Justitieutskottets betänkande nr 23 år 1971
JuU 1971:23
Nr 23
Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner angående
avräkning av häktningstid vid ådömande av straff.
Motionsyrkandena
I motionen 1971:122 av herr Winberg m.fl. (m) hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär ”att Kungl. Maj:t måtte utarbeta
förslag till ändring av 33 kap. 3 § första stycket brottsbalken
innebärande att i de fall då någon, i mål vari han hållits häktad, dömes
till fängelse på viss tid straffet skall, då särskilda skäl ej föranleder
till annat, anses verkställt till den tid han suttit häktad”.
I motionen 1971:330 av herr Helén m.fl. (fp) yrkas — i den del,
punkt 8 c) i hemställan, som behandlas i detta betänkande — att ”riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär förslag till obligatorisk avräkning av
häktningstid från strafftiden”.
Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.
Gällande rätt
Huvudregeln om avräkning av häktningstid, i 33 kap. 3 § brottsbalken,
föreskriver att domstol, när den dömer till brottspåföljd som är till
sitt mått bestämd i domen, har möjlighet att förordna att påföljden
skall anses till viss del eller i sin helhet verkställd genom att den dömde
hållits i häkte. Sådan möjlighet föreligger när domstol dömer till
fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplinstraff.
Regeln om avräkning är fakultativ; avräkning får ske ”om med hänsyn
till omständigheterna så prövas skäligt”. I förarbetena till det stadgande
i strafflagen, som i nu berörd del hade samma lydelse som den
nuvarande bestämmelsen i brottsbalken (prop. 1945:342 s. 183 och
SOU 1944:50 s. 278), samt i Beckmans med fleras kommentar till
brottsbalken har gjorts vissa uttalanden om vilka omständigheter som
bör beaktas vid prövning av avräkningsfrågan. Bl. a. framhålles, att den
dömde i allmänhet känner sig mera rättvist behandlad, om han av domen
kan se att avräkning har skett. Det kan från den synpunkten
ibland vara bättre att utmäta ett något högre straff och sedan avräkna
än att ge ett lägre straff utan avräkning, även om resultatet i verkligheten
skulle bli detsamma. Vidare sägs att orsaken till häktning eller
till häktningstidens längd bör vara av betydelse för bedömningen av
Riksdagen 1971. 7 sami Nr 23
JuU 1971: 23
2
avräkningsfrågan. Har tiden förlängts genom att den tilltalade fördröjt
utredningen, är skälen mindre starka för avräkning än om häktningstiden
har blivit förlängd utan hans förvållande. Det är emellertid inte
meningen att avräkning skall användas som belöning för medgörlighet.
När rättspsykiatrisk undersökning har verkställts, torde avräkning regelmässigt
böra ske. I kommentaren nämns också att avräkning knappast
kommer i fråga vid helt korta häktningstider inom ramen för en
normal process utan förseningar.
Avräkning av häktningstid sker även i högre instans. Sådan avräkning
följer i princip samma regler som avräkning i första instans. Under
förarbetena till brottsbalken föreslogs en uttrycklig regel om att avräkning
alltid skulle ske, om den häktade efter överklagande fick
straffnedsättning. Departementschefen motsatte sig införandet av en
sådan bestämmelse, eftersom den ansågs kunna leda till fullföljd i ett
stort antal mål i vilka det inte fanns anledning att överklaga. Enligt
departementschefen borde överrättema dock vara tämligen liberala med
avräkning. Om den dömde hade framgång med fullföljden, borde sålunda
avräkning regelmässigt ske (prop. 1962:10 s. C 369).
Brottsbalken anger inte med hur lång tid avräkning får ske. Enligt
förarbetena torde det även utan uttryckligt stadgande vara klart att
endast smärre avvikelser bör förekomma, när avräkning sker med
längre tid än som svarar mot häktningstiden, och att avräkningen inte
bör bestämmas så att straffskalans minimum därigenom underskrides.
Häktningstid är, som framgår av det föregående, enligt brottsbalken
inte avräkningsbar vid påföljderna ungdomsfängelse, internering och
skyddstillsyn. Utanför brottsbalken finns emellertid sedan den 1 april
1969 en särskild bestämmelse om avräkning av viss häktningstid vid
verkställighet av ungdomsfängelse eller internering. Regeln finns intagen
i 22 § lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen).
Den avser dem som dömes till ungdomsfängelse eller internering
efter att som häktade ha undergått rättspsykiatrisk undersökning.
Utlåtande över sådan undersökning skall, om anstånd inte medges, avlämnas
till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen
inkom till den klinik eller den station till vilken undersökningen hör. Om
utlåtandet avges efter sexveckorstidens utgång, skall den överskjutande
tiden enligt avräkningsregeln anses som tid under vilken ungdomsfängelse
eller internering har verkställts i anstalt. Avräkningsregeln har
sålunda betydelse för beräknande av såväl minsta som längsta tid för
anstaltsvård vid dessa påföljdsformer. Regeln verkar automatiskt och
avräkningen sker på verkställighetsstadiet genom beslut av ungdomsfängelsenämnden
respektive intemeringsnämnden.
På verkställighetsstadiet uppkommer också frågan huruvida tid, som
den dömde tillbringat i häkte i avvaktan på att domen skall vinna
laga kraft, kan tillgodoräknas den dömde som strafftid. Huvudregeln
JulJ 1971: 23
3
är att strafftiden inte börjar löpa förrän domen har vunnit laga kraft
mot den dömde. För att häktningstiden skall inräknas i strafftiden fordras
att den dömde avger en bindande förklaring att han avstår från talan
mot domen (nöjdförklaring). Ges sådan förklaring inom viss tid,
räknas strafftiden från den dag domen meddelades.
Motionsskälen
Motionen 1971:122
I motionen framhålles att avräkning av häktningstid inte torde ske i
det stora flertalet fall utan endast i de fall då häktningstiden blivit påfallande
lång, t.ex. på grund av att rättspsykiatrisk undersökning har
verkställts, eller då andra förhållanden förelegat som inte berott på den
dömdes åtgärder i fördröjande syfte.
Enligt motionärerna känner säkerligen många dömda, som inte får
häktningstiden avräknad i domen, det frihetsberövande som häktningen
innebär som ett straff. Huvudregeln borde enligt motionärernas mening
vara att avräkning skall ske, och avräkning borde underlåtas endast då
särskilda skäl föreligger, som t.ex. då den dömde av tredska fördröjt
utredningen. Med en sådan ordning skulle klarare än för närvarande
framgå att häktningen icke skall anses som ett straff. Avslutningsvis
understryker motionärerna ett uttalande i Beckmans med fleras kommentar
till brottsbalken (del III s. 272), att den dömde i allmänhet
känner sig mera rättvist behandlad om häktningstiden avräknas i domen.
Motionen 1971:330
Till stöd för motionsyrkandet anför motionärerna följande:
Brottsbalken ger vissa möjligheter för domstol att vid utdömande av
påföljd för en häktad person låta honom avräkna den tid under vilken
han suttit häktad från det utdömda straffet. Det rör sig här om en
diskretionär prövning i det enskilda fallet. Bakom detta ställningstagande
synes ligga att verkställigheten av ett ådömt frihetsstraff är
av mer genomgripande och påfrestande art än det frihetsberövande, som
en häktning utgör, är. Men måste dock beakta att verkställigheten numera
genomgått en avsevärd humanisering och att häktningstiden, med
dess totala isolering och dess ovisshet för den häktade, ofta torde medföra
ett jämförelsevis svårare lidande. Vid överklagande till högre rätt
är frågan om avräkning i huvudsak beroende av om den tilltalade
genom sitt överklagande uppnår en ändring i den överklagade domen
i för honom förmånlig riktning. Från liberala utgångspunkter är det
principiellt stötande att påföljdssystemet skall kunna utnyttjas som ett
moment att avhålla den tilltalade från att överklaga en dom, som han
från vissa synpunkter finner vara tvivelaktig, för att han ej skall gå miste
om sin möjlighet att avräkna häktningstiden. Vi hemställer därför om
att dessa regler omarbetas med utgångspunkt från principen att häktningstid
alltid skall avräknas vid verkställighet av ett utdömt straff.
JuU 1971: 23
4
Betänkande av Nordiska sträffrättskommittén
Nordiska straffrättskommittén (NSRK) tillsattes i augusti 1960 efter
beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Kommittén fick i uppdrag att efter justitieministrarnas närmare bestämmande
behandla frågor om enhetlig nordisk lagstiftning på straffrättens
område samt att dryfta andra kriminalpolitiska frågor av principiell karaktär
och gemensamt nordiskt intresse. Island inträdde i samarbetet år
1963. Kommittén består av en ledamot från vart och ett av de fem
nordiska länderna, men det har förutsatts att andra sakkunniga än kommitténs
ledamöter kan deltaga i kommittésammanträdena.
Till NSRK överlämnades genom beslut i november 1970 frågan om
översyn av reglerna om avräkning av häktningstid. Anledningen till beslutet
var att man i det nordiska samarbetet rörande straffverkställighet
stött på vissa svårigheter som hade sin grund i att avräkningsreglerna
inte är enhetliga. Vidare hade man i Sverige funnit att den svenska
avräkningsregeln, som innebär att frågan om avräkning beror på omständigheterna
i varje särskilt fall, medför vissa nackdelar även på det
nationella planet.
I ett den 4 juni 1971 dagtecknat betänkande har kommittén redovisat
en översyn inte bara av reglerna om avräkning av häktningstid
utan av bestämmelserna om avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden
över huvud taget.
Kommittén föreslår, såvitt gäller häktningstid, obligatorisk avräkning
av all sådan tid vare sig den ligger före eller efter domen i målet. Detsamma
föreslås beträffande anhållningstid, förutsatt att den uppgått till
minst 24 timmar.
Med utgångspunkt i kommittéförslaget har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria (Stencil Ds Ju 1971:22) med utkast till
lag om ändring i brottsbalken och till lag om ändring i lagen (1964:541)
om behandling i fångvårdsanstalt. Promemorian är f. n. föremål för
remissbehandling. Proposition kan förväntas bli avlämnad under vårsessionen
med 1972 års riksdag.
Utskottet
I motionen 1971:122 och i motionen 1971:330, såvitt den behandlas
i detta betänkande, yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära
förslag till nya regler om avräkning av häktningstid. Reglerna bör enligt
motionärerna innebära att häktningstid i princip skall avräknas från det
straff domstolen ådömer.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan har Nordiska straffrättskommittén
i ett nyligen framlagt betänkande redovisat en av kommittén
verkställd översyn av reglerna om avräkning av straffprocessuella
frihetsberövanden. Kommittén föreslår, såvitt gäller häktningstid, obliga
-
JuU 1971: 23
5
torisk avräkning av sådan tid, vare sig den ligger före eller efter domen
i målet. En departementspromemoria, grundad på kommitténs förslag,
är f. n. föremål för remissbehandling. Proposition i ämnet kan förväntas
bli avlämnad under vårsessionen med 1972 års riksdag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör motionsyrkandena icke
föranleda någon riksdagen åtgärd.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
motionen 1971:122 samt
motionen 1971:330 såvitt nu är i fråga.
Stockholm den 30 november 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), lohansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s),
herr Polstam (c), fru Nordlander (vpk), herrar Alf Pettersson i Malmö
(s) och Stjernström (c).
AB Egneilska Boktryckeriet, Stockholm 1971