingar har lyckats uppnå en samförståndslösning, blir
beslutet om att uppta byggnaden på inventeringslista automatiskt hävt.
Enbart registreringen ger icke myndigheten rätt att besluta om huruvida
tilltänkta ändringsarbeten kan tillåtas med hänsyn till de kulturhistoriska
värdena. Den föreslagna registreringen med dess anmälningsplikt innebär
ett så obetydligt intrång att det för ägaren inte kan medföra rätt
till ersättning. Med registreringsförfarandet har de sakkunniga bl. a.
avsett att erbjuda den kulturminnesvårdande myndigheten ett medel
att upplysa i första hand kommunerna men även enskilda om bebyggelsens
kulturhistoriska värde. Anmälningsplikten innebär att myndigheten
kontinuerligt hålls underrättad om vad som planeras ske samtidigt
som den får rådrum att genom förhandlingar eller konkreta åtgärder
rädda byggnaden. Genom att villkoren för registreringen är mindre restriktiva
än för byggnadsminnesförklaringen nås ett större antal byggnader
liksom i viss utsträckning även byggnadsmiljöer.

Varje lagstiftning med bindande förpliktelser avseende vård och underhåll
av kulturhistoriska byggnader och byggnadsmiljöer innebär en inskränkning
i ägarens förfoganderätt som kan tas till intäkt för ersättningskrav.
En sådan speciallagstiftning kan därför endast omfatta utvalda
objekt som uppfyller vissa, särskilt angivna kriterier i avseende
på kulturhistoriskt, antikvariskt eller konstnärligt värde. Detta innebär
svårigheter när det anses önskvärt att utsträcka skyddet till att omfatta
en av ett flertal byggnader bestående miljö. Endast i undantagsfall kan

KrU 1971: 26

varje enskild byggnad anses äga ett sådant värde att en byggnadsminnesförklaring
enligt nu gällande villkor kan försvaras. Att åstadkomma ett
miljöskydd med hjälp av en till enstaka objekt begränsad författning
är möjligt endast om villkoren för lagskyddet medger att även mindre
betydelsefulla byggnader kan förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn
till de ersättningskrav som ägare av ett lagskyddat byggnadsminne anses
ha rätt att ställa på det allmänna är en sådan lösning inte realiserbar.

En lagstiftning i anslutning till den franska »Lex Malraux» förutsätter
att vissa bestämda kriterier avseende bevaringsområdets kulturhistoriska,
antikvariska och konstnärliga kvaliteter måste fastställas. Detta betyder
att den endast kan tillämpas på särskilt utsedda objekt där ersättningsfrågor,
andra ekonomiska omständigheter och olika andra problem kan
lösas. Enligt de sakkunniga skulle detta endast innebära en utökning av
den skyddslagstiftning av förbudskaraktär som representeras av övriga
för den svenska kulturminnesvården gällande författningar.

Motionärernas förslag är emellertid inte begränsat till önskemålet om
att införa denna typ av skyddslagstiftning. I det inledande avsnittet uppmärksammas
en rad olika faktorer som styr utformningen av miljön och
i sammanfattningen framhålles att motionen avser ändring och utökning
av lagar, stadgor och kungörelser för att uppnå de eftersträvade syftena
varvid införandet av skyddsområden och bevaringsplaner endast nämns
som ett exempel.

Enligt de sakkunniga kan ett vidare miljöskydd endast åstadkommas
inom ramen för de författningar som reglerar den fysiska planeringen
och med hjälp av de bestämmelser som styr de ekonomiska resurserna.
Eftersom kommunerna enligt byggnadslagstiftningen har det primära
ansvaret för den fysiska planeringen har de även ansvaret för vården av
den fysiska kulturmiljön. Detta framgår av bestämmelserna i 9 och
38 §§ byggnadsstadgan. Kommunernas befogenheter enligt den allmänna
byggnadslagstiftningen är emellertid begränsade. Som motionärerna
framhållit kan kommunerna enligt nu gällande bestämmelser inte förhindra
rivning eller garantera upprustning av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Enligt de sakkunniga är frågan om ett vidare miljöskydd
av sådan betydelse att det bör övervägas om icke kommunerna skall
ges ett ökat stöd i sin miljövårdande verksamhet genom att deras ansvar
i detta avsende klart slås fast i lagstiftningen.

Möjligheterna att via planlagstiftningen och den ekonomiska styrningen
verka för en aktiv miljövård är för närvarande under utredning
av bygglagutredningen och saneringsutredningen. De kulturminnesvårdande
aspekterna på miljövården är emellertid ingen huvudfråga för någon
av dessa utredningar. Genom att de likalydande motionerna 1:799
och 11:919 om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby överlämnats
till saneringsutredningen för beaktande har dock dess uppdrag
vidgats till att även omfatta de kulturminnesvårdande aspekterna. Ar -

KrU 1971: 26

betet med dessa frågor har emellertid tills vidare måst skjutas åt sidan
till förmån för uppgifter som är av mer central betydelse för utredningens
arbete. De sakkunniga har även erfarit att varken bygglagutredningen
eller saneringsutredningen kan förväntas angripa frågan om skydd
för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse mer allsidigt. Ingen av utredningarna
har heller den sakkunskap som erfordras för en grundligare
genomgång av dessa frågor.

De sakkunniga delar motionärernas uppfattning att möjligheterna att
tillvarata bebyggelsens kulturhistoriska värden bör förbättras. För det
vidare sammanhang i vilket de sakkunniga strävar att inlemma kulturminnesvården
ter det sig dock icke i första hand önskvärt med en skyddslagstiftning
i anslutning till den franska »Lex Malraux». Denna är en
speciallagstiftning för sanering i form av restaurering avseende särskilt
avgränsade områden. Kulturminnesvårdens intressen i frågor rörande
dispositionen av den fysiska miljön bör på lagstiftningsområdet självfallet
tillgodoses inom ramen för den allmänna byggnadslagstiftningen och de
bestämmelser som reglerar den ekonomiska styrningen. Behandlingen
av den befintliga miljön måste som ansvarsområde likställas med utformningen
av ny miljö. För att få en allsidig belysning av det problemkomplex
som är förknippat med ett förbättrat skydd för kulturhistoriska
byggnader och miljöer erfordras enligt de sakkunniga en särskild utredning
rörande möjligheterna att införa de kulturminnesvårdande aspekterna
i de lagar och författningar som beröres av arbetet inom bygglagoch
saneringsutredningarna. Målsättningen bör vara att genom samordning
mellan olika författningskomplex skapa ett system som ger kulturminnesvården
möjlighet att medverka i miljövårdsplaneringen och att
skapa de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna för förbättrad vård
av bebyggelsen.

För utredningen erfordras en arbetsgrupp bestående av sakkunniga
på kulturminnesvårdsområdet samt viss annan expertis. Eftersom uppdraget
kommer att beröra de områden som för närvarande utreds inom
såväl sanerings- och bygglagutredningarna som inom MUS 65 föreligger
inte skäl att tillsätta en särskild utredning. De sakkunniga har i stället
övervägt möjligheterna att uppdraget överlämnas till någon av dessa
nu verksamma kommittéer. Sanerings- och bygglagutredningama har
emellertid huvuduppgifter av sådan art och omfattning att den här aktuella
utredningen skulle löpa risk att tillmätas sekundär betydelse. Med
hänsyn till att frågan närmast tillhör MUS 65:s kompetensområde och
då de sakkunniga redan har att företa en översyn av kulturminnesvårdens
speciallagstiftning skulle här berörda uppgift däremot utgöra en
naturlig vidgning och fortsättning på det åt MUS 65 redan anförtrodda
uppdraget. De sakkunniga föreslår därför att MUS 65 genom tilläggsdirektiv
får i uppdrag att genomföra den av motionärerna föreslagna

KrU 1971: 26

utredningen i enlighet med ovan skisserade riktlinjer. För uppgiften bör
MUS 65 tillföras viss kompletterande sakkunskap. Arbetet måste självfallet
bedrivas i nära kontakt med bygglag- och saneringsutredningarna.
För detta samarbete och för att tillgodose behovet av politisk förankring
föreslår de sakkunniga att MUS 65 i dessa frågor får ställningen av expertorgan
åt de parlamentariskt sammansatta bygglag- och saneringsutredningarna.
Det må framhållas att uppdraget skulle inrymma många
frågor av sådan aktualitet att skyndsamma åtgärder är påkallade. MUS
65 bör därför befullmäktigas att efter hand föreslå interimistiska åtgärder.