Justitieutskottets betänkande nr 21 år 1971

Juli 1971:21

Nr 21

Justitieutskottets betankande i anledning av motion om avskaffande av
brottspåföljden ungdomsfängelse, m. m.

Motionen

I motionen 1971:55 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) yrkas att riksdagen
uttalar sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning om nya former för
vård av unga lagöverträdare.

Motionärerna framhåller att kritik mot ungdomsfängelseinstitutionens
sätt att fungera har framförts från olika håll, bl. a. från högre
kriminalvårdstjänstemän och vårdare. Docenten Bengt Börjesson har,
säger motionärerna, i en undersökning påvisat att ungdomsfängelse är den
påföljd som ger det sämsta vårdresultatet. De uttalar vidare att
återfallsfrekvensen är högre vid ungdomsfängelserna än vid andra
anstalter och att omkring 80 procent återfall är en återkommande siffra.

Beträffande förhållandena på ungdomsanstalterna anför motionärerna:

Av de personer som finns i ungdomsfängelse är omkring 30% beroende
av centralstimulerande narkotika och de flesta är haschrökare. Många
kommer från undermåliga hemmiljöer och deras grundutbildning är ofta
dålig. På anstalterna blandas olika kategorier av ungdomar. Nybörjare
träffar avancerade brottslingar, gravt mentalt störda blandas med dem
som aldrig tidigare varit utsatta för anstaltsbehandling. Enligt mångas
åsikt bidrar klientelets sammansättning till att konservera brottsligt
beteende och i många fall bidrar rent av anstaltsvistelsen till ytterligare
utbildning i brottslig verksamhet.

De bristande vårdresurserna för narkomaner och andra psykiskt störda
liksom den psykiska press som är förenad med att påföljden är
tidsobestämd bidrar inte till att åstadkomma en utveckling i positiv
riktning för den intagne. I stället resulterar anstaltsvistelsen ofta i
passivisering och apati som försvårar möjligheten att fungera socialt
utanför murarna.

I motionen framhålles vidare att för vuxna användes det tidsobestämda
straffet, internering, i mycket begränsad utsträckning och då endast
för återfallsförbrytare med långt brottsregister eller för personer som
begått mycket grova brott. Med tanke härpå är det enligt motionärerna
förvånande och otillfredsställande att man när det gäller vården av unga
lagbrytare fortfarande använder en påföljd som genom att vara tidsobestämd
är en motsvarighet till internering.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 21

JuU 1971:21

2

Avslutningsvis uttalar motionärerna att ungdomsfängelseinstitutionen
som den fungerar i dag inte kan anses ha något berättigande. Om man vill
åstadkomma ett positivt vårdresultat, och det måste vara syftet med all
vård, är det nödvändigt att finna andra former för vården av unga
lagöverträdare.

Nuvarande ordning

Allmänt om påföljderna för unga lagöverträdare

Enligt 33 kap. 1 § brottsbalken (BrB) är straffbarhetsåldern 15 år, dvs.
straffrättskipningen ingriper inte vid brott begångna av dem som inte
fyllt 15 år. De åtgärder som kan vara erforderliga från samhällets sida
med anledning av brott av barn och ungdomar i sådan ålder ankommer på
barnavården. Beträffande brott av den som fyllt 15 år har man, särskilt
för varje brottspåföljd, övervägt från praktiska och humanitära synpunkter
för vilken åldersgrupp påföljden bör kunna komma i fråga.

Beträffande åldersgruppen 15—17 år fullföljer brottsbalken den
utveckling som har pågått under de senaste decennierna. Lagöverträdare i
denna åldersgrupp skall i princip behandlas inom barnavårdens ram.
Överlämnandet till barnavårdens organ sker på två vägar, antingen i
samband med beslut av åklagaren att inte väcka åtal eller också genom
domstols förordnande därom i domen. Numera kan överlämnande ske så
snart förutsättningar finns för ingripande med förebyggande åtgärder
eller omhändertagande enligt bamavårdslagen. Inom barnavården kan
t. ex. anordnas frivård i form av övervakning och särskilda föreskrifter
enligt regler som ganska nära överensstämmer med brottsbalkens bestämmelser
om skyddstillsyn. Den anstaltsvård som kan komma i fråga inom
barnavårdens ram är framför allt vård i ungdomsvårdsskola. I stället för
att överlämna den unge till vård enligt barnavårdslagen kan domstolen
efter omständigheterna döma till annan påföljd. Härvid gäller följande
restriktioner. Skyddstillsyn får ådömas endast om denna påföljd är
lämpligare än vård enligt barnavårdslagen och kan i dessa fall aldrig
kombineras med anstaltsbehandling. För ådömande av fängelse krävs
synnerliga skäl, vilket innebär en skärpning av förut gällande lag.
Ungdomsfängelse förutsätter att påföljden anses uppenbart lämpligare än
annan påföljd.

När det gäller lagöverträdare i åldern 18-20 år kan ingripande enligt
barnavårdslagen förekomma endast i begränsad utsträckning. Huvudvikten
har därför i stället lagts på åtgärder, som vidtas inom kriminalvårdens
ram. Endast för påföljder, som innebär frihetsberövande, har det för
ifrågavarande åldersgrupp ansetts motiverat med särbestämmelser. Ungdomsfängelse
är tänkt som den normala påföljden när en längre tids
omhändertagande i anstalt är påkallat för den unges tillrättaförande.

JuU 1971:21

3

Behövs endast en kort tids anstaltsvård, skall i stället skyddstillsyn i
kombination med anstaltsbehandling tillgripas. Inte heller skall ungdomsfängelse
användas, när ett frihetsberövande är påkallat framför allt av
allmänpreventiva skäl. Utrymmet för att ingripa mot lagöverträdare, som
har uppnått 18 års ålder, med åtgärder enligt bamavårdslagen är som
ovan nämnts begränsat. 1 den mån barnavårdslagen medger att åtgärder
vidtas mot den som har fyllt 18 år, äger domstolen emellertid besluta
överlämnande till barnavård. Sådant överlämnande ifrågakommer framför
allt i fall där någon, som på grund av tidigare kriminalitet eller av annan
anledning är intagen i ungdomsvårdsskola, blir lagförd för brott.

För åldersgruppen mellan 21 och 23 år innehåller brottsbalken i
påföljdshänseende den särbestämmelsen att 21—22-åringar, liksom
15—17-åringar, kan dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes
uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Brottsbalkens bestämmelser om ungdomsfängelse

Förutsättningarna för ådömande av ungdomsfängelse anges i 29 kap.
1 § BrB. En första förutsättning för påföljden är att fängelse i och för sig
är stadgat för brottet eller, om det skall dömas för flera brott, för något
av dem. För den som fyllt 18 men ej 21 år förutsättes vidare att den
fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig
med hänsyn till vederbörandes personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt. Den som ej fyllt 18 år eller som fyllt 21 men ej
23 år kan dömas till ungdomsfängelse om sådan påföljd finnes uppenbart
lämpligare än annan påföljd.

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och
utom anstalt och får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.
Femårstiden kan dock förlängas till sex år om den dömde begår nytt
brott under det att behandlingen pågår, vilket medför att maximitiden
för behandlingen i anstalt förlänges till fyra år. Behandlingen börjar i
anstalt och skall pågå där så lång tid som finnes erforderlig med hänsyn
till behandlingens syfte, dock som regel minst ett år. Anstaltsvården skall
försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl föreligger därför, i
annan fångvårdsanstalt. Vården utom anstalt får i princip inte upphöra
förrän den pågått under en sammanhängande tid av två år. Beslut om
övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden,
som dock äger uppdra åt vederbörande övervakningsnämnd att närmare
bestämma dag för övergången. Under vården utom anstalt skall den
dömde hela tiden stå under övervakning av särskilt förordnad övervakare.
Ytterst bär övervakningsnämnden ansvaret för övervakningen och vården
i frihet över huvud taget.

Om den dömde under vården utom anstalt inte iakttar vad som åligger

JuU 1971:21

4

honom enligt brottsbalken eller enligt föreskrift eller anvisning som
meddelats honom med stöd därav, äger övervakningsnämnden meddela
föreskrift, tilldela honom varning eller förelägga honom vid vite att iaktta
meddelad föreskrift. Om den dömde visar tredska att iaktta vad som
åligger honom eller om anstaltsvård påkallas för att förebygga att han
begår brott, kan ungdomsfängelsenämnden förordna att han skall
återintagas i anstalt. Om återintagning har skett, skall den dömde ånyo
överföras till vård utom anstalt, när syftet med behandlingen bäst vinnes
därigenom.

Om den till ungdomsfängelse dömde begår brott innan påföljden har
upphört och blir åtalad härför, står enligt 34 kap. BrB olika möjligheter
till buds för domstolen. Den möjlighet som i praktiken har störst
betydelse är att förordna att den förut ådömda ungdomsfängelsepåföljden
skall avse jämväl den nya brottsligheten. Domstolen äger då förlänga
maximitiden för ungdomsfängelsepåföljden enligt vad ovan nämnts. Om
den dömde vårdas i anstalt, äger domstolen föreskriva att han icke får
överföras till vård utom anstalt förrän efter sex månader från domstolens
beslut, såvida icke maximitiden för anstaltsvård dessförinnan går till
ända. Om den dömde vårdas utom anstalt, kan domstolen föreskriva, att
han skall återintagas i anstalt och även att han ej får överföras till vård
utom anstalt förrän efter sex månader från återintagningen, såvida ej
maximitiden för anstaltsvård går till ända dessförinnan. Maximitiden får
av domstolen förlängas även om den väljer att döma särskilt till påföljd
för det nya brottet, varvid alltså den dömde underkastas annan påföljd
jämte ungdomsfängelsepåföljden.

Vid utnyttjande av den tredje möjlighet, som står till buds vid nya
brottslighet, nämligen att undanröja påföljden ungdomsfängelse och för
samtliga brott döma till påföljd av annan art, upphör ungdomsfängelsepåföljden
i förtid. Påföljden kan också upphöra i förtid genom beslut av
ungdomsfängelsenämnden. Härför förutsättes att den dömde vårdas utom
anstalt och — som regel — att vården utom anstalt pågått under en
sammanhängande tid av två år.

Verkställigheten av ungdomsfängelse

Ovan beskrivna bestämmelser i brottsbalken kompletteras med regler
angående verkställigheten av ungdomsfängelse i lagen (1964:541) om
behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen), i kungörelsen
(1964:630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag
(behandlingskungörelsen), i kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser
om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott
(frivårdskungörelsen) samt i kriminalvårdscirkulär nr 2/1968 (vårdcirkuläret).
I vissa hänseenden ges dessutom närmare föreskrifter i andra
cirkulär och instruktioner som utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen.

JuU 1971:21

5

Behandlingslagen, sorn avser behandling i alla slags fångvårdsanstalten
innehåller dels tekniska regler om verkställighetens början och beräkning
av strafftid m. m., dels bestämmelser som mer direkt rör behandlingen av
intagna, de egentliga behandlingsreglerna. Dessa bestämmelser reglerar de
intagnas fördelning på olika anstalter, arbete och arbetsersättning, rätt till
brevväxling, besök och permission, bestraffning av disciplinära förseelser
m. m. 1 6 kap. ges särskilda bestämmelser beträffande dem som dömts till
ungdomsfängelse. Reglerna innebär bl. a. följande.

I ungdomsanstalt skall, om ej för visst fall medgives undantag, vårdas
endast den som dömts till ungdomsfängelse. Genom denna bestämmelse,
kompletterad med brottsbalkens stadgande att anstaltsvården av den som
dömts till ungdomsfängelse som regel skall försiggå i ungdomsanstalt,
åstadkommes att ungdomsfängelseklientelet i huvudsak vårdas avskilt
från andra klientelgrupper. De dömdas fördelning mellan öppen och
sluten anstaltsvård skall ske under iakttagande av grunderna för lagens
25 § som bl. a. föreskriver att hänsyn tas till de dömdas ålder,
hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel,
arbetsförmåga, anlag och utbildning. Har den dömde intagits i sluten
anstalt, skall han så snart det kan ske överföras till öppen anstalt, om
detta inte med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan
anledning måste anses olämpligt. Den dömde skall arbeta tillsammans
med andra intagna och får också tillbringa fritiden tillsammans med dem,
allt såvida inte särskilda skäl föreligger häremot. Lämpligt arbete skall
anvisas den dömde. Arbetet bör vara ägnat att stärka hans förmåga och
vilja att försörja sig och att bibringa honom utbildning i lämpligt yrke.
Vid valet av arbete bör hänsyn tas till hans håg och fallenhet.
Undervisning skall meddelas i de ämnen kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt fritidssysselsättning samt
gymnastik och idrott. Den dömde kan erhålla tillstånd att utom anstalten
utföra annat arbete eller delta i annan undervisning än som bedrives inom
kriminalvården (frigång). Om det prövas vara till gagn för behandlingen
kan den dömde erhålla tillstånd att lämna anstalten också för längre tid
och under andra omständigheter än som allmänt gäller för s. k.
korttidspermission, dvs. få åtnjuta långtidspermission. Permissionstiden
inräknas i anstaltstiden. Beslutanderätten i fråga om långtidspermission
tillkommer ungdomsfängelsenämnden men har i viss utsträckning delegerats
till övervakningsnämnderna.

Ungdomsfängelsenämndens praxis

Som nämnts i det föregående får enligt brottsbalken den som dömts
till ungdomsfängelse som regel inte överföras till vård utom anstalt innan
ett år förflutit från det han intogs i anstalt. För normalklientelet brukar
dock ungdomsfängelsenämnden medge att den dömde, om han visar god

JuU 1971:22

6

skötsamhet och tillgodogör sig anst alt sbehandlingen samt det kan anses
sannolikt att han vid frigivningen kommer att erhålla för honom lämpad
utbildning eller förmånlig arbetsanställning, beviljas långtidspermission
tills vidare efter tio månaders anstaltstid.

Till ledning för anstaltsmyndigheterna och vederbörande övervakningsnämnd
för inriktningen av behandlingen under vården i anstalt och
förberedande av vården utom anstalt och övergången därtill brukar
ungdomsfängelsenämnden meddela s. k. riktpunkt. Denna anger den
tidigaste dag, vid vilken — under förutsättning att eleven sköter sig —
långtidspermission eller överförande till vård utom anstalt enligt nämndens
mening kan komma i fråga, såvida inte särskilda omständigheter
motiverar annat. För intagna som tillhör normalklientelet meddelas som
regel inte någon dylik riktpunkt utan lagens huvudregel med den
möjlighet till undantag som den anvisar anses utgöra tillräcklig ledning
för förberedande av vården i frihet.

För sådana som inte tillhör den s. k. normalkategorin eftersträvar
nämnden att nå en viss differentiering. För den kategori av de intagna
som är minst belastad från brottslighetssynpunkt förekommer att
långtidspermission beviljas även tidigare än efter tio månader. Om å andra
sidan den brottslighet som föranlett domen på ungdomsfängelse är
särskilt allvarlig — den innefattar t. ex. kassaskåpssprängningar, vapenstölder,
mordbrand eller rån — anser nämnden sig som regel inte kunna
medge undantag från lagens normala minimitid av ett års anstaltsvård.

Under senare tid har ungdomsfängelsenämnden i ökad utsträckning
beslutat s. k. bunden permission, dvs. eleven har beviljats permission till
för honom lämplig sysselsättning, speciellt lämpad yrkesutbildning eller
till vistelse på bestämd ort m. m. Att permissionen är bunden innebär att
eleven får gå tillbaka om han av någon anledning inte kan eller får
fortsätta den anvisade utbildningen eller sysselsättningen. Systemet med
bunden permission har lett till att anstaltsvistelsen i vissa fall kunnat
inskränkas till 7—8 månader. Under 1970 beslöts bunden permission i 77
fall.

Om en elev under långtidspermission gör sig skyldig till nya brott,
meddelar ungdomsfängelsenämnden ny riktpunkt, som då anges i
månader efter återförandet, vanligen 2—5 månader.

Anstaltsorganisationen såvitt gäller ungdomsfängelseklientelet

Kriminalvårdens anstalter är fördelade på åtta räjonger, varav fem är
geografiska och tre avsedda för specialklientel, nämligen internerings-,
ungdoms- och kvinnoräjongerna.

Anstalterna inom ungdomsräjongen är elva. Samtliga utnyttjas för
ungdomar som dömes till ungdomsfängelse, flertalet också för det
numera relativt obetydliga antal lagöverträdare under 22 år som dömes

JuU 1971:21

7

till fängelse. Sju av anstalterna är slutna och fyra öppna. Åtskilliga av de
slutna anstalterna har dock i viss utsträckning även öppna platser.
Sammanlagt fanns 1970 inom ungdomsräjongen 471 slutna och 202
öppna platser.

Centralanstalten inom ungdomsräjongen är belägen i Uppsala. Den är
mottagningsanstalt för ungdomsfängelseelever från hela landet och
fungerar som klassificeringsanstalt. Sedan några år tillbaka sker vid denna
anstalt anlagsundersökningar — både praktiska och teoretiska — av
samtliga ungdomsfängelseelever. Undersökningarna sker i samarbete med
pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet och ligger jämte den
psykiatriska undersökning, som regelmässigt utförs beträffande varje elev,
till grund för en bedömning av elevens möjlighet att tillgodogöra sig
utbildning. Till Uppsalaanstalten hör kriminalvårdens studiegård, som är
avsedd för studieinriktade intagna inom såväl ungdomssom vuxenklientelet.
Roxtuna utanför Linköping är en anstalt för mentalt komplicerade
ungdomsfängelseelever. Skenäs och Vångdalen är öppna anstalter för
normalfall och bildar tillsammans med de slutna anstalterna Hällby och
Mariefred räjongens mest utpräglade utbildningsanstalter. De senare
anstalterna tar emot normalbegåvade elever som på grund av rymningsbenägenhet
inte kan vistas på öppen anstalt. De slutna anstalterna i
Nyköping och Ystad bedriver yrkesutbildning i begränsad omfattning i
produktionsinriktade verkstäder och har även möjlighet till terapibetonade
sysselsättningar. Hildero intar i viss mån en särställning genom att de
intagna där har speciella möjligheter att under anstaltstiden ta anställning
vid olika företag i närheten. Specialanstalten i Jönköping ger eleverna
möjlighet till terapibetonad verksamhet i enrum eller i mindre grupper.
Till ungdomsräjongens förfogande står dessutom frigångshemmen Ytterby
och Björkahemmet samt en mindre avdelning för ungdomsfängelseelever
på psykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö.

Statistiska uppgifter

Av kriminalvårdens anstaltsklientel (i fångvårdsanstalter och häkten)
år 1970 — i genomsnitt omfattande 5 250 personer — hörde i genomsnitt
452 till kategorin ungdomsfängelseelever. Motsvarande siffror för frivårdsklientelet
var 23 078 och 547.

Under år 1970 intogs 249 personer i ungdomsfängelse. Dessutom
återintogs 120 personer på grund av misskötsamhet i olika former.
Motsvarande siffror var 270 och 133 år 1969 samt 314 och 164 år 1968.
Av de år 1970 intagna hade 38 procent tidigare vistats på ungdomsvårdsskola,
27 procent tidigare dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling
och 25 procent tidigare dömts till skyddstillsyn utan anstaltsbehandling.
Tio procent hade tidigare icke varit föremål för vare sig institutionsvård
eller skyddstillsyn. De intagnas ålder och könstillhörighet samt huvudbrottet
i domen framgår av följande tabell.

JuU 1971:21

8

Dömd Rubrik
enligt

Brottsbalken3:5

Misshandel

3:6 Grov m isshandel

4:4 Olaga tvång

4:5 Olaga hot

6:1 Våldtäkt, våldförande

8:1 Stöld

8:4 Grov stöld

8:5 Rån

8:6 Grovt rån

8:7 Tillgrepp av fortskaffningsmedel

8:12 Försök eller förberedelse till stöld,

grov stöld, rån etc

9:1 Bedrägeri

9:3 Grovt bedrägeri

9:6 Häleri

17:1 Våld eller hot mot tjänsteman

23:4 Medhjälp till brott

Narkoti kastraff lagen 1

§ Narkotikabrott

3 § Grovt narkotikabrott

Övriga

lagbrott

Summa

Notsiffra anger antalet kvinnor därav

Summa

18-20 21 22-24

9 1 - 10

3 3

1 1

1 - - 1

1 1

20 1-21

1191 2 - 128

152 2-21

- - - 2

17 - 22

1 - - 1

61 6

5 1 - 7

1 - - 2

3 - - 3

1 - - 1

91 - — 9

7* - - 8

1 2

220 7 - 249

Ålder

15-17

7

4

2

5

1

1

1

1

22*

* varav 21 i åldern 17 år

JuU 1971:21

9

Historik

Vid sidan av de ordinära frihetsstraffen i 1864 års strafflag infördes år
1902 tvångsuppfostran som en särskild behandlingsform för unga
lagöverträdare. Tvångsuppfostran var en frihetsberövande påföljd vars
varaktighet inom vissa gränser lämnades obestämd i domen för att
bestämmas under behandlingens gång. Behandlingen avsåg att ge fostran
och utbildning. Till tvångsuppfostran kunde dömas, om den tilltalade vid
brottets begående fyllt 15 med ej 18 år. Behandlingsformen avskaffades
år 1947, emedan lämplig vård för den ifrågavarande åldersgruppen ansågs
bättre kunna beredas i barnavårdens regi.

Redan dessförinnan, genom 1936 års lag om ungdomsfängelse, hade
ungdomsfängelse införts som en mot tvångsuppfostran svarande behandlingsform
för något äldre lagöverträdare, nämligen för dem mellan 18 och
21 år. Det förutsattes även, att å brottet kunde följa fängelse eller
straffarbete och att brottet icke var så svårt att därå lägst kunde följa
straffarbete i fyra år eller däröver. Liksom tvångsuppfostran avsåg
ungdomsfängelse att ge fostran och utbildning. Huruvida tilltalad borde
dömas till ungdomsfängelse skulle därför bero på om han var i behov av
och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avsågs med
ungdomsfängelse. Anstaltsvistelsens längd skulle bestämmas under behandlingens
gång. Utskrivning från anstalten fick icke ske förrän efter ett
år om inte särskilda skäl var därtill, och å andra sidan fick den dömde
icke kvarhållas i anstalt längre än fyra år. Utskrivning skedde i regel på
prov, och den provutskrivne ställdes under tillsyn och var underkastad
förhållningsregler för sin livsföring. Bröt han mot dessa, kunde han
återintagas i anstalt.

Ungdomsfängelselagen kom efter hand, framför allt efter 1945 års
stora straffverkställighetsreform, att tillämpas på ett sätt som icke var
avsett. Tanken var att ungdomsfängelse skulle användas för unga
lagöverträdare som ingav goda förhoppningar, s.k. ”raske Drenge” med
ett från Danmark hämtat uttryck. I den mån man fick tillgång till flera
och bättre anstalter och därmed möjlighet att differentiera klientelet
ansåg man sig emellertid böra döma även psykiskt undermåliga till
ungdomsfängelse. Till en försämring av klientelet bidrog även ändringar i
5 kap. 5 § strafflagen och i lagen om villkorlig dom, vilka innebar dels
att till ungdomsfängelse kunde dömas ungdomar som tidigare skulle
straffriförklarats, dels att lagöverträdare med god prognos i allt större
utsträckning undgick frihetsberövande påföljd.

Enligt det förslag dy strafflagberedningen (SOU 1956:55), som ligger
till grund för brottsbalkens påföljdssystem, skulle den som icke fyllt 21
år kunna dömas till fängelse endast om han fyllt 18 år och om av
särskilda skäl fängelse på viss tid överstigande tre år fanns böra ådömas.

1* Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 21

JuU 1971:21

10

Med detta undantag och med det undantag som följde av möjligheten att
kombinera skyddstillsyn med anstaltsbehandling skulle enligt förslaget
den enda frihetsberövande påföljden i kriminalvårdens regi för unga
under 21 år vara förslagets motsvarighet till ungdomsfängelse, vilken
kallades skyddsfostran. Denna påföljd skilde sig från ungdomsfängelse
enligt brottsbalken bl. a. därigenom att någon legal minimitid för
anstaltsbehandlingen icke stadgades.

Såsom skäl för förslaget att nästan helt utesluta fängelse för personer
under 21 år i tanke att ungdomsfängelse skulle kunna användas i stället
anförde beredningen bl.a., att systemet med parallella tidsbestämda och
tidsobestämda frihetsberövande behandlingsformer för lagöverträdare
mellan 18 och 21 år vore ur skilda synpunkter behäftat med allvarliga
olägenheter. Redan detta, att domstolen hade att välja mellan de båda
påföljderna, medförde stora svårigheter. En allvarligare olägenhet vore,
att valmöjligheten inverkat menligt på behandlingen i anstalterna för
verkställighet av ungdomsfängelse därigenom att de där intagna hängett
sig åt jämförelser med det tidsbestämda straff de trott sig ha kunnat
påräkna såsom alternativ till ungdomsfängelse och att dessa jämförelser
lett till att de ansett sig orättvist behandlade. Denna inställning hos de
intagna torde enligt beredningen ha bidragit till att anstaltsbehandlingen
vid ungdomsfängelse icke blivit till tiden så individualiserad som
lagstiftaren avsett och som behandlingsbehovet i det särskilda fallet
påkallade. Anstalstiden vid den första intagningen hade sålunda enligt
beredningen i alltför stor utsträckning fixerats till den i lagen angivna
minimitiden av ett år.

Beredningens förslag i denna del blev starkt kritiserat i remissyttrandena,
och i propositionen följdes det icke. Departementschefen anförde till
stöd för uppfattningen att både fängelse och ungdomsfängelse borde ingå
i påföljdssystemet för brottslingar i åldern 18—21 år bl. a. följande (prop.
1962:10 s. C 92):

Motsvarigheten i beredningens förslag till ungdomsfängelse är liksom
detta utformat med tanke på sådana fall, där en längre tids omhändertagande
i anstalt är påkallat för den dömdes tillrättaförande. Påföljden är
alltså avpassad för att tillgodose individualpreventiva syften. Den
omfattning, i vilken beredningen vill inskränka användningen av fängelse
å lagöverträdare i förevarande åldersgrupp, har emellertid nödvändiggjort
för beredningen att till den tidsobestämda behandlingsformen hänföra
även fall, där frihetsberövandet är motiverat enbart eller företrädesvis av
allmänpreventiva skäl. Ett sådant sammanförande av skilda klientelgrupper
inom denna reaktionsform synes icke innebära någon vinst. Visserligen
förutsättes att differentiering skall kunna ske å skilda anstalter. Det
torde dock icke kunna bestridas, att olika synpunkter måste läggas på
behandlingen med hänsyn till de skiftande förutsättningar under vilka
påföljden har ådömts, och i detta avseende företer beredningens förslag
enligt min åsikt uppenbara svagheter.

Olägenheterna med den nuvarande parallellismen mellan tidsbestämt

JuU 1971:21

straff och ungdomsfängelse synes för övrigt ha givits för stora proportioner
av beredningen. Av ungdomsfängelsenämndens remissyttrande framgår,
att anstaltstiden vid ungdomsfängelse är betydligt mer differentierad
än vad beredningen synes ha utgått från. Att ännu större skillnader i
anstaltstid icke föreligger mellan de intagna torde till stor del bottna i att
några säkra hållpunkter för en längre gående individualisering av
behandlingen för närvarande saknas. Den beslutande myndigheten har
därför blivit tvungen att falla tillbaka på en viss schematisering.

Jag anser för egen del icke tillrådligt att införa något förbud mot att
döma kriminell ungdom i åldern 18—20 år till fängelse. Å andra sidan är
jag icke beredd att gå till den andra ytterligheten i förhållande till
beredningens förslag, nämligen att såsom från några håll har yrkats slopa
ungdomsfängelse och döma alla brottslingar i denna åldersgrupp, som bör
underkastas anstaltsbehandling inom fångvården, till fängelse. De skäl
som anförts för en så genomgripande reform är enligt min mening icke av
sådan art, att de bör föranleda ett övergivande av den nuvarande
ordningen med en särskild påföljd, som baseras på frihetsberövandets
relativa tidsobestämdhet.

Beträffande tillämpningsområdet för ungdomsfängelsepåföljden anförde
departementschefen (s. 309) att detta vore något snävare än enligt
beredningens förslag. Ungdomsfängelse skulle dock vara den normala
påföljden när längre tids anstaltsvård befanns vara påkallad. Till grund
härför låg uppfattningen att ungdomar i åldern under 21 år, som gjort sig
skyldiga till något allvarligare kriminalitet, i allmänhet var i behov av
särskild uppfostrande behandling.

Beträffande ungdomsfängelsepåföljdens ställning i påföljdssystemet
anförde departementschefen vidare (s. 93):

Såsom förutsättning för dom till ungdomsfängelse har i departementsförslaget
uppställts, att sådan fostran och utbildning som avses med
denna påföljd skall prövas vara erforderlig. Denna förutsättning innebär
bl.a., att ungdomsfängelse icke bör användas, om längre tids anstaltsvård
ej kräves för den unges tillrättaförande. Liksom beredningen och flertalet
remissorgan anser jag nämligen, att till ungdomsfängelse icke bör
hänföras sådana unga, som behöver underkastas endast en kort tids
anstaltsvård. För sådana fall bör i stället, såsom beredningen föreslagit,
ett kortvarigt frihetsberövande kunna kombineras med skyddstillsyn.

Den angivna förutsättningen för ådömande av ungdomsfängelse
innebär vidare, att ungdomsfängelse ej skall användas, när ett frihetsberövande
är påkallat framför allt av allmänpreventiva skäl. Någon större
praktisk betydelse torde denna begränsning knappast få, emedan man i
fråga om ungdomar som har begått allvarliga brott i regel torde ha att
utgå från att behov av uppfostrande åtgärder föreligger. Frihetsberövande
av huvudsakligen allmänpreventiva skäl torde därför främst bli aktuellt,
när fråga är om brott av mindre allvarlig art och intagningen i anstalt
därför kan göras tämligen kort. I dessa fall kommer valet närmast att stå
mellan skyddstillsyn kombinerad med behandling i anstalt och fängelse
på kort tid.

Något hinder mot att använda ungdomsfängelse med hänsyn till
brottets svårhet torde icke böra uppställas. När fråga är om mycket grova
brott torde dock, såsom även beredningen har framhållit, fängelse många
gånger vara att föredraga.

En pågående ungdomsfängelsebehandling torde i regel icke böra brytas

JuU 1971:21

12

på grund av återfall i brott. Om den unge genom upprepade återfall och
genom sitt handlande i övrigt visar sig uppenbarligen icke vara mottaglig
för behandlingen, kan det dock med hänsyn till såväl honom själv som
övriga i anstalten intagna vara lämpligast att han vid ny lagföring dömes
till fängelse.

Statliga kommittéer, m. m.

KAIK

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1967 sakkunniga för
att göra en allmän översyn av lagstiftningen om behandling i fångvårdsanstalt
m. m. De sakkunniga har antagit benämningen kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK). De problem som
kommittén enligt direktiven bör ta upp är främst sådana som f. n.
regleras i behandlingslagen, dvs. principerna för de intagnas fördelning på
olika anstalter, arbete och arbetsersättning, rätt till brevväxling, besök
och permission samt bestraffning av disciplinära förseelser. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1971.

Socialu tredningen

År 1967 tillkallades också sakkunniga för en allmän översyn av den
sociala vårdlagstiftningen. De sakkunniga, socialutredningen, skall enligt
direktiven även se över det materiella innehållet i barnavårdslagen, varvid
också lämpligheten och verkningarna av i lagen angivna åtgärder, vård och
behandling samt frågan om ungdomsvårdsskolornas funktion och ställning
skall prövas. Utredningsarbetet beräknas pågå under hela 1971.

Sakkunniga för utredning av frågan om påföljder för psykiskt avvikande
lagöverträdare

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i april 1971 har sakkunniga
tillkallats för att utreda frågan om påföljder för psykiskt avvikande
lagöverträdare.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning

1 slutet av år 1969 tillsattes kommittén för kriminologisk behandlingsforskning
för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens
område. Planeringen skall enligt direktiven inriktas på forskningsprojekt
som syftar till att söka mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlingsåtgärder.
Därvid skall i första hand sådana undersökningar komma i fråga
som kan ge underlag för ställningstaganden i fråga om kriminalvårdens
praktiska utformning under den närmaste tiden. Samtidigt bör de
sakkunniga eftersträva att sätta in sitt planeringsarbete i ett större
kriminalpolitiskt perspektiv. De mer näraliggande projekten bör efter
hand kunna infogas i en vidare planering av forskningen inom kriminologin
och angränsande fält.

JuU 1971:21

13

I anslutning till den sålunda pågående forskningsplaneringen på
kriminalvårdens område må erinras om att Kungl. Maj å i november 1969
i ett regeringsförslag till Nordiska rådet begärt rådets yttrande över frågan
om utvidgat nordiskt kriminologiskt samarbete. Enligt förslaget bör
samarbetet inriktas på en samnordisk planering av forskningsarbetet med
en ändamålsenligt fördelning av arbetet mellan de olika länderna och en
styrning av arbetet enligt överenskomna riktlinjer. Planeringen bör
bedrivas inom ramen för ett samnordiskt organ, lämpligen det redan
existerande samarbetsrådet för kriminologi. Nordiska rådet har i februari
1971 antagit en rekommendation (nr 32/1971) om sådant kriminologiskt
samarbete.

Kriminalvårdsberedning

Kungl. Maj:t har innevarande månad beslutat tillsätta en kriminalvårdsberedning
för en översyn av mål och medel inom kriminalvården.
Några direktiv för beredningen, som skall bli parlamentarisk, har ännu
icke publicerats. Rörande beredningens närmare uppgifter uttalas emellertid
bl. a. följande i ett pressmeddelande från justitiedepartementet.

”Under senare tid har många reformförslag på kriminalvårdens område
lagts fram av olika kommittéer. Ytterligare några kommittéer kommer
också inom kort att presentera nya reformer. Alla dessa förslag har ett
starkt inbördes samband. Det är därför nödvändigt att få till stånd en
samordning, planering och prioritering av aktuella reformer. Insatserna
inom kriminalvården måste ske med en bestämd målsättning och efter
enhetliga riktlinjer. En prioritering måste också ske mellan olika åtgärder
inom kriminalvården och i förhållande till de krav som ställs på ökade
resurser på andra områden inom samhället.

En viktig fråga inom kriminalvården är fördelningen av insatser mellan

anstaltsvården och frivården. Utvecklingen går klart mot en

minskad beläggning på anstalterna och en motsvarande ökning av

frivårdsklientelet. En ökad satsning på frivården måste göras.

Åtgärder måste även vidtas för att förbättra behandlingen av de intagna.
Vårdpersonalens sammansättning och arbetsförhållanden bör även ses
över.

Reformerna bör särskilt inriktas på åtgärder som minskar återfallsbrottsligheten.
Ett ökat engagemang från arbetsmarknadsorganisationerna
är värdefullt för att ge lagöverträdare bättre möjligheter att
anpassa sig till samhällslivet.

Beredningens resultat bör redovisas under första halvåret 1972.”

JuU 1971:21

14

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Kriminalvårdsstyrelsen (majoriteten) tillstyrker så till vida motionen
att styrelsen uttalar sig för tillsättandet av en kriminalpolitisk beredning,
i vars uppgift även skulle kunna ingå att göra en utredning om nya former
för vård av unga lagöverträdare. Socialstyrelsen anser att skäl kan finnas
för en mer begränsad översyn av påföljdssystemet för ungdomar under 23
år. Advokatsamfundet tillstyrker — utan att ta ställning till yrkandet om
ungdomsfängelseinstitutionens avskaffande — yrkandet om en utredning
rörande behandlingen av unga lagöverträdare.

Övriga remissinstanser avstyrker motionsyrkandena.

Advokatsamfundet uttalar att det enligt samfundets mening i stort
sett finns fog för den kritik mot påföljden ungdomsfängelse som
framförts i motionen. Samfundet säger sig sakna möjlighet att i detta
sammanhang uttala sig om i vad mån bristerna är att hänföra till
påföljden sådan den konstruerats eller till det sätt varpå den kommit att
tillämpas i praktiken. Samfundet är emellertid inte främmande för
tanken att bristerna kan vara att hänföra till båda dessa omständigheter.
Man bör då, anför samfundet, hålla i minnet att en del av de påtalade
bristerna förekommer också beträffande andra påföljder, som innebär
frihetsberövande.

Ett avskaffande av påföljden ungdomsfängelse finner samfundet inte
böra ske utan närmare analys av bristernas orsak och omfattning. En
prövning av denna fråga måste äga rum inom ramen för en allsidig
utredning rörande behandlingen av unga lagöverträdare. Samfundet
finner mycket tala för att en sådan utredning kommer till stånd och
ansluter sig till motionen i denna del.

Kriminalvårdsstyrelsen (majoriteten) uttalar inledningsvis att genom
att ungdomsfängelsepåföljden använts för ett för påföljden mindre
lämpat klientel erfarenheterna av påföljden försämrats. Härigenom har
också allmänheten fått den negativa uppfattning om påföljdens ändamålsenlighet
varom motionen bär vittne. Inom kriminalvården har man
naturligen uppmärksammat denna utveckling och sökt att i görligaste
mån komma till rätta därmed.

Rörande det klientel som ådömes ungdomsfängelse uttalar styrelsen:

Brottsbalken — som trädde i kraft 1965 — har givit domstolarna större
möjligheter än tidigare att låta unga lagöverträdare bli föremål för
kriminalvård i frihet. Den övervägande delen av de ungdomar som nu

JuU 1971:21

15

lagföres för brott ådömes därför en icke frihetsberövande påföljd. I de
fall där alla tidigare åtgärder inom och utom kriminalvården visat sig
resultatlösa är man emellertid hänvisad till någon form av sluten
anstaltsvård inom kriminalvården. Under dessa förhållanden är det
uppenbart att de ungdomar som sålunda blir föremål för anstaltsvård till
övervägande deltillhör ett mer eller mindre svårbehandlat klientel, vilket
ofta besväras av psykiska störningar i förening med alkohol- och
narkotikamissbruk. Det är då också naturligt att antalet återfall i brott
måste bli högt enär klientelets särart ger ett i förhållande till andra
vårdformer sämre resultat. Den i motionen nämnda undersökningen av
docenten Bengt Börjesson är dock icke invändningsfri. En påtaglig brist i
denna är att det antal intagna i ungdomsfängelse som ingår i undersökningen
är så litet att resultatet av undersökningen beträffande denna
vårdform måste bedömas med stor försiktighet.

Vid sidan av det svårt belastade klientelet som ovan nämnts ådöms
inte så få ungdomar som gjort sig skyldiga till mycket grova brott
ungdomsfängelse i stället för ett långvarigt fängelsestraff. 1 dessa fall har
således ungdomsfängelseinstitutet gett en möjlighet att begränsa längden
av frihetsberövandet och på ett relativt tidigt stadium låta frivårdsåtgärder
ersätta anstaltsbehandling.

Beträffande innehållet i vården på ungdomsanstalterna fortsätter
styrelsen:

Inom ungdomsfängelseinstitutets ram har man sökt bygga upp en
behandlingsform speciellt avpassad för unga lagöverträdare. Såväl allmänbildande
som yrkesinriktad undervisning förekommer i betydande
omfattning. Folkhögskoleverksamhet har inbyggts i systemet. Möjligheterna
till heltidsstudier från grundskola till universitetsnivå har öppnats
genom en studiegård ansluten till uppsalaanstalten. Teoretisk och
praktisk särundervisning för svagt begåvade och intagna med försenad
mognadsutveckling har inrättats. Yrkesutbildning i byggnadsfacket har
möjliggjorts genom avtal med byggnadsarbetareförbundet. Vidare förtjänar
nämnas den omfattande gruppverksamhet under medverkan av
personal och de intagna själva vilken bedrivits vid ett par av de större
ungdomsanstalterna. Därjämte finns relativt goda möjligheter till fysisk
träning och annan fritidssysselsättning. Utmärkande för denna del av
behandlingen är att man vill anvisa den intagne olika möjligheter till en
meningsfull fritidsverksamhet efter anstaltsvistelsen. Detta underlättas
bl. a. genom besök av ungdomar från olika organisationer som då umgås
med eleverna under otvungna former. För intagna med svårare psykiska
besvär förfogar man över en för ändamålet lämpad anstalt (Roxtuna).
Ungdomsanstalterna har erhållit större personal än övriga anstalter vilket
är ägnat att skapa ett gott förhållande mellan personalen och de intagna.
Det är naturligen önskvärt att i ännu högre grad skapa förutsättningar för
en aktiv och individuell behandling. Därmed måste dock anstå i avvaktan
på ökade resurser.

Styrelsen påpekar fortsättningsvis att man i debatten omkring
ifrågavarande påföljd lätt glömmer bort att de ungdomar som hamnar hos
kriminalvården oftast tillhör ett klientel varmed andra sociala organ
tidigare haft att taga befattning utan att kunna ge någon bot. Styrelsen
syftar därvid på såväl behandlingen enligt barnavårdslagen som medicinska
åtgärder. När detta klientel efter att ha begått brott måste beredas inte
endast vård utan även utbildning för sin återanpassning, kommer

JuU 1971:21

16

kriminalvården in på ett relativt sent stadium där det krävs synnerligen
omfattande resurser för att kunna nå det för individen och samhället
eftersträvade syftet.

De anmärkningar som motionärerna riktat mot anstaltsvården för
bristande möjligheter att omhändertaga narkomaner och andra psykiskt
störda anser styrelsen i och för sig icke vara övertygande som argument
för ungdomsfängelseinstitutets slopande utan kan istället åberopas till
stöd för att kriminalvården tillförs de ökade behandlingsresurser som är
motiverade med hänsyn till klientelutvecklingen. Vad här anförts gäller
dock icke endast dem som dömts till ungdomsfängelse. Samma synpunkter
kan enligt styrelsen även läggas på det övriga frihetsberövade klientel
som är socialt snedbelastat och ofta på grund därav kommit att begå
brott.

Beträffande behovet av åtgärder i motionens syfte framhåller styrelsen
att endast en relativt kort period har förflutit sedan brottsbalken trädde i
kraft. Det kan emellertid trots detta ifrågasättas om inte utvecklingen
gått så snabbt att balken i olika avseenden redan måste betecknas som
föråldrad. Den fortlöpande utbyggnaden av samhällets utbildningssektion
liksom utvecklingen inom den psykiska hälsovårdens och socialvårdens
verksamhetsområden kan på ett avgörande sätt väntas påverka kriminalvårdsklientelets
situation och personlighetsmässiga struktur. Växande
psykologiska och sociologiska kunskaper kan beräknas medföra ökande
krav på tolerans och hänsynstagande gentemot människor med avvikande
beteendemönster och en starkare inriktning på psykoterapeutiskt inriktade
behandlingsmetoder. Enligt styrelsens mening kan det således vara skäl
att mycket snart underkasta bl. a. påföljdssystemet en revidering varvid
även ungdomsfängelseinstitutets framtida utformning naturligtvis bör
göras till föremål för en översyn. Styrelsen hänvisar i sammanhanget till
vad styrelsen anfört 1970 i yttrande till riksdagens första lagutskott över
remitterade motioner angående tillsättandet av en kriminalpolitisk
kommitté, m. m. Styrelsen anförde där:

Det är en förlegad uppfattning att ett lagverk, när det en gång
kommit till stånd, skall kunna stå orubbat under en längre tid. Sådant var
möjligt i äldre tider då utvecklingen inte hade den takt som den numera
har. För den moderna tiden måste det anses riktigt att det för
kriminalpolitiken finns ett organ, sammansatt på lämpligt sätt och
givetvis med inslag av parlamentarisk representation, som kan kontinuerligt
följa utvecklingen och moderisera de lagar som har med kriminalpolitiken
att göra. Stagnation är, även på detta område, detsamma som
tillbakagång. Ett alltmera vidgat internordiskt och i viss utsträckning även
intereuropeiskt samarbete på det kriminalpolitiska fältet gör det likaså
angeläget att hithörande lagstiftningsfrågor kan hänskjutas till ett centralt
beredningsorgan.

Kriminalvårdsstyrelsen har i olika sammanhang under årens lopp
efterlyst en fortsättning på Strafflagberedningen och Straffrättskommittén.
Även inom Svenska kriminalistföreningen har uttalats önskemålet att

JuU 1971:21

17

en sådan uppföljning skulle komma till stånd. Den torde lämpligen kunna
betecknas som ”kriminalpolitisk beredning”. En sådan beredning skulle i
allt väsentligt tillgodose de i motionerna väckta förslagen rörande en
översyn av strafflagstiftningen. Därutöver torde emellertid i viss utsträckning
alltjämt kvarstå ett behov av ”specialkommittéer” — såsom
exempelvis fångvårdens byggnadskommitté — för särskilda frågor inom
rättsvården och därtill angränsande områden.

I sitt nu avgivna yttrande uttalar styrelsen avslutningsvis att den anser
att motionärernas hemställan om en utredning om nya former för vård av
unga lagöverträdare mycket väl kan inrymmas i det förslag som styrelsen
framförde 1970, och styrelsen uttalar ånyo sin önskan att en kriminalpolitisk
beredning kommer till stånd.

Från styrelsens yttrande var en ledamot på det sätt skiljaktig att hon i
särskilt yttrande anförde, att hon i och för sig inte hade något att invända
mot tillsättandet av en kriminologisk beredning men ansåg att tiden ännu
icke var mogen härför.

Riksåklagaren (RÅ) uttalar inledningsvis att tidsobestämdheten i
påföljderna ungdomsfängelse och internering under senare år blivit
föremål för kritik från rättssäkerhetssynpunkt. Denna kritik bottnar,
anser han, delvis i uppfattningen att frihetsberövandet är en ineffektiv
åtgärd från individualpreventiv synpunkt och att en tidsbestämd påföljd
är mindre negativ för den dömde. Det har emellertid i praxis, fortsätter
RÅ, förmärkts en tendens att inte överskrida den minimitid för
frihetsberövandet som föreskrivits i brottsbalken beträffande ungdomsfängelse
eller i domen såvitt gäller internering. Samtidigt har det kommit
in ett element av tidsobestämdhet i fängelsestraffet genom en ökad
användning av villkorlig frigivning och av långtidspermission som övergång
till villkorlig frigivning. Skilllnaden mellan tidsbestämda och
tidsobestämda påföljder har på så sätt i viss mån utjämnats.

Efter påpekande att kritiken i motionen mot ungdomsfängelseinstitutet
synes vara dåligt underbyggd och därför mindre tjänlig som underlag
för en saklig diskussion av institutet framhåller RÅ vidare:

Det är tydligt att resultatet av behandling i ungdomsfängelse är
nedslående från den synpunkten att återfallsprocenten är hög. Något
ligger det i talet om ungdomsanstalterna som förbrytarskolor. Detta är
emellertid inte en konsekvens av att påföljden är tidsobestämd utan beror
på den klientelförsämring som skett under senare år. Kriminalvård i frihet
har kommit till användning i betydligt större omfattning än tidigare och
det klientel som återstår för ungdomsanstalterna att ta hand om är
följaktligen det mest belastade med den sämsta prognosen. Det hör till
undantagen att någon döms till ungdomsfängelse utan att tidigare ha varit
intagen i ungdomsvårdsskola. Det finns inte anledning att tro på bättre
resultat genom att placera ungdomar, som behöver omhändertagas under
längre tid, i anstalter avsedda för tidsbestämt frihetsberövande. Avgörande
är den behandling som de intagna erhåller. De nackdelar som det talas
om i motionen bör förebyggas genom en strikt tillämpning av den lilla

JuU 1971:21

18

gruppens princip i förening med en sådan personaluppsättning på
anstalterna att de intagna ständigt kan sysselsättas i meningsfull
verksamhet. Möjligheter till differentiering mellan olika ungdomsanstalter
finns och kan eventuellt ytterligare utvecklas.

Avslutningsvis uttalar RÅ att det kan diskuteras om man skall behålla
påföljden ungdomsfängelse och i så fall hur den bör vara utformad. Vad
som framförts i motionen synes emellertid inte ge anledning att nu
överväga någon ändring. Från viss synpunkt torde frågan komma att
beröras i den utredning om en översyn av brottsbalkens påföljdssystem
som justitieministern nyligen aviserat. Under hänvisning till det anförda
avstyrker RÅ bifall till motionen.

Svea hovrätt finner med stöd av sina erfarenheter sedan brottsbalkens
tillkomst att de överväganden som ledde till utformningen av brottsbalkens
påföljder för här ifrågavarande ungdomsklientel alltjämt framstår
som bärande. Den av motionärerna åberopade undersökningen av
Börjesson är enligt hovrätten inte obestridd. Det dåliga ”vårdresultat”,
som påföljden ungdomsfängelse kan sägas ge om man ser till procenten
återfall inom viss tid, behöver inte huvudsakligen bero på speciella brister
hos påföljden. Den väsentliga orsaken kan vara att just den grupp
ungdomar, som kommer till ungdomsanstalterna, domineras av personer,
som under en orolig period av sitt liv inte \an förmås avhålla sig från
brottslighet genom någon tänkbar påföljd.

Hovrätten framhåller vidare att det kan sägas att ungdomsfängelserna
inte fungerar så som man kunde önska sig. Enligt hovrättens mening
torde det emellertid inte kunna göras gällande annat än att kriminalvårdsstyrelsen
gör vad som med hänsyn till tillgängliga resurser rimligen kan
begäras för att bemästra de synnerligen svåra problem som behandlingen
av ungdomsklientelet erbjuder.

Naturligtvis är det, fortsätter hovrätten, påkallat med förbättringar
och reformer. Arbete härmed torde bedrivas av kriminalvårdsstyrelsen
och behovet av åtgärder med detta syfte torde vara uppmärksammat av
Kungl. Majit. Ingenting av det motionärerna anfört eller som hovrätten
annars har sig bekant ger emellertid vid handen att påföljden ungdomsfängelse
för närvarande bör avskaffas. Innan vägande skäl har anförts för
en sådan åtgärd och därmed också för ändring av hela påföljdssystemet
för ungdomar i åldern 18—20 år, bör reformerna enligt hovrättens
mening avse förbättringar och ökade resurser inom ramen för påföljden
ungdomsfängelse. På dessa skäl anser hovrätten inte att det finns
anledning till åtgärd från riksdagens sida till följd av motionen.

Socialstyrelsen framhåller inledningsvis att ungdomsfängelseklientelet
i dag i mycket stor utsträckning utgöres av ungdomar som tidigare varit
föremål för långvariga ingripanden av barnavårdsnämnd. Ungdomsvårds -

JuU 1971:21

19

skolornas resurser har varit uttömda och annan påföljd än återintagning
på ungdomsvårdsskola har förordats. Den kritik som riktas mot ungdomsfängelseinstitutet
är enligt styrelsen i viss utsträckning berättigad.
Påföljden ungdomsfängelse har inte kunnat utvecklas till vad som en gång
var avsett, nämligen till att fostra och utbilda ungdomar som p. g. a.
social missanpassning gjort sig skyldiga till brott. Det är emellertid
knappast befogat att anta att detta i och för sig beror på påföljden som
sådan. Snarare är orsaken till missförhållandena den att ungdomsfängelserna
fått mottaga ett klientel som de inte varit avsedda för, nämligen
alkoholister, narkomaner och gravt psykiskt sjuka, för vilka anstalterna
saknat resurser att meddela erforderlig vård.

Styrelsen uttalar vidare att ungdomsfängelsepåföljden i realiteten inte
är tidsobestämd. Regelmässigt är anstaltsvården vid skötsamhet begränsad
till 10 månader. Återintagningstiden är oftast tre månader och överstiger
så gott som aldrig sex månader. Den ovisshet som kan föreligga för den
intagne hänför sig huvudsakligen till den förlängning som följer av
fortsatt brottslighet. En viss psykisk press kan anses föreligga för den som
hoppas på en särskilt gynnsam behandling ifråga om anstaltstid, vilket
emellertid inte är något som särskilt utmärker ungdomsfängelsepåföljden.

Enligt styrelsen kan det inte anses helt lyckligt att i stället för
ungdomsfängelse införa en påföljd som i likhet med fängelse står i
proportion till brottets grovlek. En av synpunkterna bakom ungdomsfängelseinstitutet
var att längden av frihetsberövandet inte skulle ha att
göra härmed utan i stället stå i samband med den omhändertagnes behov
av utbildning och uppfostran. I så måtto överensstämmer ungdomsfängelsepåföljden
med påföljden överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
då intagning sker på ungdomsvårdsskola. Försök att inom kriminalvårdens
ram behandla ungdomar efter i stort sett samma principer som inom
barnavården torde vara att föredra framför en behandling som överensstämmer
med den som ges fängelsefångar. Frågan om brottspåföljden
ungdomsfängelse måste också, framhåller styrelsen, ses i sammanhang
med övriga åtgärder mot kriminell ungdom. Den kan alltså inte ryckas ut
och behandlas separat.

De brister som förefinns, vilka bl. a. återspeglas i den anmärkningsvärt
höga återfallsfrekvensen, gör enligt styrelsen att skäl kan finnas för en
mer begränsad översyn av påföljdssystemet för ungdomar under 23 år.
Härom anför styrelsen:

Tyngdpunkten i en sådan översyn bör läggas på frågan om att inom
ramen för det förefintliga påföljdssystemet skapa resurser för behandling
av det mycket svåra klientel som kommit att tillföras ungdomsfängelserna.
Frågan om minimitiden för vården inom anstalten bör kanske också
omprövas. Den nuvarande bestämmelsen om ett års minimitid tillkom då
man räknade med att ha ett godartat klientel som under relativt lång tid
skulle få yrkesutbildning och arbetsträning. En sänkning av ettårsregeln
skulle göra det naturligt att i ökad omfattning och på ett tidigare stadium

JuU 1971:21

20

bruka förfarandet med s. k. bunden permission. En utökning av frivården
efter mönster från ungdomsvårdsskolevårdens vård utom skola bör också
övervägas i syfte att underlätta återanpassningen i samhället. Det är
troligt att en ökning av samhällets insatser vad gäller vård och behandling
av kriminella såväl i frihet som under anstaltstid betyder väsentligt mer
än en förändring av själva påföljdssystemet. Innan det finns belägg för att
någon annan form av anstaltsbehandling kan förväntas ge bättre resultat
än ungdomsfängelse torde därför resurserna i främsta hand böra satsas på
förbättringar inom rådande system och försök att förändra människors
attityder gentemot personer som är eller varit intagna i anstalt för
undergående av brottspåföljd. Pågående kriminologisk forskning torde
därvid ha en uppgift att fylla när det gäller frågan hur samhällets resurser
för kriminalvård skall användas. Innan ytterligare utredningar böljar
planeras bör också avvaktas resultatet av det arbete som kommittéi för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) utfört.

Domareföreningen erinrar om att ungdomsfängelse ursprungligen var
avsett för unga lagöverträdare som ingav goda förhoppningar. Emellertid
har, framhåller föreningen, ungdomsfängelse kommit att i stor utsträckning
användas för ett annat klientel. Detta sammanhänger med ungdomskriminalitetens
utveckling och med det förhållandet att kriminalvård i
frihet kommit till användning i allt större utsträckning. De som nu döms
till ungdomsfängelse är därför ofta ungdomar som återfallit i brott efter
att först ha varit föremål för vård enligt barnavårdslagen och därefter
dömts till skyddstillsyn. Prognosen för dem som döms till ungdomsfängelse
är på grund härav ofta dålig, och det är därför i och för sig inte ägnat
att väcka förvåning att återfallsfrekvensen är hög. Emellertid kan enligt
föreningens mening inte genom de utredningar som företagits rörande
ungdomsfängelseklientelet anses ådagalagt, att återfallsfrekvensen skulle
ha blivit lägre om de som dömts till ungdomsfängelse i stället blivit
föremål för andra av lagstiftaren anvisade åtgärder inom barnavården eller
kriminalvården.

Det anförda innebär inte, fortsätter föreningen, att föreningen är
övertygad om att påföljden ungdomsfängelse bör bibehållas oförändrad;
den höga återfallsfrekvensen talar otvivelaktigt för att man bör skapa
bättre vårdformer för nu ifrågavarande klientel. Enligt föreningens
mening är det då särskilt barnavården och kriminalvården i frihet som
kommer i blickpunkten. Inom dessa vårdområden saknas emellertid,
anser föreningen, de resurser som erfordras för att tillgodose behovet av
särskild uppfostrande behandling av ungdomar som gjort sig skyldiga till
allvarligare kriminalitet. Enligt föreningens mening är det därför i varje
fall för närvarande inte möjligt att avskaffa påföljden ungdomsfängelse.
Föreningen avstyrker på grund härav motionsyrkandet om avskaffande av
denna påföljd men anser att frågan om nya former för vård av unga
lagöverträdare bör ägnas ökad uppmärksamhet.

JuU 1971:21

21

Utskottet

1 motionen framföres stark kritik mot ungdomsfängelseinstitutionen.
På ungdomsanstalterna sammanföres, framhåller motionärerna, ungdomar
med ringa kriminell belastning med avancerade brottslingar, narkomaner
och gravt mentalt störda. I många fall innebär därför anstaltsvistelsen
en utbildning i brottslig verksamhet eller en passivisering i stället för
en utveckling i positiv riktning. Motionärerna uttalar också att vårdresurserna
på ungdomsanstalterna är otillräckliga för narkomaner och för
andra psykiskt störda samt att återfallsfrekvensen är högre för de till
ungdomsfängelse dömda än för intagna vid andra anstalter. Vidare
framhålles som otillfredsställande att man för unga lagbrytare fortfarande
använder en påföljd, som genom sin tidsobestämdhet innebär en psykisk
press för den dömde. Enligt motionärernas mening kan ungdomsfängelseinstitutionen
som den fungerar i dag inte anses ha något berättigande,
utan det är nödvändigt att finna andra vårdformer för de unga
lagöverträdarna. Med hänsyn härtill yrkas att riksdagen dels uttalar sig för
ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen, dels begär utredning
om nya former för vården av unga lagöverträdare.

Som framgår av redogörelsen ovan är ungdomsfängelse den påföljd i
brottsbalkens påföljdssystem som är avsedd att komma till användning
för unga lagöverträdare, främst i åldern 18-20 år, då deras tillrättaförande
anses kräva en längre tids anstaltsvård. För ungdomar som behöver
underkastas endast en kort tid på anstalt inom kriminalvården är
skyddstillsyn med anstaltsbehandling och fängelse de påföljder som i
första hand bör komma i fråga. Fängelse bör som regel också väljas före
ungdomsfängelse då brottsligheten är av mycket grov beskaffenhet. Som
alternativ till ungdomsfängelse och andra frihetsberövande påföljder
inom kriminalvårdens regi, främst för ungdomar under 20 år, finns också
omhändertagande inom barnavårdens ram. Den anstaltsvård som då
framför allt kommer i fråga är intagning i ungdomsvårdsskola.

Vid en bedömning av ungdomsfängelsepåföljden är det enligt utskottets
mening av vikt att man beaktar den förändring i fråga om
anstaltsklientelet som utvecklingen av ungdomskriminaliteten och införandet
av brottsbalkens differentierade påföljdssystem har medfört.
Antalet brott, både av ungdomar och äldre, har ökat kraftigt under en
lång följd av år, och brottsligheten har antagit allt grövre former. Efter
brottsbalkens ikraftträdande har kriminalvård i frihet kommit att
användas i betydligt större omfattning än tidigare, och sluten anstaltsvård
inom kriminalvården har i stort sett kommit i fråga endast för
lagöverträdare som inte kunnat tillrättaföras genom åtgärder inom
barnavårdens ram eller genom skyddstillsyn. Ungdomsanstalterna har på
grund härav i allt högre grad fått mottaga ett alltmer kriminellt belastat
klientel som är särskilt svårbehandlat, eftersom det till mycket stor del

JuU 1971:21

22

utgöres av narkomaner, alkoholskadade och psykiskt störda. Den höga
procenten återfall i brott för ungdomsfängelseklientelet — enligt de
begränsade undersökningar som företagits omkring 75 procent — måste
enligt utskottets mening ses mot bakgrund härav.

I det följande tar utskottet först upp den kritik som i motionen
anföres mot ungdomsfängelsepåföljden i dess nuvarande utformning.
Kritiken gäller bl. a. påföljdens tidsobestämdhet, vilken anses innebära en
psykisk press för den dömde. Att påföljden är till tiden obestämd har i
förarbetena motiverats med att den är avsedd att tillgodose individualpreventiva
syften och att man inte på förhand kan bedöma hur långvarig
behandling som erfordras för att resocialisera den dömde. I tillämpningen
har emellertid i fråga om strafftiderna genomförts en ganska långtgående
schematisering. Den egentliga anstaltsvården är sålunda enligt en numera
tämligen fast praxis begränsad till tio månader för det skötsamma
ungdomsfängelseklientelet. Den ovisshet som kan föreligga för de intagna
hänför sig därför väsentligen till den förlängning som kan följa av fortsatt
brottslighet eller misskötsamhet i övrigt. Det kan tilläggas att ungdomsfängelse
härvidlag inte skiljer sig från intagning på ungdomsvårdsskola
enligt barnavårdslagen. För fängelseklientelet, å andra sidan, har kommit
in ett moment av tidsobestämdhet genom de ökade möjligheterna till
villkorlig frigivning och genom bruket att på samma sätt som vid
ungdomsfängelse använda långtidspermission som övergång till villkorlig
frigivning. Skillnaden mellan tidsbestämda och tidsobestämda påföljder
har härigenom i väsentlig mån utjämnats. För de ungdomsfängelseelever
som visar god skötsamhet under anstaltstiden och under vården utom
anstalt kan i realiteten ungdomsfängelse numera knappast anses innebära
en större tidsobestämdhet än ett långvarigt fängelsestraff. Vad nu sagts
utesluter självfallet inte att de dömda kan uppleva ungdomsfängelsepåföljden
lika väl som interneringspåföljden som mer obestämd till tiden än
fängelsestraffet.

Beträffande motionärernas uttalanden om bristande differentiering
inom anstalterna av de till ungdomsfängelse dömda vill utskottet anföra
följande.

Enligt brottsbalken skall anstaltsvården av den som dömts till
ungdomsfängelse som regel försiggå i ungdomsanstalt, och i praktiken är
detta nästan undantagslöst fallet. Härigenom och genom behandlingslagens
regel att endast den som dömts till ungdomsfängelse får vårdas i
ungdomsanstalt, om ej för visst fall medgives annat, åstadkommes att
ungdomsfängelseeleverna i huvudsak vårdas avskilt från andra klientelgrupper.
Samtliga ungdomsfängelseelever undergår regelmässigt före den
mer definitiva anstaltsplaceringen psykiatrisk undersökning och anlagsundersökningar,
både praktiska och teoretiska, vid en särskild mottagnings-
och klassificeringsanstalt. Undersökningarna ligger till grund för
den fördelning av ungdomsfängelseklientelet på de olika anstalterna som

JuU 1971:21

23

sker med hänsyn främst till begåvningsgrad, psykiskt vårdbehov, rymningsbenägenhet,
disciplinsvårigheter samt behov av yrkesutbildning och
undervisning. Anstalterna inom den s. k. ungdomsräjongen, f. n. elva till
antalet, är av såväl öppen som sluten karaktär och anpassade till de
dömdas skilda anlag och behov. Vissa anstalter, två öppna och två slutna,
är sålunda utpräglade utbildningsanstalter och en, Roxtuna, är specialanstalt
för mentalt komplicerade elever. En särställning intar den till
ungdomsanstalten i Uppsala knutna Studiegården, där heltidsstudier
bedrives i olika former — per korrespondens, i studiecirkelform, enskilt
med lärarhjälp eller genom frigång till skola eller till universitetet i
Uppsala. Även inom de olika anstalterna sker i stor utsträckning en
differentiering genom uppdelning av eleverna i smärre behandlingsgrupper
enligt ”den lilla gruppens princip”.

De kritiska synpunkterna i övrigt i motionen hänför sig väsentligen till
vårdresurserna för narkomaner och för andra psykiskt störda, vilka enligt
motionärerna är otillräckliga. Synpunkterna härvidlag utgör emellertid
som kriminalvårdsstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande till utskottet
knappast något argument för ungdomsfängelseinstitutets slopande, eftersom
resursbristema på narkomanvårdssidan snarare torde vara mindre i
fråga om de till ungdomsfängelse dömda än beträffande det övriga
kriminalvårdsklientelet, på såväl anstaltssom frivårdssidan. Som ovan
nämnts finns för de ungdomsfängelseelever, som är drogmissbrukare eller
har andra psykiska besvär, en för ändamålet särskilt avsedd och lämpad
anstalt, Roxtuna. För svårt psykiskt störda elever disponeras dessutom
ett antal platser på psykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö.

Av det anförda framgår att motionärernas kritik mot ungdomsfängelseinstitutionen
knappast har sådan tyngd, att den kan ligga till grund för
ett övergivande av ungdomsfängelse som påföljd för unga lagöverträdare.
De otillfredsställande vårdresultat som påföljden kan sägas ge, om man
ser till procenten återfall inom viss tid, har enligt utskottets mening inte
sin grund i några särskilda brister hos påföljden som sådan. Anledningen
torde snarare vara att söka i den ovan beskrivna förskjutningen mot ett
alltmer kriminellt belastat och psykiskt stört klientel. Att vården och
behandlingen av detta klientel erbjuder utomordentligt stora problem har
på ett otvetydigt sätt klarlagts för utskottet vid de studiebesök på olika
ungdomsanstalter som utskottet har företagit innevarande år. Det synes
emellertid utskottet knappast finnas berättigad anledning tro att vårdresultatet
skulle blivit bättre om ungdomsfängelseklientelet placerats i
anstalter avsedda för tidsbestämt frihetsberövande, vilket är det alternativ
som den nuvarande ordningen erbjuder när barnavården och kriminalvården
i frihet uttömt sina resurser.

1 jämförelse med det tidsbestämda straffet har som ovan något berörts
ungdomsfängelsepåföljden den fördelen att den — med den begränsning

JuU 1971:21

24

som följer av reglerna om minimitid — ger möjlighet att anpassa längden
av frihetsberövandet efter den omhändertagnes behov av utbildning och
fostran. Dessutom medger den en växling alltefter behovet mellan vård
inom och utom anstalt. I dessa hänseenden överensstämmer ungdomsfängelsepåföljden
med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen i de
fall då intagning sker på ungdomsvårdsskola, och det synes utskottet
naturligt att man inom kriminalvården föredrar att söka behandla
ungdomar efter principer liknande dem som tillämpas inom barnavården
framför att ge en behandling som överensstämmer med den som ges
fängelsefångar. Det bör i sammanhanget också beaktas att i resurshänseende
vården av ungdomsfängelseelever starkt prioriterats i förhållande
till annan anstaltsvård i kriminalvårdens regi.

På grund av det anförda och i avsaknad av belägg för att någon annan
förekommande form av behandling inom kriminalvården kan förväntas ge
ett bättre resultat än ungdomsfängelse för det klientel som nu döms till
denna påföljd avstyrker utskottet motionen i vad däri yrkas att riksdagen
skall uttala sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen.

Vad härefter gäller motionärernas yrkande om en utredning av nya
former för vård av unga lagöverträdare vill utskottet först understryka att
av utskottets nyssnämnda ställningstagande inte kan dragas slutsatsen att
utskottet anser ungdomsfängelsepåföljden utgöra en invändningsfri form
av institutionsvård för unga lagöverträdare. De svagheter som påföljden är
behäftad med hänför sig emellertid enligt utskottets mening inte till
påföljden som sådan utan är fastmer en följd av den brist på resurser som
kriminalvården under en följd av år besvärats av. Bristerna gör sig framför
allt gällande i det egentliga rehabiliteringsarbetet, som i alltför stor
utsträckning måste eftersättas på grund av otillräckliga personalresurser.
En kraftig förstärkning av kriminalvårdens resurser, som ger ökade
möjligheter till olika aktiverande och rehabiliterande åtgärder, är enligt
utskottets mening ofrånkomlig om den institutionella vården av unga
lagöverträdare skall kunna ge avsedda resultat. Förutom kriminalvårdens
egna resurser bör man enligt utskottets mening utnyttja de anordningar
som står till buds på övriga samhällsområden, såsom inom utbildningssektorn,
arbetsvärden, nykterhetsvården och sjukvården. Utskottet kan
härvidlag som ett belysande exempel peka på de värdefulla initiativ som
redan tagits genom det samarbete mellan kriminalvård och fackförbund
som under några år pågått vid anstalten Skenäs.

En resursförstärkning bör kombineras med successiva förbättringar
och reformer inom ramen för ungdomsfängelsepåföljden och påföljdssystemet
i övrigt. De förslag som härutinnan framförts i riksåklagarens
och socialstyrelsens remissyttranden — bl. a. om en sänkning av minimitiden
för vården inom anstalt och om en utökning av frivården — synes
utskottet välgrundade och värda att närmare övervägas. Även frågan om

JuU 1971:21

25

tidsobestämdheten bör enligt utskottets mening prövas i sådant sammanhang.
En fastare grund för genomförandet av reformer rörande ungdomsfängelsepåföljden
torde kunna erhållas när resultaten föreligger av den
utredning som verkställts av kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården (KAIK) rörande bl. a. den institutionella vårdproblematiken.
För vården av unga lagöverträdare över huvud taget är självfallet
den kriminologiska forskningen av stor betydelse. Utskottet vill härvidlag
erinra om de steg som nu har tagits på detta forskningsområde såväl i vårt
land, genom tillsättandet av kommittén för kriminologisk behandlingsforskning,
som på det nordiska planet genom initiativ för ett vidgat
nordiskt kriminologiskt samarbete. En forskning efter de riktlinjer som
dragits upp i direktiven för den nämnda kommittén — syftande till att
påvisa säkrare korrelationer mellan behandlingsmetoder och behandlingsresultat
— torde enligt utskottets mening kunna öka förutsättningarna att
komma fram till en rationellt utformad kriminalvård såväl för de unga
lagöverträdarna som för det äldre klientelet. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om den utredning rörande bland annat ungdomsvårdsskolornas
funktion och ställning som f. n. verkställes av socialutredningen.

Mot nu angiven bakgrund anser utskottet att det saknas fog för en
särskild utredning om nya former för vård av unga lagöverträdare i
enlighet med motionärernas förslag.

Även om utskottet sålunda avstyrker bifall till motionen, ger den dock
utskottet anledning till vissa uttalanden av mer allmän räckvidd.
Väsentligen i överensstämmelse med vad som anföres i kriminalvårdsstyrelsens
remissyttrande anser utskottet att den snabba samhällsutvecklingen
i viss utsträckning medfört att åtskilliga av de värderingar som låg
bakom brottsbalkens påföljdssystem redan nu framstår som föråldrade.
Det kan därför inom kort finnas skäl att göra en allmän översyn av
brottspåföljderna och i ett större sammanhang överväga riktlinjerna för
den framtida kriminalpolitiken. Ett steg i denna riktning har för övrigt i
dagarna tagits genom Kungl. Maj:ts beslut om tillsättandet av en
parlamentarisk kriminalvårdsberedning för en översyn av mål och medel
inom kriminalvården.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971: 55.

Stockholm den 26 oktober 1971

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

JulJ 1971:21

26

Närvarande', fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru HjelmWallén
(s), fru Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstänga (fp) och
Wijkman (m).