Jordbruksutskottets betänkande nr 37 år 1971 JoU 1971:37

Nr 37

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1971: 51 med förslag till rennäringslag, m. m., jämte motioner.

Genom en den 26 februari 1971 dagtecknad proposition, nr 51, har
Kungl. Majit, under åberopande av utdrag ur statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för den 11 december 1970 och den 26 februari 1971
samt av lagrådets protokoll den 22 februari 1971 föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) rennäringslag och

2) lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

dels att

3) besluta att lappväsendet vid länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli
1971 och att vid samma tidpunkt rennäringsdelegationer inrättas vid
vissa lantbruksnämnder i enlighet med vad i propositionen förordats,

4) godkänna i propositionen förordade riktlinjerna för en omorganisation
av rennäringen och dess administration,

5) bemyndiga Kungl. Majit att Vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder
i övrigt som behövs för att genomföra omorganisationen av rennäringen,

6) godkänna vad i propositionen föreslagits rörande statens medverkan
och ekonomiska stöd till rennäringens rationalisering,

7) godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för forskningsoch
försöksverksamheten på rennäringens område,

8) godkänna de riktlinjer för organisationen av samefonden som förordats
i propositionen,

9) godkänna det förslag i fråga om Arjeplogs skolbord somt lagts
fram i propositionen,

10) medge att för budgetåret 1971/72 statlig kreditgaranti får lämnas
för lån till rennäringens rationalisering med 2 500 000 kr.,

11) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande för budgetåret
1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kr.,

12) till Kompensation för bensinskatt till rennäringen för budgetåret
1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 200 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

De motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen ävensom
yrkandena i vissa motioner, som väckts vid riksdagens början och
som behandlas i detta betänkande, redovisas på s. 23 ff.

1 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU 1971: 37

2

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås olika åtgärder för att främja renskötseln, som
utövas av i huvudsak omkring 700 samefamiljer inom ett fyrtiotal lappbyar.
1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny rennäringslag. Lappbyarna
omorganiseras till samebyar med huvudsaklig uppgift att driva
renskötseln. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan
medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar. Samerna
skall själva få bestämma om sina angelägenheter på bystämma och genom
stadgar för byn. Innehållet i samernas renskötselrätt blir enligt lagförslaget
samma som i 1928 års lag. Det nuvarande lappväsendet, som
är en statlig administration för rennäringen, upphör. I stället inrättas
vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län en rennäringsdelegation. Lantbruksstyrelsen skall fortsätta
att vara central rennäringsmyndighet. Till styrelsen skall knytas en
rådgivande nämnd. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n.
gäller skall Kungl. Maj:t kunna förordna om upphävande av renskötselrätten
för visst markområde. I fråga om ersättning för skada eller olägenhet
av upphävandet skall expropriationslagens regler om värdering
och om domstolsförfarande gälla. Ersättningen, vilken nu tillfaller lappfonden,
skall i princip fördelas lika mellan vederbörande sameby och
fonden, som skall kallas samefonden. Denna fond skall få en särskild
styrelse. Styrelsen skall bestämma om fondmedlens användning.

Stöd i form av statlig lånegaranti samt bidrag skall lämnas till rennäringens
rationalisering. Renskötande samer som inte får tillräcklig
sysselsättning inom renskötseln skall beredas annan sysselsättning inom
renskötselområdet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

JoU 1971: 37

3

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag

till

Rennäringslag

Härigenom förordnas som följer.

Renskötselrätt m. m.

1 §

Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk härkomst, om hans
fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel
som stadigvarande yrke.

Adoptivbarns och dess barns rätt till renskötsel bedömes efter adoptantens
härkomst samt dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel.

Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk
härkomst renskötselrätt, även i annat fall än som avses i första stycket.

2 §

Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötselrätt.

Upplöses äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes till återgång i
äktenskapet, kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvärvats enligt
första stycket, om särskilda skäl föreligger.

3 §

Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen,
dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark)
och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren
eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits
till renbete,

2. den 1 oktober—den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel
av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra

JoU 1971: 37

4

renbetesland eller av ålder använts sorn sådant land. Med renbetesfjållén
förstås de vid awittringen för samerna avsatta renbetesfj ållén och de områden
sorn sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

4 §

Betestid enligt 3 § första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas
såvitt avser kronomark, om det behövs på grund av ogynnsamma väderlekseller
betesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I fråga om annan mark
får tiden förlängas med ägarens samtycke.

5 §

Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel under hela året inom
vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i 85—89 §§.

6 §

För renskötseln finns samebyar.

Mark som anges i 3 § första stycket 1 fördelas mellan samebyar i särskilda
byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första
stycket 2.

Om särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för
samebyar.

7 §

Indelning i byområden göres av lantbruksnämnden.

Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål
med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter.

8 §

Med samebys betesområde förstås byområdet och övriga områden som
samebyn begagnar för renskötsel.

Sameby

Ändamål och medlemmar m. m.

9 §

Sameby har till ändamål att enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma
bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde.

Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt
bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs
för renskötseln.

Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

10 §

Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering
skett enligt 39 §.

Sameby företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller
medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.

JoU 1971: 37

5

11 §

Medlem i sameby är

1. renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde
och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt
förvärvsarbete,

3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem
som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt
barn till avliden sådan medlem.

12 §

Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges
i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde,
om särskilda skäl föreligger.

13 §

Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom
sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.

Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra
den renskötande medlemmen.

14 §

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna
renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare
under 20 år, räknas tiden från det han fyller 20 år.

Renskötselrättens utövande

15 §

Sameby får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betesområde
för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hållas på
bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan
lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.

16 §

Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel
för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln.

Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra
renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs
för renskötseln.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk,
skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller
i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på

JoU 1971: 37

6

annan mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark
som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke
godtaga anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.

17 §

Behövs virke till anläggning eller byggnad som avses i 16 § första eller
andra stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör till
lappmarkerna eller renbetesfjällen. Inom samma delar av betesområdet får
medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och slöjdvirke.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare
eller brukare, om ej denne medger annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till
samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges
i första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och
grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.

18 §

Medlem i sameby har rätt att inom byns betesområde på kronomark under
statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog
taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad.
Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

19 §

Medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde
för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas
skötsel får där taga bränsle för eget behov.

20 §

Om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna, får
sameby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga träd, inom
byns betesområde. Sådan avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av
markens ägare eller brukare.

21 §

För skog som avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition
eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning
ej lämnas. Detsamma gäller växande lövträd som eljest tages inom
lappmarkerna eller på renbetesfjällen.

I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rotvärdet
av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen,
utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika
parterna.

22 §

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss tid förbjuda
avverkning enligt 17 eller 18 § av växande tall, gran eller björk, om
det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.

23 §

Sameby har rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.

JoU 1971: 37

7

24 §

Flyttningsvägs sträckning fastställes av lantbruksnämnden, om sameby
begär det eller fråga om sträckningen eljest uppkommer.

Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande
flyttningsväg och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln,
kan lantbruksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.

25 §

Medlem i sameby får j aga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde
som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel
är tillåten där.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som
tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning
eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock
jaga och fiska endast för sitt uppehälle.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter
sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan samebys
betesområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
tillåter det.

Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.

26 §

Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917:
189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från
allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln
får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt
ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten
ingående befogenheter.

27 §

Meddelas förordnande enligt 26 §, kan Konungen föreskriva åtgärder för
att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

28 §

Medför upphävande av renskötselrätt skada eller olägenhet för renskötseln
eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.

Ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person tillfaller
till hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften samefonden,
om ej särskilda skäl föreligger.

29 §

I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning
därav gäller, utöver bestämmelserna i 26—28 §§, i tillämpliga delar de allmänna
bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom
i lagen (1917: 189) om expropriation.

JoU1971: 37

8

30 §

Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där renskötsel
bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför
avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förordnande
enligt 26 §.

Första stycket hindrar ej att mark användes i enlighet med fastställd
stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i
särskild ordning.

31 §

Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan
avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.

32 §

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast
om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom att upplåtelsen
är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång
i rätten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i
visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

33 §

Fråga om upplåtelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

34 §

Upplåtelse enligt 32 §, som ej avser tillgodogörande av naturtillgångar
eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger
för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och sameby som beröres
av upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning
för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför.
I fråga om fördelning av ersättning som ej utgår till bestämd person
äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Samebys förvaltning m. m.

Allmänna bestämmelser
35 §

Om det är påkallat med hänsyn till vad som bestämts om högsta renantalet
enligt 15 § andra stycket eller om det behövs för att främja renskötseln,
kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller meddela
andra föreskrifter om innehavet.

Föreskrift enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskötande
medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvåras.

JoU 1971: 37

9

36 §

Om sameby medger det, får inom byns betesområde hållas renar som tillhör
annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar). Fråga om sådant
medgivande avgöres efter samråd med lantbruksnämnden.

Skötseln av skötesrenar handhas av samebyn.

37 §

Sameby får endast om medlem medger det låta slakta dennes renar eller
försälja vid slakt utvunna produkter.

Renmärkning ombesörjes av samebyn, om ej byn beslutar annat. Renägare
får dock efter anmälan till byns styrelse själv märka sina renar.

Stadgar

38 §

Sameby skall antaga stadgar för byn.

Stadgarna skall ange

1. samebyns benämning,

2. den ort inom byns betesområde, där byns styrelse skall ha sitt säle,

3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag och, om
suppleanter skall finnas, motsvarande uppgifter beträffande dem,

4. samebyns räkenskapsår,

5. hur ofta ordinarie bystämma skall hållas och tiden för sådan stämma,

6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden till medlemmarna
skall tillställas dem och när föreskrivna kallelseåtgärder senast
skall vidtagas,

7. tid för betalning av debiterad förskottslikvid,

8. tid för betalning av belopp som enligt 44 § kommer samebyn eller renskötande
medlem till godo,

9. vilka fonder byn skall ha, deras ändamål och hur avsättning till dem
skall ske,

10. de närmare föreskrifter om renskötseln som behövs.

39 §

Sameby och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i det län där bjms
styrelse enligt stadgarna skall ha sitt säte, om ej annat följer av 102 §. Innan
stadgarna registrerats är de ej giltiga.

Länsstyrelsen prövar att stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och
att de ej innehåller något som strider mot lag eller författning.

Första och andra styckena gäller även vid ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhållanden

40 §

Kostnaderna för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlemmarna
efter reninnehavet.

Om samebyn beslutar det, får kostnad som ej avser alla renarna fördelas
mellan ägarna till de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande till innehavet
av dessa renar. Sådant beslut får ej avse kostnad som uppkommit före
beslutet.

JoU 1971: 37

10

41 §

Renskötande medlem som lämnar renskötseln svarar ej för kostnader som
belöper på tiden därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för tiden
före det han börjar driva renskötsel.

42 §

De renskötande medlemmarna har att förskottera de medel som behövs
för renskötseln.

Styrelsen utdebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen
göres efter vad som är skäligt med hänsyn till medlems reninnehav
och omfattningen av det arbete han och hans husfolk kan antagas
komma att utföra för byn under räkenskapsåret.

I debiteringslängden skall anges det belopp sorn utdebiteras, vad som belöper
på varje renskötande medlem och när betalning skall ske.

43 §

Om tillgängliga medel ej förslår till betalning av klar och förfallen skuld
för vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen utdebitera förskott
enligt 42 §.

Försummar styrelsen vad som åligger den enligt första stycket, är ledamöterna
solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall
länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och
uttaga erforderligt belopp. Syssloman har rätt att av samebyn uppbära arvode,
som bestämmes av länsstyrelsen.

44 §

Samebys kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan de renskötande
medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestämmes
de belopp som renskötande medlem för räkenskapsåret skall utge till
byn eller mottaga av byn.

Slutlig kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen
har att upprätta enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad
som anges i 40 och 41 §§. Vid fördelningen gottskrives renskötande medlem
erlagt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för
byn. Samebyn bestämmer i förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.

45 §

Kan förskotts- eller slutlikvid som påförts renskötande medlem enligt
42—44 § ej uttagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande
medlemmar i förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likviden.
Bristen utdebiteras genom debiteringslängd enligt 42 §. I den mån sådan
likvid senare inbetalas, skall det influtna beloppet tillgodoräknas dem
som täckt bristen i förhållande till vad de betalat.

Debiterad och till betalning förfallen likvid får uttagas enligt bestämmelserna
i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om fordran, för vilken betalningsskyldighet
ålagts genom dom sorn äger laga kraft, om ej besvärsmyndigheten
i samband med besvärstalan förordnar annat.

JoU 1971: 37

11

46 §

Sameby får ej upptaga lån som skall återbetalas senare än under nästkommande
räkenskapsår, om ej amorteringsplan för lånets återbetalning har
antagits av bystämma. Lånetiden får uppgå till högst tio år eller den längre
tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet kan ha beviljats.

Beslut om upptagande av lån enligt första stycket är giltigt endast om det
på bystämma biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande
medlemmar företrädda röstetalet och av flertalet sådana medlemmar
i byn.

47 §

Ersättning som tillfaller sameby enligt 28 eller 34 § eller eljest med anledning
av intrång i renskötselrätten skall användas för att täcka byns utgifter
under räkenskapsåret eller fonderas.

Styrelse

48 §

För sameby skall finnas styrelse.

Styrelsen skall i överensstämmelse med medlemmarnas beslut, i den mån
dessa ej strider mot lag eller samebyns stadgar, leda renskötseln inom byns
betesområde, ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse
att medlemmarnas gemensamma intressen tillvaratages utan att någon medlem
missgynnas, uttaga de medel som renskötande medlem är skyldig att erlägga
och i övrigt handha byns angelägenheter.

Styrelsen företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför
domstol och andra myndigheter.

49 §

Styrelsen består av ordförande och ytterligare en eller flera ledamöter som
utses på bystämma. Styrelseledamot skall vara myndig.

Styrelseledamot kan skiljas från sitt uppdrag före utgången av den tid för
vilken han blivit utsedd.

Val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälas till länsstyrelsen.

50 §

Finns ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är beroende
av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha byns angelägenheter
och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn
erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

51 §

Styrelsen sammanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller
den mening varom de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den
mening som ordföranden biträder.

Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet vari han har ett
väsentligt intresse som strider mot samebyns.

JoU 1971: 37

12

52 §

Styrelsen kan uppdraga åt särskild arbetsledare att under styrelsens inseende
leda renskötseln.

Styrelsen kan bemyndiga särskild person att företräda samebyn, om ej
annat beslutats. Sådant bemyndigande och återkallelse därav skall anmälas
till länsstyrelsen.

53 §

För varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa
sin förvaltning. I förvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under
räkenskapsåret och för byns ekonomiska ställning.

I berättelsen skall särskilt uppges

1. ägarna till de renar som under året hållits på byns betesområde och antalet
renar för varje ägare,

2. årets utgifter för arbetskraft i renskötseln,

3. vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i
detta hänseende vid årets slut återstod att utkräva av annan sameby,

4. under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering,

5. samebyns övriga kostnader under året,

6. vilka belopp som under året influtit till och utbetalats från byns fonder,

7. under året inträffade ändringar i byns upplåning,

8. storleken av de förskott som utdebiterats enligt 42 eller 43 §,

9. samebyns övriga inkomster under året,

10. vilket belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns utgifter
under året.

I berättelsen skall vidare ingå avräkning som för varje renskötande
medlem utvisar det saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller
medlemmen till godo.

54 §

Minst en månad före den första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets
utgång skall styrelsen lämna förvaltningsberättelsen till revisor. Berättelsen
skall vara underskriven av styrelsens samtliga ledamöter.

Revision

55 §

Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall årligen granskas av en eller
flera revisorer. Revisor utses på bystämma.

Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper
eller andra handlingar, har rätt att få del av dessa på lämpligt
sätt.

56 §

Revisor skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resultatet
av hans granskning och uttalande huruvida anmärkning framställes eller
ej i fråga om räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framställes
anmärkning, skall anledningen till denna anges i berättelsen. Revisionsberättelse
skall även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för
styrelsen tillstyrkes eller ej.

JoU1971: 37

13

57 §

Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första
ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång.

Bystämma m. m.

58 §

Medlems rätt att deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas
på bystämma.

Medlem som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet enligt
denna lag gentemot byn får deltaga i förhandlingarna men har ej rösträtt
innan han fullgjort sin skyldighet.

Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud
för annan, deltaga i behandling av fråga vari han har ett väsentligt intresse
som strider mot samebyns.

59 §

I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av
särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordförande
på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen
eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra stycket
1—6,

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som
därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande
renlängd innehas av honom,

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en
femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans
beslut,

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet röstande
är lika, av stämmans ordförande,

7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av
minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar företrädda
röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 §
andra stycket 1—6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.

60 §

Bystämma öppnas av den som styrelsen utser. Därefter utses ordförande.

Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga
en förteckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den
rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller
efter omröstning, företagen bland de renskötande medlemmarna på grundval
av förteckningen, blivit godkänd med eller utan ändring, gäller den som
röstlängd vid stämman.

Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras
protokoll, som skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor
efter stämman.

JoU 1971: 37

14

61 §

Förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret
skall framläggas på första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets
utgång. På stämman skall avgöras fråga om godkännande av styrelsens förslag
till fördelning av kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande
av ansvarsfrihet för styrelsen.

Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar
före stämman hållas tillgängliga för medlemmarna.

62 §

Byns medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.

Styrelsen kan kalla medlemmarna till extra bystämma.

Revisor kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans
granskning ger anledning därtill.

Om minst en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre
antal som kan vara bestämt i stadgarna skriftligen begär det, skall styrelsen
kalla till extra stämma.

Finns ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla
medlemmarna till ordinarie eller extra stämma, skall länsstyrelsen på anmälan
av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.

63 §

I kallelse till bystämma skall anges tid och plats för stämman och de ärenden
som skall förekomma på stämman.

64 §

I fråga om skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda
samebyn eller för revisor eller medlem att ersätta skada som vållats byn,
medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas
vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening.

Renarnas skötsel m. m.

65 §

Vid renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas till andra intressen.

Renarna skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns
betesområde eller att eljest vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tagas där
minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på
område där renskötsel icke är tillåten. Flyttning som äger rum utanför samebys
betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt.

66 §

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt.
Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske
med större tidsmellanrum.

Lantbruksnämnden kan på begäran av renskötande medlem förordna om
extra renräkning, om denne gör sannolikt att resultatet av räkning enligt

JoU 1971: 37

15

första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är
oskäliga i förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse
kommer till stånd.

67 §

Kostnaden för renräkning enligt 66 § första stycket är en gemensam utgift
för samebyn.

Kostnaden för extra renräkning fördelas mellan den som begärt räkningen
och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt.

68 §

På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upprättas.
Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

I renlängden skall upptagas ägarna till de renar som hålles på byns betesområde,
det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om
föreskrift meddelats om reninnehavet enligt 35 §, förhållande som är av betydelse
för kontroll av att föreskriften efterföljts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

69 §

När renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på antalet
renar, har gällande renlängd vitsord, om det ej visas att ägarens reninnehav
förändrats väsentligt sedan renlängden upprättades.

70 §

Har främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas
ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skilj ningen skall i
god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas
höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för
skilj ningen och för att återföra renarna.

Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna ej återföras
utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skilj ningen låta
slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om ej annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge
ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande
eller slakt och försäljning.

71 §

Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta
område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden eller markägare som därigenom lider
skada eller olägenhet av någon betydelse förordna att renarna skall slaktas
och säljas.

Är det känt till vilken sameby renarna hör, får förordnande enligt första
stycket meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning
taga hand om renarna.

Kostnaden för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall uttagas
ur köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är
känd, och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha
hört.

JoU1971: 37

16

72 §

Är renskötsela inom samebys betesområde bristfällig, skall lantbruksnämnden
på begäran av medlem i byn eller annan vars rätt är beroende
därav söka att träffa överenskommelse med byn om rättelse inom viss tid.

Kan överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen
efter anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga
renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.

Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

Renmärken

73 §

Ren som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med renmärke
som registrerats för renens ägare, om ej annat följer av 79—82 §.

Om renmärkes utformning meddelas bestämmelser av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

Registrerat märke får användas för att märka renar endast vid renskötsel
som bedrives inom den sameby som anges i registreringsbeslutet.

74 §

Fråga om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen i det län där
byns styrelse har sitt säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen.

Ansökan om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen
skall innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den
sameby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen
skall fogas avbildning av märket.

75 §

Renmärke får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i
den sameby ansökningen avser eller som har rätt att ha skötesrenar där.

Renmärke får registreras för sameby.

Renägare får ej ha mer än ett märke registrerat.

76 §

Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släktmärke)
får ej utan särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör släkten
eller släktgrenen.

77 §

Renmärke får registreras endast om det

1. tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar
med vilka sökandens renar kan sammanblandas,

2. har en form som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med samtycke

av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan ha olägenhet
av registreringen.

78 §

Den som genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade
renmärke får ej använda märket vid renmärkning förrän det registrerats
för hans räkning.

JoU 1971: 37

17

79 §

Länsstyrelsen skall avlysa registrerat renmärke

1. om märkeshavaren anmäler att han ej längre ämnar använda märket
vid renmärkning,

2. om märket under tio år ej har använts vid renmärkning,

3. om märket efter flyttning av renar till annan sameby ej längre skall användas
i någon hos länsstyrelsen registrerad sameby,

4. om märkeshavaren eller hans dödsbo ej längre har rätt att ha renar i
sameby.

Avlyses märke efter anmälan enligt första stycket 1, får det behållas på redan
märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.

80 §

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt
kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra,
kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken
likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena
skall avlysas eller ändras.

Avlyses eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt
ren under tid som länsstyrelsen bestämmer.

Första och andra styckena äger tillämpning på avlyst märke som får behållas
på ren enligt 79 § andra stycket och på avbrottsmärke enligt 81 §. I
stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

81 §

Byter märkt ren ägare, får ommärkning till den nye ägarens märke ske endast
om styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga rum medger
det. Lämnas ej sådant medgivande, kan renens märke förses med avbrott för
att skilja renen från andra renar med samma märke. För avbrottsmärkning
fordras medgivande av styrelsen för den sameby där renen i fortsättningen
skall hållas.

För ommärkning eller avbrottsmärkning av ren som förvärvats på annan
grund än giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens samtycke.

Ommärkning eller avbrottsmärkning får ske endast i närvaro av den som
samebyns styrelse utser eller inför två vittnen.

Avbrottsmärke får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgivande
gavs.

82 §

Dödsbo efter avliden renägare får begagna det renmärke som registrerats
för den avlidne.

83 §

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av
det år då kalven fötts. Märkning får dock ske intill utgången av april nästföljande
år, om märkningen ombesörjes av samebyn eller utföres i närvaro
av någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen.

2 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU1971: 37

18

Även efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse
medger det.

Om den som märker egna renar anträffar annans renko med omärkt kalv,
bör han märka kalven med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller
avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är känt,
åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv har rätt till gottgörelse
av ägaren.

84 §

Anträffas inom samebys betesområde ren som ej blivit märkt inom den i
83 § första stycket andra punkten angivna tiden och märkes ej renen enligt
andra stycket i samma paragraf, skall den tagas om hand av samebyn och
säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt
märke eller med märke sorn icke är rätt utformat, skall renen omhändertagas
av samebyn för slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den
som inom två år från försälj ningsdagen styrker sig vara ägare till renen har
rätt att av byn utfå ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för
kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning.

Koncessionsrenskötsel

85 §

Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att driva
renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där
renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession kan innefatta
rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet
inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till
gagn för ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan antagas
komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.

86 §

För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i
sådan sameby är koncessionshavaren, dennes make och hemmavarande
barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i renskötseln
och ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar
i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel. Skötesrenägare anses därvid
som renskötande medlem. Koncessionshavaren leder under styrelsens inseende
renskötseln inom byn.

87 §

Fråga om koncession prövas av lantbruksnämnden.

88 §

I beslut varigenom koncession beviljas skall anges

1. koncessionsområdet,

2. flyttningsvägs sträckning,

JoU1971: 37

19

3. det högsta antal renar som får hållas inom koncessionsområdet,

4. om och till vilket antal koncessionshavaren får mottaga skötesrenar,

5. i vad mån koncessionshavaren har rätt att anlägga stängsel, uppföra
byggnader och taga virke inom koncessionsområdet,

6. de villkor i övrigt under vilka renskötseln får bedrivas.

89 §

Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnämnden
återkalla koncessionen eller föreskriva nya villkor.

Ansvar, skadestånd och besvär m. m.

90 §

Har ren orsakat skada

1. under tiden juni—augusti på åker, äng eller trädgård sorn är belägen
ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj—september
på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där
renskötsel får bedrivas under hela året,

2. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel ej får bedrivas
där eller

3. på mark utanför renskötselområdet,

skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit
eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det ej
visas att skadan ej orsakats av byns renar.

Åvilar ersättningsskyldighet enligt första stycket flera samebyar, fördelas
ansvarigheten lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon
av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela
skadan.

Har skada orsakats av renar från flera samebyar och kan ej utredas i
vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvarigheten
mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid tiden för
skadans uppkomst fanns i trakten och som ej stod under bevakning.

91 §

Ersättning sorn sameby utgivit enligt 90 § får den kräva åter av den som
varit vållande till skadan.

92 §

Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad
särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma
renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom
vars betesområde renen befann sig.

93 §

När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tillåten,
skall hund i trakten som ej användes i renskötseln hållas i band eller instängd,
om ej länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas,
såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område
där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller

JoU 1971: 37

20

vårdar ren. Detsamma skall gälla om hund utan tillsyn anträffas omedelbart
efter det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren.

Den som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.

94 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller
vidtager åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen
försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område
där renskötsel då är tillåten,

3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel då är tillåten
eller hindrar renar från att beta på sådant område,

4. bryter mot 73 § tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 eller 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som ej är registrerat för honom,

6. utför ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 81 §,

7. märker renkalv i strid mot 83 § första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 § första eller tredje stycket.

95 §

Bryter medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 17—20 §
eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 § eller lämnar han uppsåtligen
eller av oaktsamhet oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande
av renlängd dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff
i brottsbalken.

96 §

Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla
ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet
eller kronofogdemyndighet begär det.

Fullgör ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden
på samebyns bekostnad.

97 §

Anser medlem i sameby att beslut sorn fattats av bystämma, av styrelsen
enligt 42 § eller av syssloman enligt 43 eller 72 § ej tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot lag eller annan författning eller mot samebyns
stadgar eller kränker hans enskilda rätt, får han föra talan mot beslutet
hos länsstyrelsen genom besvär.

Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom två månader
från beslutets dag. I fråga om besvär mot styrelsens eller sysslomans beslut
räknas dock besvärstiden från den dag då medlemmen fick del av beslutet.

Beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för
medlem som ej fört talan mot beslutet.

98 §

Talan mot beslut enhgt denna lag av lantbruksnämnd föres genom besvär
hos lantbruksstyrelsen.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres genom besvär hos Konungen.

JoU1971: 37

21

99 §

Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos
kammarrätten.

Mot länsstyrelsens beslut varigenom registrering av renmärke beviljats får
dock talan ej föras.

100 §

Angår beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen
meddelar enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan
tillställas envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall
hålla beslutet tillgängligt för medlemmarna. Meddelande härom skall på
statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som
beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först
infördes i sådan tidning.

101 §

Beslut som avses i 97 och 98 §§ samt 99 § första stycket länder till efterrättelse
utan hinder av att talan däremot föres, om ej besvärsmyndigheten
förordnar annat.

102 §

Länsstyrelses och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres
såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i
Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen
och lantbruksnämnden i Jämtlands län.

Skall byområde omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens
eller Jämtlands län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden
i det län inom vilket huvuddelen skall ligga.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då lagen (1928: 309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960: 144) om renmärken
skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Lappby, som avses i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens ikraftträdande
till sameby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats skall i fråga
om kallelse till bystämma vad som i motsvarande hänseende gällt för lappbyn
fortfarande tillämpas. I den mån det behövs kan Konungen för tiden
intill dess registrering sålunda skett förordna att äldre bestämmelser även i
övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämmelser om
sameby och dess förvaltning.

4. Märke som enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1960: 144) om
renmärken tagits in i övergångsförteckning får behållas på därmed märkt
ren intill den 1 juli 1975. På sådant märke äger 80 § den nya lagen motsvarande
tillämpning.

JoU1971: 37

22

5. Yad i nya lagen föreskrives om avlyst märke och avbrottsmärke gäller
i tillämpliga delar sådant enligt äldre lag avlyst märke som behålles på därmed
märkt ren och avbrottsmärke som tillkommit enligt äldre lag.

6. Har enligt 57 § lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige tillstånd meddelats att driva renskötsel och omfattar tillståndet
tid även efter nya lagens ikraftträdande, skall det anses som en enligt
85 § nya lagen meddelad koncession.

7. Talan mot sådant beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse som meddelats
före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
(1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till

1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta även
för det fall, att rörelseidkaren vid
överlåtelse av rörelsen till annan låter
i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista
affärshändelsen i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis
vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i

* Senaste lydelse 1969: 363

28§.i

1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel
eller tillverkar, och gäller detta
även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen till annan
låter i överlåtelsen ingå befintliga
varor eller produkter. Denna överlåtelse
utgör då så att säga den sista
affärshändelsen i hans rörelse. Däremot
räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan inflyta
vid sidan av rörelsen eller utanför
vad som normalt är att anse såsom
driftinkomst, såsom exempelvis vid
avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i rörel -

JoU 1971: 37

23

rörelsen avsedda fastigheter eller
andra tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier så ock patenträtter
och liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom hyresrätter och rättigheter
av goodwills natur, se dock
andra och tredje styckena här nedan.
Den intäkt, som erhålles genom
en dylik, oberoende av rörelsen verkställd
avyttring, skall tagas i betraktande
vid inkomstberäkningen för
förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de
för denna förvärvskälla stadgade
grunder.

Till intäkt

sen avsedda fastigheter eller andra
tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och andra
inventarier så ock patenträtter och
liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom hyresrätter och rättigheter
av goodwills natur, se dock andra
och tredje styckena här nedan. Den
intäkt, som erhålles genom en dylik,
oberoende av rörelsen verkställd avyttring,
skall tagas i betraktande vid
inkomstberäkningen för förvärvskällan
tillfällig förvärvsverksamhet och
bedömas efter de för denna förvärvskälla
stadgade grunder. Såsom skattepliktig
intäkt räknas icke statligt
avgångsvederlag i form av engångsbelopp
till renskötselutövare i samband
med att han upphör med sin
renskötsel.
goodwills natur.

realisationsvinst föreligga.

vid utskiftningen.

Skattskyldig, som
Utskiftar svenskt

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas
första gången vid 1972 års taxering.

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

A. i anledning av propositionen väckta motioner

1. motionen 1971: 1279 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp, s, c, m), vari
hemställs

att 71 § rennäringslagen får det tillägget att utöver lantbruksnämnd och
markägare även jakträttsinnehavare får rätt att påfordra länsstyrelsens
prövning,

att 93 § rennäringslagen ändras så till vida att hund som låter sig uppkopplas
inte får dödas,

att dödandet av hund som ofredat renar omedelbart skall anmälas till polismyndighet,
samt

att utskottet utformar lagtexten så att dessa önskemål blir tillgodosedda.;

JoU 1971: 37

24

2. motionen 1971: 1367 av herr Carlsson i Vikmanshyttan m. fl. (c, fp,
m), vari hemställs att riksdagens beslutar

a) att anta förslaget till rennäringslag men med ändrad lydelse av följande
paragrafer:

3 §

Renskötsel får (= prop.) dessa fjäll.

Till samernas uteslutande begagnande ligger kronomark under allmän
disposition ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

4 §

Betestid enligt 3 § första stycket 2 skall förlängas om otjänliga väderleks-
och betesförhållanden tvingar till tidigare flyttning om hösten eller
hindrar återflyttning om våren.

9 §

Sameby har (= prop.) byns betesområde.

Det åligger (= prop.) för renskötseln.

16 §

Sameby får (= prop.) för renskötseln.

Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra
renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som
behövs för näringsutövning.

Är anläggning (= prop.) till allmänningsskog.

Vill sameby (= prop.) lantbruksnämnden platsen.

sen.

24 §

Flyttningsvägs sträckning fastställes av domstol om sameby begär det
eller fråga om sträckningen eljest uppkommer.

Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande
flyttningsväg och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln,
kan domstol förordna om ändring av vägens sträckning.

26 §

Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen
(1917: 189) om expropriation. För område som är utan betydelse för renskötseln
får sådant förordnande meddelas med samernas medgivande.

Upphävande kan (= prop.) ingående befogenheter.

JoU 1971: 37

25

28 §

Medför upphävande av renskötselrätt skada eller olägenhet för renskötseln
eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses i 25 § eller eljest för
rättighet, som tillkommer sameby eller medlem därav, utgår ersättning
därför.

Ersättning för (= prop.) skäl föreligger.

32 §

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas
endast med samebyns medgivande.

Avser upplåtelsen (= prop.) god jaktvård eller fiske vård.

38 §

Sameby skall anta stadgar för byn.

Stadgarna skall ange

1. Samebyns benämning,

(= prop.)

10. de ytterligare föreskrifter som behövs.

70 §

Har främmande (= prop.) återföra renarna.

Om ej annat avtalats är den by till vilken renarna hör skyldig att utge
ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande eller återförande.

71 §

Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta
område under tid då renskötsel inte får bedrivas där, kan länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden eller markägare som därigenom lider
skada eller olägenhet av väsentlig betydelse förordna att renarna skall
slaktas och säljas.

Är det (= prop.) om renarna.

Kostnaden för (= prop.) ha hört.

72 §

Är renskötseln (= prop.) viss tid.

Kan överenskommelse ej träffas eller vidtages inte rättelse kan domstol
efter ansökan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga
renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.

Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av domstolen.

93 §

När renar befinner sig inom betesområde, där renskötsel då är tillåten,

JoU 1971: 37

26

eller på flyttning, skall hund i trakten som ej används i renskötseln hållas
i band eller instängd om ej länsstyrelsen medger annat.

Anträffas hund (= prop.) ofredat ren.

Den som (— prop.) till polismyndigheten.

96 a §

Innan länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller annan myndighet meddelar
beslut eller vidtager åtgärd enligt denna lag eller enligt bestämmelse, som
utfärdas med stöd av denna lag, skall den eller de samebyar, för vilka beslutet
eller åtgärden uppenbarligen kan få betydelse, lämnas tillfälle att
yttra sig i ärendet. Härvid skall fullständiga handlingar överlämnas.;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening uttala:

att bestämmelserna i 30 § rennäringslagen skall avse jämväl kalhuggning,
hyggesbränning och växtbekämpning av större omfattning,

att rennäringens samtliga representanter i lantbruksnämndens rennäringsdelegation
skall utses av Kungl. Maj :t,

att rennäringens representanter i lantbruksstyrelsen rennämnd skall äga
påfordra sammanträde med nämnden, samt

att rotvärdeersättning i samband med att samer inte utnyttjar sin rätt
till byggnadsvirke in natura skall bestridas av domänverket.;

c) att under jordbruksdepartementets huvudtitel till Samefonden för
budgetåret 1971/72 bevilja ett reservationsanslag av 500 000 kronor.;

d) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

att beloppet till allmänna sameändamål ur Samefonden uppräknas till
400 000 kronor,

om utredning och förslag beträffande ansvar och skadestånd vid skada
på ren i samband med skogsavverkning i enlighet med vad som anförs i
motionen;

3. motionen 1971: 1368 av herr Häll m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
måtte begära att Kungl. Maj :t vid utfärdandet av följ dförfattningar
till rennäringslagen — i syfte att främja renskötselns lönsamhet och en god
samverkan mellan olika intressen inom renskötselområdet — särskilt beaktar a)

att befolkningen i fjällkommunerna blir delaktiga av jakt och fiske
genom generösa upplåtelser,

b) att förvaltningen av områdena ovan odlingsgränsen och där ifrågakommande
upplåtelser ordnas med iakttagande av den ordning som inom
länsstyrelserna kommer att tillämpas i frågor av regionalpolitisk innebörd
för att bl. a. möjliggöra en aktiv sysselsättningspolitik i inlandet,

c) att rättegångsförfarandet i mål som avser ersättning på grund av beslut
om undantagande av område från renskötseln inte skall ådraga sökanden
oskäliga kostnader eller onödig tidsspillan, samt

JoU1971: 37

27

d) att inkomsterna från upplåtelser av jakt- och fiskerätt skall kunna tas
i anspråk för viltvård och fiskevårdande åtgärder.;

4. motionen 1971: 1369 av herr Lundberg (s), vari hemställs att riksdagen
måtte besluta

att avslå Kungl. Maj :ts proposition 1971:51 med förslag till rennäringslag,
m. m.,

att från 1 juli 1972 upphäva nu gällande rennäringslag, m. m.,
att det länsmässiga ansvaret för rennäring, fiske, jakt, kronans markoch
vattenområden i renbetesland, deras nyttjande och användning, förlägges
till länsstyrelserna, vilka i samråd med regering och riksdag skall
handha arbetsuppgifterna och ansvaret,

att hittillsvarande fonder och ekonomiska m. fl. förmåner upphör och att
tillgångarna får disponeras av länsstyrelserna till fritids- och andra gemensamma
uppgifter,

att fiske och jakt från den 1 januari 1972 måtte i första hand upplåtas
åt samtliga inom renbetesområdet boende och att det skall ankomma på
länsstyrelserna att utfärda de inskränkningar som från fiske- och jaktvårdssynpunkt
kan anses erforderliga, samt

att som riktlinjer för rennäringen skall från den 1 juli 1972 gälla vad
som föreslås i rennäringslagens 3 § och att i övrigt vid renskötselns utövande
hänsyn skall tagas till andra intressen; renarna skall såvitt möjligt
hindras från att komma utanför betesområdet eller att eljest vålla skada
eller olägenhet; flyttning av renarna skall ske i samlade flockar; väg skall
tagas där minsta skada vållas; vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas
kvar på område där renskötseln icke är tillåten; flyttning som äger rum
utanför betesområde skall ske utan tidsutdräkt.;

5. motionen 1971: 1370 av herr Takman m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen måtte besluta

a) att följande ändringar företas i förslaget till rennäringslag:

dels att följande sats i föreslagen lydelse av 9 § utgår: ”Sameby får ej
driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel”,

dels att 38 § punkt 10 erhåller följande lydelse: ”10. de ytterligare föreskrifter
som behövs”,

dels att andra och tredje styckena i 72 § utgår;

b) att hos Kungl. Maj :t hemställa om den omredigering av 59 §, som föranledes
av ett bifall till i motionen föreslagen annan lydelse av 9 och 38 §§;

c) att uttala sig för att berörd sameby erhåller lägst 50 % av inkomsterna
från fiskeupplåtelser;

d) att rationaliseringsbidrag vid en samlad upprustning av rennäringen
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag fastställes till en bidragsnivå på
50 %;

e) att i fråga om stadgandena rörande renskötselrättens upphörande (26 §)

JoU 1971: 37

28

ge Kungl. Maj :t till känna att vad i motionen anförs — om att såsom skäl
till renskötselrättens upphävande även skall kunna åberopas vad som kan
anses vara ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt —■ måste
ges en mycket snäv tillämpning;

f) att uttala sig för att samefonden ställs under förvaltning av en helt
samisk styrelse utsedd av landsmötet.;

B. vid riksdagens början väckta motioner:

6. motionen 1971:507 av herr Stridsman m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om översyn av jaktstadgan,
syftande till att ge samerna möjlighet att, då fara för rovdjursangrepp föreligger,
förfölja och döda rovdjur.;

7. motionen 1971: 990 av herr Carlsson i Vikmanshyttan m. fl. (c), vari
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning
angående samernas rättsliga ställning.;

8. motionen 1971:1033 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att AMS-medel får
användas för bidrag till samer vid uppbyggnad av anläggningar för fiske och
turism i samebyarna.;

9. motionen 1971: 1034 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en utredning med
uppdrag att framlägga förslag angående samernas rättsliga ställning.;

10. motionen 1971: 1048 av herr Takman m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till regeringen begär att det regionala handlingsprogrammet
för det norrländska inlandet överarbetas med särskilt hänsynstagande
till samebefolkningens fortsatta existens som etnisk minoritet.

Beträffande det fullständiga innehållet i motionerna hänvisar utskottet
till de tryckta motionerna.

Bakgrund till propositionen m. m.

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Den regleras främst i lagen
(1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen).
Lagen innehåller, vid sidan av bestämmelser om samernas rätt att
under vissa förutsättningar begagna vissa områden till underhåll för sig och
renarna, ingående föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande och
om rennäringens organisation. Till följd av samhällsutvecklingen har förutsättningarna
för rennäringen liksom för andra näringar ändrats väsentligt.
Detta har bl. a. lett till ett behov att ändra näringens driftsformer och att
vidta andra rationaliseringsåtgärder för att höja näringens lönsamhet.

Med anledning härav och sedan Svenska samernas riksförbund (SSR) i
skrivelse den 4 oktober 1963 bl. a. anhållit om översyn av bestämmelserna på
renskötselns område, tillkallades år 1964 sakkunniga för att se över renbetes -

JoU 1971: 37

29

lagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog
namnet 1964 års rennäringssakkunniga.

I skrivelse den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombudsman
om åtgärder bl. a. i syfte dels att ge de renskötande samerna bättre möjlighet
att själva tillvarata sina rättigheter enligt renbeteslagen, dels att hindra
att intrång görs i dessa rättigheter. Genom beslut den 11 februari 1966 förordnade
Kungl. Maj :t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga
för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Rennäringssakkunniga överlämnade i februari 1968 betänkandet Rennäringen
i Sverige (SOU 1968: 16). Betänkandet innehåller förslag till lag om
rennäringen, lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation och lag
om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av ett stort antal
myndigheter och organisationer.

Rennäringssakkunniga överlämnade vidare i december 1968 efter uppdrag
av Kungl. Maj :t förslag angående renforskningens organisation m. m.
(stencil Jo 1968: 7). Över förslaget har yttranden avgetts av i huvudsak
samma remissinstanser som avgett yttranden över förslaget till lag om rennäringen
m. m.

Den 11 december 1970 tillkallades härjämte sakkunniga med uppdrag att
utreda frågan om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m.

Av departementschefen angivna huvudgrunder för reformer i fråga om rennäringen

I propositionen behandlar departementschefen inledningsvis huvudgrunderna
för reformer i fråga om rennäringen. Departementschefen anför därvid
följande.

Rätten till renskötsel är förbehållen samerna. De har rätt att för sin försörjning
begagna mycket stora områden främst i norra och västra Norrland
för renbete, jakt, fiske och andra ändamål som har samband med renskötsel.
Den renskötande befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade
på ca 700 familjer. Ungefär fyra femtedelar av de renskötande samerna
finns i Norrbottens län. Totala antalet renar uppgår till ungefär 200 000—
250 000. Sammanlagt produceras årligen drygt 2 000 ton renkött, vilket svarar
mot 0,6 procent av den totala produktionen av kött och fläsk inom landet.

Rennäringen regleras genom 1928 års renbeteslag. I lagen finns, utöver
bestämmelser om vilka som omfattas av renskötselrätten och denna rätts
innebörd, detaljerade föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande.
Sålunda innehåller lagen bestämmelser om rennäringens lokala organisation
i lappbyar och om ordningen för renskötselns drivande. Länsstyrelserna
och den särskilda administrationen för rennäringen, lappväsendet, som

JoU 1971: 37

30

är knuten till länsstyrelserna har enligt renbeteslagen vittgående befogenheter
i fråga om renskötseln. Föreskrifterna för rennäringen tillkom vid en
tid när samernas möjligheter att själva ta till vara sina intressen var väsentligt
mindre än nu, och ett av huvudsyftena med föreskrifterna var att skydda
samernas intressen.

Sedan lång tid tillbaka har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att gagna
rennäringen och, om än i mindre utsträckning, den samiska kulturen. Sålunda
åtnjuter rennäringen ett betydande ekonomiskt stöd som numera uppgår
till omkring 7 milj. kr. om året.

Enligt de sakkunniga är rennäringens lönsamhet dålig inom stora delar
av renskötselområdet. Många av rennäringens utövare har påfallande låga
inkomster. Rennäringen är, som den f. n. bedrivs, otillräcklig som försörjningsunderlag
för åtskilliga av näringsutövarna. En av anledningarna härtill
är att näringen inte kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster i samma
utsträckning som exempelvis jordbruket. Detta har medfört att lönsamheten
stadigt minskat. Inom näringen förekommer en betydande undersysselsättning
som en följd av alltför små driftsenheter och dåliga möjligheter
till kompletterande sysselsättning. I fråga om rennäringens framtidsutsikter
framhåller de sakkunniga att det finns goda möjligheter att genom
olika rationaliseringsåtgärder nå en tillfredsställande och i förhållande till
andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedöms av
de sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som
— om hänsyn tas även till rennäringens betydelse för samekulturen —
inte behöver överstiga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart.
De sakkunniga förordar därför att det allmänna genom administrativa
insatser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av näringen
som fordras för att renskötselföretagen skall kunna lämna ett tillfredsställande
utbyte. Huvudpunkterna i ett program härför bör vara en omorganisation
av renskötseln med övergång till en ny driftsform inom ramen för
särskilt organiserade lokala sammanslutningar, s. k. renbyar. För att reglera
byarnas verksamhet fordras en speciell associationsrättslig lagstiftning, som
tillsammans med huvuddelen av den nu gällande renbeteslagen — med vissa
ändringar och tillägg — föreslås ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare
måste det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ut
samtidigt som den statliga administrationen bör omorganiseras för att möta
de nya krav som reformprogrammet medför.

Remissinstanserna är över lag ense med de sakkunniga om att det är ett
väsentligt intresse att genom åtgärder av olika slag främja en rationalisering
av renskötseln. Åtskilliga remissinstanser framhåller rennäringens betydelse
för samerna som folkgrupp.

I likhet med de sakkunniga och en enhällig remissopinion anser jag det
vara ett angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt
att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag skapa förutsättningar
för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Det är ett samhälls -

JoU 1971: 37

31

intresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet
förbättras. Rennäringen är en förutsättning för bevarande av den
samiska kulturen. Som de sakkunniga framhållit torde det endast i begränsad
omfattning vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle
upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande
under någon längre tid. Det allmänna bör därför genom olika åtgärder
medverka till att förbättra förutsättningarna för renskötselns rationalisering.
Därvid är det av största vikt att rennäringsutövarna själva aktivt deltar
i rationaliseringssträvandena. Om ett effektivt samarbete mellan renägarna
kan komma till stånd och staten på olika sätt främjar rationaliseringssträvandena,
är enligt min mening framtidsutsikterna för rennäringen
goda.

De riktlinjer för reformer inom rennäringen som de sakkunniga angett
har i huvudsak godtagits under remissbehandlingen. Det anses allmänt att
ett genomförande av de sakkunnigas förslag bör kunna avsevärt förbättra
möjligheterna att driva renskötseln rationellt. Särskilt framhålls att den
ekonomiska och den tekniska utvecklingen lett till att renskötseln behöver
bedrivas i allt större enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder
skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt. Både samerna
och övriga remissinstanser delar de sakkunnigas uppfattning att de renskötande
samerna själva bör svara för renskötselns rationalisering och att
detta lämpligen bör ske inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar,
som bör få större befogenheter i förhållande till både sina
medlemmar och utomstående än vad de nuvarande lappbyarna har. Även
de förslag som de sakkunniga lägger fram om ett utvidgat stöd åt rennäringen
och om en ändrad statlig administration godtas av de flesta remissinstanserna.

Även jag kan i princip ansluta mig till de allmänna riktlinjer för rennäringens
rationalisering som de sakkunniga dragit upp. Jag delar alltså de
sakkunnigas uppfattning att det krävs åtgärder av administrativ, ekonomisk
och rättslig art för att komma till rätta med rennäringens bekymmersamma
ekonomiska läge.

F. n. pågår en omfattande rationaliseringsverksamhet inom vårt näringsliv.
Samtidigt som nya tekniska hjälpmedel gjort det möjligt för varje
yrkesverksam att producera mycket mer än tidigare har de ökade kostnaderna
för arbetskraft och maskiner framtvingat nya företagsformer och
som regel en koncentration till större enheter. Inom renskötseln har mekaniseringen
påbörjats först under senare år. Slakten har kunnat rationaliseras.
Skotern och kommunikationsradion har slagit igenom som normala
hjälpmedel. Liksom inom andra områden ger de tekniska hjälpmedlen möjlighet
att öka arbetsproduktiviteten, och färre samer kan nu sköta ett större
antal renar. Det vitsordas allmänt att den främsta orsaken till rennäringens
ekonomiska svårigheter är att driftsenheterna i allmänhet är för små. För
att råda bot härpå synes det vara lämpligt att som de sakkunniga föreslagit

JoU 1971: 37

32

gå över till en ny organisationsform för renskötseln som gör det möjligt
att indela renhjordarna i större, rationella driftsenheter. Samtidigt bör samerna
själva så långt det är möjligt få bestämma i fråga om renskötselns
rationella organisation. Det innebär att de renskötande samernas egna lokala
organ bör förstärkas så att de från lappväsendet och andra myndigheter
kan överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Därav följer
att lappväsendet bör kunna upplösas. De administrativa uppgifter som även
i fortsättningen kommer att finnas på detta område kan ombesörjas av de
vanliga länsmyndigheterna såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd.

Även genom ett ökat ekonomiskt stöd bör rennäringens rationalisering
främjas. För stödet bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak gälla
samma principer och villkor som gäller för jordbrukets rationalisering.
Härigenom tillgodoses önskemålet att under så långt möjligt samma betingelser
som gäller för jordbruket åstadkomma en rationellare produktion.

1928 års renbeteslag präglas av de förhållanden och synsätt som rådde
vid dess tillkomst och är i behov av en översyn. Vidare behövs associationsrättsliga
bestämmelser för de föreslagna nya lokala organen för renskötseln.
I likhet med de sakkunniga vill jag därför förorda att 1928 års
renbeteslag ersätts med en ny lag i ämnet.

SSR har i sitt remissyttrande kritiserat de sakkunnigas förslag och hävdat
att dessa saknar samepolitisk målsättning. Det bör framhållas att de sakkunniga
inte har haft i uppgift att utarbeta ett samepolitiskt program.
Deras uppgifter har i princip varit begränsade till renskötselns rationalisering.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t tidigare på
anmälan av statsrådet Lidbom bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning rörande samernas kulturfrågor
m. m.

Beträffande departementschefens allmänna motivering i övrigt, de sakkunnigas
förslag, remissyttrandena samt specialmotiveringen till lagförslagen
hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottets yttrande

Inledning. Frågan om varifrån samerna härstammar och när de kommit
till Skandinavien har varit mycket omdiskuterad. Numera är man emellertid
tämligen ense om att samerna invandrat österifrån. Under forntiden utbredde
de sig så småningom över stora områden i Finland och norra Skandinavien.
Som renskötare omnämns de i litteraturen först vid slutet av 700-talet.
Redan ett sekel senare synes emellertid renskötseln ha nått en relativt hög
utveckling. I Sverige uppehöll sig samerna under århundraden framför allt

JoU 1971: 37

33

i Norrbottens och Västerbottens lappmarker, där de anses utgöra den ursprungliga
befolkningen. Först på 1600-talet synes de ha nått Dalarna och
Hälsingland och på 1700-talet hade de sin största utbredning i Sverige. Vid
slutet av 1600-talet började kronan vidta åtgärder för att stimulera nybyggare
att bosätta sig i lappmarkerna. På grund av de konflikter som uppstod
mellan samer och nybyggare gjordes tidigt försök att dra upp en gräns mellan
de egentliga lappmarkerna och kustlandet. Först på 1750-talet blev dock
gränsen uppgången i sin helhet. Denna gräns, lappmarksgränsen, som fortfarande
gäller, grundades på utredningar och vittnesmål samt förlädes till
utkanterna av de områden, till vilka samerna vid denna tid hade obestridd
nyttjanderätt. Sedan det så småningom visat sig att upptagandet av nybyggen
i de övre fjällmarkstrakterna medfört vissa olägenheter för samerna
samt i åtskilliga fall även för nybyggarna själva förordnade Kungl. Maj :t år
1867 att, för att skydda samernas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter
och för att förebygga tvister mellan dem, en gräns skulle bestämmas mellan
den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens
och Västerbottens lappmarker. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t
blev denna gräns, odlingsgränsen, sedermera fastställd. Odlingsgränsen är
nu upphuggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands
län i söder. Avsikten med odlingsgränsens bestämmande var att trakterna
ovanför densamma skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område.
Några ytterligare nybyggen skulle inte få anläggas där. Denna princip har
dock inte helt kunnat upprätthållas. Sålunda har stora bebyggelsecentra
vuxit upp bl. a. i anslutning till gruvfyndigheterna. Å andra sidan innebar
odlingsgränsens tillkomst inte att samerna utestängdes från de beten som de
av ålder utnyttjat nedom odlingsgränsen. Inom Jämtlands län, där någon
territoriellt bestämd lappmark inte funnits, avsattes i samband med avvittringarna
på 1840-talet vissa s. k. renbetesfjäll för samernas begagnande.
Renbetesfjällen har därefter utvidgats genom att ett antal av kronan inköpta
hemman och lägenheter upplåtits för renskötsel. Vid sidan om renbetesfjällen
har inom Jämtlands län och nordvästra delen av Kopparbergs
län vissa kronoparker upplåtits för renbete.

Omfattningen av samernas betesrätt reglerades närmare första gången i
1873 års avvittringsstadga. Denna reglering, som i stort sett utgjorde en
konfirmering av bestående förhållanden, innebar att betesrätten skulle få
utövas såväl på kronans som enskildas marker. Dock begränsades betesrätten
på enskild mark nedom odlingsgränsen till vintertid. Vidare skulle
samerna i viss utsträckning äga rätt att till husbehov ta virke från skogen
och även vara berättigade att på utmark jaga och fiska. För den bofasta befolkningen
däremot innebar awittringarna att de olika skifteslagen i fortsättningen
var hänvisade till jakt och fiske inom byns egna genom awittringen
gränsbestämda områden och att de gick förlustiga den rätt till jakt
och fiske som de av sedvana hade åtnjutit i ungefär samma omfattning som
samerna.

3 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU 1971: 37

34

År 1886 utfärdades den första renbeteslagen som år 1898 ersattes av en
ny. I båda upptogs i princip samma bestämmelser som varit gällande i avseende
på samernas rätt att uppehålla sig med sina renar på vissa trakter.

Nu gällande renbeteslag från år 1928 bygger på de tidigare renbeteslagarna.
Enligt lagen utgör renskötseln en såväl monopoliserad som privilegierad
näring. Den är monopoliserad såtillvida att renskötsel med utnyttjande av
annans mark endast får utövas av samer. Renskötselrätten innefattar i
första hand befogenhet för same att på de trakter, där han äger uppehålla
sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och
renarna. Lagen innehåller bestämmelser om vilka områden samerna får
nyttja för renbeten samt bestämmelser om rätt för samer att uppföra byggnader
och stängsel, om rätt för dem att ta virke till husbehov samt om samernas
rätt till jakt och fiske. För renskötselns bedrivande är samerna indelade
i lappbyar.

Renskötselområdet omfattar totalt mer än 150 000 km2. Den allra största
delen av renbetesmarkerna utgörs av kronomark. Antalet i renskötsel sysselsatta
personer har minskat successivt sedan slutet av 1800-talet. Den renskötande
befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer,
varav fyra femtedelar finns i Norrbottens län. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen (s. 30 f.) är rennäringens lönsamhet dålig inom
stora delar av renskötselområdet. Många av rennäringens utövare har påfallande
låga inkomster och är i betydande omfattning undersysselsatta. En
av anledningarna härtill är att näringen inte kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster
i samma utsträckning som exempelvis jordbruket.

I propositionen framhålls att det är ett angeläget intresse från såväl rennäringens
som samhällets synpunkt att genom rationaliseringsåtgärder av
olika slag skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel.
Det betonas att det är ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska
synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäringen
torde nämligen utgöra en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen.
Det allmänna bör därför enligt departementschefen genom olika åtgärder
medverka till att förbättra förutsättningarna för renskötseln. Departementschefen
anför att det därvid är av största vikt att rennäringsutövarna
själva ges möjlighet att aktivt delta i rationaliseringssträvandena. Enligt departementschefens
uppfattning krävs det åtgärder av administrativ, ekonomisk
och rättslig art för att komma till rätta med rennäringens bekymmersamma
ekonomiska läge.

De förslag som i nämnda syfte framläggs innebär i korthet att en ny organisationsform
tillskapas för renskötseln som gör det möjligt att indela
renhjordarna i större rationella driftsenheter än för närvarande. De renskötande
samernas egna lokala organ förstärks så att de från lappväsendet
och andra myndigheter kan överta huvudansvaret för rennäringens utveckling.
Genom ökat ekonomiskt stöd enligt i huvudsak samma principer och
villkor som gäller för jordbrukets rationalisering bör rennäringens rationali -

JoU1971: 37

35

sering främjas. 1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny lag i ämnet,
rennäringslagen.

I motionen 1971:1369 hävdas att rennäringen ej bör vara förbehållen
samerna utan stå öppen för alla svenska medborgare. Enligt motionären
kan det inte vara rimligt att längre bibehålla en undantagslagstiftning för
samerna. Motionären anser att sysselsättnings- och inkomstsvårigheter för
samer och andra som bor i Norrland är gemensamma och måste bedömas
som en enhet. Rennäringen bör enligt motionären självfallet få utnyttja
renbetesmarkerna så länge dess utövare kan få en rimlig försörjning därav.
Därefter bör vederbörande länsstyrelser ha ansvaret för det lämpliga utnyttjandet
av markerna. Mot bakgrund av det anförda yrkas i motionen avslag
å propositionen och upphävande av gällande renbeteslag. Det länsmässiga
ansvaret för rennäringen, fisket, jakten och kronomarkernas nyttjande bör
enligt motionärens mening läggas på länsstyrelserna, som bör få disponera
hittillsvarande fonder. Vidare anses att fiske och jakt bör upplåtas åt samtliga
inom renskötselområdet boende och att som riktlinjer för rennäringen i
fortsättningen bör gälla vad som nu förordas i 3 och 65 §§ i förslaget till
rennäringslag.

Utskottet anser för sin del att mycket talar för att, såsom även anförs i
propositionen, det endast i begränsad omfattning torde vara möjligt för
samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och
övriga kulturyttringar levande någon längre tid. Rennäringen är därför,
såsom departementschefen framhållit, en förutsättning för bevarande av
den samiska kulturen. Med hänsyn härtill bör renskötselrätten enligt utskottets
mening även i fortsättningen vara förbehållen samerna. Motionen 1971:
1369 bör följaktligen avslås.

I det följande tar utskottet upp till närmare behandling de delar av propositionen
som berörts i de i anledning av propositionen väckta motionerna
samt behandlar därjämte vissa frågor som har samband därmed och som
aktualiserats i några vid riksdagens början väckta motioner.

Samernas rättsliga ställning m. m. I de vid riksdagens början väckta motionerna
1971:990 och 1971:1034 erinras om samernas urgamla rätt att
nyttja fjällområdena för renskötsel och till jakt och fiske. Genom framväxten
av det moderna samhället utsätts de för en rad ingrepp i samband med
tillskapandet av gruvor, kraftverk, vägar m. m. Enligt motionärernas mening
kan samernas intressen i rättsliga sammanhang inte anses behörigen tillvaratagna
med nu rådande ordning i organisatoriskt hänseende. Det påpekas
sålunda att samerna inte äger föra sin egen talan t. ex. vid intrång i renskötseln,
utan att talan i stället förs av statliga myndigheter, något som motionärerna
finner från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande. Mot bakgrund
av angivna förhållanden yrkas i de båda motionerna att riksdagen
begär tillsättande av en utredning angående samernas rättsliga ställning.

Svenska samernas riksförbund (SSR) har i remissyttrande över rennä -

JoU1971: 37

36

ringssakkunnigas betänkande kritiserat att de sakkunnigas förslag saknar
samepolitisk målsättning. SSR gör vidare gällande att samerna har en mera
omfattande rätt till renbetesområdena än som framgår av renbeteslagen.
Denna uppfattning grundar SSR framför allt på historiska skäl. Samernas
rätt till marken bör enligt SSR karakteriseras som en medäganderätt eller
ständig besittningsrätt. SSR anser att i den nya lagen samernas rätt till i
vart fall jakt och fiske bör klart erkännas som en samebyarnas tillhörighet.

Såsom framgår av det anförda synes samerna inte godta själva den principiella
grundvalen för den nu föreslagna lagstiftningen. Lagrådet anser att
detta förhållande inte är tillfredsställande. Utskottet vill emellertid understryka
att det inte ingått i de rennäringssakkunnigas uppgift att ta ställning
till frågan om vilken rätt till land och vatten som samerna kan grunda på
hävd eller äldre rättsordning. I direktiven anfördes nämligen att syftet med
utredningen borde vara att — med utgångspunkt från att rennäringen alltjämt
skulle vara förbehållen samerna och från renbeteslagens huvudsakliga
innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och
andra rättsinnehavare — samerna borde i all den utsträckning som var
möjlig äga själva bestämma rörande rennäringens rationella organisation.
Erinras må att vissa lappbyar och enskilda samer väckt talan mot Kungl.
Maj :t och kronan om i första hand bättre rätt än kronan till renbetesfjällen
i Jämtlands län samt att ytterligare processer är att vänta. En slutlig domstolsprövning
av föreliggande tvistefrågor torde dock dröja åtskilliga år.
En lösning av rationaliseringsproblemen och en förbättring av rennäringens
lönsamhet kan emellertid inte anstå. Såsom lagrådet anfört synes i rådande
läge och i avbidan på att föreliggande tvistefrågor prövas av domstol få godtas
att den nya lagstiftningen byggs upp på samma grund som gällande renbeteslag.
I likhet med departementschefen är utskottet inte berett att nu i
hela dess vidd förorda en omprövning av frågan om samernas rätt till mark
och vatten inom renskötselområdet. Utskottet vill dock understryka att ett
antagande av den föreslagna rennäringslagen inte innefattar något ställningstagande
i föreliggande tvistefrågor.

Nu ifrågavarande lagförslag innebär en genomgripande förstärkning av
samernas självbestämmanderätt i fråga om renskötselns organisation och
deras egna ekonomiska angelägenheter. För gemensam drift av renskötseln
inom lappbys område bildas en ny typ av juridisk person, kallad sameby,
som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk
förening. Utmärkande för samebyn är vidare att samtliga renägare
inom lappbyn är skyldiga att vara medlemmar i samebyn. Förslaget innebär
att samebyarna övertar huvudansvaret för rennäringens utveckling från
lappväsendet, som upplöses. Enligt 10 § i lagförslaget skall sameby företräda
medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas
gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Här åsyftas inte bara vad
som rör den egentliga renskötselrätten utan även t. ex. frågor om jakt eller
fiske, vilka rättigheter ingår som birättigheter i renskötselrätten. Lagrådet

JoU 1971: 37

37

har vid granskningen av denna paragraf framhållit att det inte torde få anses
föreligga hinder mot att sameby för medlemmarnas räkning för talan
även angående sådana rättigheter i avseende å renbetesområdena som har
samband med renskötseln och som de anser sig ha på annan grund än förevarande
lag.

Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte motiverat att nu påkalla
en utredning om samernas rättsliga ställning. Utskottet avstyrker därför
motionerna 1971:990 och 1971: 1034.

I den vid riksdagens början väckta motionen 1971: 1048 yrkas att riksdagen
skall begära att de regionala handlingsprogrammen för det norrländska
inlandet överarbetas med särskilt hänsynstagande till samebefolkningens
fortsatta existens som etnisk minoritet. Till stöd för yrkandet anförs att
det är av vikt att allt görs för att säkerställa ett mångsidigt näringsliv för
samerna. Vidare framhåller motionärerna betydelsen av att en snabb och
omfattande satsning sker på samtliga de tätorter där samefamiljer är bosatta.
Enligt motionärerna är en utveckling nödvändig även av sådana orter
där samer är bosatta men befolkningsunderlaget i övrigt bedöms vara för
litet för särskilda regionalpolitiska åtgärder. Motionärerna anser att de regionala
handlingsprogrammen bör kompletteras utifrån dessa synpunkter
om inte särskilda hänsyn redan tagits till samerna som etnisk minoritet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att alternativ
sysselsättning kan beredas inom renskötselområdet för de samer som
inte får tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln. I propositionen
framläggs också förslag i syfte att främja sådan sysselsättning. Sålunda
framhålls det att man vid upplåtelser av renbetesmark för turiständamål
bör eftersträva att samerna bereds arbetstillfällen. Vidare framstår det enligt
departementschefen som en väsentlig uppgift för lantbruksnämnderna att
— efter samråd med bl. a. samerna själva och arbetsmarknadsmyndigheterna
— inom renskötselområdet skapa nya arbetstillfällen för samerna. Utskottet
förutsätter i likhet med rennäringssakkunniga att arbetsmarknadsorganen
liksom hittills kommer att göra betydande insatser inom förevarande
område. Utskottet anser det även angeläget att effektiva åtgärder vidtas
i syfte att skapa möjligheter för den övriga bofasta befolkningen att stanna
kvar inom området. Därest de befolkningscentra som där finns avfolkas
och såväl kommersiella som samhälleliga servicefunktioner till följd härav
upphör torde renskötseln komma att allvarligt äventyras. De regionala handlingsprogram,
som nu är under utarbetande, är emellertid avsedda att skapa
klarhet i vilka åtgärder som i angivet hänseende är möjliga att vidta. Utskottet
förutsätter att i berörda länsprogram även sameorternas speciella
problem beaktas.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet det inte vara erforderligt med
någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionen 1971:
1048.

Likaså finner utskottet vad i det föregående anförts ge vid handen att syf -

JoU1971: 37

38

tet med motionen 1971: 1033 bör kunna tillgodoses utan något särskilt riksdagens
uttalande.

I förevarande sammanhang vill utskottet understryka att det är av vikt att
skyddet för rennäringen inte utformas så att den övriga bofasta befolkningens
möjligheter att förbättra sin ekonomi försvåras. Såsom framhålls i motionen
1971: 1368 skulle ett alltför ensidigt tillgodoseende av de renskötande
samernas intressen kunna motverka en utveckling av tätorterna. Detta
skulle på sikt kunna få en negativ inverkan även på de renskötande samernas
förhållanden. Avvägningen mellan renskötselns intressen och andra intressen
är dock en ömtålig fråga. Utskottet återkommer till detta spörsmål i
det följande.

Renskötselrätt. I förslaget till rennäringslag föreskrivs i 1 § att rätt att enligt
lagen begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt)
tillkommer den som är av samisk härkomst om hans föräldrar
eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande
yrke. Länsstyrelsen kan vidare om särskilda skäl föreligger även i
andra fall medge person med samisk härkomst renskötselrätt. I 3 § finns intagna
bestämmelser om inom vilka områden renskötsel får bedrivas, dels
hela året, och dels under tiden den 1 oktober—den 30 april.

I motionen 1971: 1367 yrkas att till 3 § skall fogas en bestämmelse av innehåll
att ”till samernas uteslutande begagnande ligger kronomark under
allmän disposition ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen”. Till stöd för
yrkandet anförs att lagstiftningen i avvaktan på slutförandet av pågående
domstolsförhandlingar inte bör utformas så att inskränkningar sker i de
rättigheter samerna för närvarande har eller söker få fastlagda genom rättslig
prövning.

Uttrycket ”områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade”
förekommer i lagtext första gången i 31 § i 1898 års renbeteslag. I
nu gällande renbeteslag återfinns uttrycket i 56 §, som behandlar nyttjanderättsupplåtelser
på nämnda områden. Det bör observeras att med lapp avses
i gällande lag (1 §) var och en, som enligt vad i lagen anförs äger rätt till
renskötsel. 56 § berör således endast områden som blivit för de renskötande
lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Med denna beskrivning avses
enligt renbeteslagens förarbeten (prop. 1928:43 s. 171) renbetesfjällen i
Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen som ej är
under enskild disposition. I förslaget till rennäringslag återfinns motsvarande
bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser i 32 §. De berörda områdena
har i enlighet med rennäringssakkunnigas förslag beskrivits som ”kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition
och på renbetesfjällen”. Enligt de sakkunniga åsyftas med denna beskrivning
ingen ändring i förhållande till nuvarande definition.

Av det nu anförda torde framgå att den i föreliggande lagförslag använda
formuleringen inte, såsom motionärerna ifrågasatt, är avsedd att inskränka

JoU 1971: 37

39

de rättigheter som samerna f. n. har. Enligt utskottets mening kan det dock
inte förnekas att bytet av beskrivning på områdena kan komma att framstå
som en inskränkning i förhållande till gällande rätt. För undvikande av sådant
missförstånd bör den i två renbeteslagar använda definitionen återfinnas
även i den nya rennäringslagen. Den av motionärerna föreslagna utformningen
innebär emellertid en utvidgning i förhållande till gällande rätt och
bör därför inte användas. Ett infogande av den äldre definitionen i 3 eller
32 §§ låter sig av lagtekniska skäl svårligen göra. Enligt utskottets mening
bör i stället genom en övergångsbestämmelse göras klart att beskrivningen i
32 § på berörda områden står i full överensstämmelse med den tidigare använda
definitionen. Att en sådan övergångsbestämmelse införs i lagförslaget
anser utskottet vara motiverat även från den synpunkten att uttrycket ”område
anvisat till lapparnas uteslutande begagnande” återfinns jämväl i annan
lagstiftning, t. ex. lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden och kungörelsen
den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken.

Genomförs den av utskottet föreslagna lagändringen bör motionen 1971:
1367 kunna anses i denna del besvarad.

4 § i lagförslaget innehåller bestämmelser om förlängning av tiden för vinterbetet.
Sådan förlängning kan av lantbruksnämnden medges såvitt avser
kronomark, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden
eller av annat särskilt skäl. I fråga om annan mark får tiden
förlängas med ägarens samtycke.

I motionen 1971: 1367 hemställs att paragrafen ändras så att vinterbetestid
skall förlängas om otjänliga väderleks- och betesförhållanden tvingar
till tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflytlning om våren. Begränsningen
till kronomark har således borttagits i motionärernas förslag.
Någon närmare motivering till ändringsförslaget finns inte angiven i motionen.
Från samernas sida har dock framhållits betydelsen av att jämväl beträffande
enskild mark en förlängning av betestiden skall kunna komma i
fråga, även om markägaren motsätter sig detta.

De renskötande samerna har även i gällande lag rätt till förlängning av
vinterbetestiden, dock endast om otjänliga väderleks- eller betesförhållanden
tvingar till tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflyttning om våren.
I förhållande till gällande lag innebär således propositionen en förstärkning
av samernas rätt därigenom att inte endast väderleks- eller betesförhållanden
utan även annat särskilt skäl skall kunna ligga till grund
för en förlängning av betestiden. Å andra sidan innebär lagförslaget en inskränkning
i nu gällande rätt genom att samerna, när det gäller enskild
mark, i fortsättningen skall vara beroende av markägarens samtycke till
förlängningen.

Enligt utskottets mening medför den i propositionen föreslagna möjligheten
att förlänga betestiden även av annat särskilt skäl än ogynnsamma
väderleks- eller betesförhållanden betydande fördelar för samebyarna. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del. Däremot kan utskottet

JoU 1971: 37

40

inte biträda förslaget att inskränka rätten till förlängning av betestiden tili
att avse endast kronomark. En sådan begränsning synes kunna medföra inte
oväsentliga nackdelar för samebyarna. Motionsyrkandet om att all renbetesmark
bör kunna bli föremål för en förlängning av betestiden bör därför
enligt utskottets mening bifallas. Den av motionärerna föreslagna lagtexten
kan dock utskottet inte godta i oförändrad form. Av lagstadgandet bör nämligen
bl. a. klart framgå vilken myndighet som är tillståndsmyndighet och
vidare skall, i enlighet med utskottets uttalande i det föregående, förlängning
av betestiden kunna medges av ”annat särskilt skäl”. Enligt utskottets
mening bör lantbruksnämnden vara nyssnämnda tillståndsmyndighet.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att 4 § får den lydelse
som i utskottets hemställan betecknas som utskottets förslag.

Rennäringens lokala organisation. Såsom utskottet i det föregående anfört
har i förslaget till rennäringslag tillskapats en ny typ av juridisk person,
sameby, som har till ändamål att enligt sagda lag för medlemmarnas gemensamma
bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Enligt 9 §
andra stycket åligger det sameby särskilt att svara för att renskötseln drivs
på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar
som behövs för renskötseln. I tredje stycket i samma paragraf föreskrivs
vidare att sameby inte får bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

I motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370 hemställs att sistnämnda stycke
skall utgå ur lagtexten. Vidare yrkas vissa därav föranledda följdändringar
i 16, 38 och 59 §§. Till stöd för yrkandena anförs i motionerna att det är
önskvärt att sameby får bedriva all slags ekonomisk verksamhet som är ägnad
att stärka byns ställning. Särskilt angeläget är enligt motionärerna att
samerna får möjlighet att bedriva s. k. kombinationsnäringsfång under de
tider på året, då renskötseln endast kräver arbetskraft i begränsad omfattning.

Utskottet vill till en början framhålla att benämningen sameby enligt utskottets
mening inte är en helt träffande beskrivning på ifrågavarande organisationsform.
Rennäringssakkunniga föreslog i sitt betänkande att den nya
lokala organisationen skulle kallas renby och anförde som motivering härför
att det var önskvärt att redan av namnet framgick den huvuduppgift
— att svara för renskötseln inom ett visst område — som ansågs skola tillkomma
den nya organisationen. Benämningen renby har sedan i propositionen
ändrats till sameby efter hemställan av SSR. Även om enligt utskottets
mening en mera klargörande benämning hade varit renskötar- eller renskötselförening
vill utskottet inte motsätta sig propositionens förslag på
denna punkt.

De associationsrättsliga reglerna i lagförslaget har utformats för att kunna
tillgodose samebyns förut angivna ändamål. Sålunda föreslås rösträtten
på bystämma i flertalet frågor bli avhängig av det antal renar som den

JoU 1971: 37

41

röstberättigade innehar. Vidare skall enligt förslaget kostnaderna för renskötseln
fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet.
Dessutom finns bestämmelser om skyldighet för de renskötande medlemmarna
att förskottera erforderliga medel för renskötseln samt om slutlig
fördelning av kostnaderna för denna, varvid renskötande medlem skall
gottskrivas erlagt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk
utfört för byn. Av det anförda framgår att ett bifall till motionsyrkandena
skulle kräva en betydligt mera genomgripande omarbetning av lagförslaget
än vad som förutsatts i motionerna.

Utskottet vill i detta sammanhang vidare understryka att det i 11 § i lagförslaget
har uppställts krav på medlemsskap i sameby såsom förutsättning
för utövandet av renskötselrätten och de därmed förenade rättigheterna.
Sameby utgör således enligt lagförslaget en obligatorisk sammanslutning för
renskötare, vilka, på sätt framgår av bestämmelserna om förskottsskyldighet
(43 §), skall ha ett obegränsat ansvar för dess skulder. Att låta en på detta
sätt uppbyggd företagsform bedriva annan ekonomisk verksamhet än den för
vilken den är avsedd måste enligt utskottets mening anses mindre lämpligt.
Utskottet finner med hänsyn till det anförda väl motiverat att samebys ändamål
begränsas så som föreslagits i propositionen.

Utskottet vill emellertid understryka att utskottet genom detta ställningstagande
självfallet inte avser att sam erna skall hindras att ägna sig åt andra
sysselsättningar vid sidan av renskötseln. Såsom utskottet i det föregående
framhållit, anser utskottet det angeläget att alternativa etablerings- och sysselsättningsmöjligheter
i erforderlig omfattning kan beredas dem för vilka
renskötseln är otillräcklig som försörjningsunderlag. önskar medlemmar i
sameby bedriva sådan sidoverksamhet i samverkan står det, såsom departementschefen
framhållit, givetvis medlemmarna fritt att bilda bolag, ekonomisk
förening eller annan lämplig företagsform för verksamheten i fråga.

På anförda skäl bör med bifall till Kungl. Maj :ts förslag i nu berörda hänseenden
ifrågavarande yrkanden i motionerna 1971:1367 och 1971:1370
avslås.

Flyttningsvägar. Samerna har enligt renbeteslagen rätt att med sina renar
flytta mellan de områden, där de äger uppehålla sig med renarna, och att
därvid använda sig av de flyttningsvägar som av ålder nyttjas för delta ändamål.
I händelse av tvist skall länsstyrelsen bestämma flyttningsvägs
sträckning. Länsstyrelsen kan också under vissa omständigheter förordna
om ändring av vägens sträckning.

Motsvarande bestämmelser upptas i 24 § i föreliggande lagförslag, dock
med vissa ändringar, nämligen att själva flyttningsrätten knutits till samebyn
i stället för till den enskilde renägaren, och att som prövningsinstans
länsstyrelsen ersatts med lantbruksnämnden. Vidare föreskrivs att sameby,
även om tvist inte föreligger, skall kunna begära fastställelse av flyttningsvägs
sträckning.

JoU 1971: 37

42

I motionen 1971: 1367 anförts att samernas rätt till flyttningsvägar vilar
på gammal hävd och att talan väckts vid domstol i fråga som rör flyttningsväg.
Det är därför enligt motionärernas mening inte lämpligt att fastställelserätten
läggs på lantbruksnämnden. Motionärerna yrkar därför att stadgandet
ges den innebörden att samerna skall ha rätt att föra frågan om rätt
till flyttningsväg inför domstol.

Utskottet delar för sin del departementschefens uppfattning att fråga om
flyttningsvägs sträckning liksom f. n. bör avgöras av administrativ myndighet.
Utskottet anser det också lämpligt att prövningen av hithörande ärenden
i fortsättningen får handhas av lantbruksnämnden. Som närmare behandlas
i det följande avses lantbruksnämnds beslut i rennäringsärenden
böra fattas av en särskild rennäringsdelegation med representanter för bl. a.
rennäringsutövarna. När det gäller frågor om intrång i flyttningsrätten t. ex.
avstängning av flyttningväg, står det, såsom departementschefen påpekat,
givetvis sameby fritt att vid domstol väcka talan mot den som vidtagit åtgärden
med yrkanden om återställande av vad som rubbats och om ersättning
för skadan.

I enlighet med det anförda föreslår utskottet att motionen 1971:1367 i
denna del avslås.

Upphävande av renskötselrätt, m. m. Förslaget till rennäringslag innehåller
i 26 § första meningen en bestämmelse om att Kungl. Maj :t kan förordna
om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området
behövs för ändamål som avses i 1 § expropriationslagen eller för annat
ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Den föreslagna bestämmelsen
motsvarar i huvudsak 5 § i renbeteslagen. I de sålunda angivna
förutsättningarna för upphävande av renskötselrätten görs i andra meningen
i 26 § en viss modifikation beträffande område som väsentligen är utan
betydelse för renskötseln. I motsats till gällande rätt får för sådant område
förordnande om upphävande av renskötselrätten meddelas när området behövs
för allmänt ändamål.

I motionen 1971: 1367 framhålls att frågan om inskränkningar i renskötselrätten
är en kärnfråga i det nya lagförslaget. Motionärerna anser att det
för upphävande av renskötselrätt bör gälla samma förutsättningar som vid
expropriation av rättighet till mark. De yrkar därför att orden ”eller för
annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt” utgår ur lagtexten.
Även i motionen 1971: 1370 uttrycks tveksamhet om i föregående
mening citerade ord bör tas med i lagtexten. Motionärerna nöjer sig dock
med att yrka att riksdagen skall uttala att de citerade orden ges en snäv
tolkning. I fråga om område, som är väsentligen utan betydelse för rennäringen,
framhålls i motionen 1971: 1367 att förordnande om upphävande av
renskötselrätten endast bör kunna meddelas efter samernas medgivande.
Motionärerna hemställer att lagtexten utformas i enlighet härmed.

Utskottet vill till en början framhålla att renskötselrätten är ett slags

JoU 1971: 37

43

nyttjanderätt sorn får anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra
stycket expropriationslagen. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen
i 26 § första meningen innebär emellertid att renskötselrätten likväl skall
kunna tvångsvis bringas att upphöra för tillgodoseende av ändamål som
eljest inte kan åberopas som grund för expropriation. I likhet med två av
ledamöterna i lagrådet anser utskottet att det inte föreligger några bärande
motiv för att låta renskötselrätten vara på detta sätt underkastad mindre
restriktiva regler i fråga om förutsättningarna för tvångsingripande än annan
rätt till fast egendom. Enligt utskottets mening kan inte med fog påstås
att de allmänna intressen som kan stå mot samernas skulle vara av sådan
särskild beskaffenhet att andra materiella regler för ett tvångsingripande
är påkallade än de som finns upptagna i eljest gällande lagstiftning. Utskottet
anser med hänsyn till det anförda att upphävande av renskötselrätten
bör få ske endast för ändamål som kan tillgodoses genom expropriation.
Därest det skulle visa sig angeläget från allmän synpunkt med undantagande
av mark från samernas begagnande för ändamål, som inte täcks av bestämmelserna
i expropriationslagen, bör enligt utskottets förmenande en
komplettering av expropriationsändamålen ske. Utskottet erinrar om att expropriationslagen
för närvarande är föremål för översyn inom Kungl. Maj :ts
kansli.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet att orden
”eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt” ej
medtages i 26 § i lagförslaget. Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet
i motionen 1971: 1370 om visst uttalande angående tillämpningen av
förevarande stadgande enligt Kungl. Maj :ts förslag inte påkallar någon riksdagens
vidare åtgärd.

Vad därefter beträffar frågan om upphävande av renskötselrätten för
område som är väsentligen utan betydelse för renskötseln vill utskottet till
en början framhålla att de renskötande samerna inte med bindande verkan
kan träffa avtal om att avstå från rätten till renskötsel. Även om området
är utan betydelse för renskötseln måste således ett upphävande av rättigheten
ske genom Kungl. Maj :ts förordnande. De marker det här är fråga
om är sådana som på grund av sin beskaffenhet har dåligt renbete eller som
endast sporadiskt besöks av renar. Sistnämnda fall avser framför allt vinterbetesområden
som nyttjas endast vid speciellt svåra vintrar. I detta sammanhang
bör anmärkas att enligt 1960 års Renbetesmarksutrednings uppgifter
(SOU 1966: 12) renbetesmarkerna omfattar en sammanlagd bruttoareal
av ca 165 000 km2, större sjöar ej inräknade, och att nettoarealen
av de mer regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal 137 000 km2.
Det torde således finnas omfattande arealer som inte är av väsentlig betydelse
för renskötseln. Enligt utskottets mening måste det anses rimligt att
man i fråga om sådan mark inte i första hand ser till bevarandet av renskötselrätten
utan gör en mera förutsättningslös avvägning av de motstående
intressenas inbördes betydelse. Utskottet delar departementschefens upp -

JoU1971: 37

44

fattning att i sådana fall, då marken inte fyller något verkligt behov för
renskötseln, intresset av ett från andra synpunkter ändamålsenligt nyttjande
av marken bör kunna ta överhanden. Med hänsyn härtill och då, såsom
nämnts ovan, samerna inte kan träffa avtal om avstående av renskötselrätten
bör för ifrågavarande fall en modifikation av huvudregeln om upphävande
om renskötselrätten, på sätt föreslagits i propositionen, intas i lagtexten.
Att såsom yrkats i motionen 1971: 1367 göra ett förordnande om
upphävande av renskötselrätten beroende av samernas medgivande, vilket
skulle innebära vetorätt för samerna i dessa frågor, kan enligt utskottets
mening inte vara lämpligt. Även om det torde kunna förutsättas att sameby
i förevarande fall i regel kommer att medge begärt förordnande, skulle
en sådan vetorätt likväl i vissa fall kunna förhindra ett ändamålsenligt utnyttjande
av mark och även kunna ge upphov till tvister och missförstånd.

På anförda skäl avstyrker utskottet den i motionen föreslagna ändringen
av andra meningen i 26 § i lagförslaget.

De i 28 § i förslaget till rennäringslag intagna reglerna om ersättning på
grund av upphävande av renskötselrätt innebär ett väsentligt stärkande av
samernas rätt. Sålunda försvinner nu gällande begränsningar i rätten till
ersättning för skada eller olägenhet som upphävandet medför för renskötseln,
jakten eller fisket. Vidare skall ersättningar, som enligt gällande lag
helt tillfaller lappfonden, i fortsättningen — om skada eller olägenhet ej
drabbar bestämd person — tillfalla till hälften berörd sameby och till hälften
samefonden som i förslaget träder i stället för lappfonden.

I motionen 1971: 1367 anförs att det inte bör ifrågakomma att lagstiftaren
begränsar domstolarnas fria prövningsrätt beträffande ersättningsfrågor.
Detta i synnerhet när flera principmål mot kronan pågår för att närmare
klargöra omfattningen av samernas rätt till land och vatten. Motionärerna
yrkar därför att 28 § kompletteras så att ersättning kan utgå för skada eller
olägenhet förutom för renskötsel, jakt och fiske även för annan rättighet
som tillkommer sameby eller medlem därav.

Såsom framgår av det föregående bygger förslaget till rennäringslag på
gällande renbeteslags innehåll rörande samernas rättigheter i förhållande
till kronan och andra rättsinnehavare. Någon anledning att utforma vissa
bestämmelser i den blivande rennäringslagen så att de täcker ett förhållande
innebärande att samerna kan ha en starkare rätt till land och vatten än som
följer av renbeteslagen anser utskottet inte förefinnas. Därest domstolarna
skulle bifalla samernas talan om bättre rätt än kronan till vissa områden
får självfallet lagen ändras. Motionsyrkandet bör med hänsyn till det anförda
avslås.

I den mån förfarandet vid upphävande av renskötselrätt inte regleras genom
bestämmelser i förslaget till rennäringslag skall enligt 29 § i sagda lag
de i expropriationslagen intagna allmänna bestämmelserna om expropriation
av särskild rätt till fast egendom gälla i tillämpliga delar. Detta inne -

JoU1971: 37

45

bär att expropriationslagens regler om ansökan om expropriation, om expropriationsersättning
och dess fastställande, om förhandstillträde och om
rättegångskostnader får tillämpning i förevarande fall. Att ersättningsprövningen
flyttas över från Kungl. Maj :t till domstol anser utskottet utgöra en
betydelsefull förstärkning av samernas rättsskydd. Inte minst med hänsyn
till att kronan är den störste markägaren inom renskötselområdet och därför
i regel är engagerad i de företag för vilkas räkning undantagande av
mark behövs är det, såsom rennäringssakkunniga framhållit, av värde att
fastställande av ersättning ankommer på organ utan anknytning till administrativ
myndighet. En domstolsprövning innebär visserligen, såsom understrukits
i motionen 1971: 1368, viss risk för tidsutdräkt och väsentligt ökade
kostnader. Utskottet anser dock i likhet med de sakkunniga och departementschefen,
att värdet av att rennäringen blir jämställd med andra av
tvångsingripanden hotade intressen är så stort att man får bortse från
nämnda nackdelar. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om att i propositionen
1971: 106 föreslagits att de till varje tingsrätt knutna expropriationsdomstolarna
avskaffas och att deras uppgifter övertas av fastighetsdomstol.
Enligt propositionen skall det i regel finnas en fastighetsdomstol i varje län.
Genom att expropriationsmålen och därmed närbesläktade mål koncentreras
till jämförelsevis få domstolar, vars domare därigenom på ett helt annat
sätt än tidigare kan bli förtrogna med ämnesområdet, torde en snabbare
handläggning av målen och därmed också minskade rättegångskostnader
kunna uppnås. Såsom utskottet framhållit i det föregående är expropriationslagen
även i övrigt föremål för en översyn i Kungl. Maj :ts kansli. Enligt
vad utskottet erfarit övervägs därvid olika möjligheter att införa bestämmelser
som skall förenkla förfarandet och leda till minskade rättegångskostnader.
Enligt utskottets mening torde härigenom de i motionen
1971: 1368 framförda önskemålen — att rättegångsförfarande, som avser bestämmande
av ersättning på grund av beslut om upphävande av renskötselrätt,
inte skall ådra sökanden oskäliga kostnader eller onödig tidsspillan —
kunna bli tillgodosedda. Med hänsyn till det anförda anser utskottet det
inte vara erforderligt med någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning
av det i motionen framställda yrkandet i denna del.

I 30 § i lagförslaget har efter förslag av rennäringssakkunniga införts bestämmelser
om förbud mot ändrad markanvändning, något som utgör en
nyhet i förhållande till gällande rätt. I renbeteslagen saknas nämligen bestämmelser
som hindrar markägare att genom ensidigt handlande vidta åtgärder
som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete. Såsom de
sakkunniga påpekat kan detta i praktiken leda till samma resultat som om
marken undantagits från renskötsel utan att sådan ersättning utgår som
skall erläggas på grund av beslut om upphävande av renskötselrätten.
Detta förhållande är givetvis inte tillfredsställande. Genom den nu föreslagna
förbudsregeln torde emellertid enligt utskottets mening nämnda brist

JoU 1971: 37

46

i lagstiftningen botas. För att tillgodose markägarens berättigade anspråk
på att få disponera sin egendom har förbudsregeln dock försetts med vissa
begränsningar. Den gäller sålunda endast mark där renskötsel får bedrivas
hela året och där renskötsel därtill faktiskt idkas. Bestämmelsen avser vidare
inte ändrad markanvändning som medför mindre väsentliga olägenheter
för renskötseln. Slutligen hindrar förbudsregeln inte att mark används
i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars
tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, t. ex. enligt vattenlagen eller
gruvlagen. De föreslagna begränsningarna synes utskottet väl motiverade.
Utskottet tillstyrker med hänsyn härtill den föreslagna utformningen av
bestämmelsen.

Vad som är avsevärd olägenhet för renägarna kan naturligtvis lätt bli
föremål för delade meningar. De sakkunniga har framhållit att smärre ändringar
i användningssättet, t. ex. införande av modernare metoder vid skogsavverkning,
inte skulle behöva drabbas av förbudsregeln. Under hänvisning
till detta uttalande framhålls i motionen 1971:1367 att dagens moderna
skogsbruk kan medföra betydande ingrepp i renskötseln och att framför
allt stora kalhyggen, hyggesbränning och giftbesprutning har gett upphov
till avsevärda inskränkningar i t. ex. vinterbetesmarkerna. Utskottet anser
för sin del att det är svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning
innebär avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt utskottets mening
måste frågan vad som är sådan olägenhet avgöras från fall till fall.
Utskottet avstyrker därför det i motionen 1971: 1367 framställda yrkandet
att riksdagen skall uttala att kalhuggning, hyggesbränning och växtbekämpning
av större omfattning skall omfattas av förbudsregeln.

Upplåtelse av nyttjanderätt I 32 § förslaget till rennäringslag föreskrivs att
på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara
disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast
om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelse
rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig
med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i den
till samebyarnas medlemmar hörande rätten till jakt och fiske. Beträffande
upplåtelse av fiske gäller vidare den begränsningen att upplåtelse av hela
fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger detta.

Det föreslagna stadgandet berörs i två motioner. I motionen 1971: 1367
framhålls att skäl kan anföras för att samernas rätt bör ges en djupare innebörd
än vad som anges i propositionen. Enligt motionärernas mening bör
därför nyttjanderätt få upplåtas endast om sameby medger detta. I motionen
1971: 1368 anförs att hinder inte bör läggas i vägen för fjällkommunernas
strävan att utveckla sådana aktiviteter, som främjar fjällturismen och
annan utvecklingsbar företagsamhet. Enligt motionärerna ger gällande renbeteslag
inte utrymme för att tillgodose intresset hos befolkningen i de
stora gruvsamhällena i Lappland att kunna utnyttja fjällvärlden med dess

JoU1971: 37

47

exklusiva fiskevatten och andra begivenheter. Sträng tolkning av lagbestämmelserna
och slentrian vid bedömningen av de förmodade vådorna för renskötseln
har, anser motionärerna, inverkat och försvårat en objektiv prövning
av upplåtelsefrågorna. Motionärerna menar att starka skäl talar för att
en liberalare tillämpning av upplåtelsebestämmelsen bör komma till stånd.
De yrkar mot bakgrund av det anförda att riksdagen måtte hemställa att
blivande tillämpningsföreskrifter till den nya rennäringslagen bör utformas
så att fjällkommunerna blir delaktiga av jakt och fiske genom generösa upplåtelser.

Såsom utskottet framhållit i det föregående är avvägningen mellan intresset
att använda renbetesmarkerna för andra ändamål än renskötsel och de
renskötande samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring en
ömtålig fråga. Detta sammanhänger inte bara med att dessa intressen ofta
bryts utan även med de skiftande förhållanden som råder inom olika renbetesområden.
De motstående intressena när det gäller nyttj anderättsupplåtelser
på renbetesmarken avspeglas i det förhållandet att man från SSR:s
sida hävdar — mot bakgrund av uppfattningen att samerna har en starkare
rätt till renbetesmarken än som framgår av renbeteslagen — att samebyarna
själva bör få svara för alla upplåtelser av nyttjanderätter medan bl. a. en
ledamot i rennäringssakkunniga och vissa remissinstanser framfört önskemål
om att bestämmelserna utformas så att de främjar en från samhällsekonomisk
synpunkt optimal användning av marken.

Departementschefen har vid avvägning mellan här ifrågavarande intressen
funnit sig sakna anledning att frångå de principer som ligger bakom nu
gällande bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser. De föreslagna bestämmelserna
innebär att även i fortsättningen upplåtelser av nyttj anderätter
inom de områden som är anvisade till samernas uteslutande begagnande
endast får avse mindre omfattande upplåtelser som inte medför skada för
renskötseln. För nyttj anderättsupplåtelser av större omfattning får man
falla tillbaka på de i det föregående redovisade bestämmelserna om upphävande
av rätten till renskötsel. Liksom gäller f. n. blir samerna dock skyldiga
att tåla smärre olägenheter som en upplåtelse kan innebära.

Utskottet vill erinra om att genom uppdragandet av odlingsgränsen avsågs
att skapa ett åt samerna förbehållet område som de skulle få använda till
underhåll för sig och renarna. Vid bedömandet av om upplåtelse åt andra
än de renskötande samerna skall få ske på kronomark ovanför odlingsgränsen
bör med hänsyn härtill enligt utskottets mening rennäringens intressen
komma i första hand. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att anledning saknas att nu utforma bestämmelser som medger
en mer optimal användning av marken. Å andra sidan kan utskottet inte biträda
yrkandet i motionen 1971: 1367 att möjligheterna till nyttj anderättsupplåtelser
skall vara beroende av berörd samebys medgivande därtill. En
sådan vetorätt skulle kunna medföra att övriga befolkningsgruppers intressen
inte blir tillgodosedda i skälig omfattning. För ett fall har dock i lagför -

JoU1971: 37

48

slaget rätten till upplåtelse gjorts beroende av samebys medgivande, nämligen
när det gäller upplåtelse av hela fisket i visst vatten. Den föreslagna begränsningen
i rätten att upplåta fiske finner utskottet väl motiverad och utskottet
tillstyrker förslaget i denna del. Samernas berättigade intresse av att
upplåtelser inte sker som skadar rennäringen synes enligt utskottets mening
i övrigt kunna väl tillgodoses genom att såsom förordats i propositionen,
beslut om upplåtelser skall fattas av lantbruksnämndens rennäringsdelegation
i vilken skall ingå tre samerepresentanter. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka vikten av att, innan beslut fattas om upplåtelse
av nyttjanderätt, därav berörd sameby bereds tillfälle att yttra sig i ärendet.
Utskottet förutsätter emellertid att så kommer att ske utan att särskild
bestämmelse därom behöver infogas i lagtexen.

Att utskottet nu tillstyrker den föreslagna utformningen av 32 § i lagförslaget
innebär inte att utskottet anser att nytjanderättsupplåtelser även i
fortsättningen bör ske i samma begränsade omfattning som f. n. är fallet.
Såsom framhållits i motionen 1971: 1368 torde nuvarande bestämmelser
tillämpas väl restriktivt. Vandringsstugor i fjällen, begränsade upplåtelser
av fiske och enstaka fritidsstugor synes inte behöva innebära några egentliga
hinder för renskötseln. Enligt utskottets mening omfattar renbetesmarkerna
i fjällområdet så betydande arealer att det torde finnas utrymme för ett
större antal upplåtelser, t. ex. av fiske, utan att samernas rätt träds för
nära.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet det i motionen 1971: 1367,
såvitt nu är i fråga, framställda yrkandet. Genom vad utskottet anfört får
vidare motionen 1971: 1368 i förevarande avseende anses besvarad. Någon
särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av sistnämnda motion anser
utskottet inte erforderlig.

I 34 § i lagförslaget föreskrivs att upplåtelse enligt 32 § i regel skall ske
mot avgift som skall fördelas mellan samefonden och sameby, som berörs av
upplåtelsen, enligt de bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t. Departementschefen
anför i propositionen att han förordar att i fråga om andra
nyttjanderättsupplåtelser än fiske en hälftendelning av inkomsterna bör
ske mellan fond och by. När det gäller inkomster vid fiskeupplåtelser förordas
i enlighet med rennäringssakkunnigas förslag att i inledningsskedet
dessa fördelas med 75 % på fonden och 25 % på berörd by.

Utskottet har inget att erinra mot den i propositionen föreslagna fördelningen.
Såsom departementschefen framhållit bör av inkomsterna av fiskeupplåtelser
en inte oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Enligt
utskottets mening är det i inledningsskedet erforderligt med en genomgripande
och kostsam upprustning av aktuella fiskevatten. Utskottet godtar
därför att till en början merparten av inkomsterna från fiskeupplåtelser
tilläggs samefonden. Enligt utskottets mening torde en upprustning av aktuella
fiskevatten vara en förutsättning för att upplåtelser i framtiden
skall kunna ge samerna goda inkomster. Det torde således ligga i samernas

JoU 1971: 37

49

eget intresse att samefonden får tillräckliga medel till sitt förfogande. Hur
stor del av inkomsterna som skall tillfalla samefonden resp. berörd by bör
såsom departementschefen framhållit, omprövas från tid till annan. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla att inkomster från jaktupplåtelser bör
på motsvarande sätt användas till viltvårdande åtgärder.

Med hänsyn till det anförda bör i motionen 1971: 1370 framställt yrkande
om att sameby skall erhålla lägst 50 % av inkomsterna från fiskeupplåtelser
avslås. Genom vad utskottet anfört får vidare yrkandet i motionen 1971:
1368 om att riksdagen skall uttala att inkomsterna från jakt- och fiskeupplåtelse
skall kunna tas i anspråk för viltvård och fiskevård anses besvarat.

Renarnas skötsel m. m. Ett av de största problemen för den moderna s. k.
extensiva renskötseln är den rikliga förekomsten av främmande renar, dvs.
renar som uppehåller sig utanför den egna lappbyns betesmarker. Dessa
renar har i regel lämnat den egna byns område för att förena sig med en annan
renhjord. För att komma till rätta med de problem dessa renar ger upphov
till föreskrivs i 70 § lagförslaget att de skall skiljas ut så snart det kan
ske. Underrättelse om tid och plats härför skall dessförinnan lämnas till
sameby till vilken renarna kan antas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela
personal för att återföra renarna. Uteblir sameby, som underrättats om
skiljning, och kan renarna ej återföras utan väsentlig olägenhet får ”värdbyn”
slakta renarna och försälja dessa för ägarens räkning.

I motionen 1971: 1367 yrkas att bestämmelserna om rätt för värdbyn att
slakta och försälja renarna utgår ur lagtexten.

Enligt utskottets mening torde det vara nödvändigt att värdbyn äger
långtgående befogenheter att förfoga över renarna om deras ”hemby” uteblir
från skiljningen trots erhållen underrättelse. I första hand bör naturligtvis
värdbyn vidta åtgärder för att återföra renarna till hembyns betesområde.
I många fall är det dock i praktiken omöjligt att återföra renarna. Enligt
utskottets mening måste värdbyn då ha rätt att slakta renarna och försälja
dessa för ägarnas räkning. Såsom departementschefen framhållit bör slakträtten
givetvis utövas med omdöme. Grannbyar mellan vilka strövning av
renar åt vartdera hållet brukar ske årligen bör, på sätt påpekats i propositionen,
kunna ordna med skiljning och återförande av sina renar så att någon
slakt inte behöver ske. På anförda skäl avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Ett annat problem, som orsakas av den extensiva renskötseln, är att
enstaka renar, s. k. strövrenar, i samband med renarnas flyttningar lämnar
hjorden och blir kvar i de områden som passeras vid flyttningen. Av markägare
i trakter där renskötsel är tillåten endast vintertid har under senare
år framförts upprepade klagomål över att renar i stort antal förekommer där
även sommartid. Strövrenarna orsakar därvid skador på grödan genom bete
eller nedtrampning och för med sig olägenheter för jakten genom att jakt
med hund försvåras. För att komma till rätta med strövrensproblemet föreslås

4 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU 1971: 37

50

i 65 § vissa allmänna bestämmelser om renarnas bevakning och om flyttning
av renar. Sålunda föreskrivs skyldighet för renskötselutövarna att tillse att
renarna såvitt möjligt inte kommer utanför samebyns betesområde samt att
renar vid flyttning inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är tilllåten.
Flyttning av renarna skall vidare ske i samlade flockar. Äger flyttning
rum utanför samebys betesområde skall flyttningen ske utan onödig
tidsutdräkt. Därest renar likväl kommer att uppehålla sig utanför renskötselområdet
eller på mark inom detta område under tid renskötsel inte
får bedrivas där skall enligt 71 § i lagförslaget länsstyrelse på framställning
av lantbruksnämnd eller markägare, som lider skada eller olägenhet av någon
betydelse, kunna förordna att renarna skall slaktas och säljas. Dessutom
föreslås i 90 § regler om skadestånd i anledning av renskador. Till sistnämnda
spörsmål återkommer utskottet i det följande.

De i 71 § intagna bestämmelserna har föranlett två motionsyrkanden. Dels
yrkas i motionen 1971: 1367 att förutsättningen för länsstyrelsens ingripande,
nämligen att markägare lider skada eller olägenhet av någon betydelse,
skall ändras så att ingripanden får ske endast vid skada eller olägenhet av
väsentlig betydelse. Dels yrkas i motionen 1971: 1279 att utöver lantbruksnämnd
och markägare även jakträttsinnehavare skall få rätt att påfordra
länsstyrelsens ingripande. Till stöd för sistnämnda yrkande anförs att renarna
förorsakar betydande hinder för jakten och då framför allt för älgjakten
samt att markägare kan vara bosatt i annan del av landet, varför det
kan vara svårt för jakträttsinnehavare att få kontakt med honom och kunna
begära hans ingripande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har sameby skyldighet
att tillse att renarna inte kommer utanför de områden där de äger uppehålla
sig. Om så likväl sker och sameby försummar att efter tillsägelse ta hand
om renarna måste enligt utskottets mening myndighet ha möjlighet att
förordna om slakt och försäljning av renarna. Någon anledning att inskränka
denna rätt till att gälla endast vid sådana tillfällen då renarna orsakar
väsentlig skada anser utskottet inte förefinnas. Yrkandet härom i motionen
1971:1367 bör följaktligen avslås. Inte heller kan utskottet tillstyrka yrkandet
i motionen 1971: 1279 om rätt för jakträttsinnehavare att påkalla
länsstyrelsens förordnande. Eftersom förordnandet föranletts av skador på
nyttigheter som följer med äganderätten till fastigheten, bör möjligheten att
begära sådant förordnande vara förbehållen markägare. Om jakträttsinnehavaren
vid något tillfälle, när behov föreligger av omhändertagande av
strövrenar, inte skulle anträffa markägaren kan han vända sig till lantbruksnämnden
och hemställa att nämnden begär länsstyrelsens förordnande.

Enligt gällande bestämmelser kan vid bristfällig renskötsel inskridande
ske mot enskilda rennäringsutövare. Den satsning på samebyns ledning av
renskötseln som görs i förslaget till rennäringslag har gjort dessa bestämmelser
överflödiga. I stället förordas i 72 § i lagförslaget att lantbruksnämnden
skall vid dylika fall på begäran av medlem i byn eller annan vars

JoU1971: 37

51

rätt är beroende därav försöka att träffa överenskommelse med byn om rättelse.
Om överenskommelse ej träffas eller rättelse ej vidtas skall lantbruksnämnden
kunna anmäla förhållandet till länsstyrelsen som i sin tur kan
förordna syssloman att omhänderta renskötseln i byn och förvalta byns övriga
ekonomiska angelägenheter. Syssloman får rätt att av byn erhålla arvode
som bestäms av länsstyrelsen.

Även detta stadgande har föranlett två ändringsyrkanden. I motionen
1971: 1367 yrkas att syssloman skall förordnas av domstol som även skall
bestämma arvodet, medan det i motionen 1971: 1370 hemställs att möjligheten
att förordna syssloman helt slopas. Som skäl för sistnämnda yrkande
anförs i motionen att möjligheten att förordna syssloman är liktydig med
ett upprättande av ett kollektivt förmynderskap och att den enligt motionärernas
mening öppnar vägen för godtyckliga myndighetsingripanden.

Enligt utskottets mening bör det i lagen finnas regler för de undantagsfall
då renskötseln av olika anledningar är bristfällig. Ett sådant missförhållande
kan nämligen medföra stora skador och förluster både för byns egna
medlemmar och för utomstående, t. ex. markägare och angränsande samebyar.
Särskilt för samebyns egna medlemmar måste det med hänsyn till att
de är obligatoriskt anslutna till byn vara av betydelse att hos myndighet
kunna påkalla åtgärder vid väsentliga brister i byns skötsel. I första hand
bör det härvid ankomma på lantbruksnämnden att försöka uppnå en frivillig
överenskommelse med byns ledning. Utskottet delar dock departementschefens
uppfattning att det som yttersta utväg att få renskötseln sanerad bör
finnas möjlighet att tillgripa tvångsförvaltning genom syssloman. Någon
anledning att låta sådan förvaltning vara beroende av domstols förordnande
anser utskottet inte finnas. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna bestämmelsen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det i annan
lagstiftning finns liknande möjligheter att tillgripa tvångsförvaltning genom
syssloman. Sålunda kan nämnas att länsstyrelse enligt 33 § lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar på begäran av fastighetsägare äger att i vissa
fall förordna syssloman att handha samfällighetens förvaltning.

På anförda skäl bör ifrågavarande yrkanden i motionerna 1971: 1367 och
1971: 1370 avslås.

Skadestånd m. m. Såsom framhållits i det föregående har i 90 § i lagförslaget
intagits regler om strikt ansvar för skador som ren orsakar dels på
odlad jord såväl inom som utanför renskötselområdet, dels på annan mark
utanför nämnda område.

I motionen 1971: 1367 framhålls i enlighet med vad som hävdats från
SSR:s sida att strikt skadeståndsansvar bör gälla även då ren dödas eller
skadas i samband med skogsavverkning. Motionärerna yrkar därför att
riksdagen skall hemställa om utredning och förslag beträffande ansvar och
skadestånd vid skada på ren i samband med skogsavverkning.

Anledningen till att i propositionen föreslagits införande av strikt skade 4f

Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU 1971: 37

52

ståndsansvar vid grödeskador genom ren är att renarna numera under barmarkstider
hålls i stora hjordar som inte övervakas kontinuerligt. Såsom
departementschefen framhållit bör denna driftsmetod som från rennäringens
synpunkt är rationell inte få användas på bekostnad av utomstående, för
skadegörelse genom renar utsatta personer. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det mot bakgrund härav är mindre lämpligt att
rätten till ersättning görs beroende av att vållande i form av försumlighet
vid renarnas bevakning kan läggas någon till last. Med hänvisning till det
anförda tillstyrker utskottet i propositionen föreslagna bestämmelser.

Skäl motsvarande dem som anförts för ett strikt skadeståndsansvar vid
renskada kan enligt utskottets mening inte åberopas när det gäller skada på
ren vid skogsavverkning. För sådana skadesituationer får man falla tillbaka
på allmänna skadeståndsrättsliga principer vilket innebär att ersättning utgår
endast för skada som orsakats uppsåtligen eller genom vållande. De
skador som orsakas renutövarna genom att renar dödas och skadas vid
trädfällning är dock betydande. Enligt uppgift rör det sig om flera hundra
dödade och skadade renar årligen. Av skogsbrukets företrädare har framhållits
att awerkarna gör stora ansträngningar för att hålla renarna borta från
avverkningsplatserna men att renarna dras till dylika platser för att komma
åt den på träden växande laven. Enligt utskottets mening syns problemet
med trädfällningsskador på ren bäst kunna lösas genom ett ökat samarbete
mellan skogsbrukets och rennäringens företrädare i syfte att minska förekomsten
av renar i avverkningsplatsernas närhet. Erinras må att ett dylikt
samarbete redan rekommenderas i ett kungl, brev den 21 november 1958
till domänverket och skogsstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län. Enligt detta bör domänverket samråda med lappadministrationen
och resp. lappbyar vid planläggningen av bl. a. avverkningar
som är av betydelse för renskötseln, och vidare bör skogsvårdsstyrelserna i
berörda län inom ramen för sin normala verksamhet sträva efter att åstadkomma
bästa möjliga förhållande mellan skogsägarna och samerna.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet det inte vara erforderligt med
någon begäran från riksdagens sida om utredning av frågan om skadestånd
vid skada på ren. Yrkandet därom i motionen 1971: 1367 bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1971: 1367 yrkas vidare i enlighet med rennäringssakkunnigas
förslag, att i den blivande rennäringslagen skall införas en bestämmelse av
innebörd att myndighet som meddelar beslut enligt sagda lag eller enligt
tillämpningsbestämmelser, utfärdade med stöd av lagen, skall innan beslutet
meddelas lämna den eller de samebyar, för vilka beslutet uppenbarligen
kan få betydelse, tillfälle att yttra sig i ärendet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att kommunikationsprincipen
givetvis gäller även inom rennäringens område. Några uttryckliga
bestämmelser härom i den föreslagna rennäringslagen synes inte erforderliga.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att kommunikationsprincipen
kommer att fastslås i lag om det genom propositionen 1971:30

JoU1971: 37

53

framlagda förslaget till förvaltningslag antages. Motionen 1971:1367 bör
med hänsyn till det anförda inte i denna del föranleda någon riksdagens åtgärd.

Dödande av hund och rovdjur m. m. Föreskrifter till skydd mot att renarna
ofredas av hundar har intagits i 93 § i lagförslaget. Sålunda föreskrivs att
när renar befinner sig inom betesområde, där renskötsel då är tillåten, skall
hund i trakten hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medgiver
annat. Motsvarande gäller när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats
om tiden för flyttning. Anträffas likväl hund medan den jagar
eller på annat sätt ofredar ren inom område, där renskötsel då är tillåten,
får hunden dödas av den som äger eller vårdar ren. Detsamma skall gälla
om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter det att den på sådant område
jagat eller på annat sätt ofredat ren. Den som sålunda dödar hund är
skyldig att anmäla det inträffade till polismyndigheten. I förhållande till
gällande rätt innebär de föreslagna bestämmelserna en viss inskränkning
i befogenheten att döda hund. Den i renbeteslagen stadgade befogenheten
för konsulent vid lappväsendet och för polismyndighet i orten att låta döda
hund, som är känd för att jaga renar, om den uppträder i trakt där renar
under tillåten tid befinner sig, har sålunda ingen motsvarighet i lagförslaget.

I motionen 1971: 1367 yrkas att föreskriften om att hundens ägare i förväg
måste underrättas om tiden för flyttningen skall utgå ur lagtexten.

Med hänsyn till de förhållanden under vilka flyttning av renar sker skulle
enligt utskottets mening en skyldighet för hundägare att själv ta reda på
tiden för flyttning medföra väsentliga olägenheter för denne. Därest det
är angeläget att hundägaren har skyldighet att hålla hund instängd i samband
med flyttning av renar måste, såsom föreslagits i propositionen, en
sådan skyldighet vara villkorad av att renägaren i förväg underrättat hundägaren
om flyttningen. Motionsyrkandet bör följaktligen avslås.

I motionen 1971: 1279 yrkas att 93 § ändras så att dels hund som låter
sig uppkopplas inte får dödas och dels dödandet av hund omedelbart skall
anmälas till polismyndigheten. Till stöd för yrkandena anför motionärerna
att det har förekommit upprörande fall där hundar infångats och bundits
vid träd, varefter de slagits till döds. Enligt motionärerna skulle riskerna
för sådana övergrepp kunna minskas om en bestämmelse införs i lagen att
hund som låter sig infångas och kopplas inte får dödas. Motionärerna anser
vidare att, om hund måste dödas ute i markerna, avlivandet bör få ske endast
med skjutvapen. Avslutningsvis framhåller motionärerna att hunden
ofta representerar betydande värde för hundägaren och att anmälan om alt
hund dödats därför bör göras omedelbart till polismyndighet för att inte
hundägaren skall orsakas onödiga kostnader för hundens efterspanande.

Utskottet vill till en början framhålla att bestämmelser om dödande av
hund finns även i annan lagstiftning. Enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn
över hundar äger polischefen i orten, där så finns nödvändigt, låta döda
hund som visar benägenhet att bita människor eller hemdjur eller som, när

JoU1971: 37

54

får hålls ute i trakten, visat benägenhet att driva får. Om sådan hund anträffas
lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till underhåll
eller nyttjande inte äger förfoga, får envar döda hunden. I jaktlagen
finns också bestämmelser om rätt att i vissa fall döda annans hund. Sålunda
får enligt 22 § tredje stycket jaktlagen jakträttsinnehavaren och hans
folk döda hund, som under tiden den 1 mars—den 20 augusti löper lös och
jagar eller ofredar villebråd under förutsättning att hunden inte låter sig
upptas och att det av omständigheterna uppenbarligen framgår att hundens
löslöpande beror på innehavarens vårdslöshet. Den som sålunda dödar hund
skall ofördröjligen göra anmälan härom till polisman i orten.

Vid 1968 års riksdag behandlade tredje lagutskottet motioner, vari hemställdes
att 22 § tredje stycket jaktlagen skulle utgå. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande (3LU 1968: 59) anförde utskottet bl. a. att befogenheten
i jaktlagen att döda hund hade motiverats av svårigheterna att i praktiken
infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den. Bestämmelsen
hade ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten att genast avbryta pågående
jakt. Det syntes emellertid enligt utskottet inte kunna förnekas att bestämmelsen
var svårtillämpad och att den inbjöd till missbruk och trakasserier.
Enligt utskottet borde stadgandet i enlighet med motionsförslaget upphävas
eller också ändras så att hundägarens intressen tillgodosågs bättre än
som enligt lagen var fallet. Utskottet antydde därvid vissa tänkbara lösningar.
Utskottet hänvisade avslutningsvis till att i lagen om tillsyn över
hundar och i renbeteslagen fanns bestämmelser om rätt att döda annans
hund. Enligt utskottet borde viss hänsyn tas härtill, då det fick anses önskvärt
att så långt som möjligt likartade bestämmelser gällde på området. Med
hänsyn härtill avgav utskottet inte något förslag till lösning av frågan utan
förordade att den genom Kungl. Maj :ts försorg närmare utreddes i enlighet
med de riktlinjer utskottet anfört.

Frågan om rätt att döda hund behandlades ånyo vid 1969 års riksdag i
anledning av motionsyrkanden om ändringar i lagen om tillsyn över hundar
innebärande dels att obligatorisk veterinärbesiktning skulle ske innan polischef
tog ställning till avlivande av hund och dels att rätten för envar att
under vissa omständigheter döda hund i princip skulle uteslutas då ej nödvärn
eller nödhandling förelåg. I sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade
tredje lagutskottet (3LU 1969:48) till att efter hemställan av föregående
års riksdag överväganden pågick i Kungl. Maj :ts kansli i anledning
av motionsförslag att upphäva ifrågavarande bestämmelse i jaktlagen. De
synpunkter riksdagen då anfört om att det var önskvärt med så långt möjligt
likartade bestämmelser om rätt att döda annans hund i lagen om tillsyn
över hundar, i jaktlagen och i renbeteslagen gjorde sig enligt utskottet också
gällande beträffande förslaget om att veterinärbesiktning skulle ske innan
polischef tog ställning till frågan om det var nödvändigt att döda bitsk hund.
Förslaget borde därför enligt utskottets mening övervägas samtidigt med att
ifrågavarande bestämmelser i jaktlagen och renbeteslagen översågs.

JoU 1971: 37

55

Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan alltjämt inom Kungl. Maj:ts
kansli.

Jordbruksutskottet ansluter sig för sin del till de uttalanden som gjorts
av 1968 och 1969 års riksdagar om att det bör finnas såvitt möjligt likartade
bestämmelser om rätt att döda annans hund i lagen om tillsyn över
hundar, i jaktlagen och i den nya rennäringslagen. Från denna synpunkt
anser utskottet det beklagligt att den i förslaget till rennäringslag medgivna
befogenheten att döda hund är betydligt mer vittgående än i jaktlagen. Visserligen
är behovet av skydd för ren och behovet av skydd för villebråd inte
fullt jämförbara. För renägarna utgörs inte den stora olägenheten av att
hunden jagar eller biter en enstaka ren utan i stället av att hunden kan
skingra hjorden vilken det sedan kan ta åtskilliga dagar att återsamla.
Enligt utskottets mening bör dock hund inte få dödas om den låter sig uppkopplas.
Såsom motionärerna framhållit är det här ofta fråga om värdefulla
jakthundar, och om de är väldresserade och låter sig omhändertas bör de
återföras till ägarna. Utskottet vill i anledning av vad motionärerna anfört
om sättet för dödande av hund understryka att, därest hund måste dödas,
detta får ske endast på sätt som inte förorsakar hunden onödigt lidande.

Av den föregående redogörelsen framgår att bestämmelserna om rätt att
döda annans hund är föremål för översyn i Kungl. Maj :ts kansli. Någon
ändring i nu föreslagna bestämmelser i syfte att jämställa dessa med t. ex.
bestämmelserna i jaktlagen bör därför inte ske. I stället bör enligt utskottets
mening i anledning av motionen 1971: 1279 ges Kungl. Maj :t till känna att
ifrågavarande översyn även bör avse 93 § rennäringslagen och att därvid
bör beaktas vad utskottet anfört om att hund som låter sig uppkopplas inte
bör få dödas och att i de fall, då dödande måste ske, detta inte får förorsaka
hunden onödigt lidande.

Vad slutligen beträffar yrkandet om att anmälan om att hund dödats
skall göras omedelbart till polismyndighet är utskottet ense med motionärerna
oin att anmälan bör ske så snart detta är möjligt. Med hänsyn till
de stora avstånden i fjällvärlden till närmaste polismyndighet bör dock inte
i lagtexten anges att anmälan skall ske omedelbart. Motionsyrkandet därom
bör följaktligen avslås.

När det gäller rätt att döda rovdjur så är samerna underkastade de vanliga
inskränkningarna häri som följer av jaktstadgans bestämmelser. Björn,
varg, järv och lo är sålunda fridlysta djur. Enligt 15 § 1 mom. jaktstadgan
får dock jakt efter dessa djur utan hinder av fridlysning företagas efter tillstånd
av länsstyrelsen. Sådant tillstånd får ges om rovdjursstammen utvecklas
så, att den är till synnerligt obehag för befolkningen eller är till avsevärt
men för tamdjursskötseln. Vid tillståndsgivningen skall beaktas att fasta
stammar av nämnda rovdj ursarter bör bevaras i landet. Av 2 mom. i samma
paragraf framgår att, om rovdjur angripit och skadat eller dödat tamdjur
och det finns skälig anledning att befara nya angrepp, rovdjuret får av
tamdjurets ägare eller vårdare förföljas och dödas även på annan tid än
jakttid, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet.

JoU 1971: 37

56

I den vid riksdagens början väckta motionen 1971: 507 har yrkats att riksdagen
skall begära översyn av jaktstadgan, i syfte att ge samerna möjlighet
att även i situationer då fara för rovdjursangrepp föreligger förfölja och
döda rovdjur. Till stöd för yrkandet anförs att antalet renar, som dödats
framför allt av lodjur, stigit kraftigt under de senaste åren.

Enligt utskottets mening skulle den av motionärerna föreslagna rätten att
döda rovdjur kunna, om den missbrukas, leda till att rovdj ursstammarna
helt utrotas. Utskottet kan därför inte tillstyrka motionen. Skulle t. ex. lodjur
bli till allvarligt men för renskötseln finnes, såsom ovan anförts, möjlighet
för länsstyrelse att medge jakt efter dem. Erinras bör också att renägarna
har rätt att enligt särskilda bestämmelser få ersättning av staten för
djur som dödats eller skadats genom angrepp av rovdjur.

Rationalisering, stödåtgärder m. m. Enligt Kungl. Maj :ts förslag bör såsom
rennäringssakkunniga anfört de allmänna förutsättningar, som gäller för
stödet åt jordbrukets rationalisering, i huvudsak tillämpas i fråga om stödet
åt rennäringen. Utskottet delar denna uppfattning. Även för rennäringen
bör alltså gälla att stöd lämnas endast åt investeringar som är önskvärda
från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt motiverade. Vid
bedömningen av om det samhällsekonomiska kravet är uppfyllt bör dock
beaktas, att det är en fråga om en näring inom de delar av landet där stöd
till särskild rationalisering inom jordbruket kan lämnas. Hänsyn bör därför
tas även till näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl. Stort
avseende bör fästas vid sistnämnda skäl, eftersom det här gäller de glesast
bebodda delarna av landet och den renskötande befolkningen i viss utsträckning
utgör en ekonomiskt och socialt eftersläpande grupp i samhället. Det
för jordbruksstödet uppställda kravet på lönsamhet ur företagsekonomisk
synvinkel bör i princip tillämpas också inom rennäringen. Sociala och näringspolitiska
skäl kan emellertid motivera att lönsamhetskravet mildras
övergångsvis.

Liksom beträffande statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets rationalisering
bör stödet till rennäringens rationalisering huvudsakligen utgöras av
kreditgarantier. Som komplettering av kreditgarantimöjligheterna bör dock
även inom rennäringen möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till
investeringskostnader.

Bland de olika stödformer som förordas i propositionen må nämnas följande.
Statlig kreditgaranti föreslås böra beviljas för lån som är avsedda
att underlätta övertagande av renar och inventarier m. m., s. k. rendriftslån.
Liksom gäller vid särskild rationalisering på jordbrukets område anses böra
finnas möjlighet att i vissa fall lämna bidrag till inköp av livdjur, s. k. rendriftsbidrag.
För att finansiera nyanläggningar och förbättringar av olika
fasta anläggningar samt underlätta arbetet med renarnas bevakning, märkning,
skiljning, slakt m. m. bör enligt propositionen kunna utgå kreditgarantier
för s. k. rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag. Vidare förordas

JoU 1971: 37

57

att redskapsbidrag och kreditgarantier för redskapslån får lämnas till sådan
anskaffning av transportredskap och andra rörliga driftsanordningar
inom rennäringen som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare
bestånd av tekniska hjälpmedel.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot den sålunda förordade
utformningen av det ekonomiska stödet åt rennäringens rationalisering.

Med hänsyn till de starka lokaliseringspolitiska och sociala skälen för en
snabb och djupgående strukturrationalisering inom rennäringen bör bidragsreglerna
enligt propositionen utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande särskild rationalisering på jordbrukets
område. Bidrag föreslås sålunda böra utgå med högst 40 % av de totala investeringskostnaderna.
Utskottet biträder detta förslag, vilket bl. a. innebär
att utskottet avstyrker i motionen 1971: 1370 framfört yrkande om att en
bidragsnivå av 50 % skall fastställas vid en samlad upprustning inom en
driftsenhet.

Liksom beträffande statens stöd till jordbrukets rationalisering bör Kungl.
Maj :t då det gäller rennäringen generellt få bevilja lån och bidrag även om
detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivningen som förordats
i propositionen, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning
i varje särskilt fall.

Vad gäller de andra former av stöd åt rennäringen som diskuteras i förevarande
avsnitt av propositionen har utskottet inte funnit anledning till erinran
mot vad Kungl. Maj :t föreslagit och anfört. Utskottet tillstyrker alltså
bl. a. att renägare med alltför litet renantal, vilka avvecklar sin renskötsel,
erhåller ett särskilt avgångsvederlag enligt i propositionen närmare angivna
villkor.

Utskottet biträder departementschefens förslag att avgångsvederlag inte
skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår till renskötselutövare
som lämnar renskötseln.

Rennäringens regionala och centrala administration. Förslaget till omorganisation
av renskötseln innebär som nämnts att de nya sammanslutningarna,
samebyarna, från lappväsendet och andra myndigheter övertar huvudansvaret
för rennäringens utveckling. Förslaget medför enligt propositionen
att lappväsendet bör kunna upplösas och att de administrativa uppgifter som
kommer att finnas på detta område övertas av vanliga länsmyndigheter,
såsom lantbruksnämnd och länsstyrelse.

I propositionen föreslås att lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län skall besluta i näringsärenden, dvs. sådana ärenden
angående rationalisering, stöd och rådgivning m. m. som avser rennäringen.
Beslut av samebys stämma och i vissa fall av styrelse eller syssloman
anses böra i första instans prövas hos länsstyrelsen.

Nu redovisade förslag beträffande rennäringens regionala administration
föranleder ingen erinran från utskottets sida.

JoU 1971: 37

58

Enligt gällande renbeteslag prövas fråga om upplåtelse av fiske, jakt och
andra mindre omfattande nyttj anderätter, som kan ske utan avsevärd olägenhet
för renskötseln, av Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit
bestämmer. Enligt departementschefen bör denna ordning tillämpas även
i fortsättningen. Kungl. Majits delegationsmöjlighet bör alltså enligt förslaget
inte bindas till viss myndighet. Eftersom frågan väckt stort intresse vid
remissbehandlingen av rennäringssakkunnigas förslag vill departementschefen
emellertid förutskicka att enligt hans mening i huvudsak följande
handläggningsordning bör gälla beträffande fjällförvaltningsärendena. Beslut
om upplåtelse av jakt och fiske meddelas av lantbruksnämnden. Beslut
om tillstånd att bearbeta inte inmutningsbara mineralfyndigheter meddelas
av kommerskollegium efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden. Stannar
kollegium och nämnden i olika mening, underställs ärendet Kungl. Maj :ts
prövning. Beslut i övriga upplåtelseärenden meddelas av lantbruksnämnden.
Avser upplåtelsen mark ovan odlingsgränsen, skall lantbruksnämnden samråda
med domänverket. I fråga om upplåtelse på renbetesfjällen skall nämnden
samråda med kammarkollegiet och domänverket. Stannar myndigheterna
i olika mening, skall frågan underställas Kungl. Maj :t. Om upplåtelse
befaras medföra sådan olägenhet för renskötseln att fråga kan uppkomma
om områdes undantagande från renskötseln, skall ärendet alltid underställas
Kungl. Maj :t.

Angivna handläggningsordning kritiseras i motionen 1971: 1368. Motionärerna
erinrar om att den nya länsstyrelsen kommer att få en stark lekmannarepresentation.
Motionärerna finner det för sin del naturligt att länsstyrelsen
i denna sin nya utformning måste anses vara väl skickad att handha
de regionala planeringsuppgifterna. I ett skede då man är beredd att från
de olika länsmyndigheterna överföra uppgifter av översiktlig regionalpolitisk
innebörd till den nya länsstyrelsen för avgörande, är det enligt motionärernas
mening inkonsekvent att undandra länsstyrelsen inflytande över
beslut i markförvaltningsärenden ovan odlingsgränsen. Enligt motionärerna
bör man söka en annan ordning än den propositionen utstakat för handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Antingen skulle länsstyrelsen ha denna
uppgift eller också borde ärendena efter beredning i lantbruksnämnden
föredras för länsstyrelsens lekmannastyrelse och därefter lämnas för avgörande
till central instans.

I anslutning härtill vill utskottet framhålla att avsikten är att vid var och
en av lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen skall inrättas en särskild
delegation för rennäringsfrågornas behandling. Rennäringsdelegationen
bör enligt propositionen bestå av fem lekmannaledamöter samt lantbruksdirektören,
en representant för länsstyrelsen och en för länsarbetsnämnden.
Enligt departementschefens mening bör lantbruksnämndens beslut
i alla ifrågakommande rennäringsärenden fattas av rennäringsdelegationen.
Även utskottet anser att rennäringsdelegationer på föreslaget sätt
bör inrättas och ges beslutanderätten i rennäringsärendena. Om länsstyrel -

Joli 1971: 37

59

sens representant i delegationen påyrkar det, bör delegationens beslut i upplåtelsefrågor
underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att eventuella planläggningssynpunkter härigenom
alltid bör kunna bli beaktade. De synpunkter som anförts i motionen
1971: 1368 utgör alltså inte tillräckliga skäl för utskottet att i nu förevarande
hänseende rikta någon erinran mot vad i propositionen uttalats beträffande
handläggningen av fjällförvaltningsärendena. Motionsyrkandet i
fråga bör i enlighet härmed lämnas utan åtgärd.

I motionen 1971: 1367 framfört önskemål om särskilt uttalande rörande
lantbruksnämndens befattning med upplåtelseärenden torde mot bakgrund
av det anförda få anses vara tillgodosett.

Enligt propositionen bör av rennäringsdelegationens fem lekmannaledamöter
tre representera utövarna av rennäringen och två utses bland lantbruksnämndens
övriga lekmannaledamöter. Av de tre rennäringsrepresentanterna
skall två utses av Kungl. Maj :t och en av landstinget. I motionen
1971: 1367 framhålls att samer åtminstone hittills i mycket liten utsträckning
varit engagerade i landstingskommunala eller andra kommunala organ.
Detta talar enligt motionärernas mening för att samtliga tre representanter
för rennäringen utses av Kungl. Maj :t på förslag av SSR.

I anledning av vad nu anförts vill utskottet nämna att Kungl. Maj :ts förslag
innebär en förstärkning av samerepresentationen inom rennäringsdelegationen
i förhållande till rennäringssakkunnigas förslag, som innebar att antalet
rennäringsrepresentanter i delegationen skulle vara två. Utskottet har för
sin del inte något att invända mot vad departementschefen i förevarande
sammanhang uttalat. Det bör understrykas att utskottet förutsätter att SSR
kommer att beredas tillfälle att yttra sig i samband med utseendet av representanter
för rennäringsutövarna, såväl när det gäller dem som Kungl.
Maj :t utser som beträffande den som landstinget utser. Enligt utskottets
mening finns inte någon anledning att befara att samernas berättigade önskemål
härvidlag inte kommer att tillgodoses. Föreliggande motionsyrkande
avstyrks därför.

Departementschefen anser det vara naturligt att lantbruksstyrelsen även
i fortsättningen är central rennäringsmyndighet. Rörande de till styrelsen
knutna rådgivande nämnderna föreslås dock vissa förändringar, bl. a. innebärande
att nuvarande rennärings- och renforskningsnämnderna ersätts
av en nämnd, rennämnden. Denna avses få till uppgift att vara rådgivande
organ till lantbruksstyrelsen i alla rennäringsfrågor som är av principiell
natur eller eljest av större vikt. I nämnden bör enligt propositionen ingå
bl. a. representanter för såväl rennäringsutövarna som renforskningen. Utskottet
kan tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag i nu förevarande avseenden.
Den förordade omläggningen av den rådgivande organisationen vid lantbruksstyrelsen
bör enligt utskottet bidra till uppkomsten av mera fruktbärande
meningsutbyten om rennäringsfrågorna än som f. n. är möjliga inom
ramen för nuvarande system med två, mera ensidigt sammansatta nämn -

JoU1971: 37

60

der. Som i propositionen anförs bör bestämmelser om rennämnden kunna
meddelas av Kungl. Majit. Att från riksdagens sida utfärda några detaljföreskrifter
beträffande sammanträdesrutin o. d. finner utskottet således
inte påkallat. Ett i motionen 1971: 1367 framfört yrkande härom bör därför
inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Statens lappfond m. m. Statens lappfond tillskapades enligt beslut av 1943
års riksdag genom sammanförande av ett antal äldre fonder. Kungl. Maj :t får
enligt riksdagsbeslutet använda fondens medel för dels åtgärder som hänger
samman med förvaltningen av renbetesfjällen och inköp av fastigheter till
utvidgning av renbetesfjällen, dels övriga åtgärder som är till gagn för samerna
och deras renskötsel.

Departementschefen anser att fonden bör behållas. Därigenom vidgas
möjligheterna att ge samerna själva ett ökat inflytande i fråga om beslut om
medel till bl. a. rennäringen. Enligt propositionen bör fonden i fortsättningen
benämnas samefonden. Utskottet har inte något att invända mot vad sålunda
föreslagits.

När det gäller användningen av samefonden har rennäringssakkunniga
beräknat att det under en femårsperiod behövs ca 1,8 milj. kr. årligen för att
de i propositionen föreslagna rationaliserings-, stöd- och omställningsåtgärderna
skall kunna genomföras. Härutöver har de sakkunniga föreslagit att
med fondmedel årligen bestrids utgifter till katastrofskydd, såsom bidrag till
allmänna sameändamål, till jakt- och fiskevård m. m., till underhåll och utvidgning
av renbetesfjällsfastigheterna. Vidare föreslås medel ur fonden
ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete.

Den utvidgning av fondens användningsområde som sålunda föreslagits
kan utskottet i likhet med departementschefen i allt väsentligt biträda. Frågan
om katastrofskydd bör dock som departementschefen framhållit utredas
ytterligare. Det bör som anförs i propositionen ankomma på Kungl.
Maj :t att budgetårsvis efter förslag av fondstyrelsen fastställa ramar för den
med fondmedel finansierade verksamheten. I överensstämmelse härmed bör
i motionen 1971: 1367 framfört yrkande om visst uttalande från riksdagens
sida beträffande de utgifter som bör kunna utgå ur fonden för allmänna
sameändamål inte föranleda någon åtgärd.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att det inte är nödvändigt
att nu tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel med hänsyn
till att det i fonden finns ett odisponerat, ej ändamålsbestämt belopp överstigande
11 milj. kr. I motionen 1971: 1367 gjort yrkande om viss medelsanvisning
över budgeten för nästa budgetår avstyrks således. Som framhållits
i propositionen bör dock, med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift,
dess odisponerade kapitalbelopp — bortsett från de fondmedel som
bundits till visst geografiskt område eller till särskilt ändamål — inte tillåtas
att gå ner till alltför lågt belopp.

F. n. utgår ur lappfonden rotvärdesersättning när samer ej utnyttjar sin

JoU 1971: 37

61

rätt till visst skogsfång. Motsvarande bör enligt departementschefen gälla i
framtiden. Utskottet har inte något alt invända häremot och avstyrker således
yrkandet i motionen 1971: 1367 att ifrågavarande rotvärdesersättning
i fortsättningen bör bestridas av domänverket.

Såsom framhållits i olika sammanhang, bl. a. av 1967 års riksdag, bör samerna
beredas möjlighet till väsentligt inflytande på besluten om fondens
medel. Departementschefen förordar därför att en särskild fondstyrelse med
stark samerepresentation utses av Kungl. Maj:t. Fondstyrelsen bör enligt
departementschefen bestå av sex ledamöter. För varje ledamot utses en personlig
suppleant. Två av ledamöterna och deras suppleanter utses på förslag
av SSR samt en ledamot jämte suppleant på förslag av SSR och SameÄtnam
gemensamt. Enligt utskottets mening är förslaget rörande samefondens
förvaltning väl avvägt, och utskottet har därför inte något att erinra
mot detsamma. Vad i motionen 1971: 1370 yrkats beträffande fondstyrelsens
sammansättning har utskottet således inte funnit skäl tillstyrka.

Propositionen i övrigt. Utskottet har, i vad avser de förslag i propositionen
som inte närmare behandlats i det föregående, ej funnit anledning till erinran
eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 1369,

2. att riksdagen i anledning av propositionen 1971:51 och motionen
1971: 1367, såvitt avser ”områden anvisade till lapparnas uteslutande
begagnande”

a. antager 3 § i det till propositionen fogade förslaget till rennäringslag,

b. — med förklaring att övergångsbestämmelserna i förslaget till rennäringslag
inte kunnat oförändrade antagas — för sin del antager
bestämmelserna med följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1. Denna lag — — att gälla.

2. Vad i lag eller annan författning
betecknas som områden som blivit
anvisade till lapparnas uteslutande
begagnande skall i stället avse sådan
kronomark ovanför odling sgränsen
som står under statens omedelbara
disposition och renbetesfjällen.

5 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 37

JoU1971: 37

62

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

2. Förekommer bestäm- 3. Förekommer bestämmelsen.
nielsen.

3. Lappby förvaltning. 4. Lappby förvaltning.

4. Märke tillämpning. 5. Märke tillämpning.

5. Yad lag. 6. Vad lag.

6. Har koncession. 7. Har — koncession.

7. Talan besvär. 8. Talan — besvär.

3. att riksdagen — med förklaring att 4 § i förslaget till rennäringslag
inte kunnat oförändrad antagas — i anledning av motionen 1971:
1367, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

4 §

Betestid enligt 3 § första stycket 2 Betestid enligt 3 § första stycket 2
kan av lantbruksnämnden förlängas kan av lantbruksnämnden förlängas,
såvitt avser kronomark, om det be- om det behövs på grund av ogynnhövs
på grund av ogynnsamma vä- samma väderleks- eller betesförhålderleks-
eller betesförhållanden eller landen eller av annat särskilt skäl.

av annat särskilt skäl. I fråga om annan
mark får tiden förlängas med
ägarens samtgcke.

4. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370,
båda såvitt avser samebys ekonomiska verksamhet, antager 9, 16, 38
och 59 §§ i förslaget till rennäringslag,

5. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser fastställande
av flyttningsvägs sträckning, antager 24 § i förslaget till
rennäringslag,

6. att riksdagen

a. — med förklaring att 26 § i förslaget till rennäringslag inte kunnat
oförändrad antagas — i anledning av motionen 1971:1367,
såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av nämnda paragraf:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

26 §

Konungen kan förordna om upp- Konungen kan förordna om upphävande
av renskötselrätten för visst hävande av renskötselrätten för visst

markområde, när området behövs markområde, när området behövs

för ändamål som avses i 1 § lagen för ändamål som avses i 1 § lagen

(1917:189) om expropriation eller (1917:189) om expropriation. För

JoU1971: 37

63

för annat ändamål av väsentlig bety- område som väsentligen är utan be delse

från allmän synpunkt. För om- tydelse för renskötseln får sådant

råde som väsentligen är utan bety- förordnande meddelas, när området

delse för renskötseln får sådant för- behövs för allmänt ändamål,

ordnande meddelas, när området behövs
för allmänt ändamål.

Upphävande befogenheter.

b. lämnar motionen 1971: 1370, såvitt avser tillämpningen av 26 §,
utan åtgärd,

7. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser ersättning
i anledning av upphävande av renskötselrätt, antager 28 § i förslaget
till rennäringslag,

8. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser upplåtelse
av nyttjanderätt, antager 32 § i förslaget till rennäringslag,

9. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser åtgärder
mot s. k. främmande renar, antager 70 § i förslaget till rennäringslag,

10. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1279 och 1971: 1367,
båda såvitt avser strövrenar, antager 71 § i förslaget till rennäringslag.

11. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1367 och 1971: 1370,
båda såvitt avser förordnande av syssloman, antager 72 § i förslaget
till rennäringslag,

12. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser skyldighet
att underrätta hundägare om flyttning av renar, antager 93 §
första stycket i förslaget till rennäringslag,

13. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
1971: 1279, såvitt avser dödande av hund

a. antager 93 § andra stycket i förslaget till rennäringslag, och

b. ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört angående
översyn av bestämmelserna om rätt att döda annans hund,

14. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1279, såvitt avser anmälan
till polismyndighet, antager 93 § tredje stycket i förslaget till
rennäringslag,

15. att riksdagen avslår motionen 1971: 1367, såvitt avser komplettering
av förslaget till rennäringslag med en särskild paragraf, 96 a §,

16. att riksdagen antager förslaget till rennäringslag i de delar som ej
omfattas av utskottets hemställan under 2—14,

17. att motionen 1971: 1367, såvitt avser tillämpningen av 30 § i förslaget
till rennäringslag, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

18. att motionen 1971: 1370, såvitt avser fördelning mellan samefonden

JoU1971: 37

64

och sameby av inkomster från nyttjanderättsupplåtelser, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

19. att motionen 1971: 1367, såvitt avser skadestånd vid skada på ren i
samband med skogsavverkning, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

20. att motionen 1971: 507 angående översyn av bestämmelserna i jaktstadgan
om rätt att döda rovdjur inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

21. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

22. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionen 1971: 1367, såvitt nu är i fråga, beslutar att lappväsendet
vid länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli 1971 och att vid samma
tidpunkt rennäringsdelegationer inrättas vid vissa lantbruksnämnder
i enlighet med vad som förordats i det föregående,

23. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, och, såvitt nu är
i fråga, med avslag på motionerna 1971: 1367 och 1971: 1368, godkänner
de i det föregående förordade riktlinjerna för en omorganisation
av rennäringen och dess administration,

24. att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra omorganisationen
av rennäringen,

25. a. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag

på motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga, godkänner vad i det
föregående föreslagits rörande statens medverkan och ekonomiska
stöd till rennäringens rationalisering,

b. att riksdagen lämnar motionen 1971: 1033 utan åtgärd,

26. att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för
forsknings- och försöksverksamheten på rennäringens område,

27. a. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag

på motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga, godkänner vad i det
föregående förordats rörande samefondens styrelse,

b. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
på motionen 1971: 1367, såvitt nu är i fråga, godkänner de riktlinjer
i övrigt för organisationen av samefonden som förordats i
det föregående,

28. att riksdagen godkänner det förslag i fråga om Arjeplogs skolbord
som lagts fram i propositionen,

29. att riksdagen medger att för budgetåret 1971/72 statlig kreditgaranti
får lämnas för lån till rennäringens rationalisering med 2 500 000 kr.,

30. att riksdagen till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande
för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 300 000 kr.,

31. att riksdagen till Kompensation för bensinskatt till rennäringen för

JoU1971: 37

65

budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisar ett anslag av
200 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

32. att motionerna 1971: 990 och 1971: 1034 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

33. att motionen 1971: 1048 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

34. att motionerna

a. 1971: 1367,

b. 1971: 1368 och

c. 1971:1370

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 maj 1971

På jordbruksutskottets vägnar

NILS G. HANSSON

Vid detta arendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin
(m), Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s), Kronmark (m), fru
Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk), Johansson i
Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp) och fru Theorin
(s).

Reservationer

1. beträffande frågan om förlängning av tiden för vinterbetet av herrar
Mossberger, Persson i Skänninge, Johanson i Västervik, Magnuson i Grebbestad,
Augustsson, fru Lindberg och fru Theorin (samtliga s) som ansett

dels att det slycke som börjar på s. 39 med orden ”Enligt utskottets” och
slutar på s. 40 med orden ”utskottets förslag” bort ha följande lydelse:

”Enligt utskottets mening medför den i propositionen föreslagna möjligheten
att förlänga betestiden, såvitt avser kronomark, även av annat särskilt
skäl än ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden betydande fördelar
för de renskötande samerna. Utskottet tillstyrker därför Kungl. Maj :ts förslag
i denna del. Däremot kan utskottet inte biträda motionsyrkandet om
att lantbruksnämnden skall kunna göra motsvarande förlängning av betestiden
när det gäller enskild mark. Visserligen skulle även en sådan förlängning
vara till väsentlig fördel för renägarna. Den skulle emellertid utgöra
ett betydande ingrepp i markägarens intresse att själv kunna disponera över
den egna marken. Det må i detta sammanhang erinras om att det här är fråga
om områden som inte i första hand anvisats till renägarnas begagnande
utan som är belägna nedom odlingsgränsen och som renägarna av ålder
äger nyttja endast för vinterbete. Enligt utskottets mening måste avseende

JoU 1971: 37

66

också fästas vid att en förlängning av betestiden kraftigt ökar riskerna för
att renarna skall åstadkomma skador på den odlade jorden. Med hänsyn
härtill bör förlängning av tiden för betet på enskild mark få ske endast med
markägarens samtycke. Därest markägare vid tillfället inte nyttjar marken
och risken för skador således är mindre torde det kunna förutsättas att överenskommelse
om förlängning av betestiden som regel kan träffas mellan
samebyn och markägaren.

På anförda skäl avstyrker utskottet ändringsyrkandet i motionen 1971:
1367.”

dels att utskottet under 3. bort hemställa
”3. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser förlängning
av tiden för vinterbetet, antager 4 § i förslaget till renbeteslag.
”

2. beträffande frågan om samebys ekonomiska verksamhet av herr Takman
(vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med orden
”Utskottet vill” och slutar med orden ”1971: 1370 avslås” bort ha följande
lydelse:

”Enligt utskottets mening andas förbudet för sameby att bedriva annan
ekonomisk verksamhet än renskötsel en underskattning av samernas förmåga
att själva sköta sina angelägenheter som illa rimmar med den tilltro
man har till samernas möjlighet att underkasta sig de rätt invecklade, nya
reglerna rörande samebys förvaltning. I vart fall borde förbudet inte omfatta
sådan verksamhet som har mycket nära samband med renskötseln. Sålunda
anser utskottet att samebyarna bör kunna i egen regi få utnyttja för kommersiellt
syfte sin egen fiskerätt. Såsom utskottet framhållit i det föregående
är det av vikt att samernas möjligheter till kombinationsnäringsfång på
allt sätt underlättas. Ett av problemen med renskötseln är nämligen att den
under vissa tider såsom under kalvmärkningsperioden och vid sarvslakt
och skiljning kräver en betydande mängd arbetskraft medan under andra
tider behovet av arbetskraft är mindre. För den arbetskraft som då friställs
bör finnas möjlighet till inkomster genom turism, jakt, fiske, sameslöjd och
annat arbete. Departementschefen har visserligen påpekat att det står medlemmarna
i sameby fritt att bilda bolag eller ekonomisk förening, om de i
samverkan vill bedriva annan verksamhet än renskötsel. Eftersom medlemmarnas
kapital är bundet i samebyn är det dock enligt utskottets mening
naturligast att samebyn får bedriva även sidoverksamhet, i vart fall om
samtliga medlemmar är ense därom. Någon risk för att samebyarna härvid
skall hänge sig åt ekonomisk verksamhet av direkt hämmande och äventyrligt
slag torde inte finnas.

På grund av det anförda bör med bifall till motionerna 1971: 1367 och
1971: 1370 förbudet för sameby att bedriva annan ekonomisk verksamhet
än renskötsel utgå ur lagtexten. Detta medför att även 16 och 38 §§ behöver

JoU 1971: 37

67

ändras så att de får den lydelse som i utskottets hemställan betecknas som
utskottets förslag. Vidare behöver reglerna i 59 § om rösträtt på bystämma
omarbetas, och detta torde även bli fallet med vissa av de bestämmelser som
reglerar samebys ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till att dessa ändringar
blir relativt komplicerade anser sig utskottet nu inte kunna framlägga
förslag därom utan det bör i stället ankomma på Kungl. Maj :t att för
riksdagen lägga fram förslag till de ändringar och kompletteringar i förslaget
till rennäringslag som föranledes av borttagandet av förbudet mot att
bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.”
dels att utskottet under 4. bort hemställa
”4. att riksdagen -— med förklaring att propositionen inte kunnat oförändrad
bifallas — med bifall till motionerna 1971: 1367 och 1971:
1370, båda såvitt avser samebys ekonomiska verksamhet,

a. för sin del antager följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 9, 16 och 38 §§ i förslaget till rennäringslag:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

9 §

Sameby har byns betesområde.

Det åligger — — för renskötseln.

Samebg får ej bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel.

16

Sameby får —

Sameby eller medlem i byn får på
utmark inom byns betesområde uppföra
renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod
eller annan mindre byggnad
som behövs för renskötseln.

Är anläggning —

Vill sameby —

för renskötseln.

Sameby eller medlem i byn får på
utmark inom byns betesområde uppföra
renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod
eller annan mindre byggnad
som behövs för näringsutövning.

till allmänningsskog.

— lantbruksnämnden platsen.

38 §

Sameby skall skall ske.

10. de närmare föreskrifter om 10. de ytterligare föreskrifter som
renskötseln som behövs. behövs.

b. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till ändring och
komplettering av 59 § och bestämmelserna i övrigt i förslaget till
rennäringslag i den utsträckning som föranleds av bifall till den
av utskottet föreslagna ändringen i 9 §.

JoU1971: 37

68

3. beträffande frågan om upphävande av renskötselrätten av herrar Mossberger,
Persson i Skänninge, Johanson i Västervik, Magnusson i Grebbestad,
Augustsson, fru Lindberg och fru Theorin (samtliga s) som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 42 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 43 med orden ”vidare åtgärd” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet vill till en början framhålla att renskötselrätten är ett slags
nyttjanderätt som får anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra
stycket expropriationslagen. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen
i 26 § första meningen innebär emellertid att renskötselrätten skall kunna
tvångsvis bringas att upphöra för tillgodoseende av ändamål som eljest inte
kan åberopas som grund för expropriation. Från principiell ståndpunkt kan
det givetvis vara tveksamt om en sådan i förhållande till annan lagstiftning
vidgad rätt till tvångsingripande bör medges. Det är dock att märka att renskötselrätten
inte som t. ex. annan nyttjanderätt eller servitut är knuten till
bestämd fastighet. Såsom departementschefen framhållit råder det vidare
helt speciella förhållanden inom renskötselområdet. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det med hänsyn härtill måste vara möjligt
för Kungl. Maj :t att, om starka allmänna intressen motiverar det, ge tillstånd
till att renskötselrätten upphävs även om ett åberopat ändamål inte kan tillgodoses
genom expropriation. Som ett exempel på sådant ändamål kan nämnas
mark för vissa kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. I
likhet med departementschefen vill utskottet även hänvisa till att Kungl.
Maj :t med stöd av 5 § renbeteslagen kunnat förordna om marks undantagande
från samernas begagnande för ändamål som inte torde falla under expropriationslagen,
t. ex. för anläggande av en renforskningsstation. Med
hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och
avstyrker ändringsyrkandet i motionen 1971: 1367.

Utskottet vill i sammanhanget understryka att renskötselrätten liksom
enligt gällande lagstiftning bör få vika endast om så behövs för att genomföra
ändamål som framstår som angelägna från allmän synpunkt. Av lagtextens
utformning framgår också att de ändamål som åberopas för ett upphävande
av renskötselrätten måste, även om de inte utgör expropriationsändamål,
likväl vara jämförbara därmed. Någon reell skillnad mellan
Kungl. Maj:ts förslag och yrkandet i motionen 1971: 1370 om att bestämmelsen
skall tillämpas snävt, synes enligt utskottets mening därför inte föreligga.
Genom vad utskottet sålunda anfört får motionen 1971: 1370 anses i
denna del besvarad.”

dels att utskottet under 6. bort hemställa
”6. att riksdagen

a. med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser upphävande av
renskötselrätt, antager 26 § i förslaget till rennäringslag,

b. lämnar motionen 1971: 1370, såvitt avser tillämpningen av 26 §,
utan åtgärd.”

JoU 1971: 37

69

4. beträffande frågan om förordnande av syssloman av herr Takman
(vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med orden
”Enligt utskottets” och slutar med orden ”1971: 1370 avslås” bort ha följande
lydelse:

”Enligt utskottets mening bör det i lagen finnas regler för de undantagsfall
då renskötseln av olika anledningar är bristfällig. Det är härvid enligt
utskottets mening lämpligt att det, såsom föreslagits i propositionen, får ankomma
på lantbruksnämnden att söka träffa överenskommelse med byn
om rättelse. Utskottet tillstyrker därför förslaget i denna del. Däremot kan
utskottet inte tillstyrka förslaget att det, om överenskommelse inte kan träffas,
skall öppnas möjlighet för länsstyrelse att förordna syssloman att omhänderha
renskötseln. Enligt utskottets mening skulle ett förordnande av
syssloman innebära ett betydande ingrepp i samebyns självbestämmanderätt
och, såsom framhålls i motionen 1971: 1370, öppna vägen för godtyckliga
myndighetsingripanden.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionen 1971:
1370 att andra och tredje styckena i 72 § skall utgå ur lagtexten. Utskottets
ställningstagande innebär att motionen 1971: 1367 bör i denna del avslås.”

dels att utskottet under 11. bort hemställa:

”11. att riksdagen — med avslag på motionen 1971: 1367, såvitt avser
förordnande av syssloman, och med förklaring att propositionen i
denna del inte kunnat oförändrat bifallas — med bifall till motionen
1971: 1370, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 72 § i förslaget till
rennäringslag:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

72 §

Är renskötseln viss tid.

Kan överenskommelse ej träffas
eller vidtages ej rättelse kan länsstyrelsen
efter anmälan av lantbruksnämnden
förordna syssloman att
omhändertaga renskötseln i byn
och förvalta byns övriga ekonomiska
angelägenheter.

Syssloman har rätt alt av byn erhålla
arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

5. beträffande frågan om fördelning mellan samefonden och berörd sameby
av inkomster från fiskeupplåtelser av herr Takman (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 48 med orden

JoU1971: 37

70

”Utskottet har” och slutar på s. 49 med orden ”anses besvarat” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen föreslagna hälftendelningen
mellan fond och by av inkomster från andra nyttjanderättsupplåtelser
än fiske. Samma fördelning bör emellertid enligt utskottets mening
gälla även för fiskeupplåtelser. Om samerna får ett omedelbart och större
utbyte av fiskeupplåtelser är detta ägnat att främja utvecklingen av fritidsfisket
och skapa bättre förutsättning för ett friktionsfritt och positivt förhållande
mellan samerna och den övriga befolkningen. Utskottet anser vidare
att bestämmelserna inte bör låsas vid en hälftendelning utan att möjlighet
bör stå öppen att så småningom öka byns andel av inkomsterna. Med
hänsyn till det anförda bör det i motionen 1971: 1370 framställda yrkandet
att riksdagen skall uttala att sameby skall behålla lägst 50 % av inkomsterna
från fiskeupplåtelser bifallas.

I motionen 1971: 1368 hemställs att riksdagen skall uttala att inkomsterna
från jakt- och fiskeupplåtelser skall kunna tas i anspråk för viltvård och
fiskevård. Departementschefen har i propositionen föreslagit, att aktuella
fiskevatten skall bli föremål för en genomgripande upprustning, och har
anfört detta som ett skäl för att 75 % av inkomsterna av fiskeupplåtelser bör
tillfalla samefonden. Enligt utskottets mening bör emellertid denna upprustning
komma till stånd inte genom användande av samefondens medel utan
genom att statsmedel ställs till förfogande för detta ändamål. För den fortsatta
fiskevården bör dock tas i anspråk de medel som av fiskeupplåtelser
tillfaller samefonden. Motsvarande bör enligt utskottets mening gälla beträffande
jaktvården. Genom vad utskottet sålunda anfört bör motionen
1971: 1368 anses i denna del besvarad.”

dels att utskottet under 18. bort hemställa:

”18. att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1370, såvitt avser fördelningen
mellan sam ef ond och sameby av inkomster från nyttjanderättsupplåtelser,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
ovan anfört om att minst 50 % av inkomsterna från fiskeupplåtelser
skall tillfalla sameby.”

6. beträffande frågan om rätt att döda rovdjur av herr Takman (vpk)
som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med orden
”Enligt utskottets” och slutar med orden ”av rovdjur” bort lia följande lydelse: ”Såsom

motionärerna framhållit har antalet rovdjursdödade renar ökat
kraftigt under den senaste femårsperioden. Det är framför allt lodjuret som
ligger bakom denna ökning. Av en av lappväsendet i Norrbottens län gjord
sammanställning av rovdj ursskadorna på ren inom länet framgår att antalet
av lo dödade renar år 1965 uppgick till 212 medan för år 1969 motsvarande
antal var 679. Denna utveckling finner utskottet oroande. I likhet med

JoU 1971: 37

71

motionärerna anser utskottet därför att jaktstadgan bör bli föremål för
översyn och att det därvid bör ges möjlighet för samerna att även vid situationer,
när endast fara för rovdjursangrepp föreligger, få förfölja och döda
rovdjur. Det i motionen 1971: 507 framställda utredningsyrkandet bör därför
bifallas.”

dels att utskottet under 20. bort hemställa:

”20. att riksdagen med bifall till motionen 1971:507 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om översyn av jaktstadgan i enlighet med
vad utskottet anfört därom.”

7. beträffande frågor om rationalisering, stödåtgärder m. m. av herr Takman
(vpk) som ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 57 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”en driftsenhet” bort ha följande lydelse:

”Med hänsyn (lika med utskottet) jordbrukets område.

Bidrag föreslås i propositionen böra utgå med 40 % av de totala investeringskostnaderna.
Detta överensstämmer med rennäringssakkunnigas förslag.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att lantbruksstyrelsen i sitt
remissyttrande över nämnda förslag framhållit betydelsen av att samlade
upprustningsåtgärder kommer till utförande inom en driftsenhet. Liksom
fallet är beträffande den särskilda rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område bör enligt styrelsens mening vid en sådan samlad upprustning
kunna fastställas en bidragsnivå för samtliga åtgärder. Eftersom bidragsnivån
i normalfallet skulle vara 40 % anser styrelsen att man vid en samlad
upprustning bör överväga en bidragsnivå på 50 %. Enligt utskottets mening
talar starka skäl för att man här följer lantbruksstyrelsens förslag.
Detta innebär att utskottet på denna punkt delar den uppfattning som redovisats
i motionen 1971: 1370 i hithörande fråga.”
dels att utskottet under 25. a. bort hemställa:

”25. a. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
1971: 1370, såvitt nu är i fråga, godkänner vad i det föregående
föreslagits rörande statens medverkan och ekonomiska stöd till
rennäringens rationalisering,”

8. beträffande frågor om statens lappfond m. m. av herr Takman (vpk)
som ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 61 börjar med orden
”Såsom framhållits” och slutar med orden ”skäl tillstyrka” bort ha följande
lydelse:

”Såsom framhållits (lika med utskottet) fondens me del.

Enligt nu föreliggande förslag skall fonden ställas under en särskild
styrelse, bestående av sex ledamöter och lika många suppleanter. Styrelsen
skall enligt propositionen utses av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna skall halva
antalet utgöras av samerepresentanter. SSR har i samband med remissbe -

JoU1971: 37

72

handlingen av rennäringssakkunnigas betänkande framhållit att ifrågavarande
fond borde stå under förvaltning av en helt samisk styrelse utsedd av
landsmötet. I motionen 1971: 1370 ansluter sig motionärerna till sistnämnda
förslag under framhållande av att fondmedlen i sin helhet tillhör samerna.
Utskottet finner i likhet med motionärerna skäl tala för att samerna bör
ha det helt avgörande inflytandet över ifrågavarande fondförvaltning. Vad
i motionen i förevarande hänseende yrkats kan utskottet således biträda.”
dels att utskottet under 27. a. bort hemställa:

”27. a. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen 1971: 1370, såvitt nu är i fråga, godkänner vad
i det föregående förordats rörande samefondens styrelse,”

Särskilda yttranden

1) beträffande det i motionen 1971: 1048 framställda yrkandet om komplettering
av de regionala handlingsprogrammen av herr Takman (vpk)
som anfört:

Flertalet av de renskötande samerna bor nu i tätorter i inlandet. Det är
uppenbart att de vissa tider av året är undersysselsatta och att detta kommer
att bli fallet även sedan rennäringen rationaliserats i överensstämmelse
med den nya lagens intentioner. För samekvinnorna finns över huvud taget
mycket små möjligheter till förvärvsarbete. En stor del av sameungdomen
tvingas lämna hemorten för att finna arbete. Dessa problem är för övrigt
likartade för en betydande del av den icke-samiska ungdomen i dessa tätorter
i det norrländska inlandet.

Såsom framhållits i motion 1048 finns ingen annan lösning på denna
allvarliga fråga än en snabb och verkligt betydande satsning på Karesuando,
Sopperobyarna, Jokkmokk, Arjeplog och övriga tätorter där samefamiljerna
är bosatta. Det kvantitativa befolkningsmässiga underlaget bör inte bli
den enda faktor som avgör om ett samhälle ska rekommenderas för lokalisering
av industricentra. De regionala handlingsprogrammen, Länsprogram
70, som utarbetades vid länsstyrelserna och förutses bli redovisade till inrikesdepartementet
under sommaren 1971 bör av regeringen överarbetas utifrån
de synpunkter som framförts i motionen. En satsning på en utveckling
även av sådana orter, där samer är bosatta men där befolkningsunderlaget
i övrigt bedöms som alltför litet för särskilda regionalpolitiska åtgärder,
skulle inte bara bidra till att förhindra samernas undergång som etnisk
minoritet. Den skulle också förena samebefolkningen med den icke-samiska
befolkningen i gemensamma ansträngningar för en ekonomisk utveckling
av de berörda tätorterna.

Samernas minoritetsfråga kan inte lösas om inte denna centrala fråga
löses. Deras och den övriga lokala befolkningens sysselsättnings- och lev -

JoU 1971: 37

73

nadsstandard måste ovillkorligen höjas i nivå med de befolkningscentra till
vilka den hittillsvarande utflyttningen har skett.

2) beträffande avsnittet om Statens lappfond m. m. av herr Takman
(vpk), som anfört:

Enligt propositionen bör för det ekonomiska stödet till rennäringens rationalisering
i huvudsak gälla samma principer och villkor som gäller för
jordbrukets rationalisering. Detta principiella uttalande strider emellertid
mot den konkreta politik som propositionen föreslår i fråga om rationaliseringsåtgärder
inom rennäringen. Finansieringen av rationaliseringsstöd
m. m. lill det svenska jordbruket sker med budgetmedel. Men för motsvarande
stöd för rennäringen kommer medlen att tas ur samefonden.

Samerna gör med all rätt gällande att samefondsmedlen är deras egna
pengar. De fonderade tillgångarna utgörs bl. a. av skadeståndsmedel som i
vattenmål tilldömts dem för överdämd renbetesmark. Under budgetåret
1968/69 tillfördes fonden sammanlagt 1,9 miljoner kronor, varav räntor
300 000 kr., skogsavkastning 200 000 kr., medel avsatta enligt 4 kap. 13 §
vattenlagen 400 000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter
900 000 kr. och diverse inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick
den 30 juni 1969 till 18,9 miljoner kr., varav omkring 4,8 miljoner utgjordes
av 4: 13-medel.

Fondmedlen används f. n. främst för att finansiera olika investeringar
för rationaliseringsändamål samt renforskning. Även kostnaderna för tillskottsutfodring
av renar har täckts med pengar från samefonden.

Enligt uppgift har de tre renskötsellänen, Norrbotten, Västerbotten och
Jämtland, för budgetåret 1971/72 begärt sammanlagt 874 570 kr. för olika
åtgärder ur samefonden. Dessutom har ansökts om 457 500 kr av fonderade
vattenregleringsavgifter. Dessa ansökningar har gjorts av de administrativa
instanserna i respektive län (länsstyrelserna och lappväsendet).

1964 års rennäringssakkunniga beräknade att de årliga inkomsterna för
samefonden skulle komma att uppgå till 2 150 000 kr., medan det årliga
anslagsbehovet från fonden beräknades till 3 025 000 kr., därav ca 1,8 miljoner
kr. årligen under en femårsperiod för att de föreslagna rationaliserings-,
stöd- och omställningsåtgärderna skall kunna genomföras. De sakkunniga
föreslog att fonden av budgetmedel tillförs ett årligt bidrag av
500 000 kr.

Något sådant bidrag har dock inte upptagits i propositionen där det hävdas
att det i samefonden finns ett odisponerat, inte ändamålsbestämt belopp
överstigande 11 miljoner kr. varför det inte är ”nödvändigt att nu tillföra
fonden något tillskott av budgetmedel” (s. 150).

Jag kan inte acceptera detta förhållande. Antingen ska rennäringen vara
jämställd med jordbruket och stödet till rationaliseringsåtgärder m. m. utgå
av budgetmedel. Eller också ska det klart deklareras att rationaliseringsåt -

JoU 1971: 37

74

gärder m. m. betalas med samernas egna fonderade pengar och att samerna
alltså är diskriminerade i förhållande till jordbrukarna.

Jag förutsätter att det förra alternativet blir det som genomförs i praktiken
och att sålunda den faktiska politiken blir identisk med den deklarerade.
Det kan inte vara rimligt att samefondens medel konsumeras för
dessa ändamål.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710042