Justitieutskottets betänkande nr 6 år 1971

JuU 1971:6

Nr 6

Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner
angående tillsättandet av en kriminalpolitisk beredning m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1971:330 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas — i de delar,
punkterna 9 a) och 9 b), som behandlas i detta betänkande — att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om översyn av d e 1 s straffsatserna
i brottsbalken och centrala specialstraffrättsliga författningar, dels de
särskilda brotten i brottsbalken i syfte att ersätta den straffrättsliga
påföljden för vissa smärre förseelser av engångskaraktär med reaktioner
av annan art.

I motionen 1971:641 av herrar Hernelius (m) och Winberg (m)
hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om tillsättande
av en kriminalpolitisk beredning med uppdrag att göra en sammanfattande
systematisk översyn på kriminallagstiftningens område.

I motionen 1971:647 av herr Oskarson m. fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning — kriminalpolitisk
kommitté med parlamentarisk medverkan — med uppgift
att följa den kriminalpolitiska utvecklingen och att efter hand framlägga
förslag, ägnade att förebygga och beivra den allvarliga brottsutvecklingen
samt förbättra och effektivisera rättsvården.

Motionsskälen

Motionen 1971:330

Motionärerna anför att brottsbalken, trots att den trädde i kraft så
sent som 1965, i avvägningarna mellan brott av olika slag innehåller
värderingar som redan är föråldrade. Som exempel på bristande överensstämmelse
mellan påföljder för skilda brott nämner motionärerna bl. a.
att snatteri kan medföra böter eller fängelse i högst sex månader medan
ringa misshandel straffas med endast böter. En översyn av straffsatserna
bör därför komma till stånd och avse inte enbart brotten i brottsbalken
utan även centrala specialstraffrättsliga stadganden. Straffen för exempelvis
trafikbrott och smugglingsbrott bör jämföras med bestämmelser i
brottsbalken som avser likartat handlande. Den av motionärerna förordade
översynen bör syfta till förslag ägnade att skapa en strafflagstiftning
som behandlar likartade brott på ett någorlunda enhetligt sätt och som i
avvägningen överensstämmer med samtida värderingar.

Motionärerna tar också upp frågan om en översyn av de särskilda
brotten i avsikt att utreda om man kan underlåta att tillgripa straffrättsli -

Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 6

JuU 1971:6

ga reaktioner vid förseelser av engångsnatur, exempelvis vid butikssnatteri.
Enligt motionärerna bör också övervägas om det nuvarande reaktionssystemet
kan kompletteras med påföljder som innebär att ingripande
utredning och lagföring inför domstol inte nödvändigtvis måste äga
rum. I rättssäkerhetens intresse måste härvid möjlighet att få saken
prövad vid domstol enligt motionärernas mening alltjämt bestå.

Motionen 1971:641

Mot bakgrunden av den avsevärda ökningen av antalet brott som
kommit till polisens kännedom och särskilt utvecklingen av den svårare
brottsligheten anser motionärerna det nödvändigt att samhällets resurser
på rättsvårdsområdet koncentreras och utnyttjas effektivt. Med hänsyn
till den snabba samhällsutvecklingen kan enligt motionärerna det utredningsarbete,
som utgjorde grunden för brottsbalken och som delvis
utfördes under 1930- och 1940-talen, i vissa avseenden nu framstå som
inaktuellt, och viss ändring kan ha inträtt i medborgarnas syn på olika
handlingars kriminalisering. Motionärerna ifrågasätter också om den
omfattande kriminalisering av olika handlingar som vid skilda tillfällen
genomförts är helt nödvändig.

Med hänsyn till angivna förhållanden anser motionärerna det erforderligt
att en kriminalpolitisk beredning nu tillsättes med uppdrag att följa
utvecklingen och modernisera lagstiftningen på kriminalpolitikens område
för att skapa underlag för ett mer samlat grepp på de samhälleliga
initiativen för brottslighetens bekämpande; reformerna måste följa ett
genomtänkt kriminalpolitiskt program.

Motionen 1971:647

Till stöd för motionsyrkandet — tillsättandet av en kriminalpolitisk
kommitté med parlamentarisk medverkan främst med syfte att förebygga
och tvinga tillbaka den allvarliga brottsutvecklingen — anföres delvis
enahanda synpunkter som i motionen 1971:641. Motionärerna finner
utvecklingen mot ökad våldsanvändning, särskilt inom vissa ungdomsgrupper,
vara mycket allvarlig och återger uttalanden av rikspolisstyrelsen
i anslagsäskandena för budgetåret 1971/72 av innehåll att det med
nuvarande resurser inte är möjligt att ge den enskilde medborgaren
tillfredsställande skydd till person och egendom.

Motionärerna anser att den föreslagna kommittén med stöd av redan
uppnådda utrednings- och forskningsresultat bör söka komma fram till en
enhetligare bedömning av mål och medel för kriminalpolitiken. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas åtgärder som kan styra framför allt de ungas
aktivitet i positiv och konstruktiv riktning. Motionärerna förordar också
en systematisk översyn av strafflagstiftningen och av straffsatserna i

JuU 1971:6

brottsbalken och specialstraffrättsliga författningar. Utredningen bör
nära samarbeta med kriminologisk och beteendevetenskaplig expertis.

För de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.

Brottsutvecklingen

Brottslighetens utveckling under åren 1958—1970 framgår av nedanstående sammanställning.

Är	Brotts- balks- (straff- lags-) brott	Varav				Uppklaringsprocent1
inbrotts- stölder	motor fordons- tillgrepp	mord och dråp (även försök), barnadråp, misshandel, varav döden följt, övriga missh andels-brott och rån	skade- görelse	för samt-liga brott som kommit till poli-sens kän-nedom	för till-grepps-brott
1958	280 919	53 645	39 237	8 988	12 355	34,1	21,1
1959	278 005	53 230	34 339	8 836	13 333	33,9	20,6
1960	276 314	56 302	32 284	9 325	13 166	35,0	21,3
1961	281752	56 460	34 157	9 390	14 876	34,1	21,7
1962	293 763	62 002	37 328	9 419	15 465	35,4	22,0
1963	308 850	66 120	37 625	9 810	15 419	33,8	21,5
1964	336 435	72 530	41 152	10 347	18 233	32,1	20,2
1965	393 660	80 584	46 717	12 936	22 995	31,3	19,5
1966	410 904	80 520	44 861	14 341	22 393	32,7	21,5
1967	437 042	85 469	48 899	14 889	24 721	33,6	21,6
1968	493 926	97 493	49 840	18 237	28 815	34,2	20,7
19692	451 214	89 353	49 300	17 815	28 603		_
19702	532 431	105 637	56 336	19 094	32 838	-	-

1 Uppklaringsprocenten avser under året uppklarade brott i relation till de brott
som har anmälts samma år. Brott som klaras upp senare inräknas alltså inte.

2 Se texten nedan.

Uppgifterna för åren 1958 — 1968 har hämtats från den definitiva
årsstatistiken. Uppgifterna för 1969 och 1970 har utvunnits ur statistiska
centralbyråns preliminära månadsstatistik som erfarenhetsmässigt visar
lägre siffror än årsstatistiken. Det bör understrykas att centralbyråns
statistiksystem från och med den 1 januari 1968 lagts om så att
uppgifterna numera utvinnes med hjälp av ett datasystem från den
brottsanmälan som polisdistrikten har att insända till rikspolisstyrelsen.
Det kan f. n. ej med säkerhet bedömas hur de preliminära värden som nu
föreligger för åren 1969 och 1970 förhåller sig till de definitiva. Att den
slutliga statistiken liksom före omläggningen till ADB kommer att visa
högre siffror är dock klart. Differensen mellan preliminära och slutliga
värden förmodas enligt rikspolisstyrelsens petita förbudgetåren 1971/72
bli mindre än det tidigare konstaterade genomsnittet + 7,2 procent.

JuU 1971:6

En jämförelse mellan de preliminära uppgifterna beträffande antalet
brottsbalksbrott som kommit till polisens kännedom åren 1968 — 1970
utvisar följande.

	1968	1969	1970
Antal brott	436 672	451 214	532 431
Förändring i antalet brott		+14 542	+81 217
i procent		+3,3	+17,9

Beträffande den relativt sett begränsade ökningen under 1969 har
antagits att den i början av nämnda år inledda narkotikaaktionen i
väsentlig mån inverkade hämmande på brottslighetsutvecklingen.

Ökningen under 1970 är särskilt påtaglig beträffande tillgrepps-och
bedrägeribrotten. Stölder, rån och andra tillgreppsbrott ökade sålunda
med 20,1 % och bedrägeribrott med 23,4 %. Checkbedrägerierna ökade
med 51,2%. Antalet misshandelsbrott undergick ingen större förändring,
medan antalet bank- och postrån ökade kraftigt.

Utredningar m. m.

Allmänt

Under senare år har, såsom närmare framgår av första lagutskottets
utlåtanden 1966:41, 1967:22, 1968:36, 1969:47 och 1970:55, rättsvårdsfrågorna
från olika utgångspunkter sysselsatt ett flertal statliga utredningar,
bl. a. 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar,
utredningen angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten,
kommittén för behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna, 1961 års
utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever,
socialutredningen, domstolskommittén, kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården, polisverksamhetsutredningen,
polisberedningen, polisutbildningskommittén, 1967 års polisutredning,
1968 års brottmålsutredning, förvandlingsstraffsutredningen, kommittén
för kriminologisk behandlingsforskning och samarbetsorganet för åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten. Vidare kan nämnas fylleristraffutredningen,
kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott,
utredningen rörande ersättning för oriktiga frihetsberövanden samt åtalsrättskommittén.

I sammanhanget bör också nämnas att en särskilt tillkallad sakkunnig
nyligen framlagt ett betänkande, Organisationsutredning om kriminalvård
i frihet (stencil Ju 1970:12). Förslagen innebär betydande personal-och
kostnadsökningar.

1967 års polisutredning

Under 1970 har 1967 års polisutredning avgivit betänkandet Polisen i
samhället (SOU 1970:32), vari bl. a. föreslås en minskning av antalet
polisdistrikt från 119 till 90 och en uppdelning av landet i åtta
polisregioner. Om förslagen genomföres uppnås enligt utredningen väsent -

JuU 1971:6

liga arbetskraftsvinster. Den nya polisdistriktsindelningen anses också ge
utrymme för en organisation där tekniska och andra hjälpmedel kan tas i
bruk i en omfattning som hittills inte varit möjlig och där i övrigt bättre
metoder i verksamheten kan användas. Proposition på grundval av
utredningens förslag beräknas kunna lämnas till 1971 års riksdag.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning m. m.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning tillsattes i slutet av
1969 för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens område.
Planeringen skall enligt direktiven inriktas på forskningsprojekt som
syftar till att söka mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlingsåtgärder.
Därvid skall i första hand sådana undersökningar komma i fråga som
kan ge underlag för ställningstaganden i fråga om kriminalvårdens
praktiska utformning under den närmaste tiden. Samtidigt bör de
sakkunniga eftersträva att sätta in sitt planeringsarbete i ett större
kriminalpolitiskt perspektiv. De mer näraliggande projekten bör efter
hand kunna infogas i en vidare planering av forskningen inom kriminologin
och angränsande fält.

I anslutning till den sålunda pågående forskningsplaneringen på kriminalvårdens
område må erinras om att Kungl. Maj:t i november 1969 i ett
regeringsförslag till Nordiska rådet begärt rådets yttrande över frågan om
utvidgat nordiskt kriminologiskt samarbete. Enligt förslaget bör samarbetet
inriktas på en samnordisk planering av forskningsarbetet med en
ändamålsenlig fördelning av arbetet mellan de olika länderna och en
styrning av arbetet enligt överenskomna riktlinjer. Planeringen bör
bedrivas inom ramen för ett samnordiskt organ, lämpligen det redan
existerande samarbetsrådet för kriminologi. Nordiska rådet har i februari
1971 antagit en rekommendation (nr 32/1971) om sådant kriminologiskt
samarbete.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten tillkallades
av chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i
oktober 1964. Det består av företrädare för de centrala myndigheter som
berörs av frågor om förebyggande och bekämpande av ungdomsbrottsligheten
samt för statens ungdomsråd, domstolsväsendet och den kommunala
barna- och ungdomsvården. Enligt meddelade direktiv har samarbetsorganet
som en huvuduppgift att söka samordna de åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten som ligger inom de berörda samhällsorganens
verksamhetsområden. Samarbetsorganet kan vidare genom framställningar
till Kungl. Maj:t eller eljest ta initiativ till åtgärder som icke kan
genomföras av de samverkande myndigheterna självmant.

En arbetsgrupp inom samarbetsorganet har övervägt förutsättningarna
för ett bättre brottsförebyggande samarbete på det lokala planet. Resultaten
har framlagts i promemorian ”Samarbete i brottsförebyggande

JuU 1971:6

syfte” (stencil Ju 1969:2). Efter remissbehandling har därefter Kungl.
Majit i augusti 1970 på grundval av promemorian utfärdat cirkulär till
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
polismyndigheter, länsskolnämnder, barnavårdsnämnder och skolstyrelser
om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis (se SFS 1970:513).

Samarbetsorganets verksamhet är f. n. inriktad på studium av våldsbrottsligheten,
i första hand bland ungdom.

Åtalsrättskommittén

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i november 1970 har tillkallats
sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal
m. m., åtalsrättskommittén. I de för utredningen meddelade direktiven
heter det bl. a. att principen att samhället genom utredning, lagföring och
straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse
har passerats av tiden. Samhällets strävanden bör i ökande utsträckning
inriktas på att med andra medel än lagföring beivra lagöverträdelser
samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras på den grövre brottsligheten
och andra särskilt angelägna uppgifter såsom övervakning av
trafiken, allmän ordning och säkerhet. I kommitténs uppdrag ingår
särskilt att överväga åtalsreglerna beträffande unga lagöverträdare och
vidgade möjligheter att underlåta åtal även när det gäller äldre lagöverträdare,
exempelvis när brottet med fog kan antas vara en engångsföreteelse
och prognosen för lagöverträdaren är god. Vidgad användning av åtalsunderlåtelse
bör övervägas också vid brott begångna av psykiskt sjuka och
därmed jämställda samt när det gäller personer som begått brott under
inflytande av alkohol- eller narkotikamissbruk. Beträffande sådana missbrukare
bör utgångspunkten vara att de skall få vård för sitt alkohol- eller
narkotikaberoende och att den straffrättsliga reaktionen bör komma i
andra hand.

En omprövning av åtalsbestämmelserna kan, anförs det i direktiven,
komma att leda till en avsevärt vidgad användning av möjligheterna att
underlåta åtal och kan få konsekvenser också för brottsbalkens påföljdssystem.
Härvid avses särskilt domstolarnas möjligheter att efterge påföljd
och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder. Arbetet skall även
avse polisens brottsutredande verksamhet, och kommittén skall, med
utgångspunkt från att polisens och åklagarens utredningsarbete skall stå i
rimlig proportion till brottsligheten, pröva i vilken mån man bör kunna
underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning.

1968 års brottmålsutredning

I mars 1971 har 1968 års brottmålsutredning avlämnat ett delbetänkande
rörande bl. a. snatteriets straffrättsliga ställning och åtgärder
mot s. k. butikssnatteri (SOU 1971:10).

Utredningen konstaterar att det krävs nya grepp och en delvis ny syn

JuU 1971:6

på samhällets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam kriminalitetsutveckling.
Det anses vara av primär betydelse att man i en helt
annan utsträckning än för närvarande satsar på den allmänt brottsförebyggande
verksamheten. För att denna skall få genomslagskraft krävs
planering och samordning på central nivå.

Utredningen föreslår att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet,
vilket råd bör bestå av företrädare för samhällets högsta beslutande
politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, näringslivet,
folkrörelserna och kriminalvetenskaplig forskning. Det föreslås vidare
att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning och verkställande
av brottsförebyggande åtgärder.

Inom rådet skall ledamöterna gemensamt och i samråd kunna ta upp
och överväga frågor exempelvis beträffande företagens och medborgarnas
medverkan i den brottsförebyggande verksamheten, myndigheternas möjligheter
att bekämpa brottsligheten och förutsättningarna för deras
ingripande. Överenskommelser kan träffas med företrädare för vissa
områden inom näringslivet om speciella åtgärder, t. ex. sådana som tar
sikte på att förebygga affärs- och kontorsstölder, fordonstillgrepp, lägenhetsinbrott,
checkbedrägerier osv.

Verksamheten bör särskilt inriktas på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.
Det är nödvändigt att fortlöpande följa lagstiftningen och
verka för att de straffrättsliga bestämmelserna håller takt med samhällsutvecklingen
samt att de brottsförebyggande synpunkterna beaktas vid
utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva
förslag om lagändring på områden där detta påkallas och ny lagstiftning
på områden som hittills inte reglerats.

Till särskild behandling upptar utredningen de ringa graderna av stöld,
bedrägeri och förskingring, dvs. snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt.
Utredningen föreslår att fängelsestraffet utmönstras ur straffskalan
för dessa brott. Vidare föreslås att institutet rapporteftergift skall kunna
användas vid de mindre förmögenhetsbrotten och att även tillämpningsområdet
för åtalsunderlåtelse vidgas. Särskilda regler föreslås för butikssnatteri,
bl. a. ett stadgande enligt vilket åklagare i stor utsträckning skall
kunna avstå från åtal vid butikssnatteri av förstagångsnatur.

Tidigare riksdagsbehandling

In terpellationer

Redogörelse för svar på interpellationer av fru Eriksson i Stockholm
angående tillsättande av en kriminalpolitisk beredning, lämnade av
statsråden Kling och Geijer vid 1969 års riksdag, är intagna i första
lagutskottets utlåtande 1970:55.

Statsrådet Geijer anförde i sitt svar (dec. 1969) bl. a. att han i likhet
med interpellanten ansåg att en fortlöpande översyn av strafflagstiftningen
är nödvändig. Han var dock inte helt övertygad om att detta
borde ske genom att man då tillsatte en lagberedning för denna översyn.

JuU 1971:6

I första lagutskottets nämnda utlåtande redovisades också statsminister
Palmes svar på en interpellation av herr Hedlund vid vårriksdagen 1970
angående plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten.

Statsminister Palme förklarade sig i likhet med interpellanten se med
allvar på brottslighetens utveckling, framför allt i storstäderna. I likhet
med herr Hedlund ansåg statsministern att ökningen av antalet våldsbrott
är ett särskilt bekymmersamt inslag i utvecklingen. Han delade uppfattningen
att samhällets brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet
måste förstärkas, vilket också sker. Med brottsförebyggande
verksamhet avsåg statsministern då inte bara intensifierad övervakning
genom polis och sociala organ utan också åtgärder som är ägnade att
skapa gynnsammare betingelser för grupper som är särskilt utsatta för
risk att glida in i kriminalitet och annan asocialitet. Statsministern
anförde bl. a. vidare:

Samhället måste genom åtgärder i nuet ta ansvaret för det skydd av
person och egendom som människorna rimligen kan ställa anspråk på i
ett rättssamhälle. Men vi kan inte stanna vid detta. Vi måste också finna
vägar att förändra samhället på ett sätt som kan skapa varaktiga garantier
mot en utbredd kriminalitet i framtiden. Den enda hållbara lösningen
ligger enligt min mening i en politik som botar brister och orättvisor och
utjämnar ekonomiska, sociala och kulturella skillnader i samhället. En
sådan politik bör kunna ge förutsättningar för en lugn och fredlig
samhällsutveckling och för ökad förståelse mellan människorna.

Motioner

Motioner med i stort samma yrkanden som i nu förevarande motioner
har på hemställan av första lagutskottet eller av reservanter inom
utskottet avslagits av riksdagen åren 1966 — 1970 (se 1LU 1966:41,
1967:22, 1968:36, 1969:47 och 1970:55).

I sitt av riksdagen godkända utlåtande år 1970 uttalade utskottet att
brottsutvecklingen är oroande. Framför allt gällde detta den tilltagande
våldsbrottsligheten, särskilt i storstäderna. Utskottet framhöll att ökande
brottslighet är ett minst lika allvarligt samhällsproblem i många andra
industriländer. Efter redogörelse för olika åtgärder på rättsvårdsområdet
under senare tid anförde utskottet sammanfattningsvis bl. a. följande.

I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna inte skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation av åtta ledamöter hemställdes på anförda skäl att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättandet av en
kriminalpolitisk kommitté för att effektivisera rättsvården.

JuU 1971:6

Utskottet

I detta utlåtande behandlas motioner angående olika frågor på
rättsvårdens område.

I motionerna 1971:641 och 1971:647 framhålles under hänvisning till
bl. a. statistiska uppgifter om brottsutvecklingen att brottsligheten ökat
väsentligt och att det är nödvändigt med ett genomtänkt kriminalpolitiskt
program och en samlad aktion för att tvinga tillbaka
brottskurvan och effektivisera rättsvården. I detta syfte hemställer
motionärerna om tillsättandet av en kriminalpolitisk kommitté eller
beredning med uppgift att göra en sammanfattande systematisk översyn
av gällande straffsatser och strafflagstiftningen över huvud taget samt att
följa den kriminalpolitiska utvecklingen och efter hand framlägga förslag,
ägnade att förbättra rättsvården.

I motionen 1971:330 uttalas i den del som nu behandlas att
straffskalorna i vår strafflagstiftning delvis grundas på föråldrade
värderingar. En översyn bör därför göras av dels straffsatserna i
brottsbalken och centrala specialstraffrättsliga författningar, dels de
särskilda brotten i brottsbalken i syfte att ersätta den straffrättsliga
påföljden för vissa smärre förseelser av engångskaraktär med reaktioner
av annan art.

Enligt brottsstatistiken har brottsligheten ökat under hela 1960-talet.
Antalet brottsbalksbrott som har kommit till polisens kännedom uppgick
år 1960 till i runt tal 276 000 och år 1968 till ca 494 000. Den
preliminära statistik som föreligger för åren 1969 och 1970 visar en
fortsatt ökning. Ökningen är särskilt markant under år 1970. Antalet
brottsbalksbrott som kommit till polisens kännedom steg då med nära
81 000 i förhållande till år 1969, eller med 17,9 procent.

Även om uppgifterna måste bedömas med viss försiktighet är
utvecklingen enligt utskottets mening oroande. Framför allt gäller detta
den tilltagande våldsbrottsligheten, särskilt i storstäderna.

1 anslutning till uppgifter om brottsutvecklingen i vårt land bör dock
framhållas att ökande brottslighet är ett minst lika allvarligt samhällsproblem
i många andra industriländer. I Storbritannien räknar man med att
brottsligheten stigit med 70 procent enbart under åren 1960-1968. För
USA lyder motsvarande uppskattning på 122 procent och i Förbundsrepubliken
Tyskland har uppgången varit 32 procent under sjuårsperioden
1963—1969. 1 Frankrike beräknar man att brottsligheten under de
senaste fem åren ökat med 10 procent om året.

I vårt land har under det senaste decenniet bedrivits ett omfattande
arbete på rättsvårdsområdet. Polisens och andra myndigheters brottsförebyggande
och brottsbekämpande verksamhet har successivt förstärkts,
och inte minst inom polisväsendet pågår ett intensivt arbete för att
genom rationaliseringsåtgärder och nya arbetsmetoder effektivisera
verksamheten. Härvidlag kan hänvisas till utskottets utlåtande 1971:5,
vari utskottet tillstyrker Kungl. Maj ds förslag om en ytterligare
förstärkning av polisens personella och materiella resurser. Lagstiftningsarbetet
på straffrättens område har också under 1960-talet varit mer

Jul) 1971:6

omfattande än någonsin tidigare. Brottsbalken, som trädde i kraft den 1
januari 1965, var resultatet av ett mångårigt reformarbete som avsåg såväl
bestämmelserna om de särskilda brotten som utformningen av påföljdssystemet.
Reformarbetet på det kriminalpolitiska fältet har emellertid
inte avstannat därmed. Redan har gjorts vissa betydelsefulla ändringar i
brottsbalken, bl. a. av reglerna om villkorlig frigivning, och för
närvarande pågår arbete på partiella reformer beträffande olika delar av
kriminalpolitiken. Förslag har framlagts om en betydande upprustning av
kriminalvården i frihet, och ett betänkande om en ny polisdistriktsindelning,
avsedd att effektivisera polisverksamheten, beräknas föranleda en
proposition till riksdagen innevarande år. Inom kort väntas förslag även
från kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, som verkställer
översyn av lagstiftningen om behandlingen av personer som
intagits i fångvårdsanstalter och häkten. Åtgärder har också vidtagits för
att intensifiera den kriminologiska forskningen genom tillkallandet av
sakkunniga för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens
område. Regeringen har även tagit initiativ till ett utvidgat nordiskt
kriminologiskt samarbete. Initiativet har för kort tid sedan lett till en
rekommendation av Nordiska rådet i förslagets syfte. På vårdområdet gör
socialutredningen en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen,
varvid även det materiella innehållet i barnavårdslagen ses över. Av
intresse i förevarande sammanhang är också verksamheten inom samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, vars huvuduppgift
är att söka samordna olika åtgärder på detta område. Efter förslag av
samarbetsorganet har Kungl. Maj:t under hösten 1970 utfärdat cirkulär
om ett intensifierat samarbete på det lokala planet mellan barnavårdsnämnd,
skola och polis för att förebygga och motverka brottslighet och
annan missanpassning bland barn och ungdom. För närvarande är
samarbetsorganets verksamhet inriktad på våldsbrottsligheten, särskilt
bland ungdom.

Lagstiftningsåtgärder är också aktuella beträffande särskilda brottskategorier.
Riksdagen har nyligen bifallit en proposition rörande skattebrotten,
och förslag angående avkriminalisering av fylleribrotten och ny
trafiknykterhetslagstiftning övervägs i Kungl. Maj:ts kansli. Helt nyligen
har också framlagts ett betänkande av 1968 års brottmålsutredning.
Betänkandet innehåller förslag till särskilda åtgärder i syfte att
avkriminalisera bl. a. butikssnatterier och vissa andra brott av mer
bagatellartad karaktär. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är
att utredningen konstaterar att det krävs nya grepp och en delvis ny syn
på samhällets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam
kriminalitetsutveckling. Utredningen föreslår att ett centralt råd inrättas
under justitiedepartementet med företrädare för samhällets högsta
beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet,
näringslivet, folkrörelserna och kriminalvetenskaplig forskning. Det
föreslås vidare att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning
och verkställande av brottsförebyggande åtgärder. Verksamheten inom
rådet bör, anser utredningen, särskilt inriktas på det kriminalpolitiska

JuU 1971:6

] 1

utvecklingsarbetet. Det är enligt utredningen nödvändigt att fortlöpande
följa lagstiftningen och verka för att de straffrättsliga bestämmelserna
håller takt med samhällsutvecklingen samt att vid utformningen av
regelsystemet beakta de brottsförebyggande synpunkterna. Arbetet bör
enligt utredningen leda fram till konstruktiva förslag om lagändring på
områden där detta påkallas och ny lagstiftning på områden som hittills
inte reglerats.

Här anförda exempel på åtgärder av skilda slag som vidtagits eller
övervägs i syfte att åstadkomma en förbättring på rättsvårdens område
ger enligt utskottets mening vid handen att en fortlöpande uppmärksamhet
ägnas åt de angelägna frågor det här gäller. Självfallet är det
viktigt att reformarbetet fortsättes. Arbetet måste enligt utskottet ske på
en mycket bred front, där insatser krävs inte bara av samhället utan också
av de enskilda medborgarna. Anledning kan finnas att överväga
inrättandet av ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det
kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Då förslag härom redan framlagts
genom brottmålsutredningens nyssnämnda betänkande saknas emellertid
anledning för riksdagen till initiativ i sådant syfte. Utskottet avstyrker
således yrkandet i motionerna nr 641 och 647 om tillsättandet av en
kriminalpolitisk kommitté eller beredning.

Beträffande den i motionerna nr 330 och 641 yrkade översynen av
strafflagstiftningen delar utskottet motionärernas uppfattning att samhällsutvecklingen
medfört ändrade värderingar rörande vissa typer av
brott. Även dessa frågor ägnas emellertid uppmärksamhet i Kungl. Maj:ts
kansli. Ett konk. . uttryck härför utgör den ovannämnda lagstiftningen
mot skattebrott, varigenom införts nya sanktionsregler beträffande vissa
skatter och avgifter, och brottmålsutredningens nyssnämnda betänkande.
Det kan också nämnas att en översyn har aviserats av sedlighetsbrotten,
beträffande vilka brottsbalkens straffskalor allmänt anses för stränga. På
grund härav avstyrker utskottet även yrkandet om en allmän översyn av
strafflagstiftningen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna
197 1:330, såvitt nu är i fråga,

1971:641 samt
1971:647.

Stockholm den 15 april 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar
Dockered (c), Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Nygren (s), Schött (m), Polstam (c), fru Nordlander (vpk),
herrar Josefsson i Halmstad (s), Henmark (fp) och Alf Pettersson i Malmö
(s).

JuU 1971:6

Reservation

av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Johansson i
Växjö (c), Schött (m), Polstam (c) och Henmark (fp), som ansett att
utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse.

1 detta (= utskottet) 17,9 procent.

Utvecklingen är enligt utskottets mening ytterst oroande. Det är också
högst otillfredsställande att nära 70 procent av samtliga brottsbalksbrott
och nära 80 procent av tillgreppsbrotten anges ouppklarade; för 1968 —
det senaste året för vilket definitiva siffror föreligger — var sålunda
uppklaringsprocenten för samtliga brott 34,2 procent och för tillgreppsbrotten
20,7 procent. Det bör understrykas att procenttalen gäller
uppklarade brott i relation till anmälda brott. Hänsyn har alltså ej tagits
till begångna brott, som icke kommit till polisens kännedom.

Enligt utskottets mening är det för att vända utvecklingen nödvändigt
med en effektiv samordning av samhällets åtgärder på rättsvårdsområdet.
Tillgängliga resurser måste utnyttjas bättre än för närvarande, och
reformarbetet organiseras så att det går att få fram snabba resultat i
skilda frågor samtidigt som det ges garantier för att reformerna följer ett
genomtänkt kriminalpolitiskt program. I detta syfte bör på sätt som
föreslagits i motionerna 1971:641 och 1971:647 tillsättas en kriminalpolitisk
kommitté eller beredning med uppdrag att följa utvecklingen och
modernisera lagstiftningen på kriminalpolitikens område. Utskottet vill
understryka att tanken på ett sådant organ inte är ny. Förslag i sådan
riktning har under senare år väckts i olika sammanhang, bland annat av
riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen och i motioner till riksdagen. Helt
nyligen har också 1968 års brottmålsutredning i ett delbetänkande
konstaterat att det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhällets
kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam kriminalitetsutveckling
samt föreslagit inrättandet av ett centralt råd under justitiedepartementet.
Rådet bör enligt utredningen bestå av företrädare för samhällets
högsta beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet,
näringslivet, folkrörelserna och kriminalvetenskaplig forskning. Till
rådet föreslås bli knutet ett institut för planering, utredning och
verkställande av brottsförebyggande åtgärder.

Det av utskottet förordade organet bör — i nära överensstämmelse med
vad som utvecklas såväl i motionerna som i brottmålsutredningens
betänkande — ha som huvuduppgift att söka åstadkomma ett mer samlat
grepp på de samhälleliga initiativen för brottslighetens bekämpande.
Kommittén bör, främst med stöd av redan uppnådda utrednings- och
forskningsresultat, söka komma fram till en enhetligare bedömning av
såväl mål som medel för kriminalpolitiken. Stor vikt bör läggas vid den
brottsförebyggande verksamheten, och det bör ligga i kommitténs
uppdrag att föreslå åtgärder som kan styra framför allt de ungas aktivitet
i en positiv och konstruktiv riktning. Det bör också ligga inom
kommitténs uppdrag att pröva de i motionerna nr 330 och 641 väckta
förslagen om en systematisk översyn av strafflagstiftningen och en

JuU 1971:6

översyn av straffsatserna i brottsbalken och centrala specialstraffrättsliga
författningar. Därvid bör även övervägas om den nuvarande avvägningen
mellan straffskalorna för olika brott är förenlig med den aktuella
situationen. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas frågan om
möjligheterna att ersätta de straffrättsliga påföljderna med reaktioner av
annan art. Med hänsyn till de berörda frågornas vikt är det enligt
utskottets mening angeläget att kommittén får en tillfredsställande
förankring i samhällslivet. Kommittén bör därför vara parlamentariskt
sammansatt. Den bör också ha nära anknytning till kriminologisk och
beteendevetenskaplig expertis.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna
1971:330, såvitt nu är i fråga,

1971:641 samt
1971:647

i skrivelse till Kungl. Maj:t begär tillsättandet av en kriminalpolitisk
kommitté för att effektivisera rättsvården.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.123 S