Konstitutionsutskottets betänkande nr 53 år 1971

KU 1971:53

Nr 53

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om det
statliga remissväsendet.

I detta betänkande behandlas motionen 1971:86 av herr Hélen m. fl.
(fp), dock endast i den del motionen avser remissväsendet (punkt 7).

Hemställan avser: ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

7. att en aktuell vetenskaplig kartläggning görs av det statliga

remissväsendets principer och praxis”.

Bestämmelser om ärendens beredning

I § 10 regeringsformen (RF) föreskrivs att vederbörande ämbetsverk
skall höras innan ärendena föredras i konselj. Detta beredningsförfarande
kan ske genom att ärende sänds på remiss till myndighet. Föreskriften i
§ 47 RF att ämbetsverken skall ”räcka varandra handen” utgör en grund för
ett remissförfarande myndigheter emellan. Beträffande samarbetet
mellan statens ämbetsverk finns särskilda bestämmelser meddelade i en
kungl, kungörelse den 12 september 1921 (SFS 1921:536), vari ”till
främjande av enkelhet och enhetlighet i statsförvaltningen” förordnats
följande:

Där i visst ärende kronans rätt eller eljest allmänna intressen skola
tillvaratagas av skilda ämbetsverk, samt föreskrift om överläggning i
ärendet mellan ämbetsverken ej finnes annorledes meddelad, skall, innan
talan utföres inför domstol eller annan myndighet, överläggning äga rum
mellan representanter för ämbetsverken i syfte att förebygga meningsskiljaktigheter
och mot varandra stridande uttalanden och yrkanden.
Sådana representanter utses av verkens chefer.

Beträffande remissförfarandet har år 1931 (SFS 1931:213) utfärdats
ett cirkulär till statens förvaltande myndigheter angående remissers
verkställande och besvarande. Häri uttalas bl. a.:

Kungl. Maj:t vill härigenom anbefalla vederbörande förvaltningsmyndigheter
och befattningshavare att, innan beslut fattas om inhämtande
genom remiss av yttrande från myndighet eller annan, noga pröva
behovet av sådan åtgärd, därvid de av organisationsnämnden framhållna
synpunkterna böra tjäna till ledning. Särskilt bör iakttagas, att yttrande
icke infordras i vidare omfattning eller från andra än som finnes för
ärendets utredning nödigt; att i remissbeslutet uttryckligen angives dels,
då yttrande finnes erforderligt allenast beträffande viss del av ärendet,
den del därav yttrandet skall avse, dels ock, om yttrande finnes böra
avgivas efter hörande av underlydande myndighet eller annan, vem eller
vilka skola höras; samt att, då i samma ärende remiss ifrågakommer till

Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 53

KU 1971:53

flera myndigheter eller andra, yttrande infordras, där så lämpligen finnes
kunna ske, från dem samtidigt och icke från en efter annan.

Remissvar skola städse avgivas så skyndsamt förhållandena det
medgiva; och åligger det vederbörande befattningshavare att genom
påminnelser eller eljest tillse, att svaren inkomma inom föreskriven tid
eller, där tid för svars avgivande ej är utsatt i remissbeslutet, inom skälig
tid efter beslutets dag.

Allmänna verksstadgan (SFS 1965:600) innehåller bestämmelser om
myndigheters uppgifter. I 4 § första stycket föreskrivs:

Myndigheten skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de
upplysningar och det biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter
äger den erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess
verksamhet och kunna lämnas av myndigheterna.

I besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU
1964:27) upptogs i kapitlet om ärendes utredning bestämmelser om
remissförfarandet och förordnande av sakkunnig (8 kap. 12 och 13 §§,
s. 343—349). På grundval av detta förslag och de remissyttranden som
avgetts över detta utarbetade en arbetsgrupp inom justitiedepartementet
ett nytt förslag till förvaltningslag (SOU 1968:27). Beträffande remisser
föreslogs i 10 § följande:

Genom remiss till statlig eller kommunal myndighet eller annan
inhämtar myndigheten upplysning eller yttrande, när det är särskilt
föreskrivet eller eljest nödvändigt. Behöver flera höras, göres remiss till
dem samtidigt, om de ej av särskild anledning bör höras en efter annan.

Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom
vilken tid svar önskas samt om remissinstansen bör höra annan.

1 anslutning härtill upptog arbetsgruppen en redogörelse för gällande
rätt, besvärssakkunnigas motiv, remissyttrandena över besvärssakkunnigas
betänkande samt gruppens egna överväganden (s. 111 — 118), de senare
närmare angivna under rubrikerna remissrätten, behovsprövningen,
remisstekniken, specificeringen och dröjsmål med svar.

I proposition 1971:30 med förslag till förvaltningsrättsreform framlades
även förslag till förvaltningslag. Om remissförfarandet finns regler i
10 § som lyder:

Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten
noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera,
skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej
är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från
annan.

Departementschefen uttalade i motiveringen (prop. del 2 s. 388) att
han i huvudsak kunnat ansluta sig till arbetsgruppens förslag. Departementschefen
erinrade om att det för andra offentliga organ än statliga
och för enskilda inte förelåg någon skyldighet att besvara en remiss utom
i de fall då detta var uttryckligen föreskrivet i särskild författning. Någon
ändring därvidlag åsyftades inte. För att undvika feltolkning borde
reglerna inte utformas vare sig som ett åläggande för myndigheten att

KU 1971:53

remittera ett ärende till annan, när det var nödvändigt, eller som ett
bemyndigande att göra detta. Frågan om sådan skyldighet eller befogenhet
förelåg i det enskilda fallet fick i stället avgöras enligt gällande
allmänna regler. Genom förvaltningslagen borde däremot inskärpas att
myndighet före remiss noga skulle pröva behovet av åtgärden.

Utskottet (KU 1971:36) fann vid sin behandling av propositionen med
följdmotioner ej anledning till erinran eller till särskilt uttalande i
anledning av propositionens förslag till ny förfarandelagstiftning för
förvaltningsmyndigheten. Riksdagen följde utskottet. Den antagna
förvaltningslagen (1971:290) skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Verkställda undersökningar

Remissförfarandet har tidigare uppmärksammats av konstitutionsutskottet
vid granskningen av statsrådsprotokoll. Frågan härom har
upptagits i granskningsmemorialen åren 1967, 1968, 1969 och 1970 (KU
1967:34, 1968:15, 1969:18 och 1970:42). Främst har utskottet påpekat
vikten av att departementen övade effektiv tillsyn över att remissvar
avgavs inom skälig tid.

Även justitieombudsmannen har upprepade gånger betonat vikten av
att ärendes handläggning inte fördröjs genom remissbehandlingen (JO
1966 s. 581, 1968 s. 323).

Riksdagens revisorer har genom sitt kansli utfört en undersökning av
det statliga remissförfarandet. Syftet var att fastställa den arbetsbelastning
och de kostnader som remissförfarandet vållar myndigheterna samt
att undersöka möjligheterna att rationalisera verksamheten. Undersökningen
har redovisats genom riksdagens revisorers granskningspromemoria
nr 4/1971, dagtecknad den 15 mars 1971. Denna upptar bl. a. skilda
avsnitt om remissförfarandets omfattning, kostnader och struktur samt
en diskussion av remissbegreppet. Slutligen framläggs synpunkter och
förslag i anledning av undersökningen. Granskningspromemorian har
sänts på remiss till närmare ett tjugotal myndigheter. Härefter har
revisorerna gjort en den 23 september 1971 dagtecknad framställning till
Kungl. Maj:t i frågan.

Revisorerna skiljer i sin framställning på allmänna remisser och s. k.
rutinremisser. Med allmänna remisser avser de offentliga utredningar,
departementspromemorior, principiella förfrågningar och liknande. Som
rutinremisser betecknas mera rutinbetonade ärenden såsom besvär av
olika slag, tillstånds- och anståndsärenden etc. Revisorerna föreslår
Kungl. Maj:t att remissverksamheten överses i rationaliseringssyfte på två
parallella vägar, dels såvitt gäller de allmänna remisserna genom ett inom
Kungl. Maj:ts kansli verksamt organ, dels beträffande rutinremisserna av
en arbetsgrupp under statskontorets ledning.

KU 1971:53

Utskottet

Remissförfarandet har under senare år uppmärksammats på olika sätt
såväl vid lagstiftning som av riksdagens kontrollorgan. Sålunda har i den
av 1971 års riksdag antagna förvaltningslagen, som skall träda i kraft den
1 januari 1972, intagits bestämmelser om remissförfarandet. Vidare har
konstitutionsutskottet företagit en ingående granskning av handläggningen
av remissärenden, vilken redovisats i utskottets granskningsmemorial
åren 1967—1970. Även justitieombudsmännen har upprepade gånger
uttalat sig om remissbehandling av ärenden. Slutligen har inom riksdagens
revisorers kansli företagits en undersökning av remissväsendet, vilken
redovisats i en granskningspromemoria under innevarande år. Undersökningen
har legat till grund för en av revisorerna till Kungl. Maj:t gjord
framställning om översyn av remissverksamheten.

Remissförfarandet har genom de företagna undersökningarna belysts
från skilda utgångspunkter. Då frågan om remissverksamheten däijämte
genom det initiativ som tagits av riksdagens revisorer redan aktualiserats
hos Kungl. Maj:t, finnér utskottet inte erforderligt med något ytterligare
initiativ från riksdagens sida.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1971:86 såvitt avser hemställan
under punkt 7.

Stockholm den 2 november 1971

På konstitutionsutskottets vägnar
GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson* (s), Nelander
(fp), Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Mossberg (s),
Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c),
Norrby i Åkersberga (fp), Olsson i Sundsvall (c) och Wictorsson* (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Nelander och Norrby i Åkersberga (fp), vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”Remissförfarandet har under senare år (lika med utskottet)

remissverksamheten.

Remissförfarandet har genom de företagna undersökningarna belysts
företrädesvis från kvantitativa utgångspunkter och med avseende på
statliga remissinstanser. Det väsentliga kravet i motionen 1971:86, att
åstadkomma en kvalitativ analys i form av en förutsättningslös vetenskaplig
utredning av remissverksamheten, är sålunda inte tillgodosett. Ej heller
har undersökningarna avsett remissinstanser utom statsförvaltningen. Den

KU 197153

rationalisering av remissväsendet, som revisorernas framställning avser,
måste bygga på den bredare undersökning som krävs i motionen, varför
utskottet finnér att en sådan undersökning bör initieras av riksdagen.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen med bifall till motionen 1971:86, såvitt avser
hemställan under punkt 7, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
att en aktuell vetenskaplig kartläggning görs av det statliga
remissväsendets principer och praxis.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.505 S