Justitieutskottets betankande nr 19 år 1971
JuU 1971:19
Nr 19
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om sänkning av
åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
Motionsyrkandet
I motionen 1971:648 av herr Wennerfors (m) hemställes att riksdagen
matte besluta att hos Kungl Maj:t begära sådan ändring i brottsbalken att
straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt som homosexuellt umgänge
blir 15 år.
Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.
Gällande rätt
I 6 kap. 3 § brottsbalken (BrB) stadgas straff för den som har könsligt
umgänge med barn under 15 år (otukt med barn). Stadgandet riktar sig
mot både heterosexuella och homosexuella handlingar.
För ungdom mellan 15 och 18 år ges i 6 kap. 4 § första stycket BrB
ett villkorligt straffskydd mot heterosexuell otukt, nämligen för de fall
att den underårige står under gärningsmannens tillsyn vid skola, anstalt
eller annan inrättning eller eljest står under gärningsmannens övervakning,
vård eller lydnad eller gärningen sker under utnyttjande i annat fall
av den underåriges beroende ställning (otukt med ungdom).
Andra stycket i samma lagrum gäller homosexuell otukt mot ungdom
över 15 år. Dels ges ett absolut straffskydd för ungdom under 18 år, dels
ges ett villkorligt straffskydd för ungdom under 20 år under samma
förutsättningar som gäller enligt första stycket. För homosexuell otukt
inträder dock aldrig ansvar enligt lagrummet om gärningsmannen själv är
under 18 år.
Enligt 6 kap. 8 § BrB straffas den som genom att utlova eller ge
ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med
någon som är under 18 år eller, om han är av samma kön, under 20 år
(förförelse av ungdom).
Ansvar som stadgas i 6 kap. BrB för gärning som begås mot någon
under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig
Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 19
JuU 1971:19
2
anledning anta att den andre ej uppnått sådan ålder (6 kap. 9 §).
Historik m. m.
Enligt 1864 års strafflag var all homosexuell otukt straffbar. Straffstadgandet
stod kvar oförändrat fram till 1944, då väsentliga inskränkningar
genomfördes. I likhet med vad som gällde vid heterosexuell otukt
begränsades då det ovillkorliga förbudet mot homosexuell otukt till att
avse barn som ej fyllt 15 år. Även ungdom i åldern 15—18 år erhöll
emellertid ett ovillkorligt straffskydd så snart gärningsmannen fyllt 18 år
Vid heterosexuell otukt däremot förelåg då liksom nu för åldersgruppen
15—18 år endast ett begränsat straffskydd. Vid homosexuell otukt med
ungdom mellan 18 och 21 år kom den ändrade lagen att innehålla ett
relativt skydd. Kriminaliseringen omfattade här fall där gärningsmannen
fyllt 18 år och övade homosexuell otukt med någon under utnyttjande av
dennes oerfarenhet eller beroende ställning. Vissa andra fall av homosexuell
otukt, t ex med sinnessjuk eller sinnesslö, kom även i fortsättningen
att vara straffbelagda.
Till grund för 1944 års lagstiftning om straffskydd för ungdom mellan
15 och 21 år mot övergrepp av homosexuell natur låg den uppfattningen
att sådana övergrepp ofta innebar större risker för skador av psykisk och
social natur än vad som var fallet vid heterosexuella handlingar mot
ungdom i samma ålder.
Straffrättskommittén anslöt sig i sitt betänkande Förslag till brottsbalk
(SOU 1953:14) till den nämnda uppfattningen. Kommittén sade sig
inte kunna förorda att straffbarheten för homosexuella handlingar mot
ungdom begränsades till sådana fall där handlingar av heterosexuellt slag
var kriminaliserade. Det relativa straffskyddet vid heterosexuell otukt
föreslogs av kommittén omfatta åldersgruppen 15—21 år. Vid behandlingen
av kommitténs förslag uttalade departementschefen bl a att
skyddet för ungdom över 15 år mot heterosexuella övergrepp måste anses
vara tillräckligt även om gränsen sattesvid 18 år. 1 fråga om homosexuella
handlingar förordade han att det absoluta skyddet för åldern 15 till 18
år bibehölls (prop. 1962:10 s. B 178). Vissa yrkanden som bia under
remissbehandlingen framförts om att straffbarheten för homosexuell
otukt med ungdom skulle begränsas till sådana fall där handlingar av
heterosexuellt slag var kriminaliserade vann inte gehör.
Genom lagändring 1969 har 21-årsgränserna i samband med sänkningen
av den allmänna myndighetsåldern sänkts till 20 år. 1 detta
lagstiftningsärende uttalade departementschefen att det enligt hans
mening kunde ifrågasättas om det i fortsättningen fanns anledning att i
BrB skilja mellan homosexuella och heterosexuella handlingar. Han ansåg
JuU 1971:19
3
det emellertid vara en fråga som inte kunde tas upp i då förevarande
sammanhang. Den skulle få utredas särskilt (prop. 1969:25 s. 79).
Det kan här nämnas att statsrådet Geijer i ett interpellationssvar i
december 1969 angående tillsättandet av en kriminalpolitisk beredning
bl a uttalat att bestämmelserna om sedlighetsbrotten förtjänar att ses
över och att han avsåg att inom kort ta initiativ till en sådan översyn (AK
prot. 40:104). Utskottet har inhämtat att man inom justitiedepartementet
överväger att se över sedlighetsbrotten när utredningsresurserna
så tillåter.
Utländsk rätt
Norge har formellt en straffbestämmelse mot homosexuellt umgänge
mellan män utan angivande av åldersgräns (213 § straffeloven). Bestämmelsen
tillämpas dock inte i praxis såvida det inte är fråga om
utnyttjande av unga människor. I en interpellationsdebatt i stortinget i
juni i år angående upphävande av stadgandet yttrade justitieministern
bl. a. att mycket enligt hans mening talade för att straffbudet mot
homosexuella handlingar borde upphävas fullständigt, således utan att
ersättas med särbestämmelser om homosexuellt umgänge med unga
människor.
I Finland fanns tidigare inga åldersgränser utan allt otuktigt homosexuellt
umgänge var straffbart. Under hösten 1970 infördes emellertid
åldergränsen 18 år för vanliga fall och 21 år för de fall då gärningen ägt
rum under utnyttjande av överordnad ställning.
I Danmark stadgas straff för homosexuell otukt med någon i åldern
15—18 år. Straffrihet kan dock inträda om de ifrågavarande personerna
är ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckling. Fråga om slopande av
åldersgränsen för homosexuell otukt är föremål för övervägande.
Genom en nyligen genomförd lagstiftning i Nederländerna har det
tidigare straffstadgandet rörande homosexuellt umgänge med personer
under 21 år upphävts (lag den 8 april 1971). Alltjämt gäller enligt den
nederländska strafflagen förbud mot otuktiga handlingar mot personer
under 16 år vare sig gärningen är av heterosexuell eller homosexuell art.
1 Förbundsrepubliken Tyskland gäller en åldersgräns av 21 år för
straffbart homosexuellt umgänge mellan män. Straffbar är endast den
som är över 18 år och har umgänge med person under 21 år. F. n.
överväges bl. a. en sänkning av 21-årsgränsen till 18 år.
I England är åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge 21 år,
för s. k. lesbiska förbindelser dock 16 år.
Motionsskälen
Motionären vander sig emot den skillnad i straffbarhet som föreligger
därigenom att åldersgränsen vid straffbart heterosexuellt umgänge är satt
JuU 1971:19
4
till 15 år medan gränsen vid straffbart homosexuellt umgänge är satt till
18 år. Han anser det angeläget att samma åldersgräns införes för både
heterosexuella och homosexuella handlingar och att gränsen bestämmes
till 15 år.
Till stöd för sin åsikt anför motionären bl a att, eftersom det kan vara
svårt att avgöra om en person fyllt 18 år, den som ljuger om sin ålder lätt
kan bli trodd, vilket innebär möjlighet för ungdomar i åldern 15—18 år
att ta en kontakt som de sedan utnyttjar i utpressningssyfte. Enligt
motionären förekommer sådant och i vissa fall har det varit fråga om
fortsatt utpressning, vilket kan betraktas som prostitution. Den nämnda
möjligheten till utpressning är enligt motionärens mening ett tillräckligt
skäl för att skillnaden i straffbarhet skall avskaffas. Han anför bl a vidare.
Det är uppenbart att denna barnprostitution — i en del fall har barn
under 15 är övat detta slags utpressning — är ett synnerligen komplicerat
samhällsproblem. Prostitution och därmed sammanhängande utpressning
är ett gammalt problem. Inget land har lyckats lösa det på ett
tillfredsställande sätt. Under senare år har emellertid några länder gått in
pä en mer liberaliserad väg. Holland t ex blev för några år sedan det första
land i Västeuropa som införde samma åldersgräns för heterosexuellt som
för homosexuellt umgänge. Förra året följde Danmark Hollands exempel.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
Svea hovrätt, socialstyrelsen, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
(domareföreningen), Sveriges advokatsamfund, Svenska läkaresällskapet
och Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Därjämte har yttrande
inkommit från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Det övervägande antalet remissinstanser intar en positiv ställning till
motionsyrkandet. Sålunda tillstyrker riksåklagaren och hovrätten att en
allmän översyn av BrB:s kapitel om sedlighetsbrotten äger rum. Socialstyrelsen
tillstyrker bifall till motionen medan domareföreningen och
läkaresällskapet anser att frågan om sänkt åldersgräns för straffbart
homosexuellt umgänge bör upptagas till behandling först i samband med
en mer omfattande utredning. RFSU anser att skäl saknas för skilda
åldersgränser för heterosexuell och homosexuell otukt. Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande anser att riksdagen omedelbart bör ge de
homosexuella likhet inför lagen. Advokatsamfundet avstyrker bifall till
motionen.
Riksåklagaren anför att synen på homosexualiteten under senare år
väsentligt förändrats och att uppfattningen om och förståelsen för olika
sexuella minoriteter i dag är en annan än tidigare. Riksåklagaren uttalar
JuU 1971:19
5
uppfattningen att det inte föreligger tillräckliga skäl för en särreglering av
homosexuella handlingar. Dessa straffbestämmelser torde enligt hans
mening numera inte ha stöd av den allmänna opinionen. Även de av
motionären anförda skälen talar enligt riksåklagaren emot den nuvarande
särregleringen. Det straffskydd som är nödvändigt på området anser
riksåklagaren kunna tillgodoses genom ansvarsbestämmelserna om otukt
med barn och otukt med ungdom. Riksåklagaren yttrar vidare att det av
motionen synes framgå att motionären inte avser att den senare
ansvarsbestämmelsen skall utgå. En ändring i här angiven riktning kan
enligt riksåklagaren uppnås genom att 6 kap. 4 § andra stycket BrB
upphäves samtidigt som första stycket ändras så, att det blir tillämpligt
på såväl homosexuellt som heterosexuellt umgänge.
Svea hovrätt anser det i och för sig önskvärt med en översyn av de
regler i 6 kap. 4 § BrB som avses med motionen. Emellertid bör en
översyn enligt hovrättens mening inte inskränka sig till det angivna
lagrummet. Stadgandena om sedlighetsbrott har genomgående samband
med varandra. Vissa stadganden, särskilt de i 6 kap. 8 §, har ett så nära
samband med de i motionen avsedda att en samtidig översyn framstår
som nödvändig. En allmän översyn av brottsbalkens hela kapitel om
sedlighetsbrotten är alltså enligt hovrättens mening påkallad.
Med hänsyn bl a till vad justitieministern yttrat i sitt ovan omnämnda
interpellationssvar angående en översyn av sedlighetsbrotten finner
emellertid hovrätten det inte finnas anledning till någon riksdagens åtgärd
till följd av motionen.
I sitt tillstyrkande yttrande anför socialstyrelsen att de skilda
åldersgränserna måste ses som en oberättigad diskriminering av de
homosexuella, och styrelsen anser att en sänkning av åldersgränserna kan
bidraga till att de relativt vanliga utpressningssituationerna efter homosexuella
kontakter mellan vuxna och ungdomar i äldern 15—17 eller i
vissa fall 18—19 år nedbringas till antalet. Styrelsen upplyser även att den
i remissyttrande över betänkandet Intersexuellas könstillhörighet (SOU
1968:28) tillstyrkt att åldersgränserna för straffbara homosexuella
förhållanden bringas i överensstämmelse med dem som gäller för
heterosexuella förhållanden.
Domareföreningen finner att en sänkning av den nuvarande straffbarhetsgränsen
för homosexuellt könsligt umgänge skulle få svåröverskådliga
konsekvenser för bl a skolväsendet och ungdomsvärdsverksamheten.
Frågan måste därför enligt föreningen bedömas från skilda synpunkter,
inte bara med beaktande av de i och för sig viktiga utpressningsriskerna.
JuU 1971:19
6
Vad särskilt angår dessa sistnämnda vill föreningen för övrigt framhålla
att det inte är självklart att utpressningsfallen skulle minska i antal, om
åldersgränsen sänktes. 1 vida kretsar torde nämligen ett utnyttjande av
exempelvis skolungdom i homosexuellt syfte betraktas med sådant
ogillande att förutsättningar för utpressning föreligger, oavsett om
förfarandet är straffbart eller ej. Antalet utpressningssituationer skulle
därför rent av kunna stiga, om en sänkning av straffbarhetsgränsen fick
till följd att ungdomar under 18 år i väsentligt ökad omfattning utsattes
för homosexuella närmanden från vuxnas sida.
Med hänsyn till det sagda bör enligt domareföreningen den nuvarande
åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge bibehållas i avbidan
på en fullständig utredning av hela frågekomplexet. Föreningen avstyrker
därför motionen.
Advokatsamfundet avstyrker motionen eftersom det enligt samfundets
mening under den tid brottsbalken varit i kraft inte vunnits några
nya erfarenheter av beskaffenhet att böra föranleda en sänkning av
åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge. Vad som anfördes
som grund för 1944 års lagstiftning gäller enligt styrelsens uppfattning
även i dag.
Läkaresällskapet yttrar att vissa skäl talar för uppfattningen av
lämpligheten att sänka åldersgränsen för straffbart homosexuellt umgänge.
Som motivering för en lagändring har enligt sällskapet inte blott
anförts den av motionären berörda möjligheten till utpressning utan
också t ex önskvärdheten av att minska de homosexuellas upplevelse av
att vara avvikande och därmed icke accepterade av samhället. Å andra
sidan utgör enligt sällskapets mening den nu aktuella frågan endast en del
att det stora problem som lagstiftningen om sexualbrotten utgör.
Sällskapet förordar därför att frågan om sänkt åldersgräns för straffbart
homosexuellt umgänge upptages till behandling i samband med den mer
omfattande utredning, som justitieministern förutskickat skall komma
till stånd.
RFSU redovisar bl a sitt yttrande över straffrättskommitténs betänkande
Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) såvitt avsåg särskilda
åldersgränser för skydd av ungdom mot homosexuella gärningar. I
nämnda yttrande uttalade RFSU bl a.
De personer, som bliva homosexuella genom förförelse, äro i själva
verket det redan, ehuru de icke äro fullt medvetna därom. Deras
neurotiska läggning beror sannolikt på en ännu icke medveten konflikt.
Efter förbundets mening är den teori på vilken kommittén byggt sitt
JuU 1971:19
7
lagförslag näppeligen så starkt underbyggd, att den kan läggas till grund
för en omfattande och sträng kriminalisering av homosexuella sexualhandlingar
mot ungdom i åldern 15—21 år.
RFSU anför vidare att de erfarenheter, som förbundet samlat endast
kunnat bestyrka förbundet i den redan år 1953 intagna ståndpunkten, att
det varken från medicinsk, psykiatrisk eller social synpunkt finns skäl att
upprätthålla skilda åldersgränser för heterosexuell och homosexuell
otukt. Däremot har förekomsten av de särskilda åldersgränserna enligt
förbundet bevarat ogrundade farhågor för homosexuell förförelse och en
onödig särbehandling av de homosexuella.
RFSU säger sig därför ha all anledning att fasthålla sin sedan länge
intagna ståndpunkt.
Sammanfattningsvis uttalar RFSU bl a att skillnaderna i kriminaliseringen
av sexualhandlingar mellan heterosexuella och homosexuella
gärningar bör upphävas, att frågan om bibehållandet av åldersgränser
inom sedlighetsbrotten bör övervägas och stadgandena bli föremål för
översyn samt att stadgandet om förförelse av ungdom bör upphävas.
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande uttalar bl. a. att den
nuvarande lagstiftningen innebär en omotiverad diskriminering av
Sveriges homosexuella som strider mot FN:s förklaring om de mänskliga
rättigheterna. Förbundet anser att riksdagen omedelbart bör ge de
homosexuella likhet inför lagen men vill dock inte motsätta sig att frågan
om lika åldersgränser vid heterosexuella och homosexuella förbindelser
utredes samtidigt med en översyn av övriga sedlighetsbrott.
Utskottet
I detta utlåtande behandlas brottsbalkens regler om åldersgränser i
straffstadgandena mot homosexuell otukt.
Enligt straffbestämmelsen om otukt med barn är åldersgränsen för den
skyddade personkretsen satt till 15 år. Stadgandet riktar sig mot både
heterosexuella och homosexuella handlingar, företagna mot barn under
denna ålder. Vid homosexuella förbindelser gäller dock en högre
åldersgräns, och även otukt begången mot ungdom mellan 15 och 18 år
bestraffas. För de fall att otuktig gärning begås under utnyttjande av den
underåriges beroende ställning stadgas straff dels för heterosexuell otukt
mot ungdom mellan 15 och 18 år, dels för homosexuell otukt mot
ungdom under 20 år. Vid homosexuell otukt mot ungdom mellan 15 och
20 år förutsättes för straffbarhet att gärningsmannen själv uppnått 18 års
ålder. Vidare straffas den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar
eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under
JuU 1971:19
8
18 år eller, om han är av samma kön, under 20 år. Till grund för de högre
åldersgränserna i straffstadgandena mot homosexuella förbindelser låg,
som framgått av det föregående, den uppfattningen att övergrepp av
homosexuell natur ofta innebär större risker för skador av psykisk och
social natur än vad som är fallet vid heterosexuella handlingar mot
ungdom av samma ålder.
Motionären vänder sig emot den skillnad i straffbarhet som föreligger
därigenom att åldersgränsen vid straffbart heterosexuellt umgänge är satt
till 15 år medan gränsen vid straffbart homosexuellt umgänge är satt till
18 år. Han anser det angeläget att samma åldersgräns införes för både
heterosexuella och homosexuella handlingar och att gränsen bestämmes
till 15 år. Motionären åberopar särskilt att den nuvarande lagstiftningen
innebär en möjlighet för ungdomar i åldern 15—18 år att utnyttja
homosexuella kontakter i utpressningssyfte. I motionen yrkas att
riksdagen hos Kungl. Majit begär sådan ändring i brottsbalken att
straffbarhetsgränsen för såväl heterosexuellt som homosexuellt umgänge
blir 15 år.
Utskottet delar motionärens uppfattning att den nuvarande lagstiftningen
innebär vissa risker för att homosexuella kontakter utnyttjas i
utpressningssyfte. Även andra skäl kan enligt utskottets mening åberopas
mot en straffrättslig särreglering av homosexuella handlingar. Så t. ex. har
under remissbehandlingen riksåklagaren uttalat att denna särreglering
numera inte torde ha stöd av den allmänna opinionen, och socialstyrelsen
har anfört att de skilda åldersgränserna kan ses som en oberättigad
diskriminering av de homosexuella. Läkaresällskapet har också framhållit
önskvärdheten av att minska de homosexuellas upplevelse av att vara
avvikande och därmed inte accepterade av samhället. RFSU och
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande har vänt sig mot den till
grund för lagstiftningen liggande uppfattningen att homosexuella förbindelser
innebär större risker för den utsatte än heterosexuella förbindelser.
RFSU har tillagt att förekomsten av skilda åldersgränser bevarat
ogrundade farhågor för homosexuell förförelse.
Även om utskottet inte är berett att på det föreliggande materialet i
alla delar ställa sig bakom vad sålunda uttalats under remissbehandlingen
framstår det dock enligt utskottets mening som tydligt att vissa av de
värderingar som legat bakom straffbestämmelserna om homosexuell
otukt nu torde få bedömas annorlunda än vid lagstiftningens tillkomst.
Det kan alltså ifrågasättas om det numera finns anledning att i den
straffrättsliga regleringen skilja mellan homosexuella och heterosexuella
handlingar. Frågan bör enligt utskottets mening bli föremål för närmare
övervägande. Härvidlag är att beakta att, som framgått av den ovan
JulJ 1971:19
9
lämnade redogörelsen, justitieministern förutskickat en allmän översyn av
brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrotten över huvud taget.
Utskottet finner det naturligt att den i motionen påtalade, relativt
begränsade problematiken upptages till behandling i detta större sammanhang
och förutsätter att översynen kommer till stånd inom kort.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj.t till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionen 1971:648 ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört angående en översyn av
brottsbalkens bestämmelser om homosexuell otukt, m. m.
Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Nordlander
(vpk), fru Bergander (s), herrar Petersson i Röstånga (fp) och Wijkman
(m).