Justitieutskottets betänkande nr 12 år 1971

JuU 1971:12

Nr 12

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. inkassokostnader
m. m.) jämte motioner.

Genom en den 2 april 1971 dagtecknad proposition, nr 105, har
Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels motionen 1971: 1467 av herr Henmark m. fl. (fp),

dels motionen 1971: 1468 av herr Sjöholm (fp).

Redogörelse för motionerna lämnas på s. 14.

Till utskottet har i ärendet inkommit skrivelser från företrädare för
inkassoverksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

F. n. är det oklart i vad mån en borgenär är berättigad till ersättning
för vidtagna inkassoåtgärder och hur ersättningsfrågan i så fall skall
handläggas. I propositionen uttalas att en försumlig gäldenär i princip
bör vara skyldig att ersätta borgenären skälig kostnad för inkassoåtgärder
av viss omfattning. För sedvanliga påminnelser per telefon eller
genom enklare kravbrev e. d. bör borgenären dock svara själv utan rätt
till särskild ersättning från gäldenären. I syfte att göra det rättsliga förfarandet
så enkelt och billigt som möjligt föreslås sådana ändringar i
rättegångsbalken och lagsökningslagen att inkassokostnaden jämställs
med rättegångskostnad i mål angående huvudfordringen. Har huvudfordringen
betalts utan att rättsliga åtgärder har behövt vidtas behöver
borgenären inte inleda rättegång för att få ersättning för endast eventuella
inkassoåtgärder utan kan använda sig av det enklare förfarandet
med betalningsföreläggande. I propositionen föreslås att Kungl. Majit
i en särskild kungörelse får lämna närmare bestämmelser om vad som
skall anses som ersättningsgill inkassoåtgärd och ersättningens storlek.
Även frågan om kostnad i övrigt i mål om betalningsföreläggande skall
enligt förslaget regleras i denna kungörelse.

De nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 juli 1971.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 12

JuU 1971:12

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen —
vad föredragande departementschefen anfört i sin motivering vid lagrådsremissen,
lagrådets yttrande och departementschefens uttalande vid
propositionens avlåtande. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 KAP.

8 §

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och
tidsspillan i anledning av rättegången.

Inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången ersättes som rättegångskostnad.
Ersättning för sådan
kostnad utgår enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 18 och 22 §§ lagsökningslagen (1946: 808)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalningsföreläggande
enligt vad nedan sägs.

Betalningsföreläggande må givas
för fordran som avser inkassoåtgärd.

JuU 1971:12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han
vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten
bestämd tid efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande
vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för
anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av
den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva
honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre
än till två veckor.

Har borgenären i ansökningen Har borgenären i ansökningen
fordrat ersättning för kostnad å fordrat ersättning för kostnad å

målet, bestämme rätten i förelägmålet, skall rätten i föreläggandet

gandet vad i sådant hänseende angiva vad i sådant hänseende

skall, om bestridande ej sker, utskall, om bestridande ej sker, utgå

gå utöver kostnaden för blivande utöver kostnaden för blivande

delgivning. delgivning. Ersättningen utgår en ligt

bestämmelser som Konungen
meddelar.

Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen,
skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla
hemvist och postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser om kostnad gäller, om betalningsföreläggande
sökts före ikraftträdandet.

Inledning

I skrivelse den 15 april 1966 till chefen för justitiedepartementet har
Sveriges advokatsamfunds styrelse hemställt om utredning och eventuell
lagstiftning rörande frågan om gäldenärens ersättningsskyldighet för
inkassokostnad. Vidare har två av de större företagen inom inkassobranschen,
Soliditet AB och AB Kundkontroll, genom skrivelser den 8
oktober 1969 respektive den 5 februari 1971 anfört vissa synpunkter på
frågan om lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundets framställning har remissbehandlats. Yttranden
över framställningen har avgetts av justitiekanslern (JK), Hovrätten
för Nedre Norrland, lagberedningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare (de båda föreningarna har numera
uppgått i Föreningen Sveriges tingsrättsdomare), Värmlands läns
rättshjälpsanstalt och Tomedalens rättshjälpsanstalt.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet
utarbetats dels förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels förslag
till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

lf Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 12

JuU1971:12

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, bl. a. följande.

I gällande rätt föreligger oklarhet i frågan huruvida inkassokostnad
kan tas ut av gäldenären och i så fall om ett åläggande för denne att
ersätta borgenärens inkassokostnad kan grundas på RB:s regler om rättegångskostnad
eller om ersättningsskyldigheten följer av allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser. I lagstiftningen har ställning inte tagits till
denna fråga och något vägledande avgörande i praxis föreligger inte
heller. Denna oklarhet har föranlett styrelsen för advokatsamfundet att
göra en framställning om utredning och eventuell lagstiftning. Även
enskilda inkassoföretag har i olika skrivelser och andra sammanhang
anfört synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad har under senare
år fått ökad betydelse genom den kraftigt ökande kreditgivningen i samband
med försäljning av olika konsumentkapitalvaror. I samband härmed
står också en under senare år alltmer påtaglig tendens till koncentration
av inkassoverksamheten till ett fåtal större företag. Inkassoverksamheten
i dessa företag har genom användning av moderna kontorsrutiner
kunnat i hög grad rationaliseras. I den allmänna debatten
har gjorts gällande att inkassoarvoden debiteras gäldenärerna med oskäliga
belopp och att missförhållanden föreligger även i övrigt.

Åtskilliga inkassoföretag ägnar sig också åt kreditupplysning. Åtminstone
i de stora företagen kan de båda verksamhetsgrenarna ofta samordnas.
Inkasseringsuppdragen får ge material till det register över betalningsanmärkningar
som är en av företagens viktigare källor i kreditupplysningsverksamheten.
Vid handläggningen av inkassoärenden kan
det å andra sidan vara av betydelse att ha tillgång till kreditupplysning.

De problem av olika slag som hänger samman med kreditupplysningsverksamheten
utreds f. n. av kreditupplysningsutredningen (Ju
1970: 50). Även inkassobranschen omfattas av utredningsuppdraget. Utredningen
har i sistnämnda hänseende att undersöka i vad mån det förekommer
stötande eller mot gäldenären otillbörliga metoder och att överväga
vilka åtgärder som krävs för att få till stånd en bättre ordning.
Utredningen beräknas lägga fram ett delbetänkande avseende själva
kreditupplysningsverksamhcten under senare delen av år 1971. De frågor
som hänger samman med inkassoverksamheten kan dock inte behandlas
av utredningen förrän år 1972.

De problem som berörs i advokatsamfundets framställning rör endast
inkassofrågan och är dessutom närmast av processuell natur. De
torde sålunda inte direkt omfattas av utredningens uppdrag. Med hänsyn
till de olägenheter som är förenade med den rådande oklarheten

JuU 1971:12

på detta område finns det enligt min mening anledning att genom lagstiftning
redan nu ta ställning till de frågor samfundet har aktualiserat
och vissa närliggande spörsmål. De bedömningar som nu görs måste givetvis
utgå från inkassoverksamheten i de former som den bedrivs f. n.
och syftar inte till att ändra förutsättningarna för verksamheten. De åtgärder
som nu föreslås kan eventuellt komma att få omprövas i samband
med att ställning tas till kreditupplysningsutredningens förslag.

Advokatsamfundets ståndpunkt att en försumlig gäldenär i princip
bör vara skyldig att ersätta borgenären dennes inkassokostnad har inte
mött invändning från någon av remissinstanserna.

Inkassokostnad i vidsträckt mening utgörs av samtliga de indrivningskostnader
som kreditgivaren åsamkas efter det att faktura, räkning eller
annan avisering om fordringsbeloppet tillställts gäldenären och som
föranleds av dennes försummelse att betala fordringen. Vissa av dessa
kostnader såsom sedvanliga påminnelser o. d. torde i allmänhet belasta
borgenären utan att ersättning härför utkrävs av gäldenären. Är
borgenären företagare, betraktas denna kostnad som en allmän omkostnad
i rörelsen och påverkar i sista hand priset för den vara eller tjänst
som företagaren tillhandahåller. Om betalningsförsummelsen kräver
mera ingripande och kostnadskrävande åtgärder, talar däremot onekligen
starka skäl för att denna kostnad får tas ut av den försumlige gäldenären.
I annat fall skulle det föreligga risk för att de kostnader som
har föranletts av dennes försummelse övervältras på de kunder som sköter
sina betalningar utan anmärkning. Även det nära sambandet mellan
inkassokostnad och rättegångskostnad talar för en sådan ordning. Särskilt
bör beaktas kostnadsreglernas betydelse för att hindra onödiga rättegångar.
Den motsatta ståndpunkten skulle kunna leda till att borgenärer
i ökad omfattning väcker talan vid domstol utan att dessförinnan
ha närmare undersökt möjligheterna till frivillig fullgörelse. En sådan
utveckling skulle knappast vara till fördel för gäldenärerna. Rättegångskostnad
och eventuell utsökningsavgift torde nämligen i allmänhet överstiga
inkassokostnaden. En ökad belastning på domstolar och exekutiva
myndigheter av mer eller mindre ostridiga kravmål är inte heller önskvärt
från allmän synpunkt.

Av vad som nu anförts framgår att jag ansluter mig till den principiella
ståndpunkten att en försumlig gäldenär bör vara skyldig ersätta
borgenären dennes inkassokostnad. I viss utsträckning bör dock borgenären
svara för inkassokostnader utan rätt till ersättning av gäldenären.
Endast sådan betalningsförsummelse som föranleder mera ingripande
inkassoåtgärder bör medföra ersättningsskyldighet för gäldenären.
Givetvis är det också angeläget att gäldenärens ersättningsskyldighet
inte överstiger skälig ersättning för det nedlagda arbetet. Av särskild
vikt är därvid enligt min mening att gäldenärens ersättningsskyldighet
inte avser annat eller mera än den faktiska kostnad som drabbar bor -

JuU1971:12

genären på grund av gäldenärens försummelse. Det på sina håll tilllämpade
systemet med skilda gäldenärs- och borgenärstaxor leder till
att vissa gäldenärer genom att betala fordrad inkassoavgift åtminstone
delvis få bekosta misslyckade inkassoärenden som gäller andra gäldenärer.
En sådan ordning motverkar också en sund priskonkurrens mellan
inkassoföretagen och är enligt min mening inte godtagbar. Det är
slutligen också ett önskemål att inkassoåtgärderna sker i sådana former
att gäldenären får en korrekt information om de konsekvenser betalningsförsummelse
medför.

För att åstadkomma en sådan ordning som jag nu har angivit är det
enligt min mening ofrånkomligt att inte bara lagfästa principen om gäldenärs
ersättningsskyldighet för inkassokostnad utan också författningsmässigt
reglera den ersättningsgilla inkassoåtgärdens närmare beskaffenhet
och fastställa ett maximibelopp för ersättningen.

Frågan om ersättningsgill inkassokostnad bör dessutom enligt min
mening inte ses isolerad från problemet med kostnad i ärende om betalningsföreläggande.
Även ansökningen om sådant föreläggande kan
nämligen sägas ingå som ett led i inkassoförfarandet. Gäldenärens ersättningsskyldighet
för borgenärens kostnad för betalningsföreläggande
utgår redan f. n. i praktiken med schablonbelopp som är relativt
enhetliga men där domstolarnas praxis dock uppvisar vissa skiljaktigheter.
Även denna kostnad bör i detta sammanhang bindas till en
i författning fastställd taxa. Genom en sådan ordning blir också de gällande
bestämmelserna lättare tillgängliga för allmänheten. Härigenom
motverkas i någon mån mer allmänt hållna och för gäldenären svårkontrollerbara
hänvisningar till ”rättspraxis” eller ”domstolsavgörande”
som nu inte sällan förekommer i inkassobrev. Jag återkommer i det följande
till frågorna om de ersättningsgilla inkassoåtgärdernas beskaffenhet
och storleken av de ersättningsgilla kostnaderna för inkassoåtgärd
och betalningsföreläggande. I och för sig kan skäl åberopas för en
motsvarande specialreglering även av frågan om kostnad — utöver inkassokostnaden
— i lagsökningsmål. Här är emellertid det praktiska
behovet av en sådan reglering mindre samtidigt som utrymme behövs
för en mera differentierad ersättning. Jag förutsätter att domstolarna i
lagsökningsmål kommer att bestämma kostnaderna med beaktande av
de synpunkter som enligt det följande bör vara vägledande vid fastställande
av den ersättning som skall utgå i mål om betalningsföreläggande.

Som jag har framhållit tidigare bör principen om gäldenärens ersättningsskyldighet
för inkassokostnad nu lagfästas. Under remissbehandlingen
av advokatsamfundets framställning har inkassokostnad allmänt
ansetts böra betraktas som eller likställas med en rättegångskostnad och
på sådan grund vara ersättningsgill. För egen del finner jag goda skäl
tala för denna ståndpunkt. Mellan inkassokostnad och direkt rättegångskostnad
föreligger avsevärda likheter. På samma sätt som rättegångs -

JuU 1971:12

kostnaden är inkassokostnaden en utgift som borgenären till följd av
gäldenärens försumlighet har för att tillvarata sin rätt. Skyldighet
för gäldenären att i princip svara för inkassokostnad torde också som
framhållits förut vara ägnad att förebygga onödiga rättegångar.

En ordning som innebär att inkassokostnad uttryckligen jämställs med
rättegångskostnad medför också stora praktiska fördelar. Tvekan behöver
då inte längre råda om att krav på sådan ersättning kan prövas i lagsökningsmål
och mål om betalningsföreläggande. Även i vanliga tvistemål
rörande huvudfordringen är det lämpligt att krav på inkassokostnad
prövas i den för rättegångskostnad föreskrivna ordningen. Om inkassokostnad
jämställs med rättegångskostnad, vinns även en annan fördel. Bestämmelsen
i 18 kap. 14 § RB enligt vilken yrkande om rättegångskostnad
skall framställas innan handläggningen vid rätten avslutats
omöjliggör nämligen den i praktiken förekommande men från flera synpunkter
föga tilltalande metoden att väcka talan om inkassokostnad
först efter det att handläggningen av huvudfordringen avslutats. Domstolen
får också möjlighet att utan särskilt yrkande pröva storleken av
den fordrade inkassoersättningen. På grund av det anförda föreslår
jag att det i RB uttryckligen fastslås att yrkande om ersättning för inkassokostnad
skall handläggas i samma ordning som rättegångskostnader
i allmänhet. Bestämmelse härom bör tas in i 18 kap. 8 § RB.

Vad nu sagts har närmast tagit sikte på sådana fall där krav på ersättning
för inkassokostnad framställs samtidigt som talan om själva huvudfordringen
väcks vid domstol. Bortsett från reglerna om själva förfarandet
torde det inte från principiell synpunkt föreligga någon avgörande
skillnad mellan dessa fall och de fall där kravet på inkassokostnad
kvarstår sedan gäldenären till följd av inkassoåtgärden betalat sin skuld.
Av allmänna rättsgrundsatser måste anses följa att en gäldenär i princip
bör vara skyldig att ersätta inkassokostnad även där någon rättegång
om huvudfordringen till följd av betalning aldrig kommer till
stånd. En sådan uppfattning torde också ha stöd i rättspraxis. Emellertid
uppstår problem på grund av att man i denna situation har velat
betrakta inkassokostnaden som skadestånd. Detta har föranlett att talan
om ersättning för kostnaden inte har ansetts kunna väckas genom ansökan
om betalningsföreläggande.

Som jag nyss har anfört bör inkassokostnad i de fall som leder till rättegång
angående själva saken behandlas som en rättegångskostnad. Jag
kan inte finna någon anledning att inkassokostnaden skulle behöva behandlas
som skadestånd i den bemärkelse lagsökningslagen avser, när
talan rör endast sådan kostnad. Har betalning för huvudfordringen erlagts
utan att rättegång behövt inledas, bör talan om ersättning för inkassokostnad
därför få väckas genom ansökan om betalningsföreläggande.
Jag föreslår att en klarläggande bestämmelse härom tas in som
ett andra stycke i 18 § lagsökningslagen.

JuU 1971:12

Den lagtekniska lösning av frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad
som jag har föreslagit i det föregående innebär att inkassokostnad
genom en särskild bestämmelse i 18 kap. 8 § RB jämställs
med rättegångskostnad. Härav följer såsom jag har framhållit förut bl. a.
att ersättning för inkassokostnad måste yrkas innan domstolens handläggning
av huvudfordringen avslutats. När det gäller ersättning för
rättegångskostnad finns i 18 kap. 8 § RB vissa allmänna bestämmelser
som innebär att ersättningen skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan
i anledning av rättegången. Dessa allmänna bestämmelser om
ersättning för rättegångskostnad bör inte ges motsvarande tillämpning
i fråga om inkassokostnad. I stället bör som jag förut har framhållit
i fråga om inkassokostnad ges särskilda författningsbestämmelser om
den närmare beskaffenheten av ersättningsgill inkassoåtgärd och om
storleken av den ersättningsgilla kostnaden för sådan åtgärd. Dessa
frågor är av sådan beskaffenhet att de inte lämpar sig för en reglering
i lag. Jag föreslår därför att den nya bestämmelsen om inkassokostnad
i 18 kap. 8 § RB, som också är tillämplig i lagsökningsmål, utformas så
att regeln om gäldenärs ersättningsskyldighet för sådan kostnad hänvisar
till av Kungl. Majit meddelade bestämmelser. I 22 § lagsökningslagen
får vidare tas in en motsvarande regel beträffande kostnad i mål
om betalningsföreläggande. I en särskild kungörelse får tas upp en närmare
precisering av ersättningsgill inkassokostnad och en uttömmande
reglering av frågan om kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Talan om ersättning för inkassokostnad kan, som framgår av det tidigare
anförda, komma att tas upp i två olika former. Om målet gäller
själva kapitalfordringen, skall eventuellt anspråk på ersättning för inkassokostnad
framställas i den för rättegångskostnad stadgade ordningen.
Härvid har rätten att med tillämpning av kungörelsen självmant
pröva storleken av den fordrade ersättningen. Har däremot betalning erlagts
för själva kapitalfordringen, får borgenären, om han anser sig berättigad
till ersättning för inkassokostnad, väcka talan särskilt om denna
kostnad. Som jag tidigare har nämnt bör detta kunna ske genom ansökan
om betalningsföreläggande. Talan kan naturligtvis också väckas genom
stämning. Med den lösning som har föreslagits blir kungörelsen visserligen
inte direkt tillämplig i detta fall. I praktiken torde emellertid den i
kungörelsen upptagna taxan för inkassokostnad komma att bli vägledande
även i dessa fall.

Frågan om den närmare regleringen av ersättningsgill inkassoåtgärd
och inkassokostnadens storlek skall alltså enligt den föreslagna ordningen
ankomma på Kungl. Majit. Min avsikt är att låta utarbeta ett förslag
rörande en sådan reglering och göra förslaget till föremål för remiss -

JuU1971:12

behandling. Det finns emellertid skäl att i detta sammanhang något
närmare beröra hur dessa bestämmelser lämpligen bör kunna utformas.

Mindre kostnadskrävande inkassoåtgärder bör som jag förut framhållit
bäras av borgenären utan rätt till ersättning av gäldenären. Det
får anses ligga i ett skuldförhållandes natur att en borgenär själv visar
åtminstone någon aktivitet för att få prestationen till stånd, även om det
är hans avtalskontrahent som råkat i dröjsmål. En eller ett par enkla
påminnelser i brev eller telefon bör sålunda i regel inte medföra rätt
till särskild ersättning. Om borgenären föredrar att låta en advokat eller
ett inkassoföretag ombesörja dessa påminnelser, bör detta inte göra någon
skillnad. Är det däremot fråga om sådana åtgärder som forskningar
efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering och liknande, bör
gäldenären stå för de kostnader som kan anses skäliga.

Som jag har framhållit förut bör inkassoåtgärderna vara ersättningsgilla
endast om de innefattar en korrekt upplysning till gäldenären angående
de rättsliga följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet att
betala. Besked härom är av värde för gäldenären, vilken ofta kan antas
sakna kännedom om det rättsliga förfarandet. Ett inkassobrev som innehåller
ovederhäftiga utfall mot gäldenären eller vilseledande uppgifter
om rättsläget — sådana förekommer — kan givetvis aldrig anses
sakligt motiverat. Mer än ett inkassobrev torde i regel inte vara påkallat.
Har gäldenären trots kravbrevet och de påminnelser som har föregått
detta ändå inte reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inte låta
sig påverkas av ytterligare påstötningar av samma art. I detta läge bör
borgenären i stället överväga om han skall vidta rättsliga åtgärder mot
gäldenären. Det torde vara vanligt att borgenären i detta läge införskaffar
upplysningar om gäldenärens solvens. Sådan solvensundersökning
syftar till att ge besked huruvida ytterligare åtgärder är meningsfulla
eller om de endast skulle medföra ytterligare kostnader utan att
möjligheter till betalning föreligger. Sådan kostnad för solvensundersökning
bör enligt min mening inte anses ersättningsgiil, vare sig som
inkassokostnad eller som rättegångskostnad.

Vilka inkassoåtgärder som skall anses sakligt motiverade kan givetvis
variera något från fall till fall. Man kan dock konstatera att det
stora flertalet ordinära inkassoärenden inte torde fordra någon mer
individuell behandling. Dessa ärenden lämpar sig väl för en rutinmässig
handläggning. De större inkassoföretagen har också tagit fasta på
detta och utvecklat effektiva och tidsbesparande arbetsrutiner för
handläggningen av sina uppdrag. En rationellt skött inkassoverksamhet
innefattar i allmänhet registrering av uppdraget, kontroll och eventuell
komplettering av borgenärens uppgifter, upprättande av arbetskort
och akt, utskrift och avsändande av kravbrev, bevakning av ärendet
och redovisning för uppdragsgivaren av resultatet. Vissa ärenden
medför kontakter och diskussion med gäldenären angående uppgörelse,

JuU 1971:12

delbetalning e. d. En form av inkassoärenden som typiskt sett torde
kräva mer arbete än de ordinära ärendena är de s. k. konsumentinkasseringarna.
Härmed avses sådana ärenden som gäller inkassering
av förfallna poster enligt avtal om avbetalningsköp. I konsumentinkasseringsärenden
finns det inte sällan skäl att ägna mera arbete åt
olika kontakter med gäldenären innan rättsliga åtgärder vidtas. En
återtagning av gods enligt bestämmelserna i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp
torde nämligen i regel innebära en inte obetydlig kapitalförstöring
som inte är till gagn för någondera parten.

Den utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder
och de enhetliga arbetsrutiner som enligt vad jag nyss har nämnt
förekommer inom inkassobranschen kan inte undgå att inverka på bedömningen
av vad som normalt skall anses som skälig ersättning för
ett inkassoärende. Övervägande skäl talar enligt min mening för att
ersättningen bör utgå med ett i princip fast belopp utan avseende på
den kapitalsumma som inkasseringsuppdraget gäller. Det nedlagda inkassoarbetet
är ju i regel detsamma. Det ligger dessutom ett stort värde
i att ersättningsnormerna görs så enkla som möjligt. En ganska långtgående
schablonisering av inkassoersättningen bör därför kunna åstadkommas.
Det synes lämpligt att ersättningsbeloppet blir detsamma oavsett
om borgenären anlitat ombud eller om han själv handlagt ärendet.
Möjligen kan en något förhöjd avgift anses motiverad vid uppdrag
som gäller mycket stora belopp. Det kan i sådana fall sägas att det
större ekonomiska ansvaret motiverar en mera individuell behandling
av ärendet. Någon anledning att i ersättningshänseende särbehandla
konsumentinkasseringen anser jag inte föreligga. Att vissa merkostnader
kan uppkomma i denna typ av inkassoärenden är en omständighet
som säljaren normalt torde ha att beakta redan när han ingår ett
avtal om avbetalningsköp.

Om ett inkassoärende inte leder till resultat fullföljs det i regel genom
ansökan om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande.
Det förhållandet att saken dras inför domstol innebär dock inte någon
förändring av det civilrättsliga läget mellan gäldenären och borgenären.
De processuella åtgärderna synes som jag har framhållit tidigare
snarare vara att betrakta som ett ytterligare inkassokrav, framställt i särskilt
reglerade former. Ofta behöver detta senare led i förfarandet inte
fordra alltför mycket arbete och kostnad utöver vad som redan nedlagts
i inkassoskedet. Så torde i allmänhet vara förhållandet i de enklare
fall som kan anhängiggöras genom ansökan om betalningsföreläggande.
Även lagsökningsmålen kan ofta medföra ett relativt måttligt merarbete.
I lagsökningsmål utdöms enligt inhämtade upplysningar normalt
mellan 125 och 175 kr. i arvode utöver domstolsavgifter. I mål om
betalningsföreläggande är ett ombudsarvode om 90 å 100 kr. vanligast

JuU 1971:12

förekommande. På något håll godtas dock ända upp till 150 kr. i
ersättning förutom ansökningsavgiften.

Med de arbetsrutiner som tillämpas av de stora inkassoföretagen är
inkassoärendena så förberedda under det utomrättsliga inkassoskedet
att det merarbete som föranletts av en ansökan om betalningsföreläggande
i allmänhet är av begränsad omfattning. Med hänsyn härtill måste
domstolarnas praxis i fråga om kostnaden i mål om betalningsföreläggande
anses vara generös. Som påpekats under remissbehandlingen
kan en förklaring härtill vara att beloppet ofta anses innefatta
också en del utomrättsliga kravåtgärder före ansökningen om betalningsföreläggande.

Mot bakgrund av vad som nu anförts finns det i och för sig skäl
som talar för att både kostnad för betalningsföreläggande och inkassokostnad
kunde rymmas inom ramen för den ersättning som i praxis
nu godtas för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller 90 å
100 kr. Av detta belopp skulle exempelvis 60 å 70 kr. kunna anses belöpa
på ansökan om betalningsföreläggande och 30 å 40 kr. på inkassoåtgärden.

Som jag redan har anfört innebär emellertid förslaget att det skall
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna
om inkassoåtgärdernas beskaffenhet samt storleken av ersättningsgill
inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande. Som jag
också har anfört, är det min avsikt att ett förslag till kungörelse om inkassokostnad
och kostnad i mål om betalningsföreläggande skall remissbehandlas
innan slutlig ståndpunkt tas i dessa frågor.

Lagrådet

Lagrådets yttrande i ärendet innehåller följande.

Frågan om gäldenärs skyldighet att vid betalningsmora gottgöra borgenär
för inkassokostnad är av sådan natur att den borde regleras genom
stadgande i civillag. En för det praktiska syftet väsentligen likvärdig
reglering kan emellertid — i avbidan på att frågan upptages till behandling
i dylik ordning — åstadkommas genom att kostnaden behandlas
såsom rättegångskostnad och liksom annan sådan kostnad prövas av
domstol. Förslaget att inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångskostnad
föranleder därför i och för sig ej erinran.

1 vad gäller omfattningen av gäldenärs skyldighet att ersätta inkassokostnad
kan lagrådet i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen
anfört därom, att borgenären själv bör ha att stå för vissa kostnader,
såsom sedvanliga påminnelser eller enklare kravbrev. Förslaget att
Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande bestämmelser om

JuU 1971:12

ersättningen är icke förenligt med grundsatsen, att rättsförhållandet
mellan enskilda skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Hinder synes
dock icke böra möta mot att beträffande mål om betalningsföreläggande
— i vilka kostnadsfrågan enligt sakens natur i regel måste
bedömas schablonmässigt och för vilka det är önskvärt att enhetlighet
i bedömandena uppnås — Kungl. Maj:t bemyndigas meddela bestämmelser
om ersättningen i normalfall. Däremot bör beträffande rättegångsmålen
regleringen icke sträckas längre än till en föreskrift att
inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Det lärer vara
befogat antaga att även i dessa mål de bestämmelser som meddelats
för mål om betalningsföreläggande kommer att bli vägledande för domstolarna.
Det torde också kunna hållas för visst, att vid bestämmande
av kostnadsersättning domstolarna kommer att beakta inkassoåtgärdens
beskaffenhet och att härvid krav med oriktiga eller vilseledande
uppgifter icke anses som ersättningsgill kostnad.

På grund av vad som anförts hemställer lagrådet
dels att det nya andra stycket i 18 kap. 8 § RB får denna lydelse:
Kostnad som part haft för inkassoåtgärd före rättegången ersättes såsom
rättegångskostnad i den mån det finnes skäligt,

dels att andra punkten i andra stycket av 22 § lagsökningslagen får
denna lydelse: Konungen meddelar bestämmelser om ersättningen att
tillämpas när särskilda skäl ej föreligger.

Då den nya bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB att inkassokostnad skall
ersättas såsom rättegångskostnad får till följd att jämlikt 14 § samma
kapitel kostnadsanspråk måste framställas innan handläggningen avslutas
och icke längre kan göras gällande i särskilt mål, synes förslaget
om ändring i RB böra kompletteras med en övergångsbestämmelse av
samma innebörd som den, vilken är fogad till förslaget om ändring av
lagsökningslagen. Bestämmelsen synes kunna få följande lydelse: Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971 men gäller ej i mål vari talan
väckts dessförinnan.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Geijer följande.

Lagrådet har godtagit förslaget att inkassokostnad skall kunna ersättas
som rättegångskostnad liksom förslaget om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i särskild ordning meddela närmare bestämmelser rörande
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande. I fråga
om rättegångsmål har lagrådet anfört att förslaget att Kungl. Maj:t
skall äga meddela för domstol bindande bestämmelse om ersättning
inte är förenligt med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda

JuU 1971:12

skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Med anledning härav har
lagrådet hemställt att regleringen inte sträcks längre än till en föreskrift,
att inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Lagrådet
har i anslutning härtill uttalat att de bestämmelser som meddelas för
mål om betalningsföreläggande ändå torde komma att bli vägledande
för domstolarna vid prövningen av vad som skall anses som skälig ersättning
för inkassoåtgärd.

Även om frågan om ersättning för inkassoåtgärd rör rättsförhållandet
mellan enskilda föreligger enligt min mening inte något principiellt
hinder att frågan regleras i annan författning än lag, om så finnes
lämpligt. Lagrådet har f. ö. godtagit en sådan ordning när det gäller
inkassokostnad och annan kostnad i mål om betalningsföreläggande,
där det också är fråga om rättsförhållandet mellan enskilda. Den av
lagrådet förordade lösningen innebär också viss risk för bristande enhetlighet
i tillämpningen, särskilt som inkassokostnaden i lagsökningsmålen
med en sådan lösning inte skulle omfattas av de av Kungl. Maj:t
meddelade ersättningsbestämmelserna. På grund av det anförda finner
jag inte anledning att gå ifrån den lösning som har valts i det remitterade
förslaget.

Som jag tidigare har nämnt har lagrådet godtagit förslaget att de närmare
bestämmelserna om kostnad — inbegripet inkassokostnad — i
mål om betalningsföreläggande skall meddelas av Kungl. Maj:t i en
särskild kungörelse. Lagrådet har emellertid förordat att det föreslagna
tilläggsstadgandet i 22 § lagsökningslagen ges en något jämkad avfattning.
Enligt lagrådets förslag skall de kostnadsbestämmelser Kungl.
Maj:t meddelar tillämpas, när särskilda skäl ej föreligger. Den av lagrådet
sålunda uttryckta ståndpunkten torde dock inte innebära någon
avvikelse i sak från den uppfattning som ligger till grund för det remitterade
förslaget. Även om man enligt min mening har anledning att
räkna med möjligheten av en tämligen långtgående schablonisering i
fråga om såväl ersättning för inkassoåtgärd som annan kostnad i mål
om betalningsföreläggande, måste det givetvis förekomma fall där
schablonreglerna bör kunna frångås. En regel om möjlighet att i mer
extraordinära fall avvika från normalbestämmelserna bör emellertid
enligt min mening inte tas in i lagsökningslagen utan i den särskilda
kostnadskungörelsen. I denna skall ju, som jag har anfört i remissprotokollet,
ges en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om
betalningsföreläggande.

Lagrådet har slutligen föreslagit att lagen om ändring i RB förses
med en övergångsbestämmelse enligt vilken ändringen inte skall gälla i
mål där talan väckts före ikraftträdandet den 1 juli 1971. I remissprotokollet
har jag tagit bestämt avstånd från systemet att väcka talan om
ersättning för inkassoåtgärd efter det att handläggningen av mål rörande

JuU 1971:12

huvudsaken avslutats. En sådan ordning synes mig inte ens övergångsvis
böra godtas. Enligt min mening är därför en övergångsbestämmelse
av föreslaget innehåll inte påkallad.

Motionerna

Motionen 1971:1467

I motionen 1971: 1467 yrkas ”att riksdagen måtte besluta att i det förslag
till lagändring som förelagts riksdagen de meningar som ålägger
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser rörande ersättning för inkassokostnader
utgår”.

Till stöd för yrkandet pekar motionärerna på det förhållandet att en
försumlig och tredskande gäldenär förorsakar större inkassokostnader
än en mindre försumlig gäldenär samt att, vid ett taxebundet system,
en gäldenär som föranleder relativt ringa inkassoarbete får betala onödigt
stora inkassokostnader medan en envist tredskande gäldenär förorsakar
betydligt större kostnader än han förpliktas att betala. Motionärerna
hänvisar vidare bl. a. till att en borgenär kan bli tvungen att vidtaga
rättsliga åtgärder i onödan, eftersom han kan komma att anpassa
sin inkassoinsats till kostnader som motsvarar utfärdad taxa. Motionärerna
anser ett sådant förfarande, bl. a. med hänsyn till den därmed förenade
publiciteten, vara föga önskvärt ur gäldenärens synpunkt.

Motionen 1971:1468

I motionen 1971: 1468 hemställes ”att riksdagen måtte besluta att
med godtagande av propositionen 1971: 105 uttala att ersättningen för
inkassokostnad jämte övriga kostnader icke må överstiga i mål om betalningsföreläggande
50 kronor, i lagsökningsmål 60 kronor samt för
enbart inkassokostnad 10 kronor”.

Motionären anför till stöd för yrkandet bl. a. att principiella betänkligheter
kan anföras mot förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela
för domstol bindande bestämmelser om ersättningens storlek i inkassoärenden
men att dessa betänkligheter inte har sådan tyngd att de väger
över de fördelar som är förknippade med Kungl. Maj:ts förslag i denna
del. Han anför vidare att hittillsvarande praxis i fråga om ersättningsgill
kostnad i mål om betalningsföreläggande varit alltför generös och anser
därför att den taxa som skall fastställas bör upptaga lägre belopp än
dem som departementschefen förutskickat.

För de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionerna.

Utskottet

Genom propositionen föreslås att gäldenärs skyldighet att ersätta
borgenärs kostnader för utomrättsliga krav, s. k. inkassokostnader, lag -

JuU 1971:12

fästes. Förslaget innebär att inkassokostnader ersättes såsom rättegångskostnader.
I syfte att förenkla det rättsliga förfarandet föreslås vidare
att borgenär, som önskar ersättning för endast inkassokostnader i fall
då huvudfordringen betalats, inte skall behöva inleda rättegång mot
gäldenären. I stället skall han kunna använda det enklare förfarandet
med betalningsföreläggande. Det föreslås också att Kungl. Maj:t i särskild
kungörelse får utfärda bestämmelser om vad som skall anses som
ersättningsgill inkassoåtgärd och om ersättningens storlek. I kungörelsen
skall även kostnadsersättningen i mål om betalningsföreläggande
bindas till en särskild taxa.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

I anledning av propositionen har väckts motionerna 1971: 1467 och
1971: 1468. I båda motionerna upptas frågan om den närmare regleringen
av storleken av ersättningsgill inkassokostnad. Motionen 1971:
1468 behandlar därjämte frågan om hur stor ersättning för kostnader
som bör bestämmas i mål om betalningsföreläggande och i lagsökningsmål.

I motionen 1971: 1467 yrkas att den i propositionen föreslagna befogenheten
för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om ersättning
för inkassokostnad skall utgå. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
att vid ett taxebundet system en gäldenär, som föranleder relativt
ringa inkassoarbete, kan få betala onödigt stora inkassokostnader
och att en envist tredskande gäldenär kan förorsaka betydligt större
kostnader än han ålägges betala. Motionärerna menar också att ett genomförande
av Kungl. Maj:ts förslag kan leda till att borgenärer i onödan
vidtar rättsliga åtgärder, eftersom de kan tvingas att anpassa sina
inkassoåtgärder till den kostnadsersättning som skall utgå enligt den
särskilda kungörelsen.

I motionen 1971: 1468 uttalas att hittills tillämpad praxis i fråga om
ersättningsgill kostnad i mål om betalningsföreläggande varit alltför
generös. Under hänvisning bl. a. härtill yrkar motionären att riksdagen
med avseende på innehållet i den förutskickade kungörelsen uttalar att
ersättning för inkassokostnad jämte övriga kostnader icke må överstiga,
i mål om betalningsföreläggande 50 kr. och i lagsökningsmål 60 kr.
samt att ersättning för enbart inkassokostnad icke må överstiga 10 kr.

Genom att inkassokostnad i Kungl. Maj:ts förslag jämställes med
rättegångskostnad undanröjes hittills rådande ovisshet i frågan huruvida
inkassokostnad kan tas ut av gäldenären. Den hittillsvarande oklarheten
har vållat icke obetydliga praktiska tillämpningssvårigheter och även
lett till nackdelar för gäldenärer, bl. a. därigenom att ny process med
krav om ersättning för inkassokostnader kunnat väckas efter det att
fråga om huvudfordringen och rättegångskostnaderna avgjorts. Dylika
olägenheter kan i fortsättningen undvikas. Genom förslaget vinnes också
den fördelen att tvekan inte längre behöver råda om att talan om er -

JuU 1971:12

sättning för enbart inkassokostnader ej behöver föras i ordinär civilprocess
utan kan handläggas i den billigare och snabbare form som
reglerna om betalningsföreläggande medger. En tillfredsställande konsekvens
är vidare att i mål om betalningsföreläggande liksom i lagsökningsmål
och i vanliga tvistemål rörande fordran frågan om ersättning
för inkassokostnad blir prövad samtidigt med frågan om kostnaderna
i målet. På väsentligen dessa skäl tillstyrker utskottet att inkassoåtgärd
som vidtagits före rättegång skall ersättas som rättegångskostnad och
att betalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoåtgärd.

Utskottet finner icke heller anledning till erinran mot förslaget att
ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande skall utgå
enligt bestämmelser som skall upptagas i särskild kungörelse. Kostnadsfrågan
i sådana mål måste enligt sakens natur bedömas schablonmässigt,
och det är önskvärt att en enhetlig bedömning uppnås.

De i motionerna upptagna spörsmålen har berörts i propositionen.
Rörande begreppet inkassoåtgärd anför departementschefen sålunda
bl. a. att mindre kostnadskrävande sådana åtgärder, exempelvis en eller
ett par enkla påminnelser i brev eller telefon, i regel inte bör medföra
rätt för borgenären till särskild ersättning av gäldenären. För att inkassoåtgärd
skall vara ersättningsgill bör enligt departementschefen
uppställas det kravet att åtgärden, exempelvis ett inkassobrev, innefattar
korrekt upplysning angående de rättsliga följder som kan inträffa
vid fortsatt underlåtenhet att betala. Mer än ett inkassobrev torde i regel
enligt departementschefen inte vara påkallat. Har gäldenären nämligen
trots inkassobrevet och de påminnelser som föregått detta ändå
inte reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inte låta sig påverkas av ytterligare
liknande påstötningar. I stället får borgenären i detta läge
överväga att vidtaga rättsliga åtgärder. Med hänsyn bl. a. till den utveckling
mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder och
de enhetliga arbetsrutiner som förekommer inom inkassobranschen anser
departementschefen att en ganska långtgående schablonisering av
inkassoersättningen bör åstadkommas. Möjligen, anser han, kan det ekonomiska
ansvaret motivera en något förhöjd avgift vid uppdrag som
gäller mycket stora belopp. Departementschefen anför att av det i
praxis godtagna ersättningsbeloppet för kostnader i mål om betalningsföreläggande,
90—100 kr., exempelvis 30—40 kr. skulle kunna anses
belöpa på inkassoåtgärden.

Utskottet finner, med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen uttryckligen
ålägger gäldenär att svara för inkassokostnad, det vara
angeläget att denna skyldighet begränsas så att de kostnader som
tillerkännes borgenär inte överstiger skälig ersättning för arbete som varit
påkallat för tillvaratagande av borgenärens rätt. I betraktande av vad
departementschefen enligt det nyss återgivna anfört synes de i motio -

JuU 1971:12

nen 1971: 1467 uttalade farhågorna för skiljaktig behandling av gäldenärer
som föranleder olika mått av inkassoarbete vara betydligt överdrivna.
Den föreslagna ordningen synes utskottet i stället komma att
medföra en sanering av på sina håll hittills tillämpade metoder. Motionärernas
antagande att kravärendena kan komma att föras till domstol
på ett alltför tidigt stadium synes enligt utskottets mening icke heller
motivera ett avståndstagande från Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn
till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1971: 1467.

Vad slutligen gäller det i motionen 1971: 1468 upptagna spörsmålet
om storleken av processkostnaderna i mål om betalningsföreläggande
och i lagsökningsmål samt storleken av enbart inkassokostnad är till
en början att anmärka, att den föreslagna regleringen icke avses komma
att uttryckligen gälla rättegångskostnaderna i lagsökningsmål. Det
torde emellertid som departementschefen anför få förutsättas att domstolarna
i sådana mål kommer att bestämma kostnaderna med beaktande
av vad som avses skola gälla för mål om betalningsföreläggande.

I mål om betalningsföreläggande är som ovan anförts ett ombudsarvode
om 90—100 kr. vanligast förekommande. Denna domstolarnas
praxis finner departementschefen vara generös med hänsyn bl. a. till att
inkassoärendena redan under det utomrättsliga inkassoskedet blivit så
förberedda att det merarbete som föranleds av ansökan om betalningsföreläggande
i allmänhet är av begränsad omfattning. En förklaring
till domstolarnas kostnadsbestämning anger han vara att beloppet ofta
anses innefatta en del åtgärder vidtagna före ansökningen om betalningsföreläggande.
Som framgår av vad ovan upptagits skulle enligt
hans mening 60—70 kr. av det i praxis godtagna ersättningsbeloppet
kunna anses belöpa på ansökan om betalningsföreläggande och 30—40
kr. på inkassoåtgärden. Motionären däremot anser att i mål om betalningsföreläggande
en enhetlig taxa om 50 kr., inkassokostnaden inräknad,
bör vara till fyllest samt att ersättningen för enbart inkassokostnad
inte bör överstiga 10 kr.

Av det ovan sagda framgår att departementschefen rörande den nu
ifrågavarande regleringen avser att låta utarbeta ett förslag som skall remissbehandlas.
Härigenom torde vinnas ytterligare synpunkter för bedömningen.
Med hänsyn härtill och då redan departementschefens uttalanden
rörande storleken av de olika kostnaderna synes förutskicka
en nedsättning av nu utgående ersättningar, saknas enligt utskottets
mening skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1971:
1468. Utskottet vill dock påpeka, att en kraftig minskning av kostnadsersättningarna
kan leda till olägenheter för både parter och tillämpande
myndigheter genom att kravärendena icke ägnas tillbörlig omsorg hos
borgenärens ombud eller biträde. I enlighet med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionen 1971: 1468.

JuU 1971:12

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. med avslag på motionen 1971: 1467 antager det genom propositionen
1971: 105 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

2. antager det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagsökningslagen,

3. avslår motionen 1971: 1468.

Stockholm den 18 maj 1971

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Ernulf
(fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren
(s), Schött (m), Polstam (c), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s),
herrar Fransson (c), Karlsson i Ronneby (s), Henmark (fp) och fru
Gradin (s).

Reservation

av herr Henmark (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med
orden ”Utskottet finner, med” och slutar på s. 17 med orden ”motionen
1971: 1467” bort ersättas med text av följande lydelse.

Som nämnts i propositionen kan olika inkassouppdrag kräva olika
mått av arbete under inkassostadiet. Härav följer att skilda uppdrag
kan föranleda varierande inkassokostnader. Den skyldighet för gäldenär
att svara för borgenärs inkassokostnad, som införes genom den föreslagna
ändringen i rättegångsbalken, bör, som också departementschefen
anfört, begränsas så att kostnadsersättningen inte överstiger skälig
ersättning för arbete som varit påkallat för tillvaratagande av borgenärens
rätt. Med hänsyn till de varierande kostnaderna för olika uppdrag
bör den eftersträvade begränsningen enligt utskottets mening emellertid
inte åstadkommas genom en sådan taxebunden schablonisering
som departementschefen förordat. I stället bör överlåtas åt domstolarna
att bedöma skäligheten i framställda krav. Att så sker framstår som
särskilt angeläget eftersom förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela
för domstol bindande bestämmelser — såsom lagrådet uttalat —
icke är förenligt med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda
skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Genom den av utskottet
förordade ordningen synes man också kunna vinna den fördelen att de

JnU 1971:12

kostnader som en tredskande borgenär föranleder inte övervältras på
mera skötsamma gäldenärer. Som motionärerna anfört torde vidare
en sådan lösning minska riskerna för att domstolarna till men för förfarandet
skulle få mottaga ett stort antal ansökningar om betalningsföreläggande
i ärenden som ännu ej är tillräckligt beredda på inkassostadiet.
Med hänsyn till det anförda finner sig utskottet inte kunna tillstyrka
propositionens förslag att Kungl. Maj:t bemyndigas utfärda bestämmelser
enligt vilka ersättning för inkassokostnad skall utgå utan
tillstyrker bifall till motionen 1971: 1467.
dels att utskottet under 1. bort hemställa
att riksdagen

l.med förklaring att propositionen 1971: 105 icke kunnat i oförändrat
skick antagas samt med bifall till motionen 1971: 1467
för sin del antager 18 kap. 8 § i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den
ändring att lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

rättegången ersättes som rätterättegången ersättes som rättegångskostnad.
Ersättning för sådan gångskostnad.

kostnad utgår enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Särskilt yttrande

av fru Kristensson (m) samt herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö
(c), Schött (m), Polstam (c) och Fransson (c).

Det genom propositionen framlagda förslaget att inkassoåtgärd som
vidtagits före rättegång skall ersättas som rättegångskostnad och att
ersättning för sådan kostnad skall utgå enligt bestämmelser som
Konungen meddelar innebär att Kungl. Maj:t skall äga meddela för
domstol bindande bestämmelser om ersättningen. En sådan ordning är,
som lagrådet också framhållit i sitt yttrande över förslaget, inte förenlig
med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas
enligt i lag givna stadganden. Vi har velat fästa uppmärksamheten på
detta förhållande, även om vi funnit att i förevarande fall de principiella
betänkligheterna kan få vika för de praktiska fördelar som är
förknippade med Kungl. Maj:ts förslag.

Ersättning för

Inkassoåtgärd som vidtagits före

18 KAP.

8 §

— av rättegången.

öre Inkassoåtgärd som vidtagits före

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 71 0027