Justitieutskottets betänkande nr 22 år 1971
JuU 1971:22
Nr 22
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för
ekonomiskt förtal.
Motionen
I motionen 1971:646 av herr Nordgren m. fl. (m) yrkas ”att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit hemställer att Kungl. Majit måtte framlägga
förslag om sådana ändringar i 5 kap. 1 § brottsbalken och i 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen att bestämmelserna i dessa även kommer att
omfatta ekonomiskt förtal”.
Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Gällande rätt
Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en
fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar
för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga
heder.
I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande
ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra
kollektiv. Reglerna om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket
skall dömas för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra
stycket ej ådömas, om den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det
eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i
saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund
för den. Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen
var sann eller icke. För straffbarhet förutsättes bl. a. att fråga är om
uttalanden med en viss bestämdhet, icke blott om värdeomdömen.
Straffet för förtal är böter. För grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är
straffet böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den
omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra
allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar för förolämpning inträda, om man
Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 22
JuU 197122
2
smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör
ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar för förolämpning
skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med ansvar
enligt 1 eller 2 §. Straffet för normalfall är endast böter men för grova
fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 § stadgas att förtal av
avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för de
efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma
den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit efter
dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.
Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet
yttrande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning
som innefattar, bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet
stadgas vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal
och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som
är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med
hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och
han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Förtal av avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande
eller att den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den
avlidne. Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot
honom.”
Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för
tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren.
Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda
kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans
vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av
artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är
uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle
kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement
till yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare och andra
bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3
kap. tryckfrihetsförordningen).
Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår,
inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om
ärekränkning anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om
en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna
åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot
kollektiva enheter tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt och den
anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk
JuU 1971 22
3
person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan
grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer
därigenom utpekas.
I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en
generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av
vara eller tjänst företager handling som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller företaga annan
liknande handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst
skydd mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan man
nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar
lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna
varor och tjänster. I viss mån torde det också få anses möjligt att
ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt
sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade på ett sätt som
onödigtvis misskrediterar den utpekade. Enligt 12 § samma lag skall den
som bryter mot vitesförbud ersätta skada som därigenom uppkommer för
konkurrerande näringsidkare.
Frågans tidigare behandling
Enligt 16 kap. 8 § strafflagen straffades den som emot annan av arghet
utsatte eller fortspred rykte om gärning som var menlig för den angripnes
yrke, näring eller fortkomst.
Straffrättskommittén föreslog i sitt betänaknde Förslag till brottsbalk
(SOU 1953: 14) att en motsvarande straffbestämmelse om ekonomiskt
förtal skulle införas i brottsbalkens bedrägerikapitel. Med ekonomiskt
förtal förstods ogrundad uppgift angående gärning eller omständighet
som är ägnad att skada någon i utövningen av yrke eller näring eller eljest
i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen för straff enligt bestämmelsen
var att gärningen inte var straffbar som förtal enligt ärekränkningskapitlet
(betänkandet s. 28, 278-282).
Departementschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop. 1962:10 s.
B 52 f.) kommitténs förslag om ekonomiskt förtal, bl.a. då han ansåg att
spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning
eller ekonomiska förhållanden ofta kunde åtkommas såsom vanlig
ärekränkning. I den mån det var fråga om sådana närings- och
ekonomiska förhållanden, som ej kunde sägas ha något samband med det
personliga anseendet, hade det föreslagna stadgandet sin väsentliga
betydelse i förhållandet mellan olika näringsidkare och berörde således
spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal
konkurrens, anförde departementschefen.
Lagrådet (prop. 1962: 10 s. B 429 f.) uttalade en avvikande mening
Juli 1971:22
4
och förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett stadgande om
ekonomiskt förtal. Lagrådet ansåg att sådan ryktesspridning som här var i
fråga knappast syntes höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Att konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra förekom visserligen
men även andra — såsom kunder, patienter, f. d. anställda m. fl. —
kunde om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande
i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande. Enligt lagrådet
kunde frågan få en mera konsekvent behandling, om ett stadgande härom
meddelades i brottsbalken.
I propositionen (1962:10) vidhölls emellertid den tidigare av departementschefen
i lagrådsremissen intagna ståndpunkten.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen berördes frågan om ekonomiskt
förtal i en i anledning av propositionen väckt motion (1:536).
Motionen föranledde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Första
lagutskottet (1LU 1962:42) anförde i frågan bl.a.:
Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan
erhålla en tillfredsställande reglering inom den naturliga ramen för
lagstiftningen mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig
lämpligt att i brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet
härom synes dock icke böra upptagas till ytterligare övervägande i
förevarande sammanhang utan först då utredningen om illojal konkurrens,
vilken numera omhänderhar varumärkes- och firmautredningens
ifrågavarande uppgifter, har framlagt resultatet av sitt arbete.
Straffrättskommittén föreslog också införande av en straffbestämmelse
avseende ärekränkning av kollektiv. I propositionen om brottsbalken
fanns emellertid nämnda straffbestämmelse icke medtagen. Departementschefen
anförde som skäl härför bl. a. att man vid bedömning av om
en sådan kriminalisering är behövlig måste beakta att starka betänkligheter
anmäler sig ur yttrandefrihetens synpunkter. Vid övervägande av
frågorna fann sig departementschefen inte övertygad om behovet av den
av kommittén föreslagna utvidgningen.
Lagrådet, som även i denna fråga hade en avvikande mening, uttalade
bl. a.:
Den sakliga grunden till att vanlig ärekränkning ansetts kunna riktas
endast mot fysisk person har naturligen varit, att juridiska personer ej
ansetts företräda något sådant intresse som straffbestämmelserna avsett
att skydda. Beträffande ekonomiskt förtal är uppenbart, att i sakens
natur ej ligger någon dylik begränsning. Även juridiska personer äro
bärare av ekonomiska intressen. Det synes icke behövligt att i lagtexten
särskilt utmärka, att brottsbeskrivningen avser att täcka även det fallet
att förtalshandlingen gäller en juridisk persons verksamhet.
Också denna fråga upptogs i den nyssnämnda motionen 1:536. Första
lagutskottet uttalade i sitt även i denna del avstyrkande utlåtande:
Juli 1971:22
5
Kollektiva enheter torde allmänt sett få anses väsentligt mindre
känsliga för ärekränkning än enskilda personer, åtminstone för uttalanden,
som ej är ägnade att medföra ekonomisk skada. Samtidigt torde
rätten till fri kritik vara väl så betydelsefull för samhällslivet i fråga om
kollektiv som beträffande enskilda. Detta är särskilt påtagligt när det
gäller starka organisationer på de politiska och ekonomiska områdena.
Under angivna förhållanden måste den intresseavvägning som bör ligga
till grund för en kriminalisering av ärekränkning utfalla på annat sätt för
kollektiva enheter än för enskilda personer. Bland annat därför att ett
kollektiv normalt torde ha möjligheter att genom offentligt framträdande
få till stånd ett tillrättaläggande av fakta, måste värdet av ett så begränsat
ärekränkningsskydd som hänsynen till yttrandefriheten medger starkt
ifrågasättas såvitt gäller förtal utan skadeverkningar på det ekonomiska
planet.
Brottsbalken kom alltså inte, som framgått av redogörelsen för
gällande rätt, att innehålla något särskilt stadgande om ärekränkning av
kollektiv.
Frågan om ekonomiskt förtal har därefter behandlats av utredningen
om illojal konkurrens i dess betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU
1966: 71), vilket låg till grund för 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring.
Utredningen anförde bl. a.:
Vad gäller i näringsverksamhet använda sanningslösa uppgifter och
påståenden, vilka ekonomiskt skadar näringsidkare, hänvisar utredningen
till sitt förslag till stadgande mot sådan framställning som är oriktig eller
vilseledande och ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara,
tjänst eller annan nyttighet. Med förslaget blir det möjligt att ingripa mot
i näringsverksamhet använda oriktiga och vilseledande framställningar,
som medför risk för att konsumenter och andra som tar del av dem
påverkas i sitt handlande. Härigenom bereds i första hand konsumenter
och andra adressater men i andra hand också andra näringsidkare ett
skydd mot skada till följd av oriktiga eller vilseledande uppgifter.
Förslaget till stadgande mot oriktiga eller vilseledande framställningar
ger alltså — såvitt angår förhållandet näringsidkare emellan — indirekt det
rättsskydd som skulle följt av straffrättskommitténs och lagrådets förslag
till stadgande mot ekonomiskt förtal. Rättskyddet enligt förslaget gäller
givetvis för varje skadad näringsidkare, oavsett om det är fråga om fysisk
eller juridisk person.
Om näringsidkare eller om varor eller tjänster kan givetvis lämnas
oriktiga eller vilseledande uppgifter med större eller mindre skadeverkningar
för den drabbade i många andra sammanhang än dem som
omfattas av utredningens nämnda förslag. Särskilt kommer i blickpunkten
inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt
förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av privatpersoner.
Ekonomiskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är näringsidkare.
Utredningen har emellertid — — — funnit det falla utanför dess
uppdrag att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant, som berör
förhållandet näringsidkare emellan. Utredningen anser det emellertid
angeläget att de återstående betydelsefulla frågorna om ekonomiskt
förtal utreds. I viss utsträckning torde detta göras av 1963 års konsumentupplysningskommitté.
JuU 1971:22
6
I betänkandet Konsumetnupplysning (SOU 1968: 58) upptog 1963
års konsumentupplysningskommitté frågan om ett straffstadgande mot
ekonomiskt förtal som rättsligt korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning.
Kommittén ansåg emellertid att det av kommittén behandlade
problemet inte kunde lösas enbart genom ett stadgande mot ekonomiskt
förtal — inte ens med den av lagrådet vid brottsbalkens införande
förordade formuleringen.
Kommittén fortsatte (s. 125).
Ett sådant stadgande går inte ut på att skydda den som det här
primärt gäller, dvs. konsumenten. Med ett stadgande mot ekonomiskt
förtal — med straff som primär påföljd vid överträdelse — kan man
nämligen knappast komma åt annat än de allra grövsta formerna av
vilseledande konsumentupplysning, uppsåtliga förfaranden, och detta är
helt otillräckligt från konsumentsynpunkt.
Å andra sidan kan påverkan genom vilseledande information till
många konsumenter medföra mycket betydande skador för enskilda
företag. För en näringsidkare vöre därför redan en möjlighet att kunna
beivra åtminstone uppsåtliga fall av värde. Men någon adekvat lösning på
problemet vilseledande konsumentupplysning utgör ett stadgande mot
ekonomiskt förtal inte heller från näringsidkarsynpunkt. Ekonomiskt
förtal genom konsumentupplysning utgör vidare endast en mindre del av
det större problemet om skador till följd av ekonomiskt förtal. En
separat lösning av detta delproblem synes inte böra komma ifråga.
Kommittén vill emellertid betona vikten av att konsumentupplysningsaspekten
beaktas vid en totallösning av problemet ekonomiskt förtal,
vilket utgör en lagstiftningsfråga som det är angeläget att snarast bringa
till en positiv lösning (kurs av kommittén).
Vid remiss till lagrådet 1969 av förslaget till lag om otillbörlig
marknadsföring uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, i frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bl.a.:
Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som
täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare
mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam
och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella
förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta
sig mot eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som
sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna
organ, privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan
exempelvis vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som
drabbas därav. Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser
mot ekonomiskt förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid
inte sin naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en
lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får
tas upp i annat sammanhang (prop. 1970:57 s. 71).
Ämnet var därefter föremål för överläggning i riksdagens andra
kammare i februari 1970, då statsrådet Geijer lämnade svar på en enkel
fråga om justitieministern avsåg att förelägga riksdagen förslag till
lagstiftning mot ekonomiskt förtal.
Justitieministern uttalade i sitt svar bl. a.
JuU 197122
7
Det rör sig här om en lagstiftningsfråga av svårbedömd art. Mot envars
i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada
genom oriktiga eller ogrundade uppgifter står intresset att inte begränsa
yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor.
Jag är för dagen inte beredd att ta ställning till om
allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal bör införas.
I samband med riksdagsbehandlingen 1970 av prop. 1970: 57 med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. - vilken proposition
såvitt nu är i fråga överensstämde med den förut nämnda lagrådsremissen
— upptog tredje lagutskottet även motioner vari hemställdes om utredning
om förslag till lagstiftning om ekonomiskt förtal och förtal mot
juridiska personer m. m. (mot. 1:835 samt I: 1171 och II: 1380).
Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionsyrkandena inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande
bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementeschefen
är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med
att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det
torde därför kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs. också frågor
om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Pågående utredning
Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har genom
tilläggsdirektiv 1967 erhållit i uppdrag att företa översyn av förtalsbrotten
särskilt med hänsyn till yttrandefriheten och den yrkesmässiga
nyhetsförmedlingen. Även reglerna om ersättning på grund av ärekränkningsbrott
skall ses över i sin helhet (se Riksdagsberättelsen 1968 s. 54
och 1LU 1967:10). Frågorna om ekonomiskt förtal och förtal av juridisk
person anses emellertid inte falla inom kommitténs uppdrag, vilket beräknas
vara slutfört under innevarande år.
Utskottet
I motionen yrkas att riksdagen hemställer om lagstiftning rörande
straffrättsligt ansvar för s. k. ekonomiskt förtal.
Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt
saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal
och ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga
eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska
JuU 1971:22
8
förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även
vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens
förtalsstadgande något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden
som formellt avser t. ex. en juridisk person men som måste förstås så
att en eller flera bestämda personer utpekas. Det bör också tilläggas att
1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kan ge näringsidkare ett visst
skydd mot förtal från konkurrenters sida.
Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av
redogörelsen ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband
med 1970 års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. I detta
lagstiftningsärende hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att
det förelåg ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal.
Departementschefen ansåg emellertid att sådana bestämmelser inte hade
sin naturliga plats vare sig i en lag om illojal konkurrens eller i en lag om
otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Han ansåg därför att frågan om införande av allmänna bestämmelser
i ämnet fick tas upp i annat sammanhang. I anslutning till
propositionen behandlades också motioner med delvis enahanda yrkanden
som i den nu förevarande motionen. 1 sitt av riksdagen godkända
utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att departementschefen var
införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som
drabbas därav samt att det därför torde kunna förutsättas att hithörande
frågor kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna ansågs därför inte påkallad.
Utskottet har inte funnit anledning att frångå den bedömning av det i
motionen upptagna spörsmålet som gjordes av föregående års riksdag.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1971:646.
Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), fru
Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstånga (fp), Wijkman (m) och fru
Gradin (s).
JuU 1971:22
9
Reservation
av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Johansson i Växjö (c),
Westberg i Ljusdal (fp), Petersson i Röstånga (fp) och Wijkman (m), vilka
ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8, som börjar med orden
”Utskottet har” och slutar med orden ”till motionen” bort ersättas med
text av följande lydelse:
Justitieutskottet delar den av departementschefen i nyssnämnda
lagstiftningsärende uttalade meningen att frågan om allmänna bestämmelser
mot ekonomiskt förtal inte bör behandlas i samband med lagstiftning
rörande otillbörlig marknadsföring eller annan liknande näringsrättslig
lagstiftning. I likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare
lagstiftningssammanhang anser emellertid utskottet att det torde föreligga
behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet
vill erinra om att både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års
konsumentupplysningskommitté funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan
om ekonomiskt förtal bringas till en lösning. Ämnet bör enligt
utskottets mening inom en nära framtid bli föremål för utredning
syftande till lagstiftning.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1971:646 hos Kungl.
Maj .t anhåller om utredning samt förslag till lagstiftning
rörande s. k. ekonomiskt förtal.