Justitieutskottets betänkande nr 17 är 1971

JuU 1971:17

Nr 17

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om förlängning av
tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.

Motionsyrkandet

I motionen 1971:649 av herr Winberg (m) hemställes ”att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att riksdagen föreläggs förslag till ändring i
brottsbalken av innebörd att domstol, när domstolen under pågående
skyddstillsyn förordnar om anstaltsbehandling eller undanröjer skyddstillsynen
och dömer till fängelse, ges möjlighet att förlänga tiden för
omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken, till dess domstolens
beslut vinner laga kraft”.

Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.

Gällande rätt

Om den som har dömts till skyddstillsyn enligt 28 kap. 1 §
brottsbalken under prövotiden utan att begå brott missköter sig eller
eljest inte iakttager vad som åligger honom till följd av domen, äger
övervakningsnämnden ingripa med olika åtgärder såsom föreskrifter av
skilda slag, varning och förlängning av prövotiden. I allvarligare fall av
misskötsamhet från den dömdes sida kan nämnden göra framställning hos
vederbörande åklagare om att denne vid domstol för talan om undanröjande
av skyddstillsynen eller om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. Om skyddstillsynen undanröjes har domstolen att döma till
annan påföljd för det brott som föranlett domen på skyddstillsyn.

När fråga uppkommit att vidtaga åtgärd som nyss sagts, kan nämnden
eller domstol, vid vilken talan föres, med stöd av 28 kap. 11 §
brottsbalken förordna att den dömde skall tillfälligt omhändertagas.
Beslutet länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda
förordnas. Den som sålunda omhändertages förvaras i allmänt häkte. Han
får inte kvarhållas längre än en vecka; dock att tiden, om synnerliga skäl
föreligger, kan förlängas med ytterligare högst en vecka.

Av förarbetena till sistnämnda lagrum framgår att omhändertagandet

Riksdagen 1971. 7sami. Nr 17

JuU 1971:17

icke är avsett att vara en åtgärd som vidtages som påföljd för bristande
skötsamhet utan ett medel att möjliggöra eller underlätta lämpliga
åtgärder i den uppkomna situationen (prop. 1959: 146 s. 20 f., 1962: 10
s. C 275 f„ 306).

Om domstolen beträffande den som tidigare dömts till skyddstillsyn
beslutar om anstaltsbehandling som sägs i 28 kap. 3 § brottsbalken, äger
domstolen, under förutsättning att den dömde ej fyllt 23 år, förordna att
beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga
kraft. Har den dömde fyllt 23 år föreligger däremot inte denna möjlighet,
utan den dömde får, om han inte avger nöjdförklaring, i frihet avvakta
verkställigheten av rättens beslut. Omedelbar verkställighet kan inte
heller ske mot den dömdes vilja, om domstolen undanröjer skyddstillsynen
och bestämmer den nya påföljden till fängelse eller till överlämnande
till sluten psykiatrisk vård. Om påföljden bestämmes till ungdomsfängelse,
äger rätten däremot förordna att domen skall gå i omedelbar
verkställighet. Annan ny påföljd än nu nämnts torde knappast komma i
fråga.

Beträffande möjligheterna att besluta om häktning i mål om undanröjande
av skyddstillsyn kan nämnas att Svea hovrätt i beslut i september
1970 funnit rättegångsbalkens bestämmelser om häktning ej tillämpliga i
det fall åklagare för talan mot någon om undanröjande av skyddstillsyn
utan att den dömde misstänkes för att ha begått nytt brott (SvJT 1971
rf. s. 31 samt s. 290).

Här kan tilläggas att före brottsbalkens tillkomst en bestämmelse om
omhändertagande av den som dömts till villkorlig dom fanns i 14 a §
lagen om villkorlig dom. Bestämmelsen infördes år 1960 (prop.
1959: 146). Vid andra former av kriminalvård i frihet än villkorlig dom
fanns redan tidigare vissa möjligheter till tillfälligt omhändertagande.
Dessa bestämmelser, intagna i lagarna om villkorlig frigivning, om
ungdomsfängelse och om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
överfördes till brottsbalken vid dess tillkomst (26 kap. 22 §, 29 kap.
11 §,30 kap. 14 §).

Statistiska uppgifter

1 nedanstående tabell lämnas för åren 1965—1970 uppgift om antalet
personer under övervakning i följd av dom på skyddstillsyn (villkorlig
dom före den 1 januari 1965), antalet omhändertaganden enligt 28 kap.
11 § brottsbalken av övervakningsnämnd i avbidan på vidare förordnande
samt antalet framställningar till åklagare från övervakningsnämnd om dels
anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, dels undanröjande av
skyddstillsyn (villkorlig dom).

JuU 1971:17

1965 1966 1967 1968 1969 1970

Personer under övervakning
(den 1 jan)

a) villkorlig dom

(före den 1 jan 1965)

b) skyddstillsyn

15 834 9 924 4 665 332 26

- 5 567 11 492 17 074 18 654 19 158

Summa

15 834 15 491 16 157 17 406 18 680 19 158

Omhändertaganden

a) villkorlig dom

b) skyddstillsyn

(före den 1 jan 1965)

217 152 34

168 412 630 760 697 741

Summa

385 564 664 760 697 741

Framställning till åklagare om

a) behandling enL 28 kap.

10 9 19 25 14 20

19 26 45 55 28 24

3 § BrB

b) undanröjande av påföljden

Summa

29 35 64 80 42 44

Motionsskälen

Efter en redogörelse för vissa bestämmelser i brottsbalken framhåller
motionären att förordnande av övervakningsnämnd om om omhändertagande
av en till skyddstillsyn dömd endast får avse en tid av en eller
undantagsvis två veckor samt att därefter den dömde måste försättas på
fri fot. Han påpekar vidare att, då talan väckts vid domstol om
anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller om undanröjande
av skyddstillsyn beträffande till skyddstillsyn dömd, någon möjlighet inte
finns för domstolen att förordna om omedelbar verkställighet, om, då
fråga är om anstaltsbehandling, den dömde fyllt 23 år eller, då
skyddstillsynen undanröjes, den nya påföljden utgöres av fängelse. Den
dömde får, säger motionären, även i dessa fall i frihet avvakta att beslutet
vinner laga kraft. Även om det föreligger risk för fortsatt brottslighet
eller för att den dömde skall ”gå ned” sig ytterligare, finns det ingen
möjlighet att omhänderta honom. Häktning synes icke kunna tillgripas
eftersom vederbörande inte är misstänkt för nya brott.

De nu angivna konsekvenserna är enligt motionären synnerligen
otillfredsställande. På grund av att underrättens beslut kan överklagas till
hovrätten och därifrån vidare till högsta domstolen kan det, framhåller
han vidare, ta ganska lång tid innan verkställighet av påföljden kan ske.
Motionären nämner att i ett fall en person, som i oktober 1970 fått
skyddstillsynen förvandlad till fängelse, först i slutet av januari 1971
kunnat intas i fångvårdsanstalt. Med hänsyn till att anledningen till
ändringen av påföljden vanligen är att frivårdsmyndigheterna uttömt sina

JuU 1971:17

resurser beträffande den dömde är det, fortsätter motionären, olyckligt
att denne efter domstolens beslut om fängelse kan vara på fri fot en
längre tid innan anstaltsvårdens resurser kan tas i anspråk. Begår han nya
brott kan han visserligen anhållas och därefter häktas, men en omedelbar
verkställighet av anstaltsbehandlingen eller fängelsestraffet skulle ha
kunnat förhindra de nya brotten.

Avslutningsvis påpekar motionären att, när inom frivärden andra än de
till skyddstillsyn dömda missköter sig, ett omedelbart intagande på
anstalt kan ske. Sålunda skall, när övervakningsnämnd beslutar att en
villkorlig frigivning skall vara förverkad, verkställighet av beslutet ske
omedelbart om inte nämnden annorledes förordnar. Vidare kan ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden i anslutning till övervakningsnämndens
omhändertagande besluta att till vård utom anstalt förda
personer skall återintas i ungdomsanstalt respektive interneringsanstalt.
Sådant beslut skall verkställas omedelbart.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
Göta hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren, som anser att riksdagen inte nu bör ta ställning till
motionsspörsmålet med hänsyn till att Nordiska straffrättskommittén f n
utreder bl. a. frågan om avräkning av häktningstid, förordar att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna att de av motionären framförda synpunkterna
bör beaktas då kommittén slutfört sitt uppdrag beträffande häktningstid.
Göta hovrätt, domareföreningen och advokatsamfundet avstyrker bifall
till motionen. Kriminalvårdsstyrelsen avstyrker så till vida motionen att
styrelsen icke finner anledning förorda en lagändring som innebär
förlängning av tiden för omhändertagande vare sig i avbidan på
åklagarmyndighetens och domstolens prövning eller i samband med
domstolens beslut. I överensstämmelse med motionens syfte tillstyrker
emellertid styrelsen en ändring av innebörd att domstol, oberoende av
den dömdes ålder, äger förordna att ett beslut om anstaltsbehandling
skall gå i verkställighet utan hinder av att domen å skyddstillsyn inte
vunnit laga kraft.

Riksåklagaren (RÅ) säger sig dela motionärens uppfattning att det kan
vara otillfredsställande att den dömde i frihet får avvakta att domstolens
beslut vinner laga kraft då fråga är om anstaltsbehandling för en till
skyddstillsyn dömd eller om fängelse i samband med undanröjande av en
skyddstillsyn. Den dömde torde ofta, säger RÅ, vara svårt nedgången och

JuU 1971:17

det föreligger en påtaglig risk för fortsatt kriminalitet och asocial
livsföring.

Den lösning av problemet, som motionären föreslår — att tiden för det
tillfälliga omhändertagandet skall kunna förlängas intill dess domstolens
beslut kan verkställas — är enligt RÅ tänkbar men synes ha den
nackdelen att tiden för omhändertagandet kan komma att bli orimligt
lång för den händelse den dömde överklagar domstolens beslut i
påföljdsfrågan. Prövningen i högre instans kan, anför RÅ, komma att
kräva längre tid än den tid som skall verkställas, eftersom tiden för
anstaltsbehandling vid skyddstillsyn i praktiken brukar bara med några
dagar överstiga minimitiden en månad. Ett fängelsestraff som sätts i
stället för skyddstillsyn torde också, säger RÅ, i allmänhet vara ganska
kortvarigt.

Den nu antydda olägenheten kan enligt RÅ:s mening undvikas, om
man väljer att lösa problemet på ett annat sätt, nämligen genom att ge
domstolen möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet av
beslutet. Denna tanke utvecklar RÅ på följande sätt.

En sådan lösning ligger särskilt nära till hands beträffande förordnande
om anstaltsbehandling. Domstolen har. . . redan nu denna möjlighet när
den dömde är under 23 år. Begränsningen till det unga klientelet torde
vara föranledd av att anstaltsbehandlingen har avsetts främst för detta
klientel. Det kan också erinras om att domstol äger förordna att dom till
ungdomsfängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte
vunnit laga kraft. . . Det förekommer sällan att domstol finner anstaltsbehandling
böra ingå i skyddstillsyn i fråga om det äldre klientelet. När
det sker gäller det emellertid socialt vinddrivna men inte avancerat
kriminella personer. Just i dessa fall är behovet av omedelbar verkställighet
starkt. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om den gällande
begränsningen av möjligheten att förordna om sådan verkställighet är
lämplig. Eftersom det väsentliga syftet med anstaltsbehandlingen -särskilt när denna sätts in med anledning av misskötsamhet under
prövotiden — är att lösa akuta sociala problem för den dömde, talar
starka skäl för att det alltid bör finnas en möjlighet för domstolen att låta
verkställigheten ske genast.

Läget är något annorlunda i fall där skyddstillsynen byts ut mot ett
fängelsestraff. Ett beslut därom kan, i överensstämmelse med huvudregeln
om brottmålsdoms verkställbarhet, aldrig bringas till verkställighet
mot den dömdes vilja förrän det har vunnit laga kraft. Man bör givetvis
inte utan vägande skäl frångå nämnda huvudregel, som utgör en
grundläggande garanti för den enskildes rättssäkerhet. I den situation som
det här är tal om behöver det dock knappast väcka betänkligheter att
införa möjlighet att efter prövning av omständigheterna i fallet förordna
om omedelbar verkställighet. Rättssäkerhetsaspekten träder nämligen här
något tillbaka, eftersom skuldfrågan redan tidigare har avgjorts genom
lagakraftägande dom. Betydelsen från social och kriminalpolitisk synpunkt
av ett omedelbart ingripande synes mig här väga tyngre än risken
att den dömde kommer att avtjäna ett fängelsestraff som han senare
befrias från av högre rätt.

JuU 1971:17

Efter dessa överväganden erinrar RÅ om att Nordiska straffrättskommittén
nyligen har fått i uppdrag att utreda frågan om avräknande av
häktningstid och anför att utredningsuppdraget torde omfatta avräkning
av all tid då den som misstänks eller dömts för brott varit berövad
friheten på straffprocessuell grund och även sådant omhändertagande
som avses i brottsbalken. Den av motionären väckta frågan synes enligt
RÅ böra tas upp till övervägande när resultatet av det nämnda
kommittéarbetet framlagts. Detta arbete kan nämligen föranleda ändrad
svensk lagstiftning. Det torde inte vara lämpligt att riksdagen nu tar
ställning till motionärens yrkande om lagändring. Däremot synes riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit kunna ge till känna att de framförda
synpunkterna synes böra beaktas när Nordiska straffrättskommittén
slutfört sitt utredningsuppdrag beträffande häktningstid.

Göta hovrätt framhåller att ett genomförande av motionärens förslag
utan särskilda regler om avräkning av tid för omhändertagande skulle
innebära att dem omhändertagne, då han skall ta ställning till huruvida
han skall överklaga domstolens beslut om påföljden, kommer i sämre läge
än sådan tilltalad, beträffande vilken domstolen i domen förordnat att
han i häkte skall avbida påföljdens verkställighet. Detta skulle från
rättssäkerhetssynpunkt vara uppenbart otillfredsställande. Men även om
regler ges om avräkning av tid för omhändertagande, kan enligt
hovrättens mening ej komma i fråga att så att säga bakvägen införa en
förtäckt form av häktning, som skulle kunna ske utan att det
grundläggande rekvisitet för häktning — sannolika skäl för misstanke om
brott föreligger. Det i motionen omnämnda förhållandet att omedelbar
verkställighet kan äga rum av beslut om förverkande av villkorligt
medgiven frihet eller om återintagning i anstalt av den som efter dom å
ungdomsfängelse eller internering vårdas utom anstalt utgör icke något
skäl för den föreslagna lagändringen. 1 de anförda fallen är nämligen
påföljden bestämd genom lagakraftägande dom. Däremot,
menar hovrätten, skulle möjligen kunna övervägas att genomföra sådan
ändring av 28 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, att möjlighet öppnas
att förordna om omedelbar verkställighet av beslut om anstaltsbehandling,
även om den dömde fyllt tjugotre år. Härigenom skulle syftet med
motionen åtminstone delvis bli tillgodosett.

Avslutningsvis tillägger hovrätten under hänvisning till ovan intagna
statistiska uppgifter att något mera påtagligt behov av lagändringar på det
område, som avses med motionen, inte synes föreligga.

Domareföreningen delar motionärens uppfattning att det kan innebära
vissa nackdelar att domstols beslut om anstaltsbehandling eller om

JuU 1971:17

fängelsestraff med undanröjande av skyddstillsyn icke kan verkställas
förrän beslutet vunnit laga kraft, risk föreligger säkert för att i sådana fall
den dömde i avvaktan på verkställigheten begår nya brott eller i övrigt
fortsätter sitt asociala beteende. Föreningen ställer sig emellertid tveksam
till att införa möjlighet för domstol att förordna om förlängning av tiden
för omhändertagande till dess verkställigheten kan påbörjas. Skälen
härför utvecklas på följande sätt.

Omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken innebär ett
frihetsberövande under en obestämd tidrymd utan möjlighet för den
omhändertagne att sedermera få tillgodoräkna den tid han varit berövad
friheten. I nu gällande bestämmelser har tiden för frihetsberövande!
maximerats till en mycket begränsad tid, en vecka, eller om synnerliga
skäl föreligger två veckor. Om tiden för omhändertagandet skulle kunna
förlängas av domstol på sätt föreslagits, skulle den dömde kunna berövas
friheten under en avsevärd tidsperiod utan att han under denna tid skulle
få någon för hans anpassning adekvat behandling. Risken för ett sådant
långvarigt omhändertagande skulle vidare kunna avhålla den dömde från
att överklaga domstols beslut eller dom, eftersom han om han överklagar
skulle vara omhändertagen till dess beslutet eller domen prövats och först
därefter påbörja verkställigheten. Principiella skäl talar enligt föreningens
mening mot införande av möjlighet till omhändertagande utan snäv
tidsbegränsning.

Härutöver åberopar föreningen att de fall där problemet blir aktuellt
är relativt få.

Advokatsamfundet framhåller att vid bedömning av de spörsmål som
aktualiseras genom motionen måste beaktas den principiella skillnad som
föreligger mellan förordnande om anstaltsbehandling, å ena, samt
undanröjande av ådömd skyddstillsyn och bestämmande av annan
brottspåföljd, å andra sidan. Anstaltsbehandlingen ingår såsom ett led i
en pågående behandling medan däremot ett undanröjande av skyddstillsyn
jämte ådömande av t. ex. fängelse innebär ett utbyte av en påföljd
mot en annan och, i vart fall i den dömdes ögon, strängare påföljd.

Vad gäller förordnande om anstaltsbehandling under pågående
skyddstillsyn erinrar samfundet om möjligheten att bestämma om
omedelbar verkställighet för den som ännu icke fyllt 23 år och påpekar
att lagstiftningen härvidlag korresponderar med vad som gäller då rätten
förordnar om anstaltsbehandling i samband med ådömande av skyddstillsyn.
Samfundet anser icke skäl föreligga att utvidga möjligheten att
förordna om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling för dem som
fyllt 23 år.

Vad gäller frågan om undanröjande av skyddstillsyn och ådömande av
fängelse anser samfundet att en förlängning av tiden för omhändertagande
på sätt föreslås av motionären i sak innebär detsamma som ett
förordnande att den nya domen å fängelse får verkställas utan hinder av

JuU 1971:17

att den ej vunnit laga kraft. Mot den av motionären föreslagna ändringen
kan därför riktas samma invändningar som mot att en ursprunglig
fängelsedom får verkställas utan hinder av att den icke vunnit laga kraft.
Styrelsen befarar även att en ändring av lagstiftningen i den av
motionären angivna riktningen skulle kunna utgöra en stark press på en
tilltalad att underlåta att överklaga ett domstolsbeslut. De av motionären
påtalade olägenheterna torde icke heller enligt samfundets mening
framträda annat än i enstaka undantagsfall.

På anförda skäl avstyrker samfundet motionen.

Kriminalvårdsstyrelsen behandlar först frågan om förlängning av tiden
för omhändertagandet i avbidan på att rätten beslutar i påföljdsfrågan.
Styrelsen erinrar om förarbetena till 28 kap. 11 § brottsbalken och
uttalar att bestämmelsen är avsedd att tillämpas för att under kort tid
möjliggöra utredning i frivårdsärendet. Styrelsen hänvisar till ovan
återgivna statistiska uppgifter om antalet omhändertaganden av till
skyddstillsyn dömda och framställningar till domstol om undanröjande
av skyddstillsyn eller anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.
Enligt styrelsen är antalet sådana omhändertaganden och framställningar
relativt ringa i förhållande till antalet personer ställda under övervakning
efter dom å skyddstillsyn. Det ringa antalet ingripande torde, menar
styrelsen, knappast enbart ha sin grund i klientelets skötsamhet utan
anledning är att antaga att den vikande tendensen att tillgripa tillfälligt
omhändertagande är ett uttryck för att övervakningsnämndema finner
frihetsberövanden i denna administrativa ordning vara känsliga ingrepp i
rättssäkerhetshänseende. En förlängning av tiden för omhändertagande
skulle möjligen kunna förstärka detta intryck. Styrelsen erinrar därjämte
om att den dömde under den tid han är omhändertagen förvaras i allmänt
häkte, något som styrelsen finner måste bedömas som mindre lämpligt ur
behandlingssynpunkt.

På dessa skäl finner styrelsen icke anledning att för närvarande förorda
ändring av gällande bestämmelser i den nu behandlade situationen.
Därvid utgår styrelsen från att de åtgärder som ankommer på övervakningsnämnd,
åklagarmyndighet och domstol samordnas så att frågan kan
bli föremål för domstolsprövning utan tidsspillan och helst inom den
möjliga tiden för den omhändertagne.

Vad därefter angår den situation som uppkommer då domstolen
undanröjer en skyddstillsyn och dömer till fängelse kan det enligt
styrelsen ifrågasättas om ej situationen är densamma som när domstolen i
annat fall dömer till fängelse och då den misstänkte häktas i samband
med domen. Spörsmålet har icke beaktats vid tillkomsten av rättegångsbalken
men det torde emellertid inte vara uteslutet att, jämlikt grunderna

Juli 1971:17

för 24 kap. 21 § rättegångsbalken, häktningsåtgärd kan ifrågakomma i
förevarande situation. Om detta antagande är riktigt anser sig styrelsen
icke heller i denna del böra biträda förslaget om förlängning av tiden för
omhändertagande.

Även om styrelsen sålunda icke biträder motionärens förslag, ansluter
den sig till uttalandena i motionen att det icke är tillfredsställande att en
till anstaltsbehandling dömd person på grund av den nuvarande övre
åldersgränsen på 23 år icke omedelbart kan bli föremål för sådan
behandling. Ur allmän behandlingssynpunkt är det, framhåller styrelsen,
ofta otillfredsställande att det arbete i den dömdes intresse, som
frivårdsorganisationen måste vidtaga, fördröjes vartill kommer att den
dömde själv kan vara i behov av en vistelse på tillsynsanstalt så snart som
möjligt. På denna punkt synes en lagändring vara påkallad. Därigenom
torde till viss del motionärens önskemål vara uppfyllt.

I överensstämmelse härmed förordar styrelsen avslutningsvis att
utskottet vid behandlingen av motionen överväger att föreslå sådan
ändring av 28 kap. 3 § brottsbalken att domstol oberoende av den
dömdes ålder äger förordna att ett beslut om anstaltsbehandling skall gå i
verkställighet utan hinder av att domen å skyddstillsyn icke vunnit laga
kraft.

Nordiska straffrättskommittén

Den i riksåklagarens remissyttrande omnämnda utredningen av Nordiska
straffrättskommittén rörande bl. a. frågan om avräkning av häktningstid
har numera slutförts (betänkande om avräkning av häktningstid m. m.
den 4 juni 1971). Betänkandet omfattar inte frågan om avräkning av tid
för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § brottsbalken eller för andra
frihetsberövanden vid ingripanden på grund av misskötsamhet m. m. mot
den som åtnjuter kriminalvård i frihet.

Utskottet

Om den som dömts till skyddstillsyn missköter sig utan att för den
skull begå nya brott kan enligt brottsbalken övervakningsnämnden
ingripa med olika åtgärder såsom varning, förlängning av prövotiden och
föreskrifter t. ex. om arbete eller bostad. I allvarligare fall av misskötsamhet
kan nämnden göra framställning hos åklagare om att denne vid
domstol skall föra talan om undanröjande av skyddstillsynen eller om
behandling i skyddstillsynsanstalt. När fråga uppkommit om sådan mer
ingripande åtgärd, kan nämnden eller domstolen förordna att den dömde

JuU 1971:17

skall omhändertagas i avbidan pä rättens beslut i målet. Den som sålunda
omhändertages förvaras i allmänt häkte. Han får inte kvarhållas längre än
en vecka; dock att tiden, om synnerliga skäl föreligger, kan förlängas med
högst en vecka.

I motionen framhålles att domstols beslut om behandling i skyddstillsynsanstalt
eller undanröjande av skyddstillsynspåföljden kan överklagas
till hovrätt och högsta domstolen och att det därför kan ta avsevärd tid
innan verkställbar sådant beslut föreligger. Genom att den dömde får
omhändertagas endast för en tid av en eller undantagsvis två veckor, kan
således den situationen uppstå att den dömde under en ganska lång tid på
fri fot kommer att avvakta att anstaltsvårdens resurser tas i anspråk.
Under en sådan väntetid föreligger, menar motionären, stor risk för
asocial livsföring eller fortsatt kriminalitet, och han yrkar därför att
domstol ges möjlighet att förlänga tiden för omhändertagandet till dess
beslutet om undanröjande av påföljden eller om behandling i skyddstillsynsanstalt
vinner laga kraft.

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara otillfredsställande att
den dömde i den i motionen beskrivna situationen på fri fot avvaktar
verkställigheten av domstolens beslut. Förhållandet torde ofta vara det
att kriminalvården i frihet uttömt sina resurser beträffande den dömde,
som inte sällan också är mer eller mindre svårt nedgången och i behov av
vård. Risken för fortsatt brottslighet och försämrad livsföring till men för
återanpassningen är därför ofta stor. Även om antalet mål, där den i
motionen upptagna problematiken kan aktualiseras, är ringa, framför allt
i förhållande till antalet domar på skyddstillsyn, talar det anförda med
viss styrka för att en lagändring är påkallad.

Den lösning av problemet som motionären föreslår — att tiden för
omhändertagandet skall kunna förlängas tills domstolens beslut vinner
laga kraft — är emellertid behäftad med påtagliga svagheter. Av
förarbetena till brottsbalken framgår att omhändertagandet inte är avsett
att vara en repressiv åtgärd i anledning av bristande skötsamhet utan ett
medel att under en helt kort tid möjliggöra eller underlätta utredning och
hjälpåtgärder i den uppkomna situationen. Den dömde vistas som ovan
nämnts under omhändertagandet i allmänt häkte. Om tiden för omhändertagande
skulle kunna förlängas på sätt motionären föreslagit, skulle
den dömde kunna berövas friheten under en avsevärd tidrymd utan
möjlighet till någon för hans återanpassning adekvat behandling och utan
rätt att få tiden avräknad från straffet i den kommande domen. Även om
regler infördes om rätt till sådan avräkning skulle — bortsett från
nackdelarna från behandlingssynpunkt — lösningen bli otillfredsställande,
eftersom prövningen i högre instans och därmed också omhändertagandet

Juli 1971:17

ofta kunde komma att sträckas ut över en längre tid än den som skulle
avtjänas. En sådan ordning, som många gånger sannolikt skulle innebära
en stark press på den dömde att inte överklaga rättens beslut, anser
utskottet inte godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt.

Nu antydda olägenheter kan undvikas om man i stället väljer den väg
som anvisas i bl. a. riksåklagarens remissyttrande till utskottet, nämligen
att ge domstolen vidgade möjligheter att förordna om omedelbar
verkställighet av beslutet. En sådan lösning ligger särskilt nära till hands
vid förordnande om anstaltsbehandling, eftersom domstolen redan enligt
gällande rätt har denna möjlighet om den dömde är under 23 år. För
personer över denna ålder förekommer relativt sällan — under 1970 i 219
fall - att domstolen finner anstaltsbehandling böra utdömas vid sidan av
skyddstillsyn. När det sker, gäller det emellertid som regel socialt
nedgångna, mindre brottsbelastade personer vilka är i behov av snar hjälp.
En generell rätt för domstolen att vid beslut om behandling i skyddstillsynsanstalt
förordna om omedelbar verkställighet skulle enligt utskottets
mening vara av stort värde.

Mot en rätt för domstol att också i fall då en skyddstillsyn undanröjes
och utbytes mot ett fängelsestraff kunna förordna om omedelbar
verkställighet kan självfallet resas den invändningen att en sådan ordning
skulle stå i strid mot principen att en fängelsedom inte får bringas till
verkställighet mot den dömdes vilja förrän den har vunnit laga kraft. Det
bör emellertid beaktas att skuldfrågan i den situation det här gäller redan
har avgjorts genom lagakraftägande dom. Det kan också framhållas att
den nyssnämnda principen genombrutits i fråga om dom på ungdomsfängelse.
Situationen bör vidare jämföras med den som föreligger när
övervakningsnämnd beslutar att en villkorlig frigivning skall vara förverkad
eller när ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden förordnar
att den som vårdas utom anstalt skall återintagas i ungdomsanstalt
respektive interneringsanstalt. Sådana beslut kan, och skall i vissa fall som
regel, verkställas omedelbart. Mot nu angiven bakgrund bör det enligt
utskottets mening inte möta betänkligheter att införa möjlighet för
domstol att i de fall då starka individualpreventiva skäl talar för ett
skyndsamt ingripande förordna om omedelbar verkställighet, även då den
nya påföljden bestämmes till fängelse.

Här upptagna spörsmål bör i lämpligt sammanhang bli föremål för
närmare överväganden i Kungl. Maj:ts kansli. Därvid bör även prövas den
av motionsyrkandet icke omfattade men därmed nära sammanhängande
frågan om det föreligger behov av ändrade regler också beträffande
möjligheterna att omhänderta den som dömts till skyddstillsyn under
tiden från det övervakningsnämnden gör framställning hos åklagaren om
åtgärder till dess domstolens beslut föreligger.

uU 1971:17

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Majd till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1971:649 ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet i det föregående anfört rörande omedelbar
verkställighet av domstols beslut om anstaltsbehandling
av den som dömts till skyddstillsyn, m. m.

Stockholm den 26 oktober 1971
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Eskel (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i
Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), fru
Nordlander (vpk), herrar Petersson i Röstånga (fp), Wijkman (m) och fru
Gradin (s).