Civilutskottets betänkande nr 26 är 1971

CU 1971:26

Nr 26

Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m. m., jämte
motioner.

Propositionen

Kungl. Majit har i propositionen 1971:118 under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 april och den 27 maj 1971 samt
av lagrådets protokoll för den 14 maj 1971

1. föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade och i bilaga
till detta betänkande redovisade förslag till

a. lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),

b. lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2. inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen fogade och i
bilaga till detta betänkande redovisat förslag till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan (1959: 612).

I propositionen föreslås följande åtgärder för att minska olägenheterna
med en oreglerad glesbebyggelse.

1. Tätbebyggelsedefinitionen i byggnadslagen justeras så, att den får
en mer framåtsyftande verkan. Förslaget i denna del bygger på ett förslag
av fritidsutredningen.

2. För att ge den nya tätbebyggelsedefinitionen genomslagskraft dras
riktlinjer upp för en vidgad tillämpning av den Kungl. Majit enligt 87 §
BL tillkommande befogenheten att meddela föreskrifter till förekommande
av tätbebyggelse.

3. Byggnadslovsplikten utvidgas till att omfatta hela landet.

4. Länsstyrelsen ges möjlighet att meddela provisoriskt strandskyddsförordnande,
när fråga om strandskydd för visst område uppkommit men
innan fullständig utredning hunnit göras. Sådant förordnande får gälla
högst tre år men skall kunna förlängas ytterligare högst tre år om
särskilda skäl föreligger. Det skall inte medföra rätt till ersättning.

5. Vissa smärre justeringar görs i byggnadsstadgan för att möjliggöra
ytterligare reglering av bl. a. sådan bebyggelse som inte behöver föregås
av planläggning. Vidare införs skyldighet för byggnadsnämnd att lämna
underrättelse till annan myndighet i ärende om byggnadslov.

1 Riksdagen 1971. 19 sami. Nr 26

CU 1971:26

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1971:

1496 av herrar Antby (fp) och Rimås (fp) vari hemställts att riksdagen
i sitt yttrande över förslaget till ändring av byggnadsstadgan måtte föreslå,

att det föreslagna 4 mom. i 55 § utgår samt

att vikten av att erforderligt samråd mellan byggnadsnämnd och
fastighetsbildningsmyndighet äger rum vid tillämpning av 39 § beaktas,

1497 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen måtte

1. avslå de i propositionen föreslagna ändringarna av 6 och 87 §§
byggnadslagen,

2. avslå de i byggnadsstadgan föreslagna ändringarna om en utvidgning
av byggnadslovsprövning att omfatta hela landet,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag om meddelande av provisoriskt
strandskyddsförordnande vidta sådan ändring i den föreslagna lagstiftningen
att rätt till ersättning stadgas för ifrågavarande ingrepp,

4. uppdra åt vederbörande utskott att utarbeta de författningsändringar
som föranleds av framförda yrkanden,

1498 av fru Hambraeus (c) vari hemställts att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 8 måtte uttala att kommunerna skall ha
rätt att lämna dispens från tätbebyggelseförbudet, så ofta bebyggelse inte
skapar olägenhet,

1499 av herr Mattsson i Skee m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 118 beslutar

att BL § 87 i avvaktan på bygglagutredningens förslag behålles i sin
nuvarande utformning,

att avslå Kungl. Maj:ts förslag till tillägg i BS § 55, mom. 4,

1500 av herr Winberg m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att i proposition nr 118 upptagna författningsändringar skall
träda i kraft den 1 januari 1972.

Vissa med byggnadslagstiftningen sammanhängande frågor behandlas
även i utskottets utlåtande nr 197 1:27.

Utskottets yttrande

Planläggningsbehovet

Departementschefen konstaterar i propositionen att den ökade konkurrensen
om mark och angelägenheten att trygga en god miljö talar för
att krav på planläggning i någon form i fortsättningen bör ställas upp
oavsett om fråga är om tät- eller glesbebyggelse. 1 sammanhanget erinras
också om att bygglagutredningen prövar frågan om att införa ett sådant
generellt planläggningskrav sedan i direktiven uttalats att övervägande
skäl talar för att i princip all bebyggelse bör föregås av planläggning.

CU 1971:26

Förslagen i propositionen innebär begränsade reformer inom ramen
för nuvarande lagstiftning. De syftar till att komma till rätta med de
olägenheter som följer av sådan glesbebyggelse som hindrar långsiktig
planering för ändamålsenlig markanvändning m. m.

1 motionen 1971: 1497 har bl. a. kritik riktats mot en delreglering av
frågan om ett generellt planläggningskrav. Utskottet anser det angeläget
att nu genom reformer inom ramen för gällande lagstiftning tillgodose de
mest påträngande behoven. Utskottet ser heller ingen nackdel vara
förenad med en sådan delreglering under förutsättning att reformen i allt
väsentligt bygger på riktlinjer som kan antas komma att gälla för den nya
bygglagstiftningen. Om sä är fallet bör riksdagen redan nu pröva
möjligheten av ett principiellt ställningstagande i enlighet med bl. a. de
direktiv som lämnats bygglagutredningen och bedöma de i propositionen
framlagda förslagen i anslutning därtill.

Utskottet finner därför anledning att närmare behandla det principiella
synsätt som redan de föreslagna begränsade reformerna bör grundas på.

1947 års byggnadslag utgår frän den i samband med dess tillkomst
fastlagda principen (prop. 1947: 131, s. 75) att det allmänna skall ha
befogenhet att bestämma både var och när tätbebyggelse får uppkomma.
Behovet att reglera markens användning för annan bebyggelse än
tätbebyggelse ansågs vara mindre. Det gavs dock i byggnadslagen regler
avsedda att hindra bebyggelse som ansågs olämplig med hänsyn till
naturvårdskrav eller ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt. Utomplansbestämmelser
ansågs kunna hindra olämplig bebyggelse i övrigt och
ge ett tillräckligt instrument för att leda byggandet på den egentliga
landsbygden. Vidare infördes på den allmänna principens grund ett
generellt tätbebyggelseförbud för icke detaljplanelagda områden.

Byggnadslagen öppnade möjlighet att förordna om temporärt förbud
mot tätbebyggelse av mark även om denna i och för sig var lämpad
därför. Bestående hinder ansågs i stort sett endast komma att föreligga i
fråga om mark som inte var lämpad för sådan bebyggelse.

1 fråga om ersättning till den som hindrades att exploatera sin mark
för tätbebyggelse uttalades att ersättning inte skulle utgå annat än
övergångsvis. Denna ståndpunkt grundades särskilt på att tätbebyggelsevärdet
i allmänhet kom av samhällets utveckling. Om ett bestående
hinder ansågs föreligga innebar detta att marken inte var lämpad för
tätbebyggelse och därför inte heller kunde anses ha något särskilt
byggnadsvärde. Den intagna ståndpunkten i ersättningsfrågan konstaterades
stämma överens med principen att markägarens rätt inte omfattar
generell befogenhet att använda marken för tätbebyggelse.

Begränsningen av markägarens rätt ansågs böra iakttas även vid
tillämpning av annan lagstiftning. Då t. ex. vid expropriation mark skulle
ersättas efter dess värde för byggnadsändamål skulle marken värderas

\* Riksdagen 1971. 19 sami. Nr 26

CU 1971:26

med beaktande av alla de inskränkningar som finns intagna i byggnadslagstiftningen.

Då i byggnadslagen getts olika bestämmelser för tätbebyggelse och
glesbebyggelse har utgångspunkten varit att det allmännas intressen gjort
sig gällande främst i fråga om tätbebyggelse. Tätbebyggelsedefinitionen
utgår från ett funktionellt betraktelsesätt där även det framtida behovet
av gemensamma anordningar är det centrala. Den utveckling av bedömningarna
som skett i praxis ger vid handen att samhällsutvecklingen i sig
för in nya krav på gemensamma anordningar och att tätbebyggelsebegreppets
innebörd inte kan anses för alltid givet. Avgörandena har avsetts ske
efter prövning från fall till fall med hänsyn till vad samhällsnyttan ansetts
kräva. Vidare kan befogenheten att utnyttja mark för även glesbebyggelse
påverkas genom t. ex. utomplansbestämmelser. Den nuvarande byggnadslagen
kan med hänsyn till det anförda inte anses innefatta någon allmän
princip att viss bebyggelse alltid skall kunna ske utan samhällelig
prövning.

De förslag som förelagts riksdagen i prop. 1971: 1 18 utgår från ett av
remissmyndigheterna i allt väsentligt vitsordat behov av att förbättra
möjligheterna att lösa konflikter mellan en oreglerad glesbebyggelse,
främst i form av fritidshus, samt de konkreta naturvårds- och rekreationsintressen
som samhället har att bevaka. Förslagen är ytterligare ett
exempel på hur nya samhällsintressen gör sig gällande i avvägningarna.

Enligt vad som förutskickats får 1972 års riksdag ta ställning till frågor
om en fysisk riksplanering. En sådan planering avser att ur riksintressenas
synvinkel kartlägga anspråkskonflikter i fråga om markanvändningen i vid
bemärkelse i syfte att få till stånd en bättre hushållning med landets
samlade marktillgängar. Även om statsmakterna ännu inte tagit ställning
till principerna för en fysisk riksplanering och även om en sådan i stor
utsträckning endast får vägledande betydelse är det dock uppenbart att
planeringens rikskaraktär kommer att i vissa fall framkalla behov av nya
och bättre medel för att påverka markanvändningen. Riksplaneringen
torde också ge önskvärda möjligheter att på ett tidigare stadium än
hittills förutse konkurrerande anspråk — sålunda anspråk inom även inte
detaljplanlagda områden. Behovet av en ändamålsenligt hushållning med
markresurserna blir mot bakgrunden av landets samlade intressen vidare
än det behov som avses tillgodosett genom propositionsförslaget.

Enligt utskottets mening kan detta ökade behov tillgodoses endast om
det i enlighet med 1947 års principer för tätbebyggelse slås fast att
utnyttjande av mark för även glesbebyggelse förutsätter planmässiga
överväganden frän samhällets sida och att det sålunda tillkommer
samhället att avgöra var och när även glesbebyggelse får ske. Riksdagen
bör redan nu slå fast en sådan princip och uttala sig för att den bör ligga
till grund för den lagstiftning som bör prövas i samband med att

CU 1971:26

riksdagen tar ställning till principerna för en fysisk riksplanering.

En sålunda förordad princip innebär inte att glesbebyggelse som sådan
skulle motverkas. Glesbebyggelse är och kommer att vara den enda
lämpliga byggandeformen i stora delar av landet. Inte heller behöver
principen medföra krav på en betungande prövning. Genom principen att
markäganderätt inte innefattar någon generell befogenhet att använda
marken ens för glesbebyggelse ges däremot möjlighet till en bedömning -i allmänhet mot bakgrund av översiktliga markhushållningsprogram
uppgjorda av kommunerna eller av naturvårdsmyndigheterna — av i vad
mån glesbebyggelse bör få komma till stånd.

Av den förordade allmänna principen följer att, om inom ett visst
område glesbebyggelse enligt det allmännas bedömande inte kan medges,
ersättning i fortsättningen inte skall utgå på grund härav. Denna
konsekvens i ersättningshänseende omfattar givetvis inte värden som
mark kan ha för annat ändamål än bebyggelse.

På motsvarande sätt som vid 1947 års bedömningar torde få
konstateras att exploateringsrätt för glesbebyggelse hittills uppfattats
som i princip fri och inskränkt endast av temporära förbud. Det skulle
därför kunna anses som obilligt om markägare som hitintills på ett
påtagligt sätt vidtagit åtgärder för att få till stånd en glesbebyggelse inte
under en övergångstid skulle kunna ställa anspråk på ersättning.
Övergångsregler i angivet syfte blir därför behövliga. Dessa bör utformas
så att de inte medger spekulation eller missbruk.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna.

Förslagen i propositionen

De i propositionen framlagda förslagen står enligt utskottets mening i
full överensstämmelse med såväl av statsmakterna år 1947 antagna
principer för bygglagstiftningen som de riktlinjer vilka, enligt vad ovan
föreslagits, bör gälla för den framtida lagstiftningen. Utskottet ansluter
sig därför till den av departementschefen anförda meningen att en
delreform är angelägen och nu bör komma till stånd. Förslagets
enskildheter behandlas i det följande.

I propositionen föreslås att tätbebyggelsebegreppet får en ändrad
definition genom ny lydelse av 6 § första stycket BL. Ändringen innebär
att det i lagrummet uttryckligen slås fast att, vid bedömandet av om
avsedd samlad bebyggelse nödvändiggör särskilda gemensamma anordningar
och därmed skall anses vara tätbebyggelse i byggnadslagens
mening, hänsyn skall tas även till under överblickbar tid väntade behov av
gemensamma anordningar som svarar mot också ökade standardkrav.
Ändringen innebär vidare att hänsyn skall tas inte blott till aktuell
bebyggelse utan även till bebyggelse som, utan särskild tidsbegränsning.

CU 1971:26

någorlunda säkert kan förutses. Departementschefen stryker under att till
gemensamma anordningar inte skall hänföras bara anordningar i direkt
anslutning till bebyggelsen utan även andra följdinvesteringar.

Föreslagen ändring av 6 § BL har föranlett förslag i propositionen om
en motsvarande ändring av 107 § 1 st. BL. Denna ändring innebär att
byggnadsplan kan upprättas för kommande tätbebyggelse utan att den
behöver förväntas inom nära förestående tid.

I sammanhanget anmäls att motsvarande ändring bör ske också av 3
kap. 3 § och 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (FBL). Sådana förslag
har den 1 oktober 1971 remitterats till lagrådet.

Förslaget grundas i huvudsak på att praxis vid tillämpningen av
tätbebyggelsebegreppet är mycket växlande och att en för snäv tolkning
är ägnad att motverka en önskvärd planmässighet vid utnyttjandet av
viktiga delar av landets markresurser.

Mot förslaget till ändring av 6 § BL vänder sig motionen 1971: 1497.
Det anförs däri att den nya definitionen, föreslagen efter bristfällig
beredning och utan remissförfarande, skulle skapa väsentlig rättsosäkerhet
och att några motiv att föregripa bygglagutredningens arbete inte
anses föreligga.

Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse i BL avser att vara
sammanfattande uttryck för markanvändning som påkallar gemensamma
anläggningar respektive inte medför direkta sådana behov. Tätbebyggelsedefinitionen
har sålunda knutits an till aktiviteter från det allmännas sida
eller från enskilda i samverkan.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsätts att den vid
planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Även
om marken är lämplig för tätbebyggelse kan det emellertid vara
nödvändigt att i vart fall tills vidare inte tillåta bebyggelse där för att
därmed fullfölja bebyggelsen på ett redan planlagt område och därmed
vinna bl. a. ekonomiska fördelar. I sådant fall vägras detaljplanläggning.

I lämplighetsprövningen ingår enligt motiven till BL inte bara
bedömningen av marken som sådan — med beaktande även av naturvårdsintressen
— utan även ekonomiska synpunkter som t. ex. kostnader för
vägar, vatten, avlopp, ibland förenade med sociala aspekter såsom tillgång
till fritidsanordningar, inköpsmöjligheter och andra för ett fullständigt
samhällsliv önskvärda inrättningar.

Den i prop. 1971: 118 föreslagna ändringen av 6 § BL innehåller enligt
utskottets mening inga principiellt nya inslag. Utvecklingen av standardoch
miljökraven får naturligt uttryck i nya typer av gemensamma
anläggningar. Också framtida möjliga krav måste beaktas. Det har redan
år 1947 förutsatts att denna utveckling skulle följas med särskild
uppmärksamhet. Den föreslagna ändringen i 6 § BL innebär sålunda
endast en uppföljning av redan antagna riktlinjer och en markering därav

CU 1971:26

för att skapa en mer enhetlig tillämpning. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag och avstyrker motionen 1971: 1497 i denna del.

Utskottet vill mot bakgrund av det anförda därutöver särskilt stryka
under att motsvarande framåtsyftande bedömning gäller även lämplighetsprövningen
enligt 5 § 2 st. BL. Vad utskottet sålunda uttalat bör
riksdagen som sin mening ge Kungl. Majit till känna.

Utskottet har ingen erinran mot föreslagen ändring av 107 § 1 st. BL.

Förslag om ändring av 3 kap. 3 § och 5 kap. 3 § FBL kommer att behandlas
i ett utskottets senare betänkande.

I anslutning till motiven för en ändring av 6 § BL uttalar departementschefen
att det ligger i sakens natur att bestämmelser — i 56 och 67
§§ BL — om dispens från tätbebyggelseförbudet skall tillämpas restriktivt.
Dispens bör vara en ren undantagsföreteelse.

En motsatt uppfattning hävdas i motionen 1971: 1498 vari riksdagen
föreslås uttala att kommunerna skall ha rätt att lämna dispens från
tätbebyggelseförbudet så ofta bebyggelse inte skapar olägenhet. Motionären
betonar i sammanhanget de olika behoven att reglera bebyggelsen i
skilda delar av landet.

Tätbebyggelse förutsätter att den är tillåten enligt fastställd detaljplan
eller att dispens lämnas enligt 56 § BS i vissa angivna situationer eller
enligt 67 § BS om särskilda skäl föreligger.

En restriktiv tillämpning av dispensbefogenheter enligt 67 § BS
medför att frågan om upprättande av detaljplan aktualiseras tidigare och
samverkar sålunda med syftet bakom reformen. Redan detta talar
sålunda till förmån för den av departementschefen anförda meningen.
Hemställan i motionen utgår från att plankravet skulle resa hinder mot
glesbebyggelse ”även när ingen skadas eller hindras av det”. Om så skulle
vara fallet även vid en framåtsiktande bedömning utgör byggnadsföretaget
fortfarande glesbebyggelse och kräver sålunda ingen dispens från det
allmänna plankravet. Med hänvisning till det anförda och då utskottet
inte heller generellt kan utgå från motionärens uppfattning om kommunernas
planerings vilja avstyrks motionen. Utskottet ansluter sig därmed
till vad departementschefen anfört i dispensfrågan.

Kungl. Majit kan enligt 87 § BL meddela föreskrifter till förekommande
av tätbebyggelse inom område som inte ingår i stadsplan eller
byggnadsplan. Befogenheten kan utövas i första hand genom sådana
generella föreskrifter som tagits in i 56 § BL. Däri stadgas att inom inte
detaljplanerat område byggnadslov inte får medges för nybyggnad som
skulle innefatta tätbebyggelse. I andra hand torde bemyndigandet, enligt
vad departementschefen anför, omfatta möjlighet att också meddela
särskilda bestämmelser för att ytterligare säkerställa att tätbebyggelse
inte uppkommer inom visst område, t. ex. att nybyggnad inte får ske
utan tillstånd. 87 § BL kan emellertid inte ge befogenhet att hindra

CU 1971:26

glesbebyggelse. Kungl. Majit föreslår i propositionen att paragrafen får ett
förtydligande tillägg så att med stöd därav kan utfärdas byggnadsförbud,
från vilket dispenser kan meddelas av länsstyrelse eller byggnadsnämnd,
och därmed hindra att byggnadsföretag som innefattar tätbebyggelse vid
byggnadslovprövning bedöms som glesbebyggelse. Eftersom avsikten
endast är att mer effektivt hindra olämplig tätbebyggelse går markägaren
inte genom ett sådant förbud miste om någon nu gällande byggnadsrätt.

I motionen 1971:1497 hemställs att riksdagen avslår även denna
lagändring. Denna inställning grundas på att de föreslagna ändringarna
skulle begränsa den kommunala självstyrelsen, byråkratisera förfarandet
och orsaka olägenheter för såväl markägaren som myndigheter. Motsvarande
yrkande förs fram även i motionen 1971: 1499, grundat på att
ändringen är vagt motiverad och inte synes svara mot något aktuellt
behov. Vidare anses det finnas risk för att den föreslagna lydelsen kan
komma att utnyttjas för att åstadkomma ett generellt glesbebyggelseförbud.

Med hänsyn till att ändamålet med ett byggnadsförbud även enligt
lagtextens föreslagna lydelse är knutet till avsikten att förekomma
tätbebyggelse är farhågorna om ett därpå grundat glesbebyggelseförbud
helt obefogade. Ändringens innebörd att säkra det i 6 § BL preciserade
tätbebyggelsebegreppets tillämpning kan inte sättas i fråga. Möjligheten
att delegera dispensrätt även till byggnadsnämnd skall finnas. Utskottet
tillstyrker Kungl. Majits förslag och avstyrker de här nämnda motionsförslagen.

Byggnadslov erfordras i princip inom område med fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser och för vissa
byggnader utanför sådant område.

Kungl. Majit föreslår i propositionen — under erinran om att större
delen av landets inte detaljplanlagda områden numera är täckta av
utomplansbestämmelser — att byggnadslovplikten utvidgas till att omfatta
hela landet. Därmed avses att få kontroll över att tätbebyggelseförbudet
efterlevs och en tidig information om bebyggelseutvecklingen.
Vidgningen får uttryck i ändring av 35 § och upphävande av 65 § BS.

Yrkandet i motionen 1971: 1497 om att förslaget avslås grundas bl. a.
på att en vidgad byggnadslovplikt skulle innebära en begränsning av den
nuvarande ”absoluta rätten till glesbebyggelse”. Vidare anförs att
förseningar skulle uppkomma vid ärendebehandlingen och att kostnader
skulle uppkomma för både samhälle och markägare.

Kravet på byggnadslov innebär krav på en förhandsprövning av att
byggnadsföretag inte strider mot lag, gällande plan eller meddelade
föreskrifter. Byggnadslovplikten i och för sig kan inte innebära en
begränsning i en eljest gällande byggnadsrätt. Tidigare överväganden i
ämnet har också gått ut från befarade administrativa svårigheter och

CU 1971:26

möjligheter att motverka olämplig bebyggelse genom åtgärder av mindre
vittgående slag (prop. 1947: 131, s. 75-76). Det är också mot denna
bakgrund som bestämmelserna getts i BS och inte i BL.

Av härvid som bilaga fogad karta framgår områden utan utomplansbestämmelser
den 1 januari 1970. Sedan dess har bl. a. hela Gotland samt
vissa delar av Västerbottens län fått utomplansbestämmelser. Härigenom
torde 90-95 % av landets yta täckas av utomplansbestämmelser.

Det är å ena sidan klart att varje ny administrativ prövning medför
vissa besvär och kostnader. Å andra sidan får detta vägas mot de fördelar
som man avser att uppnå och de andra intressen än sökandens som skall
beaktas. Byggnader för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov blir fortfarande undantagna. Vikten
av att det i praktiken vidgade tätbebyggelsebegreppet verkligen resulterar
i krav på planöverväganden och inte stannar på papperet är uppenbar.
Vid avvägningen bör också tas in som en positiv aspekt att byggnadsnämndernas
rådgivande verksamhet får ett vidgat verksamhetsfält. Utskottet
tillstyrker den föreslagna ändringen i BS.

Riksdagen har vidare att yttra sig över vad i propositionen förordats
om vidgat samordningsförfarande genom ett tillägg till 55 § BS enligt
vilket byggnadsnämnd åläggs att underrätta länsstyrelsen om byggnadslovsansökan
inom område som inte omfattas av fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan. Regeln avses gälla i avvaktan på förslag om
samordningsregler från bygglagutredningen och naturvårdskommittén.
Avsikten har varit att ge länsstyrelserna ett bättre underlag att följa
bebyggelseutvecklingen och verka för den samordning av planerande
insatser som ankommer på dem. Vidare, anför departementschefen,
möjliggörs en snabbare och effektivare tillämpning av de bestämmelser i
BL och NVL som kan aktualiseras av ansökningar om byggnadslov.
Underrättelse avses ske genom att kopia av byggnadslovsansökan och av
ingiven situationsplan översänds. Planverket avses meddela närmare
anvisningar.

Departementschefen anmäler i detta sammanhang att det kan bli
aktuellt att föreskriva underrättelseskyldighet för byggnadsnämnd i andra
fall. Detta avser samordning av byggnadslagstiftningen med annan
lagstiftning än NVL, t. ex. miljöskyddslagstiftningen.

Ändringen i BS föreslås avstyrkt i motionerna 1971:1496 och 1499. I
båda motionerna ifrågasätts det faktiska behovet av den föreslagna
underrättelseskyldigheten. Vidare förs fram farhågor för en onödig
byråkratisering och administrativ omgång. I den förstnämnda motionen
antyds även. med hänvisning till statsmakternas beslut år 1959 (prop.
1959: 168, 3LU 26), att osäkerhet kan uppstå om kompetensfördelningen
mellan de statliga och kommunala myndigheterna.

CU 1971:26

Kungl. Maj:ts förslag innebär att länsstyrelsen vid underrättelse om
byggnadslovsansökan och efter granskning därav skulle kunna snabbt
underrätta byggnadsnämnden om ett eventuellt behov av utredning ur
plan- eller naturvårdslagssynpunkt. Prövningen av ansökan anses kunna
anstå under en kortare tid. Under denna tid har länsstyrelsen tillfälle att
överväga ett byggnadsförbud.

Vad först angår frågan om att ge länsstyrelsen tillfälle att utöva den
enligt 7 § BL föreliggande skyldigheten att öva tillsyn över planläggningen
och byggnadsväsendet inom länet kan enligt utskottets bedömande
en allmän underrättelseskyldighet inte nu anses påkallad. Frågan bör
prövas i anslutning till det fortsatta lagstiftningsarbetet pä området och
med hänsyn även till arbetet med en databank för fastighetsregister m. m.

1 fråga om samordningen med åtgärder enligt NVL torde - i avvaktan
på resultatet av ett fortsatt utrednings- och lagstiftningsarbete — ett
underrättelseförfarande kunna begränsas till de ansökningar om byggnadslov
som enligt byggnadsnämndens bedömande skulle kunna strida
mot viktiga naturvårdsintressen.

Utskottet föreslår därför i anledning av motionerna 1971: 1496 och
1499 att riksdagen som sitt yttrande i denna del ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.

1 fråga om byggnads lokalisering gäller enligt 39 § BS att byggnad skall
förläggas till sådant ställe på tomten att den på lämpligt sätt ansluter till
övrig bebyggelse på denna och på närbelägen mark. Inom detaljplanelagt
område och inom område med utomplansbestämmelser gäller i allmänhet
härutöver särskilda krav. I propositionen förordas sådan ändring av 39 §
BS som gör det möjligt att vid byggnadslovsprövning ta större hänsyn till
landsskapsbildcn när det gäller byggnads lokalisering. Ändringen innebär
bl. a. att byggnadslov kan vägras om den byggande inte godtar en sådan
placering på tomten som befinns lämplig. Om det ovan behandlade
förslaget till ändring av 35 § BS kommer i tillämpning får även 39 §
generell räckvidd.

Vid tillämpning av 5 kap. BS förstås med tomt — enligt 36 § BL i dess
fr. o. m. den 1 januari 1972 gällande lydelse - fastighet, samfällighet och
annan för bebyggelse avsedd enhet. Dessa begrepp anger de gränser inom
vilka ett alternativt byggnadsläge kan anvisas. Ändringen är 1970 av 36 §
BS (prop. 1970: 144, s. 137-138, 144-146, 3 LU 35) utgick frän vad
som anförts i en departementspromemoria i vilken bl. a. uttalades att
med ordet ”enhet” avses såväl visst bestämt område av registerfastighet
eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet och område
tillsammans eller, uttryckt pä ett annat sätt, varje ”tomtplats” som inte
motsvarar en registerfastighet eller en hel samfällighet. En sådan tolkning
ansågs vara sä näraliggande att den praktiska tillämpningen inte kan välla
några svårigheter.

CU 1971:26

Departementschefen uttalar i prop. 1971:118 att om en fastighet
består av två från varandra åtskilda markområden bör, med hänsyn till
syftet med föreslagna ändringar av 39 § BS, varje sådant område
betraktas som tomt.

I motionen 1971: 1496 föreslås att riksdagen i sitt yttrande över den
föreslagna ändringen erinrar om vikten av erforderligt samråd mellan
byggnadsnämnd och fastighetsbildningsmyndighet. Vidare anförs i motionen
att om det är verkligt angeläget att ge skydd åt landskapsbilden,
detta bör ske med stöd av 19 § NVL och sålunda genom ett
länsstyrelsens förordnande att nybyggnad inte får företas utan tillstånd.

Den förordade ändringen avser att ge möjlighet att bevara naturvärden
också inom andra områden än sådana som kan bli föremål för
skyddsåtgärder enligt NVL, vars tillämpningsområde således inte inskränks.
Departementschefen anför att om en bebyggelse med hänsyn till
landskapsbilden över huvud taget inte bör komma till stånd, detta liksom
hittills bör regleras genom NVL:s bestämmelser.

I fråga om begreppet tomt kan enligt utskottets mening en tillämpning
enligt grunderna för 36 § BS i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1972
tillgodose även syftet med 39 § och låta sig förenas med vad
departementschefen i förevarande sammanhang anfört. Sambandet med
fastighetsbildningslagens bestämmelser och syften gör, som anförs i
motionen 1971: 1496, en kontakt med fastighetsbildningsmyndigheten i
många fall naturlig och lämplig. Utskottet har inte heller någon erinran
mot förslaget i övrigt.

I anslutning till förslaget om ett tillägg till 39 § BS förordas i
propositionen ett tillägg till de i 29 § BS intagna utomplansbestämmelserna.
Det sistnämnda tillägget innebär att byggnad inte får uppföras med
mindre den får en med hänsyn till dess avsedda användning varaktigt
lämplig belägenhet. Som exempel anförs att därvid kan beaktas de krav
på vägförbindelse som skäligen kan ställas också på längre sikt. Mot vad i
propositionen förordats har inte ställts något motionsyrkande.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget.

I syfte att skapa ett vidgat strandskydd föreslås riksdagen anta
ändringar i NVL genom att en ny 15 a § förs in och en följdändring görs i
41 §. Den nya 15 a § innebär att länsstyrelse för att säkra ett definitivt
strandskyddsförordnande skall kunna förordna att visst område tillfälligt
skall vara strandskyddsområde. Förordnande får ges för högst tre år och
kan, om särskilda skäl föranleder det, förlängas med ytterligare högst tre
år. Förordnandet innebär förbud att utan tillstånd av länsstyrelsen uppföra
helt ny byggnad eller ändra befintlig byggnad att tjäna ett
väsentligen annat ändamål än dittills. Ersättning skall inte utgå.

Mot förslaget har i motionerna inte rests annan invändning än att,
enligt motionen 1971:1497, ersättningsrätt bör föreligga enligt reglerna
i 28 § NVL.

Kartong. S. 13, rad 10 nerifrån. Står: såvitt beslut enligt 2 och 4 samt 5
Rättat till: om beslut enligt 2, 4 och 6

CU 1971:26

Enligt 28 § NVL, sorn nu avser icke tidsbegränsade förbud, utgår
ersättning för inskränkning i förfoganderätten om inskränkningen leder
till att fastigheten eller fastighetsdelen kan av ägaren användas endast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet då förordnandet
meddelades. Vid tidsbegränsade förbud enligt 11 § NVL utgår ersättning
enligt 27 § NVL, dock endast om marken på grund härav inte kan nyttjas
på samma sätt som tidigare och markägaren eller annan rättsinnehavare
härigenom lider avsevärt men med avseende på marken.

Behovet av att kunna meddela tillfälliga strandskyddsförordnanden
har inte ifrågasatts. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet har inte funnit anledning överväga annan ersättningsrätt än
enligt 27 § NVL. Då en sådan, som departementschefen anför, i
förevarande fall skulle kunna utlösas endast i sällsynta undantagsfall,
oftast i förening med försäkringsersättning, avstyrker utskottet motionen
i denna del.

Enligt propositionen bör de däri föreslagna och förordade författningsändringarna
träda i kraft den 1 december 1971.

1 motionen 1971: 1500 anförs att något skäl inte anförts för att gå
ifrån principen att sätta författningen i kraft vid halvårs- eller årsskiften
och föreslås riksdagen besluta att ändringarna skall träda i kraft den 1
januari 1972.

Enligt utskottets mening bör ändringarna träda i kraft i anslutning till
publiceringen av aviserad departementspromemoria angående fysisk
riksplanering m. m. Promemorian torde, enligt vad utskottet nu erfarit,
komma att vara tillgänglig omkring mitten av december 1971.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt utskottets mening inte
hinder möta mot att ikraftträdandet ansluts till årsskiftet och sålunda
anges till den 1 januari 1972.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande planmässiga överväganden som förutsättning
för glesbebyggelse, m. m., att riksdagen som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande tätbebyggelsebegreppet att riksdagen med avslag
å motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga

a. för sin del antar förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
i vad avser 6 och 107 §§,

b. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om lämplighetsprövningen,

3. beträffande dispens från tätbebyggelseförbudet att riksdagen
avslår motionen 1971:1498,

CU 1971:26

4. beträffande föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse
att riksdagen med avslag å motionerna 1971:1497 och
1499, båda såvitt nu är i fråga, för sin del antar förslaget till
lag om ändring i byggnadslagen i vad avser 87 §,

5. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen att riksdagen för sin del och med avslag å
motionerna 1971:1497 och 1499, båda såvitt nu är i fråga,
antar Kungl. Maj:ts förslag,

6. beträffande vidgat strandskydd att riksdagen med avslag å
motionen 1971: 1497 såvitt nu är i fråga för sin del antar
förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,

7. beträffande byggnadslov att riksdagen med avslag å motionen
1971:1497 såvitt nu är i fråga som sitt yttrande över förslaget
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan såvitt avser
35 och 65 §§ ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande vidgat samordningsförfarande att riksdagen i
anledning av vad Kungl. Maj:t förordat och motionerna
1971: 1496 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, som sitt
yttrande över förslaget till kungörelsen om ändring i
byggnadsstadgan såvitt avser 55 § ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

9. beträffande byggnads lokalisering att riksdagen i anledning
av vad Kungl. Maj:t förordat och motionen 1971:1496
såvitt nu är i fråga som sitt yttrande över förslaget till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan såvitt avser 39 §
ger Kungl. Majå till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande utomplansbestämmelserna att riksdagen som
sitt yttrande över förslaget till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan såvitt avser 29 § ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

11. beträffande ikraftträdandet

a. av lagar om ändring i byggnadslagen respektive naturvårdslagen,
om beslut enligt 2, 4 och 6 ovan gör ikraftträdandebestämmelser
erforderliga, att riksdagen för sin del
med bifall till motionen 1971:1500 beslutar anta bestämmelser
av följande innehåll: ”Denna lag träder i kraft den
1 januari 1972.”,

b. av ändringar i byggnadsstadgan att riksdagen som sitt
yttrande ger Kungl. Majå till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 november 1971

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

CU 1971:26

Närvarande', herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Henrikson
(s), Wennerfors (m), fru Olsson i Hölö (c), herrar Engström (vpk),
Jadestig (s), Strömberg (fp), fru Bergander (s) och herr Adolfsson (m).

Reservationer

1. beträffande planläggningsbehovet

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), fru
Olsson i Hölö (c) och herr Strömberg (fp) vilka anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”1
motionen” och på s. 5 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill för sin del ansluta sig till den av departementschefen i
propositionen (s. 22) anförda uppfattningen att det är angeläget att
frågorna i vad mån och i vilka former bebyggelse skall komma till stånd
så långt möjligt blir bedömda med beaktande av alla medborgargruppers
intressen. Oreglerad glesbebyggelse medför i många fall olägenheter som
kan innebära slöseri med mark och naturvärden. Det är mot denna
bakgrund naturligt att överväga lämpligheten av översiktliga markhushållningsplaner
som för kommande generationer kan tillvarata omistliga
miljövärden och som också kan tillvarata natur- och markresurser för en
ur samhällssynpunkt ändamålsenlig användning. Sådana översiktliga
markhushållningsplaner måste, med hänsyn till de skiftande förhållandena
i olika delar av landet, i första hand förankras i kommunala
bedömningar där hänsyn tagits till de berättigade intressen som kan
hävdas ur region- och rikssynpunkt. Därmed kunde ökad säkerhet uppnås
för att planerna inte medförde en byråkratisk byggreglering som inte kan
motiveras med samhällsanspråkens tyngd, vilken varierar starkt mellan
olika områden.

Vidare bör redan i detta sammanhang slås fast att glesbebyggelse som
sådan inte får motverkas. Glesbebyggelse är och kommer att vara den
enda lämpliga byggandeformen i stora delar av landet.

Det fortsatta arbetet inom bygglagutredningen och naturvårdskommittén
bör i förening med ett riksplanearbete, vari fortsättningsvis bör
ingå ett parlamentariskt inflytande, kunna klargöra förutsättningarna för
att nå sålunda angivna mål. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
medverkar till att förslag om grunderna för det fortsatta riksplanearbetet
ställs under riksdagens prövning.

I avvaktan på redovisningar av sålunda pågående arbete och en
parlamentarisk prövning därav bör riksdagen pröva de i propositionen
framlagda förslagen som provisoriska lösningar. Utskottet har i fråga om
nedan tillstyrkta förslag haft att utgå från denna provisoriska karaktär
och därför i vissa fall ansett sig kunna avstå från invändningar mot förslag
som inte kan oförändrat bibehållas i en slutlig lösning.”

CU 1971:26

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”De i”
och slutar med ”det följande” bort utgå,

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”1
motionen” och på s. 5 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

”Vad departementschefen sålunda anfört och det allmänna innehållet
i propositionen ger enligt utskottets mening vid handen att de
föreliggande förslagen uppfattas som ett ytterligare steg i riktning mot en
total reglering av all markanvändning — en reglering som torde avses
innebära att mark äganderättens innehåll nästan helt urholkas och ersätts
med ett till markinnehavet knutet system av särskilda skyldigheter. Sedda
i samband med de förslag om ändringar i expropriationslagen som lagts
fram i propositionen 1971:122 och saneringsutredningens förslag
framstår förslagen om ändring i byggnadslagen m. m. ännu klarare som
principiellt betydelsefulla steg bort från varje tanke på den enskilde
markägarens rättstrygghet. Med hänsyn till detta klara samband måste,
enligt utskottets mening, även förslag till detaljändringar som isolerade
inte ger alltför stor effekt bedömas synnerligen kritiskt.

Förslagen i propositionerna 1971:118 och 122 har inte bara en
gemensam målsättning. De visar upp anmärkningsvärda likheter också i
fråga om en bristande beredning. Sålunda läggs förslag i båda fallen fram
utan att en remissopinion fått göra sig hörd och kunna påverka förslagen
i propositionerna ens i fråga om enskildheter. Härmed försvåras också
realbehandlingen i riksdagen samtidigt som vedertagna, demokratiska
beslutsformer tenderar att ersättas av departementsstyrelse.

Det långsiktiga syftet och behandlingsformerna har gett upphov till
förslag som enligt utskottets mening inte endast förändrar avvägningen
mellan samhälleliga och enskilda intressen i fråga om fortsatt rådighet
över ett i fast egendom omsatt enskilt sparande utan även med
bortseende från rättssäkerhetsaspekter överför resultatet av enskilt
sparande i samhällets ägo utan ersättning.

Vidare medför det föreslagna ökade samhällsinflytandet risker för att
intresset för enskilda initiativ minskar och att eventuella försök därtill
kvävs av en byråkratiserad detaljreglering. Detta innebär inte endast att
samhällsekonomiska vinster uteblir utan också att det uppstår en risk för
att även välmotiverade kommunala planeringsbeslut ställs i konflikt med
generella och inte tillräckligt flexibla statliga planeringsprinciper.

Riksdagen bör som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
ovan anfört.”

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”De i”
och slutar med ”det följande” bort utgå,

2. beträffande tätbebyggelsebegreppet av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) vilka — under förutsättning av bifall till reservationen 1 b
— anser att

CU 1971:26

dels den del av utskottets yttrande som pä s. 6 börjar med ”Begreppen
tätbebyggelse” och på s. 7 slutar med ”107 § 1 st. BL” bortha följande
lydelse:

”Förslaget om en ändring av tätbebyggelsebegreppet innehåller det
grundläggande momentet i propositionen. Förslagets innebörd är att det
nu för tätbebyggelse gällande regelsystemet med dess inskränkningar skall
kunna tillämpas även på glesbebyggelse i form av även enstaka egna hem
och fritidshus efter opreciserade antaganden om att byggandet med
ökande krav och utan klara anspråk på kausalitet skulle kunna tänkas
medföra behov av någon avlägsen samhällsinvestering eller mindre åtgärd.
Även en önskad vidgning av tätbebyggelsebegreppet borde förutsätta en
ur rättssäkerhetssynpunkt klarare gräns mellan de olika regelsystemens
tillämpningsområden.

Med hänsyn till vad inledningsvis yttrats om planeringsbehovet och
vad här anförts avstyrks i anledning av motionen 1971:1497 propositionen
i vad den avser ändring av 6 och 107 §§ BL.”

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande tätbebyggelsebegreppet att riksdagen i anledning
av motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga för sin del inte
antar förslaget till lag om ändring av byggnadslagen i vad
avser 6 och 107 §§,”

3. beträffande dispens från tätbebyggelseförbudet

a. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som - under
förutsättning av bifall till reservationen 2 — anser att det stycke i
utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”En restriktiv” och slutar
med ”i dispensfrågan” bort ha följande lydelse:

”Av det anförda följer att ett tillgodoseende av syftet med motionen
1971:1498 inte kräver någon riksdagens ytterligare åtgärd.”

b. av herr Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till det i
propositionen framlagda förslaget till ändring av byggnadslagen i vad
avser 6 och 107 §§ - anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”En
restriktiv” och slutar med ”i dispensfrågan” bort ha följande lydelse:

”En vidgning av tätbebyggelsebegreppets innehåll i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag skulle leda till att byggande av enstaka hus i många
fall skulle tekniskt kunna bedömas som tätbebyggelse även om behovet
av gemensamma anordningar med hänsyn till de lokala förhållandena
närmast var teoretiskt. För dessa fall och för att möjliggöra undantag när
så kan anses befogat på grund av personliga förhållanden eller andra
särskilda skäl bör riksdagen bifalla motionen 1971:1498.”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

CU 1971:26

”3. att riksdagen med bifall till motionen 1971:1498 uttalar att
byggnadsnämnd bör ha rätt att lämna dispens från det
allmänna tätbebyggelseförbudet så snart bebyggelse inte
skapar olägenhet,”

4. beträffande föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse av
herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Wennerfors (m),
fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg (fp) och Adolfsson (m) vilka
anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”nämnda motionsförslagen” bort ha följande
lydelse:

”Enligt utskottets mening kan inte vad i propositionen anförts eller
eljest kan göras gällande anses motivera föreslagen ändring av 87 § BL.
Även ett vidgat tätbebyggelsebegrepp skulle kunna tillämpas utan denna
ändring, vars användningsområde inte preciserats. Införandet av nya
typer av glesbebyggelseförbud kan, även om dispensmöjligheten står
öppen, realiter centralisera prövningen, med därav följande administrativ
omgång. Under alla förhållanden kan den av departementschefen som
huvudgrund för förslaget åberopade misstron mot byggnadsnämndernas
kompetens att pröva ett vidgat glesbebyggelsebegrepp inte läggas till
grund för lagändring i denna del.”

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

”4. beträffande föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse
att riksdagen med bifall till motionerna 1971:1497 och
1499, båda såvitt nu är i fråga, för sin del inte antar förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen i vad avser 87 §,”

5. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i byggnadslagen a.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c),
Wennerfors (m), fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg (fp) och
Adolfsson (m) vilka — under förutsättning av bifall till reservationen 4 —
anser att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen att riksdagen i anledning av motionerna
1971:1497 och 1499, båda såvitt nu är i fråga, beslutar anta
bestämmelse av följande innehåll: 'Härigenom förordnas, att
6 och 107 §§ byggnadslagen (1947:385) skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan sägs,’ ”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) vilka — under

CU 1971:26

förutsättning av bifall till reservationerna 2 och 4 - anser att utskottets
hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. beträffande ingressen till förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen att riksdagen för sin del inte antar Kungl.
Maj:ts förslag,”

6. beträffande vidgat strandskydd av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) vilka anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Enligt
28 § NVL” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Enligt utskottets mening innehåller NVL i gällande lydelse bestämmelser
som kan säkra samhällets inflytande i all önskvärd utsträckning.
Den föreslagna ändringens huvudsyfte får anses vara att frånhända
markägaren en gällande byggnadsrätt utan ersättning. Detta kränker
enligt utskottets mening grundläggande rättssäkerhetskrav. Att begränsningar
i markägarens dispositionsrätt inte får vidtas utan att ersättningsskyldighet
i princip föreligger är dessutom av väsentlig betydelse vid den
alltid nödvändiga prövningen av styrkan i och vikten av samhällets
anspråk. Eventuella ändringar i NVL bör prövas mot bakgrund av
resultatet av naturvårdskommitténs arbete.”

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

”6. beträffande vidgat strandskydd att riksdagen med bifall till
motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga för sin del inte
antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,”

7. beträffande byggnadslov av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson
(m) vilka anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Det är”
och slutar med ”i BS” bort ersättas med text av följande lydelse:

”Även om byggnadslovsplikten i och för sig inte kan anses innebära en
begränsning i en eljest gällande byggnadsrätt inför den dock ett extra
prövningsmoment med administrativa besvär och kostnader som i
praktiken också kan innebära begränsningar i en byggnadsrätt för den
som inte har möjlighet eller förmåga att hävda den mot en exklusiv
lagtolkning. Det förhållande att ett oförutsett bruk av utomplansbestämmelser
redan infört en byggnadslovsplikt för nästan hela riket kan
knappast användas som ett argument för att införa en generell regel
därom.

Det är i detta sammanhang att notera att, enligt vad departementschefen
anförde i prop. 1959:168, utomplansbestämmelserna bara borde
ge de grundläggande regler som erfordrades för att stävja mera påtagliga
olägenheter som ibland framträdde inom ’tät glesbebyggelse’. Den
redovisade faktiska användningen av utomplansbestämmelser med därav

CU 1971:26

följande byggnadslovsskyldighet är mot denna bakgrund anmärkningsvärd.
Redan utvecklingen intill år 1959 föranledde departementschefen
att i nämnda proposition uttala, att tendensen att belägga alltför stora
områden med utomplansbestämmelser innebar ett onödigt band på den
byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas personella
och materiella resurser. Dessa uttalanden gjordes mot bakgrund av
byggnadsutredningens bedömanden att den aktuella faran bestod i att de
statliga planmyndigheterna, ledda av sina aspirationer på ökad kontroll
över bebyggelsen, sökte successivt belägga allt större områden med
utomplansbestämmelser.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte tillstyrka en vidgning
av kravet på byggnadslov.”

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

”7. beträffande byggnadslov att riksdagen i anledning av
motionen 1971:1497 såvitt nu är i fråga som sitt yttrande
över förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
såvitt avser 35 och 65 §§ ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

Ctomplansbestammelser 1. 1. 1971

1971.26

5»

teckenförklaring
— Riksgräns

Lansgräns

B Lansbokstav

SRA. Stockholm 1963

2 Riksdagen 1971. 19 sami Nr 26

Bilaga 2

CU 1971:26

K L Beckmans Tryckerier AB. 1971