Konstitutionsutskottets betänkande nr 51 år 1971

KU 1971:51

Nr 51

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion angående
nya grundlagsbestämmelser i stället för § 90 regeringsformen.

I detta betänkande behandlas motionen 1971: 86 av herr Helén m. fl.
(fp) i den del som avses med hemställan punkt 4.

Hemställan i aktuell del avser: »att grundlagberedningen får i uppdrag
att vid utarbetandet av grundlagsbestämmelser som skall ersätta nuvarande
§ 90 regeringsformen söka vidga och precisera diskussionsrätten
i den svenska riksdagen».

RF § 90

Enligt § 90 regeringsformen må under riksdagens eller dess utskotts
överläggningar och prövning inte uti något annat fall eller på något annat
sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriver, komma frågor om ämbets-
och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domaremakternas
beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning
eller inrättning.

Frågans tidigare behandling

Efter år 1809 har § 90 regeringsformen inte undergått någon saklig
ändring. Vid några tillfällen har emellertid inom riksdagen ifrågasatts
ändringar i paragrafens materiella innehåll.

I motioner vid 1917 och 1920 års riksdagar föreslogs sålunda, att i
§ 90 skulle uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet att göra de i
paragrafen nämnda frågorna till föremål för beslut av riksdagen.
Konstitutionsutskottet (KU 1917: 32 resp. KU 1920: 29) avstyrkte vid
båda tillfällena motionerna, vilka också avslogs av riksdagen.

Vid riksdagen 1944 framlades motioner med hemställan om sådan
ändring av § 90 regeringsformen, att paragrafen bringades i bättre
överensstämmelse med parlamentarisk sed och med rimliga krav på
överläggningsfrihet. 1 utlåtande (KU 1944: 15) i anledning av motionerna
anförde konstitutionsutskottet, att motionärerna inte påvisat något praktiskt
behov av en ändring av § 90. Med den tillämpning paragrafen i
praxis fått utgjorde den enligt utskottets uppfattning ej heller något
hinder för en inom tillbörliga gränser hållen överläggningsfrihet inom

Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 51

KU 1971: 51

riksdagen. Utskottet hemställde därför, att motionerna inte skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag väcktes flera motioner som berörde ifrågavarande
grundlagsstadgande. I motionerna 1:52 och 11:81 begärdes sådan
ändring att riksdagen bereddes möjlighet att fritt överlägga om regeringsmaktens
avgöranden och åtgöranden samt om lagars och författningars
tillämpning. I motionen II: 215 hemställdes att § 90 skulle uteslutas
ur regeringsformen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (KU 1956: 3) över motionerna
framhöll konstitutionsutskottet att bedömningen, i vad mån förevarande
grundlagsbestämmelse inskränkte överläggningsfriheten inom riksdagen,
var avhängig av hur stadgandet tolkades. Rörande tolkningen rådde
inom doktrinen delade meningar. Enligt en strängare uppfattning skulle
det i paragrafen meddelade förbudet gälla inte bara beslut i kamrar
och utskott utan även ren diskussion om det konkreta fallet. Från andra
håll hade hävdats, att uttrycket »överläggningar och prövning» i § 90
borde tolkas odelat, varför paragrafen skulle förbjuda endast beslut och
diskussion i och för beslut; en överläggning, som inte avsåg att leda till
beslut, skulle alltså enligt denna uppfattning vara tillåten. I praxis syntes
man inte ha helt accepterat någon av dessa tolkningar utan ha intagit
en förmedlande ståndpunkt. I motionerna hade emellertid anförts
exempel på att § 90 under senare tid hindrat en sådan kritik av regeringens
åtgärder som i ett parlamentariskt statsskick borde vara tillåten.
Även utskottet fann en revision av paragrafen vara påkallad. Stadgandet
hade emellertid så nära samband med ämnen som skulle behandlas
av författningsutredningen — särskilt med frågorna om det parlamentariska
styrelseskickets inskrivande i vår författning, statsrådens ansvarighet
och införande av ett dagordningsinstitut — att utredningen knappast
kunde undgå att till behandling upptaga frågan om en revision av
§ 90. Enligt vad utskottet inhämtat hade författningsutredningen också
beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande ansåg sig
utskottet inte böra föreslå någon grundlagsändring.

I sitt år 1963 avgivna slutbetänkande »Sveriges statsskick» anförde
författningsutredningen till en början vissa synpunkter på tolkningen
av § 90 regeringsformen (SOU 1963: 17 s. 461 f.). Den uttalade att paragrafen
i praxis inte tillämpades efter sin ordalydelse. Allmänt syntes
det kunna sägas att stadgandet upprätthölls, så snart exempelvis ett
konkret regeringsbeslut togs upp till debatt som självständig fråga,
medan däremot en riksdagsman ansågs oförhindrad att använda ett
konkret beslut som belysande exempel, t. ex. på så sätt att han kritiserade
ett visst beslut i motiven till en motion eller till en framställd
interpellation eller vid remissdebatten. — Utredningen som behandlade
hithörande problem i samband med sin diskussion av frågan om rätt för
riksdagsledamot att framställa interpellation eller »spörsmål» (en mot -

KU 1971: 51

svårighet till enkla frågor), hade inte intagit någon motsvarighet till
§ 90 i sitt förslag till ny regeringsform. Den ansåg det vara tillräckligt
med ett i förslaget till riksdagsordning (1 kap. 17 §) intaget stadgande,
enligt vilket ingen skulle vid sammanträde få uttala sig otillbörligt om
annan eller tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest i ord
eller handling uppträda på sätt som stred mot god ordning. Utöver
den begränsning, som innefattades i detta stadgande, hade utredningen
även funnit det erforderligt att avgränsa de ämnen som fick behandlas
i interpellation eller spörsmål. Dessa institut skulle enligt förslaget inte
få begagnas i riksstyrelseärenden som »omedelbart gäller enskild person
eller enskild sammanslutning» (9 kap. 5 § i förslaget). Enligt utredningen
avsågs härmed konkreta beslut i exempelvis besvärs-, utnämnings-, dispens-
och nådeärenden. Det var fråga om sådana ärenden i vilka avgörandet
tillkom regeringen ensam och där någon inblandning i konkreta
fall från riksdagens sida inte borde få förekomma i annan ordning än i
samband med konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning.
Vidare borde enskilda personers och sammanslutningars förhållanden
i princip inte få göras till föremål för någon debatt i riksdagen.
Däremot borde, liksom hittills, riksdagsledamot vara oförhindrad
att t. ex. interpellera om regeringens allmänna praxis i ärenden av nyss
angiven art. Utredningen tilläde, att interpellation eller spörsmål ej
borde få avse konkreta domstolsavgöranden liksom ej heller konkreta
beslut av förvaltningsmyndighet. Däremot borde riksdagsledamot liksom
för närvarande vara oförhindrad att, med konkreta fall som exempel
eller under hänvisning till viss praxis, interpellera rörande den lämpliga
utformningen av viss lag eller annan författning.

I direktiven till grundlagberedningen har frågan om behovet av regler
motsvarande nuvarande regeringsform § 90 inte närmare berörts.
Det ingår emellertid i beredningens uppdrag att på grundval av författningsutredningens
betänkande och övrigt material överväga frågan
om riksdagens arbetsformer.

Vid 1968 års riksdag begärdes i motionerna I: 210 av fru Segerstedt
Wiberg (fp) och II: 380 av herr Hamrin i lönköping (fp) en översyn av
§ 90 regeringsformen i syfte att åstadkomma regler som klarare angav
vilka gränser som borde dras för debatterna av hänsyn till den enskilde
medborgarens integritet. Konstitutionsutskottet (1968:25) instämde i
uttalande av motionärerna att det nuvarande grundlagsstadgandet inte
reglerade överläggningsrätten i riksdagen på ett för moderna förhållanden
tillfredsställande sätt. Det var enligt utskottet otvivelaktigt av vikt
att frågan blev föremål för en allsidig prövning och att en ändamålsenlig
reglering kom till stånd. Utskottet kunde emellertid inte biträda
motionärernas mening att man borde söka lösa detta spörsmål fristående
från den pågående allmänna författningsrevisionen. Det borde ankomma
på grundlagberedningen att utreda frågan under sitt fortsatta arbete,

KU 1971: 51

sorn bl. a. avsåg riksdagens arbetsformer. Utskottet hemställde med
hänsyn härtill om avslag på motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Motionen

Motionärerna erinrar om att § 90 regeringsformen är ett uttryck för
den gamla ambitionen att skilja den lagstiftande maktens verksamhetsområde
från den styrande maktens och domstolarnas. I praxis upprätthålls
stadgandet om någon försöker ta upp ett konkret regeringsbeslut
till debatt som självständig fråga. En riksdagsledamot är däremot oförhindrad
att använda det beslut som han vill kritisera som ett belysande
exempel. Den oklarhet som likväl råder om vilka ärenden som kan
diskuteras i riksdagen leder ibland till en onödig begränsning av debatten.
Regeringsbeslut av stor politisk betydelse kan vara svåra att diskutera
fritt och konkret, om riksdagsledamoten känner osäkerhet om hur
§ 90 skall tolkas i det enskilda fallet. Det kan lätt inträffa att problem,
som diskuterats med stor intensitet i den allmänna debatten — t. ex.
statliga myndigheters agerande i olika fall — måste behandlas med
onödig försiktighet t. ex. i en interpellationsdebatt. Motionärerna medger
att det kan finnas skäl att förhindra riksdagsdebatter, som direkt inriktas
på att diskutera enskilda regerings- eller förvaltningsärenden av visst
slag, t. ex. utnämningsbeslut. De anser dock att det är viktigt att vidga
ramarna för diskussionsrätten i riksdagen och att denna preciseras tydligare
än vad som nu är fallet. En klar avgränsning måste enligt motionärerna
ske mot ärenden som bör ligga under JO:s och JK:s prövning.
Motionärerna bedömer det som angeläget att grundlagberedningen
får i uppgift att vid omarbetning av § 90 vidga och precisera
diskussionsrätten i riksdagen.

Utskottet

I förevarande motionsyrkande hemställs om uppdrag åt grundlagberedningen
att vid utarbetande av nya grundlagsbestämmelser som skall
ersätta nuvarande § 90 regeringsformen söka vidga och precisera diskussionsrätten
i riksdagen. Utskottet har inhämtat att grundlagberedningen
inte avser att föreslå någon direkt motsvarighet till det nuvarande
förbudet i § 90 regeringsformen att i riksdagen diskutera de i stadgandet
särskilt angivna frågorna. Vissa begränsningar av diskussionsrätten
avses dock fortfarande skola gälla. Grundlagberedningens arbete har
sålunda redan en inriktning som överensstämmer med motionärernas
önskemål i denna del. I detta läge anser utskottet anledning saknas till
något riksdagens initiativ med anledning av förevarande motionsyrkande.

KU 1971: 51

Utskottet hemställer
att riksdagen förklarar motionen 1971:86 såvitt avser hemställan
punkt 4 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 2 november 1971

På konstitutionsutskottets vägnar
GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson* (s), Nelander
(fp), Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Mossberg (s),
Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö
(c), Molin (fp), Olsson i Sundsvall (c) och Wictorsson* (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Kl Backmans TrycksrierAB-Stockholm 010620»