Konstitutionsutskottets betänkande nr 34 år 1971 KU 1971: 34

Nr 34

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av statsrådens
ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning under
år 1970

Ärendet

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. För
detta ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll, som förts i
statsrådet under år 1970.

Utskottet lämnar först i två avsnitt dels en redogörelse för granskningsarbetets
uppläggning och organisation, dels en översiktlig redovisning
av statsrådsprotokollens innehåll m. m. Därefter redovisar utskottet i
ett avsnitt med flera underrubriker den verkställda granskningen och
dess resultat.

Granskningsarbetets uppläggning och organisation

Utskottets granskningsarbete har genomförts efter väsentligen samma
principer som tillämpats under de senaste åren. Granskningen har sålunda
främst inriktats på ett systematiskt studium av vissa frågor rörande
administrativ praxis och ärendenas handläggning från rättsliga och
vissa allmänna synpunkter. Detta överensstämmer med vad som uttalats
vid den partiella författningsreformen avseende bl. a. regeringsformen
§§ 105—107. I motiven (KU 1968: 20 s. 40 f.) anfördes att utskottet
under full enighet funnit tiden vara inne för att genomföra nya grundlagsregler
för granskningsverksamheten, varvid huvudtanken var att
granskningen skulle vara administrativt och inte politiskt inriktad. För
den rent politiska kontrollen står numera det i regeringsformen § 107
nya institutet misstroendeförklaring till buds.

Under åren 1967—1970 bereddes granskning av statsrådsprotokollen
på tre avdelningar inom utskottet. Utvecklingen gick dock i den riktningen,
att allt större del av arbetet förlädes till en enda avdelning. Sedan
den nya utskottsreformen genomförts, som för konstitutionsutskottets
vidkommande medfört bl. a. att ledamotsantalet nedgått till femton,
har utskottet ansett det lämpligt att inte arbeta på avdelningar. Granskningsarbetet
har sålunda i år ägt rum in pleno i utskottet.

1 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

2

Vid årets granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas
handläggning har utskottet dels undersökt praxis i vissa
frågor som under senare år varit föremål för uppmärksamhet, dels tagit
upp vissa andra spörsmål. Granskningen har i det förstnämnda hänseendet
föranlett uttalanden rörande statsrådsprotokollens offentliggörande
och tillhandahållande, publiceringen av konseljbeslut, utgivningen av
Svensk författningssamling samt expedieringen av regleringsbrev.

Beträffande andra frågeställningar som tagits upp har granskningen
föranlett uttalanden rörande vissa allmänna informationsfrågor, Kungl.
Maj:ts dispensgivning samt avlämnandet av propositioner till riksdagen.

Härutöver har utskottet granskat Kungl. Maj:ts handläggning av vissa
ärenden av principiellt intresse, vilka redovisas i ett särskilt avsnitt av
betänkandet.

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

I de fyra senaste årens granskningsmemorial har utskottet lämnat
tabellariska översikter av innehållet i de närmast föregående årens
statsrådsprotokoll. En motsvarande tablå för 1969 och 1970 års protokoll
redovisas i bilaga 1. Av denna framgår att antalet konselj ärenden
— efter en successiv minskning med ett par tusen ärenden per år
från 31 704 år 1966 till 24 963 år 1969 — åter ökat något och under år
1970 uppgått till 25 569.

I likhet med de senaste årens memorial redovisar utskottet i bilaga

2 vissa uppgifter om utvecklingen beträffande ärendefördelningen inbördes
mellan de enskilda statsråden och mellan departementen. I
denna bilaga upptas sålunda dels de förordnanden att föredra särskilda
ärendegrupper som under år 1970 getts statsråd enligt § 5 regeringsformen,
dels den omfördelning som under året skett av ärenden
mellan statsdepartementen.

Bl. a. i de två senaste årens granskningsmemorial har utskottet lämnat
vissa upplysningar om det pågående arbetet på decentralisering av
beslutanderätt från Kungl. Maj:t i statsrådet till underlydande myndigheter.
Detta arbete har hittills utförts av departementsutredningen.
I särskilda bilagor till 1969 respektive 1970 års memorial har utskottet
redovisat de promemorior med förslag om delegering av beslutanderätt,
vilka framlagts under tiden 1.5.1967—30.4.1970. Dessa förslag tillsammans
med tidigare framlagda innebär att Kungl. Maj:t skulle avlastas
omkring 8 200 konselj ärenden per år. I samband med årets
granskningsarbete har utskottet erfarit att utredningen under tiden
1.5.1970—1.4.1971 avlämnat ytterligare elva promemorior med förslag
om delegering av beslutanderätt. En förteckning över dessa lämnas i
bilaga 3. Enligt utredningen skulle härigenom ytterligare ca 500

KU 1971: 34

3

konseljärenden dvs. totalt omkring 8 700 ärenden per år avlastas Kungl.
Maj:t. Hittills har i anledning av utredningens förslag beslut fattats som
innebär decentralisering av ca 6 000 ärenden per år.

Utskottet har inhämtat att utredningsarbetet om delegeringsfrågor
som hittills bedrivits av departementsutredningen i fortsättningen kommer
att ske inom statsrådsberedningen. Avsikten med denna omläggning
är att skapa närmare kontakter mellan departementen och den
personal som särskilt handlägger delegeringsfrågor. Statsrådsberedningen
avser att kontinuerligt bevaka delegeringsfrågor i anslutning till
granskningen av propositioner, författningar m. m. Att departementen
handlägger delegeringsfrågor gemensamt med statsrådsberedningen har
ansetts önskvärt för att praxis skall bli enhetlig.

Utskottets granskning

1. Statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial förra året (1970: 42)
togs frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande och vissa därmed
sammanhängande frågor upp till särskild behandling. Efter en
redogörelse för gällande rätt på området — principen om allmänna
handlingars offentlighet i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen samt bestämmelserna
om statsrådsprotokoll i 1 § sekretesslagen — och den pågående
allmänna översynen av sekretesslagstiftningen — sedan 1969 i
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (betr. direktiven se
riksdagsberättelsen 1970 s. 66—71) — framhöll utskottet, att uppmärksamhet
ägnats frågan i vilken utsträckning regeringen begagnat möjligheten
att häva 2-årssekretessen och sålunda förordna om protokollens
omedelbara offentliggörande. Konstitutionsutskottet anförde vidare följande: Utskottet

får till en början framhålla att frågan om en revision av
sekretessbestämmelserna om statsrådsprotokoll i syfte att protokollen
skall bli i princip offentliga ej bör utbrytas från pågående allmänna
översyn av sekretesslagstiftningen.

Vad härefter angår tillämpningen av nuvarande bestämmelser om
principiell sekretess under två år för protokoll i ärenden, som ej angår
rikets förhållande till främmande makt, synes i praxis viss oklarhet råda
huruvida sekretessen skall anses hävd endast i de fall då uttryckligt
medgivande ges att protokollen får omedelbart offentliggöras eller om
så kan anses vara förhållandet jämväl i de fall då — utan dylikt medgivande
— föreskrift lämnas om viss expediering av protokollfört beslut.
Det är enligt utskottets mening angeläget att berörda oklarhet i
lämplig ordning undanröjs och att någon tvekan sålunda ej vidare
skall behöva föreligga beträffande frågan i vilken utsträckning statsrådsprotokoll
är offentlig handling eller ej.

Om sekretessen anses generellt hävd i de fall föreskrift lämnas om att

KU 1971: 34

4

viss expediering skall ske — ett uttalande av denna innebörd har gjorts
i statsrådsberedningens skrivanvisningar för departementen — synes finnas
anledning överväga om inte sekretessen i princip bör hävas också
beträffande det relativa fåtal kvarstående ärenden, i vilka någon expediering
ej sker och uttryckligt medgivande ej heller lämnas om protokollens
offentliggörande. En omläggning av praxis i denna riktning
skulle innebära att sekretess endast skulle gälla i de fall då ett sekretessintresse
enligt de grunder som anges i tryckfrihetsförordningen påkallar
protokollens hemlighållande. Utskottet anser att en sådan utveckling
av praxis bör eftersträvas.

Vidare får utskottet, i anslutning till de gjorda iakttagelserna, framhålla
önskvärdheten av att protokollen förs på sådant sätt att de — i
den utsträckning som de utgörs av offentliga handlingar — kan utan
svårighet tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

I samband med frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande har
vid granskningen vissa iakttagelser gjorts rörande ordningen för protokollens
färdigställande. Härav framgår att expediering av protokollfört
beslut ej sällan synes ske redan innan protokollet anses formellt färdigställt.
Frågan om hur statsrådsprotokoll lämpligen bör granskas och
godkännas för att anses såsom upprättad handling enligt tryckfrihetsförordningen
synes vara att bedöma såväl från rättsliga som från politiska
synpunkter. Utskottet kan i denna del begränsa sig till att fästa
uppmärksamheten vid spörsmålet.

I anslutning till vad nu sagts om protokollens färdigställande och expediering
vill utskottet vidare framhålla att det givetvis är angeläget att
berörda åtgärder vidtas utan längre dröjsmål och att upprättat protokoll
— i den mån det är offentlig handling — alltid blir tillgängligt
inom den tid efter konseljbeslutet som påkallas av omständigheterna i
det särskilda fallet. Utskottet avser att i fortsättningen ägna förhållandena
uppmärksamhet.

Principen om allmänna handlingars offentlighet är av fundamental
vikt för vår konstitutionella rätt och för rättssäkerheten i samhället.
Enligt utskottets mening är det önskvärt att principen ej inskränks genom
specialregler för statsrådsprotokoll. I avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete bör enligt utskottet offentlighetsprincipen därför
så långt möjligt — inom ramen för nuvarande lagstiftning — tillämpas
även i fråga om protokollen i statsrådet. Utskottet anser i enlighet
härmed att de spörsmål som berörts här ovan bör tas upp till noggrant
övervägande.

Med anledning av konstitutionsutskottets uttalanden lät statsrådsberedningen
inhämta expeditionschefernas synpunkter på dessa frågor. De
svar som därvid lämnades har i samband med årets granskningsarbete
ställts till utskottets förfogande. Av svaren framgår att utskottets påpekanden
i huvudsak ej gett anledning till erinran. Sammanfattningsvis
kan konstateras att expeditionscheferna ej ansett hinder föreligga mot
den av utskottet förordade ändringen av praxis, dvs. att sekretessen
i princip hävs beträffande alla, ej i särskild ordning sekretesskyddade
ärenden. Denna princip har i stor utsträckning redan tillämpats. Det har
härvid anmärkts, att den i ingressen till statsrådsprotokollet regelmässigt

KU 1971: 34

5

använda frasen ” och tillika föreskriva om den expediering

sorn av beslutet framgår” ansetts innebära, att protokollen blivit offentliga,
i vart fall om de ej innehåller annat än själva expeditionen.

Beträffande utskottets påpekanden rörande ordningen för protokollens
färdigställande har praktiska skäl ansetts tala för att expediering
av beslut och därmed offentliggörande sker, allteftersom protokollfört
beslut blir färdigställt och innan hela protokollet formellt upprättats
och underskrivits. Härigenom har man ansett, att allmänna önskemål
om snabbt offentliggörande av varje enskilt beslut kan tillgodoses.

Även om sålunda praxis numera synes överensstämma med vad konstitutionsutskottet
ansett önskvärt torde likväl med hänsyn till innehållet
i 1 § andra stycket sekretesslagen för att undanröja varje oklarhet
beträffande statsrådsprotokollens offentlighet enligt utskottet böra övervägas,
om inte protokollen på lämpligt sätt kunde förses med en särskild
föreskrift om omedelbar offentlighet.

Med utgångspunkt i önskvärdheten av att statsrådsprotokollen i princip
offentliggörs i omedelbar anslutning till upprättandet är det enligt
utskottet av största vikt att protokollen förs på sådant sätt att de utan
svårighet kan tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. I det sammanhanget bör anmärkas att utskottet vid flera
tillfällen tidigare uppmärksammat dröjsmål med statsrådsprotokollens
färdigställande och understrukit vikten av att dessa blir klara utan
onödig tidsutdräkt. Denna fråga behandlades exempelvis i 1965 års dechargememorial
(1965:27 s. 2). Utskottet redovisade därvid i en
särskild bilaga vid vilka tidpunkter protokollen inkommit till utskottet
och konstaterade att avsevärda förseningar förelåg. Utskottet påpekade
även, att protokollen i betydande utsträckning överlämnats obundna
och anförde i anledning härav att det för både departementen och utskottet
var otillfredsställande att granskning måste ske av lösa handlingar.

Vid årets granskningsarbete har utskottet upprättat en motsvarande
förteckning över tider för överlämnandet av statsrådsprotokollen. Denna
förteckning, vilken fogas som bilaga 4 till detta betänkande, visar
bl. a. att statsrådsprotokollen över lag inkommit ännu senare än som
var fallet 1965. Protokollen har även i relativt sett större utsträckning
än 1965 överlämnats i obundet skick. Det är enligt utskottet önskvärt,
att statsrådsprotokollen överlämnas betydligt tidigare än f. n. och i
största möjliga utsträckning i bundet skick.

2. Publicering av konseljbeslut och vissa informationsfrågor

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial år 1969 (1969: 18) anförde
utskottet bl. a. följande rörande frågan om publicering av vissa
konseljbeslut:

Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger på grund av lagstiftningens
utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i många

KU 1971: 34

6

fall ett betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning
och tillämpning av föreliggande bestämmelser. Det är angeläget att
myndigheternas praxis i dessa fall, en praxis som självfallet bör normeras
genom avgöranden i högsta instans, blir så fast och enhetlig som
möjligt. Förutsättningen härför är uppenbarligen att myndigheterna får
kännedom om sådana beslut i högsta instans som är av betydelse i detta
hänseende. Allmänheten har också ett befogat intresse att få del av sådana
beslut och därmed få möjlighet att i sitt praktiska handlande anpassa
sig efter de bedömningsgrunder som kommit till uttryck i praxis.

Från dessa synpunkter framstår det som mindre tillfredsställande att

— till skillnad från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ
som fungerar som högsta instans — någon samlad, auktoritativ publicering
inte sker av sådana beslut av regeringen, som är av intresse utöver
det enskilda fallet och sålunda av betydelse för rättstillämpningen
på respektive förvaltningsområden. Med hänsyn till utvecklingen inom
förvaltningen och till den vikt som bör tillkomma avgöranden i högsta
instans synes frågan om publicering i lämplig ordning av konseljbeslut
inte böra förbises. Enligt utskottets mening ligger detta i linje med de
på riksdagens initiativ tillsatta utredningarna om åtgärder för effektivare
information om lagstiftningsarbetet och myndigheternas verksamhet
överhuvudtaget.

Utskottet, som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den
lämpliga ordningen för ifrågavarande publicering, får av anförda skäl
framhålla önskvärdheten av att regeringen upptar ovan berörda spörsmål
till närmare övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört
upprättades under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en promemoria
med riktlinjer för publicering av konseljbeslut. I skrivelse den
30 december 1969 till expeditionscheferna hemställde statsrådet SvenEric
Nilsson att åtgärder för publicering av konseljbeslut i enlighet med
promemorian snarast möjligt skulle vidtas. Av denna promemoria
framgår bl. a. att normalt följande typer av avgöranden borde publiceras,
nämligen avgöranden som

1. är rättsskapande genom att de fyller ut luckor i givna generella
bestämmelser,

2. slår fast tolkning av givna föreskrifter,

3. är vägledande vid avvägningen mellan motstående intressen, i fall
då klara direktiv i författning eller förarbeten inte finns eller där fast
praxis inte redan finns,

4. kan antas vara ägnade för analogisk tillämpning på ett vidare område,

5. innebär ändring i praxis.

I statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många
gånger torde vara av värde, att publicering sker även i fråga om avgöranden
som inte kan sägas ge uttryck för ett mera principiellt ståndpunktstagande.
Vidare framhölls att det ofta kunde vara av intresse att
få kännedom om Kungl. Maj:ts avgöranden på ett visst område även
när de enskilda avgörandena inte var av sådant intresse att de borde

KU 1971: 34

7

redovisas separat. I sådana fall kunde sammanfattande översikter ge
värdefull information.

Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten vara ”att
just de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse av ett
visst avgörande nås effektivt”. Varje departement borde sålunda hålla
sig underrättat om de tidskrifter som berör departementets verksamhetsområde
och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, organisationer
och tidskriftsredaktioner, där intresse för publicering av
Kungl. Maj:ts beslut kan föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tidskrift
— där som regel avgöranden av allmänt förvaltningsrättslig eller
administrativ natur borde publiceras — och de speciella facktidskrifterna
borde även uppmärksammas möjligheten att utfärda presskommunikéer
i fall av mera omedelbart allmänt nyhetsintresse.

Enligt statsrådsberedningens promemoria borde vederbörande expeditionschef
bl. a. ”allmänt övervaka att publicering av Kungl. Maj:ts
avgöranden sker i enlighet med de riktlinjer som angetts” samt ”svara
för att behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tidskriftsredaktioner
vilka ger ut publikationer som är lämpade för publicering
av avgöranden”.

Från statsrådsberedningen har inhämtats att publiceringsfrågorna ägnas
fortlöpande uppmärksamhet och nyligen diskuterats vid ett sammanträde
med expeditionscheferna. De praktiska resultaten är dock
enligt statsrådsberedningen hittills begränsade.

Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att ansträngningarna att
vidga kännedomen om Kungl. Maj:ts beslut fullföljs i enlighet med de
angivna riktlinjerna. Utöver vad som direkt framhållits i statsrådsberedningens
riktlinjer kunde som en ytterligare åtgärd i syfte att tillgodose
behovet av information om Kungl. Maj:ts beslut övervägas att i
samband med expediering av konseljbeslut i ärenden av principiellt intresse
även översända avskrifter av besluten till sådana statliga eller
kommunala myndigheter, organisationer m. m., som kan tänkas ha intresse
av avgörandet inom sitt verksamhetsområde.

Vad gäller den information beträffande konseljbeslut m. m. som
lämnas allmänheten via massmedia kan anmärkas, att en successiv
uppbyggnad av ett fastare informationssystem i statsdepartementen pågått
sedan flera år. Efter hand har sålunda inrättats tjänster bl. a. som
pressekreterare i statsrådsberedningen och informationssekreterare i vissa
departement. Vidare har bildats en särskild informationsgrupp med
uppgift att samordna informationsverksamheten. På uppdrag av statsministern
har denna informationsgrupp lagt fram vissa förslag till åtgärder.
Bl. a. har föreslagits att i varje departement med undantag för
UD, som sedan gammalt har en särskilt organiserad pressbyrå, skall
finnas minst en tjänsteman med primär uppgift att svara för intern och
extern information och hålla kontakt med massmedia. Informations -

KU 1971: 34

8

gruppens förslag har ännu inte fullständigt genomförts, men departementen
har enligt uppgift i princip löst informationsfrågorna i enlighet
med de riktlinjer som dragits upp.

Beträffande den externa informationen kan anmärkas, att såväl Tidningarnas
Telegrambyrå som Sveriges Radio upprättat särskilda verksredaktioner
inom kanslihuset. Dessa redaktioner bevakar bl. a. konseljärendena.
Rutinmässigt får dessa redaktioner ta del av konseljlistorna
före varje konselj och bereds även tillfälle att studera handlingarna i
ärendena. Ofta ger expeditionscheferna eller andra departementstjänstemän
muntliga kompletterande upplysningar angående ärendena. På
grundval av detta material utformas och distribueras nyhetsmeddelanden
av olika slag. Departementen medverkar även i nyhetsförmedlingen
genom pressmeddelanden. Det kan gälla uppgifter om löpande konseljärenden
eller sammandrag av utredningsdirektiv, betänkanden, propositioner
m. m.

I fråga om den interna informationen inom departementen kan nämnas
att vissa departement regelbundet utger särskilda informationsblad
vilka i princip redigeras av vederbörande informationssekreterare. Det
förekommer också att underlydande myndigheter genom sådana informationsblad
får del av aktuella frågor. Justitiedepartementet t. ex.
distribuerar en dylik tidskrift till domstolar, åklagarmyndigheter m. fl.

Frågan om behovet av vidgad samhällsinformation över huvud taget
har aktualiserats vid årets riksdag. I statsverkspropositionen föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
till Kostnader för viss statlig annonsering för budgetåret 1971/72 beräkna
ett förslagsanslag av 10 milj. kronor. I den sedermera till riksdagen
avlämnade prop. 1971: 56 har Kungl. Maj:t i stället för nämnda
anslag föreslagit ett särskilt anslag på 15 milj. kronor som skall användas
till förbättrad samhällsinformation. Förslaget bygger på informationsutredningens
betänkande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969:
48).

I sammanhanget föreslår Kungl. Maj:t att en särskild nämnd för samhällsinformation
inrättas. Denna nämnd skall verka för bl. a. samordning
av sådan samhällsinformation som behövs för att täcka individens
samlade informationsbehov. Nämnden skall också verka för att samhällets
resurser för informationsverksamhet utnyttjas mera rationellt.
För att alla berörda medborgare skall nås av information om grundläggande
rättigheter och skyldigheter föreslås att statliga myndigheter,
i den mån de väljer dagspressannonsering som ett medel för att nå alla
medborgare, skall införa annonser av i regel samma innehåll och format
i samtliga dagstidningar. Riktar sig informationen till befolkningen
i ett visst geografiskt område, skall motsvarande gälla annonseringen
i den regionala dagspressen. Förslaget har ännu inte slutbehandlats av
riksdagen.

KU 1971: 34

9

Vad gäller publiceringen av lagar och andra författningar kan i sammanhanget
erinras om att en särskild utredning tillkallats för att undersöka,
hur man skall underlätta för myndigheter och allmänhet att överblicka
författningarna och hur en eventuell dokumentationscentral skall
organiseras. Denna utredning har i ett delbetänkande, Svensk författningssamling
(SOU 1970: 48), föreslagit vissa ändringar i fråga om bl. a.
utformningen och spridningen av denna publikation (SFS). Utredningen
har också behandlat frågan om information om nya författningar och
i det avseendet ansett det angeläget att man tar dagstidningar, radio
och TV till hjälp för att sprida kunskap om vad författningarna innehåller.
Det föreslås att man börjar med regelbunden tidningsannonsering
varje månad om viktiga författningar i SFS.

Enligt utskottets uppfattning måste angivna åtgärder i syfte att förbättra
samhällsinformationen hälsas med tillfredsställelse. Den stora
betydelsen av sådan information när det gäller konseljbeslut av allmänt
intresse ligger i öppen dag.

3. Frågor rörande Kungl. Maj:ts dispensgivning

Mot bakgrund av vad ovan anförts angående värdet av att Kungl.
Maj:ts beslut i statsrådet i principiellt viktiga frågor snabbt och effektivt
når ut till allmänheten och myndigheterna har årets granskningsarbete
bl. a. tagit sikte på att försöka belysa Kungl. Maj:ts praxis i s. k.
dispensärenden. Informationsaspekten har helt naturligt ett stort intresse
på detta område.

Det torde till en början vara på sin plats att något beröra innebörden
av Kungl. Maj:ts dispensmakt. Begreppet dispens har traditionellt definierats
som ett av ett offentligt organ meddelat gynnande beslut,
varigenom ett undantag från en författningsbestämmelse medges för ett
särskilt fall. Enligt konstitutionell praxis har Kungl. Maj:t en vidsträckt
dispensmakt. Till skillnad från exempelvis benådningsmakten, som är
uttryckligt grundlagsfäst genom bestämmelserna i RF § 26, nämns inte
dispensmakten i övrigt i vår nuvarande regeringsform. Dispensinstitutet
har i doktrinen betecknats som ett utflöde av Kungl. Maj:ts av ålder bestående
”justitiehöghet”. Man har ansett sig finna rättsgrund för Kungl.
Maj:ts dispensbefogenhet bl. a. genom härledning från bestämmelser i
äldre grundlagar om Konungens rätt att bevilja friheter av olika slag.

Trots avsaknaden av formellt grundlagsstöd torde Kungl. Maj:ts rätt
att i särskilda fall medge dispens aldrig ha ifrågasatts i doktrin eller
praxis. Saken har uttryckts så, att dispensmaktens konstitutionella rättsgrund
ligger i dess faktiska och oantastade existens.

Dispensmakten är dock inte oinskränkt. Den förutsätter giltiga, objektivt
försvarbara skäl. Dispens kan inte beviljas mot en av regering och

KU 1971: 34

10

riksdag samfällt stiftad författning eller mot statsregleringen. Ej heller
får dispensgivning ske på bekostnad av enskild rätt.

Bland exempel på typiska dispenser har i doktrinen nämnts äktenskapsdispens,
körkortsdispens, dispens från kompetensvillkor för sökande
av tjänst eller avläggande av examen, dispens från villkor för
statsbidrag och dispens från ansökningstider. Det bör tilläggas att det
i praktiken ofta kan vara svårt att dra gränsen mellan å ena sidan dispens
från materiella författningsbestämmelser och å andra sidan tillstånd
av skilda slag som lämnas med stöd av särskilda författningsbemyndiganden.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för innebörden av Kungl.
Maj:ts dispensbefogenhet bör i sammanhanget erinras om att det hittills
enligt uttryckliga författningsbestämmelser ankommit på regeringsrätten
och kammarrätten att underställa besvärsmål Kungl. Maj:ts prövning
i statsrådet, om nämnda domstolar vid sin handläggning skulle
finna, att något undantag från gällande stadganden skäligen bör medges
trots att ansökan därom inte gjorts i målet. Kungl. Maj:t har i den till
årets riksdag avlämnade prop. 1971: 30 om en reform på förvaltningsrättsskipningens
område behandlat hithörande spörsmål i samband med
förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. I propositionen
anförs att den kommitté — förvaltningsdomstolskommittén — på vars
förslag (SOU 1966: 70) propositionen i stor utsträckning bygger inte
föreslagit några motsvarande regler om underställning av dispensfrågor
hos Kungl. Maj:t i statsrådet från regeringsrättens och kammarrättens
sida. Enligt kommittén skulle en sådan aktivitet från domstols sida vara
mindre naturlig med hänsyn till de uppgifter de allmänna förvaltningsdomstolarna
skall fylla i framtiden. Inte heller ansåg kommittén att
några principiella rättssäkerhetshänsyn talade för att bestämmelserna
skulle behållas. Man kunde nämligen enligt kommittén ”räkna med att
parterna i dagens samhälle förstår att i den utsträckning som behövs
bevaka sina intressen genom att till sina besvär foga alternativa yrkanden
om nåd, dispens eller liknande åtgärd”. Departementschefen har
anslutit sig till kommitténs uppfattning i denna del.

Frågan om Kungl. Maj:ts dispenspraxis har tidigare varit föremål
för konstitutionsutskottets intresse i samband med dechargearbetet. I
1969 års granskningsmemorial anmärkte sålunda utskottet, att man
hade granskat tillämpningen av regeringens befogenhet att dispensera
från materiella författningsbestämmelser. Emellertid fann utskottet, att
materialet var otillräckligt för att ge underlag för några uttalanden.
Utskottet förutsatte emellertid, att frågan skulle bli föremål för fortsatt
uppmärksamhet under kommande års granskningsarbete. Utskottet
återkom till dispensfrågorna redan året därpå och anmälde att 1970 års
granskning bl. a. hade avsett ärenden om dispenser från beslut om
körkortsåterkallelse. Några säkra slutsatser om praxis på detta område

KU 1971: 34

11

kunde dock inte dras beroende på materialets ringa storlek. Det förutsattes
emellertid, att frågan skulle undersökas närmare, vilket också
numera skett i samband med årets granskningsarbete. Utskottet återkommer
senare till resultatet av denna undersökning.

Som tidigare i olika sammanhang framhållits i detta betänkande
torde det enligt utskottet vara av stort värde om man i större utsträckning
än hittills kunde ta till vara de möjligheter som otvivelaktigt står
till buds för att främja en mera allmän kännedom om medborgarnas
möjligheter att i särskilda fall genom hänvändelse till Kungl. Maj:t i
statsrådet erhålla lättnader av olika slag genom dispens. Ett belysande
exempel ur praxis kan redovisas i detta sammanhang.

Enligt 5 § traktorskatteförordningen (1969:297) kan Kungl. Maj:t
medge nedsättning av eller befrielse från traktorskatt som eljest skall
utgå. Med stöd av nämnda stadgande förklarade Kungl. Maj:t i beslut

15.11.1969 efter ansökan av Motorbranschens Riksförbund att begagnad,
registrerad traktor som vid utgången av år 1969 fanns i lager hos
yrkesmässig säljare av traktorer skulle vara befriad från traktorskatt
för tid intill dess traktorn såldes till förbrukare eller uttogs från
lagret för användning i säljarens verksamhet. Som villkor härför föreskrevs
att skriftlig anmälan om innehavet skulle vara registreringsmyndigheten,
dvs. vederbörande länsstyrelse, tillhanda senast 7.1.1970.
Beslutet tillställdes Motorbranschens Riksförbund och överlämnades i
avskrift till samtliga länsstyrelser och riksrevisionsverket.

I anmälan 2.2.1970 till länsstyrelsen i Västernorrlands län anhöll
ägaren av Leges Motor AB, som bedrev handel med begagnade traktorer,
att 14 specificerade traktorer som fanns i lager inte skulle påföras
traktorskatt för 1970. Sökanden framhöll därvid att något tillkännagivande
om möjligheten att i vissa fall undgå skatt för lagerhållna traktorer
inte utfärdats och att sökanden — som inte var medlem i Motorbranschens
Riksförbund — därför saknat kännedom därom. I skrivelsen
till länsstyrelsen förklarade sökanden sig vidare återkalla tidigare av
honom gjorda anmälningar om avregistrering av samma traktorer.

Genom beslut 25.2.1970 förklarade länsstyrelsen att skrivelsen inte
föranledde någon länsstyrelsens åtgärd, eftersom ansökningen om befrielse
från traktorskatt skulle ha ingetts till länsstyrelsen senast 7.1.1970
samt att länsstyrelsen inte lagligen kunde utan ansökan om återregistrering
införa reservregistrerat fordon i bilregistret. Besvärshänvisning
meddelades.

Ägaren av motorbolaget besvärade sig hos Kungl. Majit och framhöll
bl. a. att han på grund av bristande kännedom om beslutet 15.11.

1969 i slutet av december 1969 låtit överföra de 14 traktorerna till
reservbilregistret. Syftet därmed hade varit att slippa betala traktorskatt
för lagerhållna traktorer. Åtgärden medförde emellertid att försäljning
av traktorerna allvarligt försvårades med hänsyn till den besiktning som
reservregistrerat fordon måste undergå. När ägaren av motorbolaget
gjorde sin ansökan om avregistrering, hade han inte känt till detta besiktningskrav.
Det hade nämligen tidigare inte varit vanligt att avregistrera
dylika fordon. Besiktningsfrågan hade därför inte aktualiserats.
Traktorerna var mellertid av sådan årsmodell att besiktning krävdes
före återregistrering. Då bestämmelserna om traktors utrustning skärpts,

KU 1971: 34

12

skulle ett försättande av traktorerna i registreringsgiltigt skick leda till
ekonomiskt bakslag för företaget.

Innan besvären hade slutbehandlats gjorde ägaren av motorbolaget
12.3.1970 en JO-anmälan mot länsstyrelsen. Han klagade därvid bl. a.
på att Kungl. Maj:ts beslut 15.11.1969 om undantag från eljest gällande
bestämmelser om traktorskatt inte bragts till allmän kännedom.
Länsstyrelsen fick klagomålen på remiss och anförde i denna del följande.
Genom civildepartementets organisationsmeddelande nr 16 den

25.7.1969 hade länsstyrelsen erfarit, att man inom finansdepartementet
hade för avsikt att via lämpligt massmedium föra ut information om
traktorskatten till dem som blev skattskyldiga. Länsstyrelsen hade därför
inte utfärdat länskungörelse eller annonserat i tidningarna i större utsträckning
än som varit föreskrivet. I sitt svar påpekade länsstyrelsen
även att klaganden vid muntlig förfrågan hos länsstyrelsen före dess
beslut fått det beskedet att länsstyrelsen inte torde ha stöd i författning
att tillmötesgå klagandens önskemål om skattebefrielse.

Kungl. Maj:ts beslut med anledning av motorbolagsägarens besvär
meddelades 3.4.1970 (gemensamt finans- och kommunikationsärende,
nr A 34: o). I detta medgav Kungl. Maj:t dels — med stöd av dispensbemyndigande
i 77 § tredje stycket vägtrafikförordningen (1951: 648)

— att traktorerna fick upptas i bilregister utan besiktning, dels med stöd
av 5 § traktorskatteförordningen (1969: 297) att sålunda återregistrerad
traktor skulle vara befriad från traktorskatt tills den såldes till förbrukare
eller uttogs från lagret för användning i sökandens verksamhet,
dock längst till utgången av år 1970. Beslutet var ställt till länsstyrelsen i
Västernorrlands län och överlämnades i avskrift till kommunikationsdepartementet
och sökanden.

Sedan Kungl. Maj:t meddelat sitt beslut, förklarade klaganden till
JO att han numera inte hade anledning att vidare diskutera ärendets
behandling hos länsstyrelsen. JO (stf. JO Bertil Wennergren) avskrev
ärendet genom beslut 25.11.1970. I beslutet uttalade JO bl. a. att han
inte kunde finna fog för klagomålen angående bristande information
från länsstyrelsen.

Enligt utskottet visar det återgivna fallet tydligt vikten av information
om gynnande undantagsregler från vad som eljest gäller. Visserligen
klarades den ifrågavarande traktorhandlarens problem genom
Kungl. Maj:ts dispensbeslut 3.4.1970. Emellertid kan den frågan ställas,
om måhända inte andra traktorhandlare befann sig i samma situation.
Dispensbeslutet 3.4.1970 synes inte ha bragts till mera allmän kännedom.
En enkel åtgärd i detta syfte hade varit att tillställa samtliga länsstyrelser
och Motorbranschens Riksförbund avskrift av beslutet.

Som tidigare nämnts har en undersökning av Kungl. Maj:ts dispenspraxis
i ärenden rörande återkallelse av körkort företagits. En promemoria
i ämnet har upprättats av f. kanslichefen C. G. Lidberg. Denna promemoria
fogas som bilaga 5 till detta betänkande.

Av promemorian framgår att undersökningen avsett dispenspraxis i
sådana ärenden där besluten om körkortsåterkallelse grundats på rattfylleri,
rattonykterhet, onykterhet utan samband med förande av motorfordon
samt vårdslöshet i trafik. Dessa återkallelsegrunder hade

KU 1971: 34

13

nämligen visat sig förekomma i det helt övervägande antalet fall då
dispens meddelats under den tid undersökningen omfattat, nämligen
åren 1968—1970. Sammanlagt beviljades under denna tid drygt ett
trettiotal dispenser.

I promemorian genomgås till en början vilka bestämmelser som gäller
om utfärdande och återkallelse av körkort m. m. Därefter följer en redovisning
av körkortsmyndigheternas praxis och Kungl. Maj:ts dispensbefogenheter
på området i fråga. Vissa statistiska uppgifter om
dispensärenden och dispensgivning beträffande körkortsåterkallelse
lämnas också i promemorian. Efter en redogörelse för de dispensärenden
som särskilt granskats avslutas promemorian med vissa sammanfattande
synpunkter på riktlinjerna för dispensgivningen och spörsmål som i anledning
härav aktualiseras. I sistnämnda hänseende diskuteras i promemorian
informationsbehovet sett i relation till antalet dispensansökningar
och beviljade dispenser. Mot bakgrund av att årligen bortåt 10 000
återkallelsebeslut i körkortsärenden meddelas är antalet dispensansökningar
ringa. Hittills har det rört sig om ett hundratal ansökningar om
året. Dispens gavs i drygt ett tiotal fall i genomsnitt per år under de
sista fyra åren.

Förklaringen till att dispens ej sökts i större utsträckning än som
varit fallet antas i promemorian bero på att det stora flertalet personer
som får sina körkort återkallade saknar kännedom om möjligheterna att
dispensvägen utverka ändring i körkortsmyndigheternas beslut. I promemorian
understryks att det självfallet bör stå alla berörda personer
till buds att anlita dispensförfarandet. Här föreligger det enligt promemorian
tydligen behov av ökad information. Å andra sidan pekas i
promemorian på risken för en kraftig stegring av antalet dispensansökningar,
om en effektiv information om föreliggande dispensmöjligheter
lämnas. Det kunde rent av befaras att dispensvägen skulle komma att
bli det normala förfarandet och inte besvär över körkortsmyndigheternas
beslut. I anslutning härtill diskuteras i promemorian möjligheterna
att genom lagstiftningsåtgärder eller ändring av praxis komma till rätta
med detta problem. Även synpunkter på förfarandet i dispensärenden
lämnas i promemorian.

I likhet med vad som anförts i anledning av ovan refererade fall om
dispens från traktorskatt torde enligt utskottet den företagna undersökningen
av Kungl. Maj:ts dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av
körkort visa att ett stort informationsbehov föreligger även på detta område.
Som tidigare uttalats torde förutsättningar föreligga att bättre än
hitills tillgodose detta behov. Insatser i riktning mot ökad information
om praxis i dispensärenden bör självfallet inte i och för sig få påverkas
av risken för ökad tillströmning av dispensansökningar hos Kungl.
Maj:t. Att begränsa medborgarnas hävdvunna rätt att söka dispens
hos Kungl. Maj:t i statsrådet synes alltså inte böra komma i fråga.

KU 1971: 34

14

En annan sak är att utvecklingen av dispenspraxis på ett visst område
kan aktualisera en översyn av gällande bestämmelser. Frågan huruvida
ett sådant behov föreligger beträffande reglerna om körkortsåterkallelse
torde i detta sammanhang inte kunna besvaras med hänsyn till att antalet
dispensansökningar och beviljade dispenser enligt vad undersökningen
visat är för litet för att ge underlag för en sådan bedömning.
Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
och föreslår erforderliga lagstiftningsåtgärder om så skulle
behövas. Det bör anmärkas att trafikmålskommittén f. n. utreder vissa
frågor om påföljdssystemet vid trafiköverträdelser, bl. a. frågan om körkortsåterkallelser
(se riksdagsberättelsen 1971 s. 33).

Utöver hittills behandlade dispensfrågor — befrielse från traktorskatt
och möjligheten att dispensvägen återfå återkallat körkort — har
vid granskningen av 1970 års statsrådsprotokoll uppmärksammats en
rad skilda ämnen där dispens förekommit. Mot bakgrund av vad som
framkommit beträffande nämnda särskilt redovisade ärenden om bristande
information om föreliggande dispensmöjligheter har det befunnits
lämpligt att söka kartlägga andra områden där Kungl. Maj :t för särskilt
fall medgett undantag från eljest gällande regler. Som bilaga 6 till detta
betänkande fogas sålunda en sammanställning av vissa dispensärenden
departement för departement. Några ärendegrupper som förekommer
i flera departement har redovisats gemensamt. Det bör som tidigare
framhållits anmärkas, att gränsen mellan dispens- och annan tillståndsgivning
ofta är svår att dra. Detta förhållande har emellertid i detta
sammanhang ansetts vara av underordnat intresse. Någon djupgående
analys har därför inte gjorts i detta hänseende. I sammanställningen
har sålunda medtagits även vissa gränsfall där det kanske mera varit
fråga om rättstillämpning är dispens i egentlig mening.

Det kan anmärkas, att flera av de ärendegrupper som angetts i sammanställningen
behandlats av departementsutredningen, varvid förslag
framlagts om delegering av beslutanderätt från Kungl. Maj:t till underlydande
myndigheter. Enligt utskottet är det av värde om sådan delegering
kan genomföras för att på så sätt åstadkomma lättnader i arbetsbördan
inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet vill vidare understryka
att sammanställningen av dispensärenden inte gör anspråk på att tjäna
som underlag för en säker bedömning av praxis. Den bör endast uppfattas
som en katalog över vissa ärenden som faktiskt förekommit under
år 1970. Det har således inte varit utskottets avsikt att ge allmänheten
det intrycket att en fast dispenspraxis utbildat sig på de områden som
redovisats i sammanställningen. Det bör även i sammanhanget hållas i
minnet att dispensen till sin natur är en extraordinär åtgärd.

Som förut anförts har den av utskottet företagna granskningen av
dispensfrågor av skilda slag gett vid handen att kännedomen om Kungl.
Maj:ts befogenheter och praxis i många fall kan antas vara begrän -

KU 1971: 34

15

säd till en relativt fåtalig krets. Häri ligger onekligen en risk för
att en medborgare som befinner sig i samma situation som en annan
behandlas olika beroende på att den ene men inte den andre fått kunskap
om möjligheten till dispens. Detta är givetvis inte tillfredsställande
från rättvisesynpunkt. Av den anledningen har utskottet i samband med
årets granskningsarbete velat trycka just på angelägenheten av ökade ansträngningar
i syfte att förbättra informationen om Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet i frågor av principiellt intresse.

4. Utgivningen av Svensk författningssamling

I lagen (1894: 44 s. 1) angående tiden för allmänna författningars
trädande i kraft finns bestämmelser om från vilken tidpunkt lagar och
andra författningar i Svensk författningssamling (SFS) skall gälla. Har
inte viss bestämd dag för ikraftträdandet angetts i författningen träder
den i kraft fyra veckor efter den dag den utkom från trycket. Enligt kungörelsen
(1928: 1) angående Svensk författningssamling bör författning,
om inte särskilda omständigheter föreligger, utkomma från trycket i så
god tid att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda innan den
träder i kraft.

Konstitutionsutskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen uppmärksammat
att betydande förseningar förekommit vid utgivningen av SFS
och i anledning härav understrukit vikten av att författning utkommer
i vederbörlig tid. Utskottet har emellertid under 1960-talet kunnat konstatera
att en förbättring inträtt. Årets granskning har gett vid handen
att tre författningar utkommit efter ikraftträdandet samt att ett stort
antal författningar kommit ut mycket kort tid före ikraftträdandet.

Utredningen om författningspublicering har i betänkandet Svensk
författningssamling (SOU 1970: 48) i likhet med konstitutionsutskottet
funnit, att förhållandena förbättrats men att dessa fortfarande inte är
tillfredsställande. Utredningen har härvid ställt upp vissa krav och föreslagit
åtgärder för att tillgodose dessa.

Enligt utredningen är det absoluta minimikravet att författning i SFS
skall ha utgivits innan den träder i kraft, vilket kan ses som ett rättssäkerhetskrav
och ett uttryck för den statsrättsliga principen att lagen
ej får bindande verkan, förrän åtminstone möjlighet skapats att vinna
kännedom om dess innehåll. Kravet på utgivning innebär, enligt utredningen,
att författningen före ikraftträdandet skall föreligga klar till försäljning
i läsbart skick, så att press och allmänhet kan ta del av den.
Vidare anser utredningen att författning skall vara abonnenterna tillhanda
i god tid före ikraftträdandet, om ej trängande hinder härför
föreligger, och att författningen bör bringas till allmänhetens kännedom
genom press, radio och TV. Utredningen har också framhållit vikten för
lagstiftningens effektivitet av att verkställande myndigheter, näringsliv

KU 1971: 34

16

och allmänhet får tillräcklig tid för att förbereda sig inför nya regler.
Utredningen föreslår vissa författningsändringar beträffande utgivningen
av SFS samt snabbare tryckeribehandling, tätare utsändningar och ett
övergivande av den ofta använda metoden att bestämma ikraftträdandet
till dagen efter utkomstdagen.

Utredningens förslag övervägs f. n. av Kungl. Maj:t. I enlighet med
beslut av chefen för justitiedepartementet har statsrådsberedningen föreskrivit
vissa tekniska förändringar i fråga om utformningen av SFS
fr. o. m. årgång 1971, varvid samtidigt beslutats att ordinarie utsändning
skall ske varje helgfri tisdag. Dessutom har förutsatts att extrautsändning
skall äga rum, då så anses påkallat.

Vid årets granskningsarbete har som tidigare framgått särskild vikt
fästs vid de allmänna offentlighets- och informationsfrågorna när det
gäller Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet. Från denna utgångspunkt har
utskottet i år även gjort en närmare undersökning av det samlade författningsarbetet
under år 1970, varvid speciellt intresse ägnats de ovan
berörda frågorna om tiden för författningarnas ikraftträdande och publicering.
Som inledningsvis nämnts har utskottet bl. a. konstaterat att i
några fall författning utkommit från trycket efter det den trätt i kraft.
Detta gäller exempelvis ändring av kungörelsen om antidumpingtull på
hydrogenperoxid (nr 886). I jämförelse med tidigare år har en påtaglig
förbättring ägt rum. Däremot har under år 1970 inemot fyrahundra av
sammanlagt drygt ett tusental författningar satts i kraft mindre än en
vecka efter utgivningsdagen, vilket i praktiken inneburit, att de i betydande
omfattning varit okända vid tidpunkten för ikraftträdandet.
Utredningen om författningspublicering har i detta avseende föreslagit,
att man inte, utom i trängande fall, sätter författningarna i kraft förrän
en vecka efter utgivningsdagen.

Av en inom statsrådsberedningen verkställd granskning av under år

1970 utfärdade författningar, som gäller fr. o. m. den 1 juli 1970 och
den 1 januari 1971, framgår att det i ca 70 °/o av dessa fall förflutit mer
än en vecka från trycklovsdagen till dagen när författningarna kom ut
från trycket, medan motsvarande andel för år 1969 var drygt 40 %.
Detta understryker enligt utskottet vikten av att en snabbare tryckeribehandling
av författningarna kan komma till stånd.

I detta sammanhang har även uppmärksamhet ägnats utgivningen av
register till författningssamlingen. Enligt kungörelsen om SFS skall
senast andra dagen i varje månad med undantag av januari utgivas kronologiskt
register över de under nästföregående månad från trycket
utkomna författningarna. Dessutom skall utgivas alfabetiskt register över
dittills under året utkomna författningar. Senast sjunde dagen efter det
den sista författningen i en årgång utkommit, skall utgivas kronologiskt
och alfabetiskt register för årgången.

KU 1971: 34

17

Vid genomgången av SFS för år 1970 har konstaterats att inte i något
fall register utkommit i rätt tid. I endast två fall har för de kronologiska
månadsregistren förseningarna understigit tre veckor och i tre fall har de
uppgått till mer än fem veckor. Sålunda har registret för juli, som författningsenligt
skulle utkommit den 3 augusti, utkommit först den 17
september. Vidare kan nämnas att de båda obligatoriska årsregistren för
år 1970, som skulle ha utkommit den 19 februari 1971, väntas utkomma
från trycket tidigast i mitten av maj 1971. Sedvanligt alfabetiskt halvårsregister
har utkommit den 24 augusti 1970. Ett tioårsregister avseende
perioden 1960—1969 har utkommit i mitten av april 1971.

Utredningen om författningspublicering har riktat åtskillig kritik mot
de nuvarande registren och bl. a. framhållit att samtliga register utkommer
för sent och över huvud taget är svårtillgängliga. Utredningen anser
stort behov föreligga av ett sammanfattande register över gällande författningar.
Utskottet har erfarit att statsrådsberedningen förbereder utgivning
av en förteckning över samtliga under de senaste femtio åren
utkomna och gällande författningarna med tillhörande ändringar, vilken
förteckning är avsedd att årligen förnyas och ges allmän spridning.

Utskottet anser i likhet med utredningen om författningspublicering,
att det bör finnas ändamålsenliga register till SFS och att dessa blir tillgängliga
utan dröjsmål. Det är enligt utskottet av stort värde att statsrådsberedningen
tagit initiativ till utarbetandet av en samlad förteckning
över en betydande del av de gällande författningarna.

5. Avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen

I riksdagsordningen § 54 stadgas att Kungl. Maj:ts propositioner bör
avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter. Bestämmelsen infördes
1957 i syfte att förhindra att propositioner avlämnades alltför sent och
att därigenom förebygga en eljest svår forcering av riksdagsarbetet
under maj månad. I bestämmelsen föreskrivs vidare att propositioner
som avser statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår
i princip skall avlämnas till riksdagen inom sjuttio dagar från riksdagens
öppnande. För övriga propositioner, som Kungl. Maj:t finner böra
behandlas under riksdagens vårsession, gäller en motsvarande tidsgräns
om nittio dagar. Endast om Kungl. Maj:t prövar uppskov med framställningen
lända riket till men eller eljest finner synnerliga skäl föreligga
för dess avlåtande må sådan proposition avlåtas senare. Proposition
anses ej ha avlämnats till riksdagen, förrän den anmälts av talmannen,
vilket ej brukar ske förrän tryckt upplaga av propositionen utdelats

1 riksdagen.

Vid granskningen av avlämnandet av propositioner under vårsessionen
1970 har konstaterats att inte mindre än 35 propositioner eller
drygt 25 °/o av det totala antalet och med ett sammanlagt omfång på
drygt 3 000 sidor anmälts i kamrarna efter nittiodagarsgränsen. Vidare

2 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

18

har konstaterats en kraftig anhopning av propositioner till vissa tider.
Sålunda har exempelvis under de första dagarna i april, omedelbart efter
påskuppehållet, anmälts ett trettiotal propositioner och under några dagar
i mitten av april drygt ett tjugotal propositioner. Att denna anhopning
av avlämnade propositioner innebär stora olägenheter för riksdagsarbetet
är uppenbart och har tidigare påtalats. Likaså har den under
senare år allt större förskjutningen i propositionsavlämnandet till den
senare delen av vårsessionen vid flera tillfällen kritiserats i riksdagen.
Förutom de uppenbara olägenheterna för de enskilda riksdagsledamöterna,
vilka har att inom begränsad tid väcka motioner i anledning av
propositionerna, liksom för utskottens beredning av ärendena, kan även
i detta sammanhang framhållas svårigheterna att få en tillfredsställande
redovisning i massmedia av en stor mängd samtidigt och koncentrerat
behandlade frågor av allmänt intresse.

Angivna förhållanden är enligt utskottet otillfredsställande. Det är
därför av stor vikt att undersöka vilka möjligheter som står till buds
för att åstadkomma en jämnare belastning i riksdagsarbetet. Det torde
enligt utskottet kunna förutsättas att grundlagberedningen kommer att
ägna hithörande spörsmål erforderlig uppmärksamhet under sitt fortsatta
arbete.

6. Expedieringen av regleringsbrev

Konstitutionsutskottet har vid tidigare tillfällen — senast i 1969 års
granskningsmemorial (1969: 18) — påpekat det önskvärda i att åtgärder
vidtas för att förkorta expeditionstiderna för regleringsbreven.
Särskilt angeläget har utskottet funnit det vara att breven expedieras
innan deras tillämpningsperiod börjar. Olägenheterna för vederbörande
ämbetsverk och myndigheter liksom för statsdepartementen och allmänheten
av att regleringsbrev ej expedieras förrän en tid förflutit av
det nya budgetåret ligger i öppen dag.

Finansdepartementet har enligt vad utskottet inhämtat — med hänvisning
till av statsrådsberedningen tidigare meddelade anvisningar —
i cirkulär den 30 januari 1970 lämnat statssekreterarna sedvanliga anvisningar
för regleringsbrev och statsliggare. Härvid har föreskrivits att
expedieringen av regleringsbreven skall ske så snart detta är möjligt,
och att i princip samtliga regleringsbrev bör ha expedierats senast den
15 juni 1970 samt att endast i fall då särskilda skäl föreligger breven
får expedieras senare, dock senast före utgången av juni månad.

Vid granskningen av expeditionstiderna för regleringsbreven för budgetåret
1970/71 har utskottet likväl funnit, att i ett stort antal fall regleringsbrev
expedierats först efter den 30 juni 1970. Sålunda har t. ex.
regleringsbreven avseende vissa anslag till högre utbildning och forskning
expedierats först den 23 juli, vissa anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde den 20 juli, anslag till arbetsmarknad m. m.

KU 1971: 34

19

den 2 juli och samtliga anslag inom industridepartementets verksamhetsområde
den 1 juli 1970. Det kan härvid nämnas att riksdagens för
nämnda anslag aktuella statsregleringsskrivelser expedierats respektive
den 13 maj, den 17 mars, den 28 april och den 19 mars 1970. Till följd
av de uppkomna förseningarna har finansdepartementet i nytt cirkulär
den 2 mars 1971 meddelat statssekreterarna att inom varje departement
borde undersökas anledningen till förseningarna och vidtas ytterilgare åtgärder
för att få till stånd tidigare expediering.

Trots att vissa relativa förbättringar i jämförelse med tidigare år
kunnat konstateras vill utskottet mot bakgrund av vad som framkommit
vid granskningen även i år understryka angelägenheten av att regleringsbreven
expedieras i god tid innan deras tillämpningsperiod börjar.

7. övriga ärenden

Utskottet har till särskild granskning även tagit upp ett antal andra
frågor utöver dem som redovisats i det föregående. Denna granskning
har avsett Kungl. Maj:ts handläggning av vissa ärenden av principiellt
intresse.

Sålunda har utskottet studerat bakgrunden till besluten om införande
av prisstopp beträffande varor och tjänster år 1970. Ett sammandrag
av den inom utskottets kansli upprättade promemorian i ämnet fogas
som bilaga 7 till detta betänkande.

Vidare har utskottet granskat handläggningen av den s. k. Brof jordenfrågan,
varvid särskild uppmärksamhet ägnats ärendets beredning
inom berörda departement. Kanslipromemorian i ärendet intas som
bilaga 8.

Till särskild granskning har upptagits frågan om lagstiftning mot
krigspropaganda i anslutning till en av Förenta Nationernas generalförsamling
i december 1966 antagen konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, vilken konvention undertecknats men ännu ej
ratificerats av Sverige. Kanslipromemorian i ämnet intas som bilaga 9.

Uppmärksamhet har även ägnats frågan om ansvarsfördelningen mellan
Kungl. Maj:t och Statsföretag AB beträffande de statliga företagen
samt principerna för utseende av departementstjänstemän i styrelserna
för dessa företag.

Utskottet har vidare behandlat kungörelsen (1970: 641) om begränsning
i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd
och i anslutning härtill tagit upp vissa frågor om begränsningar i myndigheternas
anslagsanvändning. Kanslipromemorian såvitt gäller
nämnda kungörelse intas som bilaga 10.

Granskningen har även omfattat Kungl. Maj:ts beslut om befrielse
från investeringsavgift för oprioriterade byggen, varvid särskild uppmärksamhet
ägnats frågan om och i vilken utsträckning avvikelse gjorts
från den regionala prioriteringen m. m. Likaså har utskottet granskat

KU 1971: 34

20

handläggningen av ansökningar om lånetillstånd för finansiering av
skolbyggen. Vidare kan nämnas att utskottet även behandlat frågan om
tillhandahållande av underlagsmaterialet för vissa beräkningar av den
senaste skattereformens effekter.

Utskottets granskning av de i detta avsnitt av betänkandet redovisade
ärendena har inte gett anledning till annat uttalande än att utskottet
uppmärksammat att den information till riksdagen som förutsatts i samband
med beslutet om bildandet av ett statligt förvaltningsbolag (prop.
1969: 121) inte lämnats under år 1970. Utskottet utgår från att sådan
information kommer att lämnas i år.

Slutligen har utskottet liksom tidigare år granskat de åtgärder som
Kungl. Maj:t vidtagit i anledning av riksdagens skrivelser. Ett antal fall,
där det kunnat ifrågasättas om riksdagens viljeyttringar blivit vederbörligen
beaktade, har blivit föremål för särskild överläggning men ej
föranlett något särskilt uttalande av utskottet.

Utskottet har i detta sammanhang även granskat Kungl. Maj:ts åtgärder
i anledning av en riksdagsskrivelse från år 1968 (nr 338) med
begäran om utredning av tobaksfrågan. Kanslipromemorian i ämnet
intas som bilaga 11.

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 6 maj 1971

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

Med de undantag som nedan anges har vid betänkandets behandling
deltagit: herrar Georg Pettersson i Visby (s), Larsson i Luttra (c),
Adamsson (s), Nelander (fp), Henningsson (s), Hemelius (m), fru
Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark
(fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Andersson i Stockholm (s),
Werner i Malmö (m) och Svensson i Eskilstuna (s).

Vid behandlingen av punkterna 1 (statsrådsprotokollens offentliggörande
och tillhandahållande), 2 (publicering av konseljbeslut och
vissa informationsfrågor), 4 (utgivningen av Svensk författningssamling),
5 (avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen) och
6 (expedieringen av regleringsbrev) har herr Olsson i Sundsvall ersatt
herr Larsson i Luttra, herr Schött ersatt herr Hemelius, herr Molin ersatt
herr Ahlmark, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson
i Stockholm och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna.

Vid behandlingen av punkten 3 (frågor rörande Kungl. Maj:ts
dispensgivning) samt de avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som
avser handläggningen av lånetillstånd för finansiering av skolbyggen

KU 1971: 34

21

och tillhandahållande av underlagsmaterialet för vissa beräkningar av
den senaste skattereformens effekter har herr Norrby i Åkersberga
ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall, herr Olsson i
Sundsvall ersatt herr Boo, herr Molin ersatt herr Ahlmark, herr Karlsson
i Malung ersatt herr Andersson i Stockholm och herr Wictorsson
ersatt herr Svensson i Eskilstuna.

Vid behandlingen av de avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden)
som avser besluten om införande av prisstopp, frågan om lagstiftning
mot krigspropaganda, kungörelsen om begränsning i myndighets rätt
att meddela föreskrifter m. m., utredning av tobaksfrågan samt åtgärder
som Kungl. Maj:t vidtagit i anledning av riksdagens skrivelser har
herr Molin ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och
herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo.

Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden)
som avser handläggningen av den s. k. Brofjordenfrågan har herr
Norrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru
Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo. En ledamot (m)
har ej deltagit.

Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden)
som avser frågan om befrielse från investeringsavgift för oprioriterade
byggen har herr Norrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr
Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr
Boo.

Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden)
som avser frågan om ansvarsfördelningen mellan Kungl. Maj:t och
Statsföretag AB beträffande de statliga företagen samt principerna för
utseende av departementstjänstemän i styrelserna för dessa företag
har herr Karlsson i Malung ersatt herr Adamsson, herr Norrby i
Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt
fru Thunvall, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo, herr Molin
ersatt herr Ahlmark och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i
Eskilstuna. En ledamot (m) har ej deltagit.

Reservationer (A—E) och särskilt yttrande (F)

A. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m), vilka
ansett att utskottet i anslutning till redogörelsen för prisstoppets införande
(s. 19) borde ha uttalat följande:

Det väsentliga vid avfattningen av texten i allmänna prisregleringslagen
av år 1956 var, framhöll departementschefen (prop. 147), ”att prisregleringen
vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt
krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring”. Han
underströk vidare i fråga om möjligheten av att införa prisreglering vid
risk för inflation av inhemska orsaker att ”generellt verkande medel av
finans- och penningpolitisk karaktär i första hand borde komma till
användning men att prisreglering vid sidan av dessa var av betydelse”.

Den 28 augusti utfärdades med stöd av prisregleringslagen kungörelse
om partiellt prisstopp. Trots detta framhölls under den då pågående valrörelsen
från flera av regeringsledamöterna att ”den allmänna ekonomin
utvecklats på ett tillfredsställande sätt”. Att det var fråga om en allmän

KU 1971: 34

22

inflationistisk utveckling bestreds från samma håll, samtidigt som åsikten
att prisstoppet berodde på brist på tillräckliga generella ekonomisk-politiska
åtgärder bemöttes.

Mot denna bakgrund synes det uppenbart att kungörelsen i fråga icke
tillkommit i enlighet med vad som uttalades under förarbetena till lagen.
Det förhållandet att riksdagen senare godkänt åtgärden har ingen relevans
i detta sammanhang, eftersom ett införande av prisstopp är en sak,
ett senare upphävande en annan.

B. Reservation avseende Brof jordenfrågans behandling (s. 19) av herrar
Ahlmark (fp), Norrby (fp) och Werner i Malmö (m), vilka anfört:

Regeringen tog i november 1970 bestämd ställning för ”lokalisering
till Lysehalvön av det av OK planerade oljeraffinaderiet” (ur regeringens
kommuniké 25/11 1970). Vid denna tidpunkt hade koncessionsnämnden
för miljöskydd ännu inte behandlat ärendet eller ens fått en ansökan i
fallet.

Med sitt beslut i november 1970 har regeringen i viss utsträckning
bundit sig inför en senare behandling av ev. besvär över koncessionsnämndens
beslut. Genom att inte avvakta koncessionsnämndens handläggning
av ärendet fattade regeringen dessutom sitt beslut utan kännedom
om de fakta och bedömningar som kunde komma fram vid koncessionsnämndens
behandling. Oavsett inställning i sakfrågan om ett raffinaderi
vid Brofjorden finner vi att tidpunkten för beslutets fattande
kan kritiseras från administrativ och principiell synpunkt.

Enligt vår mening hade utskottet bort göra ett uttalande av angiven
innebörd i anslutning till redogörelsen för regeringens handläggning
av Brofjordenärendet.

C. Reservation avseende lagstiftning mot krigspropaganda (s. 19) av
herrar Ahlmark (fp), Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Molin (fp),
vilka anfört:

Vi finner det otillfredsställande att Sverige i överläggningar med andra
nordiska länder gav Norge och Danmark det bestämda intrycket att vårt
land skulle ratificera FN-konventionen om medborgerliga rättigheter
utan att göra förbehåll för artikel 20. Därmed utgick både den danska
och den norska regeringen från att nordisk enighet fordrade kriminalisering
av s. k. krigspropaganda.

Som följd härav lade regeringarna i Norge och Danmark fram förslag
till sådan lagstiftning för sina parlament. Den norska regeringen drog
senare tillbaka sin proposition när den svenska regeringens slutliga och
förändrade ställningstagande blev känt.

Vi anser det självklart att den svenska regeringens slutliga avgörande
borde ha träffats före eller i samband med överläggningarna med Danmark
och Norge. Nordiskt samarbete får inte bedrivas på det sätt som
skedde i detta fall.

KU 1971: 34

23

Enligt vår mening hade utskottet bort göra ett uttalande av angiven
innebörd i anslutning till redogörelsen för den ifrågasatta lagstiftningen.

D. Reservation avseende utfärdandet av viss kungörelse (s. 19) av herrar
Ahlmark (fp), Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Molin (fp),
vilka anfört:

Kungl. Majrts kungörelse om begränsning i myndighets rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd utgör en betydande inskränkning
av de statliga förvaltningsmyndigheternas direktivrätt och därmed av deras
handlingsfrihet. Då grunderna för den statliga styrningen av förvaltningen
i allmänhet beslutats av riksdagen och då kungörelsen kan omfatta
bestämmelser som tidigare anmälts för riksdagen borde frågan om
denna kungörelse ha förelagts riksdagen. Beslutet om denna generella
underställningsplikt, vilket i sak var väl motiverat, skulle dessutom givetvis
ha fått större tyngd om regeringen här hade valt att söka riksdagens
stöd. Av dessa skäl anser vi att utskottet hade bort uttala att regeringen
borde ha hänskjutit frågan om de nya bestämmelserna till riksdagens
prövning.

E. Reservation avseende information om statliga företag (s. 20) av
herrar Norrby i Åkersberga (fp) och Molin (fp), vilka ansett att det
stycke i utskottets betänkande som på s. 20 börjar med ”Utskottets
granskning” och slutar med ”lämnas i år.” bort ha följande lydelse:

Utskottets granskning av de i detta avsnitt av betänkandet redovisade
ärendena har gett anledning till uttalande på en punkt. Utskottet har
uppmärksammat att den information till riksdagen som förutsatts i
samband med beslutet om bildande av ett statligt förvaltningsbolag inte
har lämnats under år 1970. Skriften Statliga företag 70 kan i vare sig
formellt eller sakligt hänseende anses uppfylla de krav som Kungl.
Maj:t uppställt i prop. 1969: 121. Mot bakgrund av den stora betydelse
som informationsfrågorna tillmäts dels på flera punkter i detta

betänkande, dels av Kungl. Maj:t i ifrågavarande proposition, dels
också i det av riksdagen godkända utlåtandet (SU 1969: 168) finner
utskottet den påtalade bristen anmärkningsvärd.

F. Särskilt yttrande avseende utredning av tobaksfrågan (s. 20) av
herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp), vilka anfört:

Ett exempel på en riksdagsskrivelse där det kan ifrågasättas om

riksdagens viljeyttring blivit vederbörligen beaktad är kravet på en
utredning om konsumtionen av tobaksvaror. I riksdagens skrivelse 1968:
338 uttalades att en utredning om hela frågekomplexet rörande konsumtionen
av tobak borde komma till stånd. I andra lagutskottets av
riksdagen godkända utlåtande (2LU 1970: 35) framhölls som angeläget
att den år 1968 begärda utredningen om tobakens skadeverkningar snarast
borde komma till stånd. Trots detta meddelade regeringen i skrivelse
1971: 3 att riksdagens skrivelse överlämnats till massmedieutredningen
och att riksdagsskrivelsen därmed var slutbehandlad.

KU 1971: 34

24

Bilaga 1

Konseljärcnden år 1969

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U
1. Propositioner	37	7	10	18	17	63	14
2. Lagrådsremisser	36	—	—	8	1	1	1
3. Utfärdande av för-
fattningar (SFS)	117	4	31	57	36	140	62
4. Kommittédirektiv	12		4	6	8	5	10
5. Regleringsbrev	13	4	1	21	4	6	22
6. Tjänsteärenden	1057	273	753	707	538	968	1 776
7. Anslags- och stats-
bidragsärenden	160	60	285	259	184	196	617
8. Besvärsärenden	51		172	37	541	67	192
9. Dispensärenden och
övriga partsärenden	867	11	69	563	662	966	264
10. Hemliga ärenden	11	136	122	1	4	107	—
11. Övriga ärenden	4 260	106	413	182	281	203	566
Totalt	6 621	601	1 860	1 859	2 276	2 722	3 524
	Jo	H	In		C	Ind	S:a
1. Propositioner	22	9	10		9	14	230
2. Lagrådsremisser	2	—	2		—	—	51
3. Utfärdande av för-
fattningar (SFS)	45	12	22		31	3	560
4. Kommittédirektiv	8	1	7		8	3	72
5. Regleringsbrev	3	1	11		2	2	90
6. Tjänsteärenden	249	119	192		771	200	7 603
7. Anslags- och stats-
bidragsärenden	263	66	50		49	80	2 269
8. Besvärsärenden	511	81	430		240	19	2 341
9. Dispensärenden och
övriga partsärenden	232	222	679		76	38	4 649
10. Hemliga ärenden	9	83	—		1	6	480
11. Övriga ärenden	222	58	76		100	151	6 618
Totalt	1 566	652	1479		1 287	516	24 963

KU 1971: 34

25

Konseljärenden år 1970

Ärendegrupp	JU	UD	Fö	S	K	Fi	U
1. Propositioner	49	5	16	26	21	63	28
2. Lagrådsremisser	39	—	1	—	1	6	2
3. Utfärdande av för-
fattningar (SFS)	157	3	27	82	39	136	140
4. Kommittédirektiv	21	2	7	18	13	31	17
5. Regleringsbrev	25	2	2	23	7	9	27
6. Tjänsteärenden	1 125	291	745	749	410	1 719	1 271
7. Anslags- och stats-
bidragsärenden	140	100	300	451	135	287	935
8. Besvärsärenden	57	—	267	57	495	113	251
9. Dispensärenden och
övriga partsärenden	966	63	246	523	555	1 272	787
10. Hemliga ärenden	3	122	137	1	—	99	—
11. Övriga ärenden	2183	52	528	90	91	157	365
Totalt	4 765	640	2 276 2 020	1 767	3 892	3 823
	Jo	H	In		C	Ind	S:a
1. Propositioner	19	12	11		7	16	273
2. Lagrådsremisser	1	—	2		1	4	57
3. Utfärdande av för-
fattningar (SFS)	39	38	29		31	17	738
4. Kommittédirektiv	29	3	8		7	9	165
5. Regleringsbrev	4	2	13		1	2	117
6. Tjänsteärenden	267	123	190		373	181	7 444
7. Anslags- och stats-
bidragsärenden	190	87	330		85	97	3 137
8. Besvärsärenden	543	102	552		770	13	3 220
9. Dispensärenden och
övriga partsärenden	429	227	660		318	139	6 185
10. Hemliga ärenden	3	89	—		1	2	457
11. Övriga ärenden	31	25	67		134	53	3 776
Totalt	1 555	708	1 862	1 728	533	25 569

KU 1971: 34

26

Bilaga 2

Under år 1970 meddelade förordnanden enligt § 5 regeringsformen

Dag	Förordnad	Ärenden
9.10.1970	Handelsdepartementet: Feldt	Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag av samfärdselfrågor — med den begränsning som följer av § 11 regeringsformen.
30.10.1970	Finansdepartementet: Löfberg	1. ärenden rörande besvär över myn-dighets beslut i frågor om tjänstetill-sättningar och i andra personalfrågor, 2. ärenden rörande avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden och rörande försäljning av fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden, 3. ärenden rörande den statens fasta egendom som ej är invärderad på statens allmänna fastighetsfond.

Omfördelning m. m. av ärenden mellan statsdepartementen
under år 1970

SFS 1970: 377: överflyttades från finansdepartementet till utrikesdepartementet
ärenden angående finansiellt bistånd till främmande lands
utveckling, varvid rubriceringen tekniskt och humanitärt bistånd till
främmande lands utveckling ändrades till internationellt utvecklingssamarbete.

SFS: 1970: 938: överflyttades från socialdepartementet till jordbruksdepartementet
ärenden rörande livsmedelskontroll;

överflyttades från civildepartementet till jordbruksdepartementet
ärenden rörande kommunala renhållningsavgifter samt tilldelades jordbruksdepartementet
frågor angående kommunala renhållningslagen;

tilldelades handelsdepartementet ärenden angående konsumentskydd,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement.

KU 1971: 34

27

Bilaga 3

Av departementsutredningen under tiden 1.5.1970—1.4.1971
avlämnade promemorior

Nr	Ärenden	Förslag om delegering till
1970
120	inköp av rabattkort	vederbörande myndighet
121	avlöning av vissa partiellt arbetsföra	statens personalvårdsnämnd
122	förordnande av ledamöter, revisorer	central förvaltningsmyndighet,
	m. m. i vissa organ	organisationer m. fl.
123	ledighet för personal vid statsdeparte-ment m. m.	vederbörande myndighet
124	resekostnadsersättning vid resor för anställningsintervju	d:o
125	tillfällig anställning av utländska med-borgare vid försvaret	överbefälhavaren
126	statsbidrag till hjälpmedel för handi-kappade	socialstyrelsen
1971
127	kommendering av militär och civil-militär personal	överbefälhavaren
128	ersättning vid salmonellainfektion i djurbesättning	veterinärstyrelsen
129	tillhandahållande av bostadsan-skaffningslån med statlig garanti	postverket
130	resekostnadsersättning i vissa fall till ledamot av svensk national-kommitté	vetenskapsakademien

KU 1971: 34

28

Bilaga 4

Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till konstitutionsutskottet
år 1971

Dep.	Ankomst-dag 1971	2-årsprotokoll	50-årsprotokoll (och för Fi även 20-årsprotokoll)
		Bundna	Obundna	Bundna	Obundna
Justitie	19/1	—	samtliga nå-deärenden
	28/1 16/2 25/3	2/1—27/2	6/3—27/11, 11/12 4/12, 11/12» 17/12, 29/12; 4/1-71		samtliga (2 st)
Utrikes	1/2		2/1—18/9, 2/10—23/10, 6/11, 13/11		23/1—18/9, 2/10—23/10, 6/11—13/11
	8/3	~	25/9, 30/10, 20/11—29/12		25/9,30/10, 20/11-29/12
Försvars	28/1 29/1 11/2	2/1—27/8 — 4/9—30/10 6/11—27/11		9/1—30/10, 4/12, 17/12
Social	25/2 8/3 11/12-70	—	4/12—29/12 2/1—6/11		20/11, 27/11, 11/12
Kommuni- kations	29/1 15/2 3/3 27/1 9/2 18/3	2/1—30/10	13/11—11/12; 4/1-71 29/12 17/12 6/11—29/12; 4/1-71 20/11»		samtliga (1 st)
Finans	8/2 23/3	2/1—30/10 6/11, 13/11, 27/11,4/12 — 20/11,11/12— 29/12		samtliga (12 st); samt samtliga 20-årsprot. (26 st)
Utbildnings Jordbruks	4/2 12/2 8/3 17/3 18/9-70 25/9-70 29/9-70	2/1—27/8 2/1—20/3	4/9,11/9, 25/9—13/11 18/9, 27/11 4/12, 11/12 20/11, 17/12, 29/12 3/4—5/6, 17/6,9/7— 14/8 11/6,20/8,4/9

1 Likalydande originalprot. för 11/12 överlämnat två gånger.
a Sedan ett ärende (nr 40 b) tillagts i återfordrat protokoll.

KU 1971: 34

29

Dep.	Ankomst-dag 1971	2-årsprotokoll	50-årsprotokoll (och för Fi även 20-årsprotokoll)
Bundna	Obundna	Bundna Obundna
	8/10-70		27/8,25/9,2/10
	12/10-70	—	11/9
	2/11-70	—	18/9,9/10
	1/12-70	—	16/10,6/11	— 17/6,18/9
	9/12-70	—	28/6, 23/10,
			13/11,27/11
	15/1	—	4/12	— 4/12
	21/1	—	20/11,29/12
	2/2	—	30/10; 4/1-71
	3/2	—	11/12
	12/3	—	17/12
Handels	15/2	2/1—25/9	—
	26/2	—	—	— samtliga (32 st)
	4/3	—	2/10—29/12
Inrikes	28/1	2/1—25/9	2/10—16/10	— —
	19/2	—	23/10,6/11,
			20/11
	15/3	—	30/10,13/11,
			27/11; 4/1-71
	30/3	—	4/12,11/12,
			29/12
	2/4	—	17/12
Civil	28/1	2/1—30/10	—	— samtliga (1 st)
	3/2	—	6/11,13/11,
			27/11
	5/3	—	20/11,4/12—
			29/12
Industri	10/2	—	6/2—20/11	— samtliga (2 st)
	1/3	—	2/1,23/1
	16/4	—	27/11—29/12

Sammanställning av vid vilka tidpunkter samtliga protokoll överlämnats (1965 ärs
data inom par.)

Justitiedepartementet 25/3 (5/3)

Utrikesdepartementet 8/3 (8/3)

Försvarsdepartementet 8/3 (16/2)

Socialdepartementet 3/3 (1/3)

Kommunikationsdepartementet 9/2 (4/2)

Finansdepartementet 23/3 (19/2)

Utbildningsdepartementet 17/3 (dåv. ecklesiastikdepartementet 9/2)

Jordbruksdepartementet 12/3 (27/1)

Handelsdepartementet 4/3 (8/3)

Inrikesdepartementet 2/4 (26/2)

Civildepartementet 5/3 (25/1)

Industridepartementet 16/4 ( — )

KU 1971: 34

30

Bilaga 5

P M upprättad av kanslichefen C. G. Lidberg ang. regeringens
dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort.

Undersökningen i ämnet avser dispenspraxis i sådana ärenden där
återkallelsebesluten grundats på rattfylleri, rattonykterhet, onykterhet
utan samband med förande av motorfordon samt vårdslöshet i trafik.
Dessa återkallelsegrunder förekommer nämligen i det övervägande
antal fall då dispens meddelats. Framställningen i de inledande avsnitten
kan därför i huvudsak begränsas till vad som gäller i fråga om berörda
återkallelsegrunder.

I. Bestämmelser om utfärdande och återkallelse av körkort m. m.

Bestämmelser om utfärdande och återkallelse av körkort m. m. lämnas
i 32—35 §§ 1951 års vägtrafikförordning, som utfärdats efter riksdagens
hörande. Bestämmelserna har i huvudsak fått sin nuvarande lydelse
genom kungl, förordning den 16.5.1958 (prop. 1958: 69, 2LU
1958:20). Till grund för berörda ändringar, som bl. a. innefattade
skärpningar av reglerna om körkortsåterkallelse, låg ett av 1953 års
trafiksäkerhetsutredning avgivet betänkande (SOU 1957: 18).

a) Utfärdande av körkort

Enligt 32 § skall vid ansökan om körkort fogas bl. a. läkarintyg, kompetensbevis
över godkänt förarprov samt lämplighetsintyg, utfärdat av
polismyndigheten. Dock kan, med bifogande allenast av lämplighetsintyg,
prövning påkallas huruvida hinder för utfärdande av körkort möter
oavsett utgången av förarprov. Om hinder ej föreligger, föreläggs sökanden
att inkomma med kompletterande handlingar.

Vid prövningen för erhållande av körkort skall särskilt beaktas om
sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antas
att han som förare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar
samt respekt för trafikens regler. Den som sakfällts för fylleri eller
olovlig körning får ej erhålla körkort innan 2 år förflutit från förseelsens
begående, såvida det ej kan anses uppenbart att sökanden ändock är att
bedöma som en skötsam person.

b) Återkallelse av körkort

Enligt 33 § 1 mom. skall länsstyrelsen (KB) till omprövning uppta
frågan om körkortsinnehavares lämplighet, när det föreligger skälig anledning
anta att han ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

KU 1971: 34

31

och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar som
gäller för erhållande av körkort. KB äger därvid förelägga föraren att inkomma
med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis samt
äger eljest införskaffa den utredning som befinnes erforderlig.

I 33 § 2 mom. anges de fall då körkort — om ej varning enligt 34 §
kan och anses böra meddelas — skall återkallas. Såvitt nu är i fråga gäller
härvid följande.

Rattfylleri

Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till rattfylleri, dvs.
varit så påverkad av starka drycker att det kan antas att han ej på betryggande
sätt kunnat föra fordonet. Så skall alltid anses ha varit fallet
om alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 1,5 %> eller däröver
(33 § 2 mom. punkt 2).

Rattonykterhet

Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till s. k. rattonykterhet,
dvs. om alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 0,5 men ej
till 1,5 °/00 och rattfylleri ej är styrkt (33 § 2 mom. punkt 2).

Onykterhet utan samband med förande av motorfordon (i det följande
kallad ”annan onykterhet”)

Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det
ej kan anses uppenbart att han ändock är att bedöma som en skötsam
person eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt ej bör betros
med att inneha körkort (33 § 2 mom. punkt 5).

Vårdslöshet i trafik

Återkallelse skall ske om föraren — på annat sätt än genom att upprepade
gånger ha nonchalerat givna trafikbestämmelser, ett förfarande
som utgör särskild återkallelsegrund — i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
(33 § 2 mom. punkt 4).

Av övriga återkallelsegrunder kan nämnas s. k. smitning (punkt 2),
brottslig gärning som visat påtaglig brist på hänsyn till andra (punkt 6)
samt sjukdom o. d. som väsentligen minskar förarens förutsättningar för
rätt att föra körkortspliktigt fordon (punkt 7).

I 34 § sägs att varning i vissa fall kan meddelas i stället för återkallelse.
Så kan ske vid rattonykterhet såsom förstagångsförseelse, om alkoholkoncentrationen
ej uppgått till 0,8 °/00 och omständigheterna är mildrande.
Vidare kan varning meddelas om mot körkortsinnehavaren förebragts
sådana omständigheter som i 33 § 2 mom. punkterna 3—6 sägs
(bl. a. ”annan onykterhet” och vårdslöshet i trafik) utan att likväl tillräckliga
skäl till återkallelse föreligger (återkallelse är alltså obligatorisk

KU 1971: 34

32

dels vid rattfylleri, dels vid rattonykterhet i sådana fall då alkoholkoncentrationen
uppgått till minst 0,8 °/0o)-

Enligt 33 § 3 mom. skall KB interimistiskt återkalla körkort, om det
på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas.

I 35 § sägs att polismyndighet eller åklagare i vissa fall skall omedelbart
omhänderta körkort. Så skall i princip ske bl. a. om föraren haft en
alkoholkoncentration av 0,5 °/00 eller däröver. Uppgår alkoholkoncentrationen
till 0,8 °/00 eller mer, skall körkortet alltid interimistiskt återkallas.

Slutlig återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse får
enligt 33 § 2 mom. sista stycket ej äga rum förrän frågan om straff för
förseelsen blivt avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej omständigheterna
är sådana att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan
kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Har återkallelse skett, åligger det föraren enligt 33 § 4 mom. att efter
anmaning överlämna körkortet till KB (verkställighet av beslutet inträder
sålunda omedelbart och utan hinder av besvär).

Rörande körkortsåterkallelsens funktion såsom huvudsakligen en
straffpåföljd eller en allmän skyddsåtgärd gjordes vissa uttalanden i
trafiksäkerhetsutredningen ovannämnda betänkande. Utredningen framhöll
till en början att det var av utomordentlig betydelse att körkortsmyndigheten
fick möjlighet att följa en körkortsinnehavares utveckling
som förare och ingripa om han skulle förlora sin lämplighet. Alla de
undersökningar som utförts i fråga om värdet av olika trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder gav enligt utredningen klart vid handen att detta var
en av kärnpunkterna i trafiksäkerhetsarbetet. Utredningen hade blivit
övertygad om att någon mera påtaglig förbättring i trafiksäkerheten inte
kunde påräknas med mindre man sökte spåra upp de förare som representerade
en mera påtaglig fara i trafiken och beträffande dessa förare
vidtog åtgärder för att definitivt undanröja deras farlighet, i sista
hand genom körkortsåterkallelse.

Efter att ha redovisat vissa iakttagelser rörande då tillämpad praxis i
fråga om körkortsåterkallelse framhöll utredningen att återkallelse enligt
denna praxis — frånsett vissa specialfall — praktiskt taget aldrig förekom
annat än i anslutning till lagakraftägande dom, varigenom föraren
ådömts ansvar för straffbelagd gärning. Frågan om körkortet skulle
återkallas eller inte berodde i övervägande grad på den stränghet, med
vilken domstolen bedömt den aktuella gärningen. Hade domstolen stannat
vid ett lågt bötesstraff, aktualiserades ofta inte ens frågan om körkortsåterkallelse.
Om domstolen däremot utmätt ett högt straff, återkallades
vanligen körkortet. Genom denna praxis hade körkortsåterkallelsen
kommit att framstå mera som ett straff än som en samhällets
skyddsåtgärd mot trafikfarliga förare.

KU 1971: 34

33

Utredningen erinrade därefter om den skillnad som förelåg i fråga
om uppgifterna för domstol respektive körkortsmyndighet. Domstolen
hade att avgöra vederbörandes skuld och utmäta ett väl avpassat straff
med hänsyn till vad denne låtit komma sig till last i det särskilda fallet.
Körkortsmyndigheten hade däremot till uppgift att med ledning av vad
som inträffat och under beaktande av vad som i övrigt var känt om vederbörande
överväga om denne såsom motorförare i allmänhet måste anses
representera en mera påtaglig eller latent trafikfara och — om så
befanns vara fallet — vidta erforderliga åtgärder, oavsett om de föreliggande
omständigheterna kunde föranleda straffansvar eller ej. Även
om domstolens prövning var en mycket väsentlig faktor att beakta i
körkortshänseende, kunde enligt utredningen en schablonmässig bundenhet
till straff mätningen medföra otillfredsställande konsekvenser: å
ena sidan kunde ett lågt straff medföra att en ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt
farlig förare inte blev föremål för körkortsåtgärd, å andra
sidan kunde ett strängt straff medföra sådan åtgärd utan att grund härför
fanns i vederbörandes allmänna förhållanden som förare.

Avslutningsvis anförde utredningen i denna del följande (s. 333 o. f.):

Det föreligger uppenbarligen en betydelsefull principiell skillnad mellan
de förutsättningar som måste föreligga för ådömande av straff och
de förutsättningar, under vilka en körkortsmyndighet kan ingripa. Självfallet
skall en person icke kunna straffas med mindre man funnit honom
övertygad om att ha begått en straffbelagd gärning. Men då det gäller att
överväga frågan, huruvida en person bör bibehållas vid rätten att utöva
ett sådant särskilt tillstånd, som innehavet av ett körkort innebär, göra sig
delvis andra synpunkter gällande. Vad körkortsgivningen beträffar har utredningen
i tidigare sammanhang flera gånger framhållit, att den prövning
i olika avseenden, som föregår utfärdandet av körkort, icke kan
göras så ingående och effektiv, att man vinner någon säker garanti att
föraren är lämplig ens vid den tidpunkt, då prövningen sker, och än
mindre att han i framtiden kommer att motsvara de krav, som måste
ställas på en säker motorförare. En person erhåller sålunda körkort,
utan att man kräver någon övertygande bevisning rörande hans lämplighet
som förare. Körkortsgivningen vilar med andra ord på den presumtionen,
att den sökande motsvarar kraven på en motorförare. Det
synes därför också berättigat att inskrida mot föraren i de fall, då denna
presumtion icke längre kan anses föreligga. Den skiljaktighet i själva
utgångspunkten för prövningen, som föreligger mellan domstol och körkortsmyndighet,
måste i väsentliga hänseenden inverka såväl på själva
proceduren som på resultatet av prövningen.

Med stöd av det anförda vill utredningen sålunda hävda, att om man
skall kunna få till stånd en körkortspolitik, som verkligen ger möjligheter
att på effektivt sätt skilja ut de olämpliga motorförarna ur trafiken,
det ovillkorligen är nödvändigt, att man utformar körkortsreaktionen
såsom ett rent samhällsskydd mot de förare, som representera en mera
påtaglig fara för andra människors säkerhet till liv och egendom.

Riktigheten av ståndpunkten att det föreligger en principiell skillnad
mellan körkortsåterkallelse på grund av brott och de straffrättsliga på 3

Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

34

följderna har ifrågasatts av kommittén för lagstiftningen angående
trafiknykterhetsbrott i dess år 1970 avgivna betänkande (SOU 1970:
61). Kommittén erinrar om att syftet med de straffrättsliga påföljderna
är att förebygga brott och att dessa påföljder verkar såväl allmänpreventivt
som individualpreventivt. Det dominerande syftet med påföljderna
anges vara individualpreventivt eller alltså att genom uppfostrande
åtgärder och annan vård hindra den dömde från återfall i brott.

Härefter anför kommittén följande (s. 223):

Även körkortsåterkallelsens syfte är att förebygga trafikbrott och
därigenom främja trafiksäkerheten. Man torde också här kunna tala om
en allmänpreventiv och en individualpreventiv funktion.

Allmänpreventivt verkar körkortsåterkallelsen sålunda att medborgarna
inför hotet om körkortsåterkallelse avhåller sig från brott som kan
medföra återkallelse. Enligt mångas mening är den allmänpreventiva
effekten av körkortsåterkallelse till och med starkare än fängelsestraffets.
Individualpreventivt kan körkortsåterkallelsen verka sålunda
att den som drabbas därav avskräcks från att på nytt begå brott som
kan leda till körkortsåterkallelse. Detta förhållande är av betydelse inte
minst därför att återfall i trafiknykterhetsbrott är vanligt. Vidare föreligger
en individualpreventiv funktion genom att den vars körkort har
återkallats hindras — rättsligt sett men inte faktiskt — att föra körkortspliktigt
fordon och därmed att på nytt begå trafikbrott.

Sammanfattningsvis finns sålunda enligt kommitténs mening fog för
att hävda att de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelsen vid
trafiknykterhetsbrott till sin principiella och praktiska innebörd sammanfaller.

c) Erhållande av körkort efter beslut om återkallelse

Om körkort återkallats, gäller enligt 33 § 5 mom. i princip att vederbörande
måste ansöka om nytt körkort och sålunda ånyo underkasta
sig de prov och undersökningar som härför föreskrivits. Endast i ett par
specialfall (om återkallelsen grundats på sjukdom o. d. eller på att
föraren underlåtit inkomma med förelagda intyg m. m.) kan föraren
under vissa förutsättningar återfå det återkallade körkortet utan att
behöva undergå ny prövning.

Möjligheten att efter återkallelse erhålla nytt körkort är enligt förordningen
bunden till vissa minimitider (s. k. väntetid). Beträffande återkallelse
på de grunder, som här är aktuella, gäller att nytt körkort ej får
utfärdas innan 1 år förflutit från den dag då rätten att föra körkortspliktigt
fordon fråntogs föraren; i dessa fall kan nämnda tid i återkallelsebeslutet
nedsättas till lägst 3 män., om synnerliga skäl är därtill.

Dessa bestämmelser rörande möjligheten att efter återkallelse erhålla
nytt körkort infördes genom 1958 års författningsändring och innefattar
en väsentlig skillnad i förhållande till tidigare ordning. Enligt denna
skulle i återkallelsebeslutet alltid viss tid bestämmas för återkallelsen,
lägst 3 mån. Förarens möjlighet att ånyo erhålla körkort var beroende

KU 1971: 34

35

av återkallelsetidens längd. Översteg denna 1 år, måste föraren ansöka
om nytt körkort och därvid förete intyg över alla föreskrivna prov och
undersökningar. Uppgick tiden till 6 mån.—1 år, ägde föraren däremot
ansöka att återfå sitt körkort, dämd han endast behövde foga nytt
läkarintyg och nykterhetsintyg (men ej kompetensbevis). Om återkallelsetiden
understeg 6 mån., kunde han återfå sitt körkort utan att behöva
förete något intyg alls.

Mot denna äldre ordning framförde trafiksäkerhetsutredningen kritiska
synpunkter i sitt betänkande, särskilt i betraktande av de relativt
låga återkallelsetider som tillämpades i praxis. Sålunda brukade t. ex.
återkallelsetiden vid rattfylleri normalt bestämmas till 10 mån., vid
vårdslöshet i trafik till 4 mån., vid andra trafikförseelser till 3—6 mån.
och för dem som visat misskötsamhet i nykterhetshänseende till 3 mån.
Utredningen konstaterade sålunda att rattfyllerister i stor utsträckning
återfick sina körkort utan att behöva förete bevis om att de ägde erforderlig
körskicklighet och tillfredsställande kunskap om trafikens regler
samt att ett stort antal andra förare, som ansetts olämpliga, återfick
körkorten utan att i något enda avseende behöva styrka sin återvunna
lämplighet.

Rörande frågan om möjligheten för förare att efter återkallelse erhålla
körkort anförde trafiksäkerhetsutredningen (s. 346 o. f.):

I regel är det icke möjligt att redan vid tiden för återkallelsebeslutet
förutsäga, huruvida en förare, vars körkort återkallats, över huvud taget
någonsin kommer att utvecklas till en lämplig motorförare, och inte
heller är det möjligt att säga, under hur lång tid hans olämplighet kommer
att bestå. — I vissa fall talar presumtionen mycket starkt för att hans
farlighet har ett direkt samband med hans allmänna karaktär och att den
därför är av en mera bestående natur. Detta synes i regel vara fallet, om
föraren visat en så höggradigt nonchalant inställning till trafiksäkerhetens
mest elementära krav, att han satt sig att köra bil i spritpåverkat tillstånd,
eller om han genom ett hänsynslöst körsätt satt andra människors säkerhet
i allvarlig fara, eller om han med vetskap eller misstanke om att
han påkört och skadat en person ”smitit” från olycksplatsen eller om
han genom upprepade flagranta överträdelser visat likgiltighet för nödvändigheten
av att ställa sig trafikens regler till efterrättelse. Detsamma
kan sägas gälla även i andra fall av konstaterad olämplighet, såsom då
en person genom andra brott än trafikbrott ådagalagt stor brist på hänsyn
till andra eller det uppdagas att han icke är pålitlig i nykterhetsavseende.
Att, såsom nu sker, mer eller mindre automatiskt ge sådana förare
tillbaka deras körkort, sedan några månader förflutit är — vilket
utredningen tidigare framhållit — ett grundläggande fel i vår körkortspolitik
och helt oförenlig med uppfattningen om körkortsåterkallelsen såsom
ett skydd för allmänheten mot de påtagligt farliga förarna.

Utredningen föreslår därför — och detta framstår för utredningen såsom
ett av de angelägnaste av de förslag, som utredningen framlägger i
detta betänkande — att någon återkallelsetid icke utsättes i beslut, varigenom
körkort återkallas. Tankegången är alltså den, att körkortsmyndighetens
uppmärksamhet uteslutande skall vara inriktad på spörsmålet,

KU 1971: 34

36

huruvida vederbörande är olämplig som motorförare eller icke. Om så
befinnes vara fallet, skall körkortet återkallas, och därmed är förfarandet
avslutat. Frågan om vederbörande framdeles skall kunna erhålla nytt
körkort är ett spörsmål, som icke alls skall bli föremål för behandling i
återkallelseärendet. Detta skall dock icke innebära en återkallelse för alltid.
Antar man principen om att körkortsåterkallelsen är en skyddsåtgärd
mot den farlighet, som vissa förare representera, följer nämligen därav
att föraren icke skall vara fråntagen sitt körkort under längre tid än hans
farlighet består. Det vore därför icke motiverat, om man för alltid utestängde
föraren från möjligheten att ånyo erhålla rätt att föra motorfordon.
På grund av tilltagande levnadsålder, ändrade levnadsvanor eller
av annan anledning kan en person utvecklas i sådan riktning, att körkortsmyndigheten
ånyo vinner tilltro till honom som motorförare.

I enlighet härmed föreslog utredningen att det i vägtrafikförordningen
borde fastställas en viss tid, efter vars utgång föraren skulle vara berättigad
att ansöka om nytt körkort. Tiden borde vara så lång att körkortsmyndigheten
verkligen fick möjlighet att avgöra om en förändring inträtt
i fråga om förarens lämplighet och om denna förändring kunde anses
bestående eller ej. En lämplig tid fann utredningen vara 2 år.

I fråga om prövningen av ansökan om körkort efter återkallelse underströk
utredningen vikten av att sådan ansökan ej bifölls med mindre
körkortsmyndigheten var fullt övertygad om sökandens lämplighet. Utredningen
fortsatte (s. 348):

Förutsättningen för att ansökningen skall bifallas är alltså, att körkortsmyndigheten
är positivt övertygad om att sökanden nu är lämplig
som motorförare. Föreligger någon anledning till tveksamhet i detta avseende,
skall ansökningen avslås. Enligt utredningens mening är denna
prövning kanske den mest betydelsefulla av alla de bedömanden, som
en körkortsmyndighet har att göra i körkortsärenden. Det är nämligen
vid en sådan prövning fråga om en person, som en gång visat en mer
eller mindre utpräglad olämplighet och därav föranledd farlighet för
andra trafikanter. Körkortsmyndigheten måste därför särskilt tillse, att
de förhållanden, som föranlett återkallelsen icke längre äro för handen
samt att andra omständigheter av beskaffenhet att föranleda tveksamhet
om vederbörandes lämplighet icke föreligga.

I propositionen förklarade departementschefen, att han anslöt sig till
utredningens uppfattning att utfärdande av körkort efter återkallelse i
princip borde bero på helt ny lämplighetsprövning och att denna prövning
ej sällan borde utfalla så, att vederbörande ej anförtroddes körkort.
Beträffande frågan om den i författningen angivna minimitid, före vars
utgång föraren ej skulle kunna få nytt körkort, ansåg dock departementschefen
att utredningens förslag om en gräns på 2 år var alltför strängt.
Bortsett från fall, varom nu ej är fråga, förordade departementschefen
att tiden bestämdes till 1 år.

Härefter anförde departementschefen (prop. s. 96):

Emellertid kan man icke bortse från att fall förekommer, då schablonregler
sådana som de av mig nu förordade framstår som oskäligt stränga.

KU 1971: 34

37

På längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder
återkallelsemöjligheten i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar
därför, att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder
därtill, i beslut om återkallelsen föreskriva en kortare minimitid,
dock lägst tre månader.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförda andra lagutskottet
(1958: 20 s. 58):

Den skärpning och effektivisering av reglerna om återkallelse av körkort,
som föreslås i propositionen, synes mot bakgrunden av vad utredningen
anfört väl motiverad. Det torde främst vara denna väg man
måste gå fram när det gäller att gallra ut olämpliga förare. Det måste
också betraktas som riktigt att i princip kräva helt ny lämplighetsprövning
för den som efter återkallelse önskar erhålla nytt körkort. Propositionens
förslag härutinnan finner utskottet välgrundade.

Även de föreslagna minimitiderna för erhållande av nytt körkort efter
återkallelse förklarade sig utskottet kunna acceptera, såvitt nu är i fråga.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte som min mening ge till
känna vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

d) Besvär i ärenden angående körkortsåterkallelse

Besvär över KB:s beslut enligt vägtrafikförordningen kan anföras hos
Kungl. Maj:t. I återkallelseärenden kan besvären avse yrkande om upphävande
av beslutad återkallelse eller om nedsättning av den minimitid
för utfärdande av nytt körkort som gäller enligt vägtrafikförordningen
eller eljest föreskrivits av KB. Genom besvär kan däremot inte yrkas
strängare åtgärd än vad KB beslutat; i de fall då KB ej ansett återkallelse
påkallad eller i återkallelsebeslut bestämt viss kortare minimitid för
utfärdande av nytt körkort kan ärendet sålunda inte från det allmännas
sida genom besvär bringas under Kungl. Maj:ts prövning. Besvärsprövningen
kan med andra ord endast avse en mildare bedömning av körkortsfrågan,
ej en strängare.

Besvär i körkortsärenden upptas enligt regeringsrättslagen till avgörande
i regeringsrätten (RegR). Varning får ej överklagas.

Spörsmålen om förutsättningarna för körkortsåterkallelse, om förhållandet
mellan sådana ingripanden och andra reaktioner i anledning
av trafikbrott samt om vilka myndigheter som bör pröva hithörande
ärenden är sedan flera år föremål för utredning av trafikmålskommittén.

II. Körkortsmyndigheternas praxis

Till en början må nämnas att det under åren 1958—1968 utfärdades
ca 130 000—170 000 körkort årligen. Det beräknas att frågan om
återkallelse av körkort varje år upptas till prövning i ca 30 000 fall.
Under nyssnämnda tidrymd meddelades årligen ca 8 000—9 000 beslut

KU 1971: 34

38

om återkallelse och något fler varningar. Antalet hos RegR anförda besvär
i körkortsärenden utgjorde under åren 1963—1965 i genomsnitt
ca 1 250. Antalet synes de senaste åren ha stigit med några hundratal.
Ändringsfrekvensen är låg. Enligt vissa undersökningar, avseende några
kortare perioder under åren 1963 och 1968,, upphävdes sålunda beslutade
återkallelser endast i 0,4—1,8 %> av besvärsfallen; väntetiden för erhållande
av körkort efter återkallelse nedsattes i 7—9 °/o av fallen (SvJT
1969 s. 597).

Rattfylleri och rattonykterhet

Vissa motiv uttalanden

Trafiksäkerhetsutredningen erinrade att trafiknykterhetsbrotten under
tiden 1950—1956 visat en utomordentligt stark ökning, från

3 460 till 11 553 (enligt trafiknykterhetsbrottskommittén uppgick antalet
sådana brott år 1967 till ca 15 000). Efter vissa analyser av gjorda
undersökningar rörande dessa brott framhöll utredningen att rattfylleriolyckorna
genomsnittligt var av större svårhetsgrad än trafikolyckor i
allmänhet och att förarnas vårdslöshet ofta var synnerligen stor. Det
osäkerhetsmoment som förekomsten av rattfyllerister innebar för andra
trafikanter var därför betydande. På grund härav och med hänsyn till
de särskilda karaktärsbrister och den bristande sociala anpassning, som
i stor utsträckning kännetecknade rattfyllerister, utgjorde dessa enligt
utredningen en av de farligaste företeelserna i trafiken. Utredningen
framhöll att man också bemödat sig om att upplysa förarna om rattfylleriets
farlighet och att förarprov inte fick godkännas med mindre
sökanden befanns ha nödiga insikter om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
som alkoholhaltiga drycker medförde på den mänskliga organismen.
Därefter anförde utredningen (s. 118):

När en förare, trots den kännedom han har om rattfylleriets farlighet
ur trafiksäkerhetssynpunkt, om de relativt hårda konsekvenserna
av brottet i form av straff och körkortsåterkallelse och om den allmänna
opinionens fördömande av detta brott, ändå gör sig skyldig till
rattfylleri, visar detta en så höggradig nonchalant inställning till trafiksäkerhetens
elementäraste krav och sådana karaktärsegenskaper hos föraren,
att han därigenom på ett övertygande sätt bevisat sin olämplighet
som förare även i nyktert tillstånd.

I sitt år 1970 avgivna betänkande har trafiknykterhetsbrottskommittén
— som bl. a. föreslår att nedre promillegränsen bibehålls vid 0,5
men att gränsen mellan rattonykterhet och rattfylleri sänks till 1,2 —
framhållit att risken att förlora körkortet torde ha en mycket stark
allmänpreventiv effekt på skötsamma personer. Enligt kommittén bör
allmänpreventionen i ej obetydlig grad kunna tillgodoses genom körkortsingripanden
i förening med höga böter och åtgärder för att öka
upptäcktsrisken m. m. I fråga om de individualpreventiva synpunkterna
framhåller kommittén att säkerligen mer än hälften av dem som

KU 1971: 34

39

döms för trafiknykterhetsbrott kan antas ha alkoholproblem och att
mycket tyder på att klientelet till alldeles övervägande del utgörs av
personer som gång på gång gör sig skyldiga till sådana brott utan att
bli upptäckta annat än i undantagsfall. På rattfylleristen med alkoholproblem
bör enligt kommittén tillämpas en särskild behandlingsform
inom kriminalvårdens ram, nämligen skyddstillsyn med föreskrift om
nykterhetsvårdande behandling. Denna behandling, som även borde
kunna ifrågakomma vid rattonykterhet i fall där påtagliga alkoholproblem
föreligger, skulle i huvudsak utgöras av öppen nykterhetsvård
av social-medicinsk och psykoterapeutisk karaktär i samarbete
mellan läkare, nykterhetsvårdare och andra organ. Kommittén framhåller
betydelsen av att körkortsfrågan vävs in på ett meningsfyllt sätt
i den nykterhetsvårdande behandlingen; kan det ställas i utsikt för den
dömde att han får tillbaka körkort tidigare, om han sköter sig, torde
detta enligt kommittén underlätta möjligheterna att uppnå gynnsamt
behandlingsresultat.

Praxis

Som förut framhållits är återkallelse obligatorisk, utom i vissa lindriga
fall av rattonykterhet.

Väntetiden synes vid rattfylleri i allmänhet utsträckas till 2 år från
det körkortet fråntogs föraren, således väsentligt längre än den i
princip föreskrivna minimitiden (1 år). Nedsättning av tiden under 1 år
synes i dessa fall förekomma ytterst sällan.

Vid rattonykterhet synes väntetiden normalt vara 1 år, om alkoholkoncentrationen
uppgått till 0,5—0,8 °/oo, och eljest 1 1/2 år. Som
”synnerliga skäl” för nedsättning av tiden till 6—10 mån. i rattonykterhetsfall
har ansetts bl. a. handikappads behov av invalidbil; om brottet
skett vid företagande av nödvändig sjuktransport eller eljest nödvändig
körning kortare sträcka, t. ex. flyttning av olämpligt parkerad bil; om
föraren är äldre skötsam yrkeschaufför med lång och i övrigt prickfri
körning.

(SOU 1970: 61 s. 233; Folkesson: Omprövning av körkort s. 99 o.f.)

Annan onykterhet

Vissa motivuttalanden

Trafiksäkerhetsutredningen framhöll (s. 341) att det inte förelåg
minsta tvekan om att spritpåverkan var en medverkande orsak till ett
långt större antal olyckor än vad som framgick av den officiella statistiken.
Enligt utredningen var det ofrånkomligt att med den allra största
bestämdhet hävda kravet på fullständig nykterhet vid framförande av
motorfordon. Man måste ur trafiksäkerhetssynpunkt med den största

KU 1971: 34

40

misstänksamhet betrakta de körkortsinnehavare som visade sådan
hållningslöshet i sina alkoholvanor att de gjorde sig skyldiga till fylleriförseelser.
En sådan förare kunde inte längre presumeras som pålitlig
ur nykterhetssynpunkt. Omprövningen av förarens lämplighet i anledning
av begången fylleriförseelse måste därför i regel resultera i att
körkortet återkallades, såvida det inte av företagen utredning positivt
framgick att vederbörande var en i övrigt i sitt spritbruk fullt skötsam
person.

Utredningen fortsatte:

Utredningens syn på de fylleriförseelser, som begås av körkortsinnehavare,
är sålunda mycket allvarligare än det betraktelsesätt, som kommer
till uttryck i vår nuvarande praxis beräffande återkallande av körkort.
Ett konsekvent ingripande mot fylleriförseelserna utifrån den
principiella uppfattningen att en körkortsinnehavare, som begår en
sådan förseelse, ej längre kan presumeras vara lämplig som motorförare,
skulle få synnerligen lyckliga konsekvenser ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Utredningen har tidigare påvisat, att fylleriförseelser är ett
synnerligen utmärkande drag i den belastning, som de trafikfarliga
förarna uppvisa (se härom bl. a. på sid. 107). Om ett ingripande ur körkortssynpunkt
sker redan mot vanliga fyllerister, kommer därigenom
på ett synnerligen effektivt sätt en mycket stor del av de körkortsinnehavare,
som äro särskilt olycksbenägna och därmed trafikfarliga, att
avskiljas ur motorförarnas krets. Härtill kommer att en körkortspolitik,
utformad i enlighet med vad nu sagts, säkerligen skulle visa sig ha en
gynnsam återverkan på nykterhetstillståndet i allmänhet.

Utredningen föreslog i förevarande hänseende att gällande bestämstämmelse
om återkallelse på grund av ”onyktert levnadssätt” skulle
kompletteras med föreskrift om sådan påföljd då föraren gjort sig
skyldig till fylleri som ej var att anse som ett enstaka fall av spritmissbruk.

Förslaget tillstyrktes av departementschefen med blott viss formell
jämkning (prop. s. 97).

Fylleristraffutredningen har i sitt år 1968 avgivna betänkande framhållit
(SOU 1968: 55 s. 378) att det inte torde finnas anledning att
lägga annan bedömning på frågan om fylleriets återverkan på körkortsinnehav
än den som kommit till uttryck i förarbetena till gällande bestämmelser
i vägtrafikförordningen. Utredningen, som föreslår att
straff för fylleri skall avskaffas och ersättas med omhändertagande i
viss ordning på grund av berusning, anser sålunda att de rättsverkningar
i körkortshänseende som nu knyts till en ådömd fylleriförseelse

i fortsättningen i stället skall hänföras till den föreslagna formen av
omhändertagande.

Rörande körkortsmyndigheternas bedömning av fylleristklientel
framhåller utredningen att det ligger en viss fara i att schematiskt
inordna detta klientel under kategorin ”opålitliga ur trafiksäkerhets -

KU 1971: 34

41

synpunkt”. Enligt utredningen kan man inte bortse från att en och
annan person med nykterhetsanmärkning kan komma att inrangeras
under denna kategori utan att han i verklig mening är att anse som
trafikfarlig. Utredningen framhåller betydelsen av att körkortsmyndigheterna
vid sin prövning beaktar att en person visar vilja att söka komma
till rätta med sina alkoholproblem och självmant underkastar sig
behandling som innebär fortsatt avhållsamhet. Det är enligt utredningen
av vikt att en sådan person vinner förtroende; körkortet kan i
vissa fall utgöra ett stöd för honom, vilket kan ha stor betydelse ur behandlingssynpunkt.

Praxis

I fråga om fylleriförseelser synes praxis i allmänhet vara att någon
åtgärd ej vidtas, om det utöver förseelsen ej framkommer några negativa
omständigheter som ger stöd för en mera påtaglig misskötsamhet.
Det förekommer dock att varning meddelas, även om utredningen ej
ger belägg för någon allvarligare misskötsamhet.

Återkallelse synes i regel ske om utredningen visar att föraren är
allmänt misskötsam. Sådan reaktion anses i stor utsträckning böra
ifrågakomma då två fylleriförseelser förekommit under en tvåårsperiod
och utredningen ej visar att föraren är känd för nyktert levnadssätt.
Allmänt anses att tre eller flera fylleriförseelser under en period av omkring
två år bör medföra återkallelse. Detsamma gäller då någon —
efter meddelad varning på grund av fylleri — ånyo gör sig skyldig till
sådan förseelse inom en tvåårsperiod.

Beträffande väntetiden efter återkallelse synes denna i många fall
utsträckas över 1 år (jfr föreskriften i 32 § VF att den som ansöker
om körkort och som sakfällts för fylleri ej får erhålla körkort innan

2 år förflutit från förseelsens begående). Det förekommer dock ej sällan
att väntetiden nedsätts under 1 år. Som ”synnerliga skäl” för sådan
åtgärd har i praxis ansetts bl. a. att lång tid förflutit efter begången
förseelse, att återkallelsen medför svåra ekonomiska konsekvenser
eller att det ur nykterhetsvårdande synpunkt är önskvärt att underlätta
ldientens återförande till nyktert levnadssätt.

(SOU 1968: 55 s. 375; Folkesson a. a. s. 80 o. f.)

Vårdslöshet i trafik

Vissa motivuttalanden

I fråga om enstaka fall av vårdslöshet i trafik som återkallelsegrund
må erinras att som förutsättning gäller att föraren skall genom sitt förfarande
ha ”i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt
honom såsom förare åliggande förpliktelser”. Trafiksäkerhetsut -

KU 1971: 34

42

redningen framhöll i detta sammanhang (s. 336 o. f.) att varje anmärkning
mot en förare givetvis inte skulle leda till att hans lämplighet upptogs
till prövning. Även den mest ansvarsfulle och i övrigt fullt kvalificerade
förare kunde genom ett ögonblicks slappnande uppmärksamhet
eller av annan tillfällig anledning göra sig skyldig till brott mot trafikföreskrifterna
utan att det var påkallat att närmare pröva hans allmänna
lämplighet. Det kunde enligt utredningen inte betraktas som i och för
sig onormalt att en förare vid ett enstaka tillfälle av oaktsamhet eller
tillfälligt förbiseende gjorde sig skyldig till en mindre förseelse eller
blev invecklad i en trafikolycka. Så snart det emellertid fanns anledning
att anta förekomsten av en brist i förarens kvalifikationer borde omprövning
ske.

I sammanhanget må vidare erinras om ett uttalande av trafiksäkerhetsutredningen
rörande sådana fall av vårdslöshet i trafik där straffmätningen
delvis sker med hänsyn till svårhetsgraden i själva olyckan. Utredningen
framhöll sålunda (s. 333) att om en person dödats eller svårt
skadats vid en trafikolycka, brukade straffet bli högre än vad trafikförseelsen
i och för sig skulle ge anledning till. Vilka följderna blev av
en trafikförseelse berodde ofta av en mängd oberäkneliga och slumpmässiga
faktorer. Fall kunde därför förekomma där domstolarna tillämpade
en ganska sträng bedömning och utmätte höga straff men där det
ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt inte fanns anledning för körkortsmyndigheten
att ingripa mot föraren med motsvarande grad av stränghet.

Praxis

Som typfall av vårdslöshet i trafik som i praxis ansetts innefatta återkallelsegrund
kan nämnas omkörning av fordon vid skymd sikt, hög
hastighet i kurva eller vid halt väglag, ouppmärksamhet eller hög hastighet
vid passerande av övergångsställe samt körning i uttröttat tillstånd
(rattsömn). I dessa fall meddelas, redan vid en enstaka föreseelse, varning
eller återkallelse. Valet av åtgärd beror givetvis på omständigheterna
i de olika fallen — som kan starkt skifta — varför det är svårt att
i detta hänseende tala om någon fast praxis. Domstolarnas straffmätning
synes i varje fall ej längre tilläggas avgörande betydelse för körkortsfrågans
bedömning. Om två förseelser förekommer inom relativt närliggande
tid synes påföljden, även om ingen av föreseelserna är mera svårartad,
som regel bli återkallalse.

Väntetiden efter återkallelse synes i rätt stor utsträckning nedsättas
under 1 år (3—10 mån.). I många fall torde härvid inverka att körkortsingripandet
— i avbidan på domstolsprövningen — sker först långt tid
efter förseelsens begående.

(Folkesson a. a. s. 75 o. f., 103)

KU 1971: 34

43

lil. Regeringens dispensbefogenheter

Återkallelse av körkort betraktas i praxis ej som en straffpåföljd.
Eftergivande eller mildring av återkallelsebeslut kan därför inte ske genom
tillämpning av det i § 26 RF reglerade nådeinstitutet, som avser
påföljder av straffkaraktär.

Enligt allmänt erkänd rättsgrundsats äger emellertid Kungl. Maj:t
i statsrådet under vissa förutsättningar befogenhet att, utan positivt författningsstöd,
medge undantag från bestämmelse i författning som, med
eller utan riksdagens hörande, utfärdats av Kungl. Majit ensam. Denna
dispensrätt anses ha sin grund i det förhållandet att riksstyrelsen tillkommer
Kungl. Maj:t allena och kan utövas genom såväl normgivning
som individuella avgöranden (jfr t. ex. Håkan Strömberg: Konungens
dispensmakt s. 90). I enlighet härmed kan i ett körkortsärende dispens
ges från de materiella föreskrifterna i vägtrafikförordningen, t. ex. bestämmelser
om vissa minimifrister för erhållande av körkort efter återkallelse
eller om att nytt körkort efter återkallelse ej får utfärdas utan
förnyad prövning av förarens färdigheter och lämplighet i övrigt.

Hinder torde vidare i princip inte föreligga för Kungl. Maj:t att i
fråga om tillämpningen av gällande föreskrifter om körkortsåterkallelse
(avseende t. ex. frågan om visst förfarande över huvud taget kan anses
utgöra återkallelsegrund eller om väntetiden bör nedsättas) anlägga en
mildare bedömning än vad som skett i ett av körkortsmyndigheterna
meddelat lagakraftvunnet beslut. Denna befogenhet har ansetts kunna
grundas på det allmänna subordinationsförhållande som enligt § 47 RF
råder inom statsförvaltningen och som anses ge Kungl. Maj:t viss möjlighet
att utom ramen för det vanliga besvärsförfarandet ändra underordnad
myndighets beslut. Den omständigheten att RegR — som liksom
andra domstolar ej är underkastad lydnadsplikt — fungerar som besvärsinstans
i återkallelseärenden har inte ansetts bryta subordinationsförhållandet
melan Kungl. Maj:t och länsstyrelserna, vilka är första instans
i dessa ärenden; ett utslag av RegR i besvärsmål anses därför
principiellt inte ha annan rättslig valör än länsstyrelsens överklagade
beslut (jfr Strömbergs a. a. s. 186 o. f.). Enligt det anförda kan alltså
Kungl. Maj:t — inom ramen för föreskrifterna i vägtrafikförordningen

— finna att det aktuella förfarandet inte innefattar återkallelsegrund
och därför förklara föraren berättigad att återfå körkortet. Eller också
kan Kungl. Maj:t, om återkallelsegrund befinns föreligga, förordna
t. ex. att varning skall meddelas i stället för av körkortsmyndighet beslutad
återkallelse eller att tiden för utfärdande av nytt körkort efter
återkallelse må nedsättas i förhållande till vad myndigheten angett i
återkallelsebeslutet. I sådana fal är det följaktligen inte fråga om dispens
från någon i vägtrafikförordningen meddelad, för körkortsmyndig -

KU 1971: 34

44

heterna bindande föreskrift, utan i stället om en omprövning av och ett
avsteg i mildrande riktning från den bedömning av det aktuella fallet
som enligt gällande bestämmelser och kompetensregler anförtrotts dessa
myndigheter. Även beslut av denna innebörd — beslut som kan karaktäriseras
som ”rättelse” av körkortsmyndigheternas avgöranden — brukar
betecknas som dispens (eller ändring i dispensväg). I det följande
hänförs också dylika ärenden till vad som benämns dispensärenden (den
vanliga formuleringen i ansökningarna är att man ”av nåd” anhåller om
viss mildring av återkallelsebeslutet).

Beträffande förfarandet i dispensärenden, varom här är fråga, saknas
bestämmelser i vidare mån än vad som stadgas i 4 § regeringsrättslagen.
Om besvär kombineras med ansökan om dispens, gäller sålunda
enligt berörda lagrum att sådan ansökan ej utgör hinder mot besvärens
prövning; dock skall RegR, sedan besvären avgjorts, avge utlåtande
över dispensansökningen. Vidare sägs att RegR, om den vid handläggning
av besvärsmål finner att något undantag skäligen bör medges från
gällande stadganden, skall underställa målet Kungl. Maj:ts prövning efter
det besvären avgjorts. — För de fall då dispensansökan inges utan
samband med besvär finns sålunda ingen motsvarighet till den för nådeärenden
gällande föreskriften att yttrande från RegR eller HD alltid
skall inhämtas, såvida ej skäl till bifall uppenbarligen saknas (§ 26 RF).

Frågan om Kungl. Maj:ts dispensgivning har tidigare vid vissa tillfällen
varit föremål för behandling i riksdagen. Av vad härvid förekommit
må i detta sammanhang anföras följande.

Vid 1924 års riksdag framställdes anmälan mot vederbörande statsråd
jämlikt § 57 riksdagsordningen, vilken anmälan avsåg att regeringen
i ett visst fall meddelat dispens från en bestämmelse i folkskolestadgan
om viss minimiålder för barns avgång från folkskolan. Enligt anmälaren
(herr Rydén) ingick denna bestämmelse — för vilken riksdagen
i anledning av framlagd proposition uttalat sig — i de konstitutiva delar
av folkskolestadgan som var av lags natur, ehuru stadgan utfärdats i
form av administrativ författning. Anmälaren hävdade att i fråga om
nämnda delar av stadgan hade, där riksdagen gjort ett bestämt uttalande,
detta betraktats som en till sitt innehåll lika klar bestämmelse,
som om den varit underställd riksdagen i lagform. I dittillsvarande
konstitutionell praxis hade därför enligt anmälaren regeringen inte ansetts
kunna, sedan riksdagen uttalat sig på sätt som skett, ensidigt i administrativ
väg dispensera från den aktuella föreskriften.

I sitt memorial i anledning av den gjorda anmälan uttalade konstitutionsutskottet
i principfrågan följande (KU 1924: 34 s. 4):

Kungl. Maj:t är otvivelaktigt befogad att meddela dispens från bestämmelser,
som tillkommit i den ordning § 89 regeringsformen angiver,
så framt ej därigenom riksdagens anslagsbeviljande myndighet eller
grundlagsenliga rätt i övrigt eller ock enskild rätt trädes för nära. Detta

KU 1971: 34

45

gäller även i det fall, att riksdagen i en eller annan form uttalat sig för
ifrågavarande bestämmelser. Det lärer icke med fog kunna göras gällande,
att denna Kungl. Maj:t befogenhet skulle blivit upphävd genom
konstitutionell praxis. Den omständigheten, att Kungl. Maj:t i allmänhet
torde hava undvikit att meddela dispens från bestämmelser, som tillkommit
i anslutning till uttalanden av riksdagen, kan icke tolkas så, att
den grundlagsenliga befogenheten för Kungl. Maj:t upphört. Då riksdagen
uttalat sig för att ett visst stadgande blir i administrativ väg utfärdat,
måste det förusättas, att riksdagen avsett, att stadgandet skall
tillämpas enligt de för administrativa författningar i allmänhet gällande
regler och sålunda även under vissa förutsättningar kunna bliva föremål
för dispens.

Med vad nu anförts om Kungl. Maj:ts befogenhet att, oavsett riksdagens
förutgångna uttalanden, dispensera från författningar, vilka utfärdats
i den ordning § 89 regeringsformen angiver, har utskottet ingalunda
velat giva uttryck åt den uppfattningen, att Kungl. Maj:t vid
handläggningen av hithörande dispensärenden skulle kunna fatta beslut
utan avseende på den mening, som från riksdagens sida uttalats. Det
torde fastmera få anses ligga i sakens natur, att, där en dylik mening
på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck, Kungl. Maj:t också, med hänsyn
till riksdagens ställning i vårt statsliv, bör så lång ske kan ställa sig
densamma till efterrättelse. Kungl. Maj:ts dispensrätt torde i sådana
fall böra komma till användning allenast då särskilda skäl föreligga.

Utskottet framhöll vidare att berörda grundsats för meddelande av
dispens borde gälla även vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen
i folkskolestadgan och att rätt till avgång från skolan endast borde medges
i sådana fall där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle
leda till obilliga konsekvenser. Emellertid hade utskottet kommit till det
resultatet att regeringen i det anmälda fallet inte kunde anses ha överskridit
de gränser som borde gälla för befogenheten att meddela dispens,
varför utskottet fann den gjorda anmälan inte föranleda någon utskottets
åtgärd. — Riksdagen beslöt efter debatt (AK 1924: 44 s. 54 o. f.) att
lägga memorialet till handlingarna.

I en interpellationsdebatt vid 1939 års riksdag diskuterades regeringens
dispenspraxis i anslutning till ett visst körkortsärende (FK 1939: 40
s. 1 o. f.). I det aktuella fallet hade en persons körkort återkallats i anledning
av att han ådömts frihetsstraff för vissa brott. Sedan han efter
att ha avtjänat viss strafftid villkorligt frigetts, hade han hos polismyndigheten
anhållit om s. k. nykterhetsintyg, ett intyg som enligt då gällande
bestämmelser skulle bifogas ansökan till KB för erhållande av
körkort. Då polismyndigheten ej fann sig kunna utfärda det begärda
intyget, anhöll personen i fråga hos regeringen om dispens från kravet
på företeende av nykterhetsintyg. Efter det KB yttrat sig över ansökningen,
förklarade regeringen att den omständigheten att sökanden av
polismyndigheten förvägrats berörda intyg ej utgjorde hinder för KB att
för honom utfärda körkort.

I interpellationen (av herr Wistrand) efterfrågades de grunder som

KU 1971: 34

46

föranlett vederbörande statsråd att tillstyrka den gjorda dispensansökningen.
I interpellationssvaret framhölls att sökandens nykterhetsförhållanden
skäligen inte bort utgöra hinder för erhållande av körkort
samt att körkortsinnehav utgjorde en av förutsättningarna för att sökanden
skulle infria de förhoppningar om att hederligen försörja sig,
på grund varav han villkorligt frigetts. Det framhölls att grunderna för
dispensen i princip varit desamma som då regeringen i vissa andra fall
av körkortsåterkallelser förklarat hinder ej möta för den sökande att
få körkortsfrågan prövad före utgången av den tid, för vilken körkort
återkallats, nämligen hänsynen till den sökandes möjlighet att försörja
sig.

I den följande debatten diskuterades bl. a. frågan om det i dispensfallet
förelegat tillräckliga skäl att — med tanke på trafiksäkerhetsintresset
— anförtro sökanden körkort med hänsyn till dennes nykterhetsförhållanden.
Interpellanten hävdade att så inte var fallet, att dispensen
avvek från bedömningen i rättspraxis och att dispenser sådana som
den ifrågavarande motverkade samhällets strävanden att uppnå hög
standard inom trafikväsendet. Vidare diskuterades frågan angående förfarandet
i det aktuella dispensärendet. Det erinrades i debatten att den
normala vägen för sökanden att få polismyndighetens beslut omprövat
var att först vända sig till KB och, om han där fick avslag, anföra besvär
hos RegR. Enligt en talare (herr Herlitz) borde dispensinstitutet
tillgripas endast då mycket starka skäl förelåg och ej förrän den normala
instansordningen prövats; den reella betydelsen härav var att dispensfrågan
kunde bedömas på ett mycket fylligare material och på
mycket mognare överväganden. I varje fall borde enligt talaren utlåtande
från RegR inhämtas så att man till grund för avgörandet kunde
lägga de erfarenheter och principer som denna instans — som skulle
vara ett värn mot godtycke inom förvaltningen — hade till sitt förfogande,
låt vara att regeringen inte var skyldig att följa utlåtandet. Och
om det förhöll sig så att gällande bestämmelser rörande avvägningen
mellan trafiksäkerhetsintresset och bilförarnas enskilda intressen, sådana
de tillämpades i RegR:s praxis, inte ansågs tillfredsställande, borde man
enligt talaren föranstalta om ändring av bestämmelserna och inte ingripa
på måfå i fall, som mera tillfälligtvis kom under regeringens
prövning.

Rörande frågan om förfarandet i dispensärenden framhölls från regeringens
sida (statsrådet Sköld) att det från formell och förvaltningsrättslig
synpunkt kanske var en riktig väg att den normala instansordningen
först prövades. Men det förekom ständigt fall, där man med
förbigående av underinstansema gick direkt till Kungl. Maj:t och i sådana
fall ersattes myndighetens beslut av yttrande från denna instans.
Att yttrande från RegR, i enlighet med praxis, inte inhämtats i det aktuella
dispensfallet hade berott på att det var uppenbart att ansökning -

KU 1971: 34

47

en skulle bifallas; en remiss hade endast medfört att ärendets avgörande
onödigtvis dragit ut på tiden. — Med anledning härav framhölls (herr
Herlitz) att det vore beklagligt att en viss praxis tillämpades hos Kungl.
Maj:t i statsrådet och en annan hos regeringsrätten i det mycket större
flertalet fall. Det vore äventyrligt för rättsordningen, för likformigheten
och rättvisan i förvaltningen att två myndigheter på det viset tillämpade
lagen i olika anda; i ett sådant läge borde lagändring genomföras.

IV. Statistiska uppgifter om dispensärenden och dispensgivning m. m.

På grundval av förteckningar, som inom kommunikationsdepartementet
förs över förekommande ansökningsärenden, har framräknats
antalet under åren 1964—1970 avgjorda ärenden som avsett ansökningar
om ändring av meddelade beslut om slutlig återkallelse av körkort
(i åtskilliga fall avser ärendena jämväl återkallelse av trafikkort,
något som i fortsättningen dock ej särskilt anmärks). Ansökningarna
har genomgående inneburit begäran att snarast möjligt återfå det återkallade
körkortet eller att få ansöka om nytt körkort inom kortare tid
än vad som angetts i återkallelsebeslutet.

Antalet sådana ärenden samt regeringsbeslutens fördelning mellan avslag
och bifall, helt eller delvis, framgår av följande tabell (där ärendenas
och beslutens fördelning mellan l:a och 2:a halvåret angetts för
varje år).

Tab. 1. Dispensärenden 1964—1970

1964	1965	1966	1967
l:a 2:a Sta	l:a 2:a S:a	l:a 2:a S:a	l:a 2:a S:a

Antal ärenden	15	19	34	19	18	37	22	17	39	37	39 76
Antal avslag	15	18	33	17	15	32	19	17	36	31	31 62
Antal bifall	0	1	1	2	3	5	3	0	3	6	8 14
Bifall i %
(runda tal)			3			14			8		18
	1968				1969				1970
	l:a	2:a	S:a		l:a	2:a	S:a		l:a	2:a	S:a
Antal ärenden	35	25	60		51	53	104		53	53	106
Antal avslag	32	19	51		42	45	87		48	53	101
Antal bifall	3	6	9		9	8	17		5	0	5
Bifall i %
(runda tal)			15				16				5

Tabellen ger vid handen att antalet årligen avgjorda ansökningar visat
en starkt stigande tendens. Från att under de första åren av perio -

KU 1971: 34

48

den ha utgjort mindre än 40 per år har antalet de sista två åren överstigit
100.

I fråga om antalet meddelade dispenser framgår att utvecklingen
varit mera oenhetlig. Under åren 1964—1966 har sålunda dispenserna
varierat mellan 1—5 och under åren 1967—1969 mellan 9—17, varefter
en mycket markant nedgång skett (under l:a halvåret 1970 gavs
sålunda endast 5 dispenser och under 2:a halvåret ingen enda dispens).
I såväl absoluta som relativa tal utvisar åren 1967—1969 de högsta
siffrorna (15—18 °/o av antalet ansökningar).

Den närmare granskningen av praxis har avsett dispensärenden som
avgjorts under de tre senaste åren. Härvid har till en början undersökts
hur de under denna period meddelade dispenserna (31 st.) fördelat sig
med avseende på återkallelsegrunderna. Fördelningen framgår av följande
tabell.

Tab. 2. Återkallelsegrunder betr. dispenser 1968—1970

1968 1969 1970 S:a

Rattfylleri 2 4 17

Rattonykterhet 14 2 7

Annan onykterhet 2 2 0 4

Vårdslöshet i trafik 2 4 0 6

Andra trafikbrott 0 2 2 4

Brott utan samband med bilkörning 2 10 3

Undersökningen har i fortsättningen begränsats till sådana dispensärenden
där återkallelsegrunden utgjorts av trafiknykterhetsbrott (rattfylleri
och rattonykterhet), annan onykterhet samt vårdslöshet i trafik.
Som framgår av föregående tabell har nämligen det övervägande flertalet
dispenser avsett körkortsåterkallelse på någon av nyss angivna
grunder. Samma återkallelsegrunder synes också vara de vanligaste i
fråga om dispensansökningar som lämnats utan bifall.

Beträffande samtliga här avsedda dispenser som meddelats under 3-årsperioden (24 st.) har genomgång skett av handlingarna i såväl återkallelseärendet
som dispensärendet. Motsvarande genomgång har därjämte
företagits i fråga om ett antal för varje år uttagna dispensärenden
där ansökningarna lämnats utan bifall.

Av de 24 fall då dispens lämnats har besluten i ett fall innehållit att
sökanden förklarats — efter det väntetiden för erhållande av nytt körkort
gått till ända — berättigad att återfå det återkallade körkortet utan
ny prövning i vanlig ordning, om ej annat ligger honom till last än vad
som utgjort återkallelsegrund.

I 20 fall har besluten innehållit att sökanden förklarats — efter kortare
återkallelsetid än vad som enligt författningen, enligt körkortsmyndighetens
beslut eller eljest enligt dess praxis utgör väntetid för erhållande
av nytt körkort — berättigad att återfå det återkallade körkortet

KU 1971: 34

49

under samma förutsättning som nyss sagts (alltså utan ny körkortsprövning
i vanlig ordning). I de återstående 3 fallen har dispensbesluten innehållit
att vad som utgjort återkallelsegrund förklarats — efter kortare
återkallelsetid än vad som angetts här ovan — ej utgöra hinder
för KB att utfärda nytt körkort (alltså efter ny körkortsprövning i vanlig
ordning).

Innehållet i dispensbesluten framgår närmare av följande tabell.

Tab. 3. Innehållet i dispensbeslut 1968—1970 där återkallelsegrunden
utgjorts av trafiknykterhetsbrott, annan onykterhet samt vårdslöshet i
trafik

Efter återkallelsetid av:
1—2 2—3 4—5	6—7	8—9	10—11 14—16
veckor mån. mån.	mån.	mån.	mån. mån.

Rattfylleri': a) återfår kör-kortet b) nytt körkort			3	1	2	1
Rattonykterhet2; a) återfår kör-kortet b) nytt körkort			2 1	2	1	1
Annan onykter-het*: återfår körkortet	2		1		1
Vårdslöshet i tra-fik*: a) återfår kör-kortet 2 b) nytt körkort	2	1 1

1 Normal väntetid synes i praxis vara 2 år.

* Normal väntetid synes i praxis vara 1—1,5 år.

3 Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen ej nedsatts under 1 år.

4 Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen nedsatts till 4—6 mån.

De i tab. 3 angivna 24 dispensfallen har analyserats från olika synpunkter.
Vad först angår dispensernas fördelning på olika yrkeskategorier
med visst uppgivet behov av körkort framgår fördelningen av
följande tabell.

Tab. 4. Dispenser enligt tab. 3: fördelning på yrkeskategorier och körkortsbehov -

1. Anställda, såsom chaufförer, försäljare o. d., med uppgivet behov av
körkort för att kunna behålla eller återgå till anställningen 12

2. Egna rörelseidkare med uppgivet behov av körkort för att kunna fortsätta
rörelsen 9

3. övriga med uppgivet behov av körkort för speciella ändamål (sjuklighet
m. m.) 3

4 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

50

Beträffande frågan i vilken utsträckning sökandena i dispensfallen
först begagnat ordinarie rättsmedel (och alltså först anfört besvär över
återkallelsebesluten hos RegR) eller anhållit om dispens direkt efter
KB:s beslut har det visat sig, att den ordinarie besvärsvägen anlitats endast
i 7 av de 24 dispensfallen. Förhållandet framgår närmare av följande
tabell.

Tab. 5. Dispenser enligt tab. 3: återkallelsebeslutet överklagat resp. ej
överklagat hos RegR

	Överklagat	Ej
	och fastställt	överklagat
Rattfylleri	2	5
Rattonykterhet	1	6
Annan onykterhet	1	3
Vårdslöshet i trafik	3	3

När det gäller körkortsmyndigheternas ställningstaganden i dispensfallen
kan först framhållas att RegR yttrat sig i endast ett fall, avseende
dispens som alternativt yrkades redan i samband med besvär över ett
återkallelsebeslut på grund av rattfylleri. I alla övriga 23 fall ingavs
separata dispensansökningar efter det att återkallelseärendet avgjorts av
KB resp. RegR. I samtliga dessa fall inhämtades yttrande av KB. Däremot
inhämtades icke i något av fallen yttrande av RegR.

I körkortsmyndigheternas yttranden har dispens avstyrkts i 20 av de

24 fallen. I återstående 4 fall har erinran ej framställts mot att återkallat
körkort återställdes eller att väntetiden för sökande av nytt körkort nedsattes.
Förhållandet framgår närmare av följande tabell.

Tab. 6. Dispenser enligt tab. 3: körkortsmyndigheternas yttranden

Avstyrkt av Avstyrkt av Ej erinran av Ej erinran av

RegR och KB KB mot kör- KB mot ned KB

kortets åter- sättning av

lämnande väntetiden

Rattfylleri 1 6

Rattonykterhet 6 1

Annan onykterhet 4

Vårdslöshet i trafik 3 12

I fråga om handläggningstiden för dispensärenden av här avsett slag
kan slutligen nämnas, att remissyttranden från KB i allmänhet synes
avges redan efter någon eller några veckor (variationer från någon dag
upp till ca 4 mån.). Prövningstiden i departementet efter avslutad remissbehandling
synes som regel uppgå till omkring en månad (variationer
från någon dag upp till ca 2 mån.). Den totala handläggningstiden
från dispensärendets anhängiggörande fram till beslut har i ett antal
närmare undersökta fall något understigit 2 månader.

KU 1971: 34

51

V. Redogörelse för dispensärenden 1968—1970

I syfte att belysa regeringens dispenspraxis i materiellt hänseende
kommer redogörelse i det följande att lämnas dels för sådana under
åren 1968—1970 meddelade dispenser där återkallelsegrunden utgjorts
av rattfylleri, rattonykterhet, annan onykterhet samt vårdslöshet i
trafik (jfr tab. 3—6 i föregående avsnitt), dels för ett antal dispensärenden
av enahanda beskaffenhet där ansökningarna lämnats utan bifall.

Ärendena har grupperats efter de olika återkallelsegrunderna. I varje
grupp redovisas först ärenden där ansökningarna helt eller delvis
bifallits och därefter ärenden där ansökningarna avslagits. I fråga om
ansökningar som bifallits upptas i förekommande fall under skilda rubriker
dels ärenden där erinran mot visst bifall ej framställts i körkortsmyndighetens
yttrande, dels ärenden där ansökningarna avstyrkts. Vidare
skiljs mellan dels dispenser enligt vilka sökanden återfår det återkallade
körkortet (således utan att behöva undergå ny prövning i föreskriven
ordning), dels dispenser enligt vilka väntetiden för ny prövning
nedsätts. I övrigt redovisas ärendena under respektive rubriker kronologiskt
efter beslutsdatum.

Beträffande referaten av de olika ärendena bör nämnas att uppgifter
om tidigare anmärkningar i körkortshänseende som regel ej
medtagits i fall då anmärkningarna ligger längre tillbaka i tiden än
10 år, liksom ej heller då det är fråga om enstaka förseelser av till synes
mera bagatellartad natur (olaga parkering o. d.). I den mån körkortsmyndigheterna
lämnat någon motivering för sina till- eller avstyrkanden
har denna motivering angetts.

Under varje exempel har gjorts vissa noteringar, bl. a. avseende de
”särskilda omständigheter” som åberopats eller eljest synes föreligga
och som eventuellt kan anses medföra att ärendet i nämnvärd grad skiljer
sig från återkallelseärenden i allmänhet. Det vanligaste skälet som
föraren i sådana ärenden åberopar är att han behöver körkortet för sitt
arbete och därmed för sin och sin familjs försörjning. Detta skäl har
följaktligen som regel ej här särskilt anmärkts; så har skett endast då
avsaknad av körkort uppgetts medföra betydande svårighet att fortsätta
egen affärsrörelse (en omständighet som synes ha beaktats i vissa dispensärenden)
eller då försörjningsplikten varit särskilt omfattande. En
annan omständighet som vanligen åberopas i återkallelseärenden är att
föraren tidigare, ofta under lång tid, kört anmärkningsfritt eller i varje
fall utan allvarligare anmärkning. Ej heller denna omständighet
har därför som regel här medtagits.

KU 1971: 34

52

I. Rattfylleri

A. Bifallna ansökningar

(samtliga avstyrkta av KB resp. RegR)

a. Körkortet återlämnat

1. Körkortsinnehavare: 42-årig försäljare, gift, 5 barn 4—17 år; körkort
sedan -61 (i fortsättningen benämns körkortsinnehavarna i referaten
med X).

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 13/12 -67; 1 mån. fäng. enligt
dom 5/3 -68. — Vid tillfället körde X sin personbil på riksväg. Vid ingången
till en kurva fördes bilen av vägen och ned i diket. X uppgav
att han några timmar tidigare förtärt 10 cl starksprit och en mellanöl.
Dagarna dessförinnan hade han också förtärt vissa spritmängder och
kände sig trött. Blodprov som togs ca 1 tim. efter körningen, visade
2,32 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 31/12 -67. X avgav
ej yttrande. Nykterhetsnämnden och polismyndigheten förordade återkallelse.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 17/4 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 11/5 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han framhöll att han var anställd vid en möbelfirma och ej
kunde ha kvar anställningen utan körkort; familjen riskerade därför att
bli ett ”socialfall”. Hans hustru hade senaste tiden vårdats för psykisk
ohälsa och tagit det skedda mycket hårt. Han åberopade intyg av arbetsgivaren,
som framhöll att X var en toppkraft som försäljare men
ej kunde placeras på annat arbete; man måste allvarligt överväga att
avskeda X om han inte återfick körkortet före försäljningssäsongens
början 1/8. Vidare åberopades intyg av en kyrkoherde som lämnade
positiva vitsord om familjen. Därjämte företeddes i ärendet läkarintyg,
enligt vilket X:s hustru vårdats på mentalsjukhus dels en period
kring årsskiftet, dels en period mars—april; hon skulle ånyo intagas i
maj. Läkaren framhöll vidare att X 15/12 -67 (två dagar efter rattfylleriet)
råkat i ett psykiskt insufficienstillstånd och remitterats till sjukhus
för vård. Enligt läkaren förelåg detta tillstånd sannolikt redan vid
rattfylleritillfället. X hade emellertid numera återhämtat sig och inget
tecken tydde längre på psykisk ohälsa.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att de skäl
som X anfört ej motiverade ett upphävande av återkallelsen, som
främst utgjorde ett skydd för andra trafikanter; ett ytterligare skäl var
att risk syntes föreligga att X ånyo råkade i psykisk obalans. KB
framhöll att vad X anfört ej kunde, med hänsyn till trafikbrottets allvarliga
art, anses innefatta tillräckliga skäl för bifall.

Kungl. Maj:t 11/7 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort efter 31/7 -68.

Not: Dispensen innebär att X återfick körkortet efter en återkallelsetid
av 7 mån.

Särskilda omständigheter: försörjningsplikt mot sjuklig hustru
och fem barn.

KU 1971: 34

53

2. Körkortsinnehavare: 73-årig pensionär, uppgift saknas i akten om
familjeförhållanden och körkortsinnehav.

Tidigare anmärkningar: uppgifter saknas.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/11 -67; villkorlig dom samt

25 db enligt dom 3/4 -68. — X uppgav att han under morgonen och
förmiddagen drack två starköl. Kvällen innan hade han druckit 20 cl
punsch. Vid 18-tiden tog han sin personbil för att hälsa på en dotter.
Vid möte med en långtradare körde han på två parkerade bilar. Blodprov,
som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,55 °/o0. Enligt läkaren
var X möjligen lätt påverkad av alkohol. — I rättegången
företeddes läkarintyg, enligt vilket X undergick ambulatorisk bestrålning
av en cancertumör i urinblåsan. Vid företagen personundersökning
erhöll han goda vitsord. Domstolen fann att frihetsberövande påföljd
ej krävdes med hänsyn till X:s ålder och sjukdom.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 4/12 -67. X framhöll
att han sedan länge hade som hobby att tillverka prydnadsföremål
av trädrötter o. d. Han disponerade ett rum för dessa arbeten i en
ort, 17 km från bostaden. Han reste dagligen dit och till skogarna däromkring
för att samla material. Han kunde inte utföra hobbyarbetet
på någon annan plats. Arbetet saknade visserligen betydelse ur försörjningssynpunkt
men han behövde det för att hålla sig i verksamhet.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 29/4 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 1/7 -68 anhöll X att återfå
sitt körkort. Han åberopade sitt behov av körkort för att kunna
fortsätta sitt hobbyarbete, som var hans helt överskuggande intresse.
Han bifogade fotografier och en tidningsartikel för att visa att hans
arbete var uppskattat och värdefullt.

Ansökningen avstyrktes av KB, enär återkallelse var obligatorisk vid
rattfylleri och synnerliga skäl för kortare väntetid än 1 år ej kunde anses
föreligga.

Kungl. Maj:t 27/9 -68 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dipensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 mån.

Särskilda omständigheter: sjuklighet + behov av körkort i terapeutiskt
syfte för pensionär.

3. Körkortsinnehavare: 36-årig byggnadsarbetare, gift, 7 barn 2—15
år; körkort sedan -53.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -66.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 21/10 -67; villkorlig dom 25/3
-68. — X hade under dagen förtärt 20—30 cl starksprit. Han hade
senaste tiden haft sömnsvårigheter och hjärtbesvär och kände sig starkt
deprimerad. Efter en dispyt med hustrun tog han på kvällen sin bil
i avsikt att köra av vägen och beröva sig livet. Under färden ångrade
han sig och körde i stället till polisstationen ”för att söka hjälp”. Han
befanns då vara kraftigt berusad, han grät och verkade starkt nedgången.
Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 1,56 °/00.
Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 23/10 -67. X framhöll
att han efter händelsen drabbats av lungblödning och viss tid
vårdats på sanatorium. Han behövde körkort dels för täta kontrollbe -

KU 1971: 34

54

sök på sjukhuset, dels för att kunna börja arbeta och inte längre ligga
socialvården till last. Han önskade därför återfå körkortet snarast
möjligt.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 3/5 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han framhöll att han nu efter 1 års återkallelsetid visserligen
kunde ansöka om nytt körkort. Av ekonomiska skäl kunde han emellertid
ej betala körskoleavgifter och övriga kostnader. Han skulle bli
friskskriven 15/12 -68 och behövde då körkort för att kunna arbeta.

I yttrande över ansökningen framhöll KB att X 11/12 -68 fått förhandsbesked
att hinder ur allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot
att utfärda nytt körkort för honom. KB avstyrkte dispensansökningen.

Kungl. Maj:t 10/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 14 1/2 mån. (av
KB:s förhandsbeslut framgår att X kunnat före dispensen erhålla
nytt körkort efter föreskriven prövning; dispensen synes följaktligen
endast avse undantag från kravet på att genomgå sådan prövning).

Särskilda omständigheter: sjuklighet + försörjningsplikt mot
hustru och sju barn.

4. Körkortsinnehavare: 30-årigt trafikbiträde, ogift, proteser på båda
benen efter olycksfall i arbete -63, invalidbil -65; körkort sedan -56.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -67.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 27/3 -68; 2 mån. fäng. enligt dom
2/7 -68 (av nåd bestämdes påföljden till villkorlig dom samt 70 db).

— Vid tillfället körde X sin invalidbil på riksväg. Två trafikanter anmälde
vid skilda tillfällen till polisen att bilen ”vinglat över hela vägen”.
X medgav viss alkoholförtäring före och under färden. Han
uppgav att han på grund av protesbyte hade värk i ena benet och känt
sig deprimerad. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter färden, visade
2,48 °/oo. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 18/5 -68. X framhöll
att han saknade klart minne av såväl alkoholförtäringen som färden; han
visste dock att han förtärt så mycket alkohol att hans omdömesförmåga
helt avtrubbats. Han hade druckit för att försöka dämpa smärtorna
i benet, som varit onormalt svåra. Det inträffade var en engångsföreteelse.
Han åberopade läkarintyg, enligt vilket det skulle vara mycket
svårt för honom att färdas till och från arbetet utan bil. Han yrkade
att väntetiden för nytt körkort skulle nedsättas till 3 mån.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 11/9 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). I besvär häröver yrkade X nedsättning av väntetiden
till 4 mån. RegR 6/12 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 10/1 -69 anhöll X att antingen återfå sitt
körkort eller berättigas omedelbart ansöka om nytt. Han åberopade förut
anförda omständigheter med tillägg att han nu tvingades använda
moped till och från arbetet, vilket medförde stora risker för förfrysningar
och förseningar.

Ansökningen avstyrkes av polismyndigheten, som framhöll att det,
frånsett den åberopade depressionen vid rattfylleriet, inte förelåg några
förmildrande omständigheter: i fråga om behovet av körkort befann

KU 1971: 34

55

sig X inte i sämre läge än andra som för sin utkomst var beroende
av körkort såsom yrkeschaufförer, handelsresande m. fl. Även KB
avstyrkte ansökningen under erinran dels att X kört uppenbart trafikfarligt
dels att X under färden medfört och förtärt alkohol dels att
blodprovet visat mycket hög alkoholkoncentration.

Kungl. Maj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 mån.

Särskilda omständigheter: invaliditet (brottet begånget under
depression till följd av smärtor på grund av invaliditeten).

5. Körkortsinnehavare: 48-årig f. d. skogsarbetare, norsk medb.,
sjukpensionerad sedan -67 p. g. a. ryggskada (75 % invaliditet), gift, 3
barn 9—11 år, bosatt i skogsbygd på gård vid byväg 5 km från samhälle;
körkort sedan -65.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/7 -68; 1 mån. fäng. enligt dom
18/3 -69. — Vid tillfället hade X färdats från sitt hem till en sjö för
att fiska. Under färden köpte han ett flertal mellanöl; han drack själv
åtskilliga och bjöd andra personer. Enligt två vittnen var han vid framkomsten
till sjön berusad, han uppträdde olämpligt och backade ned
bilen i ett dike vid parkeringsplatsen. Han uppgav att han supit sig full
p. g. a. osämja med sin hustru. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen,
visade 1,39 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 28/1 -69. X framhöll
att han p. g. a. sin invaliditet var beroende av körkort för att kunna
frakta livsmedel o. d. till hemmet. Det inträffade var en engångsföreteelse.
Han åberopade intyg från en frireligiös församling, enligt vilket
han hösten -68 ingått som medlem i församlingen och såsom kristen
slutat med all alkoholförtäring.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/4 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 21/5 -69 anhöll X att antingen återfå
sitt körkort eller få väntetiden nedsatt till 3 mån. Som skäl åberopades
vad som anförts i återkallelseärendet med tillägg att det i varje fall under
vinterhalvåret var omöjligt för X att försörja familjen utan bil,
varför familjen skulle tvingas flytta från bostaden. X åberopade vidare
intyg av ett flertal personer, som gav honom positiva vitsord.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att det fanns
anledning anta att X för framtiden skulle avhålla sig från brott av
ifrågavarande slag och att därför intet var att erinra mot att väntetiden
nedsattes under 1 år. KB avstyrkte bifall under framhållande att ett
återkallat körkort principiellt inte borde återlämnas genom dispensbeslut
och att i övrigt omständigheterna vid rattfylleriet inte kunde anses mildrande.

Kungl. Maj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda omständigheter: behov för familjeförsörjare av körkort
på grund av avlägset belägen bostad + sjuklighet (efter brottet ingått
som medlem i religiös förening).

KU 1971: 34

56

6. Körkortsinnehavare: 40-årig byggnadsarbetare, gift, 2 minderåriga
barn; körkort sedan -49.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri, vårdslöshet i trafik, smitning 4/3
-69; 1 mån. fäng. enligt dom 23/10 -69 (av nåd ändrat till villkorlig
dom). — X körde tidigt på morgonen sin hustru till BB-avdelningen
vid ett sjukhus i staden. Förlossningen skedde vid 7-tiden. Före och
under förlossningen, som gick normalt, intog X fyra tabletter pentymal.
Han kunde ej minnas om han därefter tog ytterligare tabletter.
På sjukhuset verkade han ”helt frånvarande” och avråddes av läkare
att köra bil. Enligt X mådde han illa av sjukhuslukten; han hade också
varit nära då hustrun fick lustgas. Vid 16-tiden tog han emellertid
sin personbil på sjukhusets parkeringsplats för att köra hem. Han påkörde
därvid en parkerad bil men avlägsnade sig utan att vidtaga några
åtgärder. Därefter fick han i det hala väglaget sladd på bilen i en kurva
och körde på en ledningsstolpe. Han begav sig därpå till en verkstad,
där man på grund av hans underliga uppträdande tillkallade polis. Enligt
en polisman talade X osammanhängande och gick raglande. Blodprov,
som togs ca 2 timmar efter körningen, visade ingen promille alkohol.
Däremot påvisades 0,7 mg barbitursyrederivat per 100 ml blod.
Enligt läkaren var X medelmåttigt—höggradigt påverkad av andra
stimulerande eller bedövande medel än alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 7/11 -69,
vilket beslut delgavs X 4/12. Han framhöll att han var i behov av körkort
för att kunna resa till olika arbetsplatser. Enligt nykterhetsnämnden
var X känd som en nykter och skötsam person.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/3 -70 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 22/4 -70 anhöll X att återfå körkortet
snarast möjligt. Han framhöll att det inte fanns allmänna kommunikationsmedel
för resor till och från arbetsplatserna. Han måste därför nu
anlita goda vänner. I åberopat intyg gavs honom goda vitsord av arbetsgivaren.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 17/6 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklarades X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda omständigheter: brotten begångna under omtöckningstillstånd
till följd av tablettmissbruk i samband med hustruns förlossning.

b) Väntetiden nedsatt

7. Körkortsinnehavare: 38-årig trafikbilägare, gift, 1 barn 8 år; körkort
sedan -45.

Tidigare anmärkningar: Fyra trafikförseelser 1951—55, vilket medförde
varning -55, fem domar för överskiden max.last, maxhast. m. m.
1956—63.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 18/5 -68; fäng. 1 mån. 15 dagar
enligt dom 31/10 -68. — X hade vid tillfället deltagit i ett samkväm,
varvid han under någon timme förtärt minst 20 cl starksprit. Därefter
hade han i sin trafikbil kört en person till dennes bostad, en sträcka
på ca 150 m. Han hade sedan återvänt med bilen till samkvämet och

KU 1971: 34

57

strax därefter anhållits av polis. Han uppgav att han efter körningen
förtärt ytterligare sprit. Blodprov som togs ca 1 tim. efter körningen,
visade 2,15 °/00. Med hänsyn till X:s uppgifter om spritförtäringen
kunde enligt yttrande av rättskemiska laboratoriet något bestämt
uttalande ej göras om att alkoholkoncentrationen vid körningen överstigit
1,5 °/00. Domstolen fann dock genom vittnesmål till fullo styrkt att
X var förvunnen till rattfylleri. Vid straffmätningen beaktade domstolen
å ena sidan att X var yrkeschaufför och å andra sidan att körningen
endast avsett en kortare sträcka.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 5/6 -68. X framhöll att
han hade två taxibilar och var hälftendelägare i en skolbuss. Hans hustru,
som hade trafikkort, brukade biträda honom i rörelsen. Hon väntade
nedkomst i juli -69 och måste snart sluta köra. Han hade redan måst
anställa en chaufför. Rörelsen kunde ekonomiskt ej bära kostnader för
två anställda. En avyttring av bilarna skulle ej täcka skulderna. Själv
hade han måst ta ett lagerarbete med anspråkslös lön. Han hade visserligen
handlat oförståndigt, men den ekonomiska och sociala situationen
för familjen skulle bli ohållbar, om han inte inom närmaste tiden återfick
rätten att köra bil.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 25/11 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). I skrivelse 20/12 -68 överklagade X återkallelsebeslutet
samt anhöll att av nåd återfå körkortet 1/3 -69. Han åberopade
samma omständigheter som hos KB.

Nykterhetsnämnden tillstyrkte ansökningen, då X var känd som
skötsam och arbetsam och då familjen eljest skulle få det svårt ekonomiskt.
Polismyndigheten fann i avgivet yttrande ej omständigheterna
mildrande. KB framhöll att den omständigheten att återkallelsen medförde
svåra ekonomiska och sociala följder inte kunde anses vara giltigt
skäl vare sig att nedsätta väntetiden eller att av nåd låta X återfå sitt
körkort. — RegR 21/2 -69: ej ändr. i KB:s beslut; betr. dispensansökningen
hemställdes att den måtte lämnas utan bifall (en ledamot var
skiljaktig och ansåg att tiden för nytt körkort borde bestämmas till 8
mån från omhändertagandet, dvs. till 5/2 -69; som skäl åberopades att
återkallelsen mycket hårt drabbat X:s ekonomi och att stora svårigheter
förelåg för honom att fortsätta rörelsen).

Dispensärendet: se ovan.

Kungl. Maj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): på grund av omständigheterna
i ärendet, särskilt X:s personliga förhållanden, bifalles ansökningen
på det sätt, att Kungl. Maj:t förklarar att vad X låtit komma
sig till last ej skall utgöra hinder för KB att utfärda körkort för honom.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 9 mån.

Särskilda omständigheter: körning kort sträcka + svårighet att
fortsätta egen trafikbilrörelse.

B. Avslagna ansökningar

8. Körkortsinnehavare: 20-årig bilmekaniker, ogift, sammanbor med
fästmö och ett barn; körkort sedan -66.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri m. m. 21/6 -68; villkorlig dom
samt 100 db enligt dom 28/10 -68. — Vid tillfället hade X och hans
fästmö deltagit i en fest hos några bekanta, varunder X drack ca 20
cl. Vid 23-tiden gick sällskapet ut på gatan och råkade i bråk med

KU 1971: 34

58

annan person, som misshandlades. X deltog i misshandeln genom att
utdela ett par slag. Han tilldelade också sin fästmö ett slag. Han tog därefter
sin bil, förde den över från höger till vänster sida mot ett par
personer som måste kasta sig undan för att ej bli påkörda. X körde
därefter till sin bostad, där han greps av polis. Han blev då desperat och
måste beläggas med handbojor. Blodprov, som togs ca 2 timmar efter
körningen, visade 1,30 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad
av alkohol. — X uppgav att han sedan maj -68 ordinerats vissa
lugnande tabletter. Han visste ej att han borde undvika alkohol i samband
med medicineringen. Han hade inget som helst minne av händelserna
på kvällen. Enligt läkarintyg syntes X:s starkt patologiska uppträdande
väl kunna förklaras av en individuell känslighet för tabletterna
i förening med alkohol; intet talade emot att X begått gärningarna under
inflytande av ett tillfälligt omtöckningstillstånd. Domstolen, som
fann X förfallen till anesvar för misshandel, rattfylleri, grov vårdslöshet
i trafik och våldsamt motstånd, ansåg X:s bristande kännedom om
tablettförtäringens inverkan utgöra särskilt skäl mot ådömande av frihetsberövande
påföljd. Med hänsyn till de positiva uppgifter om X som
lämnats i personundersökningen ansågs villkorlig dom vara lämpligaste
påföljd. Den borde av hänsyn till allmän laglydnad kombineras med
böter.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 24/7 -68. X framhöll
att han ej förrän vid ifrågavarande tillfälle förtärt sprit i samband med
tablettförtäringen och att han drabbats av blackout. Han kunde ej få
anställning som bilmekaniker utan körkort; han behövde också körkort i
militärtjänsten såsom uttagen till ett motorkompani. Hans ekonomi hade
nu blivit undergrävd; han hade försörjningsplikt mot fästmön och barnet.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 22/11 -68 (väntetiden
bestämdes till 1 år 2 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han åberopade de positiva vitsord som lämnats honom i rättegången
och vad i övrigt tidigare anförts.

Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad X låtit komma
sig till last.

Kungl. Maj:t 17/1 -69 (statsrådet Geijer): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda omständigheter: brotten begångna under omtöckningstillstånd
på grund av medicinering i förening med alkoholförtäring.

Jfr ex. 6.

9. Körkortsinnehavare: 21-årig takläggare, ogift, sammanbor med
fästmö, lider sedan 4 års ålder av astma; körkort sedan -68.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 8/6 -68; 1 mån. fäng. enligt dom
6/11 -68. — X stoppades vid en rutinkontroll vid 1-tiden på natten, då
han med några kamrater körde i staden. Han uppgav att han endast
druckit en mellanöl någon timme dessförinnan. Blodprov, som togs c:a
1 tim. efter körningen, visade 1,53 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad
av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 4/7 -68. X vidhöll att
han blott druckit en mellanöl, varför han ej kunde förstå analysresultatet.
Han arbetade i sin farbroders takläggningsfirma och behövde p. g. a.

KU 1971: 34

59

sin sjukdom bil för att färdas till arbetsplatserna. Intyg av läkare och
arbetsgivare åberopades.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/4 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 6/11 -68 (samma dag som domen) anhöll
X att han snarast måtte återfå sitt körkort, som han var beroende av
för sin försörjning. Han åberopade dels intyg av arbetsgivaren, enligt
vilket X måste disponera egen bil för att påräkna arbete, dels intyg av
läkare som framhöll att X måste ständigt medicinera och att takläggningsarbete
var gynnsamt med hänsyn till hans sjukdom; annat lämpligt
arbete fanns ej inom orten, varför X nu var arbetslös.

Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten under åberopande att förmildrande
omständigheter ej kunde anses föreligga. Även KB avstyrkte.

Kungl. Maj:t 21/3 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 9 mån.

Särskilda omständigheter: sjuklighet.

Jfr ex. 2.

10. Körkortsinnehavare: 48-årig byggnadsarbetare, gift, 3 barn 14, 17
22 år; körkort sedan -56.

Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -60.

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 1/2 -70; 1 mån. fäng. enligt dom
13/3 70. — X låg sedan 9/12 -69 i hemskillnad och hade på grund därav
blivit deprimerad. Han hade tänkt på att beröva sig livet genom att köra
av vägen. Under dagen och kvällen före händelsen drack han tillhopa
10—15 cl starksprit, enligt uppgift för att få kurage att ta sitt liv (i
X:s plånbok fanns ett brev till hans försäkringsbolag, i vilket X uppgav
att han avsiktligt berövat sig livet). Han ändrade sig dock under
kvällens lopp. Efter besök hos en bekant blev han vid 2-tiden på natten
stoppad av polis på grund av sitt körsätt (sladd i varje sväng). Blodprov,
som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,42 °/00. På polisstationen
grät X och uttalade leda vid livet. Enligt läkaren var han lätt påverkad
av alkohol. Domstolen fann bl. a. genom vittnesmål rattfylleri styrkt.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 1/2 -70. X framhöll att
han dagligen behövde körkort för transport av verktyg och material
mellan olika arbetsplatser. Han hade under hemskillnadstiden underhållsplikt
till två barn med 500 kr/mån. Händelsen hade sin grund i hans
depression.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 25/5 -70 anhöll X att återfå
körkortet. Han uppgav att anledningen till hans depression numera var
ur världen, sedan makarna försonats och han åter flyttat hem. Han åberopade
intyg av läkare som han besökt kort tid efter händelsen bl. a.
för nervösa besvär; enligt läkaren var det sannolikt att besvären varat
avsevärd tid. Vidare åberopades intyg av arbetsgivaren, som gav X
goda vitsord och styrkte hans uppgifter om körkortsbehov.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 mån.

Särskilda omständigheter: brottet begånget under depressionstillstånd
i samband med hemskillnad.

Jfr ex. 4 och 6.

KU 1971: 34

60

11. Körkortsinnehavare: 50-årig advokat, gift, 2 barn 15 och 18 år;
körkort sedan -37.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 15/5 -69; 1 mån. fäng. samt suspension
under 3 mån. från befattning som auditör enligt dom 16/6 -69.

— Ett par månader före händelsen hade X:s hustru, efter flera års
söndring, flyttat från hemmet och framställt hårda ekonomiska krav.
X blev på grund härav deprimerad och led av sömnsvårigheter. På
eftermiddagen och kvällen före händelsen, som ägde rum en söndag,
drack han sammanlagt 15—20 cl starksprit. Han låg vaken större delen
av natten. Han gick upp en kort stund på morgonen men lade sig åter
till sängs. Vid 13-tiden gick han upp och klädde sig. Vad som dessemellan
förekommit kunde han ej erinra sig. Han körde därefter med sin
bil till kontoret. Under återfärden till hemmet observerades han av en
polis, eftersom han körde vingligt. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter
körningen, visade 1,96 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad
av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 15/5 -69. X framhöll
att han på morgonen eller förmiddagen före körningen tydligen förtärt
alkohol, ehuru han var helt omedveten därom. Han åberopade intyg
av läkare som sedan länge kände honom. Enligt intyget var X vid
händelsen djupt deprimerad; det var fullt medicinskt förklarligt att han
råkat ut för en black-out. X framhöll vidare att han bedrev en framgångsrik
advokatverksamhet men hade stora omkostnader. Genom
förlust av körkort måste verksamheten starkt begränsas och kunde medföra
att han måste avskeda personal. Han åberopade intyg av två kolleger
som gav honom mycket goda vitsord. Han anhöll om kortast möjliga
återkallelsetid under framhållande att en förare ej borde vara diskvalificerad
under längre tid än hans farlighet kunde anses bestå.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 9/9 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej (dispensansökningar av X avslogs
30/1 -70 och 3/4 -70).

Dispensärendet: Sedan X i juni och juli -70 hos KB anhållit om nytt
körkort (med företeende av föreskrivna handlingar), förklarade KB i
beslut 23/7 och 24/9 -70 att alltför kort tid förflutit från rattfylleribrottet
för att det med tillräcklig säkerhet kunde antas att X uppfyllde
kraven på förare av körkortspliktigt fordon. X anhöll därefter hos
Kungl. Majit i ansökan 10/9 -70 att få erhålla körkort. Han åberopade
vad som tidigare anförts.

KB framhöll att särskilda skäl för bifall ej kunde anses föreligga.

Kungl. Maj. t 23/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 17 mån.

Särskilda omständigheter: brottet begånget under depressionstillstånd
i samband med hemskillnad + svårighet att fortsätta egen
advokatrörelse.

Jfr ex. 6 och 7.

KU 1971: 34

61

II. Rattonykterhet

A. Bifallna ansökningar

a. Körkortet återlämnat
(ej erinran av KB)

12. Körkortsinnehavare: 26-årig chaufför, ogift, underhåll till ett barn

u. ä., körkort sedan -60.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 13/6 -67; 60 db enligt dom
22/11 -67. — X körde vid 22-tiden en lastbil i stadstrafik. Han stoppades
då bilens bakre belysning ej var tänd. X uppgav att han under
dagen druckit två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter
körningen, visade 1,23 °/00. Enligt läkaren var X sannolikt lätt påverkad
av alkohol.

Aterkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 22/7 -67. X framhöll
att han arbetat som billots hos ett transportföretag, där han nu tillfälligt
omplacerats som bilmontör, ett arbete som han ej var utbildad för. Han
anhöll att återfå körkortet snarast möjligt.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/1 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 28/2 -68 anhöll X att återfå
körkortet. Han framhöll att han blivit uppsagd av arbetsgivaren, som
inte längre hade råd att ha honom kvar som extrahjälp utan körkort.
Han hade fått en respittid på tre veckor och måste därefter söka socialhjälp.
Uppgiften om uppsägningen vitsordades i intyg av arbetsgivaren,
som gav X goda vitsord.

I yttrande över ansökningen förklarade sig KB, med hänsyn till vad
som upplysts rörande X:s anställningsförhållanden, ej vilja motsätta
sig en förkortning av väntetiden till förslagsvis 10 mån.

Kungl. Maj:t 13/6 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 11 mån. (beslutet
ej utlöst av X som enligt uppgift avflyttat till okänd adress; den aktuella
anställningen synes följaktligen ha upphört före dispensbeslutet;
enligt ansökningen skulle den också upphöra redan i mars, om han ej
dessförinnan fick körkort).

Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet
körkortsbehov).

(avstyrkta av KB)

13. Körkortsinnehavare: 51-årig försäljare, gift 2 barn 16—18 år, körkort
sedan -35

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 15/2 -68; 60 db enligt dom
26/4 -68. — X uppgav att han under dagen då han körde bilen i sitt arbete
som försäljare av radio- och TV-apparater, förtärt två mellanöl.
Kvällen innan hade han druckit ca 30 cl starksprit. Han stoppades av
polis efter inkommen anmälan av en kund till X, med vilken han kommit
i dispyt. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade
0,78 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol.

Aterkallelseärendet: X åberopade den långa tid varunder han kört
bil utan väsentlig anmärkning. Han hade under år 1967 genomgått tre

KU 1971: 34

62

operationer för urinvägsbesvär och under större delen av året varit sjukskriven.
Hans hustru och barn var ekonomiskt beroende av honom.
Han kunde ej få annat arbete utan körkort, en återkallelse skulle vara en
personlig och ekonomisk katastrof.

KB återkallade körkort interimistiskt 15/5 -68 (delgivet 1/7 -68) och
slutligt 19/8 -68 (väntetiden nedsattes till 9 månader). Besvär anfördes.
Reg. R. 25/10 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 3/12 -68 anhöll X att påföljden måtte
stanna vid varning. Han åberopade tidigare anförda omständigheter samt
intyg av arbetsgivaren och av en bekant som var nämndeman. I intygen
vitsordades X:s allmänna skötsamhet och behov av körkort för sin
utkomst.

Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad i ärendet förekommit.

Kungl. Maj.t 24/1 -69 (statsrådet Geijer) med hänsyn till tre i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 mån. (väntetiden
hade av KB nedsatts till 9 mån.)

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + mycket lång tids
anmärkningsfri körning.

14. Körkortsinnehavare: 48-årig köpman, gift, 1 barn; körkort sedan
-40.

Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -66; överskriden max.
hast. -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/2 -68; 30 db enligt dom
15/10 -68. — X körde vid 18-tiden en personbil i stadstrafik. Han
påkörde bakifrån en taxibil, som stannat för att släppa fram annat fordon.
X uppgav att han under dagen förtärt två mellanöl. Blodprov,
som togs ca 2 timmar efter körningen, visade 0,50 °/00. Enligt läkaren
var X mycket lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 22/11 -68,
vilket beslut delgavs X 13/1 -69. X framhöll att han sedan ett par
år drev en grossiströrelse och därvid måste ha bil för kundbesök och
leveranser. Han skötte firman ensam. Han hade ådragit sig betydande
skulder och hade hustru och barn att försörja. Promillehalten var på
gränsen för det straffbara.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/3 -69 (väntetiden
nedsattes till 6 månader från 13/1 -69).

Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 12/4 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet
måtte ändras till att avse varning. Han åberopade förut anförda omständigheter
med tillägg att rörelsens lönsamhet avsevärt nedsjunkit under
de tre månader varunder han saknat körkort.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 29/5 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 4 1/2 mån. (väntetiden
hade av KB nedsatts till sex månader).

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + svårighet att utan
körkort fortsätta egen grossiströrelse.

KU 1971: 34

63

15. Körkortsinnehavare: 30-årig fastighetsmäklare, gift, 2 barn 3—7
år, körkort sedan -56.

Tidigare anmärkningar: Överskriden max. hast. -63 och -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 7/3 -68; 50 db enligt dom
21/11 -68. — X hade på kvällen besökt restaurant, där han uppgav
sig ha druckit endast två mellanöl. Han körde hem från restauranten
vid 3-tiden på morgonen och stoppades då av polis på grund av hög
hastighet. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade
1,24 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Invändning
av X att någon måste ha hällt starksprit i hans ölglas på restauranten
lämnades av domstolen utan avseende.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 18/3 -68. X framhöll
att han sedan -65 drev egen rörelse med tre anställda. Han måste ha
körkort i sitt arbete, eljest var han tvungen att avskeda personal och
kanske avyttra rörelsen.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 28/1 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej. — På ansökan av X om förhandsbesked
fann KB 28/3 -69 hinder för det dåvarande föreligga att
utfärda nytt körkort.

Dispensärendet: I ansökan 20/5 -69 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han åberopade sitt behov av körkort i sin rörelse, som han med svårighet
kunnat hålla flytande. Han hade trott att han kunde få nytt körkort
efter 1 år.

Den bästa tiden för hans verksamhet var på våren och försommaren.
Han åberopade flera intyg av personer, som vitsordade hans personliga
skötsamhet.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att hinder ur
allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot att X erhöll körkort. KB
avstyrkte ansökningen under framhållande att enligt KB:s praxis
en tid av 1 1/2 år borde förflyta innan nytt körkort utfärdades (efter
rattonykterhet p. g. a. 0,8—1,5 °/oo)-

Kungl. Maj:t 10/7 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i ärendet föreliggande
omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 16 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva egen
rörelse som fastighetsmäklare.

16. Körkortsinnehavare: 62-årig lantbrukare, ogift; körkort sedan -27.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 20/3 -69; 40 db enligt dom
4/9 -69. — Vid tillfället körde X lastbil på en länsväg och stoppades
vid 16-tiden i rutinkontroll. Han uppgav att han under dagen druckit
två pilsner och två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen,
visade 0,80 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 17/4 -69. X framhöll
att han ensam skötte sin gård med 10—12 djur. Han bodde tillsammans
med sin 90-årige far. Han hade ordinerats att dricka pilsner på
grund av urinbesvär. Han behövde körkort för gårdens skötsel. — Nykterhetsnämnden
framhöll att X förklarat sig ämna sluta att dricka öl
och att det därför kunde ”i bästa fall räcka med varning”.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 7/10 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

KU 1971: 34

64

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet
måtte ändras till att avse varning. Han framhöll att alla körslor
på gården skedde med lastbil och traktor. Han köpte och sålde produkter
i orter som låg 1—2 mil från gården. Han kunde inte leja arbetskraft
och någon buss gick ej förbi gården. Han hade haft körkort i
42 år utan tidigare anmärkning.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 19/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 8 mån.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + mycket lång tids
anmärkningsfri körning + svårighet att utan körkort sköta eget jordbruk.

17. Körkortsinnehavare: 50-årig chaufför, gift, 3 barn 15—19 år; körkort
sedan -39.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 17/9 -69; 35 db enligt dom
3/2 -70. — Efter att ha arbetat ett par timmar på morgonen fick X
ledigt, eftersom det var hans 50-årsdag. Han köpte två starköl, som han
förtärde i hemmet under förmiddagen. Vid 17-tiden körde han tillsammans
med sin hustru till en affär i staden för att handla för ett presentkort,
som han fått som födelsedagsgåva av arbetsgivaren. Han hade
inte velat köra efter ölförtäringen, men hustrun hade proponerat. Vid
framkomsten till affären parkerade han bilen snett mot trottoaren, vilket
iakttogs av polis. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen,
visade 0,81 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 17/10 -69. X synes ej
ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 2/3 -70 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 17/3 -70 anhöll X att väntetiden
måtte nedsättas till 6 mån. Han framhöll att han hos sin arbetsgivare
— en byggnadsfirma — omplacerats till grovarbete, vilket medförde
en löneminskning med ca 400 kr/mån. Arbetet var alltför tungt,
då han varit lungsjuk och led av ryggbesvär. Även hans hustru var
sjuklig. Det inträffade var en engångsföreteelse, beroende på speciella
omständigheter. — Enligt arbetsgivaren skulle X återanställas som
chaufför, så snart han fick körkort; han var omtyckt och skötsam i
arbetet.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att skäl saknades
att ge X körkort redan efter 6 månader. KB framhöll att vad
X anfört inte utgjorde synnerliga skäl att nedsätta väntetiden under
1 år, varför ansökningen avstyrktes.

Kungl. Maj:t 27/5 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 månader. Särskilda
omständigheter: låg promillehalt + sjuklighet + mycket lång tids
anmärkningsfri körning.

KU 1971: 34

65

b) Väntetiden nedsatt
(avstyrkt av KB)

18. Körkortsinnehavare: 35-årig traktorägare, gift, 4 minderåriga
barn; körkort sedan -51.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 21/8 -69; 60 db enligt dom
29/10 -69. — X besökte på kvällen en danstillställning, där han strax
före hemfärden drack en starköl. Han stoppades vid rutinkontroll.
Blodprov, som togs 1/2 timme efter körningen, visade 0,96 °/00. Enligt
läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 8/9 -69. X framhöll
att han utförde beställningsarbeten med två traktorer. Han utförde
arbeten 10 mil från hemmet och behövde därför körkort. Hans hustru
hade t. v. kört honom till arbetsplatserna. Han hade vid tillfället varit
deprimerad, bl. a. beroende på att en av hans traktorer gått sönder;
detta var antagligen förklaringen till promillehalten. — Nykterhetsnämnden
förordade varning, då X för familjens försörjning var helt
beroende av körkort.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 19/1 -70 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 27/1 -70 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han åberopade förut anförda skäl.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 10/4 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklarar Kungl. Maj:t att
vad X låtit komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att utfärda
körkort för honom.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 månader.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva egen
traktorrörelse + försörjningsplikt mot hustru och fyra barn.

B. Avslagna ansökningar

(avstyrkta av KB)

19. Körkortsinnehavare: 29-årig chaufför, gift, 3 minderåriga barn;
körkort sedan -65.

Tidigare anmärkningar: Skyddstillsyn p. g. a. stöld m. m. -67.

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 3/5 -69; 60 db enligt dom
22/9 -69. — X skulle under natten med lastbil avhämta gods i en
stad. Han stoppades vid rutinkontroll. Han uppgav att han under kvällen
druckit två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen,
visade 0,80 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 25/6 -69. X synes ej ha
yttrat sig. Nykterhetsnämnden hade ingen anmärkning mot X och förordade
varning.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/10 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 8/11 -69 anhöll X att återfå körkortet.
Han framhöll att han på grund av skador i vristen ej kunde arbeta
annat än som chaufför. Förlorade han körkortet, måste familjen bli socialfall.

Ansökningen avstyrktes av KB.

5 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

66

Kungl. Maj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 månader.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt.

Jfr ex. 12, 13 och 14.

20. Körkortsinnehavare: 45-årig pianostämmare, gift, tre barn + två
barn u. ä.; körkort sedan -45.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: rattonykterhet 1/8 -69; 30 db enligt dom 26/1
-70. — Vid 17-tiden körde X personbil i stadstrafik. Han uppgav att
han under förmiddagen druckit 5 cl sprit och en mellanöl. Han stoppades
då bilen framfördes mycket sakta och osäkert. Blodprov, som
togs 1 timme efter körningen, visade 0,54 °/00. Enligt läkaren var X ej
påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: X synes ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet 26/2 -70, vilket beslut delgavs 9/4 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 29/4 -70 anhöll X att återkallelsebeslutet
måtte ändras till att avse varning. Han framhöll att han i sitt arbete
som pianostämmare behövde körkort för resor till olika arbetsplatser
och för transport av material. Under 27 år hade han dagligen kört bil
i stort sett utan anmärkning (enligt i dispensärendet företett registerutdrag
ådömdes X 10/3 -70 50 db för vårdslöshet i trafik m. m. 7/2
-69; upplysning saknas om de närmare omständigheterna). Han åberopade
vidare den låga promillehalten och sin betungande försörjningsbörda.
En körkortsåterkallelse skulle innebära ekonomisk katastrof.

KB avstyrkte bifall, då sådana omständigheter ej förelåg att nåd borde
ifrågakomma.

Kungl. Maj:t 29/6 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 1/2
mån.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt + svårighet att fortsätta
egen rörelse + försörjningsplikt mot hustru och fem barn.

Jfr ex. 1, 7, 12—16 och 18.

21. Körkortsinnehavare: 28-årig köpman, ogift; körkort sedan -60.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/11 -69; 60 db enligt dom
27/2 -70. — X hade tagit några dagars ledigt för att vila upp sig
på en turiststation. Han besökte på kvällen ett par restauranger i närheten
och drack där två sejdlar starköl. Vid återfärden på natten stoppades
han i poliskontroll, då han färdades för fort i det hala väglaget.
Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,20 °/00. Enligt
läkaren var X lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 3/12 -69. X framhöll
att han drev en grossiströrelse. Han skötte själv försäljningen och
reste 4—5 000 mil årligen. — Nykterhetsnämnden framhöll att X var
känd som nykter och skötsam.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes ej.

KU 1971: 34

67

Dispensärendet: I ansökan som inkom 14/5 -70 anhöll X att snarast
återfå körkortet. Han framhöll att han i rörelsen endast hade anställt
ett lagerbiträde, varjämte hans åldrige far hjälpte till med enklare sysslor.
Han skötte själv all försäljning och bokföring och hade ej råd att
anställa någon försäljare. Återkallelsen av körkortet betydde ruin för
hans firma, som han arbetat upp sedan år 1965. Han hade blivit överansträngd
och därför på läkares inrådan rest till turiststationen för att
vila. Att han kört bil efter alkoholförtäring hade berott på tillfälligt nedsatt
omdömesförmåga.

KB framhäll att kortare återkallelsetid än 1 år ej borde ifrågakomma,
varför ansökningen avstyrktes.

Kungl. Maj:t 15/7 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 månader.

Särskilda skäl: svårighet att utan körkort fortsätta egen grossiströrelse.

Jfr ex. 7, 12, 15 och 18.

22. Körkortsinnehavare: 57-årig mätningsman, gift, ej barn; körkort
sedan -59.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 12/1 -70; 40 db enligt dom
12/3 -70. — Under dagen för händelsen drack X tillhopa fyra mellanöl
(föregående lördag och söndag hade han bevistat en utbildningskurs,
varunder han förtärt avsevärda mängder starksprit). På hemvägen blev
han vid 20-tiden stoppad av polis, då bilen efter sladd fördes upp på
gångbanan (enligt uppgift beroende på punktering). Blodprov, som togs
ca 1 1/2 timme efter körningen, visade 0,57 °/00- Enligt läkaren var X
sannolikt lätt påverkad av alkohol.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 18/6 -70, vilket
beslut delgavs X 23/7. X framhöll att han för sitt arbete var helt
beroende av bil; han var mätningsman och måste förflytta sig långa
sträckor mellan olika byggnadsplatser. Han åberopade vidare den låga
promillehalten och att han tidigare kört bil prickfritt under lång tid.
Han anhöll att påföljden måtte stanna vid varning.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/8 -70 (väntetiden
nedsattes till 9 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 7/9 -70 anhöll X att återfå körkortet.
Han åberopade samma omständigheter som i återkallelseärendet.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj. t 16/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 3 mån.

Särskilda omständigheter: låg promillehalt.

Jfr ex. 14.

III. Annan onykterhet

A. Bifallna ansökningar

(samtliga avstyrkta av KB; dispenserna avser återfående av körkort)

23. Körkortsinnehavare: 37-årig köpman, gift, 5 minderåriga barn;
körkort sedan -49.

Tidigare anmärkningar: Varning -59 p. g. a. flera smärre trafikförseelser;
ny varning -66 p. g. a. flera smärre trafikförseelser samt ett

KU 1971: 34

68

fylleri -65; körkortet återkallat i april -67 p. g. a. tre fyllerier i juni,
oktober och december -66. Dispens söktes. Kungl. Maj:t förklarade
30/6 -67 X berättigad att återfå körkortet med hänsyn särskilt till
körkortets betydelse för X:s försörjningsplikter och till hans personliga
förhållanden i övrigt. — I nämnda återkallelseärende upplystes att
X sedan -65 bedrev viss rörelse, i vilken han måste använda lastbil.
Han hade haft alkoholproblem och gick under läkarbehandling.
Enligt läkaren gick X in för att sköta sig och borde ges en chans att
behålla körkortet, som var nödvändigt i hans rörelse; en omprövning
av körkortet kunde ske inom ett halvår.

Den aktuella förseelsen: Fylleri 15/10 -67; 50 kr. enligt strafföreläggande,
godkänt 23/11 -67. — X anträffades på förmiddagen berusad
på allmän plats i sin hemstad, därvid en flaska spritdrycker togs
i beslag. Enligt X hade han dagen innan fått besök av en bekant,
därvid spritförtäring förekom. Den aktuella dagen hade han tillsammans
med sin gäst gått ut på staden. Han förtärde 4 cl sprit och två
öl. De kom därefter i gräl med ett par andra personer, varvid polis
ingrep.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i februari -68. X framhöll
att han hade för avsikt att helt avstå från spritdrycker. — Nykterhetsnämnden
förordade varning; det framhölls bl. a. att X uppenbarligen
hade alkoholproblem men att han skött sig utan anmärkning från december
-66 till oktober -67. Också polismyndigheten förordade varning
under framhållande att X för sin försörjning var beroende av körkort
och att han ej gjort sig skyldig till onykterhet i samband med bilkörning.

KB återkallade körkortet 7/5 -68, vilket beslut delgavs X 17/5 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 24/5 -68 anhöll X att återfå körkortet.
Han åberopade sitt behov av körkort för att driva sin rörelse samt sin
stora försörjningsbörda. Vidare åberopades läkarintyg, enligt vilket X
var en psykiskt känslig person som tenderar att råka i insufficienstillstånd
vid påfrestningar som berörde familjens existens; han hade i det
aktuella läget reagerat så pass svårt att han måst sjukskrivas.

I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att X ej
borde betros med innehav av körkort med hänsyn till de upprepade
fylleriförseelserna under senare år (det antecknades att X anträffats
berusad på enskilt område 12/4 -68). Även KB avstyrkte bifall under
framhållande att X genom fylleriförseelsen i oktober -67 missbrukat
det förtroende som visats honom genom Kungl. Maj:ts beslut 30/6 -67.

Kungl. Maj:t 5/7 -68 (t.f. regering): med den motivering som angetts
i beslutet 30/6 -67 förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta egen
skrothandelsrörelse + försörjningsplikt mot hustru och fem barn +
föremål för nykterhetsvårdande åtgärder.

24. Körkortsinnehavare: 40-årig glasmästare, gift, 8 barn 4—15 år,
uppgift saknas i akten om körkortsinnehav utöver vad som anges nedan.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -58, -62 (2 ggr) och -67; rattfylleri
-61; hemfridsbrott under alkoholpåverkan -64; nytt körkort efter återkallelse
(okänt när) utfärdat i mars -67.

KU 1971: 34

69

Den aktuella händelsen. Förordnande av KB 15/11 -67 om X:s
intagning på alkoholistanstalt, enär X befanns vara hemfallen åt
alkoholmissbruk och till följd därav grovt brista i sina plikter mot sin
familj; anstånd med verkställigheten medgivet av nykterhetsnämnden
12/12 -67.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 20/11 -67,
vilket beslut delgavs X 6/12 -67. X framhöll att han oundgängligen
behövde använda bil i sin rörelse för godstransporter och besök
på olika arbetsplatser. Han gick nu under behandling på alkoholpoliklinik.
Enligt åberopat läkarintyg var det ur medicinsk synpunkt ytterligt
olämpligt att återkalla körkortet som X var beroende av för sin
försörjning. — Nykterhetsnämnden föreslog att körkortet ej återkallades,
om ej X återföll i alkoholmissbruk; han hade såvitt känt skött sig
utan anmärkning sedan sept. -67.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/1 -68 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes. RegR 5/4 -68: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 7/6 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han framhöll att han de senaste månaderna anställt chaufför
men att hans ekonomi därigenom blivit undergrävd och att han kanske
måste slå igen sin rörelse. I åberopad skrivelse framhöll nykterhetsnämnden
att socialhjälp utgått till familjen sedan febr. -68 och att
nämnden tillstyrkte ansökningen.

I avgivet yttrande framhöll länsnykterhetsnämnden att X, som enligt
verkställd utredning använt alkohol mycket måttligt under övervakningstiden,
inte borde få körkort på ännu någon tid. KB framhöll
att avsevärd tid borde förflyta innan en person, som förlorat sitt körkort
på grund av onyktert levnadssätt, ånyo kunde betros med körkort.
Enligt KB syntes X ha svårt att avstå från spritförtäring, varför stor
risk förelåg att han återföll i onyktert levnadssätt; ännu en tid borde
förflyta innan han återfick körkort.

Kungl. Maj:t 25/10 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad
återfå sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 1/2 mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta
egen rörelse + försörjningsplikt mot hustru och åtta barn + föremål för
nykterhetsvårdande åtgärder.

25. Körkortsinnehavare: 48-årig garagevakt (uppgift om familjeförhållanden
saknas); körkort sedan -38.

Tidigare anmärkningar: Fylleri -59; varning p. g. a. fylleri -65; ny
varning 31/5 -68 p. g. a. fylleri i september -67.

Den aktuella förseelsen: Fylleri på kvällen 23/5 -68 vid polisstation
(uppgift om närmare omständigheter saknas); 50 kr. enligt strafföreläggande,
godkänt 24/6 -68.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i november -68. X framhöll
att han kört bil i över 30 år utan någon väsentlig trafikanmärkning.
Han var sedan -66 anställd vid ett bilprovningsföretag och hade
dessförinnan under 20 år varit garagemästare hos en motororganisation.
Han hade de bästa vitsord av sina arbetsgivare. — Nykterhetsnämnden
hade sig ej bekant någon anmärkning utöver fylleriförseelsema.
Nämnden förordade återkallelse.

KU 1971: 34

70

KB återkallade körkortet 20/1 -69, vilket beslut delgavs X 4/3 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 24/3 -69 anhöll X att återfå körkortet.
Han framhöll att han för sitt arbete var beroende av körkort. Fylleriförseelserna
hade inträffat med långa mellanrum och ej haft samband
med bilkörning; den sista förseelsen hade skett, innan den senaste varningen
delgetts honom. Han åberopade intyg av nuvarande och föregående
arbetsgivare, vilka gav honom goda vitsord och framhöll att han
aldrig uppträtt onykter i arbetet.

KB avstyrkte bifall under framhållande att X ej befann sig i annan
situation än andra personer som ej uppfyllde kraven för körkortsinnehav.

Kungl. Maj:t 5/6 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 3 mån.

Särskilda omständigheter: mycket lång tids anmärkningsfri körning.

26. Körkortsinnehavare: 63-årig målare, gift; körkort sedan -31.

Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -65.

Den aktuella förseelsen: Fylleri 27/10 -68; 50 kr. enligt godkänt föreläggande
av ordningsbot s. d. Närmare omständigheter vid fylleriet ej
kända.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69, sedan nykterhetsnämnden
yttrat sig. Nämnden framhöll att det vid undersökning framgått
att X var periodsupare. Långa tider kunde han helt avstå från
alkohol men vissa perioder drack han dagligen. Under perioderna sjukskrev
han sig och visade sig ej på arbetsplatsen. ”Två av nämnden
hörda personer, som kände X väl”, ville enligt nämnden ej rekommendera
honom till körkortsinnehav. Nämnden förordade varning. —
X framhöll att han behövde körkort, då han hade långa resor till
sina arbetsplatser. Han led av reumatism och dåliga nerver (omständigheterna
ej närmare klarlagda).

KB återkallade körkortet 30/5 -69, vilket beslut delgavs X 6/6 (ej
nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 16/6 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet
måtte ändras till att avse varning. Han framhöll att han
numera var absolutist. — X:s hustru, som var förvärvsarbetande,
uppgav i en skrivelse att hon och en vuxen son tydligen var de av nykterhetsnämnden
åberopade uppgiftslämnarna. De hade upplyst om
X:s periodmissbruk men inte sagt att de ej ville rekommendera honom
till körkortsinnehav. Tvärtom hade de sagt att de ej ville medverka
till att han förlorade körkortet. Hustrun hoppades att X skulle
återfå sitt körkort. — Nykterhetsnämnden framhöll att i stort sett
samma uppgifter om X framkommit som tidigare. Han hade vistats
på annan plats till i juni -69 och syntes därefter ha skött sig anmärkningsfritt
i nykterhetshänseende; varning förordades liksom tidigare.

Ansökningen avstyrktes av KB under framhållande att det utretts att
X periodiskt missbrukade alkohol.

Kungl. Maj:t 5/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

KU 1971: 34

71

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån.

Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet
körkortsbehov).

B. Avslagna ansökningar

(avstyrkta av KB)

27. Körkortsinnehavare: 40-årig köpman, gift, försörjningsplikt mot
åldrig fader; körkort sedan -64.

Tidigare anmärkningar: Fylleri 13/3 -68, vilket medförde varning
22/8 -68 (före körkortets utfärdande flera fyllerier 1955—60 jämte
andra förseelser).

Den aktuella förseelsen: Fylleri 14/11 -68; böter 50 kr. enligt föreläggande
av ordningsbot s. d. (närmare omständigheter ej kända).

Återkallelseärendet: I infordrat yttrande framhöll nykterhetsnämnden
att X var för sitt arbete beroende av körkort, varför nämnden
förordade varning. Även polismyndigheten förordade varning då förseelsen
kunde bedömas som en engångsföreteelse. Länsnykterhetsnämnden
anförde att det vid utredning framkommit att X stundom
förtärde alkohol i hemmet då han blev bjuden av bekanta; något varaktigt
alkoholmissbruk hade dock ej kunnat konstateras. Då det fanns
anledning anta att X skulle låta sig rättas förordade nämnden, trots
att han ganska nyligen fått varning, att ny varning meddelades. —
X framhöll att han aldrig använde alkohol i arbetet eller eljest vid
bilkörning. Han var helt beroende av körkort i sin rörelse.

KB återkallade körkortet genom beslut 22/5 -69, vilket delgavs X
13/6 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 12/9 -69 anhöll X att omedelbart få
ansöka om nytt körkort. Han åberopade förut anförda omständigheter
jämte intyg av två köpmän, som förklarade att de aldrig sett X påverkad
av alkohol. Han framhöll också att både hans hustru och far
var sjukliga.

Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till X:s misskötsamhet
i nykterhetshänseende.

Kungl. Maj.t 30/10 -69 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 1/2
mån.

Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta
egen rörelse.

Jfr ex. 23, 24 och 26.

28. Körkortsinnehavare: 21-årig byggnadssnickare, ogift; körkort
sedan -67,

Tidigare anmärkningar: Fylleri 22/6 -68, vilket medförde varning
15/1 -69.

Den aktuella förseelsen: Fylleri 11/4 -69; 12 dagars disciplinbot
enligt beslut 17/4 -69. — Såsom värnpliktig hade X uppträtt berusad
å allmän plats i stad i samband med ”muckarskiva”.

Återkallelseärendet: X synes ej ha yttrat sig. Nykterhetsnämnden
framhöll att X fått enbart goda vitsord och i sitt arbete hade daglig
användning av bil. Nämnden förordade varning.

KB återkallade körkortet genom beslut 2/9 -69, vilket delgavs X
20/10 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

KU 1971:34

72

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69 anhöll X ”om nåd”. Han
framhöll att han var försörjningspliktig mot sin mor, som nyss blivit
änka, och att han i sitt arbete hade stort behov av körkort.

Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten, som framhöll att fylleriförseelsen
ej var en engångsföreteelse. Även KB avstyrkte.

Kungl. Majit 13/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån.

Särskilda omständigheter: förseelsen begången i samband med
”muckarskiva”.

Jfr ex. 25 och 26.

29. Körkortsinnehavare: 51-årig bilförsäljare, gift, 3 minderåriga
barn; körkort första gången -37.

Tidigare anmärkningar: Körkortet återkallat -59 pga rattfylleri; nytt
körkort -60; fortköming -63.

Den aktuella händelsen: Nykterhetsnämnden beslöt 23/10 -68 ställa
X under övervakning, enär han var hemfallen åt alkoholmissbruk och
grovt brast i sina plikter mot sin familj. Det upplystes att X de senaste
fem åren dagligen förtärt spritdrycker. I dec. -68 sökte X frivillig
vård på anstalt. I anmälan till KB i jan. -69 förordade nämnden
varning.

Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 24/2 -69,
vilket beslut delgavs X 17/4. I ärendet inkom ett yttrande från föreståndaren
vid den vårdanstalt, där X frivilligt sökt vård. Enligt yttrandet
hade X:s alkoholproblem haft sin grund i vissa samlevnadssvårigheter
och i minskad prestationsförmåga i försäljningsarbetet. X
hade vårdats på anstalten till i början av febr. -69 och skött sig mycket
väl. Han hade gett intryck av att verkligen vilja ändra sin livsföring.
I samband med utskrivningen fick han arbete som bilförsäljare hos en
tidigare arbetsgivare. En återkallelse av körkortet skulle medföra att
X blev arbetslös och att hans framtidsavsikter ej kunde genomföras.
Föreståndaren vädjade därför att KB måtte låta bero vid varning
(X synes ej själv ha yttrat sig).

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 5/6 -69 (ej nedsättning
av väntetiden). Besvär anfördes. I ärendet upplyste nykterhetsnämnden
(okt. -69) att X efter den slutliga återkallelsen måst sjukskriva
sig; han hade de senaste månaderna nyttjat alkohol relativt ofta
men i påtagligt mindre omfattning än före vistelsen på vårdanstalten.
Nämnden förordade fortfarande varning. RegR 12/11 -69: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 8/12 -69 anhöll X att återfå körkortet
under framhållande av sitt stora behov därav.

Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit komma
sig till last.

Kungl. Maj:110/4 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av nära 1 år
(minimitiden för ny körkortsansökan).

Särskilda omständigheter: föremål för nykterhetsvårdande åtgärder.

Jfr ex. 23, 24 och 26.

KU 1971: 34

73

IV. Vårdslöshet i trafik

A. Bifallna ansökningar

a) Körkortet återlämnat
(ej erinran av KB)

30. Körkortsinnehavare: 30-årig lastbilsägare, gift, 2 barn 5 och 11 år;
körkort sedan -55.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans
död 25/12 -66; 30 db enligt dom 21/6 -67. — Vid tillfället körde X
en personbil på riksväg genom tättbebyggt samhälle. Det rådde mörker
och tätt snöfall. Han mötte ett par bilar och kopplade om till halvljus;
han kunde då blott se 15—20 meter framåt. Han körde enligt egen uppgift
med 50—55 km/tim och höll bilen 11/2 meter från snövallen. På
ett avstånd av 5—6 meter framför bilen såg han plötsligt en sparkstötting
med två minderåriga flickor skymta som något mörkt. Han
kunde på det korta avståndet inte undvika kollision, varvid en av
flickorna omedelbart avled. Domstolen fann att X uppenbarligen
hållit en avsevärt högre hastighet än vad trafikförhållandena medgett.
Med hänsyn till att sparkstöttingen förts på fel sida av vägen och
olämpligt långt in på denna ansåg domstolen omständigheterna mildrande.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i september -67 (9 mån. efter
trafikhändelsen). X uppgav att han i mars -67 köpt en lastbil och fått
trafiktillstånd. Han behövde därför sitt körkort. Olyckliga omständigheter
hade bidragit till trafikolyckan. — Tidigare arbetsgivare gav X
positiva vitsord. Polismyndigheten föreslog att någon körkortsåtgärd
ej skulle vidtas.

KB återkallade körkortet 13/10 -67 (väntetiden nedsattes till 4 mån.
från delgivningen, som skedde 28/10 -67). Besvär anfördes. RegR 1/12
-67: ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 22/1 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han framhöll att han tvingats anställa en chaufför och att rörelsen
därför gick med förlust. I bifogad skrivelse från länets åkeriförening
tillstyrktes ansökningen med hänsyn till X:s ekonomiska svårigheter;
det framhölls att lönsamheten i ett enbilsåkeri med inlejd arbetskraft
var det sämsta tänkbara.

I avgivet yttrande förklarade sig KB, med hänsyn till de allvarliga
ekonomiska konsekvenserna för X, ej vilja motsätta sig att X fick
ansöka om nytt körkort redan före den angivna väntetidens utgång.

Kungl. Maj:t 16/2 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av drygt 3 1/2 mån.
(väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 mån. efter
förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt) + svårighet att
utan körkort fortsätta egen trafikbilrörelse.

31. Körkortsinnehavare: 35-årig chaufför, uppgift saknas i akten om
övriga personliga förhållanden (synes dock ha familj); körkort sedan
-54.

KU 1971: 34

74

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans
död 23/2 -68; villkorlig dom och 25 db enligt dom 19/9 -68. — X
förde vid tillfället en tankbil med tillkopplad släpvagn. Han företog vid
en vägkorsning omkörning av ett mobilkranfordon som körde med ca
20 km/tim. Under omkörningen måste X för att undvika frontalkrock
med mötande bil föra sitt fordon snävt till höger framför kranbilen,
därvid släpvagnen stötte till kranbilen som gled av vägen och välte.
Föraren kom under kranen och avled omedelbart. X ansågs ha färdats
ovarsamt genom att ej i tid förvissa sig om att ha tillräckligt lång
fri sikt för att, med hänsyn till fordonens längd, utan fara företa omkörning.
Denna skedde vidare i en vägkorsning.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i oktober -68 (8 mån. efter
trafikhändelsen). X åberopade att han sedan 1954 kört tunga fordon
anmärkningsfritt. Vid olyckan gjorde han en felbedömning. Normalt
borde inte den lätta sammanstötningen ha fått så olyckliga följder.

KB återkallade körkortet 14/11 -68 (väntetiden nedsattes till 6 mån.
efter delgivningen, som skedde 19/11 -68). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 21/12 -68 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han åberopade vad han tidigare anfört samt framhöll att han ej
kunde få annat arbete i sin hemort än som chaufför. Dödsfallet var ett
objektivt överskott som orsakats av kranbilens olämplighet som fordon.
Han hade aldrig trott att ett så instabilt fordon kunde tillåtas trafikera
vägarna. Körkortsåterkallelsen innebar ej annat än en ekonomisk familjebestraffning.

KB förklarade sig ej kunna tillstyrka att X återfick körkortet. Enligt
KB var det av stor vikt att X på nytt genomgick erforderliga körkortsprov.
Då det emellertid var antagligt att X i fortsättningen skulle
visa större respekt för trafikreglerna, ville KB däremot ej motsätta sig
att NN fick ansöka om nytt körkort tidigare än vad KB beslutat.

Kungl. Maj:t 31/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 1/2 mån. (väntetiden
hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 9 mån.
efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

32. Körkortsinnehavare: 32-årig försäljare, gift, 2 barn; körkort
sedan -55.

Tidigare anmärkningar: Överskriden max.hastighet. -62 och -64.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada
16/11 -67; 70 db enligt dom 5/6 -68, nedsatt till 50 db enligt
hovrättsdom 28/2 -69. — X hade vid tillfället stannat i en gatukorsning
med övergångsställe för att släppa fram fordonstrafiken. Därefter
accelererade han för att snabbt komma över korsningen, varvid han för
sent upptäckte en äldre man invid övergångsstället. Mannen påkördes
och föll i gatan (hjämskakning och armbrott).

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (nära 1 1/2 år efter
trafikhändelsen). X framhöll att han efter olyckan kört ca 6 000 mil
utan anmärkning. Hans arbete bestod i att resa omkring och visa
varukollektioner. Han kunde omöjligen utföra detta arbete utan körkort.
Han hade skaffat sig en nybyggd villa med stora lån.

KU 1971: 34

75

KB återkallade körkortet 13/6 -69 (väntetiden nedsattes till 4 mån.
efter delgivningen, som skedde först 8/9 -69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 9/9 -69 anhöll X att återfå körkortet.
Han åberopade samma omständighet som i återkallelseärendet.

KB förklarade sig, med hänsyn till omständigheterna, inte vilja motsätta
sig bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t 19/9 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 11 dagar (väntetiden
hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först nära 2 år
efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

(Avstyrkta av KB)

33. Körkortsinnehavare: 27-årig chaufför, ogift; körkort sedan -60.

Tidigare anmärkningar: Överskriden max.hast -64 (skyddstillsyn pga

inbrott -67).

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 8/5 -65 (samt underlåten
äganderättsanmälan); 25 db enligt dom 29/3 -66. — Vid tillfället körde
X en lastbil i stadstrafik. Vid ingången i en kurva höll han ej tillräckligt
låg hastighet med påföljd att lastbilen sladdade över på andra
delen av körbanan och sammanstötte med mötande fordon.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i maj -66 (1 år efter trafikhändelsen).
X synes ej ha yttrat sig.

KB återkallade körkortet 22/8 -66 (väntetiden nedsattes till 6 mån.
från delgivningen, som ej skedde förrän 15/1 -68). Besvär anfördes.
RegR 1/3 -68: utan bifall.

Dispensärendet: I ansökan 29/4 -68 anhöll X att återfå körkortet.
Han framhöll att han alltsedan trafikolyckan i maj -65 fram till jan.
-68, då körkortet fråntogs honom, haft anställning som lastbilschaufför.
Därefter hade han måst ta arbete som lastbilsbiträde men på grund av
svag rygg varit tvungen att sjukskriva sig redan efter några dagar. I
jan. -68 hade han fått lämplighetsintyg för erhållande av trafikkort.
Han åberopade intyg av arbetsgivaren, som gav honom goda vitsord,
och av sin övervakare. Den senare framhöll bl. a. att X, som haft besvärliga
uppväxtförhållanden, i nov. -66 förmåtts av sin fader att medverka
vid en kassaskåpssprängning och härför ådömts skyddstillsyn. Han
bodde tillsammans med sin fästmö i dennas föräldrahem. Övervakaren
gav honom goda vitsord.

Ansökningen avstyrktes av KB, då skäl ej anförts som borde medföra
att väntetiden — av vilken 2/3 redan förflutit — ytterligare avkortades.

Kungl. Maj.t 28/6 -68 (statsrådet Lundqvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständighter förklaras X berättigad återfå
sitt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 5 1/2 mån. (väntetiden
hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 2 1/2 år
efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

34. Körkortsinnehavare: 60-årig chaufför; uppgift saknas om övriga
personliga förhållanden och om körkortsinnehav.

KU 1971: 34

76

Tidigare anmärkningar: uppgifter saknas

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans
död 6/9 -68; 40 db enligt dom 17/3 -69. — X körde vid tillfället lastbil
mot en vägkorsning med besvärliga siktförhållanden. Han uppgav
hastigheten till ca 30 km/tim (vittne saknades). I korsningen inträffade
sammanstötning med en högerifrån kommande motorcyklist, som avled.
Domstolen ansåg att X bort hålla lägre hastighet och mera ingående
än som skett iaktta trafiken från höger.

Aterkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (7 mån. efter trafikhändelsen).
X anhöll att påföljden måtte stanna vid varning.

KB återkallade körkortet 2/6 -69 (väntetiden nedsattes tili 4 mån.
efter delgivningen, som skedde 26/6 -69). Besvär anfördes men återkallades
i samband med dispensansökningen.

Dispensärendet: I ansökan 30/6 -69 anhöll X att återfå sitt körkort.
Han framhöll att han hela sitt liv fört motorfordon anmärkningsfritt.
Motorcyklisten hade stor skuld till olyckan. Någon körkortsåterkallelse
hade inte kommit i fråga, om ej motorcyklisten avlidit. Det vore stötande
att återkalla körkort på grund av objektivt överskott.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 10/7 -69 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt
körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 14 dagar (väntetiden
hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 mån.
efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt; och dessförinnan
”under hela sitt liv”).

b) Väntetiden nedsatt:

(avstyrkt av KB)

35. Körkortsinnehavare: 55-årig kvinnlig signalvakt, gift; körkort
sedan febr. -68.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 28/4 -68; 20 db enligt
strafföreläggande, godkänt 29/7 -68. — Vid tillfället körde X på
förmiddagen sin personbil på riksväg. Hon kände ej närmare till trakten
och höll ca 80 km/tim. Då hon närmade sig en tvär kurva, där vägen
var under omläggning, observerade hon ej hastighetsbegränsningsskyltar
på 70 och 50 km utan först en skylt på 30 km. Hon synes då ha panikbromsat,
bilen kom i sladdning i det lösa gruset och körde av vägen.
Enligt ett vittne körde X ett stycke före kurvan med minst 100 km/
tim.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i oktober -68 (30/8 -68 godkände
X ordningsbot å 150 kr för överskriden max.hast. s.d.). X
framhöll att hon var i behov av bil för resor till och från arbetet; hon
hade oregelbundna arbetstider och växlande arbetsplatser.

KB återkallade körkortet 13/12 -68 (väntetiden nedsattes till 6 mån.
från delgivningen, som skedde 23/12 -68). Besvär anfördes. RegR 29/1
-68; ej ändr.

Dispensärendet: I ansökan 1/3 -69 anhöll X att återfå körkortet.
Hon framhöll att hon arbetade som vakt vid tunnelbanenätet i Stock -

KU 1971: 34

77

holm och tjänstgjorde på varierande platser i olika dag- och nattskift.
Hon bodde ett par mil utanför staden tillsammans med sin make som
var invalidiserad. Själv hade hon svårt att gå på grund av höftledssjukdom.
Hon skulle ha svårt att klara skötseln av sin make och sitt
arbete utan bil. Hon hade tagit det inträffade mycket hårt. Hon åberopade
intyg av läkare och arbetsgivare, vari hennes uppgifter bestyrktes.

Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit
komma sig till last.

Kungl. Maj:t 25/4 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter förklaras att vad X låtit
komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att för henne utfärda
nytt körkort.

Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 4 mån. (väntetiden
hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet
körkortsbehov).

B. Avslagna ansökningar

(ej erinran av KB)

36. Körkortsinnehavare: 38-årig chaufför, gift, 2 minderåriga barn;
körkort sedan -59.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 24/2 -70; 25 db enligt
strafföreläggande 17/4 -70. — X körde vid 10-tiden arbetsgivarens
personbil i stadstrafik. Det rådde lätt snöfall. Ca 50 m före ett övergångsställe
såg han en äldre man på väg över detta. Han körde med
40—50 km/tim. Han uppgav att han genast bromsade; bilen gled dock
med låsta hjul mot mannen som påkördes och skadades (hjärnskakning,
benbrott m. m.). Ett vittne i en bakomvarande bil uppgav att
han inte kunde se att X vare sig bromsade eller sökte väja för mannen.

Återkallelseärendet: X framhöll att han bromsat så snart han upptäckte
mannen och att han aldrig kunnat ana att väglaget var så halt.
Han använde dagligen bil i sitt arbete. Han anhöll att påföljden måttte
stanna vid varning.

KB återkallade körkortet genom beslut 30/7 -70, vilket delgavs X
22/9 (väntetiden nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej .

Dispensärendet: I ansökan 30/9 -70 anhöll X att återfå körkortet.
Han framhöll att hans ovarsamhet låg på gränsen till olyckshändelse.
Han åberopade intyg bl. a. av arbetsgivaren — en större organisation —
enligt vilka X erhöll mycket goda vitsord; möjlighet för arbetsgivaren
att att ge honom annat arbete än som chaufför förelåg ej.

KB förklarade sig, med hänsyn till de synnerligen goda vitsord som
givits X, ej vilja motsätta sig bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t 30/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 1 mån.

Särskilda omständigheter: åtekallelsen skedde först 7 mån efter
förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

Jfr ex. 30, 31, 34 och 35.

KU 1971: 34

78

(avstyrkta av KB)

37. Körkort sinnehav are: 21-årigt tullombud, ogift; körkort sedan -67.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada
23/12 -67; 50 db enligt dom 26/11 -68. — X körde vid 22-tiden
en personbil på huvudled i stad. Som passagerare medföljde några
kamrater som var spritpåverkade. Vägbanan var ha! och täckt med
snömodd. Sedan X stannat vid rött trafikljus, accelererade han vid
klarsignal hastigt med påföljd att bilen kom i sladdning och körde upp
på gångbanan, där tre gående påkördes och skadades.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i mars -69 (1 år 3 mån.
efter trafikhändelsen. X framhöll att han vid olyckan haft körkort ett
knappt år och saknat erfarenhet av vinterkörning. Han körde årligen
ca 5 000 mil och hade efter olyckan ej ådragit sig anmärkning. Utan
körkort skulle han förlora sitt arbete, där han måste köra bil mellan olika
tullstationer.

KB återkallade körkortet 18/4 -69 (väntetiden nedsattes till 4 mån.
efter delgivningen, som skedde 28/4 -69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 6/5 -69 anöll X att återfå sitt körkort.
Han åberopade vad han anfört i återkallelseärendet och framhöll att
han efter olyckan fått väsentligt större rutin som bilförare. En återkallelse
skulle få katastrofala följder för honom: dels skulle han mista
sitt arbete, dels skulle hans yrkesutbildning till speditör avbrytas. Han
stod vidare i begrepp att inom kort gifta sig.

Ansökningen avstyrktes av KB, som fann att vad X anfört ej borde
föranleda ändring i KB:s beslut.

Kungl. Maj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 V2
mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 4
mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

38. Körkortsinnehavare: 24-årig representant, gift, 1 minderårigt
barn; körkort sedan -67.

Tidigare anmärkningar: —

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 20/8 -68; 25 db enligt
dom 9/6 -69. — X körde vid 15-tiden en personbil i stadstrafik. Vid
ett obevakat övergångsställe hade en annan bil stannat för att låta en
kvinna passera. X, som närmade sig övergångsstället med ca 40 km/
tim, fick uppfattningen att den andra bilen ämnade köra fram. Han upptäckte
ej den gående kvinnan förrän hon var ”helt nära”. Hon påkördes
och ådrog sig bl. a. hjärnskakning och armbrott. X ansågs ha brustit
i uppmärksamhet.

Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i september -69 (över 1 år efter
trafikhändelsen). X framhöll att han använde bil för resor till och från
arbetet och för dagliga resor i arbetet; han reste över 2 000 mil årligen.

KB återkallade körkortet 27/10 -69 (väntetiden nedsattes till 6 mån.
från delgivningen, som skedde 4/11 -69). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 10/11 -69 anhöll X att få ”straffet efterskänkt
eller förmildrat”. Han framhöll att han var anställd i ett litet
företag, där en omplacering ej var tänkbar. Han hade studieskulder och
stora utgifter för sin familj.

KU 1971: 34

79

KB avstyrkte bifall under framhållande att väntetiden nedsatts till 6
mån. med hänsyn till X:s behov av körkort.

Kungl. Maj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av 3 mån.
(väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.).

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 2
mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

39. Körkortsinnehavare: 28-årig bilmekaniker, gift, 2 minderåriga
barn; körkort sedan -62.

Tidigare anmärkningar: Fortkörning m. m. -68, vilket medförde varning
27/3 -69.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 29/5 -69; 40 db enligt
dom 29/1 -70. — Med sin personbil bogserade X på kvällen en annan
personbil mellan två städer. Enligt uppgift av X och föraren i den
bogserade bilen var hastigheten som regel 20 km/tim, någon gång högst
den dubbla. Enligt vittnesmål av två poliser var hastigheten betydligt
högre, under en sträcka av 500 m ca 100 km/tim. Domstolen fann att
X, även om farten varit något lägre än den av vittnena angivna,
likväl kört med så hög hastighet att han ådagalagt en ej ringa oaktsamhet.

Aterkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 11/3 -70,
vilket beslut delgavs X 17/4. X framhöll att han sedan flera år innehade
egen bilreparationsverkstad och därför behövde körkort. Han
åberopade intyg av en poliskommissarie, som gav honom goda vitsord.

KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/5 -70 (väntetiden
nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 9/6 -70 anhöll X att återfå körkortet.
Han åberopade förut anförda omständigheter. Ansökningen avstyrktes
av KB.

Kungl. Maj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån.

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 1/2 mån.
efter förseelsen (varunder X kört anmärkningsfritt) + svårighet att utan
körkort fortsätta egen bilreparationsrörelse.

Jfr ex. 30, 31 och 34.

40. Körkortsinnehavare: 32-årigt järnhandelsbiträde, gift, 3 minderåriga
barn; körkort sedan -55.

Tidigare anmärkningar: 6 parkeringsförseelser 1957—66, fortkörning

-66.

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 5/7 -69; 20 db enligt
strafföreläggande, godkänt 13/1 -70. — X körde på eftermiddagen en
personbil på riksväg, där tillåten maximihastighet var 110 km/tim. Han
nådde en fordonskö som höll 80—90 km/tim. Omkörning kunde ej ske
till vänster på grund av mötande bilar. Efter signaler körde då X om
fyra bilar till höger mellan kantlinjemarkeringen och vägkanten.

Aterkallelseärendet: Ärendet togs upp i maj -70. X synes ej ha
yttrat sig.

KB återkallade körkortet genom beslut 31/7 -70, vilket delgavs X
9/9 (väntetiden nedsattes till 4 mån.). Besvär anfördes ej.

KU 1971: 34

80

Dispensärendet: I ansökan 14/9 -70 anhöll X om undanröjande av
återkallelsebeslutet. Han åberopade att förseelsen bedömts milt och att
han måste ha körkort i sitt arbete, då han skötte firmans kundbesök,
leveranser m. m.

Ansökningen avstyrktes av KB.

Kungl. Maj:t 30/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall.

Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 mån.

Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 2
mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

VI. Riktlinjerna för dispensgivningen

A. Dispensernas innebörd

Som tidigare framhållits kan dispenser i körkortsärenden till sin rättsliga
innebörd vara av olika slag. Dels kan dispensen innebära undantag
från en materiell föreskrift som är bindande för de ordinarie beslutsmyndigheterna,
dels kan den innebära avvikelse från beslutsmyndighetens
bedömning i fråga om påföljden av det förfarande som läggs föraren till
last.

Beträffande dispenser av det förstnämnda slaget synes i praxis undantag
ifrågakomma endast när det gäller tillämpningen av föreskriften i
33 § 5 mom. VF att den som fått sitt körkort återkallat ej kan (bortsett
från vissa specialfall) återfå det gamla körkortet utan måste, efter utgången
av viss väntetid, ansöka om nytt körkort och alltså undergå ny
prövning i de hänseenden förordningen stadgar.

I fråga om dispenser av det senare slaget synes i praxis avvikelse från
beslutsmyndighetens bedömning förekomma i olika avseenden: dels beträffande
bedömningen av frågan om längden av väntetid för ny körkortsansökan,
dels beträffande bedömningen av frågan om det förfarande
som läggs föraren till last är av beskaffenhet att innefatta återkallelsegrund
eller, om så befinns vara fallet, om tillräckliga skäl för
återkallelse föreligger.

I åtskilliga fall synes i dispenspraxis förekomma att väntetiden i och
för sig anses böra nedsättas i förhållande till beslutsmyndighetens bedömning
men att det därjämte anses föreligga skäl att medge undantag
från kravet på ny körkortsprövning. Man synes här kunna tala om ett
slags kombination av dispenser som avser dels nedsättning av väntetiden,
dels undantag från det nyssnämnda kravet.

I enlighet med det anförda synes de i undersökningsmaterialet ingående
dispenserna kunna till sin innebörd uppdelas i följande grupper:

KU 1971: 34

81

1. Enbart undantag från föreskriften om ny körkortsansökan efter utgången
-väntetid

Dispens av denna innebörd synes endast ha getts i ett fall (ex. 3).

2. Enbart nedsättning av väntetiden för ny körkortsansökan

Sådan dispens har getts i tre fall (ex. 7, 18 och 35).

3. Kombination av ovannämnda båda slag av dispenser

Sådan kombination föreligger tydligen i ex. 1, där det i dispensbeslutet
uttryckligen angavs att sökanden skulle återfå det återkallade körkortet
först efter viss ytterligare tid. Samma slags kombination synes emellertid
föreligga i flertalet dispensfall där återkallelsegrunden utgjorts av rattfylleri
eller rattonykterhet. Möjligen är så också förhållandet i vissa av de
övriga fallen.

4. Undanröjande av återkallelsebeslutet såsom opåkallat

Formellt undanröjs ej återkallelsebeslut i dispensväg. I realiteten synes
man dock kunna tala om ett undanröjande i sådana fall då dispensen
grundar sig på uppfattningen att körkortet med hänsyn till omständigheterna
över huvud taget ej bort återkallas (vissa länsstyrelser synes för övrigt,
i samband med att körkort efter dispensen återlämnas, formellt förklara
återkallelsebeslutet undanröjt eller upphävt). Dispens av nu nämnd
innebörd synes ha förekommit i ex. 23, 31, 32 och 34, i vilka fall sökandena
förklarades berättigade återfå körkortet efter ännu kortare tid än
den i förordningen angivna minsta väntetiden om 3 mån. (ända ned till

11 dagar). Möjligen ligger samma bedömning bakom dispenserna också
i vissa andra fall (t. ex. ex. 14, 30 och 33).

B. Dispensskälen

1. Dispens från föreskriften om ny körkortsansökan (ensam eller i kombination
med nedsättning av väntetiden)

Först må erinras att föreskriften om obligatorisk omprövning efter
återkallelse infördes genom 1958 års författningsändringar på förslag av
trafiksäkerhetsutredningen, som betecknade förslaget som ett av de
angelägnaste som utredningen framlade.

Enligt utredningen var denna omprövning kanske den mest betydelsefulla
av alla de bedömanden som förekom i körkortsärenden. Utredningens
förslag godtogs i princip vid författningsändringen, även om den av
utredningen tänkta väntetiden på i princip 2 år nedsattes till 1 år, varjämte
möjlighet infördes att vid synnerliga skäl ytterligare nedsätta
denna tid.

Som framgår av de refererade dispensärendena har det endast i ett fall
(ex. 3) förekommit att dispensansökan enbart avsett undantag från befi
Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

82

rörda föreskrift. Det skäl som i ansökningen anfördes var rent ekonomiskt:
sökanden hade inte råd att bestrida kostnader för körskola osv.

I alla övriga fall, där undantag från föreskriften om ny körkortsprövning
medgetts, således i kombination med nedsättning av väntetiden, synes
sådan dispens ej ha utgjort något primärt intresse för sökandena eller
ens varit av dem åsyftad. Det väsentliga för den som fått sitt körkort
återkallat är givetvis att snarast möjligt återfå rätten att föra körkortspliktigt
fordon: frågan om det härför krävs att han undergår ny
körkortsprövning eller ej torde för honom i allmänhet vara av underordnad
betydelse (kostnaderna torde som regel ej heller framstå som
särskilt betungande). Förhållandet framhålls också uttryckligen i åtskilliga
ansökningar.

Att dispens från kravet på ny körkortsprövning i här avsedda fall getts
i den utsträckning som skett synes följaktligen ej ha kunnat grundas på
att det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller eljest
skulle vara av väsentlig betydelse för honom att befrias från berörda
krav. Ej heller synes som förutsättning för dispens uppställas särskilda
krav med hänsyn t. ex. till arten eller svårhetsgraden av det förfarande
som läggs föraren till last eller till väntetidens längd eller till förarens ålder
och hälsotillstånd. Dispens har sålunda bl. a. lämnats i kvalificerade
rattfyllerifall, vid väntetider på inemot 1 år eller längre och vid hög ålder
och sjuklighet hos föraren. Däremot synes dispens av denna innebörd
ej ifrågakomma för förare som innehaft körkort blott kort tid (jfr
ex. 35). Möjligen anses att sådan dispens i princip ej heller bör lämnas
förare som yrkesmässigt driver rörelse med motorfordon (jfr ex. 7 och
18).

I fråga om skälen för dispens från den av trafiksäkerhetsskäl motiverade
föreskriften att förare efter körkortsåterkallelse skall undergå ny
prövning kan följaktligen sägas, att sådan dispens i dess renodlade form
undantagsvis synes kunna ifrågakomma på grund av särskilt ömmande
ekonomiska omständigheter. I de fall åter då förare anses i dispensväg
böra återfå körkort inom kortare tid än vad som motsvarar eljest gällande
väntetid synes dispens från berörda föreskrift — med de reservationer
som ovan angetts — generellt lämnas; några speciella dispensskäl
har sålunda ej kunnat urskiljas.

I anslutning till det anförda må erinras om föreskriften 4 § regeringsrättslagen
att RegR, om den vid handläggning av besvärsmål finner att
något undantag skäligen bör medges från gällande stadganden, har att ex
officio underställa målet Kungl. Maj:ts prövning efter det besvären avgjorts.
Någon sådan underställning i fråga om dispens från kravet på ny
körkortsprövning efter återkallelse har ej förekommit under den tid undersökningen
omfattar.

KU 1971: 34

83

2. Dispens som innebär nedsättning av väntetiden (ensam eller i kombination
med undantag från föreskriften om ny körkortsprövning)

Som förut framhållits är det i sådana fall fråga om ändring i dispensväg
(”rättelse”) av körkortsmyndighetens bedömning beträffande väntetidens
längd. Enligt förordningen är väntetiden i här avsedda fall lägst 1 år,
men körkortsmyndigheten kan nedsätta tiden till lägst 3 mån., ”om synnerliga
skäl äro därtill”. Något uttalande om beskaffenheten av de skäl
som sålunda kan medföra nedsättning av väntetiden har ej gjorts i lagstiftningssammanhang.

Av de refererade dispensärendena och av vad som anförts under avsnittet
om körkortsmyndigheternas praxis framgår, att dessa myndigheter
i tämligen stor utsträckning — utom vid rattfylleribrott — begagnar
sig av möjligheten att nedsätta väntetiden under 1 år.

Härvid synes hänsyn vanligen tas till förarens försörjningssituation
och andra ömmande omständigheter av rent personlig natur eller till den
återkallelsegrundande förseelsens mer eller mindre allvarliga beskaffenhet
eller till längden av den tid varunder föraren kört anmärkningsfritt
eller som förflutit mellan förseelsen och återkallelsen. Ofta är det fråga
om en kombination av flera sådana omständigheter.

De skäl som i dispensfallen föreligger och som ansetts böra medföra
nedsättning av väntetiden är ej av annan beskaffenhet än att de i och för
sig kunnat beaktas också av körkortsmyndigheterna. Till sin art avviker
skälen ej heller från vad som torde förekomma i ett mycket stort antal
återkallelseärenden. I vissa av de dispensprövade fallen har körkortsmyndigheterna
ansett att skälen ej varit tillräckliga för att nedsätta väntetiden
under 1 år eller eljest till kortare tid än vad som i praxis utgör normal
väntetid. I andra fall har myndigheten ansett att så bort ske och följaktligen
också beslutat om viss nedsättning.

Det kan alltså konstateras att dispensskälen i här avsedda fall i och för
sig ligger inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet
och att de till sin beskaffenhet inte heller avviker från omständigheter
som är tämligen vanligt förekommande i återkallelsefall. Skälen har
emellertid vid dispensprövningen tydligen värderats på ett annat och för
sökanden välvilligare sätt än vid körkortsmyndigheternas prövning: i
vissa fall har sålunda nedsättning ansetts böra medges, ehuru körkortsmyndigheterna
ej funnit skälen tillräckliga härför; i andra fall har en redan
av dessa myndigheter nedsatt väntetid ansetts böra ytterligare
förkortas.

Det bör tilläggas att viss ytterligare utredning stundom förebringas i
dispensärenden och att materialet i dessa ärenden och i återkallelseärendena
sålunda ej alltid är identiskt. Det finns anledning att senare återkomma
härtill i samband med en allmän jämförelse mellan dispenspraxis
och körkortsmyndigheternas praxis.

KU 1971: 34

84

3. Dispens som i realiteten innebär undanröjande av återkallelsebeslutet

Det har tidigare framhållits att dispenserna i vissa fall synes grunda
sig på bedömningen att det förfarande som lagts föraren till last inte kan
anses innefatta återkallelsegrund eller att förfarandet i varje fall inte
bort medföra en så sträng påföljd som återkallelse (utan i stället rätteligen
varning).

Bedömningen att återkallelsegrund över huvud taget ej förelegat torde
beträffande här aktuella fall endast kunna ha avseende på sådana fall
där vårdslöshet i trafik åberopas i återkallelsebesluten. Dispensskälet synes
i så fall närmast ha varit att förarens åsidosättande av sina förpliktelser
-— i motsats till körkortsmyndigheternas bedömning — inte ansetts
böra betecknas som ”grovt”.

Beträffande de dispensfall där återkallelsegrund visserligen befunnits
föreligga men där det ansetts att återkallelse varit en alltför sträng påföljd
synes denna bedömning kunna ha avseende dels på lindriga fall av
rattonykterhet (0,5—0,8 °/00), dels på fall där återkallelsegrunden utgjorts
av annan onykterhet samt vårdslöshet i trafik. I ärenden av det
förstnämnda slaget synes dispensskälet i så fall ha varit att omständigheterna
— i motsats till körkortsmyndigheternas bedömning — ansetts
”mildrande”. I de övriga fallen synes dispenserna har grundats på den
från körkortsmyndigheterna avvikande bedömningen att omständigheterna
inte ansetts — för att citera författningstexten — innefatta ”tillräckliga
skäl till återkallelse”.

Det kan alltså konstateras att dispensskälen också i här avsedda fall
ligger inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet och
att dispenserna grundats på en för sökandena välvilligare bedömning
av föreliggande omständigheter.

C. Enhetligheten i dispensgivningen

Omständigheterna i dispensärenden företer givetvis vissa skillnader
med hänsyn såväl till arten av föreliggande skäl som till styrkan av de
olika skäl som kan inverka. Därtill kommer att dispensgivningen, beroende
framför allt på tidpunkten för ansökningarna, stundom sker kort
tid efter återkallelsebeslutet, stundom långt i efterhand. Det möter
därför helt naturligt svårigheter att tillämpa eller att urskilja någon fullt
konsekvent praxis i dispensgivningen i vad avser det centrala spörsmålet
att återge förare körkort inom kortare tid än vad körkortsmyndigheterna
beslutat.

Vill man göra en jämförelse mellan å ena sidan ärenden där dispens
lämnats och å andra sidan ärenden där ansökningarna avslagits synes det
inom var och en av de grupper återkallelsefall, som undersökningen omfattar,
finnas vissa ärenden där skälen för dispens — vid en samlad
bedömning av föreliggande omständigheter — ter sig i stort sett lika

KU 1971: 34

85

vägande men där avgörandet utfallit olika. När det gäller trafikonykterhetsbrotten
kan man — för att blott ta ett par fall — nämna ex. 6 och
12, där förarna återfick körkorten långt före den normala väntetiden,
i ena fallet utan att något tvingande behov av körkort synes ha förelegat
och i andra fallet tydligen i avsikt att sökanden skulle kunna bibehålla
sin anställning (han hade dock vid dispenstillfället redan avskedats).
Bland avslagsärendena synes finnas åtskilliga fall där dispensskälen
framstår som i varje fall inte mindre vägande.

Bland dispenser i återkallelseärenden på grund av ”annan onykterhet”
kan bl. a. nämnas ex. 23 och 24 där förarna, som tidigare fått sina körkort
återkallade, tydligen fortfarande hade svårartade alkoholproblem (i
ena fallet hade t. o. m. beslut meddelats om intagning på alkoholistanstalt)
men där de likväl återfick körkorten före minimitidens utgång, i
ena fallet redan efter 2 mån. Avgörandena synes kontrastera mot vissa
avslagsärenden, där förarnas alkoholproblem tydligen varit vida mindre
allvarliga och inte ansetts nödvändiggöra någon som helst nykterhetsvårdande
åtgärd.

När det gäller återkallelseärenden på grund av vårdslöshet i trafik synes
helt allmänt kunna sägas (inte minst beträffande fall där återkallelsegrunden
varit att förarna inte anpassat hastigheten efter omständigheterna)
att det förefaller svårt att urskilja några mera påtagliga skillnader
mellan fall där dispensansökningar bifallits och där de avslagits.

Av de statistiska uppgifterna framgår att antalet dispenser under år
1970 visat en brant nedåtgående tendens. Förhållandet skulle möjligen
kunna tyda på att en allmän skärpning skett i dispensgivningen. Om så
är fallet eller om nedgången i antalet dispenser huvudsakligen berott på
att dispensärendena under år 1970 tillfälligtvis avsett fall som inte i
samma utsträckning som tidigare gett utrymme för en välvilligare bedömning,
synes dock vanskligt att bestämt säga. I varje fall synes någon
skärpning knappast kunna urskiljas när det gäller körkortsåterkallelser
på grund av trafiknykterhetsbrott.

D. Dispenspraxis och körkortsmyndigheternas praxis

Som förut framhållits är materialet i dispensärendena inte alltid detsamma
som i återkallelseärendena. I det stora flertalet fall sker — före
dispensansökan — ingen överprövning av RegR, där ärendena eljest som
regel blir fullständigt utredda. I stället vänder man sig, omedelbart eller
efter viss tid från KB:s beslut, direkt till regeringen med sin dispensansökan
(av de 24 redovisade bifallsärendena har sålunda återkallelsebesluten
efter besvär prövats av RegR i blott 7 fall och av de redovisade 16
avslagsärendena i endast 1 fall). Utredningen i dispensärendena kan därför
ibland bli fylligare än den som legat till grund för återkallelsebeslutet.
I allmänhet sker kompletteringen genom att man i dispensärendet

KU 1971: 34

86

företer intyg från arbetsgivare, läkare och andra, intyg som är ägnade att
närmare belysa sökandens ekonomiska och personliga förhållanden.

Av de ärenden där dispens lämnats har vederbörande KB i fyra fall
tillstyrkt eller ej velat motsätta sig viss dispens. I två av fallen synes detta
ha berott på att nya omständigheter framkommit i dispensärendena
(omständigheter som givetvis skulle ha beaktats också i ett besvärsärende).
I de andra två fallen (avseende vårdslöshet i trafik) har däremot
inte förebragts några nya omständigheter; man synes här från KB:s
sida vid närmare prövning ha funnit att den ursprungliga bedömningen
var för sträng.

I alla övriga fall har körkortsmyndigheterna, även om det i en del av
fallen förebragts viss ytterligare utredning, inte ansett skäl föreligga för
en mildring av återkallelsebesluten och därför också avstyrkt dispens.
Om utredningen förelegat redan i återkallelseärendena, skulle alltså besluten
ha blivit desamma. På grund av det förfarande som tillämpas i
dispensärenden är det som regel endast KB som fått yttra sig. RegR har
yttrat sig i endast ett fall och då också avstyrkt dispens. Det bör emellertid
observeras att RegR prövat och fastställt återkallelsebesluten i 7 av
dispensfallen; det saknas anledning anta att denna instans — om den tillfrågats
i fallen — skulle ha tillstyrkt dispens.

Det kan alltså konstateras att de bedömningar som — inom ramen för
körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet — kommit till uttryck i de
under senare år meddelade dispenserna, i ett ej obetydligt antal fall skiljer
sig från den förhållandevis fasta praxis som utbildats hos dessa myndigheter
med RegR som normgivande instans. Skillnaderna synes särskilt
påtagliga i fråga om bedömningarna av ärenden där återkallelsegrunden
utgjorts av rattfylleri, rattonykterhet och annan onykterhet. Men också i
fråga om vårdslöshet i trafik synes man i dispensväg stundom anlägga ett
betydligt mildare synsätt än det som tillämpas i körkortsmyndigheternas
praxis.

När det gäller den mera speciella frågan om dispenspraxis beträffande
kravet på ny körkortsprövning efter återkallelse har redan tidigare framhållits
att den praxis som tillämpas inte synes stå i överensstämmelse
med den uppfattning som RegR företräder i frågan. Inte heller länsstyrelserna
synes, av yttrandena att döma, anse att denna praxis är befogad
eller lämplig.

VII. Vissa spörsmål sorn aktualiseras
Dispensfrekvensen och informationsbehovet

Antalet dispenser har under de sista fyra åren hållit sig mellan 5 och

17 per år (i genomsnitt ca 11 per år). Antalet är således inte i och för sig
särskilt stort. Siffrorna bör emellertid ställas i relation dels till antalet

KU 1971: 34

87

dispensansökningar, dels till det totala antalet återkallelsebeslut som
meddelas.

Dispensansökningarna visar visserligen en fortgående ökning men har
hittills ej nämnvärt överstigit 100 per år. Eftersom det årligen meddelas
bortåt 10 000 återkallelsebeslut är det således endast en mycket ringa del
av dessa ärenden (ca 1 °/o) som bringas under dispensprövning. Mot bakgrund
härav synes dispensfrekvensen knappast kunna sägas vara obetydlig;
under åren 1967—1969 gavs sålunda dispens i inte mindre än 15—

18 % av antalet prövade fall.

Med hänsyn till dispensfrekvensen och grunderna för dispensgivningen
— i realiteten är det väsentligen fråga om en korrigering i mildrande
riktning inom körkortsmyndigheternas egen bedömningsram — kan
det förefalla överraskande att dispens ej sökts i större utsträckning än
vad hittills varit fallet. Förklaringen härtill torde vara att det stora flertalet
personer som får sina körkort återkallade saknar kännedom om
möjligheterna att i dispensväg utverka ändring i körkortsmyndigheternas
beslut. Återkallelsebesluten innehåller nämligen ingen upplysning härom
utan blott besked att den som är missnöjd med beslutet äger anföra besvär
i vanlig ordning. Och de som begagnar sig av den anvisade vägen
torde i allmänhet utgå från att ärendet, när det väl prövats av RegR som
högsta besvärsinstans, också därmed är slutgiltigt avgjort.

Att det likväl årligen förekommer åtskilliga dispensansökningar beror
efter allt att döma på att vissa körkortsinnehavare under hand på olika
sätt erhåller upplysning om sin möjlighet att söka dispens. Av undersökningsmaterialet
framgår t. ex. att sådan information i en del fall lämnats
av vederbörande KB i samband med att föraren efter återkallelsebeslut
vänt sig dit med sina bekymmer, antingen med en formell begäran att
snarast möjligt återfå sitt körkort eller med en allmän förfrågan om hur
han lämpligen bör förfara. I andra fall — sannolikt i flertalet — synes
informationen ha getts av juridiskt ombud eller annan med saken förtrogen
person, som föraren anlitat som biträde eller rådgivare. Dispensansökningarna
synes följaktligen som regel förutsätta att föraren på ena eller
andra sättet lyckas komma i kontakt med någon person, tillhörande
en antagligen mycket begränsad grupp, som äger närmare kännedom om
möjligheterna att — utöver eller vid sidan av det vanliga besvärsförfarandet
— i dispensväg utverka ändring av återkallelsebeslut.

För den som erhåller sådan kännedom torde det ofta te sig fördelaktigare
att efter ett återkallelsebeslut söka dispens hos regeringen än att
först vända sig med besvär till RegR: han kan i princip räkna med en
välvilligare bedömning, han får en snabbare prövning och han behöver
inte riskera att ett avslag på hans besvär eventuellt anses tala till hans
nackdel i dispensärendet. Som framgår av undersökningsmaterialet är
det också endast mera undantagsvis som besvärsvägen först anlitas, in -

KU 1971: 34

88

nan dispens söks; de flesta undviker denna väg och förlitar sig i stället
enbart på dispensprövningen.

Möjlighet att påkalla prövning i dispensväg bör självfallet stå alla till
buds och inte förbehållas ett litet fåtal personer, som mera tillfälligtvis
erhåller kännedom därom. Det föreligger tydligen här behov av ökad information
om föreliggande dispensmöjligheter, i samband med återkallelsebesluten
eller på annat sätt. En sådan åtgärd är givetvis, i varje fall
med nuvarande dispenspraxis, ägnad att väsentligt öka tillströmningen
av dispensansökningar (som redan tredubblats under senare år). Det
måste sålunda antas att flertalet av dem som f. n. begagnar sig av den
vanliga besvärsvägen — ca 1 500 årligen — i stället eller alternativt önskar
få sitt ändringsyrkande underkastat prövning i dispensväg. Sannolikt
måste man också räkna med att de som nu — med hänsyn till körkortsmyndigheternas
i stort sett fasta praxis — anser det utsiktslöst att söka
ändring genom besvär, kommer att i väsentligt ökad utsträckning inge
dispensansökningar. Med hänsyn till det stora antalet återkallelsebeslut
hos länsstyrelserna synes det, om effektiv information lämnas om
föreliggande dispensmöjligheter, kunna bli fråga om en mycket kraftig
stegring av antalet dispensansökningar — och därmed också av dispensfrekvensen.
Det kan kanske rent av befaras att dispensvägen skulle komma
att bli den normala vägen för ändringsyrkande, inte besvärsvägen.

Lagstiftningsåtgärder elier ändring av praxis

I sitt förut (s. 44) redovisade memorial år 1924 framhöll konstitutionsutskottet
bl. a. att Kungl. Maj:ts dispensrätt — när det gällde frågor om
dispens från bestämmelser som tillkommit i den ordning § 89 RF anger
och om vilka riksdagen på ett otvetydigt sätt tillkännagett sin mening —
borde komma till användning allenast då ”särskilda skäl” förelåg. Rörande
den i memorialet avhandlade speciella frågan om dispens från viss
kategorisk bestämmelse framhöll utskottet att dispens endast borde medges
i sådana fall där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle
leda till ”obilliga konsekvenser”.

Som tidigare framhållits synes i körkortsärenden dispens från någon
för myndigheterna bindande, kategorisk föreskrift förekomma endast i
fråga om föreskriften i 33 § 5 mom. VF att den som fått sitt körkort
återkallat ej kan (bortsett från vissa specialfall) återfå det gamla körkortet
utan måste, efter viss väntetid, ansöka om nytt körkort och sålunda
undergå ny prövning i de hänseenden förordningen stadgar. Det har i det
föregående utvecklats (s. 81—82) att dispenserna från berörda föreskrift
synes grundas på en mer generell bedömning att kravet kan efterges i de
fall väntetiden i dispensväg avkortas. Det har också framhållits att dispenspraxis
i detta hänseende inte synes ha stöd hos körkortsmyndighetema.

KU 1971: 34

89

Om det emellertid anses att nu nämnda föreskrift är alltför kategoriskt
avfattad och att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte bör möta hinder
mot viss uppmjukning är en författningsändring på denna punkt tydligen
lätt genomförbar.

Det för körkortsinnehavarna väsentligare spörsmålet torde emellertid
avse deras möjligheter att — med eller utan ny prövning — återfå körkort
inom kortare tid än den i förordningen i princip angivna minimitiden.
Denna tid utgör (bortsett från vissa speciella fall) 1 år. Regeln är
emellertid inte undantagslös. Enligt vad departementschefen framhöll i
propositionen kunde man nämligen inte bortse från att det förekom fall
då en dylik schablonregel framstod som oskäligt sträng. I förordningen
infördes därför möjlighet för körkortsmyndigheterna att föreskriva kortare
tid, lägst 3 månader, om ”synnerliga skäl” förelåg därtill.

Redan i förordningen har alltså byggts in en dispensrätt — för körkortsmyndigheterna
— avseende den ifrågavarande regeln. Men därutöver
anses regeringen ha en dispensrätt, grundad på det allmänna subordinationsförhållandet
inom statsförvaltningen, en rätt som gör det möjligt
att överpröva och i realiteten korrigera dessa myndigheters tillämpning
av den dispensbefogenhet som anförtrotts dem. Det blir följaktligen
i sådana fall en dubbel dispensprövning inom samma bedömningsram.
Också när det gäller sådana bedömningsfrågor som om visst förhållande
över huvud taget utgör återkallelsegrund eller eljest om återkallelse skäligen
är påkallad, blir det — som tidigare utvecklats — fråga om en dubbelprövning
inom samma ram. Regeringens dispensgivning är alltså här
av annat slag än den som diskuterades i utskottets nyssnämnda memorial.
Det är sålunda här inte fråga om att medge undantag från någon
tvingande regel, som i det enskilda fallet skulle leda till ”obilliga konsekvenser”;
i stället gör man — inom de prövningsgränser som förordningen
anger — en annan bedömning av omständigheterna än den som
skett i körkortsmyndigheternas tillämpning.

Enligt gällande lag är RegR högsta besvärsinstans i dessa ärenden och
skall följaktligen också vara normgivande för den bedömningspraxis som
tillämpas på området. Om denna praxis, vid prövningen av dispensansökningar,
i vissa avseenden anses alltför restriktiv, blir tydligen följden

— om dispensprövningen ej begränsas till fall av rent unik karaktär eller
där någon uppenbar felbedömning skett — att prövningen av körkortsåterkallelser
följer en viss praxis på det ordinarie myndighetsplanet och
en annan — mindre restriktiv — på dispensplanet.

Det synes svårt att genom ändring av bestämmelserna i vägtrafikförordningen
avhjälpa eller förebygga sådana skillnader i dessa bedömningsfrågor.
Visserligen kan det tänkas att införa mera preciserade regler
om återkallelsegrunder och om förutsättningar i övrigt för återkallelsebeslut;
därigenom skulle en viss begränsning möjligen kunna ske av
nuvarande ganska tänjbara bedömningsramar. Det förefaller dock knap -

KU 1971: 34

90

past möjligt att härutinnan utforma regler som inte ger ett tämligen brett
utrymme för olika meningar med hänsyn till omständigheterna i de särskilda
fallen. Hithörande lagstiftningsfrågor är, som tidigare nämnts, sedan
flera år föremål för utredning av trafikmålskommittén.

En annan — radikal — utväg att eliminera här diskuterade motsättningar
i praxis vore naturligtvis att på besvärsplanet överflytta återkallelseärendena
från RegR till regeringen. Vissa andra besvärsärenden rörande
tillämpningen av vägtrafikförordningen prövas redan nu i konselj,
och enligt gällande principer för kompetensfördelningen mellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och RegR har regeringen på åtskilliga områden
— även om det i målen förekommer betydande inslag av s. k. rättstillämpning
— förbehållit sig prövningen av besvärsmål, i vilka avgörandet
måste ske under hänsynstagande främst till bl. a. allmänna
ordnings- och säkerhetsintressen. Någon ändring av gällande kompetensordning
beträffande körkortsåterkallelser föreslås dock ej i den nyligen
framlagda propositionen 1971: 30, som bl. a. behandlar fördelningen av
besvärsärenden mellan regering och förvaltningsdomstol. Det bör dock
tilläggas att det stora flertalet körkortsbesvär enligt denna proposition
skulle komma att slutgiltigt avgöras — inte av RegR utan av en ny
stor mellaninstansorganisation.

Den dispensgivning som skett under senare år synes inte ha varit ägnad
att påverka körkortsmyndigheternas praxis. Dispensbesluten delges
ej annan länsstyrelse än den som yttrat sig i ärendet; ej heller får RegR
del därav, även om dispensen avser beslut som meddelats av denna instans.
Något offentliggörande i annan form av meddelade dispenser synes
ej ha skett.

Frågan om körkortsmyndigheternas praxis har stundom tilldragit sig
uppmärksamhet i den allmänna debatten. Med utgångspunkt från några
enskilda fall har i vissa sammanhang hävdats att praxis vöre oenhetlig;
besluten skulle ibland vara för hårda, ibland för milda. Bland dem som
i sin myndighetsutövning har möjlighet att bilda sig en mera översiktlig
uppfattning i ämnet synes dock den meningen från flera håll förfäktas
att denna praxis generellt sett är alltför mild, inte minst när det gäller bedömningen
av nykterhetskravet (jfr t. ex. SvJT 1969 s. 597 och 1970 s.
394). Det förefaller därför knappast sannolikt att körkortsmyndigheternas
nuvarande praxis skulle komma att ändras i mildrande riktning. Utvecklingen
synes snarare gå motsatt väg. Om så blir fallet, skulle tydligen
skillnaden mellan denna praxis och dispenspraxis, om den sistnämnda
följer de riktlinjer som synes ha tillämpats under senare år, komma att
ytterligare öka.

Förfarandet i dispensärenden

I interpellationsdebatten år 1939 (s. 45) hävdades att dispensinstitutet
inte borde tillgripas förrän den normala instansordningen prövats eller i
varje fall inte förrän yttrande från RegR inhämtats.

Vill man begränsa den hittills fria rätten att söka dispens genom att
införa villkor om förutgången besvärsprövning, synes ett sådant villkor
aldrig kunna generellt upprätthållas. Bl. a. torde ej sällan förekomma fall
där de omständigheter, som aktualiserar en omprövning av meddelat
återkallelsebeslut, inträffar först efter besvärstidens utgång, stundom
långt i efterhand. Frågan kompliceras vidare bl. a. av de antagligen
svårlösta informationsproblem som uppstår om ett sådant krav för dispens
skulle uppställas.

När det gäller spörsmålet om inhämtande av yttrande från RegR må
först erinras om föreskriften i regeringsformen att det i ärenden om nåd
i brottmål alltid skall inhämtas yttrande från RegR eller högsta domstolen,
om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas (§ 26 RF). Någon motsvarighet
härtill finns inte i fråga om dispensansökningar. Enligt tidigare
departementspraxis synes yttrande från RegR ha inhämtats i sådana dispensärenden,
där RegR prövat återkallelsebeslutet men där det likväl
ansetts föreligga skäl att överväga dispens. Denna praxis synes ha brutits
någon gång i början av 1960-talet; enligt uppgift beroende på att RegRrs
yttranden, som regelmässigt synes ha gått i avstyrkande riktning, ansågs
innefatta onödigt dubbelarbete.

Om nuvarande kompetensordning för besvärsprövningen anses böra
bestå och om dispensgivningen också i fortsättningen anses böra sträckas
utöver fall av rent unik karaktär eller där någon uppenbar felbedömning
skett, kan möjligen förtjäna övervägas om inte skäl föreligger att — när
det gäller dispensgivning för körkortsmyndigheternas egen bedömningsram
— inhämta yttrande från RegR eller annan vederbörande förvaltningsdomstol
i syfte att så långt möjligt vinna enighet om de riktlinjer
för praxis som bör tillämpas på förevarande område.

KU 1971: 34

92

Bilaga 6

Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som handlagts
av Kungl. Maj:t under år 1970

Granskningen av 1970 års statsrådsprotokoll har bl. a. tagit sikte på
att undersöka i vilken omfattning och på vilka områden Kungl. Maj:t
begagnat sig av möjligheten att genom s. k. dispens medge undantag från
vad eljest gäller. Vid genomgången av protokollen i detta avseende har
det visat sig att gränsen mellan dispens och annan tillståndsgivning ofta
är svår att dra. Detta förhållande har emellertid i detta sammanhang bedömts
vara av underordnat intresse. I sammanställningen har sålunda tagits
med även vissa gränsfall, där det kanske mera varit fråga om rättstillämpning
än dispens i egentlig mening.

I sammanställningen behandlas till en början vissa dispensfrågor departement
för departement. Därefter redovisas gemensamt några ärendegrupper
som förekommer i flera departement.

Från justitiedepartementets ämnesområde kan först nämnas följande
fall som gäller möjligheten att under vissa förutsättningar få ersättning
av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag. Enligt lagen
(1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, som
trädde i kraft den 1 januari 1970, har den, som av domstol ålagts att för
tiden till dess frågan om faderskapet slutligen avgjorts genom dom eller
beslut utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets
moder, rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om domstolen
genom domen eller beslutet icke funnit mannen underhållsskyldig. Detsamma
gäller för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att
mannen i skriftlig handling, som godkänts av barnavårdsmyndighet, åtagit
sig att utge underhåll för tid till dess resultatet av blodundersökning
om faderskapet föreligger, om denna undersökning visar att han inte kan
vara fader till barnet. Är hans faderskap enligt blodundersökningen
osannolikt, har han rätt till ersättning för utgivna underhållsbidrag, om
talan om faderskapet inte väckes mot honom inom sex månader från det
utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen
föreligger rätt till ersättning, om han genom domstolsbeslut
friats från faderskapet eller om annan man på grund av dom eller
erkännande är att anse som fader till barnet. Vidare om faderskapet till
barn utom äktenskap fastställts genom erkännande och detta förklarats
ogiltigt genom domstolsbeslut har mannen rätt att av allmänna medel
återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag till barnet
och modern. Detsamma gäller om faderskapet fastställts genom dom och

1

KU 1971: 34 93

mannen efter anlitande av särskilt rättsmedel t. ex. resning i målet friats
från faderskapet.

Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om
faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt. Av 2 § 4:o)
regeringsrättslagen följer att besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsens
beslut prövas av regeringsrätten.

Av statsrådsprotokollen framgår att Kungl. Majit tillerkänt ett antal
personer ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag utan
att de i ovannämnda lag givna förutsättningarna för bidrag förelegat
(t. ex. bidrag som utgivits för barn efter hemskillnad; barnet har sedermera
av domstol förklarats inte ha äktenskaplig börd). Kungl. Maj:t har
förordnat att beloppen i fråga skulle utbetalas från anslaget under riksstatens
andra huvudtitel Ersättning åt domare, vittnen och parter (se
t. ex. Ju 13/3 nr 14). — Det har upplysts att om ansökan om bidrag inkommer
till departementet och frågan faller inom lagen överlämnas
ärendet till vederbörande länsstyrelse.

Inom justitiedepartementet har vidare behandlats ett antal ansökningar
från utlänningar om att svensk domstol skall pröva äktenskapsmål.
I lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption finns vissa regler om talan
om äktenskapsskillnad eller hemskillnad (separation) mellan utländska
medborgare. Sådan talan får enligt denna lag upptas här i riket
om den make mot vilken talan väckes har sitt hemvist i Sverige eller om
makarna samtidigt haft hemvist inom riket men den make mot vilken talan
väckes övergivit den andre eller efter det orsak till skillnad uppstått
flyttat ur riket. Vissa andra regler gäller enligt nämnda lag.

Utan hinder av bestämmelserna i 1904 års lag får enligt lagen
(1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall talan
om äktenskapsskillnad eller hemskillnad upptas av svensk domstol,
bl. a. om Kungl. Maj:t för visst fall, när endera maken befinnes sedan
minst två år ha hemvist här i riket, medgett att talan får upptagas.
Kungl. Maj:t har under år 1970 i ett fyrtiotal fall lämnat dylikt tillstånd
(t. ex. Ju 23/1 nr 34).

Ett helt annat område där undantag från vissa lagregler förekommit
gäller skuldföring av pensionsutfästelser. Enligt 5 § lagen (1967: 531) om
tryggande av pensionsutfästelse får aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
ekonomisk förening och sparbank i balansräkning redovisa pensionsskuld
för pensionsutfästelse till arbetstagare även om utfästelsen ej
omfattas av s. k. allmän pensionsplan. Kungl. Maj:t kan förordna att
detta skall äga tillämpning även på annan arbetsgivare. Sådant förordnande
har lämnats i ett par fall (t. ex. Ju 9/10 nr 2).

Visst undantag från bestämmelserna rörande hittegods har medgetts.
Enligt 1 § lagen (1938: 121) om hittegods skall hittegods utan oskäligt
dröjsmål anmälas till polismyndighet. Är ägaren känd får upphittaren i

KU 1971: 34

94

stället underrätta denne om fyndet. Om upphittaren inte följer dessa regler
kan han straffas enligt allmän lag och har dessutom förverkat all
rätt på grund av fyndet. I ett besvärsärende fann polismyndighet, länsstyrelse
och Kungl. Maj:t att upphittaren — en minderårig pojke — av
ett värdefullt armband inte fullgjort vad hittegodslagens regler säger,
varför armbandet skulle tillfalla kronan. Emellertid tillerkändes han av
Kungl. Maj:t med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
1 000 kronor från anslaget under andra huvudtiteln Polisverket: Diverse
utgifter (Ju 27/2 nr 43).

Enligt passkungörelsen (1940: 471) skall vid ansökan om pass av vuxen
person bifogas bl. a. fotografi. En passökande har av Kungl. Maj:t
under år 1970 fått tillstånd att ersätta passfotografiet med fingeravtryck.
Motivet till framställningen var religiöst betingat (Ju 27/8 nr 18).

Av andra speciella ärenden inom justitiedepartementets ämnesområde
kan nämnas att Kungl. Maj:t i flera fall medgivit ändring av bolagsordning
jämlikt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (t. ex. Ju 23/1 nr
41).

I några fall har dispens från skyldighet att anordna brandsäkert arkiv
lämnats (t. ex. Ju 14/8 nr 9).

Slutligen kan nämnas att tillstånd jämlikt 2 kap. 8 § eller 9 § giftermålsbalken
att ingå äktenskap trots nära släktskap beviljats (t. ex. Ju 6/5
nr 27).

Försvarsdepartementets dispensärenden domineras av ansökningar om
befrielse från vissa behörighetskrav till olika tjänster, befordringskurser
m. m. Ett stort antal ärenden gäller begäran att få ta del av sekretessskyddade
handlingar. En av de största ärendegrupperna inom detta
departement utgörs av anmälningar jämlikt vapenfrikungörelsen
(1966: 414). Kungl. Maj:t har i flera av dessa ärenden förordnat att vederbörande
värnpliktig tills vidare ej får inkallas.

Ett par dispensärenden gällande ersättning för kroppskada under militärtjänst
har behandlats. Kungl. Maj:t har i dessa fall med stöd av riksdagens
beslut i skrivelse den 3 maj 1947 (nr 179) angående ersättning i
vissa fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar medgett
att riksförsäkringsverket utan hinder av att preskription inträtt upptar
frågan om ersättning till prövning (t. ex. Fö 23/10 nr 50).

Slutligen kan nämnas att Kungl. Maj:t lämnat dispens från vissa föreskrifter
beträffande tillträde för utlänning till skyddsområde (Fö 17/6 nr
108).

Även socialdepartementets dispensärenden avser i stor utsträckning
behörighetsfrågor av olika slag, t. ex. undantag från villkor för tillträde
till befattningar inom den allmänna sjukvården. Åtskilliga framställningar
om utlämnande av sekretesshandlingar har prövats. En del ersätt -

KU 1971: 34 95

ningsfrågor har även behandlats. Exempelvis har ersättning beviljats för
skada som vållats av elever vid ungdomsvårdsskola.

Ett par andra områden där dispens förekommit kan härutöver redovisas.
Det första avser ersättning på grund av yrkessjukdom. Enligt lagen
(1929: 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den som är
försäkrad för olycksfall i arbete anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av vissa farliga ämnen. Rätten till ersättning enligt lagen kan
upphöra om inte underrättelse på visst sätt och inom viss tid från sjukdomens
yppande lämnas. Oaktat att ersättningsrätt enligt lagens förutsättningar
förfallit har Kungl. Maj:t under år 1970 i ett fall anbefallt
riksförsäkringsverket att på grund av yrkessjukdomen silikos från förslagsanslaget
Vissa yrkesskadeersättningar utbetala ersättning från viss
angiven tid med belopp som skulle utgått om lagen varit tillämplig
(S 14/5 nr 37).

Vidare kan nämnas vissa dispenser från livsmedelsstadgan
(1951: 824). Denna stadga innehåller bl. a. villkor av olika slag avseende
vad viss vara skall innehålla för att få saluhållas som livsmedel. Kungl.
Maj:t har i några fall dispenserat från sådana villkor i stadgan (t. ex. S
14/8 nr 17).

Slutligen kan redovisas en dispensfråga avseende anställning inom
folktandvården. Kungl. Maj:t har gett en kommuns folktandvårdsstyrelse
bemyndigande att, utan hinder av bestämmelsen i 8 § 3 mom.
kungörelsen (1961: 278) angående statsbidrag till folktandvård, medge
legitimerade tandläkare som innehar fast halvtidstjänst som tandläkare
inom folktandvården att under anställningstiden utöva enskild tandläkarverksamhet
(S 9/10 nr 11). Författningen förutsätter, med undantag för
barntandvård, att fast anställd tandläkare inom folktandvården inte utövar
enskild tandläkarverksamhet.

Inom kommunikationsdepartementet har bl. a. förekommit åtskilliga
dispenser från olika bestämmelser i vägtrafikförordningen (1951: 648),
som utfärdats efter riksdagens hörande. Sålunda har Kungl. Maj:t i
ett tiotal fall medgivit, att vissa fordonstyper — t. ex. snöscooters och
vissa speciella arbetsfordon — får framföras utan registreringsplikt
(t. ex. K 23/1 nr 38 och 13/2 nr 18). Sådana fordon har även undantagits
från uppställda klassificeringsbestämmelser (t. ex. K 9/1 nr 3 och 30/10
nr 25). Vidare har dispens lämnats från gällande hastighetsbestämmelser
för s. k. efterfordon. Ett stort antal beviljade dispenser har avsett motortävlingar,
där dispens lämnats från gällande hastighetsbestämmelser
(t. ex. K 9/1 nr 11).

Ett par speciella dispenser avseende trafikreglerna på motorväg har
beviljats för genomförande av militärövning (K 13/2 nr 12) och viss vetenskaplig
undersökning (K 29/6 nr 59 och 30/7 nr 1).

KU 1971: 34

96

I vägtrafikförordningen föreskrivs bl. a. att besiktningsinstrument för
motorfordon i princip får utfärdas endast om utredning föreligger om
att fordonet antingen tillverkats här i landet och därefter ej utförts eller
efter vederbörlig införsel hit förtullats för att stadigvarande brukas här.
Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat från denna föreskrift (t. ex.
K 6/3 nr 7). Förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. innehåller bl. a. vissa regler om begränsning av personbefordran
utom stationsorten. Dispens från dessa regler har meddelats i
några fall (t. ex. K 24/4 nr 26). 1 samma förordning föreskrivs att förare
i yrkesmässig trafik måste ha erhållit särskilt tillstånd (trafikkort). Från
detta krav har dispens meddelats i ett tiotal fall beträffande förande av
bl. a. s. k. snövesslor och traktortåg (t. ex. K 23/1 nr 40).

Som i annat sammanhang särskilt redovisats (s. 30—91) har Kungl.
Maj:t i ett antal fall på grund av föreliggande särskilda omständigheter
förklarat personer berättigade att återfå återkallade körkort (t. ex.
K 27/2 nr 29).

Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat från föreskrift i vägtrafikförordningen
om att den som utövar uppsikt vid övningskörning sedan
minst tre år måste innehaft körkort. Förutsättningen har varit att vederbörande
godkänts av statens trafiksäkerhetsverk såsom instruktör vid
trafikskola (t. ex. K 27/5 nr 59). Vägtrafikförordningen innehåller vidare
bestämmelser om både skriftligt och muntligt förhör vid prov för
erhållande av körkort. Dispens från endera av dessa prov har givits
personer som haft skriv- och lässvårigheter respektive talsvårigheter
(t. ex. K 6/2 nr 25 och 17/4 nr 32).

Ett par speciella dispensfall från kommunikationsdepartementets ämnesområde
kan slutligen redovisas.

I det ena fallet har Kungl. Maj:t medgett att ett utländsk företag,
vilket bedriver bärgningsverksamhet i svenskt sjöterritorium, får

— utan hinder av gällande förbud att i riket idka kustfart med utländska
fartyg — bedriva kustfart som är nödvändig för bärgningsverksamhet (K
9/10 nr 23). Kungl. Maj:t har sedermera (K 11/12 nr 7) bemyndigat sjöfartsverket
att under år 1971 i särskilda fall, när omständigheterna påkallar
det, medge undantag från gällande förbud att med utländska fartyg
här i riket bedriva kustfart och insjöfart.

Kungl. Maj:t har i det andra fallet med stöd av 3 § andra stycket
kungörelsen (1957: 340, ändrad 1970: 126) om statens lånefond för den
mindre skeppsfarten, vilken utfärdats med stöd av riksdagens beslut, i ett
fall under år 1970 medgivit att lån fick avse vissa fartyg med högre bruttodräktighet
än 500 registerton (K 27/5 nr 18).

Skatteförfattningama innehåller ofta bestämmelser om att Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan medge skattebefrielse
eller nedsättning av skatt om synnerliga skäl föreligger. Några sådana
fall har uppmärksammats vid genomgång av finansdepartementets

KU 1971: 34

97

dispensärenden. Med stöd av 46 § förordningen (1959: 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning har Kungl. Majit i ett fall medgivit
återbetalning av varuskatt med visst belopp (Fi 23/1 A nr 41).
Vidare har Kungl. Majit med stöd av samma stadgande jämfört
med 2 § förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt bifallit ett antal ansökningar
om återbetalning av sådan skatt (t. ex. Fi 6/2 A nr 26). Likaså
har i ett par fall samma stadgande åberopats för befrielse från viss energiskatt
(t. ex. Fi 17/6 A nr 50). Motsvarande beslut om lindring i beskattningshänseende
har givits i ett tjugutal fall med stöd av 76 § förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt (Fi 13/2 A nr 27), i ett femtiotal
fall med stöd av 4 § 10 mom. c) förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter (t. ex. Fi 13/3 A
nr 15), i några fall med stöd av 56 § stämpelskatteförordningen
(1964:308) beträffande stämpelskatt för vissa fastighetsöverlåtelser
(t. ex. Fi 13/2 A nr 17) samt i ett stort antal fall med stöd av 5 § traktorskatteförordningen
(1969: 297) beträffande sådan skatt (t. ex.Fi 9/1 A nr
17). Slutligen har Kungl. Maj:t i ett par fall med stöd av 55 § 1 mom.
andra stycket förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt förordnat
om visst anstånd med erläggande av arvsskatt (t. ex. Fi 24/7 A nr
37) samt i ett fall med stöd av 27 § första stycket samma förordning
medgett nedsättning av arvskatt (Fi 29/12 A nr 45). Samtliga angivna
skatteförfattningar har utfärdats i överensstämmelse med riksdagens beslut.

När det gäller införsel av varor till riket har förekommit en del dispensärenden.
Enligt 11 § tulltaxeringsförordningen (1960: 391), utfärdad
i överensstämmelse med riksdagens beslut, kan Kungl. Maj:t förordna
om tullfrihet under viss tid för bl. a. transportmedel, som endast
tillfälligt skall användas inom riket. Ett tiotal ansökningar om tullfrihet i
detta avseende har bifallits (t. ex. Fi 6/2 A nr 25). I fråga om varuslag
som icke eller endast i ringa omfattning tillverkas inom landet får
Kungl. Maj:t enligt 13 § nämnda förordning bestämma att tull inte
skall utgå. Med stöd av detta stadgande har Kungl. Maj:t dels bifallit ett
antal ansökningar om tullfrihet i nämnda avseende (t. ex. Fi 27/5 A nr
75 b), dels utfärdat en särskild kungörelse i ämnet (1970: 334). Tulltaxeringsförordningen
innehåller vidare en generalklausul i 15 § enligt vilken
Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts förordnande generaltullstyrelsen
kan, när synnerliga skäl föreligger, helt eller delvis medge befrielse från
eller återbetalning av tull. Sådana synnerliga skäl har ansetts föreligga i
några fall (t. ex. Fi 27/5 A nr 70). På tullområdet har förekommit även
några andra dispensfall. Kungl. Maj:t har t. ex. lämnat dispens från föreskrift
i 152 § tullstadgan (1927: 391) om ställande av viss säkerhet (Fi
3/4 A nr 23). I några fall har medgetts befrielse från skyldighet att erlägga
s. k. anståndspenningar enligt 158 § a) tullstadgan (t. ex. Fi 3/4 A
nr 24).

7 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

98

Vissa ytterligare dispensområden från finansdepartementets verksamhetsområde
kan redovisas.

Med stöd av 20 § folkbokföringsförordningen (1967: 198), utfärdad
med riksdagen, har Kungl. Maj :t i några fall medgivit att person anställd
på utländsk ort i svenska statens tjänst kyrkobokförs på fastighet han
äger utom Stockholm (t. ex. Fi 3/4 A nr 37).

Kungl. Majit har med stöd av riksdagens skrivelse 1948: 221 medgivit
befrielse från utskiftningsskatt och inkomstskatt vid övertagande
av visst försäkringsbestånd (Fi 29/12 A nr 44).

Ett viktigt område gäller behov att få ta i anspråk investeringsfonder
för rörelse. I förordningen (1955: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
som utfärdats med riksdagen, bemyndigas Kungl.
Maj:t eller, i vissa fall, efter Kungl. Maj:ts förordnande arbetsmarknadsstyrelsen
att under vissa förutsättningar medge att investeringsfond för
rörelse tas i anspråk för vissa ändamål. Hos Kungl. Maj:t avgjordes ca
250 sådana tillståndsärenden under år 1970, av vilka drygt hälften bifölls
(t. ex. Fi 23/1 A nr 49).

Ett annat betydelsefullt område gäller möjligheterna att erhålla befrielse
från investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Kungl. Maj:t
har med stöd av 16 § förordningen (1970: 99) om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten, vilken utfärdats i överensstämmelse med
riksdagens beslut, avgjort drygt 600 dylika dispensansökningar, av
vilka mer än hälften bifallits (t. ex. Fi 27/5 A nr 36). Ett femtiotal
av de beviljade dispenserna har beslutats på föredragning av inrikesministern
i samband med att beslut rörande igångsättningstillstånd
meddelats. Ärendena har avgjorts efter gemensam beredning mellan finansdepartementet
och inrikesdepartementet (t. ex. In 27/5 nr 32).

Kungl. Maj:t har i några fall med stöd av 7 § andra stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag (1965: 268), utfärdad med riksdagen,
bifallit ansökningar från kommuner om uppflyttning till högre skattekraftsområde
(t. ex. Fi 17/6 A nr 30).

Ett helt annat dispensområde gäller undantag från bestämmelsen i 46
§ 2 mom. första stycket rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521),
utfärdad med riksdagen, om att spritdrycker må utskänkas endast i samband
med måltid. Kungl. Maj:t har i några fall dispenserat från denna
bestämmelse (t. ex. Fi 10/4 A nr 18).

Beträffande statliga bostadsanskaffningslån må nämnas, att Kungl.
Maj:t med stöd av 2 § 1 mom. kungörelsen (1960: 522) i ämnet, vilken
utfärdats i överensstämmelse med riksdagens beslut, medgivit ett stort
antal statsanställda att utan hinder av vissa bestämmelser i kungörelsen
erhålla dylika lån (t. ex. Fi 9/1 B nr 11).

Slutligen kan redovisas ett dispensfall som gäller preskriberade pensionsförmåner.
Sedan statens personalpensionsverk tillerkänt en pensionsavgången
arbetare invalidpension enligt 1947 års tjänstepensionsreg -

KU 1971: 34

99

lemente men på grund av bestämmelserna om preskription av fordran
funnit sig inte kunna medge utbetalning av pensioner för längre tid tillbaka
än tio år, räknat från den tidpunkt ärendet togs upp hos pensionsverket,
medgav Kungl. Maj:t personalpensionsverket att utan hinder av
preskriptionen utbetala avsedda pensionsförmåner (Fi 30/1 B 15).

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har förekommit
ett avsevärt antal dispenser som rört behörighetsvillkor av skilda slag.
Som tidigare framgått är detta förhållandet även i andra departement.
En redovisning av vissa sådana gemensamma ärendegrupper kommer,
som inledningsvis angivits, att lämnas som avslutning på denna sammanställning
över dispensärenden.

Ett par speciella områden där dispens förekommit kan här redovisas.
Det första gäller statsbidrag till skollokaler (jfr s. 20). Enligt kungörelsen
(1957: 318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet,
som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, kan kommun erhålla
bidrag av staten för anskaffande av skollokaler. I 5 § kungörelsen
(ändrad genom kungörelse 1964: 453) föreskrivs att beslut om statsbidrag
skall meddelas av skolöverstyrelsen. En förutsättning för statsbidrag är
enligt kungörelsen att byggnadsarbetena inte igångsatts innan skolöverstyrelsens
beslut i statsbidragsfrågan föreligger. Några ärenden har förekommit
där Kungl. Maj:t — med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden
— förklarat, att den omständigheten att byggnadsarbetena
igångsatts eller redan utförts inte skulle utgöra hinder för beviljande av
statsbidrag (t. ex. U 6/2 nr 26).

Ett annat fall gäller befrielse från granskningsavgift för film. Instruktionen
(1965: 748) för Statens biografbyrå innehåller en särskild taxa avseende
avgifter för granskning av film. Kungl. Maj:t har i ett fall meddelat
befrielse från skyldighet att erlägga avgift beträffande barn- och
ungdomsfilm avsedd att visas vid en välgörenhetsföreställning (U 14/5
nr 5).

Slutligen kan redovisas fråga rörande befrielse från skolgång.
Kungl. Maj:t har i ett flertal fall under år 1970 förklarat sig sakna
befogenhet att befria från skolgång (t. ex. U 27/5 nr 90). I ett fall har
Kungl. Maj:t dock medgivit att barn får sluta skolan, klass 9 (U 2/10
nr 24).

Även på jordbruksdepartementets område förekommer flera av de gemensamma
dispensfrågoma t. ex. undantag från behörighetsvillkor vid
tillsättande av tjänster av olika slag. Några andra dispensfall har uppmärksammats.
I kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, har uppställts
vissa villkor för erhållande av statligt stöd inom jordbrukets område.
Statligt stöd meddelas i form av statlig garanti för lån (lånegaranti)
och för arrende (arrendegaranti) samt i form av statsmedel (statsbidrag).

7f Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

100

Enligt 45 § kungörelsen ankommer det på lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnd
— om det i något fall befinnes att stöd av särskilda skäl bör
lämnas med högre belopp eller under andra villkor än som anges i kungörelsen
— att begära Kungl. Maj:ts medgivande att överskrida viss beloppsgräns
eller befrias från visst villkor (jfr prop. 1967: 95 s. 126).
Kungl. Maj:t har bifallit ett antal dylika framställningar (t. ex. Jo 14/5
nr 11). Vidare har i några fall befrielse medgivits fiskare från återbetalningsskyldighet
beträffande lån ur statens fiskredskapslånefond (Jo 20/2
nr 3).

Ett stort antal ärenden inom jordbruksdepartementet gäller upplåtelse
av mark ovan odlingsgränsen och på de s. k. renbetesfjällen. Hittills gällande
lagstiftning på området, dvs. lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige vilar på förutsättningen att område som
är upplåtet till lapparnas begagnande endast i undantagsfall får disponeras
för annat ändamål (jfr 5 och 56 §§ i lagen). Kungl. Maj:t har i flera
fall lämnat tillstånd att ta i anspråk mark ovan odlingsgränsen (t. ex. Jo
17/6 nr 7).

Av internationell karaktär slutligen kan redovisas ett ärende om rätt
för utländsk fiskare att fiska i svensk fiskezon. Lagen (1950: 596) om
rätt till fiske avser bl. a. rätten till fiske i den svenska fiskezonen utanför
västkusten. Kungl. Maj:t har medgett dispens för viss tid för fiskefartyg
från Förbundsrepubliken Tyskland att bedriva fiske i denna fiskezon (Jo
13/3 nr 33). I statsrådsprotokollet har angivits att förhandlingar pågår
om rätt för tyska fiskefartyg att framdeles bedriva fiske i dessa områden.

Inom handelsdepartementet har förekommit en del dispensfrågor på
olika områden. Först kan nämnas några fall som rör tillverkning samt
export av krigsmateriel. Enligt 1 § första stycket förordningen
(1935: 395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, som utfärdats
med riksdagen, får krigsmateriel ej tillverkas i riket utan Kungl.
Maj:ts tillstånd. Kungl. Maj:t har bifallit ett tiotal ansökningar om sådant
tillstånd (t. ex. H 30/1 nr 4). Vidare får enligt 1 § första stycket
kungörelsen (1949: 614, ändrad 1966: 531) angående förbud mot utförsel
från riket av krigsmateriel ej i andra fall än i kungörelsen sägs krigsmateriel
utan tillstånd utföras till utrikes ort. Kungl. Maj:t har under år
1970 bifallit ett antal sådana ansökningar (t. ex. H 23/1 nr 1). Det kan
anmärkas att chefen för handelsdepartementet jämlikt 2 § samma kungörelse
bemyndigats lämna tillstånd till export av krigsmateriel. Det får
dock inte vara fråga om utförsel i större omfattning.

Föreskrifter om beredskapslagring av olja finns i förordningen
(1957: 343) om oljelagring m. m., som utfärdats med riksdagen. Dispens
från vissa speciella bestämmelser om vinterlagring har medgivits (H 13/3
nr 6). Vidare har Kungl. Maj:t prövat frågor om befrielse från skyldighet
att erlägga oljeavgift. I ett fall hade överstyrelsen för ekonomiskt

KU 1971: 34

101

försvar lämnat ett företag dispens från viss oljelagringsskyldighet, varefter
Kungl. Maj:t jämlikt 9 a § förordningen (1957: 344) om oljeavgift
m. m. befriat företaget från skyldighet att erlägga oljeavgift för ifrågavarande
oljekvantitet (H 9/10 nr 9). Kungl. Maj:t har dessutom bifallit en
särskild framställning från överstyrelsen för ekonomiskt försvar om befrielse
för olika företag, vilka erhållit dispens från lagringsskyldighet,
från att erlägga de oljeavgifter, som svarade mot dispenserade kvantiteter
eldningsolja (H 11/12 nr 5).

Ett helt annat område där undantag från gällande regler förekommit
är rätten att använda vissa officiella beteckningar i näringsverksamhet.
Enligt 2 § då gällande lag (1960: 646) om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar får i näringsverksamhet ej utan tillstånd i
varumärke eller annat kännetecken för varor och tjänster användas
statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem. Vissa andra beteckningar,
t. ex. kommunalt vapen, omfattas också av lagen. Kungl. Majit har i
instruktionen (1967: 196) för riksarkivets heraldiska sektion och statens
heraldiska nämnd lämnat vissa föreskrifter angående tillståndsgivningen.
Kungl. Maj:t har bifallit ett antal ansökningar på detta område (t. ex. H
13/2 nr 6).

Affärstidslagen (1966: 668) förutsätter att kommunerna — om det för
särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse — skall
medge affärstid utöver den vanliga. Kungl. Maj:t har jämlikt 4 §
nämnda lag lämnat vissa tillämpningsföreskrifter genom kungörelsen
(1970: 79). Kungl. Maj:t har under år 1970 behandlat ett sextiotal besvärsärenden.
I ett tiotal fall har den ursprungliga ansökningen om dispens
från gällande affärstidsbestämmelser bifallits (t. ex. H 27/2 nr 7).

Vidare kan nämnas att Kungl. Maj:t under år 1970 bifallit ett hundratal
ansökningar om tillstånd att anordna olika slag av lotterier (varulotterier,
tombolalotterier, bingolotterier, nummerlotterier). Enligt 1 § första
stycket lotteriförordningen (1939: 207), som utfärdats efter riksdagens
hörande, får lotteri om penningar eller penningars värde ej utan tillstånd
av Kungl. Maj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning
än som stadgas i förordningen. Ett antal besvärsärenden på detta
område har bifallits av Kungl. Maj:t (t. ex. H 20/2 nr 12 och H 23/1
nr 7).

Slutligen har uppmärksammats att Kungl. Maj:t i flera fall med stöd
av 101 § 2 mom. aktiebolagslagen (1944: 705) givit tillstånd att i balansräkning
redovisa aktier m. m. i gemensamma poster (t. ex. H 23/1 nr 9).
Dessutom har i ett fall undantag från bestämmelsen i lagen (1967: 531)
om tryggande av pensionsutfästelse medgivits såvitt gäller sammanslagning
av två pensionsstiftelser (H 30/1 nr 5).

Ett stort antal ärenden inom inrikesdepartementets ämnesområde har
gällt prövning av utvisnings-, förvisnings-, förpassnings- och avvisnings -

r

KU 1971: 34 102

beslut beträffande utländsk medborgare. Enligt 51 § utlänningslagen
(1954: 193) får Kungl. Maj:t om beslut om avvisning, förpassning, förvisning
eller utvisning inte kan verkställas eller vissa andra förhållanden
föreligger, upphäva beslutet. I samband med sådant beslut ankommer
det på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter för utlänningens
vistelse i landet.

Under år 1970 har Kungl. Maj:t avgjort ett trettiotal ansökningar om
upphävande av utvisningsbeslut, av vilka ungefär hälften bifallits, ca
250 ansökningar om upphävande av förvisningsbeslut, av vilka några
tiotal bifallits, ett femtiotal ansökningar om medgivande att utan hinder
av förvisnings- eller utvisningsbeslut vistas eller inresa i riket, av vilka
knappt hälften bifallits avseende viss bestämd tid, ett trettiotal ansökningar
om upphävande av förpassningsbeslut avseende sammanlagt ett
hundratal personer, av vilka ansökningar en tredjedel avseende sammanlagt
ett tiotal personer bifallits, ett trettiotal ansökningar om upphävande
av awisningsbeslut, av vilka en tredjedel bifallits samt slutligen några
ansökningar om upphävande av återreseförbud, vilka bifallits. (Jfr t. ex.
In 9/1 nr 6, nr 1 och nr 9, 13/2 nr 6, 24/4 nr 5 samt 2/10 ml). — I sammanhanget
bör nämnas att Kungl. Majit under år 1970 även avgjort ett
trettiotal ärenden om svenskt medborgarskap. Vissa av dessa har varit
besvärsärenden, medan andra överlämnats till Kungl. Maj:t av invandrarverket
jämlikt 9 a § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap, då
särskilt skäl ansetts föreligga för tillämpning av vissa undantagsbestämmelser
i medborgarskapslagen (t. ex. In 27/5 nr 104).

Inom inrikesdepartementet har vidare behandlats åtskilliga ärenden
angående igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. I 4 § första stycket
kungörelsen (1963: 269, ändrad 1969: 90) med tillämpningsföreskrifter
till lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, vilken kungörelse
utfärdats med stöd av 1 och 10 §§ nämnda lag, föreskrivs, att igångsättningstillstånd
för vissa byggnadsarbeten meddelas av Kungl. Maj:t om
byggnadskostnaden uppgår till minst tre miljoner kronor. I andra fall
meddelas igångsättningstillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter
dess bemyndigande, länsarbetsnämnden. Ett stort antal sådana ärenden
har behandlats av Kungl. Maj:t (t. ex. In 6/2 nr 5). Kungl. Majit har
även i ett antal fall beviljat dispens från olika villkor för igångsättningstillstånd
beträffande bl. a. egnahem (t. ex. In 20/3 nr 11).

Flyttningsbidragsfrågor har även varit föremål för behandling hos
Kungl. Maj:t. I arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368), som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut, finns bestämmelser om under vilka förutsättningar
bidrag och lån av statsmedel kan utgå för vissa sysselsättningsframjande
och andra åtgärder på arbetsmarknaden bl. a. avseende
flyttningsbidrag. Kungl. Maj:t har under år 1970 avgjort ett hundratal
besvärsärenden angående flyttningsbidrag men endast bifallit några få av
dessa (t. ex. In 20/2 nr 13). I detta ärende har Kungl. Maj:t dels lämnat

KU 1971: 34

103

anförda besvär utan bifall, dels med hänsyn till i ärendet föreliggande
särskilda omständigheter medgett att sökanden får uppbära bidrag med
anledning av flyttningen enligt samma grunder som gäller för flyttningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen samt hänvisat ärendet till arbetsförmedlingen
för ny behandling.

Slutligen kan nämnas att Kungl. Maj:t i ett tiotal fall jämlikt 7 § andra
stycket kungörelsen (1957: 367) om statslån för anordnande av allmänna
samlingslokaler, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut,
beviljat eftergift av lån för anordnande av allmänna samlingslokaler
(t. ex. In 6/2 nr 19).

Civildepartementets dispensärenden avser nästan uteslutande tillstånd
till byggnadsföretag utan hinder av olika författningsbestämmelser på
området. Kungl. Maj:t har sålunda under år 1970 lämnat ett stort antal
tillstånd till byggnadsföretag utan hinder av rådande byggnadsförbud enligt
olika bestämmelser i byggnadslagen (1947: 385) och byggnadsstadgan
(1959: 612).

Dispenserna har t. ex. gällt undantag från reglerna i 15 och 35 §§
byggnadslagen om nybyggnadsförbud i avvaktan på fastställelse av generalplan
(C 6/5 nr 9) och från byggnadslagens regler om att nybyggnad
enligt 34 § första stycket ej får företagas i strid mot stadsplan eller enligt
37 § på mark som ej blivit indelad i tomter (t. ex. C 23/1 nr 34).
Vidare har undantag medgivits från bestämmelsen i 38 § byggnadslagen
om att nybyggnad ej får företagas i strid mot tomtindelning eller på
tomt som icke är rättsligen bestående (t. ex. C 27/8 nr 23).

Kungl. Maj:t har även dispenserat från bestämmelserna i 109 och
110 §§ byggnadslagen om att nybyggnad ej må företagas i strid mot
byggnadsplan (t. ex. C 14/5 nr 42). Vidare har i ett tiotal fall (t. ex.
C 23/1 nr 33) Kungl Maj:t gett tillstånd till nybyggnad som innefattar
tätbebyggelse inom område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan
(jfr bestämmelserna i 56 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan).
Kungl. Maj:t har vidare i ett besvärsärende (C 23/1 nr 35) med stöd av
71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan förklarat att gällande, av
Kungl. Maj:t fastställd, stadsplanebestämmelse icke skulle utgöra hinder
för byggnadsnämnd att efter ansökan meddela visst byggnadslov.

Slutligen har inom detta område Kungl. Maj:t i ett fall (C 6/5 nr 25)
givit tillstånd till byggnadsföretag utan hinder av förordnande om
strandskyddsområde enligt 15 § naturvårdslagen (1964: 822) samt i ett
fall (C 27/5 nr 53) dispenserat från nybyggnadsförbudet jämlikt 33 § lagen
(1943: 431) om allmänna vägar, vari föreskrivs ett minimiavstånd på
tolv meter från vägbanans mitt för uppförande av byggnad. I detta sammanhang
kan även nämnas att Kungl. Maj:t i ett fall (C 14/5 nr 30)
med stöd av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen (1926: 326) medgett
viss avstyckning.

Inom civildepartementets verksamhetsområde har, liksom för andra

KU 1971: 34

104

departement som framgår av den nedan lämnade redovisningen, förekommit
även ett antal dispenser från olika behörighetsvillkor (t. ex. krav
på viss utbildning, viss föreskriven minimiålder samt föreskrifter i statens
allmänna tjänstepensionsreglemente) och tidsgränser. Dessutom kan
nämnas att Kungl. Majit i ett fall med stöd av 109 § luftfartskungörelsen
(1961: 558), utfärdad med stöd av luftfartslagen (1957: 297) gett tillstånd
till viss flygfotografering (C 17/12 nr 7).

Beträffande slutligen industridepartementet redovisas här endast ett
dispensfall. Enligt lagen (1963: 599) får inmutningsrätt enligt gruvlagen
inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än kronan inom Norrbottens
län. Ett företag har av Kungl. Maj:t fått tillstånd att under viss
tid inmuta vissa fyndigheter i nämnda län (I 17/4 nr 19), medan en motsvarande
dispensansökan lämnats utan bifall (117/12 nr 10).

Som tidigare anförts förekommer en del likartade dispensfrågor i flera
departement. En redovisning av vissa sådana frågor lämnas i det följande.

Ett stort område gäller ansökningar om att få ta del av sekretesskyddade
handlingar av olika slag. Bland sådana handlingar kan nämnas
uppgifter i allmänna kriminalregistret, polisregistret, rättspsykiatriska utlåtanden,
socialregister, vissa behandlingsjournaler, handlingar på försvarsväsendets
område, vissa självdeklarationer, det särskilda straffregistret
för fylleri samt handlingar i olika departements arkiv rörande rikets
förhållande till främmande makt. Som exempel på olika slag av meddelade
dispenser, vilka ofta avsett forskningsprojekt, kan nämnas Ju 6/3 nr

11, UD 23/1 nr 24, Fö 24/4 nr 47, S 20/8 nr 8 samt Fi 13/3 A nr 29 och
6/3 A nr 12.

I mycket stor utsträckning har dispens sökts i fråga om vissa kvalifikationsbestämmelser,
behörighetsvillkor av skilda slag m. m. Kungl. Maj:t
har sålunda i åtskilliga fall dispenserat från föreskrifter om viss minimiålder.
Exempelvis har tingsnotarier fått dispens från ålderskrav i domsagostadgan
och rådhusrättsstadgan (t. ex. Ju 20/3 nr 9), vissa körkortsaspiranter
har fått tillstånd att övningsköra, undergå förarprov för bil eller
erhålla körkort för bil eller traktor utan hinder av vägtrafikförordningens
bestämmelser (t. ex. K 23/1 nr 76), vissa underåriga personer har dispenserats
från mopedförordningens (1960: 134) krav på fyllda 15 år för
att få köra moped (t. ex. K 23/1 nr 37) och person med trafikkort har
fått rätt att köra personbil i beställningstrafik för personfordon utan hinder
av trafikkortskungörelsens (1969: 691) krav på fyllda 21 år (K 9/7 nr
20). En person som ej fyllt 18 år har fått lov att, utan hinder av 27 § förordningen
(1932: 179) med vissa bestämmelser angående biografer och
filmförevisning, sköta viss filmprojektor (C 29/6 nr 7).

KU 1971: 34

105

Flera framställningar om rätt att få kvarstå i tjänst efter pensionsåldern
har behandlats. Bestämmelser om avgångsskyldighet för vissa statliga
befattningshavare m. fl. är intagna i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959: 287), som utfärdats i överensstämmelse med riksdagens
beslut. I 4 § 1 mom. andra stycket i detta reglemente föreskrivs
att i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes lämpligt, att anställningshavaren
efter pensioneringsperiodens övre gräns tas i anspråk för fullgörande
av arbetsuppgifter, som ålagts honom i hans senaste anställning,
får medgivande lämnas honom att så länge han är fullt tjänstduglig
kvarstå i anställningen. Kungl. Maj:t har under år 1970 bifallit ansökningar
från flera landshövdingar att under viss tid kvarstå i tjänst efter
pensionsålderns inträffande (t. ex. C 30/1 nr 4). Kungl. Majit har vidare i
ett besvärsärende medgivit en kronoassistent att kvarstå i tjänst ytterligare
ett år (C 29/12 nr 6). Vidare har i några fall förlängt förordnande
meddelats för notarius publicus utan hinder av bestämmelsen i 5 § stadgan
(1964: 679) om notarius publicus om att dylikt förordnande skall
upphöra vid utgången av den månad vederbörande fyller 67 år (t. ex. Ju
30/1 nr 8). Kungl. Maj:t har även under år 1970 i flera fall lämnat läkare
tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnående av pensionsålderns övre
gräns (t. ex. S 30/7 nr 1). Dylikt medgivande har även lämnats för ambassadör
(UD 11/12 nr 3).

RF § 28 innehåller vissa allmänna bestämmelser om anställning i statens
tjänst, bl. a. krav på svenskt medborgarskap. Beträffande vissa befattningar
förutsätts det att även utländska medborgare får komma i fråga
till anställningen. På de områden där detta inte förutsatts har åtskilliga
dispensansökningar förekommit. Kungl. Maj:t har sålunda under år
1970 i ett antal fall givit tillstånd för utländsk medborgare att vara anställd
vid verk under försvarsdepartementet (t. ex. Fö 6/5 nr 16). Vidare
har i flera fall förekommit beträffande utländska medborgare, att Kungl.
Maj.t förklarat att den omständigheten att vederbörande saknar svenskt
medborgarskap inte utgör hinder för sökanden att inneha icke-statlig lärartjänst
i riket (t. ex. U 4/9 nr 72). — Vidare har förekommit en hel del
fall där Kungl. Maj:t prövat huruvida vederbörande utlännings meriter
är tillräckliga för generellt gällande behörighet till olika lärartjänster.
Vid avslag på sådan framställning har erinrats om att fråga om befrielse
från behörighetsvillkor för erhållande av viss tjänst prövas av länsskolnämnden.
Vidare har i flera fall utländska präster fått tillstånd att tjänstgöra
i Sverige (t. ex. U 17/4 nr 68). I några fall har även dispenserats
från krav på svenskt medborgarskap för inträde vid vissa fackskolor
(t. ex. Jo 18/9 nr 11).

Kungl. Maj:t har vidare meddelat åtskilliga dispenser från kvalifikationsbestämmelser
i olika författningar. T. ex har dispens från krav på
kurs i psykologi m. m. vid officersutbildning enligt KBr 6/5 1964 lämnats
(Fö 27/5 nr 27). Likaså har Kungl. Maj:t gett tillstånd för icke be -

KU 1971: 34

106

horig underofficer att genomgå viss kurs (Fö 25/9 nr 75 a) och vidare
bifallit ett stort antal dispensansökningar från behörighetsbestämmelserna
i 49 § länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). Dessa fall har avsett
bl. a. revisionsintendent (C 30/1 nr 12), taxeringsintendent (C 11/12 nr
5), kronofogdesekreterare (t. ex. C 14/5 nr 11), förste länsnotarie (C 13/2
nr 4) och fögderiassistent (t. ex. C 14/5 nr 12). Kungl. Maj:t har även i
åtskilliga fall givit dispens från behörighetskrav (teologie kandidatexamen)
beträffande prästtjänster (t. ex. U 9/1 nr 17). Vidare har dispenserats
från vissa behörighetsvillkor beträffande tjänst som ordinarie
adjunkt vid lantbrukets yrkesskola (t. ex. Jo 29/6 nr 22). Kungörelsen
(1915: 559, ändrad 1966: 596) angående villkor för behörighet till civila
läkarbefattningar innehåller bestämmelser om bl. a. krav på viss tids
tjänstgöring för erhållande av skilda läkartjänster; dispenser från dessa
krav har i åtskilliga fall beviljats (t. ex. S 9/7 nr 15).

Det bör även nämnas att ett stort antal dispensansökningar i fråga om
behörighetsvillkor av skilda slag lämnats utan bifall.

I ett stort antal fall har Kungl. Maj:t lämnat dispens från bestämmelser
i statens allmänna tjänstepensionsreglemente, SPR (1959: 287). I reglementet
finns flera stadganden som innebär att Kungl. Maj:t kan, där
så finnes påkallat med hänsyn till förhållandena inom ett visst förvaltningsområde
eller skäl därtill eljest anses föreligga, meddela avvikande
bestämmelser eller medge undantag. Kungl. Maj:t har under år 1970 avgjort
åtskilliga sådana ärenden, innebärande olika slag av avvikelse från
de normala bestämmelserna i SPR (t. ex. Fi 9/1 B nr 19 och 4/9 B nr 29).

Kungl. Maj:t har vidare bifallit ett antal ansökningar från polismän,
som i enlighet med övergångsbestämmelserna till kungörelsen
(1964: 874) i samband med polisväsendets förstatligande anmält önskemål
att kvarbliva under de kommunala pensionsbestämmelsema och
trots detta sedermera ansökt om att få övergå till SPR (t. ex. Fi 6/3 B nr
28).

Som framgått av redogörelsen för olika ärenden inom de skilda departementen
har det förekommit att Kungl. Maj:t tillerkänt enskilda personer
ersättning av allmänna medel för skador som uppkommit i statlig
verksamhet. Som exempel härpå kan nämnas, att Kungl. Maj:t i ett antal
fall beviljat ersättning för uppkommen skada i polisverksamhet, exempelvis
då moped försvunnit medan den varit i förvar hos polisen och då
personbil skadats av polisman under tjänsteutövning (t. ex. Ju 20/3 nr
50). Vidare har Kungl. Maj:t beviljat gottgörelse till misshandlad timlärare
(Fi 29/6 B nr 1), till skadad sprängarbas (Fi 9/7 B nr 36), till person
skadad genom olycksfall under omskolningskurs (In 30/11 nr 11) samt
för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola (t. ex. S 14/5 nr 47).
Dessutom kan nämnas Kungl. Maj:ts beslut om förskottsutbetalning av
visst ”blivande skadestånd” (Fi 23/10 A nr 19).

KU 1971: 34

107

Bland speciella frågor kan nämnas att Kungl. Maj:t i flera fall medgett,
att tjänst får tillsättas utan att den ledigförklarats (t. ex. In 23/1 nr
13). Vidare har statlig befattningshavare fått rätt att bo utom stationeringsort
(t. ex. Jo 9/1 nr 3). Tillstånd att använda tjänstebil vid färd mellan
bostad och stationeringsort har också givits (Fö 25/9 nr 101).

Slutligen har uppmärksammats åtskilliga fall där Kungl. Maj:t medgett
att för sent inkomna ansökningar i olika hänseenden får prövas. Sålunda
har Kungl. Maj:t i några fall (t. ex. K 9/1 nr 2) gett dispens från
tidsföreskrifter i 6 § första stycket kungörelsen (1965: 201) om statsbidrag
till viss linjetrafik på landsbygden, som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut. Vidare har Kungl. Maj:t i ett fall under år 1970 givit länsstyrelse
tillstånd att pröva för sent inkommet förslag om ersättning för
skogsbrandsläckning (C 30/1 nr 9) och i några fall medgivit prövning av
för sent inkomna ansökningar till tjänst som exempelvis professor (t. ex.
U 14/5 nr 38). Kungl. Maj:t har också medgivit att för sent inkommen
ansökan om att utfå vinst, utfallen på uppbrunnen penninglott, fick prövas
(H 20/11 nr 18) och att socialstyrelsen fick pröva från kommuner för
sent inkomna ansökningar om statsbidrag till social hemhjälp (t. ex. S
13/3 nr 59).

KU 1971: 34

108

Bilaga 7

Sammandrag av PM ang. prisstoppet m. m.

Kungl. Maj:t beslöt den 28 augusti 1970 med stöd av 1 § tredje stycket
allmänna prisregleringslagen (1956: 236) förordna, att 2—9 §§
nämnda lag skulle äga tillämpning till utgången av år 1970. Denna
Kungl. Maj:ts kungörelse (1970: 511) skulle enligt beslutet träda i kraft
omedelbart och utkom från trycket den 31 augusti 1970.

1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen lyder:

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring
av allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i
2—9 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om
riksdagssession icke pågår, inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen.

I första stycket samma paragraf stadgas om förhållandena då riket
kommer i krig och i andra stycket då riket befinner sig i krigsfara. Vidare
stadgas bl. a. att om riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet
är detsamma förfallet. 2—9 §§ allmänna prisregleringslagen innehåller
de direkta bestämmelserna om prisreglering — främst rätten
för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att föreskriva
högstpris och stoppris samt vissa begränsningar i rätten att yrkesmässigt
köpa eller sälja viss förnödenhet.

Kungl. Maj:t beslöt vidare den 28 augusti 1970 med stöd av ovannämnda
stadgande (1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen)
utfärda kungörelse om prisstopp (1970: 512), vilken har följande lydelse:

1 §

Den som frivilligt säljer förnödenhet som anges i bilaga till denna
kungörelse får icke utan tillstånd överskrida det pris på förnödenheten
vilket han tillämpade den 27 augusti 1970 klockan 12 eller, om han vid
denna tidpunkt icke sålde förnödenheten, det pris som då var att anse
som gängse pris eller som han därförut senast tillämpat (stoppris).

Om stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket angivna
tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregleringslagen
(1956: 236).

2 §

Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas av statens pris- och
kartellnämnd. Nämnden prövar även fråga om sådan föreskrift eller
sådant tillstånd som avses i 3 § 2 mom. allmänna prisregleringslagen
(1956: 236) samt meddelar bestämmelser som avses i 8 § samma lag.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas
av pris- och kartellnämnden.

KU 1971: 34

109

Kungl. Maj:t förordnade samtidigt att denna kungörelse (1970: 512)
skulle träda i kraft den 31 augusti 1970 och gälla till utgången av år

1970.

Den till kungörelsen om prisstopp fogade bilagan upptog vissa närmare
angivna köttvaror, mjölk och mejeriprodukter, margarin och spannmålsprodukter.

Kungl. Maj:t beslöt vidare i konseljen den 28 augusti 1970 om
tillämpning av kungörelsen (1956: 612) med tillämpningsföreskrifter till
allmänna prisregleringslagen samt uppdrog åt pris- och kartellnämnden
att snarast möjligt undersöka prisutvecklingen och de bakomliggande
orsakerna till pris- och marginalförändringarna för livsmedelsprodukter.
Undersökningen borde med förtur avse köttvaror, mjölk och mejeriprodukter,
margarin och spannmålsprodukter.

Kungl. Maj:t beslöt den 9 oktober 1970 med stöd av 3 § 1 mom. allmänna
prisregleringslagen utfärda kungörelse om allmänt prisstopp
(1970: 552), vilken har följande lydelse:

1 §

Den som frivilligt säljer förnödenhet eller frivilligt utför tjänst får
icke utan tillstånd överskrida det pris på förnödenheten eller tjänsten
som han tillämpade den 7 oktober 1970 klockan 12 eller, om han vid
denna tidpunkt icke sålde förnödenheten eller utförde tjänsten, det pris
som då var att anse som gängse pris eller som han dessförinnan senast
tillämpat (stoppris).

Om stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket angivna
tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregleringslagen
(1956: 236).

2 §

Denna kungörelse äger ej tillämpning på sådan verksamhet för vilken
gäller taxa eller avgift som fastställes av statlig eller kommunal myndighet,
och ej heller på partihandel med och utminutering av spritdrycker,
vin och starköl.

Ytterligare undantag från tillämpningen av denna kungörelse får meddelas
av statens pris- och kartellnämnd.

3 §

Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas av pris- och kartellnämnden.
Nämnden meddelar även bestämmelser som avses i 8 § allmänna
prisregleringslagen (1956: 236).

4 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas
av pris- och kartellnämnden.

Kungl. Maj:t förordnade samtidigt att denna kungörelse (1970: 552)
skulle träda i kraft den 12 oktober 1970 och gälla till utgången av mars

1971. Kungörelsen utkom från trycket den 9 oktober 1970. Genom denna
kungörelse upphävdes den ovan redovisade kungörelsen (1970: 512)

KU 1971: 34

110

om prisstopp. Det stoppris som bestämts genom den upphävda kungörelsen
skulle dock fortfarande gälla som stoppris för förnödenhet som avsågs
i nämnda kungörelse.

Kungörelsen (1970: 552) om allmänt prisstopp erhöll genom ny kungörelse
(1970: 562) viss ändrad lydelse, gällande fr. o. m. den 24 oktober

1970.

Kungl. Maj:t beslöt den 30 oktober 1970 avlåta proposition (1970:
187) till riksdagen med förslag att riksdagen skulle godkänna ovannämnda
av Kungl. Maj:t meddelade förordnanden om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956: 236). I propositionen anfördes bl. a. följande
rörande bakgrunden till Kungl. Maj:ts beslut:

Prisutvecklingen under åren 1969—1970 har kännetecknats av tendenser
till allt kraftigare prisökningar. Konsumentprisstegringen under
år 1969 blev väsentligt högre än under närmast föregående år, nämligen
4,6 #/o mot 2,2 °/o år 1968. Prisstegringstakten ökade mot slutet av året,
vilket huvudsakligen föranleddes av impulser utifrån, bl. a. på jordbruksområdet.
Den internationella ränteutvecklingen nödvändiggjorde
räntehöjningar, som ledde till höjda bostadskostnader.

I den reviderade nationalbudgeten för år 1970 konstaterades, att prisstegringstakten
tilltagit ytterligare under de första månaderna innevarande
år och att utvecklingen på arbetsmarknaden i vissa fall lett till
oväntat stora lönehöjningar. Enligt den prisprognos som redovisades i
den reviderade nationalbudgeten väntades konsumentprisnivån stiga med
omkring 5 % under året. Redan i augusti kunde emellertid konstateras,
att konsumentprisindex fram till mitten av juli stigit med 4,5 °/o. Livsmedelsposten,
som väger tungt i hushållens utgifter, steg under samma
tid mer än totalindex eller med 7,2 °/o.

Den 26 augusti 1970 lade statens pris- och kartellnämnd fram en översiktlig
utredning om prisutvecklingen på vissa jordbruksprodukter från
slutet av juni till mitten av augusti. Den 1 juli 1970 hade priser och
importavgifter justerats för flertalet jordbruksprodukter enligt den s. k.
inflationsregeln i 1969 års jordbruksuppgörelse. Nämndens utredning
visade, att konsumentpriserna på ifrågavarande produkter stigit med
5—6 °/o, vilket utslaget på hela sortimentet i en livsmedelsbutik betydde
en höjning av prisnivån med 2—2,5 % under en tid av en och en halv
månad. Såväl partipriser som konsumentpriser hade blivit högre än vad
som direkt föranletts av ändringarna i jordbruksregleringen. Anledningen
därtill var enligt nämnden att marginalerna i förädlings- och distributionsleden
ökat. Utredningen innefattade inte någon bedömning av frågan
hur de höjda marginalerna förhöll sig till eventuella kostnadsökningar
av annat slag.

Samtidigt med publiceringen av nämndens utredning framkom, att
ytterligare prishöjningar på vissa livsmedel aviserats. I denna situation
fann Kungl. Maj:t, att betydande fara uppkommit för allvarlig stegring
av det allmänna prisläget inom riket, och förordnade på grund därav
om tillämpning av 2—9 §§ allmänna prisregleringslagen.

När allmänna prisregleringslagens bestämmelser äger tillämpning, ankommer
det på Kungl. Maj:t att bestämma, vilka regleringsåtgärder
som skall vidtas med stöd av lagen. Som förut nämnts, förordnade

KU 1971: 34

lil

Kungl. Maj:t i kungörelsen den 28 augusti 1970 om prisstopp på viktigare
livsmedel. Som stoppris fastställdes det pris som tillämpades den
27 augusti 1970 kl. 12. Kungörelsen trädde i kraft den 31 augusti 1970.

Det beslutade prisstoppet gällde som nämnts endast vissa viktigare
livsmedel. Vid tidpunkten för beslutet hade prisutvecklingen på övriga
varuområden inte i och för sig givit anledning till direkta prisreglerande
åtgärder. En skärpt kontroll av prisbildningen på ett vidare område
förutsågs emellertid kunna bli behövlig i samband med höjningen av
den indirekta beskattningen vid årsskiftet. I början av oktober 1970
framkom att betydande prishöjningar kunde väntas eller, såsom för vissa
hushållskapitalvaror, redan beslutats. På grund av det anförda utfärdade
Kungl. Maj:t den 9 oktober 1970, som förut berörts, kungörelse
om allmänt prisstopp. Som stoppris fastställdes det pris som tillämpades
den 7 oktober 1970 kl. 12. Enligt kungörelsen trädde det allmänna prisstoppet
i kraft den 12 oktober 1970 och gäller till utgången av mars

1971. Frågor om tillämpningen av prisstoppet handläggs av statens prisoch
kartellnämnd. Att döma av antalet dispensansökningar som hittills
kommit in till nämnden synes bedömningen av prisutvecklingen under
hösten 1970 ha varit riktig.

Visar det sig, att prisreglering kommer att behövas även efter den
31 mars 1971, får frågan om fortsatt tillämpning av allmänna prisregleringslagen
underställas 1971 års riksdag.

I anledning av propositionen 1970: 187 väcktes i riksdagen följande
motioner, nämligen dels de likalydande motionerna I: 1364 av herr Bohman
(m) m. fl. och II: 1583 av fru Kristensson (m) m. fl., vari hemställdes
att riksdagen vid behandling av propositionen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad i motionerna anfördes rörande
prisstoppsbestämmelsernas tillämpning, dels de likalydande motionerna
I: 1365 av herrar Stefanson (fp) och Tistad (fp) samt II: 1582 av
herr Andersson i Örebro (fp) m. fl., vari hemställdes att riksdagen skulle
begära att Kungl. Maj:t före eventuellt beslut om fortsatta prisreglerande
åtgärder för tiden efter den 31 mars 1971 måtte inhämta riksdagens uppfattning.

I det första motionsparet anfördes bl. a. följande angående Kungl.
Maj:ts motiv för att införa prisstopp på livsmedel:

Generellt skall följande rekvisit vara uppfyllda för att allmänna prisregleringslagen
skall kunna tillämpas: att fara för en inflationistisk prisstegring
föreligger, att ekonomiska åtgärder av generellt slag vidtagits
men att de visar sig inte vara verkningsfulla.

Vid tidpunkten för införandet av det partiella prisstoppet på livsmedel
var den inflationistiska utvecklingen alldeles påtaglig. Till stor del
berodde detta på att tillräckliga generella ekonomisk-politiska åtgärder
inte vidtagits av regeringen. Prisstoppet kom således att användas som
ett substitut för och inte som ett komplement till en effektiv ekonomisk
politik. Den allmänna prisregleringslagen är uppenbarligen inte avsedd
att tillämpas på detta sätt.

Regeringens motiv för att införa prisstoppet på livsmedel var att höjningarna
av livsmedelspriserna var ”svårförklarliga” och att regeringen
därför omedelbart måste ingripa. Att prishöjningarna i själva verket

KU 1971: 34

112

var en följd av en allmän inflationistisk utveckling ville regeringen då
inte erkänna. Tvärtom påstod statsministern i en utfrågning i TV 1 den
31 augusti att den allmänna ekonomin utvecklades på ett tillfredsställande
sätt men att trots detta ett prisstopp var motiverat. Den lagtolkning
som statsministern hävdade kan inte godtagas. I nu föreliggande proposition
har regeringen själv underkänt denna. Det görs nu gällande att
Kungl. Maj:t i då rådande situation fann ”att betydande fara uppkommit
för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket”.

Bankoutskottet hemställde den 1 december 1970 i sitt utlåtande (1970:
75) i anledning av propositionen jämte motionerna A. att riksdagen måtte
bifalla propositionen 1970: 187, B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1364 och II: 1583 samt C. att motionerna I: 1365 och II: 1582 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Mot utskottets beslut anmäldes
dels reservation av herrar Åkerlund (m), Strandberg (m) och
Regnéll (m), dels särskilt yttrande av herrar Åkerlund (m),
Nils Theodor Larsson (c), Strandberg (m), Annerås (fp), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (c), Löfgren (fp) och Stridsman (c).

Riksdagens båda kamrar beslöt efter omfattande debatter den 10 december
1970 bifalla bankoutskottets hemställan i samtliga tre punkter,
beträffande punkten B dock först efter votering i första kammaren med
94 röster mot 17 och 4 nedlagda och i andra kammaren med 160 röster
mot 27 och 7 nedlagda röster.

Allmänna prisregleringslagen (1956: 236), som trädde i kraft den 1 januari
1957, har efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna
utformats såsom en fullmaktslag. Den innebär att den
tidigare tidsbegränsade prisregleringslagen ersatts av en permanent beredskapslagstiftning
med syfte att i vissa extraordinära situationer möjliggöra
åtgärder, som anses nödvändiga för att motverka prisstegringar.

Förutsättningarna för tillämpning av lagen anges i dess 1 §. Första
och andra styckena av denna paragraf avser krig eller krigsfara. I paragrafens
tredje stycke föreskrivs att Kungl. Maj:t äger förordna om tilllämpning
av lagens bestämmelser om prisreglering även i det fall att
av annan orsak än krig eller krigsfara ”uppkommit betydande fara för
allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket”. Sådant förordnande
skall gälla för viss tid, högst ett år varje gång. Förordnandet skall underställas
riksdagen inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår,
inom en månad från början av nästkommande session. Om underställning
ej sker, eller om riksdagen inte inom två månader från det underställningen
skedde gillar förordnandet, är detta förfallet.

Av departementschefens (statsrådet Sträng) uttalanden i propositionen
1956: 147 med förslag till allmän prisregleringslag framgår bl. a. att han
ansåg att en förutsättning för att ej vidare bibehålla prisreglering i normala
tider var införandet av en prisregleringslag av beredskapskaraktär,

KU 1971: 34

113

som gav möjlighet att reglera priserna vid krig och krigsfara samt vid
risk för inflation vare sig denna berodde av internationella eller inhemska
förhållanden. Med anledning av i vissa remissyttranden uttalade farhågor
för att lagförslaget skulle medföra risk för att prisreglering tillgreps
i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel
framhöll departementschefen att ”prisreglering självfallet icke skall
införas annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen
nödvändigt”. Han framhöll särskilt att ”enbart en stegring av
jordbrukspriserna i producentledet, som håller sig inom de gränser, vilka
dragits upp av statsmakterna i samband med jordbruksregleringen,
givetvis icke kan åberopas som grund för en tillämpning av prisregleringslagen”.

Beträffande den speciellt omdiskuterade möjligheten att införa prisreglering
vid risk för inflation av inhemska orsaker ansåg departementschefen,
att generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk karaktär
i första hand borde komma till användning, men att prisreglering
vid sidan av dessa var av betydelse. Särskilt viktigt ansåg han vara att
Kungl. Maj:t fick möjlighet att ingripa snabbt i dylika fall. Vidare underströk
han betydelsen av att kunna förebygga såväl spekulativa prisstegringar
som skärpta lönekrav till följd av fruktan för kommande prisstegringar.
Att i lagen på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de relevanta
beredskapsfallen ansåg departementschefen ogenomförbart, och han konstaterade,
att visserligen lagens ”allmänna ordalag kan tänkas lämna visst
utrymme för olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl.
Maj:t rätt att besluta prisreglering”, men att å andra sidan ”en snävare
avgränsning icke är lämplig”. Han ansåg därvid att av avfattningen av
lagtexten tillräckligt tydligt framgick det väsentliga, nämligen ”att prisreglering
vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt
krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring”.

Vidare anförde departementschefen att prisregleringslagens ingrepp i
den enskildes förhållanden inte kunde anses vara av lika ingripande
natur som förfogande- eller ransoneringslagarnas ingrepp. Medan förfogande
innebär tvång för den enskilde att till samhället avstå eller upplåta
sin egendom och ransonering att den enskilde kan förbjudas att
förfoga över sin egendom eller tvingas att ställa sig olika villkor till
efterrättelse, avser nämligen prisreglering i princip blott att den enskilde
företagaren ifråga om priset för sin vara icke har full frihet. Även om
också detta av departementschefen bedömdes vara ett tämligen allvarligt
ingrepp, ansåg han det dock inte alls vara av så djupgående art som
förfogande eller ransonering, varför jämförelsen med förfogande- och
ransoneringslagarna, som utom vid krig och krigsfara kan tillämpas
blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse, inte
kunde anses bärande.

KU 1971: 34

114

Bilaga 8

PM ang. Brofjordenfrågans behandling

Oljekonsumenterna — OK, ekonomisk förening, har sedan flera år
haft planer på att anlägga ett oljeraffinaderi i landet. Under 1960-talet
började planerna ta fast form. Noggranna undersökningar av tänkbara
lägen för anläggningen gjordes. Man diskuterade olika lokaliseringsalternativ
på såväl ost- som västkusten. OK vände sig vid årsskiftet 1967—
1968 till statens planverk med förfrågan huruvida verket med stöd av sin
instruktion kunde åtaga sig uppdraget att studera de olika konsekvenserna
från plansynpunkt, som etableringen av ett oljeraffinaderi med
tillhörande oljehamn på den svenska västkusten skulle medföra.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för statens planverk (1967: 329)1
åligger det planverket bl. a. att insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter
inom dess verksamhetsområde, att i anslutning till den allmänna
uppsikten över planläggningen ge råd och vägledning för planläggningen,
att verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters
föreskrifter, råd och anvisningar som rör planläggningen. Planverket
får biträda kommun eller enskild med utlåtande, undersökning
eller annat arbete om det är av allmänt intresse för planläggningen. — I
sammanhanget bör erinras om att en arbetsgrupp tillsatts inom kommunikationsdepartementet
med uppgift att studera formerna för en s. k.
fysisk riksplanering. Till denna är enligt beslut den 9 oktober 1969 knuten
en rådgivande expertgrupp. Vidare pågår sedan ett par år översyn
av byggnadslagstiftningen.

Med hänsyn till att den av OK planerade anläggningen kunde väntas
medföra långt gående regionala inverkningar beträffande markanvändning,
näringsliv, tätortsutveckling och kommunikationer samt immissionsförhållanden,
och frågan sålunda måste bedömas vara av stort allmänt
intresse för planläggningen, beslöt planverket med stöd av sin instruktion
att åtaga sig uppdraget. Enligt det avtal som träffades med
OK skulle planverkets utredning ej avse att leda till ett ställningstagande
för eller emot en etablering i vissa lägen, utan främst söka klarlägga
vissa för samhällsplaneringen väsentliga konsekvenser av en lokalisering
till platser som från teknisk synpunkt var möjliga. Utredningen skulle
också kunna ses som ett försök till vidgat samarbete mellan näringsliv
och samhälle i planerings- och lokaliseringsfrågor.

Resultatet av utredningen överlämnades till OK och offentliggjordes
i september 1968.

1 Ny instruktion har sedermera fastställts, se SFS 1970: 349.

KU 1971: 34

115

Efter planverkets utredning beslöt OK på grundval av egna studier
beträffande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna att närmare
undersöka möjligheterna att kunna förlägga oljeraffinaderiet till Lysehalvön
vid Brofjorden. I samarbete med Lysekils stad bedrevs det vidare
planeringsarbetet, vilket resulterade i ett förslag till stadsplan för industriområde
vid Brofjorden (Sjöbol—Humlekärr) i Lysekil. Förslaget
till stadsplan godkändes av byggnadsnämnden i Lysekil i maj 1969.
Planförslaget jämte övrigt utredningsmaterial utställdes för granskning,
varvid åtskilliga erinringar gjordes. Sedan förslaget tillstyrkts av drätselkammaren
antogs det av stadsfullmäktige i Lysekil den 1 juli 1969.
I anslutning härtill träffades ett exploateringsavtal mellan staden och
OK. Ärendet vidarebefordrades därefter till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län för fastställelseprövning jämlikt 26 § byggnadslagen.

Länsstyrelsen infordrade yttrande från en rad myndigheter. Synpunkter
på frågan förelåg även från flera organisationer, institutioner m. m.
— Flera av länsexperterna, bl. a. länsarkitekten och överlantmätaren, var
starkt kritiska mot den föreslagna lokaliseringen.

Länsstyrelsen tillstyrkte stadsplanen i yttrande den 1 december 1969
samt överlämnade frågan om fastställelse av planen till Kungl. Maj:ts
prövning. Ärendet handlades inom civildepartementet. Remissyttranden
inhämtades från planverket och naturvårdsverket, vilka avstyrkte förslaget,
från arbetsmarknadsstyrelsen som inte motsatte sig den föreslagna
lokaliseringen men ifrågasatte förläggningen av raffinaderiet till
Lysekilsområdet med hänsyn till den lokala arbetsmarknadens storlek,
samt från kommerskollegium som ej hade något att erinra mot förslaget.

Vidare anmodades länsstyrelsen att bereda ägare och innehavare av
fastigheter som skulle beröras av markinlösen från Lysekils stads sida i
samband med stadsplanens antagande tillfälle att yttra sig. Åtskilliga yttranden
inkom i denna del.

Bland övrigt utredningsmaterial kan nämnas yttrande från Föreningen
Rädda Brofjorden som bl. a. deklarerade, att en lokalisering av OK:s
raffinaderi till Lysekil endast kunde accepteras om en total sammanvägning,
där regionens exklusiva naturvärde och utomordentliga värden ur
social naturvårdssynpunkt invägts till sitt fulla värde, entydigt visade, att
samhällsnyttan av OK-etableringen på sikt eller i dagsläget blev så stor,
att man över huvud taget inte kunde avstå från densamma. Föreningen
hänvisade till den pågående fysiska riksplaneringen, vilken inom några
år kunde förväntas komma att belysa problemen beträffande mark- och
vattenanvändning för landet i sin helhet.

Generaltullstyrelsen yttrade sig till civildepartementet angående frågan
om oljeskadeskydd inom berörda vattenområden. Sjöfartsverket,
som i yttrande till länsstyrelsen uttalat att Brofjorden enligt verkets mening
lämpade sig väl för lokaliseringen i fråga med hänsyn till angörings -

KU 1971: 34

116

och inseglingsförhållandena, vidhöll denna bedömning i skrivelse till
civildepartementet. — Utöver vad som nu nämnts förelåg ett betydande
utredningsmaterial i departementet.

Redan hösten 1968 bildades en interdepartemental arbetsgrupp med
uppdrag att ställa samman och bedöma tillgängligt material rörande
frågan om lokalisering av ett oljeraffinaderi till västkusten.

Arbetsgruppen, som leddes först av numera generaldirektören Lars
Peterson och därefter av statssekreteraren Göte Svenson, bestod av
tjänstemän från civil-, kommunikations-, jordbruks-, inrikes- och industridepartementen
(i princip statssekreterarna). Flera beredningar och
föredragningar inför statsråden förekom. Efter en allmän beredning
våren 1970 beslöts om införskaffande av en del ytterligare utredningsmaterial.

Bl. a. uppdrog Kungl. Majit den 14 maj 1970 åt sjöfartsverket att —
med anlitande av erforderlig expertis — skyndsamt tillhandahålla kompletterande
underlag för bedömning av inseglingsförhållandena för stora
tankfartyg i Brofjorden. Till beslutet om denna utredning var fogad
en promemoria innehållande vissa frågeställningar i ämnet. Detta ärende
hade beretts inom kommunikationsdepartementet.

Sjöfartsverkets centralförvaltning avgav yttrande dagtecknat den 3 november
1970. Sammanfattningsvis anförde verket, att framlagt material
för bedömning av Brofjorden från sjösäkerhetssynpunkt enligt verkets
mening bekräftade verkets tidigare ståndpunkt att Brofjorden väl lämpar
sig för angöring av stora tankfartyg och att något bättre hamnläge
härför icke finns på västkusten.

Den 25 november 1970 utfärdades en kommuniké av följande innehåll: Regeringen

kommer att medge lokalisering till Lysehalvön av det av
OK planerade oljeraffinaderiet. Beslut om fastställelse av stadsplan för
industriområdet meddelas i fredagens konselj. Regeringens beslut baseras
på en långsiktig bedömning av markanvändningen på västkusten. Innebörden
av beslutet är att ytterligare ett industriområde öppnas på västkusten
samtidigt som återstående delar av kusten för framtiden hålls
fria från sådana verksamheter som står i konflikt med rörligt friluftsliv,
fritidsbebyggelse och naturvårdsändamål.

Konkurrensen om mark och andra naturtillgångar i vårt land har
skärpts under senare år. Det gäller framför allt kusterna, där i första
hand näringslivets intressen av bl. a. goda hamnmöjligheter tävlar med
anspråken på områden för rörligt friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Som ett led i regeringens förberedelser för en fysisk riksplanering har
bl. a. anspråken på mark för industriell utbyggnad inventerats. De gjorda
undersökningarna utvisar ett långsiktigt starkt expansionstryck i fråga
om flera industribranscher, för vilka kombinationen av naturresurser på
västkusten är särskilt viktig.

Enligt regeringens bedömning är det nödvändigt att en del av dessa
lokaliseringsanspråk kan tillgodoses. Regeringen har med hänsyn till

KU 1971: 34

117

förutsebara behov av mark och hamnkapacitet för sådan industri därför
bedömt det som ofrånkomligt att ytterligare ett industriområde öppnas
på västkusten.

En huvudprincip för den fysiska riksplaneringen är att så långt möjligt
samla industri med besvärande omgivningspåverkan till ett begränsat
antal områden för att hålla större delar av kusten öppna för friluftsliv
och andra med industrin konkurrerande intressen. Områden som tas i
anspråk för industrialisering bör kunna erbjuda naturliga förutsättningar
att bli allsidiga industriområden. Uddevalla-Lysekilsområdet har
p. g. a. dels naturförutsättningarna, bl. a mycket goda möjligheter att
anlägga en djuphamn vid Lysehalvön, dels regionens goda utrustning i
fråga om samhällsservice bedömts ha gynnsamma förutsättningar att ta
emot industri i ökad omfattning.

Regeringen har mot denna bakgrund bedömt det som önskvärt att
främja utvecklingen av en samplanerad industriregion baserad på Vänersborg,
Trollhättan, Uddevalla och Lysekil. Bakom ställningstagandet
ligger en önskan att efter hand tillföra detta område ökade sysselsättningsmöjligheter
och därigenom åstadkomma en mera balanserad fördelning
av det industriella trycket mot västkusten.

Diskussionen om lokaliseringen av ett nytt oljeraffinaderi på västkusten
har framför allt gällt två alternativa möjligheter, nämligen Göteborgsregionen
och Lysekils-Uddevallaregionen. Mot bakgrund av statsmakternas
uttalade målsättning att söka dämpa storstadstillväxten och
önskvärdheten att främja utvecklingen i mellersta Bohuslän har regeringen
ansett sig böra bifalla Lysekils stads förslag till stadsplan för
ett industriområde i anslutning till de goda hamnförutsättningarna i Brofjorden.
De gynnsamma inseglingsförhållandena för stort tanktonnage i
Brofjorden talar dessutom såväl ur allmän risksynpunkt som av säkerhetsskäl
vid oljetransporter för att denna hamnresurs kommer till utnyttjande.

Det har samtidigt i regeringens bedömning framstått som önskvärt att
området mellan Kungälv och Stenungsund samt öarna Orust och Tjörn
med kringliggande vattenområden undantas från industrialisering i större
skala med tanke på att invånarna i Stor-Göteborg har behov av relativt
nära liggande områden för frilutsliv. Kuststräckan Lysekil—Strömstad
bör likaledes enligt regeringens mening hållas fri från omfattande
industrialisering för att även i fortsättningen kunna tjäna fritidslivets
intressen. Vidare förutsätter regeringen att en utbyggnad av LysekilsUddevallaområdet
sker så att Gullmarsfjordens stora värde ur bl. a. vetenskaplig
synpunkt inte äventyras.

Regeringens beslut förutsätter att erforderliga säkerhetsanordningar
för sjöfarten skapas i angörings- och inseglingsområdet vid Brofjorden
och att beredskapen mot oljeskador blir effektivt utformad. Prövning
enligt vattenlag och miljöskyddslag återstår. Därvid skall bl. a. preciseras
vilka krav på åtgärder som bör ställas för att motverka föroreningar
från den planerade industriella verksamheten.

Regeringen har i sina överväganden även beaktat industri- och energipolitiska
faktorer. På grund av sambandet mellan raffinaderiverksamhet
och petrokemisk industri krävs en nära utbyggnadssamordning för
att uppnå samhällsekonomiskt riktiga lösningar. Regeringen förutsätter
att ett kontinuerligt samråd etableras mellan OK och den petrokemiska
industrin i syfte att tillvarata alla möjligheter till samverkan.

8 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

KU 1971: 34

118

Stadsplaneärendet avgjordes efter gemensam beredning — civildepartementet,
kommunikationsdepartementet, jordbruksdepartementet, inrikesdepartementet
och industridepartementet — i konselj den 27 november
1970. Kungl. Maj:ts beslut har följande innehåll:

Med eget yttrande den 1 december 1969 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län för Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse överlämnat
ett av stadsfullmäktige i Lysekil den 1 juli 1969 antaget förslag till stadsplan
för industriområde vid Brofjorden (Sjöbol—Humlekärr). Planeringsrådet
i länet har deltagit i länsstyrelsens handläggning av ärendet.

Förslaget, som jämväl innehåller stadsplanebestämmelser, har angivits
på en av stadsbyggnadskontoret i staden och WAAB White Arkitektkontor
AB i maj 1969 upprättad karta i två blad med därtill hörande beskrivning.

Av den till förslaget fogade beskrivningen och övriga handlingar framgår
att planförslaget innebär utläggande av ett industriområde vid Brofjorden,
avsett för ett av Oljekonsumenterna — OK, ekonomisk förening,
planerat oljeraffinaderi med därmed sammanhängande anordningar,
att förslaget upptar områden för råolje- och produkthamnar, att
förslaget ingår som ett led i förberedelser för öppnande av ett nytt industriområde
samt att det har föregåtts av ingående utredningar om tekniska,
ekonomiska och miljömässiga förhållanden.

Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat bl. a. av länsstyrelsen inhämtade
yttranden från sjöfartsverkets centralförvaltning, statens brandinspektion,
chefen för tullverkets västra kustdistrikt, länsarkiteken och
överlantmätaren, ävensom till byggnadsnämnden i Lysekil inkomna yttranden
från fortifikationsförvaltningen, riksantikvarieämbetet, domänverket
och samarbetsnämnderna i Lysekils kommunblock, Tanumshede
kommunblock, Gravarnes kommunblock och Orusts kommunblock.
Länsstyrelsen har vidare överlämnat yttrande av naturvårdsrådet i länet
samt till byggnadsnämnden och länsstyrelsen inkomna skrivelser från
ett stort antal ägare till fastigheter inom och utom planområdet, andra
privatpersoner och Föreningen Rädda Brofjorden.

Åke Karlsson, såsom ombud för ett stort antal markägare, ävensom

O. Lagerholm, Rickard Svensson m. fl., Alice Lundström och Dennis
Rosshammar har förmält sig anföra besvär över länsstyrelsens åtgärd den
1 december 1969 att överlämna nu ifrågavarande stadsplaneförslag till
Kungl. Maj:t för fastställelseprövning.

Genom civildepartementets försorg har yttranden över planförslaget
inhämtats från statens planverk, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium och generaltullstyrelsen.

Sjöfartsverket har överlämnat en på verkets uppdrag gjord utredning
jämte eget kompletterande yttrande.

Efter särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t har sjöfartsverket därefter utfört
ytterligare utredningar rörande inseglingsförhållanden m. m. som
överlämnats med en sammanfattande skrivelse från verket.

I ärendet har vidare ingivits skrivelser från Lysekil, OK, organisationer
och enskilda.

Rörande hamnarna framgår av handlingarna att OK och Lysekil är
ense om bl. a. följande. Hamnarna skall ägas av OK, som skall göra
ansökan enligt vattenlagen om förklaring att oljehamnen skall vara
allmän hamn. OK är skyldig att på begäran av Lysekil ge andra impor -

KU 1971: 34

119

törer av råolja rätt att nyttja oljehamnen. Lysekil äger rätt att bygga ut
hamnens kapacitet för import av råolja, därest OK förklarar sig ovillig
härtill.

Kungl. Maj:t, som finner länsstyrelsens åtgärd att överlämna planförslaget
till Kungl. Maj:t för fastställelse icke vara av beskaffenhet
att kunna särskilt överklagas, upptar icke av Karlsson m. fl. härutinnan
anförda besvär till prövning.

Kungl. Maj:t fastställer, jämlikt 26 § byggnadslagen, det underställda
stadsplaneförslaget.

Brofjordenfrågan diskuterades under förra årets höstriksdag dels innan
regeringens kommuniké den 25 november 1970 och dels efter densamma.
Den 6 november 1970 besvarade sålunda chefen för civildepartementet,
statsrådet Lundkvist, en interpellation av herr Ahlmark
(fp). Angående innehållet i interpellationen, statsrådets svar samt de
synpunkter på frågan som lämnades i riksdagsdebatten hänvisas till
riksdagens protokoll, andra kammaren, nr 36 s. 90—112.

Statssekreteraren i civildepartementet, Göte Svenson, som enligt uppgift
haft huvudansvaret för samordning av ärendets beredning inom
kanslihuset, föredrog Brofjordenärendet inför den socialdemokratiska
gruppen den 24 november 1970 eller i omedelbar anslutning till regeringens
kommuniké. Vid en av statsråden Lundkvist och Norling
anordnad presskonferens angående Brof jordenbeslutet lämnade Svenson
en redogörelse för de undersökningar och bedömningar som
förgått beslutet i ärendet. Den 3 december 1970 slutligen besvarade
statsrådet Lundkvist en enkel fråga av herr Brundin (m) ställd till
statsministern om offentliggörande av beslutsunderlaget för regeringens
beslut om Brofjorden. Beträffande innehållet i statsrådets svar samt vad
som därefter yttrades i riksdagsdebatten hänvisas till riksdagens protokoll
den 3 december 1970, första kammaren, nr 41 s. 3—4.

Genom Kungl. Maj:ts beslut i stadsplanefrågan har det av stadsfullmäktige
i Lysekil den 1 juli 1969 antagna förslaget till stadsplan för
industriområde vid Brofjorden fastställts. Planen innebär utläggande av
ett industriområde vid Brofjorden, som är avsett att användas av OK
för uppförande av ett planerat oljeraffinaderi och därmed sammanhängande
anordningar, bl. a. område för råolje- och produkthamnar.
Rörande hamnarna har antecknats i beslutet att OK och Lysekil bl. a. är
ense om att hamnarna skall ägas av OK, som skall göra ansökan enligt
vattenlagen om förklaring att oljehamnen skall vara allmän hamn.

Enligt regeringskommunikén baseras beslutet i stadsplanefrågan på
en långsiktig bedömning av markanvändningen på västkusten. Innebörden
av beslutet är — enligt kommunikén — att ytterligare ett industriområde
öppnas på västkusten samtidigt som återstående delar av
kusten för framtiden hålles fria från sådana verksamheter som står i

KU 1971: 34

120

konflikt med rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse och naturvårdsändamål.
Beslutet förutsätter vidare enligt kommunikén att erforderliga säkerhetsanordningar
för sjöfarten skapas i angörings- och inseglingsområdet
vid Brofjorden och att beredskapen mot oljeskador blir effektivt utformad.
Det erinras om att prövning enligt vattenlagen och miljöskyddslagen
återstår. Därvid skall bl. a. preciseras vilka krav på åtgärder som
bör ställas för att motverka föroreningar från den planerade industriella
verksamheten.

Beträffande den prövning som enligt vattenlagen kan komma till
stånd i fråga om de planerade anläggningarna vid Brofjorden kan
i sammanhanget erinras om att i princip alla åtgärder som innebär byggande
i vatten skall prövas av vattendomstol. Enligt 2 kap. 1 § vattenlagen
avses sålunda med byggande i vatten uppförande av damm, bro,
brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom fyllning eller pålning
i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller havet eller på land så
nära strandbädden, att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byggande
i vatten hänförs också bortledande av vatten ur vattenområde,
grävning och sprängning i vattenområde samt annan åtgärd till förändring
av vattnets djup eller läge. Inom begreppet vattenbyggnadsföretag
faller bl. a. intag av kylvatten från havet eller annat vattenområde.
Även utläggning av ledning i vatten i samband med avloppsföretag kan
innebära byggande i vatten.

Allmänt gäller vid prövning enligt vattenlagen att byggnad i vatten
skall göras så, att ändamålet utan oskälig kostnad kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan. Vid vattendomstol skall sålunda
en prövning av företagets tillåtlighet äga rum enligt vissa i vattenlagen
angivna grunder. Dels är det fråga om en bedömning av företagets
ekonomiska tillåtlighet — en avvägning mellan den ekonomiska
nyttan av företaget å ena sidan och företagets skadeverkningar i olika
hänseenden på annan tillhörig egendom å andra sidan. Vidare innebär
vattenlagens regelsystem att vattendomstol inte får ge tillstånd till vattenbyggnadsföretag
även om det uppfyller de ekonomiska förutsättningarna
om det kan befaras medföra vissa mer betydande skador ur
allmän synpunkt. Skulle ett byggande i vatten ha till följd bl. a. att ett
avsevärt antal personer berövas sina bostäder, att fiskeri- eller annan
näring av större betydelse lider väsentligt förfång, eller att befolkningen
eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade får tillstånd
inte ges. Detsamma gäller om genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt
är att befara.

Prövas emellertid byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för
näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt kan Kungl.

KU 1971: 34

121

Maj:t trots ovannämnda hinder efter hemställan av vattendomstol
lämna medgivande till byggnaden.

Avgöranden som fattas av vattendomstol kan överklagas i vattenöverdomstolen
(del av Svea hovrätt) och därefter i högsta domstolen.
Ärenden som underställts av vattendomstolen handläggs av Kungl.
Maj:t i statsrådet. — Det bör anmärkas att Kungl. Maj:t beträffande
vissa större sjösystem, t. ex. Vänern, Vättern, Mälaren, Siljan samt vattenreglering
av större omfattning över huvud taget förbehållit sig rätten
att pröva om hinder mot företaget möter (VL 4: 14). Sådan prövning
verkställdes i fråga om exempelvis Vindelälvens reglering.

Genom miljöskyddslagstiftningen från 1969 har tillkommit mer genomgripande
regler än tidigare bl. a. när det gäller industriföretagens
inverkan på den yttre miljön. Miljöskyddslagen (1969: 387) är tilllämplig
på åtgärder som kan medföra vatten- eller luftföroreningar, buller,
skakning, ljus eller annat sådant. Åtgärd eller användning som omfattas
av lagen kallas miljöfarlig verksamhet. Utöver bestämmelserna i miljöskyddslagen
gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i hälsovårds-,
byggnads- och naturvårdslagstiftningen eller i annan lagstiftning,
bl. a. vattenlagen. I stor utsträckning gäller koncessionsplikt,
där tillståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd.
I miljöskyddskungörelsen (1969: 388) uppräknas en rad fabriker
och andra inrättningar, t. ex. fabrik för raffinering av oljor eller fetter,
där tillstånd krävs. Naturvårdsverket kan — efter prövning i varje särskilt
fall — ge dispens från koncessionsplikten, varvid verket skall ange
de villkor som måste följas i fråga om reningsåtgärder m. m.

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig
betydelse, även om skäliga försiktighetsmått iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger. Innebär den befarade
olägenheten att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt
uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt,
får verksamheten ej utövas. Från detta förbud kan dock Kungl. Maj:t
medge dispens om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Har koncessionsnämnden prövat ett ärende enligt lagen får talan föras
hos Kungl. Maj:t i statsrådet bl. a. av naturvårdsverket för bevakande
av allmänna intressen. Finner koncessionsnämnden att hinder mot tillstånd
möter med hänsyn till ovannämnda allmänna intressen men att
dispensförutsättningar enligt lagen föreligger, skall nämnden underställa
frågan Kungl. Maj:ts avgörande.

Ersättningsfrågor i anledning av miljöfarlig verksamhet behandlas av
fastighetsdomstol (innehållande bl. a. teknisk och juridisk expertis). Sådana
mål kan fullföljas i hovrätt och högsta domstolen.

KU 1971: 34

122

Efter den lämnade redovisningen av bestämmelser i bl. a. vattenlagen
och miljöskyddslagen torde kunna konstateras att åtskilligt utredningsarbete
återstår innan ett slutligt ställningstagande till Brofjordenprojektet
kan göras. Regeringskommunikén har visserligen formulerats som
ett medgivande i princip till lokalisering av det planerade oljeraffinaderiet
till Lysehalvön vid Brofjorden. Formellt är det dock endast
fråga om beslut i en till Kungl. Maj:ts prövning underställd stadsplanefråga.
I regeringskommunikén har också framhållits att prövning enligt
vattenlag och miljöskyddslag återstår. Till detta kommer de i kommunikén
angivna förutsättningarna för anläggningens förläggning till
Lysehalvön, nämligen att erforderliga säkerhetsanordningar för sjöfarten
skapas i angörings- och inseglingsområdet vid Brofjorden och att
beredskapen mot oljeskador blir effektivt utformad.

Beträffande slutligen handläggningen av ”liknande” ärenden hos
Kungl. Maj:t kan nämnas lokaliseringen av pappersmassafabrik till Värö
på västkusten. Detta ärende handlades hos Kungl. Maj:t i fråga om
rätt för vederbörande aktiebolag att få förvärva erforderlig mark för anläggningarna.
Kungl. Maj:t gav tillstånd till markförvärvet men uttalade
att man därigenom inte tagit ställning till frågan om företagets tillåtlighet
såvitt gällde föroreningsrisker vid utsläpp av industriellt avloppsvatten
m. m. Frågan om utbyggnad av Vindelälven handlades som tidigare
nämnts av Kungl. Maj:t enligt vattenlagen.

KU 1971: 34

123

Bilaga 9

PM ang. fråga om lagstiftning mot krigspropaganda

I december 1966 antog Förenta Nationernas generalförsamling två
konventioner, den ena om medborgerliga och politiska rättigheter och
den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sverige har
undertecknat konventionerna men ännu inte ratificerat dem. Frågan
om ratifikation är f. n. föremål för prövning hos Kungl. Majit. Det är
enligt uppgift inte bestämt om proposition i ratifikationsfrågan kommer
att föreläggas årets riksdag. I konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter har i artikel 20 första stycket tagits upp ett stadgande
om att all propaganda till förmån för krig skall vara förbjuden i lag.

Överläggningar angående de båda FN-konventionerna har ägt rum
mellan de nordiska länderna. Den 15—16 september 1969 sammanträffade
sålunda i Köpenhamn tjänstemän från justitie- och utrikesdepartementen
i Danmark, Finland, Norge och Sverige — även Island var representerat
— och diskuterade en rad frågor sammanhängande med
eventuell ratifikation från de nordiska ländernas sida av konventionerna
i fråga. Bl. a. avhandlades spörsmålet om förbud mot krigspropaganda.
Ytterligare överläggningar förekom under vintern och våren 1970 i samband
med de kontaktmöten som regelmässigt äger rum på tjänstemannanivå
mellan länderna. I Sverige utarbetades därefter på uppdrag av
justitieministern, som samrått med utrikesministern, en promemoria angående
lagstiftning om förbud mot krigspropaganda (stencil Ju 1970: 19).
Syftet med promemorian var att undersöka de lagtekniska förutsättningarna
att stadga förbud mot krigspropaganda i svensk rätt. Utgångspunkten
för arbetet och de förslag som lades fram i promemorian var att
Sverige skulle ratificera konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20 första stycket. I promemorian
(s. 14) anfördes bl. a. följande:

Vid överläggningar mellan representanter för de nordiska ländernas
justitie- och utrikesdepartement har diskuterats frågan vilka förbehåll
länderna avser att göra vid ratifikation av bl. a. den internationella konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter. Därvid har enighet
nåtts om att förbehåll inte bör göras mot bestämmelserna i art. 20
om krigspropaganda. Utgångspunkten för de förslag som läggs fram i
det följande är också att Sverige ratificerar konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20
första stycket.

KU 1971: 34

124

Promemorian utmynnade i förslag till ett nytt stadgande i brottsbalken
om straffpåföljd för den som offentligen hetsar till angreppskrig.
Vidare föreslogs ett tillägg till 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen innefattande
straffsanktion för krigspropaganda i tryckt skrift.

Promemorian, som färdigställdes i juli 1970, remitterades till JK, RÅ,
Svea hovrätt, hovrätten för nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, ÖB och
Radionämnden. Vidare bereddes en rad organisationer m. m. tillfälle
att yttra sig, nämligen LO, Arbetsgivareföreningen, SACO, TCO, SR,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
tingsdomare, Svenska journalistförbundet, Publicistklubben, Svenska
tidningsutgivareföreningen, Sveriges författareförening, Svenska bokförläggareföreningen,
Sveriges Radio, Svenska filminstitutet, Föreningen
Sveriges filmproducenter och Svenska teaterförbundet.

Remisstiden utgick den 15 september 1970. Någon tid dssförinnan,
eller den 18 augusi 1970, hade ånyo hållits ett sammanträde på tjänstemannanivå
i Stockholm mellan representanter för de nordiska justitieoch
utrikesdepartementen angående olika spörsmål som sammanhängde
med tillträde till de två konventionerna. Beträffande frågan om förbudet
mot angreppskrig var utgångspunkten för överläggningarna fortfarande,
att länderna skulle ratificera konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter utan förbehåll för artikel 20 första stycket.

Utfallet av remissbehandlingen av justitiedepartementets promemoria
uppvisade delade meningar om den ifrågasatta lagstiftningen. Bl. a. var
företrädarna för press och radio kritiska mot förslaget.

Under hösten 1970 förekom i Sverige en ganska livlig pressdebatt i
frågan om förbud mot krigspropaganda, varvid stark kritik riktades mot
tanken att införa sådan lagstiftning i Sverige.

I riksdagen besvarade justitieministern den 5 november 1970 en enkel
fråga av herr Ahlmark (fp) om regeringen skulle komma att föreslå
förbud mot krigspropaganda i enlighet med justitiedepartementets promemoria.
Justitieministern svarade, att han inte ämnade föreslå någon
sådan lagstiftning. Angående vad som yttrades i riksdagsdebatten hänvisas
till andra kammarens protokoll den 3—6 november 1970 (nr 36
sid. 77 ff.)

I det norska statsrådet beslöts den 30 oktober 1970 att framlägga proposition
om en straffbestämmelse mot krigspropaganda i anslutning till
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Den 4 december
1970 framlades därefter proposition om ratifikation av nämnda
konvention. Emellertid beslöt det norska statsrådet den 12 februari 1971
att strafflagspropositionen om förbud mot krigspropaganda skulle tas
tillbaka. I det sammanhanget erinrades om att frågan dryftats vid gemensamma
nordiska departementsöverläggningar, vilka i allt väsentligt
lett fram till samstämmiga ståndpunkter men att den svenske justitieministern
därefter offentligen meddelat, att den svenska regeringen likväl

KU 1971: 34

125

inte hade för avsikt att föreslå någon straffbestämmelse i svensk lag angående
krigspropaganda. Vidare uppgavs att den danska regeringen hade
framlagt en lagproposition i samma ämne, att propositionen hade behandlats
en gång i folketinget och att den var föremål för behandling
i kommitté. Det danska lagförslaget hade mött visst motstånd under den
första behandlingen. Frågan om ratifikation av konventionen i fråga har
enligt uppgift ännu inte behandlats i Finland.

KU 1971: 34

126

Bilaga 10

PM ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt att meddela
föreskrifter m. m.

Den 13 november 1970 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelsen (1970:
641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar
eller råd. Kungörelsen skulle träda i kraft dagen efter den utkommit
från trycket i Svensk författningssamling, vilket skedde den 9
december 1970.

Kungörelsen innehåller följande två paragrafer:

1 §

Myndighet, som på grund av allmän bestämmelse eller särskilt beslut
som meddelats av Kungl. Maj:t kan ge föreskrifter, anvisningar
eller råd, får ej utan att underställa Kungl. Maj:t frågan ge ändrade
eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd, som kan påverka gällande
standard eller tillämpade normer och som i väsentlig grad kan leda till
direkta eller indirekta kostnadsökningar.

Första stycket gäller ej om Kungl. Maj:t förordnar annat för särskilt
fall eller på särskild framställning meddelar undantag för visst verksamhetsområde.

2 §

Det åligger riksrevisionsverket att inom ramen för den av verket
bedrivna förvaltningsrevisionen särskilt följa sådan verksamhet av myndigheterna
som avses i 1 § och därvid bedöma de kostnadsmässiga konsekvenserna
av verksamheten.

Enligt uppgift från finansdepartementet togs initiativet till bestämmelserna
inom detta departement. Sedan förslag till kungörelse upprättats
och synpunkter på förslaget inhämtats på sedvanligt sätt från övriga
departement (”delning”) behandlades frågan vid allmän beredning,
varefter beslut om kungörelse fattades i konselj.

Det förekommer på en rad områden, t. ex. beträffande bostadsbyggandet,
skolväsendet, försvaret och socialväsendet, att de centrala ämbetsverken
och myndigheterna under dessa av Kungl. Maj:t bemyndigats
utfärda föreskrifter, anvisningar och råd som kan medföra kostnader av
olika slag för stat, kommun och enskilda. Det kan vara fråga om villkor
av olika slag för erhållande av bostadslån, statsbidrag till skolor, vårdhem
etc. Kungörelsens syfte har uppgivits vara att ge Kungl. Maj:t möjlighet
att följa och styra utvecklingen och hindra kostnadsökningar inom
sådana sektorer som bedöms ha lägre prioritetsgrad än andra. Det är inte
minst med hänsyn till kommunernas intressen som behovet av denna
möjlighet för Kungl. Maj:t har ansetts särskilt angelägen.

KU 1971: 34

127

Som framgår av 1 § avser kungörelsen endast sådana bestämmelser
eller beslut som meddelats av Kungl. Maj:t. Har bestämmelser om vederbörande
myndighets befogenhet beslutats av riksdagen är kungörelsen
inte tillämplig.

Hittills har det enligt uppgift inte förekommit att någon myndighet
underställt Kungl. Maj:t fråga om ändrade eller nya föreskrifter. Det
åligger riksrevisionsverket att följa utvecklingen, men det skall ankomma
på varje enskild myndighet att fullgöra underställningsplikten. Hos
Kungl. Maj:t skall därefter ske en granskning av ifrågasatta ändringar.
Denna granskning avses i första hand äga rum inom det fackdepartement,
varunder myndigheten lyder.

Kungl. Maj:t kan förordna om undantag från underställningsplikten
för särskilt fall eller generellt för visst verksamhetsområde.

KU 1971: 34

128

Bilaga 11

PM ang. utredning av tobaksfrågan

Sedan den 1 juli 1961 är såväl importen av färdiga tobaksvaror som
den inhemska handeln med sådana varor fri. Statens monopol på tillverkning
av tobaksvaror slopades vid utgången av 1966. Några inskränkningar
i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger inte. Ej
heller finns föreskrifter om varudeklaration i samband med försäljning
av tobaksvaror. Försäljningen av cigarretter har ökat under senare år;
1968 såldes 8 700 milj. och 1969 drygt 10 100 milj. cigarretter. Konsumtionen
av övriga tobaksvaror har hållit sig mera konstant.

Såväl i Sverige som utomlands har i många sammanhang diskuterats
tobaksrökningens skadeverkningar. Världshälsoorganisationen har vid
upprepade tillfällen under senare år understrukit främst cigarrettrökningens
stora risker från hälsosynpunkt.

Frågor rörande tobaksrökning har behandlats i den svenska riksdagen
vid ett flertal tillfällen. I anledning av motioner vid 1968 års
riksdag med förslag till olika åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
uttalade andra lagutskottet, som inhämtat yttrande över motionerna
från socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan och Svenska
tobaksaktiebolaget, att utskottet kommit till den uppfattningen att hela
frågekomplexet beträffande konsumtionen av tobaksvaror borde bli föremål
för utredning (2LU 1968: 48).

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen och föranledde skrivelse
till Kungl. Maj:t, vilken överlämnades till finansdepartementet (rskr.
338).

Under 1969 års höstriksdag besvarades en enkel fråga till finansministern
om när den av riksdagen begärda utredningen skulle tillsättas.
I svaret framhölls att regeringen med hänsyn till tryckfrihetsförordningen
ansett att man borde åstadkomma begränsningar av reklamen
(härvidlag avsågs reklam beträffande tobak, sprit och öl) genom
överenskommelse med de marknadsförande företagen i fråga. Avsikten
var att avvakta resultatet av dessa förhandlingar innan den begärda utredningen
tillsattes.

Även vid 1970 års riksdag motionerades i tobaksfrågan. Andra lagutskottet
anknöt i sitt utlåtande (1970: 35) bl. a. till Världshälsoorganisationens
synpunkt på tobaksrökningens faror och fann det angeläget
att den 1968 begärda utredningen snarast kom till stånd. Konstitutions -

KU 1971: 34

129

utskottet hade tidigare behandlat motioner sorn syftade till undanröjande
av de tryckfrihetsrättsliga hinder, som kunde föreligga mot reklamförbud
beträffande tobak. I sitt utlåtande (1970: 26) hänvisade
konstitutionsutskottet till att regeringen enligt ett av statsrådsberedningen
utfärdat pressmeddelande avsåg att tillsätta en utredning för undersökning
av vilka ändringar som behövde göras i gällande grundlag för att
förbud mot reklam för alkohol och tobak skulle kunna genomföras.
Andra lagutskottet anförde i anslutning härtill att något hinder enligt
utskottets mening ej kunde anses föreligga mot att utredningen av frågekomplexet
i stort bedrevs parallellt med den av regeringen aviserade utredningen
som omnämnts i konstitutionsutskottets utlåtande.

I Kungl. Maj:ts skrivelse (1971: 3) till riksdagen med redogörelse för
behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser har anmälts att
riksdagsskrivelsen den 19 november 1968 med anledning av motionerna
om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen m. m. jämte lagutskottets
utlåtande 1968: 48 och motionerna den 4 december 1970 överlämnats
till utredningen om enhetlig reglering i grundlag i massmedier m. m.
samt att riksdagsskrivelsen därmed var slutbehandlad.

Chefen för finansdepartementet besvarade den 21 januari 1971 två
till chefen för socialdepartementet ställda enkla frågor dels av herr
Wikström (fp) om när regeringen avser att tillsätta den utredning i
tobaksfrågan som 1968 och 1970 års riksdagar begärt, dels av herr
Öhvall (fp) om särskilda åtgärder kommer att vidtas med anledning av
framlagda nya forskningsrapporter om tobaksrökningens skadeverkningar.
Finansministern hänvisade i sitt svar till att frågan om tobaksreklamen
överlämnats till ovannämnda utredning om en enhetlig reglering
i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m.

Vid årets riksdag har väckts motioner i tobaksfrågan dels av herr
Romanus (fp) m. fl. om regler för rökning i riksdagshuset (1971:87)
över vilken motion konstitutionsutskottet avgivit betänkande 1971: 14
och som riksdagen förklarat besvarad med vad utskottet anfört, dels
av fru Anér (fp) m. fl. om tillsättande av begärd utredning angående
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen (1971: 245) och dels av
herr Möller i Göteborg (fp) m. fl. om förbud mot rökning i offentliga
lokaler (1971: 761). Sistnämnda två motioner, som hänvisats till socialutskottet,
har ännu inte behandlats av riksdagen.

Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar har
uppvaktat socialministern. Föreningen har begärt att en statlig utredning
tillsätts för att utreda vad som kan göras för att minska tobaksrökningen
i Sverige.

Enligt konseljbeslut den 12 mars 1971 har åt socialstyrelsen uppdragits
att med utgångspunkt i rapporter från världshälsoorganisationen
och med beaktande av vad som anförts i en av Nationalföl'-

KU 1971: 34

130

eningen för upplysning om tobakens skadeverkningar den 11 mars 1971
överlämnad skrivelse dels redovisa en allsidig medicinsk undersökning
rörande tobakskonsumtionen och i anledning härav vidtaga åtgärder,
dels framlägga förslag till de ytterligare åtgärder inom socialstyrelsens
verksamhetsområde som styrelsen finner erforderliga.

KU 1971: 34

131

Innehållsförteckning

Granskningsarbetets uppläggning och organisation 1

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m. 2

Utskottets granskning 3

1. Statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande 3

2. Publicering av konseljbeslut och vissa informationsfrågor 5

3. Frågor rörande Kungl. Maj:ts dispensgivning 9

4. Utgivningen av Svensk författningssamling 15

5. Avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen 17

6. Expedieringen av regleringsbrev 18

7. Övriga ärenden 19

Närvarande 20

Reservationer och särskilda yttranden 21

Bilaga 1. Konseljärenden åren 1969 och 1970. Tabellarisk översikt 24

Bilaga 2. Förordnanden enligt § 5 regeringsformen samt omfördelning
m. m. av ärenden mellan statsdepartementen under år 1970 26

Bilaga 3. Av departementsutredningen under tiden 1.5.1970—1.4.1971
avlämnade promemorior 27

Bilaga 4. Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till konstitutionsutskottet
år 1971 28

Bilaga 5. PM ang. regeringens dispenspraxis i ärenden rörande

återkallelse av körkort 30

Bilaga 6. Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som

handlagts av Kungl. Maj:t under år 1970 92

Bilaga 7. Sammandrag av PM ang. prisstoppet m. m. 108

Bilaga 8. PM ang. Brofjordenfrågans behandling 114

Bilaga 9. PM ang. frågan om lagstiftning mot krigspropaganda 123

Bilaga 10. PM ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt

att meddela föreskrifter m. m. 126

Bilaga 11. PM ang. utredning av tobaksfrågan 128

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710024