Civilutskottets betänkande nr 27 år 1971 CU 1971: 27

Nr 27

Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändringar i expropriationslagstiftningen jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 122 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden för den 30 april 1971
och den 4 juni 1971 samt av lagrådets protokoll den 1 juni 1971 föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade och i bilaga härtill
intagna förslag till

1. lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

2. lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),

3. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1971:

1502 av herr Lindkvist (s) och fru Lewén-Eliasson (s) vari hemställs
att riksdagen för sin del antar i prop. 1971: 122 förelagt förslag till
lag om ändring i lagen om expropriation med de avvikelser som förordas
i motionen,

1508 av herr Lindkvist m. fl. (s) vari föreslås

att riksdagen vid behandlingen av prop. 1971: 122 uttalar sig för de
värderingsprinciper i fråga om bostads- och hyresrätt som förordats i
motionen,

1509 av herr Andersson i örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs

1. att riksdagen måtte avslå proposition 1971: 122 i avvaktan på det
förslag om fullständig revision av expropriationslagstiftningen som
Kungl. Maj:t ställt i utsikt under 1972,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om remissbehandling
av de förändringar i hithörande lagstiftning som inte ingår i det
av expropriationssakkunniga 1969 avgivna betänkandet,

3. att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa att de i motionen
framförda synpunkterna angående innehållet i en ny expropriationslagstiftning
måtte beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet,

1510 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ris proposition 1971: 122 angående
ändringar i expropriationslagen,

1 Riksdagen 1971.19 sami. Nr 27

CU 1971: 27

1511 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen vid sin behandling av proposition 1971: 122 måtte

1. besluta, att nuvarande expropriationslagstiftning skall gälla i avvaktan
på den till 1972 års riksdag aviserade propositionen om ny expropriationslag,
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att i förevarande proposition
ingående förslag enligt i motionen anförda grunder överarbetas för att
efter sedvanlig remissbehandling kunna föreläggas riksdagen i propositionen
1972,

1512 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs

A. i första hand att riksdagen, i avbidan på att civilutskottet ges tillfälle
att inom skälig remisstid inhämta erforderliga yttranden från olika
sakkunniginstanser, måtte besluta att uppskjuta behandlingen av propositionen
och därav föranledda motioner till 1972 års riksdag.

B. i andra hand att riksdagen måtte vidta de ändringar i propositionens
lagtext som föranleds av följande yrkanden:

1. att ”11 § punkten 16” i expropriationslagen får följande lydelse:
”16. för att giva kommun möjlighet att förfoga över mark som med
hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning”,

2. att ianspråktagande med tvångsrätt av småhusfastigheter som används
som egnahem och fritidsbostäder endast får ske när detta framstår
som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt samt att löseskillingen
i sådana fall aldrig får bestämmas lägre än som fordras för
anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet,

3. att tätbebyggelseexpropriation ej skall företas mot markägare som
förklarar sig villig att medverka till samhällsutbyggnaden på skäliga
villkor och i enlighet med kommunens bostads- och bebyggelseplanering,

4. att fastighetsägare erhåller rätt att hos domstol begära prövning av
ersättningsfrågan senast ett år efter det expropriationstillstånd beviljats,

5. att lil a § i propositionsförslaget skall utgå och ersättas med en
bestämmelse om att värderingen skall ske vid tidpunkten för ansökan om
expropriation,

6. att ersättningens värdebeständighet skall tryggas under den tid som
förflyter mellan värderingstidpunkt och dagen för domstolsutslaget enligt
en av riksskatteverket årligen fastställd index vid beräkning av realisationsvinstbeskattning
av fastigheter,

1513 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) vari föreslås

A. att riksdagen beslutar

1. att den i proposition 1971: 122 föreslagna lil a § erhåller en sådan
lydelse att ersättning vid expropriation av mark för tätbebyggelse ej skall
utgå för sådan värdestegring, som efter den 1 januari 1960 är ett resultat
av samhällets utbyggnad och åtgärder,

CU 1971: 27

2. att i byggnadslagen införa bestämmelser om att endast samhällsägd
mark får stadsplaneläggas,

3. att i expropriationslagen införa bestämmelser att primärkommuns
rätt till expropriation även skall kunna utövas av landsting och kommunalförbund,

B. att vederbörande utskott får i uppdrag att utforma erforderliga
lagtexter,

C. att riksdagen uttalar sig för att all mark för tätbebyggelse och alla
privata flerfamiljshus successivt skall överföras i kommunernas ägo samt
hemställer till Kungl. Maj:t att en plan för genomförande av detta snarast
förelägges riksdagen,

D. att riksdagen uttalar sig för sådan styrning av kreditgivningen och
ökning av ”Lånefonden för kommunala markförvärv” som behövs för
att snabbt förverkliga de i motionen ställda målsättningarna,

1514 av herr Tobé (fp) vari hemställs

att riksdagen måtte avslå proposition nr 122 i den del den innebär
upphävande av 44 a § byggnadslagen.

Vissa övriga förslag

Civilutskottet har i sitt betänkande CU 1971: 26 i anledning av prop.
1971:118 behandlat frågor om bl. a. ändringar i BL. Utskottet har i
detta sammanhang vidare föreslagit riksdagen att slå fast att utnyttjande
av mark för även glesbebyggelse förutsätter planmässiga överväganden
och uttala sig för att en sådan princip bör ligga till grund för den
lagstiftning som bör prövas i samband med att riksdagen tar ställning
till principerna för en fysisk riksplanering. Härav skulle följa att, om
inom ett visst område glesbebyggelse enligt det allmännas bedömande
inte kan medges, ersättning i fortsättningen inte skulle utgå på grund
därav.

Jordbruksutskottet har i sitt betänkande JoU 1971: 61 förordat en
förutsättningslös utredning genom naturvårdskommittén av frågan om
äganderätten till naturresurser under markytan.

I prop. 1971: 123, vilken behandlats i trafikutskottets betänkande TU
1971: 24, förs fram förslag bl. a. att reglerna i ExL skall gälla i viss utsträckning
i fråga om mål angående ersättning och inlösen enligt väglagen.

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler, m. m.

En översikt av gällande expropriationsregler, lämnad i justitiedepartementets
promemoria Ds Ju 1971: 23, innehåller följande.

ExL innehåller regler om expropriation för ett flertal ändamål. En detaljerad
uppräkning görs i 1 § första stycket under 19 skilda punkter.

CU 1971: 27

Åtskilliga av expropriationsfallen tar sikte på de offentliga verksamhetsgrenarnas
omedelbara behov av mark, exempelvis för rikets försvar, för
den allmänna samfärdseln och för allmänna byggnader m. m. Vid sidan
härav finns bestämmelser om expropriationsrätt för ändamål, som syftar
till att tillgodose bl. a. bostadssociala, planekonomiska, vetenskapliga och
kulturella intressen. I sammanhanget kan särskilt erinras om den år 1949
under punkt 16 införda bestämmelsen om expropriation av mark för
tätbebyggelse.

Expropriationen enligt ExL kan i allmänhet ske endast till förmån
för kronan, landsting, kommun eller vissa andra offentliga subjekt. I
några fall föreligger expropriationsrätt även för enskilda rättssubjekt
(se exempelvis 1 § första stycket 13 och 18 samt 102 och 108 §§).

Föremål för expropriation är enligt 1 § fastighet och särskild rätt till
fastighet, dock med undantag för staten tillhörig egendom.

Expropriation kan enligt 2 § första stycket innebära, antingen att
fastigheten tas i anspråk med äganderätt eller att till den exproprierandes
förmån stiftas nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Expropriation
av äganderätt medför i regel, att bestående särskilda sakrätter
till fastigheten faller bort (s. k. osjälvständig rättighetsexpropriation;
49 § andra stycket ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen,
1875: 42 s. 12, jfr 6 kap. 14 § jordabalken). Även vid expropriation
som avser stiftande av nyttjanderätt eller servitutsrätt kan förekomma,
att bestående särskild rätt osjälvständigt exproprieras. Enligt 49 § tredje
stycket ExL äger den nybildade rättigheten nämligen företräde framför
all annan rätt till samma fastighet. Bestående särskild rätt till fastighet
kan också exproprieras självständigt, dvs. utan samband med att själva
fastigheten avstås. Sådan expropriation kan enligt 2 § andra stycket gå
ut på att rättigheten skall upphöra eller begränsas eller — vilket torde
vara mera ovanligt — övertas av den exproprierande.

Flertalet av ExL:s bestämmelser är avfattade med tanke på äganderättsexpropriation.
Enligt 3 § ExL gäller dock samma bestämmelser i
tillämpliga delar vid självständig expropriation av särskild rätt. Åtskilliga
av bestämmelserna är också tillämpliga vid osjälvständig expropriation
av särskild rätt. Bl. a. skall de centrala värderingsreglerna i
7—10 §§ äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet,
som avstås på grund av expropriation.

Enligt ExL är det — med ett undantag av ringa praktisk betydelse —
Kungl. Majit som prövar, huruvida och i vilken omfattning expropriation
får äga rum. Enligt 1 § får sålunda expropriation äga rum, om
Kungl. Majit prövar det nödigt för något av de i samma lagrum uppräknade
ändamålen. Angående prövningen föreskriver 5 § bl. a., att
det vid meddelande av expropriationsrätt skall tillses, att ändamålet utan
oskälig kostnad för den exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet
för annan. Om expropriationsrätt meddelas, skall Kungl. Majit en -

CU 1971: 27

ligt 5 § fjärde stycket bestämma den dag när saken sist skall ha fullföljts
genom ansökan om stämning till domstol. Har talan då inte
väckts förfaller frågan om expropriation. Talan får väckas av den
som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. Har sådant tillstånd
meddelats och fastigheten tagits i besittning av den exproprierande får
även fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt berörs av besittningstagandet,
väcka talan.

Första domstol i expropriationsmål är enligt 14 § ExL expropriationsdomstol.
En sådan domstol finns i varje domkrets. Den består av
ägodelningsdomaren i orten som ordförande, två särskilt utsedda expropriationstekniker
och två nämndemän i orten. ExL innehåller även
i övrigt åtskilliga från den allmänna rättegångsordningen avvikande
regler.

Från och med den 1 januari 1972 kommer expropriationsmålen att
flyttas över från expropriationsdomstol till fastighetsdomstol (SFS 1971:
535). Enligt 1 § lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol skall det i princip
finnas en sådan domstol i varje län. Den allmänna underrätt som
Kungl. Maj:t bestämmer skall vara fastighetsdomstol. Domstolen skall
i regel bestå av fem ledamöter, varav två lagfarna domare, en ledamot
med teknisk sakkunskap och två nämndemän. Fastighetsdomstol skall
förutom expropriationsmål handlägga bl. a. fastighetsbildningsmål, arrende-
och hyresmål samt mål om enskilda anspråk enligt miljöskyddslagen
(1969: 387). Angående fastighetsdomstol samt rättegången vid sådan
domstol gäller enligt 2 § lagen om fastighetsdomstol i tillämpliga
delar vad som är föreskrivet om allmän domstol i den mån inte annat
följer av lagen om fastighetsdomstol eller annan författning. Nämnda
lag innehåller vissa allmänna bestämmelser om förfarandet. Kompletterande
föreskrifter finns i de olika speciallagarna.

I expropriationsmål har fastighetsdomstolen att i enlighet med värderingsreglerna
i 7—11 §§ ExL bestämma expropriationsersättningen.
Enligt 7 § första stycket kan denna bestå av tre poster, nämligen dels
löseskilling, som motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till
ortens pris och fastighetens avkastning, dels ersättning för skada eller
intrång på restfastighet, som kommer i fråga när en del av en fastighet
exproprieras (s. k. delexpropriation) och återstoden av fastigheten lider
skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens
användande, dels annan ersättning till ägaren, omfattande ersättning
för sådan skada som i övrigt uppkommer för ägaren genom expropriationen.
Enligt 31 § skall dessa tre ersättningsposter bestämmas
var för sig. En sådan uppdelning skall i möjlig mån ske inte bara vid
äganderättsexpropriation utan också vid expropriation av särskild rätt.
Expropriationsersättning skall vidare enligt 31 § bestämmas särskilt
för varje sakägare, dvs. fastighetens ägare och varje annan ersättningsberättigad.
Som sakägare anses ej innehavare av fordran, för vilken in -

CU 1971: 27

teckning i fastigheten är sökt eller beviljad. Bestämmelse härom finns
i 24 §. Sådan rättsägare får — i motsats till fastighetens ägare och innehavare
av annan särskild rätt i fastigheten — inte självständigt föra
talan om ersättning i expropriationsmål. Han är emellertid berättigad
till utdelning ur utdömda ersättningsbelopp. Domstolen har ålagts att
till hans skydd självmant beakta, att expropriationsersättningen inte bestäms
för lågt (32 § andra stycket; jfr även 59 §). Expropriationsersättningen
skall enligt 34 § i regel bestämmas att utgå på en gång. Ersättning
i form av periodiskt utgående belopp är således inte tillåten. I vissa
fall kan dock ersättningsfrågor prövas i ett senare sammanhang.

I prop. 1971: 122 har föreslagits omfattande ändringar i värderingsreglerna.

I expropriationsmålet kan även uppkomma fråga om utvidgning av
expropriationen enligt bestämmelser i 12 § ExL. Utvidgning kan komma
i fråga vid delexpropriation och vid expropriation, som avser upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet. Yrkande om utvidgning
kan framställas av fastighetens ägare (12 § första stycket) eller
av den exproprierande (12 § andra stycket).

Fastställd expropriationsersättning skall erläggas inom viss i lagen
angiven tidsfrist och betalning i regel ske genom att beloppet nedsätts
hos länsstyrelsen. Närmare föreskrifter härom finns i 48 § första
stycket. Om dessa föreskrifter inte iakttas kan expropriationsrätten enligt
50 § förverkas.

När domen i expropriationsmålet vunnit laga kraft och expropriationsersättningen
blivit nedsatt, är expropriationen fullbordad. Bestämmelse
härom är meddelad i 49 § första stycket. Med fullbordandet är
åtskilliga rättsverkningar förbundna. Bland de viktigaste kan nämnas
följande. Vid äganderättsexpropriation anses fastigheten övergå till den
exproprierande i och med fullbordandet. Den nye ägaren är enligt 49 §
första stycket berättigad att genast därefter ta fastigheten i besittning. I
enlighet med de förut nämnda bestämmelserna i 49 § andra stycket
ExL och 24 § 1 mom. inteckningsförordningen (jfr 6 kap. 14 § jordabalken)
bortfaller begränsade sakrätter i fastigheten när fastighetsexpropriation
fullbordas. Såvitt gäller delexpropriation av fastighet kan
fullbordandet också tänkas få betydelse för den tidpunkt, då den nya
fastighetsbildningen skall anses komma till stånd.

Enligt huvudregeln är den exproprierande berättigad att ta fastigheten
i besittning först då expropriationen fullbordats. Om det är av synnerlig
vikt för honom att ta fastigheten i besittning tidigare kan domstolen
enligt 36 § förordna om förtida tillträde (s. k. enkelt förhandstillträde).
Sådant förhandstillträde medför inte någon förändring i fråga om
äganderätten till fastigheten eller ansvaret för begränsade sakrätter.
Domstolen kan emellertid, om det är av synnerlig vikt för den exproprierande,
med stöd av 39 § medge att fastigheten tas i anspråk med äganderätt
innan expropriationsersättningen slutligen bestämts (s. k. kvali -

CU 1971: 27

ficerat förhandstillträde). Fastigheten övergår härmed i den exproprierandes
ägo med samma rätt som om expropriationen fullbordats. I
samband med beslut om förhandstillträde kan domstolen förordna att
den exproprierande i avräkning på den slutliga ersättningen skall erlägga
visst belopp som förskott.

Nedsatt expropriationsersättning fördelas enligt regler i 57 § ExL
genom länsstyrelsens försorg bland dem som är berättigade till ersättning.
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran
sker fördelningen efter i stort sett samma regler som gäller om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Ersättnings- och förfarandereglerna i ExL är tillämpliga även på
tvångsavhändelser enligt vissa andra lagar och författningar. I byggnadslagen
(1947: 385) finns åtskilliga bestämmelser om lösningsrätt
för genomförande av bebyggelseplaner och tomtindelning. Enligt 18 §
äger sålunda kommun lösa till sig mark, som enligt fastställd generalplan
är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Mark som är
avsedd till gata eller annan allmän plats och som ingår i stadsplan
äger kommunen enligt 41 § lösa, när kommunen begär det. I 18 och
41 §§ finns vidare föreskrifter om rätt för kommun att lösa i fastställd
generalplan eller stadsplan ingående mark till den del den ej är avsedd
för nyss angivna ändamål eller för enskilt bebyggande. Härmed åsyftas
mark, som avsatts för särskilda ändamål, såsom för allmän byggnad,
järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats eller begravningsplats.
Förutsättning för inlösen är i dessa fall att markens användning för avsett
ändamål ändå ej kan anses säkerställd. Om mark som avses i 18
eller 41 §§ är i kommunens ägo, kan kommunen under motsvarande
förutsättningar lösa särskild rätt, som besvärar marken. Enligt 18 a och
41 a §§ kan vidare på yrkande av kommun meddelas föreskrift om
skyldighet att, såvitt gäller mark som inte får lösas enligt 18 eller 41 §§,
upplåta servitut eller nyttjanderätt för vissa i generalplan eller stadsplan
angivna trafik- och ledningsändamål. Ytterligare finns i 47 § bestämmelser
om lösningsrätt för kommunen till tomtdelar som är i olika
ägares hand. — Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna som i
och för sig grundar inlösningsrätt finns vissa bestämmelser om inlösen
efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Hit hör bestämmelserna i 44 § om zonexpropriation
för genomförande av mera omfattande regleringsföretag
inom tätbebyggt område, i 44 a § om expropriation för sanering av
historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och i 45 § om
tomtexpropriation för det fall att mark, som ingår i byggnadskvarter,
inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med fastställd stadsplan
och stadsplanens genomförande ej kan förväntas äga rum inom
skälig tid utan kommunens ingripande. Nu nämnda bestämmelser gäller
endast till förmån för kommunen. I prop. 1971: 122 har föreslagits att
de upphävs och ersätts med bestämmelser i ExL. Byggnadslagen innehåller
slutligen också vissa betämmelser om lösningsplikt för kommun.

CU 1971: 27

Enligt 21 och 48 §§ föreligger sådan plikt i vissa fall då mark enligt
fastställd generalplan eller stadsplan inte får användas för enskilt bebyggande.
Sistnämnda paragraf föreskriver också lösningsplikt för kommun
beträffande tomtdel. Även de förut nämnda bestämmelserna i 18 a och
41 a §§ innehåller vissa föreskrifter om lösningsplikt.

Beträffande inlösen av mark enligt byggnadslagen skall enligt 137 §
bestämmelserna i ExL — med vissa avvikelser — i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

När fastighet tas i anspråk för starkströmsanläggningar enligt lagen
(1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(1902 års ellag), är ExL: s regler tillämpliga praktiskt taget i
sin helhet. Av övriga lagar och författningar, som helt eller i vissa
avseenden hänvisar till ExL, kan nämnas lagen (1886: 46 s. 1) angående
stenkolsfyndigheter m. m. (stenkolslagen), lagen (1949: 658) om inlösen
i vissa fall av rätt till gruva, lagen (1943: 431) om allmänna vägar, lagen
(1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,
naturvårdslagen (1964: 822), miljöskyddslagen (1969: 387) samt jordabalken
med avseende på åtgärder beträffande tomträtt.

Antalet årligen av expropriationsdomstolarna slutligt handlagda expropriationsmål
m. m. framgår av nedanstående uppställning, som grundar
sig på den officiella statistiken över domstolarnas verksamhet.

Mål	1967	1968	1969
Inkomna	379	307	420
Slut), handlagda	439	433	411
Avskrivna	105	104	107
Annorledes än genom avskrivning avgjorda	334	329	304
Därav
Utan huvudförhandling	85	64	76
Efter huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelse	83	97	136
Efter huvudförhandling i andra fall	166	168	92

Målens fördelning efter art och tillämpad lag redovisas i nedanstående
tabell.

Målens art Tillämpad lag	1967	1968	1969
Expropriationslagen Expropriation av fastighet (fastighetsdel) Försvarsändamål	14	7	1
Allmänna samfärdseln	32	7	3
Kommunalt ändamål	8	8	1
Tätbebyggelse	63	42	14
Övriga ändamål	2	5	5
Expropriation av särskild rätt Allmänna samfärdseln	66	110	141
Vattenledning	16	2	5
övriga ändamål	1	5	4
Byggnadslagen	129	136	125
övriga lagar	3	7	5

CU 1971: 27

Till den allmänna samfärdseln hänförs i statistiken väg, järnväg,
spårväg, elektriska ledningar för belysning och kraftöverföring m. m.

Förköpslagens regler

Förköpslagen (1967: 868) med kompletterande bestämmelser i förköpskungörelsen
(1967: 873) trädde i kraft den 1 januari 1968. Syftet
med lagen är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt
stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom
åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan
mark. Enligt förköpslagen har kommun förköpsrätt vid försäljning som
omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen
behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning
(1 §). Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom
som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne
och köparen (5 §). Villkoren får jämkas, om det är oundgängligt med
hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.

Förköpsrätt får utövas om egendomen helt eller delvis är belägen inom
kommunens eget område eller inom det kommunblock som kommunen
eller dess huvuddel tillhör (2 §). Är egendomen helt eller delvis belägen
i annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun
samtycker till förköpet.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas (3 §), t. ex. om försäljningen
avser fastighet med en areal som understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde
som är lägre än 200 000 kronor. Förköpsrätt får inte heller
utövas om exempelvis staten är säljare eller köpare eller om försäljningen
äger rum mellan nära släktingar. Kommuns förköpsrätt skall
utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader
från det fånget anmälts till kommunen eller lagfart söktes på köparens
förvärv eller, om förvärvstillstånd fordras enligt jordförvärvslagen
eller 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom m. m., från det tillstånd söktes (7 §). Om säljare eller köpare
bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstånd till förköpet hos
Kungl. Maj:t (9 §). Förköpet anses fullbordat bl. a. sedan kommunens
beslut om förköp vunnit laga kraft samt tillstånd till förköpet givits
eller föreskriven tid för bestridande utgått utan att bestridande anmälts
(10 §).

Departementschefen anförde i prop. 1967: 90 s. 77 följande i fråga
om förutsättningar för förköpsrätt.

Vid prövningen av om förutsättning föreligger att utöva förköpsrätt
med hänsyn till denna bestämmelse skall inriktningen av den kommande
samhällsutvecklingen och behovet av mark för olika ändamål
bedömas. Är det fråga om ett område beträffande vilket generalplan
upprättats och antagits av vederbörande kommunala organ och är den
aktuella marken enligt planen avsatt för bostads- eller industribebyg -

CU 1971: 27

geise eller sådana ändamål som trafikleder, allmänna platser, fritidsområden
m. m. bör förutsättning för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga.
Bedömningen bör utfalla på samma sätt om området i antagen
regionplan avsatts för angivna ändamål. Skulle stadsplan eller byggnadsplan
för området vara under utarbetande bör detta förhållande kunna
utgöra tillräcklig grund för kommunen att få förköpsrätt till den mark
som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet ej fortskridit
så långt att vare sig general- eller regionplan upprättats eller
förslag till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas om marken
med hänsyn till belägenheten och kommunens utveckling kan antas
behövas för ifrågavarande ändamål. Anspråken på den sannolikhetsbeskrivning
som kommunen har att prestera för att få inträda genom förköp
bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som inte är underbyggt
av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra
sidan givetvis inte tillräckligt. Lämpligt underlag för bedömningen i sådana
fall då varken översiktliga eller detaljerade planer föreligger kan
vara t. ex. befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner.

Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda
begränsa förköpsrätten med hänsyn till den tid som kan komma att förflyta
till dess marken skall exploateras. Om utvecklingen med tillräcklig
grad av sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp
kunna få ske även om det kommer att dröja lång tid innan ändringen i
markens användning blir aktuell.

Sammanfattning av förslagen i propositionen

Sammanfattningsvis innebär enligt propositionen de föreslagna ändringarna
i expropriationslagstiftningen följande.

Beträffande expropriation för tätbebyggelseändam
å 1 föreslås att reglerna utformas så att de möjliggör en aktiv kommunal
markpolitik. Två synpunkter har därvid varit vägledande. Den
ena är att kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som
behövs för tätbebyggelseåtgärder och den andra att kommunen skall
ha möjlighet att förvärva marken på ett tidigt stadium. Kommunerna
föreslås i enlighet härmed få rätt till expropriation för att få möjlighet
att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen
krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

Den föreslagna regeln gäller såväl obebyggd som redan tätbebyggd
mark. När det gäller det senare slaget av mark föreslås dock den begränsningen
att expropriation får ske endast om det med skäl kan antas
att marken inom överskådlig tid, varmed i huvudsak avses tider
upp till 20 år, kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd
som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För att understryka
betydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt i förslaget
att expropriation kan ske för att ge kommun möjlighet att upplåta
mark med tomträtt.

Värdestegringsexpropriation är en ny expropriations -

CU 1971: 27

grund som föreslås införd. I fall då staten eller kommun avser att inom
visst område utföra sådana byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan
föranleda expropriation enligt expropriationslagen skall egendom i områdets
omedelbara närhet kunna exproprieras. En förutsättning härför
är att de planerade byggnads- eller anläggningsåtgärderna medför väsentligt
ökat värde för egendomen i fråga eller annars avsevärt ökar
möjligheterna att utnyttja egendomen.

Bestämmelserna om expropriation för tätbebyggelseändamål och om
värdestegringsexpropriation blir enligt förslaget så vidsträckta att de
helt täcker de nuvarande bestämmelserna om zonexpropriation och tomtexpropriation
i 44 och 45 §§ byggnadslagen. Dessa bestämmelser föreslås
därför bli upphävda. Med avseende på expropriationsändamålen
innebär förslaget slutligen att nuvarande regler i byggnadslagen om
expropriation till skydd för äldre bebyggelse som det av historiska eller
kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick överförs till
expropriationslagen.

Ersättningsreglerna är utformade utifrån grundsatsen att
å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av att
hans egendom tas i anspråk genom expropriation men att å andra sidan
den exproprierande har ett befogat anspråk att inte behöva betala
ersättning för sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser.
Med denna utgångspunkt föreslås regler i syfte att dämpa markvärdestegringen
och att hindra att den exproprierande vid expropriation för
tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta värden som har uppstått till
följd av samhällets egna insatser och har samband med tätbebyggelseutvecklingen.

Utgångspunkten i förslaget är att för fastighet som exproprieras skall
erläggas en löseskilling motsvarande fastighetens marknadsvärde vid
tiden för expropriationsmålets avgörande med de begränsningar som
kan följa av de särskilda reglerna om förebyggande av markvärdestegring.
När del av fastighet exproprieras, bestäms ersättningen, kallad
intrångsersättning, till skillnaden i marknadsvärde före och efter expropriationen.
När det gäller marknadsvärdet framhålls att kommunala
köp och försäljningar tillhör den normala marknadsbilden i tätbebyggelseregioner
och att kommunens inflytande på prisnivån bör slå igenom
vid bestämmandet av expropriationsersättningen.

I bevishänseende föreslås att samma principer skall gälla som i skadeståndsrättsliga
mål. Härigenom förhindras att bevisbördan som ofta
nu är fallet läggs ensidigt på den exproprierande.

Vid värderingen skall gälla den allmänna regeln att om det företag,
för vars genomförande expropriationen äger rum, har medfört inverkan
av någon betydelse på värdet av den fastighet som skall exproprieras
så skall ersättningen bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten
skulle ha haft utan sådan inverkan.

CU 1971: 27

När det gäller expropriation för tätbebyggelseändamål föreslås vissa
ytterligare värderingsregler, vilka utgör en principiellt mycket betydelsefull
nyhet i förslaget och har till syfte just att förebygga oförtjänt
markvärdestegring. Reglerna avser att hindra att samhället vid expropriation
som sker för att genomföra tätbebyggelse eller för att utveckla
sådan bebyggelse skall behöva betala ersättning för marken med belopp
som innefattar sådan värdestegring som beror på samhällets egna insatser
i samband med tätbebyggelseutvecklingen. Problemet att skilja den
värdestegring som sålunda inte bör ersättas från sådan värdeökning
som saknar samband med den väntade tätbebyggelseutvecklingen föreslås
löst genom en presumtionsregel. Enligt denna skall den ökning av
fastighetens värde som ägt rum under tiden från tio år före ansökningen
om expropriation — dock högst femton år före talans väckande
vid domstol och på grund av en övergångsbestämmelse ej i något fall
tidigare än från den 1 juli 1971 — anses bero på expropriationsföretaget
och alltså inte ersättas, om det inte blir utrett att värdestegringen
beror på annat än förväntningar om ändring i fastighetens tillåtna användningssätt.
Regeln tillgodoser markägarens berättigade intresse eftersom
ersättning utgår om utredningen ger vid handen att markvärdestegringen
helt eller delvis saknar samband med den kommande ändrade
markanvändningen. Värderingen skall ske under beaktande av
fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs. Har stadsplan eller byggnadsplan
fastställts under tid då presumtionsregeln är tillämplig men
före ansökan om expropriation skall regeln tillämpas endast på värdestegring
som ägt rum efter planfastställelsen.

Presumtionsregeln är så utformad att den i allmänhet skall ge fastighetsägaren
möjlighet att för expropriationsersättningen förvärva annan
jämförlig fastighet, under förutsättning att förvärvet sker inom ett sådant
område där någon förändrad markanvändning inte kan förväntas
inom överskådlig tid. För vissa typer av fastigheter har det emellertid
ansetts motiverat att ge en regel som innefattar en uttrycklig garanti för
en ersättning som gör det möjligt för ägaren att skaffa sig en likvärdig
ersättningsfastighet. Garantin gäller fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, dvs. som
regel en- eller tvåfamiljshus.

Om kommunerna bedriver en fast och konsekvent markpolitik bör
de föreslagna ändringarna beträffande värderingsreglerna och expropriationsmöjligheterna
kunna dämpa prisstegringarna på fastighetsmarknaden.
Förslaget möjliggör en öppnare bebyggelseplanering eftersom
värdestegringsproblemen inte behöver beaktas i samma utsträckning
som nu.

CU 1971: 27

Det fortsatta reformarbetet

Ny expropriationslag

Förslagen i propositionen går ut från expropriationsutredningens betänkande
III, Expropriationsändamål och expropriationsersättning m. m.
(SOU 1950: 50 och 51). Utredningen hade kommit till den uppfattningen
att ExL bör ersättas med en ny lag, omfattande även de delar av expropriationsrätten
som inte dittills hunnit överses, bl. a. reglerna om förfarandet.
Sedan Kungl. Majit med hänsyn till beskaffenheten av utredningens
återstående arbetsuppgifter förordnat att dess uppdrag skall
anses avslutat, har utredningsarbetet i återstående delar fullföljts inom
justitiedepartementet. Resultatet av detta arbete har numera redovisats
i en promemoria som nu remissbehandlas. Enligt vad som anges i promemorian
är avsikten att senare i en lagrådsremiss lägga fram förslag
till en ny expropriationslag, grundat även på expropriationsutredningens
förslag i de delar de inte behandlats i propositionen. Arbetet
bedrivs med sikte på att en ny expropriationslag skall träda i kraft den
1 januari 1973.

Förslag ont förfarandereglerna

Den ovan nämnda promemorian — PM med förslag till ändringar i
expropriationsförfarandet m. m. (Ds Ju 1971: 23) — innehåller bl. a.
följande överväganden.

1. Avgörandet i fråga om tillstånd till expropriation bör kunna delegeras
för vissa slag av ärenden.

2. ökad processledning från domstolens sida skall kunna bidra till att
förenkla och förbilliga åtskilliga expropriationsmål.

3. Vissa förenklingar i behandlingen av fråga om förhandstillträde
förordas.

4. Regierna om hänsyn till panträttshavamas intressen ändras efter
förebild i vattenlagens system.

5. Vidgade möjligheter att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling.

6. Förbudet mot återkallelse av expropriationsanspråk sedan tillträde
skett skall slopas.

7. De särskilda reglerna om besvärsfördelningen i ersättningsmål enligt
BL ersätts av de bestämmelser som gäller i expropriationsmål.

8. Delgivningsformerna mjukas upp.

Saneringsutredningen

Saneringsutredningen föreslår i sitt huvudbetänkande Sanering I och
II (SOU 1971: 64 och 65) bl. a. följande.

Kommunerna skall ta initiativ till och leda sanerings verksamheten.
Kommunerna skall därför upprätta bostadssaneringsprogram. Vidgade

CU 1971: 27

möjligheter öppnas för samhället att ålägga fastighetsägare att vidta åtgärder
för underhåll och modernisering av bostadshus. Möjligheterna att
få markförvärvslån förbättras för att öka möjligheterna till kommunala
förvärv. Förköpslagens tillämpningsområde vidgas. Kommunerna bör
enligt utredningen förvärva fastigheter i den omfattning som erfordras
för att säkerställa dels att bostadssaneringsprogrammen genomförs på
rätt sätt inom förutsatt tid, dels att de allmännyttiga företagens utbud av
lägenheter blir så stort att de kan fungera som ledare i hyresprisbildningen.
Lånemöjligheterna förbättras och statliga bidrag införs för viss sanering.

Utskottets yttrande
Behandlingsfrågor

I motionerna 1971: 1509, 1511 och 1512 förs fram yrkanden som i
skild utformning innebär förslag om att sakprövningen av propositionsförslaget
skall anstå. Härtill kommer ett avslagsyrkande i motionen
1971: 1510.

Motionerna i vad de kan anses innebära förslag om ett uppskov utan
sakprövning går i huvudsak ut från uppfattningen att väsentliga förslag
i propositionen avviker så avsevärt från expropriationsutredningens
remissbehandlade ställningstaganden att nya yttranden från bl. a. sakkunniga
myndigheter och organisationer bort inhämtas eller bör inhämtas
innan riksdagen tar slutlig ställning i ämnet. Därvid torde, i
anslutning till lagrådets bedömning, närmast anknytningen i 1 § första
stycket 16 ExL till förköpslagens bestämmelser — i anslutning till
förslag av reservanter i utredningen — och den i lil a § ExL föreslagna
presumtionsregeln ha varit aktuella. Lagrådet har ansett att
det måste betecknas som en brist i utredningen av detta såväl ekonomiskt
som tekniskt svårbedömda lagstiftningsärende att nyheterna i
Kungl. Maj ris förslag inte varit föremål för remissbehandling.

Vidare grundas motionsförslagen i denna del bl. a. även på att sambandet
med aviserade förslag till 1972 års riksdag om bl. a. förfaranderegler
vid expropriation är så stark att en gemensam behandling är
nödvändig.

Expropriationsutredningen fann det lämpligt att redovisa sina delöverväganden
i fråga om expropriationsändamålen och expropriationsersättning
m. m. för att inte angelägna reformer skulle behöva försenas.
Föredragande statsrådet har, trots att den kritik som riktats mot utredningens
nämnda ståndpunkt ansågs ha visst fog, bedömt vissa frågor
ha sådan betydelse från samhällsplaneringssynpunkt att de bör tas upp
utan dröjsmål.

Angelägenheten av att nu aktuella frågor löses snabbt är enligt ut -

CU 1971: 27

skottets mening mycket stark, inte minst med hänsyn till de samhällsplaneringsfrågor
som nu får ytterligare ökad aktualitet. Särskilt får
beaktas vikten av att lösa värderingsfrågorna innan ytterligare planeringsredovisningar
ger prishöjande effekter. Även om förslagen i propositionen
i de av lagrådet särskilt nämnda två avseendena avviker från
utredningsförslagen ger dock remissbehandlingen av frågeställningarna
som sådana även i dessa delar avsevärd ledning för bedömningarna.
Vidare har utskottet tillförts synpunkter i ämnet genom skrivelser och
muntliga föredragningar från bankinstitutioner samt representanter för
näringslivet m. fl. Även de motioner vari yrkas uppskov innehåller synpunkter
på skilda delar av förslaget. Departementspromemorian om
förfarandereglerna har varit tillgänglig för utskottet.

Utskottet anser att det vid propositionens avlåtande tillgängliga materialet
kan utgöra tillfredsställande grund för en bedömning. Sambandet
med förfarandereglema är inte starkare än att en delreform, i enlighet
sålunda med även utredningens mening, nu kan ske. Med hänsyn
till det anförda avstyrker utskottet de inledningsvis nämnda motionerna
i vad de avser ett uppskov med sakbehandlingen i avvaktan på ytterligare
utredning m. m.

Utskottet avstyrker motionen 1971: 1510 även i övrigt och sålunda
i vad den avser ett yrkande om avslag efter viss sakprövning, nämligen
en prövning grundad bl. a. på bedömningar av det enskilda fastighetsägandets
fördelar för samhället och på ifrågasättande av om förslagen
är förenliga med en grundsats att enskilds rätt skall tryggas. Vad i
även denna motion i övrigt anförts om de grundläggande principerna
för expropriation och skilda reglers lämplighet får ingå i utskottets
sakprövning av propositionens enskildheter.

Expropriationsändamålen

Expropriation för vissa tätbebyggelseändamål (1 § första stycket 16 och
lil § ExL, 44 och 45 §§ BL)

Utskottet delar och finner anledning att stryka under de i statsrådsprotokollet
angivna utgångspunkterna för bedömningen. Sålunda
leder syftet att möjligöra en aktiv kommunal markpolitik till att
kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt till mark som avses för
tätbebyggelse enligt det av utskottet tidigare (CU 1971: 26) förordade
vidgade tätbebyggelsebegreppet, en företrädesrätt som skall kunna göras
gällande genom markförvärv på ett tidigt stadium i planeringsprocessen
och i fråga om förutsättningarna knyta an till förköpslagens regler.

Den förordade huvudregeln ger kommun expropriationsbefogenhet
beträffande mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen
krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. An -

CU 1971: 27

språken på den sannolikhetsbevisning som kommunen har att prestera
får — liksom vid tillämpning av förköpslagen — inte sättas alltför högt
vare sig i fråga om behovets exakta omfattning eller i fråga om tidsperspektivet.
Som nedan berörs begränsas expropriationsmöjligheten inom
tätbebyggt område av i lil § ExL angivna särskilda förutsättningar.

Enligt utskottets mening bör det inte i huvudregeln ställas upp sådana
särskilda krav på bevisning om markbehovet som synes förordade i motiven
till motionen 1971: 1511 — krav som inte heller står i överensstämmelse
med den av reservanterna i utredningen förordade anknytningen
till förköpslagens tillämpningsområde. En lämplig markhushållning
får skapas genom en utvecklad och framsynt fysisk planering.

Av utskottets ställningstagande till utgångspunkterna följer att utskottet
också ansluter sig till uppfattningen att markägares erbjudna medverkan
för att realisera kommunala byggnadsintentioner inte kan få tillmätas
avgörande vikt vid prövningen av expropriationsbefogenheterna.
En kommuns önskan att inte bara tillförsäkra sig byggnadsrätten utan
även den fortsatta äganderätten och kontrollen över marken kan inte få
hindras av ett produktionserbjudande som lika väl kan i fri konkurrens
föras fram till kommunen i egenskap av markägare. Enskild förvaltning
av bebyggelsen kan i vissa fall vara lämplig och kan då göras möjlig
genom tomträttsupplåtelse. Utskottets ställningstagande i denna del
torde — med angiven uppfattning om innehållet i en fri konkurrens —
inte på ett avgörande sätt skilja sig från vad som i detta sammanhang
föreslagits i motionen 1971: 1512 eller förordats i motionen 1971: 1509.

I motionen 1971: 1512 föreslås vidare en särregel för expropriation
av småhus för permanentboende och fritid av innebörd att tillstånd
skulle ges endast när expropriation är oundgänglig från samhällsbyggnadssynpunkt.

En så utformad regel skulle enligt utskottets mening kunna uppfattas
som ett avsteg från utgångspunkterna. Motionärernas syfte tillgodoses
i väsentliga delar redan genom det särskilda aktualitetskravet för tätbebyggd
mark. Som anförs i statsrådsprotokollet (s. 159—160) är det naturligt
att kommunerna som hittills i görligaste mån undviker att ta i
anspråk mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter.

Förslaget i propositionen innebär att en kommuns förklaring att mark
skall upplåtas med tomträtt utgör tillräcklig bevisning om markbehovet.
Avsedd tomträttsupplåtelse blir därmed en fullt självständig expropriationsgrund.
Inom tätbebyggt område begränsas även denna expropriationsmöjlighet
av de särskilda krav som föreslagen lydelse av
lil § ExL innefattar.

Institutet tomträttsexpropriation ingår även i nu gällande lag som en
självständig expropriationsgrund, dock begränsad till mark som inte är
tätbebyggd. Någon motsvarande begränsning ingår inte i det nu framlagda
förslaget. Lagförslaget innebär vidare att tomträttsexpropriation

CU 1971: 27

inte som hittills villkoras av att marken skall användas för tätbebyggelseändamål.
Enligt sedan år 1954 gällande rätt (prop. 1953: 177, 3LU 26)
kan alla slag av fastigheter, och inte som tidigare endast tomtindelad
mark, vara föremål för tomträttsupplåtelse. Upplåtelse kan avse också
annat ändamål än bostadsbebyggelse.

I statsrådsprotokollet har anförts att avsikten varit att tomträttsexpropriation
skall få ske på sakligt sett väsentligen oförändrade grunder och
att i praktiken tomträttsupplåtelse inte lär bli aktuell beträffande annan
mark än sådan som behövs för tätbebyggelseändamål.

I motionen 1971: 1512 har föreslagits att avsedd tomträttsupplåtelse
inte skall utgöra självständig expropriationsgrund. Samma mening förs
fram i motionen 1971: 1511. Förslagen i denna del grundas främst på
invändningen att redan huvudregeln tillgodoser de krav som kommunerna
kan ställa. Vidare anförs att kommunen genom att åberopa tomträttsupplåtelse
som expropriationsgrund binder sig för en markanvändning
som kanske inte kommer att vara den mest ändamålsenliga.

Enligt utskottets mening har inte övertygande skäl anförts mot att
som hittills låta tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund
och därmed stryka under tomträttsinstitutets betydelse.
Förslaget innebär att en förutsättning för även tomträttsexpropriation
skall vara att marken med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs
för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Bevisningen
om detta markbehov kan dock beträffande obebyggd och glesbebyggd
mark inskränkas till kommunens uttalade avsikt att upplåta
marken med tomträtt. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget och avstyrker
motionen 1971: 1512 i denna del.

Genom en särskild förutsättning för tätbebyggd
mark begränsas enligt lil § ExL expropriationsbefogenheterna i
fråga om såväl tidsperspektivet som behovets art. Begränsningen gäller
både huvudregeln och regeln om tomträttsexpropriation. Den särskilda
förutsättningen innebär att marken inom överskådlig tid kommer att
beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder som är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt
byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att
kommunen får rådighet över marken.

Någon faktisk skillnad torde inte föreligga mellan lagförslaget och
motionen 1971: 1512, såvida motionen inte syftar till att motivledes
ange att undantagsvis för längre tid än 20 år konkretiserade planer inte
skall utgöra expropriationsgrund. Utskottet tillstyrker lagförslaget och
avstyrker motionen i denna del.

Expropriation för tätbebyggelseändamål får enligt lagförslaget genomföras
endast till förmån för primärkommun. Utvidgningar av expropriationsbefogenheterna
till landsting och kommunalförbund föreslås

1 motionerna 1971: 1502 och 1513.

2 Riksdagen 1971.19 sami. Nr 27

CU 1971: 27

Det allmänna syftet att möjliggöra en aktiv kommunal markpolitik i
förening med det ansvar för bostadsbyggandet som ålagts kommunerna
kan göra en föreslagen begränsning naturlig. Emellertid har i vissa fall
kommunalförbund och landsting, som utvecklats i de nämnda motionerna,
vissa godtagna intressen av att medverka i bostadsbyggandet
och skapa förutsättningar för friluftslivet m. m. i anslutning därtill.

Utskottet tillstyrker lagförslaget i denna del. Enligt utskottets mening
torde dock ytterligare böra prövas i vilken utsträckning expropriation
för angivna ändamål enligt 1 § första stycket 3, 4, 6 eller 16 bör medges
för landstingskommun eller vissa kommunalförbund utan att den principiella
ansvarsfördelningen därigenom rubbas. Riksdagen bör som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i anledning av
de sistnämnda motionerna.

Enligt föreskrift i 68 § ExL kan återlösen av exproprierad mark
påfordras efter talan inom 20 år från expropriationens fullbordande om
marken inte kommit till avsedd användning och ändamålet är att anse
som övergivet. De förlängda tidsperspektiven vid bedömningen av markbehovet
ger enligt utskottets mening anledning att ifrågasätta återlösenregelns
nuvarande utformning. Enligt vad föredragande statsrådet i annat
sammanhang anfört kommer frågan om återlösenregler att tas upp
vid den fortsatta beredningen av utredningens förslag.

Expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk (1 § första stycket
15, 109 och 110 §§ ExL)

Utskottet har ingen erinran mot att gällande regler om expropriation
för jordbruksändamål upphävs. Syftet tillgodoses fr. o. m. den 1 januari
1972 av bestämmelser i fastighetsbildningslagen.

Expropriation för kulturella ändamål (1 § första stycket 12 ExL och
44 a § BL, 108 § andra stycket ExL)

Enligt Kungl. Maj:ts förslag upphävs 44 a § BL och ändras 1 § första
stycket 12 ExL i uttalat syfte att i förening med regler om värdestegringsexpropriation
och motivuttalanden från föredragandens sida tillgodose
de planintressen som nu beaktas i 44 a § BL. Rätt till inlösen
av närbelägen mark enligt 44 a § BL ges i föreslagna regler om värdestegringsexpropriation.
Mot Kungl. Maj:ts förslag har ställts motionen
1971: 1514 med hemställan att 44 a § BL bibehålls till dess att ett utarbetat
system med lagstiftning och andra åtgärder utarbetats för att bevara
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Enligt utskottets mening kan överförandet av dessa reglers materiella
innehåll till ExL inte binda det åberopade pågående utredningsarbetet
eller den utredning som initierats genom 1971 års riksdags beslut i an -

CU 1971: 27

ledning av kulturutskottets betänkande nr 26. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag och avstyrker motionen.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget att bestämmelsen i 108 §
andra stycket ExL upphävs.

Värdestegringsexpropriation (1 § tredje stycket ExL, 44 och 44 a §§ BL)

Expropriationsutredningens av remissinstanserna i huvudsak positivt
mottagna förslag att införa en särskild bestämmelse om värdestegringsexpropriation
förs vidare genom propositionen och lämnas utan erinran
av lagrådets majoritet. Detta innebär ett fullföljande av tankegångar
bakom regler av motsvarande innebörd i 44 och 44 a §§ BL. Mot förslaget
har inte i riksdagsbehandlingen förts fram annan erinran än den
som kan innefattas i motionen 1971: 1510 med dess kritik av regelns
avsedda möjlighet att påverka frivilliga uppgörelser om ersättning till
samhället för viss värdestegring.

Enligt utskottets mening är de i föreslagen form sammanfattade reglerna
om värdestegringsexpropriation av stort principiellt värde. De ger
även ett klart uttryck för den grundläggande principen att den värdestegring
som beror på samhällsutbyggnaden bör tillgodoföras det allmänna.

Expropriationsersättningen

Allmänna synpunkter m. m. (67 § ExL)

Utgångspunkterna för de i propositionen gjorda bedömningarna
av ersättningsreglernas utformning har bl. a. varit följande.

Expropriationsersättningarna bör ligga på en nivå som förenar expropriatens
anspråk på att inte lida ekonomisk förlust och samhällets anspråk
på att expropriaten inte skall göra ekonomisk vinning genom den
samhällsutbyggnad vari de avsedda åtgärderna ingår. Vidare skall expropriationen
inte framstå som en ur kommunal synpunkt så oförmånlig
förvärvsform att plansynpunkter uppoffras genom att utbyggnaden styrs
av ett ofullständigt markinnehav. Ur allmän synpunkt bör ersättningarna
inte bidra till att höja markprisnivån genom spekulationer i ökad
avkastning på grund av förväntad ändrad markanvändning. Detta är
till förfång inte bara för tätbebyggelsekostnadema utan även för ett rationellt
utnyttjande av marken för jord- och skogsbruk, särskilt i närheten
av tätorterna. Snarare bör reglerna bidra till att dämpa markvärdestegringen
genom att inte medge ersättning för sådana värden som
grundas på nämnd förväntad markanvändning. I denna del bör ersättningsreglerna
dels främja en framsynt och aktiv kommunal markpolitik
genom frivilliga förvärv, dels i förening med en sådan markpolitik ge
kommunerna ett starkt inflytande på prisbildningen.

CU 1971: 27

I statsrådsprotokollet konstateras att det tidigare funnits en benägenhet
att se mer till expropriatens än till den exproprierandes intressen, en
benägenhet som grundat sig på att expropriation uppfattats som ett från
rättvisesynpunkt tvivelaktigt ingrepp i den enskilda äganderätten. Likartade
tankegångar återkommer i motionen 1971: 1510 som innehåller
bedömningar om det enskilda fastighetsägandets värde och konstaterandet
av att ingrepp i denna rätt medför påfrestningar som ofta inte kan
mätas i pengar.

Vidare konstateras att i skadeståndsmål domstolarna tidigare visat stor
återhållsamhet och lagt starka beviskrav på den som yrkade ersättning.
Detta har, i förening med den nämnda uppfattningen om att
expropriation skulle vara ett extraordinärt ingripande, lett till särskilda
bevisbörderegler för expropriationsrättens del. Dessa regler innebär att
rätten inom ovisshetsmarginalerna skall lägga bevisbördan på den exproprierande
och sålunda döma ut ersättningar i dessa marginalers övre
gräns.

Mot bakgrund av dels uppfattningen att även expropriationer måste
innebära en förutsättningslös bedömning av de allmänna intressena och
markägarintressena då de kommer i konflikt med varandra, dels den
utveckling som skett i praxis beträffande skadeståndsmålen, förordas att
särskilda bevisbörderegler till förmån för markägaren inte längre bör
vara vägledande i expropriationsmål. I stället bör i sådana mål gälla
samma principer som i skadeståndsmål. Det förutsätts att principen följs
utan särskild lagregel därom.

Utskottet ansluter sig till vad som sålunda har förordats och som
står i full överensstämmelse med utredningens på denna punkt enhälliga
förslag att parterna skall anses principiellt likställda i bevisningshänseende.
Rättstillämpningen får med angiven utgångspunkt och med hänsyn
till parternas möjligheter att förebringa bevisning avgöra vad som kan
fordras i olika situationer i bevisningshänseende. Inom ovisshetsmarginalema
får ersättningen uppskattas till skäligt belopp med beaktande
av sannolikheten för olika påståenden och med det kvarstående syftet
att bestämma en ersättning som så nära som möjligt motsvarar expropriatens
verkliga ekonomiska förlust. I denna del har inte heller någon
kritik riktats mot förslaget i de avlämnade motionerna.

Expropriatens ställning påverkas redan nu av att han i princip får
ersättning för rättegångskostnaderna i vart fall i första instans. Ställningen
förstärks ytterligare genom föreslagen lydelse av 67 § ExL, enligt
vilket lagrum möjlighet öppnas att få förskott på rättegångskostnad.

Löseskilling (7—10, 33, lil a och 115 §§ ExL)

I enlighet med utredningens av remissinstanserna i allmänhet godtagna
förslag förordas att reglerna inte anger värderingsmetoderna utan

CU 1971: 27

målet för värderingen. Det som skall ersättas bör i princip vara fastighetens
marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skall
betinga vid försäljning i den allmänna marknaden. Därvid skall hänsyn
dock inte tas vare sig till den exproprierandes särskilda intresse att
förvärva fastigheten eller till att fastigheten kan vara svår att sälja på
grund av att expropriation är aktuell.

Utskottet har ingen erinran mot vad sålunda eller i övrigt föreslagits
i propositionen i denna del.

De allmänna principerna innebär som nämnts även att den exproprierandes
intresse av att inte behöva betala för värdeökningar
som beror på expropriationsföretaget skall tillgodoses.
Uppfattningen som sådan synes allmänt godtagen och det anförs
även i motionen 1971: 1510 att principen är acceptabel i den mån det
exakt kan anges hur stor denna samhällets andel i fastighetens ökade
värde egentligen är.

Enligt föreslagen lydelse av 8 § ExL skall vid bestämmandet av marknadsvärdet
bortses från värdehöjning av betydelse som — utan att ha
samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användning
— kan återföras till expropriationsföretaget. Mot denna redan gällande
regel har ingen invändning rests.

Vad angår inverkan av expropriationsändamålet som ett led i den
allmänna samhällsutbyggnaden ligger sålunda svårigheterna i att skilja
den värdeökning som beror på samhällets åtgärder från den värdeökning
som beror på markägarens åtgärder eller förhållanden.

Expropriationsutredningen föreslog att uppdelningen i princip skulle
lösas genom att marknadsvärdet bestämdes som det var när ansökan
om expropriation gavs in. Därmed avsåg utredningen att undgå att de
förväntningsvärden som grundade sig på en genom expropriationen möjliggjord
ändrad markanvändning föranledde ersättningsskyldighet. Mera
betydande förskjutningar i penningvärdet fram till dagen för målets
avgörande skulle kunna kompenseras med utgångspunkt i konsumentprisindex.
Vid värderingar skulle dock hänsyn aldrig tas till förhållanden
som ligger längre tillbaka i tiden än fem år före talans väckande
hos domstolen.

Det i propositionen framlagda förslaget innebär en annan metod för
den nödvändiga analysen av värdestegringarnas orsaker. Metoden innebär
att den nu i praxis gällande regeln att värderingen hänförs till
dagen för målets avgörande — värdetidpunkten — fortfarande skall
gälla. Analysen av värdestegringarnas orsaker regleras av särskilda föreskrifter,
gällande vid expropriation för tätbebyggelseändamål. Dessa
föreskrifter i lila § ExL innebär att analysen begränsas till de värdeökningar
som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen
om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol
— presumtionstidpunkten. Analysen sker i två led. I det första le -

CU 1971: 27

det skall fastställas om en värdestegring ägt rum, dvs. skillnaden mellan
marknadsvärdet vid presumtionstidpunkten — inklusive då uppkomna
förväntningsvärden — och marknadsvärdet vid värdetidpunkten — inklusive
då uppkomna förväntningsvärden. Vid dessa värderingar skall
gälla den allmänna regeln om parternas likställighet i bevishänseende.
Föreskrifterna innebär att denna värdeökning skall anses bero på förväntningar
om ändring i markens tillåtna användningssätt. I ett andra
led skall därför prövas i vad mån en eventuellt konstaterad värdeökning
beror på annat än sådana förväntningar. Endast i den mån detta kan
anses utrett skall ersättning för den inträffade värdestegringen utgå.

Den huvudsakliga kritiken i motioner mot förslaget i propositionen
hänför sig till den sålunda förordade presumtionsregeln. I motionen
1971: 1512 föreslås att regeln helt skall utgå och ersättas av en regel
som ansluter sig till utredningsförslaget i fråga om att värderingen skall
ske vid tidpunkten för ansökan om expropriation. Enligt motionsförslaget
skall dock generellt därtill läggas kompensation för ändring i det
allmänna prisläget fram till dagen för målets slutliga avgörande. Vidare
begränsas motionsförslaget inte som utredningens förslag av att värderingen
skall ske högst fem år före talans väckande utan av en föreslagen
regel att markägaren får begära prövning av ersättningsfrågan senast
ett år efter det att expropriationstillstånd beviljats.

Enligt utskottets mening har en presumtionsregel av den i propositionen
föreslagna typen avgjorda fördelar framför den princip om en i
viss mån förskjuten värdetidpunkt som föreslagits i motionen 1971: 1512.
Motionsförslaget kan inte ge möjlighet att analysera någon värdestegring
som kan ha uppstått redan före expropriationsansökan och som
ofta orsakas redan genom översiktlig planering, investeringar för kommunikationer
och andra allmänna ändamål. Värdeökning kan också
komma att skapas redan genom redovisningar av grunder för en fysisk
riksplanering.

Problem som hänger samman med långvariga expropriationstillstånd
har uppmärksammats av utredningen. Frågor härom torde komma upp
till särskilt bedömande i samband med den fullständiga revisionen av
expropriationslagstiftningen.

Vad särskilt angår den del av en värdeökning som inte överstiger den
allmänna prisnivåns höjning anges i statsrådsprotokollet att det ibland
kan finnas anledning att tillgodoföra markägaren ersättning därför. Den
grundläggande frågan är om värdeökningen kan hänföras till någon annan
omständighet än som beror på förväntningar om ändring i det tilllåtna
användningssättet. En godtagen nettohyreshöjning är sålunda en
faktor som kan visa att värdehöjningen har annan grund än expropriationsändamålet
som ett led i en allmän samhällsutbyggnad. Det är vidare
klart att den höjning av marknadsvärdet som uppstår genom nyeller
tillbyggnad får tillgodoräknas som skillnaden mellan fastighetens

CU 1971: 27

marknadsvärde vid färdigställandet med och utan byggnaderna. Det är
dock uppenbart att dubbel tillgodoräkning inte kan få ske som t. ex.
när vid en avkastningsvärdering hänsyn tagits till ökat värde på fastighetsprodukter,
vilkas pris påverkats av den allmänna prisnivån. Det kan
vidare ifrågasättas om ersättning bör utgå för prisförändringar i den
mån de kan anses ha redan fått uttryck i ett etablerat förväntningsvärde
vid presumtionstidpunkten. Frågorna härom är dock i första hand ett
problem för rättstillämpningen.

I motionerna 1971: 1509 och 1510 har förts fram farhågor för presumtionsregelns
inverkan på kreditgivningen. Det bör därför även i detta
sammanhang noteras att redan etablerade förväntningsvärden inte
rubbas av de föreslagna reglerna och att gällande kreditbedömningar
sålunda inte rubbas. Farhågorna syns i väsentliga delar vidare gå tillbaka
på uppfattningen att generella indextillägg är en förutsättning för
kreditgivningen för hyreshus. Med hänsyn till att en sådan garanti inte
heller nu kan anses gälla måste sålunda grundade farhågor bedömas
som överdrivna. Resonemang av denna typ bör skiljas från de spekulationer
i ändrad markanvändning som kan vara knutna till äldre, rivningsmogna
tätortsfastigheter.

I motionen 1971: 1513 godtas presumtionsregeln som sådan men föreslås
att presumtionstidpunkten inte skall ställas i relation till ansökan
om expropriation utan läggas fast — enligt förslaget till den 1 januari
1960.

Utskottet kan, med hänsyn till motionsförslagets konfiskatoriska verkan
och även därav föranledda återverkningar på fastighetskrediterna,
inte godta ett förslag som inte lämnar ersättningsrätt för redan etablerade
värden — även förväntningsvärden. I och för sig skulle en fast
tidpunkt som tog hänsyn till dessa invändningar kunna vara godtagbar.
Det är dock uppenbart att en analysmetod som utgår från vissa ingångsvärden
ställer krav på att bevisning om dessa ingångsvärden skall kunna
föras med godtagbar säkerhet i avgörandena. En förlängning av analysperioden
så att presumtionstidpunkten kan ligga längre tillbaka än femton
år före talans väckande är dock inte förenlig med i dessa bedömningar
aktuella metoder för att bestämma ingångsvärdet. Motionen avstyrkes
därför i denna del.

En aktiv kommunal markpolitik stödd av expropriationsregler som
motverkar att spekulationer i ändrad markanvändning driver upp fastighetspriserna
bör leda till en dämpad utveckling av dessa priser. I den
mån spekulativa förväntningsvärden i fortsättningen gör sig gällande
kan emellertid, enligt vad i statsrådsprotokollet anförs, expropriationsersättningen
enligt angivna regler inte förslå för att förvärva en jämförbar
ersättningsfastighet. Detta skulle te sig stötande i fall då fastigheten
huvudsakligen tjänar som bostad för ägaren. En särskild skyddsregel
föreslås därför för i första hand enfamiljshus som tjänar som

CU 1971: 27

permanent bostad eller som fritidsbostad för ägaren eller honom närstående.

Utskottet har, under de antaganden som anges i statsrådsprotokollet,
ingen erinran mot den föreslagna garantiregeln, utformad som en jämkningsregel
i anslutning till presumtionsregeln. Det bör dock strykas under
att jämförelsepriserna — för att inte ge dubbel prishöjande effekt
— inte bör sökas där fastighetsvärdena i betydande grad redan påverkats
av förväntningar om ändrad fastighetsanvändning. Som även anförts
i propositionen blir den praktiska effekten dock ofta att ersättningen
i dessa fall kan bestämmas efter en direkt jämförelse med kostnaden
för en likvärdig ersättningsfastighet. Det blir också naturligt att
en jämkningsregel med sådant syfte konstrueras så att garantin avser
löseskillingen.

Vid förtida tillträde skall värderingen enligt såväl propositionen som
motionen 1971: 1512 knytas till tillträdesdagen. Även enligt propositionen
skall ersättningen jämkas med hänsyn till höjning av den allmänna
prisnivån utan krav på att det är fråga om någon mer betydande
jämkning. Utskottet har ingen erinran mot dessa principer, bl. a. avsedda
att underlätta förtida tillträde.

Ersättning för fastighetsintrång (7—10 §§, 12 § andra stycket, 31, 32
och lil a §§ ExL)

Lagförslaget, vilket motsvarar utredningens förslag, innebär att vid
delexpropriation endast en ersättningspost beräknas. Ersättningen skall
då i princip motsvara skillnaden mellan å ena sidan marknadsvärdet
före expropriationen med bortseende från expropriationsändamålets
inverkan, och å andra sidan restfastighetens värde efter expropriationen,
varvid hänsyn tas även till denna inverkan.

Utskottet har ingen erinran mot de principer som kommit till uttryck
i lagförslaget i denna del eller mot vad i övrigt anförts i statsrådsprotokollet
om rättighetsexpropriation.

Annan ersättning (7 § ExL)

Lagförslaget innebär, liksom utredningens förslag, att gällande regler
bibehålls. Ersättning för ekonomisk skada skall sålunda kunna utgå
även i annan form än som ersättning för värdet av vad som exproprierats,
t. ex. för flyttningskostnad. De närmare avgörandena får enligt
förslaget som hittills överlämnas åt rättstillämpningen att grundas
på allmänna skadeståndsrättsliga principer, bl. a. kravet på ett adekvat
orsakssammanhang mellan expropriationen och skadan.

I motionen 1971:1508 föreslås riksdagen uttala sig för vissa värde -

CU 1971:27

ringsprinciper i samband med avstående av bostadsrätt eller hyresrätt,
t. ex. som följd av fastighetens expropriation.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen gjorda allmänna bedömningarna
och finner inte skäl att genom särskilda motivuttalanden söka
binda rättstillämpningen i denna del. Ett avsteg från denna ordning
skulle medföra principiella överväganden av såväl systematiskt som
sakligt komplicerad natur, överväganden som knappast i lagregelns
form kan täcka alla de situationer och hänsynstaganden som kan bli
aktuella. I sammanhanget bör dock erinras om vad i statsrådsprotokollet
anförts om rättighetsexpropriation (s. 191—192) och vad därav följer
i fråga om ersättning för den avstådda rättigheten som sådan. Ersättning
i form av annan ersättning avser sålunda inte de ersättningsfaktorer
som beaktas t. ex. vid värdering av rättighetens marknadsvärde.
Det allmänna målet för värderingen gäller även här. Syftet är
sålunda att ge expropriaten möjlighet att bibehålla det ekonomiska
läge som skulle ha förelegat om någon expropriation inte ägt rum.

Kompensationsreglerna i BL

I propositionen föreslås inte några ändringar i BL:s kompensationsregler
och anförs att utredningens förslag om kompensation och värdeutjämning
måste ytterligare ses över.

De fall av kommunal inlösen som skall finnas kvar i BL avser inlösen
i samband med plangenomförande. På grund av den allmänna
hänvisningen i 137 § BL skall i princip de allmänna expropriationsreglerna
tillämpas vid ersättningens bestämmande. Enligt föreslagen lydelse
av 142 § BL skall även presumtionsregeln ha motsvarande tilllämpning
när kommun löser mark enligt BL. Eftersom Kungl. Maj:ts
tillstånd inte behövs skall tioårstiden räknas från talans väckande.

Vidare har utskottet funnit anledning framhålla att förslaget innebär
att även reglerna i ExL om värdering vid expropriation av del av
fastighet blir tillämpliga vid inlösen enligt BL. Ersättningen skall även
i dessa fall i princip utgå som för fastighetsintrång motsvarande skillnaden
i marknadsvärdet före och efter expropriation. Kompensationsreglerna
innebär emellertid bl. a. att man skall se bort ifrån de
värdeförändringar som orsakas av planändringar. Om t. ex. en del av
en planlagd fastighet i ny stadsplan läggs ut till gata torde man i allmänhet
kunna göra det antagandet att fastighetens byggnadsrätt före
den plan, varigenom del av fastigheten läggs ut till gata, kan inpassas
på återstoden av fastigheten. Ersättningen för fastighetsintrång skulle
då bli skillnaden i marknadsvärde mellan en större och en mindre
tomt med samma byggnadsrätt. Skulle vissa delar av byggnadsrätten
inte kunna inpassas på restfastigheten utgår även ersättning för den
förlorade byggnadsrätten, dvs. skillnaden i marknadsvärdet mellan

CU 1971: 27

den större tomten med den ursprungliga byggnadsrätten och den mindre
tomten med den tekniskt möjliga återstoden av denna byggnadsrätt.

Av de föreslagna övergångsreglerna följer att de nya reglerna för
delexpropriation skall tillämpas i alla fall då talan väcks efter lagens
ikraftträdande, dvs. även då planen fastställts dessförinnan.

Följdändringar i annan lagstiftning, m. m.

Vad i propositionen anförts ger inte anledning till annat utskottets
uttalande än att förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
bör kompletteras med föreskrift om ikraftträdande den 1 januari 1972.

Lagförslagen i övrigt

Utskottet har ingen erinran mot lagförslagen i vad de inte här förut
särskilt berörts. Redaktionell rättelse förordas beträffande 12 § ExL.

Övriga frågor

Förslag har väckts i motionen 1971: 1513 om att i byggnadslagen
ta in bestämmelsen om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas.

Utskottet hänvisar nu som vid tidigare behandling av ett liknande
yrkande (CU 1971: 11 s. 7) till bygglagutredningens pågående arbete
med nya planformer och avstyrker bifall till motionen i denna del.

I den sistnämnda motionen föreslås vidare under hänvisning till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram om bl. a. ett principbeslut att all mark
för tätbebyggelse och alla privata flerfamiljshus successivt skall överföras
i kommunernas ägo.

Enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för programperioderna
1969—1973, 1970—1974 och 1971—1975 var andelen lägenheter
på kommunägd mark 69 %>, 71 °/o respektive 70 °/o- Andelen lägenheter
belägna på kommunägd mark inom exploateringsområden uppgick
för de två senaste planeringsperioderna till 83 %> respektive 81 %>
medan motsvarande andelstal för saneringsområden var 40 °/o respektive
41 o/o. Saneringskommitténs förslag kommer senare upp till prövning.
Byggkonkurrensutredningens förslag avvaktas.

Enligt utskottets mening torde det inte finnas anledning att på föreslaget
sätt föregripa vissa för frågan betydelsefulla prövningar. Utskottet
avstyrker därför förslaget.

Slutligen föreslås i den nämnda motionen 1971: 1513 riksdagen uttala
sig för att ökade lånemedel ställs till kommunernas förfogande.

Kommunerna förvärvade under åren 1965—1969 fastigheter för 709,

CU 1971: 27

1 072, 1 245, 1 105 respektive 962 milj. kr. Preliminära uppgifter för år
1970 antyder förvärv för ca 810 milj. kr. Andelen därav för reglerings-
och saneringsfastigheter har åren 1968—1970 varit konstant ca
30%>. De allmännyttiga bostadsföretagens kostnader för markförvärv
uppgick åren 1969 och 1970 till 201 milj. kr. respektive ca 220 milj.
kr.

Till lånefonden för kommunala markförvärv — i första hand använd
för exploateringsmark — har för budgetåren 1968/69—1970/71 anvisats
årligen 30 milj. kr. För nuvarande budgetår har anvisats 50
milj. kr. Bostadsstyrelsen föreslår för nästa budgetår att 100 milj. kr.
anvisas.

Bedömningar av erforderliga markkrediter och statliga åtgärder för
att tillgodose sådana behov bör enligt utskottets mening göras i samband
med den allmänna budgetprövningen och mot bakgrund även av
de bedömningar till vilka saneringsutredningens förslag kan föranleda.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande yrkanden om uppskov och avslag m. m. att riksdagen
avslår motionerna 1971: 1509, 1510, 1511 och 1512,
den sistnämnda såvitt rör förstahandsyrkandet,

2. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen
avslår motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga,

3. beträffande förutsättningarna för expropriation av småhus
att riksdagen avslår motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga,

4. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med avslag
å motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga godkänner vad
utskottet anfört,

5. beträffande expropriation för vissa tätbebyggelseändamål att
riksdagen med avslag å motionen 1971: 1512 såvitt nu är i
fråga antar framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1917:
189) om expropriation såvitt avser 1 § första stycket 16,

6. beträffande expropriationsrätt för landsting och kommunalförbund
i vissa fall att riksdagen i anledning av motionerna
1971: 1502 och 1513, den sistnämnda såvitt nu är i fråga,
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

7. beträffande expropriation för kulturella ändamål att riksdagen
med avslag å motionen 1971: 1514 antar framlagt förslag till
lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385) i vad avser att
44 a § nämnda lag skall upphöra att gälla,

8. beträffande grunderna för beräkningen av expropriations -

CU 1971: 27

företagets inverkan på fastighetsvärdena att riksdagen avslår
motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga,

9. beträffande föreskrifter om expropriationsföretagets inverkan
på ersättningarna att riksdagen med avslag å motionerna
1971: 1512 och 1513, båda såvitt nu är i fråga, antar

a. förslaget till lag om ändring i expropriationslagen såvitt

avser lil a och 115 §§,

b. förslaget till lag om ändring i byggnadslagen såvitt gäller

142 §,

10. beträffande uttalanden om beräkning av annan ersättning i
vissa fall att riksdagen avslår motionen 1971: 1508,

11. beträffande kompensationsreglema i byggnadslagen att riksdagen
godkänner vad utskottet anfört,

12. beträffande förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970: 988) att riksdagen för sin del antar förslaget med
tillägg av ikraftträdandebestämmelse enligt i bilaga härtill som
utskottets förslag betecknad lydelse,

13. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i expropriationslagen
att riksdagen med avslag å motionen 1971:1512
såvitt nu är i fråga antar Kungl. Maj ris förslag,

14. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
att riksdagen med avslag å motionerna 1971: 1512
och 1514, den förstnämnda såvitt nu är i fråga, antar Kungl.
Maj ris förslag,

15. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med avslag å
motionen 1971: 1512 i vad den inte behandlats ovan för sin
del antar dessa, i vad avser 12 § andra stycket förslaget till lag
om ändring i lagen om expropriation efter redaktionell ändring
enligt i bilaga härtill som utskottets förslag betecknad lydelse,

16. beträffande ytterligare åtgärder för att överföra viss mark i
kommunal ägo, m. m., att riksdagen avslår motionen 1971:
1513 såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 30 november 1971
På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Tobé (fp), Kristiansson
i Örkelljunga (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s), Henrikson (s),
Wennerfors (m), Engström (vpk), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c),
Ångström (fp), Adolfsson (m), Persson i Karlstad (s) och fru Hambraeus
(c).

CU 1971: 27

Reservationer

1. beträffande yrkanden om uppskov och avslag m. m.

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson i Mariefred (c), Ångström
(fp) och fru Hambraeus (c) som anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

”Det i propositionen framlagda förslaget innehåller — som påvisats
i bl. a. motionerna 1971: 1511 och 1512 — främst i fråga om ersättningsreglerna
konstruktioner av en tidigare inte diskuterad typ. Mot
dessa har invänts att de inte bara är ofullständigt utformade och avviker
från i övrigt godtagna principer utan även ger en betydande rättsosäkerhet.
De närmare konsekvenserna av den föreslagna presumtionsregeln
har inte utretts. Även om ingen invändning kan göras mot syftena
som sådana att främja en aktiv kommunal markpolitik och motverka
oförtjänt markvärdestegring kan inte enbart en allmän anslutning
till sådana syften grunda en tillfredställande prövning av förslagets enskildheter.
För en sådan prövning förutsätts att sakkunniga myndigheter
och organisationer bereds tillfälle att bedöma förslagen och tillföra
ytterligare utredning. En prövning på en mer fullständig grund av förslagets
nyheter kan även aktualisera andra lösningar av frågor mot

vilka nu ingen principiell invändning rests.

Det är vidare en uppenbar brist om riksdagsprövningen av ändamålsoch
ersättningsreglerna inte kan ske i samband med ändring av vissa
delar av förfarandereglerna. Detta starka samband har exemplifierats
genom motionsyrkanden som rör t. ex. utredningsfrågor och den sammanlagda
prövningstidens längd. När vidare förslag i denna del aviserats
till 1972 års riksdag ter sig en sammanförd behandling än natur ligare.

I departementspromemorian förutsätts att det vid behandlingen
av förfarandereglerna även kan bli aktuellt att jämka de regler, varom
förslag lagts fram i propositionen. Som exempel nämns reglerna om expropriationsändamåls
inverkan på fastighetsvärdena. De närmare skälen
till att frågan inte fått vila ytterligare ett år anges endast med allmänna
hänvisningar till samhällsplaneringen som inte nu ger underlag för en
saklig bedömning därav.

Sammantaget leder kraven på ett fullständigt beslutsunderlag och på
en samordnad prövning till att utskottet funnit skäl att föreslå att lagstiftningsfrågan
skjuts upp till behandling av 1972 års riksdag, vilket
även ger tillfälle till en komplettering av utredningen genom utskottets
försorg. Denna komplettering avser i första hand ett remissförfarande
men kan aktualisera även ny prövning från Kungl. Maj:ts och lagrådets
sida. Med hänsyn härtill förordar utskottet att lagförslagen inte
ytterligare sakprövas i detta sammanhang.”

CU 1971: 27

dels utskottet bort hemställa

”(1.) att riksdagen med bifall till motionen 1971:1512 såvitt
rör förstahandsyrkandet och i anledning av motionerna
1971: 1509, 1510 och 1511

a. medger uppskov med behandlingen av propositionen
1971: 122 samt motionerna 1971: 1502, 1508, 1513 och
1514 till 1972 års riksdag,

b. förklarar motionen 1971: 1512 såvitt rör andrahandsyrkandena
förfallen,

c. uppdrar åt civilutskottet att föranstalta om den ytterligare
utredning som enligt vad utskottet anfört är erforderlig.
”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

”Förslaget om ändrad expropriationslagstiftning avser uppenbarligen
att bidra till genomförandet av ett på närmast dogmatiska grunder förordat
kommunalt markmonopol. Vidgningarna av expropriationsändamålen
har t. ex. i fråga om tomträttsexpropriation lett fram till att bevisningen
om det allmännas behov av viss mark reducerats till krav på
endast en kommunal viljeyttring. De krav från samhällets sida på rätt
till viss mark, vilka kan anses ha sådan styrka att enskilds rätt bör vika,
kan mer än väl tillgodoses genom nuvarande lagstiftning. Skäl finns
sålunda inte att vidga expropriationsförutsättningarna.

En faktisk avvägning mellan styrkan av de allmänna och de enskilda
anspråken måste ingå i förfarandet. Förutsättningarna för expropriation
måste anges så att den enskildes berättigade och för samhällsutvecklingen
nödvändiga anspråk på rättstrygghet kan beaktas. Det förhållande
att expropriationsanspråk enligt förslaget skulle kunna bifallas med
grund i endast kommunala inte verifierade anspråk kommer att föra
lagstiftningsförslaget i vart fall på gränsen till ett överskridande av de
normer om skydd mot godtyckligt äganderättsberövande som fått uttryck
i av Sverige godtagna internationella rättighetsförklaringar och i
svensk grundlag.

Frånvaron av klara förutsättningar för expropriation gör det ofta
omöjligt för den enskilde att beräkna hur sannolikt ett tvångsförvärv
är och inrätta sig därefter. Den allmänna rättsotrygghet som därav följer
kan ge allvarliga återverkningar.

Skyddet mot oberäknade tvångsförvärv ligger också i de ersättningsregler
som blir tillämpliga. Hittills har detta skydd fått uttryck i både
en reparativ funktion, avsedd att bibehålla ägaren i samma förmögenhetsställning,
och en preventiv funktion, avsedd att redan hos sökanden
framkalla en vägning av nyttan mot kostnaderna.

Enligt lagförslagen omformas ersättningsreglerna på ett sätt som inger

CU 1971: 27

allvarliga betänkligheter. Även om reglerna motsvarade angivna syften
innehåller de i viss mån konfiskatoriska inslag. Det förhållande att en
särskild skyddsregel för vissa fastigheter föreslagits är ett tecken på att
dessa inslag insetts och också varit avsedda.

Härtill kommer att även reglernas utformning utgår från en i centrala
delar bristfällig utredning och leder till osäkerhet även i fråga om ersättningarna
och därmed till bristande rättstrygghet i även detta avseende.

Förslaget som helhet präglas av ett avståndstagande från rättsföreställningar
som tidigare uppfattats som grundläggande. Detta kan få
konsekvenser inte bara inom den sektor som berörs utan även för den
fortsatta rättsutvecklingen.

Förslagets syften får även bedömas mot bakgrund av den utveckling
i fråga om rättsskydd och rättstrygghet som fått uttryck i allt starkare
anspråk från det allmännas sida på att få till sig överförd enskild äganderätt
eller i allt fall dess väsentliga innehåll. Bilden blir även i ett kort
perspektiv klar då förslagen ställs samman med t. ex. överförandet av
glesbebyggelserätten till samhället, saneringsutredningens intentioner
och den konkurrenshämmande bostadspolitiken.

Med hänsyn bl. a. till vad sålunda anförts har utskottet funnit att de
framlagda lagförslagen har sådana väsentliga principiella brister att de
inte kan antas. Propositionen och de motioner vari yrkats detaljändringar
bör därför avslås utan ytterligare prövning av förslagens enskildheter.
”

dels utskottet bort hemställa

”(1.) att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1510 och i anledning
av motionerna 1971: 1509, 1511 och 1512 avslår
propositionen 1971: 122 samt motionerna 1971: 1502,
1508, 1513 och 1514.”

2.1 beträffande markägares erbjudna medverkan av herrar Tobé (fp)
och Ångström (fp) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Av utskottets”
och slutar med ”motionen 1971: 1509” bort ha följande lydelse: ”Markförvärvens

syfte är att ge kommuner möjlighet att bygga upp
en god markberedskap för att underlätta ett rationellt och ändamålsenligt
samhällsbyggande utan tids- och kostnadsförluster. En markägares
erbjudna medverkan genom att själv föranstalta om utbyggnad i full
överensstämmelse med kommunala och statliga intentioner kan därför i
vissa fall tillgodose ändamålet och göra en expropriation obehövlig.
Det bör självfallet därvid vara klart att även konkurrenssynpunkterna
beaktas så att inte markägarens medverkan bidrar till att utveckla ett

1 Reservationerna 2—9 har avgetts under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 1.

CU 1971: 27

projekterings- och byggmonopol. Principen bör dock vara att enskild
medverkan är ett normalt inslag i byggnadsverksamheten och att avsteg
görs bara när det påkallas av särskilda skäl. Denna princip har föreslagits
i motionen 1971: 1512 och förordats i motionen 1971: 1509. Ändring
i lagtexten erfordras inte. Riksdagen bör dock som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen
med bifall till motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus av herrar
Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson i Mariefred (c), Ångström (fp) och fru
Hambraeus (c) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”En så”
och slutar med ”med egnahemsfastigheter” bort ha följande lydelse:
”Utskottet delar den av motionärerna anförda meningen. Kravet på
särskilda hänsynstaganden då det gäller fastigheter som huvudsakligen
utgör bostad för ägaren och honom närstående bör särskilt strykas under
för att otvetydigt klargöra att expropriation bör få ske endast då
inga andra alternativ står till buds. Ändring av lagförslaget på denna
punkt torde inte vara erforderlig. Riksdagen bör dock som sin mening
med bifall till motionen 1971: 1512 i denna del ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus att
riksdagen med bifall till motionen 1971:1512 såvitt nu är i
fråga som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

4. beträffande tomträttsexpropriation av herrar Grebäck (c), Tobé
(fp), Karlsson i Mariefred (c), Ångström (fp) och fru Hambraeus (c)
som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Mot bakgrund av att huvudregeln om expropriation för tätbebyggelse
ger kommunerna möjlighet att i god tid förvärva erforderlig mark
har den särskilda regeln om tomträttsexpropriation enligt utskottets
mening ingen plats bland expropriationsförutsättningarna. Regelns anknytning
inte till markbehovet utan till upplåtelseformen gör den än
mer främmande för lagsystemet. Det faktum att regeln enligt sin lydelse
också omfattar en, enligt vad föredragande statsrådet anfört, inte avsedd
vidgning av tomträttsexpropriationens tillämpningsområde är ytterligare
ett skäl för att i enlighet med förslag i motionen 1971: 1512
och vad som förordats i motionen 1971: 1511 begränsa ändamålsan -

CU 1971:27

givelsen lill en huvudregel. Det är vidare synnerligen olämpligt att binda
sig för en upplåtelseform på ett alltför tidigt stadium, särskilt som detaljanvändningen
av marken kan ändras och det dessutom inte är helt
klarlagt hur återlösenreglerna verkar i dessa fall.”

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

”4. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med bifall
till motionen 1971: 1512 såvitt nu är i fråga som sin mening
uttalar att tomträttsupplåtelse ej skall vara självständig expropriationsgrund,
”

5. beträffande expropriation för vissa tätbebyggelseändamål av herrar
Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson i Mariefred (c), Ångström (fp) och fru
Hambraeus (c) som — under förutsättning av bifall till reservationen 4
— anser att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. beträffande expropriation för vissa tätbebyggelseändamål att
riksdagen med bifall till motionen 1971: 1512 såvitt nu är i
fråga för sin del antar framlagt förslag till lag om ändring
i lagen (1917: 189) om expropriation i vad rör 1 § första
stycket 16 med ändring enligt i bilaga härtill som reservanternas
förslag betecknad lydelse,”

6. beträffande expropriation för kulturella ändamål av herrar Tobé
(fp) och Ångström (fp) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 19 slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning. Även om ett upphävande
av 44 a § BL inte skulle binda den fortsatta utredningen och
beredningen av frågan i ett större sammanhang har dock inte heller skäl
visats som skulle göra den i propositionen föreslagna lösningen nödvändig.
”

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

”7. beträffande expropriation för kulturella ändamål att riksdagen
med bifall till motionen 1971: 1514 såvitt nu är i fråga
ej antar framlagt förslag till lag om ändring i byggnadslagen
(1947: 385) i vad avser att 44 a § nämnda lag skall upphöra
att gälla,”

7. beträffande grunderna för beräkningen av expropriationsföretagets
inverkan på fastighetsvärdena av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson
i Mariefred (c), Ångström (fp) och fru Hambraeus (c) som anser
att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

”8. beträffande grunderna för beräkningen av expropriationsföretagets
inverkan på fastighetsvärdena att riksdagen som

3 Riksdagen 1971.19 sami. Nr 27

CU 1971: 27

sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad därom anförts i
motionen 1971: 1512,”

8. beträffande föreskrifter om expropriationsföretagets inverkan på ersättningarna a.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson i Mariefred (c), Ångström
(fp) och fru Hambraeus (c) som — under förutsättning av bifall
till reservationen 7 — anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 24 slutar med ”avser löseskillingen” bort ha följande
lydelse:

”En presumtionsregel av den i propositionen föreslagna typen har
vissa bestämda nackdelar. Sålunda förutsätter den att nöjaktig utredning
kan presteras om ingångsvärdet — värdet vid en tidpunkt som då
prövningen är aktuell kan ligga mer än 15 år tillbaka i tiden. Vare sig
man stannar i ovisshet och det blir fråga om varierande skälighetsbedömningar
eller domstolarna beroende på hur utgångspunkterna uppfattats
bestämmer värdet lågt eller högt blir resultatet ur rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande.

Den uppdelning av en värdestegring i två olika arter som är presumtionsregelns
innehåll blir med hänsyn till de oklart angivna förutsättningarna
ytterligare slumpbetonad. En grundläggande förutsättning för
att en regel av denna räckvidd skall kunna tillämpas är att helt klara
normer föreligger om hur olika typer av värdestegring skall bedömas.
Den ur ovissheten tydligen härledda skiljeregeln om en presumtion till
förmån för kommunen kan med hänsyn till den bakomliggande ovissheten
ge överraskande utslag. Dessa osäkerhetsmoment förstärks i den
dispositiva processformen som här lägger en synnerligen tung utredningsbörda
på den enskilde.

Konsekvenserna av ovissheten i fråga om såväl ingångsvärde som
grunden för uppdelning av värdestegringen leder i förening med fördelningen
av bevisbördan — i strid mot eljest förordade allmänna principer
— till att förslaget får synnerligen svårbedömbara effekter och
att skäl finns att tro att dessa effekter ibland inte överensstämmer med
den allmänt uttalade grundsatsen att markägaren skall sättas i samma
förmögenhetsställning som om expropriation inte ägt rum. Förslaget om
att kombinera presumtionsregeln med en jämkningsregel visar att denna
bristande överensstämmelse insetts. De stötande effekter och det beaktande
av kreditgivningen som åberopats i samband med förslagen om
en jämkningsregel borde ha beaktats redan vid presumtionsregelns utformning.

Det i motionen 1971: 1512 förordade systemet förenar önskemålen
om att undgå ersättning för värdehöjning genom expropriationsända -

CU 1971: 27

målet med trygghet i fråga om utvecklingen av penningvärdet. Kombinationen
med det även eljest önskvärda syftet att motverka långa expropriationstillstånd
är synnerligen väsentlig. Systemet är också enklare att
tillämpa.

Med hänsyn till det sålunda anförda har utskottet inte ansett sig
kunna tillstyrka propositionsförslaget i denna del utan förordar att
lagstiftning genomförs i enlighet med förslaget i motionen. Ändring blir
därvid aktuell så att lil a § ExL inte bör antas och 115 § samma lag
ges ändrad utformning. Värdetidpunktens anknytning till expropriationsansökan
och penningvärdegarantin torde tills vidare få beaktas
utan direkt föreskrift. Regler härom och om möjlighet för markägaren
att väcka talan får inarbetas i det fullständiga lagförslaget.”

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

”9. beträffande föreskrifter om expropriationsföretagets inverkan
på ersättningarna att riksdagen med bifall till motionen
1971: 1512 och med avslag å motionen 1971: 1513, båda
såvitt nu är i fråga,

a. ej antar förslaget till lag om ändring i expropriationslagen
såvitt avser lil a §,

b. för sin del antar nämnda lagförslag såvitt avser 115 § med
enligt i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad
lydelse,

c. ej antar förslaget till lag om ändring i byggnadslagen såvitt
avser 142 §,”

b. av herr Engström (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”1 den typ av åtgärder mot oförtjänt markvärdestegring, som expropriationslagen
representerar, är det väsentligt att bestämmelserna så
effektivt som möjligt motverkar att markpriserna påverkas av spekulativa
förväntningar. Genom att ersättningar i expropriationsmål inte
innefattar förväntningsvärden, som grundar sig på den allmänna samhällsutbyggnaden,
vidgas möjligheterna att förverkliga de målsättningar
som ställdes upp redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Det första steget i sådan riktning måste i detta lagstiftningssammanhang
ligga i att presumtionstidpunkten läggs fast till en viss tidpunkt
för att prisnivån inte skall öka ytterligare. Kungl. Maj:ts förslag
medför på längre sikt att presumtionstidpunkten förskjuts framåt i
tiden. Presumtionstidpunkten bör vara fast och inte sättas senare än
till ingången av år 1960. Generella metoder bör utvecklas för att ange
skäligen godtagbart ingångsvärde och begränsa utredningen om ändringar
i fastighetens skick.

Det bör dock understrykas att markvärdestegringens överförande till

CU 1971: 27

samhället fordrar ytterligare insatser genom åtgärder även på andra
vägar.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna som
vägledning för den ytterligare förändring av expropriationslagstiftningen
som aviserats till 1972 års riksdag.”

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

”9. beträffande föreskrifter om expropriationsföretagets inverkan
på ersättningarna att riksdagen i anledning av motionen
1971: 1513 och med avslag å motionen 1971: 1512, båda såvitt
nu är i fråga,

a. antar förslaget till lag om ändring i expropriationslagen
såvitt avser Illa och 115 §§,

b. antar förslaget till lag om ändring i byggnadslagen såvitt
avser 142 §,

c. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

9. beträffande ingressen till förslaget till lag ont ändring i expropriationslagen
av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Karlsson i Mariefred
(c), Ångström (fp) och fru Hambraeus (c) som — under förutsättning
av bifall till reservationerna 5 och 8 a — anser att utskottets hemställan
under 13 bort ha följande lydelse:

”13. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i
expropriationslagen att riksdagen med bifall till motionen
1971: 1512 såvitt nu är i fråga för sin del antar föreskrifter
med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad
lydelse,”

10. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
av herrar Tobé (fp) och Ångström (fp) som — under förutsättning
av bifall till reservationerna 6 och 8 a — anser att utskottets hemställan
under 14 bort ha följande lydelse:

”14. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen att riksdagen med bifall till motionerna
1971: 1512 och 1514, den förstnämnda såvitt nu är i fråga,
för sin del antar föreskrifter med i bilaga härtill som reservanternas
förslag betecknad lydelse,”

11. beträffande ytterligare åtgärder för att överföra viss mark i kommunal
ägo, m. m. av herr Engström (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Utskottet
hänvisar” och slutar med ”denna del” bort utgå,

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”därför förslaget” bort utgå,

CU 1971: 27

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Bedömningar
av” och slutar med ”kan föranleda” bort ersättas med text
av följande lydelse:

”Det är uppenbart att de begränsade åtgärder som kan genomföras
inom ramen för en expropriationslagstiftning av gällande typ och med
hittillsvarande undantagsvisa tillämpning inte kan lösa de problem
som markvärdestegringar för med sig. I den mån inlösenmetoderna används
är det heller inte tillräckligt att öppna vissa lagtekniska förvärvsmöjligheter.
Det i sammanhanget intressanta är, förutom att inlösen
är lagtekniskt möjlig, att kommunerna verkligen åtar sig uppgiften att
söka överföra de privata flerfamiljshusen och tätbebyggelsemarken i
sin ägo och att kommunerna får ekonomiska möjligheter att fullfölja
sådana åtaganden. Bland den mångfald åtgärder som verkar i positiv
riktning är, som anges i motionen 1971: 1513, det incitament till förvärv
som ligger i att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas och därmed
utnyttjas enligt sådana planer. Vidare bör målet i enlighet med
arbetarrörelsens efterkrigsprogram läggas fast av statsmakterna och
preciseras i planer för det successiva överförandet av nämnda fastigheter
och mark i kommunernas ägo — planer som Kungl. Maj:t snarast
bör förelägga riksdagen för prövning. Härtill ansluter kravet på erforderliga
krediter för planernas genomförande. Intill dess sådana planer
lagts fram bör riksdagen i vart fall nu klart uttala sig för en sådan
kreditstyrning och anslagsgivning för ändamålet som behövs för att förverkliga
den uppställda målsättningen. Som ovan angivna uppgifter
visar kan nuvarande anslagsgivning inte tillnärmelsevis motsvara ens
de behov som nuvarande förvärvsavsikter framkallar.

Utskottet har vidare förutsatt att fortsatta överväganden görs om
hur kommunerna genom generella lagregler skall kunna tillförsäkras
erforderliga befogenheter i fråga om markanvändningen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna.”

dels utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

”16. beträffande ytterligare åtgärder för att överföra viss mark
i kommunal ägo, m. m., att riksdagen med bifall till motionen
1971: 1513 såvitt nu är i fråga som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

CU 1971: 27

Bilaga 1

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1917:189) om expropriation

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1917: 189) om expropriation1
dels att 9, 109 och 110 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 109 § skall utgå,
dels att nuvarande 67 § skall betecknas 66 §,
dels att 1, 7, 8, 10, 11, 12, 26, 31—33, 69, 108 och lil §§ skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 108 och lil §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 67, Illa och 115 §§,
av nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall närmast före 115 § införas en ny rubrik av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §’

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av
vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3, 4
eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort
mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor
eller åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed
jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst
eller annan andaktsövning;

* Senaste lydelse av 109 och 110 §§ samt rubriken närmast före 109 § 1947: 326.
Förutvarande 66 § upphävd genom 1949: 663.

* Senaste lydelse 1970: 247.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9. för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark;

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges;

11. för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller
naturminne;

12. för att bevara kulturhisto- 12. för att bevara historiskt el riskt

synnerligen märklig bebyggdler kulturhistoriskt märklig bese
eller synnerligen märklig fast byggelse eller märklig fast forn fornlämning

som ej kan tryggas lämning eller bereda erforderligt

på annat sätt eller bereda erforutiymme däromkring;

derligt utrymme däromkring;

13. för linbana eller oljeledning, som är behövlig för företag av större
gagn för orten;

14. för tillgodoseende av fjäl Irenskötsel ns behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk;

16. för att säkerställa att mark 16. för att giva kommun möjlig på

skäliga villkor är tillgänglig för het att förfoga över mark som med

tätbebyggelse och därmed samhänsyn till den framtida utveck manhängande

anordningar eller lingen kräves för tätbebyggelse

för att eljest i kommuns ägo över- eller därmed sammanhängande anföra
mark, som icke är tätbebyggd, ordning eller för att eljest i kom för

upplåtelse med tomträtt; munens ägo överföra mark för

upplåtelse med tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket; 18.

för sådan atomreaktor eller annan atomenergianläggning, som är
till större gagn för orten eller eljest äger väsentlig betydelse ur allmän
synpunkt, eller för skyddsområde kring anläggning som nu nämnts; eller

19. för att vid föreliggande eller befarad grov vanvård av byggnad,
som till väsentlig del genom uthyrning användes för bostadsändamål,
försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål,
som nu är sagt.

Skall genom kronans eller kommuns
försorg inom visst område
vidtagas byggnads- eller anläggningsåtgärd,
som kan föranleda
expropriation enligt första stycket,
och kan med skäl antagas att åtgärden
medför väsentligt ökat
värde för fastighet i områdets omedelbara
närhet eller avsevärt ökar
möjligheterna att utnyttja sådan
fastighet, må Konungen medgiva
att fastigheten exproprieras av den
som vidtager åtgärden, om det

CU 1971:27

'Nuvarande lydelse

För fastighet, som exproprieras,
skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde med
hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning. Exproprieras
en del av en fastighet och lider
återstoden skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande,
skall ersättning därför gäldas.
Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall
ock sådan skada ersättas.

År den exproprierande på grund
av åtagande eller av annnan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av
skada eller intrång, varde expropriationsersättningen
därefter jämkad.
Innebär sådant åtagande utfästelse
av servitut till förmån för
fastighetsdel, som ej exproprieras,
och sker ej expropriationen för
kronans räkning, må, om fastighetsdelens
ägare det yrkar, hänsyn
icke tagas till utfästelsen, utan att
den gjorts i sådan form att inskrivning
för servitutet kan meddelas.

Vid bestämmande av löseskillingen
för fastighet, som exproprieras,
må hänsyn icke tagas till sådan
förändring i värdet därå, som
uppstår allenast till följd av expropriationsrättens
beviljande eller
det avsedda ändamålets genomförande.

Föreslagen lydelse

med hänsyn till kostnaderna för
åtgärden och övriga omständigheter
är skäligt. Vad här sagts om
fastighet äger motsvarande tilllämpning
på särskild rätt till fastighet.

§s

För fastighet, som exproprieras
i sin helhet, skall i den mån ej
annat följer av vad nedan sägs,
erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens marknadsvärde. Exproprieras
en del av en fastighet,
skall erläggas intrångsersättning
motsvarande den minskning av fastighetens
marknadsvärde, som
uppkommer genom expropriationen.
Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren,
skall ock sådan skada ersättas.

Har den exproprierande åtagit
sig att vidtaga åtgärd för att minska
skada, skall hänsyn tagas därtill
vid bestämmande av expropriationsersättning,
om åtagandet är
av beskaffenhet att skäligen böra
godtagas av den ersättningsberättigade.

Har det företag för vars genomförande
fastighet exproprieras
medfört inverkan av någon betydelse
på fastighetens marknadsvärde,
skall löseskilling bestämmas på
grundval av det marknadsvärde
fastigheten skulle ha haft om sådan
inverkan icke förekommit,
dock endast i den mån det finnes
skäligt med hänsyn till förhållandena
i orten eller till den allmän -

• Senaste lydelse 1970:1008.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

na förekomsten av likartad inverkan
under jämförliga förhållanden.
Avser expropriationen en
del av en fastighet, skall vad nu
är sagt om beräkning av marknadsvärde
tillämpas i fråga om värdet
före expropriationen.

10 §

Har, efter det fråga om expropriation
blivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt
att höja expropriationsersättningen,
må genom sådan kostnad
åstadkommen förökning av fastighetens
värde icke tagas i beräkning
vid ersättningens bestämmande.

Har åtgärd vidtagits i uppenbar
avsikt att höja den ersättning,
som den exproprierande har att
erlägga, skall, om skäl äro därtill,
genom åtgärden uppkommen ökning
av fastighetens värde icke tagas
i beräkning vid ersättningens
bestämmande.

11 §

Vad i 7—10 §§ stadgas om fastighet
äge motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till
fastighet, som avstås på grund av
expropriation.

Vad i 7—10 §§ stadgas om fastighet
äge motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till
fastighet, som avstås på grund av
expropriation. Därvid skall 10 §,
i fall då åtgärd vidtagits av fastighetens
ägare i avsikt som där anges,
tillämpas så att den exproprierande
erhåller gottgörelse genom
minskning av ägaren tillkommande
ersättning.

12 §

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten
eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att
område, som lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del
av en fastighet ersättningen för
skada eller intrång å en återstående
del skulle uppgå till två tredjedelar
av den delens värde, eller ersättning
vid upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet
skulle motsvara två tredjede -

Skall endast en del av den fastighet
exproprieras eller skall nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtas,
har den exproprierande rätt
till sådan utvidgning av expropriationen
som avses i första stycket,
om detta skulle medföra endast
en ringa förhöjning av fastig -

4 Riksdagen 1971.19 sami. Nr 27

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse

lar av värdet å fastigheten, äge
den exproprierande lösa det område,
som lider sådant men eller
utgör föremål för rättigheten.
Kostnaden för åtgärd, som i 7 §
andra stycket avses, varde inberäknad
i ersättning som nu är
sagd.

Föreslagen lydelse

hetsägaren tillkommande expropriationsersättning
och fastighetsägaren
icke har ett beaktansvärt
intresse av att behålla den återstående
delen av fastigheten. Kostnaden
för åtgärd, som i 7 § andra
stycket avses, varde inberäknad
i ersättning som nu är sagd.

26 §<

Vid domstolen skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Därmed
må dock, i fall då förordnande enligt 35 § finnes kunna ifrågakomma,
anstå i avbidan på domstolens prövning huruvida sådant bevis
är erforderligt.

Då område som skall exproprieras
utgör del av fastighet, skall
därjämte till domstolen i två
exemplar ingivas karta över området
med beskrivning, upprättad
av vederbörande lantmätare eller
mätningsman under iakttagande i
tillämpliga delar av vad som är
stadgat om karta och beskrivning
vid avstyckning eller, då fråga är
om mark som ingår i tomtindelning,
vid tomtmätning. Gränsen
mellan området och återstoden av
fastigheten skall vara av lantmätare
eller mätningsman tydligt och
varaktigt utmärkt å marken.

Då område som skall exproprieras
utgör del av fastighet, skall
därjämte till domstolen i två
exemplar ingivas karta över området
med beskrivning, upprättad
av fastighetsbildningsmyndigheten
under iakttagande i tillämpliga delar
av vad som är stadgat om karta
och beskrivning vid fastighetsbildningsförrättning.
Gränsen mellan
området och återstoden av
fastigheten skall vara av fastighetsbildningsmyndigheten
tydligt
och varaktigt utmärkt å marken.

Parts utevaro från domstolens sammanträde utgöre ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

31 §»

Ersättning skall bestämmas särskilt
för varje sakägare. Löseskilling
eller intrångsersättning och
annan ersättning till ägaren varde
ock bestämda var för sig.

Ersättning skall bestämmas särskilt
för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning
för skada eller intrång å
fastghet och annan ersättning till
ägaren varde ock bestämda var
för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker
den fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen tillkommande rätt att för
sin marks torrläggning erhålla vattenavlopp genom väg, järnväg eller
spårväg därom stadgas i nämnda lag.

* Senaste lydelse 1949: 663.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 §•

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt. Har domstol enligt bestämmelserna
i denna lag förordnat om förskott på expropriationsersättningen,
må den slutliga ersättningen ej heller bestämmas till lägre
belopp än som utgått eller kan komma att utgå på grund av sådant
förordnande.

Till förfång för innehavare av
fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för
fastigheten eller, om endast en del
av fastigheten exproprieras, ersättning
för skada eller intrång
å den återstående delen och ej
heller ersättning för upplåtelse av
särskild rätt till fastigheten sättas
lägre än vad tillämpning av bestämmelserna
i 7—11 §§ föranleder,
även om ägaren mindre begärt.

• Senaste lydelse 1966:258.

7 Senaste lydelse 1949: 663.

• Senaste lydelse 1966: 258. Paragrafen

Till förfång för innehavare av
fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling eller
intrångsersättning sättas lägre än
vad tillämpning av bestämmelserna
i 7—11 §§ föranleder, även om
ägaren mindre begärt.

§7

Har den exproprierande tagit
fastigheten i besittning, må vid bestämmande
av expropriationsersättningen
hänsyn icke tagas till
sådan ändring i fastighetens värde,
som uppkommer efter tillträdet.
Har höjning i allmänna prisläget
skett efter tillträdet skall ersättningen
jämkas med hänsyn därtill.

§8

Fastighetsdomstolen får, i avvaktan
på att målet avgöres, förordna
att förskott skall utgå i avräkning
på den ersättning för rättegångskostnader
vid domstolen,
som kan komma att slutligen fastställas.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning på rättegångskostnader
i högre rätt som åsamkas
motpart genom att den exproprierande
fullföljt talan.

föreslås ändrad i prop. 1971:106.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse

Vid lösen enligt 68 § första
stycket må värdet ej sättas högre
än till den expropriationsersättning,
som utgivits. I övrigt skola
beträffande lösen, som i 68 § sägs,
denna lags bestämmelser om expropriation
i tillämpliga delar gälla;
dock ankomme på domstolens
prövning, huru kostnad, som i
67 § avses, skall gäldas.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 38 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om
förskott på rättegångskostnad.

§9

11. Särskilda bestämmelser om ex- 11. Särskild bestämmelse om expro propriation

för naturskyddsändamål priation för naturskyddsändamål

eller för att bevara kulturhistoriskt
märklig bebyggelse eller fast fom lä

liming10

108 §“

Expropriation för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat
eller naturminne må äga rum endast till förmån för kronan samt,
då fråga är om naturreservat eller naturminne, för kommun eller sådan
förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturvård
och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om expropriation för att
bevara kulturhistoriskt märklig bebyggelse
eller fast fornlämning eller
om expropriation av mark omkring
sådan bebyggelse eller fornlämning
må väckas endast av
riksantikvarien. Sådan expropriation
må äga rum endast till förmån
för kronan, kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad
kulturminnesvård och som kan på
ett betryggande sätt ansvara för
egendomen.

• Senaste lydelse 1949: 663.

10 Senaste lydelse 1963: 219.

11 Senaste lydelse 1964: 823.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13. Särskild bestämmelse om expro- 13. Särskilda bestämmelser om ex priation

av mark för tätbebyggelse propriation av mark för tätbebyggelse

m.m.12 m. m.

lil

Rätt till expropriation för ändamål,
som il §16 sägs, må icke
beviljas annan än kommun, inom
varse område den mark, expropriationen
skall avse, är belägen.

§13

Expropriation för ändamål, som
anges il §16, får avse endast
mark som är belägen inom kommunens
eget område eller inom
området för det kommunblock
som kommunen eller dess huvuddel
tillhör. Inom tätbebyggt område
får expropriation ske endast
om det med skäl kan antagas att
marken inom överskådlig tid kommer
att beröras av byggnads- eller
anläggningsåtgärd, som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt,
eller om det till främjande
av planmässigt byggnadsskick eller
av annan därmed jämförlig orsak
är angeläget att kommunen får rådighet
över marken.

Illa §

Exproprieras mark för ändamål
som avses il § 16, skall vid bestämmande
av löseskilling sådan
ökning av fastighetens marknadsvärde
av någon betydelse som ägt
rum under tiden från dagen tio år
före ansökningen om expropriation,
dock högst femton år före
talans väckande vid domstol, räknas
ägaren tillgodo endast i den
mån det blir utrett, att den beror
på annat än förväntningar om ändring
i markens tillåtna användningssätt.
Avser expropriationen en
del av en fastighet, skall vad nu är
sagt om beräkning av marknadsvärde
tillämpas i fråga om värdet
före expropriationen. Värderingen
skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgör
es eller, om den exproprierande
dessförinnan tillträtt marken,
vid tiden för tillträdet.

“ Senaste lydelse 1949: 663.
11 Senaste lydelse 1949: 663.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har stadsplan eller byggnadsplan,
enligt vilken marken avsetts
för enskilt bebyggande, fastställts
före ansökningen om expropriation,
skall första stycket tillämpas
endast på värdestegring som inträffat
efter det planen fastställdes.

Avser expropriationen bebyggd
fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren
och honom närstående, gäller
den begränsningen för tillämpningen
av första stycket att löseskillingen
ej i något fall får bestämmas
till lägre belopp än som
fordras för anskaffning av annan
likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett, att
värdestegringen utan att ha samband
med förväntningar om ändring
i markens tillåtna användningssätt
beror på inverkan av det
företag för vars genomförande expropriation
äger rum, gäller 8 §.

17. Särskilda bestämmelser om
värdestegringsexpropriation m. m.

115 §

Exproprieras mark enligt 1 §
tredje stycket skall 8 § tillämpas
på värdestegring som beror av den
åtgärd som utgör grund för expropriationen.
Kan åtgärden föranleda
expropriation jämlikt 1 § 16
äger lil a § motsvarande tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Har ansökan om expropriation gjorts hos Kungl. Maj:t före ikraftträdandet,
prövas frågan om tillstånd till expropriationen enligt äldre
bestämmelser.

3. I fråga om grunderna för bestämmande av expropriationsersättning
gäller äldre bestämmelser, om talan vid domstol väckts före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i lil a § gäller ej värdeökning som inträffat före
utgången av juni 1971.

CU 1971: 27

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947: 385)1

dels att 44 och 44 a §§ skall upphöra att gälla,

dels att 45,142 och 146 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §2

Ar, i annat fall än i 44 eller
44 a § sägs, mark som ingår i
byggnadskvarter icke bebyggd i
huvudsaklig överensstämmelse med
stadsplanen och kan stadsplanens
genomförande ej förväntas äga
rum inom skälig tid utan stadens
ingripande, må Konungen medgiva
staden att lösa marken i den
mån så erfordras. Kan syftet vinnas
genom att staden allenast löser
å marken uppförd byggnad för
nedrivning, må Konungen lämna
tillstånd därtill. År marken i stadens
ägo, må i samma ordning
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och
hindrar eller försvårar stadsplanens
genomförande.

Prövas ansökan om inlösen enligt
första stycket icke kunna beviljas
på den grund att stadsplanens
genomförande kan förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens
ingripande, må Konungen
likväl på stadens begäran föreskriva
viss skälig tid inom vilken
bebyggelsen skall hava bragts i
överensstämmelse med stadsplanen,
vid äventyr att efter utgången
av sagda tid nämnda hinder
mot inlösen ej vidare skall anses
föreligga. Meddelas sådan föreskrift,
skall anmälan därom göras
hos inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken.

Finnes i samband med prövning
av förslag till stadsplan inlösen av
viss i planen ingående mark böra
ske enligt första stycket, må

Finnes i samband med prövning
av förslag till stadsplan expropriation
av viss i planen ingående
mark böra ske enligt vad därom

1 Senaste lydelse av 44 och 44 a §§ 1965: 718.
* Senaste lydelse enligt prop. 1971:106.

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse

Konungen meddela fastställelse å
planen eller del därav under villkor
att sådan inlösen kommer till
stånd inom viss tid, högst ett år;
dock må, när synnerliga skäl äro
därtill, tiden förlängas med högst
ett år i sänder. Intill dess inlösen
skett eller tiden därför gått till
ända, må nybyggnad ej utan
Konungens tillstånd företagas å
den mark som omfattas av den
villkorliga fastställelsen.

142

Om å mark som är avsedd till
gata eller annan allmän plats finnes
byggnad, stängsel, växande
skog, plantering, eller annat som
hör till marken och skall lösas, bör
särskilt värde sättas å marken. Där
ej all mark prövas hava lika värde,
skola de särskilda värdena utsättas.

146

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§
är stadgat beträffande inlösen av
mark skall i tillämpliga delar gälla
med avseende å inlösen av byggnad
i fall som i 45 § första stycket
sägs och skall, jämte stadgandet
i 140 §, äga motsvarande tillämpning
vid inlösen av särskild
rätt eller upplåtelse av servitut
eller nyttjanderätt enligt denna
lag. När särskild rätt inlöses eller
servitut eller nyttjanderätt upplåtes,
skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropriation
ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.

Föreslagen lydelse

finnes särskilt föreskrivet, må
Konungen meddela fastställelse å
planen eller del därav under villkor
att sådan expropriation kommer
till stånd inom viss tid, högst
ett år; dock må, när synnerliga
skäl äro därtill, tiden förlängas
med högst ett år i sänder. Intill
dess expropriation skett eller tiden
därför gått till ända, må nybyggnad
ej utan Konungens tillstånd
företagas å den mark som omfattas
av den villkorliga fastställelsen.

När kommun inlöser mark enligt
denna lag äger lil a § lagen
om expropriation(1917:189)motsvarande
tillämpning i fråga om
värdeökning som ägt rum under
tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.

§3

Vad i 137, 138, 140, 144 och
145 §§ är stadgat beträffande inlösen
av mark skall äga motsvarande
tillämpning vid inlösen av
särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt
upplåtes, skola bestämmelserna
i 12 § första stycket lagen om
expropriation ej tillämpas på
mark som ingår i stadsplan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Har ansökan om inlösen gjorts hos Kungl. Maj:t före ikraftträdandet,
prövas frågan om medgivande till inlösen enligt äldre bestämmelser.

3. Äldre bestämmelser gäller i fall då talan vid domstol väckts före
ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 142 § i dess nya lydelse gäller ej värdeökning
som ägt rum före utgången av juni 1971.

* Senaste lydelse 1965:718.

CU 1971: 27

3 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 9 och 10 §§ samt 8 kap. 5 § fastighetsbildningslagen
(1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsreglering
skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som
ingår i regleringen.

Graderingsvärdet för ett område Gr aderi ngsvärdet för ett område
bestämmes med hänsyn särskilt till bestämmes med hänsyn särskilt till

ortens pris och områdets avkastområdets avkastning och märkning.
nadsvärde.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och

dess tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas.
Berör regleringen till någon del mark som bör användas till jordbruk,
får dock all mark som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet
för jordbruksändamål, om särskilda skäl föranleder det. Vid
värderingen beaktas även tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl
föranleder att värdena grundas enbart på förhållanden av bestående
natur. Område som är avsett för skogsbruk värderas som om det vore
bevuxet med skog vilken med hänsyn till markens godhetsgrad är av
normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för
fastigheten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar
i motsvarande värden för samfälld mark.

10 §

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som
genom regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning
i pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranledes
av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning
genom regleringen övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet
genom inlösen ersättes enligt 8 kap.

Ersättning enligt första stycket
bestämmes på grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid likvidvärderingen
skall hänsyn tagas till
egendomens användning för det
ändamål som föranleder det högsta
värdet samt till förhållandena vid
tillträdet, om ej annat följer av att
avträdaren har rätt att tillgodogöra
sig skog eller gröda. I övrigt
skall värderingen ske enligt de i

Ersättning enligt första stycket
bestämmes på grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid likvidvärderingen
skall hänsyn tagas till
egendomens användning för det
ändamål som föranleder det högsta
värdet samt till förhållandena
vid tillträdet, om ej annat följer
av att avträdaren har rätt att tillgodogöra
sig skog eller gröda. I
övrigt skall värderingen ske med

CU 1971: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 § andra stycket angivna grunhänsyn särskilt till egendomens

derna. marknadsvärde.

8 kap.

Ägaren av fastighet eller fastighetsdel
som inlöses är berättigad
till ersättning motsvarande egendomens
värde med hänsyn särskilt
till ortens pris och egendomens avkastning.
Inlöses del av fastighet
och lider återstoden skada eller intrång
genom åtgärden eller genom
den inlösta delens användande,
skall ersättning utgå för detta. Om
regleringen även medför nytta för
den återstående delen, skall ersättningen
jämkas i skälig omfattning.
Uppkommer eljest genom inlösen
skada för ägaren, skall också sådan
skada ersättas.

Ägaren av fastighet som inlöses
är berättigad till ersättning motsvarande
fastighetens marknadsvärde.
Inlöses del av fastighet,
skall intrångsersättning utgå med
belopp motsvarande den minskning
av fastighetens marknadsvärde
som uppkommer genom åtgärden.
Uppkommer eljest genom
inlösen skada för ägaren, skall
också sådan skada ersättas.

Har sedan fastighetsreglering sökts kostnad nedlagts på fastigheten i
uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall den därigenom uppkomna
ökningen av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.

CU 1971: 27

Bilaga 2

Av utskottet eller reservanter föreslagna ändringar i lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1917:189) om expropriation

Kungl. Maj:ts av utskottet till- Reservanternas förslag
styrkta förslag

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1917: 189) om expropriation
dels att 9, 109 och 110 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 109 § skall utgå,
dels att nuvarande 67 § skall betecknas 66 §,

dels att 1, 7, 8, 10, 11, 12, 26, 31—33, 69, 108 och lil §§ skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 108 och lil §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

(Reservation 9)

dels att i lagen skall införas tre dels att i lagen skall införas två
nya paragrafer, 67, Illa och nya paragrafer, 67 och 115 §§, av
115 §§, av nedan angiven lydelse, nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall närmast före 115 § införas en ny rubrik av nedan
angivna lydelse.

1 §

Fastighet, som (Kungl. Maj:ts förslag) ofullständigt

jordbruk;

16. för att giva kommun möjlighet
att förfoga över mark som
med hänsyn till den framtida utvecklingen
kräves för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning eller för att eljest i
kommunens ägo överföra mark
för upplåtelse med tomträtt;

(Reservation 5)

16. för att giva kommun möjlighet
att förfoga över mark som
med hänsyn till den framtida utvecklingen
kräves för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning;

17. för att (Kungl. Maj:ts förslag) tillfredsstäl lande

skick.

Särskild rätt (Kungl. Maj:ts förslag) är sagt.

Skall genom (Kungl. Maj:ts förslag) till fastighet.

CU 1971: 27

12 §

Har expropriationsrätt (Kungl. Maj:ts förslag)

skall lösas.

Utskottets förslag

Skall endast en del av en fastighet exproprieras eller skall nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtas, har den exproprierande rätt till sådan
utvidgning av expropriationen som avses i första stycket, om detta skulle
medföra endast en ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande
expropriationsersättning och fastighetsägaren icke har ett beaktansvärt
intresse av att behålla den återstående delen av fastigheten. Kostnaden
för åtgärd, som i 7 § andra stycket avses, varde inberäknad i ersättning
som nu är sagd.

Kungl. Maj:ts av utskottet till- Reservanternas förslag
styrkta förslag

lila §

(Reservation 8 a)

Exproprieras mark

(Kungl. Maj:ts förslag)

gäller 8 §.

115 §

(Reservation 8 a)

Exproprieras mark enligt 1 §
tredje stycket skall 8 § tillämpas
på värdestegring som beror av den
åtgärd som utgör grund för expropriationen.

1. Denna lag

(Kungl. Maj:ts förslag) juni 1971.

CU 1971: 27

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Härigenom förordnas i fråga
om byggnadslagen (1947: 385)
dels att 44 och 44a §§ skall
upphöra att gälla,

dels att 45, 142 och 146 §§ skall
ha nedan angivna lydelse.

Reservanternas förslag

(Reservation 10)

Härigenom förordnas i fråga
om byggnadslagen (1947: 385)
dels att 44 och 142 §§ skall
upphöra att gälla,

dels att 45 och 146 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

142 §

(Reservation 8 a)

När kommun inlöser mark enligt
denna lag äger lil a § lagen
om expropriation (1917:189) motsvarande
tillämpning i fråga om
värdeökning som ägt rum under
tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.

1. Denna lag (Kungl. Maj:ts förslag) juni 1971.

3 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)

Härigenom förordnas (Kungl. Maj:ts förslag) er sättningens

bestämmande.

Utskottets förslag
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710 0 4 5