Justitieutskottets betänkande nr 2 år 1971 JuU 1971:2

Nr 2

Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner
angående samhällets rättshjälp.

Motionsyrkanden

I motionen nr 241 av herr Winberg m. fl. hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t dels anhåller om tillsättande av en parlamentarisk beredning
med uppgift att överarbeta det i stencil Ju 1970: 14 upptagna förslaget
till rättshjälpslag, dels begär att förslag till ändring av 1 § lagen om
fri rättegång i enlighet med vad som anförts i motionen skyndsamt föreläggs
riksdagen.

I motionen nr 330 av herr Helén m. fl. yrkas — i den del, punkt 7 i
hemställan, som behandlas i detta betänkande — att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att vid utformningen av förslaget om ökad rättshjälp
beaktas dels motionens krav på fri konkurrens mellan advokater i
enskild tjänst och advokater vid allmänna advokatbyråer, dels kravet på
inrättande av rättshjälpsmyndigheter som är fristående från de allmänna
advokatbyråerna, dels ock vad i övrigt anförts i motionen i denna
del.

Nuvarande ordning

Lagen om fri rättegång m. m.

Regler om fri rättegång vid domstol finns i lagen (1919: 367) om fri
rättegång, i kungörelse (1947: 776) med bestämmelser angående tilllämpningen
av lagen om fri rättegång och i kungörelse (1969: 679) om ersättning
av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegång.
I rättegångsbalken (18, 21 och 31 kap.) ges regler om offentlig försvarare
i brottmål samt om bestämmande och fördelning av rättegångskostnader.
I huvudsak gäller följande såvitt nu är av intresse.

I mål vid bl. a. allmän underrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol
får fri rättegång beviljas den, som inte äger tillgång till gäldande
av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet. Fri rättegång kan på samma grunder
erhållas under förundersökning i brottmål och i domstolsärende.

Fri rättegång får inte beviljas part, där det måste anses vara av ringa
betydelse för honom att hans talan vinner prövning.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 2

JuU 1971: 2

Ansökan om fri rättegång göres skriftligen eller muntligen hos domstolen
och skall vara åtföljd av en uppgift om sökandens ekonomiska
villkor.

Part som åtnjuter fri rättegång har fria expeditioner i målet och behöver
inte vidkännas utgifter för delgivning, intyg och åtgärder av
tjänsteman. Kostnad för bevisning som inte förebragts utan skäl utgår av
allmänna medel. Detta innebär således att part som har fri rättegång
slipper betala bl. a. kostnader för de vittnen som åberopas av honom.
Om parten ålagts personlig inställelse vid rätten, kan han få ersättning
för resa och, om synnerliga skäl föreligger, även traktamente. Parten kan
också få andra nödvändiga utgifter ersatta.

Om så erfordras kan domstolen förordna rättegångsbiträde för parten.
I fråga om biträde åt misstänkt i brottmål gäller bestämmelserna i rättegångsbalken
om offentlig försvarare. Både biträde enligt lagen om fri
rättegång och offentlig försvarare får ersättning av allmänna medel. Storleken
av arvode och övrig ersättning bestäms av domstolen vid målets
avgörande.

När rätten avgör mål, vari part haft fri rättegång, skall rätten i vissa
fall förplikta antingen parten eller hans motpart att återgälda statsverket
kostnaderna i anledning av den fria rättegången. Har domstolen förordnat
att förmånen av fri rättegång skall upphöra, exempelvis därför att
parten befunnits själv kunna stå för kostnaderna, skall parten i regel förpliktas
att återgälda vad som utgått av allmänna medel. Förlorar motparten
till den som haft fri rättegång och skulle han enligt allmänna regler
haft att ersätta parten hans rättegångskostnader, skall han förpliktas återgälda
statsverket kostnaderna för den fria rättegången. Därest den part
som haft fri rättegång förlorar målet, skall han i regel förpliktas att
ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Denna ersättningsskyldighet
omfattas inte av den fria rättegången.

Om tilltalad, som i brottmål ej haft fri rättegång, döms för brottet,
skall han till statsverket återgälda kostnader som utgått av allmänna
medel, bl. a. ersättning till offentlig försvarare. Återbetalningsskyldigheten
kan dock jämkas efter vad som prövas skäligt om kostnadens belopp
inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet eller
villkor.

Rättshjälp i andra former

Rättshjälp med det allmännas stöd lämnas även i andra former, nämligen
dels vid rättshjälpsanstalter som inrättats av landsting eller kommun
och vid en statlig rättshjälpsanstalt, Tomedalens rättshjälpsanstalt,
dels inom vissa landstingsområden på grundval av avtal mellan landstinget
och Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet. Stats -

JuU 1971: 2

bidrag utgår till båda dessa former av rättshjälp. Rättshjälpen innebär att
mindre bemedlade kan få biträde i rättsliga angelägenheter.

Vid sidan av det allmänna lämnar försäkringsbolagen rättshjälp i form
av rättsskyddsförsäkring, som ingår som en del i de vanligaste försäkringsformerna.
Bl. a. ersätts härigenom med vissa begränsningar ombudsoch
försvarararvode m. m. i mål och ärenden vid allmän domstol.

Reformarbete m. m.

Sedan lång tid har pågått arbete med reformering av ordningen för
enskildas deltagande i de kostnader som uppkommer i rättsliga angelägenheter.
För en mer detaljerad redovisning hänvisas till första lagutskottets
utlåtande 1970: 5. Här skall blott följande nämnas.

Utredningar

1951 års rättegångskommitté framlade år 1958 betänkande med förslag
till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40). De ledande synpunkterna
vid utarbetandet av utredningens förslag hade varit, att ingen
av ekonomiska skäl skulle vara utestängd från möjligheten att ta till vara
sina intressen inför domstol men att envar som hade egna resurser skulle
bidra till rättegångskostnaderna efter förmåga. Efter remissbehandling
av förslaget befanns att stora svårigheter möter då det gäller att finna en
lämplig och rättvis avvägning och samtidigt uppnå en praktisk och smidig
form för det allmännas medverkan i att ge den enskilde bistånd så
att han inför domstol kan tillvarata sina intressen. Frågan ansågs kräva
ytterligare noggranna överväganden.

I anledning av motioner till 1962 års riksdag anhöll riksdagen på hemställan
av första lagutskottet i utlåtande nr 28, att förslag till ny lagstiftning
rörande rättegångshjälp skulle föreläggas riksdagen. Enligt utskottets
mening var det av stor betydelse att berörda lagstiftningsfråga
löstes i en nära framtid. En utredning i ämnet tillsattes samma år, 1962
års utredning om rättshjälp, och ett betänkande med reviderat förslag till
lag om rättshjälp m. m. (SOU 1965: 13) avlämnades år 1965. Förslaget
byggde i det väsentliga på rättegångskommitténs förslag. I anledning av
innehållet i motionen nr 330 kan nämnas att i förslaget bl. a. ingick en
bestämmelse om rätt i vissa fall för en vinnande part att få ersättning
av statsverket för sina rättegångskostnader om han inte kunnat få ut
dessa av motpart som haft rättegångshjälp. Betänkandet har remissbehandlats.

En utredning om rättshjälp i förvaltningsärenden tillsattes år 1968. Utredningen
prövar frågan om att införa bestämmelser om kostnadsersättning
i vissa förvaltningsärenden samt undersöker om och i vad mån

JuU 1971: 2

rättegångshjälp motsvarande institutet fri rättegång bör införas för ärenden
inför förvaltningsdomstolar och förvaltande myndigheter. Frågan
om möjlighet att förordna offentligt biträde åt part i vissa förvaltningsärenden
övervägs också av utredningen, vars arbete beräknas bli slutfört
under innevarande år.

Reform av rättshjälpen enligt riktlinjer i 1970 års statsverksproposition

I 1970 års statsverkproposition (prop. 1970: 1 bil. 4 s. 59) angav chefen
för justitiedepartementet riktlinjer för en genomgripande reform av
samhällets rättshjälp. Arbetet med rättshjälpsreformen har i enlighet med
dessa riktlinjer bedrivits inom departementet och lett till en i juli 1970
framlagd promemoria med förslag till rättshjälpslag m. m. (stencil Ju
1970: 14). Under arbetet har samråd fortlöpande ägt rum med företrädare
för bl. a. domstolarna, advokatkåren, rättshjälpsanstalterna, kommunförbundet
och landstingsförbundet. Det har ansetts att dessa företrädares
inställning till innehållet i promemorian inte borde redovisas
i denna.

I promemorian läggs fram förslag som innebär att rättshjälp i princip
skall kunna erhållas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av
rättshjälp finns oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet
eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandlingar
eller liknande.

Förmånerna vid rättshjälp skall enligt förslaget liksom hittills i huvudsak
bestå i att kostnaderna för biträde och utredning samt inställelse vid
förhandling ersätts av allmänna medel. Någon ändring av reglerna om
ansvaret för vinnande motparts rättegångskostnader föreslås icke. Ett
betydelsefullt inslag i förslaget är att en kortare rådfrågning hos jurist
skall lämnas mot en för alla överkomlig enhetsavgift av 50 kronor, som
i speciella fall skall kunna nedsättas eller helt efterges. När rättshjälp
i andra fall meddelas skall bestämmas en avgift som sökanden har att
betala. Hans ekonomiska förhållanden skall inte kunna föranleda att
rättshjälp vägras utan får endast betydelse för bestämmande av rättshjälpsavgiften.
Genom denna avgift skall sökandens förmåga att bidra
till kostnaderna tas i anspråk. Rättshjälpsavgiftens storlek skall i princip
bestämmas med ledning av sökandens inkomstförhållanden. För låginkomsttagare
skall avgiften endast utgå med ett grundbelopp om 50
kronor. Överstiger inkomsten åtta gånger basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring, skall avgift utgå med belopp som täcker kostnaderna
för rättshjälpen. Beträffande brottmål föreslås ingen större ändring i
den gällande ordningen. Avgift skall inte utgå i sådana mål, och återbetalningsskyldighet
för av allmänna medel utgivna ersättningar skall
föreligga i huvudsak efter samma grunder som f. n. i de fall då tilltalad
fälls till ansvar.

JuU 1971: 2

Enligt förslaget skall rättshjälpen administreras av regionala, statliga
rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Vid rättshjälpsmyndigheten
skall finnas rättshjälpsnämnd och s. k. allmän advokatbyrå.

Rättshjälpsmyndigheten skall enligt förslaget avgöra ansökningar om
rättshjälp och besluta om rättshjälpsavgiftens storlek. Myndigheten skall
också förordna biträde. Till biträde skall få förordnas befattningshavare
vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Myndigheten
skall enligt lagförslaget också förordna offentlig försvarare i
brottmål. Till sådan får förordnas advokat som är lämplig för uppdraget.
Myndigheten skall vidare bestämma ersättningen till biträde och offentlig
försvarare, i princip med ledning av särskilda taxor.

Rättshjälpsnämnden skall handlägga dit hänskjutna frågor om vägran
att bevilja rättshjälp och om upphörande av rättshjälp samt frågor om
att icke förordna biträde eller att till biträde eller offentlig försvarare förordna
annan än den som sökanden föreslagit m. m.

I vissa fall föreslås klagan mot rättshjälpsmyndighets beslut få anföras
hos en centralmyndighet, som också skall vara tillsynsorgan för rättshjälpsmyndigheterna.
Från centralmyndigheten skall talan i fråga om
ersättning till biträde eller offentlig försvarare kunna fullföljas till Kungl.
Maj:t i statsrådet.

De allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning
att de får en prisledande ställning. Inrättande av allmänna advokatbyråer
skall enligt promemorian dock inte få leda till begränsningar i det fria
advokatvalet. Rättshjälpsmyndighetema skall svara för kvalitets- och
kostnadskontrollen beträffande den rättshjälp som förmedlas. När det
gäller de allmänna advokatbyråerna skall detta ske genom att dessa är
knutna till myndigheterna. Beträffande de privatpraktiserande juristerna
sker en lämplighetsprövning i varje särskilt fall innan förordnande som
biträde eller offentlig försvarare meddelas. Prövningen av de privatpraktiserande
juristernas kostnadsräkningar får ske mot bakgrund av den erfarenhet
av biträdeskostnader som myndigheterna förvärvar genom allmänna
advokatbyråns verksamhet.

Promemorians förslag har remissbehandlats. Den föreslagna utvidgningen
av möjligheten till rättshjälp har därvid allmänt tillstyrkts. Även
förslaget om inrättande av allmänna advokatbyråer har tillstyrkts av flertalet
remissinstanser. Däremot har bl. a. den föreslagna organisationen av
de administrativa arbetsuppgifterna i det nya systemet kritiserats under
remissbehandlingen.

Inom justitiedepartementet pågår f. n. överarbetning av promemorians
förslag på grundval av remissyttrandena. Arbetet bedrivs med sikte på
att en proposition med förslag till lagstiftning i ämnet skall kunna föreläggas
årets riksdag.

JuU 1971: 2

Riksdagsbehandling 1968 och 1970

Här kan nämnas att första lagutskottet år 1968 i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (1LU 1968: 24) i anledning av motion om en fast
organisation av statsanställda offentliga försvarare i brottmål bl. a. uttalat,
att ett sådant system i och för sig inte erbjuder några fördelar framför
det nuvarande vare sig för det allmänna eller för den som behöver
bistånd av försvarare. Utskottet framhöll särskilt att det även från psykologisk
synpunkt måste vara värdefullt att den tilltalade som nu är fallet
kan anförtro sig åt en offentlig försvarare med oberoende ställning i förhållande
till myndigheterna.

I första lagutskottets ovan nämnda utlåtande år 1970 (1LU 1970: 5)
behandlades motioner angående en reform av rättshjälpen. De yrkanden
som däri upptogs gällde dels tillsättandet av en parlamentarisk utredning
med uppgift att lägga fram förslag angående förbättrad rättshjälp,
dels förslag till lagstiftning om ökad möjlighet till fri rättegång i tvistemål
med syfte att tillförsäkra medborgarna ekonomisk möjlighet att tillvarata
sin rätt vid domstol.

Efter att ha redovisat den av chefen för justitiedepartementet i 1970
års statsverksproposition aviserade reformen uttalade utskottet, rörande
formerna för det fortsatta utredningsarbetet, att det uppenbarligen skulle
vara ägnat att fördröja en reform om en parlamentarisk kommitté tillsattes
för detta arbete. Med hänsyn till att förslag till lag om allmän
rättshjälp skulle kunna underställas riksdagen inom en ganska nära framtid
kunde det vidare enligt utskottets mening inte komma i fråga att,
såsom yrkats i ett motionspar, införa ett helt nytt system för den fria
rättegången för den relativt begränsade tid som kommer att förflyta
innan den mer genomgripande reformen kommer till stånd. Motionsyrkandena
föranledde, på utskottets hemställan, icke någon riksdagens åtgärd.

Motionsskälen

Motionen nr 241

Motionärerna konstaterar att stark kritik under remissbehandlingen i
olika avseenden riktats mot innehållet i departementspromemorian och
finner det erforderligt att en omarbetning av förslaget till rättshjälpslag
sker i väsentliga delar. Med hänsyn till frågans mycket stora vikt bör
enligt motionärernas mening denna omarbetning ske i en parlamentarisk
beredning.

I motionen anförs vidare att det är högst otillfredsställande att det stora
behov av vidgade möjligheter till rättshjälp som enligt en allmänt omfattad
mening föreligger nu måste fördröjas därför att förslaget i väsentliga
avseenden haft sådana brister att det icke kunnat läggas till grund

JuU 1971: 2

för en proposition. Motionärerna anser det därför vara angeläget att
redan innan frågan om den framtida utformningen av samhällets rättshjälp
får sin slutliga lösning möjligheterna att erhålla fri rättegång ökas.

Motionärerna föreslår såsom en enkel provisorisk lösning en ändring
av lagen om fri rättegång så att den personkrets som är berättigad till fri
rättegång vidgas. Detta skulle kunna ske om den i lagen intagna begränsningen
med hänsyn till sökandens ekonomi anknöts till basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring multiplicerat med lämplig koefficient.

Motionen nr 330

Motionärerna behandlar i den del som nu är aktuell huvudsakligen
tre skilda spörsmål rörande utformningen av det aviserade förslaget om
ökad rättshjälp.

Med hänsyn till vikten av att Sverige har en fristående advokatkår
bestående av högt kvalificerade jurister anser motionärerna det vara angeläget
att de myndigheter, som skall lämna rättshjälp på det allmännas
bekostnad, tillämpar debiteringsprinciper som leder till konkurrens på
lika villkor mellan privat och allmän verksamhet. Härigenom säges ett
verkligt fritt advokatval kunna uppnås samtidigt som statlig rättshjälp
kan erbjudas även på orter där rättshjälpsmyndighet inte inrättas. Tack
vare konkurrensen skulle servicen kunna lämnas till lägsta kostnad för
samhället.

Motionärerna anser vidare bindningen mellan rättshjälpsmyndigheterna
och de icke myndighetsutövande allmänna advokatbyråerna vara betänklig.
Misstankar av jävskaraktär anses kunna uppkomma, då myndigheten
skall besluta om rättshjälp för den, vars motpart redan erhållit
rättshjälp i ärendet. Liknande situation anses föreligga i fall då advokat
vid myndigheten företrätt en part och myndigheten har att bestämma
arvode för det ombud som biträtt motparten.

I motionen tas slutligen upp de problem som föreligger för part, vars
motpart åtnjuter förmånen av rättshjälp. Den part som får det föreslagna
samhälleliga stödet säges ha en synnerligen god förhandlingsposition,
som skulle kunna utnyttjas för uppnående av oskäligt förmånliga förlikningar,
eftersom motparten kan få bära sina egna rättegångskostnader
oavsett målets utgång. Motionärerna förutsätter därför att hithörande
problem beaktas i det kommande lagförslaget, exempelvis på så sätt att
samhället påtår sig ansvaret för dylika kostnader.

För de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.

Utskottet

I en inom justitiedepartementet föregående år utarbetad promemoria
har lagts fram förslag om ett enhetligt system för samhällets rättshjälp.

JuU 1971:2

Förslaget är efter remissbehandling föremål för bearbetning inom departementet.
Arbetet bedrivs med sikte på att en proposition i ämnet skall
föreläggas årets riksdag.

I förevarande motioner framställs dels yrkanden rörande det fortsatta
beredandet av det i promemorian upptagna förslaget till rättshjälpslag,
dels ock yrkande om ändring av gällande lagstiftning i avbidan på reformen
av samhällets rättshjälp.

Departementspromemorians förslag innebär att rättshjälp i princip
skall kunna erhållas i fråga om rättsliga angelägenheter där behov av
rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet
eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandlingar
eller liknande. För att möta ökad efterfrågan på biträde i rättsliga angelägenheter
skall enligt förslaget inrättas allmänna advokatbyråer i varje
län med staten som huvudman. För konsultationer och uppdrag som
biträde skall dessutom anlitas privatpraktiserande jurister. De administrativa
uppgifterna i det nya rättshjälpssystemet skall enligt förslaget skötas
av en särskild organisation med lokala rättshjälpsmyndigheter och en
central myndighet.

Vid remissbehandlingen har den föreslagna utvidgningen av möjligheterna
till rättshjälp allmänt tillstyrkts. Även förslaget om inrättande
av allmänna advokatbyråer har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Däremot har bl. a. den föreslagna organisationen av de administrativa
arbetsuppgifterna i det nya systemet kritiserats under remissbehandlingen.

I motionen nr 241 framhålles att det vid remissbehandlingen i olika
hänseenden riktats stark kritik mot innehållet i departementspromemorian,
och motionärerna finner det erforderligt att förslaget till rättshjälpslag
omarbetas i väsentliga delar. Med hänsyn till frågans stora betydelse
bör enligt motionärernas mening omarbetningen ske i en parlamentarisk
beredning. För att undvika att en angelägen förbättring av
rättshjälpen fördröjes föreslår motionärerna vidare såsom en provisorisk
lösning i avbidan på en genomgripande reform av rättshjälpen, att
den personkrets som nu är berättigad till fri rättegång vidgas genom en
ändring av lagen om fri rättegång.

I motionen nr 330 betonas vikten av en fristående advokatkår och
framhålles angelägenheten av att i det nya rättshjälpssystemet tillämpas
debiteringsprinciper som leder till konkurrens på lika villkor mellan
privat och allmän verksamhet. Motionärerna anser bindningen mellan
rättshjälpsmyndighetema och de icke myndighetsutövande allmänna
advokatbyråerna vara betänklig, eftersom misstankar av jävskaraktär
kan uppkomma vid myndighetens handläggning av skilda ärenden. I
motionen tas också upp de särskilda problem som kan föreligga för en
part, vars motpart åtnjuter rättshjälp, bl. a. därigenom att vinnande parts
rättegångskostnader inte omfattas av rättshjälpen. Enligt motionärerna

JuU 1971:2

kan spörsmålet lösas exempelvis på det sätt att samhället påtar sig ansvaret
för dylika kostnader. Mot bakgrunden av det anförda yrkas att
riksdagen begär att Kungl. Maj:t vid utformningen av förslaget om ökad
rättshjälp beaktar dels motionens krav på fri konkurrens mellan advokater
i enskild tjänst och advokater vid allmänna advokatbyråer, dels
kravet på inrättande av rättshjälpsmyndigheter som är fristående från
de allmänna advokatbyråerna, dels ock vad i övrigt anförts i motionen
i nu aktuell del.

Rörande formerna för det fortsatta utredningsarbetet på en reform
av rättshjälpen uttalade första lagutskottet i anledning av motioner till
1970 års riksdag, att det uppenbarligen skulle vara ägnat att fördröja
en reform om en parlamentarisk kommitté tillsattes för detta arbete.
Vidare kunde det med hänsyn till att förslag till lag om allmän rättshjälp
skulle underställas riksdagen inom en ganska nära framtid inte
komma i fråga att, såsom bl. a. yrkats i motionerna, införa ett helt nytt
system för den fria rättegången för den relativt begränsade tid som förflyter
innan den mer genomgripande reformen kommer till stånd.
Motionsyrkandena föranledde, på utskottets hemställan, inte någon riksdagens
åtgärd.

Den bedömning som sålunda gjordes av 1970 års riksdag äger enligt
utskottets mening alltjämt sin giltighet. Att den provisoriska reform,
som nu förordas i avbidan på en slutlig lösning, synes vara mindre genomgripande
än den som föreslogs i förra årets motioner bör inte föranleda
ett annat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen nr 241.

De i motionen nr 330 berörda spörsmålen angående utformningen av
förslaget till rättshjälpslag har, enligt vad utskottet inhämtat, behandlats
av flera av de remissinstanser som yttrat sig över promemorian. Något
slutligt ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida har ännu inte skett.
Med hänsyn härtill och då proposition i ämnet kan förväntas bli avlämnad
till riksdagen innevarande år saknas anledning för riksdagen att
göra något uttalande i de frågor som tagits upp i motionen. Utskottet
kan på grund härav ej heller tillstyrka de här behandlade yrkandena i
sistnämnda motion.

Utskottet hemställer

att motionerna nr 241 samt nr 330, såvitt nu är i fråga, icke föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1971

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

JuU 1971:2

Vid detta ärendes behandling har närvarit: fru Kristensson (m), fröken
Bergegren (s), fröken Mattson (s), herrar Dockered (c), Emulf (fp), Larfors
(s), Johansson i Växjö (c), Nygren (s), Schött (m), fru Hjelm-Wallén
(s)*, herr Polstam (c), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar
Petersson i Röstånga (fp) och Alf Pettersson i Malmö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1) av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), vilka ansett

dels att de tre sista styckena i utskottets yttrande bort ersättas med
text av följande lydelse.

Lika med motionärerna anser utskottet att mycket stark kritik kan
riktas mot det i departementspromemorian framlagda förslaget. Kritiken
gäller icke enbart den föreslagna organisationen av de administrativa
arbetsuppgifterna i det nya systemet utan också bl. a. rättshjälpens
omfattning, principerna för enskildas deltagande i kostnaderna, reglerna
om utseende av och bestämmande av ersättning till biträde och offentlig
försvarare. I framför allt dessa avseenden är promemorians förslag av
sådant innehåll att det omöjligt kan läggas till grund för lagstiftning utan
genomgripande omarbetning.

Med hänsyn till omfattningen av bristerna och då den tilltänkta lagstiftningen
rör frågor av väsentlig betydelse för medborgarnas rättstrygghet
bör den erforderliga omarbetningen enligt utskottets mening
ske i en parlamentarisk beredning.

I avbidan på tidpunkten för reformens slutliga genomförande är det
angeläget att det stora behov av vidgade möjligheter till rättshjälp som
föreligger för stora medborgargrupper utan dröjsmål tillgodoses. Detta
kan ske genom en provisorisk ändring av 1 § lagen om fri rättegång.
Lagrummet bör ändras så att den däri stadgade begränsningen med hänsyn
till sökandens ekonomi anknyts till basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring multiplicerat med lämplig koefficient.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen nr 241 och i anledning av
motionen nr 330, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
dels anhåller om tillsättande av en parlamentarisk beredning med
uppgift att överarbeta det i stencil Ju 1970: 14 upptagna förslaget
till rättshjälpslag;

dels ock anhåller att Kungl. Maj:t skyndsamt förelägger riksdagen
förslag till ändring av 1 § lagen om fri rättegång i enlighet med
vad utskottet ovan anfört.

JuU 1971: 2

2) av herrar Ernulf (fp) och Petersson i Röstånga (fp), vilka ansett

dels att sista stycket i utskottets yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse.

De i motionen nr 330 berörda spörsmålen angående utformningen av
förslaget till rättshjälpslag utgör frågor av central betydelse för den enskildes
rättstrygghet. Inom hela den västerländska, demokratiska världen
betraktar man det som självklart från rättssäkerhetssynpunkt att
advokaterna skall stå fria och oberoende i förhållande till det allmänna.
Om det i promemorian framlagda förslaget genomföres, kommer de
medborgare som vill ta det allmännas rättshjälp i anspråk att få finna
sig i att deras fria val av biträde i väsentlig mån kan beskäras, att de
kan utestängas från rättshjälp därför att en administrativ myndighet
tycker att de inte har något befogat intresse av att få sin sak behandlad
och att de berövas möjlighet att få för dem betydelsefulla frågor prövade
av domstol. I stor utsträckning skulle de t. o. m. få finna sig i att
dessa frågor prövades av en myndighet, knuten till den allmänna advokatbyrå
som företräder deras motparter.

Utskottet vill därför förorda att riksdagen begär att motionärernas
krav på fri konkurrens mellan advokater och på fristående rättshjälpsmyndigheter
beaktas vid det fortsatta arbetet på utformningen av förslaget
om ökad rättshjälp. Liksom motionärerna förutsätter utskottet
också att de särskilda problem som föreligger för part, vars motpart åtnjuter
förmånen av rättshjälp, får en tillfredsställande lösning i det kommande
lagförslaget.

dels att utskottet bort hemställa

att motionen nr 241 icke föranleder någon riksdagens åtgärd;
samt att riksdagen, med bifall till motionen nr 330, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t begär att vid utformningen av förslaget
om ökad rättshjälp beaktas dels motionens krav på fri konkurrens
mellan advokater i enskild tjänst och advokater vid allmänna advokatbyråer,
dels kravet på inrättande av rättshjälpsmyndigheter
som är fristående från de allmänna advokatbyråerna, dels ock
vad i övrigt anförts i motionen i förevarande del.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM