Justitieutskottets betänkande nr 14 år 1971

JuU 1971:14

Nr 14

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vapenförordningen (1949:340), m. m.
jämte motion.

Genom en den 16 april 1971 dagtecknad proposition, nr 109, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden, föreslagit riksdagen att antaga nedan återgivna förslag
till

1) lag om ändring i vapenförordningen (1949: 340),

2) lag om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor.

I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning
av propositionen väckta motionen 1971: 1471 av herr Dockered m. fl.
(c). Motionsyrkandet redovisas på s. 4.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till utskottets
eget yttrande (s. 13).

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr H

Juli 1971:14

Förslag till

Lag om ändring i vapenförordningen (1949: 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1 mom. vapenförordningen (1949: 340)
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
36 §

Nuvarande lydelse

1 morn.1 Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill;
eller

använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat
ändamål än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt
11 § tillstånd härtill erfordras, utan
att hava erhållit sådant tillstånd;
eller

underlåter innehavare av vapen
att, efter vad i 15, 17 eller 30 §
sägs, avlämna vapnet och ammunition
till detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i
strid mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller
fängelse i högst ett år.

Egendom, med vilken förfarits
på sätt i första stycket sägs, skall
förklaras förverkad till kronan,
om det ej är uppenbart obilligt.
Finnes egendomen ej i behåll, må
i stället värdet förklaras förverkat.

1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill,
straffes med fängelse i högst
två år. Är brottet ringa, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för
annat ändamål än det vartill han
är berättigad att använda vapnet;
eller

ändrar någon vapen, där enligt
11 § tillstånd härtill erfordras,
utan att hava erhållit sådant tillstånd;
eller

underlåter innehavare av vapen
att, efter vad i 15, 17 eller 30 §
sägs, avlämna vapnet och ammunition
till detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i
strid mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller
fängelse i högst ett år.

Egendom, med vilken förfarits
på sätt i första eller andra stycket
sägs, skall förklaras förverkad till
kronan, om det ej är uppenbart
obilligt. Finnes egendomen ej i behåll,
må i stället värdet förklaras
förverkat.

Förklaras vapen förverkat, må jämväl för detsamma avsedd ammunition
som den felande innehar förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

g^1 Senaste lydelse 1964: 202.

JuU 1971:14

Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 61 § 1 mom. förordningen (1949: 341) om
explosiva varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

1 morn.1 Tillverkar någon eller
idkar handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon
eljest sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller

innehar eller förvärvar någon
större myckenhet explosiv vara än
vad i varje särskilt fall är medgivet,
eller

överlåtes explosiv vara i strid
mot bestämmelse i 10 § fjärde
stycket eller 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller
fängelse i högst ett år.

Föreslagen lydelse
§

1 morn. Tillverkar någon eller
idkar handel med explosiv vara
eller innehar eller förvärvar någon
eljest sådan vara utan att vara
berättigad därtill, eller

innehar eller förvärvar någon
större myckenhet explosiv vara än
vad i varje särskilt fall är medgivet,

straffes med fängelse i högst två
år.

Är brott som avses i första stycket
ringa, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Överlåtes explosiv vara i strid
mot bestämmelse i 10 § fjärde
stycket eller 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

Vara, som obehörigen tillverkats, innehaves eller förvärvats, skall
förklaras förverkad till kronan. Har förseelsen skett av förbiseende eller
äro eljest särskilda skäl därtill, äger rätten pröva huruvida varan skall
vara förverkad. Finnes varan ej i behåll, må i stället värdet förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse 1964: 203.

JuU1971:14

Motionsyrkandet

I motionen yrkas ”att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 109 beslutar 1. att till vapenförordningen och förordningen
om explosiva varor fogas en övergångsbestämmelse av den
innebörden att den som inom en månad från lagens ikraftträdande på
eget initiativ inlämnar vapen eller sprängämnen som han olovligen innehar
icke skall åtalas; 2. att information om denna övergångsbestämmelse
skall spridas i massmedia och i andra lämpliga former; samt att
vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext”.

Motionsskälen redovisas på s. 13.

Departementschefen

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Geijer, följande.

Under senare år har antalet till Sverige invandrade utländska medborgare
ökat kraftigt. Det övervägande flertalet har anpassat sig väl till
de nya levnadsvillkor som möter dem här. De gör en värdefull insats i
det svenska samhället. Det är emellertid givet att en omfattande invandring
av vitt skilda nationaliteter för med sig anpassningsproblem av
olika slag. Bland invandrarna finns grupper av personer som efter inflyttningen
till Sverige har fortsatt att aktivt ägna sig åt politisk verksamhet
som bottnar i starka motsättningar i hemlandet. De politiska meningsbrytningarna
mellan sådana grupper präglas ibland av en hätskhet och
öppet uttalad fientlighet som är främmande för det politiska livet i Sverige.

I vårt land gäller, att utlänningar i princip har samma rätt som
svenska medborgare att bedriva politisk verksamhet. Vissa restriktioner
måste dock ställas upp i fråga om politisk verksamhet som riktar sig mot
eller över huvud taget avser förhållandena i främmande länder. En av
förutsättningarna för att sådan politisk verksamhet skall vara tillåten är
självfallet att den bedrivs i lagliga former och under iakttagande av de
demokratiska regler vi har ställt upp för oss själva. På den senaste tiden
har vi emellertid med stigande oro fått bevittna hur den politiska aktiviteten
bland vissa grupper av invandrare kommit att bedrivas i former
som ligger långt utanför gränserna för vad som kan godtagas i ett demokratiskt
samhälle. Vi kan inte acceptera att politisk argumentation och
agitation övergår i terroristiska våldsdåd. De händelser av detta slag som
under loppet av endast några veckor har utspelats bl. a. på de jugoslaviska
representationerna i Göteborg och Stockholm är alarmerande och
påkallar enligt min mening omedelbara åtgärder i syfte att hindra liknande
händelser i framtiden. Av dessa skäl men också med hänsyn till

JuU1971:14

den senaste tidens oroväckande stegring av antalet våldsbrott i allmänhet
ser jag det som angeläget att det från samhällets sida med det snaraste
vidtas åtgärder som ger de rättsvårdande organen ökade möjligheter att
ingripa mot grövre former av våldsbrott.

Våldsdåd av den art som vi nyligen har fått bevittna utförs med vapen
eller sprängämnen som hjälpmedel. Det är känt att antalet skjutvapen
som är i omlopp på den illegala marknaden har ökat kraftigt under senare
år. Det är av vikt att olaga innehav av vapen eller sprängämnen
blir underkastat stränga påföljder som kan antas ha en avskräckande
effekt. Det är också av största betydelse att så långt möjligt underlätta
polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet för efterspanande och
uppdagande av olaga innehav av vapen eller sprängämnen hos dem som
kan misstänkas för att på illegal väg anskaffa vapen i syfte att använda
dem i brottslig verksamhet. Detta förutsätter emellertid att berörda myndigheter
har vidsträckta möjligheter att använda tvångsmedel för att genomföra
nödvändiga och effektiva undersökningar. Vad särskilt angår
utlänningar som här i landet har gjort sig skyldiga till olaga innehav av
vapen eller sprängämnen som kan tänkas komma till användning i samband
med politiska terrordåd bör det finnas vidsträckta möjligheter att
avlägsna dem ur landet.

Innan jag går in på vilka åtgärder som bör vidtas för att förebygga
och hindra våldshandlingar av det slag som jag här har beskrivit vill jag
lämna en kort redogörelse för gällande bestämmelser av intresse i detta
sammanhang.

Enligt vapenförordningen (1949: 340) gäller f. n. som huvudregel att
skjutvapen och ammunition till sådant vapen inte får förvärvas eller
innehas här i landet eller införas hit utan särskilt tillstånd (5, 21 och 35
§§). Tillstånd att inneha skjutvapen kan enligt 14 § vapenförordningen
(VF) återkallas och innehavare av vapen som deklarerats enligt äldre
bestämmelser kan förbjudas att inneha vapnet. Sådana åtgärder kan vidtas,
om vapeninnehavaren finnes olämplig att inneha vapnet eller om
annan särskild anledning föreligger. Med skjutvapen förstås enligt 1 §
första stycket VF dels vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler
kan utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad
luft eller annat utskjutningsmedel, dels sådana apparater eller
anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål är jämförliga med
vapen som nyss nämnts, såsom eldsprutor och apparater för spridande
av tår- eller giftgas eller annat ämne med likartad verkan.

Bestämmelser om påföljd för olaga vapeninnehav finns i 36 § 1 mom.
VF. Den som innehar skjutvapen utan att vara berättigad därtill straffas
enligt 36 § 1 mom. VF med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Vapen som innehafts olovligen — eller i vissa fall dess värde — skall
förklaras förverkat till kronan, om det inte är uppenbart obilligt.

Attentats- och andra terrorhandlingar kan som nämnts förövas också

JuU1971:14

med användande av explosiva varor. Bestämmelser om bl. a. innehav,
förvärv och förvaring av sådana varor finns i förordningen (1949: 341)
om explosiva varor (FEV). Enligt förordningen gäller som huvudregel
att den som vill tillverka, idka handel med eller inneha eller förvärva
explosiv vara skall ha myndighets tillstånd därtill (9, 21 och 26 §§). Till
explosiva varor hänförs enligt förordningen — med vissa undantag som
saknar intresse i detta sammanhang — varor som består av eller innehåller
explosiva eller pyrotekniska ämnen.

Enligt 61 § 1 mom. FEV straffas den som tillverkar eller idkar handel
med eller i övrigt innehar eller förvärvar explosiv vara utan att vara berättigad
därtill med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma
gäller bl. a. den som innehar eller förvärvar större myckenhet explosiv
vara än vad som är medgivet i varje särskilt fall. Förverkande av olovligen
innehavd explosiv vara eller dess värde sker enligt regler som överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i VF.

De tvångsmedel som det särskilt kan bli aktuellt att använda i spanings-
och utredningsverksamhet för uppdagande av olaga innehav av
vapen eller sprängämnen är — förutom gripande, anhållande och häktning
av eller reseförbud för den som är misstänkt för sådant brott —
beslag, husrannsakan och kroppsvisitation.

I fråga om beslag finns bestämmelser i 27 kap. RB. Föremål som
skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt
någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott får tas i beslag
(1 §). Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt person eller
verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation får lägga beslag
på föremål som därvid påträffas. I andra fall kan föremål som påträffas
tas i beslag efter beslut av förundersökningsledare eller åklagare.
Är fara i dröjsmål, får polisman utan sådant beslut lägga beslag på
annat föremål än försändelse i post- eller televerkets vård (4 §). Förordnande
om beslag kan också meddelas av domstol (5 §).

Föreskrifter om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap.
RB. Förekommer anledning att brott förövats, varpå kan följa fängelse,
får enligt 28 kap. 1 § RB husrannsakan företas i hus, rum eller slutet
förvaringsställe för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag,
eller i övrigt till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas
för brottet får dock husrannsakan företas endast om brottet har förövats
hos honom eller den misstänkte har gripits där eller det eljest
förekommer synnerlig anledning att genom rannsakningen föremål, som
är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning vinnas om
brottet. Samtycke av den misstänkte får inte i något fall åberopas för
husrannsakan, om inte han själv har begärt åtgärden. I lägenhet som är
tillgänglig för allmänheten eller brukar utgöra tillhåll för lösdrivare eller
förbrytare eller där sådant gods som eftersöks brukar köpas upp eller

JuU 1971:14

tas emot som pant får husrannsakan för nyss angivet ändamål ske även
i annat fall än som sagts nu (3 §). Förordnande om husrannsakan meddelas
av förundersökningsledare, åklagare eller domstol (4 §). Bl. a. i
fall då husrannsakan har till syfte att verkställa beslag på föremål som
har följts eller spårats på färsk gärning liksom också i andra fall då fara
är i dröjsmål, får polisman företa husrannsakan utan förordnande som
nyss nämnts (5 §).

Om det förekommer anledning att brott har förövats, varpå kan följa
fängelse, får kroppsvisitation företas för sådant ändamål som nyss
angetts beträffande husrannsakan. På annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får dock kroppsvisitation företas endast om det
förekommer synnerlig anledning att föremål, som är underkastat beslag,
därigenom skall anträffas eller annan utredning vinnas om brottet
(11 §). Förordnande om kroppsvisitaiton meddelas av förundersökningsledare,
åklagare eller domstol. När fara är i dröjsmål, kan polisman företa
kroppsvisitation utan sådant förordnande (13 §).

Bestämmelser om förvisning och utvisning finns i utlänningslagen
(1954: 193). Utlänning, som har begått brott, på vilket kan följa fängelse
i mer än ett år, kan enligt 26 § nämnda lag genom beslut av domstol
i samband med att utlänningen döms för brottet förvisas ur landet,
om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i landet
eller brottet annars föranleder att han inte bör få kvarstanna här.
Detsamma gäller i fall då villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts
för sådant brott undanröjs. Förvisning kan under vissa förutsättningar
beslutas också i samband med att utlänning döms för brott mot utlänningslagen
eller med stöd av denna lag utfärdad författning, om fängelse
kan följa på brottet — det krävs i dessa fall sålunda inte att maximistraffet
överstiger fängelse i ett år (27 §). Vid bedömande av förvisningsfrågan
skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
och till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som innehar
bosättningstillstånd eller som när åtalet väcktes sedan minst fem
år tillbaka var bosatt i Sverige, får förvisas bara om det finns synnerliga
skäl därtill. Beslutar domstolen förvisning, skall det men utlänningen
lider därigenom beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet.
Förordnar domstol enligt 34 kap. brottsbalken om förändring av
påföljd, som han ådömts jämte förvisning, kan domstolen också meddela
det beslut i fråga om förvisningen som förordnandet påkallar.

Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen
att återvända till Sverige. Sådant förbud kan begränsas att gälla viss tid
(28 §). Överträdelse av förbud att återvända föranleder straffansvar.
Straffet utgör fängelse i högst sex månader (66 §).

Beslut om utvisning meddelas i administrativ ordning av länsstyrelse
eller, i vissa fall, av Kungl. Majit. Länsstyrelse skall under vissa förut -

JuU 1971:14

sättningar underställa utvisningsärende den centrala utlänningsmyndigheten
(dvs. statens invandrarverk), som fattar beslut efter hörande av
utlänningsnämnden. Utlänning kan enligt 29 § utlänningslagen genom
beslut av länsstyrelse utvisas ur landet, om han yrkesmässigt bedriver
otukt eller i övrigt underlåter att efter förmåga försöka att ärligen försörja
sig eller är alkohol- eller narkotikamissbrukare och i följd därav
är farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt,
eller om han gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina
förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person. I vissa fall kan
utvisning också ske av utlänning som utomlands har dömts till frihetsstraff
för allvarligt brott eller har undergått frihetsstraff för sådant
brott och det kan befaras att han fortsätter brottslig verksamhet här i
landet. Slutligen kan Kungl. Maj:t enligt 34 § utlänningslagen besluta
om utvisning av utlänning, när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet
eller i övrigt är i statens intresse. Beslut om utvisning skall enligt
32 § samma lag alltid innehålla förbud för den utvisade att för viss
tid eller för alltid återvända till Sverige. Även överträdelse av sådant
förbud föranleder straffansvar (66 §).

För fullständighetens skull vill jag i detta sammanhang påpeka att
den omständigheten att en utlänning förvisas eller utvisas inte automatiskt
medför att han också kan avlägsnas från Sverige. För verkställighet
av förvisnings- eller utvisningsbeslut kan sålunda föreligga hinder
av olika slag, i första hand s. k. politiskt verkställighetshinder. Bestämmelser
därom finns i 53 och 54 §§ utlänningslagen.

Av den nyss lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser om
vissa tvångsmedel framgår att det finns formella förutsättningar att använda
såväl beslag som husrannsakan och kroppsvisitation i samband
med utredning om olaga vapeninnehav eller olaga innehav av sprängämnen.
Beslagsreglerna torde också i praxis komma till användning
även vid lindrigare brott i den utsträckning det kan anses påkallat för
främjande av brottsutredningen.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om husrannsakan och kroppsvisitation.
Det rör sig här om för den enskilde betydelsefulla ingrepp
i hans integritet. I praxis tillämpar därför polis- och åklagarmyndigheterna
dessa tvångsmedel med stor restriktivitet. Vid utredning om
brott, för vilket straffet i det enskilda fallet inte kan väntas bli strängare
än böter, tillgrips regelmässigt inte husrannsakan eller kroppsvisitation,
även om fängelse ingår i straffskalan för brottet och förutsättningarna
för användande av dessa tvångsmedel således föreligger. I
hittillsvarande domstolspraxis torde det endast undantagsvis och i särskilt
grova fall ha förekommit att frihetsstraff tillämpats som påföljd
för olaga innehav av vapen eller explosiva varor. Normalstraffet i fall
då endast något enstaka vapen eller en mindre kvantitet sprängämnen
har påträffats är sålunda böter. I överensstämmelse med nyss angivna

Juli 1971:14

praxis hos polis- och åklagarmyndigheterna är det följaktligen bara i
sällsynta undantagsfall som förordnande om husrannsakan eller kroppsvisitation
meddelas vid utredning med anledning av misstanke om brott
av förevarande slag.

Mot bakgrund av den senaste tidens händelser och den ökning i allmänhet
av antalet våldsbrott med användande av skjutvapen som har
varit tydligt märkbar under senare år finns det enligt min mening anledning
att anlägga en allvarligare syn på sådana överträdelser av VF
eller FEV som består i olaga innehav av vapen eller explosiva varor
och att skapa vidgade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna
att vid utredning rörande sådana brott tillgripa husrannsakan och
kroppsvisitation. Jag anser det därför nödvändigt att till omedelbar behandling
ta upp frågan om en väsentlig skärpning av straffskalorna för
dessa brott.

Inom justitiedepartementet har med anledning av framställningar i
skilda ämnen från olika myndigheter och andra utarbetats en promemoria
(Ds Ju 1968: 13) med förslag till ändringar i VF. I promemorian
föreslås bl. a. att straffet för olaga vapeninnehav skall bli böter eller
fängelse i högst sex månader eller, i fall av grovt brott, fängelse i högst
två år.

Promemorian har remissbehandlats. Förslaget om en skärpning av
straffet för olaga vapeninnehav har därvid så gott som genomgående
tillstyrkts av remissinstanserna. Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har
emellertid i sina yttranden förordat att man går längre än promemorieförslaget
och föreslår att fängelse skall vara normalstraff och att bötesstraff
skall förekomma endast i undantagsfall.

Förslag till en helt ny vapenlagstiftning på grundval av departementspromemorian
och däröver avgivna yttranden förbereds f. n. inom justitiedepartementet.
Proposition i ämnet kommer emellertid inte att
kunna föreläggas riksdagen förrän till hösten, och en ny lagstiftning
kan inte beräknas träda i kraft förrän tidigast vid årsskiftet 1971—72.

Som jag har framhållit tidigare ser jag det som mycket angeläget att
åtgärder vidtas omedelbart i syfte att förstärka de rättsvårdande organens
resurser i kampen mot terrordåd och andra våldsbrott vid vilka
skjutvapen eller sprängämnen kommer till användning. Enligt min mening
möter det inte hinder att ur det pågående arbetet på en ny vapenlagstiftning
bryta ut frågan om en skärpning av straffet för olaga vapeninnehav
och omedelbart vidta ändringar i nu gällande vapenförordning.
En så begränsad reform kan genomföras utan att man föregriper
de slutliga ställningstagandena till övriga hithörande lagstiftningsfrågor.

För egen del biträder jag i huvudsak den uppfattning i fråga om
straffskalorna som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har gett uttryck
åt i sina yttranden över departementspromemorian. Även enligt min me -

Juli 1971:14

ning bör normalstraffet för olaga vapeninnehav vara fängelse. Maximum
bör i överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian
sättas till fängelse i två år. Endast i ringa fall bör en mildare straffskala
gälla. Straffet synes för sådana fall böra vara böter eller fängelse i högst
sex månader. En motsvarande skärpning av straffskalan bör ske i fråga
om olovlig tillverkning av eller handel med explosiva varor eller olaga
innehav eller förvärv av sådana varor. Skärpningen bör avse också sådana
överträdelser som innebär innehav eller förvärv av större myckenhet
explosiv vara än som i varje särskilt fall är medgivet.

Den föreslagna skärpningen av straffskalorna är ett uttryck för uppfattningen
att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarligt
brott. Jag förutsätter att polis- och åklagarmyndigheterna med den
nya syn på detta slags brott som ligger bakom lagstiftningsförslaget
framdeles kommer att i betydligt ökad utsträckning utnyttja husrannsakan
och kroppsvisitation som medel i sin spanings- och utredningsverksamhet
rörande brott av denna art. Jag anser mig även kunna utgå
från att domstolarna vid sin straffmätning beaktar de avsevärda risker för
den allmänna säkerheten i samhället som är förbundna med att människor
i allmänhet och i synnerhet personer som kan misstänkas begå
politiska terrordåd eller andra våldshandlingar olovligen skaffar sig
eller innehar skjutvapen eller explosiva varor. Det finns anledning räkna
med att de nya reglerna skall kunna få en ökad effekt i samhällets
ansträngningar att förebygga och bekämpa våldsbrott av det allvarliga
slag vi nyligen har upplevt. Men jag vill också framhålla att en skärpning
av straffen för olaga innehav av vapen och sprängämnen även
syftar till att söka förhindra användningen av sådana hjälpmedel vid
brottslig verksamhet över huvud taget.

Avsikten med den föreslagna straffskärpningen är emellertid inte att
också överträdelser som har begåtts av rent förbiseende eller i övrigt
är av bagatellartad karaktär skall bedömas allvarligare än nu. Om någon
t. ex. utan tillstånd har ett äldre vapen, för vilket saknas passande
ammunition här i landet, eller innehar en mindre mängd explosiva varor
utöver vad han enligt meddelat tillstånd är berättigad att inneha,
bör brottet ofta bedömas som ringa och därför kunna föranleda endast
bötesstraff.

Som jag har framhållit i det föregående bör det finnas vidsträckta
möjligheter att från Sverige förvisa eller utvisa utlänningar som genom
t. ex. olaga innehav av vapen eller på annat sätt kan anses utgöra ett
hot mot den allmänna säkerheten i samhället. Maximistraffet för olaga
vapeninnehav och olaga innehav av explosiva varor utgör som nämnts
enligt nu gällande bestämmelser i VF resp. FEV böter eller fängelse i
högst ett år. Det innebär att utlänning som döms för sådant brott f. n.
inte kan i samband därmed dömas till förvisning. Genomförs det här
framlagda förslaget om skärpta straff för nu angivna brott kommer

JulJ1971:14

emellertid situationen i det avseendet att förändras. Eftersom maximistraffet
för dessa brott föreslås bli fängelse två år och en förutsättning
för förvisning är att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet, blir
det hädanefter möjligt för domstolarna att besluta om förvisning av
utlänning som befinns skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva
varor. I fall då en utlännings illegala innehav av sådan egendom
kan antas ha samband med en politisk aktivitet från gärningsmannens
sida torde regelmässigt övriga förutsättningar för förvisning vara förhanden.

Vad jag nu sagt avser beslut om avlägsnande från vårt land. Som jag
har redovisat kortfattat i det föregående kan gällande regler i utlänningslagen
om verkställighet av avlägsnandebeslut lägga hinder i vägen
för att avlägsnandet verkligen kommer till stånd. Jag vill erinra om att
1961 års utlänningsutredning har till uppgift bl. a. att se över tillämpningen
av bestämmelserna i utlänningslagen om politisk asyl. Frågan
om den framtida utformningen av verkställighetsreglerna bör övervägas
först när resultatet av utredningens arbete föreligger.

I detta sammanhang vill jag något beröra frågan om förhållandet
mellan straffrättskipningen och utlänningslagstiftningens regler om förvisning
och utvisning. I anslutning till gällande grundsatser om åtalsplikt
och om svensk domstols behörighet i brottmål har utbildats en
praxis, att utlänning som här i landet gör sig skyldig till brott åtalas och
döms samt avtjänar sitt straff i Sverige. Först därefter brukar det bli aktuellt
att verkställa ett mot honom riktat förvisnings- eller utvisningsbeslut.
Det sagda torde i fråga om utvisning gälla även om beslut om utvisning
har meddelats innan åtalet väcktes men då ännu inte verkställts.
Såvitt gäller mycket grova brott synes det i och för sig naturligt att det
svenska samhällets straffrättsliga anspråk med anledning av brott begångna
här i landet i princip hävdas utan undantag, alltså även i fall
då gärningsmannen är en utlänning som enligt gällande bestämmelser i
utlänningslagstiftningen inte bör få kvarstanna i landet. Det kan däremot
ifrågasättas om principerna för åtalsplikt och svensk domstols jurisdiktion
bör upprätthållas lika rigoröst i fall då en utlänning har begått
ett mindre allvarligt brott men det på grund av dennes förhållanden
i allmänhet framstår som uppenbart att han bör avlägsnas ur landet,
oavsett om domstolen vid sin prövning skulle finna förutsättningar
föreligga för hans förvisning. Det kan i sådana fall framstå som mindre
meningsfullt att det rättsliga förfarandet med åtal, lagföring och avtjänande
av straff fullföljs och att frågan om att avlägsna vederbörande
ur landet först därefter aktualiseras. Enligt min mening kan det övervägas
om det inte i sådana fall bör vara regel att man i administrativ ordning
prövar frågan om utlänningens utvisning redan innan brottmålet avgjorts
och låter ett i denna ordning meddelat utvisningsbeslut föranleda
att åtalet nedläggs och utvisningsbeslutet i stället omedelbart verk -

JuU 1971:14

ställs. Ett ställningstagande i hithörande frågor kräver emellertid en
utredning rörande de förutsättningar under vilka ett sådant förfarande
skall kunna tillämpas. Oavsett om en lösning av problemen bör ske
genom ändringar i utlänningslagstiftningen eller i åtalsreglerna i rättegångsbalken
eller om andra lagtekniska lösningar bör sökas, synes det
lämpligt att dessa frågor tas upp inom ramen för den nyligen tillsatta
utredningen för en översyn av reglerna om åtalsunderlåtelse (åtalsrättskommittén,
se 1971 års riksdagsberättelse Ju: 55). Det är min avsikt att
inom kort ta initiativ till att de här aktualiserade problemen övervägs
inom ramen för åtalsrättskommitténs arbete och därvid behandlas med
prioritet.

Jag vill emellertid påpeka att redan gällande rättsregler öppnar vissa
möjligheter för Kungl. Maj:t att låta utvisa i stället för att åtala en utlänning
som ägnat sig åt sådan brottslig verksamhet med politisk bakgrund
som kolliderar med våra nationella intressen. Dessa möjligheter
kommer vid behov att utnyttjas.

De skärpningar av lag och praxis som jag här har behandlat innebär
betydelsefulla förändringar i situationen för de utlänningar som har
invandrat eller framdeles invandrar till Sverige. Man måste räkna med
att åtskilliga invandrare och framför allt de som i framtiden beger
sig hit för att bosätta sig här saknar kännedom om de stränga
svenska reglerna i fråga om innehav av vapen eller explosiva varor
och om de allvarliga följder som kan inträda vid överträdelse av dessa
regler. Det får därför ses som en angelägen uppgift för de myndigheter
som närmast är ansvariga för informationsverksamheten bland invandrare
att på lämpligt sätt sprida kunskap bland invandrarna om den
nya lagstiftningen. Det är av särskild betydelse att inskärpa hos de invandrare
som redan nu innehar vapen eller sprängämnen utan vederbörligt
tillstånd att de omedelbart bör ansöka om tillstånd. I det sammanhanget
bör också klargöras, att olaga innehav av vapen eller sprängämnen
under tid före ikraftträdandet skall straffrättsligt beivras enligt
äldre lag. Snarast möjligt efter det riksdagen har behandlat här framlagda
förslag bör därför frågan om lämpliga åtgärder för en intensifierad
upplysningsverksamhet i dessa hänseenden tas upp.

Den lagstiftning som jag här har föreslagit bör träda i kraft omedelbart
efter det att de nya författningarna har utkommit av trycket i
Svensk författningssamling. Några särskilda övergångsbestämmelser är
inte behövliga.

Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

JuU 1971:14

Motionsskälen

Till stöd för motionsyrkandet, redovisat på s. 4 ovan, anföres följande.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 109 föreslås en skärpning av straffen
för olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor.

Med hänsyn till den ökade användningen av skjutvapen i samband
med brott måste denna åtgärd anses nödvändig. Det är känt att olaga
vapeninnehav inte är ovanligt.

Departementschefen säger i propositionen att man skall inskärpa hos
dem som redan nu innehar vapen eller sprängämnen utan tillstånd att
de omedelbart bör ansöka om tillstånd. Samtidigt säger departementschefen
att det skall klargöras att olaga innehav av vapen eller sprängämnen
under tid före ikraftträdandet skall straffrättsligt beivras enligt
äldre lag.

Det torde knappast vara realistiskt att antaga att människor i någon
större utsträckning kommer att ta tillfället i akt att före den nya lagens
ikraftträdande lämna ifrån sig vapen eller ansöka om tillstånd enbart
av det skälet att de i dag får ett lägre straff för det olaga innehavet än
de kommer att få vid en eventuell upptäckt i ett senare skede.

Eftersom det är önskvärt att så många som möjligt av dem som olagligen
innehar vapen eller sprängämnen verkligen gör sig av med
dessa om de inte kan beviljas tillstånd, anser vi att man genom att
underlåta att utdöma straff för dem som under en period i samband
med ikraftträdandet inlämnar sina vapen skulle nå en bättre effekt.

Vi föreslår därför att riksdagen i anslutning till beslutet om straffskärpning
för olaga innehav av skjutvapen och sprängämnen också
fattar beslut om att den som inom en månad från lagens ikraftträdande
på eget initiativ lämnar ifrån sig vapen eller sprängämnen icke åtalas.

För att allmänheten skall få kännedom om denna möjlighet bör så
snart beslut fattats i riksdagen information spridas i massmedia och i
andra lämpliga former. Denna information måste också ske på invandrarspråken
så att även dessa grupper får kännedom om beslutet.

Utskottet

Mot bakgrund av den senaste tidens oroväckande stegring av antalet
våldsbrott i allmänhet och de speciella terrordåd med internationell anknytning,
som här i riket begåtts i samband med utövandet av en för
oss främmande politisk aktivitet, föreslås i propositionen en väsentlig
skärpning av straffskaloma för olaga innehav av vapen och explosiva
varor. Normalstraffet för dessa brott föreslås bli fängelse med ett straffmaximum
av två år. En mildare straffskala, böter eller fängelse i högst
sex månader, skall enligt förslaget gälla då brottet är ringa. Straffskärpningen
skapar möjlighet för domstolarna att besluta om förvisning av
utlänning som befinnes skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva
varor. Sådan möjlighet saknas f. n. genom att förvisning förutsätter

Juli 1971:14

ett högre maximistraff än det på fängelse i ett år som nu gäller för de
angivna brotten.

I motionen 1971: 1471 hemställes att de framlagda lagförslagen kompletteras
med en övergångsbestämmelse av innehåll att den som inom en
månad från lagens ikraftträdande på eget initiativ inlämnar vapen eller
sprängämnen som han olovligen innehar icke skall åtalas. I ett följdyrkande
hemställes att information om övergångsbestämmelsen skall
spridas i massmedia och i andra lämpliga former. Övergångsbestämmelsen
motiveras av motionärerna med önskvärdheten av att så många
som möjligt av dem som olagligen innehar vapen eller sprängämnen söker
tillstånd eller, om tillstånd ej kan beviljas, gör sig av med vapnet
eller varorna. Några resultat härvidlag kan enligt motionärerna inte uppnås
om vederbörande drabbas av straff då han anmäler sitt olaga innehav.

Utskottet delar departementschefens i propositionen uttalade uppfattning
att det är mycket angeläget att åtgärder vidtas i syfte att ge de
rättsvårdande organen ökade resurser i kampen mot terrordåd eller
andra våldsbrott, vid vilka skjutvapen eller sprängämnen kommer till
användning. De föreslagna straffskärpningarna, som tydligt markerar
att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarligt brott,
bör kunna bidraga till en ökad effekt i samhällets ansträngningar att
förebygga och bekämpa den tilltagande våldsbrottsligheten. Som ovan
framhållits möjliggör den föreslagna straffskalan också att domstolarna
kan besluta om förvisning av utlänning som befunnits skyldig till olaga
innehav av vapen eller explosiva varor. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning att i fall, då en utlännings illegala innehav
av skjutvapen kan befaras ha samband med en politisk aktivitet av
sådant slag som inledningsvis berörts, övriga förutsättningar för förvisning
regelmässigt torde vara för handen. I sammanhanget vill utskottet
uttrycka sin tillfredsställelse över att departementschefen ifrågasätter
den nuvarande ordningen att verkställighet av ett utvisningsbeslut
mot utlänning, som här i landet gjort sig skyldig till brott, inte aktualiseras
förrän vederbörande åtalats, dömts och avtjänat sitt straff i
Sverige samt att departementschefen avser att ta initiativ till en skyndsam
utredning av frågan.

Vad härefter gäller förslaget i motionen att föreskriva frihet från åtal
för den som inom en månad från lagens ikraftträdande på eget initiativ
inlämnar vapen eller sprängämnen som han olovligen innehar delar utskottet
motionärernas uppfattning, att det knappast torde vara realistiskt
att antaga att de, som nu innehar vapen eller sprängämnen utan tillstånd,
i någon större utsträckning kommer att före lagens ikraftträdande
ansöka om tillstånd enbart av det skälet att de får ett mildare straff för
det olaga innehavet än de kommer att få vid en eventuell upptäckt efter
ikraftträdandet. Å andra sidan synes ett sådant generellt avstående från

Juli 1971:14

lagföring som motionärerna föreslår vara mindre väl förenligt med den
kraftiga straffskärpning som propositionen innebär och som enligt vad
ovan sagts är ett uttryck för uppfattningen att olaga innehav av vapen
eller sprängämnen är ett allvarligt brott. Motionsförslaget skulle även i
vissa fall kunna få stötande konsekvenser, t. ex. om det illegala innehavet
avsett en större mängd kulsprutor eller liknande vapen. Förslaget
skulle även kunna föranleda tillämpningsvårigheter om vapen eller
sprängmedel påträffas under den föreslagna fristen och innehavaren gör
gällande att han avsett att begära tillstånd före fristens utgång. Utskottet
kan på dessa skäl inte tillstyrka motionärernas förslag. Den intressekollision
som motionärerna påvisat bör enligt utskottets mening
i stället lösas genom ett generöst utnyttjande av möjligheterna till åtalsunderlåtelse
för den som före lagens ikraftträdande frivilligt ansöker
om licens beträffande skjutvapen eller sprängämnen som han redan
innehar eller på annat sätt anmäler sitt innehav för polisen eller annan
myndighet. En sådan tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse står
enligt utskottets mening i god överensstämmelse med propositionens
syfte; avsikten med förslaget är ju inte att överträdelser som begåtts av
rent förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad beskaffenhet skall bedömas
allvarligare än nu utan att myndigheterna med kraft skall ingripa
mot och söka stävja grövre former av våldsbrott. Utskottet förutsätter
att riksåklagaren, som i annat sammanhang framfört en liknande
syn på ifrågavarande övergångsproblem, samt åklagarmyndigheterna
i ökad utsträckning beaktar möjligheterna att underlåta åtal i
här berörda fall i enlighet med vad utskottet anfört.

Som framhålles i propositionen och, från delvis andra utgångspunkter,
även i motionen är det av stor betydelse att verkningsfulla åtgärder vidtas
för att informera allmänheten om den nya lagstiftningen och inskärpa
vikten av att de som nu innehar vapen eller sprängämnen utan
tillstånd omedelbart ansöker därom. Därvid bör också klargöras lagändringens
innebörd och de möjligheter till åtalsunderlåtelse som föreligger.
Av särskilt intresse är självfallet att informationen når utlänningar
som har invandrat eller framdeles invandrar i vårt land. För dem
innebär som ovan framhållits lagstiftningen särskilt betydelsefulla förändringar,
och de kan också antas vara särskilt obekanta med den
svenska synen på innehav av vapen.

Lagstiftningen skall enligt Kungl. Maj:ts förslag träda i kraft så snart
de nya författningarna har utkommit av trycket i Svensk författningssamling.
Med hänsyn till att riksdagsbeslut i ärendet, trots särskild
skyndsamhet vid utskottsbehandlingen, kan antas föreligga först omkring
den 25 maj, kan ikraftträdandet beräknas äga rum under andra
veckan i juni. Den tid som sålunda står till buds för att föra ut en
effektiv information och därjämte uppnå den önskade effekten i fråga
om anmälan av vapen är enligt utskottets mening alltför knapp. Ut -

JuU1971:14

skottet finner det därför ofrånkomligt att ikraftträdandet bestämmes
till en något senare tidpunkt än den som följer av Kungl. Maj:ts förslag.
I enlighet härmed och med beaktande av att lagstiftningens syfte
kräver att onödigt dröjsmål undvikes bör tidpunkten lämpligen bestämmas
till den 1 juli 1971.

I enlighet med vad som sålunda anförts tillstyrker utskottet att de
genom propositionen framlagda lagförslagen antages med den jämkning
rörande tidpunkten för ikraftträdandet som ovan angivits. Vad utskottet
i övrigt anfört i anledning av motionen bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet hemställer

A. att riksdagen antager de genom propositionen 1971: 109 framlagda
lagförslagen utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelsema,

B. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1471

a) med förklaring att ikraftträdandebestämmelserna till de genom
propositionen framlagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat
skick antagas för sin del antager en ikraftträdandebe stämmelse

för ettvart av förslagen med följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft dagen Denna lag träder i kraft den 1

efter den, då lagen enligt därå juli 1971.

meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

b) ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i anslutning
till motionen.

Stockholm den 18 maj 1971

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Larfors
(s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), Schött (m),
Polstam (c), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson
(c), Karlsson i Ronneby (s), Henmark (fp) och fru Gradin (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710027