Justitieutskottets betänkande nr 20 år 1971

JuU 1971:20

Nr 20

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om införande av
arbetskolonier inom kriminalvärden.

Motionsyrkandet

I motionen 1971:11 av herrar Sjöholm (fp) och Petersson i Röstånga
(fp) yrkas att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning om inrättande i vårt land inom kriminalvården av ett
system med arbetskolonier i huvudsaklig överensstämmelse med vad
härutinnan tillämpas i Finland.

Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.

Gällande ordning i Finland

I Finland finns två olika typer av öppna straffverkställighetsanstalter,
nämligen arbetskolonier och fångkolonier. Arbetskolonierna infördes
1946 medan fångkolonierna tillkom 1955, samtidigt som arbetskolonierna
fick ett vidgat användningsområde.

Den grundläggande skillnaden mellan arbets- och fångkoloni sammanhänger
med urvalet av anstaltsklientelet. Klientetet i fångkolonierna
utgöres av fångar vilka överförts från sluten anstalt där de avtjänat större
delen av ett tidsbestämt frihetsstraff. I arbetskoloni får endast följande
kategorier dömda avtjäna straff, nämligen dels förstagångsförbrytare som
avtjänar straff på högst två år, dels återfallsförbrytare som avtjänar straff
på högst två år och som inte under de fem år som närmast föregått den
senast givna domen undergått tukthusstraff eller direkt ådömts fängelsestraff,
dels ock personer som dömts till förvandlingsstraff för obetalda
böter. Till arbetskoloni kan den dömde antingen komma direkt eller
sedan en del av straffet avtjänats i fängelse.

Ytterligare förutsättning för att få avtjäna straffet i arbetskoloni är att
vederbörande är fysiskt kapabel till arbete och förklarar att han önskar
komma till arbetskoloni. Någon begränsning, baserad på brottstyp, gäller
inte. Flertalet av dem som intas i arbetskoloni har dömts för egendomsbrott.
En annan stor grupp är rattfyllerister. Återstoden utgöres
huvudsakligen av personer som dömts för brott mot alkohollagarna eller
för våldsbrott. Vid personurvalet, som sker centralt, tar man hänsyn till
den dömdes försörjningsbörda.

Arbetskolonierna saknar permanent karaktär och skiftar till antalet år
från år. Sammanlagda antalet brukar emellertid vara ungefär 20.

Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 20

Omtryckning. S. 8, kläm. Står: 1971:173. Skall vara: 1971:11

JuU 1971:20

2

Kolonibyggnaderna utgöres av mer tillfälligt uppställda baracker. Arbetskolonier
finns över hela landet såväl i närheten av större städer som i
avlägsna skogstrakter. Antalet interner varierar på de olika kolonierna
från ca 20 upp till 80. Större kolonier förekommer dock. På en av de
större, Sjöskog strax utanför Helsingfors, uppgick medelbeläggningen
sålunda under 1970 till 140 personer. Vistelsetiden på den anstalten
varierade mellan två och fyra månader. Sammanlagt uppgår i hela landet
antalet på arbetskoloni intagna vanligen till mellan 800 och 1 000.

Arbetskolonierna saknar alla yttre fängelsekarakteristika såsom låsta
byggnader, murar och galler. Det finns heller inga vakter i egentlig
mening; för 50 intagna beräknar man två tillsynsmän. Fångdräkt
förekommer inte, utan de intagna använder civila kläder. Arbetet för de
intagna varierar från byggnadsarbete på vägar och flygfält till gruv- och
skogsarbete. God arbetsdisciplin och gott uppförande i största allmänhet
krävs av de intagna. Någon vård i egentlig mening eller behandling ges
inte. Restriktionerna är få och väsentligen av typen att den intagne inte
får lämna arbetskolonin eller sin arbetsplats utan tillstånd eller dröja på
vägen till och från arbetet, förtära alkohol eller ta emot besök utan
tillstånd.

De intagna erhåller för sitt arbete marknadsmässiga löner. Från lönen
dras emellertid 25 procent som tillfaller staten. Dessutom får den intagne
betala skatt i vanlig ordning samt ett mindre belopp som ersättning för
den mat som tillhandahålles honom. Av den mottagna lönen måste den
intagne, om han inte har någon familj, spara 10—20 procent. Medlen
placeras i bank och får lyftas vid frigivningen. Om den intagne har familj
kan upp till 50 procent av lönen avdragas och skickas som underhåll till
hans familj.

Om den intagne avviker från arbetskoloni överföres han till sluten
anstalt. Före den 1 september i år gällde i sådant fall undantagslöst att
vederbörande inte fick räkna sig till godo den tid han avtjänat på
arbetskoloni. Samma påföljd inträdde vid överträdelse av annan ordningsregel
inom anstalten. Genom en lagändring innevarande år har ifrågavarande
regler mjukats upp. Justitieministeriet har givits möjlighet att — då
särskilda skäl föreligger — förordna att arbetskolonitiden får inräknas i
strafftiden även om den dömde avvikit från anstalten. Om överförandet
till sluten anstalt föranletts av att den intagne brutit mot ordningen på
kolonin skall tiden där normalt inräknas i strafftiden.

Rymningar från arbetskoloni har uppgivits vara mycket sällsynta.

Motionsskalen

1 motionen framhälles efter en redogörelse för det finska systemet
med arbetskolonier att fördelarna med detta system synes vara många.
De intagna fullgör ett samhällsnyttigt arbete till gagn för landet och dem

JuU 1971:20

3

själva. Avlöningen är inte reducerad på ett för den arbetande diskriminerande
sätt. Samhället befrias från kostnaderna för den underhållsskyldighet
som åvilar den intagne. Den relativa friheten utgör en god
förberedelse till den mera obegränsade frihet som vidtar efter strafftidens
utgång. Respekten för utfärdade bestämmelser och givna regler inpräntas
på ett ytterst påtagligt och mycket kännbart sätt.

Motionärerna uppger vidare bl. a. beträffande rymningsfrekvensen att
inom en medelbeläggning av 800 intagna tre hade avvikit under ett år.
Även återfallsfrekvensen bland dem som varit intagna på arbetskoloni var
enligt finska bedömningar påfallande låg. Myndigheterna ansåg, framhåller
motionärerna, systemet med arbetskolonier var mycket lovande.

Avslutningsvis anför motionärerna:

Enligt vår mening kan den metod som tagit sig konkreta uttryck i
arbetskolonin enligt finskt mönster komma att visa sig vara en lösning i
det akuta krisläge vari svensk kriminalvård befinner sig. Alla realistiska
bedömare torde kunna vara ense om såväl att rättssamhället aldrig kan
avsvära sig behovet av straffrättsliga reaktioner mot brott som att
fångvårdsanstalter av typ Kumla och Åkersberga inte kan inpassas i de
riktlinjer som en modern och human kriminalvård stakar ut. Arbetskolonin
synes vara ett gott uttryck för den enda ambition som bör vara
ledstjärnan i den svenska kriminalvården: att med alla medel verka för att
av den som kommit på avvägar i rättssamhället skapa en laglydig och
samlevnadsvänlig människa.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1967 sakkunniga för
att göra en allmän översyn av lagen om behandling i fångvårdsanstalt och
annan lagstiftning som har nära samband med denna lag. I direktiven för
de sakkunniga, som antagit benämningen kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården (KAIK), uttalas bl. a. att behovet av ändrade
regler i fråga om arbetsplikt och arbetsersättning bör övervägas vid
utredningsarbetet. Även reglerna om bestraffning av disciplinära förseelser
omfattas av översynen.

Kommittén beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1971.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionen.

Kriminalvårdsstyrelsen lämnar inledningsvis följande redogörelse för
förhållandena inom den svenska kriminalvården på det område som
omfattas av motionen.

JuU 1971:20

4

Styrelsen vill till en början erinra om — vilket motionärerna synes ha
förbisett — att en verkställighetsform, som i flera hänseenden nära
ansluter sig till den i motionen åsyftade och i Finland tillämpade, sedan
länge använts i vårt land. Redan år 1918 förvärvade dåvarande fångvårdsstyrelsen
egendom i Singeshult i Halland dit man förläde s. k. gemensamhetsfängar
i en helt öppen koloniform. Detta var en utveckling av en
redan tidigare väckt tanke som kommit till uttryck då man omdisponerade
cellfängelset i Mariestad till ett lantbruksbetonat fängelse genom
inköp av en större lantegendom där fångarna fick arbeta utanför
anstalten. Nästa steg var en mindre koloniförläggning ett stycke från
anstalten. Småningom tillkom i skilda delar av landet självständiga
fångkolonier av en typ som i allt väsentligt överensstämde med den
åsyftade finska motsvarigheten — låt vara med en lägre beläggning. Till
dessa anstalter har i huvudsak hänvisats dömda med korta strafftider
beträffande vilka dömda krav på speciell behandling icke påkallats. Även
andra som befunnits lämpliga för straffverställighet på öppen anstalt har
avtjänat en viss del av strafftiden på sådan anstalt.

På de öppna anstalterna fullgöres samhällsnyttigt arbete såsom skogsoch
vägarbete samt jordbruksskötsel. Härtill kommer att inom kriminalvårdens
anstaltssystem finnes ett antal moderna anstalter av sluten och
öppen karaktär där man lagt stor tonvikt vid allmänt produktivt arbete.
Vid den öppna anstalten i Tillberga tillverkas sålunda element till
monteringsfärdiga trähus. Vid denna anstalt har kriminalvårdsstyrelsen
också bemyndigats att tillämpa mark nåd smässig lön som ersättning för de
intagnas arbetsprestationer. Det bör emellertid understrykas att klientelets
särart icke möjliggör införande av marknadsmässig lön annat än för
vissa grupper av intagna. Även vid de övriga anstalterna av såväl sluten
som öppen karaktär förekommer produktion av olika artiklar som
saluföres på den allmänna marknaden.

Med det anförda har kriminalvårdsstyrelsen velat undanröja det
missförstånd som måhända kan följa av motionärernas uttalande om
samhällsnyttigt arbete inom ramen för finsk kriminalvård.

Styrelsen framhåller vidare att brottsbalken givit domstolarna större
möjligheter än tidigare att låta lagöverträdare bli föremål för kriminalvård
i frihet. På grund härav utgöres de som i dag undergår anstaltsbehandling
inom kriminalvården till stor del av ett mer eller mindre svärbehandlat
klientel. Utmärkande för dessa dömda är att de besväras av psykiska
störningar, ofta i förening med alkohol- och narkotikamissbruk. Därtill
kommer att deras sociala belägenhet överhuvudtaget i regel är brydsam.
Anstaltsvården måste därför beträffande detta klientel i första hand
utformas på ett sådant sätt att möjlighet ges till grupp- och individualterapi,
undervisning, social träning, arbetsprövning och arbetsträning.
Eftersom dessa aktiviteter icke förekommer vid den av motionärerna
föreslagna typen av anstalter, är det enligt styrelsen uppenbart att denna
anstaltsform icke är lämplig för ifrågavarande dömda.

En annan grupp bland dem som undergår anstaltsbehandling utgöres,
fortsätter styrelsen, av dem som främst av allmänpreventiva skäl ådömts
ett kortvarigt fängelsestraff. Även om dessa dömda icke uppvisar
medicinska och sociala störningar i lika hög grad som det övriga klientelet
kan man — som bl. a. redovisats i betänkande avgivet av kommittén för
lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott (SOU 1970:61) — finna

JuU 1971:20

5

dömda med betydande alkoholproblem. Kommittén har med anledning
därav föreslagit att dessa intagna i stället för frihetsstraff ådömes en icke
frihetsberövande påföljd med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling.
För den händelse kommitténs förslag — som tillstyrkts av
kriminalvårdsstyrelsen i remissyttrande över betänkandet — blir genomfört
kommer en icke obetydlig minskning att ske av antalet här åsyftade
intagna.

Beträffande rymningsfrekvensen uttalar styrelsen att, även om det är
angeläget att minska antalet rymningar, det dock inte kan anses
överensstämma med svensk rättsuppfattning och med strävandena att
åstadkomma ett behandlingsvänligt anstalt sklimat att till svensk kriminalvård
överföra den finska pricipen om förverkande av avtjänad strafftid
vid rymning.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner kriminalvårdsstyrelsen att
de motiveringar som anförts i motionen icke är av sådan karaktär att
något initiativ i berört hänseende bör tagas.

Socialstyrelsen erinrar om utredningsarbetet inom kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) och understryker bl. a.
att enligt utredningsdirektiven kommittén har att överväga ett system
med marknadsmässiga löner och arbetsträning i en miljö som så nära som
möjligt ansluter sig till näringslivets.

Sammanfattningsvis uttalar styrelsen att ”arbetskolonier” redan finns
inom kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsområde, att riksdagen nyligen
beslutat medge kriminalvårdsstyrelsen att starta försöksverksamhet med
avtalsenliga löner för utfört arbete samt att KAIK i dagarna avlämnat
förslag beträffande anstaltsbehandling inom kriminalvården. Den av
motionärerna föreslagna utredningen om inrättande av arbetskolonier
synes därför styrelsen inte vara behövlig f. n. Vad gäller det i motionen
omnämnda finska systemet med förverkad strafftid vid misskötsamhet
uttalar styrelsen att den inte vill rekommendera införandet av detta
system i Sverige.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande.

Målet för kriminalvården i Sverige är resocialisering av lagbrytare.
Denna inriktning har blivit alltmer framträdande under senare år, och
avancerade experiment har gjorts både vad beträffar arbete och annan
behandling inom kriminalvårdens ram. Bl. a. har man prövat arbete under
frigång från både öppna och slutna anstalter samt från särskilda
frigångshem. Vid frigångsarbete i öppna marknaden får intagen lön enligt
avtal och betalar för kosten ca fyra kr per dag till kriminalvården.
Skyldigheter beträffande skatt och underhållsplikt m. m. inträder här
som för alla andra arbetstagare.

Ur rehabiliteringssynpunkt är det måhända för många av stort värde
att de får marknadsmässig lön för utfört arbete och därmed bereds
möjlighet att direkt återgälda vad de häftar i skuld till enskilda och

JuU 1971:20

6

samhället. Den väg som svensk kriminalvård är inne på att genom frigång
bereda alltfler den möjligheten är värd all uppmuntran. Däremot ställer
sig arbetsmarknadsstyrelsen mycket tveksam till det i motionen framförda
förslaget att anordna speciella arbetsplatser för straffade i den form
som förekommer i Finland. I synnerhet måste man starkt ifrågasätta om
de rigorösa för att inte säga från svensk synpunkt hårda bestämmelser
som råder vid de finländska arbetslägren på längre sikt blir av positivt
värde för den enskildes rehabilitering. Motionärernas önskan att ”respekten
för utfärdade bestämmelser och givna regler inpräntas på ett ytterst
påtagligt och mycket kännbart sätt” torde strida mot de strömningar av
demokrati och samarbetsförsök vid svenska anstalter som blivit alltmer
framträdande.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill i sammanhanget framhålla att det från
rehabiliterings- och arbetsmarknadssynpunkt är angeläget att fängelsetiden
i största utsträckning används att förbättra de intagnas ofta eftersatta
skolkunskaper så att de bringas upp i grundskole- eller högre nivå. Man
bör också kunna utnyttja den kursform som benämns arbetsmarknadsinformation
med praktik, vilken ger deltagarna en samhälls- och arbetsmarknadsmässig
orientering samtidigt som den underlättar för dem att
finna lämpliga lösningar på arbets- och/eller utbildningsval. Denna
kursform är flexibel och kan sålunda anpassas efter enskildas eller
gruppers särskilda behov.

I Sverige eftersträvar man på rehabiliteringsområdet att i största
möjliga utsträckning normalisera och integrera åtgärderna. Detta gäller
även den grupp som benämns socialt handikappad och innebär att man i
första hand ifråga om såväl arbete som utbildning väljer de vägar som står
öppna för alla medborgare. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det inte
finns utrymme för experiment i motsatt riktning bredvid den utveckling
som härvid är på gång inom svensk kriminalvård i samarbete med
arbetsmarknadsverket. Styrelsen finner sålunda ej skäl att understödja
den i motionen begärda utredningen om inrättande i vårt land inom
kriminalvården av ett system med arbetskolonier i huvudsaklig överensstämmelse
med vad härutinnan tillämpas i Finland.

Utskottet

1 motionen 1971:11 hemställes om utredning rörande frågan om
inrättande i vårt land av arbetskolonier för straffverkställighet. Som
förebild för anstalterna anger motionärerna de arbetskolonier som man
sedan år 1946 använder i Finland vid sidan av fängelser av traditionell
typ.

De finska arbetskolonierna är som närmare framgår av redogörelsen
ovan helt öppna anstalter, ofta av icke permanent karaktär. Anstaltsklientelet
utgöres av relativt välartade fängelsefångar som är fysiskt
kapabla till kroppsarbete. Samtliga intagna utför sådant arbete på heltid
utanför anstalten. För arbetet erhålles marknadsmässig lön. Någon vård
eller behandling i egentlig mening förekommer inte. Ordningsreglerna är
få. Överträdelser föranleder undantagslöst överförande till sluten anstalt.
Tidigare gällde dessutom att den, som på grund av misskötsamhet fick
lämna en arbetskoloni, vid strafftidsberäkningen inte fick räkna sig till
godo den tid han avtjänat där. Reglerna härom har emellertid mjukats
upp innevarande år.

JuU 1971:20

7

Fördelarna med kolonier av denna typ är enligt motionärerna många.
De intagna fullgör ett samhällsnyttigt arbete till gagn för landet och dem
själva. Avlöningen är inte reducerad på ett för den arbetande diskriminerande
sätt. Samhället befrias från kostnaderna för den underhållsskyldighet
som åvilar den intagne. Den relativa friheten utgör en god
förberedelse till den mera obegränsade frihet som vidtar efter strafftidens
utgång. Respekten för utfärdade bestämmelser och givna regler inpräntas
på ett ytterst påtagligt och mycket kännbart sätt. Rymnings- och
återfallsfrekvensen är påfallande låg.

Som närmare utvecklas i de remissyttranden som avgivits över
motionen har i vårt land sedan länge använts ett system med öppna
anstalter av kolonityp, som i åtskilliga hänseenden nära ansluter till den i
Finland tillämpade och i motionen åsyftade verkställighetsformen. På
dessa anstalter, till vilka främst hänvisats dömda med korta strafftider,
fullgöres samhällsnyttigt arbete såsom skogs- och vägarbeten samt
jordbruksskötsel. En väsentlig skillnad i förhållande till det finska
systemet föreligger emellertid i fråga om de intagnas arbetsersättning.
Den svenska kriminalvårdens arbetspremiesystem är visserligen uppbyggt
på i princip samma sätt som inom det fria näringslivet men förtjänstmöjligheterna
för de intagna är väsentligt sämre än på den öppna
marknaden; den genomsnittliga timförtjänsten inom kriminalvårdens
arbetsdrift uppgick budgetåret 1969/70 till 114 öre för verkstadsdriften
och 142 öre för jordbruksdriften. Som kriminalvårdsstyrelsen framhåller
i sitt remissyttrande gör klientelets särart det omöjligt att införa marknadsmässig
lön för annat än vissa grupper av de intagna. En utveckling
mot ett delvis nytt lönesystem kan emellertid skönjas. En försöksverksamhet
med ett reviderat lönesystem som ger avsevärda löneförbättringar
prövas sålunda sedan några år tillbaka vid vissa anstalter. Avtalsenliga
löner förekommer för sådana intagna som under den sista delen av
anstaltsvistelsen har s. k. frigångsarbete ute på den öppna marknaden.
Kriminalvårdsstyrelsen har också bemyndigats att vid den öppna anstalten
Tillberga försöksvis tillämpa marknadsmässig lön som ersättning för de
intagnas arbetsprestationer.

Enligt utskottets mening bör erfarenheterna av den nämnda försöksverksamheten
avvaktas innan nya initiativ i fråga om arbetsersättningen
till de intagna ifrågasättes. Det bör också beaktas att spörsmålet härom
liksom den därmed nära sammanhängande frågan om arbetsplikten inom
anstaltsväsendet innefattas i den översyn rörande kriminalvården som
sedan 1967 verkställes av kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården
(KAIK). Anledning att tillstyrka motionärernas begäran om
utredning under hänvisning till de intagnas ersättningssituation föreligger
således inte.

Inte heller från andra utgångspunkter är en utredning i enlighet med
motionärernas önskemål påkallad. Som delvis framgår av vad ovan

JuU 1971:20

8

upptagits skiljer sig de öppna anstalterna av kolonityp i vårt land, om
man bortser från lönesättningen för de intagna, icke i någon större
utsträckning från de finska motsvarigheter som motionärerna åberopar.
De särdrag, bl. a. i fråga om möjligheterna till vård och behandling samt
påföljderna vid misskö t samhet, som innefattas i det finska systemet,
synes stå i mindre god överensstämmelse med de i vårt land allmänt
omfattade principerna rörande de intagnas rehabilitering och samhällsanpassning.
Även spörsmålen om vårdens innehåll och bestraffning av
disciplinära förseelser utgör f. ö. huvudfrågor i KAIK:s utredningsuppdrag.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:11.

Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Nordlander
(vpk), fm Bergander (s), herrar Petersson i Röstånga (fp) och Wijkman
(m).

K L Beckmans Tryckerier AB. 1971