Finansutskottets betänkande nr 18 år 1971
FiU 1971:18
Nr 18
Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1971: 69 angående fortsatt valutareglering jämte motion.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 69 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 5 mars 1971
1. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen förordnar, att vad som föreskrivs i 2 § första
stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsatt
tillämpning under tiden den 1 juli 1971—den 30 juni 1972,
2. velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:
264).
Innebörden av vad som föreslås i propositionen är att riksdagens
samtycke begärs till förordnande om fortsatt valutareglering för tiden
den 1 juli 1971—den 30 juni 1972 med samma omfattning som den nu
gällande valutaregleringen. En närmare redogörelse för ifrågavarande
författningsbestämmelser återfinns i propositionen 1968: 55, s. 3—8.
Förslaget till kungörelse har följande lydelse:
Förslag till
Kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)
Härigenom förordnas, att valutaförordningen (1959: 264), som enligt
kungörelse (1970: 238) gäller till utgången av juni 1971, skall äga
fortsatt giltighet till utgången av juni 1972.
Motionen
I motionen 1971: 1373 av andre vice talmannen fru Nettelbrandt
m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en översyn av valutalagstiftningen i syfte att, om faktiska
möjligheter finns, uppnå en liberalisering av densamma.
1 Riksdagen 1971. 5 sami. Nr 18
FiU 1971: 18
2
Motionärerna hänvisar till de önskemål om en översyn av valutalagstiftningen
som framförts av reservanter inom banko- och riksgäldsfullmäktige.
De hävdar också att Sverige är det land inom OECD,
som gjort de flesta reservationerna beträffande fria kapitalrörelser.
Oavsett möjligheterna att för dagen liberalisera den svenska valutaregleringen
anser de att en översyn av valutalagstiftningen likväl bör göras
för att på så sätt få klarhet i i vilken mån en liberalisering på längre
sikt är möjlig.
Utskottet
Under större delen av 1950- och 1960-talen hade Sverige en lugn
utveckling på valutaområdet och riksbankens valutareserv steg från
1,1 miljarder kr. i slutet av 1950 till 5,3 miljarder kr. vid utgången av
1966. Denna utveckling möjliggjorde en successiv liberalisering av handel
och betalningar med utlandet och Sverige behövde inte göra några
återtaganden av gjorda utfästelser beträffande liberalisering i anknytning
till OECD:s betalningsstadgor. Under de senaste åren har emellertid
jämvikten i den svenska betalningsbalansen rubbats samtidigt som
vi i högre grad än tidigare påverkats av internationell valutaoro och
ojämvikt i andra länders utlandsbetalningar — en ojämvikt som ju lett
till flera paritetsförändringar för viktiga valutor. En följd av denna utveckling
har varit att den svenska valutaregleringen måst göras mer
restriktiv beträffande svenska direkta investeringar i utlandet, återköp
av utlandsägda svenska värdepapper, emigrationsvaluta samt premier
för livränte- och kapitalförsäkringar utomlands. Dessa åtgärder anmäldes
till och godkändes av OECD. De bidrog enligt utskottets mening
till att stoppa upp valutautflödet under 1970.
Vid remissbehandlingen av frågan har fullmäktige i riksgäldskontoret
(majoriteten) och Sparbanksföreningen inte haft något att erinra mot
framställningen om fortsatt valutareglering. Inte heller Bankföreningen
vill i nuvarande läge motsätta sig den ifrågasatta förlängningen.
Utskottet tillstyrker för sin del att riksdagen samtycker till det begärda
förordnandet. Mot det vid propositionen fogade författningsförslaget
har utskottet intet att erinra.
Vad beträffar motionärernas yrkande på en översyn av valutalagstiftningen
vill utskottet erinra om att valutaregleringen är föremål för
en fortlöpande översyn och undan för undan anpassas till ändrade förhållanden.
Under dessa omständigheter anser utskottet det icke påkallat
att riksdagen begär en särskild översyn av valutalagstiftningen.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen samtycker till att Kungl. Maj:t förordnar om fortsatt
valutareglering i enlighet med vad som förordas i propositionen
1971: 69,
FiU 1971:18
3
2. att riksdagen beträffande det vid propositionen fogade förslaget
till kungörelse som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad
utskottet anfört,
3. att riksdagen avslår motionen 1971: 1373.
Stockholm den 27 april 1971
På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM
Närvarande: herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén
(s), Burenstam Linder (m), Larsson i Karlskoga (s), Kristiansson i
Harplinge (c), Jansson (s), Löfgren (fp), Josefsson i Halmstad (s), Arne
Pettersson i Malmö (s), Gadd (s) och Möller i Göteborg (fp).
Reservation
av herrar Burenstam Linder (m), Löfgren (fp) och Möller i Göteborg
(fp) som anser
dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Vad
beträffar” och slutar med ”av valutalagstiftningen” bort ha följande
lydelse:
”Att utskottet i nuvarande läge tillstyrker propositionen innebär inte
något ställningstagande till förmån för ett bibehållande av den nuvarande
valutaregleringen på längre sikt. Så snart tillfälle åter yppar sig
är det angeläget att ånyo liberalisera den svenska valutapolitiken. Härigenom
skulle svenska företags konkurrensförmåga på internationella
marknader förstärkas. För att förbereda en framtida liberalisering av
den svenska valutalagstiftningen bör redan nu en översyn av densamma
påbörjas. Härvid bör eftersträvas att få så enkla och enhetliga
och för allmänheten lättbegripliga regler och föreskrifter som möjligt.
Den nuvarande utformningen av valutaregleringen lämnar enligt utskottets
uppfattning åtskilligt att önska i dessa hänseenden. Översynen
torde lämpligen ske i samarbete med valutabankerna.”
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
”3. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1373 hos Kungl.
Majit anhåller om en översyn av valutalagstiftningen i syfte att,
om faktiska möjligheter finns, uppnå en liberalisering av densamma.
”
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710025