Jordbruksutskottets betänkande nr 41 år 1971

JoU 1971: 41

Nr 41

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1971: 61 med förslag till livsmedelslag m. m., jämte motioner

Propositionen

Genom en den 26 februari 1971 dagtecknad proposition, nr 61, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till livsmedelslag,
dels avge yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen grundar sig på ett av livsmedelsstadgekommittén (LSK)
avgivet betänkande (SOU 1970: 6 och 7) Ny livsmedel sstadga m. m. och
på de remissyttranden som avgetts över betänkandet.

I propositionen föreslås en ny livsmedelslag som tillsammans med
tillämpningsföreskrifter är avsedd att ersätta 1951 års livsmedelsstadga.
Bestämmelsernas väsentliga syfte är att på olika sätt tillgodose konsumenternas
intressen. Lagförslaget innehåller grundläggande bestämmelser
om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande.
Det innehåller vidare regler om personalhygien, livsmedelslokal och tillsyn.
De närmare tillämpningsföreskrifterna föreslås bli meddelade av
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, av en ny central
förvaltningsmyndighet för livsmedelsfrågor, statens livsmedelsverk.

Genom den nya lagstiftningen skärps nuvarande bestämmelser om
livsmedelstillsatser och berikningsmedel. Vidare blir det möjligt att meddela
strängare föreskrifter i fråga om bekämpningsmedel, kvicksilver och
andra främmande ämnen i livsmedel. Skyldighet införs att lämna bl. a.
detaljerad innehållsdeklaration beträffande livsmedel och uppgift om
livsmedels hållbarhetstid. Bestämmelserna om livsmedelslokal skall gälla
inte bara som nu i fråga om byggnader utan också olika slags trans1
Riksdagen 1971.16 sami. Nr 41

JoU 1971: 41

portmedel. Läkarundersökning och annan hälsokontroll av personal i viss
livsmedelshantering blir obligatorisk och regelbunden. Skyldighet införs
för näringsidkare inom livsmedelshantering att utöva en särskild egentillsyn
av sin verksamhet.

Livsmedelslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Författningsförslagen

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till
Livsmedelslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag förstås med

1. livsmedel, matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara
som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken
läkemedelsförordningen (1962: 701) äger tillämpning,

2. livsmedelstillsats, dels berikningsmedel som är avsett att tillföras
livsmedel för att förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne
som är avsedd att tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet,
konsistens, färg, smak eller lukt eller åstadkomma annan bestämd egenskap
hos livsmedlet, om berikningsmedlet, varan eller ämnet ej är livsmedelsråvara,

3. främmande ämne, annat ämne än livsmedelstillsats som, om det
ingår i livsmedel, kan utgöra hälsorisk eller förändra livsmedlets normala
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt,

4. färdigförpackat livsmedel, livsmedel som utan omedelbart samband
med överlämnande till konsument inneslutits i förpackning, avsedd att
brytas först av konsumenten.

2 § Med hantering av livsmedel avses i denna lag dels framställning,
beredning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport
eller uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering
eller annat överlämnande av livsmedel för förtäring.

Bestämmelse i denna lag om saluhållande gäller i tillämpliga delar
även försäljning, servering eller annat överlämnande av livsmedel för
förtäring.

3 § Lagen gäller ej hantering av livsmedel i enskilt hushåll.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna

om undantag från lagens tillämpning i fråga om visst slag av livsmedel
eller livsmedelstillsats.

JoU 1971: 41

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna
om undantag från lagens tillämpning på krigsmakten.

4 § I fråga om vatten gäller denna lag endast i den mån den ej strider
mot vad som är särskilt föreskrivet om vatten i annan författning.

Livsmedels beskaffenhet

5 § Livsmedel som saluhålles får ej ha sådan sammansättning eller beskaffenhet
i övrigt att det kan antagas vara skadligt att förtära, smittförande
eller eljest otjänligt till människoföda.

6 § Som livsmedelstillsats får användas endast tillsats som godkänts
för livsmedlet i fråga, om ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer föreskriver annat. Fråga om godkännande prövas av myndighet
som Konungen bestämmer. Godkännande kan förenas med villkor.

7 § Är det av särskild betydelse från hälso- eller näringssynpunkt eller
för att tillgodose konsumentintresset, kan Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer föreskriva bestämd sammansättning eller
beskaffenhet i övrigt (livsmedelsstandard) för livsmedel av visst slag.

Hantering m. m.

8 § Vid hantering av livsmedel skall sådana försiktighetsmått iakttagas
och i övrigt förfaras så, att fara ej uppkommer för att livsmedlet förorenas
eller blir otjänligt till människoföda.

9 § För att hindra menlig inverkan på livsmedel kan Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer meddela föreskrifter om användning
av vara, ämne eller utrustning vid hantering av livsmedel och om
förvaring av vara, ämne eller utrustning tillsammans med livsmedel.

10 § Om det är påkallat från hälsosynpunkt, kan Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer förbjuda eller föreskriva villkor för
hantering av livsmedel, som innehåller främmande ämne eller vari sådant
ämne överstiger viss halt.

11 § Om det är påkallat från hälso- eller näringssynpunkt, kan
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda eller
föreskriva villkor för hantering eller införsel till riket av visst slag av
livsmedel.

12 § Om hantering av livsmedel utomhus eller eljest på annat ställe än
i livsmedelslokal meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

JoU 1971: 41

Märkning

13 § Färdigförpackat livsmedel som saluhålles skall vara tydligt och
otvetydigt märkt med följande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall förvaras, om förvaringssättet är av
betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5. beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad,

6. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort
eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet, firman
eller förkortning därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som
föreskrives av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan begränsa
märkningsskyldigheten enligt första stycket 1—6.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan föreskriva
märkning enligt första stycket av annat livsmedel än färdigförpackat.

14 § Ansvaret för att livsmedel märkes enligt 13 § åvilar förpackaren
i fråga om livsmedel som färdigförpackas inom landet och den som
först saluhåller livsmedlet inom landet i fråga om annat livsmedel.

Livsmedel får icke märkas av annan utan medgivande av den som
enligt första stycket är ansvarig för märkningen och den vars namn eller
firma anges genom märkningen.

15 § För att tillgodose konsumentintresset får Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer föreskriva att särskild beteckning skall
vara förbehållen livsmedel av visst slag.

Saluhållande

16 § Livsmedel får ej saluhållas, om det

1. kan antagas vara otjänligt till människoföda,

2. tillförts livsmedelstillsats i strid med 6 §,

3. uppges hålla en livsmedelsstandard som föreskrivits enligt 7 § men
icke motsvarar standarden,

4. ej är märkt enligt 13 §.

I fråga om förbud mot saluhållande gäller dessutom vad som följer
av 10 och 11 §§.

17 § Vara får ej saluhållas som livsmedelstillsats, om varan ej godkänts
enligt 6 §.

18 § Färdigförpackat livsmedel, som märkts med uppgift om hållbarhetstid,
får ej efter utgången av denna tid saluhållas i förpackningen,
ommärkas med förlängd hållbarhetstid eller omförpackas.

19 § Har särskild beteckning förbehållits visst slag av livsmedel enligt
15 §, får livsmedel med annan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt
ej saluhållas under beteckningen eller annan beteckning som är så
lika att förväxling lätt kan ske.

JoU 1971: 41

Första stycket äger motsvarande tillämpning på beteckning som är
allmänt vedertagen.

20 § Livsmedel får ej utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer
saluhållas under uppgift att det är särskilt lämpat för människor
med behov av särskild kost på grund av ålder, sjukdom eller annat
förhållande.

Tillstånd enligt första stycket kan förenas med villkor.

Personalhygien

21 § I livsmedelshantering får ej vara sysselsatt person som har eller
kan antagas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan
göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela
föreskrifter om läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal,
som är sysselsatt med livsmedelshantering, och om personalhygienen
i övrigt inom sådan hantering.

Livsmedelslokal in. m.

22 § Med livsmedelslokal förstås sådan lokal eller annat utrymme i
byggnad eller transportmedel, som är avsedd att huvudsakligen användas
för stadigvarande hantering av livsmedel, och därtill hörande biutrymme,
som brukas i samband med sådan hantering eller eljest kan
vara av hygienisk betydelse för denna.

Konungen kan förordna att visst slag av lokal eller utrymme ej skall
anses som livsmedelslokal enligt första stycket.

Om livsmedelslokal meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

23 § Livsmedel får ej hanteras yrkesmässigt i annan lokal än livsmedelslokal,
om ej myndighet som Konungen bestämmer ger tillstånd
därtill.

Tillsyn

24 § Statens livsmedelsverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och i anslutning därtill meddelade föreskrifter.
Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet. Den omedelbara
tillsynen inom varje kommun utövas av hälsovårdsnämnden.

25 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart
behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndighet utsätta
vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag eller
enligt tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om
rättelse på hans bekostnad.

jT Riksdagen 1971.16 sami. Nr 11

JoU 1971: 41

26 § För tillsyn enligt 24 § äger tillsynsmyndighet tillträde till område,
livsmedelslokal eller annat utrymme och får där göra undersökning
eller taga prov. Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla
de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs
för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning
och undersökning av prov förordnar Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

27 § Tillsynsmyndighet får taga hand om vara som saluhålles eller uppenbart
är avsedd att saluhållas i strid med 16—18 §. Tillsynsmyndighet
får vidare taga hand om vara som avses med föreläggande eller
förbud enligt 25 §, om föreläggandet eller förbudet ej efterkommes.

Har vara tagits om hand enligt första stycket får varans ägare under
tillsynsmyndighetens kontroll göra den duglig till livsmedel eller använda
den för annat ändamål. Eljest skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens
försorg.

28 § Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet
eller affärsförhållande.

29 § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer får föreskriva
att näringsidkare inom livsmedelshanteringen skall utöva en efter
verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen.

Ansvar och besvär

30 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot 6, 8,14, 16—20 §, 21 § första stycket, 23 eller 28 §,

2. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 21 § andra stycket, 22 § tredje stycket eller
29 §,

3. vid märkning enligt 13 § eller enligt föreskrift som meddelats med
stöd av 13 § lämnar sådana oriktiga uppgifter, som innebär skada eller
annan olägenhet för mottagaren,

4. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 6 § eller 20 § andra
stycket.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad
som åligger honom enligt 26 § första stycket andra punkten, dömes till
böter.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med
stöd av 11 § inför livsmedel till riket och försök därtill finns bestämmelser
i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

31 § Allmänt åtal för brott mot 28 § får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

JoU 1971: 41

32 § Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt.

33 § Talan mot beslut enligt denna lag av hälsovårdsnämnd föres genom
besvär hos länsstyrelsen.

34 § Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom
besvär hos kammarrätten.

35 § Mot beslut, som statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat
enligt denna lag eller med stöd av Konungens förordnande enligt lagen,
föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt
lagen eller med stöd av Konungens förordnande enligt lagen, föres hos
Konungen genom besvär.

36 § Myndighet äger förordna, att dess beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Genom lagen upphäves

1. lagen (1925: 382) angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd
mjölk m. m.,

2. förordningen (1937: 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda
avsedd mjölk och grädde m. m.,

3. förordningen (1941: 268) om framställning och införsel av vitaminiserade
livsmedel.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

Äldre bestämmelser om märkning av förpackat livsmedel gäller fortfarande
i fråga om livsmedel som förpackats eller införts till riket före
den 1 januari 1972.

2 Förslag till

Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663)
dels att i 13 och 33—35 §§ ordet ”medicinalstyrelsen” skall bytas ut
mot ”socialstyrelsen”,

dels att i 13 § ordet ”veterinärstyrelsen” skall bytas ut mot ”statens
livsmedelsverk”,

dels att 4, 9 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

JoU 1971: 41

Nuvarande lydelse

Högsta tillsynen över allmänna
hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen
med den fördelning dem
emellan, som stadgas i ämbetsverkens
instruktioner. Styrelserna
hava, envar inom sitt ämbetsområde,
att efter samråd med därav
berörda myndigheter till ledning
för hälsovårdsnämnderna meddela
råd och anvisningar rörande allmänna
hälsovården.

Föreslagen lydelse
§•

Högsta tillsynen över allmänna
hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen
och statens livsmedelsverk
med den fördelning dem
emellan, som stadgas i ämbetsverkens
instruktioner. Ämbetsverken
hava, envar inom sitt ämbetsområde,
att efter samråd med därav
berörda myndigheter till ledning
för hälsovårdsnämnderna meddela
råd och anvisningar rörande allmänna
hälsovården.

9 §.*

Om läkare och veterinär icke
äro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skall tjänsteläkaren eller, i kommun
med stadsläkare eller motsvarande
läkare denne respektive
tjänsteveterinären eller stadsveterinären
närvara vid nämndens
sammanträden, i den mån han icke
hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga deltaga
i överläggningarna samt få sin mening
antecknad till protokollet.

Om läkare och veterinär icke
äro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skall tjänsteläkaren eller, i kommun
med stadsläkare eller motsvarande
läkare, denne respektive
tjänsteveterinären eller stadsveterinären
närvara vid nämndens
sammanträden, i den mån nämndens
ordförande finner hans närvaro
erforderlig och han icke
hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga deltaga
i överläggningarna samt få sin mening
antecknad till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare eller stadsveterinär skall vad sålunda
stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

14 §.!

För att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården
samt i övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000
invånare hava en eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör även i
annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller
motsvarande läkare. Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden, om
ej fullmäktige förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde
skola därjämte i varje kommun
finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspektör
ankommande uppgifterna må
fullgöras av ledamot i nämnden,
om så kan ske utan att uppgifterna
eftersättas. Hälsovårdsinspektör
må anställas gemensamt för

1 Senaste lydelse 1963: 340.

Till hälsovårdsnämnds biträde
skola därjämte i varje kommun
finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer.
Om särskilda skäl föreligga
får Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer
medgiva undantag härifrån.

JoU 1971: 41

Nuvarande lydelse

två eller flera kommuner. Med
tjänst som hälsovårdsinspektör må
förenas annan tjänst.

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör
må antagas endast den,
som med godkända vitsord genomgått
fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av medicinalstyrelsen
på grund av annan
utbildning eller förvärvad erfarenhet
förklarats skickad att fullgöra
på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.

Föreslagen lydelse

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör
må antagas endast den,
som med godkända vitsord genomgått
fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av socialstyrelsen
på grund av annan utbildning
eller förvärvad erfarenhet
förklarats skickad att fullgöra på
hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Motionerna m. m.

Med anledning av propositionen har väckts följande motioner.

1. 1971: 1403 av herr Henmark m. fl. (fp, c, m, vpk), vari hemställs

att riksdagen i samband med behandlingen av livsmedelslagen uttalar

att kvaliteten på juice och nektar icke får sänkas i den tillämnade tilllämpningskungörelsen; 2.

1971: 1424 av herr Åsling m. fl. (c, fp, m), vari hemställs

a) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition 1971:
61 måtte besluta om sådana ändringar att 11, 13 och 29 §§ får en lydelse
motsvarande den som föreslagits av livsmedelsstadgekommittén,
samt

b) att riksdagen måtte uttala att vid tillämpningen av livsmedelslagen
sådana undantag från lagens generella bestämmelser skall göras att viss
särpräglad produkttillverkning även fortsättningsvis kan ske i fäbodar
och liknande lokaler i landets glesbygder;

3. 1971: 1451 av fru Mogård (m), vari hemställs

I. att riksdagen måtte

a) besluta att i livsmedelslagen skall införas bestämmelse om att ansvaret
gentemot konsumenten för en varas tjänlighet och kvalitet samt
vikt eller volym skall åvila försäljaren;

b) besluta att livsmedelslagens 13 § punkterna 5 och 6 skall ha följande
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag ändrade lydelse:

”5. sista förbrukningsdag, om hållbarhetstiden är begränsad,

6. förpackningsdag,”;

c) uttala att märkningsföreskriftema bör gälla generellt oberoende
av livsmedelsförpackningens vikt;

d) uttala att obligatorisk berikning av livsmedel, med hänsyn till konsumentens
personliga integritet, ej skall vara tillåten i Sverige;

JoU 1971: 41

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta för i punkt I a) föreslagna
beslut erforderlig lagtext.

4. 1971: 1453 av fru Anér (fp) och fru Hambraeus (c), vari hemställs att

riksdagen vid sin behandling av proposition nr 61 måtte besluta
att besvärsrätt över beslut enligt livsmedelslagen eller med stöd av
Konungens förordnande enligt lagen skall tillkomma samtliga konsumenter,
samt

att utskottet utarbetar förslag till härför erforderlig lagtext;

5. 1971: 1454 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställs

att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att uppgift om livsmedels sammansättning
må avse en redovisning av livsmedlets väsentliga sammansättning
med beståndsdelarna i fallande ordning, utan angivande av vikt
eller proportion, samt

b) besluta att 13 § punkt 5 i förslaget till livsmedelslag får följande
ändrade lydelse:

”5. beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad i förhållande
till den tid under vilken livsmedlet uppenbarligen är avsett att förvaras,
”;

6. 1971: 1455 av herrar Johansson i Holmgården och Pettersson i
Kvänum (båda c), vari hemställs

a) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition 1971:
61 måtte besluta om ändring av 19 § så att den får i motionen föreslagen
innebörd, samt

b) att riksdagen måtte besluta om att en bestämmelse om obligatoriskt
slakteritvång för fjäderfä införes i lagen;

7. 1971: 1456 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp), vari hemställs att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening uttalar att
i livsmedelslagens tillämpningsföreskrifter skall intagas bestämmelse som
ålägger importör av alkoholdrycker att göra den märkning på varje
enskild förpackning, som erfordras för att dryckens alkoholhalt klart
skall framgå;

8. 1971: 1457 av herrar Romanus och Möller i Göteborg (båda fp),
vari hemställs

att riksdagen beslutar att i livsmedelslagen intaga föreskrift om att
färdigförpackade livsmedel skall förses med uppgift om jämförpris
(å-pris), samt

att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.

I fråga om den närmare motiveringen till motionsyrkandena hänvisas

JoU 1971: 41

till motionerna. Det i vissa motioner nämnda förslaget av livsmedelsstadgekommittén
till ny livsmedelsstadga återfinns som Bilaga 1 i propositionen.

Till utskottet har i anledning av propositionen inkommit skrivelser från
Sveriges industriförbund, Föreningen Svenska margarintillverkare och
Lillie dinell i Bromma m. fl.

Utskottets yttrande

De grundläggande bestämmelserna om livsmedel finns i 1951 års livsmedelsstadga.
Utöver allmänna regler om beskaffenhet, hantering, märkning
och saluhållande av livsmedel, livsmedelslokaler, offentlig kontroll
m. m. innehåller stadgan också ett stort antal detaljföreskrifter, särskilt
om den kvalitativa sammansättningen av vissa vanligare livsmedel. Stadgan
har dels ett hygieniskt syfte, att skydda konsumenterna mot skadliga
eller otjänliga livsmedel, och dels ett ekonomiskt syfte, att hindra oredlighet
i handeln med livsmedel. I princip samma syftning har de specialförfattningar
som finns på livsmedelsområdet vid sidan av livsmedelsstadgan.

Sedan tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga har utvecklingen på
livsmedelsområdet kännetecknats av omfattande och genomgripande förändringar.
Konsumtionsvanorna har ändrats som en följd av bl. a. höjd
levnadsstandard, fortgående industrialisering, befolkningskoncentration
till tätorterna och kvinnornas ökade förvärvsarbete utanför hemmet. Efterfrågan
på färdigberedda livsmedel har stigit och många människor
äter numera åtminstone ett av vardagens huvudmål i gemensamma serveringar,
s. k. storhushåll. Livsmedelshanteringen har måst anpassas för
att möta konsumenternas krav i dagens samhälle. Råvaruproducentema
och livsmedelsindustrin har fått fram nya produkter och nya tillverkningsmetoder
har utarbetats. Som exempel kan nämnas ersättningsmedel
för vissa mjölk- och köttvaror, utvecklingen av djupfrysningstekniken
och framställningen av livsmedel som är färdiga för direkt konsumtion.
Samtidigt har redan välkända varor och produktionsmetoder vidareutvecklats.
Inom livsmedelshandeln har man i stor utsträckning gått över
från manuell betjäning av oförpackade varor över disk till självbetjäning
av färdigförpackade livsmedel i snabbköpsbutiker. Vidare har en
fortlöpande koncentration av tillverkning och handel till allt färre men
stora enheter fört med sig att livsmedel från olika företag i ökande omfattning
transporteras över landet med järnväg, bil, fartyg och flyg. Härtill
kommer en betydande ökning av livsmedelsimporten.

Allmänna grunder för livsmedelslagstiftningen

Mot bakgrund av den i det föregående berörda utvecklingen på livsmedelsområdet
har departementschefen, i likhet med livsmedelsstadge -

JoU 1971: 41

kommittén och de flesta remissinstanser som yttrat sig över kommitténs
betänkande, funnit bestämmelserna i 1951 års livsmedelsstadga föråldrade
och i behov av modernisering. Den nya lagstiftningen anses i likhet
med 1951 års stadga böra närmast syfta till att skydda konsumenterna
mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel.
Enligt departementschefen är det angeläget att lagstiftningen i större utsträckning
än hittills tillgodoser konsumenternas intresse av att få livsmedel
med en från näringshygieniska synpunkter så lämplig sammansättning
som möjligt. I propositionen understryks vidare att livsmedelslagstiftningens
ekonomiska syfte, nämligen att främja redlighet i handeln
med livsmedel, har större betydelse för konsumenterna nu än förut. Därvid
pekas särskilt på att livsmedlen numera i stor omfattning säljs i förpackat
skick, vilket gör det svårare för konsumenterna att bedöma varornas
kvalitet. Departementschefen anser det därför nödvändigt att, som
komplettering till den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring,
skärpa kraven på bl. a. saklig konsumentupplysning i livsmedelslagstiftningen.

Även utskottet finner behov föreligga av tidsenligare bestämmelser på
förevarande område. Vad i propositionen anförts beträffande de huvudsakliga
principer som den nya livsmedelslagstiftningen bör följa föranleder
inte någon erinran från utskottets sida.

Departementschefen föreslår att de nya bestämmelserna enligt numera
tillämpade lagstiftningstekniska principer delas upp på en ramförfattning,
benämnd livsmedelslag, innehållande huvudsakligen grundläggande
föreskrifter och på en tillämpningsförfattning med mera detaljerade
regler. Dessa senare bestämmelser bör meddelas av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer. Genom en sådan uppläggning
av livsmedelslagstiftningen kan tillämpningsbestämmelsema anpassas
på ett smidigt sätt till de vid varje tid rådande förhållandena.

Någon direkt invändning mot det för den nya lagstiftningen föreslagna
systemet har inte framförts i de i ärendet väckta motionerna. I motionen
1971: 1424 påtalas dock att systemet, även om det har många
fördelar, samtidigt begränsar riksdagens möjligheter att bilda sig en uppfattning
om den reella innebörden av den nya livsmedelslagstiftningen.
Motionärerna uttrycker också vissa farhågor för de praktiska konsekvenserna
av den föreslagna ordningen.

För sin del har utskottet den uppfattningen att det med hänsyn till
den snabbt skiftande utvecklingen på livsmedelsområdet är erforderligt
av praktiska skäl, att nya eller ändrade tillämpningsbestämmelser kan
meddelas på ett smidigt sätt och utan onödig tidsutdräkt, så att bestämmelserna
alltid hålls så aktuella som möjligt. Detta behov synes bäst
kunna tillgodoses genom att Kungl. Majit eller myndighet som Kungl.
Majit bestämmer, får rätt att meddela sådana föreskrifter. Utskottet har

JoU1971: 41

därför inte funnit anledning till erinran mot departementschefens förslag
i denna del.

I fråga om rätten att utfärda mera detalj betonade föreskrifter kan väntas
att Kungl. Majit som regel delegerar denna befogenhet till den centrala
myndigheten för livsmedelsfrågor. Beträffande den närmare, uppdelningen
av ifrågavarande befogenhet mellan Kungl. Majit och myndigheten
förutsätter utskottet att, i likhet med vad som gäller exempelvis
enligt byggnadsstadgan, de tillämpningsbestämmelser till livsmedelslagen
som uppenbarligen har väsentlig ekonomisk betydelse eller på annat
sätt är av större vikt fastställs av Kungl. Majit.

Livsmedels beskaffenhet

Enligt den i 1 § punkt 2 livsmedelslagen föreslagna definitionen av
begreppet livsmedelstillsats räknas dit också berikningsmedel,
som är avsett att tillföras livsmedel för att förbättra dess näringsvärde.

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit bestämmelser om att vissa
livsmedelsslag av folkhälsoskäl alltid skall tillföras berikningsmedel av
särskilt slag t. ex. vitaminer, järn och jod. I fråga om en sådan obligatorisk
berikning uttalar departementschefen, att man inte
kan bortse från att vissa människor på grund av anlag för allergier eller
av andra skäl bör ha möjlighet att få välja livsmedel utan tillsats av berikningsmedel.
Därtill framhålls att man inte alltid med säkerhet vet om
ett berikningsmedel kan ha, förutom sina positiva egenskaper, också
skadliga effekter. Departementschefen anser sig därför inte nu böra förorda
en obligatorisk berikning.

I motionen 1971: 1451 hemställs att riksdagen uttalar att obligatorisk
berikning, med hänsyn till konsumentens integritet, inte skall vara tillåten
i Sverige. Utskottet har för sin del inte något att invända mot departementschefens
ställningstagande i denna fråga. Mot bakgrund av vad i
propositionen anförts synes förevarande motionsyrkande inte påkalla
något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Enligt förslaget till 6 § livsmedelslagen får som livsmedelstillsats användas
endast tillsats som godkänts för livsmedlet i fråga, om inte
Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer föreskriver
annat. Bestämmelsen innebär sålunda möjlighet att i vissa fall göra undantag
från kravet på godkännande av tillsatser. I 4 § 1 mom. 1951 års
livsmedelsstadga har hittills gjorts sådant undantag för tillsats, som används
vid tillredning av s. k. färdiglagad mat, för vissa extrakt av naturprodukter
om de inte är färgämnen, för koksalt, olika sockerarter, ättika
och etylalkohol samt för giftfria essenser för lukt- och smaksättning.

Departementschefen betonar att man allmänt sett bör inta en restriktiv
hållning i fråga om godkännande av livsmedelstillsatser. Även om ett

t2 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 11

JoU 1971: 41

ämne kan antas vara ofarligt, bör det sålunda inte godkännas som tillsats,
om det inte klart kan motiveras av konsumentintresset eller andra
särskilda skäl i fråga om livsmedels tillverkning eller hantering i övrigt.
Från dessa utgångspunkter anser departementschefen det följdriktigt att
upphäva nuvarande undantag från kravet på godkännande för tillsatser
i färdiglagad mat. Däremot bör från kravet på godkännande fortfarande
vara undantagna de extrakt av naturprodukter och andra ämnen som avses
i 4 § 1 mom. 1951 års stadga. Godkännande bör emellertid liksom
hittills fordras, om sådan vara skall användas som färgämne i livsmedel.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att restriktivitet bör
iakttagas vid godkännande av livsmedelstillsatser. En naturlig följd härav
är, att möjligheten enligt 6 § livsmedelslagen att meddela undantag
från kravet på sådant godkännande måste utnyttjas med största försiktighet.
Såsom föreslagits i propositionen bör därför det hittillsvarande
undantaget i fråga om livsmedelstillsatser i färdiglagad mat upphöra. För
övrigt bör enligt utskottets mening undantag från kravet på godkännande
som regel inte meddelas i större omfattning än vad som hittills gällt
enligt 4 § 1 mom. 1951 års stadga.

Enligt förslaget till 7 § livsmedelslagen kan Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att livsmedel av visst
slag skall ha bestämd sammansättning eller beskaffenhet i övrigt. Förutsättning
för att en sådan s. k. livsmedelsstandard skall kunna
föreskrivas föreslås vara att det är av ”särskild betydelse från hälsoeller
näringssynpunkt eller för att tillgodose konsumentintresset”. Utskottet
har i princip inte något att invända mot förevarande förslag
men vill i förtydligande syfte föreslå ett tillägg i lagtexten av ordet ”eljest”
före orden ”för att tillgodose konsumentintresset”.

Föreningen Svenska margarintillverkare har ingett en framställning
till utskottet av innebörd att den nuvarande frivilliga vitamineringen av
margarin borde fastställas genom särskilda tillämpningsbestämmelser.
Utskottet vill i anledning härav endast framhålla att intet synes hindra
att dylika föreskrifter utfärdas med stöd av 7 § livsmedelslagen, om
förutsättningarna härför i övrigt befinns föreligga.

Hantering m. m.

Enligt livsmedelsstadgekommitténs författningsförslag (47 §) får livsmedel,
som skall vara märkt på visst sätt, inte saluhållas utan sådan
märkning. Dessutom föreslår kommittén (54 §) att genom tillämpningsbestämmelser
skall kunna meddelas importförbud i fråga om varor,
för vilka bl. a. sådant saluförbud inom landet gäller.

Även i propositionen föreslås enligt 16 § punkt 4 livsmedelslagen
saluförbud för livsmedel, som inte är märkt med föreskrivna uppgifter.
Enligt förslaget till 11 § kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer förbjuda eller föreskriva villkor för bl. a. införsel till

JoU1971: 41

riket av visst slag av livsmedel, dock endast ”om det är påkallat från
hälso- eller näringssynpunkt”. Till skillnad från kommittéförslaget medger
förslaget i propositionen sålunda inte att tillämpningsbestämmelser
om bl. a. importförbud meddelas av den anledningen att ett livsmedel
inte är märkt på föreskrivet sätt. Departementschefen understryker i
sammanhanget att tillämpningsföreskrift enligt 11 § bör meddelas endast
om starka skäl föreligger från hälso- eller näringssynpunkt.

I motionen 1971: 1424 yrkas att 11 § livsmedelslagen får en lydelse
som motsvarar livsmedelsstadgekommitténs förslag (54 §). Med yrkandet
avses att importförbud skall kunna meddelas, om ett livsmedel har
felaktig märkning.

Enligt utskottets mening är det viktigt att samma krav ställs på de
importerade livsmedlen som på dem som tillverkas inom landet. I fråga
om märkning är denna princip tillgodosedd genom förslaget till 16 §
punkt 4 livsmedelslagen, som föreskriver saluförbud för livsmedel som
inte är märkt på sätt som föreskrivs i lagen. Det synes därför inte nödvändigt
att förbjuda själva importen av felaktigt märkta livsmedel, eftersom
de ändå inte får säljas inom landet. Därtill kommer att importören,
enligt bestämmelserna i 14 § om ansvaret för märkningen, är skyldig
att rätta till en felaktig märkning, innan den utländska varan saluförs
på den svenska marknaden. Utskottet finner därför att syftet med
förevarande yrkande i motionen 1971: 1424 torde vara i allt väsentligt
tillgodosett. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av
yrkandet synes på grund härav inte erforderligt.

Märkning i allmänhet

I fråga om märkningens utförande har livsmedelsstadgekommittén
föreslagit (15 §), att den skall ske ”på ett tydligt och varaktigt
samt för förbrukaren lätt i ögonen fallande och otvetydigt sätt”.
Frågan om uppgifter på främmande språk skall anses motsvara kravet
på otvetydig märkning bör enligt kommittén avgöras med hänsyn till
utvecklingen och omständigheterna i övrigt.

Enligt propositionens förslag till inledning av 13 § livsmedelslagen
skall färdigförpackat livsmedel vara ”tydligt och otvetydigt märkt” med
vissa i paragrafen närmare angivna uppgifter. Departementschefen anser
det vara tillräckligt att kraven på märkningens utförande anges på
nämnda sätt. Att märkningen skall vara otvetydig innebär enligt departementschefen
att obligatoriska märkningsuppgifter inte får lämnas
i kod utan skall vara utformade i klartext. Departementschefen uttalar
vidare att märkning också bör kunna ske på främmande språk.

1 motionen 1971: 1424 yrkas sådan ändring av inledningen till 13 §
livsmedelslagen att den får en lydelse motsvarande den som livsmedelsstadgekommittén
föreslagit om sättet för märkningens utförande. Motionärerna
anser att propositionsförslaget i fråga om den från konsu -

JoU 1971:41

mentsynpunkt utomordentligt viktiga märkningen ställer lägre krav än
vad som förordats av kommittén. Detta blir uppenbart då märkningen
enligt departementschefens uttalande kan få ske på främmande språk.
Följderna härav kommer enligt motionärerna att bli allvarliga särskilt
för äldre personer med nedsatt syn, bristande språkkunskaper etc. Även
i motionen 1971: 1456 anförs erinringar mot att märkning skall kunna
ske på främmande språk.

Vid sin bedömning av kraven på märkningens utförande har utskottet
funnit att, även om propositionens och livsmedelsstadgekommitténs förslag
till författningstext skiljer sig i själva utformningen, någon skillnad
i sak inte torde föreligga mellan förslagen. Det närmaste syftet med
motionärernas yrkande, nämligen att märkning på främmande språk
inte skall vara tillåten, synes i varje fall inte kunna uppnås genom att
formulera författningstexten på sätt som kommittén föreslagit. I likhet
med vad kommittén uttalat på denna punkt anser sålunda utskottet att
frågan om märkning på främmande språk får bedömas mot bakgrund
av kravet på att märkningen skall vara otvetydig. Detta krav återfinns
i både kommitténs och propositionens författningsförslag. Vid sådant
förhållande finner utskottet inte skäl tillstyrka yrkandet i motionen
1971: 1424 om ändrad lydelse av 13 § livsmedelslagen i förevarande
avseende.

I anslutning härtill vill utskottet helt allmänt uttala följande om märkning
på främmande språk. Givetvis vore det önskvärt att alla livsmedel
märktes på svenska. Å andra sidan skulle en generell föreskrift härom
vara orealistisk, eftersom en tillämpning därav i hög grad skulle försvåra
eller rent av hindra en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel
som efterfrågas av konsumenterna. Den ommärkning av varor med utländsk
text, som därvid skulle bli nödvändig, kan dessutom väntas höja
konsumentpriserna. Med hänsyn till dessa förhållanden har utskottet,
i likhet med departementschefen, ansett sig böra godtaga att märkning
tills vidare får ske även på främmande språk. Tillämpningen av bestämmelsen
om otvetydig märkning bör emellertid successivt skärpas så att
föreskrifter om märkning på svenska meddelas i de fall där så visar sig
vara möjligt. Enligt utskottets mening är det också eftersträvansvärt att
det beträffande livsmedel med utländsk text i livsmedelsbutikerna hålls
en översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Enligt såväl propositionsförslaget till 13 § första stycket punkt 6 livsmedelslagen
som livsmedelsstadgekommitténs förslag (17 § första stycket
punkt 2) skall färdigförpackat livsmedel vara märkt med uppgift
om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort. Vidare
har kommittén föreslagit (17 § andra stycket) att till riket infört
livsmedel, som färdigförpackats utomlands, dessutom skall ”märkas
med uppgifter om importörens namn eller firma samt hemort”.
Syftet med sistnämnda föreskrift är enligt kommittén att det av

JoU1971: 41

märkningen på en importerad förpackning alltid skall framgå vem som
här i landet kan göras ansvarig för varans beskaffenhet.

Anledningen till att kommittéförslaget om angivande av importörens
namn eller firma samt hemort inte godtagits i propositionen är enligt
departementschefen följande. Förslaget innebär att importerade färdigförpackningar
måste kompletteras med dessa uppgifter. På grund av de
praktiska svårigheter som skulle uppkomma vid en sådan kompletterande
märkning kan kravet därpå komma att verka som ett handelshinder
och bli konkurrensbegränsande. För att tillgodose samma syfte
som den ifrågasatta märkningen föreslår departementschefen i stället
att den som importerar livsmedel skall vara registrerad hos den centrala
livsmedelsmyndigheten. Förteckning över registrerade livsmedelsimportörer
skall vidare finnas hos tullmyndigheterna. Ett utländskt livsmedelsparti
skall få införas i landet endast om det finns någon för varorna
registrerad importör.

För egen del finner utskottet fog för de i propositionen framförda
skälen mot en kompletterande märkning av importerade färdigförpackade
livsmedel med importörens namn eller firma samt hemort. Det
är sålunda också enligt utskottets mening angeläget att föreskrifterna
i livsmedelslagen inte får en handelshindrande eller konkurrensbegränsande
effekt. Departementschefens förslag att i stället för ifrågavarande
märkning införa en registrering av alla importörer av livsmedel synes
kunna tillgodose kravet på att det inom landet finns någon person eller
firma som kan göras ansvarig för en importvaras beskaffenhet. Utskottets
ställningstagande innebär bl. a. att utskottet avstyrker yrkandet i
motionen 1971: 1424 om utformande av nu förevarande stadgande i
enlighet med livsmedelsstadgekommitténs förslag.

Enligt förslaget till 13 § första stycket punkt 7 livsmedelslagen skall
färdigförpackat livsmedel, utöver de uppgifter som föreskrivs i punkterna
1—6, vara märkt med sådana uppgifter i övrigt av betydelse för
konsumenterna som föreskrivs av Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer. I fråga om sådan kompletterande märkning
uttalar departementschefen bl. a., att det kan vara värdefullt för konsumenterna
att livsmedelsförpackningarna märks med uppgift om priset
för viss bestämd kvantitet, s. k. å-p ris, så att konsumenterna får lättare
att jämföra priserna på olika livsmedel av samma slag.

I motion 1971: 1457 yrkas att i livsmedelslagen tas in föreskrift om
att färdigförpackade livsmedel skall förses med uppgift om jämförpris
(å-pris). Enligt motionärerna kan självfallet behov finnas att göra undantag
från en sådan föreskrift. Sålunda anses märkning av varje förpackning
inte alltid vara nödvändig utan en skylt med å-priset i butiken
vara tillräcklig.

Utskottet vill i anledning av motionen fästa uppmärksamheten på departementschefens
uttalande till förmån för en märkning av livsmedels -

JoU1971: 41

förpackningar med jämförande å-pris. Vidare vill utskottet hänvisa till
att sådan märkning, på i huvudsak det sätt som föreslagits i motionen,
redan i viss utsträckning kommit till stånd på frivillig väg genom initiativ
av statens pris- och kartellnämnd och livsmedelshandeln. Frågan om
tvingande föreskrifter bör utfärdas i fråga om å-prismärkning torde med
tillämpning av 13 § första stycket punkt 7 livsmedelslagen få ankomma
på Kungl. Maj:t att bedöma. Enligt utskottets uppfattning bör erfarenheterna
av den nuvarande frivilliga märkningen därvid kunna tjäna som
vägledning för Kungl. Maj:ts beslut. Med hänsyn till angivna förhållanden
finner utskottet yrkandet i motionen 1971: 1457 inte påfordra någon
riksdagens åtgärd.

Innehållsdeklaration

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit (17 § första stycket punkt
2) att färdigförpackat livsmedel skall märkas med uppgift om ”livsmedlets
väsentliga sammansättning”, om sådan uppgift uppenbarligen erfordras
för att ge förbrukaren en tillfredsställande uppfattning om livsmedlets
användbarhet och värde. Enligt departementschefen bör emellertid
möjlighet finnas att kunna kräva uppgift om ett livsmedels alla
beståndsdelar. Departementschefen hänvisar därvid till att en sådan
fullständig innehållsdeklaration rekommenderats av märkningskommittén
inom Codex Alimentarius Commission. I enlighet med det anförda
föreslås i 13 § första stycket punkt 2 livsmedelslagen att färdigförpackat
livsmedel skall vara märkt med uppgift om ”livsmedlets sammansättning”.
Enligt 13 § andra stycket skall dock Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kunna begränsa märkningsskyldigheten
i fråga om bl. a. livsmedlets sammansättning. Beträffande
själva utformningen av innehållsdeklarationerna uttalar departementschefen
att en uppgift om den genomsnittliga kvantiteten av eller proportionerna
mellan ett livsmedels beståndsdelar som regel är nödvändig
för att konsumenterna skall få en riktig uppfattning om livsmedlets
sammansättning.

I motionen 1971: 1454 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar att uppgift om livsmedels sammansättning må avse en redovisning
av livsmedlets väsentliga sammansättning med beståndsdelarna i
fallande ordning utan angivande av vikt eller proportion. Enligt motionärerna
tillfredsställer en sådan innehållsdeklaration konsumentens rimliga
krav på upplysning. Kravet på en fullständig innehållsdeklaration
medför däremot enligt motionärernas mening direkta olägenheter. Som
exempel anges bl. a. att recept för företagens produkter måste utlämnas
och att deklarationerna kontinuerligt måste ändras med hänsyn till att
ingredienserna i ett livsmedel varierar på grund av råvarutillgång och
produktförbättringar. Detta åsamkar kostnader som till sist måste tas ut

JoU 1971: 41

hos konsumenten genom höjda livsmedelspriser. Ett system med fullständig
och kvantitativ redovisning av ingredienserna kan därför enligt
motionärerna inte fungera i praktiken annat än i mycket speciella undantagsfall.
Sveriges industriförbund har i skrivelse till utskottet framfört
synpunkter av i allt väsentligt samma innebörd som i motionen
1971: 1454.

För egen del har utskottet kommit till den uppfattningen att konsumenternas
behov av information om livsmedlens sammansättning kräver
att en i princip fullständig innehållsdeklaration lämnas rörande livsmedlens
olika beståndsdelar. Av naturliga skäl kan det i vissa fall uppstå
praktiska svårigheter att alltid lämna en sådan deklaration. Därvid
finns enligt förslaget till 13 § andra stycket möjlighet att genom tilllämpningsbestämmelser
begränsa skyldigheten att märka ett färdigförpackat
livsmedel med uppgift om samtliga ingredienser. Med hänsyn
till konsumenternas intresse bör emellertid enligt utskottets uppfattning
denna undantagsbestämmelse tillämpas med stor försiktighet. Sålunda
bör som regel undantag inte medges i fråga om deklaration av ett livsmedels
egentliga näringsämnen. Däremot kan det synas onödigt att
kryddor och liknande smakämnen alltid skall behöva deklareras i detalj.
Vidare synes det befogat att i vissa fall medge undantag från
deklarationsplikten för att recepthemligheten hos ett företag skall kunna
bevaras. Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet departementschefens
förslag enligt 13 § livsmedelslagen om innehållsdeklaration av färdigförpackade
livsmedel. Härav följer att utskottet inte ansett sig böra tillstyrka
yrkandet i motionen 1971: 1454 att innehållsdeklarationen enbart
bör innehålla uppgifter om livsmedlets väsentliga sammansättning.

Vad härefter angår det yrkande i samma motion, som avser att ett
livsmedels beståndsdelar bör få deklareras i fallande storleksordning,
utan angivande av vikt eller proportion, vill utskottet anföra följande.
Ett livsmedels olika ingredienser kan i fråga om kvantiteten ofta skilja
sig avsevärt från varandra. Om man för ett visst slags livsmedel, som
huvudsakligen består av en råvara men som dessutom tillförts en ringa
mängd av en annan produkt, deklarerar sammansättningen endast i fallande
storleksordning, kan konsumenterna lätt få den uppfattningen att
de angivna ingredienserna förekommer i ungefär samma kvantiteter. I
vissa fall kan en sådan deklaration ha en rent vilseledande effekt. Med
hänsyn härtill och då en uppgift om mängden av vissa beståndsdelar har
stor betydelse för konsumenternas möjligheter att bedöma ett livsmedels
näringsvärde, vill utskottet ansluta sig till departementschefens uttalande
att en uppgift om den genomsnittliga kvantiteten av eller proportionerna
mellan ett livsmedels beståndsdelar som regel är nödvändig för att
konsumenterna skall få en riktig uppfattning om livsmedlets sammansättning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten
att genom tillämpningsbestämmelser närmare avgö -

JoU1971: 41

ra i vilka fall en sådan deklaration skall lämnas. Av utskottets ställningstagande
följer att utskottet inte heller i nu förevarande avseende funnit
skäl tillstyrka motionen 1971: 1454.

I skrivelse från Föreningen Svenska margarintillverkare har föreslagits,
att livsmedelslagens krav på uppgift om livsmedels sammansättning
i fråga om margarin skall anses tillgodosett genom deklaration
av, förutom vitaminhalten, halten linolsyra i procent av fettmängden i
stället för uppgifter om mängden olika fettvaror i margarin. Enligt utskottets
mening är det av värde för konsumenterna att få reda på vilket
slag av fett som margarin innehåller. Det ankommer emellertid på
Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten att ta ställning
till ifrågavarande förslag.

HåUbarhetsmärkning

I 13 § första stycket livsmedelslagen föreslås att färdigförpackat livsmedel
skall vara märkt, enligt punkt 4 med anvisning hur livsmedlet
skall förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets hållbarhet,
och enligt punkt 5 med uppgift om ”beräknad hållbarhetstid,
om denna är begränsad”.

Departementschefen uttalar, att syftet med hållbarhetsmärkningen bör
vara att lämna konsumenterna tillfredsställande upplysning om när livsmedlen
senast kan förbrukas utan att fara finns för att de undergått någon
försämring av väsentlig betydelse. Hållbarhetsmärkningen föreslås
genom tillämpningsbestämmelser bli obligatorisk i första hand dels för
sådana färdigförpackade livsmedel, som kan antas bli otjänliga till
människoföda inom högst 30 dagar efter förpackningen, och dels för
halvkonserver eller kylkonserver. Då det gäller hållbarhetsmärkningens
utformning för angivna varuslag förordar departementschefen att uppgift
lämnas om livsmedlens beräknade sista förbrukningsdag. För att
man också skall få en uppfattning om hur färskt ett färdigförpackat
livsmedel är, bör enligt departementschefen dessutom som regel lämnas
uppgift om livsmedlets förpackningsdag. Angivna system för den obligatoriska
märkningen av s. k. 30-dagarsvaror eller färskvaror och nyssnämnda
slag av konserver bör enligt propositionen tillämpas också för
sådana livsmedel som hållbarhetsmärks på frivillig väg. Vid sidan härav
föreslår departementschefen ett särskilt system för obligatorisk hållbarhetsmärkning
av färdigförpackade djupfrysta livsmedel. Dessa varor
skall sålunda förses med uppgift om beräknad hållbarhetstid vid
olika förvaringssätt efter konsumentens inköp. Härav följer att uppgift
om förpackningsdag inte behöver lämnas i fråga om djupfrysta
livsmedel.

I motionen 1971: 1451 yrkas, att bestämmelsen i 13 § livsmedelslagen
om hållbarhetsmärkning ändras så att där krävs uppgift dels om sista

JoU 1971: 41

förbrukningsdag, om det färdigförpackade livsmedlets hållbarhetstid är
begränsad, och dels om livsmedlets förpackningsdag. Förutom att kravet
på uppgift om sista förbrukningsdag förs in i själva livsmedelslagen
i stället för i de planerade tillämpningsföreskrifterna innebär yrkandet,
att märkning med förpackningsdag skall vara obligatorisk för alla
livsmedel, oavsett om de är ömtåliga eller inte. Därigenom får konsumenten
enligt motionären möjlighet att alltid själv bedöma ett livsmedels
tjänlighet och kvalitet, om varan exempelvis förvaras en längre tid
under mindre tillfredsställande förhållanden.

I motionen 1971: 1454 uttalas däremot den uppfattningen, att hållbarhetsmärkning
endast bör ske med uppgift om sista förbrukningsdag
och inte dessutom med förpackningsdag. Som skäl härför framhålls att
tillverkaren eller förpackaren har möjlighet att för vissa varor välja
förpackningsdag, varför en uppgift därom kan vara vilseledande. Märkningen
med förpackningsdag är därför enligt motionärerna inte någon
garanti för varornas färskhet. Vidare yrkas att i 13 § första stycket
punkt 5 görs ett tillägg så att där uppställs krav på uppgift om ett färdigförpackat
livsmedels beräknade hålbarhetstid, om denna är begränsad
”i förhållande till den tid under vilken livsmedlet uppenbarligen
är avsett att förvaras”. Enligt motionärerna innebär tillägget ett förtydligande
av lagtexten så att den bättre svarar mot det syfte med hållbarhetsmärkningen
som departementschefen gett uttryck för.

Sveriges industriförbund föreslår i skrivelse till utskottet samma ändring
av 13 § första stycket punkt 5 som yrkas i motionen 1971: 1454.
Förbundet anser vidare att märkning med förpackningsdag endast bör
ske i de fall då förpackningen av produktionstekniska skäl är direkt bunden
till tillverkningsdagen.

Utskottet finner för egen del det mindre lämpligt att, såsom föreslagits
i motionen 1971: 1451, kravet på uppgift om sista förbrukningsdag
förs in i själva livsmedelslagen. Med hänsyn till att det i framtiden kan
visa sig erforderligt att i något hänseende med förhållandevis kort varsel
ändra reglerna för hållbarhetsmärkningens utformning, synes det
mera praktiskt att i enlighet med propositionsförslaget låta Kungl. Maj:t
meddela erforderliga bestämmelser därom. Det i motionen 1971: 1454
föreslagna tillägget till 13 § första stycket punkt 5 är enligt utskottets
mening inte nödvändigt för att uttrycka syftet med hållbarhetsmärkningen
och torde för övrigt inte helt motsvara avsikten med märkningen.
Utskottet finner för sin del det tillräckligt med den närmare precisering
av märkningens syfte som gjorts i departementschefens motivering till
lagrummet.

Vad härefter gäller märkning med uppgift om ett livsmedels förpackningsdag
för att informera konsumenterna om varans färskhet har som
synes två motsatta uppfattningar framförts i nu ifrågavarande båda
motioner. Utskottet är givetvis medvetet om att vissa livsmedel inte

JoU 1971: 41

alltid förpackas i omedelbar anslutning till deras tillverkning. I sådana
fall ger uppgiften om förpackningsdagen ingen exakt upplysning om hur
färskt livsmedlet är men torde ändå vanligtvis kunna ge konsumenterna
en god ledning för att bedöma varans ungefärliga ålder. För vissa livsmedel
kan emellertid avsevärd tid förflyta mellan tillverkningen och förpackningen
och då kan uppgiften om förpackningsdagen ge en felaktig
uppfattning om färskheten. Med hänsyn till dessa förhållanden finner
utskottet departementschefens förslag på denna punkt väl avvägt eftersom
det endast syftar till att färdigförpackade livsmedel med uppgift om
sista förbrukningsdag ”sorn regel” bör märkas med förpackningsdagen.
Enligt 13 § första stycket punkt 7 livsmedelslagen ankommer det på
Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten att meddela närmare
föreskrifter beträffande sådan märkning. Enligt utskottet talar åtskilliga
skäl för att uppgift om förpackningsdag föreskrivs endast i de
fall då detta kan anses vara av betydelse för konsumenterna och då uppgiften
kan ge en rättvisande ledning för bedömandet av hur färskt livsmedlet
är.

Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet det i propositionen framlagda
förslaget till hållbarhetsmärkning. Härav följer att utskottet anser
att yrkandena på denna punkt i motionerna 1971: 1451 och 1454 bör
avslås.

Undantag från märkningen

Enligt förslaget till 13 § andra stycket livsmedelslagen kan Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer begränsa den märkningsskyldighet
som anges i 13 första stycket punkterna 1—6. I anslutning
härtill uttalar departementschefen att undantagen från kraven på
märkning av färdigförpackade livsmedel i konsumenternas intresse bör
inskränkas till vad som kan anses absolut nödvändigt. I detta sammanhang
föreslås bl. a. att undantag från märkningsskyldighet i fråga om
vissa små och stora förpackningar begränsas i förhållande till vad som
f. n. gäller enligt 1951 års livsmedelsstadga. Sålunda bör den nedre viktgränsen
för sådana förpackningar sänkas från 100 g till 25 g och den
övre gränsen höjas från 10 kg till 25 kg. Vidare bör inte, såsom hittills,
spritdrycker och vin, malt- och läskedrycker vara undantagna från märkning.
Enligt departementschefen kan möjligen importerade viner och
spritdrycker vara befriade från viss märkning.

I motionen 1971: 1451 yrkas att riksdagen måtte uttala att märkningsföreskrifterna
bör gälla generellt oberoende av livsmedelsförpackningarnas
vikt. Motionären anser, att märkning bör vara en regel utan
undantag, om konsumenternas intressen skall vara vägledande.

JoU1971: 41

Enligt utskottet måste i fråga om upprätthållande av kraven på
märkning ske en avvägning mellan å ena sidan konsumentintresset och
å andra sidan vad som är praktiskt möjligt och befogat. Då det gäller
särskilt små förpackningar är det svårt att få plats med alla obligatoriska
uppgifter. Vidare torde mycket stora förpackningar sällan efterfrågas
av konsumenterna. I sådana fall anser utskottet skäl finnas för att
göra undantag från märkningen. De viktgränser som departementschefen
föreslagit i nu förevarande hänseende finner utskottet böra godtas. Utskottet
vill erinra om att föreliggande lagförslag i avseende på skyldigheten
att märka livsmedelsförpackningar innebär en avsevärd utvidgning
i förhållande till vad nu gäller, även med nyss angivna inskränkningar.
Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att motionen 1971:
1451 avslås i förevarande del.

I motionen 1971: 1456 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar, att i livsmedelslagens tillämpningsföreskrifter skall intagas bestämmelse
som ålägger importör av alkoholdrycker att göra den märkning
på varje enskild förpackning, som erfordras för att dryckens alkoholhalt
klart skall framgå. Motionärerna anser det beklagligt, om departementschefens
uttalande angående möjligheten att befria importerade
viner och spritdrycker från viss märkning skall tolkas så, att Kungl.
Maj:t inte kommer att föreskriva att alkoholhalten obligatoriskt skall
anges. Den som dricker alkoholdrycker bör nämligen få reda på hur
mycket ren alkohol dessa innehåller.

Enligt utskottets bedömande innebär kravet i 13 § första stycket
punkt 2 livsmedelslagen på deklaration av livsmedlets sammansättning
bl. a. att vin, sprit och maltdrycker skall märkas med uppgift om
alkoholhalten. Med hänsyn härtill behövs inte, såsom motionärerna
synes förutsätta, någon särskild tillämpningsföreskrift om märkning
med alkoholhalten. I fråga om begränsning enligt 13 § andra stycket
av denna deklarationsplikt ansluter sig utskottet till departementschefens
allmänna uttalande att undantagen från märkningsskyldigheten
bör inskränkas till vad som kan anses absolut nödvändigt. Anledningen
till att i propositionen angetts, att importerade viner och spritdrycker
möjligen kan befrias från viss märkning, synes vara att i vissa fall praktiska
svårigheter annars skulle kunna uppkomma för importen. Om det
på grund därav kan bli nödvändigt att Kungl. Maj:t eller den centrala
livsmedelsmyndigheten för vissa utländska alkoholdrycker medger undantag
från deklaration av alkoholhalt, är det angeläget att konsumenternas
intresse av att få en sådan information ändå kan tillgodoses exempelvis
genom upplysningar i butikerna eller systembolagets kataloger.
Med hänvisning till vad nu anförts finner utskottet att motionen 1971:
1456 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

JoU 1971: 41

Saluhållande

Enligt 15 § i förslaget till livsmedelslag får Kungl. Majit eller myndighet
som Kungl. Majit bestämmer föreskriva att särskild beteckning skall
vara förbehållen livsmedel av visst slag. Om en sådan föreskrift meddelats,
får enligt förslaget till 19 § första stycket livsmedel med annan
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt inte saluhållas under den förbehållna
beteckningen eller annan beteckning som är så lika att förväxling
kan ske. Denna bestämmelse skall enligt förslaget till 19 § andra
stycket äga motsvarande tillämpning på en beteckning som är allmänt
vedertagen.

Av propositionen framgår, att berörda förbud enligt 19 § främst avser
sättet för saluhållande av nya livsmedelstyper eller s. k.
ersättningsprodukter för redan välkända livsmedel. Som motiv för bestämmelsen
framhåller departementschefen, att det bör vara förbjudet
att för livsmedel som inte uppfyller kraven på särskild beskaffenhet begagna
en beteckning som enligt 15 § blivit förbehållen visst slag av livsmedel.
Att dessutom förbjuda en uppgift med visst innehåll eller viss utformning
av beskrivande art, som anger produktens användning, är emellertid
enligt departementschefen inte möjligt. I sådant fall torde det
nämligen inte vara svårt att hitta på någon annan likartad beskrivning.
Departementschefen erinrar i sammanhanget om de möjligheter som lagen
om otillbörlig marknadsföring ger att övervaka handeln med ifrågavarande
slags varor och komma till rätta med missförhållanden. Enligt
departementschefens mening bör man emellertid godta att en vara saluhålls
under uppgift att den kan användas som eller på liknande sätt som
ett annat livsmedel. En sådan upplysning anses inte innefatta någon annan
jämförelse eller likhet mellan produkterna än just själva användningsområdet.

I motionen 1971: 1455 framhålls att saluförbudet enligt 19 § livsmedelslagen
uppenbarligen har tillkommit för att en ny livsmedelsprodukt
inte skall kunna ”åka snålskjuts” på redan etablerade varors goda renommé.
Departementschefens uttalande innebär emellertid enligt motionärerna
stora möjligheter att kringgå den reella innebörden av bestämmelsen.
Sålunda kan det vara tillåtet att i t. ex. reklamtext för ett
nytt livsmedel i jämförelsesyfte använda en beteckning som är förbehållen
en annan vara. Konsumenterna kan därigenom förledas tro att de två
varuslagen är i stort sett likvärdiga. Med hänvisning till ett inom livsmedelsstadgekommittén
reservationsvis framfört förslag föreslår motionärerna,
att det blir förbjudet att saluhålla en vara under benämning
eller uppgift i text eller annorledes, vari en förbehållen eller allmänt vedertagen
«eteckning ingår eller som antyder likhet därmed, om varan
har annan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt än livsmedel med

JoU1971:41

den förbehållna eller allmänt vedertagna beteckningen. Motionärerna
yrkar att riksdagen beslutar om sådan ändring av 19 § livsmedelslagen
att den får i motionen föreslagen innebörd.

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att bl. a. livsmedel saluförs
på ett sådant sätt att konsumenterna inte kan förväxla olika produkter.
Systemet med särskilda beteckningar, som enligt 15 § livsmedelslagen
blir förbehållna vissa slags livsmedel, kommer därvid att få stor betydelse.
Nödvändigt är också att det, såsom föreslagits i 19 §, skall vara
förbjudet att saluhålla en vara med annan beskaffenhet under en förbehållen
beteckning eller någon annan lätt förväxlingsbar beteckning. Att
motsvarande saluförbud gäller för användningen av allmänt vedertagna
beteckningar innebär enligt utskottets mening en ytterligare säkerhet för
konsumenterna. Dessa bestämmelser kommer att få särskild betydelse
när det gäller marknadsföring av nya livsmedelstyper, som på något sätt
är avsedda att ersätta för konsumenterna redan välkända produkter. Det
kan emellertid många gånger vara svårt att enligt 13 § första stycket
punkt 1 lämna en för konsumenterna beskrivande och lättfattlig uppgift
om ”livsmedlets slag” beträffande en ny produkt, om man inte alls får
hänsyfta på en redan känd vara. Om så sker genom att i anslutning till
produktens namn ges upplysning om att den kan användas som eller på
liknande sätt som ett annat livsmedel, kan detta såsom departementschefen
uttalat inte anses innebära någon annan jämförelse eller likhet mellan
livsmedlen än just själva användningsområdet. Så måste gälla antingen
upplysningen avser ett livsmedel med förbehållen eller allmänt vedertagen
beteckning eller inte. Skulle en sådan upplysning om användningsområdet
inte få lämnas, kan svårigheter uppstå vid marknadsföringen
och risk finnas för att utvecklingen hämmas i fråga om nya livsmedel
som från närings-, kvalitets- eller prissynpunkt kan utgöra goda alternativ
för konsumenterna. Utskottet ansluter sig därför till departementschefens
uppfattning i denna fråga. Med hänsyn härtill och under erinran
om möjligheterna att enligt lagen om otillbörlig marknadsföring ingripa
mot vilseledande uppgifter föreslår utskottet att motionen 1971: 1455 avslås
i förevarande del.

Tillsyn

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit en bestämmelse (7 §), att
innehavare av verksamhet, där livsmedel hanteras, skall sörja för att
verksamheten bedrivs i noggrann överensstämmelse med föreskrifterna
om livsmedel. I sådant syfte skall han, enligt bestämmelsen, anordna en
med hänsyn till livsmedelshanteringens art ändamålsenlig, fortlöpande
tillsyn av verksamheten. Enligt kommittéförslaget skall denna s. k.

JoU 1971: 41

egentillsyn vara obligatorisk för alla livsmedelsföretagare, oavsett
hanteringens art, och innebära att dessa alltid vidtar aktiva åtgärder av
olika slag för att övervaka sin verksamhet.

I propositionen betonas, att av livsmedelsförfattningarna följer skyldighet
att iaktta däri meddelade bestämmelser. På grund därav behövs
enligt departementschefen inte någon uttrycklig föreskrift om denna
skyldighet. I anslutning härtill framhåller departementschefen, att det
emellertid i vissa fall kan vara befogat att ålägga företagarna att vidtaga
särskilda åtgärder, som inte direkt kan anses följa av livsmedelslagstiftningens
allmänna bestämmelser. Därför föreslås i propositionen att
Kungl. Maj:t eller den centrala livsmedelsmyndigheten enligt 29 § livsmedelslagen
får befogenhet att föreskriva, att näringsidkare inom livsmedelshanteringen
skall utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild
tillsyn av hanteringen. Föreskrift om en sådan särskild egentillsyn bör
enligt departementschefens uppfattning vara motiverad av att det av
livsmedelshygieniska skäl finns ett klart behov att genom företagens försorg
komplettera den offentliga kontroll som livsmedelsmyndigheterna
utövar. Med hänsyn till de prishöjningar, som kan bli följden av företagens
extra kostnader för egentillsyn, framhålls i propositionen att det vid
meddelande av föreskrift enligt 29 § bör beaktas att företagen inte
åläggs vidtaga åtgärder som inte är uppenbart påkallade.

I motionen 1971: 1424 yrkas att 29 § livsmedelslagen får en lydelse
som motsvarar livsmedelsstadgekommitténs förslag om obligatorisk egentillsyn
för all livsmedelshantering. Enligt motionärerna synes det ologiskt
att en ny lag, som är avsedd att tillvarataga konsumentintressena, lämnar
en stor del av livsmedelshanteringen utanför den avsedda egentillsynen.
Även från konkurrenssynpunkt anses det felaktigt att kraven på egentillsyn
och därmed kostnaderna i hanteringen inte är likartade för alla
företag.

Utskottet vill i likhet med departementschefen framhålla att av livsmedelsförfattningarna
följer skyldighet att iakttaga vad som däri föreskrivs.
Denna allmängiltiga regel kan medföra att företagen behöver
vidtaga aktiva åtgärder för att livsmedelslagen skall kunna efterlevas.
Kommitténs förslag om obligatorisk egentillsyn går emellertid längre och
innebär ett generellt krav på sådana åtgärder av alla livsmedelsföretagare.
En sådan ordning kan, såsom framhållits i flera remissyttranden,
orsaka onödiga kostnader med höjda konsumentpriser som resultat. Följden
kan dessutom bli att mindre företag med små ekonomiska resurser
tvingas lägga ned sin verksamhet, varvid sysselsättningsproblem uppstår
och servicen åt allmänheten blir sämre. Utskottet har därför funnit det
lämpligt att det i enlighet med förslaget till 29 § livsmedelslagen får ankomma
på Kungl. Majit eller den centrala livsmedelsmyndigheten att
avgöra när fog finns för att ålägga näringsidkare inom livsmedelshan -

JoU 1971: 41

teringen att utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av
hanteringen utöver vad som följer av lagens allmänna bestämmelser.
Därigenom kan systemet med egentillsyn successivt utvidgas på ett smidigt
sätt och bli en värdefull komplettering till myndigheternas offentliga
livsmedelskontroll. Utskottet vill därför tillstyrka propositionens förslag
till principer för egentillsynen och föreslår att motionen 1971: 1424 avslås
i förevarande hänseende.

Som exempel på egentillsyn anger departementschefen, att det kan finnas
skäl att inom detaljhandeln utse särskild person att övervaka livsmedelshanteringen.
En naturlig uppgift för honom anses bli att vara den
som kunderna kan vända sig till med klagomål i fråga om livsmedlen
och att tillhandagå kunderna med konsumentupplysning.

I motionen 1971: 1453 ifrågasätts, om departementschefen med angivna
uttalande avser en person för varje livsmedelsbutik eller någon
sorts allmän ombudsman för hela livsmedelsbranschen. Utskottet förutsätter
för sin del att departementschefen med sitt uttalande avsett en särskild
övervakare i varje butik.

I anslutning till berörda exempel på egentillsyn har i motionen 1971:
1451 fråga väckts om detaljhandlarens ansvar gentemot
konsumenten för de livsmedel han säljer. Då ett inköpt livsmedel visar
sig ha något fel beträffande den hygieniska, kvalitativa eller kvantitativa
beskaffenheten riskerar konsumenten enligt motionären att av livsmedelshandeln
hänvisas till fabriken, importören eller förpackaren av varan.
I motionen ifrågasätts om konsumentens behov av rättelse verkligen
bör förenas med så stort besvär. I stället bör försäljaren ha ett direkt ansvar
gentemot konsumenten för varans beskaffenhet och anmärkningar
bör sedan av detaljhandeln i sin tur riktas mot den det vederbör. Mot
denna bakgrund yrkas i motionen att i livsmedelslagen införs bestämmelse
om att ansvaret gentemot konsumenten för en varas tjänlighet och
kvalitet samt vikt eller volym skall åvila försäljaren. Om ansvaret på
föreslaget sätt lades på detaljhandelsledet, anser motionären att kravet
enligt 13 § första stycket punkt 6 livsmedelslagen på märkning med förpackarens
eller tillverkarens namn och hemort skulle kunna utgå.

Enligt utskottets mening torde det i motionen avsedda ansvaret för en
detaljhandlare gentemot konsumenterna i viss omfattning redan vara
reglerat genom bestämmelserna i 42—54 §§ köplagen om fel eller brist
i godset. Enligt dessa regler har köparen möjlighet att hos säljaren häva
ett köp eller fordra avdrag på köpeskillingen och få skadeersättning.
Utskottet anser det inte lämpligt att ställning i dessa frågor tages enbart
när det gäller handeln med livsmedel, eftersom därmed sammanhängande
problem har principiell betydelse för all försäljning av varor.
Frågan om livsmedelshandlarens ansvar mot konsumenten bör i stället
prövas i ett större sammanhang. Ändringar i köplagen övervägs f. n. av

JoU 1971: 41

särskilda sakkunniga som tillkallats av Kungl. Maj:t. Enligt uppgift utreder
de sakkunniga bl. a. hithörande ansvarsfrågor. Med hänsyn härtill
föreslår utskottet att förevarande yrkande i motionen 1971: 1451 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.

Besvär

Enligt de föreslagna besvärsreglerna i 33—35 §§ livsmedelslagen föres
talan mot hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen, mot länsstyrelsens
beslut hos kammarrätten och mot livsmedelsverkets beslut hos
kammarrätten eller i vissa fall hos Kungl. Maj:t. I lagen anges inte vem
som har rätt att anföra besvär.

I motionen 1971: 1453 yrkas, att riksdagen måtte besluta att besvärsrätt
över beslut enligt livsmedelslagen eller med stöd av Kungl. Maj:ts
förordnande enligt lagen skall tillkomma samtliga konsumenter. I motiven
till yrkandet framhålls att det i fråga om godkännande av livsmedelstillsatser
hittills varit enbart tillverkare som haft besvärsrätt, när
beslutet gällt en av dem tillverkad vara. Enligt motionärerna bör det
emellertid dessutom finnas en legal möjlighet för konsumenterna att
besvära sig över livsmedelsmyndighets åtgärder, om dessa resulterar i att
olämpliga livsmedelstillsatser tillåts eller blir använda.

Utskottet får för egen del anföra följande.

Enligt 11 § i det förslag till förvaltningslag, som framlagts i proposition
1971: 30, får talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas
genom besvär föras av den som beslutet angår, om det gått honom
emot. Uppenbarligen blir denna besvärsregel tillämplig beträffande
rätt att föra talan mot beslut enligt livsmedelslagen. I nyssnämnda proposition
uttalar föredragande departementschefen, att den närmare bestämningen
av de besvärsberättigades krets liksom hittills torde få ankomma
på rättstillämpningen. I den mån det framstår som eftersträvansvärt
att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets anser departementschefen,
att detta liksom hittills bör ske i specialförfattningama
på olika förvaltningsområden.

I detta sammanhang framställt motionsyrkande innebär att varje medborgare
skulle ha besvärsrätt enligt livsmedelslagen. Enligt utskottet synes
det stå klart att en så vid besvärsrätt sedan gammalt inte godtagits
i rättstillämpningen. Om så skedde skulle det bl. a. leda till svårigheter
att konstatera om ett beslut vunnit laga kraft, till onödigt merarbete
genom handläggning av opåkallade besvär och till försening av beslutets
ikraftträdande.

Emellertid kan det — med tanke på bl. a. det i motionen anförda
exemplet om godkännande av livsmedelstillsatser — enligt utskottets mening
inte förnekas att det från vissa synpunkter framstår som otillfreds -

JoU1971: 41

ställande att klagomål genom besvär inte skall kunna föras fram från
konsumenternas sida, om en tillsats godkänts för ett i handeln allmänt
förekommande livsmedel, medan en tillverkare som ansökt om godkännande
har besvärsrätt om hans ansökan avslagits. Möjligen borde i sådana
och likartade fall sammanslutningar av konsumenter eller löntagare
tillerkännas en viss besvärsrätt på liknande sätt som sådana sammanslutningar
enligt 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring tillerkänts talerätt
hos marknadsrådet om förbud mot otillbörlig marknadsföringsåtgärd, då
konsumentombudsmannen för visst fall beslutat att inte göra ansökan
om sådant förbud. En annan möjlighet att utvidga besvärsrätten för
att tillvarata konsumenternas intressen kan tänkas vara att en särskild
myndighet får befogenhet att föra talan i sådant syfte. Som jämförelse
vill utskottet erinra om naturvårdsverkets rätt enligt 48 § miljöskyddslagen
och 40 § naturvårdslagen att, för tillvaratagande av allmänna resp.
naturvårdens intressen, föra talan mot koncessionsnämndens eller länsstyrelsens
beslut enligt nämnda författningar. Någon motsvarande myndighet
för konsumentfrågor finns inte nu. Kungl. Maj:t prövar emellertid
f. n. ett av konsumentutredningen nyligen avgivet betänkande
(SOU 1971: 37) med förslag till riktlinjer och organisation för en framtida
konsumentpolitik. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att
Kungl. Maj:t i samband med dessa överväganden även prövar frågan
om en utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen för tillvaratagande
av konsumenternas intressen. Utskottet föreslår att riksdagen som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet nu anfört. Någon
särskild åtgärd i anledning av förenämnda yrkande i motionen 1971:
1453 vill utskottet härutöver inte påfordra.

Övriga frågor

Enligt 77 § 1951 års livsmedelsstadga skall must, som numera ofta
betecknas juice, helt utgöras av ojäst och okokt råsaft från frukt,
bär, grönsaker eller rotfrukter. Nektar skall vara beredd av frukteller
bärmust jämte sackaros och vatten. Enligt 78 § samma stadga
skall nektar innehålla minst 50 °/o sådan must och högst 12 °/o sackaros.
I juice och nektar får inte förekomma annan tillsats än konserveringsmedel.

Livsmedelsstadgekommittén har föreslagit att genom tillämpningsbestämmelser
föreskrivs att juice skall innehålla minst 85 % och nektar
minst 35 %> råsaft. Förslaget överensstämmer med de internationella regler
som utarbetats inom Codex Alimentarius Commission.

I propositionen gör departementschefen inte något direkt uttalande
om vilka tillämpningsbestämmelser som bör gälla i fråga om beskaffenheten
hos juice och nektar.

JoU 1971: 41

I motionen 1971: 1403 framhålls att nu gällande bestämmelser i livsmedelsstadgan
innebär att, bortsett från konserveringsmedel, juice inte
får innehålla några tillsatser alls, exempelvis av vatten, och att nektar
endast får innehålla högst 38 °/o vatten. Ett genomförande av kommitténs
förslag att minska den tillåtna halten råsaft i både juice och
nektar skulle enligt motionärerna medföra en kvalitetssänkning på dessa
varor. Med hänsyn bl. a. till att begreppen juice och nektar hittills
skapat trygghet hos den kvalitetsmedvetne vid valet i den flora av drycker
med varierande sammansättning, som numera marknadsförs, yrkas i
motionen att riksdagen uttalar att kvalitetskravet i fråga om juice och
nektar inte får sänkas i den kommande tillämpningskungörelsen.

Utskottet finner det angeläget att tillämpningsbestämmelserna till
livsmedelslagen utformas så, att de förhindrar att kvaliteten på redan
välkända varor sänks och att beteckningarna för olika livsmedel ges en
annan innebörd än som är allmänt vedertagen. Med hänsyn till risken
för handelshinder och konkurrensbegränsning kan det emellertid bli
motiverat att i viss utsträckning tillämpa regler, som man internationellt
allmänt kommit överens om men som kan innebära avsteg från nyssnämnda
krav. Om så anses påkallat i fråga om juice och nektar, finns
såvitt utskottet kan bedöma ändå goda möjligheter enligt den föreslagna
livsmedelslagen att komma tillrätta med problemen. Sålunda kan
med stöd av 7 § fastställas olika livsmedelsstandards för sammansättningen
av t. ex. juice och samtidigt enligt 15 § föreskrivas att en särskild
beteckning, förslagsvis ”naturren juice”, skall vara förbehållen
sådan juice som består uteslutande av råsaft utan annan tillsats än konserveringsmedel.
Till följd av 19 § blir det då förbjudet att saluhålla
juice med annan beskaffenhet under den förbehållna beteckningen.
Härtill kommer kravet i 13 § första stycket punkt 2 på uppgifter om
livsmedels sammansättning. Sålunda måste det beträffande juice, som
exempelvis tillförts vatten eller sötningsmedel, av innehållsdeklarationen
på förpackningen klart framgå i vilka proportioner detta skett. Angivna
ordning synes på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose syftet
med motionen. Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t eller den centrala
myndigheten vid behov meddelar tillämpningsbestämmelser med
nyssnämnda innebörd, anser utskottet att motionen 1971: 1403 inte behöver
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1971: 1424 erinras om att det i vissa glesbygder förekommer
tillverkning av ost, företrädesvis getost, i fäbodar och
liknande. Verksamheten har stor ekonomisk betydelse för ett inte obetydligt
antal människor. Enligt motionärerna bör den nya livsmedelslagens
bestämmelser om livsmedelslokaler och annat inte få hindra denna
speciella livsmedelshantering. I motionen yrkas därför, att riksdagen
uttalar att vid tillämpningen av livsmedelslagen sådana undantag från

JoU 1971: 41

lagens generella bestämmelser skall göras att viss särpräglad produkttillverkning
även fortsättningsvis kan ske i fäbodar och liknande lokaler
i landets glesbygder.

Utskottet vill i anledning härav framhålla följande. Med livsmedelslokal
förstås enligt förslaget till 22 § livsmedelslagen lokal eller annat
utrymme som är avsedd att huvudsakligen användas för stadigvarande
hantering av livsmedel. Kungl. Maj:t kan emellertid förordna att visst
slag av lokal eller utrymme inte skall anses som livsmedelslokal. Vidare
äger Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer meddela
tillämpningsbestämmelser om livsmedelslokaler. Enligt 23 § krävs
tillstånd av sådan myndighet för yrkesmässig hantering av livsmedel i
annan lokal än livsmedelslokal. Dessutom kan Kungl. Majit eller myndighet
som Kungl. Majit bestämmer enligt 11 § föreskriva villkor för
hantering av visst slag av livsmedel. Antingen de fäbodar eller utrymmen,
där den i motionen avsedda osttillverkningen sker, betraktas som
livsmedelslokaler eller inte finns sålunda möjligheter att meddela erforderliga
tillämpningsföreskrifter och undantag i fråga om denna och liknande
hantering. Utskottet förutsätter att därvid inte meddelas andra
bestämmelser än som är påkallade av livsmedelshygieniska skäl samt
att möjlig hänsyn tas till särarten av hanteringen och av de produkter
som framställs. Under erinran om att befogenheten att besluta härvidlag
skall ankomma på Kungl. Majit eller den centrala livsmedelsmyndigheten
föreslår utskottet att ifrågavarande yrkande i motionen 1971: 1424
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1971: 1455 yrkas, att riksdagen beslutar att en bestämmelse
om obligatoriskt slakteritvång för fjäderfä
införs i livsmedelslagen. I anledning härav vill utskottet erinra om att
köttbesiktningslagen (1959: 99) år 1970 ändrats på sådant sätt att det
nu är möjligt för länsstyrelse att förordna om slakteritvång i fråga om
fjäderfä (prop. 1970: 93, 3 LU 1970: 49, rskr. 227). Utskottet föreslår
därför att förevarande motionsyrkande avslås.

I anledning av skrivelse från Föreningen Svenska margarintillverkare
med vissa förslag om bestämmelser förs. k. lågkalorimargarin
finner utskottet inte skäl göra annat uttalande än att det får ankomma
på Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer att enligt
11 § livsmedelslagen överväga bl. a. hithörande spörsmål.

Propositionen i övrigt

De förslag och uttalanden i propositionen, som inte särskilt berörts i
det föregående, föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

JoU 1971: 41

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen — med förklaring att propositionen 1971: 61 inte
kunnat oförändrad bifallas — för sin del antager följande som
utskottets förslag betecknade lydelse av 7 § livsmedelslagen:

7 §

(Kungl. Maj. ts förslag) (Utskottets förslag)

Är det av särskild betydelse från Är det av särskild betydelse från
hälso- eller näringssynpunkt eller hälso- eller närinssynpunkt eller

för att tillgodose konsumentintreseljest för att tillgodose konsumentset,
kan Konungen eller myndighet intresset, kan Konungen eller myn som

Konungen bestämmer föredighet som Konungen bestämmer

skriva bestämd sammansättning föreskriva bestämd sammansätt eller

beskaffenhet i övrigt (livsmening eller beskaffenhet i övrigt

delsstandard) för livsmedel av visst (livsmedelsstandard) för livsmedel

slag. av visst slag.

B. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1451 i vad den avser uttalande
angående obligatorisk berikning av livsmedel utan åtgärd,

C. att riksdagen — med förklaring att motionen 1971: 1424 i förevarande
del får anses besvarad genom vad utskottet i det föregående
uttalat — antager 11 § i förslaget till livsmedelslag,

D. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1424 i vad den
avser ändring av inledningen till 13 § i förslaget till livsmedelslag
antager Kungl. Maj:ts förslag i denna del,

E. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1454 i vad den avser utformning
av innehållsdeklaration enligt 13 § första stycket 2. i
förslaget till livsmedelslag utan åtgärd,

F. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1456 utan åtgärd,

G. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1451 och 1971:
1454 i vad de avser hållbarhetsmärkning m. m. antager 13 §
första stycket 5. i förslaget till livsmedelslag,

H. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1424 i vad den
avser vissa uppgifter om importör och på motionen 1971: 1451 i
vad den avser uppgift om förpackningsdag antager 13 § första
stycket 6. i förslaget till livsmedelslag,

I. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1457 utan åtgärd,

J. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1451 i vad den avser visst
uttalande angående märkningsföreskrifter utan åtgärd,

K. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1455 i vad den avser
ändring av 19 § i förslaget till livsmedelslag antager Kungl.
Maj:ts förslag i denna del,

JoU 1971: 41

L. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1424 i vad den avser
ändring av 29 § i förslaget till livsmedelslag antager Kungl. Maj:ts
förslag i denna del,

M. att riksdagen lämnar motionen 1971:1451 i vad den avser
försäljares ansvar gentemot konsument utan åtgärd,

N. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1453 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

O. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1403 utan åtgärd,

P. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1424 i vad den avser viss
livsmedelstillverkning i glesbygder utan åtgärd,

R. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1455 i vad den avser slakteritvång
för fjäderfä utan åtgärd,

S. att riksdagen antager förslaget till livsmedelslag i de delar som
inte berörts i utskottets hemställan i det föregående,

T. att riksdagen lämnar förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958: 663) utan erinran.

Stockholm den 19 maj 1971

På jordbruksutskottets vägnar

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s),
Hedin (m), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Wirtén (fp), fru
Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk), fru Thorsson
(s), fru Sundberg (m), fru Theorin (s) och fru Anér (fp).

Reservationer

Vid H. i utskottets hemställan

1) beträffande frågan om märkning av färdigförpackat livsmedel med
”importörens namn eller firma samt hemort” av herrar Hansson i Skegrie,
Jonasson och Larsson i Borrby (samtliga c), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med
”För egen” och slutar med ”livsmedelsstadgekommitténs förslag” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet är medvetet om att vissa praktiska svårigheter kan uppkomma
om alla importerade livsmedelsförpackningar måste märkas med
uppgift om importörens namn eller firma samt hemort. Å andra sidan
anser utskottet att departementschefens förslag att i stället införa ett
system med registrering av importörerna hos den centrala livsmedelsmyndigheten
inte är ett från konsumentsynpunkt tillfredsställande al -

JoU 1971: 41

ternativ. I praktiken kommer ett sådant system att innebära att en konsument,
som har klagomål beträffande ett importerat livsmedel med
felaktigheter av något slag och som önskar ställa importören till ansvar
därför, måste vända sig till nyssnämnda myndighet i detta syfte. Myndigheten
skall därefter hjälpa till att spåra upp importören. Sannolikt
kommer många konsumenter att av praktiska skäl avstå från att på
detta sätt söka få rättelse. Utskottet finner därför att konsumenternas intresse
bättre tillgodoses, om man genomför det i motionen 1971: 1424
framlagda förslaget att alla importerade färdigförpackade livsmedel
skall märkas med uppgift om den svenske importörens namn eller firma
samt hemort. Med hänsyn härtill förordar utskottet, att ett tillägg med
denna innebörd görs i 13 § första stycket punkt 6.”
dels att utskottet under H. bort hemställa:

”H. att riksdagen — med förklaring att propositionen inte kunnat
oförändrad bifallas — i anledning av motionen 1971: 1424 och
med avslag på motionen 1971: 1451, båda motionerna såvitt nu
är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 13 § första stycket 6. livsmedelslagen:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

13 § första stycket
Färdigförpackat livsmedel är begränsad,

6. förpackarens eller tillverka- 6. förpackarens eller tillverkarens
namn eller firma samt hemrens namn eller firma samt hemort
eller, om namnet eller firman ort eller, om namnet eller firman

är allmänt känd, endast namnet, är allmänt känd, endast namnet,

firman eller förkortning därav, firman eller förkortning därav

samt, om livsmedlet fårdigförpackats
utomlands och införts till riket,
därjämte motsvarande uppgifter
om importören,

7. sådana uppgifter Konungen bestämmer.”

Vid K. i utskottets hemställan

2) beträffande frågan om sättet att marknadsföra nya livsmedelstyper
eller s. k. ersättningsprodukter för redan välkända livsmedel av
herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c) och Larsson i
Borrby (c), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande
lydelse:

”Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att bl. a. livsmedel saluförs
på ett sådant sätt att konsumenterna inte kan förväxla olika produkter.
Systemet med särskilda beteckningar, som enligt 15 § livsme -

JoU 1971: 41

delslagen blir förbehållna vissa slags livsmedel, kommer därvid att få
stor betydelse. Nödvändigt är också att det, såsom föreslagits i 19 §,
skall vara förbjudet att saluhålla en vara med annan beskaffenhet under
en förbehållen beteckning eller någon annan lätt förväxlingsbar beteckning.
Att motsvarande saluförbud gäller för användningen av allmänt
vedertagna beteckningar innebär enligt utskottet en ytterligare
säkerhet för konsumenterna. Dessa bestämmelser kommer att få särskild
betydelse när det gäller marknadsföring av nya livsmedelstyper,
som på något sätt är avsedda att ersätta för konsumenterna redan välkända
produkter. Med hänvisning till de skäl som anförts i motionen
1971: 1455 anser emellertid utskottet, att den i propositionen föreslagna
utformningen av 19 § inte är fullt tillfredsställande för att skydda konsumenterna
mot risken att förväxla sådana nya produkter med de livsmedel,
som konsumenterna sedan länge är vana att köpa och vars kvalitativa
egenskaper de förlitar sig på. Även om varorna förefaller ha likvärdig
beskaffenhet från näringsmässiga och andra synpunkter, behöver
så inte alls vara fallet. Den nya produktens egenskaper kan sålunda
vara otillräckligt prövade och på grund därav osäkra. Risken för förväxling
måste enligt utskottets uppfattning öka, om man vid saluhållandet
av den nya produkten i text eller på annat sätt får lämna uppgifter,
där beteckningen för ett redan välkänt livsmedel ingår eller som
antyder likhet därmed. Detta måste anses gälla även då man anger att
varorna har samma användningsområde. I varje fall bör uppgifter av
angivna slag inte vara tillåtna som jämförelse med livsmedel, som har
en enligt 15 § förbehållen eller en allmänt vedertagen beteckning. Med
hänsyn härtill ansluter sig utskottet till yrkandet i motionen 1971: 1455
att 19 § livsmedelslagen ändras så att den får i det föregående avsedd
innebörd.”

dels att utskottet under K. bort hemställa

”K. att riksdagen — med förklaring att propositionen inte kunnat
oförändrad bifallas — i anledning av motionen 1971: 1455, såvitt
nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av 19 § livsmedelslagen:

{Kungl. Maj:ts förslag) {Utskottets förslag)

19 §

Har särskild beteckning förbe- Har särskild beteckning förbehållits
visst slag av livsmedel enhållits visst slag av livsmedel enligt
15 §, får livsmedel med anligt 15 §, får livsmedel med annan

nan sammansättning eller beskafsammansättning eller beskaffen fenhet

i övrigt ej saluhållas under het i övrigt ej saluhållas under

beteckningen eller annan beteckbeteckningen eller annan beteckning
som är så lika att förväxling ning som är så lika att förväxling

lätt kan ske. lätt kan ske. Ej heller får sådant

JolJ1971: 41

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

livsmedel saluhållas under uppgift
i text eller annorledes, vari
den förbehållna beteckningen ingår
eller som antyder likhet därmed.

Första stycket allmänt vedertagen.”

Särskilt yttrande

beträffande frågan om utformning av innehållsdeklaration för färdigförpackade
livsmedel av herr Hedin och fru Sundberg (båda m), som
anför:

”1 förslaget till 13 § första stycket punkt 2 livsmedelslagen föreskrivs
att färdigförpackat livsmedel skall vara märkt med uppgift om 'livsmedlets
sammansättning’. Enligt departementschefen är en uppgift om
den genomsnittliga kvantiteten av eller proportionerna mellan ett livsmedels
beståndsdelar som regel nödvändig för att konsumenterna skall
få en riktig uppfattning om livsmedlets sammansättning. I motionen
1971: 1454 har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bl. a.
uttalar att uppgift om livsmedels sammansättning må avse en redovisning
av beståndsdelarna i fallande ordning utan angivande av vikt eller
proportion. Utskottet har anslutit sig till departementschefens uttalande
i denna fråga.

För egen del är vi av den uppfattningen att en så fullständig innehållsdeklaration
som möjligt är till stor nytta för konsumenterna vid
valet mellan olika livsmedel. Ett oinskränkt krav på att varje ingrediens
skall anges också med kvantitet eller proportion synes emellertid inte
nödvändig och torde inte alltid gagna konsumenterna. Förutom att en
sådan deklaration kan bli alltför detaljrik och komplicerad kan kravet
därpå också leda till direkta olägenheter för allmänheten. Sålunda skulle
svårigheter uppstå i fråga om många importvaror som enbart är märkta
med ingredienserna i fallande storleksordning men som är eftertraktade
av konsumenterna. En komplettering av märkningen av sådana varor
med uppgifter också om den individuella kvantiteten av samtliga ingredienser
eller proportionerna dem emellan skulle sannolikt få en prishöjande
effekt. Själva importen skulle också försvåras och beträffande
vissa livsmedel kanske rent av upphöra. I så fall får kravet på en sådan
innehållsdeklaration en handelshindrande och därmed konkurrensbegränsande
verkan, som är till direkt nackdel för konsumenterna. Vi finner
det därför tillfredsställande att både departementschefen och utskottet,
genom uttalandet att kvantitativ redovisning endast 'sorn regel’
är nödvändig, förutsätter att undantag enligt 13 § andra stycket

JoU 1971: 41

livsmedelslagen skall kunna medges. Vi vill med detta yttrande understryka
det angelägna i att Kungl. Majit, eller i förekommande fall den
centrala livsmedelsmyndigheten, vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser
beaktar de prishöjande, handelshindrande och konkurrensbegränsande
effekter kravet på innehållsdeklaration kan medföra.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 71004 2