Justitieutskottets betänkande nr 18 år 1971

JuU 1971:18

Nr 18

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående föredragningen
av personundersökning och rättspsykiatrisk! utlåtande vid huvudförhandling
i brottmål.

Motionsyrkandet

I motionen 1971:92 av herr Wiklund i Stockholm (fp) hemställes, ”att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t påkallar åtgärder som skapar klar
möjlighet för åtalad att pä egen begäran slippa närvara, då personundersökning
och rättspsykiatriskt utlåtande föredras inför rätten”.

Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.

Nuvarande ordning

Ett viktigt inslag i den moderna brottmålsprocessen utgör det skede av
huvudförhandlingen då — i syfte att få underlag för bestämmande av den
lämpligaste påföljden för den tilltalade — utredning förebringas rörande
straff, som tidigare ådömts honom, samt angående hans levnadsomständigheter
och de personliga förhållanden, som kan antas vara av
betydelse. Enligt 46 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) skall sådan utredning
förebringas, när det åtaladet brottet är sådant att annan påföljd än böter
synes kunna ifrågakomma eller eljest särskild anledning därtill förekommer.

Åtskilligt material kan ligga till grund för denna utredning. Före
huvudförhandlingen skall domstolen regelmässigt ha fått utdrag ur
allmänna kriminalregistret och i vissa fall ur kontrollstyrelsens straffregister.
Enligt förundersökningskungörelsen skall i regel uppgift rörande den
misstänktes levnadsomständigheter infordras från vederbörande pastorsämbete
samt, då det anses erforderligt, utdrag av körkortsregister. 1964
års lag om personundersökning i brottmål föreskriver att ingen må dömas
till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård utan
att personundersökning ägt rum. Enligt samma lag må rätten, när skäl är
därtill, förordna läkare att avge läkarintyg angående misstänkt (s. k. §
7-intyg). Enligt särskilt stadgande i 1964 års lag med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare får ej den som är under tjugo år dömas till

Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 18

JuU 1971:18

2

fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse utan att den som har
vårdnaden om honom blivit hörd i målet, där så lämpligen kunnat ske.
Enligt 1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål äger
rätten besluta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet då
sådan undersökning kan antas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd
eller i annat hänseende för målets avgörande. Rätten får icke
förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till
vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk
undersökning företagits. Ofta har domstolen vidare inhämtat
yttranden av skilda slag, exempelvis från övervakare, skyddskonsulent,
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller anstaltsstyrelse.

Vid huvudförhandlingen förebringas utredningen i nu ifrågavarande
avseende genom föredragning av det skriftliga material som inskaffats
samt genom frågor till den tilltalade och andra som kan lämna
upplysningar (vårdnadshavare, personundersökare m. fl.). Utredningen
framlägges i regel först efter det att bevisupptagningen rörande brottet
avslutats. Härigenom vinnes, som processlagberedningen uttalat, att
bevisupptagningen i viss mån frigöres från det för den tilltalade
ofördelaktiga intryck, som en sådan utredning kan göra. Ofta torde
berättelse över personundersökning, läkarintyg, utlåtande över rättspsykiatrisk
undersökning och dylika handlingar redan före huvudförhandlingen
ha delgivits den tilltalade och hans försvarare samt åklagaren.
Särskilt om så skett kan fullständig föredragning vara obehövlig.

Enligt 5 kap. 1 § RB kan domstolen förordna att förhandling som
angår personundersökning, sinnesundersökning eller annan utredning
rörande den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden
i övrigt, skall äga rum inom stängda dörrar. Stadgandet infördes år
1964 på förslag av strafflagberedningen, som anförde att dylik personutredning
ofta berör förhållanden av högst personlig art, vilkas yppande i
en offentlig rättegång kan innebära synnerligt lidande och obehag såväl
för den tilltalade själv som för andra personer. I lagtexten anges ej
närmare förutsättningarna för att domstolen skall kunna förordna om
handläggning inom stängda dörrar. Vid stadgandets införande uttalade
departementschefen, att avvägningen mellan offentlighetsintresset och
den misstänktes eller andras intressen av skydd mot insyn i enskilda
angelägenheter torde kunna anförtros domstolen utan att detaljerade
anvisningar skulle behöva ges (prop. 1964: 10 s. 126).

Rörande den tilltalades personliga närvaro under det skede av
huvudförhandlingen då redovisningen av hans levnadsomständigheter äger
mm saknas uttryckligt stadgande. Särskild möjlighet för domstol att låta
tilltalad avträda från visst skede av huvudförhandlingen har givits endast

JuU 1971:18

3

för det fall att anledning förekommer att annan part, vittne eller sakkunnig
i den tilltalades närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger
sanningen eller därest den tilltalade hindrar den som skall höras i dennes
berättelse genom att falla honom i talet eller annorledes. I dylika fall
äger rätten förordna att den tilltalade ej får vara tillstädes under förhöret.
När den som ej varit tillstädes återkommit, skall han få kännedom om vad
som förekommit i hans frånvaro.

En allmän reglering av den tilltalades skyldighet att i mål om allmänt
åtal infinna sig personligen ges i 21 kap. 2 § RB. Sålunda är tilltalad
skyldig att inställa sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock
ej om anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans
närvaro tillika kan antas vara utan betydelse för utredningen. I hovrätt
skall den misstänkte infinna sig personligen om han av underrätten dömts
till fängelse i minst sex månader eller internering eller anledning
förekommer att ådöma sådan påföljd samt även eljest om hans närvaro ej
kan antas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i
högsta domstolen är han skyldig att infinna sig personligen, om hans
närvaro finnes erforderlig för utredningen. Enligt 46 kap. 2 § RB medför
den tilltalades utevaro från huvudförhandling i princip att förhandlingen
skall inställas.

Motionsskälen

I motionen uppges att det kan finnas inslag i brottmålsprocessen som
vållar den tilltalade onödigt lidande. Det har enligt motionären bl. a.
pekats på den pinsamma erfarenhet uppläsningen inför rätten av
personundersökning och handling med rättspsykiatriska bedömningar i
en del fall kan innebära för den tilltalade. Självfallet skall den tilltalade
och hans försvarare ha del av dylika handlingar. Emellertid borde enligt
motionären en tilltalad, som inte önskar närvara under själva uppläsandet
av handlingarna, av humanitära skäl beredas möjlighet att slippa vara
närvarande, särskilt som i dessa dokument omständigheter från den
tilltalades tidigare liv, som han själv naturligen velat glömma och som han
hoppats andra har glömt, ofta sammanställts, varigenom dokumenten får
karaktären av tunga anklagelseakter.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner till 1969 års riksdag angående offentlighet för personundersökning
i brottmål framhölls bl.a. att möjligheten för domstol att

JuU 1971:18

4

hålla förhandling som angår personundersökning och annan personutredning
inom stängda dörrar inte alltid utnyttjades. Motionerna utmynnade i
yrkande om en översyn av ifrågavarande bestämmelser i rättegångsbalken
och sekretesslagen. 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av
motionerna hänvisade konstitutionsutskottet (KU 1969:9) till att det
behandlade sekretessproblemet torde komma under övervägande av
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. Med hänsyn härtill
saknades enligt utskottet anledning till någon riksdagens åtgärd till följd
av motionerna.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittdn (OSK)

Den år 1969 tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
kommer enligt vad utskottet inhämtat att under sitt arbete på
utredning av frågor om offentlighet och sekretess beträffande allmänna
handlingar m.m. att behandla spörsmålen om sekretess, tystnadsplikt och
handläggning inom stängda dörrar vid domstol men däremot icke det i
förevarande motion upptagna ämnet rörande tilltalads närvaro vid
föredragning av personalia under huvudförhandling i brottmål.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
(domareföreningen) och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren, hovrätten och domareföreningen avstyrker motionen
medan advokatsamfundet tillstyrker motionen.

Riksåklagaren konstaterar att den misstänkte normalt torde vara
skyldig att närvara personligen vid huvudförhandling i mål av den art och
svårighetsgrad att personundersökning, läkarundersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning ägt rum. Han uttalar att det vid valet av påföljd
i sådana mål regelmässigt är av betydelse för domstolen att få tillfälle att
göra egna iakttagelser av den misstänktes person.

Efter att ha redogjort för de särbestämmelser, enligt vilka rätten äger
förordna att part inte får vara närvarande under förhör med annan part,
vittne eller sakkunnig, anför riksåklagaren att den omständigheten att
man uttryckligen reglerat bara de fall då den misstänkte kan åläggas att
lämna förhandlingen inte berättigar till något motsatsslut beträffande fall
där den misstänkte själv önskar slippa att närvara. Såvitt gäller det avsnitt
av förhandlingen där den misstänktes levnadsomständigheter och person -

JuU 1971:18

5

liga förhållanden genomgås och bl. a. förekommande undersökningsutlåtanden
föredras synes det riksåklagaren normalt vara önskvärt att den
misstänkte är personligen närvarande för att i mån av behov kunna
korrigera felaktiga uppgifter och lämna kompletterande upplysningar.
Riksåklagaren omnämner härefter möjligheten att hålla förhandlingen i
detta avsnitt inom stängda dörrar för att skona den misstänkte, men
konstaterar att fall givetvis kan förekomma då det skulle vara alltför
pressande för den misstänkte att, trots frånvaron av allmänhet, närvara
vid genomgången av personalia och kanske särskilt föredragningen av
utlåtanden över personundersökning och rättspsykiatrisk undersökning.
Det torde enligt riksåklagaren inte strida mot de syften, som ligger
bakom berörda bestämmelser om närvaroplikt för den misstänkte, att
rätten i sådana fall på begäran av den misstänkte befriar honom från
skyldigheten att vara närvarande under ifrågavarande avsnitt av förhandlingen.
Riksåklagaren anser detta i synnerhet gälla när den tilltalade —
som regelmässigt torde vara fallet i dessa mål — biträdes av offentlig
försvarare som kan tillvarata hans intressen och göra de beriktiganden
eller lämna de kompletteringar som kan vara erforderliga. Det finns enligt
riksåklagaren anledning anta att den misstänktes önskemål i regel beaktas
men det är tänkbart att särskilda omständigheter någon gång kan anses böra
föranleda avslag på hans begäran. Riksåklagaren finner därför att någon
ovillkorlig rätt för den misstänkte att slippa närvara då personundersökning
och rättspsykiatriskt utlåtande föredras inför rätten icke bör införas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar inledningsvis att den
närvaroplikt i grövre brottmål som med få undantag föreligger för den
tilltalade är en viktig princip i rättegångsbalken. Denna princip bör enligt
hovrättens uppfattning icke utan tungt vägande skäl frångås. Beträffande
den utredning som förekommer under det i motionen berörda skedet
av huvudförhandlingen nämner hovrätten också att det ofta händer
att försvararen kompletterar personutredningen i olika hänseenden
samt att den tilltalade har påpekanden eller tillrättalägganden att
göra med anledning av innehållet i föredragna skrifter. Det sägs att
personutredningen avslutningsvis brukar kompletteras med att den
tilltalade höres om sina förhållanden.

Hovrätten fortsätter.

Enligt hovrättens uppfattning medför rättegångsförfarandet ofta att
den tilltalade utsättes för psykiska påfrestningar. Personutredningen
innehåller, såsom motionären påpekat, inslag som kan vara pinsamma för
den tilltalade och som kan åsamka denne lidande. Dessa inslag kan
förekomma i nästan samtliga typer av handlingar. Det låter sig därför
knappast göra att ur denna synvinkel utvälja vissa handlingar och säga att

JuU 1971:18

6

den tilltalade på grund av innehållet i dessa bör på egen begäran få slippa
närvara vid uppläsningen. Det bör heller icke ifrågakomma att hela den
skriftliga personutredningen framlägges i den tilltalades utevaro. Skrifterna
innehåller nämligen ofta uppgifter som behöver kompletteras av den
tilltalade. Det förekommer även att riktigheten av vissa uppgifter
bestrides eller att försvararen söker belysa att negativa omdömen om den
tilltalade är ensidiga och icke stämmer med vad andra personer uttalat.
Vidare sker förhöret av den tilltalade om hans personliga förhållanden
mot bakgrund av vad den skriftliga utredningen innehåller. Även
praktiska skäl talar därför för att den tilltalade åhör uppläsningen.
Hovrätten uppfattar den tilltalades roll under personutredningen som
viktig och anser dennes närvaro vara en garanti för att utredningen blir
allsidig.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten det knappast möjligt att
genom bestämmelser i lag berättiga den tilltalade att slippa närvara under
den del av huvudförhandling, då personutredningen eller del därav
föredrages. 1 viss utsträckning synes det hovrätten dock vara möjligt att
tillgodose motionens syfte genom att domstolarna, då personutredning
framlägges genom domstolens försorg, noga begränsar föredragningen till
vad som är behövligt för det föreliggande målets avgörande.

Hovrätten anför härtill ytterligare.

Uppgifter om tidigare brott, äldre personutredningar eller sinnesundersökningar
kan ofta förbigås eller endast i korthet anmärkas. Även vid
föredragning av en handling kan stundom vissa partier som icke har
någon betydelse men som kan vara sårande, t. ex. negativa omdömen om
föräldrar, överhoppas. Domstolarna torde i sådana hänseenden förfara
olika. Ett motivuttalande, vilket riksdagen godkänner, torde kunna få
betydelse som vägledande för tillämpningen av gällande lag. Hovrätten
anser sig däremot icke kunna tillstyrka motionärens yrkande.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare uttalar, att kravet på personlig
närvaro följer av de grundläggande regler om omedelbarhet, koncentration
och muntlighet, varpå rättegångsbalken bygger, samt påpekar att det
också är avsett att tillgodose den tilltalades egna intressen.

Föreningen uttalar rörande det avsnitt av huvudförhandlingen, varunder
den tilltalades personliga förhållanden genomgås, att det många
gånger torde vara så att den tilltalade mycket noga önskar ta del just av
detta material och också få möjlighet att uttala sin mening om det.
Föreningen anför också att det enligt sakens natur ofta bara är den tilltalade
som här har möjlighet att påtala felaktigheter eller missvisande
uppgifter.

Föreningen anser att en formell föreskrift, som skulle tillgodose
motionens syfte, från såväl principiell som praktisk synpunkt är olämplig.
Trots de upprivande eller sårande omdömen och uttalanden som ofta
förekommer under personutredningen om både den tilltalade och hans

JuU 1971:18

7

anhöriga, anser föreningen att det liksom för närvarande bör ankomma
på rättens ordförande — eventuellt efter samråd med försvararen och
åklagaren — att tillse att utredningen i dessa delar framlägges på ett
sådant sätt, att det i görligaste mån besparar den tilltalade onödigt
lidande.

Sveriges advokatsamfund uttalar i sitt tillstyrkande yttrande att
föredragningen av personundersökning, § 7-intyg och rättspsykiatrisk!
utlåtande för den tilltalade ibland innebär en plågsam upplevelse samt att
därför starka humanitära skäl talar för att möjlighet beredes tilltalad att,
då han själv begär det, slippa närvara vid sådan föredragning. Advokatsamfundet
anser icke att några mera påtagliga principiella skäl mot
införande av sådan möjlighet torde kunna uppställas, eftersom den
tilltalade i mål varom här är fråga normalt är biträdd av en försvarare som
åhör föredragningen.

Utskottet

I motionen uttalas att föredragningen av personundersökning och
rättspsykiatrisk! utlåtande inför rätten vid huvudförhandling i brottmål
kan innebära en pinsam upplevelse för den tilltalade, som därför av
humanitära skäl borde beredas möjlighet att slippa närvara under detta
skede av förhandlingen. Med hänsyn härtill hemställer motionären att
riksdagen hos Kungl. Maj:t påkallar åtgärder som skapar otvetydig
möjlighet för tilltalad att på egen begäran slippa närvara då personundersökning
och rättspsykiatrisk utlåtande föredras inför rätten.

Enligt gällande rätt är den tilltalade i princip skyldig att vara
personligen närvarande vid huvudförhandling i brottmål av den art och
svårighetsgrad att personundersökning, läkarundersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning ägt rum. Detta gäller även det skede av
förhandlingen då utredning förebringas rörande den tilltalades levnadsomständigheter
och övriga personliga förhållanden. Motivet för närvaroplikten
är framför allt att domstolen skall få tillfälle att höra den tilltalade
och bilda sig en egen uppfattning om hans person. Möjlighet för
domstolen att låta tilltalad vara borta från visst skede av huvudförhandlingen
har uttryckligen stadgats enbart för det fall att det finns
anledning antaga att annan part, vittne eller sakkunnig i den tilltalades
närvaro ej fritt utsäger sanningen eller hindras i sin berättelse av den
tilltalade. Om den tilltalade varit frånvarande av sådan anledning, skall
han vid återkomsten få kännedom om vad som förekommit i hans
frånvaro. Eftersom personutredningen ofta berör förhållanden av högst

JuU 1971:18

8

personlig art, vilkas yppande i offentlig rättegång kan innebära stort
lidande och obehag för både den tilltalade och andra personer, finns vid
sidan av nu berörda regler bestämmelser som ger domstolen möjlighet att
låta förebringandet av personalia ske inom stängda dörrar. Den närmare
avvägningen mellan offentlighetsintresset och intresset av skydd mot
insyn i enskilda angelägenheter har anförtrotts domstolarna.

Med hänsyn till vikten av att ett tillfredsställande underlag föreligger i
påföljdsfrågan utgör enligt utskottets mening förebringandet av utredning
rörande den tilltalades levnadsomständigheter en betydelsefull del av den
moderna brottmålsprocessen. Att den tilltalade är närvarande i detta
skede av rättegången framstår som särskilt angeläget eftersom han bör ha
tillfälle att korrigera felaktiga uppgifter och kunna lämna domstolen
kompletterande upplysningar. Utskottet delar motionärens uppfattning
att uppläsandet av de i målet föreliggande handlingarna angående
sinnesbeskaffenhet, tidigare brottslighet m. m. kan vara besvärande för
den tilltalade även i sådana fall då förhandlingen äger rum inom stängda
dörrar. Ett stadgande som generellt ger den tilltalade rätt att lämna
rättssalen är emellertid enligt utskottets mening inte lämpligt med
hänsyn till vikten av att nå så fullständig utredning som möjligt. Den
lämpligaste lösningen torde i stället vara att domstolarna, såsom
regelmässigt torde ske i praxis, vid avgörandet av formerna för
utredningens förebringande i tillbörlig mån beaktar den tilltalades
intresse av att icke onödigtvis utsättas för lidande och obehag av den art
som åhörandet av alla detaljer i utredningsmaterialet kan medföra.
Undantagsvis kan också enligt utskottets mening omständigheterna i det
särskilda fallet vara sådana att en begäran från den tilltalade att slippa
närvara under föredragningen av personalia framstår som så befogad att
hinder enligt gällande rätt inte bör anses föreligga för domstolen att
villfara densamma. Detta gäller framför allt om den tilltalade biträdes av
försvarare, vilket som regel är fallet i mål där den i motionen upptagna
problematiken aktualiseras.

Då sålunda motionens syfte i praktiken synes kunna bli tillgodosett
inom ramen för nuvarande ordning, saknas enligt utskottets mening
anledning till någon riksdagens åtgärd till följd av motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:92

Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

JuU 1971:18

9

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Eskel (s), Larfors (s), Johansson i
Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru
Nordlander (vpk), fru Bergander (s) och herr Wijkman (m).

Särskilt yttrande

av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Wijkman (m).

Den fråga som tagits upp i motionen 1971:92 inrymmer flera
problem, dels frågan om att icke utsätta den tilltalade för onödigt
lidande och obehag i samband med personutredningens presentation,
dels grundprincipen att den tilltalade skall ha möjlighet att kommentera
och tillrättalägga eventuella felaktigheter eller ofullständigheter i materialet.
Vi finner det svårt att biträda motionens förslag främst mot
bakgrund av det värdefulla i att den tilltalade skall ha möjlighet att
kommentera personutredningen. Detta skulle avsevärt försvåras om den
tilltalade gavs generell rätt att lämna rättegångslokalen under personutredningens
presentation. Utskottets utlåtande bygger också på denna
tankegång.

Även om vi delar denna utskottets uppfattning anser vi att utskottet
bort anvisa någon ytterligare utväg än den som anges i utlåtandet. Vi
finner icke problemet löst i och med en uppmaning till domstolarna att i
praxis i största möjliga utsträckning söka undvika att utsätta den
tilltalade för onödigt obehag och lidande. En möjlighet som borde kunna
övervägas är att personutredningen sammanfattades i stencil som
utdelades till samtliga i rätten och därefter till sin huvudsakliga del icke
föredrogs muntligt. Detta skulle ge den tilltalade möjlighet att kommentera
respektive tillrättalägga olika uppgifter i personutredningen men
samtidigt förskona vederbörande från en detaljrik muntlig föredragning.
Vi är medvetna om att införandet av en regel med denna innebörd skulle
innebära ett avsteg från principen om muntlighet i rättegångsförfarandet.
Vi anser dock att förslaget har sådana fördelar, att inskränkningen i den
muntliga framställningen på denna punkt icke skulle behöva innebära
någon risk för rättssäkerheten. Då vi är medvetna om att förslaget skulle
få relativt genomgripande konsekvenser för rättegångsordningen vill vi i
detta sammanhang nöja oss med att framföra det i denna form.