Justitieutskottets betänkande nr 11 år 1971

JuU 1971:11

Nr 11

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. åtalsunderlåtelse
m. m.).

Genom en den 26 mars 1971 dagtecknad proposition, nr 100, har
Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
nedan återgivna förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen —
endast vad föredragande departementschefen anfört i sin allmänna motivering
vid lagrådsremissen, lagrådets yttrande och departementschefens
uttalande vid propositionens avlåtande. Beträffande innehållet i övrigt
får utskottet hänvisa till propositionen. I fråga om propositionens
huvudsakliga innehåll kan dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande
(s. 12).

Lagförslagen har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken
dels att 20 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 21 kap. 11 §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

7 §i

Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1. om det är uppenbart, att i 1. om det kan antagas, att i hänhändelse
av lagföring annan pådelse av lagföring annan påföljd än

följd än böter icke skulle komma böter icke skulle komma att ådö att

ådömas och att den misstänkmas och den misstänktes lagfö tes

lagföring ej är påkallad ur allring ej finnes påkallad ur allmän

män synpunkt; eller synpunkt; eller

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § 1967:943.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 11

JuU1971:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd
för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det
andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse;
eller

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej
erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att
det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal
väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig
abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk
vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat
av särskilda skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslutet
ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av
Konungen.

21 kap.

U §

Vårdnadshavare som höres enligt
1 § äger rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är
stadgat. Ersättningen skall gäldas
av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Har brott begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt aderton
år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta att ej tala å brottet,

Föreslagen lydelse

Har brott begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt aderton
år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta att ej tala å brottet,

JuU 1971:11

Nuvarande lydelse

om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,
omhändertages för
samhällsvård enligt 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan därmed
jämförlig åtgärd eller utan dylik
åtgärd erhåller särskild tillsyn
eller lämplig sysselsättning samt
det med skäl kan antagas att härigenom
vidtages vad som är lämpligast
för hans tillrättaförande, eller om

brottet uppenbarligen skett
av okynne eller förhastande.

Föreslagen lydelse

om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,
omhändertages för
samhällsvård enligt 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan därmed
jämförlig åtgärd eller utan
dylik åtgärd blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd samt det
med skäl kan antagas att härigenom
vidtages vad som är lämpligast
för hans tillrättaförande, eller om

brottet uppenbarligen skett
av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

9 §i

Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas till fängelse, skyddstillsyn
eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Innan någon som är under tjugoett år dömes till påföljd som avses i
första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras,
om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres enligt
första stycket äger rätt till ersättning
och förskott enligt vad
om vittne är stadgat. Ersättningen
skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, bl. a. följande.

Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan åklagaren underlåta åtal,
om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter
inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring inte är
påkallad ur allmän synpunkt.

Under senare år har beslut att underlåta åtal med stöd av denna bestämmelse
meddelats i mindre än 10 000 fall om året. Samtidigt har antalet
personer som årligen dömts till böter uppgått till närmare 400 000.

1 Senaste lydelse 1969:163.

JuU 1971:11

I departementspromemorian föreslås en utvidgning av åklagares rätt
att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Den begränsning
som ligger i att det skall vara uppenbart att annan påföljd än böter
skulle komma att ådömas föreslås utgå. Åklagaren bör i stället enligt departementspromemorian
få rätt att underlåta åtal, om han med skäl kan
anta att påföljden inte skulle bli annat än böter.

Remissinstanserna är i allmänhet positivt inställda till den föreslagna
ändringen. I ett par remissyttranden har riktats kritik mot den föreslagna
ändringen från principiella utgångspunkter. Det har därvid bl. a. anförts
att den åsyftade avlastningen av arbetsuppgifter från de rättsvårdande
organen inte bör ske genom utökade möjligheter att underlåta åtal utan
genom att de förfaranden som åsyftas avkriminaliseras och genom att
straffbestämmelserna preciseras.

För egen del har jag i direktiven för åtalsrättskommittén (Ju 1970:
63) uttalat mig för en omprövning av principen om absolut åtalsplikt och
en utvidgning av möjligheterna att underlåta åtal bl. a. vid mindre allvarlig
brottslighet. Enligt min mening medför utökade möjligheter till
åtalsunderlåtelse i fråga om mindre allvarliga brott sådana processekonomiska
fördelar att det finns starka skäl överväga en ordning som innebär
en betydligt friare åtalsprövning än för närvarande. Även kriminalpolitiska
skäl kan anföras härför. Detta utesluter givetvis inte att frågan
om avkriminalisering av bagatellartade förfaranden ägnas uppmärksamhet.
Dessa frågor bör inte tas upp i detta sammanhang utan får prövas
bl. a. av åtalsrättskommittén, som också har i uppdrag att utreda frågan
om vilka möjligheter som bör finnas att avbryta brottmålsförfarandet
på förundersökningsstadiet.

Det kan givetvis diskuteras om en separat reform bör genomföras i
fråga om åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet utan att avvakta
åtalsrättskommitténs ställningstagande. Med hänsyn till att arbetsbelastningen
på de rättsvårdande organen är stor och att tillgängliga resurser
i största möjliga utsträckning bör inriktas mot den svåra och mera
komplicerade brottsligheten anser jag, i likhet med flertalet remissinstanser,
att en begränsad reform i huvudsaklig överensstämmelse med promemorians
förslag bör genomföras redan nu.

Den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB innebär
inte något frångående av principen att en kriminaliserad gärning regelmässigt
skall följas av en påföljd. Den yttre ramen för åtalsunderlåtelse
vidgas emellertid något genom att åklagaren får rätt att underlåta åtal,
även om straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Finns det någon tvekan
om att annat straff än böter skulle ådömas, finns däremot inte utrymme
för åtalsunderlåtelse.

En fråga som har uppmärksammats under remissbehandlingen är den
begränsning av institutet åtalsunderlåtelse som ligger däri att åtal inte får
underlåtas, om lagföring är påkallad ur allmän synpunkt. Som har fram -

JuU1971:11

hållits i promemorian är det inte möjligt att generellt ange vilka omständigheter
som bör föranleda att åtal kan underlåtas. Med hänsyn till att
frågan om allmänna förutsättningar för åtalsunderlåtelse är föremål för
utredning anser jag inte heller, att det finns anledning att lagstiftningsvägen
nu precisera när åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Det får ankomma
på RA att genom anvisningar och vid inspektioner verka för att
enhetlighet upprätthålls i tillämpningen i detta avseende.

En typ av brottslighet som särskilt uppmärksammats i promemorian
och under remissbehandlingen är narkotikabrottsligheten. Vid sådan
brottslighet förekommer redan nu åtalsunderlåtelse i betydande omfattning.
Detta hänger samman med att det straffbara området har gjorts
mycket vidsträckt på grund av att det ansetts vara av stor betydelse för
att kunna utreda den allvarligare brottsligheten att även i och för sig bagatellartade
förfaranden omfattas av straffbudet. Som jag har framhållit
tidigare bör inte i detta sammanhang ske någon omprövning av den
straffrättsliga lagstiftningen. Från denna utgångspunkt bör det enligt min
mening finnas ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet.
Det är sålunda angeläget att inte genom ingripande med åtal spoliera
möjligheterna att ge narkotikamissbrukare nödvändig vård. Eftersom
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet bör begränsas till rena bagatellfallen
är det enligt min mening lämpligare att utnyttja möjligheterna
till åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB än att införa
bestämmelser om särskild åtalsprövning i narkotikastrafflagen. När det
gäller ungdomar kan åtalsunderlåtelse för narkotikabrott dessutom
komma i fråga även enligt 1964 års lag.

Som framgår av det anförda bör åtal underlåtas endast vid mindre allvarliga
narkotikabrott, t. ex. innehav av mindre mängd narkotika för
egen förbrukning eller överlåtelse av mindre mängd i samband med konsumtion.
Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget
missbruk genom att sälja narkotika i små portioner bör normalt inte
komma i åtnjutande av åtalsunderlåtelse. Tillämpningen får ske med
beaktande av den allmänna inställningen att överlåtelse av narkotika är
att bedöma som en mycket allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.

I några remissyttranden behandlas frågan vilka åklagare som skall
vara behöriga att besluta om åtalsunderlåtelse. Med hänsyn till det pågående
utredningsarbetet bör denna fråga enligt min mening inte omprövas
i detta sammanhang. Jag föreslår sålunda inte några ändringar i de
nuvarande behörighetsreglerna utan beslutanderätten skall liksom hittills
i vissa fall förbehållas statsåklagare.

Under remissbehandlingen har framförts viss kritik beträffande den
närmare utformningen av förslaget till ändring i 20 kap. 7 § första stycket
1 RB enligt promemorieförslaget. Enligt min mening kommer den
åsyftade ändringen till uttryck tydligare än i promemorieförslaget, om
lagtexten utformas så att åtalsunderlåtelse får ske, om det kan antas att i

JuU 1971:11

händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas
och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt.
Det måste givetvis finnas fog för antagandet att annan påföljd än
böter inte kommer att ådömas. Som jag har framhållit tidigare får åtalsunderlåtelse
inte beslutas, om det råder någon tvekan i detta hänseende.
Ändringen innebär, liksom promemorieförslaget, att uppenbarhetsrekvisitet
utgår även beträffande förutsättningen att lagföring ej är påkallad
ur allmän synpunkt. Härigenom vinns överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i 1 § andra stycket i 1964 års lag. Som jag har anfört
tidigare får innebörden av denna förutsättning för åtalsunderlåtelse
närmare utformas i tillämpningen med ledning av de anvisningar som
RÅ meddelar.

Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare

Enligt 1 § i 1964 års lag kan åklagare besluta att inte åtala, om den
underårige ställs under övervakning enligt 26 § bamavårdslagen, omhändertas
för samhällsvård enligt 29 § samma lag eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd. Även utan att någon av dessa åtgärder vidtas
kan den unge undgå åtal, om han erhåller särskild tillsyn eller lämplig
sysselsättning. För samtliga fall gäller att det med skäl kan antas, att
man vidtagit vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Enligt 26 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnden försöka åstadkomma
rättelse genom en eller flera av följande förebyggande åtgärder,
nämligen hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning (till föräldrar
eller fostrare) och varning (till den unge), föreskrifter rörande
den unges levnadsförhållanden samt övervakning.

Reglerna om åtalsunderlåtelse har i stort sett varit oförändrade sedan
tillkomsten av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.
Den viktigaste sakliga ändringen i samband med att bestämmelserna
överfördes till 1964 års lag var slopandet av kravet på att brottet skulle
vara ringa för att det skulle kunna meddelas beslut om åtalsunderlåtelse
oberoende av om eller på vad sätt barnavårdsnämnden ingrep i de fall
där brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Därigenom
ökades möjligheten att bevilja åtalsunderlåtelse i sådana fall där brottet
visserligen i och för sig inte var ringa men det ändå inte var utslag av
sådan kriminalitet att ett ingripande av barnavårdsnämnd eller lagföring
ansågs nödvändigt.

Grundtankarna i 1944 och 1964 års lagar är att lagföring och straff
skall ersättas med andra reaktionsformer, som bättre är ägnade att tillrättaföra
den unge lagöverträdaren. Dessa grundtankar kan inte realiseras,
om det inte finns tillräckliga resurser hos de organ som skall lämna
unga lagöverträdare vård och hjälp. En bedömning av antalet åtalsunderlåtelser
i förhållande till antalet prövade fall måste således för varje

JuU1971:11

tidsperiod ses mot bakgrunden av de möjligheter som finns hos de barnavårdande
organen.

Vid tillkomsten av 1964 års lag uttalade föredragande departementschefen
(prop. 1964: 10 s. 158) att åtal borde kunna underlåtas, om man
härigenom åstadkom lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om
åtal väckts. Bortsett från brott som uppenbarligen begåtts av okynne eller
förhastande borde åtal få underlåtas endast under förutsättning, att
någon form av uppfostringsåtgärder vidtogs. Åtgärderna skulle vara
lämpliga för den unge lagöverträdaren. Det skulle i och för sig inte vara
nödvändigt, att det var fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Även åtgärder
av enskild kunde vara ändamålsenliga.

I departementspromemorian föreslås att 1 § i 1964 års lag ändras så,
att det klart framgår, att förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse
föreligger, förutom när övervakning eller omhändertagande och därmed
jämförliga åtgärder kommer till stånd, även då den unge blir föremål för
andra hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning
eller föreskrifter rörande sina levnadsförhållanden. Även samtal med
den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör anses
vara sådana åtgärder som möjliggör åtalsunderlåtelse.

I ett par remissyttranden berörs den principiellt viktiga frågan huruvida
ansvaret för behandlingen och vården av de unga lagöverträdarna i
princip bör övertas av barnavårdsnämnderna. Denna fråga kan inte lösas
utan en ingående kartläggning av de barnavårdande organens möjligheter
att bereda unga lagöverträdare vård och behandling. Det finns därför
enligt min mening inte anledning att närmare gå in på frågan i samband
med den nu aktuella reformen. Frågan får tas upp på grundval av åtalsrättskommitténs
utredningsarbete. Dessförinnan bör endast vidtas begränsade
ändringar inom ramen för nuvarande system.

Mot denna bakgrund vill jag understryka att barnavårdsnämndernas
ökade möjligheter att ingripa med olika åtgärder bättre synes kunna tas
tillvara med den föreslagna utformningen av åtalsunderlåtelse mot unga
lagöverträdare än nuvarande regler. Som socialstyrelsen framhåller torde
det visserligen alltjämt finnas brister i fråga om barnavårdsnämndernas
personella resurser och möjligheter till effektiva åtgärder men dessa är
inte av den art och omfattning att de bör få hindra genomförandet av
den föreslagna ändringen. Utgångspunkten bör vara att åtalsunderlåtelse
skall äga rum så snart vederbörande barnavårdsnämnd vidtar den åtgärd
som är lämpligast för den unge lagöverträdaren.

Hittills har förelegat en skillnad mellan barnavårdslagens system av
åtgärder och de åtgärder som är förutsättning för åklagarens beslut om
åtalsunderlåtelse. I likhet med flera remissinstanser anser jag denna skillnad
numera omotiverad och den bör som föreslagits i promemorian undanröjas.
Jag ansluter mig till den uppfattningen att åtal bör kunna underlåtas
även om något formellt beslut om ingripande enligt barnavårds -

JuU 1971:11

lagen inte meddelas förutsatt att den unge rent faktiskt har blivit föremål
för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämndens sida. Även samtal
med den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör anses
vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse, naturligtvis under
förutsättning att kontakten innebär råd och stöd. Enligt min uppfattning
föreligger inte något hinder mot åtalsunderlåtelse vid samhällsvård enligt
31 § andra stycket bamavårdslagen under förutsättning att den unge lagöverträdaren
genom denna samhällsvård blir föremål för sådana hjälpoch
stödåtgärder, att det med skäl kan antas, att härigenom vidtas vad
som är lämpligast för hans tillrättaförande. I sammanhanget vill jag understryka
betydelsen av att barnavårdsnämnderna lämnar åklagaren en
noggrann redogörelse för de åtgärder som nämnden har vidtagit eller
ämnar vidtaga. Endast om så sker blir åklagaren i stånd att tillämpa
bestämmelsen om åtalsunderlåtelse på ett riktigt sätt.

Bland förebyggande åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen anges även
förmaning och varning. Jag delar RÅ:s uppfattning att förmaning eller
varning inte kan betecknas som en sådan hjälp- eller stödåtgärd som bör
berättiga till åtalsunderlåtelse. I praktiken torde varningar ofta förbindas
med hjälpande eller stödjande åtgärder av olika slag. I sådana fall råder
ingen tvekan om att förutsättningar för åtalsunderlåtelse finns. Enbart en
förmaning eller varning bör emellertid inte kunna ligga till grund för ett
beslut om åtalsunderlåtelse. Som jag har framhållit förut är det angeläget
att barnavårdsnämnderna noga redovisar för åklagaren vilka åtgärder
som har vidtagits eller kommer att vidtas.

Vad som hittills anförts har tagit sikte på åtgärder som vidtas av barnavårdsnämnd.
Liksom hittills skall emellertid gälla att även åtgärd, som
har vidtagits i annan ordning, t. ex. genom enskild, skall beaktas vid
åtalsprövningen.

Liksom hittills bör åtal kunna underlåtas även utan att särskild åtgärd
vidtagits, om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande.
Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att barnavårdsnämnden
noggrant överväger om ett brott verkligen kan sägas ha skett
uppenbarligen av okynne eller förhastande. Är det fråga om ett stort antal
brott och har brottsligheten varat under en längre tidrymd, kan den
i allmänhet inte anses ha skett av okynne eller förhastande. I sådana fall
kommer emellertid förutsättningar för åtalsunderlåtelse att finnas, om
barnavårdsnämnden vidtar någon hjälp- och stödåtgärd.

1964 års lag, liksom dess föregångare, innehåller inte något hinder
mot en upprepad åtalsunderlåtelse. Med hänsyn till barnavårdens
ökande resurser finns det enligt min mening skäl att i viss utsträckning
låta de barna- och ungdomsvårdande organen svara för unga lagöverträdares
tillrättaförande även i återfallssituationer. Åtal bör därför i allmänhet
kunna underlåtas, när åtal inte skulle leda till andra åtgärder än sådana
som kan anordnas i samband med åtalsunderlåtelse. Utgångspunk -

JuU 1971:11

ten för bedömningen av frågan om en förnyad åtalsunderlåtelse bör
komma till stånd bör vara att den åtgärd som har vidtagits alltjämt är
lämpligast för den unges tillrättaförande. Självfallet kommer det även i
fortsättningen att finnas fall där åklagaren har skäl att kräva att barnavårdsnämnden
prövar en annan och mer ingripande åtgärd mot den
unge för att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga.

När det gäller innebörden av förutsättningarna att åtal ej får underlåtas
om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt bör detta, liksom när
det gäller åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet, närmare
bestämmas i tillämpningen, varvid det får ankomma på RÅ att genom
anvisningar och inspektion övervaka och leda utvecklingen i detta avseende.

Enligt nu gällande ordning är i princip endast statsåklagare behörig att
besluta om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag. Som jag har anfört i
anslutning till reglerna om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB finns det inte anledning att i detta sammanhang ompröva
frågan om åklagarnas behörighet i detta avseende.

Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol

Enligt 21 kap. 1 § RB skall rätten, om den misstänkte är omyndig,
höra den som har vårdnaden om honom, om det med hänsyn till brottets
beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt. Enligt 9 kap. 7 § RB kan rätten
vid vite förelägga vårdnadshavaren att inställa sig. I 9 § i 1964 års
lag finns vidare en bestämmelse om att den som inte fyllt 20 år inte får
dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, om inte den som
har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.
Någon rätt för vårdnadshavaren att erhålla ersättning för inställelse i
dessa fall finns inte.

I departementspromemorian föreslås att ersättning till vårdnadshavare
för inställelse i dessa fall skall utgå enligt de grunder som gäller för
vittne. Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran.

Enligt min mening är det otillfredsställande att vårdnadshavare saknar
rätt att få ersättning för inställelse i de aktuella fallen. Det är givetvis av
stor betydelse att domstolarna har ett så fullständigt underlag för bedömande
av påföljdsfrågan som möjligt. Inte minst upplysningar från vårdnadshavarna
kan härvid vara av stor betydelse. En utredningskostnad i
påföljdsfrågan bör i princip betalas av det allmänna och det bör inte
godtas att en domstol för att inte vårdnadshavaren skall drabbas av utgifter
och förlora arbetsförtjänst avstår från att höra honom. Jag biträder
därför förslaget i promemorian att vårdnadshavare skall få rätt till
ersättning för inställelse vid domstol i de nu aktuella fallen enligt samma
grunder som gäller för vittne.

JuU1971:11

När det gäller den närmare utformningen av ersättningsregeln i 21
kap. RB biträder jag det förslag som JO framfört under remissbehandlingen
och som innebär att som förutsättning för vårdnadshavares ersättningsrätt
anges att denne hörs enligt 21 kap. 1 § RB och inte som enligt
promemorian att vårdnadshavaren hörs i anledning av åklagarens talan.
Frånsett denna ändring, som är av redaktionell natur, har bestämmelsen
tagits upp i överensstämmelse med promemorieförslaget.

Enligt 11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning
i brottmål är personundersökare bl. a. skyldig att på kallelse inställa
sig i rätten för att i fall av behov lämna upplysningar. Enligt 9 §
i 1964 års lag gäller vidare att personundersökaren skall höras, om skäl
är därtill. Någon rätt till ersättning för sådan inställelse föreligger inte
för personundersökare.

Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att även en
personundersökare bör ha rätt till ersättning i de fall då han hörs inför
rätta. Det ankommer på Kungl. Majit att besluta i denna fråga.

Lagrådet

Lagrådets utlåtande i ärendet innehåller följande.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 §

Åklagares rätt att med stöd av förevarande paragraf underlåta åtal
torde ha utnyttjats i mindre omfattning än som var avsett när bestämmelsen
i samband med BrB:s införande fick sin nu gällande lydelse. En
något vidgad tillämpning är väl förenlig med lagrummets syfte. Troligen
skulle en praxis präglad av mindre återhållsamhet kunna uppnås genom
tillämpningsföreskrifter eller anvisningar till åklagarmyndigheterna, och
paragrafen skulle då kunna bibehållas oförändrad. Emellertid torde uppenbarhetsrekvisitet,
som enligt den gällande lydelsen hänför sig både till
bedömningen av brottet och till prövningen av frågan huruvida lagföring
är påkallad ur allmän synpunkt, ha utgjort grunden för den restriktiva
tillämpningen av paragrafen, och lagrådet anser sig därför böra godta
att paragrafen ändras på det sätt som föreslås.

Lagrådet vill emellertid — under hänvisning till vad hovrätten över
Skåne och Blekinge anfört i sitt remissyttrande — erinra om att en invändningsfri
tillämpning av rätten att underlåta åtal kan åstadkommas
endast så länge denna håller sig till vad som framstår som undantagsfall.
Även ett beslut att underlåta åtal måste grundas på tillförlitlig ut -

JuU 1971:11

redning i det särskilda fallet både om brottet och om den misstänktes förhållanden,
och det kan därför ifrågasättas om en vidgad tillämpning
av förevarande paragraf medför en sådan arbetslättnad för de rättsvårdande
organen, vars uppnående är det aktuella syftet med det remitterade
förslaget.

Av motiven till bestämmelsen i dess nuvarande lydelse framgår, att
möjligheten att underlåta åtal är avsedd att stå till buds vid ringare brott
eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet och i allmänhet
endast när gärningen tillika framstår såsom mindre straffvärd i jämförelse
med de flesta andra gärningar som faller under samma straffbud.
Departementschefens yttrande i remissprotokollet att den yttre ramen
för åtalsunderlåtelse enligt förslaget vidgas något genom att åklagaren
får rätt att underlåta åtal, även om straffet vid lagföring skulle bli höga
böter, torde inte innebära att någon ändring av lagrummets allmänna
syfte skulle vara avsedd. I de av departementschefen antydda fallen kan
det inte sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelse av föga
allvarlig beskaffenhet, och lagföring måste därför i praktiskt taget alla
sådana fall vara att anse som påkallad ur allmän synpunkt (jfr lagrådets
yttrande i prop. 1964: 10 s. 326). Såsom departementschefen uttalar,
finns icke heller utrymme för att underlåta åtal, om det föreligger
tvekan om att annan påföljd än böter skulle ådömas.

Vad departementschefen anför om paragrafens tillämpning i fråga
om narkotikabrott föranleder ej erinran från lagrådets sida.

21 kap. 11 §

I remissprotokollet framhåller departementschefen att vårdnadshavares
hörande inför domstolen kan vara av stor betydelse vid bedömande
av påföljdsfrågan och att en utredningskostnad i denna fråga i princip
bör betalas av det allmänna. Det torde sålunda vara avsett att ersättning
som tillerkänts vårdnadshavare för inställelse vid domstol icke skall
återgäldas till statsverket av den tilltalade om han fälls för brottet utan
att kostnaden skall stanna på statsverket. I enlighet med vad som föreskrivits
i fråga om ersättning till tolk (5 kap. 8 § RB) bör i den föreslagna
paragrafen intagas uttrycklig bestämmelse om att ersättningen skall
gäldas av statsverket.

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

9 §

I det föreslagna nya tredje stycket i paragrafen bör, i enlighet med
vad som förordas i fråga om 21 kap. 11 § RB, intagas uttrycklig föreskrift
om att ersättningen skall gäldas av statsverket.

JuU 1971:11

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde statsrådet Geijer följande.

Lagrådet godtar den föreslagna ändringen av 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB. Lagrådet sätter emellertid i fråga om en vidgad tillämpning
av åklagares rätt att underlåta åtal medför någon arbetslättnad,
eftersom även beslut att underlåta åtal måste grunda sig på tillförlitlig
utredning både om brottet och den misstänktes förhållanden. Enligt min
mening måste det dock otvivelaktigt medföra en processekonomisk
vinst att dessa ärenden inte förs till domstol. Än viktigare anser jag
det vara att den misstänkte i dessa fall undgår att föras inför domstol.
Lagändringen har således också en kriminalpolitisk fördel.

Lagrådet uttalar vidare, att någon ändring av lagrummets allmänna
syfte inte torde vara avsedd. Jag delar denna uppfattning såtillvida att
principen att en kriminaliserad gärning regelmässigt skall följas av en
påföljd inte frångås genom lagändringen. Jag vidhåller emellertid den
mening jag uttalat i lagrådsremissen, nämligen att den yttre ramen för
åtalsunderlåtelse som följd av ändringen vidgas något genom att åklagaren
får rätt att underlåta åtal även om straffet vid lagföring skulle bli
höga böter. Som jag anfört i remissen saknas dock utrymme för att
underlåta åtal, om det föreligger tvekan att annan påföljd än böter skulle
ådömas. Dessutom förutsätts att åtal inte finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Jag godtar lagrådets förslag om att i 21 kap. 11 § RB och 9 § i 1964
års lag införa en uttrycklig föreskrift om att ersättningen skall gäldas
av statsverket.

Utskottet

I propositionen föreslås en utvidgning av åklagares rätt att underlåta
åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken. Ändringen
innebär framför allt att den begränsning, som ligger i att det skall vara
uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas,
utgår. Åklagaren föreslås få rätt att underlåta åtal om det kan antagas,
att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma
att ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän
synpunkt. Även de särskilda möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse
för ungdomar under 18 år enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare föreslås bli vidgade; åtal skall kunna
underlåtas även om något formellt beslut om ingripande enligt
barnavårdslagen inte meddelas, förutsatt att den unge rent faktiskt har
blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämnds sida
och det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpli -

JuU1971:11

gast för hans tillrättaförande. Slutligen föreslås i propositionen att vårdnadshavare
som höres i rättegång i brottmål skall få rätt till ersättning
enligt de bestämmelser som gäller för vittne.

De föreslagna lagändringarna har tillstyrkts av det helt övervägande
antalet remissinstanser. Även lagrådet har godtagit förslagen. Utskottet
finner för sin del anledning till ytterligare uttalanden endast såvitt
gäller den föreslagna vidgningen av möjligheten till åtalsunderlåtelse
enligt rättegångsbalken i fråga om narkotikabrottslighet.

Utskottet vill till en början understryka att ifrågavarande lagrum, 20
kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken, endast har avseende på
brott som kan antagas föranleda bötesstraff. Finns det någon tvekan
om att annan påföljd än böter skulle ådömas, saknas utrymme för
åtalsunderlåtelse enligt stadgandet. Vid narkotikabrottslighet förekommer
redan nu åtalsunderlåtelse enligt lagrummet i betydande omfattning;
statistiska uppgifter visar t. ex. att under andra halvåret 1969
antalet sådana beslut översteg antalet bötesdomar gällande sådan brottslighet.
Utrymmet för en vidgad användning av åtalsunderlåtelse enligt
lagrummet i fråga om narkotikabrottslighet måste därför bli mycket
begränsat.

Åtalsunderlåtelse på narkotikaområdet enligt förevarande lagrum bör
som departementschefen framhåller begränsas till de mindre allvarliga
brotten, t. ex. innehav av smärre mängd narkotika för egen förbrukning
eller överlåtelse av sådan mängd i samband med konsumtion. Det missbrukarklientel
som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att
sälja narkotika bör, i den mån bötesstraff över huvud taget kommer
i fråga, endast i undantagsfall komma i åtnjutande av förmånen av
åtalsunderlåtelse. Samtidigt får emellertid beaktas angelägenheten av att
samhällets ingripanden i görligaste mån anpassas så att de inte motverkar
utan understöder ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare
erforderlig vård — en synpunkt som också understrukits i förarbetena
till narkotikastrafflagstiftningen (prop. 1968: 7 s. 107, 112, 118, 2LU
1968: 1 s. 44). Utrymmet för åtalsunderlåtelse bör därför vara något
mindre begränsat om åtgärden bedömes kunna bidra till att narkotikamissbrukare
beredes nödvändig vård. Detsamma synes i viss utsträckning
kunna gälla då lagföring av någon, som redan underkastat sig vård
för sitt missbruk, kan antagas få negativa effekter på vederbörandes inställning
till vården. Tillämpningen måste dock alltid ske — och det bör
enligt utskottets mening kraftigt understrykas — med beaktande av de
allvarliga, inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten
kan medföra.

Härutöver bör tilläggas att när det gäller ungdomar under 18 år
ytterligare möjligheter till åtalsunderlåtelse föreligger enligt 1964 års
lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Som ovan

JuU 1971:11

nämnts innebär förevarande proposition att förutsättningarna för beslut
att underlåta åtal enligt den lagen på visst sätt vidgas.

Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet den föreslagna ändringen i
20 kap. 7 § rättegångsbalken. Utskottet tillstyrker också övriga genom
propositionen framlagda förslag.

Utskottet hemställer

att riksdagen bifaller propositionen 1971: 100.

Stockholm den 6 maj 1971

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson
i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött (m), fru
Hjelm-Wallén (s), fru Nordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar
Fransson (c) och Alf Pettersson i Malmö (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710027