Justitieutskottets betänkande nr 26 år 1971 JulJ 1971: 26

Nr 26

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,
m. m.

Genom en den 30 april 1971 dagtecknad proposition, 1971: 114, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

2) lag om ändring i brottsbalken,

dels godkänna den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade
europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott med förbehåll mot
art. 6 och del III samt med förklaring enligt artiklarna 15.4, 19.2 och
27.2.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om straff för trafikbrott som
har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom Europarådet utarbetad
konvention om straff för vägtrafikbrott. I propositionen förordas
även att Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.

Lagförslaget innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestämmelser
i svensk trafikrätt utvidgas att omfatta också förseelser som har
begåtts utom Sverige. Sålunda föreslås lagen om straff för vissa trafikbrott
bli generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare
skall straffbestämmelserna för överträdelse av föreskrifter i vissa andra
trafikförfattningar, bl. a. vägtrafikförordningen, kunna tillämpas också
vid överträdelser utomlands av föreskrift som gäller på gärningsorten
och har sin motsvarighet i de svenska trafikförfattningarna. Slutligen
skall man i Sverige kunna straffa den som i annat nordiskt land har
överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar motsvarighet i
svenska trafikförfattningar. Efter överenskommelse med utomnordisk
stat skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser
skall gälla även gärning som har begåtts i den staten. En förutsättning
för att ansvar skall kunna ådömas enligt den föreslagna lagen är dock
att gärningen var straffbar också på gämingsorten.

I propositionen föreslås vidare att kravet i brottsbalken på särskild
åtalsprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall upphöra
att gälla gärning som har förövats i Norden.

Slutligen föreslås att brottsbalkens regler om preskription ändras så
att bl. a. preskriptionstiderna för ådömt straff i vissa fall förkortas.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 26

JuU 1971: 26

2

Av propositionen återges i det följande endast lagförslagen och vad
föredragande departementschefen anfört i sin allmänna motivering vid
lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet hänvisa till
propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom förordnas som följer.

1 § Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i
fråga om gärning som begåtts utomlands.

2 § Bestämmelse om straff för överträdelse av

1. sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon
som avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven
försäkring,

2. föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648) eller med stöd av
förordningen meddelad föreskrift eller

3. föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder

tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utomlands överträtt
motsvarande föreskrift som gällde på gämingsorten.

3 § Till böter högst femhundra kronor dömes, om ansvar ej kan följa
enligt 1 eller 2 §, den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift angående

1. förbud mot framförande av motorfordon utan föreskriven trafikförsäkring,

2. skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken,

3. fordons hastighet,

4. fordons plats på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med
eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passerande
av järnvägskorsning,

5. förkörsrätt,

6. skyldighet att bereda fri väg för utryckningsfordon,

7. skyldighet att följa anvisning som ges genom vägmärke, signal eller
körbanemarkering,

8. förbud mot parkering eller stannande av fordon,

9. förbud mot användning av fordon eller särskild fordonstyp på
vissa vägar,

10. säkerhetsanordningar för fordon eller last,

11. märkning av fordon eller last,

12. fordonsbelysning och dess användning,

13. fordons last eller lastförmåga eller

14. fordons registrering, registreringsskyltar eller nationalitetsbeteckning.

4 § I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser
enligt avtal med annan främmande stat än som anges i 3 §, kan Konung -

JuU 1971: 26

3

en förordna att nämnda paragraf skall äga tillämpning i fråga om gärning
som begås i den staten.

5 § Till ansvar för gärning som avses i denna lag får ej dömas, om
gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gämingsorten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att 35 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 5 § samt 35 kap. 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP.

5 §

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å
fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot
utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas
av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats
utom riket, må väckas allenast efter
förordnande som i första stycket
sägs. Utan dylikt förordnande
må dock åtal väckas, om brottet
förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg
eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg eller
av krigsman å område där avdelning
av krigsmakten befann sig
eller ock av svensk, dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.

Åtal för brott, som förövats
utom riket, må väckas allenast efter
förordnande som i första stycket
sägs. Utan dylikt förordnande
må dock åtal väckas, om brottet
förövats

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg
eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde besättningen
å sådant fartyg,

2. av krigsman å område där
avdelning av krigsmakten befann
sig,

3. i Danmark, Finland, Island
eller Norge eller å fartyg eller
luftfartyg i reguljär trafik mellan
orter belägna i Sverige eller någon
av nämnda stater, eller

4. av svensk, dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.

JuU 1971: 26

4

Nuvarande lydelse

I intet fall må påföljd ådömas
sedan trettio år eller, om å brottet
icke kan följa fängelse över två
år, sedan femton år förflutit från
dag som i 4 § sägs.

Ådömt fängelse bortfaller, om
domen ej börjat verkställas innan
tid som nedan sägs förflutit från
det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare
tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex månader
eller på längre tid men icke
över två år ådömts,

3. femton år, om fängelse på
längre tid än två år men icke över
åtta år ådömts,

§

I intet fall må påföljd ådömas
sedan från dag som i 4 § sägs har
förflutit

1. fem år, om å brottet ej kan
följa svårare straff än böter och
tid för ådömande av påföljd för
brottet bestämmes enligt 1 § 1,

2. femton år, om i annat fall än
i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse
över två år,

3. trettio år i övriga fall.

Ådömt fängelse bortfaller, om
domen ej börjat verkställas innan
tid som nedan sägs förflutit från
det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse ej över
ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre
tid än ett år men icke över fyra
år ådömts,

3. femton år, om fängelse på
längre tid än fyra år men icke
över åtta år ådömts,

Föreslagen lydelse
35 KAP.

6

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 kap. 5 § den dag Konungen
bestämmer och i övrigt den 1 januari 1972.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, bl. a. följande.

JuU 1971: 26

5

7.1 Allmänna överväganden

7.1.1 Tillträde till konventionen

Den internationella vägtrafiken har i våra dagar ansenlig omfattning.
I allt högre grad utnyttjas vägnätet för godstransporter mellan länderna
och i ökande utsträckning används bil för semesterresor utomlands. Denna
utveckling har lett till att en inte obetydlig del av vägtrafikanterna
i olika länder utgörs av personer som vistas tillfälligt i landet. Det stigande
antalet utländska trafikanter har i åtskilliga stater aktualiserat
frågan huruvida de möjligheter som nu finns att ingripa med rättsliga
medel, när sådan trafikant gör sig skyldig till trafikförseelse i det land
han besöker, är tillräckliga.

Även i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt
besök här. Dessa är givetvis till största delen utländska medborgare men
det kan också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utomlands.
För enkelhetens skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan
vägtrafikant som är på endast tillfälligt besök i Sverige för utländsk
trafikant eller utlänning.

Om en utländsk trafikant gör sig skyldig till trafikbrott i Sverige,
försöker man i allmänhet lagföra honom medan han finns kvar i landet.
För det stora flertalet trafikförseelser är straffet endast böter. I
sådana fall använder man om möjligt strafföreläggande eller föreläggande
om ordningsbot (48 kap. RB) eller, vid parkeringsförseelse, anmaning
att betala parkeringsbot (lagen (1960: 683) om parkeringsbot). Om dessa
summariska förfaranden inte kan användas, försöker man slutföra
brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte stämning innan han
lämnar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång utan hin
der av hans frånvaro (46 kap. 15 § RB). Inte sällan är emellertid utredningen
i trafikmål tidskrävande. Det kan då av olika skäl vara svårt
för den misstänkte att stanna kvar i landet till dess utredningen är slutförd.
I vissa fall uppmanas han att ställa ombud för sig, som kan ta
emot stämning och svara i saken för hans räkning. En annan möjlighet
är att delge stämning i hans hemland.

De nu redovisade sätten för lagföring här i landet förutsätter i stor
utsträckning utlänningens frivilliga medverkan. Olika tvångsåtgärder
kan också vidtas för att hålla honom kvar i landet för lagföring och
straff. En misstänkt person kan i princip häktas för varje slag av brott,
om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han
undandrar sig lagföring eller straff genom att lämna landet (24 kap. 2 §
RB). Vid ringare brott, till vilka den stora mängden trafikförseelser kan
räknas, är emellertid häktning en alltför ingripande åtgärd och kommer
därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas reseförbud (25

JuU 1971: 26

6

kap. 1 § RB). Reseförbudet kan förenas med föreskrift för utlänningen
att lämna ut sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar till att
hindra honom att lämna landet. Reseförbud tillgrips emellertid inte i
alla fall då det formellt skulle vara möjligt. Kan brottet inte föranleda
svårare straff än böter och skulle det bereda den misstänkte utlänningen
allvarlig olägenhet att stanna kvar i landet i avvaktan på rättegång,
brukar reseförbud inte meddelas.

Om en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms till frihetsstraff
här i landet, torde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och
i sådant fall kan straffet verkställas utan praktisk svårighet. I fall då lagföring
här i landet resulterar i bötesstraff, som är den vanligaste påföljden
för trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt att verkställa
straffet om böterna inte betalas frivilligt. Om det kan antas att utlänningen
kommer att dömas till böter, kan verkställigheten visserligen i
princip säkerställas genom att egendom tas i förvar för kvarstad (26
kap. RB). Man tar dock inte i förvar sådan egendom som en utländsk
lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon som han färdas med
eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen att frivilligt deponera
pengar till det belopp som kan komma att utdömas.

Straffverkställighet kan i allmänhet inte ske i gärningsmannens hemland.
Inom Norden är det dock möjligt att verkställa dom på fängelse
eller böter i annat land än domslandet enligt särskild lagstiftning som är
enhetlig för de nordiska länderna (i Sverige lagen (1963: 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m.). Denna lag medger verkställighet i annat nordiskt
land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om ordningsbot.

I de fall då lagföring inte kan genomföras här i landet kan svensk
åklagare försöka få målet överflyttat till gärningsmannens hemland för
åtal där. Detta förfarande är inte reglerat i lag. Möjligheten att på detta
sätt få till stånd lagföring i hemlandet utnyttjas ofta inom Norden. De
nordiska åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra.
Överflyttning av åtal till land utanför Norden förekommer men sker
inte i någon större utsträckning. Framställning om åtal görs i sådana
fall på diplomatisk väg.

Möjligheterna att få till stånd lagföring för trafikbrott i annat land
än gärningslandet är f. n. starkt begränsade på grund av att trafikstraffrättsliga
bestämmelser i allmänhet inte anses tillämpliga på förseelser
som har begåtts utanför det egna landets gränser. Det är dessutom en
allmänt vedertagen princip i flertalet länders rättssystem att utländsk
straffrätt inte tillämpas. Hemlandet — och detta gäller även Sverige —•
måste därför i stor utsträckning vägra att överta trafikmål från gärningslandet.

De svårigheter som jag nu har pekat på för Sveriges del har sin mot -

JuU 1971: 26

7

svårighet i andra länder. Det har därför visat sig finnas intresse för att
genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och
smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse
utanför hemlandet. För att underlätta sådant samarbete mellan de
europeiska länderna har inom Europarådet utarbetats en konvention om
straff för vägtrafikbrott. Konventionen öppnades för undertecknande
den 30 november 1964.

I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet
av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt
hemvist i annan konventionsstat (hemviststaten) än den stat där brottet
har begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av den konventionsstat
där trafikbrottet har begåtts (gärningsstaten) pröva frågan om lagföring
för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkställa dom
som har meddelats i den staten.

Konventionen är tillämplig på ”vägtrafikbrott”. I art. 24 i konventionen
definieras vägtrafikbrott som varje brott vilket är upptaget i en särskild
förteckning, intagen i bilaga I till konventionen. I punkterna 1—3
i förteckningen upptas brotten vållande till annans död eller till kroppsskada
i samband med vägtrafik, smitning från trafikolycksplats, framförande
av fordon under påverkan av alkohol eller narkotika eller
andra ämnen med liknande verkningar samt framförande av fordon i
svårt trötthetstillstånd. I punkterna 4—7 uppräknas sådana trafikförseelser
som framförande av motorfordon utan trafikförsäkring, underlåtenhet
att följa polismans anvisningar i trafiken samt överträdelse av bestämmelser
om fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning,
möte, omkörning eller parkering, om fordonsbelysning, registrering och
körkortsinnehav.

I art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller verkställighet
av straff för vägtrafikbrott inte får göras med mindre än gärningen
är straffbar enligt både gärningsstatens och hemviststatens lagstiftning.
Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tillämpning. Häri
torde ligga också att brottet inte får vara preskriberat enligt någotdera
landets lag.

I art. 2 föreskrivs vidare att hemviststatens egen lag skall tillämpas,
när den staten har övertagit lagföring eller verkställighet. Konventionen
förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt
har sådant innehåll att den kan tillämpas på brott som begås utomlands.
Men konventionen förpliktar därjämte hemviststaten att i vissa
fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den
straffrättsliga bedömningen. Bestämmelsen är i denna del begränsad
till vissa av de trafikbrott som finns uppräknade i förteckningen över
vägtrafikbrott i bilaga I. Med ”trafikregler” i konventionens mening
förstås nämligen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar ämne som
avses i någon av punkterna 4—7 i förteckningen. Denna reglering in -

JuU1971: 26

8

nebär att konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För
de trafikbrott som anges i punkterna 1—3 i bilaga I skall hemviststaten
helt och hållet tillämpa sin egen lagstiftning. För övriga trafikbrott
som nämns i bilagan skall hemviststaten använda den objektiva gärningsbeskrivningen
i den utländska trafikregeln men i andra avseenden
tillämpa sin egen straff- och processlagstiftning, såsom i fråga om subjektiva
omständigheter och val av påföljd. Principen att gärningen
skall bedömas med utgångspunkt från gämingslandets föreskrifter har
sålunda inte upprätthållits för samtliga vägtrafikbrott som omfattas av
konventionen. Att bestämmelserna om straff för sådana trafikbrott
som anges under punkterna 1—3 (vållande till annans död i samband
med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) har undantagits beror på
att de inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföreskrifter
utan vara grundade på principiella kriminalpolitiska värderingar.
Det har därför föreskrivits att konventionsstaterna i dessa fall skall
tillämpa sin egen straffrätt i full utsträckning.

Art. 3—7 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om konventionsstaternas
förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststaten
förpliktas att ta emot framställning om lagföring och att granska
framställningen (art. 3 och 4). Vid granskningen kan helt diskretionärt
prövas vilka åtgärder framställningen skall föranleda. Av art. 26 framgår
att konventionen inte avser att inskränka den rätt en stat kan ha på
grund av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler att utan särskild begäran
beivra trafikbrott som har begåtts utomlands.

När framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstaten inte
längre vidta åtgärder mot gärningsmannen för att beivra brottet. Gärningsstaten
får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om
hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller
om gärningsstaten återkallar framställningen på vissa grunder (art. 5).

Bland bestämmelserna om lagföring i hemviststaten finns också regler
om åtalspreskription (art. 6). Sådan preskription avbryts i gärningsstaten
den dag framställning om lagföring avges. I hemviststaten börjar
preskriptionstiden inte löpa förrän framställningen har tagits emot. Konventionsstat
kan förbehålla sig rätten att inte godta art. 6 eller att godta
den endast i viss del (bilaga II punkt 1 b).

I art. 8—13 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i
hemviststaten. Konventionen ålägger hemviststaten att på begäran verkställa
dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärningsstaten.
I vissa fall är överflyttning av verkställighet utesluten enligt konventionen,
t. ex. om gärningsmannen redan har dömts slutgiltigt i hemviststaten
för samma gärning. Hemviststaten kan vägra verkställighet i
vissa andra fall, bl. a. om hemviststaten beträffande samma gärning redan
har beslutat att lagföring inte skall ske eller om gärningen är föremål
för domstols prövning i den staten (art. 9). När dom som har med -

JuU 1971: 26

9

delats i annan konventionsstat skall verkställas i hemviststaten, har
denna stat i princip rätt att tillämpa sin egen lagstiftning (art. 8). Har
annan påföljd än böter ådömts, kan påföljden bytas ut mot påföljd som
skulle ha ådömts i hemviststaten för motsvarande brott. Den nya påföljden
skall dock till sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som
möjligt. Konventionen föreskriver också att maximistraffet i hemvistlandets
lag inte får överskridas och att påföljden inte får göras strängare
än den som har bestämts i gärningsstaten. Vid verkställighet av böter
får hemviststaten inte ta ut högre belopp än som kan ådömas för motsvarande
brott i den staten (art. 10 och 11). Genom att begära verkställighet
i hemviststaten förlorar gärningsstaten sin rätt att själv verkställa
ifrågavarande dom. Gärningsstaten blir på nytt behörig, när hemviststaten
meddelar att den vägrar verkställighet eller att den inte kan
fullgöra verkställigheten (art. 13).

I konventionens bilaga II punkt 1 (a) ges konventionsstat möjlighet
att göra reservation mot den del av konventionen som gäller verkställighet
i hemviststaten. Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig att
över huvud taget inte godta innehållet i denna del eller att godta det
endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.

Konventionen innehåller också föreskrifter av formell art rörande
förfarandet vid framställning eller mottagande av begäran om lagföring
eller verkställighet, rättshjälp, översättning, rättegångskostnader m.m.
(art. 14—23). Jag återkommer längre fram till dessa föreskrifter.

De konventionsstater som vanligen baserar sina inbördes förhållanden
på enhetlig lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avtal har enligt
art. 27 i konventionen möjlighet att reglera sina inbördes förbindelser
på sådant sätt även i frågor inom konventionens tillämpningsområde.
Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att
inte tillämpa konventionen på förhållandet dem emellan. Europarådets
generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse.

Trafikbrottskonventionen är öppen för undertecknande av Europarådets
medlemsstater. Den skall ratificeras eller godkännas och träder
i kraft tre månader efter det att den har ratificerats eller godkänts av
tre stater. I samband med undertecknande eller ratifikation kan förbehåll
göras i de avseenden som nämnts i redogörelsen för art. 6 om
preskription och för art. 8—13 om verkställighet i hemviststaten.

Som jag inledningsvis har anfört har konventionen hittills undertecknats
av 11 medlemsstater, däribland Danmark. Den har ännu inte
ratificerats av andra stater än Cypern och Frankrike. Konventionen
har således inte trätt i kraft.

Inom Norden har man sedan länge varit angelägen att få till stånd
en enhetlig trafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs.
trafikregler, regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtrafikkommittén,
i vilken ingår representanter för Danmark, Finland, Norli
Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 26

JuU1971: 26

10

ge och Sverige. Kommittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU
1970:10) Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommittén
bl. a. beaktat innehållet i de internationella konventioner om vägtrafik
och om vägmärken och signaler som lades fram för undertecknande i
Wien hösten 1968. Kommittén fortsätter sitt arbete.

Även frågan om att beivra utomlands begångna trafikbrott har en
längre tid diskuterats på nordiskt plan. Överläggningar har förts mellan
företrädare för berörda departement och ministerier i Danmark,
Finland, Norge och Sverige i syfte att harmonisera lagstiftningen på
detta område med beaktande av de krav som ställs i den europeiska
konventionen om straff för vägtrafikbrott. Vid överläggningarna enades
man om att de nordiska länderna bör tillträda konventionen. Man
var också enig om att de nordiska länderna bör reglera sina inbördes
förhållanden med stöd av enhetlig lagstiftning och inte på grundval av
konventionen. Även möjligheterna att göra förbehåll mot konventionen
diskuterades. Man var överens om att de nordiska länderna bör
begagna möjligheten att göra förbehåll mot den del av konventionen
som gäller verkställighet av dom i hemviststaten samt mot preskriptionsregeln
i art. 6.

Man har i Danmark antagit lagstiftning som ansluter till den överenskommelse
som träffades vid de nordiska överläggningarna och är där
beredd att ratificera konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som
gör en ratifikation av konventionen möjlig.

Efter avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom
justitiedepartementet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970:
28) ang. beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m. m. I promemorian
förordas att Sverige tillträder trafikbrottskonventionen men
därvid gör förbehåll i enlighet med vad de delegerade vid de nordiska
överläggningarna förordat. I promemorian läggs också fram förslag till
lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Vid remissbehandlingen av promemorian mötte förslaget att Sverige
skall tillträda konventionen inte någon erinran. Vissa remissinstanser
framförde däremot kritik mot förslaget i vad avsåg förbehåll
beträffande konventionens verkställighetsdel. De framhöll att trafikförseelser
i första hand bör bestraffas i gärningslandet och om möjligt
med användande av ett summariskt förfarande i stil med det svenska
ordningsbotssystemet. De ansåg dock, att ett sådant förfarande inte kan
bli effektivt, om inte den påföljd som ådöms kan verkställas i hemlandet.
Dessa remissinstanser fann det därför angeläget att frågan om
verkställighet av utländska domar i trafikmål snarast löses. Några av
dem förordade därför att Sverige tillträder konventionen även i den
del som avser verkställighetsåtgärder.

Som jag tidigare har nämnt är trafikstraffrätten i de flesta länder
tillämplig endast på brott som begås inom det egna landets gränser.

JuU 1971: 26

11

Resultatet har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de trafiköverträdelser
som begås av en trafikant under tillfällig vistelse utanför
hemlandet. Frågan om bestraffning blir i hög grad beroende av
om brottet hinner beivras medan trafikanten är kvar i landet. Det är
inte alltid möjligt eller lämpligt att hålla honom kvar i gämingslandet
mot hans vilja. Om en utlänning hålls kvar i avvaktan på rättegång,
kan detta vara till stor olägenhet för honom. Ofta kan en sådan åtgärd
framstå som alltför ingripande i förhållande till den begångna förseelsen.
De nämnda förhållandena leder därför till att åtskilliga trafikanter
som överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff.

Europarådskonventionen om straff för vägtrafikbrott syftar i första
hand till att vidga tillämpningsområdet för nationella straffbestämmelser
på trafikrättens område så att även utomlands begångna trafikbrott
kan bestraffas i hemlandet. Jag anser det angeläget att främja en sådan
internationalisering av trafikstraffrätten. Man bör öka möjligheterna
att beivra trafikbrott i lagöverträdarens hemland och därigenom minska
antalet fall då utländska trafikanter helt undgår bestraffning. Detta
skulle utan tvivel vara till fördel för trafiksäkerheten. Samtidigt skulle
en sådan reform leda till att man i färre fall behöver tillgripa drastiska
tvångsingripanden mot trafikanter som under tillfälligt besök i ett land
gör sig skyldiga till trafikförseelser. I Danmark och Norge har redan
fattats beslut om tillträde till konventionen och antagits härför nödvändig
lagstiftning.

Jag vill till en början under hänvisning till det anförda och i likhet
med remissinstanserna biträda förslaget i departementspromemorian
att Sverige tillträder konventionen såvitt gäller dess bestämmelser om
lagföring av utländska trafikant er. Ett tillträde från
svensk sida till konventionen i denna del kräver lagstiftning i vissa avseenden.
Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.

En svensk ratifikation av konventionen aktualiserar frågan om denna
bör avse också bestämmelserna om domsverkställighet eller
om Sverige bör utnyttja möjligheten att göra förbehåll mot konventionen
i denna del. För egen del vill jag först framhålla, att jag i likhet
med de remissinstanser som har förordat att sådant förbehåll inte
görs anser det lämpligt och ändamålsenligt att trafikförseelser i största
möjliga utsträckning beivras i gämingslandet. Sålunda bör i varje fall
mindre allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslutning
till överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i att
bötesdomar och förelägganden i allmänhet inte kan verkställas utanför
domslandet. Vissa steg i riktning mot ökade verkställighetsmöjligheter
i internationella förhållanden har dock tagits. Inom Norden finns samordnad
lagstiftning om straffverkställighet. Om en person med hemvist
i Sverige har dömts till fängelse eller böter för brott — trafikbrott
inbegripna — i annat nordiskt land, kan straffet verkställas här

JuU 1971: 26

12

enligt den tidigare omnämnda nordiska verkställighetslagen. Motsvarande
lagstiftning finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör nämnas
att en konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
har utarbetats inom Europarådet och har öppnats för undertecknande
den 28 maj 1970. De tre skandinaviska länderna har undertecknat
konventionen. Danmark har nyligen också ratificerat den. Konventionen
innehåller allmänna regler om verkställighet av utländsk brottmålsdom.
Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet, men dess
system kommer säkerligen att vara en god lösning även för verkställighet
av straff för trafikbrott. Jag tänker då särskilt på bötesstraff för
mindre, erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissinstansers
uppfattning att det system för domsverkställighet som inrättas
genom denna konvention är alltför komplicerat och att Sverige av den
anledningen i stället bör utnyttja trafikbrottskonventionens verkställighetsregler.
Från svensk sida kommer man att gemensamt med övriga
nordiska länder arbeta för att 1970 års konvention snarast träder i
kraft.

Så sker när konventionen har ratificerats av tre stater. Det finns anledning
räkna med att ratifikation av denna konvention skall kunna ske
i de berörda nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera
andra medlemsländer torde man förbereda ett tillträde till konventionen.

Under nu angivna förhållanden och då man i både Danmark och
Norge torde komma att göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens
verkställighetsregler anser jag övervägande skäl tala för att ett sådant
förbehåll görs även från svensk sida och att frågan om internationell
verkställighet av brottmålsdomar i allmänhet blir löst i ett större sammanhang
i samband med att förslag till lagstiftning grundad på 1970
års europeiska konvention i ämnet läggs fram. Det förberedelsearbete
i det avseendet som sedan någon tid pågår inom justitiedepartementet
är redan långt framskridet, och i Danmark har sådan lagstiftning redan
genomförts.

Som jag tidigare har nämnt finns i art. 6 i trafikbrottskonventionen
regler om beräkning av preskriptionstid för trafikbrott
i fall då lagföring flyttas från en konventionsstat till en annan. Reglerna
innebär att tiden för åtalspreskription förlängs i både gämingsstaten
och hemviststaten, när framställning om lagföring görs. Konventionsstat
kan göra förbehåll mot denna artikel.

Enligt min mening bör tiden för åtalspreskription i trafikmål inte förlängas
enbart därför att lagföringen skall äga rum i hemlandet i stället
för i gärningslandet. Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstanserna
till den ståndpunkt i denna fråga som intogs av de delegerade vid
de nordiska departementsöverläggningarna och föreslår sålunda att
Sverige gör förbehåll mot art. 6.

Förslaget i departementspromemorian att konventionen inte skall

JuU1971: 26

13

vara tillämplig på trafikbrott som har begåtts inom
Norden grundar sig på en rekommendation av de delegerade vid
de nordiska departementsöverläggningarna och har inte mött någon kritik
under remissbehandlingen. I den danska och norska lagstiftning som
har antagits för att möjliggöra Danmarks resp. Norges tillträde till
konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden.

Även jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar sålunda
att Sverige i samband med ratifikation av konventionen avger
förklaring enligt art. 27 att konventionen inte skall tillämpas i förhållandet
mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt eller
tillträder konventionen.

Art. 19 i konventionen reglerar frågan om översättning av
framställningar och andra handlingar som rör konventionens tillämpning.
Avsändarstaten kan i princip använda sitt eget språk. Konventionsstat
kan dock förbehålla sig rätt att kräva att handlingarna skall åtföljas
av översättning antingen till dess eget språk eller till något av
Europarådets officiella språk — franska eller engelska — eller det av
dessa språk som staten anger. Ett sådant förbehåll ger övriga konventionsstater
rätt att ställa motsvarande krav. Liknande översättningsregler
finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål.
När Sverige tillträdde rättshjälpskonventionen, gjorde man från svensk
sida det förbehållet att handlingar som skall ligga till grund för bevisupptagning
vid svensk domstol skall vara översatta till svenska språket.
Det ansågs däremot inte påkallat att delgivningshandlingar från
utlandet skall åtföljas av översättning. Sverige har dock förbehållit sig
att inte verkställa delgivning av handling som inte är översatt till svenska
språket i andra fall än då mottagaren frivilligt tar emot handlingen
(prop. 1961: 48 s. 14).

Vid övervägande hurvida man från svensk sida bör göra förbehåll mot
trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar
utgår jag från att Sverige avger förklaring enligt art. 27 att konventionen
inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska
stater. Frågan kan således bedömas utan hänsynstagande till behovet av
översättning av handling från annat nordiskt språk.

I ett senare avsnitt kommer jag att föreslå att framställning från
utomnordisk stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. För
utrikesdepartementets handläggning i ärendet torde det i allmänhet inte
vara nödvändigt att framställningen och övriga handlingar är översatta
till svenska eller till något av Europarådets officiella språk. Om framställningen
inte genast avvisas, bör ärendet föras vidare till åklagarmyndighet
för eventuellt ytterligare utredning samt prövning av åtalsfrågan.

För ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarväsendet
samt vid domstolarna bör framställning från utomnordisk stat jämte
övriga handlingar i sådant ärende åtföljas av översättning. Jag anser det

JuU1971: 26

14

dock inte nödvändigt att kräva översättning uteslutande till svenska. Berörda
svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga
ärendena på grundval av en översättning till engelska språket. De delar
av handlingarna som skall delges den misstänkte, användas som bevismaterial
o. dyl. får sedan här i landet översättas till svenska språket.

Om man från svensk sida kräver översättning till svenska eller
engelska språket, kan motsvarande krav ställas från konventionsstat till
vilken Sverige gör framställning om lagföring. I sådana fall måste översättningskostnaderna
beaktas vid övervägande av frågan huruvida framställning
bör göras. Framställning som medför höga översättningskostnader
bör givetvis inte göras i fråga om bagatellförseelser.

Jag föreslår sålunda att Sverige i förklaring enligt art. 19.2 förbehåller
sig rätt att kräva att framställning från utomnordiskt land om lagföring
och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning till
svenska eller engelska språket.

7.1.2 Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands

Som jag tidigare har nämnt krävs lagstiftning för att Sverige skall
kunna tillträda trafikbrottskonventionen. Ett tillträde till konventionen
— med de förbehåll som jag har angett i avsnitt 7.1.1 — kommer att
medföra förpliktelse för Sverige att ta emot framställning från utomnordisk
konventionsstat om lagföring i Sverige av person med hemvist
här i landet för trafikbrott som han har begått i den staten. Konventionen
ger samtidigt möjlighet för vederbörande svenska myndigheter
att till utomnordisk konventionsstat göra framställning om lagföring
i den staten av person med hemvist där för trafikbrott som han har
begått här i landet. Såvitt gäller framställningar av sist angivet slag krävs
inte någon svensk lagstiftning för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.
De föreskrifter om förfarandet vid sådana framställningar
som kan behövas torde kunna meddelas i administrativ ordning. Däremot
föranleder konventionen vissa lagstiftningsåtgärder till uppfyllande
av Sveriges förpliktelse att ta emot utländska framställningar.

Konventionens bestämmelser i denna del förutsätter att varje konventionsstats
strafflagstiftning har sådant innehåll att lagföring för de
trafikbrott som omfattas av konventionen kan ske i den stat där gärningsmannen
har sitt hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrättsligt
hänseende regleras i 2 kap. BrB. Enligt detta kapitel gäller som huvudregel
att svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i landet
kan dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för brott som
har begåtts utom Sverige. Även brott begånget utomlands av utlänning
som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under svensk jurisdiktion.
Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott begånget
av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska behörighetsreglerna
är alltså vidsträcktare än konventionen kräver. Jag förutsätter

JuU 1971: 26

15

härvid att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma innebörd
som i 2 kap. BrB. Det finns ingenting i konventionens föreskrifter
som talar mot ett sådant antagande.

Ett utomlands begånget trafikbrott av det slag som omfattas av konventionen
kan emellertid bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol
endast under förutsättning att gärningen är straffbar enligt svensk lag.
Det är därför nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning bestämmelser
i svensk lag om straff för sådana gärningar som anges i bilaga I till
konventionen är tillämpliga på gärningar begångna utomlands.

Vissa av de gärningar som anges i bilaga I utgör förfaranden som enligt
svensk lag är att hänföra till brottsbalksbrott, nämligen vållande till
annans död (3 kap. 7 § BrB) och vållande till kroppsskada eller sjukdom
(3 kap. 8 § BrB). Ifrågavarande straffbestämmelser i svensk lag
torde i enlighet med allmänna grundsatser om allmän svensk strafflagstiftnings
tillämplighet i rummet utan vidare vara tillämpliga på gärningar
som har begåtts utomlands.

Beträffande vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
(TL) har rättsläget klarlagts genom några av högsta domstolen
(HD) under senare år meddelade domar. Sålunda har HD ansett bestämmelserna
om vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning (1 §, 4 § 1
mom. och 5 § TL) vara tillämpliga också på brott som har begåtts utomlands
(NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Rattonykterhetsbestämmelsen
i 4 § 2 mom. TL har HD däremot ansett vara avsedd att
gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (NJA 1967 s. 409).

I övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om trafikförfattningamas
tillämpning utomlands. Man torde dock närmast böra utgå
från att svenska straffbestämmelser för trafikbrott i princip endast gäller
brott som har förövats i Sverige. Det betyder, att det stora flertalet
av de trafikförseelser som räknas upp i konventionens förteckning i bilaga
I och som i allmänhet har sin motsvarighet i bestämmelser i TL,
vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF) eller av Kungl. Maj:t eller
av annan myndighet med stöd av VTF meddelade föreskrifter, förordningen
(1960: 134) om mopeder samt lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon inte f. n. kan bli föremål för lagföring i Sverige.
Såvitt gäller trafikförseelser av detta slag krävs således vid ett svenskt
tillträde till konventionen att tillämpningsområdet för den svenska lagstiftningen
utvidgas.

I departementspromemorian har i enlighet härmed lagts fram förslag
till ”Lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket”. Vid utformningen
av lagförslaget har utgångspunkten varit att samtliga de
trafikbrott som anges i förteckningen i bilaga I till konventionen skall
kunna bestraffas här i landet, även när de har begåtts utomlands. De
gärningar som närmast är att anse som vållande till annans död eller
fållande till kroppsskada eller sjukdom och som redan nu kan bestraf -

JuU1971: 26

16

fas i Sverige även när det har begåtts utomlands omfattas emellertid inte
av lagförslaget.

Enligt promemorieförslaget skall tillämpningsområdet för TL i dess
helhet utvidgas till att omfatta även gärning som har begåtts utom riket
(1 §). Vidare föreslås, att bestämmelse om straff för överträdelse av
föreskrift i VTF eller föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning
eller överträdelse av föreskrift i mopedförordningen skall tilllämpas
också i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsidosatt
motsvarande föreskrift i gärningslandet (2 §). Beträffande trafikförsäkringslagen,
som berörs av konventionen endast i vad avser bestämmelser
om framförande av motorfordon för vilket inte finns trafikförsäkring,
föreslås att endast sådan föreskrift i lagen som avser förbud
mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring får sitt
tillämpningsområde utvidgat på detta sätt (2 §). Förslaget innebär sålunda
att nu angivna föreskrifter i svensk lag blir tillämpliga också på
förseelser som begås utomlands, under förutsättning att gärningsmannen
genom förseelsen har åsidosatt en på gämingsorten gällande trafikregel
som är identisk med eller kan sägas utgöra en motsvarighet
till den aktuella svenska trafikföreskriften. Genom en sådan konstruktion
kommer enligt promemorian Sverige att uppfylla kravet i art. 2.2
i konventionen att vid lagföring i hemvistlandet endast de trafikregler
får beaktas som gällde på gämingsorten.

Promemorieförslaget i denna del omfattar således i och för sig fler
trafikförseelser än som anges i konventionens bilaga I. Å andra sidan
kan det tänkas förekomma föreskrifter i utländsk trafikrätt av sådant
slag som anges i bilaga I till konventionen men som inte har någon
motsvarighet i de författningar som enligt 2 § promemorieförslaget
skall gälla också utomlands begångna förseelser. Av konventionen följer
att även överträdelser av sådana föreskrifter skall i vissa fall kunna
beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna förutsattes att i
ettvart av de nordiska länderna skulle införas bestämmelse av innebörd,
att den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straffbestämmelse,
i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift
av sådant slag som anges i punkterna 4—7 i bilaga I till konventionen
skall dömas till ansvar, och att denna bestämmelse skulle göras tilllämplig
också i fråga om förseelse begången i annan konventionsstat. I
enlighet härmed upptar promemorieförslaget dels i 3 § föreskrift att
den som i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande
föreskrift av nyss angivet slag — i lagrummet uppräknas uttömmande
de förseelser det är fråga om — utan att kunna ådömas ansvar enligt
1 eller 2 § skall dömas till böter, högst 500 kr, dels i 4 § bestämmelse
att Kungl. Majit efter överenskommelse med annan främmande
stat än Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 §
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gärning som begås i den

JuU1971: 26

17

staten. Förslaget förutsätter att Kungl. Majit i samband med Sveriges
ratifikation av trafikbrottskonventionen meddelar förordnande enligt 4 §
med avseende på utomnordiska konventionsstater.

Vid remissbehandlingen av promemorian har så gott som samtliga
remissinstanser godtagit den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian.
Kritik har dock riktats mot enskildheter i förslaget. Sålunda
har de flesta remissinstanser motsatt sig en ordning som innebär att en
person kan lagforas här i Sverige för förseelse som var straffri enligt
den lag som gällde på gärningsorten. I övrigt har vissa remissinstanser
avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet
för andra trafikförfattningar än TL. Bland andra trafikmålskommittén
anser, att utomlands begångna trafikbrott inte bör kriminaliseras i större
utsträckning än som behövs för tillträde till konventionen, och varnar
för en inflation i sträffstadganden. Några remissinstanser ifrågasätter
om inte Sverige bör med stöd av art. 25 i konventionen förklara att
konventionen för svensk del inte är tillämplig på sådana trafikbrott som
kan bedömas som rena bagatellförseelser. Ett par remissinstanser anser,
att 2 § TL, som innehåller bestämmelser om straff för vägtrafikant som
hindrar eller stör trafiken, inte bör göras generellt tillämplig utomlands.
I ett remissyttrande hävdas, att den föreslagna påföljden för överträdelse
av 3 § lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för lindrigt
straff för vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna biträder jag förslaget
i promemorian att av konventionen föranledda bestämmelser tas upp
i en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands.

Som förut nämnts måste efter Sveriges tillträde till konventionen vissa
bestämmelser i svenska trafikförfattningar kunna tillämpas också på
brott begångna i övriga konventionsstater. I första hand är detta fallet
med reglerna i TL om vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig körning (3 §),
rattfylleri och rattonykterhet (4 §) samt s. k. smitning från olycksplats
(5 §). I rättspraxis har dessa bestämmelser med undantag av bestämmelsen
i 4 § 2 mom. om rattonykterhet ansetts gälla även i fråga om
utomlands begångna gärningar. En föreskrift om att sistnämnda bestämmelse
äger tillämpning också på förseelser begångna i övriga konventionsstater
är således nödvändig. Det synes dock lämpligt att en sådan
föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den bör emellertid
då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i princip
godtagits av remissinstanserna få generell giltighet och avse alla
utomlands begångna gärningar.

Enligt promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL
i dess helhet och således omfatta också föreskriften om hinder i trafik
i 2 § TL, trots att detta inte påkallas av hänsyn till konventionen. Detta
har kritiserats under remissbehandlingen. För egen del kan jag visserligen
medge att bestämmelsen närmast har karaktären av ren ordnings -

JuU1971: 26

18

föreskrift, men jag anser det likväl inte finnas tillräcklig anledning att i
detta sammanhang göra undantag för denna bestämmelse i TL och biträder
sålunda promemorieförslaget i denna del. — Som har föreslagits
i promemorian bör bestämmelsen om TL:s tillämplighet i fråga om
utomlands begångna gärningar tas upp i 1 § i den nya lagen.

Vid sidan av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med stöd
av TL nämns i bilaga I till konventionen vissa förseelser som i Sverige
är straffbelagda i VTF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen.

Vad angår brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i promemorian
att den svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endast såvitt
avser bestämmelsen om förbud mot brukande av motorfordon utan
föreskriven försäkring. En sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde
är påkallad av konventionens föreskrifter. I övrigt saknas det enligt
min mening anledning att göra trafikförsäkringslagens straffbestämmelser
tillämpliga på utomlands begångna förseelser. I likhet med remissinstanserna
godtar jag därför promemorieförslaget i denna del.

I fråga om övriga nyss nämnda trafikförfattningar föreslås i promemorian,
att samtliga straffbestämmelser i dessa författningar och således
inte bara sådana som avser i konventionsbilagan angivna trafikförseelser
blir tillämpliga på utomlands begångna gärningar utan att det
sker någon begränsning till gärningar i konventionsstaterna. Vissa remissinstanser
har invänt, att en generell utvidgning av det geografiska
tillämpningsområdet för berörda trafikförfattningar kan befaras leda
till att Sverige får mottaga en mängd framställningar om lagföring för
trafiköverträdelser av bagatellartad karaktär. Förslaget har också ansetts
innebära en alltför långtgående kriminalisering av trafikförseelser.

Dagens livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonisering
av de olika staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår
också på både nordiskt och ett bredare internationellt plan. På grund
av utvecklingen mot en allt livligare landsvägstrafik över gränserna bör
trafikbrott inte längre behandlas som förseelser enbart mot nationella
ordningsregler. Visserligen bestäms innehållet i trafikregler i stor utsträckning
efter förhållandena på den plats där de skall gälla, men
regleringen i olika länder har å andra sidan många gemensamma drag.
Med hänsyn till den ökade internationella vägtrafiken är det angeläget
att de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska trafiklagstiftning
i större utsträckning än som f. n. är fallet görs tillämpliga också
på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är ett viktigt led
i arbetet på att göra trafiklagstiftningen effektiv. Det förslag som har
lagts fram i promemorian syftar till att åstadkomma ökad effektivitet i
detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestämmelser
görs generellt tillämpliga på utomlands begångna trafikförseelser
vinner man också att det inte behöver uppstå någon osäkerhet om
vilka bestämmelser i författningarna som har sådan räckvidd. Jag vill

JuU1971: 26

19

vidare nämna, att den nyligen antagna danska lagstiftning som möjliggör
Danmarks tillträde till trafikbrottskonventionen i detta avseende
har fått den utformning som för svensk del föreslås i promemorian.
Straffbestämmelserna i den danska faerdselsloven har sålunda på motsvarande
sätt gjorts generellt tillämpliga på handlingar som begås i utlandet.
I Norge torde en motsvarande reglering blir genomförd i en
nära framtid.

Med anledning av vissa remissinstansers farhågor för att promemorieförslaget
skall leda till en mängd framställningar till Sverige om
lagföring för bagatellförseelser vill jag framhålla, att sådana framställningar
i praktiken inte torde komma att belasta det svenska rättsväsendet
i någon högre grad, eftersom gärningsstatens kostnader för översättning
m. m. i flertalet sådana fall torde komma att bli orimligt höga
i förhållande till gärningsstatens intresse av att trafikanten blir lagförd.
De beräknade kostnaderna för ett måls överflyttande till hemvistlandet
för lagföring torde sålunda komma att tjäna som en naturlig regulator
av strömmen av framställningar om åtal för bagatellförseelser. Vidare
bör erinras om den möjlighet Kungl. Maj:t och — efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande — RA har att med stöd av 2 kap. 5 § BrB underlåta
att meddela åtalsförordnande för utom riket begånget brott, när brottets
bagatellartade karaktär gör att åtal inte kan anses påkallat. Allmän
åklagare kan också utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därigenom
medverka till att lagföring här i landet av trafikanter som utomlands
gjort sig skyldiga till endast bagatellartade trafikförseelser inte
sker i onödigt stor omfattning och framför allt inte kommer till stånd
när lagföring skulle medföra orimliga utredningskostnader.

Jag kan inte heller dela trafikmålskommitténs uppfattning att promemorieförslaget
i denna del innebär en onödig kriminalisering av trafikförseelser.
En förutsättning för lagföring för de utomlands begångna
förseelser som avses här är att den trafikregel som överträtts har en
motsvarighet i svensk trafikstraffrätt. Förslaget innebär således i princip
inte att man i svensk rätt utvidgar det straffbara området. Å andra
sidan kommer en ändring i svensk lag som innebär en avkriminalisering
automatiskt att slå igenom också inom den nya lagens område.

Jag föreslår i enlighet med det anförda, att bestämmelserna om
straff för överträdelse av trafikföreskrift i de i det föregående nämnda
författningarna — jämte nyss angivna straffbestämmelse i trafikförsäkringslagen
— i princip görs tillämpliga även i fråga om gärning som
har begåtts utomlands utan att det sker någon begränsning till gärningar
i konventionsstat. En bestämmelse i ämnet bör såsom har föreslagits
i promemorian tas upp i 2 § i den nya lagen.

Som jag tidigare har nämnt kräver trafikbrottskonventionen, att konventionsstat
vid lagföring för sådan förseelse som nämns i punkterna
4—7 i bilaga I till konventionen skall beakta de materiella trafikregler

JuU1971: 26

20

som gäller på gärningsorten. Det är också tydligt att när det gäller trafikförseelser
av detta slag liksom över huvud taget förseelser mot bestämmelserna
i nyss angivna svenska trafikförfattningar det inte kan
komma i fråga att bestraffa en utomlands begången förseelse annat än
i fall då denna innefattar överträdelse av en motsvarande föreskrift i
lagen på gämingsorten. I 2 § promemorieförslaget har i enlighet härmed
angetts att de ifrågavarande svenska straffbestämmelserna skall tillämpas
endast i fråga om sådan utomlands begången gärning varigenom en
motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har åsidosatts. Förslaget
har i denna del inte rönt några erinringar under remissbehandlingen
och även jag biträder förslaget. I specialmotiveringen återkommer jag
till frågan om den närmare innebörden av uttrycket ”motsvarande
föreskrift”.

Jag har tidigare nämnt att det i promemorieförslaget finns särskilda
straffbestämmelser för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, som inte
har någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är
föranledda dels av önskemålet att få till stånd gemensam nordisk lagstiftning
om lagföring av trafikförseelser inom Norden, dels av konventionens
krav att överträdelse av föreskrift angående sådana förhållanden
som anges i punkterna 4—7 i konventionens bilaga 1 skall kunna bestraffas
i hemviststaten även om det i denna stats lag inte finns någon
motsvarande föreskrift.

Förslaget i denna del har inte mött andra invändningar under remissbehandlingen
än att det föreslagna maximistraffet, böter högst 500
kronor, av en remissinstans har ansetts vara för lågt i fråga om vissa
av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

Bestämmelsen i 2 § promemorieförslaget kommer att gälla endast
fall då den utländska trafikregel som har överträtts har sin motsvarighet
i en svensk trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visserligen
i stor utsträckning samma eller likartade trafikregler, men inom
de områden som berörs i punkterna 4—7 i konventionens bilaga I finns
bestämmelser i andra medlemsstaters trafiklagstiftning som inte har
någon motsvarighet i svensk rätt. För att Sverige skall kunna uppfylla
konventionens krav att hemviststaten skall ha möjlighet att lagföra en
trafikant också när denne i annan konventionsstat har överträtt en
trafikregel som inte har någon motsvarighet i hemviststaten bör 2 §
promemorieförslaget, som också har föreslagits i promemorian, kompletteras
med föreskrifter om straff i viss fall för överträdelse av sådan
utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland de svenska
trafikreglerna.

Som framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser
inte omfatta körning utan giltigt körkort (punkten 7 i konventionsbilagan),
eftersom 3 § TL, som innehåller straffbestämmelsen om olovlig
körning, enligt 1 § i den nya lagen kommer att bli generellt tillämplig

JuU 1971: 26

21

på gärning som begåtts utomlands. 3 § TL i sin tur hänvisar indirekt
till andra rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är körkortspliktiga
och vilka personer som är behöriga att framföra sådana fordon.
1 § nya lagen innebär följaktligen att det för straffbarhet i fråga
om utomlands begången olovlig körning inte krävs annat än att gärningen
står i strid med de körkortsregler som gällde på gärningsorten.
Härigenom får konventionens krav på att hemviststaten även vid lagföring
för olovlig körning skall beakta ”trafikreglerna” på gärningsorten
anses uppfyllda.

Jag godtar promemorieförslaget att nu berörda straffbestämmelser
skall vara omedelbart tillämpliga på gärningar som begås i annat nordiskt
land och att det i övrigt skall ankomma på Kungl. Maj:t att i enlighet
med avtal med främmande stat förordna att bestämmelsen skall
tillämpas också i förhållande till den staten. En grundläggande bestämmelse
för intemordiska förhållanden bör tas upp i en särskild paragraf
(3 §) och en fullmaktsbestämmelse av angivet slag i en efterföljande
paragraf (4 §).

Av den föreslagna lagens konstruktion följer, att den nu berörda
bestämmelsen i 3 § blir subsidiär i förhållande till 1 och 2 §§. Tilllämpningsområdet
för 3 § torde därför bli begränsat till specialregler
för mera bagatellartade förseelser. Under dessa förhållanden kan jag
inte dela uppfattningen att det föreslagna maximistraffet, böter högst
500 kronor, är för lågt. Med en sådan straffskala torde man å andra
sidan inte behöva befara att i något fall strängare straff kommer att
utdömas än som skolat följa på gärningen, om lagföring hade skett i
gärningslandet eller om ansvar hade ådömts enligt 2 § i den nya lagen.
Också i fråga om straffskalan biträder jag därför promemorieförslaget.

Svensk rätt intar den principiella ståndpunkten att svenska straffbestämmelser
skall tillämpas i fråga om utomlands begången gärning oberoende
av om denna var straffbar enligt den lag som gällde på gärningsorten.
Det uppställs m. a. o. inte något allmänt krav på s. k. dubbel
straffbarhet. Trafikbrottskonventionen innehåller visserligen en bestämmelse
om dubbel straffbarhet (art. 2.1), men denna innebär endast
att konventionsstat inte får göra framställning om lagföring med
stöd av konventionen i fall då gärningen inte är straffbar både i det
egna landet och i hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte något
hinder för domstol i konventionsstat att döma till ansvar för utomlands
begånget trafikbrott, när dubbel straffbarhet inte föreligger.

1 promemorian har övervägts, om det för utomlands begångna trafikbrott
bör i den svenska lagen föreskrivas att ansvar får ådömas här
i landet endast om gärningen var straffbar också enligt lag som gällde
på gämingsorten. Därvid har anförts, att en bestämmelse av sådant slag
skulle utgöra en nyhet i svensk rätt och skulle innebära ett principiellt
ställningstagande på ett snävt avgränsat område till ett problem som

JuU 1971: 26

22

har betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på
dubbel straffbarhet inte uppställs i fråga om trafiklagstiftningen skulle
enligt promemorian kunna förhindras genom den särskilda åtalsprövning
som i regel skall ske enligt 2 kap. 5 § BrB vid utomlands begångna
brott, övervägandena utmynnar i uppfattningen att man inte nu bör
göra en särreglering på trafikstraffrättens område av frågan om dubbel
straffbarhet. Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, att svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas till ansvar
för utomlands begången överträdelse av sådan trafikföreskrift som
anges i lagförslaget, även när överträdelsen inte var straffbelagd enligt
lagen i gärningslandet. Förslaget får betydelse i fråga om sådana av
den nya lagen omfattade brott som enligt hittills gällande grundsatser
inte ansetts över huvud taget vara omfattade av svensk strafflagstiftning
när de begås utomlands. Av särskild betydelse är frågan om dubbel
straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet till detta brott
saknas i åtskilliga främmande länder.

Förslaget i promemorian att i viss del utvidga den svenska trafikstraffrätten
att gälla även brott som begås utomlands utan att samtidigt
ställa upp krav på dubbel straffbarhet har starkt kritiserats av de flesta
remissinstanserna. Det har därvid framhållits bl. a. att allmänheten
skulle få särskilt svårt att förstå att de svenska reglerna om rattonykterhet
skulle gälla även i fall då förfarandet var straffritt på gärningsorten.
Man har inte ansett, att särskild åtalsprövning enligt 2 kap. 5 §
BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel straffbarhet. Ett par remissinstanser
anser att en regel om dubbel straffbarhet är särskilt angelägen
även när det gäller smitning från trafikolycksplats.

För egen del anser jag i och för sig att starka skäl talar för att frågan
om dubbel straffbarhet i dess helhet tas upp till en förutsättningslös
prövning med sikte på en reglering av spörsmålet inte bara för trafikstraffrättens
del utan inom straffrätten över huvud taget. Så kan emellertid
av naturliga skäl inte ske i detta sammanhang. Frågan kan däremot
komma att aktualiseras i samband med övervägandena rörande
Sveriges tillträde till 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar. Ett ställningstagande till problemet i hela dess vidd
förutsätter ett föregående utredningsarbete. Resultatet av ett sådant arbete
bör inte onödigtvis föregripas, och från den synpunkten kan man hysa
tvekan om lämpligheten av att nu genomföra en specialreglering på
det begränsade område som trafikstraffrätten utgör.

Från sakliga synpunkter måste dock den kritik som har framförts
mot promemorians förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget
kan få ogynnsamma konsekvenser i vissa fall. Särskilt när det gäller
rattonykterhetsbrottet inger det betänkligheter att undantagslöst tillämpa
TL:s straffbestämmelser också i fall då lagen på gämingsorten över
huvud taget inte straffbelägger detta slags förseelser. I denna del inne -

JuU 1971: 26

23

bär förslaget dessutom en avvikelse från HD:s ståndpunkt i det tidigare
anmärkta rättsfallet NJA 1967 s. 409. Trafikbrotten har över huvud taget
en speciell karaktär och har typiskt sett särskilt stark anknytning
till den ort där de begås. Jag kan under dessa förhållanden inte finna
att det möter några större betänkligheter eller innebär något äventyrligt
föregripande av framtida ställningstaganden att i förevarande lag
införa en generell bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet när det
gäller lagföring här i landet för sådana gärningar som omfattas av lagen.
Jag förordar därför att en sådan bestämmelse tas upp i en särskild
paragraf i den nya lagen (5 §).

7.1.3 övriga lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrottskonventionen Den

med anledning av ett svenskt tillträde till konventionen här föreslagna
nya lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands
aktualiserar frågan om behovet av följdändringar i annan
lagstiftning.

I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om
skyldighet för bl. a. domstol att sända underrättelse till körkortsregistret,
när körkortsinnehavare fällts till ansvar för vissa förseelser. I promemorian
föreslås att dom, varigenom trafikant enligt 3 § den föreslagna
lagen har dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift,
vilken saknar motsvarighet här i landet, inte skall rapporteras till körkortsregistret
men att uppgift till registret skall lämnas i vanlig ordning
om dom, varigenom någon med stöd av 1 eller 2 § i den föreslagna lagen
har bestraffats här i landet för trafikbrott utomlands. En remissinstans
anser att underrättelseplikt bör föreligga också när körkortsinnehavare
har dömts enligt 3 § i den föreslagna lagen.

För egen del ansluter jag mig till promemorians förslag att skyldigheten
att sända underrättelse till körkortsregister inte skall föreligga i
fråga om ådömt straff för brott mot 3 § den nya lagen. Nu angivna
begränsning i underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 § 2
mom. vägtrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring torde senare
komma att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet. Utöver
vad nu sagts synes den nya lagen inte föranleda några följdändringar
i annan lagstiftning.

Ett svenskt tillträde till trafikbrottskonventionen ger emellertid anledning
att undersöka behovet av ändringar i processlagstiftningen.

Konventionen medför förpliktelse för hemviststaten att ta emot och
granska varje framställning om lagföring. Därefter står emellertid hemviststaten
fri att vidta de åtgärder som föreskrivs i den inhemska lagstiftningen
(art. 4). Framställning om lagföring behöver således inte
nödvändigtvis leda till åtal, utan hemviststatens myndigheter kan t. ex.

JuU1971: 26

24

lägga ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konventionen
föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar.

Konventionen drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenheter,
när framställning om lagföring har skett. Gärningsstaten får då inte
längre vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen. Denna rätt återfås,
om hemviststaten meddelar att den inte har vidtagit någon åtgärd
med anledning av framställningen. Gärningsstaten får också tillbaka rätten,
om framställningen återkallas på grund av senare inträffade omständigheter
och återkallelsen sker innan förhandling i målet har inletts
i första instans i hemviststaten (art. 5).

Enligt 20 kap. 6 § RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott,
som hör under allmänt åtal. Fastän frågan inte har reglerats i lag förekommer
det emellertid redan nu att åtal för brott som har begåtts i
Sverige och har föranlett förundersökning här ”överförs” till och väcks
i främmande stat där gärningsmannen har sitt hemvist. I fall då så
sker, torde få anses att åtalsplikten enligt svensk rätt är uppfylld.

I 45 kap. 1 § tredje stycket RB föreskrivs, att nytt åtal inte får väckas
mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal.
Bestämmelsen är formellt tillämplig endast då åtal har väckts vid svensk
domstol. I departementspromemorian uttalas, att svenska åklagare i
enlighet med grunderna för denna bestämmelse i praktiken torde anse
sig förhindrade att väcka åtal här i landet, när åtal för samma gärning
har väckts i annat land efter svensk åklagares begäran om lagföring
där. Enligt promemorian torde det därför inte krävas någon lagstiftningsåtgärd
med anledning av innehållet i art. 5 i konventionen.
Några remissinstanser anser dock, att åklagarens befogenheter att väcka
åtal i sådant fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB.

Enligt min mening saknas det anledning att lagstifta i denna fråga.
Den praxis som har utbildats på grundval av våra nuvarande regler är
väl förenlig med konventionsförpliktelserna enligt art. 5. RA har tidigare
meddelat särskilda anvisningar för förfarandet vid begäran om lagföring
i annat land (cirkulär C 34). Dessa blir tillämpliga också på framställningar
som grundas på förevarande konvention. I den mån det behövs
ytterligare bestämmelser eller anvisningar kan dessa meddelas i
samma ordning. Det kan tilläggas att frågan om åklagares åtalsplikt utreds
av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligt sina direktiv också
har att uppmärksamma att åtal i viss utsträckning bör kunna underlåtas
på grund av internationella överenskommelser.

I art. 7 föreskrivs att handlingar, som har upprättats i gämingsstaten
resp. hemviststaten, skall ha samma rättsliga verkan i den andra
staten som om de hade upprättats av den statens myndigheter. Med
handling avses förundersökningsprotokoll och liknande. Artikeln synes
inte böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

JuU 1971: 26

25

Art. 14 i konventionen innehåller bestämmelser om vilka handlingar
som bör vara fogade vid framställning om lagföring och verkställighet.
Sålunda skall vid framställning om lagföring fogas bl. a. förhörsprotokoll,
utdrag av brottsregister, skisser och fotografier samt avskrift av
de lagbestämmelser som är tillämpliga på fallet i gärningslandet jämte
tillämpliga preskriptionsbestämmelser. Hemviststaten kan begära kompletterande
upplysningar (art. 16).

Förfarandet för överförande av trafikmål från ett nordiskt land till
ett annat är reglerat i det samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt
land som har ingåtts mellan de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska
länderna (RÅ:s cirkulär C 65). Avtalets bestämmelser gäller alla
slags brott och blir sålunda automatiskt tillämpliga på sådant överförande
av trafikmål som grundas på den enhetliga nordiska lagstiftningen.
Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och 16 torde för
övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning.

Framställning om lagföring eller verkställighet skall enligt art. 15
sändas resp. mottagas av konventionsstaternas justitiedepartement. Övriga
meddelanden skall utväxlas på samma sätt eller direkt mellan vederbörande
myndigheter i konventionsstaterna. Det är tillåtet för konventionsstat
att avvika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till generalsekreteraren.

Skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom
tidigare ske direkt mellan myndigheterna. Framställningar till eller från
utomnordiska stater bör för svensk del i enlighet med tidigare praxis
förmedlas på diplomatisk väg. Denna avvikelse från huvudregeln i art.
15 bör anmälas till Europarådets generalsekreterare enligt art. 15.4.
Den fortsatta skriftväxlingen med utomnordiska länder bör ske direkt
mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Detta gäller även underrättelse
från hemviststaten om åtgärder som har vidtagits med anledning
av framställning (art. 18).

Inte heller art. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafikbrottskonventionens
tillämpning, föranleder någon lagstiftning.

Konventionen innehåller också särskilda bestämmelser om rättegångskostnader
(art. 22 och 23). Dessa bestämmelser bygger på principen
att varje konventionsstat skall ta ut kostnaden för förfarandet i
sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden skall sedan stanna på
den stat i vilken den har uppkommit. Dessa regler stämmer överens
med gällande svensk rätt och påkallar alltså inte några lagstiftningsåtgärder.

7.1.4 Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

Atal för brott som har förövats utom Sverige får i princip väckas
endast efter förordnande av Kungl. Majit eller den Kungl. Majit har
bemyndigat att meddela sådant förordnande. I vissa fall fordras dock

JuU 1971: 26

26

inte åtalsförordnande. Det gäller i fråga om brott som har förövats på
svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har begåtts
av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig
och brott som har förövats av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare mot svenskt intresse (2 kap. 5 § andra stycket BrB). Med
stöd av 2 kap. 5 § BrB har RÅ genom brev den 18 december 1964
bemyndigats bl. a. att förordna om åtal för brott som har förövats i
Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i
reguljär trafik mellan dessa länder.

I skrivelse den 29 oktober 1968 har RÅ hos Kungl. Maj:t hemställt
om sådan lagändring att åtal för brott som har förövats i annat
nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan
nordiska länder får väckas utan särskilt förordnande. Förslaget avser
brott över huvud taget och är inte begränsat att gälla endast trafikbrott.
RÅ:s framställning har behandlats i den förut nämnda departementspromemorian.
I denna läggs fram förslag till lag om ändring av
2 kap. 5 § BrB, grundat på RÅ:s framställning.

Promemorieförslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna,
i vissa fall dock under förutsättning att krav på dubbel straffbarhet införs.
En av remissinstanserna anser att sådant krav i varje fall bör införas
beträffande trafikbrott.

Av RÅ:s skrivelse framgår, att framställningar om åtalsförordnande
för brott som har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av
honom. Åtalsprövningen torde i förevarande fall i praktiken inte fylla
något ändamål, givetvis beroende på att strafflagstiftning och rättstilllämpning
i så stor utsträckning är enhetliga inom Norden. Vissa olikheter
finns dock fortfarande, bl. a. inom trafikstraffrätten. I det föregående
har jag föreslagit en regel om krav på dubbel straffbarhet för
beivrande här i landet av trafikbrott som har begåtts utomlands. Genom
en sådan regel minskas behovet av särskild åtalsprövning ytterligare,
samtidigt som de önskemål som vissa remissinstanser har framfört om
generellt krav på dubbel straffbarhet blir tillgodosedda på ett i sammanhanget
mycket betydelsefullt område. Jag vill också erinra om vad
jag i det föregående (avsnitt 7.1.2) har uttalat om behovet att i en
nära framtid göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols
behörighet i brottmål med avseende på frågan i vad mån krav på dubbel
straffbarhet bör uppställas.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden föreslår jag, att från kravet
på särskild åtalsprövning för brott som har begåtts utomlands görs
undantag för brott som har förövats i nordiskt land och i viss omfattning
brott som har förövats ombord på transportmedel i trafik mellan
nordiska länder.

I promemorieförslaget har undantagsregeln angetts omfatta brott

JuU1971: 26

27

som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg
eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten
för Västra Sverige har framhållit bör bestämmelsen avse även brott
som har förövats på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sverige
och något av de andra nordiska länderna eller i sådan trafik mel
lan delar av en och samma nordiska stat, även när brottet förövats undei
det fartyget eller luftfartyget befann sig på internationellt område
Undantagsregeln bör införas i 2 kap. 5 § andra stycket BrB, som i samband
därmed bör undergå en redaktionell omarbetning.

7.1.5 Preskription

Regler om preskription av åtal och av ådömd påföljd finns i 35 kap.
BrB. Reglerna, som har i huvudsak samma innehåll som motsvarande
bestämmelser i 1864 års strafflag, bygger på principen att samhället
inte bör ingripa mot brott eller låta verkställa påföljd lång tid efter det
att brottet begicks eller lagföring skedde.

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av straff har aktualiserat
frågan om enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nordiska
länderna. Nordiska straffrättskommittén tog upp frågan till behandling
år 1964 och lade i ett betänkande av år 1966 (NU 1967: 15)
fram resultatet av sina överväganden rörande möjligheterna att nå större
nordisk rättslikhet på området. Kommittén behandlade frågor om preskriptionstider
vid åtalspreskription, preskription vid flerfaldig brottslighet,
preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott, preskription av
enskilt åtal samt preskription av ådömt straff och vid konfiskation.
Man har inom kommittén enats om att föreslå i allt väsentligt likformiga
regler. Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag
hänvisar jag till redogörelsen i avsnitt 4.2.

Kommittéförslaget har redan lett till ändrade preskriptionsregler i
Danmark. Den nya danska lagstiftningen, som genomfördes år 1967,
stämmer i huvudsak överens med vad kommittén har föreslagit. I Finland
och Norge har förslag till ändrad lagstiftning på detta område utarbetats.
Dessa förslag ansluter sig helt till kommitténs rekommendationer.

Nordiska straffrättskommitténs betänkande om preskription har i
Sverige behandlats i den förut nämnda departementspromemorian. I
promemorian föreslås, att regeln i 35 kap. 5 § BrB om framskjuten
utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet
upphävs. Vidare föreslås att de i 35 kap. 8 § BrB föreskrivna preskriptionstiderna
för ådömt fängelsestraff förkortas.

De straffrättsliga preskriptionsreglerna har hos oss behandlats även
i annat sammanhang. I trafikmålskommitténs betänkande ”Förundersökning”
(SOU 1967: 59), som främst behandlade reglerna om förundersökning
i brottmål, lade kommittén också fram förslag till ändrade

JuU 1971: 26

28

bestämmelser om absolut preskriptionstid vid bötesbrott. Förslaget innebär
i huvudsak att den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott
genom ändring i 35 kap. 6 § BrB förkortas från 15 till 5 år.

Den särskilda regeln i 35 kap. 5 § BrB om förlängning av
preskriptionstiden vid grövre brottslighet är tilllämplig,
när någon har begått brott varpå kan följa fängelse i mer än
två år. Begår gärningsmannen nytt sådant brott inom preskriptionstiden
för det första brottet, räknas preskriptionstiden för det gamla brottet
från tidpunkten för det senare brottet. Samma regel tillämpas om den
brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa.
På detta sätt kan tiden för åtalspreskription förlängas intill den absoluta
preskriptionstiden, som för brott av här förevarande slag är trettio år,
räknat från den dag brottet begicks.

I departementspromemorian föreslås som nämnts att bestämmelsen
i 35 kap. 5 § BrB upphävs. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har
tillstyrkt förslaget. De få remissinstanser som har ställt sig tveksamma
till eller avstyrkt förslaget åberopar att bestämmelsen i några fall har
visat sig ha praktisk betydelse.

Vid brottsbalkens tillkomst överfördes de preskriptionsregler som
fanns i strafflagen i stort sett oförändrade till brottsbalken. Man gjorde
endast sådana ändringar som var nödvändiga till följd av att enhetligt
frihetsstraff infördes. Det övervägdes dock under förarbetena
till balken huruvida bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen (numera
35 kap. 5 § BrB) om förlängning av preskriptionstiden vid återfall borde
ändras. Min företrädare uttalade därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), att det
visserligen inte fanns något mera framträdande behov av en sådan bestämmelse
men att det dock inte fanns tillräckliga skäl att låta bestämmelsen
utgå.

För egen del anser jag i likhet med nordiska straffrättskommittén
och majoriteten av remissinstanserna att tiden nu är mogen att upphäva
35 kap. 5 § BrB. Bestämmelsen kan knappast anses ha någon
betydelse för brottsbekämpningen annat än i mycket speciella fall. En
motsvarande regel saknas i övriga nordiska länders lagstiftning. Intresset
av att få enhetliga preskriptionsregler i Norden talar sålunda
för att bestämmelsen utgår ur brottsbalken. Jag föreslår i enlighet härmed
att 35 kap. 5 § BrB upphävs.

Bestämmelsen om absolut preskriptionstid i 35 kap.
6 § BrB anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter att ådöma
påföljd. Om det inte kan följa fängelse över två år på brottet, får påföljd
inte ådömas efter det att femton år har förflutit från brottet. I
övriga fall, alltså vid grövre brott, är motsvarande tidrymd trettio år.
För klarhetens skull bör erinras om att domstol inte får ådöma påföljd
för brott, om den misstänkte inte har häktats eller delgivits stämning
för brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 § BrB. Har preskrip -

JulJ 1971: 26

29

tionstiden avbrutits genom häktning eller delgivning av stämning, får
reglerna i 35 kap. 6 § BrB betydelse. Reglerna kan bli tillämpliga också
när tiden för åtalspreskription har förlängts enligt 35 kap. 5 § BrB.

I den danska lagstiftningen finns f. n. inte någon motsvarighet till bestämmelsen
i 35 kap. 6 § BrB. Inte heller finns något sådant stadgande
i nu föreliggande förslag till ändring av de norska preskriptionsreglerna.
Anledningen härtill är att preskriptionstiden enligt den danska lagen
och det norska förslaget börjar löpa på nytt vid uppehåll i rättegången.
I det förslag till ändrade preskriptionsregler som har utarbetats i Finland
finns däremot en regel som motsvarar vår nuvarande bestämmelse.

Trafikmålskommittén föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid
införs för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter. Undantag
görs dock för brott för vilka påföljden är normerade böter. Enligt kommittén
bör den absoluta preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara
fem år. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Rikspolisstyrelsen
och domareföreningen går längre än kommittén och förordar
att den absoluta preskriptionstiden för bötesbrott bestäms till tre
år.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att den nu
gällande femtonåriga preskriptionstiden är väl lång för bötesbrott.
Det ligger knappast i samhällets intresse att kunna beivra bagatellartade
brott under så lång tid. Den nuvarande regeln torde inte ha någon betydelse
som brottsavhållande faktor. Den skapar däremot vissa praktiska
problem för domstolarna. Om den tilltalade efter delgivning av
stämning inte kan anträffas, kan domstolen visserligen i hithörande fall
enligt 46 kap. 15 § RB under vissa omständigheter avgöra målet i den
tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro bedöms som
nödvändig, förblir målet anhängigt vid domstolen utan att kunna avgöras,
så länge den tilltalade inte kan anträffas för delgivning av kallelse.
Domstolen kan inte slutbehandla målet, förrän den absoluta preskriptionstiden
har löpt ut. Det kan sålunda bli nödvändigt att under åtskilliga
år vid upprepade tillfällen vidta åtgärder för att få till stånd förhandling
i målet. Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta
sätt inte torde vara stort, bör en sådan ordning undvikas.

I frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid
bötesbrott finner jag kommitténs förslag om en femårig preskriptionstid
vara väl avvägt, och jag biträder därför förslaget.

Kommittén har undantagit brott för vilka påföljden är s. k. normerade
böter från sitt ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvudsakligen
som påföljd vid brott mot skattestrafflagen (1943: 313). Kommittén
har inte ansett det lämpligt att förkorta den absoluta preskriptionstiden
för sådana brott.

Sedan kommittén avlämnade sitt förslag, har riksdagen bifallit ett

JuU1971: 26

30

av Kungl. Maj:t framlagt förslag till en reform rörande påföljdssystemet
i fråga om överträdelse av skatte- och avgiftsförfattningar (prop.
1971: 10, SkU 1971: 16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den
nuvarande skattestrafflagen ersätts av en skattebrottslag. För brott som
avses i den nya lagen skall böter ådömas i form av dagsböter och inte
som f. n. i form av normerade böter. I skattebrottslagen finns en särskild
regel om åtalspreskription. Regeln innebär — i överensstämmelse med
vad som gäller enligt skattestrafflagen — att åtalspreskription vid brott
enligt skattebrottslagen inte i något fall inträder tidigare än fem år
efter det brottet begicks. Skattebrottslagen skall träda i kraft den 1
januari 1972.

Med hänsyn till vad sålunda gäller och framdeles kommer att gälla
om åtalspreskription vid brott som avses i skattestrafflagen resp. skattebrottslagen
är det uppenbart att en förkortning av den absoluta
preskriptionstiden i bötesmål till fem år inte kan avse sådana brott.
För dessa brott bör sålunda de nuvarande absoluta preskriptionstiderna
gälla även i fortsättningen. Från en bestämmelse om en absolut
tid för åtalspreskription om fem år bör också undantas de s. k. självständiga
ämbetsbrotten i 20 kap. 1—4 §§ BrB. Också för dessa brott
gäller nämligen att minsta tid för åtalspreskription är fem år (35 kap. 2 §
BrB).

Jag föreslår i enlighet med det anförda att den absoluta preskriptionstiden
för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter bestäms
till fem år. Som villkor för att denna kortare preskriptionstid skall vara
tillämplig bör gälla att åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i
35 kap. 1 § 1 BrB, dvs. efter två år från det brottet begicks. Härigenom
kommer de tidigare nämnda brotten mot skatte- och avgiftsförfattningar
samt de självständiga ämbetsbrotten att lämnas utanför den
nya preskriptionsbestämmelsens tillämpningsområde. 35 kap. 6 § BrB bör
ändras i enlighet med vad jag nu har föreslagit. Med bötesstraff likställs
i detta sammanhang disciplinstraff, vilket dock inte behöver anges i lagtexten.

35 kap. 8 § BrB innehåller regler om preskriptionstid för
ådömt fängelse. Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på
kortare tid än sex månader har ådömts, och tio år, om fängelse i sex
månader eller längre tid men inte över två år har ådömts. Har
fängelse på längre tid än två år men inte över åtta år ådömts, preskriberas
straffet efter femton år. Om domen innefattar fängelse på viss tid
över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutligen
preskriberas efter trettio år. Preskriptionstiden räknas i samtliga fall
från den dag domen vann laga kraft. Preskriptionstiden bryts genom
att straffet börjar verkställas.

I enlighet med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer
föreslås i departementspromemorian, att bestämmelsen om preskription

JuU 1971: 26

31

av ådömt fängelsestraff ändras så, att femårsregeln kommer att gälla
när fängelse högst ett år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre
än ett år men inte över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på
längre tid än fyra år men inte över åtta år har ådömts. Förslaget har
tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen
bekräftar i sitt yttrande, att det numera sällan förekommer att
ådömt fängelsestraff preskriberas, och framhåller att tillkomsten av
nordiska verkställighetslagen har bidragit till denna utveckling. Styrelsens
uttalande bestyrks av det vid styrelsens yttrande fogade statistiska
material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3.

Reglerna om preskription av ådömt fängelsestraff har uppenbarligen
ingen nämnvärd praktisk betydelse. Det synes emellertid lämpligt att
dessa regler i möjligaste mån är enhetliga i Norden. Jag föreslår därför,
att bestämmelserna i 35 kap. 8 § BrB ändras på det sätt som har
föreslagits i departementspromemorian.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser
ansett det vara angeläget, att de nordiska länderna närmar
sig varandra ytterligare när det gäller straffrättsliga preskriptionsregler.
Remissinstanserna har därvid bl. a. pekat på reglerna om
preskriptionsavbrott och om tidsfrister för enskilt åtal.

Nordiska straffrättskommitténs överväganden angående den nordiska
lagstiftningen om preskription omfattade också andra frågor än
dem som har behandlats i det föregående. Bl. a. diskuterades de regler
som har berörts av de nyssnämnda remissinstanserna. Någon enighet
kunde emellertid inte nås i dessa frågor. Jag är därför inte beredd att
nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning i dessa hänseenden
men avser att i annat sammanhang undersöka förutsättningarna för att
uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.

7.1.6 Ikraftträdande

Den nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands bör
med hänsyn särskilt till innehållet i 3 § i princip träda i kraft samtidigt
som motsvarande lagstiftning träder i kraft i de övriga nordiska
länderna. I Danmark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna
ske under senare hälften av innevarande år, men den närmare tidpunkten
kan bestämmas först efter överläggningar med företrädare för
dessa länder. Som förut nämnts är det f. n. i viss mån ovisst om och
när motsvarande reglering genomförs i Finland och Island. Det torde
dock inte möta hinder att den nya lagen träder i kraft i sin helhet
även i förhållande till dessa länder redan vid den tidpunkt, då den
sätts i tillämpning i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset
av att lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och
Sverige bör det överlämnas åt Kungl. Maj:t att förordna om lagens

JuU 1971: 26

32

ikraftträdande. Detsamma gäller av motsvarande skäl i fråga om den
föreslagna ändringen i 2 kap. 5 § BrB.

De föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inte samman med förslaget
till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa
ändringar bör träda i kraft den 1 januari 1972.

Lagrådet

Lagrådet lämnade lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag och får därför hemställa
att riksdagen

A. antager de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

2) lag om ändring i brottsbalken;

B. godkänner den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade
europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott
med förbehåll mot art. 6 och del III samt med förklaring
enligt artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.

Stockholm den 30 november 1971

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s),
herr Polstam (c), fru Nordlander (vpk), herrar Alf Pettersson i Malmö
(s) och Stjernström (c).