Konstitutionsutskottets betänkande nr 66 år 1971

KU 1971:66

Nr 66

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om den
enskildes rättsskydd inom förvaltningen.

I detta betänkande behandlas motionen 1971: 532 av herr Hedlund
m. fl. (c).

Hemställan avser: »att riksdagen anhåller hos regeringen att ett samlat,
prioriterat handlingsprogram utarbetas för det reformarbete, som
krävs för att förstärka den enskildes rättsskydd inom förvaltningen, med
beaktande av vad som anförts i motionen».

Frågans behandling 1970

Vid 1970 års riksdag väcktes de likalydande motionerna I: 391 av
herr Bengtsson m. fl. (c) och II: 438 av herr Hedlund m. fl. (c) med hemställan
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam översyn och planläggning av åtgärder för att stärka det administrativa
rättsskyddet i enlighet med vad som anges i motionen».
Motionerna — som i sak till stora delar överensstämmer med den nu
förevarande motionen, 1971: 532 — behandlades av första lagutskottet
under höstsessionen (1LU 1970: 54). Utskottets utlåtande, som är dagtecknat
den 20 oktober 1970, innehåller en fyllig recit. I denna redogörs
under särskild rubrik för innebörden av begreppet administrativt
rättsskydd och huvudprinciperna för uppbyggnaden därav i vårt land.
Vidare lämnas i ett avsnitt med underrubrikerna Förvaltningsförfarandet,
Rättshjälp i förvaltningsärenden, Förvaltningsrättskipningens organisation
m. m., Den statliga länsförvaltningen i övrigt, Förvaltningspersonalen
och Vissa andra utredningar en fyllig redogörelse för vissa
vid tidpunkten för betänkandets avgivande verkställda eller pågående
utredningar m. m. i frågor av betydelse för det administrativa rättsskyddet.
I dessa delar hänvisas till utlåtandet. För egen del yttrade utskottet
enhälligt följande:

Utskottet, som delar motionärernas uppfattning att frågan om det administrativa
rättsskyddet fått en ökad betydelse i det moderna samhället,
vill till en början erinra om att en mycket stor del av det utredningsarbete
som bedrivits under de senaste årtiondena avsett frågor som direkt
eller indirekt är av betydelse för detta rättsskydd. Utredningsarbetet
har i många fall lett till lagstiftning eller till andra beslut av statsmak -

1 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 66

KU 1971: 66 2

terna, exempelvis av organisatorisk art, som är ägnade att stärka rättsskyddet
på förvaltningsområdet. Som motionärerna framhåller har emellertid
på vissa områden förekommit ett djupgående och långvarigt utredningsarbete
som inte lett till något slutligt ställningstagande från
statsmakternas sida. Detta gäller de omfattande och svårlösta frågorna
om hur förvaltningsförfarandet skall gestaltas och förvaltningsrättskipningen
organiseras. Sedan motionerna väcktes har det emellertid fattats
vissa principbeslut och aviserats lagstiftningsåtgärder som innebär att
dessa frågor nu står inför sin lösning. Som framgår av den ovan lämnade
redogörelsen har ett förslag till en förvaltningslag remissbehandlats.
Utskottet har inhämtat att en lagrådsremiss kommer att avlämnas
under hösten med sikte på en proposition till 1971 års vårriksdag. Nästa
års riksdag kommer också att få ta ställning till en proposition om förbättrad
rättshjälp vari även frågan om rättshjälp inom förvaltningen
kommer att behandlas. Innevarande års riksdag har fattat principbeslut
om en omorganisation av länsstyrelserna, vilken innebär bl. a. att länsrätter
och länsskatterätter inrättas. Vidare har under våren till lagrådet
remitterats ett förslag till en reform av förvaltningsrättskipningen i de
båda högsta instanserna. Nu anförda förhållanden innebär att arbetet på
att skapa en ny och enhetlig förvaltningsdomstolsorganisation, som är
avsedd att i princip vara uppbyggd vid årsskiftet 1971—1972, är i sitt
slutskede. Nära sin lösning är också den för det korrektiva rättsskyddet
betydelsefulla frågan om statens och kommunernas skadeståndsansvar.
Detta spörsmål har varit föremål för utredning under lång tid, och en
lagrådsremiss är att vänta inom kort.

Under den tid som gått sedan motionerna väcktes har det sålunda
blivit klart att flera av de mest betydelsefulla frågorna på området för
det administrativa rättsskyddet kommer att bli föremål för riksdagens
prövning inom en nära framtid. Som framgår av vad ovan anförts pågår
också åtskilliga utredningar av betydelse för rättsskyddet. Mot denna
bakgrund är det enligt utskottets mening inte påkallat att tillsätta
en utredning med uppdrag att göra en särskild översyn av det administrativa
rättsskyddet för att få till stånd en plan med angelägenhetsgradering
av de reformer som bör företas.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Båda kamrarna biföll utan debatt utskottets hemställan om avslag på
motionerna.

Motionen

Som redan nämnts överensstämmer den nu förevarande motionen
1971: 532 i sak till stora delar med 1970 års motioner om åtgärder för
att stärka det administrativa rättsskyddet. Utöver vad som anfördes i
1970 års motioner innehåller motionen 1971: 532 i huvudsak följande.
Redogörelsen i motionen för frågor som varit eller är föremål för utredning
har kompletterats och aktualiserats med uppgifter fram till
motionens datum den 27 januari 1971. Vidare erinras om riksdagsbehandlingen
av 1970 års motioner. I anslutning därtill uttalar motionärerna
att behovet av ett sådant samlat, prioriterat handlingsprogram
som efterlysts i 1970 års motioner kvarstår. Därvid anför de följande:

KU 1971: 66

3

Av de reformer sorn kan överblickas framstår endast förstärkningen
av förvaltningsrättskipningen på regional nivå som ett klart steg framåt.
Däremot kan det inte anses att frågan om en allmän förfarandelagstiftning
står inför sin lösning på sätt utskottet förutsatte. Den starkt begränsade
lagprodukt som är aktuell kan inte uppfattas som ett rimligt
slutresultat av det kvartssekellånga utredningsarbetet. Fortsatta ansträngningar
på detta område är oundgängliga. Den aviserade rättshjälpsreformen
kommer inte heller att genomföras inom den tid som
utskottet förutsatte. Däremot är en utbyggnad av kammarrättsorganisationen
aktuell. Detta förslag får naturligtvis sakprövas då det framlagts,
men det kan redan nu sägas, att man kan ifrågasätta om inte de
rätt dryga utgifter denna reform kostar borde läggas ned på någon annan
del av det administrativa rättsskyddets vidsträckta område.

Något som saknas är också en avvägning av reformbehovet i fråga
om det preventiva rättsskyddet och reformbehovet i fråga om det korrektiva
rättsskyddet. En fråga av hög angelägenhetsgrad är t. ex. förstärkning
av förvaltningsutbildningen, främst genom en reformerad juristutbildning,
som bättre tillgodoser förvaltningens behov, och en lösning
av socialhögskolornas problem med rekrytering av lärare i förvaltningsrätt.
Det är av vikt att sätta in kostnadskrävande reformer
inom förvaltningsorganisationen och inom förvaltningsutbildningen i ett
gemensamt handlingsprogram.

Behov av ett samlat, prioriterat handlingsprogram

Vi finner alltså anledning att upprepa vårt krav på ett samlat, prioriterat
handlingsprogram på det administrativa rättsskyddets område. Huvudsyftena
är två, båda antydda i det föregående. Vi vill skjuta frågorna
om den enskildes rättsskydd inom förvaltningen i förgrunden för
den rättspolitiska debatten på ett helt annat sätt än hittills. Intresset för
dessa frågor, som är av central betydelse för de enskilda människorna,
har varit alltför ringa och ambitionsnivån i reformarbetet alltför låg.
Vidare vill vi få till stånd en samlad avvägning och prioritering av de
reformfrågor som anmäler sig på det preventiva och på det korrektiva
rättsskyddets område. Särskilt är vi angelägna om att framhålla utbildningsfrågornas
vikt och få dem beaktade vid den resursfördelning som
måste ske. Med hänsyn till det knappa statsfinansiella utrymme som står
till buds är det över huvud av utomordentlig vikt att en samlad överblick
skapas över detta vittförgrenade område, så att de resurser som
kan tas i anspråk sätts in där behovet är störst.

Vad vi syftar till är inte att en utredning skall tillsättas utan i första
hand att ett handlingsprogram skall utarbetas och framläggas av regeringen,
med beaktande av frågornas vikt och komplexitet. En övergripande
parlamentarisk utredning är naturligtvis en väg för att åstadkomma
ett sådant program och ge de aktualiserade frågorna den förgrundsplats
i den rättspolitiska debatten som de bör inta. Med hänsyn
till att frågorna var för sig är välkända bör emellertid den erforderliga
samordningen och prioriteringen kunna nås på ett enklare sätt. Vi vill
dock inte motsätta oss en utredning, om en sådan befinns önskvärd, men
vill understryka, att den i så fall bör bedrivas skyndsamt och ges en
översiktlig och principiell karaktär, med uppgift att utarbeta riktlinjer
för det framtida reformarbetet.

1* Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 66

KU 1971: 66

4

Beslutade reformer och pågående utredningsarbete in. m.

Förvaltningsrättsreformen m. m.

Under vårriksdagen 1971 fattades beslut om en omfattande förvaltningsrättsreform
(prop. 1971: 30, KU 1971: 36, rskr 222). I samband
därmed antogs tre nya lagar av central betydelse på den offentliga
förvaltningens område, nämligen lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
förvaltningslag (1971: 290) och förvaltningsprocesslag
(1971: 291). Dessa innebär att rättskipningen i regeringsrätter och
kammarrätt omorganiseras samt att allmänna förfaranderegler införs
för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Reformen bygger
på det utredningsarbete som redovisas i det ovan berörda utlåtandet
1LU 1970: 54 under rubrikerna Förvaltningsförfarandet och Förvaltningsrättskipningens
organisation m. m.

Genom den nya lagstiftningen flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga
besvärsprövningen i förvaltningsärenden från regeringsrätten
till kammarrätt. Kammarrätt får ställning av allmän förvaltningsdomstol
närmast under regeringsrätten med i stort sett samma målområde
som denna. I samband därmed byggs kammarrättsorganisationen ut
kraftigt. Kammarrättsavdelningarna skall vara organiserade efter hovrättsmönster
med en kammarrättslagman som ordförande och i princip
ordinarie kammarrättsråd som övriga ledamöter.

För regeringsrättens del innebär den nya lagstiftningen att domstolen
huvudsakligen får ställning av prejudikatinstans. Mål, som fullföljs
från kammarrätt till regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara
om denna meddelar prövningstillstånd. Tillstånd skall meddelas, om
det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av
regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning,
såsom att resning annars skulle kunna ha beviljats.

Grundläggande regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och
kammarrätt meddelas i förvaltningsprocesslagen. Denna blir tillämplig
även hos länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten.
Syftet med lagen är bl. a. att underlätta för den enskilde att själv föra
sin talan vid förvaltningsdomstol.

Förfarandet i förvaltningsdomstol skall i princip vara skriftligt.
Muntlig förhandling skall kunna ingå i handläggningen, när det kan
antas vara till fördel för utredningen. Part får viss möjlighet att påverka
frågan huruvida muntlig förhandling skall komma till stånd. Enskild
part, som inställer sig vid muntlig förhandling, skall kunna få ersättning
av allmänna medel för sin inställelse, om rätten finner att han
skäligen bör ersättas för inställelsen.

För förvaltningsdomstol skall gälla uttryckligt förbud att gå utöver
vad som har yrkats i målet. Möjlighet skall dock finnas för domstol
att utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det föreligger

KU 1971: 66

5

särskilda skäl och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.

Förvaltningslagen är avsedd att bilda grundvalen för förvaltningsmyndigheternas
handläggning av sina ärenden. Lagen syftar främst till
att stärka den enskildes rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheterna.
Vid utformningen av lagen har lagts särskild vikt vid att
den skall tillgodose behovet av förfaranderegler i första instans, att
reglerna skall vara så enkla och lättillgängliga som möjligt samt att lagen
inte får äventyra kravet på snabbhet och effektivitet i förvaltningen.

Förfarandereglerna i förvaltningslagen är uppdelade i två huvudavsnitt.
I det första ingår sådana regler som kan tillämpas i stort sett
i alla slag av förvaltningsärenden. Hit hör bl. a. regler om jäv, enskilds
rätt att anlita ombud eller biträde, myndighets skyldighet att vägleda den
som har gjort en ofullständig ansökan e. d., myndighets befogenhet att
anlita tolk och ordning för anförande av besvär över myndighets beslut.
De flesta av reglerna är nya som allmänna föreskrifter betraktade.
Några av reglerna, t. ex. reglerna om besvärstid, ersätter däremot nuvarande
lagstiftning i ämnet.

Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen innehåller sådana bestämmelser
som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga
om myndighetsutövning mot enskild, dvs. där myndighet utövar befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär
bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Sålunda ingår
bl. a. bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller annan part i
ett ärende att tal del av utredningsmaterialet i ärendet, myndighets skyldighet
att underrätta part om detta material, parts rätt att muntligen
lämna uppgift i ärende, myndighets skyldighet att ange skälen för beslut,
varigenom den avgör ärende, och att underrätta part om innehållet
i sådant beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över beslutet.
Samtliga bestämmelser är nya som allmänna regler betraktade.

Ett stort antal konsekvensändringar till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar,
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen genomfördes
samtidigt. Ändringarna går bl. a. ut på att i olika specialförfattningar
föra in uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras
hos Kungl. Maj:t eller hos förvaltningsdomstol. Som en konsekvens
av ett av syftena med förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
— att åstadkomma enhetliga och generellt tillämpliga regler för
förfarandet hos förvaltningsmyndigheter resp. hos förvaltningsdomstolar
— har vidare de förfaranderegler som nu finns i olika specialförfattningar
i stor utsträckning utmönstrats. Avsikten är att arbetet med anpassningen
av specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
skall fortsätta.

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1971, såvitt angår
förfaranderegler för länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skat -

KU 1971: 66

terätten, samt träder i övrigt i kraft den 1 januari 1972.

I samband med reformen bör ses den tidigare under vårriksdagen beslutade
och den 1 juli 1971 i kraft trädda lagen (1971: 52) om skatterätt
och länsrätt (prop. 1971: 14, CU 1971:9, rskr 52). Denna lag innebär
ett fullföljande för förvaltningsrättskipningens vidkommande av 1970
års riksdagsbeslut om riktlinjer för en partiell omorganisation av den
statliga länsförvaltningen (prop. 1970: 103, KU 1970:34, SU 1970:
132). Beteckningen skatterätt används i lagen som en gemensam beteckning
på dels länsskatterätterna vilka ersätter prövningsnämnderna, dels
den mellankommuala skatterätten vilken ersätter den mellankommunala
prövningsnämnden. Länsskatterätt och länsrätt har organisatoriskt knutits
till länsstyrelsen medan den mellankommunala skatterätten knutits
till riksskatteverket. Lagen innehåller bestämmelser om skatterätts och
länsrätts kompetensområden, om domförhet, om omröstning samt om
ledamöter i skatterätt och länsrätt.

Vid skatterätt skall handläggas i huvudsak de mål som tidigare handlagts
vid prövningsnämnd. Länsrätts kompetensområde omfattar vissa
av de målgrupper som tidigare handlagts på landskansliet, i huvudsak
mål enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen samt körkortsmål.
Skatterätt och länsrätt skall bestå av lagfaren ordförande och
nämndemän.

I propositionen (1971: 30) med förslag till förvaltningsrättsreform uttalade
departementschefen (II, s. 399), att frågorna om det allmännas
besvärsrätt och om utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande
genom partsrepresentant för det allmänna i förvaltningsärenden bör bli
föremål för en samlad bedömning. Departementschefen förklarade att
han avser att senare ta ställning till formerna härför. I detta sammanhang
bör erinras om att departementschefen i propositionen underströk
att förvaltningslagen representerar en minimistandard i fråga om
handläggningen av förvaltningsärenden. Efter att ha utvecklat skälen
för att förvaltningslagen endast bör behandla sådana frågor som det från
rättsskyddssynpunkt framstår som väsentligt att lösa och som har påtaglig
praktisk betydelse förklarade departementschefen att det av honom
i denna del anförda självfallet inte uteslöt att lagen — sedan erfarenhet
vunnits om tillämpningen av den — senare byggdes ut med
ytterligare regler. Därvid erinrades om att frågorna om rättshjälp och
offentligt biträde åt part övervägdes inom justitiedepartementet och att
frågan om offentligt biträde var föremål för särskild utredning.

Förslag till skadeståndslag m. m.

Den 19 mars 1971 beslöt Kungl. Maj:t om remiss till lagrådet av ett
förslag till skadeståndslag. Förslaget innehåller bl. a. bestämmelser som
avser att reglera frågan om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning.
Enligt förslagets huvudregel i denna del (3 kap. 2 §)

KU 1971: 66

7

skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen
svarar. Vissa begränsningar skall dock gälla enligt andra föreslagna bestämmelser.
Bl. a. skall ersättningstalan inte få förås med anledning av
beslut av Konungen i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen,
regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om inte beslutet upphävts
eller ändrats.

Rättshjälp

Enligt den av statsrådsberedningen upprättade förteckningen över
propositioner som avses föreläggas årets riksdag under dess höstsession
skall proposition från justitiedepartementet angående rättshjälp avlämnas
till riksdagen den 1 december 1971. Remiss till lagrådet av förslag
i denna del, bl. a. ett förslag till rättshjälpslag, beslöts av Kungl.
Maj:t den 7 september 1971.

Utbildningsfrågor

Ett av huvudmotiven för tillkomsten av 1968 års utbildningsutredning
(U 68) var behovet av en planering över de organisatoriska gränser
som f. n. finns inom den eftergymnasiala utbildningen. I U 68:s arbete
prövas möjligheten att dela in den eftergymnasiala utbildningen i
sektorer efter bl. a. yrkesinriktning. Inom varje sektor tänks utbildningen
organiserad på utbildningslinjer för skilda ändamål. U 68 har
tillkallat en expertgrupp med uppgift att utarbeta konkreta förslag för
sektorn för administrativa och ekonomiska yrken. Denna grupp behandlar
bl. a. utbildning som i dag ges vid samhällsvetenskaplig och juridisk
fakultet och vid socialhögskolornas förvaltningslinje. Gruppen har i en
promemoria analyserat den nuvarande utbildningen på detta område. U
68 har därefter tillsatt en särskild arbetsgrupp för att överväga studieorganisationen
för juristutbildningen m. m. Gruppen skall bl. a. ta upp frågan
om utbildningen behöver differentieras, t. ex. för dels rättsvårdande
uppgifter, dels allmänna förvaltningsuppgifter. Gruppen skall också
undersöka behovet av juridiska inslag i utbildning av huvudsakligen annan
inriktning.

I avvaktan på resultatet av arbetet inom bl. a. U 68 har universitetskanslersämbetet
ansett det angeläget att den nuvarande juristutbildningen
i vissa mer begränsade avseenden överses. Härför har ämbetet tillsatt
en arbetsgrupp. Dess förslag skall i stort sett kunna genomföras inom
ramen för nu gällande bestämmelser. Även i andra sammanhang är
frågor rörande juristutbildningen för närvarande föremål för uppmärksamhet.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1970 tillkallades

1970 års socionomutbildningsberedning (U 1970: 57). Till beredningens

KU 1971: 66

8

uppgifter hörde bl. a. att överväga åtgärder som kunde underlätta lärarrekryteringen,
särskilt i ämnen i vilka man med nuvarande behörighetsmall
har svårt att finna lämpliga lärare. Dit hör socialhögskolornas
tjänster för lärare i rättskunskap. I denna del avgav utredningen i maj

1971 förslag, som för närvarande övervägs inom utbildningsdepartementet.

Utskottet

I motionen begärs att riksdagen skall anhålla hos regeringen att ett
samlat, prioriterat handlingsprogram skall utarbetas för reformer i syfte
att förstärka den enskildes rättsskydd inom förvaltningen. Motionen ansluter
till motionerna I: 391 och II: 438 vid 1970 års riksdag. Dessa motioner,
som behandlades under höstsessionen, avstyrktes av första lagutskottet
med hänvisning till att flera av de mest betydelsefulla frågorna
på området för det administrativa rättsskyddet skulle komma att prövas
av riksdagen inom en nära framtid och att åtskilliga utredningar pågick
av betydelse för rättsskyddet. I enlighet med utskottets hemställan avslog
riksdagen motionerna.

Sedan förevarande motion väcktes, har riksdagen fattat beslut om
en omfattande förvaltningsrättsreform. Denna avser såväl en väsentlig
omorganisation av förvaltningsrättskipningen som införande av allmänna
förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter.
I samband med reformförslagets framläggande aviserade departementschefen
ett fortsatt utredningsarbete beträffande vissa betydelsefulla
förfarandefrågor, som fortfarande kvarstod som oreglerade. Under innevarande
session väntas ett förslag tilli rättshjälpsreform komma att
underställas riksdagen. Till lagrådet har tidigare i år remitterats ett förslag
till skadeståndslag, som bl. a. avser att reglera frågan om det allmännas
skadeståndsansvar vid myndighetsutövning. Proposition i frågan
kan väntas till nästa års riksdag. Vidare pågår ett omfattande utredningsarbete
som tar sikte på skilda områden av intresse i förevarande
sammanhang. Bl. a. är utbildningsfrågorna föremål för betydande
uppmärksamhet.

Omorganisation av förvaltningsrättskipningen har således nyligen
beslutats av statsmakterna. Ytterligare reformförslag i syfte att öka
den enskildes rättssäkerhet väntas komma under riksdagens prövning
inom en nära framtid. I detta läge finner utskottet det inte vara påkallat
med ett sådant initiativ från riksdagens sida, som begärs i motionen.
Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1971: 532.

Stockholm den 16 november 1971

På konstitutionsutskottets vägnar

GEORG PETTERSSON

KU 1971: 66

9

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson* (s), fru Thunvall* (s), herrar Boo (c), Mossberg (s), Pettersson
i örebro (c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s),
Karlsson i Malung* (s), Fiskesjö (c), Schött (m), Molin (fp) och Wictorsson
(s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Boo, Pettersson i Örebro och Fiskesjö (alla c):

Vi delar helt den mening, som uttalas i motionen, att ett samlat,
prioriterat handlingsprogram bör ligga till grund för reformarbetet på
det viktiga område det här gäller. I dagens läge är emellertid att beakta,
att förslag till en rättshjälpsreform är att vänta inom några veckor
och att ett förslag till en skadeståndslag kan förväntas till nästa riksdag.
Båda dessa reformer är av stor betydelse och kräver inte oväsentliga
kostnader. I avvaktan på att dessa förslag lagts fram har vi ansett oss
kunna för närvarande avstå från att reservera oss för en sådan framställning
till regeringen, som avses i motionen.