Justitieutskottets betänkande nr 16 är 1971

JuU 1971:16

Nr 16

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om straffrättsligt
ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation.

Motionen

1 motionen 1971:173 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om förslag till
en allmän bestämmelse i brottsbalkens kapitel om brott mot liv och
hälsa om skyldighet att bistå annan i nödsituation i enlighet med vad i
motionen anföres.

Till stöd för yrkandet framhåller motionären att det enligt urgammal
svensk rättsuppfattning är en självklar moralisk plikt för envar att efter
förmåga bistå annan som är i nöd. Då någon häremot svarande generell
juridisk plikt ej existerar i svensk rätt, föreligger enligt motionärens
mening en bristande överensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen
och lagens bestämmelser — mellan moralisk och juridisk plikt för
den enskilde. Rättsligt ansvar kan t. ex. icke — hur moraliskt förkastligt
handlingssättet än må vara — utkrävas av den som underlåter att rädda
annan från att drunkna, även om det kunnat ske utan fara eller
uppoffring för honom själv, eller av den som vägrar att ställa sin bil till
förfogande för transport av livsfarligt skadad eller ens av den som vägrar
att i nödsituation ställa sin telefon till förfogande för tillkallande av polis
eller läkare. Den sålunda gällande ordningen är enligt motionären
uppenbart stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Han anser att de
invändningar som främst rests mot införandet av straffbestämmelser på
detta område väsentligen har hänfört sig till förmodade svårigheter att
utforma regler av denna art och till bevissvårigheter vid tillämpningen.
Sådana synpunkter är emellertid enligt motionärens mening icke av
principiell art men bör givetvis beaktas vid en kommande utredning.
Hänsyn bör enligt motionären också tas till att lagstiftning i ifrågavarande
hänseende införts i Norge och Danmark; den norska lagens stadgande
utgör enligt motionären en god förebild.

Beträffande de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionen.

Riksdagen 1971. 7sami. Nr 16

Omtryckning: S. 10, kläm. Står: 1971:11. Skall vara: 1971:173

JuU 1971:16

2

Gällande rätt m. m.

Enligt gällande svensk rätt finns icke någon allmän skyldighet att bistå
den som befinner sig i fara. Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan
likväl i särskilda fall vara straffbar. Sålunda förekommer på vissa områden
stadganden om skyldighet att vara verksam för att avvärja eller begränsa
olyckor.

Ett dylikt stadgande som riktar sig till medborgarna i allmänhet finns i
11 § brandlagen: ”Uppstår brand eller är överhängande fara därför och
kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap
därom, genast släcka branden eller undanröja faran, skall han varsko dem,
vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla hjälp.” Straff för den som
bryter mot detta stadgande har föreskrivits i 16 § samma lag.

Enligt 43 § vägtrafikförordningen får vägtrafikant, som med eller utan
egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, icke genom att
avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av
förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen föranleder,
såsom omhändertagande av skadad person. Denna bestämmelse är
emellertid straffsanktionerad endast i begränsad utsträckning. Straffstadgandet
— i 5 § trafikbrottslagen — innebär, såvitt nu är av intresse, att
den, som visserligen kvarstannar på olycksplatsen men undandrager sig
att lämna hjälp åt skadad, icke kan åtkommas med straff.

I 62 § sjölagen stadgas, att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd,
är skyldig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
eller de ombordvarande, lämna all den hjälp, som är möjlig och behövlig
för att rädda den nödställde. Om befälhavare i annat fall fått kännedom
om att någon är i sjönöd eller har erhållit kunskap om någon fara som
hotar sjötrafiken, är han med samma begränsningar skyldig att i enlighet
med föreskrifter i sjönödskungörelsen vidtaga åtgärder för att rädda den
nödställde eller avvärja faran. Straff för underlåtenhet att iaktta dessa
föreskrifter är stadgat i 326 och 327 §§ samma lag. Straffet är böter
eller fängelse i högst två år.

Enligt 223 § sjölagen åligger det vidare befälhavare på fartyg, som har
stött samman med annat fartyg, dels att lämna det andra fartyget och de
ombordvarande där viss hjälp för räddning om det kan ske utan allvarlig
fara för det egna fartyget och de ombordvarade, dels att för det andra
fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort
samt den ort eller hamn varifrån det kommer och dit det skall gå.
Bestämmelserna äger enligt 222 § tillämpning även när till följd av fartygs
manövrering eller på annat sätt ett fartyg eller personer eller gods på
fartyget skadas av ett annat fartyg utan att fartygen stöter samman.
Befälhavare som försummar vad sålunda åligger honom dömes enligt 327 §
till böter eller fängelse i högst två år. Sedan bestämmelsen i rättspraxis
ansetts tillämplig på handelsfartyg men inte på fritidsbåtar, har i 4 §

JuU 1971:16

3

andra stycket sjötrafikförordningen införts regler som nära motsvarar
dem som enligt vad ovan sagts enligt 43 § vägtrafikförordningen gäller för
vägtrafikant som haft del i uppkomsten av trafikolycka. Den som
uppsåtligen underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

I förevarande sammahang torde även få erinras om de bestämmelser
rörande skyldighet att avslöja eller hindra grövre brott som förekommer i
23 kap. 6 § brottsbalken.

Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan vidare enligt allmänna
regler vara straffbar, t. ex. såsom vållande till annans död (3 kap. 7 §
brottsbalken), på den grund att underlåtenheten rättsligt sett är likvärdig
med ett positivt handlande. Särskilt beaktas i detta avseende om en
rättslig skyldighet att handla ålegat gärningsmannen oberoende av
straffbudet. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i lag
eller författning, såsom föräldrars och förmyndares vårdnadsplikt enligt
föräldrabalken eller arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen att
vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i arbete. Den kan vidare
uppkomma genom myndighets befallning, när denna meddelas inom
myndighetens kompetensområde och riktar sig till personer som har
lydnadsplikt, eller genom åtagande pä grund av avtal. Även genom
tidigare faktiska åtgärder från gärningsmannens sida kan en dylik
skyldighet uppkomma.

I utländsk strafflagstiftning är allmänna bestämmelser om straff för
den som underlåter att bistå annan vid livsfara m. m. icke ovanliga.
Sålunda stadgar den norska strafflagen, 378 §, straff för den »som
undlater, uaktet det var han muligt uten sserlig färe eller opofrelse for
harn selv eller andre, etter evne å hjelpe den, der er i oyensynlig og
overhengende livsfare». I den danska strafflagen föreskrives i 185 och 253
§§ en liknande plikt, när det gäller att avvärja ett katastroftillbud som
medför fara för människoliv; dessutom stadgas i 142 § en plikt att på
anmodan av därtill behörig myndighet lämna bistånd i vissa hithörande
fall. Ytterligare må nämnas finska strafflagen 44 kap. 2 § och tyska
strafflagen 330 c §.

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till trafikbrottslagen ifrågasatte hovrätten över
Skåne och Blekinge om icke under straffbestämmelsen i lagens 5 § borde
inbegripas jämväl den som — utan att avlägsna sig från olycksplats —
undandrog sig att lämna hjälp åt skadad etc. Departementschefen (prop.
1951: 30 s. 272) ansåg det emellertid icke lämpligt att i då förevarande
sammanhang utvidga bestämmelsen på sätt hovrätten föreslagit. Frågan
härom borde övervägas i samband med mera allmänna bestämmelser om
straff för underlåtenhet att bispringa den som skadats eller råkat i
livsfara.

JulJ 1971:16

4

I sitt betänkande med förslag till brottsbalk upptog straffrättskommittén
frågan om behovet av särskilda straffbestämmelser för underlåtenhetshandlingar
som äventyrar annans liv eller hälsa (SOU 1953:14 s.
143). Enligt kommitténs mening hade hos oss knappast framträtt
något behov att, utöver vad som följer av de allmänna reglerna om
underlåtenhetshandlings jämställdhet med positivt handlande samt de
nuvarande specialbestämmelserna, särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen,
upptaga en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara. I vissa fall kunde en dylik bestämmelse
framstå som rent olämplig. Kommittén avstod därför från att i förslaget
upptaga någon sådan allmän bestämmelse.

1 remissyttrande över förslaget ifrågasatte hovrätten över Skåne och
Blekinge om icke i brottsbalken borde upptagas en dylik bestämmelse,
riktad mot underlåtenhet att bistå annan vid livsfara. Vid 1958 års
lagrådsremiss beträffande brottsbalken intog emellertid vederbörande
departementschef samma ståndpunkt till frågan som kommittén (prop.
1962: 10 s. B 97).

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som i nu
föreliggande motion. Motionerna, som hänvisades till första lagutskottet,
tillstyrktes vid utskottets remissbehandling av Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen
medan yttrandena från samtliga övriga remissinstanser,
däribland riksåklagaren, stadsdomareföreningen, advokatsamfundet,
försäkringsbolagens riksförbund samt tre motororganisationer, gick i
avstyrkande riktning.

För egen del anförde första lagutskottet bl. a. följande.

Vad gäller det krimnalpolitiska behovet av en allmän straffbestämmelse
mot underlåtenhet att bispringa nödställd torde utskottet först få
erinra om att rättsordningen redan nu sörjer för erforderlig reaktion mot
åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då personer i ansvarsfull
ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter. Inom det område som
lämnats straffritt synes de allra flesta människor vara beredda att
självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra
av dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet, när
en allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med att
drabbas av en kännbar, social reaktion.

Vid nu angivna förhållanden förefaller det praktiska behovet av
bestämmelsen tämligen begränsat. Detta intryck har vunnit starkt stöd
under remissbehandlingen.

Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl framgått under
remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter. Dessa sammanhänger
till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska
allmänt hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla
någon närmare precisering av vilka konkreta handlingar, som i växlande
situationer krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda till
avsevärda svårigheter för domstolarnas rättstillämpning och än större
svårigheter för de enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför en
viss nödsituation skulle komma att bedömas. Rättssäkerheten skulle

JuU 1971:16

5

härigenom lätt bli lidande. Det torde även med fog kunna ifrågasättas om
man kan påräkna att en bestämmelse av angiven art verkligen skulle vara
ägnad att frambringa ändamålsenliga mått och steg från sådana personer
som, väl oftast av allmän oföretagsamhet eller rådlöshet, tenderar till att
hålla sig passiva. Härvidlag måste särskilt beaktas att risken för olämpliga
åtgärder vid omhändertagande av svårt skadade kan komma att ökas; ej
.sällan torde det vara vanskligt att utan viss fackkunskap avgöra vilket
förfarande som därvid är tillrådligt.

Med ledning av huvudsakligen de synpunkter som nu återgivits har
utskottet stannat för uppfattningen att övervägande skäl talar för den
ståndpunkt till förevarande lagstiftningsspörsmål, som intogs i samband
med brottsbalkens tillkomst. Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka
det genom motionerna framlagda förslaget.

I enlighet med det anförda hemställde utskottet att motionerna icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. En reservant inom utskottet
ansåg att riksdagen borde hos Kungl. Majit hemställa om utredning
avseende införande i brottsbalken av en bestämmelse om en allmän
skyldighet att bistå annan i nödsituation, varvid särskilt borde beaktas de
ökade risker för farliga trafikolyckor som vållas av växande trafikproblem.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund och Motororganisationernas
samarbetsdelegation.

Domareföreningen tillstyrker att en utredning verkställes av det
genom motionen aktualiserade spörsmålet. Hovrätten för Västra Sverige
tillstyrker en utredning med den mer begränsade målsättningen att
överväga frågan om att utsträcka straffansvaret enligt 5 § trafikbrottslagen.
Övriga remissinstanser avstyrker bifall till motionen.

Domareföreningen ansluter sig i allt väsentligt till det yttrande som år
1963 avgavs av Föreningen Sveriges häradshövdingar i anledning av det
årets motioner i samma ämne och vari förordades att den i motionerna
upptagna frågan skulle bli föremål för utredning. I det yttrandet anfördes
om behovet av en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att
bistå den som befinner sig i fara följande.

Den känsla av moralisk plikt att bistå människor i nöd, som kan
antagas vara allmänt förekommande, torde såsom regel vara till fyllest för
att förmå människor att i de av motionärerna åsyftade fallen lämna
bistånd, varför en straffsanktion kan synas obehövlig. De tillfällen då
hjälp kan bli erforderlig inträffa enligt förutsättningarna för det tilltänkta
stadgandet helt oberoende av den presumtive hjälparens egna göranden
och låtanden. Brottet att icke lämna hjälp skulle, om straffsanktion

JuU 1971:16

6

förefunnes, ha kraktären av ren tillfällighetsförbrytelse. Ur individualpreventiv
synpunkt skulle en straffbestämmelse därför sannolikt icke vara av
större betydelse. Härav följer emellertid icke att en sådan bestämmelse ej
ur allmänpreventiv synpunkt skulle kunna tjäna såsom ett värdefullt stöd
för människors handlande i kritiska situationer, där andra människor
befinna sig i livsfara, och så att säga aktivera oföretagsamheten hos den
presumtive hjälparen. Det kan även för den allmänna rättskänslan framstå
såsom synnerligen stötande att en person, som i en situation där han utan
olägenhet för honom själv kunnat värdefullt bidraga till att rädda annan
människas liv, icke för sin underlåtenhet att ingripa kan drabbas av någon
som helst påföljd. Med den fortgående ökningen av trafiken på våra vägar
och de därmed förbundna ökade riskerna för svåra trafikolyckor kan
ifrågasättas om den i gammal inhemsk rättstradition grundade skyldigheten
att ingripa med anledning av eldsvåda icke nu bör kompletteras
med en allmän skyldighet att ingripa där någon med anledning av
trafikolycka befinner sig i livsfara.

Beträffande utformningen av ett lagbud av den art som eftersträvas i
motionerna uttalades i samma yttrande att det kan förefalla vara en både
svår och grannlaga uppgift att i lagstiftning göra en avvägning mellan å
ena sidan det intresse som för den som befinner sig i en nödsituation står
på spel och å andra sidan den uppoffring som räddningen kräver. Dessa
svårigheter bedömdes dock ej vara oöverkomliga. En god förebild fanns i
den norska lagens stadgande på området. Därest det skulle framgå att
särskilda svårigheter förelåg att utarbeta ett stadgande med generell
giltighet, syntes det föreningen angeläget att man i varje fall eftersträvade
någon form av lösning av frågan såvitt avser trafikolyckorna.

Samtidigt som domareföreningen sålunda i sitt nu avgivna yttrande
hänvisar till 1963 års tillstyrkande yttrande ifrågasätter föreningen om
verkligen något praktiskt behov framträtt av en allmän bestämmelse om
straff för med motionen avsedd underlåtenhet. Föreningen pekar också
på de svårigheter, som måste uppstå vid försök att i lagtext tillfredsställande
utforma regler om skyldighetens omfattning; dessa skall dock kunna
förstås av den enskilde och tillämpas av domstolarna. Föreningen hänvisar
i denna del till ett uttalande i Beckmans med fleras Kommentar till
brottsbalken (band 1. s. 23) att de bestämningar som försökts i utländsk
lagstiftning i denna fråga blivit alltför vaga för att ge verklig ledning
eller, om så icke är fallet, visat sig vara i behov av korregeringar.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar att de skäl som kan andragas mot
införande av en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i
nödsituation väger över de skäl som talar för en sådan regel. Till stöd
härför anför hovrätten följande.

Det kan utan tvivel framstå såsom mycket stötande för det allmänna
rättsmedvetandet att icke någon som helst påföljd drabbar den som
förhåller sig passiv i en situation, där han utan egen risk kan ingripa för
att rädda annans liv. Känslan hos allmänheten av en moralisk plikt att
inskrida i nödsituationer torde emellertid i regel vara tillräckligt stark för

JuU 1971:16

7

att förmå människor att lämna bistånd, och de fall då någon visar
uppenbar likgiltighet i situationer, när annans liv står på spel, torde vara
få. Den som underlåter att hjälpa i allvarliga nödsituationer måste räkna
med att drabbas av en stark social reaktion. Möjligheten att därutöver
med hot om straffpåföljd aktivera en oföretagsam eller ovillig person till
ingripande synes vara begränsad.

Hovrätten framhåller vidare att några bärande skäl för införande av en
straffsanktionerad skyldighet för envar att bringa hjälp vid trafikolycka
knappast synes föreligga. Däremot anser hovrätten att det finns anledning
att på nytt överväga frågan om att utsträcka straffansvaret enligt 5 §
trafikbrottslagen — vilken bestämmelse ju hänför sig endast till den som
haft del i uppkomsten av trafikolycka — att avse icke blott den som
avlägsnar sig från olycksplatsen utan även den som undandrager sig att
hjälpa skadad eller bistå nödställd. Närmare överensstämmelse med
reglerna i sjötrafikförordningen om åligganden vid sjöolycka skulle
uppnås genom en sådan ändring. Hovrätten tillstyrker därför att en
utredning med en sålunda begränsad målsättning kommer till stånd.
Därvid bör enligt hovrättens mening också uppmärksammas frågan om
hjälparens möjlighet att få ersättning för uppkomna skador, ur den
nödställdes ansvarsförsäkring eller eljest.

Riksåklagaren uttalar efter en redogörelse för frågans tidigare behandling
av regering och riksdag att det, såvitt han kunnat utröna, därefter
inte inträffat något som ger anledning till en ändrad bedömning, varför
han avstyrker bifall till motionen.

Rikspolisstyrelsen, som inhämtat uppgifter från Danmark och Norge
om tillämpningen av nu aktuella, ovan beskrivna lagrum i dessa länder,
uttalar att det enligt styrelsens mening inte föreligger tillräckliga skäl att i
Sverige nu införa den i motionen föreslagna lagstiftningen.

Av de inhämtade uppgifterna framgår, såvitt gäller Norge, att en
förfrågan hos några av de mest representativa polismyndigheterna givit
vid handen att hos dessa icke något fall är känt där 387 § strafflagen har
tillämpats efter 1962. I Danmark har enligt uppgifter från rigspolitichefen
aktuella bestämmelser, 142, 185 och 253 §§ strafflagen, ytterligt sällan
kommit till användning. I enstaka fall har dock 253 § åberopats i
samband med åtal för avvikelse från olycksplats. I sådana sammanhang
tillämpas dock vanligen endast bestämmelser i trafiklagstiftningen.

Advokatsamfundet hänvisar till det avstyrkande yttrande som samfundet
i ämnet avgav till första lagutskottet år 1963 och säger sig icke ha
anledning att frångå den uppfattning som där kom till uttryck. I
yttrandet sistnämnda år uttalades bl. a. att det torde vara omöjligt att i
lagtext dra upp sådana gränser för det straffbara området att inte inom

Juli 1971:16

8

detta skulle falla situationer i vilka en underlåtenhet att ingripa bör vara
straffri samt att något praktiskt behov av den av motionärerna föreslagna
lagbestämmelsen inte framträtt.

Motororganisationernas samarbetsdelegation hänvisar till ett av Motormännens
riksförbund avgivet yttrande i anledning av 1963 års motioner i
ämnet. 1 det yttrandet anfördes bl. a. att det från läkarhåll framförts
betänkligheter mot att låta icke utbildade personer omhändertaga
skadade. Det erinrades också om att det från polisens sida ofta
framhållits, att alltför många trafikanter samlas vid olycksplatserna och
därigenom i en del fall genom uppställning av sina fordon skapar fara för
ytterligare olycksfall samt hindrar polis- och ambulanspersonals arbete.

Utskottet

I motionen framställes önskemål om att i brottsbalken skall införas en
allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i nödsituation. Som
framgår av den ovan lämnade redogörelsen är enligt gällande rätt
underlåtenhet att lämna sådant bistånd straffbar endast i begränsad
omfattning.

Det av motionären aktualiserade lagstiftningsspörsmålet övervägdes av
straffrättskommittén under förarbetena till brottsbalken. Kommittén
ansåg att något behov av en allmän bestämmelse om straff för
underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara knappast hade
framträtt hos oss. I vissa fall kunde enligt kommittén en dylik
bestämmelse framstå som rent olämplig. Kommittén avstod därför från
att i sitt förslag upptaga någon sådan allmän bestämmelse. Vederbörande
departementschef intog sedermera samma ståndpunkt till frågan som
kommittén, och riksdagen anförde icke någon erinran häremot vid
antagandet av brottsbalken.

Frågan om införande av en allmän bestämmelse om skyldighet att
ingripa i nödsituation har därefter år 1963 varit föremål för riksdagens
övervägande i anledning av motioner med väsentligen samma innehåll
som i den nu behandlade.

Första lagutskottet, som i ärendet inhämtade yttranden från ett stort
antal myndigheter och organisationer, uttalade i utlåtande över motionerna
att utskottet hyste förståelse för den humanitära inställning som låg
till grund för motionärernas förslag men ansåg att frågan om en generell
sanktionering av den moraliskt sett självklara plikten att söka avvärja
olycka eller begränsa verkningarna därav måste bedömas huvudsakligen
från andra utgångspunkter än de rent humanitära. Det kriminalpolitiska
behovet av en allmän straffbestämmelse av det åsyftade slaget var enligt
utskottet tämligen begränsat; rättsordningen sörjde för erforderlig reaktion
mot åtskilliga av de mest straffvärda fallen och inom det område

JuU 1971:16

9

som lämnats straffritt antogs de flesta människor vara beredda att
självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra
av dem genom en straffbestämmelse.

Mot den föreslagna kriminaliseringen kunde också enligt utskottet
andragas vissa allvarliga betänkligheter, delvis sammanhängande med att
brottsrekvisitet finge anges i ganska allmänna ordalag. Rättssäkerheten
skulle härigenom lätt bli lidande. Vidare ansåg utskottet att det med fog
kunde ifrågasättas om man kunde påräkna att en bestämmelse av det
angivna slaget verkligen skulle vara ägnad att frambringa ändamålsenliga
mått och steg från sådana personer som, oftast av allmän oföretagsamhet
eller rådlöshet, tenderade att hålla sig passiva. Härvidlag måste enligt
utskottet särskilt beaktas att risken för olämpliga åtgärder vid omhändertagande
av svårt skadade kunde komma att ökas; ej sällan torde det vara
vanskligt att utan viss fackkunskap avgöra vilket förfarande som därvid
var tillrådligt.

Med ledning huvudsakligen av nu återgivna synpunkter stannade
utskottet för uppfattningen att övervägande skäl talade för den ståndpunkt
till förevarande lagstiftningsspörsmål som intogs i samband med
brottsbalkens tillkomst. Utskottet avstyrkte således bifall till motionsförslaget.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Justitieutskottet finner för sin del att det under den tid som förflutit
sedan motionsspörsmålet senast prövades av riksdagen inte inträffat
något som bör föranleda ett annat bedömande. Denna uppfattning har
vunnit starkt stöd under utskottets remissbehandling. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:173.

Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru HjelmWallén
(s), fru Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstånga (fp) och
Wijkman (m).