Finansutskottets betänkande nr 22 år 1971
FiU 1971:22
Nr 22
Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1971:102 med förslag till lag om ändring i lagen (1934: 437) för
Sveriges riksbank jämte motion.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 102 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 2 april 1971
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank.
I propositionen föreslås att riksbanken skall ges möjlighet att bevilja
Sveriges Investeringsbank Aktiebolag kredit i checkräkning med ett belopp
om högst 200 milj. kr.
I skrivelse den 25 mars 1971 i ärendet framhåller fullmäktige i riksbanken
att riksdagen vid behandlingen av de riktlinjer för den ekonomiska
politiken, som angavs i finansplanen, godkänt vad som där anförts
om investeringsbankens verksamhet och ökade utlåning (se FiU
1971: 1, rskr 1971: 25). Samtidigt understryker fullmäktige att banken
i kreditpolitiska sammanhang bör bedömas på ett i stort sett likartat sätt
som hypoteksbanker och kreditaktiebolag och omfattas av riksbankens
emissionskontroll. Härutöver måste emellertid särskild hänsyn tas till
investeringsbankens teknik vid beviljande och utbetalning av lån. Investeringsbanken
specificerar nämligen i sina lånekontrakt i stor utsträckning
utbetalningstidpunkter, som bestämts av tidsplanen för respektive
investeringsprojekt.
I detta läge öppnar sig enligt fullmäktige i princip tre vägar att utjämna
flödena mellan in- och utgående lånelikvider: att investeringsbanken
håller en tillräcklig reserv av egna likvida medel, att banken söker
ta upp kortfristiga krediter i affärsbankerna eller att den får
kredit direkt hos riksbanken. Enligt fullmäktige är den lämpligaste lösningen
att investeringsbanken beviljas en kredit på 200 milj. kr. i riksbanken.
Möjligheterna för investeringsbanken att få interimsfinansiering
i affärsbankerna kan nämligen under långa perioder vara små eller
obefintliga. Att banken själv skulle tvingas hålla en betydande likviditetsreserv
betraktar fullmäktige som mindre tillfredsställande.
Bankinspektionen som efter remiss yttrat sig över riksbanksfullmäktiges
framställning har ingen erinran mot det föreslagna upplånings
1
Riksdagen 1971. 5 sami. Nr 22
FiU 1971:22
2
arrangemanget för investeringsbanken förutsatt att checkräkningskrediten
beviljas på affärsmässiga villkor i fråga om ränta m. m.
Departementschefen anser att det föreslagna arrangemanget är ett
lämpligt sätt att minska de tillfälliga likviditetspåfrestningar som kan
uppkomma för investeringsbanken vid en fortsatt ökad utlåningsverksamhet.
För att riksbanken skall kunna lämna investeringsbanken den föreslagna
checkräkningskrediten erfordras ett tillägg till 17 § riksbankslagen,
vilket framgår av följande vid propositionen fogade lagförslag.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank
Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Riksbanken må driva utlåningsrörelse medelst:
a) diskontering av växlar, som förfalla till betalning inom sex månader;
b)
utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd tid
av högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant av obligationer, aktier eller andra värdepapper; dock att
kommun och annan därmed jämförlig samfällighet må, på ovan stadgade
återbetalningsvillkor, kunna erhålla lån utan annan säkerhet än
dess egen förbindelse;
c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid av högst
sex månader i förening med panträtt, som stiftats genom överlåtelse av
upplagspantbevis eller upplagsbevis, varom stadgas i lagen om upplagshus
och upplagsbevis, eller upplåtits i varor liggande å allmän våg eller
satta i förvar hos tredje man, vilken förbundit sig att hålla dem eller
deras värde riksbanken tillhanda, för så vitt den, som utfärdat beviset
eller åtagit sig förbindelsen, prövas därför vederhäftig;
d) beviljande på högst tolv månader av kredit i checkräkning mot
pant av Svenska statens, allmänna hypoteksbankens eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller, intill ett belopp av femton
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Riksbanken får dessutom bevilja
Sveriges Investeringsbank Aktiebolag
kredit i checkräkning, intill
ett belopp av tvåhundra miljoner
kronor, utan annan säkerhet än
bolagets egen förbindelse.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
FiU 1971:22
3
Motionen
I motionen 1971: 1449 av herr Söderström m. fl. (m) har hemställts
att riksdagen måtte avslå propositionen 1971: 102.
Motionärerna erinrar om att man vid inrättandet av investeringsbanken
slog fast att banken i kreditpolitiska sammanhang bör bedömas på
i stort sett samma sätt som hypoteksbanker och kreditaktiebolag. Investeringsbanken
bör så långt möjligt anpassa sig till den rådande kreditpolitiska
situationen. Den bör liksom andra mellanhandsinstitut söka
klara de likviditetspåfrestningar som uppstår på grund av bristande
synkronisering mellan obligationsemissioner och utbetalning av kundlån
genom kortfristiga krediter från banker. Av den anledningen bör
riksbanken inte ges möjlighet att bevilja investeringsbanken en särskild
förmån i form av en checkräkningskredit på 200 milj. kr.
Utskottet
Som framgår av investeringsbankens förvaltningsberättelse för 1970
uppgick bankens engagemang vid slutet av detta år till 1 583 milj. kr.
De vid slutet av 1970 utbetalda lånen utgjorde 533 milj. kr. Bankens
egna likvida medel utgjorde vid samma tillfälle fortfarande över 600
milj. kr. Enligt vad utskottet inhämtat har de sedan dess sjunkit med
i runt tal 200 milj. kr. samtidigt som låneutfästelserna ytterligare ökat.
Om de riktlinjer för bankens fortsatta verksamhet som riksdagen godkänt
skall kunna följas, kommer den snart till den punkt då den måste
gå ut med obligations- eller reverslån på kapitalmarknaden för att finansiera
sin fortsatta utlåningsexpansion. Därmed aktualiseras de kortfristiga
likviditetsproblem som behandlas i propositionen.
I och för sig skulle det kunna tänkas att investeringsbanken inte drog
ner sin egen likviditet mer än att den behöll en buffert av likvida medel
— t. ex. av storleksordningen 200 milj. kr. Detta skulle emellertid leda
till att den antingen måste anlita kapitalmarknaden tidigare eller hålla
tillbaka sin utlåningsökning jämfört med om den får möjlighet att vid
behov utnyttja den här föreslagna checkräkningskrediten. Utskottet anser
att övervägande skäl talar för att man går fram på den av Kungl.
Maj:t föreslagna vägen och tillstyrker därför det framlagda förslaget
till ändring i riksbankslagen. Det förutsätter härvid liksom bankinspektionen
att investeringsbankens upplåning i riksbanken sker på sådana
villkor att andra jämförbara kreditinstitut ej diskrimineras.
FiU 1971:22
4
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 1971: 1449 antar det vid propositionen 1971: 102
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges
riksbank.
Stockholm den 4 maj 1971
På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM
Närvarande: herrar Ekström (s), Wedén (fp), Knut Johansson i Stockholm
(s), Franzén (s), Burenstam Linder (m), Larsson i Karlskoga (s),
Kristiansson i Harplinge (c), Jansson (s), Josefsson i Halmstad (s), Arne
Pettersson i Malmö (s), Fågelsbo (c) och Möller i Göteborg (fp).
Särskilt yttrande
av herr Burenstam Linder (m) som anför:
”För att fylla sina uppgifter behöver Investeringsbanken tillgång till
en kortfristig upplåning som gör det möjligt att utjämna flödena mellan
in- och utgående lånelikvider. En sådan möjlighet beredes nu genom
att Riksbanken får tillstånd att ge Investeringsbanken en omfattande
kredit i checkräkning. Anledningen att man väljer denna metod i stället
för att hänvisa Investeringsbanken till att söka kortfristig finansiering i
banksystemet är enligt Riksbanksfullmäktige att 'möjligheterna härtill
kan under långa perioder vara små eller obefintliga’. Det är då utomordentligt
viktigt att en direkt kreditgivning från Riksbanken i sådana
lägen inte får ge anledning till ytterligare åtstramningar i banksystemet.
Den förvärrade penningknapphet som då skulle uppstå i kreditväsendet
skulle allvarligt drabba framför allt mindre och medelstora företag.”
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710052