Justitieutskottets betänkande nr 27 år 1971

JuU 1971: 27

Nr 27

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar m. m. jämte motion.

Genom en den 1 oktober 1971 dagtecknad proposition, 1971: 131,
har Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
dels godkänna den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen
om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar,
dels antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar,

2) lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän.

I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning
av propositionen väckta motionen 1971: 1518 av herrar Emulf (fp) och
Winberg (m) rörande innehållet i 5 § lagen om utländska skiljeavtal och
skiljedomar.

Motionen redovisas på s. 10—11.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.
Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i
ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjligheterna till verkställighet
vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i
lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) och i lagen om
skiljemän (SML). Förslagen föranleds i huvudsak av Sveriges tillträde till
den nya konventionen.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen —
endast inledningen samt vad som uttalas angående det i motionen berörda
lagrummet.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 27

JuU 1971: 27

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar Härigenom

förordnas, att 4 § och 7—9 §§ lagen (1929: 147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Ej må på grund av utländskt
skiljeavtal skiljemannaförfarande
äga rum här i riket, utan så är att,
i fall som avses i 1 § andra stycket,
den part, mot vilken avtalet göres
gällande, efter dess tillkomst bosatt
sig här i riket. I ty fall lände i
avseende å förfarandet till efterrättelse
vad i lagen om skiljemän
stadgas i fråga om förfarande i
anledning av svenskt skiljeavtal.

Ej må utländsk skiljedom här i
riket gälla, där

1. skiljeavtalet är ogillt enligt
den främmande lag, som därå
äger tillämpning, eller

2. skiljedomen blivit undanröjd
i den stat, där den meddelats, eller

3. någon omständighet eljest är
för handen, på grund varav skiljedomen
är utan verkan i sagda
stat, eller

4. i den stat pågår rättegång om
skiljedomens giltighet, eller tid,
som må vara stadgad för dess
överklagande, ännu ej gått till ända,
eller

5. skiljedomen innefattar prövning
av fråga, som enligt svensk
lag ej må skjutas under skiljemän,
eller

6. den part, mot vilken skiljedomen
åberopas, icke haft erforder -

Föreslagen lydelse
§

Ej må på grund av utländskt
skiljeavtal skiljemannaförfarande
äga rum här i riket, utan så är att,
i fall som avses i 1 § andra stycket,
skiljemännen eller skiljedomsinstitution
i enlighet med avtalet
bestämt att förfarandet skall äga
rum här i riket eller den part, mot
vilken avtalet göres gällande, efter
dess tillkomst bosatt sig här. I sådant
fall länder i avseende å förfarandet
till efterrättelse vad i lagen
om skiljemän stadgas i fråga
om förfarande i anledning av
svenskt skiljeavtal.

Utländsk skiljedom gäller ej här
i riket, om den mot vilken skiljedomen
åberopas visar

1. att part, när skiljeavtalet träffades,
saknade behörighet att ingå
sådant avtal eller icke var behörigen
företrädd eller att skiljeavtalet
är ogiltigt enligt den lag
som enligt parternas överenskommelse
skall tillämpas eller, i avsaknad
av varje anvisning i sådant
hänseende, lagen i den stat där
skiljedomen meddelats,

2. att han ej i vederbörlig ordning
underrättats om tillsättandet
av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet
eller att han av annan
orsak icke varit i stånd att utföra
sin talan,

3. att skiljemännen överskridit
sitt uppdrag och skiljedomen av
sådan anledning är utan verkan

JuU 1971: 27

Nuvarande lydelse

lig tillgång att utföra sin talan,
eller

7. den fråga skiljemännen prövat
blivit här i riket avgjord genom
domstols eller överexekutors
efter skiljeavtalets ingående meddelade
beslut, eller

8. i avseende å förfarandet eller
skiljedomen föreligger omständighet,
som medför, att skiljedomens
tillämpande skulle strida mot goda
seder.

Ej skall dock omständighet som
omförmäles under 3 eller 6 utgöra
hinder för skiljedomens erkännande,
med mindre sådan omständighet
åberopas av den, mot vilken
skiljedomen göres gällande.

Föreslagen lydelse

i den stat där den meddelats eller
enligt vars lag den meddelats,

4. att skiljenämndens tillsättande
eller dess sammansättning eller
skiljemannaförfarandet strider mot
vad parterna avtalat eller, om avtal
härom saknas, mot lagen i den
stat där förfarandet ägt rum och
skiljedomen av sådan anledning
är utan verkan i den stat där
den meddelats eller enligt vars lag
den meddelats, eller

5. att skiljedomen ännu icke blivit
verkställbar eller eljest bindande
för parterna i den stat där den
meddelats eller enligt vars lag den
meddelats eller att den undanröjts
eller dess verkställighet uppskjutits
av behörig myndighet i sådan stat.

Utländsk skiljedom gäller ej heller,

1. om skiljedomen innefattar
prövning av fråga, som enligt
svensk lag ej må avgöras av skiljemän,
eller

2. om tillämpning av skiljedomen
skulle vara uppenbart oförenlig
med grunderna för rättsordningen
här i riket.

8 §

Vill någon erhålla verkställighet
å utländsk skiljedom, gore därom
ansökan hos Svea hovrätt.

Vid ansökningen skall fogas
skiljedomen i huvudskrift eller behörigen
styrkt avskrift.

År i den stat där skiljedomen
givits tid stadgad för dess överklagande,
give sökanden ock in bevis
av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.

Ansökan om verkställighet av
utländsk skiljedom göres hos Svea
hovrätt.

Vid ansökningshandlingen skall
fogas skiljedomen i huvudskrift eller
styrkt avskrift samt styrkt översättning
till svenska språket.

9 §

Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft itllfälle
att därå svara.

Invänder motparten att han
gjort framställning om undanröjande
av skiljedom eller uppskov med
dess verkställighet hos myndighet

JaU1971: 27

Nuvarande lydelse

Finner sedan hovrätten anledning
ej förekomma till antagande
att för verkställigheten möter hinder,
varom i 7 § förmäles, förordne
hovrätten om verkställighet;
och gånge då skiljedomen i verket
likasom domstols laga kraft ägande
dom, där ej, efter klagan över
hovrättens beslut, Konungen annorledes
förordnar.

Föreslagen lydelse

som avses i 7 § första stycket 5,
må hovrätten uppskjuta avgörandet
samt, om sökanden begär det,
ålägga motparten att ställa skälig
säkerhet vid påföljd att beslut om
verkställighet eljest kan komma att
meddelas.

Bifaller hovrätten ansökningen,
verkställes skiljedomen som svensk
domstols laga kraft ägande dom,
om ej högsta domstolen efter talan
mot hovrättens beslut förordnar
annat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om skiljemän skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Ej må gentemot part, som har
hemvist utom riket och ej skulle,
i tvist av den art varom fråga är,
kunna sökas vid svensk domstol,
skiljemannaförfarande enligt denna
lag inledas, med mindre avtalet
innebär, att förfarandet skall
äga rum här i riket, eller parten
eljest därtill samtycker.

Föreslagen lydelse

Ej må gentemot part, som har
hemvist utom riket och ej skulle,
i tvist av den art varom fråga är,
kunna sökas vid svensk domstol,
skiljemannaförfarande enligt denna
lag inledas, med mindre avtalet
innebär, att förfarandet skall äga
rum här i riket, eller skiljemännen
eller skiljedomsinstitution i enlighet
med avtalet bestämt att förfarandet
skall äga rum här i riket,
eller parten eljest därtill samtycker.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

JuU1971: 27

Lagrådsremiss

Vid lagrådsremissen anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Geijer, bl. a. följande.

Inledning

Under 1920-talet antog Nationernas Förbund två överenskommelser
angående det internationella skiljedomsväsendet. År 1923 tillkom
sålunda det s. k. Genéve-protokollet angående skiljedomsklausuler och
år 1927 en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar.
Överenskommelserna, som går ut på att utländska skiljeavtal och skiljedomar
under vissa förutsättningar skall erkännas i de fördragsslutande
staterna, vann anslutning av ett drygt tjugotal stater, däribland Sverige.
I samband med Sveriges anslutning tillkom 1929 års svenska lagstiftning
om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

I början av 1950-talet inleddes ett arbete inom Förenta Nationerna
i syfte att åstadkomma en ny internationell reglering på området.
Arbetet ledde till 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och
verkställighet av skiljedomar. Konventionen som trädde i kraft den
7 juni 1959 har hittills tiilträtts av 38 stater, nämligen Amerikas Förenta
Stater, Bulgarien, Cambodja, Centralafrikanska Republiken, Ceylon,
Ecuador, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade Arabrepubliken,
Ghana, Grekland, Indien, Israel, Italien, Japan, Madagascar,
Marocko, Nederländerna, Niger, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien,
Schweiz, Sovjetunionen, Syrien, Thailand, Tanzania, Tjeckoslovakien,
Trinidad och Tobago, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,
Ungern, Vitryssland och Österrike. Dessutom har konventionen
undertecknats men inte ratificerats av 9 stater. Sverige undertecknade
konventionen den 23 december 1958.

Den 28 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att med beaktande av bl. a.
1958 års New Yorkkonvention överväga om det förelåg anledning att
föreslå ändringar i lagstiftningen om skiljedom. Med stöd av bemyndigandet
tillkallade dåvarande departementschefen två sakkunniga.
Dessa har i december 1970 avgett promemorian (Ds Ju 1970: 32) ”PM
angående den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen om
erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m. m.” Promemorian
innehåller förslag till lag om ändring i lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
lagberedningen, domstolskommittén, kommerskollegium och
Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) samt av en delegation
med representanter för Internationella handelskammarens svenska na -

JuU 1971: 27

tionalkommitté, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
redareförening, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet och
Stockholms handelskammare (i fortsättningen benämnd delegationen).
Kommerskollegium har ingett yttranden från Skånes handelskammare
och Handelskammaren i Göteborg.

Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar

5 §

Inledning. I 5 § anges att skiljedom skall anses som utländsk, om den
är meddelad på utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gränsdragning
mellan inländsk och utländsk skiljedom som ligger till grund
för Genéveöverenskommelserna (punkt 1 i protokollet och artikel 1
första stycket i 1927 års konvention).

I artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedomar.
Först nämns skiljedom som har meddelats i annan stat än den
där erkännande eller verkställighet begärs. Detta innebär en vidgning
av tillämpningsområdet i förhållande till Genéveöverenskommelserna.
Någon ändring i 5 § behövs emellertid inte, eftersom denna paragraf
saknar motsvarighet till begränsningarna enligt Genéveöverenskommelserna.
Till den andra kategorin som nämns hör skiljedomar, som inte
anses som inländska i det land där erkännande eller verkställighet begärs.
Med angivandet av denna kategori åsyftas att komplettera konventionsåtagandena
för de stater som skiljer mellan ”utländsk” och ”inländsk”
skiljedom efter andra än territoriella kriterier. Någon förpliktelse
inträder inte för svensk del.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller att någon särskild lagstiftningsåtgärd
för att täcka in konventionens tillämpningsområde enligt
artikel I i och för sig inte synes nödvändig. Som den svenska lagstiftningen
är konstruerad torde den därtill väl täcka praktiskt taget alla
förekommande slag av skiljedomar. Skiljedom som meddelats utomlands
regleras i LUSK. Äger skiljemannaförfarandet rum i Sverige, är SML
tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den under bestämmelser
i SML och 46 § UL. I fråga om en kategori kan emellertid
enligt de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk
eller utländsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det
att skiljemannaförfarande ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i 5 §
LUSK kan denna kategori inte betecknas som utländsk. Möjligen kunde
sägas att 5 § inte avser att uttömmande ange vilka skiljedomar som
är utländska. Det skulle därför vara tänkbart att även skiljedom av nu
angivet slag enligt lagen skulle kunna betraktas som utländsk. Behov av
att kunna använda detta förfaringssätt vid meddelandet av skiljedom

JuU 1971: 27

har uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tveksamhet bör i
så fall inte råda om möjligheten att få skiljedomen verkställd i Sverige.
Oavsett vad som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av
värde att man nu skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn till
att själva skiljemannaförfarandet i det diskuterade fallet förutsätts äga
rum utomlands synes rimligt att betrakta skiljedomen som utländsk. Anmärkas
bör att vi därmed får en typ av skiljedomar som hänförs till
den andra kategorin i artikel I första stycket New Yorkkonventionen.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande
bestämmelsen i 5 § behålls. Förslaget innebär att det alltjämt skall föreskrivas
att skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats
på utländsk ort. Som tillägg föreslås emellertid en föreskrift att detsamma
gäller, om skiljedomen meddelats här i riket efter skiljemannaförfarande
som ägt rum på utländsk ort.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt
i att en skiljedom som efter förfarande på utländsk ort senare underskrivs
i Sverige lämpligen bör behandlas såsom utländsk. Hovrätten
ifrågasätter emellertid om detta inte kan uppnås på bättre sätt än de
sakkunniga föreslagit. Det naturliga synes vara att anse skiljedomen
meddelad i anslutning till förfarandet, dvs. i det land där förfarandet
ägt rum. Det förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara
erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses meddelad
på ort som bestämts för förfarandet. Hovrätten förordar emellertid
att paragrafen lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att
det föreligger ett praktiskt behov av ett tillvägagångssätt där skiljedomen
meddelas efter det att skiljemännen lämnat platsen för förfarandet.
Detta behöver emellertid inte föranleda någon ny bestämning av
begreppet utländsk skiljedom. De sakkunnigas uppfattning synes baserad
på en väl snäv tolkning av ordet ”meddela”. En skiljedom skulle
inte kunna anses ”meddelad” i utlandet därför att den avfattats i Sverige.
En så snäv tolkning är dock inte nödvändig. Ett klargörande
kan begränsas till ett stadgande att skiljedom skall anses meddelad på
den ort där förfarandet har ägt rum. Bestämmelser av detta innehåll
återfinns bl. a. i Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente
(Art. 27) samt i de s. k. Neuchätel Rules (Art. 3). För att även
täcka in det fall att förfarandet ägt rum på flera orter kan tillfogas att
skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet inleddes. Enligt
delegationens mening bör alltså andra punkten i den föreslagna lydelsen
utgå och ersättas med ett stadgande, i vilket ”meddela” definieras.
Denna definition bör utformas på grundval av bestämmelsen i de angivna
skiljedomsreglerna, ev. med tillägg enligt vad nyss föreslagits.

Departementschefen. För egen del anser jag det naturligt att betrakta
utländsk skiljedom som meddelad där förfarandet har ägt rum.
De i delegationens yttrande nämnda artiklarna bygger på detta be -

JuU1971: 27

traktelsesätt som också torde vara allmänt vedertaget. Skulle förfarandet
någon gång ha ägt rum på flera orter torde frågan vari domen
skall anses meddelad få avgöras med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet. Någon uttrycklig regel som tar sikte på fall när
skiljedomen har meddelats i annan stat än den där förfarandet har ägt
rum synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon ändring i
5 § inte vidtas.

Lagrådet

Lagrådets yttrande innehåller beträffande 5 § lagen om utländska
skiljeavtal och skiljedomar följande.

5 §

Justitieråden Alexanderson och Walberg:

Vi delar den av departementschefen, i anslutning till de sakkunniga,
uttalade meningen att det är naturligt att betrakta en skiljedom som
utländsk, om skiljemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. I ett sådant
fall skulle följaktligen skiljedomen vara att anse som utländsk,
även om den av ett eller annat skäl eller måhända av en tillfällighet
kommit att underskrivas i Sverige. Omvänt måste då givetvis gälla att
en skiljedom borde anses som svensk, om skiljemannaförfarandet ägt
rum här i riket, oavsett att skiljedomen underskrivits på utländsk ort.

I förevarande paragraf stadgas för närvarande att skiljedom skall
anses såsom utländsk, om den är meddelad å utländsk ort. Uttrycket
”meddelad” torde emellertid vid lagens tillkomst ha använts såsom ett
begrepp med rent formell innebörd, närmast hänvisande just till orten
för skiljedomens underskrivande (givande). I sådant hänseende må anmärkas
följande.

Den sakkunnige, som år 1929 avlämnade förslag till den förevarande
lagen, anförde (se NJA II 1929 s. 79) att det onekligen i 1923 års
protokoll och 1927 års konvention fanns vissa detaljer som kunde bli
föremål för meningsskiljaktighet. En sådan var den i de båda överenskommelserna
antagna regeln att en skiljedoms egenskap av utländsk
eller inländsk skulle bero av orten för dess meddelande. Under de
förhandlingar som föregick protokollets avfattande framhölls från
svensk sida, att det mången gång kunde bero av ett ur rättslig synpunkt
irrelevant förhållande, t. ex. skiljemännens bekvämlighet eller annan
tillfällig omständighet, huruvida skiljedomen blev meddelad i det
ena eller andra landet. Att denna anmärkning icke vann beaktande
berodde av de svårigheter det ansågs medföra att uppnå enighet om
mera detaljerade regler. Om det också måste beklagas, fortsatte utredningsmannen,
att man ej såg sig i stånd att övervinna dessa svårig -

JuU 1971: 27

heter, syntes dock häri ej ligga någon avgörande betänklighet mot anslutning
till protokollet. Att skiljedomen meddelades utomlands, när
förfarandet ägt rum inom landet eller när parterna kunde antagas ha
avsett att ernå en inländsk skiljedom eller när andra omständigheter
syntes ha påkallat en sådan, inträffade dock helt visst endast undantagsvis.

I anslutning till dessa uttalanden upptog utredningsmannens förslag
(NJA II 1929 s. 89) den regel som nu återfinnes i förevarande paragraf
jämte ett förklarande tillägg, åsyftande det fall att vid skiljedoms
underskrivande skiljemännen befunnit sig på skilda orter; i detta fall
skulle domen anses meddelad där den sista underskriften tillkom. Lagrådet
(a. a. s. 90) ifrågasatte icke huvudregeln men påpekade, att tilllämpningssvårigheter
ej sällan skulle uppkomma, när domen icke innehöll
uppgift om viss ort där den givits. Tilläggsregeln uteslöts på lagrådets
hemställan.

Med hänsyn till vad som sålunda återgivits av förarbetena till gällande
lag kan enligt vår mening knappast betvivlas att uttrycket ”meddelad”
i förevarande paragraf vid dennas tillkomst var avsett att tolkas
formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. Det är lämnat öppet
hur tillämpningen skulle ske i de undantagsfall då domen icke innehåller
uppgift om var den givits eller då den underskrivits både på
svensk och utländsk ort.

Det kan förtjäna att framhållas, mer än som skett i diskussionen,
att en tillämpning efter sådana formella kriterier icke saknar fördelar.
Var — och när — skiljedomen undertecknats framgår regelmässigt av
domen, medan uppgift om var förfarandet ägt rum ofta torde saknas.
I allmänhet kan, med nyss angivna tillämpning, lätt omedelbart avgöras
om skiljedomen är svensk eller utländsk. Att märka är härvid
att ett sådant avgörande ankommer icke endast på Svea hovrätt utan
också på svensk utsökningsmyndighet hos vilken begäres verkställighet
enligt 46 § utsökningslagen. Också skiljemännen och parterna är
betjänta av en regel som är lätt att tillämpa.

Emellertid har, såsom de sakkunniga i förevarande lagstiftningsärende
erinrat, både i Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente
och i de så kallade Neuchatel Rules upptagits bestämmelser som
innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljeförfarandet
ägt rum. Enligt remissprotokollet skulle ett sådant betraktelsesätt vara
allmänt vedertaget. Såsom förut framhållits framstår det också som naturligt
att betrakta en skiljedom som utländsk, om skiljemannaförfarandet
ägt rum på utländsk ort. Saklig anledning kan ock förefinnas
att på motsvarande sätt tolka och tillämpa regler som eljest (7 och
9 §§ i förslaget) hänvisar till stat där skiljedomen meddelats.

övervägande skäl får därför anses föreligga, att avgörande blir, i vilken
stat skiljeförfarandet ägt rum. En regel av sådan innebörd får

JuU1971: 27

emellertid, såsom framgår av det förut sagda, anses innefatta en saklig
ändring av gällande rätt, och en dylik ändring bör komma till uttryck
i lagtexten. Detta kan ske genom att i ett nytt andra stycke av förevarande
paragraf införes en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen
av denna lag skiljedom skall anses meddelad i den stat, där
skiljeförfarandet ägt rum.

Vi hemställer att paragrafen ändras i enlighet med vad nu sagts.
Särskild övergångsbestämmelse synes kunna undvaras.

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Lidbom, bl. a. följande.

Två ledamöter av lagrådet hemställer att i 5 $ LUSK införs en bestämmelse
med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom
skall anses meddelad i den stat där skiljeförfarandet ägt rum. Som
framgår av remissprotokollet anser jag det naturligt att betrakta skiljedom
som meddelad där förfarandet ägt rum. Emellertid har jag också
uttalat att någon ändring i 5 § inte synes behövlig. Tillräckliga skäl att
frångå denna ståndpunkt föreligger inte.

Motionen

I motionen, 1971: 1518 av herrar Ernulf (fp) och Winberg (m), hemställes
”att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 131
måtte för sin del besluta att i 5 § lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar skall införas ett nytt andra stycke av följande lydelse:
’Vid tillämpningen av denna lag skall skiljedom anses meddelad i
den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.’ ”

Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.

Vi har inget att erinra mot syftet att öka möjligheten att verkställa
utländska skiljedomar. Fortfarande kvarstår emellertid betydande skillnader
i detta hänseende mellan svenska och utländska skiljedomar. Det
är därför av vikt att gränsen mellan vad som är svensk och vad som är
utländsk skiljedom tydligt markeras. Tvekan kan uppkomma främst
när skiljeförhandlingarna ägt rum i Sverige men domen undertecknats
i utlandet eller vice versa.

I lagen finns för närvarande den bestämmelsen i 5 § att en skiljedom
skall anses såsom utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. I lagrådets
yttrande framhåller två justitieråd att bestämmelsen vid sin tillkomst
torde ha varit avsedd att tolkas formellt, ungefär liktydigt med
”underskriven”. De båda justitieråden godtager emellertid den av departementschefen
uttalade uppfattningen att avgörande bör bli i vilken
stat skiljeförfarandet ägt rum. De framhåller därvid att detta får anses
innebära en saklig ändring av gällande rätt och föreslår att ändringen
kommer till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom ett stadgande att vid
lagens tillämpning en skiljedom skall anses meddelad i den stat, där
skiljeförfarandet ägt rum.

JuU 1971: 27

Departementschefen avvisar detta förslag med den knappast uttömmande
motiveringen att han anser det naturligt att betrakta skiljedomen
som meddelad där förfarandet ägt rum men att tillräckliga skäl inte
föreligger att i anledning härav ändra det ifrågavarande lagstadgandet.

Departementschefens ståndpunkt innebär, efter vad vi kan bedöma,
att han anser det vara en godtagbar metod att ge en lagbestämmelse en
ändrad betydelse utan att ändra lagtexten. Vi reagerar emellertid mot
förslaget att på detta sätt ändra en lagbestämmelses innebörd enbart genom
uttalanden i en propositions motivtext. Vi anser detta strida mot
vedertagna lagstiftningsmetoder. Det kan därför vålla osäkerhet och
olägenhet vid lagtillämpningen. Vi har svårt att förstå att departementschefen
inte har kunnat godtaga de två lagrådsledamötemas förslag till
förtydligande. Att de båda övriga ledamöterna inte tycks ha ansett förtydligandet
behövligt anser vi inte böra hindra att lagtexten görs så klar
att den kan förstås även utan studier i motiven.

Utskottet

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.
Konventionen, som är avsedd att ersätta tidigare överenskommelser
i ämnet, innebär jämfört med äldre regler att möjligheterna till verkställighet
vidgas. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar
i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt i lagen
(1929: 145) om skiljemän. Förslagen är föranledda främst av Sveriges
tillträde till den nya konventionen.

I anledning av propositionen har väckts motionen 1971: 131 med yrkande
om ytterligare ändring, nämligen i 5 § lagen om utländska skiljeavtal
och skiljedomar. Lagrummet föreskriver för närvarande att skiljedom
skall anses som utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Departementschefen
uttalar i anslutning till stadgandet att han anser det
naturligt att betrakta utländsk skiljedom som meddelad där skiljemannaförfarandet
har ägt rum och att ett sådant betraktelsesätt torde vara
allmänt vedertaget. Någon ändring i 5 § anser han inte behövlig.

Motionärerna finner departementschefens motivering föga uttömmande
och menar att ståndpunkten innebär att departementschefen anser
det vara en godtagbar metod att ge en lagbestämmelse ändrad betydelse
genom uttalanden i en propositions motivtext utan att ändra lagtexten.
Ett sådant förfarande strider enligt motionärerna mot vedertagna lagstiftningsmetoder
och kan vålla osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen.
Motionärerna yrkar, i anslutning till vad två ledamöter av lagrådet
uttalat, att i det angivna lagrummet införes en bestämmelse med
innehåll att vid tillämpningen av lagen skiljedom skall anses meddelad
i den stat där skiljemannaförfarandet har ägt rum.

Utskottet vill till en början framhålla att några delade meningar icke

JuU1971: 27

synes föreligga, vare sig mellan departementschefen och motionärerna eller
eljest om att övervägande skäl talar för att lagrummet bör ha den
innebörd som departementschefen angivit i anslutning till sina uttalanden
om behovet av ändring i lagtexten. Även utskottet finner det naturligt
att en skiljedom anses meddelad på den ort där förfarandet ägt rum.

Beträffande innehållet i gällande rätt delar utskottet den i motionen
redovisade uppfattningen att förarbetena till 5 § närmast tyder på att
uttrycket ”meddelad” vid stadgandets tillkomst varit avsett att tolkas
formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. En sådan innebörd är
också bäst förenlig med den som tillagts uttrycket i rättegångsbalken.
A andra sidan har emellertid både i Internationella handelskammarens
skiljedomsreglemente och i de s. k. Neuchätel Rules upptagits bestämmelser
som innebär att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljemannaförfarandet
har ägt rum. Ett sådant betraktelsesätt torde också
som departementschefen framhåller vara allmänt vedertaget. Spörsmålet
synes inte ha varit föremål för bedömande i rättspraxis. Mot denna bakgrund
anser utskottet att den tveksamhet rörande gällande rätts innehåll,
som kommit till uttryck bl. a. i det sakkunnigbetänkande som legat
till grund för Kungl. Maj:ts förslag, vara väl motiverad. Även om ovissheten
såvitt upplysts icke har föranlett några svårigheter i den praktiska
tillämpningen, synes det vara av värde att man nu skapar klarhet på den
här punkten. Detta bör som föreslagits av de sakkunniga, för undvikande
av osäkerhet och olägenhet vid lagtillämpningen, ske genom förtydligande
av lagtexten. I enlighet härmed förordar utskottet att i ett
nytt stycke av förevarande paragraf införes en bestämmelse med innehåll
som föreslagits i motionen, dvs. att vid tillämpning av lagen skiljedom
skall anses meddelad i den stat, där skiljemannaförfarandet har ägt
rum.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de framlagda
förslagen.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen godkänner den i New York den 10 juni 1958 avslutade
konventionen om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar;

B. att riksdagen — med förklaring att propositionen 1971: 131
icke kunnat i oförändrat skick bifallas — i anledning av motionen
1971: 1518 för sin del antager det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar med det tillägg att dels
ingressen till nämnda lag, dels 5 § i lagen om utländska skiljeavtal
och skiljedomar erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

JuU1971: 27

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas, att 4 §
och 7—9 §§ lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar
skall ha nedan angivna lydelse.

Utskottets förslag

Härigenom förordnas att 4, 5
och 7—9 §§ lagen (1929: 147) om
utländska skiljeavtal och skiljedomar
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

5 §

Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk
ort.

Vid tillämpningen av denna lag
skall skiljedom anses meddelad i
den stat, där skiljemannaförfarandet
ägt rum.

C. att riksdagen antager det genom samma proposition framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän.

Stockholm den 30 november 1971

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru HjelmWallén
(s), herr Polstam (c), fru Nordlander (vpk), herrar Alf Pettersson
i Malmö (s) och Stjernström (c).

Reservation

av fröken Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Larfors (s), Jönsson
i Malmö (s), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s) och herr Alf Pettersson
i Malmö (s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med orden
”Beträffande innehållet” och slutar med orden ”framlagda förslagen.
” bort ersättas med text av följande lydelse.

JuU 1971: 27

formellt, ungefär liktydigt med ”underskriven”. Spörsmålet synes emellertid
icke ha varit föremål för bedömande i rättspraxis. Både i Internationella
handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) och i de
s. k. Neuchatel Rules (Art. 3) har upptagits bestämmelser som innebär
att skiljedom anses meddelad på den ort där skiljemannaförfarandet har
ägt rum. Ett sådant betraktelsesätt torde också som departementschefen
framhåller vara allmänt vedertaget. Mot denna bakgrund anser sig utskottet
icke kunna ställa sig bakom motionärernas påstående att departementschefens
uttalade uppfattning om innebörden av 5 § skulle
innefatta en saklig ändring av gällande rätt. På grund härav och då lagrummets
utformning icke synes ha medfört några svårigheter i den
praktiska tillämpningen finner utskottet icke tillräckliga skäl att frångå
departementschefens bedömning att någon ändring av lagrummet inte är
påkallad.

Icke heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de
framlagda förslagen.

dels att utskottet under punkten B. bort hemställa

B. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1518 antager det
genom propositionen 1971: 131 framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar;

MARCUS BOKTR. STHLM W7I 71 OOIT