Konstitutionsutskottets betänkande nr 32 år 1971 KU 1971: 32

Nr 32

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av proposition angående
stöd till dagspressen och i samband därmed väckta motioner m. m.

Ärendet

Sedan Kungl. Majit i statsverkspropositionen (bil. 9 s. 96, 97 och 106)
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1971/72 beräkna till Stöd till dagspressen ett förslagsanslag
av 30 milj. kr., till Samdistributionsrabatt för dagstidningar ett förslagsanslag
av 10 milj. kr. och till Pressens lånefond ett investeringsanslag av
25 milj. kr., har dessa frågor upptagits i proposition 1971: 27 angående
stöd till dagspressen.

I detta betänkande behandlas

dels propositionen 1971: 27

dels de i samband därmed väckta motionerna

1971: 1275 av herr Björk i Göteborg (s);

1971: 1276 av herrar Johansson i Växjö (c) och Gustavsson i Alvesta
(c);

1971: 1277 av herrar Svanström (c) och Dahlgren (c);

1971: 1281 av herr Bohman m. fl. (alla m);

1971: 1282 av herr Helén m. fl. (alla fp);

1971: 1286 av herr Wiklund i Härnösand (s) m. fl. (c, fp, m)
samt slutligen motionen

1971: 542 av herr Möller i Gävle (s) m. fl. (s, c, fp, m).

Hemställan avser
i propositionen att riksdagen

1) godkänner i propositionen angivna grunder för produktionsbidrag
till dagstidningar,

2) till Produktionsbidrag för dagstidningar för budgetåret 1971/72
under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 33 000 000 kr.,

3) till Samdistributionsrabatt för dagstidningar för budgetåret 1971/72
under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

4) till Pressens lånefond för budgetåret 1971/72 under fonden för låneunderstöd
anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.

i motionen 1971: 1275 ”att vederbörande utskott vid behandling av
proposition 1971: 27 måtte beakta i motionen anförda synpunkter”;

1 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 32

KU 1971: 32

i motionen 1971: 1276 ”att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 27 uttalar, att produktionsbidrag skall kunna utgå
till s. k. avläggare och andra tidningar, som har produktionssamarbete
med annan större tidning, om minst halva antalet sidor är ombrutna i
förhållande till huvudtidningen och de i propositionen uppställda villkoren
för stöd i övrigt är uppfyllda”;

i motionen 1971: 1277 ”att riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 27 beslutar, att 7 § i kungörelsen om produktionsbidrag
för dagstidningar ges följande lydelse: Styrelsen för pressens
lånefond får besluta dels att bidrag skall utgå för dagstidning, som
ej är andratidning, om det vid en totalbedömning av tidningens konkurrenssituation
inom spridningsområdet är uppenbart att den har samma

svårigheter som en andratidning, dels att bidrag som

en andratidning”;

i motionen 1971: 1281 ”att riksdagen måtte I. avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 27 år 1971 vad gäller grunderna för produktionsbidrag
till pressen; II. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj:t måtte förelägga höstriksdagen nytt förslag till stöd till dagspressen,
utarbetat i samarbete med pressens organisationer och med beaktande
av det i motionen anförda, att utgå för tid från och med den 1
januari 1971”;

i motionen 1971: 1282 ”att riksdagen 1. förändrar förslaget i proposition
nr 27 om presstöd i enlighet med vad som ovan anförts; samt 2.
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en parlamentarisk utredning
för att granska pressens situation och med de uppgifter som skisserats
ovan”;

i motionen 1971: 1286 ”att riksdagen måtte besluta att med dagstidning
skall förstås allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, som normalt
utkommer med minst ett nummer varje vecka och vars upplaga till
övervägande delen är eller vanligtvis brukar vara abonnerad”; samt

i motionen 1971: 542 ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om översyn av reglerna för samdistributionsrabatten med beaktande
av motionens synpunkter”.

Propositionen

I propositionen föreslås ett statligt stöd till dagspressen i form av ett
produktionsbidrag till sådana tidningsföretag som ger ut andratidningar.
Med andratidning förstås i detta sammanhang dagstidning som på sin
utgivningsort har mindre upplaga än annan tidning.

För dagstidning som utkommer 2—7 dagar i veckan beräknas bidraget
på grundval av pappersförbrukningen minskad med den del som går
åt för annonsutrymme och utgör 3 000 kr. per ton. Bidraget får dock

KU 1971: 32

uppgå till högst 3,5 milj. kr. för storstadstidning och 1 milj. kr. för
annan tidning. För dagstidning som utkommer en gång i veckan utgår
bidraget med ett fast belopp, nämligen 200 000 kr. Detta belopp utgör
också minimibidrag för tidning som utkommer mer än en dag i veckan.

Handläggningen av bidragsärendena avses uppdras åt styrelsen för
pressens lånefond.

Utgifterna för ändamålet beräknas för budgetåret 1971/72 uppgå till
ca 33 milj. kr.

Vidare läggs fram förslag till medelsanvisning för budgetåret 1971/72
till Samdistributionsrabatt för dagstidningar och till Pressens lånefond.

I fråga om den närmare motiveringen hänvisas till propositionen.

Motionerna

Det i motionen 1971: 1281 framställda yrkandet om avslag på propositionen
vad gäller grunderna för presstödet och yrkandet om ny utredning
grundar sig på tre krav för utformandet av ett presstöd. 1. Det
skall utgå generellt; 2. Det skall inte vara partipolitiskt diskriminerande;
samt 3. Det skall inte vara konkurrenssnedvridande. Motionärerna anser
att det föreslagna stödet inte uppfyller något av dessa krav.

Motionen 1971: 1282 ställer kraven dels att stödet i så stor utsträckning
som möjligt skall utgå enligt automatiskt verkande regler, som ej
lämnar utrymme för godtycke, dels att stödet inte får verka diskriminatoriskt,
innebärande att det inte får negativt drabba sådana tidningar
som förut ekonomiskt sett gått ihop. Vidare anförs att det från många
synpunkter, bl. a. tryckfrihetsrättsliga, är betänkligt att kvalificera vissa
veckotidningar till ett betydande produktionsstöd, medan andra inte ges
rätt till stöd men däremot drabbas av en speciellt hög annonsskatt. En
statlig parlamentarisk utredning bör därför omedelbart tillkallas med
uppgift bl. a. att studera det nu föreslagna presstödets verkningar samt
föreslå lämpliga åtgärder med anledning därav. I avvaktan på resultatet
av utredningen kan som ett provisorium propositionens förslag godtas
med nedan angivna modifikationer.

I motionerna i övrigt beträffande presstödet har endast yrkats modifikationer
på vissa punkter beträffande grunderna för presstödet såsom
de utformats i ett till propositionen bifogat utkast till kungörelse om
produktionsbidrag till dagstidningar.

Med andratidning avses i kungörelsen dagstidning som på sin utgivningsort
har mindre upplaga än annan tidning. I motionen 1971: 1275
anses beteckningen andratidning i viss mån missvisande, då stöd kan utgå
till flera tidningar på en ort, och ifrågasätts en tydligare beteckning i
kungörelsetexten.

Spridningen på utgivningsorten är enligt förslaget utslagsgivande för
lt Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 32

KU 1971: 32

bidrag. Med utgivningsort avses den kommun i vilken en tidning har
största delen av sin upplaga. För att trygga en enhetlig tillämpning av
stödsystemet på längre sikt bör enligt motionen 1971: 1275 övervägas
om inte spridning inom blockregion bör användas i första hand och
spridning inom kommun eller kommunblock i andra hand.

Vid tillämpningen av kungörelsen anses dagstidningar med övervägande
samma redaktionella innehåll som en tidning. Enligt motionen
1971: 1276 innebär detta att s. k. avläggare endast kan få presstöd om
mer än hälften av textinnehållet skiljer sig från huvudtidningen. Det
föreslås i stället att bedömningen om presstöd skall utgå bör grundas
på andelen ombrutna sidor i förhållande till huvudtidningen och att
produktionsbidrag skall kunna utgå om minst halva antalet sidor är ombrutna.

För att dagstidning skall vara bidragsberättigad krävs enligt förslaget

— i huvudsak i syfte att utesluta eftermiddagstidningar från bidrag —
att dess upplaga till övervägande del är abonnerad. I motionen 1971:
1286 — som särskilt tar sikte på Idrottsbladet — yrkas att även dagstidning
vars upplaga till övervägande delen är eller vanligtvis brukar
vara abonnerad skall vara bidragsberättigad. I motionen 1971: 1275 påpekas
att svårigheter kan föreligga att fastställa och kontrollera storleken
av den abonnerade upplagan samt att begreppet abonnerad upplaga
behöver ytterligare precisering t. ex. om det skall avse helårs- eller
korttidsabonnemang eller betald abonnerad upplaga.

I propositionen föreslås i händelse av byte av konkurrensposition
mellan två tidningar att den tidigare andratidningen under en övergångstid
av två år skall kunna få ett till hälften reducerat bidrag. I motionen
1971: 1275 föreslås en längre övergångstid, exempelvis tre år,
samt en mindre reducering av övergångsbidraget, exempelvis två tredjedelar
av tidigare bidrag.

Enligt förslaget skall dagstidning, som ej är andratidning, kunna få
bidrag om det med hänsyn till förhållandena inom tidningens hela
spridningsområde är uppenbart att den har samma svårigheter som en
andratidning. I motionen 1971: 1277 anförs att formuleringen är oklar
och kan tolkas som att en tidning på alla platser inom spridningsområdet
skall ha en andratidnings svårigheter. Bestämmelsen bör enligt motionen
få en annan utformning för att det skall framgå att det är möjligt
även för en mindre förstatidning att få del av presstödet. Det föreslås
att bidrag skall utgå för dagstidning, som ej är andratidning, om
det vid en totalbedömning av tidningens konkurrenssituation inom spridningsområdet
har samma svårigheter som en andratidning. I motionen
1971: 1282 anförs att förslaget på denna punkt bör kompletteras med
en regel enligt vilken lika stort bidrag utgår till både första- och andratidningen
om skillnaden i nettoupplaga understiger 10 °/o — dock högst
1 000 000 kr. till förstatidning — samt efter en proportionellt fallande

KU 1971: 32

skala till förstatidningen om skillnaden är mellan 10 och 20 °/o varjämte
slutligen förstatidningen bör bli utan bidrag om skillnaden överstiger
20 »/o.

I motionen 1971: 1275 påpekas att bidragsgivningen bygger på statistiska
uppgifter, levererade av Tidningsstatistik AB, vilka ursprungligen
varit avsedda att tjäna andra syften. På längre sikt bör övervägas
hur tillförlitligheten hos den statistik, som skall ligga till grund för bidragsgivningen,
ytterligare kan stärkas.

Motionen 1971: 1275 tar upp principiella riktlinjer i fråga om pressstödets
fortsatta utveckling särskilt vad avser tidningsdistributionen, varvid
påpekas att åtskilligt talar för att en växande del av ett utbyggt stöd
bör avdelas för distributionsfrågornas lösning. Ett principuttalande av
riksdagen i denna riktning kunde enligt motionen redan nu vara motiverat.

Samdistributionsrabatten bör enligt motionen 1971:542 förbättras
genom att den nu gällande gruppindelningen ändras till att utgöra 3 öre
per exemplar och dag, vilket skulle göra den mer rättvis och stimulerande.
Vidare bör villkoren ändras så att rabatt kan utgå även i en del
fall där rabattens syfte inte kan uppnås med nuvarande bestämmelser.

Inkomna yttranden

Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) har beretts tillfälle att avge
yttrande över förslaget om stöd till dagspressen. Efter en redogörelse
för tidigare pressutredningar och till följd därav vidtagna åtgärder uttalar
TU följande.

Genom inrättandet av lånefonden och introduktionen av samdistributionsrabatten
har statsmakterna klart fastslagit att samhället av en rad
skäl har ett medansvar för upprätthållandet av en så rikt varierad press
som möjligt.

Självfallet kan ett ökat stöd konstrueras på olika sätt. Ett väsentligt
krav måste dock vara att stödet utformas efter riktlinjer som kan godtagas
även ur tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska synpunkter.

Nu framlägges ett förslag utan något som helst försök till redovisning
av de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska problemen. Detta är
utomordentligt anmärkningsvärt. Den senaste pressutredningen framlade
sina rekommendationer om särskilda samhällsinsatser först sedan
en grundlig tryckfrihetsrättslig analys visat att åtgärderna icke kunde
sägas kollidera med gällande rättsregler och praxis.

Det är i och för sig — särskilt mot bakgrund av det pressekonomiska
läge som ovan tecknats — tacknämligt att regeringen insett att den
ekonomiska situationen för icke så få tidningsföretag blivit starkt försämrad
och därför framlagt sina förslag utan dröjsmål. Även under
den korta tid som stått till buds borde det dock ha funnits möjlighet till
ett samråd med branschexpertis i syfte att bättre kartlägga behoven av
stöd i olika tidningsgrupper och analysera verkningarna av skilda stödformer.
Då så icke skett — och icke heller är möjligt att genomföra

KU 1971: 32

under den korta remisstiden — anser sig TU böra betrakta det framlagda
förslaget som en helt provisorisk lösning i avvaktan på senare
mera definitiva stödformer.

Redan nu anser sig emellertid TU rent allmänt böra peka på att
förslagen ur principiella och konkurrensekonomiska synpunkter i åtskilliga
hänseenden synes leda till betänkliga konsekvenser. Det från
principiella synpunkter mest frånstötande i detta sammanhang ligger i
den valda finansieringsformen. Det måste betecknas som en orimlig anordning
att på detta sätt genom en specialdestinerad skatt genomföra
ett utpräglat selektivt presstöd. En omfördelningsmetod införes som —
redan vid den förutsatta och differentierade skattesatsen samt nivån i
föreslaget stöd — kan få genomgripande effekter på pressens struktur.
En gång introducerad kan denna omfördelningsteknik utnyttjas för ytterligare
åtgärder, som leder till icke godtagbara resultat. TU ifrågasätter
starkt om inte dessa effekter på sikt kan bli till nackdel inte bara
för de tidningar som ej förutsättes få presstöd utan även för de tidningar
som enligt nu föreslagna regler erhåller stöd.

Som ovan antytts medför varje presstöd, som inte har renodlat generell
karaktär, inte bara principiella utan också konkreta, konkurrensekonomiskt
besvärande problem. Några av dessa förutsättes kunna bli
föremål för diskretionär prövning enligt § 7 i författningsförslaget. Även
ett provisoriskt presstöd, som bygger på propositionens riktlinjer, måste
dock med nödvändighet utformas så att utrymme för diskretionär prövning
blir så begränsat som möjligt. När man i förslaget i övrigt tillämpar
så att säga automatiskt verkande regler vore det rimligt att också göra
detta även i sådana gränsfall som § 7 åsyftar. Annars kan godtycke uppstå.
Redan misstanken om godtycke är skadlig för alla berörda tidningar.

Under hänvisning till det ovan anförda får TU sammanfattningsvis
uttala att det för organisationen ter sig förvånande att så radikala
förslag som de nu presenterade framlagts utan någon föregående analys
av åtgärdernas kort- och långsiktiga effekter. Åtgärderna svarar
inte mot de krav beträffande utformningen av presstödjande samhällsinsatser
som TU tidigare framfört. Men presstödjande åtgärder är, som
ovan framhållits, i dag nödvändiga. TU uttalar därför i nuläget som sin
bestämda uppfattning att det föreslagna stödet måste få karaktären av
kortvarigt provisorium.

TU hemställer att Konstitutionsutskottet tar initiativ till en ny offentlig
utredning rörande det på sikt mest lämpliga och ändamålsenliga
sättet att från samhällets sida stödja den svenska pressen. Då det torde
vara angeläget att utredningen företas i nära samverkan med branschexpertis,
vill TU meddela att föreningen är villig medverka i en sådan
förnyad utredning.

Över motion 1971: 542 om översyn av reglerna för samdistributionsrabatt
har yttrande inhämtats av statskontoret varjämte TU beretts tillfälle
att yttra sig. Utskottet har vidare fått ta del av den 15 februari 1971
dagtecknad framställning till Konungen av kungl, poststyrelsen angående
ändring av reglerna för samdistributionsrabatten.

Statskontoret anför att statskontoret tillkallat särskild expert för undersökning
rörande samdistributionsrabattens effekter och under detta
år skall redovisa resultatet härav till finansdepartementet. Statskontoret

KU 1971: 32

utgår från att den av departementschefen i statsverkspropositionen aviserade
översynen av systemet för samdistributionsrabatten kommer att
omfatta sådana frågor som behandlas i motionen. Statskontoret uttalar
slutligen att motionen därför inte behöver föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

TU framhåller i sitt yttrande över motion 1971: 542 att det är nödvändigt
att villkoren för rabatten förbättras om man vill stimulera
tätspridda tidningar att ansluta sig till samdistributionen. TU tillstyrker
motionärernas förslag att rabatten skall utgå med lika örestal per dagsexemplar.
TU hemställer att de nämnda samt visst annat förslag till
ändringar i villkoren för samdistributionsrabatt genomföres från och
med den 1 juli 1971. Beträffande övriga ändringsförslag uttalar TU inte
någon mening men har inget att invända mot att de omfattas av en utredning
beträffande reglerna för samdistribution.

Avgivet yttrande

Skatteutskottet har genom beslut den 15 april 1971 vid behandlingen
av proposition 1971: 28 med förslag om annonsskatt begärt yttrande
av utskottet beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på förslagen
om annonsskatt och presstöd.

Utskottet har den 23 april 1971 avgivit det begärda yttrandet, vilket
jämte bilagan ”Tryckfrihetsrättsliga uttalanden i frågor som aktualiseras
genom propositionerna om annonsskatt och presstöd” såsom bilagor
fogas till detta betänkande.

Utskottet

Utskottet vill till en början erinra om att det föreslagna presstödet
innebär nödvändiga ekonomiska stimulansåtgärder i ett läge där ytterligare
dagstidningar hotas av nedläggning. Genom det föreslagna stödet
ökas möjligheterna att bevara och vidga en fri och allsidig debatt, vilket
är oundgängligt för en differentierad opinionsbildning i en demokrati.
Att presstödjande åtgärder måste vidtas utan dröjsmål har uttalats av
tidningsutgivareföreningen i dess yttrande över förslaget. Utskottet delar
uppfattningen om det angelägna i att åtgärder i detta syfte vidtas
omedelbart. Det i propositionen föreslagna presstödet utgör enligt utskottet
den bästa nu genomförbara stödåtgärden och bör därför godtas.

Mot stödet har invänts att det skulle kunna få en så negativ verkan
för icke bidragsberättigade tidningar att stödet skulle utgöra ett sådant
hinder som 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen förbjuder.
Utskottet har vid sin bedömning av presstödet fäst avgörande vikt vid

2f Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 32

KU 1971: 32

dess positiva syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna till en fri
debatt. Med denna utgångspunkt har utskottet ej kunnat finna det föreslagna
stödet oförenligt med regeringsformens och tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Detta har också utskottet anfört i sitt av skatteutskottet
begärda yttrande om de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på
förslagen om annonsskatt och presstöd.

Ett direkt presstöd utgör en stödåtgärd som ännu inte prövats och
vars verkningar därför ej är helt överblickbara. Erfarenheten bör relativt
snart kunna visa om stödets utformning i alla avseenden fyller syftet
att bevara den fria debatten och hindra ytterligare decimering av
antalet dagstidningar. Presstödet bör därför inte betraktas som slutgiltigt
utformat genom att det nu framlagda förslaget genomföres. Enligt
utskottets mening bör en kommitté tillsättas för att studera effekterna
av presstödet och följa utvecklingen samt föreslå de förändringar
som även på längre sikt resulterar i för pressen mest lämpliga och ändamålsenliga
stödformer. I denna kommitté bör representanter för pressen
ingå.

I motioner har ifrågasatts ändringar i grunderna för presstödet syftande
till att vidga möjligheterna att erhålla bidrag för vissa tidningar
som med de i propositionen föreslagna reglerna ej skulle bli bidragsberättigade.
Såvitt nu kan bedömas medför de föreslagna reglerna ej sådana
nackdelar att de redan innan systemet fått verka någon tid bör
ändras. Utskottet vill dock framhålla att den i 7 § kungörelseutkastet
föreslagna bestämmelsen om möjlighet för dagstidning, som ej är andratidning,
att erhålla bidrag bör tillämpas generöst av styrelsen för pressens
lånefond, som avses handlägga bidragsärendena. Den av utskottet
förordade kommittén bör överväga i motionerna aktualiserade frågeställningar.
Vad utskottet anfört om tillsättande av en kommitté bör
ges Kungl. Maj:t till känna.

Departementschefen har beträffande samdistributionsrabatten i propositionen
uttalat att anslutningen till systemet inte kan betecknas som
tillfredsställande, att kritik riktas mot utformningen av reglerna i olika
hänseenden samt att han avser att senare i år ta upp frågan om en översyn
av systemet. Som framhållits i motion 1971: 542 bör denna översyn
ske med största skyndsamhet.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1) avslår motionen 1971: 1281, såvitt avser avslag på propositionens
förslag om produktionsbidrag till dagspressen och anhållan om
nytt förslag,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen
1971: 1282, såvitt nu är i fråga, godkänner de i propositionen
1971: 27 förordade grunderna för produktionsbidrag till dagstidningar,

KU 1971: 32

3) i anledning av motionerna 1971: 1275, 1971: 1276, 1971: 1277,
1971: 1281 och 1971: 1282, de båda sistnämnda såvitt de ej behandlats
under 1) och 2), samt 1971: 1286 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om tillsättande av en
kommitté,

4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Produktionsbidrag för
dagstidningar för budgetåret 1971/72 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 33 000 000 kr.,

5) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Samdistributionsrabatt
för dagstidningar för budgetåret 1971/72 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

6) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Pressens lånefond för
budgetåret 1971/72 under fonden för låneunderstöd anvisar ett
investeringsanslag av 25 000 000 kr.,

7) förklarar motionen 1971:542 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 april 1971

På konstitutionsutskottets vägnar
GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), Hernelius* (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson
i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro
(c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna* (s), Bergqvist* (s)
samt Olsson i Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Hernelius (m) och Werner (m), vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I närvarande läge då inom Sverige och även internationellt sett koncentrationstendenserna
inom den opinionsbildande pressen av ekonomis
ka skäl blivit allt starkare finner utskottet det nödvändigt med särskilda
åtgärder för att bevara och vidga en fri och allsidig debatt och för att därmed
trygga en differentierad opinionsbildning. Åtgärder bör vidtas utan
dröjsmål. I detta sammanhang beklagar utskottet att statsmakterna inte
tidigare bättre tillgodosett önskemålen om generellt verkande åtgärder

— t. ex. genom betald samhällsinformation — i vilket fall behovet av åtgärder
i dag hade varit mindre. När önskemålet om vidgad samhällsinformation
i dag till viss mån tillgodoses föreslås detta enligt proposition
1971: 27 delvis ske på tidningarnas bekostnad!

Av regeringen i propositionerna 1971: 27 och 28 nu föreslagna åtgär -

KU 1971: 32

der, vilka delvis måste ses i ett sammanhang, kan dock inte godtas. Förslagen
om presstöd har tillkommit utan att någon föregående offentlig
utredning ägt rum. Branschorganisationernas synpunkter har inte inhämtats.
Något remissförfarande har inte kommit till stånd. Innehållet
i propositionen grundas i själva verket på en underhandsöverenskommelse
två partier emellan. I en fråga av så stor principiell räckvidd som den
nu förevarande torde förfaringssättet vara ovanligt.

Trots tidningsutgivareföreningens yttrande, däri särskilt uttryckes
önskemålet härom har ej heller tryckfrihetsfrågorna till någon del analyserats.
Enligt utskottets mening borde dessa dock ha blivit föremål
för ingående granskning och föranlett hörande av särskild sakkunskap.
Självfallet bör enligt konstitutionsutskottets mening — det grundlagsvårdande
utskottet — varje åtgärd vars förenlighet med grundlagen ens
kan ifrågasättas undvikas. Som tidningsutgivareföreningen framhållit
borde de tryckfrihetsrättsliga problem, som är förbundna med varje
form av särbeskattning av tidningar och tidskrifter, tillmätas en alldeles
särskild vikt när som i förevarande fall ett diskriminatoriskt skatteförslag
sammankopplas med ett förslag om stöd åt vissa tidningar och tidskrifter.
Här kan citeras vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i
yttrande över en tidigare pressutrednings betänkande:

På samma sätt som en pappersransonering gäller att andra åtgärder
av ekonomisk innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av posttaxorna,
kan vara grundlagsstridig, om vid dess tillämpning skillnad göres mellan
olika publikationer på grund av deras politiska inriktning eller eljest på
grund av deras innehåll — förutsatt att den ekonomiska effekten av åtgärden
är av sådan omfattning att åtgärden ur denna synpunkt kan anses
som ett hinder mot publikationens utgivning. Detsamma måste gälla om
den vidtagna åtgärden väl formellt är av generell natur men vissa publikationer
genom en subventionering, fördelad efter politiska grunder,
undgår verkningarna, medan andra, som ej får sådana subventioner, av
åtgärden hindras att utkomma. Genom en sådan kombination av fördyrande
åtgärder och en statlig subventionering av vissa skrifter kan man
tydligen nå just den effekt som bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
riktar sig mot.

Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang ingå på en detaljanalys
av förslagen i propositionerna. Det må vara nog med att konstatera
att annonsskatten föreslås införd under det att en reklamutredning
arbetar och rör en del av denna reklam. Den drabbar därtill tidningarna
i en nedåtgående annonskonjunktur. Det måste också konstateras,
att det föreslagna presstödet är diskriminerande i sådant avseende
att det i främsta rummet är förmånligt för visst partis eller vissa partiers
tidningar. Det måste också bedömas som konkurrenssnedvridande.
Med hänsyn härtill anser utskottet att ett nytt förslag till presstöd bör
snarast utarbetas i samarbete med pressens organisationer och föreläggas
höstriksdagen så att stödet kan utgå från den 1 januari 1971.

KU 1971: 32

Departementschefen har (= utskottet) med största

skyndsamhet.

Under åberopande av ovan anförda hemställes

att riksdagen

1)med bifall till motionen 1971: 1281, såvitt nu är i fråga, avslår
Kungl. Majtts proposition 1971: 27 i vad gäller produktionsbidrag
till dagstidningar,

2) med bifall till motionen 1971: 1281, såvitt den ej behandlats under
1), samt i anledning av motionerna 1971: 1275, 1971: 1276,
1971: 1277, 1971: 1282 och 1971: 1286 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t måtte förelägga höstriksdagen
nytt förslag till stöd till dagspressen, utarbetat i samarbete med
pressens organisationer och med beaktande av det i motionen
1971: 1281 anförda, att utgå för tid från och med den 1 januari
1971,

3)—5) = 5)—7) i utskottets hemställan.

2) av herrar Nelander (fp) och Ahlmark (fp), vilka anfört:

En fri och mångsidig press är av oerhört stor betydelse för den svenska
demokratin. Därför ser vi med oro på nedläggningen av åtskilliga
dagstidningar de senaste åren och hotet mot flera av dem som finns i
dag. Vi är följaktligen positiva till ett presstöd som värnar mångsidig och
differentierad opinionsbildning.

Eftersom presstödjande åtgärder är så angelägna borde det ha varit
särskilt viktigt för berörda utskott att ingående granska propositionerna
1971: 27 och 28 om annonsskatt och presstöd. Vi beklagar att så inte har
skett. Gång på gång har vi i konstitutionsutskottet begärt utlåtanden
från experter på tryckfrihetsrätt om den kombination av differentierad
annonsskatt och selektivt presstöd som propositionerna föreslår står i
överensstämmelse med gällande grundlag. Lika många gånger har majoriteten
vägrat oss en sådan granskning, trots att skatteutskottet i skrivelse
till konstitutionsutskottet begärt ett yttrande ”beträffande de tryckfrihetsrättsliga
aspekterna på prop. 1971: 27 och 28”. Vi finner därför
utskottets handläggning av denna fråga helt otillfredsställande.

Som framgår av reservationen till konstitutionsutskottets yttrande till
skatteutskottet kan ”starkt ifrågasättas om de båda propositionerna 1971:
27 och 28 om annonsskatt och presstöd i förening, främst med hänsyn
till de däri förekommande diskriminatoriska inslagen, står i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen”. Vår slutsats blir att bl. a. av dessa
skäl bör förslaget om annonsskatt avslås. För närmare argumentering i
denna fråga hänvisar vi till nämnda reservation, som bifogats detta betänkande.

Vår syn på konstruktionen av presstödet framgår av motion 1971:

KU 1971: 32

1282 av herr Helén m. fl. till vilken vi hänvisar. Dess synsätt överensstämmer
på en rad punkter med den skrivelse som Svenska Tidningsutgivareföreningen
framlade för konstitutionsutskottet vid en uppvaktning
den 15 april i år. Eftersom situationen för vissa tidningar blivit så akut
kan vi som ett provisorium ansluta oss till delar av de förslag som läggs
fram i proposition 1971: 27. Detta sker i avvaktan på den utredning
som vi föreslår och med de modifikationer som motionen diskuterar.

Den utredning, som vi föreslår, bör omedelbart tillsättas. Representanter
för pressen bör ingå i den. Den skall undersöka det föreslagna
presstödets verkningar och föreslå lämpliga åtgärder med anledning därav.
Eftersom förslaget har tillkommit i stor brådska och utan remiss till
sakkunniga instanser är det särskilt viktigt att utredningen noga följer
hur reglerna om produktionsstödet tillämpas och omedelbart påtalar
oformligheter som kan uppstå.

I utredningens arbete bör också ingå att pröva verksamma stödåtgärder
av generell karaktär som på sikt kan träda i stället för eller inrättas
vid sidan av de nu föreslagna selektiva åtgärderna. Från principiella
synpunkter anser vi att generella åtgärder är att föredra framför selektiva,
och exempel återfinns i motion 1971: 1282. Utredningen bör också
utföra en förnyad ekonomisk analys av den svenska pressens ekonomiska
läge inför perspektivet av den allmänna reklamskatt som förutskickas i
proposition 1971: 28. Propositionen har enligt vår mening ett alltför begränsat
synsätt på pressens ekonomiska svårigheter då man enbart utgår
från konkurrenssituationen på utgivningsorten.

Utredningen bör vidare granska de skillnader i beskattning och stöd
som görs mellan veckotidningar av olika slag. Vi finner indelningen i
privilegierade och diskriminerade veckotidningar olustig och föreslår
att utredningen så snabbt som möjligt undersöker detta frågekomplex.
Vi vill också få undersökt situationen för s. k. första-tidningar, vilka har
att konkurrera med sådana storstadstidningar som nu delvis ska få produktionsstöd.
Dessa lokala första-tidningars situation kan komma att
försämras av en skärpt konkurrens, och eventuella stödåtgärder bör här
övervägas av utredningen.

Vi vill omedelbart komplettera 7 § i det utkast till kungörelse om
produktionsbidrag för dagstidningar som ingår i propositionen. På vissa
orter är avståndet i upplaga mellan första- och andratidningen mycket
eller ganska liten. Enligt propositionens egna siffror har t. ex. Gefle
Dagblad (fp) en upplaga som endast är omkring 700 exemplar större
än Arbetarbladets (s). För fall av det slaget är regeringens förslag vagt
och orättvist även om paragrafen, som utskottet föreslår, tillämpas generöst
av styrelsen för pressens lånefond. I motion 1971: 1282 föreslår vi
en regel enligt vilken ett lika stort bidrag utgår till både första- och andratidningen
i fall där skillnaden mellan respektive tidningars andel av
deras sammanlagda nettoupplaga icke överstiger 10 °/o, dock med den

KU 1971: 32

modifikationen att till förstatidning ej skall få utgå högre produktionsbidrag
än 1 miljon kronor. Är skillnaden 20 °/o eller större bör inget
produktionsstöd alls utgå till förstatidningen. Är skillnaden mellan 10
och 20 % bör bidrag utgå efter en proportionellt fallande skala till förstatidningen
och fullt bidrag till andratidningen.

Andra i övriga motioner aktualiserade frågeställningar bör övervägas
i den av oss föreslagna utredningen. I frågan om samdistributionsrabatt
ansluter vi oss till utskottets uppfattning.

Vi anser därför att utskottets hemställan under punkterna 2), 3) och 4)
bort ha följande lydelse

2) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1971: 1282 såvitt nu är i fråga godkänner grunder
för produktionsbidrag till dagstidningar i enlighet med vad
som förordas i motionen 1971: 1282,

3) att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1282 såvitt den ej
behandlats under 2) och i anledning av motionerna 1971: 1275,
1971: 1276, 1971: 1277, 1971: 1281 såvitt den ej behandlats under
1) samt 1971: 1286 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en
parlamentarisk utredning för att granska pressens situation med
de uppgifter som angetts ovan och i motionen 1971: 1282,

4) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1971: 1282 till Produktionsbidrag för dagstidningar för budgetåret
1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 37 000 000 kr.

KU 1971: 32

Bilaga

Konstitutionsutskottets yttrande till skatteutskottet beträffande de tryck*
frihetsrättsliga aspekterna på propositionerna 1971: 27 och 28.

Till Skatteutskottet

Skatteutskottet har den 15 april vid behandling av proposition
1971: 28 med förslag till förordning om annonsskatt på yrkande av herr
Wärnberg enhälligt beslutat begära yttrande från konstitutionsutskottet
beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på propositionerna
1971:27 och 28.

Med anledning härav får konstitutionsutskottet anföra följande.

Enligt förslaget i proposition 1971: 28 skall annonsskatt utgå med
6°/o för annons i allmän nyhetstidning och 10 %> för annan annons.
Med allmän nyhetstidning avses publikation av dagspresskaraktär som
normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka.

Utöver de olika skattesatserna för olika slag av tidningar innebär
förslaget en ytterligare differentiering av olika tidningar, nämligen i
fråga om omsättningens storlek. Enligt förslaget skall annonsskatt utgå
för alla annonser, men redovisningsskyldighet inträder först när annonsernas
sammanlagda beskattningsvärde överstiger 3 000 000 kronor för
kalenderår. En dagstidning får sålunda från det influtna skattebeloppet
draga av 180 000 kronor (6 °/o av 3 000 000 kronor) och en veckotidning
300 000 kronor (10 % av 3 000 000 kronor) vid inbetalningen till
riksskatteverket. Härigenom kommer vissa tidningar att ej behöva redovisa
någon skatt.

Förslaget i proposition 1971: 27 angående stöd till dagspressen innebär
att andratidningar, dvs. sådana dagstidningar som på sin utgivningsort
har mindre upplaga än annan dagstidning, får ett produktionsbidrag
beräknat på grundval av pappersförbrukningen och uppgående till
högst 3 500 000 kronor för storstadstidning och 1 000 000 kronor för
annan tidning samt slutligen för dagstidning som utkommer en gång
i veckan 200 000 kronor. Dagstidning definieras på samma sätt i propositionen
med förslag till presstöd som i annonsskatteförslaget.

När det gäller att belysa de två nu framlagda förslagen från tryckfrihetsrättsliga
synpunkter är bestämmelserna i 1 kap 2 § av 1949 års
tryckfrihetsförordning (TF) främst av intresse. Där stadgas följande:

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att
på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna

KU 1971: 32

förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess
spridning bland allmänheten.

I 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning
(SOU 1947: 60) uttalas beträffande denna §, sorn i utredningens förslag
även riktade sig till enskilda, följande:

I andra stycket upptages, i enlighet med vad förut anförts, en bestämmelse,
som i regel förbjuder någon att hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten; endast sådana
åtgärder, som äga stöd i tryckfrihetsförordningen, äro tillåtna. Stadgandet
riktar sig såväl till myndighet som till enskilda. Såsom exempel å
lagrummets tillämplighet må följande framhållas.

Vad angår myndighets verksamhet följer av stadgandet att polismyndighet
icke äger avstänga den i ett boktryckeri anställda personalen
från tillträde till tryckeriet i anledning av att därifrån utgives skrift med
visst politiskt innehåll eller, i annat fall än som i tryckfrihetsförordningen
angives, bereda sig tillträde till tryckeriet för att omhändertaga
tryckalster. Vid en ransonering i anledning av pappersbrist må ej hänsyn
tagas till politiska synpunkter.

En begränsning av stadgandets räckvidd ligger däri att det endast
avser sådana åtgärder som grunda sig på skriftens innehåll. Det hindrar
således icke någon att exempelvis inställa pappersleverans till ett tidningsföretag
på grund av dess insolvens eller att nedlägga arbetet vid
ett tryckeri i samband med förhandlingar om löneuppgörelser. Ej heller
medför stadgandet någon förpliktelse för den enskilde att medverka
till tryckning, utgivning eller spridning av skrift. En boktryckare kan
således fritt avvisa tryckning av skrift på grund av dess innehåll. Med
hänsyn till det ansvar för tryckfrihetsbrott, som kan åvila boktryckaren,
är det uppenbart att han måste kunna vägra sin medverkan i sådana fall
då dylikt ansvar kan inträda. Men även eljest måste boktryckaren äga frihet
att avgöra, vilket tryckningsarbete han vill åtaga sig. Likaså kan en
försäljare av tidningar eller andra tryckta skrifter avvisa skrift, som han
på grund av dess innehåll icke själv önskar saluföra. Såsom redan anförts
innefattar stadgandet icke någon inskränkning i yttrandefriheten.
Ett uttalande i pressen eller i en mötesresolution mot vissa skrifter på
grund av deras innehåll beröres således icke av stadgandet.

En annan begränsning i stadgandets tillämplighet innefattas däri att
åtgärden måste menligt påverka skriftens tryckning, utgivning eller spridning.
I lagtexten har denna menliga påverkan betecknats såsom hinder.
För att hinder skall anses föreligga bör ej fordras att det är av sådan
absolut karaktär att det medför omöjlighet för tryckning, utgivning
eller spridning över huvud taget. Även ett partiellt hinder, exempelvis
omöjliggörande av försäljning på viss plats, faller under lagrummet.
Vidare måste, även om åtgärden icke omöjliggör den verksamhet varom
är fråga, de ekonomiska återverkningarna tilläggas betydelse. Äro
dessa av den ingripande verkan att verksamhetens fortsättande icke kan
anses ekonomiskt berättigad, bör hinder som avses i lagrummet anses
föreligga.

Svenska tidningsutgivareföreningen ifrågasatte i sitt yttrande över
tryckfrihetssakkunnigas förslag om då tillämpad ordning för pappers -

KU 1971: 32

ransonering enligt vilken de periodiska publikationerna indelades i skilda
kategorier med olika procentuell papperstilldelning i förhållande till en
grundkvantitet, inte stred mot det föreslagna stadgandet i 1 kap. 2 §
andra stycket. Vidare framhöll föreningen bl. a. att statsmakterna kan
ingripa med stridsåtgärder till förmån för viss tidning eller grupp av
tidningar och utforma dessa så att de indirekt bli hinderliga för tryckning,
utgivning eller spridning av annan tidning. Därför ansåg föreningen
det böra klart utsägas att stödåtgärder av dylikt slag icke bör
få förekomma i fråga om opinionsbildande publikationer.

Departementschefen framhöll i proposition 1948: 230 med förslag till
tryckfrihetsförordningen — där 1 kap. 2 § andra stycket föreslogs avse
endast myndighet eller annat allmänt organ — följande:

I och för sig torde det icke kunna anses stridande mot stadgandet att
en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering sker enligt allmänna
behovsgrunder, dock utan åtskillnad mellan särskilda publikationer
på grund av deras politiska inriktning eller ställningstaganden i andra
frågor, samt att vid en sådan ransonering även publikationens egenskap
av nyhetsorgan, förstörelselitteratur eller vetenskapligt arbete beaktas.
Men otvivelaktigt erbjuder varje ransonering av papper eller andra liknande
åtgärder stora möjligheter till missbruk. Det är därför av synnerlig
vikt att stadgandets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten
noga beaktas.

Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen anfört om statliga
stödåtgärder till förmån för vissa opinionsbildande publikationer må
framhållas att stadgandet icke åsyftar åtgärder av detta slag; det hindrar
icke ett motarbetande av viss tryckt skrift genom framställning, utgivning
och spridning av andra tryckta skrifter, även om sådana åtgärder
från det allmännas sida eljest i vissa fall kunna framstå som olämpliga.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (KU 1948: 30) över
förslaget ingenting i denna del. Riksdagen godkände propositionen i
denna del.

Stadgandet har belysts i kommentarer till TF samt i vissa sakkunnigyttranden,
vilka i aktuella delar bifogas till detta yttrande.

Från tryckfrihetsrättsliga synpunkter kan ställas frågorna om en
differentierad beskattning av tidningar i enlighet med annonsskatteförslaget
är förenligt med TF:s bestämmelser, om skattens storlek kan vara
förenlig med TF:s bestämmelser, om det föreslagna presstödet skulle
kunna få en så stark negativ verkan att det skulle utgöra hinder i TF:s
mening för tidning som inte får del av stödet och slutligen om genom
kombinationen av de båda förslagen hinder skulle kunna uppkomma.

Utskottet har vid sin bedömning av presstödet fäst avgörande vikt vid
dess positiva syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna till en fri
debatt och kan med denna utgångspunkt ej finna det föreslagna stödet
oförenligt med TF:s bestämmelser.

Vad gäller förslaget till annonsskatt vill utskottet anföra följande.

KU 1971: 32

Differentierad beskattning av tryckta skrifter är inte någon nyhet
inom skattelagstiftningen. I 1959 års förordning om allmän varuskatt
(SFS 1959: 507) undantogs i 10 § 1 mom. från skatteplikt bl. a. ”Allmänna
nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa
publikationer tillhandahålles utan särskild avgift”. Enligt anvisningarna
till 10 § 1 mom. gällde undantaget för allmänna nyhetstidningar sådana
publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkommer med minst
ett nummer per vecka.

Till grund för förslaget om allmän varuskatt låg betänkande (SOU
1957: 13) av 1952 års kommitté för indirekta skatter, vilken föreslog
skattefrihet för tidningar och tidskrifter. Under remissbehandlingen
ifrågasattes om inte en allmän varuskatt borde omfatta även tidningar
och tidskrifter.

Departementschefen anförde i prop. 1959: 162 om förslag till allmän
varuskatt i fråga om tidningar:

Såsom framgått av det föregående är min principiella uppfattning att
en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som möjligt. Ur denna synpunkt
finner jag det både angeläget och motiverat, att man utnyttjar det
icke oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer
erbjuder. Härför talar även det förhållandet, att jag i likhet
med kommittén icke finner anledning att undantaga böcker från beskattning.
Jag är visserligen medveten om, att en beskattning av tidningar
och tidskrifter erbjuder vissa problem. Dessa synes dock kunna
bemästras på ett tillfredsställande sätt, därest beskattningen på området
utformas enligt följande riktlinjer.

Till att börja med bör från beskattning undantagas allmänna nyhetstidningar
eller vad som i dagligt tal brukar benämnas dagspressen. Därmed
bör förstås tidningar med nyhetsinnehåll, som utkommer med i
regel minst tre nummer per vecka. Det torde inte erbjuda några särskilda
svårigheter med en sådan avgränsning av beskattningsområdet.

I den av riksdagen godkända reservationen till bevillningsutskottets
utlåtande (BeU 1959: 60) redovisas bl. a. motionsyrkanden med invändningar
att det inte är förenligt med TF:s anda att i beskattningshänseende
behandla olika slag av skrifter skiljaktigt samt att den föreslagna
gränsdragningen skulle leda till beskattning av en rad orts- och provinstidningar
med utpräglad dagspresskaraktär.

Reservanterna uttalade vidare:

Utskottet finner för sin del de i motionerna och skrivelserna anförda
synpunkterna rörande beskattningen av vissa tidningar och tidskrifter
värda beaktande. Beträffande allmänna nyhetstidningar torde det, enligt
vad utskottet funnit, vara möjligt att utan större skattetekniska olägenheter
ernå en sådan utvidgning av det skattefria området, som motionsvis
förordats. Till sin karaktär skiljer sig nämligen de i allmänhet lokalt
eller provinsiellt betonade nyhetsorgan, det här är fråga om, väsentligen
från den övriga veckopressen. På grund härav föreslår utskottet,

KU 1971: 32

att undantaget för allmänna nyhetstidningar utsträckes till sådana publikationer
av dagspresskaraktär som utkommer med allenast ett eller två
nummer i veckan. Utskottet har härvid utgått från att riksskattenämnden
på grundval av nu antydda riktlinjer skall kunna meddela bindande
förklaring om viss nyhetspublikation är skattepliktig eller ej.

Även enligt mervärdeskatteförordningen (SFS 1968: 430) undantas
från skatteplikt bl. a. allmän nyhetstidning, som definieras på samma
sätt som i varuskatteförordningen.

Till grund för mervärdeskatteförordningen låg ett av särskild utredningsman
framlagt betänkande (Stencil Fi 1967: 10) i vilket beträffande
skatt på dagstidningar anfördes följande (prop. 1968: 100):

Utifrån rent skattetekniska bedömningar finner utredningen, att dagstidningarna
bör omfattas av skatteplikten. Därmed ernås också en inte
oväsentlig ökning av skatteunderlaget. Då emellertid andra synpunkter
än sådana som utredningen haft att beakta kan anföras mot att införa
skatteplikt för dagstidningarna tillägger utredningen, att ett bestående
undantag för dagspressen bör utformas som en fullständig skattefrihet.
Tidningsföretagen liksom återförsäljarna av dagstidningarna bör således
även i detta fall ha rätt till generell avdragsrätt för ingående skatt.

Departementschefen förordade att undantaget för dagstidningar överfördes
till mervärdeskatten i avvaktan på resultatet av den pågående
presstödsutredningen.

I motioner med anledning av mervärdeskatteförslaget anfördes bl. a.
att från tryckfrihetssynpunkt måste ett generellt undantag för tryckta
skrifter vara det rimligaste. Riksdagen godkände bevillningsutskottets
utlåtande (BeU 1968: 45) i vilket motionerna avstyrktes med hänvisning
till vad utskottet anfört i fråga om beskattningens räckvidd, dvs.
att skatten så långt möjligt borde vara generell.

Riksdagen har alltså godkänt att vissa tidningar, dvs. veckotidningar
utan dagspresskaraktär, beskattas, medan andra tidningar som utkommer
minst en gång i veckan och har dagspresskaraktär undantas från
beskattning. Beskattningen av vissa tidningar har därmed inte betraktats
som ett hinder i TF:s mening för utgivning av dessa, ehuru andra
tidningar inte skattebelagts.

Stockholm den 23 april 1971

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson
i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro
(c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s) och
Olsson i Sundsvall (c).

KU 1971: 32

Reservation

av herrar Nelander (fp), Ahlmark (fp), Hernelius (m) och Werner (m),
vilka anfört.

Skatteutskottet har begärt ett yttrande från konstitutionsutskottet
”beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på prop. 1971: 27 och
28”. Vi finner det naturligt och nödvändigt att en sådan granskning
görs. Därför har vi upprepade gånger föreslagit att konstitutionsutskottet
begär utlåtanden från experter på tryckfrihetsrätt för att inhämta deras
bedömningar. Varje gång vi hemställt om sådana expertutlåtanden i
form av utfrågning och/eller skriftliga yttranden har majoriteten i utskottet
med 11 röster mot 4 avvisat våra förslag.

Denna handläggning av väsentliga frågor som berör en av grundlagarna
är djupt olustig. De båda partier, som gjort en överenskommelse
om annonsskatt och presstöd, vill hindra minoriteten i utskottet och allmänheten
att få propositionerna granskade från tryckfrihetsrättslig synpunkt.
För ett antal år sedan skrev konstitutionsutskottet (KU 1959: 8)
att ”en minoritets legitima krav på sakupplysningar i praxis beaktats av
majoriteten” vad gäller utskottsarbetet. Samma inställning har hävdats
av författningsutredningen 1963 och grundlagberedningen 1969. Ändå
har majoriteten i konstitutionsutskottet i den här frågan nu inte velat
medge minoriteten att få de sakupplysningar och bedömningar som vi
anser centrala för att värdera propositionerna 1971: 27 och 28.

Resultatet har därför blivit att konstitutionsutskottet inte gjort en
seriös bedömning av den fråga som skatteutskottet begärt vår uppfattning
om. Detta framgår klart av majoritetens skrivelse, som vi finner
ytlig och ofullständig. Genom denna handläggning av ärendet i utskottet
har inte heller vi kunnat göra den ingående analys som vi hade
önskat. Vi finner det ändå uppenbart att den kombination av differentierad
annonsskatt och selektivt presstöd, som de båda propositionerna
föreslår, reser allvarliga invändningar från tryckfrihetssynpunkt.

Tryckfrihetsförordningen talar (1 kap. 2 §) om att ”ej heller vare
tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts
innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hindra
tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten”.
I Malmgrens ”Sveriges grundlagar” 1969 görs följande kommentar
till ordet ”hindra”:

Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som verkar väsentligt
försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten. En skatt, lagd
å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart försvårar
utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande sätt torde
även positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på grund av
deras innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder för konkurrerande
publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av stödåtgärderna.

KU 1971: 32

I ett yttrande den 3 mars 1965 till Vectu (Veckopressektionen inom
Svenska Tidningsutgivareföreningen) har hovrättspresidenten Björn Kjellin
gjort följande bedömning av problemet om skatt på tryckta skrifter:

Även om man alltså med tanke på detta motivuttalande icke bestämt
kan påstå att utformningen av den nuvarande varuskatten på denna
punkt strider mot tryckfrihetsförordningen, är det uppenbart att redan
en avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra frågan mera
tveksam. Om man i förväg kan bedöma att denna höjning såsom en
säker och mycket sannolik effekt, får till resultat att vissa publikationer
måste nedläggas, kan det icke uteslutas att en uppfattning att detta resultat
är önskvärt inverkar på beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sammansatt.
Ett huvudsyfte att få in mer pengar i statskassan kan vara förenat
med ett sekundärt syfte att en del publikationer, som betraktas som
icke önskvärda, skall förkvävas av den höjda skatten. Det är härvid
icke möjligt att enbart beakta syftet hos någon bestämd person. Det
räcker i detta hänseende icke med sinnets renhet hos t. ex. finansministern
för att göra åtgärden oantastlig ur tryckfrihetssynpunkt. Redan
möjligheten att i åtgärden kan inläggas ett sekundärt syfte att förkväva
vissa publikationer gör åtgärden tvivelaktig.

Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika
alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning
utgör en fara för efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för tryckfriheten
är ett farligt exempel, som kan åberopas i framtiden, då striden
måhända icke gäller statens skatteinkomster utan försvaret för en
fri och demokratisk samhällsordning.

I sin skrivelse till riksdagens skatteutskott den 31 mars 1971 anförde
Svenska Tidningsutgivareföreningen:

att enligt TU:s mening tryckfrihetsfrågorna — som icke till någon del
analyseras i propositionen — genom utskottets försorg måste bli föremål
för ingående prövning, eftersom de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska
problem, som är förbundna med varje form av särbeskattning
av tidningar och tidskrifter, får en alldeles särskild vikt när som i förevarande
fall ett diskriminatoriskt skatteförslag sammankopplas med ett
förslag om stöd åt vissa tidningar och tidskrifter.

I en skrivelse till riksdagens konstitutionsutskott den 13 april 1971
förklarade vidare Svenska Tidningsutgivareföreningen:

Nu framlägges ett förslag utan något som helst försök till redovisning
av de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska problemen. Detta
är utomordentligt anmärkningsvärt. Den senaste pressutredningen framlade
sina rekommendationer om särskilda samhällsinsatser först seda:,
en grundlig tryckfrihetsrättslig analys visat att åtgärderna icke kunde
sägas kollidera med gällande rättsregler och praxis.

Också andra uttalanden av framstående bedömare av svensk tryckfrihetsrätt
och experter inom tidningsbranschen går i samma riktning.

Det kan därför starkt ifrågasättas om de båda propositionerna 1971:
27 och 28 om annonsskatt och presstöd i förening, främst med hänsyn

KU 1971: 32

till de däri förekommande diskriminatoriska inslagen, står i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen. Då det som ovan framhållits
är väsentligt att man ”undviker alla åtgärder vilkas förenlighet med
grundlagen ens kan ifrågasättas” (hovrättspresident Kjellin 1965) borde
således förslaget om annonsskatt avslås.

KU 1971: 32

Bilaga till bilaga beträffande konstitutionsutskottets
yttrande till skatteutskottet.

Tryckfrihetsrättsliga uttalanden i frågor sora aktualiseras genom
propositionerna om annonsskatt och presstöd

I Malmgren—Sundberg—Petréus utgåva av Sveriges grundlagar sägs
beträffande hinder i 1 kap. 2 § andra stycket TF:

Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som verkar väsentligt
försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten. En skatt,
lagd å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart försvårar
utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande
sätt torde även positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på
grund av deras innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder
för konkurrerande publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av
stödåtgärderna.

Beträffande repressiva åtgärder, dvs. åtgärder efter utgivningen, uttalar
Hilding Eek i ”Nya tryckfrihetsförordningen” (1948) att sådana
för att vara att betrakta som hinder i TF:s mening måste menligt påverka
en skrifts tryckning, utgivning eller spridning. Vidare anför Eek
(s. 51) ”att åtgärder som särskilt underlättar en skrifts utgivning, t. ex.
ekonomiskt stöd från det allmänna, inte kan angripas såsom otillåtna
hinder för utgivningen av andra skrifter är uppenbart”.

Natanael Gärde avgav på begäran av tidningsutgivareföreningen i
samband med föreningens yttrande över 1949 års skatteutrednings förslag
om införande av en särskild skatt på tidskrifter av ”huvudsaklig
förströelsekaraktär” ett utlåtande om förslagets överensstämmelse med
tryckfrihetslagstiftningen. Utlåtandet trycktes (1950) med titeln ”Om
särbeskattning av tryckta skrifter ur tryckfrihetsrättslig synpunkt”.
Gärde uttalar om förslaget:

Det kan icke råda någon tvekan om att en lagstiftning av detta slag
fullföljer samma syfte som censuren. För envar som kommit till insikt
om tryckfrihetens betydelse torde det ock utan vidare stå klart till
vilka ödesdigra konsekvenser det skulle leda om statsmakterna skulle
äga befogenhet att — i annan ordning än tryckfrihetsförordningen föreskriver
— såsom grundval för repressiva åtgärder ingå i ett bedömande
av tryckta skrifters innehåll.

Mot de åsikter som jag i detta utlåtande framfört kommer kanske
att invändas att den förutsättning, på vilken dessa åsikter byggts, icke
skulle vara för handen. Motiven till beskattningen skulle enligt en sådan
uppfattning vara av rent fiskal karaktär; den omständigheten att
skatt lägges å vissa tidskrifter men ej å andra, skulle ej innebära någon
diskrimination av de skattepliktiga tidskrifterna. Enligt min mening är
en sådan invändning icke berättigad.

KU 1971: 32

Även om statsmakterna vid sin behandling av denna skattefråga
skulle förklara sig helt frånfalla det från dess tidigare behandling dock
klart dokumenterade repressiva syftet med en sådan skatt, kvarstår dock
alltjämt i skattens egen uppbyggnad en sådan diskrimination.

Erik Fahlbeck anför i boken ”Tryckfrihetsrätt” (1951) beträffande
1 kap. 2 § andra stycket TF följande:

Härmed avses t. ex. ingripande mot tryckerier, vilka framställa ur
moralisk eller allmänt kulturell synpunkt förkastliga tryckalster, för
den härskande regimen politiskt misshagliga skrifter, eller liknande.
Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärder, vilka försvåra tryckning
osv., så att denna blir ekonomiskt förlustbringande (t. ex. genom skatt å
vissa publikationer) måste anses förbjudna. De i I: 2, st. 1 och 2 avsedda,
förbjudna åtgärderna utgöra sålunda ämbetsbrott. Av krisförhållanden
framkallade ransoneringsåtgärder ifråga om t. ex. papper, tryckutensilier,
osv. äro däremot icke stridande mot TF, försåvitt dessa åtgärder
opartiskt drabba alla lika, alltså ej äro riktade mot vissa publikationer
på grund av dessas innehåll. Att risk för mannamån eller obehörigt
hänsynstagande till ovan berörda intressen kan ligga nära är dock
tydligt.

Gustaf Petrén framhåller i boken ”Tryckfrihetslagstiftningen” (4:e
uppl. 1968) följande:

Av betydelse är vidare, att den hindrande åtgärd, som avses med
sistnämnda förbud, skall ha sin grund i skriftens innehåll. Om åtgärder
vidtagas mot tryckningen av skrift t. ex. i syfte att förhindra brottsligt
förfarande — skriften innehåller vilseledande uppgifter och skall nyttjas
i bedrägligt syfte — blir förbudet icke tillämpligt. Även vid bedömande
av vilka åtgärder som skola betecknas som hindersamma för
tryckning och utgivning måste hänsyn främst tagas till om åtgärden
verkligen syftar till att angripa yttrandefriheten. En pappersransonering,
som har sin grund allenast i försörjningshänsyn, har exempelvis av
departementschefen vid TF:s antagande icke ansetts strida mot detta
stadgande. Tidningsutgivareföreningen har å andra sidan ifrågasatt,
om icke en ransonering, som genomföres på så vis att tidskrifterna uppdelas
i olika klasser med olika tilldelning av papper, vore en sådan
otillåten åtgärd, som avses med förbudet. Olika behandling med hänsyn
till skriftens innehåll har dock ansetts tillåtlig i skattehänseende.

Erik Holmberg anför i Frihet och ansvar i tryck och radio (1968)
under rubriken frihet mot andra hinder:

Även ekonomiska bördor avses, om dessa är så tunga att ”verksamhetens
fortsättande icke kan anses ekonomiskt berättigat”. TF hindrar
inte en skatt som drabbar alla skrifter lika. Riksdagen har vidare godtagit
att olika slag av tidningar behandlas olika då det gäller skyldighet
att betala allmän varuskatt. ”Allmänna nyhetstidningar” har undantagits
från sådan skatt (10 § 1 mom. 7 i förordningen 1/12 1959 om
allmän varuskatt). Enligt anvisningarna gäller detta undantag ”sådana
publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkomma med minst
ett nummer varje vecka”. Här görs alltså skillnad mellan sådana veckotidningar
som är av dagspresskaraktär och andra veckotidningar. Från

KU 1971: 32

veckopressens sida har man gjort gällande att statsmakterna här har
gjort ett avsteg från förbudet mot hinder ”på grund av skrifts innehåll”.
Skillnaden finns kvar i det för 1968 års riksdag framlagda förslaget
till förordning om mervärdesskatt. — Hur skall man bedöma
det fallet att statsmakterna subventionerar tidningar eller andra
tryckta skrifter och därigenom påverkar konkurrensförhållandena?

Det kan fastslås att generella subventioner inte förbjuds av TF. Vissa
selektiva subventioner faller också utanför TF:s förbud mot hinder
därför att de delas ut oberoende av skrifternas innehåll. Så torde vara
fallet med den subvention som kan ligga i att postverket, som det påstås,
distribuerar dagstidningar för avgifter som inte täcker kostnaderna.
Visserligen anlitas posten mest av tidningar av vissa slag. Men det är
i varje fall inte fråga om någon innehållsmässig diskriminering.

I motiven till stadgandet om hinder (1: 2: 2 TF) sade föredragande
departementschefen att stadgandet inte åsyftade statliga stödåtgärder
till förmån för vissa opinionsbildande publikationer. (Prop. 1948: 230
s. lil). I betänkandet ”Dagstidningarnas ekonomiska villkor” (SOU
1965: 22) föreslogs ett statligt stöd åt dagspressen vilket skulle utgå till
de politiska partierna i proportion till dessas styrka och av partierna
fördelas till tidningar. Anordningen kritiserades från juristhåll såsom
tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt, men justitieministern avfärdade
i riksdagen dubierna såsom ”funderingar”.

Erik Holmberg granskade på begäran av 1967 års pressutredning dess
förslag som framlades i betänkandet Dagspressens situation (SOU
1968: 48) från tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter. Hans synpunkter beträffande
förslaget om samdistributionsrabatt sammanfattas på följande
sätt:

Det synes osannolikt att samdistributionsrabatten någon gång skulle
få en så stark negativ verkan för ett tidningsföretag att den, kvantitativt
sett, fyller de krav som måste ställas för att rabatten skulle vara ett
hinder i TF:s mening för någon skrift som inte får del av rabatten.
Förslaget är vidare så konstruerat att den tidning som skulle få sitt
läge försämrat av rabatten — regelmässigt den största tidningen på
orten — antingen kan hindra att samdistribution ordnas eller kan få
del av stödet. I båda fallen blir resultatet att något hinder inte kan
anses ha blivit rest för denna tidning.

I ett par hänseenden har jag angivit undantagsfall i vilka en tidning
teoretiskt skulle kunna råka i svårigheter som följd av att andra tidningar
får distributionsrabatt. Jag har syftat dels på en tidning som är
ensam på orten och därför inte kan ingå i någon samdistribution, dels
på en- eller tvådagarstidningar som väl kan delta i samdistribution
men som inte får del av någon rabatt. Härvidlag har jag uttalat den
uppfattningen att det inte torde föreligga vad TF syftar på med förbudet
mot hinder ”på grund av skrifts innehåll”. Emellertid har jag
ifrågasatt om man inte möjligen borde ställa strängare krav på en samhällelig
stödåtgärd än vad TF bjuder. Med en sådan tankegång, som
inte kan stödjas på TF, har jag väckt tanken att rabatt borde utgå även
i dessa undantagsfall.

KU 1971: 32

I fråga om förslaget att inrätta en pressens lånefond blev Holmbergs
slutsats att en lånefond utformad enligt pressutredningens förslag måste
anses godtagbar från tryckfrihetsrättslig synpunkt, i varje fall om det i
reglementet för fonden föreskrivs att prövningen av låneansökningar
inte får påverkas av sökandetidningens politiska inriktning eller ställningstaganden
i särskilda frågor.

I ett den 3 mars 1965 till Vectu (Veckopressektionen inom Svenska
Tidningsutgivareföreningen) avgivet yttrande om ”Skatt på tidningar,
tidskrifter och andra tryckalster” anför Björn Kjellin bl. a. följande:

Om man mot bakgrunden av dessa uttalanden under förarbetena till
tryckfrihetsförordningen frågar sig i vad mån en skatt kan utgöra ett
hinder som enligt tryckfrihetsförordningen icke får uppställas för tryckning,
utgivning eller spridning, kan man väl i de flesta fall anta att en
skatt icke kan betecknas som ett sådant hinder. I varje fall synes man
helt kunna utesluta en skatt som är ställd i relation till i vad mån verksamheten
är inkomstbringande och blott avser en procentuell andel av
vinsten. Är skatten däremot av typen varuskatt beror svaret på skattens
omfattning och verkningar. Man kan icke anta att en sådan skatt under
alla förhållanden går fri från anmärkning ur tryckfrihetssynpunkt. I
motiven till den nya tryckfrihetsförordningen (betänkande s. 211) har
uttryckligen angivits att de ekonomiska verkningarna måste tilläggas betydelse.
Är dessa av så ingripande verkan att verksamhetens fortsättande
icke kan anses ekonomiskt berättigat, bör hinder i den mening tryckfrihetsförordningen
anger anses föreligga.

En förutsättning för att en skatt, som sålunda skapar ett hinder för
tryckning, utgivning och spridning av skriften skall anses stridande mot
tryckfrihetsförordningen är emellertid också att detta hinder uppställes
på grund av skriftens innehåll. Om beskattningen — för att här angiva
ett extremt exempel — införes i syfte att undertrycka misshagliga publikationer,
som en diktatorisk regim vill befria sig från, samtidigt som
andra för regimen mera välbehagliga publikationer subventioneras, är
åtgärden klart grundlagsstridig. Det är emellertid uppenbarligen mera
vanskligt att i andra mindre extrema fall, som man praktiskt sett kan
ha att räkna med, klart angiva var gränsen går mellan ett lagligt och ett
olagligt skattebeslut. Vissa uttalanden i propositionen angående tillåtligheten
av en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering, ger
vid handen att departementschefen icke var främmande för tanken att
en viss avvägning kunde göras mellan olika grupper av publikationer
med hänsyn till deras egenskap av nyhetsorgan, förströelselitteratur eller
vetenskapligt arbete, under förutsättning dock att det därvid icke gjordes
någon åtskillnad mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska
inriktning eller ställningstagande i särskilda frågor. På samma
ställe betonade emellertid departementschefen att dylika åtgärder otvivelaktigt
erbjuder stora möjligheter till missbruk och att det är av synnerlig
vikt att stadgandets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten
noga beaktas.

KU 1971: 32

en avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra frågan mera
tveksam. Om man i förväg kan bedöma att denna höjning, såsom en
säker och mycket sannolik effekt, får till resultat att vissa publikationer
måste nedläggas, kan det icke uteslutas att en uppfattning att detta resultat
är önskvärt inverkar på beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sammansatt.
Ett huvudsyfte att få in mer pengar i statskassan kan vara förenat
med ett sekundärt syfte att en del publikationer, som betraktas som
icke önskvärda, skall förkvävas av den höjda skatten. Det är härvid icke
möjligt att enbart beakta syftet hos någon bestämd person. Det räcker
i detta hänseende icke med sinnets renhet hos t. ex. finansministern för
att göra åtgärden oantastlig ur tryckfrihetssynpunkt. Redan möjligheten
att i åtgärden kan inläggas ett sekundärt syfte att förkväva vissa publikationer
gör åtgärden tvivelaktig.

Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika
alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning utgör en
fara för efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för tryckfriheten är
ett farligt exempel, som kan åberopas i framtiden, då striden måhända
icke gäller statens skatteinkomster utan försvaret för en fri och demokratisk
samhällsordning.

Därför är en skatteläggning som icke gör skillnad mellan olika typer
eller grupper av publikationer att förorda.

Gustaf Petrén uttalar i PM den 5 april 1965 till Vectu angående beskattning
av tryckta skrifter ur tryckfrihetsrättslig synpunkt bl. a.:

Ordet ”fritt” i 1 kap. 1 § TF måste uppenbarligen tolkas mot bakgrund
av vad stadgas om hinder i 1 kap. 2 § TF. För att den

frihet, varom talas i förstnämnda paragraf, skall anses vara åsidosatt,
måste beskattningen ha nått en hög intensitet. Varje form av beskattning,
som drabbar en rörelse för tryckning och utgivning av skrifter,
kan givetvis ej anses såsom ett sådant hinder. Beskattningens intensitet
måste vara sådan, att denna vid en objektiv bedömning framstår som
ett verkligt hinder av i det närmaste prohibitiv art för skriftens utkommande,
för att beskattningsreglerna skall vara att betrakta som oförenliga
med nu ifrågavarande grundlagsstadgande. Denna gräns kan uppenbarligen
icke fastläggas vid ett visst skatteprocenttal. I varje särskilt fall
får bedömas om beskattningsregelns effekt blir den att friheten att ytrra
sig i tryckt skrift i realiteten eluderas. Där är därvidlag självfallet likgiltigt
på vilket led beskattningen lägges, om på tryckningen, på utgivningen
eller på spridningen. I praktiken har grundlagsenligheten av relativt
lågprocentiga omsättningsskatter, uttagna i samband med spridning
av böcker och andra tryckta publikationer, aldrig på allvar ifrågasatts.

Vad härefter gäller regeln i 1 kap. 2 § andra stycket TF är

denna mera preciserad än öppningsstadgandet i TF. Den gäller emellertid
endast för det fall att åtgärd vidtages för att hindra skrifts tryckning,
utgivning eller spridning på grund av skriftens innehåll. Hinder,
som har sin grund i andra hänsyn, beröres ej av bestämmelsen, t. ex.
spridningshinder, föranledda av hänsyn till allmän ordning på viss plats.
Det är här att märka att, därest hinder av sist angivna art får mera obegränsad
räckvidd, regler härom kan komma att strida mot det allmänna
stadgandet i 1 kap. 1 § TF.

KU 1971: 32

En beskattningsåtgärd, som riktar sig mot viss tryckt skrift på grund
av dess innehåll, blir att bedöma enligt förevarande bestämmelse i 1
kap. 2 § TF. Med hänsyn till stadgandets mera precisa natur synes mig
rimligt att hävda, att beskattningsåtgärder, som anknyter till skriftens
innehåll, redan vid en lägre hindersam effekt än då det gäller generella
ingripanden, måste betecknas som enligt 1 kap. 2 § otillåtna hinder. Det
för alltför långt att påstå, att varje skatt, som lägges på vissa slag av
tryckta skrifter på grund av dessa skrifters innehåll, är att anse såsom
grundlagsstridig. Men så snart skatten får i något avseende hindrande
verkan, uppkommer fråga om dess grundlagsenlighet.

Hur ter sig läget, därest man går den omvända vägen rent tekniskt,
dvs. om man av fiskaliska skäl ålägger allt tryck en viss skatt, som icke
kan anses utgöra ett tryckfrihetsrättsligt hinder enligt 1 kap. 1 § TF,
och därefter undantager stora delar av detta skattelagda område alltefter
skrifternas innehåll från skatt, så att i realiteten den generella skatten
kommer att drabba blott en mindre del av området, vilket sålunda
diskrimineras på grund av skrifternas mindre önskvärda innehåll? Detta
förfaringssätt måste betecknas såsom lika angripbart, som om skatten
lagts direkt på det med hänsyn till innehållet diskriminerade området.

En skattemässig differentiering mellan olika slag av tryckta skrifter
med hänsyn till skrifternas innehåll inbjuder under alla omständigheter
till uppmärksam granskning av åtgärden. TF vilar nämligen på
den principiella uppfattning, som kommit till uttryck i det grundläggande
stadgandet i 1 kap. 1 § TF, att tryckfriheten gäller ”vad ämne
som helst”. Någon gradering mellan mer och mindre kvalificerade
skrifter känner icke TF. Så länge tryckfrihetens gränser ej överskrides,
bör alla skrifter enligt denna huvudtanke behandlas lika.

Sammanfattningsvis kan sägas att reglerna i TF är neutrala till beskattning
av det tryckta ordet, så länge denna ej uppnår sådan intensitet,
att det kan sägas i realiteten innebära att den grundlagsstadgade
friheten att i tryckt skrift yttra sig sättes åsido.

Beskattningsregler, som träffar endast vissa slag av tryckta skrifter
på grund av deras innehåll, måste anses oförenliga med grundlagsbestämmelserna
i 1 kap. 2 § TF, så snart de kan sägas utgöra ett mera
påtagligt hinder för tryckning, utgivning och spridning av skrifterna
ifråga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i yttrande över pressutredningens
betänkande (SOU 1965: 22):

Departementschefens uttalande i anledning av tidningsutgivareföreningens
påpekande bygger på den tankegången att vad som i sig själv
kan betecknas som ett utnyttjande av tryckfriheten och alltså är ett i
tryckfrihetsförordningen medgivet förfarande aldrig kan utgöra ett av
tryckfrihetsförordningen förbjudet hinder mot tryckning, utgivning eller
spridning. Man kan här jämföra med det fallet att en skrift utgives av
myndighet och helt bekostas av statliga medel. Det kan då icke göras
gällande att denna utgivning genom att ta vinden ur seglen för en redan
utgiven tryckt skrift skulle strida mot den angivna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen.
Icke heller kan det eljest i regel hävdas att bidrag
som lämnas av allmänna medel till skrifts tryckning och utgivning utgör
ett otillåtet hinder för tryckning, utgivning och spridning av annan
skrift. Vid stadgandets tolkning måste emellertid samtidigt beaktas vad

KU 1971: 32

departementschefen uttalade om att en ur försörjningssynpunkt påkallad
pappersransonering kan anses förenlig med tryckfrihetsförordningen
endast om någon åtskillnad icke göres mellan särskilda publikationer
på grund av deras politiska inriktning eller ställningstagande i andra
frågor.

På samma sätt som en pappersransonering gäller att andra åtgärder
av ekonomisk innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av posttaxorna,
kan vara grundlagsstridig, om vid dess tillämpning skillnad göres mellan
olika publikationer på grund av deras politiska inriktning eller eljest
på grund av deras innehåll — förutsatt att den ekonomiska effekten av
åtgärden är av sådan omfattning att åtgärden ur denna synpunkt kan
anses som ett hinder mot publikationens utgivning. Detsamma måste
gälla om den vidtagna åtgärden väl formellt är av generell natur men
vissa publikationer genom en subventionering, fördelad efter politiska
grunder, undgår verkningarna, medan andra, som ej får sådana subventioner,
av åtgärden hindras att utkomma. Genom en sådan kombination
av fördyrande åtgärder och en statlig subventionering av vissa skrifter
kan man tydligen nå just den effekt som bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
riktar sig mot.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710024