Justitieutskottets betänkande nr 7 år 1971 JuU 1971: 7

Nr 7

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag oin ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. fullföljd
av talan till högsta domstolen, m. m.) jämte motioner.

Genom en den 5 mars 1971 dagtecknad proposition, nr 45, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring,

3) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning
av propositionen väckta motionerna 1971: 1243 av herr Ernulf (fp) och
1971: 1270 av herr Sjöholm m. fl. (fp).

Redogörelse för motionerna lämnas på s. 48—51.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att rätten att fullfölja talan till högsta domstolen
begränsas avsevärt. Högsta domstolen får därigenom i princip
ställningen av prejudikatinstans. Möjligheterna till ändringsdispens, intressedispens
och allmän dispens avskaffas. Vid sidan av prejudikatfallen
skall dock talan få fullföljas när det finns synnerliga skäl, t. ex. att
resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga kraft eller att domen
då skulle kunna undanröjas på grund av domvilla eller att utgången
i hovrätten uppenbart beror på grovt förbiseende eller misstag.

Förslaget innebär vidare att fullföljdsreglerna förenklas avsevärt. En
nyhet är att prövningstillstånd, som nu alltid omfattar hela domen, i
vissa fall skall kunna begränsas till sådan del av domen som har prejudikatintresse.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 7

JuU 1971: 7

Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglerna föreslås att antalet
ledamöter i högsta domstolen successivt minskas till 22.

Förslaget ger även ökade möjligheter för hovrätt och högsta domstolen
att avgöra mål på handlingarna. I bl. a. fordringsmål blir detta fallet
om båda parter begär det och domstolen anser uppenbart att huvudförhandling
inte behövs.

I propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträffande
förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda inskränks möjligheterna
att först i hovrätt åberopa nytt processmaterial. Möjligheten att
meddela mellandom vidgas avsevärt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen —
främst vad departementschefen anfört vid lagrådsremissen, lagrådets yttrande
och departementschefens anförande vid propositionens avlåtande.
Beträffande redogörelser för bl. a. gällande rätt, domstolskommitténs
betänkande Domstolsväsendet III, Fullföljd av talan m. m., och remissyttranden
över betänkandet samt departementschefens specialmotivering
får utskottet hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse (s. 3
—12).

JuU 1971: 7

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken1

dels att 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap.

2 § skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap.
8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 13—15 §§, 55 kap. 4 och
12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

6 §•

I behandling av fråga rörande I behandling av fråga rörande

tillstånd, att talan må komma untillstånd, att talan må komma under
högsta domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter deltaga. skola tre ledamöter deltaga. Fråga

om prövningstillstånd, som förklarats
vilande enligt 54 kap. 11 §
första stycket, avgöres dock av de
ledamöter som pröva målet.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman
vid denna.

16 KAP.

3 §.2

Vid omröstning gälle den mening, som omfattats av mer än hälften
av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och
är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

Om omröstning beträffande
prövningstillstånd stadgas i 3 kap.

7 §.

1 Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964:166, 54 kap. 17 § 1947: 616.

* Senaste lydelse 1969: 244.

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

5 §.i

Handläggas i en rättegång talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror
därav, må särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest
prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rättegång,
må ock särskild dom givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres om År beträffande samma käromål
fullgörelse, såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,
fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar

stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och finutredningen
lämpligt, att dessa nes med hänsyn till utredningen

frågor avgöras var för sig, må på lämpligt, att sådan del av målet

parts begäran särskild dom givas avgöres för sig, må på parts be över

skyldigheten att fullgöra; gäran särskild dom givas däröver;

mot kärandens bestridande må såmot parts bestridande må sådan

dan dom ej givas med mindre syndom ej givas med mindre synner nerliga

skäl äro därtill. liga skäl äro därtill.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna,
att målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

29 KAP.

3 §.*

Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än ordförandens
och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst
tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat
fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen;
vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande
prövningstillstånd stadgas i 3 kap.

7 f.

42 KAP.

8 §■

Under förberedelsen skola partema var för sig angiva de ytterligare
omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört.
De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis
de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig
att på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis
han innehar.

1 Senaste lydelse 1954: 432.

* Senaste lydelse 1969: 244.

JuU1971: 7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Rätten skall verka för att parterna
vid förberedelsen angiva allt
som de vilja åberopa i målet samt
genom frågor eller erinringar söka
avhjälpa otydlighet eller ofullständighet
i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid
förberedelsen behandlas var för sig.

50 KAP.

21 § i

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om
vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är
ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det,
varom talan fullföljts, uppenbart
icke till det vid tidpunkten för
underrättens dom gällande basbeloppet
enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring, må målet avgöras
utan huvudförhandling, om
ej båda partema begärt sådan förhandling.
Vid beräkning av värdet
må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.

Mål, vari saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, och
annat mål, vari fråga är om allenast
rättstillämpningen, må på
båda parternas begäran avgöras
utan huvudförhandling, om hovrätten
finner uppenbart, att sådan
ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan
återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens
dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det,
varom talan fullföljts, uppenbart
icke till ettusenfemhundra kronor,
må målet avgöras utan huvudförhandling,
om ej båda partema begärt
sådan förhandling. Vid beräkning
av värdet må hänsyn icke
tagas till rättegångskostnad eller
till ränta, som upplupit efter talans
väckande.

Mål, vari fråga är om allenast
rättstillämpningen, må på båda
partemas begäran avgöras utan
huvudförhandling, om hovrätten
finner uppenbart, att sådan ej erfordras.

Part må ej i hovrätten till stöd
för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare
förebragts, om han kunnat åberopa
omständigheten eller beviset
vid underrätten och det kan an 1

Senaste lydelse 1954: 432.

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse)
tagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet.
Framställes först i hovrätten
yrkande om kvittning, må det avvisas,
om det ej utan olägenhet kan
prövas i målet.

(Föreslagen lydelse)
omständigheten eller beviset vid
underrätten, eller om det av annan
särskild anledning bör tillåtas
att omständigheten eller beviset
åberopas. Framställes först i hovrätten
yrkande om kvittning, må
det avvisas, om det ej utan olägenhet
kan prövas i målet.

54 KAP.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas
allenast

1. om för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt, att talan prövas av
högsta domstolen, eller parten visar,
att talans prövning eljest skulle
hava synnerlig betydelse utöver
det mål, varom är fråga; eller

2. om anledning förekommer till
ändring i det slut, vartill hovrätten
kommit, eller eljest med hänsyn
till omständigheterna i målet
skäl förekomma till talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd,
skall hovrättens dom eller slutliga
beslut stå fast; erinran därom skall
intagas i högsta domstolens beslut.

Prövningstillstånd må meddelas
allenast

1. om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högsta domstolen;
eller

2. om det föreligger synnerliga
skäl till sådan prövning, såsom att
grund för resning föreligger eller
domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen
beror på grovt förbiseende
eller grovt misstag.

Om prövningstillstånd meddelas
i ett av två eller flera likartade
mål, som samtidigt föreligga till
bedömande, må prövningstillstånd
meddelas även i övriga mål.

11 §•

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd
skall meddelas i anledning
av talan mot dom, skall
hänsyn tagas även till beslut, varigenom
saken till viss del ej upptagits
till prövning och mot vilket talan
fullföljes i samband med talan
mot domen.

Prövningstillstånd må begränsas
att gälla viss del av den dom
eller det slutliga beslut som den
fullföljda talan avser. I avbidan
på prövningen av målet i denna
del äge högsta domstolen förklara
fråga om meddelande av prövningstillstånd
i annan del av målet
vilande.

Meddelas prövningstillstånd, Meddelas prövningstillstånd

gälle det domen eller det slutliga utan sådan begränsning som avses

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse)

beslutet i dess helhet, såvitt parten
för talan däremot, så ock beslut,
mot vilket talan fullföljes i samband
med talan mot domen eller
det slutliga beslutet.

(Föreslagen lydelse)

i första stycket, galle det domen
eller det slutliga beslutet i dess helhet,
såvitt parten för talan däremot,
så ock beslut, mot vilket talan
fullföljes i samband med talan
mot domen eller det slutliga
beslutet.

1 den mån prövningstillstånd ej

meddelas och fråga därom ej förklaras
vilande, skall hovrättens
dom eller slutliga beslut stå fast.
Erinran därom skall intagas i högsta
domstolens beslut.

13 §.

Föres i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, talan mot
hovrätts beslut, som ej är slutligt,
och har ej i anledning av talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut
meddelats prövningstillstånd,
som enligt 11 § andra stycket gäller
även beslutet, äge vad i 9—

12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;
i anledning av talan mot
beslut om rättegångskostnad må
dock prövningstillstånd enligt 10 §

2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej
må förås, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Föres i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, talan mot
hovrätts beslut, som ej är slutligt,
och har ej i anledning av talan
mot hovrättens dom eller slutliga
beslut meddelats prövningstillstånd,
som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, äge vad i
9—11 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

Kan talan mot hovrätts dom eller
beslut ej komma under högsta
domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten
tillstånd därtill, give hovrätten i
samband med underrättelse om talans
fullföljande det till känna
med angivande av innehållet i 10 §.

Hovrätten angive ock, på vilka
grunder sådant tillstånd med hänsyn
till utgången i hovrätten må
meddelas. Gälla för olika delar av
domen eller beslutet skilda grunder,
skall hovrätten underrätta parten
om innehållet i 11 § andra
stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, Anser part, att underrättelse,
som hovrätten enligt 14 § meddesom hovrätten enligt 14 § första

lat, är oriktig, äge han i samband stycket meddelat, är oriktig, äge

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med fullföljande av talan mot dohan i samband med fullföljande av

men eller beslutet påkalla provtalan mot domen eller beslutet på ning

av frågan. Avser sådan fråga, kalla prövning av frågan.

huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd
enligt 10 § 2, skall
den avgöras i samband med frågan,
om prövningstillstånd skall
meddelas. Till styrkande av värdet
av vad part tappat i hovrätten må
ej i högsta domstolen förebringas
ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma
under högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit
om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

55 KAP,

4 §.i

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Anser käranden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd, bör
tillstånd skall meddelas enligt 54 käranden i revisionsinlagan när kap.

10 § 1, bör han i revisionsinmare angiva de omständigheter

lagan närmare angiva de omstänhan åberopar till stöd för att så digheter

han åberopar till stöd därdant tillstånd skall meddelas,

för.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I tvistemål skall käranden,
om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åberopar
käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i
huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i
brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden
eller hans ombud.

12 §.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål
revisionstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast
till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts
av motparten.

1 Senaste lydelse 1963:149.

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse)

För prövning, som ej avser själva
saken, vare huvudförhandling
ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen
fråga avgöras av högsta
domstolen i dess helhet, må det
ske utan huvudförhandling.

56 KAP.

4 §.i

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

(Föreslagen lydelse)

Skall mål eller viss däri uppkommen
fråga avgöras av högsta
domstolen i dess helhet, må det
ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt
i högsta domstolen av mål utan
huvudförhandling skola i tvistemål
50 kap. 21 § andra, tredje och fjärde
styckena samt i brottmål 51
kap. 21 § andra och tredje styckena
äga motsvarande tillämpning.

Anser klaganden, att prövningstillstånd
skall meddelas enligt 54
kap. 10 § 1, bör han i besvärsinlagan
närmare angiva de omständigheter
han åberopar till stöd därför.

Erfordras prövningstillstånd, bör
klaganden i besvärsinlagan närmare
angiva de omständigheter han
åberopar till stöd för att sådant
tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej
tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Bevärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

14 §.*

Vad i detta kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om
besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser: -

1. Den som vill anföra besvär
skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet,
till högsta domstolen inkomma
med besvärsinlaga.

1. Den som vill anföra besvär
skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet,
till högsta domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelserna
i 2 § äge ej tillämpning.

2. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan
föres av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta
domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat
beslutet, att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres
muntligen, därvid yttra sig.

1 Senaste lydelse 1963:149.

JuU 1971: 7

0Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

59 KAP.

3 §•

Om besvär över domvilla och
fullföljd av talan mot hovrätts beslut
i sådant ärende äge i övrigt
vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat
motsvarande tillämpning; beträffande
besvär, som skola upptagas
omedelbart av högsta domstolen,
gälle dock ej bestämmelserna
om prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas,
att ny handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat
domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande
i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts
före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom
eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 i-1

Högsta domstolen utgöres av Högsta domstolen utgöres av
tjugofyra justitieråd. 1 den mån högst tjugotvå justitieråd.
det behöves på grund av justitieråds
tjänstgöring på extra avdelning
av lagrådet, må antalet justitieråd
ökas till högst tjugosju. När
skäl för ökning icke längre före 1

Senaste lydelse 1968: 58.

JuU 1971: 7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ligger, skall antalet justitieråd åter
nedbringas, så snart det kan ske
till följd av justitieråds avgång.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Högsta domstolen får bestå av fler än tjugotvå justitieråd till dess
antalet nedgått till detta antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda
skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.

3 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

343 S.1

Talan mot tingsrätts utslag eller
beslut i dispaschmål föres genom
besvär till högsta domstolen.
Vill någon anföra besvär, skall han
inom fyra veckor från den dag,
då utslaget eller beslutet meddelades,
till tingsrätten inkomma med
besvärsinlaga. Beträffande klagandens
skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift
och belopp till säkerhet
för kostnadsersättning åt motpart
samt i fråga om rättegången
i övrigt äga bestämmelserna i 54
kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken
motsvarande tillämpning.
Bestämmelse som avser hovrätt
gäller därvid i stället tingsrätten.

Talan mot tingsrätts utslag eller
beslut i dispaschmål föres genom
besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mot utslag
eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1970:919.

JuU 1971: 7

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om delning
av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 KAP.

61 §3

Besvär mot hovrätts utslag eller Besvär mot hovrätts utslag eller
beslut skola inom tid, som i 56 beslut skola inom tid, som i 56
kap. 1 § rättegångsbalken sägs, inkap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas
till ägodelningsdomaren. Vad givas till ägodelningsdomaren.
klaganden enligt 54 kap. 17 och
18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken
har att iakttaga, skall fullgöras
hos ägodelningsdomaren och
skall vad i övrigt där sägs om hovrätt
avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan
samt av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva,
med undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av
vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden
underlåtit att ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall
fogas vid besvären, låte ägodelningsdomaren, där delägare skall höras
över besvären, på klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts
utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1946: 827.

JuU 1971: 7

Inledning

Under senare år har genomförts betydelsefulla reformer inom domstolsväsendet.
Genom denna reformverksamhet har bl. a. tillskapats en
enhetlig underrättsorganisation fr. o. m. den 1 januari 1971. Det fortsatta
utredningsarbetet på detta område avser bl. a. överrättsprocessen, särskilt
avgränsningen av fullföljdsrätten till högsta domstolen (HD). Dessa
frågor har tagits upp i domstolskommitténs betänkande Fullföljd av talan
m. m. (SOU 1969: 41), som avlämnats den 15 oktober 1969.1 betänkandet
har lagts fram förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken,
m. m.

Betänkandet har remissbehandlats.

På grund av vad som sålunda förekommit har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till ändring i rättegångsbalken och vissa andra
författningar.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, i den allmänna motiveringen följande (avsnitt 2.9 i prop.).

Allmänna synpunkter

Nuvarande instansordning inom det allmänna domstolsväsendet innebär
att ett avgörande i underrätt i princip kan överprövas både i hovrätt
och i HD. Möjligheterna att få en överprövning till stånd i HD begränsas
dock av reglerna om prövningstillstånd (dispens). Innebörden av dessa
dispensregler är att en överprövning i HD får ske när en sådan prövning
är påkallad av hänsyn till prejudikatintresset (prejudikatdispens) eller
när en prövning i HD skulle ha synnerlig betydelse utanför målet
(intressedispens). Vidare skall överprövning i HD ske om det vid en förhandsbedömning
befinnes att det förekommer anledning till ändring av
hovrättens domslut (ändringsdispens) eller det i övrigt med hänsyn till
omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (allmän dispens).

Domstolskommittén anser att HD:s ställning som prejudikatinstans
bör komma till starkare uttryck än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte
föreslås att bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, att
sådant tillstånd kan meddelas endast under förutsättning att det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen eller att med hänsyn till särskilda
omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande
ändringsdispensen avses sålunda bortfalla. I särskilt yttrande föreslår
herr Kilander med instämmande av fru Kristensson att dispens endast

JuU 1971: 7

får meddelas av prejudikatskäl. Vidare föreslås sådan ändring i resningsbestämmelserna
att HD vid fullföljd alltid skall beakta omständighet som
utgör resningsgrund.

Förutom i reglerna om fullföljd till HD behandlar domstolskommittén
vissa andra ändringar i RB. Sålunda föreslås en skärpning av bestämmelserna
om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och
bevis. I detta sammanhang föreslås också regler som syftar till att
åstadkomma en kraftigare materiell processledning i underrätt samt
viss utvidgning av mellandomsinstitutet. Slutligen föreslår kommittén
att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas.

Bland remissinstanserna har rått allmän enighet om en reform av reglerna
om fullföljd till HD i den riktning som domstolskommittén har föreslagit.
Även när det gäller de övriga nyss angivna frågorna om ändringar
i RB har kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under
remissbehandlingen.

Både från de enskilda medborgarnas och från det allmännas synpunkt
är det angeläget att rättstillämpningen tillgodoser högt ställda anspråk på
enhetlighet och konsekvens. Betydelsen härav ökar allteftersom lagstiftningen
på grund av samhällsutvecklingen måste i större utsträckning än
tidigare överlämna åt rättstillämpningen att göra komplicerade och ömtåliga
avvägningar mellan olika intressen. HD:s viktigaste uppgift bör
därför vara att ge vägledning för rättstillämpningen och fullföljdsreglerna
bör vara så utformade att de ger största möjliga utrymme för HD att
bedriva en prejudikatbildande verksamhet. I princip bör HD enligt min
mening endast pröva sådana frågor som är av intresse från dessa synpunkter.
Mot en sådan ordning kan invändas att den försämrar de nuvarande
möjligheterna för part att oberoende av prejudikatintresset få
sin sak prövad i tre instanser med de garantier för ett riktigt avgörande
som detta innebär. Men enligt min mening bör strävan vara att i första
hand åstadkomma enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen. En
vidsträckt möjlighet till omprövning i det enskilda fallet medför inte i
och för sig motsvarande vinning från rättssäkerhetssynpunkt. Statistiken
visar också att fullföljd till HD leder till ändring i endast vart tionde mål.
Ändringar i dessa fall behöver inte alltid innebära att hovrättens dom
varit felaktig. I själva verket innebär ett överklagande till HD oftast inte
annat än att den i hovrätten vinnande partens rätt uppskjuts temporärt.
Utan att säkerheten för avgörandets riktighet generellt ökar i någon högre
grad åsamkas parterna kostnader och tidsförlust. HD:s rättsbildande
verksamhet blir lidande av den stora arbetsbörda som de nuvarande bestämmelserna
medför. Sålunda går hälften av domstolens tid åt för dispensprövning.
Med den nya underrättsorganisationen och med de rättssäkerhetsgarantier
som finns i rättegångsordningen bör det enligt min
mening kunna godtas att överprövningen i princip inskränks till hovrätt.

JuU 1971: 7

Den låga ändringsfrekvensen visar att någon allmän överprövning i HD
inte är påkallad från rättssäkerhetssynpunkt.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag ansluter mig till domstolskommitténs
och remissinstansernas uppfattning att HD i princip bör
fungera som enbart prejudikatinstans. Även när det gäller de förut angivna
ändringarna i övrigt i RB kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna
i huvudsak ansluta mig till domstolskommitténs förslag.
De nu berörda frågorna och den närmare utformningen av reglerna på
dessa områden kommer att behandlas utförligt i det följande.

Domstolskommittén har utöver vad som förut har angetts tagit upp
vissa frågor på närliggande områden, som det finns anledning att beröra
i detta sammanhang. Sålunda har kommittén föreslagit att dispensföredragningen
i HD i vissa avseenden förenklas och att föredragningspromemorior
inte skall behöva upprättas i alla mål. I sammanhanget uttalar
kommittén att nedre justitierevisionen i princip bör upphöra som självständigt
ämbetsverk och knytas direkt till HD. Något förslag härom
framläggs dock inte nu.

Under remissbehandlingen har det rått delade meningar i fråga om
arbetsformerna vid beredningen av målen i HD. Någon erinran har
inte gjorts mot kommitténs uttalande om nedre justitierevisionens framtida
ställning.

I prop. 1970:116 har föreslagits att 24 § RF, som innehåller föreskrifter
om nedre justitierevisionen, skall upphävas. Förslaget har antagits
som vilande av 1970 års riksdag. Jag anförde i propositionen att det
på HD:s område — liksom på regeringsrättens — inte finns behov av
att reglera berednings- och föredragandeorganisationen i grundlag. Jag
framhöll vidare att jag räknade med att senare ta upp frågan om vissa
reformer beträffande berednings- och föredragandesituationen hos HD.

Jag delar domstolskommitténs och de remissinstansers uppfattning
som yttrat sig i frågan att nedre justitierevisionen bör upphöra som ett
självständigt ämbetsverk och omvandlas till ett kansli för HD. Jag har
för avsikt att inom den närmaste tiden hos Kungl. Majit begära bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga att utreda denna fråga. I det
sammanhanget bör också frågan om arbetsformerna vid beredningen av
målen i HD tas upp.

Domstolskommittén har också behandlat gällande bestämmelser om
domförhet och sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt
har av kommittén avvisats, främst med hänvisning till organisatoriska
och praktiska svårigheter. När det gäller hovrätts domförhet uttalar kommittén
att ett kollegium av tre ledamöter skulle kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt,
om alla ledamöterna är ordinarie domare eller åtminstone
två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan lösning
skulle emellertid inte ge utrymme för fiskalsadjunktion och avvisas därför
av kommittén f. n. Kommittén stannar sålunda för att nuvarande

JuU 1971: 7

domförhetsregler behålls. Av specialmålen berör kommittén miljöskydds-,
fastighetsbildnings-, expropriations- och vattenmålen och anför
att den omständigheten att mål av de tre förstnämnda slagen i fortsättningen
kommer att handläggas av fastighetsdomstol inte bör påverka
domförhetsreglerna för hovrätternas del. Beträffande domförhet i överrätt
i vattenmål är det enligt kommitténs mening för tidigt att nu ta
ståndpunkt.

Under remissbehandlingen har det i allmänhet rått enighet om att
nämnd inte bör införas i hovrätt. I några remissyttranden anförs dock
skäl för sådant lekmannainflytande samt att organisatoriska och liknande
praktiska svårigheter inte bör få hindra en utveckling i denna riktning.
När det gäller frågan om hovrätts domförhet är meningarna delade.
Allmänt anses en tredomarsammansättning godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt
men flertalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs
uppfattning att nuvarande domförhetsregler bör behållas. Från flera
håll uttalar man sig dock för ändrade domförhetsregler. I fråga om
specialmålen har i allmänhet domstolskommitténs förslag lämnats utan
erinran. I några remissyttranden har förordats att tekniker skall deltaga
i vattenmål i överrätt.

Frågan om lekmannainflytandet i domstolarna uppmärksammades
särskilt i samband med den reform av underrätternas organisation som
beslutats av 1969 års riksdag. Denna reform medförde en påtaglig förstärkning
av lekmannainflytandet i underrätt. Även om ett lekmannainflytande
i hovrätt inte är av samma betydelse som i underrätt kan skäl
anföras för en lekmannarepresentation även i hovrätt. Särskilt när det
gäller val av påföljd och liknande frågor anses det vara av värde att allmänt
rådande värderingar bland medborgarna kommer till uttryck genom
nämnden. Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan
sägas ligga en viss motsättning i att den prövning som en gång gjorts under
medverkan av lekmän därefter kan ändras av ett kollegium som består
av uteslutande yrkesdomare. Denna synpunkt har giltighet också beträffande
bevisvärderingen, vid vilken det är av värde att lekmannasynpunkter
kan göras gällande. A andra sidan kan inte bestridas att åtskilliga
praktiska svårigheter är förenade med att låta nämnd medverka i
hovrätt. Under alla förhållanden kan ställning dock inte tas till frågan
om lekmannainflytande i hovrätt på grundval av kommitténs förslag.
Den kräver ytterligare utredning. Den i och för sig fristående frågan om
domförhet i hovrätt utan lekmannainflytande har ett nära samband med
frågorna om domarutbildningen och domarrekryteringen, eftersom utbildningsbehovet
f. n. tillgodoses genom att vissa ledamotsplatser i domstolen
regelmässigt disponeras för domare under utbildning. Enligt min
mening finns det anledning att ta upp frågorna om domförhet i hovrätt
och om domarutbildningen till särskild utredning. Utgångspunkten bör
därvid vara att utbildningsbehovet inte bör påverka reglerna om antalet

JuU 1971: 7

ledamöter på hovrättsavdelning, om behovet kan tillgodoses på något
annat tillfredsställande sätt. Utbildningsfrågan har även ett nära samband
med de större frågorna om hur juristutbildningen och rekryteringen
av domare bör ordnas i framtiden. I samband med en omprövning
av domförhetsreglema för hovrätt finns det också anledning närmare
undersöka hur fastighetsdomstolarnas överinstans lämpligen bör vara beskaffad.

Som framgår av vad jag nyss har anfört finns det åtskilliga frågor rörande
hovrättsorganisationen, domarutbildningen och domarrekryteringen
som väntar på sin lösning. Enligt min mening har de senaste årens reformverksamhet
beträffande de allmänna domstolarna lagt en god
grund för fortsatta reformer. De förslag som nu läggs fram ger klarhet
om HD:s framtida ställning som en renodlad prejudikatinstans och i fråga
om underrätterna har genom 1969 års reform genomförts en enhetlig
och stark organisation. Med dessa utgångspunkter bör problemen om
hovrättsorganisationen, domarutbildningen och domarrekryteringen kunna
angripas mera realistiskt än tidigare. Jag har för avsikt att vid senare
tillfälle ta upp frågan om formerna för ett utredningsarbete på detta område.

Fullföljd av talan till HD

Jag har i det föregående anslutit mig till den uppfattningen att HD i
princip bör ha ställning av prejudikatinstans. Reglerna om fullföljd till
HD bör utformas mot bakgrund av detta ställningstagande. Liksom hittills
bör förutsättningarna för prövning i HD regleras genom särskilda
bestämmelser i RB och frågan huruvida förutsättningar för prövning i
HD föreligger bör avgöras genom en särskild tillståndsprövning inom
HD.

Domstolskommittén har föreslagit att prövningstillstånd skall få beviljas
om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen. Det nuvarande
kravet på synnerlig vikt föreslås sålunda utgå. Att leda rättstilllämpningen
innefattar att skapa prejudikat där sådana saknas men
också att vid behov bryta tidigare praxis, vare sig den fastlagts genom
HD:s avgörande eller genom samstämmande hovrättsavgöranden. Kännetecknande
för prejudikatdispensen är bl. a. att den tillgodoser ett vidare
intresse än det de enskilda parterna har av utgången i målet. När
det gäller ändringsdispens har kommittén övervägt att behålla denna i
kombination med antingen bestämmelser som avskär vissa kategorier
av mål från fullföljd eller som för dispens förutsätter att underdomstolarna
kommit till olika resultat. En lösning efter dessa riktlinjer avvisas
emellertid av kommittén. Kommittén anser det dock nödvändigt med
vissa dispensmöjligheter vid sidan av prejudikatdispensen. Dessa fall,
som tar sikte på mera ovanliga situationer, behandlas närmare i det
följande.

2 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 7

JuU 1971: 7

Innan jag närmare behandlar frågan om utformningen av dispensregler
i RB skall jag något beröra ett närliggande lagstiftningsärende. I remiss
till lagrådet den 20 mars 1970 angående omorganisation av förvaltningsrättsskipningen,
m. m. har jag för i princip alla mål som tillhör regeringsrätten
och kammarrätten föreslagit ett tvåinstanssystem för den
domstolsmässiga prövningen. Kammarrätten föreslås omvandlad till en
allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten. Tyngdpunkten i den
domstolsmässiga besvärsprövningen förskjuts från regeringsrätten till
kammarrätten genom att möjligheten att få mål prövade i regeringsrätten
begränsas starkt. För prövning i regeringsrätten skall enligt förslaget
krävas särskilt tillstånd. Avsikten är att regeringsrätten företrädesvis skall
bli en prejudikatinstans.

Jag har i remissen framhållit att dispensreglerna för regeringsrätten
måste utformas så att den åsyftade funktionsfördelningen mellan den
högsta instansen och mellaninstansen uppnås. Det faller därför av sig
självt att prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikatskäl. I
princip skall i det föreslagna instanssystemet inte förekomma några
dispensgrunder utöver prejudikatdispens. Undantag görs dock från denna
princip för det fall då det överklagade avgörandet är behäftat med så
grovt fel att regeringsrätten enligt 19 § RF skulle kunna bevilja resning
i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan det vunnit laga kraft.
Även i några andra lika tungt vägande undantagsfall skall möjlighet finnas
att få prövningstillstånd. Däremot lämnar förslaget inte möjlighet
till någon form av ändringsdispens. En sådan ordning skulle föra med
sig en så omfattande måltillströmning, att principerna i förslaget inte
skulle kunna förverkligas.

I 4 § i den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar anges
de olika grunderna för dispens. Enligt denna bestämmelse får prövningstillstånd
meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen
att frågan prövas av regeringsrätten. Vidare kan dispens meddelas,
om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning. I anslutning
härtill ges exempel på sådana synnerliga skäl. Prövning får sålunda ske,
om kammarrättens rättstillämpning uppenbarligen strider mot lag eller
om någon som tidigare har tagit befattning med målet eller tillfört utredning
i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha
inverkat på utgången i kammarrätten. Detsamma skall gälla, om det vid
prövning i lägre instans har förekommit så grovt handläggningsfel, att
det kan antas ha inverkat på utgången. Synnerliga skäl till prövning skall
också anses föreligga, om målets utgång i kammarrätten uppenbarligen
beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

När det gäller de allmänna domstolarna innebär nuvarande regler
om förutsättningarna för prejudikatdispens att prövningstillstånd får
meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt att talan prövas av HD. Dessa regler bör ändras, så att

JuU 1971: 7

HD:s uppgift att leda rättstillämpningen kommer till direkt uttryck i
lagtexten. Domstolskommittén har föreslagit att bestämmelserna utformas
så att prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att frågan prövas av HD. Förslaget har i allmänhet
tillstyrkts under remissbehandlingen. HD:s ledamöter har emellertid
förordat en utformning av bestämmelsen som innebär att prövningstillstånd
får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen
eller eljest för främjande av dess enhetlighet att talan prövas av HD.
Med det föreslagna tillägget avses att ge HD en möjlighet att vid sidan
av prejudikatbildningen korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande
praxis. Enligt min mening bör prejudikatdispensen regleras särskilt.
Frågan huruvida prövningstillstånd bör kunna meddelas oberoende av
prejudikatintresset behandlas närmare i det följande. Jag föreslår sålunda
en dispensgrund som i enlighet med domstolskommitténs förslag
och det remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
innebär att prövningstillstånd får meddelas, om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan prövas av HD. Bestämmelsen bör ta sikte
uteslutande på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna intresset
av tillgång till omfattande och vägledande prejudikatbildning bör
prövas av HD. Den enskildes intresse av att få till stånd en överprövning
bör sålunda inte kunna föranleda dispens på denna grund.

Prejudikatdispens bör liksom nu kunna meddelas först och främst då
tidigare prejudikat saknas i en viss fråga. Särskilt betydelsefullt är
detta, om frågan kan antas ofta komma under domstols prövning. Det
kan komma att visa sig att en rad avgöranden av HD behövs för att
täcka in ett område som inte tillräckligt ingående regleras genom lagstiftning.
Ett annat fall då prejudikatdispens bör kunna meddelas är då
hovrättens utslag avviker från lagtolkning eller rättstillämpning, som
kommit till uttryck i avgörande av HD. Motsvarande bör gälla om ett
sådant utslag avviker från en allmän rättsgrundsats, som tidigare antagits
av HD. I sådana fall bör emellertid prejudikatdispens få förekomma
endast om det är motiverat av ett allmänt intresse att leda rättsutvecklingen
och dispens bör sålunda få medges endast om det behövs
för att förstärka tidigare praxis eller eljest klarlägga rättsläget. Frågan
om det föreligger anledning till ändring av hovrättens dom bör sålunda
inte i och för sig vara avgörande för dispensfrågan. Prejudikatdispens
bör vidare kunna meddelas i fall där hovrätts avgörande visserligen är i
överensstämmelse med äldre HD-avgöranden, men där HD finner anledning
att ändra sin tidigare praxis.

Den föreslagna ändringen innebär, liksom kommitténs förslag, att
kravet på att prövningen skall vara av synnerlig vikt tas bort. I likhet
med flera remissinstanser anser jag det vara av stor betydelse att ha tillgång
till ett rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Ändringen är

JuU 1971:7

också en naturlig konsekvens av att HD befrias från arbetet med ändringsdispenserna.

Frågan huruvida det bör finnas några möjligheter till dispens vid sidan
av prejudikatdispensen har varit föremål för delade meningar.
Domstolskommittén har föreslagit att dispens även skall kunna meddelas
när det med hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger
synnerliga skäl för prövning i HD. Som exempel på omständigheter av
beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra
prövningstillstånd fastän prejudikatskäl inte föreligger nämns i motiven
bl. a. att HD:s prövning är av betydelse utöver det förevarande målet,
att resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart beror
på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning eller
rättsgrundsats som tidigare har antagits av HD eller från stadgad praxis,
att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller att eljest
stora meningsskilj aktigheter förekommit i domstolarna. Dispensreglernas
utformning i kommittéförslaget är emellertid avsedd att medföra
att utrymmet för prövningstillstånd annat än från prejudikatsynpunkt
blir mycket begränsat. I ett par särskilda yttranden till kommittéförslaget
har anförts att det med en sådan allmänt hållen regel kan starkt betvivlas
att antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att minska. Antalet
beviljade prövningstillstånd kan inte heller antas gå ned i nämnvärd
grad. Enligt reservanternas mening bör därför den av kommittén föreslagna
regeln utgå. Det skulle dock vara otillfredsställande om HD inte
skulle kunna ta hänsyn till resningsgrunder vilka åberopas som dispensskäl.
Regeln om prejudikatdispens bör därför enligt reservanterna kompletteras
med en bestämmelse om att HD alltid skall beakta omständigheter
som skulle ha medfört resning av lagakraftvunnet avgörande.

Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser anslutit sig till
den begränsning av dispensmöjlighetema som kommittén har angivit. Åtskilliga
remissinstanser vill emellertid gå längre än kommittén och ge ett
betydligt mindre utrymme för dispens utanför prejudikatfallen. Några
remissinstanser vill däremot öka utrymmet för dispens i förhållande till
kommitténs förslag. I åtskilliga remissyttranden har den närmare utformningen
av ifrågavarande dispensgrund i kommitténs förslag kritiserats.
Det har därvid framhållits att den föreslagna bestämmelsen inte
utan förtydligande kan förväntas medföra någon minskning i måltillströmningen.

Som framgår av det anförda råder i stort sett enighet om att utrymmet
för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen bör vara starkt
begränsat. Som tidigare nämnts har emellertid HD:s ledamöter i sitt remissyttrande
förordat en sådan utformning av reglerna om prejudikatdispens
att HD ges en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen
korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Härutöver bör
enligt HD:s ledamöter finnas en möjlighet att meddela prövningstid -

JuU 1971: 7

stånd, om synnerliga skäl föreligger att talan prövas av HD. Sistnämnda
bestämmelse skulle avse situationer av mer extraordinär natur.

Som jag har framhållit tidigare är HD:s viktigaste uppgift att vårda
rättsenhetligheten. Detta bör enligt min mening ske uteslutande genom
prejudikatbildning. En ordning som innebär att HD skall kunna ändra
ett avgörande som enligt HD:s uppfattning avviker från praxis utan att
något prejudikatintresse föreligger lämnar i praktiken ett vidsträckt utrymme
för ändringsdispens. Om en sådan regel dessutom kompletteras
med en allmän regel om dispens vid synnerliga skäl, kan man inte räkna
med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökningar. Huvudsyftet
med reformen är att söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete
med prövningstillstånd kan nedbringas till förmån för den prejudikatbildande
verksamheten. En lösning i enlighet med det förslag som har
förts fram i yttrandet från HD:s ledamöter skulle enligt min mening inte
leda till det åsyftade resultatet.

Inte heller domstolskommitténs förslag går fritt från kritik från de
synpunkter som jag nyss har anlagt. Vissa av de i motiven angivna exemplen
på fall då med hänsyn till omständigheterna synnerliga skäl för
prövningstillstånd föreligger är i viss utsträckning av den art som f. n.
föranleder ändringsdispens. Jag syftar närmast på uttalandena att dispens
bör få meddelas när underrätt och hovrätt kommit till väsentligt
olika slut eller eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i
domstolarna.

Kommittén har ingående undersökt och prövat en ordning som
skulle innebära att ändringsdispens kunde beviljas i difforma mål, dvs.
mål där underdomstolarna dömt olika, men har på goda grunder avvisat
en sådan lösning. Det finns enligt min mening inte heller vid utformningen
av ifrågavarande dispensregel anledning att låta den omständigheten
att meningarna varit delade i domstolarna i och för sig
vara avgörande för frågan om prövningstillstånd. En sådan ordning
skulle lätt kunna leda till att skiljaktiga meningar i underdomstolarna
av parterna uppfattades som grund för ändringsdispens. Som jag förut
har framhållit bör parterna i princip få åtnöjas med en prövning i två
instanser om inte prejudikatintresset föranleder annat.

Kommittén har i sitt förslag inte tagit upp några regler om intressedispens.
Jag ansluter mig till den uppfattnigen att nuvarande bestämmelser
om intressedispens inte bör ha någon motsvarighet i de nya fullföljdsreglema.
I motiven till förslaget om dispens när det med hänsyn
till särskilda omständigheter föreligger synnerliga skäl för prövning i
HD anger kommittén emellertid den situationen, att prövningen i HD
av visst mål kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i andra mål.
Det är alltså fråga om sådana fall där f. n. intressedispens kan meddelas.
Givetvis kan omständigheterna i dessa fall vara sådana att skäl
finns för prejudikatdispens. I den mån prejudikatintresse inte föreligger

Juli 1971: 7

är det emellertid enligt min mening tillräckligt att hovrättens avgörande
får bilda utgångspunkt för bedömningen av andra likartade mål.

Som framgår av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utrymmet
för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen vara ytterst
begränsat. De fall som kan komma ifråga är resningsfallen och därmed
jämförbara mycket sällsynta situationer.

Om det överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning eller
undanröjas på grund av domvilla sedan det vunnit laga kraft, bör
HD kunna pröva målet också under tiden närmast efter det domen
meddelats. För en sådan ordning talar inte minst praktiska skäl. Det
skulle i dessa fall innebär en onödig omgång att först avvakta fullföljdstidens
utgång och därefter söka resning. Det är här fråga om de ytterst
sällsynta fall då avgörandet kan ha påverkats av brottsligt förfarande av
domare eller annan som har deltagit i rättegången, då skriftliga bevis varit
förfalskade eller då en i målet hörd person har avgett falsk utsaga och
detta kan ha medverkat till utgången, då det kommit fram nya omständigheter
eller bevis som sannolikt skulle ha lett till annan utgång, om de
åberopats i målet, eller då rättstillämpning som ligger till grund för
domen uppenbart strider mot lag. Sistnämnda grund omfattar inte bara
det fallet att domen genom förbiseende eller misstag kommit att få ett
innehåll som uppenbart strider mot lag. Den gäller också då domstolen
i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse.

Prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära
rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resningsoch
domvillogrundema i praxis getts bör vara vägledande också inom
den ordinära fullföljdens ram.

Ett med resnings- och domvillofallen närbesläktat fall är när det överklagade
avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt
misstag. Detta fall har särskilt uppmärksammats i det remitterade förslaget
till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Också när det gäller de
allmänna domstolarna bör det enligt min mening vara tillåtet för den
högsta instansen att i sådana fall gå in i sakprövning, även om det inte
gäller någon prejudikatfråga. Det är här fråga om sådana fall då grovt
förbiseende eller misstag förekommit med avseende på sakmaterialet.
Processuella fel däremot beaktas emellertid endast i den mån de utgör
domvillogrund. Som exempel kan nämnas att en för utgången i ett expropriationsmål
avgörande räkneoperation blivit felaktig. I kravet på att
förbiseendet eller misstaget skall vara grovt ligger att det skall ha i väsentlig
grad påverkat utgången. Förbiseende och misstag av angivet slag
får förutsättas vara utomordentligt sällsynta. Man kan dock inte helt
bortse ifrån att sådana grova förbiseenden och misstag kan inträffa. Om
detta har skett och det har lett till att part exempelvis gått miste om ett
betydande belopp, vore det otillfredsställande om han endast vore hänvi -

JuU 1971: 7

säd till att åberopa brottsligt förfarande som avses i 58 kap. 1 § 1 för att
få rättelse.

Vid sidan av de nu nämnda fallen kan det finnas andra undantagssituationer,
där skälen för att tillåta sakprövning i HD kan anses vara
lika starka. Ett sådant fall är då den rättstillämpning som ligger till grund
för ett överklagat avgörande uppenbart strider mot lagtolkning eller
rättsgrundsats som förut antagits av HD. Som jag tidigare har framhållit
kan prejudikatdispens meddelas, om det från allmän synpunkt är av
vikt att ytterligare befästa praxis i visst hänseende. Saknas prejudikatskäl,
bör emellertid dispens i vissa fall ändå kunna meddelas. Om den
lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar är klart och entydigt
fastlagd genom tidigare praxis, vore det enligt min mening konstlat att
behandla fullföljdsfrågan på annat sätt än då rättstillämpningen uppenbart
strider mot lag. Prövningstillstånd bör dock inte komma i fråga i
andra fall än då avgörandet är uppenbart rättsstridigt. Samma restriktivitet
som tillämpas vid prövning av ansökan om resning på den grund att
avgörandet uppenbart strider mot lag bör iakttas i nu angivna fall.

En annan situation av extraordinär natur då dispens bör kunna meddelas
oberoende av prejudikatintresset är då ett stort antal likartade mål
samtidigt fullföljs till HD men prejudikatintresset endast motiverar att
ett eller några få ges dispens. I detta fall föreligger ju samma prejudikatfråga
i samtliga mål. Det är tillfälligheter som avgör vilket mål som tas
upp. Starka rättvisekrav talar i ett sådant läge för att, om prejudikatdispensen
leder till ändring, samtliga avgöranden kan ändras av HD.

Utöver de nu angivna fallen kan det tänkas förhållanden av samma
extraordinära natur. Det är emellertid uppenbart att fall av här angiven
art är sällsynta. Det är enligt min mening av stor betydelse för att syftet
med reformen skall uppnås att ifrågavarande dispensgrund ges en sådan
utformning att det för parterna klart framgår att möjligheterna till
dispens på denna grund är begränsade till sällsynta undantagsfall. Med
hänsyn härtill bör i bestämmelsen anges att prövningstillstånd får meddelas
endast om det föreligger synnerliga skäl till prövning. I lagtexten
bör som exempel på synnerliga skäl anges resnings- och domvillofallen
samt de fall då grovt förbiseende eller misstag föreligger. Det sagda innebär
att samma lagtekniska lösning bör väljas som i det remitterade
förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

Liksom f. n. erfordras prövningstillstånd endast när målet eller ärendet
anhängiggjorts vid underrätten. Bestämmelserna om prövningstillstånd
gäller inte heller i framtiden talan som förs av RA, JK eller JO i
mål om allmänt åtal.

Vad jag nu föreslagit i fråga om fullföljd till HD bör ses mot bakgrund
av den stora betydelse som jag tillmäter HD:s prejudikatbildande
verksamhet. Reformen kan som JO framhållit i sitt remissyttrande ge
anledning att överväga en ändring av nuvarande principer i fråga om

JuU 1971:7

prejudikats bindande verkan. Frågan torde emellertid inte vara av någon
större praktisk betydelse. Det finns uppenbarligen inte någon anledning
anta annat än att domstolarna i sin rättstillämpning också i fortsättningen
kommer att följa de i HD:s praxis anvisade lösningarna.

Enligt lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring utgörs HD av 24 justitieråd, varav tre tas i anspråk för
tjänstgöring i lagrådet. I den mån det behövs på grund av justitieråds
tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet får antalet justitieråd ökas
till högst 27. HD är för den dömande verksamheten tre avdelningar med
vardera sju ledamöter. Domstolskommittén har anfört att det, även om
det är svårt att med säkerhet bedöma vilken minskning av HD:s arbete
som kommittéförslaget i sin helhet leder till, bör kunna antas att förslaget
med den restriktiva tillämpning som kommittén förutsätter, åtminstone
efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen att
antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Det får enligt kommittén
bero av erfarenheterna efter förslagets omsättning i praktiken i
vilken omfattning detta kan ske.

De i departementsförslaget upptagna fullföljdsreglerna innebär en
kraftig begränsning av möjligheterna att få till stånd en prövning i HD.
Det är givetvis vanskligt att nu ange hur dessa bestämmelser kommer
att återverka på fullfölj dsfrekvensen. Enligt min mening är det dock
befogat att vid en bedömning på längre sikt utgå från en betydande
nedgång i HD:s arbetsbörda på grund av de ändrade fullföljdsreglerna.
Ledamotsantalet bör därför i framtiden kunna nedbringas väsentligt.
Man bör kunna räkna med att antalet ledamöter för dömande verksamheten
skall kunna nedbringas till två tredjedelar av det nuvarande antalet.

Vid beräkningen av ledamotsantalet får också beaktas tjänstgöringen
i lagrådet. Med hänsyn till den ovisshet som föreligger vid bedömningen
av målfrekvensen i HD och med beaktande av intresset att ålderssammansättningen
i HD är lämplig bör lagen tills vidare inrymma
en viss marginal i fråga om antalet ledamöter. En bestämmelse som innebär
att antalet justitieråd skall vara högst 22 är därför enligt min mening
den lämpligaste lösningen. Utvecklingen kan dock inte nu med säkerhet
bedömas, övergångsbestämmelsen bör därför innebära att nya
ledamöter får utses även innan antalet ledamöter nedgått till 22, om särskilda
skäl föreligger.

Antalet avdelningar tas inte upp i detta sammanhang utan först i samband
med den utredning om HD:s kansliorganisation som jag förut berört.

Den föreslagna reformen av reglerna om fullföljd till HD innebär
som jag tidigare har anfört att parterna i praktiken får åtnöjas med en
prövning i två instanser. Jag har också anfört att en sådan ordning får
anses godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande rätte -

JuU 1971: 7

gångsordning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Frågan
om hovrätternas organisation kommer som jag tidigare har nämnt
att uppmärksammas i det fortsatta reformarbetet rörande de allmänna
domstolarna.

I ett avseende bör emellertid redan nu övervägas en organisatorisk förändring.
De nuvarande bestämmelserna i arbetsordningen för rikets hovrätter
innehåller bl. a. att hovrätts avdelning skall ha sådan sammansättning
att av ledamöterna minst fyra, eller på fyrmansavdelning minst tre,
är ordinarie domare eller assessor. Vid förfall för sådan ledamot får
dock avdelning för kortare tid än en månad ha annan sammansättning.

Domstolskommittén har konstaterat att icke-ordinarie domare f. n. i
alltför stor utsträckning ingår i sammansättningen i hovrätt. Kommittén
anser det böra krävas att minst två av ledamöterna är ordinarie och
att av de övriga den ene bör vara antingen ordinarie domare eller assessor.
Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i sammansättningen. Under
remissbehandlingen har kommitténs förslag allmänt tillstyrkts. Några
hovrätter har dock ansett att det uppställda kravet inte kan upprätthållas
med nuvarande personalsituation.

Inom justitiedepartementet har gjorts en undersökning beträffande
hovrättsavdelningamas sammansättning under oktober 1970. Undersökningen
visar att av 1 162 avgjorda mål hade 490 avgjorts med minst
tre ordinarie domare, 1 075 med två eller flera ordinarie domare och
87 med endast en ordinarie domare. Enligt min mening kan det i fortsättningen
inte annat än i rena undantagsfall godtas att målen i hovrätt
avgörs i en sammansättning med endast en ordinarie domare. Jag avser
därför att ta upp frågan om sådan ändring av arbetsordningen för hovrätterna
att sammansättning med endast en ordinarie domare skall förutsätta
medgivande av presidenten i varje särskilt fall.

Jag övergår nu till att behandla de övriga ändringsförslag som kommittén
fört fram i anslutning till den föreslagna ändringen av 54 kap.
10 § RB.

Prövningstillstånd skall i framtiden förutsätta att vissa, i lagen särskilt
angivna dispensskäl föreligger. Det räcker inte som nu att det finns anledning
över huvud taget att ändra domen. Det kan enligt min mening
jute anses vara för strängt mot en klagande som anser sådana särskilda
omständigheter föreligga att HD bör överpröva domen, att kräva av honom
att han närmare anger vilka omständigheter han åberopar till stöd
för sin fullföljd. En sådan precisering underlättar i hög grad för HD att
snabbt nå ett avgörande i tillståndsfrågan och föredragningen kan i stort
sett begränsas till de förhållanden som förts fram i ansökningen.

Även om klaganden bör ange de omständigheter som han åberopar
för prövningstillstånd bör HD inte under alla omständigheter vara bunden
av de skäl klaganden anfört. HD skall sålunda alltid beakta om i
målet förekommit rättegångsfel av den art, att det bör medföra undan -

JuU 1971: 7

röjande av hovrättens dom. HD skall vidare självmant pröva om skäl föreligger
för prejudikatdispens. I brottmål och indispositiva tvistemål står
det vidare HD fritt att bevilja dispens, om det vid prövningen upptäcks
att annan dispensgrund föreligger än den som klaganden har åberopat.
Någon skyldighet att efterforska om exempelvis resningsskäl föreligger,
när sådant inte åberopats, bör däremot inte finnas. På grund av det anförda
kan inte generellt föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange
dispensgrund. Med hänsyn härtill bör det inte heller föreskrivas en
ovillkorlig skyldighet att ange dispensgrund. Det ligger i partens eget
intresse att tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens. Om
klaganden försummar att föra fram någon sådan grund, löper han risk
att inte få prövningstillstånd.

Som har nämnts tidigare inskränks f. n. parts möjlighet att få ändringsdispens
eller allmän dispens av de s. k. revisibilisreglerna i 54 kap. 12 §
RB. I mål av förmögenhetsrättslig art förutsätts för sådan dispens att
värdet av vad parten tappat i hovrätten uppgår till 1 500 kronor. I brottmål
gäller olika regler allteftersom det är målsäganden eller den tilltalade
som söker dispens. Målsäganden kan inte få ändringsdispens eller allmän
dispens, om inte hans talan gäller brott för vilket är stadgat
fängelse i mer än ett år eller avsättning. Tilltalad kan därutöver få dispens
i de fall då han dömts till annan påföljd än böter eller också till
minst 60 dagsböter eller till andra böter eller vite på minst 1 500 kronor.
Ytterligare några få fall finns då tilltalad kan få sådan dispens.

Kommittén har föreslagit att revisibilisreglerna får utgå sedan ändringsdispensen
avskaffats. Vid remissbehandlingen har förslaget allmänt
tillstyrkts.

Revisibilisreglerna har redan från början framstått som diskutabla
utifrån synpunkten om allas likhet inför lagen. De tillkom under betydande
motstånd och accepterades huvudsakligen därför att drastiska
metoder var nödvändiga för att minska HD:s arbetsbörda. Genom förändringen
i penningvärdet har bestämmelsernas praktiska betydelse
senare minskat. De ändrade dispensregler jag här har förordat innebär
att fullföljd till HD vid sidan av prejudikatmålen skall bli möjlig endast
i sällsynta undantagsfall. Som jag har framhållit tidigare finns det
anledning räkna med att de föreslagna bestämmelserna skall medföra en
påtaglig lättnad i HD:s arbetsbörda. Under sådana omständigheter
bortfaller de skäl som ursprungligen åberopades för revisibilisbestämmelserna.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser föreslår
jag därför att dessa bestämmelser avskaffas.

Enligt 54 kap. 17 § RB skall den som vill fullfölja talan mot hovrätts
dom eller beslut i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, och
lika stora belopp till säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan
tilldöma motparten. Kommittén föreslår att bestämmelserna avskaffas
och anför till stöd för detta inte bara principiella skäl utan också att

JuU 1971: 7

det vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer
kameralt och administrativt arbete, som inte står i rimligt förhållande
till de fördelar som vinns. Alla remissinstanser har tillstyrkt
att nedsättningsskyldigheten avskaffas.

Även enligt min mening är det angeläget att avskaffa nedsättningsskyldigheten.
Förutom det betydande arbete som reglerna orsakar innebär
de för den enskilde ett helt omotiverat riskmoment. Ett obetydligt
misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsättande
kan leda till att revisionstalan avvisas.

Enligt 3 kap. 7 § RB behövs för prejudikat- eller intressedispens att
två av de tre i dispensprövningen deltagande ledamöterna är ense. För
ändringsdispens och allmän dispens gäller enligt samma paragraf en
för klaganden förmånligare regel. Sådan dispens skall meddelas så
snart någon ledamot önskar det. Ansökan kan alltså avslås endast om
alla tre ledamöterna röstar härför. När ändringsdispensen och den allmänna
dispensen avskaffas, bortfaller grunden för den särskilda omröstningsregeln
i 3 kap. 7 § RB. Denna bestämmelse bör alltså upphävas.

Kommittén har föreslagit att prövningstillstånd skall kunna begränsas
till att gälla endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda
talan gäller. Man framhåller att det förekommer fall då en uppdelning
av målet är önskvärd. Dispensskäl saknas kanske i fråga om
betydande delar av målet men förekommer beträffande någon begränsad
fråga. Genom en uppdelning skulle parterna besparas kostnader
för utförande av talan i de delar av målet där det från början står klart,
att rättegången i HD saknar betydelse. Det blir då möjligt t. ex. att i ett
brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen
förbli vid hovrättens avgörande eller att meddela prövningstillstånd i
endast ett av flera kumulerade mål. Den fråga som tas upp av HD
måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda
delar. Även om i t. ex. ett brottmål endast en åtalspunkt av flera är
av intresse, måste tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet,
därför att straffmätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har föreslagit att prövningstillstånd i
brottmål skall få begränsas till enstaka gärningar, även om påföljden är
gemensam för de brott som tas upp till prövning och övriga brott. En
likartad situation uppkommer då talan fullföljts endast beträffande viss
gärning eller då enligt 34 kap. 1 § 3 BrB en tidigare ådömd påföljd undanröjs
och ny gemensam påföljd beslutas.

En regel som ger möjlighet att begränsa prövningstillstånd är enligt
min mening av värde även om den skulle komma till användning mera
sällan. Frågor som från prejudikatsynpunkt är mindre intressanta kan
därigenom avskiljas från HD:s prövning. HD:s principiella ställning av

JuU 1971: 7

prejudikatinstans betonas. Regeln medför dessutom processekonomiska
fördelar. Ett begränsat tillstånd bör till en början kunna förekomma
när den prövade frågan kan avgöras utan att HD:s domslut påverkar
hovrättens domslut i den kvarstående delen av domen. Domen i den
delen vinner då laga kraft. Partiell dispens bör sålunda kunna komma i
fråga beträffande ett av flera kumuleradc tvistemål. I ett brottmål kan
prövningen begränsas till skadeståndsdelen, medan hovrättens avgörande
i ansvarsdelen får stå fast. Likaså bör i ett mål om fullgörelse,
där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga,
prövningstillståndet kunna begränsas till den senare frågan, om det är
den som är av intresse från prejudikatsynpunkt. I ett familjemål som
har fullföljts i såväl skillnadsdelen som vårdnads- och underhållsdelama
bör prövningstillståndet kunna begränsas till vårdnads- och underhållsfrågan
eller enbart till underhållsfrågan, om tvisten i övrigt saknar prejudikatintresse.
Tillståndet kan också tänkas inskränkt till rättegångskostnaderna.

I fråga om brottmål med flera åtalspunkter delar jag den av hovrätten
över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen, att tillståndet bör
få begränsas till en eller några åtalspunkter, medan hovrättens sakerförklaring
i övrigt står fast. I klarhetens intresse bör i sådant fall partiellt
prövningstillstånd anges innefatta också påföljdsfrågan. Tillstånd
bör naturligtvis också kunna lämnas i enbart påföljdsfrågan.

När det gäller tvistemålen kan man enligt min mening gå något
längre i fråga om uppdelning än kommittén har föreslagit. Som jag senare
skall utveckla föreslår jag viss utvidgning av möjligheten att dela upp
en tvist genom mellandom. Om det i ett mål föreligger flera omständigheter
som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången skall sålunda
enligt förslaget sådan del av målet under vissa förutsättningar
kunna avgöras särskilt. En sådan uppdelning kan ofta vara motiverad
av processekonomiska skäl. På motsvarande sätt synes emellanåt processekonomiska
fördelar stå att vinna genom att begränsa prövningstillstånd,
inte bara till viss särskiljbar del av ett fullföljt mål utan även till
en av flera i målet föreliggande omständigheter. För att viss omständighet
skall kunna tas upp till separat prövning måste den dock, liksom i
mellandomsfallet, vara av omedelbar betydelse för utgången i målet.

När en av flera sidoordnade omständigheter enligt det nu sagda tas
fram till särskild prövning, beror det av utgången i denna del om anledning
förekommer att meddela prövningstillstånd i fråga om målet i
övrigt. I sådant fall måste därför frågan om eventuell utvidgning av
prövningstillståndet till andra omständigheter av betydelse för utgången
vila intill dess ställning tagits till primärfrågan.

Med den här föreslagna ordningen blir det t. ex. möjligt att i ett
kravmål, där invändning görs om både preskription och betalning och
hovrätten ogillat preskriptionsinvändningen, begränsa prövningstillstån -

JuU 1971: 7

det till frågan om preskription, om det är den frågan som är av prejudikatintresse,
medan frågan om prövningstillstånd rörande invändningen
att betalning skett tills vidare förklaras vilande. Skulle HD i likhet
med hovrätten ogilla preskriptionsinvändningen kan prövningstillstånd
rörande betalningsinvändningen avslås oavsett utgången i hovrätten
i denna del. Finner HD åter att preskription skett, måste prövningstillståndet
utvidgas så att HD får möjlighet att upphäva hovrättens
dom i betalningsfrågan, om denna gått gäldenären emot. På liknande
sätt kan det ibland i ett köpmål vara lämpligt att begränsa prövningstillstånd
till en fråga huruvida reklamation skett medan dispensfrågan
i övrigt får vila. Likaledes kan det emellanåt i skadeståndsmål
där både skadeståndsskyldigheten och skadeståndets storlek är tvistiga
finnas behov att till en början inskränka tillståndet till att avse frågan
om skadeståndsskyldigheten.

Även vid sidan av de nu och tidigare anförda exemplen kan säkerligen
tänkas fall då begränsning lämpligen kan ske. Det är dock inte
möjligt och knappast påkallat att mer generellt ange när prövningstillstånd
skall kunna begränsas till viss omständighet eller del av vad som
har fullföljts. Möjligheten att begränsa prövningstillstånd får utformas
närmare i rättspraxis under övervägande av de konsekvenser en tillämpning
kan få i olika hänseenden.

En fråga som berörts av RA under remissbehandlingen är om en begränsning
av fullföljdsmöjlighetema också bör medföra att hovrätternas
domar mera generellt kan göras verkställbara utan hinder av att de inte
vunnit laga kraft. De fullföljdsmöjligheter som enligt vad jag föreslår
skall föreligga vid sidan av prejudikatdispensen är ytterst begränsade. I
princip innebär reformen införandet av ett tvåinstanssystem vid de allmänna
domstolarna. Dessa omständigheter talar för att låta hovrätternas
icke lagakraftvunna domar verkställas i större utsträckning än f. n.
Särskilt när det gäller brottmålen skulle en sådan ordning sannolikt
motverka fullföljd av okynne eller i syfte att uppskjuta verkställigheten.
Även kriminalpolitiska överväganden talar för en sådan lösning.
En ändring av lagstiftningen i detta avseende bör emellertid inte genomföras
förrän erfarenhet vunnits av de ändrade fullföljdsreglerna.

Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis

Enligt gällande rätt föreligger i brottmål inte något hinder mot att i
hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I tvistemål däremot får

detta inte ske, om parten kunnat åberopa omständigheterna eller bevi sen

redan i underrätten och det kan antas att han underlåtit det i
otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Bestämmelsen torde mycket
sällan ha kommit till användning.

Domstolskommittén, som utgår från att rättegångens tyngdpunkt
skall ligga i underrätten, föreslår att gällande bestämmelser skärps på

JuU 1971:7

så sätt att i dispositiva tvistemål nya omständigheter eller bevis inte får
åberopas, om godtagbara skäl saknas för partens underlåtenhet att förebringa
det ifrågavarande processmaterialet redan vid underrätten.

Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt
kommitténs förslag. I några av dessa yttranden har anförts att parterna
inte sällan först i hovrätten för in ett fullständigt processmateriel. Några
remissinstanser har avstyrkt kommitténs förslag. Som skäl härför
anförs bl. a. att den föreslagna ändringen kan leda till materiellt felaktiga
avgöranden eller att alltför vidlyftig utredning dräs in i målet vid
underrätten. Den föreslagna regeln anses också svår att tillämpa.

Det är givetvis av stor betydelse att allt relevant processmaterial förebringas
i underrätten. Det är där rättsskipningens tyngdpunkt skall
ligga. Överrätternas prövning av målet skall i princip vara en överprövning
på grundval av det material, som har prövats i första instans.
Att instansordningen iakttas blir särskilt viktigt med en ordning som innebär
att hovrätterna i långt högre grad än nu blir slutinstans.

Ett alltför strikt iakttagande av instansordningen innebär emellertid
vissa olägenheter. Framför allt bör framhållas att strävandena i hovrätt
att nå materiellt riktiga avgöranden kan försvåras eller omöjliggöras,
om möjlighet saknas att i rimlig omfattning få i hovrätt åberopa nya
omständigheter och bevis.

Domstolskommitténs förslag att omständigheter och bevis som inte
åberopats i underrätten skall kunna avvisas i hovrätten inte bara när underlåtenhet
att åberopa omständigheterna eller bevisen i underrätten
beror på grov försumlighet eller otillbörligt syfte utan också när i övrigt
underlåtenheten beror på vårdslöshet kan visserligen antas komma att
tillämpas i begränsad omfattning. För parten innebär emellertid redan
möjligheten att bestämmelserna kan komma att tillämpas i fråga om
honom en allvarlig tankeställare. Bestämmelser av denna innebörd kan
därför väntas få viss betydelse vid underrättens processledning när det
gäller att för parterna framhålla vikten av att alla relevanta omständigheter
och bevis åberopas i underrätten. De betänkligheter som under
remissbehandlingen har förts fram mot den föreslagna ordningen bör
mot bakgrund av att bestämmelserna kan antas bli tillämpade med försiktighet
inte föranleda att kommitténs förslag frångås. I RB bör därför
införas bestämmelser som innebär att nya omständigheter eller bevis
kan avvisas, om de av vårdslöshet åberopas först i hovrätten.

Det bör enligt de nya bestämmelserna krävas att part som för in det
nya processmaterialet skall visa giltigt skäl för att det inte gjorts tidigare.
I kommitténs förslag anges att parten skall vara förhindrad att i
hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inte förebragts tidigare,
om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten
och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det. Under
remissbehandlingen har uttrycket godtagbara skäl kritiserats. Med hän -

JuU 1971: 7

visning till att det i motsvarande bestämmelse för HD:s del talas om
giltig ursäkt, har anförts att nyansskillnaden är så obetydlig, att olika
uttryck inte bör användas och vidare att det saknas skäl att ställa olika
krav i detta hänseende i hovrätt och i HD. För egen del anser jag i
likhet med kommittén, att möjligheten att åberopa nya omständigheter
och bevis i allmänhet bör vara mindre i HD än i hovrätt. Detta hindrar
emellertid inte att bestämmelsen ges samma lydelse i båda fallen. En
sådan utformning av lagtexten motiveras också av att nyansskillnaden
är liten. Enligt min mening bör det därför också i hovrätt krävas, att
parten gör sannolikt att han inte har kunnat åberopa omständigheten eller
beviset vid lägre rätt eller eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. En
annan sak är att hovrätten till skillnad från HD vid bedömningen om en
giltig ursäkt föreligger har att ta hänsyn till att parterna endast i en instans
haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta bör
leda till att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt
får ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i HD.

Parts underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla omständigheter
och bevis av betydelse i målet bör som regel bedömas utifrån partens
egna förutsättningar att avgöra hur processen skall föras. Underlåtenheten
bör sålunda i allmänhet inte bedömas med någon objektiv
måttstock. Undantagsvis bör dock detta ske, exempelvis i fall då parten
i ett omfattande och svårbedömt mål har underlåtit att anlita biträde. I
likhet med kommittén anser jag att nya omständigheter eller bevis skall
få åberopas i hovrätt, om det nya materialet blivit bekant först efter det
målet har handlagts av underrätten, trots att parten i god tid före huvudförhandlingen
har gjort rimliga undersökningar. Giltig ursäkt bör
också anses föreligga om parten efter noggranna och väl grundade processekonomiska
överväganden har åberopat den av flera tänkbara grunder
eller invändningar som han bedömde sannolikt skulle leda till framgång,
men detta inte blivit fallet. Han skall då i hovrätten inte genom
den ifrågavarande bestämmelsen vara förhindrad att åberopa annan
grund eller invändning. Om parten inte redan i första instans insett betydelsen
av en omständighet eller ett bevis, bör han likaså i allmänhet
ha kvar rätten att åberopa materialet i hovrätten.

Om det finns anledning befara att avvisning av nya omständigheter
eller bevis som åberopas först i hovrätt skulle leda till en materiellt
otillfredsställande utgång, bör awisningsmöjligheten begagnas med särskild
försiktighet. Som närmare utvecklas i det följande bör i stället
kostnadssanktionen i 18 kap. 6 § RB kunna tillämpas i sådana fall.

Liksom nu skall begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa
nya omständigheter eller bevis inte förekomma i brottmål. Någon begränsning
bör i allmänhet inte heller förekomma i äktenskapsmål, faderskapsmål
eller andra indispositiva mål. I dessa mål har nämligen det
allmännas intresse av materiellt riktiga avgöranden medfört, att rätten

JuU 1971: 7

har fått fria händer att införskaffa den bevisning som anses nödvändig,
även om den inte har åberopats av part. Om ny omständighet eller nytt
bevis, som är av betydelse för utgången av målet, kommer fram först i
hovrätten, är domstolen därför skyldig att beakta det nya materialet.

I sådana situationer då nytt processmaterial har tillkommit i hovrätten
kan det ibland framstå som mest tilltalande att målet återförvisas till
underrätten för ny behandling. I RB finns inte någon uttrycklig bestämmelse
om återförvisning i sådana fall. I processlagberedningens
motiv till 50 kap. 28 § RB framhålls emellertid, att en allmän möjlighet
till återförvisning följer av hovrättens skyldighet att sörja för att målet
blir handlagt på lämpligt sätt. Hovrätten kan alltså undanröja underrättens
dom och återförvisa målet, om parten i hovrätten åberopar ny,
omfattande bevisning och det befinnes lämpligt att bevisningen upptas
vid underrätten. Frågan om återförvisning kan också få betydelse när
part har framställt alternativa yrkanden på samma grund eller åberopat
konkurrerande grunder för samma yrkande. Hovrätten avgör efter
lämplighetsprövning om underrättens dom skall upphävas eller om domen
skall undanröjas och målet återförvisas till underrätten för förnyad
handläggning.

Den i motiven anvisade möjligheten till återförvisning knyter inte an
till frågan om parten i högre eller lägre grad har visat försumlighet,
utan är uteslutande motiverad utifrån principen om instansordningen.
Bakom den angivna ordningen ligger tanken att hovrätterna principiellt
inte bör belastas med att avgöra frågor som inte tidigare varit föremål
för bedömande. Hänsynen till parternas rättssäkerhet motiverar också att
de kan få alla relevanta frågor bedömda i åtminstone två instanser.

I fall då omfattande ny utredning åberopas i hovrätten och förutsättningar
för avvisning av det nya materialet inte föreligger kan
det inte sällan finnas skäl för att låta målet prövas på nytt i underrätten.
Återförvisning i sådana situationer medverkar till att för parterna
klargöra betydelsen av att allt relevant processmaterial läggs fram i underrätten.
Å andra sidan är det angeläget att återförvisningsmöjligheten
tillämpas med försiktighet. Det är således från parternas synpunkt angeläget
att det slutliga avgörandet inte fördröjs i onödan. Det måste
också beaktas att återförvisning som regel medför ökade rättegångskostnader
för båda partema.

Som jag nyss har anfört kan återförvisning komma i fråga oberoende
av om part varit försumlig i sin processföring medan avvisning av nya
omständigheter eller bevis får ske endast om parten saknat giltig ursäkt
för att inte åberopa omständigheten eller beviset redan i underrätten.
Sanktioner mot försumlig processföring finns också i bestämmelserna
om rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 6 § RB skall sålunda part som
gör sig skyldig till illojal eller försumlig processföring åläggas att betala
rättegångskostnader, även om han vinner målet. Detta gäller också om

JuU 1971: 7

han vinner i hovrätten på grund av utredning eller bevisning, som han
försummat åberopa i underrätten. När mål återförvisas skall enligt 18
kap. 15 § RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband
med målet efter dess återupptagande. Detta innebär bl. a. att part,
som först i högre rätt har åberopat utredning, som han hade kunnat
dessförinnan åberopa i underrätten, och genom sin försummelse föranleder
att målet återförvisas, f. n. kan åläggas att betala härav föranledda
merkostnader för motparten även om han själv vinner målet.

Som jag har framhållit tidigare torde möjligheten att avvisa nya omständigheter
och bevis som åberopats först i hovrätten komma att tillämpas
tämligen restriktivt. Samma restriktivitet bör inte iakttas vid tillämpning
av kostnadssanktionen i 18 kap. 6 § RB. Det bör sålunda inte vara
uteslutet att 18 kap. 6 § RB tillämpas även i sådana fall när part först i
hovrätt åberopar nya omständigheter eller bevis och avvisning inte
sker.

Processledning

Regler om materiell processledning i tvistemål finns f. n. endast i 43
kap. RB, som handlar om huvudförhandling. I 43 kap. 4 § föreskrivs
bl. a. att rätten skall se till att målet blir uttömmande behandlat och att
det inte i målet dras in något som saknar betydelse. Vidare skall rätten
genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet
i gjorda uttalanden. I fråga om förberedelsen sägs i 42 kap. 6 §
andra stycket endast att målet under förberedelsen skall så beredas, att
det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

Domstolskommittén har föreslagit att en särskild bestämmelse tas
upp i 42 kap. 6 § RB om att rätten vid förberedelsen skall verka för att
partema anger allt som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i partemas framställningar.

Under remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts. Några
remissinstanser har dock anfört att ändringen är onödig eftersom
processledning i den mening som anges i förslaget ändå förekommer.

Enligt min mening är det värdefullt med en uttrycklig bestämmelse
som föreskriver en aktiv materiell processledning vid förberedelsen.
Som jag har anfört tidigare bör avvisning av nya omständigheter eller
bevis kunna ske i vissa fall när fullständigt processmaterial inte lagts
fram vid underrätten. Det är viktigt att rätten är verksam på sådant sätt
att avvisningsmöjligheten inte behöver tillgripas i onödan. En uttrycklig
bestämmelse, som ålägger rätten att även vid förberedelsen verka för
att parterna anger allt de vill åberopa och se till att parternas ståndpunkter
klarläggs, ger domaren ett stöd vid processledningen som inte
bör underskattas.

Den materiella processledningen i dispositiva mål måste självfallet
3 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 7

JuU 1971: 7

även i fortsättningen utövas med försiktighet och får inte medföra att
principen om parternas frihet att disponera över processmaterialet åsidosätts.
Någon ändring av vad som gäller f. n. i fråga om innebörden
av den materiella processledningen är sålunda inte avsedd. Rätten
skall genom frågor till parterna söka klarlägga vad som är tvistigt
mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss
utsträckning komma att föranleda parterna att åberopa omständigheter,
som tidigare har förbigåtts. Rätten får givetvis inte uppträda så att
den ens får sken av att ta parti för den ena parten.

Jag föreslår att en bestämmelse med det innehåll kommittén har föreslagit
tas in i 42 kap. RB. Enligt min mening bör bestämmelsen placeras
som ett andra stycke i 8 §.

Enligt 11 § tingsrättsinstruktionen (1970: 108) får tingsnotarie med
minst ett år och sex månaders tjänstgöringstid av tingsrätten förordnas
att handlägga bl. a. mål om penningfordran vid förberedelse samt huvudförhandling
som hålls i förenklad form. Sådant förordnande får
dock inte avse mål som är av vidlyftig beskaffenhet eller vars avgörande
eljest kräver särskild erfarenhet.

Det finns enligt min mening inte anledning att med anledning av
ifrågavarande ändring i 42 kap. 8 § vidta någon ändring i fråga om behörigheten
för tingsnotarie att handlägga mål vid förberedelse. Åtskilliga
mål om penningfordran är av det slaget att en äldre tingsnotarie
bör kunna anförtros förberedelsen. I mera komplicerade mål kan det
inte minst med hänsyn till behovet av en effektiv processledning finnas
anledning att förberedelsen förbehålls mera erfarna domare. Det får
ankomma på tingsrätten att beakta sådana synpunkter när förordnande
meddelas enligt 11 § tingsrättsinstruktionen.

Mellandom

I 17 kap. 5 § första stycket RB regleras frågan om mellandom när flera
käromål handläggs i samma rättegång. Om i samma rättegång handläggs
dels talan huruvida ett visst rättsförhållande består eller ej
dels talan vars prövning beror av detta, kan mellandom ges över fastställelsetalan.
Mellandom kan också meddelas i andra fall, när prövningen
av en viss talan är beroende av annan talan, som handläggs i
samma rättegång. I 17 kap. 5 § andra stycket RB finns bestämmelser
om mellandom när endast ett käromål föreligger. Mellandom kan i
detta fall meddelas när talan förs om fullgörelse och såväl skyldigheten
att prestera som prestationens storlek är omstridda. En förutsättning
för mellandom är att part begär sådan dom. Mot kärandens bestridande
får mellandom meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl. När
rätten meddelar mellandom, kan den förklara målet i övrigt vilande i
väntan på att mellandomen vinner laga kraft.

Domstolskommittén framhåller att åtskilliga praktiskt viktiga fall

JuU 1971: 7

uteslutits från mellandomsinstitutets tillämpning. Kommittén syftar här
främst på den ganska vanliga situationen, att käranden framställer alternativa
grunder eller svaranden alternativa invändningar. Om exempelvis
svaranden i ett kravmål i första hand åberopar preskription och i
andra hand betalning kan rätten inte meddela dom över den första invändningen
för att därefter, om den ogillas och domen vinner laga
kraft, övergå till att pröva den andra invändningen. Rätten kan i ett sådant
fall endast meddela en slutlig dom som avser målet i dess helhet.

Den angivna ordningen medför olägenheter framför allt i de fall då
viss grund inte kräver någon särskild utredning, medan andra fordrar
omfattande och dyr bevisning. Med vidgade möjligheter till mellandom
skulle en onödig ansvällning av underrättsprocessen i många fall kunna
undvikas. Kommittén föreslår därför att rätten, om det beträffande
samma käromål föreligger flera omständigheter som var för sig är av
omedelbar betydelse för utgången i målet och det med hänsyn till utredningen
är lämpligt att sådan del av målet avgörs för sig, på parts begäran
får meddela särskild dom i den delen. Mot parts bestridande får
detta dock ske endast om synnerliga skäl föreligger.

Förslaget har rönt starkt gensvar under remissbehandlingen. Det
framhålls allmänt i remissyttrandena, att de nuvarande möjligheterna
till mellandom är otillräckliga. Många domstolar åberopar erfarenhet
av mål där betydande processekonomiska vinster hade stått att vinna,
om mellandom hade kunnat meddelas i den omfattning som kommittén
nu föreslår. I ett par remissyttranden föreslås ytterligare utvidgning
av mellandomsinstitutet.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att vägande
skäl föreligger för en utvidgning av mellandomsinstitutet. Ändringen
bör endast ta sikte på möjligheten att dela upp ett och samma
käromål för skilda avgöranden. Om flera käromål kumulerats i ett mål
kan särskild dom ges enligt 17 kap. 4 § eller 5 § första stycket RB. Ytterligare
möjlighet bör öppnas till mellandom när parterna har åberopat
alternativa grunder eller invändningar och processekonomiska vinster
står att vinna, om mellandom meddelas över en sådan grund eller
invändning.

Som kommittén framhållit hänger möjligheten att dela upp ett käromål
på särskilda avgöranden samman med omröstningsreglema. En förutsättning
för att en fråga skall kunna brytas ut och göras till föremål
för mellandom är självfallet, att omröstningsreglema gör det möjligt att
rösta särskilt om den frågan. Enligt 16 kap. 2 § andra stycket tredje
punkten RB gäller, att om det beträffande samma käromål förekommer
flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången,
de skall, om sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till
särskild omröstning. Som exempel på sådana omständigheter anges i förarbetena
fråga huruvida skadeståndsskyldighet föreligger och fråga om

3f Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 7

JuU 1971: 7

skadeståndets storlek, fråga om fordrings uppkomst och fråga om
preskription eller betalning samt fråga om giltigheten av testamentsbevakning
och fråga om testators förmåga att upprätta testamente. Sådana
s. k. omedelbart relevanta omständigheter kan åberopas antingen
av käranden som grund för yrkandet eller av svaranden som invändning
mot kärandens krav. Däremot kan särskild omröstning inte företas
beträffande omständigheter som avser bevisprövningen. Enbart frågan
om den rättsliga betydelsen av en omständighet kan inte heller
ställas upp till särskild omröstning.

Som nyss framhållits kan mellandom inte avse annat eller mindre än
som kan uppställas till särskild omröstning. De nuvarande omröstningsreglerna
innefattar emellertid avsevärda möjligheter att vidga mellandomsinstitutet.
De medger att mellandom meddelas över varje omständighet
som är av omedelbar betydelse för utgången. När sålunda
käranden åberopat flera alternativa grunder för käromålet, blir mellandom
möjlig beträffande var och en av dem. På samma sätt blir mellandom
möjlig i fråga om varje alternativ invändning från svarandens
sida, om invändningen har omedelbar betydelse för utgången, t. ex. invändning
om preskription eller betalning. När mellandom meddelas
över någon av käranden eller svaranden åberopad omständighet, skall
domen inte endast innefatta en bedömning av frågan, huruvida den påstådda
omständigheten styrkts, utan också fastställa vilken rättslig verkan
omständigheten skall ha i målet.

Mellandom blir däremot med kommitténs förslag inte möjlig i rena
bevisfrågor såsom frågan om en urkund är äkta eller inte och inte heller
beträffande frågan om rättsföljden av ett föregivet förhållande.
Detta följer emellertid inte endast av omröstningsreglema. En sådan talan
kan domstol nämligen över huvud inte pröva. Enligt 13 kap. 2 § RB
får talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller inte
består föras endast under vissa förutsättningar. Talan måste sålunda
avse visst rättsförhållande och inte endast ett faktiskt förhållande eller
rättsföljden av ett tänkt förhållande.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts att ytterligare utvidga mellandomsinstitutet
till att omfatta även omständigheter utan omedelbar
betydelse för utgången. Som exempel nämns frågan om äktheten av ett
dokument och tolkningen av en avtalsbestämmelse i fall när tolkningen
är av väsentlig betydelse för bedömande av den sannolika rättsföljden.
En dom angående ett faktiskt förhållande såsom äktheten av ett dokument
skulle kunna få betydelse i framtida civilrättsliga eller straffrättsliga
sammanhang på ett sätt som inte kan överblickas. En sådan
utvidgning av mellandomsinstitutet skulle därför enligt min mening föra
för långt. Den förutsätter också vidgade möjligheter till fastställelsetalan.
Tolkningstvister som kan göras till föremål för fastställelsetalan
kan redan nu avgöras genom mellandom (17 kap. 5 § första stycket

JuU 1971: 7

RB). Det skulle leda för långt att i andra fall bryta ut enskilda tolkningsfrågor
till särskilda avgöranden. Domstolarnas uppgift är att slita
tvister och inte att meddela auktoritativa förklaringar i lösryckta
rätts- eller bevisfrågor. I de fall då en begränsad rätts- eller bevisfråga
är av avgörande betydelse föreligger det vanligen möjlighet för parterna
att från början lägga upp processföringen så, att denna fråga med
minsta möjliga kostnad blir föremål för domstolens avgörande.

På grund av vad jag nu har anfört ansluter jag mig till den avgränsning
av mellandomsinstitutet som kommittén föreslagit.

Mellandom motiveras främst av processekonomiska skäl. Även när
mellandom i och för sig är möjlig, bör den därför tillgripas endast om
detta ger tids- och kostnadsmässiga vinster. Så är förhållandet främst i
de fall, då avgörandet av den till särskild dom utbrutna frågan kan
leda till att övriga delar av målet inte behöver tas upp till prövning. Situationen
är visserligen en annan exempelvis när t. ex. käranden i ett
skadeståndsmål åberopar alternativa grunder beträffande själva skadeståndsskyldigheten
samtidigt som frågan om skadeståndets storlek är
tvistig. Om mellandom i fråga om själva skadeståndsskyldigheten meddelas
över den i första hand åberopade grunden, är därmed inte målet
avgjort, hur domen än utfaller. Även i sådana fall kan emellertid mellandom
innebära processekonomiska vinster genom att ingen prövning
behöver ske av de i andra och tredje hand åberopade grunderna för skadeståndsskyldigheten.

En förutsättning för uppdelning av målet bör som kommittén framhållit
vara, att särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt
med hänsyn till utredningen. Från utredningssynpunkt är en uppdelning
självfallet särskilt påkallad när utredningen är av betydande omfattning
och i huvudsak hänför sig till sådan del av målet, som kan särskilt
avgöras genom mellandom. Annorlunda är det om samma personer
skall höras som vittnen eller sakkunniga i fråga om samtliga eller
flera grunder eller invändningar. I sådana fall medför en uppdelning
av målet ofta att handläggningen betungas och kostnaderna ökar.

Det bör endast i undantagsfall komma ifråga att mer än en mellandom
meddelas i samma mål. Ibland kan det vara lämpligt att domstolen
samtidigt till särskilt avgörande tar upp mer än en tvistefråga.

En mellandom kan ibland innebära nackdelar för en part. Dessa
hänför sig främst till den situation som kan uppkomma, om mellandomen
överklagas. I sämsta fall kan ett mål komma att prövas två eller
t. o. m. flera gånger i varje instans med åtföljande fördyring och tidsutdräkt.
Liksom hittills bör därför gälla att mellandom inte får meddelas,
om ingen av parterna begär det. Mot parts bestridande bör mellandom
i fortsättningen få meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

När mellandom meddelats skall målet i övrigt kunna vilandeförklaras
till dess domen vunnit laga kraft. Detta skall självfallet ske när må -

JulJ 1971: 7

let avgjorts genom mellandom men även i andra fall föreligger i allmänhet
skäl för vilandeförklaring. Undantagsvis kan dock förhållandena
vara sådana, att handläggningen i övriga delar av målet bör fortsätta.

En av olägenheterna med att målet i de delar som ej omfattas av
mellandomen blir vilande en längre tid är att bevisningen kan hinna
försämras. Det har därför under remissbehandlingen föreslagits att sådana
mål alltid skall prövas med förtur vid fullföljd. För egen del anser
jag inte att en sådan ordning är befogad. Olägenheterna av en fördröjning
i samband med överklagande får beaktas vid bedömningen
om mellandom skall användas eller inte. Det har också under remissbehandlingen
föreslagits, att bestämmelserna i 36 kap. 19 § RB om förhör
med vittne utom huvudförhandling ändras på sådant sätt, att vittnesförhör
utom huvudförhandling får hållas i den del av målet som vilandeförklarats.
Nuvarande bestämmelser medger sådant vittnesförhör
endast i de fall då vittne inte kan inställa sig vid huvudförhandlingen
eller inte kan göra detta utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl att utvidga möjligheterna
till vittnesförhör utom huvudförhandling. Bevisomedelbarheten
kräver att möjligheten till bevisupptagning utom huvudförhandling är
inskränkt till sällsynta undantagsfall. Riskerna för att förhören blir
ofullständiga är också större, när vittne hörs utom huvudförhandling.
Om faran för bevisförsämring är betydande, kan det i stället vara ett
skäl för att fortsätta handläggningen.

På grund av det anförda bör i 17 kap. 5 § RB tas upp en bestämmelse
av den lydelse som kommittén föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen
blir tillämplig också för överrätterna. Det möter sålunda inte
hinder för hovrätt att meddela mellandom över t. ex. en invändning om
preskription när målet i dess helhet fullföljts eller att i samband
därmed återförvisa målet. Det är emellertid uppenbart att vinsterna
med mellandom minskas om inte redan underrätten begränsar sin
handläggning till viss mellandomsfråga.

Enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB skall rätten meddela beslut angående
rättegångskostnaden, när rätten avgör målet. Har mellandom
meddelats gäller att beslut i fråga om rättegångskostnaderna skall meddelas
först i samband med målets slutliga avgörande (se processlagberedningens
betänkande s. 243). I de fall då mellandomen inte innebär
att målet avgörs ger målets fortsatta handläggning rätten tillfälle att senare
besluta i kostnadsfrågan. Avgörs målet genom mellandom, får
frågan om rättegångskostnad tas upp när mellandomen, i förekommande
fall efter fullföljd, vunnit laga kraft. När mellandom efter fullföljd
prövats av högre rätt, har den högre rätten enligt 18 kap. 15 § andra
stycket RB att avgöra kostnadsfrågan i vad avser den fullföljda talan.
Parterna kan emellertid vid kostnadernas slutliga reglering göra
gällande de kostnader som varit förenade med den fullföljda talan.

JuU 1971: 7

Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt
Enligt gällande rätt skall överrättsprocessen i princip vara muntlig.
Möjligheter finns dock att avgöra mål på handlingarna. Genomgående
gäller att huvudförhandling inte behövs för prövning, som inte avser
själva saken. Vidare kan mål avgöras på handlingarna i vissa fall då utgången
är självfallen och en förhandling därför framstår som onödig.
Detta är i tvistemål fallet vid medgiven eller uppenbart ogrundad
vadetalan. I brottmål får målet avgöras på handlingarna, om åklagaren
för talan till den tilltalades förmån eller den tilltalades talan biträtts
av motparten. I viss utsträckning kan huvudförhandling underlåtas
också när målet kräver en mera ingående prövning. Detta gäller
emellertid endast i hovrätt. Bestämmelserna härom tar bl. a. sikte på
mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. I 50 kap. 21 § andra
stycket RB föreskrivs sålunda att, om målet endast rör pengar eller
sådant som kan uppskattas i pengar och värdet av det som den fullföljda
talan gäller uppenbart inte uppgår till 1 500 kronor, målet får
avgöras utan huvudförhandling, om inte båda parterna begärt sådan
förhandling. Beträffande brottmålen meddelas motsvarande regler i 51
kap. 21 § andra stycket RB. Utöver denna möjlighet att avgöra bagatellmål
på handlingarna finns en sådan möjlighet beträffande tvistemål,
i vilka det är fråga endast om rättstillämpning. Bestämmelsen om detta
återfinns i 50 kap. 21 § tredje stycket, där det föreskrivs att mål, i vilka
det är fråga om endast rättstillämpningen, på båda parternas begäran
får avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att
sådan inte behövs.

När det gäller processen i HD är möjligheterna att avgöra mål utan
huvudförhandling formellt mycket små (55 kap. 12 § RB). Genom den
i princip obligatoriska tillståndsprövningen, som alltid sker på handlingarna,
begränsas dock antalet huvudförhandlingar i HD starkt.

Ganska snart efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande visade
det sig att den muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare
än den tidigare skriftliga processen. 1951 års rättegångskommitté fick
till uppgift att överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skulle
kunna underlåtas utan fara för rättssäkerheten. I sitt år 1953 avgivna
betänkande föreslog kommittén bl. a. — förutom höjning av värdegränsen
för tvistemål till nu gällande belopp — att i dispositiva tvistemål
huvudförhandling på båda parternas begäran skulle kunna underlåtas,
om hovrätten fann uppenbart att sådan ej fordrades. Förslaget
kom inte att genomföras.

Domstolskommittén föreslår nu, främst av processekonomiska skäl,
att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas.
Till en början föreslås att den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor
för avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt höjs till
5 000 kronor. Kommittén, som anser att rättegångskommitténs nyss -

JuU 1971: 7

nämnda förslag i och för sig är tilltalande i flera avseenden men inte
vill föra fram det på nytt, föreslår vidare att huvudförhandling,
oavsett tvisteföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda parterna
begär sådan förhandling, under förutsättning att den fullföljda
talan avser endast storleken av yrkat belopp och att tvist ej råder om
de omständigheter som ligger till grund för prövningen. I fråga om
brottmål förordas ingen ändring i gällande bestämmelser. För HD
föreslås samma regler som för hovrätt.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till kommitténs
förslag och betonat behovet av enklare handläggningsformer i överrätt.
Flera remissinstanser vill emellertid gå längre än vad kommittén föreslagit.
De förordar i stället en lösning efter de riktlinjer som rättegångskommittén
förde fram. Förslaget att ge HD samma möjlighet som hovrätt
att avgöra mål på handlingarna har allmänt ansetts välmotiverat.

Under de över tjugo år som rättegångsbalken nu varit i tillämpning
har det visat sig finnas behov av att vidga utrymmet för skriftligt förfarande
i överrätt. I åtskilliga tvistemål framstår huvudförhandling i
överrätt som onödigt tidsödande och kostsam. En ökad användning av
skriftligt förfarande i överrätt skulle på ett verksamt sätt bidra till att
hålla processkostnaderna nere. Med den starka förankring som muntlighetsprincipen
nu har i rättegångsordningen finns det enligt min mening
inte heller anledning befara att ökade möjligheter till skriftligt förfarande
i överrätt skulle missbrukas. Det finns sålunda starka skäl för
en reform som både för hovrätternas och HD:s del medför ökade möjligheter
att avgöra mål på handlingarna. För hovrätternas del bör de
ökade möjligheterna till skriftligt förfarande endast gälla tvistemålen. I
fråga om brottmålen bör, som kommittén föreslagit, inte göras annan
ändring av gällande bestämmelser, än att de för hovrätt gällande reglerna
skall avse också HD.

En höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB är uppenbarligen
befogad redan med hänsyn till penningvärdeförändringen
sedan år 1954, då det nuvarande beloppet infördes. En ren anpassning
till penningvärdets utveckling skulle emellertid medföra att beloppet
höjdes till endast omkring 2 500 kronor. De undersökningar domstolskommittén
företagit är visserligen begränsade men visar att en höjning
av värdegränsen till 5 000 kronor skulle avsevärt öka utrymmet för
skriftligt avgörande i mål som rör endast pengar eller sådant som kan
uppskattas i pengar. På grund av det anförda bör värdegränsen inte
sättas under 5 000 kronor. Av praktiska skäl kan det vara lämpligt
att anknyta värdegränsen till basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 400 kronor. Jag föreslår
att värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB i princip
bestäms till det belopp som motsvarar basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring.

JuU 1971: 7

Under remissbehandlingen har anförts att skriftlig handläggning av
bagatellmålen borde göras beroende av initiativ från parterna. En sådan
ordning skulle emellertid enligt min mening kunna medföra, att
möjligheten inte kom till användning i avsedd utsträckning. Nuvarande
ordning bör därför behållas. Liksom nu bör sålunda huvudförhandling
kunna underlåtas även om en av parterna begärt förhandling.

Även om den nu föreslagna ändringen genomförs, kommer åtskilliga
mål, vilka ofta med fördel skulle kunna avgöras på handlingarna, att
lämnas utanför möjligheterna till skriftligt förfarande. Inte minst gäller
detta underhållsmålen. Genom att det i dem är fråga om periodiskt
återkommande betalningar under lång tid överskrids vanligen basbeloppet.
Domstolskommittén har föreslagit att huvudförhandling, oavsett
tvistef öremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda partei na
begär sådan förhandling, under förutsättning att den fullföljda talan
avser endast storleken av yrkat belopp och att tvist ej råder om de omständigheter
som ligger till grund för prövningen. En sådan bestämmelse
skulle få ett relativt begränsat tillämpningsområde. Kravet att de till
grund för prövningen liggande omständigheterna skall vara ostridiga
torde sålunda i allmänhet inte vara uppfyllt. Det finns därför enligt
min mening skäl att söka andra lösningar.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en mera allmän utvidgning
av möjligheterna till skriftligt förfarande i överrätt. Från flera håll
har därvid det av 1951 års rättegångskommitté framlagda förslaget ansetts
utgöra en lämplig lösning. Även enligt min mening finns det åtskilliga
skäl för en sådan ordning som den rättegångskommittén föreslagit.
Kostnaderna för den muntliga hovrättsprocessen är ofta avsevärda.
I dispositiva mål har parterna obegränsade möjligheter att själva
bestämma över tvisteföremålet och över hur en tvist mellan dem skall
slitas. Det framstår därför som rimligt att parterna ges större inflytande
på handläggningsformen i hovrätt. Det finns enligt min mening åtskilliga
mål som redan på förhand kan bedömas som lämpliga för att avgöras
på handlingarna, utan att det därför är fråga om mål där vadetalan
är uppenbart ogrundad eller om en ren rättstillämpningsfråga. Jag
syftar på mål där det i hovrätt inte sker någon bevisupptagning och där
bevisomedelbarheten alltså saknas. Vissa andra mål lämpar sig genom
sin art för skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningsmål. Givetvis
måste det beaktas att inte några skäl av mera allmän karaktär lägger hinder
i vägen för en sådan ordning. Jag tänker närmast på faran för att
grundprinciperna för överrättsförfarandet mera allmänt blir åsidosatta
och risken på längre sikt att en återgång sker till skriftligt förfarande.
Som jag tidigare har framhållit får dock riskerna för missbruk inte överdrivas.
En förutsättning för avgörande på handlingarna i dispositiva mål
enligt den ifrågasatta ordningen är emellertid att hovrätten finner det
uppenbart att huvudförhandling inte erfordras. I detta krav ligger en

JuU 1971:7

tillräcklig garanti mot att den skriftliga processformen missbrukas. På
grund av det anförda bör i 50 kap. RB tas in en regel av innebörd, att
dispositiva tvistemål på båda parternas begäran får avgöras på handlingarna,
om hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej fordras.

Som nämnts bör den föreslagna bestämmelsen avse endast dispositiva
tvistemål. Den kan antas få betydelse i exempelvis mål om underhållsskyldighet
mellan makar vid hem- eller äktenskapsskillnad. Mål
om underhåll till barn kan sägas inta en särställning med hänsyn till att
avtal om sådan underhållsskyldighet visserligen är bindande för den
underhållsskyldige men däremot enligt 7 kap. 7 § första stycket FB inte
för barnet. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva tvistemål
är emellertid i regel tillämpliga beträffande sådan underhållstalan (jfr.
lagrådets yttrande i prop. 1969: 124, s. 152). Den utvidgade möjligheten
till skriftlig handläggning av dispositiva mål bör med hänsyn härtill bli
tillämplig också på mål om underhåll till barn. En sådan ordning är
också önskvärd från den synpunkten att talan om underhåll till make
och barn ofta förekommer i samma rättegång.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i specialmotiveringen
bl. a. följande (avsnitt 3 i prop.).

Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring

Ändringarna i denna lag har behandlats i den allmänna motiveringen.
Genom en särskild övergångsbestämmelse medges att det enligt
lagen högsta tillåtna antalet justitieråd får överskridas till dess antalet
nedgått till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger
får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.

Lagrådet

Lagrådets yttrande i ärendet innehåller följande.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

50 kap. 25 §

Lagrådet:

Den föreslagna nya lydelsen av tredje stycket innebär en betydande
inskränkning av möjligheten för part att i hovrätt åberopa ny omständighet
eller nytt bevis. Till lydelsen överensstämmer stycket med den
bestämmelse i 55 kap. 13 § RB som gäller vid rättegången i HD. Så -

JuU 1971: 7

som departementschefen anfört bör emellertid ifrågavarande möjlighet
vara vidsträcktare i hovrätt, och det synes därför icke vara helt lämpligt
att regeln är likalydande för båda instanserna. Visserligen torde en
önskvärd, mindre restriktiv tillämpning av regeln i hovrätt följa därav,
att det oftare i andra än i tredje instans kan anses att part haft
giltig ursäkt att ej tidigare åberopa det nya processmaterialet.

Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas att, såsom departementschefen
anfört, part — oberoende av om han haft giltig ursäkt —
skall äga rätt att i indispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter
och nya bevis. Vad gäller dispositiva tvistemål kan såsom jämväl antytts
i remissprotokollet, fall förekomma då det med hänsyn till
rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande utgång får
anses orimligt att ny utredning avvisas. För att i dylikt fall medge
införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en
vidare tolkning än orden tillåter; det kan till och med sägas att det
blir svårare att medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen
är. I många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde,
måste det bliva vanskligt att bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt
att föra processen är ursäktligt eller icke.

Det synes även böra beaktas att om en parts möjlighet i ifrågavarande
hänseende kringskäres allt för mycket i hovrätt, detta kan föranleda
att parten i underrätten för att vara på den säkra sidan inför
processmaterial som senare visar sig onyttigt.

Även med beaktande av intresset att allt relevant processmaterial
förebringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda att förevarande
bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av
ny omständighet eller nytt bevis även då det av annan anledning än de
i förslaget angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid en sådan
omformulering av bestämmelsen synes det icke vara nödvändigt
att vid sidan av giltig ursäkt angiva att åberopandet icke kunnat ske
i underrätten.

Det är givet att tillämpning av kostnadssanktion jämlikt 18 kap. 6 §
RB lättare kan tillämpas mot part som utan giltig ursäkt framkommer
med nytt material i hovrätt än mot part som angives ha haft giltig
ursäkt.

Lagrådet förordar att första punkten i tredje stycket i paragrafen får
följande lydelse:

Part må i hovrätt till stöd för sin talan åberopa omständighet eller
bevis som ej tidigare förebragts endast om han gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten, eller om det på grund av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

Juli 1971: 7

54 kap. 10 §

F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet
Hesser:

Vi biträder den i lagstiftningsärendet allmänt uttalade uppfattningen,
att HD i princip bör ha ställning av prejudikatinstans och att
frågan huruvida förutsättningar finns för prövning i HD bör avgöras
genom särskild tillståndsprövning inom HD. Vi ansluter oss även väsentligen
till den utformning av fullföljdsreglerna som nu förordas.
Det synes sålunda ändamålsenligt att under särskilda punkter upptaga
dels en bestämmelse om prejudikatdispens, dels en bestämmelse om
dispens i resningsfall och vissa andra jämförbara undantagssituationer.

Vad angår sistnämnda bestämmelse synes emellertid viss komplettering
vara att förorda. Enligt förslaget skall dispens kunna meddelas
om det föreligger synnerliga skäl för prövning, såsom att grund för
resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i
hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Stadgandet innebär att prövningstillstånd må meddelas endast om synnerliga
skäl till prövning föreligger, varvid de särskilt angivna fallen
utgör exempel på här avsedda situationer. Avsikten är alltså att dispens
skall kunna ges även i andra än de fall som särskilt angivits; exemplen
skall dock vara vägledande så att dispens endast kan ges i fall som är
av samma eller liknande typ som dessa. Att t. ex. ett mål rör synnerligen
betydande värden eller en synnerligen sträng straffpåföljd skall
icke i och för sig föranleda att dispens meddelas. Som exempel på
extraordinära situationer som omfattas av stadgandet nämnes i departementschefens
anförande fall då hovrättens avgörande uppenbart
strider mot lagtolkning eller rättsgrundsats som är klart och entydigt
fastlagd genom tidigare praxis samt fall då ett stort antal liknande mål
samtidigt fullföljs till HD men prejudikatintresset endast motiverar att
ett eller några få ges dispens. Det första fallet synes, också med den
begränsande tolkning av stadgandet som här angivits, omfattas av detta,
vare sig man anser att en uppenbar avvikelse från klar praxis är att
likställa med resningsfall eller bedömer en sådan avvikelse som ett
grovt förbiseende från hovrättens sida. Det andra fallet — att flera
likartade mål samtidigt fullföljts till HD — synes däremot icke kunna
föras in under stadgandet sådant det utformats. I och för sig föreligger
dock anledning att medge möjlighet till dispens även i detta fall;
det vore otillfredsställande om HD skulle behöva samtidigt meddela
motstridiga dispensbeslut i identiska eller nästan identiska fall. Möjlighet
till dispens i här avsedda situationer bör alltså ges genom ett särskilt
stadgande. I samband härmed kan övervägas om möjlighet till
dispens borde ges även i det närliggande fallet att efter tillkomsten av
ett prejudikat talan till HD fullföljs i ett därmed likartat mål som med

JuU 1971: 7

annan utgång avgjorts av hovrätt. Om hovrättens avgörande skett mer
/lier mindre samtidigt med prejudikatet talar onekligen vissa skäl härför
men skälen försvagas ju längre tid som förflutit efter prejudikatet.
Svårigheten att här göra en rimlig gränsdragning synes föranleda att
hithörande fall icke medtages. I enlighet med det anförda förordas att
i paragrafen, lämpligen såsom andra stycke, införes en bestämmelse av
följande lydelse: Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera
likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande, må prövningstillstånd
meddelas även i övriga mål.

Justitierådet Bernhard:

Såsom departementschefen anfört i remissprotokollet är HD:s viktigaste
uppgift att främja enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen.
Såsom den första och viktigaste grunden för meddelande av
prövningstillstånd har därför i förevarande paragraf under punkten 1
upptagits att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan
prövas av HD. Den föreslagna formuleringen innebär en utvidgning
i förhållande till gällande rätt av möjligheterna till prejudikatdispens.
Härigenom tillgodoses önskemålet att i framtiden få tillgång till ett
rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Enligt uttalande av departementschefen
i remissprotokollet är det avsett att HD skall fullgöra
uppgiften att främja enhetligheten i rättstillämpningen uteslutande genom
prejudikatbildning. Utrymmet för meddelande av prövningstillstånd
när det icke är påkallat av prejudikatskäl har också i den föreslagna
lagtexten begränsats till resnings- och domvillofallen och med
dem jämförbara, mycket sällsynta situationer.

Såsom HD:s ledamöter anfört i sitt remissyttrande över kommitténs
förslag kan önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen icke säkerställas
enbart genom prejudikatbildning. Det krävs att domstolen dessutom
ges möjligheter att korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande
praxis i syfte att ge denna praxis stadga och trygga prejudikatens efterföljd.
I många fall av sådana avvikelser kan det finnas vara av vikt för
ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD, och prejudikatdispens
kan då meddelas. I vissa fall, såsom när avgörandet är uppenbart
rättsstridigt, kan likheten med resnings- och domvillofallen vara
så påtaglig att dispens skulle kunna meddelas enligt punkt 2 i förslaget.
Emellertid kan även i andra fall av avvikelse från praxis omständigheterna
vara sådana att intresset av enhetlighet i rättstillämpningen
och rättvisehänsyn med styrka talar för att fullföljd talan får prövas
av HD.

I paragrafen anges under punkt 2 de fall av undantagsnatur i vilka
dispens skall kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset. Såsom
ytterligare exempel på sådana fall nämnes i remissprotokollet den situationen
att ett stort antal likartade mål samtidigt fullföljts till HD

4 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 7

JuU 1971: 7

men prejudikatintresset motiverar prövningstillstånd endast i ett eller
några få av målen. Enligt departementschefen talar starka rättvisekrav
för att, om prejudikatdispens leder till ändring, samtliga avgöranden
kan ändras av HD. I själva verket föreligger här ett fall som till sin
art skiljer sig från de typfall som upptagits i förslagets punkt 2. Det
torde vara hänsynen till den enskildes anspråk på rättvisa och likabehandling
som föranlett att dispens enligt förslaget skall kunna meddelas
för prövning av talan i den angivna situationen. Dessa hänsyn bör
kunna leda till samma bedömning i det närliggande fallet att efter tillkomsten
av ett prejudikat talan till HD fullföljes i ett därmed likartat
mål som med annan utgång avgjorts i hovrätt — och detta oavsett om
avgörandet skett före eller efter prejudikatets tillkomst. Även i övrigt
kan tänkas fall i vilka prövningstillstånd bör kunna medges ehuru situationen
ej är jämförlig med dem som avses med de i punkt 2 angivna
exemplen. Ett sådant fall är att fullföljd talan medges av motparten.
Särskilt i brottmål synes det otillfredsställande att åklagares talan skall
upptagas av HD utan föregående tillståndsprövning men av tilltalad
fullföljd talan icke får prövas ens om den medges av åklagaren, såvida
icke prejudikatintresse föreligger eller resningsgrund eller därmed jämförligt
skäl kan åberopas. Ett annat fall är det av kommittén anmärkta
att prövningen har sådan betydelse utöver det föreliggande målet att
prövningstillstånd med anledning härav är motiverat. I sådana fall föreligger
visserligen oftast ett prejudikatintresse, men om så undantagsvis
icke skulle vara fallet kan omständigheterna likväl vara sådana att det
framstår som angeläget att talan får prövas av HD. Om prövningstillstånd
meddelats ena parten i ett mål kan det ibland framstå som angeläget
att även motparten beviljas dispens. Över huvud taget bör
reglerna om prövningstillstånd vara så utformade att de icke innefattar
hinder för HD att i särskilda fall av undantagsnatur upptaga fullföljd
talan till prövning när starka rättvisekrav talar härför eller när
det framstår som angeläget med hänsyn till den särskilda vikten — för
den enskilde eller för det allmänna — av de intressen som beröres av
målets utgång.

För att öppna möjlighet till prövningstillstånd även i de fall som angivits
i det föregående synes paragrafen såvitt angår punkt 2 böra ges
en avfattning som innefattar en något mindre snäv begränsning. Det
förordas sålunda att paragrafen jämkas på sådant sätt att prövningstillstånd
kan meddelas — förutom i prejudikatfallen enligt punkt 1 —
om grund för resning föreligger, om domvilla förekommit eller målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag eller om eljest synnerliga skäl föreligger att målet prövas av HD.

Juli 1971: 7

Förslaget till lag om ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring

Lagrådet:

Innebörden av sista punkten av övergångsbestämmelserna synes vara,
att så länge justitierådens antal inte till följd av inträffade ledigheter
ännu nedgått till tjugotvå, ledamotsantalet fortlöpande kan förbli vid
ett högre antal genom att nya ledamöter utses om särskilda skäl därför
anses föreligga. Åtminstone formellt skulle antalet ledamöter i HD sålunda
under lång tid kunna förbli obestämt.

Det synes också anmärkningsvärt att, om antalet ledamöter opåräknat
nedgår till tjugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger,
en ökning av antalet är utesluten.

Lagrådet förordar att bestämmelsen får utgå. Om förhållandena skulle
visa sig nödvändiggöra en permanent eller tillfällig ökning av antalet
ledamöter i HD torde detta böra föranleda en lagändring eller ny lag
om tillfällig ökning av ledamotsantalet.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets ovan återgivna yttrande anförde departementschefen
följande.

Lagrådet har förordat att bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket
görs mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt
bevis inte bara då parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten
utan också när det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas. Vad lagrådet har anfört till stöd
för ändringen överensstämmer i sak med vad jag uttalat i remissprotokollet
angående bestämmelsens tillämpning. Jag kan sålunda biträda lagrådets
förslag i denna del.

När det gäller bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta domstolen
har lagrådets majoritet i sak anslutit sig till den utformning som
förordas i det remitterade förslaget men föreslagit en uttrycklig bestämmelse
att, om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade
mål som samtidigt föreligger till bedömande, prövningstillstånd får meddelas
även i övriga mål.

Juli 1971: 7

Förslaget att en uttrycklig bestämmelse ges för det fallet att prövningstillstånd
meddelas i ett av två eller flera samtidigt föreliggande likartade
mål innebär ingen ändring i sak av det remitterade förslaget.

Beträffande övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring
i lagen (1946: 879) om högsta domstolen sammansättning och tjänstgöring
har lagrådet anfört bl. a. att antalet ledamöter i högsta domstolen
enligt denna bestämmelse under lång tid skulle kunna förbli obestämt.
Lagrådet har också funnit det anmärkningsvärt att, om antalet
ledamöter opåräknat nedgår till tjugotvå medan behov av flera ledamöter
ännu föreligger, en ökning av antalet är utesluten.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vill jag framhålla
följande. Det är inte möjligt att nu med någon säkerhet bedöma i
vilken utsträckning de nya fullföljdsreglema kommer att minska högsta
domstolens arbetsbörda. Även om man bör räkna med att reformen ger
möjlighet att på sikt väsentligt nedbringa antalet ledamöter i domstolen,
finns därför anledning att nu iaktta försiktighet. Jag har stannat för att
föreslå att antalet ledamöter inte skall få överstiga tjugotvå. En sådan
regel framtvingar en endast mycket måttlig begränsning av domstolens
storlek men ger å andra sidan möjlighet att utan lagändring nedbringa
antalet ledamöter ytterligare, om erfarenheterna av reformen skulle
motivera det. Svårigheterna att bedöma reformens effekt är särskilt
stora såvitt avser den första tiden, eftersom det kan dröja viss tid innan
frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd går ned. Redan den
självklara regeln att antalet ledamöter nedbringas endast genom naturlig
avgång från domstolen ger visserligen en ökad kapacitet under en
övergångstid. Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. I det
remitterade förslaget har därför upptagits en ytterligare bestämmelse
som ger möjlighet att utse nya ledamöter i domstolen även under denna
övergångstid, om särskilda skäl föreligger. Har antalet tillåtits nedgå till
tjugotvå, bör dock denna möjlighet ej längre föreligga. På grund av det
anförda finner jag ej skäl att frångå det remitterade förslaget i denna
del.

Vid sidan av de nu föreslagna ändringarna bör göras vissa redaktionella
ändringar.

Motionerna

Motionen 1971:1243

I motionen 1971: 1243 hemställes att riksdagen beslutar ”1. att rättegångsbalkens
54 kap. 10 § första stycket punkt 2 skall ha följande
lydelse: ’Om grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller
om en tilltalad som frikänts i underrätt, fällts till ansvar i hovrätten och

JuU 1971: 7

saken synes böra prövas i högsta domstolen eller om eljest särskilda skäl
föreligger till sådan prövning’, samt 2. att rättegångsbalkens 50 kap. 25 §
tredje stycket första meningen skall ha följande lydelse: 'Part som i hovrätten
till stöd för sin talan åberopar omständighet eller bevis, som ej
tidigare förebragts, skall ersätta motparten de kostnader som härigenom
vållas denne, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, om parten visar giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten.’ ”

Motionären förklarar att han inget har att erinra mot strävandet att
i ökad grad markera HD:s prejudikatbildande uppgift men finner det
kunna leda till otillfredsställande resultat i enskilda fall om möjligheten
till ändringsdispens helt slopas. Motionären förordar en sådan lösning
att å ena sidan det ökade behovet av prejudikat från HD tillgodoses men
å andra sidan HD får ta upp ett mål till prövning oberoende av prejudikatintressen,
om det verkligen finns starka skäl att göra detta av hänsyn
till den enskilde partens rättssäkerhet.

I sin kritik mot Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende anför motionären
bl. a. vidare:

Om en tilltalad i brottmål t. ex. blivit frikänd i underrätten men fälld
i hovrätten måste han kunna påvisa att hans mål har prejudikatintresse
för att få det prövat av högsta domstolen. Om så inte är fallet, står hovrättens
fällande dom fast, även om högsta domstolen vid sin prövning av
ansökningen om fullfölj dstillstånd skulle bedöma saken så att en prövning
i sak i högsta domstolen sannolikt skulle resultera i en friande dom.
En sådan situation anser jag vara minst sagt otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Detsamma gäller mer eller mindre om underrätt
och hovrätt på annat sätt gjort mycket olika bedömningar eller om t. ex.
flera skiljaktiga meningar förelegat i domstolarna. Det kan påpekas att
ingen inskränkning föreslås i riksåklagarens, justitiekanslerns eller justitieombudsmännens
rätt att fullfölja talan, t. ex. mot en friande hovrättsdom.

Till närmare utveckling av det i motionen framförda förslaget angående
regleringen av fullföljd till HD fortsätter motionären:

Enligt den föreslagna lydelsen av rättegångsbalkens 54 kap. 10 §
första stycket punkt 2 förutsätts som tidigare nämnts att ”synnerliga
skäl” skall föreligga för prövning i högsta domstolen. Detta uttryck brukar
inom domstolarna tolkas så att det skall vara frågan om till antalet
starkt begränsade undantagsfall. Om uttrycket ändras till ”särskilda
skäl” kan man räkna med att domstolarna tolkar detta så att prövning
kan meddelas i något större omfattning. Samtidigt innebär det en betydligt
större restriktivitet än nuvarande lagtexts uttryck att ”skäl förekommer
för målets prövning”. Man skulle alltså få en begränsning av
den nuvarande möjligheten till ändringsdispens utan att högsta domstolen
behöver avvisa prövning där den enskildes rättssäkerhet påkallar en
sådan. Önskvärt är enligt min mening att riksdagen samtidigt uttalar
att man främst avser sådana fall som jag nyss nämnt. I övrigt anser jag
att man kan överlämna den närmare gränsdragningen, huruvida ”sär -

JuU 1971: 7

skilda skäl” föreligger eller inte, till högsta domstolens praxis. — En
extra fördel med den föreslagna något vidgade möjligheten för högsta
domstolen att meddela prövningstillstånd synes mig vara att högsta domstolen
slipper den press att tänja ut prejudikatbegreppet, som den i propositionen
föreslagna gränsdragningen i vissa fall kan tänkas innebära.

I fråga om förebringandet av nya omständigheter och bevis i hovrätt
delar motionären departementschefens uppfattning att det är angeläget
att allt relevant processmaterial förebringas redan i underrätten
men anser att den i propositionen upptagna regleringen i ämnet ibland
skulle kunna leda till materiellt felaktiga avgöranden i hovrätt. För att
undvika sådana konsekvenser bör man därför enligt motionären med
andra medel än avvisande av bevis i hovrätten söka åstadkomma att
det relevanta processmaterialet förebringas redan i underrätten.

Motionären anför härtill vidare:

En lösning kan vara att kombinera reglerna i 50 kap. 25 § rättegångsbalken
om begränsning i rätten att åberopa nytt material i hovrätten
med påföljden i 18 kap. 6 § samma balk vid försumlig processföring.
Detta skulle innebära att det nya materialet inte avvisas av hovrätten —
eventuellt bör det såsom nu kunna leda till att målet återförvisas till
underrätten för ny behandling — men den part som kommer med materialet
i hovrätten skulle i princip få betala de ökade kostnader som
han härigenom orsakar sin motpart, även om han vinner målet. En sådan
ekonomisk sanktion skulle sannolikt i mycket hög grad begränsa åberopandet
av nytt material i hovrätten utan att behöva leda till materiellt
oriktiga domar där.

Enligt min mening bör alltså 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken
få det innehållet, att part som i hovrätten till stöd för sin talan
åberopar omständigheter eller bevis, som ej tidigare förebragts, skall
oberoende av målets utgång ersätta motparten de ökade rättegångskostnader
han därigenom vållar motparten. Denna regel bör dock inte gälla
om parten visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten
eller beviset vid underrätten.

Motionen 1971:1270

Även i motionen 1971: 1270 upptages frågan om avgränsningen av
rätten att fullfölja talan till HD. Motionärerna yrkar ”dels att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 45 för sin del med godtagande
av förslaget i övrigt måtte besluta att till 10 §, 54 kap. i lag om
ändring i rättegångsbalken skall fogas stadgande av innebörd att prövningstillstånd
må meddelas a) när med ändring av underrätts dom fällande
sådan föreligger i hovrätt; b) när skiljaktiga meningar förelegat i
hovrätt; dels att vederbörande utskott måtte utarbeta lagtext som tillgodoser
de i motionen framlagda synpunkterna”.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna huvudsakligen följande:

Kraven på en rättsordning som garanterar den enskilde medborgarens
oinskränkta rätt att få sin sak objektivt och uttömmande prövad är djupt
rotade i svensk rättstradition. Det är redan av detta skäl mindre lämpligt

JuU 1971: 7

att — såsom föreslås i det nu förevarande regeringsförslaget — beskära
och inskränka menige mans rätt att fullfölja talan till högsta domstolen.
Detta skulle otvivelaktigt i vida kretsar komma att uppfattas som om
möjligheterna att vinna rättvisa minskats; även om en sådan mening vore
felaktig måste det för rättssamhället vara angeläget att tillse att den
inte kommer i omlopp. Principiellt förhåller det sig givetvis så att
ju grundligare och allsidigare en rättssak granskas och prövas desto
bättre för rättssäkerheten och för allmänhetens förtroende för rättsordningen.
Talans prövning i tre instanser är ur denna synpunkt självfallet
att föredraga framför en inskränkning till två. Vi kan av detta
skäl inte ansluta oss till propositionens förslag i vad det avser en stark
reducering av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen.

Grundtanken i regeringsförslaget är att högsta domstolen huvudsakligen
skall bli prejudikatinstans under det att prövning av huruvida
underrätts domslut är objektivt korrekt inte längre skall ske. Detta kan
enligt vår mening leda till direkt stötande konsekvenser. Högsta domstolen
skulle sålunda till prövning uppta ett mål där prejudikatintresse
förefinns även om den finner att hovrättens domslut är riktigt och bör
fastställas. Däremot skulle prövning icke kunna komma till stånd om
prejudikatintresse saknas, och detta även om det är uppenbart att
hovrättens domslut inte framstår som otvetydigt korrekt. Ett dylikt
system torde stå i dålig samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Vi anser att möjligheten att erhålla ändringsdispens, inte på sätt
regeringsförslaget skulle innebära, må elimineras. Möjligheten bör bibehållas
i de fall där en person som frikänts i underrätt fällts till ansvar i
hovrätt. Vi finner det ytterst angeläget utifrån de principiella synpunkter
vi ovan anlagt, att ett sådant mål alltid skall kunna komma i åtnjutande
av ändringsdispens. Detsamma bör gälla när hovrättens dom — liksom
underrättens — är fällande men skiljaktiga meningar förelegat i hovrätten.

För de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.

Utskottet

Som ett led i det pågående reformarbetet rörande det allmänna domstolsväsendet
framlägges i propositionen förslag till ändringar avseende
bl. a. överrättsprocessen, särskilt reglerna för fullföljd av talan till högsta
domstolen (HD).

Rätten att fullfölja talan från hovrätt till HD föreslås bli avsevärt
begränsad så att HD i princip skall få ställning av prejudikatinstans.
Liksom hittills skall fordras tillstånd (dispens) av HD för att talan mot
ett avgörande av hovrätt i mål eller ärende, som anhängiggjorts vid underrätt,
skall kunna komma under HD:s prövning.

Huvudsyftet med de ny fullfölj dsreglerna är att åstadkomma en ordning
där HD:s arbete med prövningstillstånd kan nedbringas till förmån
för den prejudikatbildande verksamheten. Som en konsekvens härav
föreslås att antalet ledamöter i HD successivt minskas från nuvarande
högst 27 till högst 22.

JuU 1971:7

Vidare föreslås att den nuvarande skyldigheten att vid fullföljd till
HD nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
avskaffas samt att rätten till fullföljd icke längre skall
vara beroende av värdet av vad parten tappat i hovrätten eller av den
påföljd han ådömts.

Förslaget ger även ökade möjligheter för hovrätt och HD att avgöra
mål på handlingarna. I bl. a. fordringsmål blir detta fallet om båda parter
begär det och domstolen anser uppenbart att huvudförhandling inte
behövs.

I propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträffande
förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda vidgas möjligheterna att
meddela mellandom, och skärpta regler införes i fråga om åberopande
av nya omständigheter och ny bevisning i hovrätt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

I anledning av propositionen har väckts motionerna 1971: 1243 och
1971: 1270. Båda motionerna behandlar den föreslagna inskränkningen
i rätten att fullfölja talan till HD. Motionen 1971: 1243 tar därjämte upp
reglerna om rätten att åberopa nytt processmaterial i hovrätt.

Innebörden av gällande regler angående rätten att fullfölja talan till
HD är att omprövning i HD får ske när en sådan prövning är påkallad
av hänsyn till prejudikatintresset (prejudikatdispens) eller när en prövning
i HD skulle ha synnerlig betydelse utanför det aktuella målet (intressedispens).
Vidare skall överprövning i HD ske om det vid en förhandsbedömning
befinnes att det förekommer anledning till ändring av
hovrättens domslut (ändringsdispens) eller om det i övrigt med hänsyn
till omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (allmän
dispens). Propositionens förslag innebär att möjligheterna till ändringsdispens,
intressedispens och allmän dispens i princip avskaffas. Vid sidan
av prejudikatfallen skall talan dock få fullföljas när det finns synnerliga
skäl att talan prövas av HD, såsom att resning skulle kunna beviljas
om domen vunnit laga kraft eller att domen då skulle kunna undanröjas
på grund av domvilla eller att utgången i hovrätten uppenbart
beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

I motionen 1971: 1243 framställes, främst från rättssäkerhetssynpunkter,
önskemål om en något vidare möjlighet till prövningstillstånd
vid sidan av prejudikatdispens än vad propositionen innehåller. Motionären
har ingen erinran mot den föreslagna utformningen av regeln om
prejudikatdispens men betecknar det som otillfredsställande att en tilltalad,
som blivit frikänd i underrätten men fälld i hovrätten, måste påvisa
att målet har prejudikatintresse för att få det prövat av HD, även om
omständigheterna i målet är sådana att en prövning i sak sannolikt skulle
resultera i en friande dom. Enligt motionären bör prövningstillstånd också
kunna meddelas i mål, där underdomstolarna dömt olika eller om
skiljaktiga meningar förelegat i domstolarna. Motionären föreslår där -

JuU 1971: 7

för att uttrycket ”synnerliga skäl” såsom villkor för prövningstillstånd
ändras till ”särskilda skäl” samt att det ifrågavarande lagrummet, 54
kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken, ges den lydelsen att prövningstillstånd
må meddelas ”om grund för resning föreligger eller domvilla
förekommit eller om en tilltalad, som frikänts i underrätt, fällts
till ansvar i hovrätten och saken synes böra prövas i högsta domstolen
eller om eljest särskilda skäl föreligger till sådan prövning”. I motionen
1971: 1270 anföres i huvudsak enahanda synpunkter till stöd för ett yrkande
att 54 kap. 10 § rättegångsbalken skall kompletteras med ett
stadgande av innebörd att prövningstillstånd må meddelas dels när, med
ändring av underrättens avgörande, fällande dom föreligger i hovrätten,
dels när skiljaktiga meningar förelegat i hovrätt.

Utskottet ansluter sig till den i lagstiftningsärendet allmänt omfattade
meningen att HD i princip bör ha ställning av prejudikatinstans. Beträffande
frågan i vilken utsträckning det bör finnas möjligheter till
dispens vid sidan av prejudikatdispensen, varom skilda meningar yppats,
vill utskottet anföra följande. Fullgörandet av HD:s viktigaste uppgift
— att vårda rättsenhetligheten — bör som departementschefen uttalat
ske uteslutande genom prejudikatbildning. Denna verksamhet försvåras
av det stora antal ansökningar om prövningstillstånd som de nuvarande
dispensgrunderna lett till; prövningen av dessa ansökningar kräver hälften
av domstolens tid. Det bör också beaktas att fullföljd till HD leder
till ändring i endast obetydlig utsträckning. Mot denna bakgrund framstår
det enligt utskottets mening som angeläget att regleringen av frågan
om prövningstillstånd, då prejudikatintresse inte föreligger, ges en sådan
utformning att antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att
nedgå väsentligt. Utskottet anser därför att utrymmet för prövningstillstånd
vid sidan av prejudikatdispensen bör vara mycket begränsat.

Vad gäller den närmare utformningen av reglerna härom innebär
propositionens förslag att dispens skall kunna meddelas om det föreligger
synnerliga skäl till prövning av HD. Som exempel på sådana
skäl uppräknas i den föreslagna lagtexten de fall att grund för resning
föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Den omständigheten att resningsgrund anges som ett skäl för prövningstillstånd
förtjänar med hänsyn till innehållet i motionerna enligt
utskottets mening särskild uppmärksamhet. Bland resningsgrunderna
ingår de praktiskt betydelsefulla fallen att i målet åberopas nytt processmaterial,
vars förebringande sannolikt skulle ha lett till annan utgång.

I brottmål kan resning till den tilltalades förmån också beviljas om,
med hänsyn till de nya omständigheter och bevis som åberopas och vad
i övrigt förekommer, synnerliga skäl föreligger att frågan huruvida den
tilltalade förövat brottet prövas ånyo. Resning kan alltså i brottmål
komma till stånd redan då det nya materialet är ägnat att framkalla

JuU 1971: 7

tvivelsmål om den tilltalades skuld, oberoende av sannolikheten av en
annan utgång. Vid införandet av denna grund för resning till den tilltalades
förmån framhölls bl. a. att vid bedömandet av resningsfrågan
även bör beaktas ett sådant förhållande som att i de domstolar,
där målet behandlats, betydande meningsskiljaktigheter förelegat. Med
hänsyn till den föreslagna lagtextens avfattning kommer den innebörd
som resningsgrunderna sålunda har att bli vägledande också vid
avgörande av frågor om beviljande av prövningstillstånd. Härutöver
bör nämnas att, som departementschefen närmare utvecklat, det vid
sidan av de fall som anges i den föreslagna lagtexten också kan finnas
andra undantagssituationer, där skälen att tillåta sakprövning i HD kan
anses vara lika starka. Kungl. Maj:ts förslag innefattar sålunda möjlighet
till meddelande av prövningstillstånd i sådan omfattning att motionärernas
önskemål får anses vara i viss utsträckning tillgodosedda. Ett
medgivande av möjligheter till prövningstillstånd härutöver skulle enligt
utskottets mening äventyra huvudsyftet med reformen. Från utgångspunkten
att söka nedbringa HD:s arbete med prövningstillstånd
till förmån för den prejudikatbildande verksamheten har utskottet således
ingen erinran mot förslaget. Även vid beaktande av de krav som
måste uppställas i rättssäkerhetens intresse finner utskottet att bestämmelsen
rörande prövningstillstånd givits en utformning, som får anses
godtagbar med nuvarande rättegångsordning och organisation av tingsrätterna
och hovrätterna. Härvidlag vill utskottet dock understryka att
förslagets genomförande medför att hovrätt kommer att döma som sista
instans i väsentligt större omfattning än för närvarande, vilket föranleder
att alla möjligheter måste tas till vara att stärka hovrätternas sammansättning
och funktion samtidigt som de betydelsefulla kraven på kvalificerad
domarutbildning tillgodoses.

I enlighet med det anförda biträder utskottets propositionens förslag
rörande utformningen av reglerna om prövningstillstånd vid fullföljd av
talan till HD samt avstyrker bifall till motionsyrkandena i denna del.

Vad härefter gäller rätten att i hovrätt åberopa nya omständigheter
och bevis får i tvistemål f. n. sådant åberopande inte ske, om parten
kunnat åberopa omständigheterna eller beviset redan i underrätten och
det kan antas att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov
vårdslöshet. Enligt Kungl. Maj:ts förslag får part i hovrätt åberopa nytt
processmaterial endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten
eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas. Liksom enligt
gällande rätt skall i detta hänseende någon begränsning inte förekomma
i brottmål. Någon begränsning bör i allmänhet inte heller förekomma
i äktenskapsmål, faderskapsmål eller andra indispositiva mål. I
motionen 1971: 1243 anföres att den föreslagna lagändringen ibland
skulle kunna leda till materiellt felaktiga avgöranden genom att nytt re -

JuU 1971: 7

levant processmaterial inte får införas. Motionären anser därför att man
med andra medel än avvisande av bevis i hovrätten bör söka åstadkomma
att allt processmaterial förebringas redan i underrätten. I detta syfte
föreslås en ekonomisk sanktion vid försumlig processföring innebärande
att part, som utan giltig ursäkt kommer med nytt material i hovrätten, i
princip får betala de ökade kostnader som han därigenom orsakar sin
motpart.

Med hänsyn till att hovrätternas ställning som slutinstans kommer
att bli alltmer markerad genom införandet av de nya reglerna om prövningstillstånd
framstår det enligt utskottets mening som mer angeläget
än hittills att överprövningen i hovrätt sker på material som redan en
gång prövats i första instans. Den i propositionen föreslagna regleringen,
som innebär att nytt processmaterial i hovrätten skall kunna avvisas
i ökad omfattning, är avsedd att främja en sådan ordning. Enligt
motionärens mening synes den föreslagna ändringen ibland kunna leda
till materiellt felaktiga avgöranden. Farhågorna härför är dock enligt
utskottets mening överdrivna. Värdet av den föreslagna bestämmelsen
synes till icke ringa del ligga i att redan det faktum att avvisning
av processmaterial kan komma i fråga innebär en allvarlig tankeställare
för parten. Bestämmelsen kan därför som departementschefen
framhåller antagas bli tillämpad restriktivt. Stöd för ett sådant antagande
utgör också föreskrifterna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken om
skyldighet för part att ersätta motparten de rättegångskostnader som
han åsamkar denne genom illojal eller försumlig processföring. Även
en i propositionen föreslagen bestämmelse om aktiv processledning
från rättens sida vid förberedelse i tvistemål (42 kap. 8 § andra
stycket rättegångsbalken) talar för att bestämmelsen inte kommer att
behöva tillämpas annat än i begränsad omfattning. Det anförda ger
också vid handen att erforderliga medel kommer att stå domstolarna
till buds för att motverka ett otillbörligt eller eljest olämpligt åberopande
av processmaterial först i hovrätt utan att den av motionären
föreslagna regleringen behöver tillgripas. På väsentligen dessa skäl anser
utskottet att propositionens förslag i hithörande delar bör bifallas
och det här behandlade yrkandet i motionen 1971: 1243 avslås.

I övrigt har propositionen inte givit utskottet anledning till särskilt
uttalande.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med avslag på motionen 1971: 1243, såvitt gäller reglerna om
prövningstillstånd, och motionen 1971: 1270 antager 54 kap.
10 § i det genom propositionen 1971: 45 framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken,

2. med avslag på motionen 1971: 1243 i övrigt antager 50 kap.
25 § tredje stycket i samma förslag,

JuU 1971: 7

3. antager förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken i övrigt,

4. antager övriga genom propositionen framlagda lagförslag.

Stockholm den 6 maj 1971
På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson
i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru
Hjelm-Wallén (s), fru Bergander (s), herrar Fransson (c) och Alf Pettersson
i Malmö (s).

Reservation

av herrar Ernulf och Westberg i Ljusdal (båda fp), vilka ansett

dels att utskottets betänkande fr. o. m. orden ”Den omständigheten”
på s. 53 bort ersättas med text av följande lydelse.

Den omständigheten (= utskottet) lika starka.

Kungl. Majrts förslag innefattar sålunda möjlighet till meddelande av
prövningstillstånd i icke få av de fall då nya omständigheter eller bevis
åberopas och i vissa av de fall då betydande meningsskilj aktigheter
förelegat i domstolarna. Emellertid finner utskottet det otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt att från möjlighet till prövning i HD
utesluta sådana fall, där nya omständigheter eller bevis inte kan anföras
men omständigheterna i målet ändå är sådana att en prövning i
sak sannolikt skulle resultera i en friande dom. Enligt utskottets mening
bör därför HD få ta upp ett mål till prövning oberoende av prejudikatintressen,
om det verkligen finns starka skäl att göra detta av
hänsyn till den enskilde partens rättssäkerhet. Det är självklart att sådana
skäl inte sällan föreligger i mål där starka meningsskiljaktigheter
förekommit i hovrätt. Med hänsyn till det anförda finner utskottet att
54 kap. 10 § första stycket 2 bör ges den lydelse som föreslagits i motionen
1971: 1243. Härigenom får även yrkandet i motionen 1971: 1270
i allt väsentligt anses vara tillgodosett. Vid beaktande av de krav som
måste uppställas i rättssäkerhetens intresse finner utskottet att bestämmelsen
rörande prövningstillstånd genom utskottets jämkning ges en
utformning, som får anses godtagbar med nuvarande rättegångsordning
och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Härvidlag vill
(= utskottet) domarutbildning tillgodoses.

Vad härefter (= utskottet) sin motpart.

JuU 1971: 7

Med hänsyn (= utskottet) felaktiga avgöranden.

Utskottet delar denna uppfattning och anser att man med andra medel
än avvisande av nytt processmaterial i hovrätten bör söka åstadkomma
att allt relevant material införes i målet redan i underrätten
och därigenom också minska risken för materiellt oriktiga avgöranden.
I enlighet härmed förordar utskottet den av motionären föreslagna lösningen
med en ekonomisk sanktion mot illojal eller försumlig processföring
av nu ifrågavarande slag. På grund härav bör lagrummet, 50
kap. 25 § tredje stycket första punkten, få den lydelse som föreslagits
i motionen 1971: 1243.

I övrigt (= utskottet) särskilt uttalande.

dels att utskottet under 1. och 2. bort hemställa
att riksdagen

1. med förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat skick antaga
54 kap. 10 § i det genom förevarande proposition, 1971: 45,
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken för
sin del — med bifall till motionen 1971: 1243 såvitt nu är i
fråga och i anledning av motionen 1971: 1270 — antager lagrummet
med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
utskottets förslag betecknade lydelse.

Kungl. Majtts förslag Utskottets förslag

54 KAP.

10 §

Prövningstillstånd må meddelas Prövningstillstånd må meddelas
allenast allenast

1. om det är av vikt för ledning 1. om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan pröav rättstillämpningen att talan prövas
av högsta domstolen; eller vas av högsta domstolen; eller

2. om det föreligger synnerliga 2. om grund för resning föreligskäl
till sådan prövning, såsom att ger eller domvilla förekommit el grund

för resning föreligger eller ler om en tilltalad, som frikänts i

domvilla förekommit eller att måunderrätt, fällts till ansvar i hov lets

utgång i hovrätten uppenbarrätten och saken synes böra prövas

ligen beror på grovt förbiseende eli högsta domstolen eller om eljest

ler grovt misstag. särskilda skäl föreligger till sådan

prövning.

2. med förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat skick antaga
50 kap. 25 § tredje stycket i samma förslag för sin del —
med bifall till motionen 1971: 1243 i övrigt — antager lagrummet
med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
utskottets förslag betecknade lydelse.

JuU 1971: 7

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

50 KAP.

25 §

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan
återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av underrät -

tens dom än den som uppgivits i

Part må i hovrätten till stöd för
sin talan åberopa omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts,
endast om han gör sannolikt,
att han haft giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa omständigheten
eller beviset vid underrätten,
eller om det av annan
särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas.
Framställes först i hovrätten
yrkande om kvittning, må det
avvisas, om det ej utan olägenhet
kan prövas i målet.

vadeinlagan.

Part som i hovrätten till stöd för
sin talan åberopar omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts,
skall ersätta motparten de
kostnader som härigenom vållas
denne, huru rättegångskostnaden i
övrigt än skall bäras. Vad nu sagts
skall dock ej gälla, om parten visar
giltig ursäkt för sin underlåtenhet
att åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten. Framställes
först i hovrätten yrkande om
kvittning, må det avvisas, om det
ej utan olägenhet kan prövas i
målet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710027