RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr3 ANDRA KAMMAREN 1970
22—23 januari
Debatter m. m.
Torsdagen den 22 januari fin.
Sid.
Svar på frågor av:
herr Nilsson i Agnäs (m) ang. information till u-landsarbetarna om
de svenska televisionsprogrammen om u-länderna ............ 3
herr Josefson i Arrie (ep) ang. bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning
vid tvångsförsäljning av fastighet............. 4
herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. tidpunkten för tillsättande av en
utredning rörande skatteutjämningssystemet och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun ......................... 5
herr Eriksson i Arvika (fp) ang. beredskapen mot epidemier av
»Hongkong-typ».......................................... 7
herr Werner (m) ang. den kostnadsfria slutna vården av folkpensionärer
.............................................. 9
herr Andersson i Örebro (fp) ang. åtgärder för att förhindra s. k.
automatiska reklamsamtal över telefonnätet................. 11
fru Marklund (vpk) ang. tidpunkten för de statliga företagens utträde
ur Svenska arbetsgivareföreningen .................... 12
herr Thylén (m) ang. tidpunkten för framläggande av varvsut
redningens
betänkande.................................... 13
fru Sundberg (m) ang. koncessionsnämndens verksamhet ......... 14
herr Svensson i Kungälv (s) ang. saltningen av gator och vägar..... 16
Remissdebatt (forts.) ......................................... 18
Torsdagen den 22 januari em.
Remissdebatt (forts.) ......................................... 92
Meddelande om enkla frågor av:
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. pension till vissa friställda telefonister
................................................. 148
1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 3
2
Nr 3
Innehåll
Sid.
herr Nilsson i Bästekille (m) om åtgärder mot erosionsskador vid
Löderups strandbad ...................................... 148
herr Nilsson i Bästekille (m) ang. åtgärder mot snöhinder för tågtrafiken
i Österlen........................................ 148
herr Andersson i Storfors (s) ang. tuberkulos bland restaurangpersonal
................................................. 148
herr Wennerfors (m) ang. politisk verksamhet av svenska SIDA
tjänstemän
i u-länder..................................... 148
herr Sjöholm (fp) ang. beskattningen av makar.................. 149
herr Sjöholm (fp) ang. rekryteringen av taxeringsnämndsordförande
och kronoombud.................................... 149
Fredagen den 23 januari
Remissdebatt (forts.) ......................................... ISO
Meddelande om enkel fråga av herr Fridolfsson i Stockholm (m) ang.
en översyn av lagen om kollektivavtal ........................ 166
Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 22 januari fm.
Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i
riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse .............. 17
— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till
innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse
................................. 18
— utlåtande nr 3, ang. ändring i reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation ........................................ 18
Fredagen den 23 januari
Val av medlemmar i Nordiska rådet............................. 149
» » suppleanter i Nordiska rådet ............................ 149
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
3
Torsdagen den 22 januari
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.
§ 2
Svar på fråga ang. information till
u-landsarbetarna om de svenska
televisionsprogrammen om u-länderna
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig om jag avser att vidtaga
några åtgärder för att de svenska ulandsarbetarna
skall få information om
de program som sänds i svensk TV om
u-länderna.
Mitt svar är att SIDA i ökande utsträckning
söker göra uppteckningar
av radio- och TV-program om utvecklingsproblemen
samt sprida dessa till
SIDA:s egna anställda i u-länderna. Därutöver
räknar man med att nu efterhand
kunna utöka denna information till att
omfatta även övriga svenska u-landsarbetare.
Vidare anförde
Herr NILSSON i Agnäs (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena för svaret, som jag fann
alldeles utmärkt.
Det finns en grupp u-landsarbetare
som hittills inte har fått veta mycket om
vad som sägcs om deras arbete. Missionärerna
i Afrika har givit 300 stammar
och folk möjligheter att meddela sig
skriftligen med varandra på sitt eget
språk, och då man vill hjälpa de människor
som i detta avseende är mest
vanlottade måste man anlita personer
som kan tala med dem på deras språk.
Jag kan som exempel nämna Kunama.
Det är inte många som kan tala med
människorna där på deras språk. I viss
mån gäller detta också för människorna
som talar tigrinia och gallinja i Etiopien.
Det är viktigt att människorna där
också får komma till tals med oss,
som skall hjälpa dem. Jag finner det
mycket beklagligt att svensk radio och
TV under den senaste tiden inte har uppehållit
goda kontakter med dem som
behärskar dessa tungomål och som kan
förmedla dessa fattiga folks syn på sin
situation. Det är viktigt att nyhetsförmedlingen
från dem inte brytes i våra
massmedia. Ibland frågar man sig om
det pågår en tävlan mellan de två kanalerna
om att vara djärvast i kritiken av
det som göres där ute.
Vi får nu veta att SIDA:s egen personal
erhåller informationer om vad
som säges här hemma. Hittills har frivilligorganisationernas
arbetare inte fått
höra mycket mer än rykten, och jag vet
att det på många håll har rått olust för
detta. Många av u-landsarbetarna står
ju i ett arbete som direkt stödes av
SIDA:s medel. För min del vill jag deklarera
att SIDA:s verksamhet inger mig
förtroende. En gång fanns det också
hos mig en viss skepsis i det avseendet,
men den försvann totalt under en resa
i Afrika som gav mig en mycket positiv
syn på arbetet där.
Det finns organisationer som har varit
verksamma i Afrika — vissa av dem
har hållit på i 100 år — och jag känner
Nr 3
Svar på fråga ang. bestämmelserna
säljning av fastighet
några män, pastor Hagner i Eritrea och
pastor Stjärne i Etiopien, som har arbetat
där sedan 1920-talet och som alltjämt
gör det. Varför inte fråga dessa
verkliga kännare av förhållandena? Jag
tror att det skulle ge en helt annan syn
på vad som sker.
Jag är rädd för att TV :s reportage har
haft en negativ verkan och i viss mån
undergrävt förtroendet för vår u-hjälp.
De människor som rest ut för att arbeta
i u-länderna är värda ett bättre
öde än att på detta sätt få sina insatser
nedvärderade i allmänhetens ögon.
Pressens referat av sändningarna har
visat att dessa överallt i landet uppfattas
negativt.
Jag ber än en gång att få tacka utrikesministern
för svaret.
I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. bestämmelserna om
realisationsvinstbeskattning vid tvångsförsäljning
av fastighet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat om jag uppmärksammat att
myndigheter tolkar 1908 års riksdagsbeslut
angående realisationsvinstbeskattning
vid tvångsförsäljning så att
den, som köpt en ersättningsfastighet
innan tvångsförsäljning är klar, inte får
utnyttja bestämmelserna om uppskov
med beskattningen och vilka åtgärder
jag i så fall avser att vidtaga med anledning
av denna tolkning.
Frågan om bestämmelsernas tolkning
i Sådana fall som herr Josefson åberopat
har varit uppe i ett av riksskattenämnden
meddelat förhandsbesked.
tvångsför
Förhandsbeskedet
har emellertid enligt
vad jag inhämtat överklagats och kommer
således att prövas av regeringsrätten.
Regeringsrättens utslag bör avvaktas
innan något ställningstagande i
frågan kan ske.
Vidare anförde
Herr JOSEFSON i Arrie (ep):
Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret, även om min fråga
av det skäl som finansministern angav
inte har besvarats.
Anledningen till min fråga var framför
allt den situation som uppstått för
vissa jordbrukare inom Sturupområdet.
Genom riksdagens beslut om byggande
av en ersättningsflygplats för Bulltofta
i Sturup stod det på ett rätt tidigt stadium
klart att ett ganska stort antal
egendomar skulle bli föremål för expropriation
eller någon annan form av
tvångsförsäljning. Vid ett informationsmöte
mellan berörda parter uppmanades
ägarna till dessa egendomar att se
sig om efter ersättningsgårdar. Nu har
sju eller åtta av jordbrukarna följt detta
råd. och de ställs inför en mycket besvärlig
situation, om de inte får använda
den möjlighet som ett uppskjutande
av realisationsvinsten skulle innebära.
När man läser propositionen 1968: 88
får man ett bestämt intryck av att finansministern
har förståelse för de problem
som uppstår för personer som genom
tvångsförsäljning tvingas lämna
sina egendomar. Finansministern uttalar
bl. a. följande: »Den skattskyldige
bör givetvis ha viss tid till sitt förfogande
för att göra ersättningsanskaffningen.
Lämpligt synes mig vara att föreskriva
att ersättningsanskaffningen skall göras
senast före utgången av det tredje kalenderåret
efter det år, då realisationsvinsten
uppkom.»
Men det torde vara detta uttalande
som endast berör tidpunkten efter
tvångsförsäljningen som gör att det i
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
om realisationsvinstbeskattning vid
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
o
Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av en utredning rörande skatteutjämningssystemet
och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
dag förefaller tveksamt hur man skall
förfara om köpet av ersättningsfastighet
blir klart innan tvångsförsäljningen
har avgjorts.
Det står i propositionen inget om
hur man skall handla i den situation
som uppstått i Sturup, men med den
anda som jag finner känneteckna propositionen
kan jag inte tänka mig annat
än att avsikten varit att undantagsbestämmelsen
skall tillämpas också när
det gäller en ersättningsfastighet som
inköpts kanske mycket kort tid innan
tvångsförsäljningen är klar.
Om undantagsbestämmelsen inte kan
tillämpas i situationer som de aktuella
kommer de frivilliga uppgörelserna säkerligen
att försvåras. Det torde vara
ett intresse från alla parter att försöka
ordna de försäljningar som måste ske
på ett så smidigt sätt som möjligt. Det
är därför som jag förmenar att finansministern
bör följa frågan med största
uppmärksamhet och bedöma de berörda
jordbrukarnas besvärliga situation
på ett sådant sätt att det leder till ett
för vederbörande positivt resultat.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande
av en utredning rörande skatteutjämningssystemet
och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig när jag avser att
tillsätta den av förra årets riksdag begärda
utredningen rörande skatteutjämningssystemet
samt kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Den begärda utredningen om översyn
av den kommunala skatteutjämning
-
en kommer att tillsättas inom den närmaste
tiden. Jag har emellertid kommit
till den uppfattningen att frågan
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun är en utredningsfråga av
klart annan karaktär. Den gäller i första
hand uppdelningen på statliga respektive
kommunala arbetsuppgifter,
konsekvenserna för den kommunala
kompetensen i den mån finansieringen
av kommunala uppgifter i ökad utsträckning
ombesörjes av staten samt
en rad andra problem av avgörande
principiell betydelse för förhållandet
mellan stat och kommun.
Av dessa anledningar bör frågan om
kostnadsfördelningen prövas av en särskild
för ändamålet sammansatt utredning.
Denna bör tillsättas då den först
nämnda utredningen fullgjort sitt arbete,
således längre fram.
Ett ytterligare skäl för att avvakta är
att civilministern avser att tillkalla en
särskild beredning, som på grundval av
föreliggande utredningsmaterial skall
pröva bl. a. frågan om arbetsfördelningen
på det regionala planet mellan stat
och kommun, vilket också får betydelse
för kostnadsfrågans lösning.
Vidare anförde:
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Jag har varit en smula förvånad över
att den aktuella utredningen inte för
länge sedan tillsatts, eftersom riksdagen
behandlade denna viktiga fråga för
ungefär elva månader sedan. Därvid
gjordes ett enhälligt uttalande om tillsättandet
av en utredning angående
skatteutjämningssystemet och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Jag vill emellertid i mitt tack till finansministern
med tillfredsställelse notera
att denna utredning nu snarast
kommer att tillsättas.
Jag är litet förvånad över att finans -
6
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av en utredning rörande skatteutjämningssystemet
och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
ministern så bestämt avvisar tanken
på att koppla samman skatteutjänmingsproblemet
med frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Finansministern
vill tydligen först avvakta
utredningen om skatteutjämningssystemet,
innan frågan om kostnadsfördelningen
tas upp till närmare prövning.
Dessutom hänvisar finansministern
till länsdemokratifrågorna, som
skall bli föremål för en ny beredning.
Denna arbetsordning innebär att finansministern
någon gång i slutet på
1970-talet kan tänka sig att ha förslag
att presentera riksdagen.
Jag vill emellertid påpeka att —• det
är säkerligen inte finansministern obekant
— när statsutskottet behandlade
frågan, så förordade utskottet att en
parlamentariskt sammansatt utredning
skulle få i uppdrag att göra en översyn
av skatteutjämningsfrågan och att
»i samband därmed i härför erforderlig
omfattning ta upp till övervägande
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun». Därför vill jag fråga
finansministern: Betyder dagens besked
att finansministern stänger dörren
för denna utredning att över huvud
taget syssla med kostnadsfördelningen
eller menas med detta svar att
man inte tar upp hela problemet om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun men att den utredning som
kommer att tillsättas i vart fall inte är
förhindrad att ta upp problemet i den
mån denna kostnadsfördelningsfråga är
av central betydelse för att få till stånd
en rättvisare och effektivare skatteutjämning?
Chefen
för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Den utredning som nu
omedelbart kommer att tillsättas — vi
håller på att slutjustera direktiven —
om den kommunala skatteutjämningen
skall behandla, om jag så får säga, en
mera interkommunal fråga. Visserligen
berörs staten eftersom det blir fråga om
statsbidrag och anslag över budgeten,
men problemet är ju att dra upp de riktiga
gränserna mellan de olika skattekraftsområdena
och granska skatteutjämningens
verkningar under den period
som gått sedan vi beslutade om
den moderna kommunala skatteutjämningen.
Om jag däremot flyttar över tankegångarna
på den enormt omfattande
frågan — jag vill uttrycka mig så —
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun i de offentliga aktiviteterna,
vilka blir större år från år, så
måste enligt min uppfattning en utredning
dels få annan karaktär, dels sammansättas
på ett alldeles specifikt sätt
och dels erhålla uppgifter som går vida
utöver dem som läggs på den utredning
jag inledningsvis nämnde.
Då dessutom civilministern utan
dröjsmål kommer att tillsätta en utredning
om kompetensfördelningen på det
regionala planet är det rätt önskvärt
att det blir något resultat av de funderingarna
innan man löser den här allra
största frågan, som gäller den kommunala
kompetensen över huvud taget och
hur finansiering och beslutförhet skall
vara ordnade. Jag har många gånger tidigare
här i kammaren deklarerat att
det inte går att ha ett system där den
ena parten finansierar praktiskt taget
alltsammans, medan den andra parten
suveränt beslutar. Detta blir, herr Eliasson
i Sundborn, en av de kinkigaste
och mest kontroversiella frågor vi ställts
inför. Och när jag tog del av utskottets
utlåtande fann jag att det var lätt
att mellan raderna läsa om alla de bekymmer
och besvär som utskottet sett
framför sig när det beställde den utredning
det här gäller.
Jag har velat göra dessa kommentarer
och lämna dessa förklaringar, och
jag kan i sista hand säga att jag inte
är överens med herr Eliasson i Sundborn
om tidtabellen. Vad herr Eliasson
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
7
Svar på fråga ang. beredskapen mot epidemier av »Hongkong-typ»
sade om att förslagen skulle föreligga
i slutet på 1970-talet får stå för hans
egen räkning.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Tidtabellen kanske vi
får diskutera i slutet på 1970-talet, om
herr Sträng och jag har tillfälle till detta,
men den centrala fråga jag ställde
var: Avser finansministern att ge så
begränsade direktiv att kommittén inte
har möjlighet att på någon punkt diskutera
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, om detta för utredningen
framstår som nödvändigt för att man
skall kunna förverkliga en högre grad
av jämlikhet, alltså åstadkomma en effektivare
och rättvisare .skatteutjämning?
Chefen
för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte riktigt förstår herr Eliassons i
Sundborn sista frågeställning. Jag tyckte
att jag tämligen klart redovisade hur
jag ser på det hela. Den utredning som
nu sätter i gång skall bedöma utvecklingen
interkommunalt med ledning av
erfarenheterna. Den skall studera skattekraftområdena
och vad som hör till
den kommunala skatteutjämningen. Det
andra är en fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun för
väsentliga offentliga aktiviteter — det
kan vara fråga om skolan, sjukvården
eller vad som helst. Den utredning som
nu sätter i gång kommer inte att syssla
med detta.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. beredskapen mot
epidemier av »Hongkong-typ»
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta
för att förbättra beredskapen mot
epidemier av Hongkongtyp.
Statens bakteriologiska laboratorium
(SBL) har efter samråd med socialstyrelsen
fastställt en beredskapsnivå i
fråga om influensavaccin. Den omfattar
minst 100 000 doser för vaccination av
s. k. riskgrupper, dvs. personer med
sådana sjukdomar som gör att en influensavirusinfektion
kan vara särskilt
riskabel. Beredskapsnivån skall vid uppkommande
behov kunna höjas till
500 000 doser inom nio månader.
Under den aktuella influensaepidemin
har SBL:s beredskapsnivå hela tiden
legat över den fastställda minimigränsen.
Alla order på vaccin för riskgrupper
har kontinuerligt expedierats.
Däremot har restriktivitet måst iakttas
vid leverans till industrier och läkare
för vaccination av friska personer.
Trots detta har SBL dock distribuerat
sammanlagt ca 500 000 doser, vara^
över hälften av egen tillverkning.
Enligt vad jag inhämtat avser SBL
och socialstyrelsen att lägga fram förslag
till höjning av beredskapsnivån
sedan erfarenheterna av årets epidemi
har samlats. Socialstyrelsen avser att
under våren tillsammans med SBL noggrant
gå igenom händelseförloppet under
den gångna epidemin och därvid
pröva även de beredskapsåtgärder i övrigt
som kan anses erforderliga.
Vidare anförde:
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! När vi i Sverige före
jul nåddes av den influensavåg som
dragit fram över Europa, blottades enligt
mångas mening en stor brist i vår
beredskap mot liknande epidemier.
Många läkare kritiserade öppet vaccinberedskapen
vid statens bakteriologiska
laboratorium. De lager som fanns var
mycket blygsamma och räckte enligt
läkaruppgifter inte ens till de medicin
-
8
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Svar på fråga ang. beredskapen mot epidemier av »Hongkong-typ»
ska riskgrupper som socialstyrelsen givit
förtur till vaccinering. Socialministern
nämnde att det skulle räcka till
dessa, men enligt uppgifter från professor
Lundbäck rör det sig om 125 000
personer, och vaccinlagret räckte bara
till 100 000 personer.
När epidemin blev mera utbredd och
man började tillfråga andra länder om
vaccin, visade det sig att man var för
sent ute. Dessa länder hade inget att
avstå. Det enda land där man fick napp
var Argentina. Enligt uppgift inköptes
100 000 doser från det företag i Argentina,
som förra året levererade en miljon
doser hit till Sverige. Det är självklart
att det hade varit värdefullt om
man i tid hade haft vaccin, som räckt
till — förutom för de riskgrupper socialministern
nämnde — också för vissa
andra utsatta och viktiga grupper,
såsom sjukvårdspersonal, service- och
industrianställda m. fl.
Jag vill tacka för svaret och alldeles
särskilt för avslutningen av detsamma
där socialministern säger att socialstyrelsen
kommer att lägga fram förslag
till höjning av beredskapsnivån sedan
erfarenheterna av årets epidemi har
samlats. Man kommer därför att pröva
även de beredskapsåtgärder i övrigt som
kan anses erforderliga. Jag tror att det
är en utbredd uppfattning bland allmänheten,
att det är viktigt att vi i tid har
lagt upp stora lager när vi nås av influensaepidemier
av den typ, som har
drabbat så stora delar av det svenska
folket under den gångna vintern.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! De uppgifter som herr
Eriksson i Arvika citerar från vissa läkare
angående beredskapen får dessa
stå för själva. Jag har i mitt svar angivit
att beredskapen skall omfatta
minst 100 000 doser, och den beredskapsnivån
har förelegat. Det har också
varit möjligt att under relativt kort tid
expediera 500 000 doser.
Detta är, herr Eriksson, i och för sig
inget enkelt problem. Låt mig därför
göra ett par korta tillägg. När influensaepidemin
mera påtagligt startade i mitten
av december förra året påbjöd socialstyrelsen
rapportering veckovis till
SBL. Antalet rapporterade fall under
veckorna sedan rapporteringen inleddes
har varit 16 000, 36 000, 40 000 och
32 000. Under föregående vecka var
siffran nere i 19 000. Mycket talar för
att epidemin har kulminerat i vårt land.
Det bör framhållas att influensaepidemiernas
utbredning och omfattning
är svåra att förutse och att influensavirus
är mycket föränderligt, vilket innebär
risker för att lagrat vaccin inte
går att använda, då förskjutningar i
stammens karaktär inträffar. Eftersom
epidemierna i allmänhet drabbar många
länder, kan man inte heller förlita sig
på möjligheterna att täcka vaccinbehovet
genom import. Allt detta gör att
vaccinationsberedskapen är mycket sårbar
och att prioriteringar mellan olika
intressegrupper ofta blir nödvändiga.
Jag vill också tillägga att socialstyrelsen
har påpekat, att inte alla såsom
influensaliknande inrapporterade fall
är influensa. En inte närmare känd del
av fallen orsakas av andra smittämnen,
för vilka en ympning med ympämne
mot influensavirus av typen Hongkong
enligt socialstyrelsens mening saknar
egentligt värde.
De beredskapsåtgärder vid en influensaepidemi
som vid sidan av vaccinationsberedskapen
är mest angelägna är
dels sjukvårdens -—- i synnerhet den
öppna vårdens — möjligheter att snabbt
förstärka och omfördela sina resurser,
dels information till allmänheten och
sjukvårdsorganen. Som jag, herr talman,
har framhållit i mitt svar kommer nu
SBL och socialstyrelsen att lägga fram
ett förslag om en höjning av beredskapsnivån
härvidlag, sedan erfarenheterna
av årets epidemi har kunnat
samlas. Jag vill, herr talman, understryka
detta.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
9
Svar på fråga ang. den kostnadsfria slutna vården av folkpensionärer
Detta är, som jag har nämnt, frågor
där vi alltid med utomordentligt stor
noggrannhet måste följa händelseförloppet.
Men det rör sig inte i allo om
enkla frågor, utan de är i många avseenden
komplicerade.
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
den positiva inställning
till en vidgad beredskap som socialministern
så klart deklarerar. Socialministern
säger att jag får stå för de
uppgifter jag lämnar, men det kan väl
inte vara främmande för honom att
mycket framstående läkare har givit
just dessa uppgifter till pressen den 16
december. De bemöttes från SBL:s sida
av professor Lundbäck den 17 december.
Därvid framhölls bl. a. att man inte
trodde att det skulle bli någon större
epidemi i vinter eftersom en stor del
av svenska folket vaccinerades förra
året och därför nu skulle vara immuna.
Härav framgår väl att vaccinet anses
ha stor betydelse.
Vi är som sagt överens om att det är
värdefullt att beredskapsnivån höjs.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Alla inom riskgrupperna
har haft möjlighet att få vaccinet.
SBL:s beredskapsnivå har hela tiden —
observera det, herr Eriksson i Arvika
— legat över den överenskomna minimigränsen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. den kostnadsfria
slutna vården av folkpensionärer
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag vill något mera utförligt än
i 1969 års proposition nr 125 inför kammaren
redogöra för orsaken till att de
folkpensionärer som vårdats i sluten
vård hela år 1969 undantagits från rätten
till ytterligare 185 dagars kostnadsfri
vård.
Motiveringen till undantaget finns i
den departementspromemoria som har
legat till grund för propositionen och
som finns fogad som bilaga till propositionen.
Den ifrågavarande övergångsbestämmelsen
motiveras i promemorian
på följande sätt, jag citerar:
»De pensionärer, som vid lagändringens
ikraftträdande har uttömt sin
rätt till sjukpenning och ersättning för
sjukhusvård enligt nuvarande lydelse
av 4 kap. 3 § AFL, bör i princip få del
av den föreslagna förstärkningen av
skyddet. En viss begränsning torde
dock vara nödvändig. De som dagen
före ikraftträdandet vårdas som intagna
på sjukhus oavbrutet sedan lång tid
tillbaka bör således undantas eftersom
beträffande dessa inte finns samma anledning
att presumera att de har utgifter
av betydelse vid sidan av kostnaderna
för sjukhusvistelsen.»
Det i promemorian redovisade förslaget
tillstyrktes vid remissbehandlingen
och har godkänts av riksdagen.
Vidare anförde:
Herr WERNER (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret som tyvärr
inte har gjort mig klokare — det var
nämligen just det i svaret citerade avsnittet
av departementspromemorian
som jag skulle vilja få litet mer kommenterat.
Den bestämmelse i den beryktade
propositionen 125, sjukronorsreformen,
som innebär att pensionärerna
nu får fri sjukhusvård under 365
dagar i stället för 180 dagar hälsar vi
för övrigt med tillfredsställelse — den
tillgodoser ett gammalt önskemål från
moderata samlingspartiet.
1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 3
10
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Svar på fråga ang. den kostnadsfria slutna vården av folkpensionärer
En passus i övergångsbestämmelserna
till denna lagändring säger att för den
som vid den nya lagens ikraftträdande
oavbrutet sedan minst ett år vårdats
på sjukhus och som förlorat rätten till
ersättning för sjukhusvård enligt den
gamla lagen inte omfattas av den nya
lagens bestämmelser. Det förutsättes beträffande
dessa pensionärer att de inte
har några utgifter av betydelse vid sidan
av kostnaderna för sjukhusvistelsen.
Man frågar sig om dessa presumerat
nonexistenta kostnader verkligen är att
betrakta som ute ur bilden. Det gäller
uppenbarligen bostadskostnader, och
även om man ligger på sjukhus en längre
tid har man väl förhoppningen att
få återvända hem, och man vill därför
inte göra sig av med sin bostad. Vi kan
kanske hoppas att sjukvårdshuvudmännen
regelmässigt själva medger total
avgiftsbefrielse i de fall då de 365 dagarna
endast överskrids med några dagar
i slutet av 1968, men något fel på
övergångsbestämmelserna måste det
vara.
Regeln har också en intressant aspekt,
herr socialminister. Ponera att pensionären
ligger på sjukhus 364 av 1969 års
365 dagar. Får han då ligga 385 dagar
kostnadsfritt, eller förekommer det någon
utjämningsbestämmelse? Jag har
faktiskt frågat en av våra största försäkringskassor
och sjukvårdsupplysningar,
men man har inte kunnat svara
på den frågan, trots att snart en månad
gått sedan beslutet trädde i kraft. Denna
del av den s. k. sjukronorsreformen
borde ha kunnat vara bättre förberedd.
När nu inte försäkringskassorna kan
ge besked eftersom de inte fått information
— det kan kassorna inte lastas för
—■ tänkte jag mig att socialministern
kanske ville besvara frågan, om den
pensionär som legat på sjukhus 364 av
1969 års 365 dagar får ligga ytterligare
185 dagar kostnadsfritt.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Werner hade ett
utomordentligt tillfälle att ta upp de
här frågorna i debatten om vad han
kallar den beryktade propositionen 125.
Den propositionen var viktig, herr Werner.
Sjukronorsreformen är nu ute i livet,
och den ser ut att fungera. Moderata
samlingspartiets dystra spådomar
och märkliga förslag vad gäller sjukronorsreformens
administrativa införande
tror jag kommer på skam. Sjukvårdshuvudmännen
har ansträngt sig
för att åstadkomma en smidig övergång,
och även om det på sina håll
förekommit en del gnissel och besvärligheter,
så verkar det hela nu vara i
god funktion.
Herr Werner har haft möjligheter att
tidigare ta upp den sak det här gäller;
Enligt min mening är det inte möjligt
att inom ramen för en enkel fråga alltför
mycket vidga debatten. Vill herr
Werner öka sina kunskaper i ämnet,
så kan han gå tillbaka till handlingarna,
till propositionen 125. .lag hänvisar
till sidorna 17 och 63 där det finns
utförliga motiveringar. Vill herr Werner
fördjupa sig ännu mer, hänvisar
jag till sjukförsäkringsutredningens omfattande
betänkande beträffande sjukvårdskostnaderna
för den enskilde.
Får iag emellertid, herr talman, göra
ett par tillägg. Flera skäl gjorde att
den föreslagna förstärkningen av pensionärernas
sjukförsäkring måste förses
med en viss begränsning. Jag vill
emellertid peka på de undersökningar
som just 1961 års sjukförsäkringsutredning
företog beträffande förhållandena
för långtidsvårdade patienter och som
finns refererade i departementspromemorian.
Den föreslagna regeln lämnades
utan erinran vid remissbehandlingen
av promemorian.
För övrigt vill jag framhålla att den
övergångsregel vi nu talar om, inte är
enbart utslagsgivande när det gäller
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
11
skyldigheten att betala avgift för vården.
Det ligger i sakens natur att reglerna
om utförsäkring måste vara i viss
mån schablonmässiga. Därför har också
sjukvårdshuvudmännen under de
överläggningar som föregick propositionen
förklarat sig vara införstådda
med att utförsäkrade patienter skall befrias
från skyldighet att betala vårdavgifter
eller få nedsatt avgift när detta
föranleds av sociala skäl. Förslaget
i promemorian bygger på denna förutsättning.
Om en del av detta kan herr Werner
som sagt läsa i propositionen och även
i utskottsutlåtandet.
Herr WERNER (m):
Herr talman! Självfallet har jag läst
dessa handlingar men det är just det
som föranlett min fråga. Jag tycker det
är dunkelt när man förutsätter att pensionärer
inte har några utgifter för bostad
sedan de har legat sjuka ett år.
Det är gott och väl att sjukvårdshuvudmännen
har möjlighet att minska kostnaderna
för pensionärerna. I så fall
är väl övergångsregeln ganska onödig.
Det skulle inte ha medfört stora kostnader
för huvudmännen att offra även
tiokronan som pensionären nu får betala.
Min konkreta fråga var verkligen seriöst
ställd och inte på något sätt retorisk.
Skall en pensionär som har legat
sjuk i 364 dagar under 1969 verkligen
missa de 185 dagar som står till buds
för alla andra? Det är säkert en fråga
som många pensionärer ställer sig, och
det hade varit värdefullt att få besked.
Frågan besvaras ingalunda klart och
tydligt vare sig i promemorian, propositionen
eller utskottsutlåtandet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
s. k. automatiska reklamsamtal
över telefonnätet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig vilka åtgärder jag
ämnar vidta för att förhindra s. k. automatiska
reklamsamtal över telefonnätet.
Under våren kommer riksdagen att
få ta ställning till ett förslag till lag
om otillbörlig marknadsföring som för
närvarande granskas av lagrådet. Den
centrala bestämmelsen i lagen skall utgöras
av en generalklausul, vilken gör
det möjligt att förbjuda reklammetoder
som är otillbörliga mot konsumenter
eller näringsidkare. Tillämpningen av
denna bestämmelse skall ankomma på
särskilda myndigheter, en konsumentombudsman
och ett dömande organ
med representanter för konsumenter
och näringsidkare, kallat marknadsrådet.
Vid sidan av generalklausulen skall
lagen innehålla bestämmelser om några
konkreta marknadsföringsmetoder.
Den föreslagna lagen kommer att ge
goda möjligheter att ingripa mot icke
önskvärda metoder i reklamen, både
sådana som förekommer nu och sådana
som kan dyka upp i framtiden. En väsentlig
fördel med den valda lagstiftningstekniken
är just att den skapar
förutsättningar för en fortgående anpassning
till utvecklingen på reklamområdet
utan att lagreglerna behöver ändras.
Om lagförslaget antas skall det i
fortsättningen inte behöva uppstå något
behov av specialregler om vissa
slag av reklam- och marknadsföringsmetoder,
utan man kan räkna med att
de tillämpande myndigheterna skall sörja
för behövlig sanering på grundval
av lagens allmänt formulerade bestämmelser.
Marknadsrådet blir i och för
sig behörigt att pröva sådana metoder
som herr Andersson syftar på och för
-
Nr 3
12
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Svar på fråga ang. tidpunkten för de statliga företagens utträde ur Svenska arbetsgivareföreningen -
bjuda dem om de bedöms som otillbörliga
enligt generalklausulen.
Med hänsyn till vad jag nu har sagt
anser jag inte att det finns anledning
att nu genom särskild lagstiftning ingripa
mot sådan reklam som frågan
gäller.
inmonterad apparatur, men genom att
koppla in en bandspelare har de fått
möjlighet att vid sidan om bestämmelserna
påverka människor som inte vill
ha kontakt med dem.
Härmed var överläggningen slutad.
Vidare anförde
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Geijer för svaret, som var mycket
uttömmande och synes ge garantier för
att denna form av reklam och marknadsföring
inte skall få förekomma i
fortsättningen.
Som jag ser det är det skrämmande
att reklamens metoder skall få användas
mot oss människor på detta raffinerade
sätt som skett nu senast i form
av telefonterror. Det är en dataanläggning
som ringer upp och en bandspelare
kopplas in. Man svarar i telefonen,
reklam flödar ur luren och i slutet
av samtalet finns utrymme för att
göra beställning av företagets varor.
Abonnenten har inte en chans att freda
sig. Även om han lägger på luren
är telefonen spärrad så länge samtalet
pågår. I bästa fall bryts samtalet efter
ca 90 sekunder, men i princip kan det
fortgå hur länge som helst. Detta är
en skrämmande utveckling av den moderna
datatekniken, använd i reklamens
tjänst på ett sätt mot vilket man inte har
en möjlighet att freda sig.
Jag vill klart fördöma denna form
av reklam och marknadsföring. Såvitt
jag kan utläsa av statsrådets svar torde
det komma att bli omöjligt att fortsätta
med denna reklammetod. Det skulle
vara intressant att i det sammanhanget
också få höra av statsrådet Geijer,
om det inte finns förutsättningar
att med den radiolag vi har stoppa denna
marknadsföring och försäljning per
telefon. Dessa firmor har kanske en av
televerket godkänd och av televerket
§ 8
Svar på fråga ang. tidpunkten för de
statliga företagens utträde ur Svenska
arbetsgivareföreningen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig, om jag kan ange tidpunkten
för de statliga företagens och särskilt
LKAB:s utträde ur Svenska arbetsgivareföreningen.
Som jag framhöll i denna kammare
den 10 december förra året är de statsägda
företagens förhandlingsorganisation
föremål för utredning, vilken påbörjades
i berörda departement våren
1969. Då det statliga förvaltningsbolaget,
Statsföretag AB, trädde i funktion
efter årsskiftet, överfördes denna utredning
till bolaget. Statsföretag AB
skall slutföra utredningen och därefter
vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att de dotterbolag, som är anslutna
till Svenska arbetsgivareföreningen,
skall kunna begära sitt utträde och i
stället ingå i den nyinrättade organisationen.
Jag räknar med att sådana
beslut skall kunna fattas under innevarande
år.
Vidare anförde
Herr HERMANSSON (vpk):
Herr talman! Fru Marklund är sjuk
och ber att genom mig få framföra sitt
tack för svaret.
Konflikten vid LKAB har starkt understrukit
riktigheten i den åsikt som
13
Torsdagen den 22 januari 1970 fm. Nr 3
Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av varvsutredningens betänkande
bl. a. fru Marklund motionsledes har
fört fram, nämligen att riksdagen borde
genom ett beslut direkt förorda att
LKAB och andra statsföretag skall lämna
Svenska arbetsgivareföreningen.
Regeringen har tidigare förklarat att
avtalsverket skulle kunna byggas ut för
att klara förhandlingsarbetet. Nu vill
man i stället skapa en ny förhandlingsorganisation
för de statliga företagen.
Herr Wickman har antytt att denna
måste vara klar innan LKAB kan utträda
ur SAF. Tanken är tydligen att
man annars inte kan sköta förhandlingsarbetet
på ett riktigt sätt. Men menar
verkligen herr Wickman, mot bakgrunden
av vad som hänt under de senaste
veckorna, att medlemskapet i
Svenska arbetsgivareföreningen varit
till fördel för LKAB under denna dramatiska
period? Det allmänna intrycket
är väl att det i stället har varit
tvärtom.
Beslut skall kunna fattas under innevarande
år, säger herr Wickman. Enligt
gällande stadgar för Svenska arbetsgivareföreningen
upphör medlemoch
delägarskap i föreningen »vid det
årsskifte som inträffar näst efter sex
månader sedan uppsägning ägt rum».
Det är alltså mycket viktigt att man
inte missar den 30 juni. Jag hoppas att
herr Wickman och andra ansvariga
kommer ihåg detta datum. Eller har
industriministern möjligen den uppfattningen,
att det kan gå fortare atl
komma ut ur Svenska arbetsgivareföreningen?
Härmed
var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av varvsutredningens
betänkande
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Thylén har frågat
mig, om jag är beredd meddela kammaren
när den pågående varvsutredningens
förslag kan väntas föreligga.
Efter vad jag erfarit kan utredningens
förslag väntas någon av de första
dagarna i februari.
Vidare anförde
Herr THYLÉN (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret, som är kort
och koncist.
Anledningen till min fråga är närmast
att jag vid studium av förteckningen
över propositioner som väntas
föreläggas kammaren under våren har
funnit att det aviseras en proposition
från industridepartementet om vissa
frågor rörande svensk varvsindustri.
Propositionen beräknas bli avlämnad
till riksdagen den 20 mars, men en viss
oro har skapats av att det efteråt inom
parentes står »eventuellt».
Jag begär inte att industriministern
skall kunna framlägga en proposition
endast en kort tid efter det att en utredning
har presenterat resultatet av
sitt arbete, men man måste tolka uppgiften
så, att tveksamheten inom departementet
fortfarande är stor vad gäller
räntesubventioner. Olika uttalanden
av Metalls ordförande och industriministern
har inte direkt skapat någon
klarhet.
Industrigrenen är stor och betydelsefull
för svensk industri, och därför
vill man ha besked. Svensk varvsindustri
kan snabbt komma i akuta svårigheter.
Det är därför bra om vi kan
skingra oklarheten. Eftersom olusten är
stor både bland arbetsgivare och bland
arbetstagare, är jag tacksam för att det
blir en snabb behandling sedan varvsutredningen
har framlagt sitt förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
14
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
§ 10
Svar på fråga ang. koncessionsnämndens
verksamhet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade:
Herr
talman! Fru Sundberg har frågat
mig, om jag är beredd att lämna
kammaren en redogörelse för omfattningen
av koncessionsnämndens hittillsvarande
verksamhet och i vilken
utsträckning som statens naturvårdsverk
med tillämpning av miljöskyddskungörelsens
första paragraf medger
dispens.
Koncessionsnämnden för miljöskydd
inrättades den 1 juli 1969. Omfattningen
av nämndens hittillsvarande verksamhet
framgår av följande. Under de
tre första månaderna kom endast tre
ärenden in till nämnden. Sedan har
tillströmningen emellertid ökat, och den
16 januari 1970 hade nämnden fått in
sammanlagt 26 ärenden. Beslut har hittills
meddelats i två ärenden, i det ena
dock endast i vissa delar. Ett ärende
har återkallats.
Vad gäller frågan om i vilken utsträckning
naturvårdsverket gett dispens
kan jag lämna följande uppgifter.
Verket hade den 16 januari 1970
fått in 115 dispensansökningar. Dispens
har getts i 45 fall medan två ansökningar
avslagits och två avskrivits från
vidare handläggning.
Vidare anförde:
Fru SUNDBERG (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret.
Orsaken till att jag ställde frågan var
egentligen att naturvårdsverket i sina
petita inför årets statsverksproposition
anhållit om en byrådirektörstjänst för
handläggning av sådana frågor som
aktualiserats av verkets befattning med
dispensärenden enligt miljöskyddslagen.
Svaret var intressant alldeles speciellt
därför att det framgår att av de ärenden
som gått till koncessionsnämnden
bara en mycket liten del har behandlats,
medan av de ärenden rörande dispens
som gått till naturvårdsverket nästan
hälften har behandlats under den
tidrymd det gäller. Man ställer sig inför
dessa siffror frågan, om naturvårdsverket
möjligen försöker göra verkets
dispensgivning till den så att säga ordinarie
vägen när det gäller att söka
tillstånd för miljöfarlig verksamhet —
det går fort, och sedan är dispensen
klar. Samtidigt finns naturligtvis möjlighet
att hålla på de ärenden som går
till koncessionsnämnden. Jag vill uttrycka
min förvåning över att endast
vad som kallas ett och ett halvt ärende
har behandlats under den tid koncessionsnämnden
har verkat.
En annan intressant fråga gäller fördelningen
av ärendestyper. Från början
var det meningen att rutinärenden
skulle gå till naturvårdsverket för dispens
och att man där skulle tillämpa
generella föreskrifter, men med tanke
på miljöaspekterna på stora företag
måste det ha funnits flera fall än de av
koncessionsnämnden redovisade som
varit av så miljöfarlig beskaffenhet, att
man kunde tänka sig att det skulle fordras
koncession.
Jag vore tacksam om jordbruksministern
med några ord kunde ange, om
fördelningen varit sådan, att de större
ärendena går till koncessionsnämnden
och de mindre ärendena, rutinärendena,
går till naturvårdsverket.
Jag vill också erinra om att när naturvårdsverket
ville inrätta en särskild
prövningsavdelning gick dåvarande departementschefen
emot förslaget, och
det gjorde också jordbruksutskottet i
sitt utlåtande. Det verkar onekligen,
när man ser fallen här, som om prövningsavdelningen
ändå hade vuxit inom
naturvårdsverket.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
15
Svar på fråga ang. koncessionsnämndens verksamhet
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! Det förhåller sig precis
på det sätt som fru Sundberg antar,
nämligen att naturvårdsverket får de
ärenden som inte är större och av principiell
karaktär. I miljöskyddslagen är
ju förutsatt att naturvårdsverket skulle
få sådana ärenden som passade för
dispens. Det är emellertid inte sagt att
alla de 115 dispensärenden som verket
har fått — det har ju bara avgjort 45
fall ännu — är av den karaktären att
de kan betraktas som små, men det får
vi se.
Att koncessionsnämnden tar tid på
sig tycker jag är helt naturligt och riktigt,
därför att den får de stora och
principiella ärendena att avgöra. Det
är naturligtvis en alldeles riktig regel
att det är fara i dröjsmål, men alla regler
har undantag och här har den regeln
ett undantag. Det skulle ju inte
gagna miljövården, om koncessionsnämnden
i onödan påskyndade ett
ärende och inte gjorde alla de utredningar
som behövs. Därför menar jag
att koncessionsnämnden hitintills har
arbetat så snabbt som man rimligen kan
begära.
Nämnden fick inte in några ärenden
under de första månaderna av sin
verksamhet. Detta har också en alldeles
given förklaring. Koncessionsnämnden
var ju ny, och vi hade kvar vattendomstolar,
och företagens framställningar
gick till dessa. Men i slutet av förra
året fick koncessionsnämnden in stora
och besvärliga frågor, och det är viktigt
att den inte skyndar på utan verkligen
utreder, så att den verksamhet
den ger tillstånd inte åstadkommer miljöskador.
Det är för mig det väsentliga.
Fru SUNDBERG (in):
Herr talman! .lag tror att jordbruksministern
och jag är helt överens om
kravet på verklig noggranhet vid prövningen
av dessa ärenden, inte minst de
stora. Men den fråga jag ställer mig är:
Skall jag uppfatta jordbruksministerns
yttrande som en garanti för att alla
stora och principiella ärenden verkligen
kommer till koncessionsnämnden
och inte kommer att bli föremål för
dispensgivning? Jag hoppas att så är
fallet, ty från miljövårdssynpunkt är
detta en utomordentligt viktig fråga.
Dessutom vill jag tillägga att många
av de ärenden som går till naturvårdsverket
för dispensgivning också måste
anses vara av det slag att det krävs en
noggrann prövning. Samtidigt är det
naturligtvis möjligt att ärenden som
behandlas av koncessionsnämnden skulle
kunna vara av den art att de blir
föremål för en relativt snabb behandling,
därför att remissyttrandena är så
klara.
Risken med den långa tiden är inte
att frågorna blir fel behandlade utan
att den avskräcker nya producenter av
miljöfarliga varor från att vända sig
till koncessionsnämnden — det blir
snabbare och enklare att gå till naturvårdsverket.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! Man borde kanske reda
ut skillnaden mellan dispens och koncession.
Koncessionsnämndens beslut är
att likna vid ett domstolsbeslut och gäller
normalt i tio år, och därför är det
synnerligen viktigt att det föregås av en
grundlig utredning. Naturvårdsverkets
dispens har inte samma karaktär, ty
härvidlag kan hälsovårdsnämnder och
andra myndigheter påkalla att ärendet
prövas. Fru Sundbergs farhåga att man
vid dispensförfarande inte skulle grundligt
bedöma och avgöra de stora frågorna
är därför helt onödig. På den konkreta
fråga fru Sundberg ställde svarar
jag alltså ett bestämt ja.
Härmed var överläggningen slutad.
IG
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
§ 11
Svar på fråga ang. saltningen av gator
och vägar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat vilka trafiksäkerhetsskäl
som kan åberopas för den miljöförstörande
saltningen av gator och vägar.
Salter används inom väghållningen
sommartid för dammbindning och vintertid
vid halkbekämpning.
Dammbindning sker av tekniska och
hygieniska skäl samt av trafiksäkerhetsskäl.
Den är nödvändig på alla grusvägar
utom de minst trafikerade. Försök
pågår med dammbindning genom
vissa oljetyper, men det kan ännu inte
avgöras om man härigenom vinner några
fördelar från t. ex. miljösynpunkt.
Halkbekämpning sker genom sändning
eller saltning. Vid sändning förbättras
friktionen på en redan hal vägbana.
Sanden måste blandas med en
liten mängd salt för att hindra frysning
och klumpbildning och för att fästa
sanden vid isen på vägbanan. På vägar
med stor trafik behövs en större saltmängd
för att man skall nå denna fästverkan.
På mycket starkt trafikerade vägar är
det från trafiksäkerhetssynpunkt inte
försvarligt att is eller isbark ligger kvar
på vägbanan i dagar eller veckor även
om den är sandad. Vägverket, som funnit
att sandningens verkan minskar i
takt med ökande trafik, prövar därför
sedan vintern 1967 på vissa vägar i
södra och mellersta Sverige halkbekämpning
genom saltning, som innebär
att man förhindrar uppkomst av is
genom att omedelbart före eller under
pågående snöfall sprida en liten mängd
salt på vägbanan. Snön övergår då till
modd som avlägsnas med snöröjningsredskap.
Avsikten är att åstadkomma en
helt snö- och isfri vägbana snabbast
möjligt.
Pågående försök har visat goda resultat
när det gäller att åstadkomma halkfria
vägar. Enligt trafiksäkerhetsverket
förbättras vägbanans friktionskoefficient
vid saltning från 0,1 å 0,2 till 0,5 å
0,6 d. v. s. ungefär samma som gäller
för sommarvägbana. Vid sändning kan
friktionen endast höjas till ca 0,3 vilket
i stort sett motsvarar det som uppnås
med dubbdäck. En stor fördel är att
man genom saltning kan förebygga uppkomsten
av halka, medan man vid sändning
försöker förbättra friktionen på en
redan hal vägbana. I båda fallen är det
ungefär samma saltmängd som förbrukas.
Olägenheter har emellertid visat
sig kunna uppstå då vägbanan vid vissa
väderlekstyper kan bli kladdig efter
saltbehandling. Vid möten, omkörningar
o. d. kan detta medföra nedsatt sikt
och igensmutsade strålkastare. Saltet
kan även ha olägenheter från rostskadesynpunkt.
Såväl trafiksäkerhetsverket
som vägverket anser fördelarna med
saltning klart överstiga nackdelarna vid
en tekniskt riktig hantering, och naturvårdsverket
anser i ett nyligen avgivet
yttrande att förbud eller restriktioner
för närvarande inte är motiverade från
naturvårdssynpunkt under förutsättning
att föreliggande skaderisker beaktas och
hanteringen av salt sker med försiktighet.
Vägverket fortsätter därför proven.
Det kan tilläggas att saltning — ofta
med betydligt kraftigare dosering än
i Sverige — nu tillämpas i de flesta
länder med vinterklimat.
Vägverket undersöker kontinuerligt
om andra medel än salt kan användas
för kemisk halkbekämpning. Enligt min
mening talar hittillsvarande svenska
och utländska erfarenheter för fortsatt
halkbekämpning med kemisk metod.
Men jag anser det angeläget att metoden
utvecklas så att de olägenheter som nu
uppkommer vid vissa ogynnsamma betingelser
minskas.
Vidare anförde
Herr SVENSSON i Kungälv (s):
Herr talman! Jag ber att få rikta ett
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
17
Svar på fråga ang. saltningen av gator och vägar
tack till kommunikationsministern för
hans svar på min enkla fråga.
Det rör sig ju här om två målsättningar.
Den ena är trafiksäkerheten och
den andra är den miljö vi lever i. Trafiken
och vägsaltningen medför ju att
naturen blir oerhört starkt nedsmutsad
och förfulad, och frågan är om inte
saltningen också är farlig för växtligheten.
Jag känner inte närmare till hur
därmed förhåller sig, men att det där
föreligger risker ur naturvårdssynpunkt
är alldeles tydligt.
Det står väl klart för oss alla att
trafiksäkerheten här kommer i främsta
rummet; det gäller ju våra liv och vår
säkerhet. Men jag undrar om den mätmetod
som det talas om i svaret, alltså
att mäta friktionskoefficienten, är den
riktiga. Förarens uppmärksamhet är givetvis
en betydande del av trafiksäkerheten,
och den blir uppenbarligen sämre
om vägbanan saltas starkt. Och omvänt
blir uppmärksamheten mera
skärpt om vägbanan är hal.
Sedan talar statsrådet också om nedsatt
sikt på grund av kladdighet och
igensmutsade strålkastare. Även det utgör
självfallet en fara ur trafiksäkerhetssynpunkt
liksom också de rostskador
som uppstår på bilarna. De senare
tycker jag dock — från dessa utgångspunkter
— kommer ganska långt ned
på listan; trafiksäkerheten är det viktigaste.
Jag noterar av svaret att man följer
den fråga jag här väckt med uppmärksamhet,
och det är bra eftersom jag
bl. a. anser det vara nödvändigt att vi
får en mätmetod som talar om för oss
om saltningen verkligen är till den
stora nytta för trafiksäkerheten som
man i dag tror.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
På förslag av herr talmannen beslöt
Kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upp
-
tagna frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.
§ 12
Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 4, angående
huvudmannaskapet för mellanskolan,
hänvisades propositionen, såvitt
avsåg huvudmannaskapet för jordbrukets,
trädgårdsnäringens och skogsbrukets
yrkesskolor, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
§ 13
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 139 och 140;
till statsutskottet motionerna nr 141
—166;
till bevillningsutskottet motionerna
nr 167—179;
till bankoutskottet motionerna nr 180
och 181;
till lagutskott motionerna nr 182—
192;
till jordbruksutskottet motionerna nr
193—198; samt
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 199—201.
§ 14
Föredrogs den av herr Björck i Nässjö
(in) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder för att stimulera
det enskilda sparandet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 15
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och
18
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.
§ 16
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av framställning från
Nordiska rådets svenska delegation angående
ändring i reglementet för delegationen.
Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i utlåtandet i övrigt gjorda
hemställan.
§ 17
Remissdebatt (forts.)
Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till
Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade:
Herr
talman! I finansplanen beskrivs
konjunkturutvecklingen under det senaste
året, och det framhålles att den
mest trängande uppgiften inom sysselsättningspolitiken
varit att söka nå en
bättre regional balans på arbetsmarknaden.
Det är bara att konstatera att
dessa försök i stort sett misslyckats.
Under det att vi haft en överhettning
inom vissa regioner har det inom andra
regioner varit en svag konjunktur med
en fortsatt hög arbetslöshet. Några upp
-
gifter belyser hur förhållandena för närvarande
är.
I storstadslänen, d. v. s. Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län, fanns i november 1969 380 lediga
platser per 100 arbetslösa. Vid samma
tidpunkt hade Norrlandslänen samt
Värmlands och Kopparbergs län 55 lediga
platser per 100 arbetslösa. Inom
Norrbottens län fanns endast 15 lediga
platser per 100 arbetslösa. Dessa siffror
visar hur stor obalansen är och hur liten
verkan de insatta åtgärderna haft.
Det sägs vidare i finansplanen att arbetsmarknadsmyndigheterna
gjort intensifierade
ansträngningar för att öka
tillgången på arbetskraft i regioner och
branscher med hög efterfrågan. Detta
betyder i klarspråk att man sökt flytta
arbetskraften från framför allt skogslänen
till sydligare regioner i landet.
Att man haft framgång i dessa strävanden
kan konstateras vid genomgång av
befolkningssiffrorna, som visar att en
stark utflyttning skett framför allt från
Norrlandslänen. När inget arbete kunnat
erbjudas på hemorten har det inte
funnits något annat alternativ än att
flytta, oavsett människornas personliga
önskemål.
Arbetslöshetssiffrorna i skogslänen är
trots den stora utflyttning av arbetskraft
som skett fortfarande höga. Om
man därtill lägger den dolda arbetslöshet
som vi vet föreligger, måste läget
betecknas som verkligt oroande. Det
måste därför göras en mera målmedveten
satsning för att tillvarata den arbetskraft
som finns och nyttiggöra den i
produktionen. En flyttning av arbetskraften
är inte en lösning som kan användas
hur länge som helst. Det blir de
yngre årgångarna som flyttar medan de
äldre stannar kvar, vilket skapar en
obalans i befolkningssammansättningen
som kan visa sig dyrbar att rätta till i
framtiden.
De metoder som används för att skapa
sysselsättning i de områden som har
överskott på arbetskraft har inte varit
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
19
samordnade på ett sådant sätt att de
givit ett verkligt resultat. Då det föreligger
trängande behov av en ökning av
vår produktion för att nå en bättre balans,
bör de tillgångar som Norrlands
arbetskraft innebär utnyttjas på ett
bättre sätt. Detta är en ekonomisk fråga
som inte enbart berör Norrland utan
också nationen som helhet.
Det medel som används för att skapa
sysselsättning har främst varit det lokaliseringspolitiska
stödet. Samtidigt
som detta lämnats till företag inom lokaliseringsområdet
har merkostnaderna
för deras verksamhet inom området
fått stiga i sådan takt, att stödet inom
några få år ätits upp inom vissa branscher.
Konkurrensläget har genom de
fraktfördyringar som skett försämrats
för den norrländska industrin på ett
sätt som inger allvarliga farhågor. En
sådan utveckling påverkar företagens
lönsamhet så negativt, att risk för nedläggningar
eller flyttningar uppstår, vilket
ytterligare skulle försämra situationen.
Det är inte enbart frakterna som påverkar
företagen negativt. Även persontransporternas
höga kostnadsläge är
en faktor som inverker menligt. Det
ökade behovet av kontakt med marknaden
tvingar företagen att i större utsträckning
än tidigare låta sin personal
göra resor. Detta blir en belastning för
företagen som kan bli ganska så betydande,
vilket givetvis påverkar lönsamheten.
Med de långa avstånden inom
området spelar telekostnaderna också
en betydande roll.
Avståndsfaktorns negativa betydelse
för det norrländska näringslivet måste
därför neutraliseras. Krav och synpunkter
på detta har framförts från olika
håll. Vi har från folkpartiet tidigare
och även i årets motioner ställt detta
krav, i den förvissningen att endast etl
konkurrensneutralt utgångsläge kan ge
det underlag som behövs. Satsningen
måste därför ske på bredden — inte enbart
med lokaliseringsstöd som kan
Remissdebatt
hjälpa företag som nylokaliseras eller
utbyggs — utan som ett rättvist skydd
till redan etablerad företagsamhet.
Kostnaderna för frakter, telesamtal
och persontransporter måste flyttas ned
till en nivå som motsvarar ett genomsnitt
för landet. I vad gäller telekostnaderna
har förutsättningarna genom
automatiseringen helt förändrats. Principen
beträffande t. ex. radio- och TVkostnaderna
är ju samma kostnad oavsett
var man bor i landet. Och principen
att samma kostnader uttas för förnödenheter,
oavsett var man bor, har kommunerna
exempelvis genomfört för
länge sedan vad gäller vatten och elektricitet,
trots att kommunernas anläggningskostnader
har varit högst varierande.
De långa avstånden har gjort att flyget
fått en särskild betydelse för Norrland.
För att få detta transportmedel
har kommunerna gjort stora insatser
och delvis bekostat anläggningen av
flygfält. Denna kommunala insats har
gjorts för att bereda kommuninvånarna
möjlighet att på ett bekvämt och snabbt
sätt färdas över långa avstånd på kort
tid. De statliga kostnaderna för hållandet
av flygfält har därigenom starkt
minskats, och det vore alltså naturligt
att reskostnaderna hölls nere. Kostnaderna
för flygresor har dock utvecklats
på ett sätt som är verkligt oroande. Fn
stor rabattflora har brett ut sig inom
inrikesflyget. För företag och enskilda
är det så ordnat, att de ej kan erhålla
dessa rabatter annat än i särskilda fall.
Som exempel kan jag nämna att det
kostar 400 kr. att flyga tur och retur
mellan min hemstad Umeå och Stockholm.
Det är det pris som en vanlig resenär
får betala för en biljett köpt på
SJ:s resebyrå. Statsverket däremot behöver
bara betala 300 kr. för samma
resa köpt på samma ställe. Det är anmärkningsvärt
att det skall skilja 100 kr.
i biljettpris, beroende på om vederbörande
resenär är anställd i ett företag
eller i ett statligt verk. Mot denna bak
-
20
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
grund är det förvånande att luftfartsverket
medgav prishöjningar för inrikes
flygresor. En förklaring behövs
sannerligen härvidlag.
Monopolföretag som får arbeta under
skydd av att vara befriade från konkurrens
blir i regel för medborgarna
en dyrbar affär. På de inrikes flyglinjerna
har SAS och LIN denna monopolställning,
och det är bara att konstatera
att vi i Sverige har de dyraste inrikes
flygkostnaderna. Om vi gör en jämförelse
med flygkostnaderna i Finland
finner vi att våra flygkostnader ligger
mer än dubbelt så högt. Monopolet bör
därför snarast brytas — åtminstone så
fort den nuvarande koncessionen utgår
— och en friare konkurrens mellan olika
flygbolag skapas.
Flygbolagen åberopar ofta att det är
de statliga avgifterna som gör att biljettpriserna
är så höga. Men för exempelvis
en resa Luleå—Stockholm utgör
de statliga avgifterna knappt 10 % av
biljettpriset. Det kan alltså knappast
vara här som orsaken till det höga priset
är att söka.
Monopolinnehavet bör brytas för att
rimligare prissättning skall kunna uppnås.
Det är bara att konstatera att på
resor till USA sänker man priserna men
på inrikes resor höjer man dem. I den
inrikes trafiken är man skyddad från
konkurrens — det kanske förklarar saken.
Vi har i motioner vid årets riksdag
liksom tidigare år pekat på ett förhållande
som hör till bilden när det gäller
Norrland. Jag syftar på att basnäringarna
jord- och skogsbruk, som haft en
så betydelsefull inverkan på försörjningen,
inte längre spelar samma framträdande
roll. Trots den minskade betydelsen
för sysselsättningen har dock
jord- och skogsbruket fortfarande stor
betydelse för försörjningen av många
människor. Skogsbruket har visserligen
starkt rationaliserats, men det kommer
alltjämt att behövas folk för näringen,
eftersom vårt land för sin export i stor
utsträckning är beroende av hur vårt
utbud på begärliga skogsprodukter kan
ske.
Det norrländska jordbrukets utbud av
jordbruksprodukter är begränsat, och
produkterna förbrukas huvudsakligen
på hemmamarknaden. Behovet av detta
utbud kommer att bestå, och det är därför
nödvändigt att jordbruket inte försätts
i en sådan situation att det måste
upphöra. Kombinationen jord och skog
är grunden för de flesta yrkesverksamma
inom näringarna och ger som regel
ett försörjningsunderlag. Ägoförhållandena
är sådana, att det är naturligt med
kombinationen. Det stöd som fullständiga
jordbruk kan få i form av lån bör
därför även gälla kombinationen jordoch
skogsbruk.
Utövarna av jordbruk är ofta i förhållandevis
hög ålder och kan av naturliga
skäl inte gärna byta yrke. Mjölkproduktionen
är för många den huvudsakligaste
inkomstkällan. Vi har i motioner
i år liksom tidigare påfordrat att
det extra mjölkpristillägget återställs
till sitt realvärde, något som vi anser
vara ett ringa mått av rättvisa. Deltidsjordbrukets
roll är betydande, och utövarna
av detta bör ges en rimligare
möjlighet att få lån till rationaliseringar.
Dessa åtgärder skulle, även om de kan
verka betydelselösa, skapa förutsättningar
för en tryggare tillvaro för
många människor och dessutom ge folkhushållet
ett betydande tillskott.
När statsmakterna nu skall bestämma
sig för lokaliseringspolitiken och
den regionala utvecklingen är det av
vikt att alla de instrument används som
gemensamt skall kunna skapa förutsättningarna
för tillvaratagandet av arbetskraften
och de övriga värden som redan
finns investerade exempelvis i bostäder
och kommunala anordningar.
Kapitalfrågan är inte den minst viktiga.
Jag anser att ett användande av investeringsfonderna
skulle bidra till snabba
filialbildningar i de områden som har
tillgång på arbetskraft. Bankernas ut
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
21
låning till stödområden bör också prioriteras,
så att bristen på kapital inte utgör
en broms. Samordnade insatser på
bred front ger den effekt som man eftersträvar,
men det måste finnas en politisk
vilja bakom. Från folkpartiets sida
är vi beredda att stödja konstruktiva
förslag.
Norrland har många tillgångar att ge
landet, om de bara utnyttjas på riktigt
sätt och om det skapas förutsättningar
för ett näringsliv som får arbeta på lika
villkor i konkurrenshänseende.
Jag slutar med att återge vad finansministern
säger om det gångna årets
finansplan: Den mest trängande uppgiften
inom sysselsättningspolitiken var
att söka nå en bättre regional balans på
arbetsmarknaden.
Låt oss hoppas att man i kommande
finansplaner också skall kunna säga att
man lyckats därmed.
Härefter anförde:
Herr BURENSTAM LINDER (m):
Herr talman! Mycket har i denna remissdebatt
hittills gällt de ekonomiska
framtidsbedömningar som finansministern
gör i budgeten. Egentligen är detta
mera vetenskap än politik, och därför
kommer också verkligheten att ganska
snabbt avgöra vem som har rätt eller
fel i dessa frågor. Därför är det
heller inte någon anledning att försöka
falla för frestelsen att vinna några tillfälliga
debattframgångar genom att anföra
kritiska synpunkter som ganska
snart kan komma att visa sig vara felaktiga.
När jag nu tagit till orda sker detta
därför att jag anser att det finns bra
mycket i de framtidsbedömningar som
är framlagda som kommer att visa sig
vara ogrundat. Samma kritiska inställning
framkom när Nationalekonomiska
föreningen för någon vecka sedan hade
sin budgetdebatt, och jag tror därför
att jag hiir åtminstone kan försöka att
tala mera som fackman än som politiker.
Som jag redan har sagt, är det
Remissdebatt
dock mera en fråga om vetenskap än
om politik i dessa ekonomiska prognoser.
Det är min uppfattning att finansministern
har valt att måla en alltför glättad
bild av det ekonomiska läget och att
därför också bra mycket av riksdagsarbetet
här under det närmaste året
kommer att bedrivas under delvis falska
premisser. Förra året var som vi vet
ett i många avseenden utomordentligt
framgångsrikt år. Det ledde till att nästan
alla med undantag av dem som herr
Larsson i Umeå just har talat om kunde
få sysselsättning. Det ledde till att
de allra flesta kunde få högre inkomster
än de tidigare hade. Men allteftersom
året fortskred dök en del orostecken
upp. Jag har den uppfattningen
att de nya signalerna är allvarligare än
finansministern försökt att beskriva.
Om man till att börja med ser på
prisutvecklingen noterar vi att vi förra
året hade en prisstegring på 3,5 procent,
under det att vi året dessförinnan
hade så liten prisstegring som 2 procent.
Det anmärkningsvärda är emellertid
att prisstegringstakten accelererade
under året. Det blev kraftigare och
kraftigare tendenser till prisstegringar,
och mot slutet av året var prisstegringen
över 4 procent. Ändå gör finansministern
utan vidare det uttalandet i finansplanen
att prisstegringen nästa år
kommer att bli 3 procent. Finansministern
tänker sig alltså en lägre prisstegring
under nästa år, men jag tvivlar på
detta. Jag tvivlade redan innan förhållandena
på arbetsmarknaden blivit sådana,
att man måste tänka sig att det
kan komma ytterligare prisstegringstendenser
från det hållet.
Förra året fick vi också en försämring
av bytesbalansen — många har redan
talat om detta. Det är dock att observera
att denna försämring fortsatt
under en treårsperiod. Balansen har
gradvis blivit sämre och sämre. Tendenserna
till eu försämring i bytesbalansen
förstärktes under föregående år
22
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
allteftersom månaderna gick. Men ändå
ger finansministern på denna punkt en
ganska glättad prognos. Han tänker sig
en markerad minskning i underskottet
nästa år. Denna slutsats når han faktiskt
med det vad jag skulle vilja säga
enkla tricket att ändra på konjunkturinstitutets
ändå på grundliga undersökningar
gjorda prognos för exporten.
Han räknar med att exporten skall öka
snabbare än vad konjunkturinstitutet
tror. Finansministern försökte i debatten
i går att försvara uppräkningen,
men jag anser inte att detta försvar är
tillräckligt.
Jag anser också att redan den bedömning
som konjunkturinstitutet gjorde
borde ha förefallit honom glädjande.
Trots att konjunkturinstitutet konstaterat
att vi kommer att ha nästan samma
bytesbalansunderskott som föregående
år ligger där bakom vissa optimistiska
antaganden. Institutet har nämligen
stannat vid ett antagande att t. ex. prisförhållandena
i utrikeshandeln för Sveriges
del under nästa år kommer att
förbättras mer än tidigare under högkonjunkturår.
Institutet bar också räknat
med en ökning av importen som är
mindre än under tidigare högkonjunkturår.
Jag finner alltså att situationen
är betydligt mera känslig än vad finansministern
har antytt. Redan ganska
små förändringar i olika avseenden
i en riktning, som mera liknar vad vi
sett under föregående högkonjunkturår,
kommer att göra underskottet i bytesbalansen
ungefär lika stort som eller
större än år 1969.
Föregående år hade vi också en ytterst
anmärkningsvärd försvagning i kapitalbalansen.
Kapitalrörelserna gick i
en för oss ofördelaktig riktning. Finansministern
förbigår även detta problem
och går inte närmare in på varför
det skall vara som han tror, nämligen
att detta problem nästa år skall
rätta till sig.
Summan av dessa underskott i bytesbalansen
och kapitalbalansen inne
-
bär också att valutareserven förra året
minskade avsevärt. Vi har kvar en rätt
omfattande valutareserv — omkring 4
miljarder kronor — men det behövs
sannolikt inte alltför stora påfrestningar
för att utlösa allehanda kapitalrörelser
i en för oss oförmånlig riktning,
vilka snabbare än vi tror skulle kunna
kasta oss in i ett allvarligt ekonomiskt
läge.
Finansministern uttalade i gårdagens
debatt att valutareserven antagligen
kommer att fortsätta att öka en del
under första månaderna detta år. Det
finns olika anledningar till att tänka sig
det, men den ökning som riksbankens
valutainnehav har visat under de första
två veckorna är åtminstone icke speciellt
omfattande utan inskränker sig till
ett 20-tal miljoner kronor.
Finansministern menar att man i detta
ekonomiska läge måste vidta vissa
motåtgärder och vill därför strama åt
finanspolitiken. Jag skulle vilja framföra
två synpunkter på dessa hans åtgärder.
För det första har många ansett att
den åtstramande verkan av de olika
åtgärder som nu vidtas icke är tillräcklig
för att uppnå de syften som har
uppställts. Kritikerna har menat att den
åtminstone icke kommer att räcka för
att bereda utrymme för den ökning i
industriinvesteringarna som finansministern
år efter år talar om, en ökning
som fordras om man skall lägga grunden
för fortsatta välståndsstegringar.
För det andra undrar jag — här tänker
jag något utvidga min framställning,
eftersom den frågan inte är lika mycket
diskuterad — om inte verkningarna av
olika finanspolitiska åtgärder i ett högskatteland
som Sverige måste bedömas
efter delvis andra grunder än man tilllämpar
i läroböcker och i den allra
vanligaste debatten. Allteftersom skattetrycket
stiger i ett land kommer nämligen
medborgarna att i ökad utsträckning
använda de olika försvarsmekanismer
som de ändå har till sitt förfogan
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
23
de för att i någon mån skydda sin egen
ekonomiska ställning. Man kan tycka
vad man vill om dessa försvarsmekanismer,
men de finns där, och det är
orealistiskt att i sina bedömningar av
finanspolitiken inte ta hänsyn till dem.
En möjlighet som föreligger är att
personer tar det något drastiska steget
att låta sig beskattas efter andra länders
lagar. Vi har här i Sverige, särskilt
under högkonjunkturåren, haft en
kraftig nettoinflyttning till landet. Förra
året omfattade den 43 000 människor,
av vilka 33 000 var finländare. Om man
i statistiken ser efter hur det är med
svenskars in- och utflyttning, märker
man emellertid att det antal som flyttat
ut var markerat högre än det som
flyttat in. Det är små siffror — förra
året flyttade 4 000 svenskar netto ur
landet — men vad som är intressant är
att det på grundval av de uppgifter
som jag haft tillgång till — de härrör
från åren 1965, 1967 och 1969 — förefaller
som om det varje år blir färre
en gång utflyttade svenskar som flyttar
tillbaka till landet, under det att
fler och fler svenskar flyttar ur landet.
Nettot rör sig alltså i riktning mot allt
fler utflyttade. Jag tycker för min del
att det vore utomordentligt olyckligt om
ett växande antal människor skulle genomgå
sin utbildning här i landet och
sedan använda sig av den i andra länder.
Ett annat problem som man måste
ta hänsyn till är att vad man än tycker
om det så är företagsamheten nu mer
rörlig än tidigare i den internationella
värld som vi lever i. Om t. ex. olika
företag av skatteskäl anser det lämpligt
att placera sin forskning på andra håll
i världen, kanske därför att de berörda
personerna själva hellre bosätter sig
där, skulle det på sikt få konsekvenser
som man också måste ta hänsyn till
när man utformar principerna bakom
skattepolitiken.
En hel del människor kan också
komma på den idén att de skall bedriva
Remissdebatt
sitt sparande utomlands. Jag tror att
även ganska små förändringar i det avseendet
kan bli en besvärande belastning
för vår valutareserv.
Mot den bakgrunden anser jag att
höjda kapitalskatter och höjd progressiv
beskattning kan utlösa förändringar
som man inte gärna vill se. Man vill
ha en ökad utjämning, men man måste
i sin politik ta hänsyn till att de människor
som man vill klämma åt kanske
försvinner ur landet med sina pengar.
I så fall blir de inte åtklämda. Om ett
land får försämrade ekonomisk-politiska
möjligheter av den typ som England
har haft, uppstår en rad olika problem,
och de personer som man vill hjälpa
blir i stallet de som sätts på mellanhand.
Jag anser det realistiskt att åtminstone
tänka på den typen av problem.
En annan försvarsmetod är möjligheten
för människorna att helt enkelt
minska sitt sparande. Även om statistiken
är ganska osäker finns det starka
tecken som tyder på att hushållssparandet
i allra högsta grad har minskat.
De olika skatteändringar som man inför
kanske då inte alls får någon stabiliserande
effekt — det kan bli så att
de i stället får en negativ inverkan på
vår ekonomiska stabilitet.
Härtill kommer naturligtvis det förhållande
som man ofta talar om, att
människor i ett högskattesamhälle visar
starkare tendenser att byta tjänster och
så att säga arbeta vid sidan av skatteväsendet.
Det är nog realistiskt att tänka
även på detta.
Men den allra viktigaste av dessa
försvarsåtgärder iir möjligheten att vid
löneförhandlingar begära kompensation
för de skatteändringar som inträffat.
Jag tror att olika företrädare för borgerligheten
under många år har pekat
på detta problem, och jag vet att företrädare
för det parti som jag representerar
har gjort det. Finansministern ville
länge inte erkänna att man behövde
ta hänsyn härtill, men allteftersom åren
24
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
har gått har man av hans olika skrivningar
kunnat läsa ut, att han har blivit
mer medveten om att detta problem
verkligen existerar. Och det existerar
förvisso.
Jag tror att jag kan göra gällande att
även statsråden själva har fått större
löneökningar före skatt under 1960-talet
än de skulle ha fått om skattesystemet
inte hade haft den progressivitet
som det för närvarande har. Jag är inte
ute efter att gräla på statsråden för deras
inkomster, men jag så att säga missunnar
herr Sträng möjligheten att i sin
finanspolitik inte ta hänsyn till sådana
allvarliga frågor.
Slutsatsen av den granskning jag har
försökt göra är alltså att man måste
utreda verkningarna av olika försvarsmekanismer
för att försöka fastställa
hur finanspolitiken kommer att fungera.
De kanske inte spelar någon större
roll under de närmaste två åren men
de måste redan nu influera det betraktelsesätt
som man vill anlägga på den
framtida skattepolitiken.
Det är inte — jag upprepar det —
fråga om vad man tycker om att människor
använder den ena eller andra
metoden eller att grupper eller organisationer
vidtar den ena eller andra åtgärden
men om man är fackman och
inte ägnar sig åt önsketänkande måste
man utreda verkningarna av de skattemässiga
försvarsåtgärderna och försöka
ta hänsyn till dem.
Det görs ibland gällande att den politiska
oppositionen präglas av svaghet.
De frågor jag nu talar om är dock av
den karaktären, att verkligheten kommer
att utöva sin egen hårdhänta opposition,
om man inte tar hänsyn till
dem. Vad som oroar mig är att man under
en alltför lång tid kommer att blunda
för dessa frågor, därför att man inte
vill observera dem, och därigenom kasta
landet in i vad som kan visa sig
vara allvarliga svårigheter. Det är därför
som jag är oroad av att läsa budget
efter budget och finansplan efter fi
-
nansplan där dessa problem egentligen
inte uppmärksammas. Jag vet ändå att
finansministern inte är omedveten om
dessa frågor, men han undviker dem.
Min oro förstärks av att finansministern
i den debatt i Nationalekonomiska
föreningen som jag redan hänvisat till
misslyckades att bemöta sådana analyser
av det ekonomiska läget och av finanspolitiken
som jag här antytt. Det
kan möjligen vara lustigt för mig som
politiker att se den annars ganska myndige
herr Sträng helt skakad. Men, herr
talman, eftersom jag ändå är betydligt
mer intresserad av landets ekonomiska
balans än av herr Strängs brist på jämvikt
är faktiskt oron betydligt större än
nöjet.
Fru LEWÉN-ELIASSON (s):
Herr talman! Mitt inlägg kommer att
behandla ett enda ämne. Jag avser att
ange några synpunkter på biståndspolitiken,
främst när det gäller frågan om
ländervalet, men jag skall också beröra
de allmänna problem vi står inför vid
utformningen av det svenska biståndet,
bl. a. frågan om samordningen av den
multilaterala och bilaterala delen. Den
senare frågan har fått en ny belysning
i de stora internationella utredningsrapporter
som just nu framlagts. Det
kunde kanske ha varit motiverat att
spara det här inlägget till den utrikespolitiska
debatten, men jag önskar framföra
dessa synpunkter vid remissen av
statsverkspropositionen och inte i den
utrikespolitiska debatten, eftersom jag
gissar att utskottets arbete med uhjälpsfrågan
vid tidpunkten för den senare
debatten har kommit ett gott stycke
på väg och i lyckligaste fall har avslutats.
Under de senaste månaderna har det
förekommit en livlig debatt i tidningar
och andra massmedia om svenskt bistånd,
om biståndets effektivitetsgrad,
om möjligheterna att värdera resultaten
och naturligtvis om ländervalet. Biståndspolitiken,
satt i förhållande till
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
25
den allmänna utrikespolitiken, har också
debatterats.
Under senare tid har det, som jag
tidigare nämnt, presenterats flera viktiga
rapporter, som är resultatet av ett
omfattande utredningsarbete på det internationella
planet. Vi har Pearsonrapporten,
som har utarbetats på uppdrag
av Världsbanken och som drar
upp planer för fortsatt biståndsarbete
efter tjugu års erfarenheter.
Vi har vidare den s. k. Jackson-rapporten,
som framlagts inom FN för att
belysa FN-systemets kapacitet. Vi har
dessutom Tinbergen-rapporten, som tar
sikte på att framlägga förslag för utvecklingen
under det närmaste decenniet.
Vi har till sist rapporten från
FN :s sociala expertmöte, som hölls i
Stockholm, kanske främst på tillskyndan
av Inga Thorsson och under medverkan
av Gunnar Myrdal.
Naturligtvis har jag bara på ett ganska
ytligt sätt kunnat ta del av dessa
rapporter. Men jag har förstått att de
har åtskilligt att ge, inte bara när det
gäller att tillföra debatten här hemma
material och nya argument, utan i ännu
högre grad när det gäller att tjäna som
hjälpmedel vid den fortsatta planeringen
av svenska insatser ute på fältet och
i de internationella organen. Det är heller
inte oviktigt att få klarlagt att de
problem vi diskuterar här hemma inte
bara är våra egna utan i lika hög grad
gäller andra länders insatser och FNorganen.
Det kan gälla projektval, det
kan vara fråga om att värdera effekter
av arbetet eller hur man utvecklar samarbete
med mottagarlandet, administration,
samordning etc.
Vad gäller rapporternas ideologiska
inriktning förefaller det som om alla
politiska riktningar kan hitta sina guldkorn.
Om man läser rapporterna eller
i varje fall referat av dem -—■ det är
det enda jag hittills hunnit med när det
gäller Pearson-rapporten ■—- kan man
finna sådana uttalanden som att en
»stark och livaktig privat sektor är ett
Remissdebatt
viktigt element i uppnående av snabb
tillväxt», »en mera dynamisk industrisektor
kräver offentliga institutioner
som inrättats för att underlätta privat
företagsamhet». Jag föreställer mig att
dessa uttalanden i fortsättningen kommer
att citeras hiir i riksdagen i både
motioner och debatter. Man hittar i den
rapporten inte så mycket om hur utvecklingsländernas
eget inflytande skall
utövas mot det främmande företagets
finansiering och skötsel. Inflytandet
från mottagarlandet negligeras. Kravet
på medinflytande ersätter man med
krav på teknisk och annan utbildning
av lokal personal, önskemål om bistånd
till underleverantörer o. d., begränsning
av tullskydd och skattelättnader för företagen.
Vi har redan sett dessa tankegångar
möta bifall hos representanter
för svenskt näringsliv här hemma. Man
kan lägga märke till att i den rapporten
ägnas inget intresse åt kooperationens
roll i utvecklingsländerna, trots
att vi vet att det är en företagsform
som utvecklingsländerna själva ofta har
ett mycket stort intresse av.
Så vill jag göra några reflexioner till
Jackson-rapporten. Den förefaller mig
mycket angelägen att studera här hemma.
Eftersom vi alltid principiellt har
gett företräde åt multilateralt bistånd
måste vi vara lyhörda för den kritik
mot FN-svstemet som Jackson-rapporten
uttrycker: långsamhet, tungt och
ovigt förfaringsmönster, en splittrad ansvarsfördelning
de olika FN-organen
emellan, som naturligtvis ger mindre utbyte
för insatta pengar och expertinsatser.
FN:s resurser för social och ekonomisk
utveckling har ändå kommit upp
till en summa av 2 000 miljoner kronor
från för några år sedan 100 miljoner
kronor. Det är alltså av den allra största
betydelse att administration och förfaringssätt
är effektiva. Sir Jackson vill
sätta in UNDP i medelpunkten, utveckla
ländercentrerat bistånd med FN:s chefsrepresentant
som sammanhållande och
ledande ämbetsman i mottagarlandet. I
26
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
rapporten ställs krav på konsekvens och
enhetlighet i medlemsstaternas uppträdande.
Sir Jackson inleder sin rapport
med ett öppet brev till statscheferna där
han begär beslut på högsta nivå.
Hur skall nu Sverige reagera? Det
är den fråga vi står inför här hemma.
Mina högst personliga reflexioner är
att det inte kan vara så svårt att följa
rapportens rekommendationer. En samordning
av biståndsansträngningarna är
mera angelägen än någonsin. En samlad
direktivgivning till de olika svenska
delegater som företräder oss inte
bara i UNDP utan också i de olika fackorganen
är en självklarhet. Vi kan naturligtvis,
som jag ser det, använda det
inflytande vi har i Förenta nationerna
och arbeta för att det som vi har funnit
vara förnuftigt och framgångsrikt
också skall tillämpas. Det är inte oväsentligt
vad vi kan påverka. Förhållandevis
stort multilateralt bistånd har vi
ändå som går ut från Sverige.
Vi bör inte övervärdera vad vi vet
eller kan, men vid bedömningen av dessa
rapporter och i agerandet är det
ändå viktigt att vi utnyttjar de kunskaper
vi samlat, inte minst, skulle jag vilja
säga, i det verkställande organet
SIDA. Detta gäller både planeringsproblematiken
och verkställandet ute på
fältet — samarbetet med mottagarlandet.
Dessa samordningsfrågor får vi emellertid
återkomma till. I statsverkspropositionen
anmäles nu ett kommande
förslag till en förstärkt u-byrå i UD,
vilket vi har att ta ställning till.
Så några reflexioner i anslutning till
debatten om länderval. Försöker man
ställa denna fråga i förhållande till de
rapporter jag nämnt tidigare torde det
vara svårt att finna någon entydig vägledning.
Det är särskilt intressant att
studera rapporten från FN:s socialexpertmöte.
Man fastslår i den, att det
avgörande hindret för utvecklingen är
nepotism, förmögenhets- och inkomstkoncentration,
ojämlikhet. Man betonar
att en direkt påverkan av den enskilda
människans miljö är omöjlig att uppnå,
om inte sambandet mellan social
miljö och ekonomisk utvecklingsprocess
beaktas vid planeringen.
T den understundom hetsiga debatten
här hemma om Etiopien är det just
sådana förhållanden som här beskrivits
som man anger som skäl för att snabbt
avveckla vårt bistånd. Men låt mig då
tillägga: i denna samma rapport sägs
också, att bland de sociala faktorer som
i särskilt hög grad influerar utvecklingsprocessen
är hälsovård, utbildning,
barnavård, livsmedelsförsörjning —
alltså precis sådant som svenskt bistånd
i Etiopien tar sikte på. Etiopien är således
ett land med från vår synpunkt
sett svåra belastningar. Jämlikheten är
okänd, okunnigheten är enorm, de sociala
problemen överväldigande. Skall
vi anse detta vara så komprometterande,
att vi inte är beredda att fortsätta
att utveckla de krafter som — också
enligt rapporten — påverkar utvecklingsprocessen?
Ja, det är frågeställningen.
Men jag vill också säga någonting
om ett annat land som diskuteras för
svenskt bistånd, nämligen Cuba. Jag har
haft tillfälle att under några veckor förra
sommaren besöka det landet. Jag är
helt medveten om att man vid ett tillfälligt,
kort besök inte hittar den verkliga
sanningen om landet; detta gäller
ju inte bara Cuba, utan det gäller andra
länder lika mycket: Indien, Pakistan,
Etiopien — jag har haft förmånen
att besöka också dessa länder. Det är
naturligtvis lika omöjligt i alla dessa
länder att veta hur det egentligen förhåller
sig i olika avseenden. Ändå vågar
jag använda mina egna iakttagelser
för vissa ståndpunktstaganden.
Först några fakta! Cuba tillhör långt
ifrån de fattigaste länderna men har
utarmats på utbildat folk efter revolutionen,
lider brist på många viktiga varor
på grund av bojkotten, har inte
ens så nödvändiga ting som mediciner,
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
27
har infört sträng ransonering även av
mat och kläder. Ingen svälter, men
många är felnärda. En uppdelning av
de stora jordbruken har genomförts,
man har ökat de självägande jordbrukarnas
antal — hur underligt detta än
kan förefalla i ett kommunistiskt land.
Industrialiseringen har man måst dämpa
ner för att med hjälp av en fortsatt
utveckling av jordbruket skaffa sig tillräckliga
valutaintäkter för att kunna
på andra områden åtminstone nödtorftigt
utrusta sitt land med olika ting.
Man gör enorma ansträngningar på utbildningsområdet,
både vad gäller barnoch
vuxenutbildning, man utför ett
mycket intressant samhällsutvecklingsarbete
för att söka motverka urbaniseringen
med tillväxt av de stora städerna,
något som annars är så vanligt
i de fattiga länderna. Man bekämpar på
det viset arbetslöshetsriskerna och en
utarmning av landsbygden. Detta — att
de så målmedvetet satsar på en medveten
samhällsplanering — är ytterst
intressant. De har många behov som
vi kan hjälpa dem att tillfredsställa.
Jag har själv varit ombord på ett
svenskt fartyg, levererat av Uddevallavarvet,
där nere. De har ytterligare ett
sådant fartyg. Detta vittnar om att vi
har förbindelser med Cuba på det kommersiella
planet. Svenska företags representanter
har besökt landet, och vi
vet att de vill sälja industriprodukter
som Cuba å sin sida eftertraktar för
sin utveckling, bl. a. inom lantbruk och
lantbrukets binäringar.
På biståndsområdet efterfrågar man
sjukhusutrustningsstöd för utveckling
av mödra- och barnavård inklusive familjeplanering,
vågar jag säga. Cuba har
inget överbefolkningsproblem; tvärtom,
vilket emellertid inte hindrar att det
föreligger ett behov att driva familjeplaneringsåtgiirder
precis som i Sverige:
av sociala skäl, av omsorg om
kvinnorna och för att undvika de mycket
stora familjerna. Det är sådant som
man önskar bistånd till. På utbildnings
-
Remissdebatt
området efterfrågas också stöd från
Sverige. Man känner väl till det näringsforskningsinstitut
vi har drivit i Etiopien
och anser sig behöva stöd på samma
område.
Cuba får mycket ringa bistånd från
UNDP, obetydligt från FN:s fackorgan,
Världsbanken är utesluten som biståndskälla.
Vi vet att Cuba för sin utveckling
därför är beroende främst av
Sovjet och öststaterna.
Jag kan inte förstå, att det skall strida
mot svensk neutralitetspolitik att utveckla
ett samarbete med ett land som
Cuba. Skall ett mer eller mindre uttalat
hot om repressalier mot Sverige och
svenska företag få hindra oss från att
diskutera en utveckling av svenskt bistånd
till Cuba? Många av de kriterier
vi uppställer på ett land som vi
vill samarbeta med stämmer i fråga om
Cuba. Alla gör det inte, lika litet som
när det gäller Etiopien.
Min slutsats är att vi, som många
gånger annars i svensk politik, skall
vara inte dogmatiker utan pragmatiker.
Vi har ingen anledning att fly Etiopien,
och vi har all anledning att omsorgsfullt
pröva förutsättningarna för
bistånd till Cuba.
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Jämlikhetsprincipen
hör med all rätt till dagens aktuella debattämnen,
och problematiken kring
den har gått som en röd — eller, om
man så vill kalla det, grön — tråd genom
även denna remissdebatt.
Det skatteförslag som har aviserats
av finansministern, inger dock mig vissa
bekymmer och betänkligheter, som
också kan innefattas i jämlikhetsdebatten.
Måhända är meningen med detta
nya skatteförslag att skapa större rättvisa
och mer jämlikhet — därpå tvivlar
jag inte, ty jag tror att finansministern
har en ärlig vilja. Men det finns
vissa grupper i vårt samhälle som riskerar
alt bli diskriminerade genom detta
skatteförslag, om det inte rättas till ge
-
28
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
nom anvisningar i det detaljförslag som
riksdagen skall få framöver.
Det gäller de hemmaarbetande husmödrarna,
de människor som har till
uppgift att sköta hem och familj och
se till barnen. Det är ingen liten grupp
— det rör sig enligt beräkningar om
bortåt en halv miljon människor. Det
finns människor i vårt land som vill
betrakta dessa husmödrar, dem som inte
är ute i direkt förvärvsarbete, såsom
mer eller mindre onyttiga i det gemensamma
arbetet för folkhushållet. Innan
man har sett skatteförslaget, kan man
därför vara bekymrad för hur det kommer
att utformas. Det kanske blir sådant,
att de människor som jag har talat
om blir till viss del diskriminerade.
Visserligen säger finansministern i finansplanen,
att man skall förhindra
detta genom ett särskilt avdrag på den
skatt som påföres den förvärvsarbetande
maken. Man hoppas att så blir fallet.
Det arbete som maken utför, vare sig
han är löneanställd eller arbetar i eget
företag, och det arbete som makan utför
i hemmet genom att sköta detta och
ha barntillsyn o. s. v. utgör grunden för
deras gemensamma inkomst. Som nu är
fallet har ju den hemarbetande makan
ett visst ortsavdrag, för närvarande
2 250 kr., som skulle tas bort, om denna
särbeskattning i sin helhet genomförs
och det inte blir något sådant avdrag
på den förvärvsarbetande makens
skatt som herr Sträng har aviserat.
Jag vill också säga att de fruar som
har tillsynen över barnen sannerligen
gör en samhällstjänst av icke ringa betydelse
även ur ekonomisk synpunkt.
Jag känner till kommuner, där kostnaderna
för det allmänna i form av kommunala
subventioner och statsbidrag
till barndaghemmen uppgår till boråt
8 000 kr. per år och barn vid femdagarsvecka.
En hemmafru med tre barn
sparar sålunda åt det allmänna nära
nog 24 000 kr. genom att hon inte tar
upp platser i dessa barndaghem utan
själv sköter sina barn. Under sådana
förhållanden skulle det vara en stor
orättvisa, om dessa hemmafruar skulle
bli så att säga bestraffade genom ett
skattesystem som eliminerar möjligheten
att få utnyttja ett ortsavdrag, därför
att de inte har någon kontant inkomst.
Jag tror att det arbete dessa hemmafruar
med bl. a. denna barntillsyn utför
åt samhället har en oerhört stor betydelse
i framtiden genom att de själva
fostrar sina barn till som vi hoppas goda
medborgare. Jag hoppas sålunda att
herr Strängs detaljförslag i det nya
skattepaketet blir så utformat att härvidlag
inga orättvisor kommer att begås.
Jag kanske också skulle säga att det
finns en anan grupp, för vilken man
kan vara bekymrad på grund av det nya
skatteförslaget. Man vet som sagt ännu
inte hur det blir. Det är ju fördolt för
de allra flesta. Det är endast de få invigda
i kanslihuset som vet något om
hur det kommande skatteförslaget skall
utformas. Jag avser de makar som arbetar
i de gemensamma företagen, det må
vara ett jordbruk eller någon annan rörelse.
Det är ofta så här i vårt land att
den kvinnliga parten i ett jordbruk gör
ladugårdsarbetena och att maken arbetar
ute på fältet eller i skogen. Det är
då det gemensamma arbetet som utgör
grundvalen för den gemensamma inkomsten.
Men det är ju i allmänhet maken
som deklarerar. Skulle särbeskattningen
leda till att man inte kan få åtnjuta
ortsavdrag för makan, blir också
denna grupp diskriminerad. Vi får hoppas
att finansministern finner former
som eliminerar de orättvisor som annars
uppkommer.
Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare
en sak, som jag vågar säga är något
av ett jämlikhetskrav, ett krav som
alla människor i vårt land bör kunna
ställa med hänsyn till den allmänna
standardutvecklingen. Glesbygden och
stora delar av den övriga landsbygden
får inte någon chans till utveckling och
tillräcklig service, om kommunikations
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fin.
Nr 3
29
ministerns bebådade väganslag vinner
riksdagens gillande. Läser vi kommunikationspropositionen
finner vi ju att
de av statsrådet Xorling gjorda kostnadsuppräkningarna
knappast täcker de
allmänna kostnadsstegringarna. Framför
allt kommer de mindre allmänna
vägarna och länsvägarna att bli oerhört
eftersatta. Med hänsyn till deras standard
i dag fordras en radikal upprustning,
om de på ett rationellt sätt skall
kunna fylla behovet. I all synnerhet gäller
detta de mindre vägarna. Dessa vägar,
enskilda och mindre allmänna, utgör
ju matarleder till länsvägar och
riksvägar och där transporteras dagligen
betydande mängder råvaruprodukter
till olika industriföretag och för
livsmedelsförsörjningen. Men det gäller
inte bara detta. De små industriföretagen
som lokaliserats på landsbygden
har en stor uppgift i folkhushållet. Kommunikationslederna
måste byggas ut så
att den sysselsättningsgarant som landsbygdens
småindustri utgör kan utnyttjas
rationellt. Tyvärr är inte detta fallet
överallt i dag.
Från trafiksäkerhetssynpunkt är det
också en tvingande nödvändighet att
förbättra vägstandarden. Jag vill bara
peka på den dagliga transporten av
skolbarn på våra mindre vägar. På
grund av den låga vägstandarden utsätts
barnen för stora trafikrisker, och
det har ju också hänt trafikolyckor till
följd av den dåliga vägstandarden. Bilarnas
antal stiger och skatten har också
ökat och därmed automobilskattemedlen.
För budgetåret 1970/71 beräknar
finansministern att bilskattemedlens
specialbudget skall sluta på 3 233
miljoner kronor. Härtill kommer mervärdeskatten
vid bilförsäljningarna och
den extra treöringen på bensinskatten
som går direkt in i statsbudgeten. Det
har beräknats att av de direkta bilskattemedlen
skall 2 450 miljoner kronor
användas för att täcka vägkostnader
och återstoden, 783 miljoner kronor,
tillföras budgetutjämningsfonden. Här
-
Remissdebatt
efter har bilskattefonden en behållning
på cirka 2 miljarder kronor. Detta är
medel som rätteligen skulle användas
till vägändamål och speciellt till förbättringar
av de eftersatta vägarna. Men så
är inte fallet. Alla bilskattemedel går
inte till vägändamål, utan en del används
i andra sammanhang. Det finns
som sagt 2 miljarder kronor i automobilskattemedel
som alltså borde användas
för vägändamål, och en gång har
också finansministern lovat detta i riksdagen.
Han sade nämligen att dessa medel
är ett bilarnas krav på automobilskattefonden
och att de skall brukas för
just detta ändamål. Man frågar då: När
är tiden inne att se till att så blir fallet?
Det måste ske en radikal förändring av
vägpolitiken för att vi här i landet skall
få våra vägar upprustade så ändamålsenligt
och rationellt som tiden kräver.
Där föreligger det ett skriande behov.
Både vägarnas rationella utnyttjande
och trafiksäkerheten kräver att så sker.
Herr talman! Detta var de synpunkter
jag ville framföra i denna remissdebatt,
och jag hoppas innerligt att riksdagen,
när vägfrågorna behandlas, får
tillfälle att pröva dem ordentligt, så att
ett mera ändamålsenligt beslut än det
vi i dag kan skönja då kommer att fattas.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Vi har under senare tid
upplevt en mera omfattande och intensiv
debatt om socialpolitik och socialvård
än på mycket länge. Stark kritik
har riktats mot vår socialvård för otillräckliga
resurser, otillräcklig information
och ofullgångna metoder. Den kritiken
har kommit från olika håll, från
socialarbetare och samhällsforskare,
från författare, journalister och kulturarbetare
samt från de människor som
främst beröres av socialvården. Några
politiker har också varit engagerade i
den debatten, dock förvånande få med
tanke på att vi disponerar nära en fem
-
30
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
tedel av våra ekonomiska resurser för
social omvårdnad och trygghet.
På ett sätt är debatten förvånande. Vi
har ofta fått höra att Sverige är ett välfärdssamhälle,
ett socialt mönsterland,
och vi har obestridligen genomfört ett
omfattande reformprogram på det sociala
området. Stat, landsting och kommuner
satsar mycket pengar, och
många människor arbetar inom socialvården.
Samhällets utgifter för socialpolitik
har under perioden 1965—1970
fördubblats, och årskostnaderna är nu
ungefär 27 miljarder kronor. Och ändå
sägs det allt starkare att välfärdssamhället
har brister, att resurserna inte räcker
till, att vi behöver mera pengar,
mer personal, bättre planering, nya reformer
etc. De ansvariga brukar försvara
sig med att säga att vi varje år
satsar alltmer på socialpolitik, vi utbildar
fler människor än någonsin, vi bygger
nya sjukhus och daghem, vi rationaliserar
och planerar etc. Socialministern
brukar inta den attityden, och den
präglar också i mycket årets statsverksproposition.
Jag medger att detta svar i
många stycken är riktigt; den utveckling
jag nyss nämnde under den senaste
femårsperioden visar en betydande utbyggnad.
Men samtidigt är det ett obestridligt
faktum att en av orsakerna till
bristerna i vår socialpolitik är att resurserna
har varit otillräckliga, att planeringen
varit bristfällig och att samordningen
inte har fungerat.
Det kanske mest intressanta inslaget
i den aktuella sociala debatten gäller
emellertid inte de ekonomiska och personella
resurserna utan socialpoltikens
mål och metoder. Visst är resursfrågorna
angelägna, och de måste under 1970-talet diskuteras mycket mer energiskt
än hittills, främst då aspekten hur resurserna
skall fördelas och på vilka sektorer
vi skall satsa i första hand. Men
det verkligt intressanta är enligt min
mening den nya debatten om samhällets
metoder att bemöta, hjälpa och be
-
handla människor. Är de metoder vi nu
arbetar med de rätta?
Många ansvariga politiker har hittills
haft vad jag skulle vilja kalla en välfärdsadministrativ
syn på vår socialpolitik.
Socialdepartementets ledning har
det fortfarande. Man har menat att de
sociala problem som vi ännu inte kunnat
lösa nog kan klaras genom förbättringar
av trygghetssystemet, genom
översyn av lagstiftning, höjda anslag,
bättre organisation etc. Nu säger emellertid
många socialarbetare att vi måste
revidera våra arbetsmetoder och angripa
de sociala problemen på ett mera
aktivt sätt och i ett tidigare skede. Vi
måste ompröva vår syn på sociala problem
och komma bort från de förlegade
värderingar, den patriarkaliska tradition
och de fiskala inslag som fortfarande
i alltför hög grad präglar vår socialpolitik.
Vi kan inte bryta den onda cirkel av
arbetslöshet, dålig ekonomi och dålig
hälsa, som alltför många människor har
hamnat i, bara genom att förbättra socialförsäkringarnas
ekonomiska skydd
eller genom att få flera sjukhusplatser.
Vi måste arbeta med en kombination av
olika samhällsinsatser och en aktiv orsaksinriktad
socialvård. Ett viktigt inslag
i detta sammanhang är den sociala
utbildningen och forskningen. Det är
därför tillfredsställande att en ny anslagspost
i år återfinns under socialdepartementets
huvudtitel, nämligen medel
för försöksverksamhet, utvecklingsarbete
och undersökningar inom socialpolitiken.
De två miljoner kronor
som nu anvisas är i och för sig en futtig
andel av de 13 miljarder som socialhuvudtiteln
omfattar, men de är
dock en början och de antyder att regeringen
nu kommer att lämna sin oengagerade
attityd i denna fråga — eller
att åtminstone vissa delar av regeringen
kommer att göra det. Ett studium av
utbildningsdepartementets huvudtitel
visar nämligen att några konkreta för
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
31
slag till personella resurser för social
forskning inte heller i år läggs fram.
På denna punkt anförs att vissa frågor
behöver ytterligare klarläggas. Det
är få frågor som är så klarlagda som
denna. Utbildningsdepartementet har
förvisso presenterat åtskilliga förslag,
till vilka ytterligare klarlägganden kanske
hade varit att rekommendera, men
i denna fråga är vi sedan länge mogna
för beslut.
En fråga där det just i år hade varit
av värde med ytterligare klarlägganden
är mellertid socialarbetarutbildningen.
U 68 fick i höstas idén att man skulle
möjliggöra en ökning av socionomutbildningen
genom att minska praktiktiden
med hälften. Alla är ense om att
vi behöver en snabb och betydande ökning
av utbildningskapaciteten. Det är
emellertid en högst diskutabel väg att
göra detta genom att så drastiskt begränsa
den praktiska delen av utbildningen
för en yrkesgrupp där praktisk
erfarenhet och praktiskt handlag är av
den största betydelse. Det är ockå en
märklig metod för reformarbete som
regeringen i detta fall använder. Först
gör man en väsentlig förändring av utbildningen.
Sedan skall man göra en
översyn av utbildningens uppläggning
och innehåll. Man skall alltså först lägga
om utbildningen och sedan fundera
över hur den skall se ut.
Herr talman! I denna långa debatt
med så många inlägg kommer åtskilliga
talare säkerligen att beröra olika delar
av socialpolitiken, och många idéer rörande
socialpolitikens utformning torde
komma att föras fram. Jag vill därför
begränsa mig till att avslutningsvis mycket
kortfattat beröra ett par frågor som
jag tror kommer att bli väsentliga i de
närmaste årens sociala reformarbete.
Den kanske mest väsentliga frågan är
vad jag nyss berört: att komma fram till
en omprövning av arbetsmetoder, att
få till stånd nya attityder och värderingar
i det sociala arbetet. Men om jag
Remissdebatt
ändå mera rubriksmässigt skall ange ett
par arbetsområden, som det sociala reformarbetet
under de närmaste åren huvudsakligen
kommer att röra sig kring,
vill jag först peka på socialförsäkringarna.
Det sociala reformarbetet under 1950-och 1960-talen har i mycket haft sin
tyngdpunkt på socialförsäkringarnas
område. Likväl återstår mycket att göra.
Vi måste snart få en allmän sysselsättningsförsäkring.
Trots en viss utbyggnad
av arbetslöshetsförsäkringen
har denna ännu betydande brister. Vi
måste nu få till stånd en försäkring som
ger ett tillfredsställande skydd åt alla
människor. Likaså måste vi genomföra
en allmän tandvårdsförsäkring. Det är
förvånande att ett beslut inte har fattats
på detta område, trots de många
utredningarna.
Vi måste vidare få till stånd en reform
av den allmänna pensioneringen,
så att det skapas ett pensionssystem som
ger större valfrihet, mera rättvisa och
bättre trygghet än nuvarande system.
Det gäller här många delfrågor. Sänkning
av den allmänna pensionsåldern är
en av dessa frågor, en annan — och det
är kanske en viktigare aspekt — är att
få en rörlig pensionsålder, att ge alla
människor större möjligheter att under
en relativt lång tid kunna välja mellan
yrkesarbete och pension och att likaså
successivt kunna trappa av yrkesverksamheten.
Som det nu är står ju de flesta
ena dagen i fullt yrkesarbete för att
nästa dag vara pensionärer.
Det andra huvudområdet — förutom
socialförsäkringarna — tror jag kommer
att vara olika reformer inom arbetslivet.
Jag tänker närmast på arbetarskydd,
arbetstid, semester, större
anställningstrygghet och olika åtgärder
för att förbättra trivseln i arbetet. Kraven
på de anställda stiger. Det fordras
mera kunskaper, större snabbhet och
större säkerhet i arbetet, och många
blir fysiskt och psykiskt slitna av ett
32
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
hårt arbete. Var tionde slås ut — så löd
en tidningsrubrik för några veckor sedan.
Vi måste få ett bättre arbetarskydd
och en bättre företagshälsovård, och vi
måste se över alla de lagar som gäller
anställningstryggheten.
Herr talman! Min slutsats av denna
korta kommentar till några socialpolitiska
frågor visar att det sociala reformarbetet
ingalunda är avslutat — vi
har mycket kvar att göra innan vi fått
ett tillfredsställande trygghetssystem.
Det kanske mest väsentliga för oss som
i beslutsposition har att leda detta reformarbete
är att pröva socialpolitikens
mål och metoder. Vi kommer inte att
kunna klara problemen med de metoder
vi nu använder. Det räcker inte att anvisa
mera pengar, att utbilda flera människor,
att bygga flera lokaler av olika
slag. Vi måste få en socialpolitik med
arbetsmetoder som är bättre anpassade
till det samhälle vi nu lever i än enligt
dagens socialpolitik.
Fru SUNDBERG (m):
Herr talman! Diskussionen om utbildningens
mål och medel torde knappast
någonsin ha varit mera intensiv än nu.
När man studerar målen för regeringens
utbildningspolitik får man ett intryck
av att utbildningen i första hand skall
ses som ett medel för att nå vissa politiska
mål, medan man tycks glömma
bort att utbildning också skall ha ett
rent kunskapsmässigt innehåll och möjliggöra
för individen att utvecklas efter
sina personliga förutsättningar. För
samhället är kunskapen i sig själv ovärderlig.
Den är grunden för all forskning
och utveckling inom olika områden.
I sitt öppningsanförande vid skolveckan
sade utbildningsministern: »Vi
kommer att få lära oss att även den internationella
jämlikheten kräver stabilitet
och konsekvens i den ekonomiska
politiken.»
Den nationella jämlikheten har rätt
att ställa krav på stabilitet och konse
-
kvens när det gäller utbildningspolitiken.
Stabilitet och konsekvens finns det
inte mycket av i dagens svenska skolpolitik.
När vi från moderata samlingspartiet
eftersträvar stabilitet i utbildningspolitiken,
menar vi på intet sätt
stabilitet i betydelsen stagnation. Tvärtom
torde stagnation på det området i
hög grad vara detsamma som tillbakagång
i ett dynamiskt samhälle. Men vi
strävar efter stabilitet i målsättningen.
Två frågor: Vilka skall utbildas och
hur skall utbildningens ske? På den
första frågan skulle man givetvis vilja
svara: Alla. Men det finns ännu många
i vårt land som inte ser någon möjlighet
till utbildning. Detta gäller alla de
ännu relativt unga som i bästa fall fick
en sjuårig folkskola och som helt enkelt
på den ort där de bor inte har tillgång
till utbildning.
En proposition om vuxenutbildningen
är aviserad av departementschefen,
men jag är inte alltför optimistisk beträffande
i vad mån den kommer att ge
möjligheter till erforderlig satsning för
dem som inte bor i de största tätorterna.
Den kommunala vuxenutbildningen
har i dag koncentrerats just till dem. En
kvinna som bor i en mindre tätort eller
på landsbygden har ofta ingen möjlighet
att studera vidare. Det råder klara
orättvisor mellan landsbygd och stadsbygd,
och med landsbygd menar jag inte
bara glesbygden. Inte minst torde
orättvisan bli märkbar nu när allt fler
gifta kvinnor skall ut i förvärvslivet.
Deras möjligheter att erhålla en adekvat
utbildning, om de samtidigt har vårdnaden
om barnen hemma, är små om de
måste förflytta sig till annan ort. Jämlikheten
ligger långt borta och jag tror
att många i den situationen känner sig
som mannen som för första gången såg
en fyr och sade: »Det tutar och det
blinkar men dimman lättar inte.» Vi
måste bli generösare när det gäller
vuxenutbildningen och inte gå i de
gamla spåren. Vi måste sänka kravet
på deltagarantalet i studiegrupper. Vi
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
33
måste ha råd att låta dimman lätta inte
bara i våra stora befolkningscentra.
Stabiliteten i målsättningen kräver
också att vi inte åsidosätter krav på utbildningens
kvalitet. Kvaliteten behöver
inte nödvändigtvis försämras för
att vi satsar på kvantiteten, något som
herr Mundebo tog upp i sitt föregående
anförande när han berörde socionomutbildningen
och som utgjorde ett utomordentligt
exempel på möjligheten att
eftersätta kvalitetskravet för att öka
kvantiteten. Det direkta kunskapsinhämtandet
behöver inte försummas för
att samhället ställer nya och viktiga
krav på förmåga till kritiskt tänkande.
Vissa elementära färdigheter skall inhämtas
i skolan, och vi måste ha en
kontroll på att så sker. En konsekvent
utbildningspolitik utesluter inte försöksverksamhet,
men den kräver att försöken
bedöms efter vissa fasta värderingsgrunder.
Från vårt parti har vi
många gånger fört fram kravet att evaluering
skall ligga till grund för den
fortsatta permanentningen av åtgärder.
Att eleven trivs med försöksverksamheten
får inte vara den enda värderingsgrunden;
utbildningsvärdet måste
också bedömas. Visst skall det vara roligt
att gå i skolan — det bör helst vara
roligt att förvärvsarbeta också — men
skolan får inte ha till huvudmål att
tjänstgöra som nöjeslokal. Skolan måste
ställa krav på prestationer, och eleverna
har rätt att ställa krav på skolan. Krav
skall ställas på alla elever. Alla måste ha
rätt till handledning och undervisning
efter sin förmåga, också de högpresterande.
Det anses emellertid i dag inte
opportunt att tala om dessa. Faktum är
att samtidigt som man nu i den allmänna
nivelleringspolitiken har upptäckt
att de svagpresterande behöver extra
hjälp — och det behöver de i utomordentligt
hög grad, tv de har varit åsidosatta
— vill man inte veta av att det
också finns elever som finner skolgången
meningslös därför att de är undersysselsatta
och saknar läromedel.
Remissdebatt
I en bok som den nuvarande utbildningsministern
har givit ut tillsammans
med Torsten Husén kan man läsa att det
är mycket ovanligt med skolk bland elever
med normal begåvning och lätthet
att följa med i skolan. Det är de svagpresterande
och de undersysselsatta
högpresterande som svarar för flera av
disciplinsvårigheterna inom skolan.
Alltför tydligt har den låga prestationsnivån
i vårt land visat sig vid de internationella
jämförelser som har gjorts
avseende 13-åringars kunskaper i matematik,
där vi ligger i botten tillsammans
med ett annat land. Vi har inte
råd att inte ta till vara begåvningarna.
Så till frågan: Hur skall vi utbilda?
Utbildningen skall syfta till att påverka
samhällsutvecklingen, förklarar socialdemokraterna.
Låt mig säga att samhällsutvecklingen
i lika hög grad måste
påverka utbildningen. Helt andra krav
kommer att ställas på dagens ungdom
än de som har ställts på oss. Vår utbildning
skulle vara helt otillfredsställande
för dem som går ut i förvärvslivet i slutet
av detta decennium. De kommer att
leva i ett samhälle där kunskap om
ADB kommer att vara lika allmän som
kunskap i engelska i dag. För detta
.samhälle skall vi utbilda våra ungdomar.
I går hörde vi att Västerås som första
skolstad i vårt land skall använda en
dator i undervisningen. Det kommer säkerligen
att dröja innan vi använder datorer
som vi i dag utnyttjar AV-hjälpmedel.
Däremot har vi stora möjligheter
att liigga upp och individualisera
undervisningen med hjälp av datorer.
Andra länder har börjat, och jag är
övertygad om att vi också hos oss måste
satsa på denna utveckling. En fördel
därmed är också att hela diskussionen
om betygsättningen kan upphöra. I dagens
skola, som skulle vara konkurrensfri,
upplever vi en betygskonkurrens efter
principen »den enes död den andres
bröd». Nog skorrar det illa att höra en
elev säga: »Min klass är så dålig att jag
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 3
34
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
nog kan få en 5:a.» Herr talman! Det
är den direkta och konkreta konsekvensen
av dagens relativa betygsättning;
skolöverstyrelsen må sedan ge hur
många förklaringar som helst. Den utvecklingen
förutsade vi från vårt parti.
I dag lägger vi ansvaret för den individuella
undervisningen på lärarna.
Samtidigt som skolmiljön försämras och
disciplinsvårigheterna stegras ökar också
våra krav på lärarna i orimligt
snabbt tempo. Bullernivån i våra skolor
är sådan att troligen ingen av oss riksdagsmän
där skulle kunna utföra något
produktivt arbete, och inte lär det bli
bättre genom införandet av storklasser.
Eftersom departementet och skolöverstyrelsen
i andra fall lägger sig i detaljer,
hoppas jag att man i samband med
storklassernas införande också kommer
att kräva heltäckande mattor; annars
kommer arbetsmiljön att bli olidlig.
Varför lyssnar man inte tillräckligt
till lärarnas redogörelser för disciplinsituationen
på många håll? Beror det på
att socialdemokraterna inte vill erkänna
sitt misslyckande med att skapa en fungerande
skola? I stället låter man talet
om nya reformer och ny försöksverksamhet
utgöra svaret på de klagomål
som man ändå inte kan undgå att lyssna
till.
Frågan är om inte åsnan drar moroten.
Låt oss i stället erkänna att klasserna
är för stora, att grupperna kanske
måste utformas på ett annat sätt! Låt
oss göra insatser där vi från utbildningssynpunkt
kan vänta oss resultat
och tillvarata den egna elevens förutsättningar
att finna sig till rätta i skolarbetet!
Jag
är inte övertygad om att den
fortgående integreringen av de s. k.
läsämnena är riktig. Det finns en risk
att man integrerar alltför långt därför
att det då är lättare att förklara bristande
kunskaper i ett ämne genom att
påstå att kunskaperna i ett annat ämne
är större — en sorts kamouflage för att
dölja att vissa elever inte har brytt sig
om att tillägna sig naturvetenskapens
grunder eller kristendomens etiska värderingar.
Det behöver inte bli så, men
låt oss slå fast att om det inte blir så är
det lärarnas förtjänst — det bör vi vara
medvetna om.
Herr talman! Inga samhällsinsatser
kan utjämna de skillnader som finns
i intresseinriktning och anlag. Men betydligt
större insatser kan göras för
att ta till vara de möjligheter som finns
hos olika barn. När skolan börjar är
skillnaden i förutsättningarna oftast
större än den borde vara. Moderata
samlingspartiet har under lång tid fört
fram kravet på en utbyggd förskola, så
att alla barn har tillfälle till den pedagogiska
stimulans som en sådan erbjuder.
Från socialdemokratiskt håll
har man inte velat lyssna — förskolorna
eller lekskolorna har ansetts vara ett
överklassobjekt, och i barnstugeverksamheten
har man huvudsakligen syftat
till att ta hand om barnen, inte till att
lära dem något eller utveckla dem. Det
framgår tydligt av de statsbidragsbestämmelser
som i dag gäller för barnstugor.
Men nu har man från socialdemokratiskt
håll äntligen velat lyssna
på vad vårt parti har sagt om det pedagogiska
värdet av förskoleutbildning.
Svenska barn är inte dummare än
andra länders barn, och den sena åldern
för inträde i skolan kan inte motiveras
med annat än glesbygdssvårigheterna.
Regeringen har sig själv att
skylla — småskolorna på landsbygden
har slaktats, och vi måste bygga upp något
annat i stället. Kan inte Muhammed
komma till berget får förskolelärarna
fara till barnen. Vi får inte låsa fast oss
i krav på gruppstorlek och materialtillgång
— det är den intellektuella och
manuella stimulansen som är nödvändig.
Förskolorna måste integreras i det
ordinarie skolväsendet. Vi måste få en
smidig och flexibel övergång från förskola
till grundskola, en övergång som
inte är bunden till ett bestämt födelseår
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
35
utan till barnets utveckling. Kanske blir
en sådan uppmjukning en första övergång
till den klasslösa skolan, framtidens
skola. Om varje individ fritt skall
få arbeta efter sina förusättningar blir
arbetsbetingen så olika att ett kursmässigt
klassindelande blir utan betydelse.
Arbetsgrupper med olika ålderskategorier
i stället för dagens klasser kan bli
en realitet.
Kraven på konsekvens i utbildningen
innebär att den måste anpassas till
samhällsutvecklingen och tekniken.
Från vår sida kan vi inte gå med på att
utbildningens mål i första hand skall
vara att bibringa eleverna vissa värderingar
—• med andra ord vara ett medel
för att ge dem ett socialistiskt synsätt.
Målet bör enligt vår mening vara att
ge eleverna en utbildning som gör det
möjligi för dem att göra sina egna värderingar.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Hur frestande det än
skulle vara att göra några kommentarer
till vad som sades under gårdagens debatt
skall jag avstå därifrån och försöka
efterkomma vad ålderspresidenten
i vår kammare framställde som ett
önskemål inför årets remissdebatt, nämligen
att inläggen skulle göras så korta
som det över huvud taget var möjligt.
Jag skall något beröra frågan om vår
lokaliseringspolitik, de resultat vi uppnått
och de förhoppningar vi ställer på
den kommande perioden.
De preliminära befolkningssiffror
som redovisades vid årsskiftet utvisade
en ökning av vårt lands folkmängd,
men också — trots ökningen — en oroande
nedgång i födelseöverskottet. Inom
vissa län redovisas ett minskat befolkningstal.
Detta är förhållandet i många
län, inte minst i Kopparbergs län. Länet
har nu — med viss reservation — en
befolkning på 278 355 invånare. Även
om en begränsad uppbromsning kunnat
redovisas i förhållande till tidigare år,
har folkmängden under år 19C9 minskat
Remissdebatt
med cirka 700 personer. Detta befolkningstal
ger allt fortfarande anledning
till oro.
Under år 1969 erhöll omkring 1 900
personer starthjälp för nya arbeten
utanför hemorten, därav 1 300 i andra
län.
Arbetslösheten inom Kopparbergs
län har uppvisat ungefär samma nivå
som under de senaste åren. I december
1969 var 2 200 personer arbetslösa. Av
dessa var två tredjedelar över 50 år och
närmare hälften 60 år och däröver. Beredskapsarbetena
i länet omfattade under
budgetåret 1968/69 inte mindre än
20 000 dagsverken.
Inom loppet av några få år har bortfallet
av arbetstillfällen enbart inom industrin
i de södra delarna av länet uppgått
till nära 2 000. Samtidigt har behovet
av arbetskraft inom byggnadsverksamheten
samt inom jord- och
skogsbruket också starkt minskat.
Hela denna utveckling har medfört
en högst avsevärd nettoutflyttning; den
har inom området sedan 1963 uppgått
till 8 000 personer.
Det är mot denna bakgrund inte
svårt att påstå att de näringsstrukturella
svårigheterna — arbetslöshet och avfolkning
— inte är något speciellt problem
för Norrland utan ett problem som
i minst lika hög grad berör samtliga
skogslän.
Har då statsmakterna inte gjort någonting
för att ändra eller mildra denna
för Dalarna så smärtsamma utveckling?
Genom de lokaliseringsåtgärder
som vidtagits under den nu snart avslutade
femåriga försöksverksamheten
har länet för utbyggnad och en blygsam
nyetablering tillförts 91 miljoner kronor.
Detta belopp fördelas med 77 miljoner
på lån och 14 miljoner kronor
på bidrag. Det har beräknats att 73
företag erhållit stöd. Genom dessa åtgärder
har sysselsättning skapats för
1 400 personer.
Kopparbergs län har skogen och malmen
som basindustri. Någon större verk
-
3G
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
samhet när det gäller färdigtillverkade
varor eller manufakturering kan ej redovisas.
Det är väl framför allt detta
förhällande som medfört att de unga
medborgarna, som inte kan få sin försörjning
inom skogen och skogsförädlingsindustrin
eller i gruvorna, måste
fl} tfa till andra delar av landet, trots att
de hellre önskade få sin utkomst inom
det egna länet.
Av någon oförklarlig anledning har
varken statliga eller privata lokaliseringar
i någon större utsträckning gällt
Dalarna. Det enda »nya» som tillkommit
under senare år är ett bokförlag
samt någon mindre stödindustri. I detta
avseende förväntar vi en snar ändring.
Utflyttningen från länet måste radikalt
brytas genom tillskapandet av
nya arbetsobjekt. Hur gärna vi än vill
det så kan vi inte leva på Vasaloppet
eller midsommarfester! Det måste andra
åtgärder till för att vända strömmen
åter till vår landsända.
Det finns väl ingen naturlig gräns
mellan Norrland och skogslänen. De
har samma problem, men skogslänen
och i synnerhet Kopparbergs län har
inte befunnit sig i fokus med sina svårigheter.
Vi har kanske varit alltför tålmodiga
i vår situation och invaggat oss
i förhoppningar om att vår tur till
konkreta åtgärder snart skulle komma.
För inte så länge sedan skulle all industriell
verksamhet förläggas till våra
kustområden. I dag däremot säger framstående
industriledare att lokalisering
till råvaran -—■ skogen och malmen —-är det enda riktiga. Om denna nyorientering
vinner beaktande bör Dalarna
ha stora förutsättningar till nytt industriellt
framåtskridande.
I årets statsverksproposition föreslås
bl. a. att myntverket skall flytta till
Eskilstuna. Intet ont sagt om Eskilstuna,
men varför dit och inte till Avesta?
Avesta hade myntverket redan år 1644,
och där präglades rikets kopparmynt
fram till år 1831, då en eldsvåda öde
-
läde så gott som hela bruket. Allt byggdes
upp igen, men myntverket flyttades
till Stockholm. Det var en dåtida
lokalisering från Dalarna till kungl. huvudstaden.
Mot denna historiska bakgrund
men även med hänsyn till dagens
realiteter hade myntverket kunnat återflytta
till det moderna Avesta.
Lokaliseringsutredningen har redovisat
ett delbetänkande och däri bl. a. talat
om »svårigheter att erhålla en utbyggnad
av näringslivet som är tillräcklig
för att möta strukturförändringarna
i länsdelen. Under det senaste
året har en betydande utflyttning av
arbetsföra personer i de yngre åldersgrupperna
ägt rum.» Osökt kommer här
Mora köping in i bilden. Mora utgör i
dag huvudort för en planeringsregion
som omfattar nära 49 000 invånare och
har en areal av nära 16 600 km2. Men
utredningen drog inte de riktiga slutsatserna
av sitt resonemang och föreslog
inte att Mora skulle bli en av prioriteringsorterna,
detta trots att Mora såsom
centralort i de flesta fallen betjänar
ett jämförelsevis större antal
människor i ett större inlandsområde
än de av utredningen föreslagna orterna
utanför Norrbottens län.
I finansplanen redogör finansministern
för det stora utflöde av vår valuta
som turistandet i andra länder åstadkommer.
En annorlunda fördelning är
önskvärd. Här skall åtgärder till för att
förmå svenskarna att i större utsträckning
tillvarata vårt eget lands stora
möjligheter till vila, rekreation och omväxling.
Genom att stödja turistnäringen
inom landet stöder vi också näringslivet
i våra glesbygder. Om vi skall uppnå
en sådan målsättning så måste också
statsmakterna — regering och riksdag
— föra en vittsyftande regionalpolitik
med generella åtgärder i syfte att åstadkomma
en mer balanserad utveckling
i skogslänens glesbygder och därmed
skapa större balans i samhällets totala
utgifter.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
37
Herr JOHANSSON i Skiirstad (ep):
Herr talman! Finansministern, som
ytterst bär ansvaret för det budgetförslag
som har framlagts, har gång på
gång i sina kommentarer förklarat att
han vill slå vakt om en god ekonomisk
utveckling. Han är beredd att vidta
även impopulära åtgärder för att styra
den ekonomiska utvecklingen i positiv
riktning.
Vi är överens med honom när det
gäller målsättningen, även om vägarna
och medlen att nå fram till målet kan
diskuteras. Här vore det intressant att
nämna något om sparsamhet. I en så
stor budget skulle det väl finnas utrymme
för en sparsamhet, som inte fördröjer
eller försvårar utan underlättar
nödvändiga reformer och utlovat och
väntat stöd åt olika grupper — här kan
nämnas lågavlönade, barnfamiljer, pensionärer,
människor med handikapp
in. fl.
Debatten på det ekonomiska området
har blivit väl tillgodosedd, så jag skall
inte fortsätta den, hur intressant och
viktig den än är. Det blir ofta så att
remissdebatten lider av en viss ensidighet
i det att somliga frågor får huvudparten
av tid och intresse, medan
andra i och för sig väsentliga spörsmål
kommer i skymundan.
Frågan om demokratin, dess livsbetingelser
och utveckling behöver allsidigt
aktualiseras. Demokratin är inte
något som vi fått färdigt, utan den har
byggts på från generation till generation,
men det finns någonting som har
varit grunden från början, och det är
somligt i ritningarna som inte får nonchaleras
i den fortsatta utbyggnaden.
Detta innebär inte att vi avsäger oss
nya upptakter och framsteg, men de
måste prövas efter de grundläggande
värderingarna.
Jag vill anknyta till min inledning
och fråga: Är finansministern och regeringen
på alla andra områden lika
angelägna om alt bevaka och vidta före
-
Remissdebatt
byggande åtgärder för att bevara och
utveckla demokratin i positiv riktning,
så att varje svensk medborgare får del
av frihet, rättvisa och trygghet?
Hänsynen till individen är ett av de
grundläggande dragen. Vi måste ha
respekt för och visa hänsyn till varje
människa, oberoende av ålder, boplats
och arbetsuppgifter. I vår tids kollektiva
tänkande, när distansen har blivit
så stor och kommunikationerna fungerar
dåligt, blir en individ lätt bortglömd
och orättvist behandlad. Vi får inte
nonchalera någon människas livsdröm,
livskamp eller livsproblem. Alla måste
ha rätt att drömma om och räkna med
en meningsfull tillvaro i ett samhälle
som ger rättvisa åt alla.
När vår nye statsminister i går talade
om det framlagda skatteförslaget sade
han att även någon utanför hans eget
parti hade fått säga sin mening. Skulle
det vara så underligt? Skall 50 procent
av svenska folket utarbeta förslag som
gäller för de 100 procenten? Är detta
demokrati? Är det medbestämmanderätt?
Det
har pågått och pågår en olycklig
utveckling av narkotika- och alkoholmissbruk.
Här är det viktigt att inte
narkotikamissbruket får skymma det
verkligt stora problemet, nämligen alkoholmissbruket.
Flera tusental är svårt
alkoholskadade, tusental dör varje år
av alkoholskador, många våldsbrott orsakas
av alkoholpåverkade, och många
trafikolyckor har samma orsak. Vad det
sedan innebär av personlig tragik för
den alkoholskadade och hans anhöriga
kan inte med ord beskrivas.
Nu frågar jag: Vad säger regeringen?
Hur kiinner finansministern det? Varför
nämner inte regeringen någonting
om detta i remissdebatten? Vilka åtgärder
kommer regeringen att vidta
för att hjälpa spritens offer och för att
ge skydd åt det unga släkte som kommer?
En
gemensam uppgift kunde väl vara
38
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
att söka få bort den positiva attityd till
spriten som ännu finns och som ofta
kommer fram i reklam och massmedia.
Den livsåskådning som är knuten till
vår demokrati är den kristna livsåskådningen
— låt oss nämna den vid dess
rätta namn. Det är litet förrädiskt när
man skyggar för ordet kristet och vägrar
att redovisa sin inställning. När
jag talar om den kristna livsåskådningen
gör jag det med stor frimodighet,
därför att jag vet att jag representerar
majoriteten av vårt folk. Så länge 98
procent vill tillhöra stats- eller frikyrka
förstår vi att det finns ett stort intresse
för denna fråga. Majoriteten av vårt
folk är medveten om att om vi slår vakt
om den kristna livsåskådningen, slår vi
också vakt om vår demokrati.
Det finns inget religionslöst land.
Detta bekräftar att människan är obotligt
religiös. Det finns länder där kristendomen
är förbjuden och där det
talas om att de kristna utsätts för
grymma förföljelser, men så vill vi
inte ha det i vårt land.
Varför säger regeringen aldrig någonting
positivt om dessa saker? Det skulle
vara intressant och befriande att någon
gång få höra ett statsråd göra ett positivt
uttalande om kristendomen och den
kristna livsåskådningen.
Detta gäller också de normer eller
spelregler som är knutna till vår demokrati.
Vi måste ha fasta regler som gäller
oss alla och som vi respekterar. Respekten
för våra medmänniskors uppfattning,
liv och egendom måste vi alla
känna, om vårt samhälle skall fungera
harmoniskt. Det finns alltför många i
olika åldrar som nonchalerar dessa
spelregler. Det skapar problem i hem,
skola och samhälle.
Att tala för att vi måste ha spelregler
innebär inte att man behöver vara moralist,
utan snarare realist. Jag kan inte
tänka mig en fotbollsmatch utan spelregler
som gäller alla de 22 på planen.
Det finns en domare som ser till att
reglerna efterlevs, och skulle någon
bryta mot dem blir han bestraffad, ja
t. o. m. utvisad. Men dessa regler är
inte till för att förstöra spelet, utan för
att spelet skall fungera.
Jag kan inte tänka mig att färdas i
trafiken utan trafikregler som gäller lika
för alla. Vi har under en lång följd
av år fått färdas på vänstra sidan av
vägen och nu i några år på höger sida.
Tänk om någon sade att vi nu får färdas
på vilken sida av vägen vi vill —
då skulle säkert ingen av oss våga ge
sig ut i trafiken. Men därför att det
finns trafikregler som gäller oss alla
lika kan vi färdas tryggt i trafiken. Detsamma
gäller inte minst den mänskliga
samlevnaden. Vi behöver gemensamma
spelregler som gäller oss alla och som
vi visar respekt inför.
När det gäller respekt för andras liv
kan man inte undgå att tänka på en
fråga som för närvarande livligt debatteras:
abortfrågan. Här talar jag om
respekt för människovärdet. Det är
sant att det är svårt, ja omöjligt att
sätta en gräns för människovärdet någonstans
mellan födelse och konception,
då det nya livet faktiskt tänds.
När vissa aborter ändå tillåts, bör det
betraktas som undantagsfall. Det gäller
när medicinska indikationer ligger
som grund. Vi måste i kraft av tro och
övertygelse liksom av vanlig erfarenhet
räkna med ett människovärde, något
från vår sida sett mycket ansvarsfullt.
Nödgas vi på grund av livets underlighet
göra ett val och sätta en gräns,
blir det ett svårt avgörande, där vi
egentligen saknar kompetens. Att öppna
möjligheten till abort är alltid att utlämna
sig åt ovisshet: vad är rätt, vad
är fel? TV-programmet, som visade
aborten sedd från olika synpunkter,
kom ju många att tänka om. Att vi har
en abortlagstiftning betyder alltså inte,
att man har lyckats precisera det etiskt
riktiga i denna fråga. Lagar är här alltför
mänskliga. Vi känner till att vi
har ansvar för livet, vårt och andras,
och det vore underligt, om gränsen
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
39
skulle sättas till födelsestunden och inte
vid konceptionen.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Först vill jag uttala min
tillfredsställelse över att förslag till åtgärder
för att förbättra arbetsmiljön
kommer att framläggas under våren. Arbetsmiljön
är en synnerligen viktig fråga
som inte nog har betonats i den nymornade
och aktiva miljödebatt som
har förts under de senaste åren. Jag
vill påminna om en ledamot av denna
kammare, som nu har lämnat den aktiva
politiken, Brita Elmén, som under
1950-talet här i många kunniga och intressanta
inlägg sökte att hos oss kammarledamöter
väcka insikt om vilken
stor betydelse den frågan hade.
Det var som sagt på 1950-talet. Nu
har den tekniska utvecklingen snabbt
gått framåt och komplicerat arbetsprocessen
och skapat stress och problem
för många arbetstagare. Det är därför
med stor tillfredsställelse som jag
väntar på de förslag som regeringen
kommer att framlägga. Jag är för min
del beredd att positivt pröva dem och
försöka finna utvägar till att skapa en
mycket gynnsammare arbetsmiljö. Det
är ändå en stor del av vår levnad som
vi tillbringar i arbetslivet, och det är
kanske den viktigaste delen av miljöproblematiken.
Den har försummats,
och därför måste vi försöka vidta åtgärder
till förbättringar.
Herr talman! Jag skall nu ta upp
några andra regeringsförslag och belysa
dem ur de icke expansiva regionernas
synvinkel. Debatten om eu aktivare
lokaliseringspolitik har med jämna mellanrum
förts här i kammaren. Under
föregående år hade jag intrycket att
regeringen påverkats av de starka stämningar
som finns ute i landet för att
snara och kraftfulla åtgärder skall vidtas
för att aktivera de svaga regionerna
framför allt i norr. Bl. a. gjorde regeringen
stor PR av sitt s. k. »Norrlands
-
Remissdebatt
paket», som när det nu har trätt i kraft
— eller rättare sagt öppnats — visat sig
ha släktskap med de s. k. stortvättmedelspaketen:
de är inte fyllda till brädden.
Då tänker jag på skogsprogrammet,
som har sina brister. Men oavsett de
mindre goda inslagen väckte dock regeringens
satsning förhoppningar om att
något mer kunde förväntas. Hur har nu
det infriats i statsverkspropositionen?
Regeringen omtalar att en proposition
skall föreläggas riksdagen byggd
på den Lemneska lokaliseringsutredningens
delbetänkande. Där fanns förslag
som säkerligen kan betyda något
positivt för stödområdet. Jag vill dock
be regeringen att i sitt propositionsarbete
noga studera och beakta remissönskemålet
från mitt län om de särskilda
prioriterade stödorternas antal.
Det måste anses som ofrånkomligt, att
det även blir stödorter i västra och
östra Jämtland. Jag tänker på orterna
Järpen, Bräcke och Hammarstrand. En
blick på kartan visar, att avstånden
mellan de föreslagna orterna blir alldeles
för stora. Tätortsservicen kommer
utom räckhåll för en icke obetydlig del
av länets befolkning. Det är önskvärt
att viktiga kommunblockscentra även i
fortsättningen kan behålla en tillfredsställande
tätortsservice. Det gäller även
en del andra tätorter som inte föreslagits
bli centra i kommunblock.
Utöver utredningens förslag bör generella
åtgärder snabbt genomföras. I
den motion som folkpartiet väckt vid
årets riksdag finns många goda förslag,
som delvis berörts tidigare här i kammaren
av herr Larsson i Umeå. Jag skall
inte upprepa dessa utan vill bara understryka
betydelsen av bättre och billigare
kommunikationer samt rimligare
frakttaxekostnader. Dessutom bör förslaget
om arbetsgivaravgiftens avskaffande
noggrant överviigas. Men den allra
viktigaste åtgärden är att fastställa ett
mål för de berörda regionerna, vilket
vi från vårt håll krävt vid flera tillfällen
när dessa frågor varit uppe till bo
-
40
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
handling. Det är av avgörande betydelse
för att nå resultat att ha ett mål att
rikta alla sina handlingar emot. Vilket
mål har nu regeringen för exempelvis
mitt hemlän? Finns det någon som kan
svara entydigt och klart på den frågan?
Jag bär läst några utredningar och blivit
en aning förvirrad. Bl. a. läste jag
utredningen om radio-TV:s regionala
utbyggnad och organisation, där det i
en bilaga redovisas väntade befolkningstal
år 1980, varvid man utgår från
prognos 0 som räknar med 95 000 invånare
för Jämtlands län. När det gäller
femårsplanen för bostadsförsörjningen
uttalas att underlaget är prognos 2 i
Länsplanering 1967, vilket är detsamma
som den centrala bedömningen. Bara
dessa två exempel visar ju oklarheten.
När dessa länsprognoser upprättades
och publicerades uppfattades de som
mycket deprimerande för avfolkningslänen
och möttes med stark kritik. De
skulle verka styrande i negativ riktning,
bromsa investeringslusten, kort sagt
förta tron på områdets framtid och därigenom
påskynda en från många synpunkter
olycklig utveckling. Försvararna
framhöll att en prognos absolut inte
fick betraktas som ett faktum utan bara
visar en trolig utveckling, om ingenting
gjordes och om låt-gå-politik tilllämpades.
Något sådant skulle inte få
ske i vårt samhälle med stark samhällssolidaritet.
Men vad är det nu som skall äga rum
inom två viktiga samhällssektorer? Jag
tänker på vägplanen och bostadsprogrammet
för de närmaste fem åren. Där
låter man de negativa prognoserna utgöra
grunden för sina ställningstaganden
och på så sätt styra utvecklingen.
Kritiken mot Länsplan 67 får rätt och
farhågorna besannas. Det framgår av
femårsplanen för bostadsbyggandet, att
programmet koncentreras till orter med
klart expansivt näringsliv och behov
av kontinuerligt byggande, och som
underlag har man prognos 2 i Länsplanering
1967, d. v. s. den centrala be
-
dömningen. Därvid följer man ju departementets
direktiv. I grova drag går
fördelningen ut på att 40 procent av
den garanterade produktionen går till
de tre storstadsområdena, 40 procent till
55 expansiva kommunblock och endast
20 procent till landet i övrigt. 20 procent
av produktionen till områden utanför
de expansiva ger inte stort utrymme
till orter som vill arbeta sig upp ur
underläget. De små får inte stora möjligheter
att utvecklas.
En annan negativ konsekvens av det
nya systemet är att kommuner som inte
kommer att klassificeras som expansiva
inte får lika långsiktiga rambesked som
tidigare. Kommunerna kan tidigast i
mitten av år 1970 få uppgift om sin ram
för år 1971. Man försvårar för de mindre
och svagare orterna och styr över
och stärker ytterligare de stora och
starka.
Beträffande vägplanen är tendensen
genomgående densamma. Det gäller
t. ex. anslagen till byggande av länsvägar
där de fem Norrlandslänen tillsammans
med Kopparbergs län kan förvänta
sig att fram till 1974 få minska sina
ordinarie anslagsplaner med två tredjedelar.
Därtill kommer att det särskilda
anslaget till byggande av ödebygdsvägar
försvinner, och det är en mycket olycklig
åtgärd. Anslaget till ödebygdsvägar
är av särskild betydelse för sådana
bygder i fjälltrakterna, vilkas fortbestånd
är beroende av turistnäringens
upprätthållande och utveckling. Vägarna
till dessa bygder är ofta av mycket
bristfällig beskaffenhet, och det är inte
ovanligt att de under högsäsongen på
vårvintern blir praktiskt taget ofarbara
till följd av skador genom snösmältning
och tjällossning. På grund av dessa trafiksvårigheter
och de stora avbräck
som därigenom vållas turistnäringen
framstår i många fall en vägombyggnad
som ett livsvillkor för den berörda bygden.
Möjligheterna att tillgodose dessa
vägbehov genom beredskapsarbeten är
i stor utsträckning begränsade, efter
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
41
som vägarbeten vintertid genom vägarnas
lokalisering till stor del omöjliggöres
på grund av besvärliga snö- och
klimatförhållanden. De statliga stöden
till upprustning och aktivering av olika
slag av turistanläggningar i fjällområdena
äventyras därigenom, och effekten
av sådana åtgärder kan helt utebli, om
man inte nöjaktigt kan ordna vägförbindelserna.
De är en avgörande förutsättning
för att verksamheten skall kunna
fortgå.
Jag har här pekat på två avsnitt där
samhället genom sina beslut och åtgärder
helt styr utvecklingen, och det tycks
som om man helt har koncentrerat sig
på att lösa de expansiva regionernas
problem men lämnat glesbygden åt sitt
öde. Investeringarna på två viktiga samhällssektorer
styrs bort från de svaga
regionerna och försvårar deras utveckling.
Här har regeringen haft frihet och
möjlighet att visa sin viljeinriktning.
Efter allt tal om solidaritet och ökad
jämlikhet inte bara mellan människorna
utan mellan regioner — olika områden
av vårt land ■— är dessa förslag
svårförståeliga. Statsministern förklarade
i en intervju i samband med det s. k.
Norrlandspaketet att nyheter som berör
speciella områden borde presenteras
där verkningarna kommer. Borde det
då inte ha funnits anledning för honom
att också ta med de här mindre goda
åtgärderna? Det skulle ha varit ett utsökt
tillfälle för honom att lyssna till
rörelsens reaktion.
Herr talman! Jag har här berört två
viktiga delar av nådiga luntan, som är
stor och omfattande, och sökt finna ut
vad som där är sken eller verklighet,
men jag har tyvärr inte lyckats med
detta.
Herr BJÖRKMAN (m):
Herr talman! När vi för litet mer än
cn vecka sedan samlades till riksmöte
på kungens slott yttrade medkammarcns
ärade talman herr Boheman följande:
»Det är nu sista gången som en tal
-
Remissdebatt
man i riksdagens första kammare har
äran och plikten att besvara trontalet.»
Vår egen ärade talman i denna kammare
kunde ha sagt detsamma för andra
kammarens del, även om det är sannolikt,
på gränsen till visshet, att han får
ytterligare tillfällen att framträda som
talman men då i egenskap av talman
för Sveriges riksdag.
Jag tror att det många gånger under
det riksdagsår som just har börjat kommer
att sägas i debatterna: »I dag är det
sista gången vi i denna kammare fattar
ett sådant här beslut.» Sådant tal kommer
väl att bli allt vanligare ju mer vi
närmar oss slutet av detta riksdagsår.
Några av talen kommer kanske att ha
ett lätt inslag av vemod och saknad
över tvåkammarsystemets hädanfärd,
andra kommer kanske att med desto
större emfas uttrycka fröjd och glädje
inför övergången till den direkta demokratin
och till ett mera modernt parlamentariskt
styrelseskick. Det djupt förankrade
namnet Helgeandsholmen ersättes
med Sergels torg — i närheten
av ett annat allaktivitetshus. Det blir en
parallell till Gustaf Adolfs torg i utrikespolitiska
sammanhang.
Detta kan vara sista gången vi håller
en remissdebatt av den karaktär vi nu
har. Om nämligen riksdagen inte desavuerar
en enhällig grundlagberedning
får vi kanske redan i början av nästa
år, därest riksdagen handlar snabbt, en
helt ny utskottsorganisation. Det av
många så hett eftertraktade statsutskottet
försvinner, vi får ett finansutskott
som skall yttra sig över finansplan,
nationalbudget, riksräkenskaper och
liknande frågor. På grundval av dess
utlåtande skall det bli cn finansdebatt,
skild från den allmänna remissdebatten,
där riksdagens ledamöter får tala om
allt vad sig i riket tilldragit haver. Vi
skulle då inte få den något förvirrande
blandning som under nuvarande förhållanden
varit nära nog oundviklig.
En sak bör vi kunna vara överens
om: den nuvarande dubbleringen av
2*-— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 3
42
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
debatten i två kamrar, samtidigt och i
samma ämne, har inte utgjort en särskilt
förnuftig ordning. Inte heller att
vi vid många tillfällen fört debatter i
samma fråga och i samma kammare
med endast korta intervaller. Med det
föreslagna fackutskottssystemet bör vi
kunna undvika åtminstone denna föga
rationella debattordning. Det är ju så
nu att motioner i närbesläktade eller i
samma ärenden har remitterats till olika
utskott, beroende på om det gällt lagfrågor
eller anslagsfrågor. Jag skall ta
några exempel från vårriksdagen 1969;
kammarens ledamöter kommer säkerligen
att känna igen dem.
Lokaliserings- och regionalpolitiken
behandlades av både statsutskottet och
bankoutskottet och det blev två olika
debatter i kamrarna. Frågan om statsbidrag
till de politiska partierna bereddes
i statsutskottet, men en motion
om utredning av det statliga partistödets
konstruktion hänvisades till konstitutionsutskottet.
Förslaget till lag om
pensionstillskott bereddes av andra lagutskottet.
Frågan om medelsanvisning
i anledning av förslaget handlades
emellertid av statsutskottet. En proposition
om allmänna riktlinjer för omorganisation
av bilregistreringen remitterades
till tredje lagutskottet i vad
den avsåg ändringar i vägtrafikförordningen,
till bevillningsutskottet såvitt
den avsåg fordonsskatt och till statsutskottet
i övriga delar. Utskotten har
alltså haft full sysselsättning på grund
av den egendomliga ordning som rått.
Herr talman! I denna bokstavsförkortningarnas
förlovade tid har vi fått
ännu en förkortning, RR. För en del betyder
den kanske liksom tidigare riksräkenskapsverket
eller numera riksrevisionsverket.
För andra betyder den kanske
Röster i Radio, men för oss betyder
den Röster i Riksdagen. Genom riksbibliotekarie
Willers’ initiativ har våra röster
nu förevigats och införlivats i nationalfonoteket,
och med familjediskoteket
som komplement till familjealbumet.
Man kunde alltså — strax före jul —
på tryckeriexpeditionen inhandla och
ta med sig hem sin egen röst på skiva
för att använda som julunderhållning
för barn och barnbarn. Jag är för min
del en aning osäker beträffande barns
och barnbarns reaktion inför vad far
respektive morfar hade på hjärtat i en
debatt för några år sedan. Mitt anförande
slutade med en erinran om att jag
hade talat i åtta minuter, vilket jag
tyckte kunde vara en lämplig tidsgräns
för ett inlägg i en remissdebatt. Det
gällde den gången 1967 års remissdebatt.
Herr talman! Jag börjar bli orolig
för att jag den här gången kommer att
något överskrida denna gräns.
Jag var också en aning förvånad över
att jag hann med så mycket på dessa
åtta minuter. Mina vänner brukar säga
att jag normalt talar ganska snabbt,
men det lät då inte så på skivan. Jag
vet inte om man möjligen hade manipulerat
med inspelningen. Det var fråga
om en longplavingskiva som spelas med
en hastighet av 33 1/3 varv, och den
hade väl låtit något annorlunda med
45 varvs hastighet. Jag spelade emellertid
skivan med den rätta hastigheten
och tyckte inte att jag talade särskilt
snabbt. Jag vet inte heller om jag talar
speciellt fort just nu.
Hur kommer då en remissdebatt att
gestalta sig nästa år i den nya kammaren
med 350 ledamöter? Vi är för närvarande
233 ledamöter i denna kammare
— även om det inte ser ut så just nu.
I den nya riksdagen blir det alltså en
ökning med i runt tal 50 procent. Till
årets remissdebatt var drygt 80 talare
anmälda, och debatten beräknas fortgå
i tre dagar. Nästa år skulle det med motsvarande
proportioner betyda 120 talare.
Även om vi gör någon reduktion
för att det skall bli en separat finansdebatt
och 1971 inte är valår — det betyder
naturligtvis en del — kommer antalet
talare säkerligen att ligga en bra bit
över 100. Hur många dagar skall debatten
då pågå, hur många ledamöter
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
43
kommer att vara kvar i kammaren under
sista dagen utöver dem som alltjämt
står på talarlistan och vidhåller
sin avsikt att yttra sig? Debattbegriinsning
är en fråga som jag tagit upp vid
flera tillfällen, hl. a. just i det inlägg
som spelades in på grammofonskiva.
Denna kammares ålderspresident, herr
Erlander, berörde också saken i sitt
liälsningsanförande vid innevarande
sessions början och yttrade bl. a.: »Det
är möjligt att de nva förhållandena med
det stora antalet ledamöter samlade i
en kammare kommer att framtvinga en
ökad självdisciplin och en förändrad
debatteknik.» Och herr Erlander menade
att det »skulle vara av värde om
vi redan vid årets riksdag började träna
oss för de kommande förändringarna».
Förvisso är det så. Redan den partiella
författningsreformen lägger i talmannens
hand, med riksdagens medgivande,
vissa möjligheter att begränsa
debatterna. Detta är en fråga som en
av arbetsgrupperna inom grundlagberedningen
skall fortsätta att penetrera
ytterligare.
I år har vi fått en nyhet i tvåkammarriksdagen.
Första kammaren har
nämligen för första gången försökt göra
en uppdelning på ämnen i remissdebatten.
Det är någonting som vi hittills
inte har lyckats med i denna kammare.
Det är möjligt att erfarenheterna härav
kan vara positiva att man kan få ut någonting
gott av försöket. Men jag har
redan upptäckt att ordningen kan få
oväntade konsekvenser. Det kan bli så
att de sista skola varda de första — det
heror på i vilket ämne man anmält sig.
Jag har grunnat på vad som skall
vara avgörande för ordningsföljden
mellan ämnena vid upprättandet av en
sådan lista. Skall vi följa departementsindelningen,
så att de som tiinker tala
om hov- ocli slottsstaterna inleder debatten?
Jag iir inte säker på att det är
en debattordning som kammaren kommer
att uppskatta. Eller skall ämnena
föras upp på listan i bokstavsordning?
Remissdebatt
Det tycks man åtminstone till en början
ha gjort i första kammaren, ty där börjar
man med »Allmänpolitiska frågor».
Men sedan hoppar man snabbt över till
»Skatter och ekonomisk politik», och
då är man ju långt fram i alfabetet.
Därefter går man tillbaka till bokstavsordningen
och för upp »Arbetsmarknadsfrågor».
Någon sade till mig i går: Det var ju
tur att jag inte anmälde mig till »Undervisningsfrågor»,
ty då hade jag hamnat
mycket längre ned på listan. Och
den som tänker tala om »Turism» kommer
upp någon av de sista dagarna,
även om han anmält sig aldrig så tidigt.
Hur skall vi i arbetsgruppen klara
detta med den länge eftersträvade ämnesuppdelningen?
Det är inte någon alldeles
lätt uppgift. En ämnesuppdelning
förutsätter nämligen att varje talare håller
sig till ett enda ämne. En del gör
det —• det har jag hört under debatten
i dag — men jag håller mig inte själv
till bara ett ämne. Jag skulle alltså, om
det varit en ämnesuppdelning, kanske
fått gå upp i debatten två gånger: först
för att tala om »Debattrestriktioner»
och sedan för att tala om någonting
annat.
Den i år tillämpade arbetsordningen
tycker jag innebär en försämring på en
punkt. Jag syftar på att remissdebatten
förlagts till dagar mitt under den korta
allmänna motionstiden. Det är oundvikligt
att det då blir kollisioner och tidtabellkonflikter.
Alla som motionerar,
kontrollerar motioner och deltar i parti-
och kommittésammanträden springer
fram och åter, och då är det inte lätt
att få någon att lyssna på debatten. Jag
tycker det var biittre som det var förra
året, när remissdebatten hölls efter den
allmänna motionstiden.
Del andra temat, herr talman, som
jag tog upp i det inlägg som återges på
den grammofonskiva jag talade om —
alltså mitt inlägg i remissdebatten 1967
—■ giillde det skattepaket som riksdagen
tog emot 1965. I januari 1967 hade vi
44
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
för resten fått ännu ett paket i vilket
bl. a. föreslogs en höjning av omsättningsskatten
med 1 procent. Och cigarretterna
gick upp, bilskatten gick upp,
folkpensionsavgiften gick upp. Jag frågade
vad som egentligen hänt och vad
som blivit av skattereformen 1965 som
skulle medföra så stora sänkningar för
nästan alla skattebetalare. Ja, det hade
blivit så gott som noll och intet.
Genom skärpning av de indirekta
skatterna, vilket skett gång på gång, och
inte minst genom höjningen av den
kommunala beskattningen var sänkningarna
borta med vinden.
Vad har hänt efter 1967? Ja, herr
talman, jag är frestad att fortsätta katalogen
— liksom 1967 — men jag skall
försöka fatta mig kort. Vi fick alltså i
januari 1967 ett skattepaket; höjning av
oms med 1 %, höjning av cigarrettskatten
med 2 öre, höjning av folkpensionsavgiften
från 4 till 5 procent samt dessutom
en skärpning genom att denna
höjning beräknades på den beskattningsbara
inkomsten i stället för som
tidigare på den taxerade. Under 1967
steg den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
från 18,29 till 18,71. Därefter
kom 1968 höjning av bilskatten,
skatten på sprit och vin och på cigarretter.
Omsen på motorfordon höjdes
med 20 procent. Den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen steg från
18,71 till 19,34. Under 1969 fick vi en
ny arbetsgivaravgift på 1 procent, och
den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
steg från 19,34 till 20,24.
Även herr Sträng har förra året bekräftat
den utveckling jag talade om
1967. I ett tal i juli 1969 sade han att
»1965 års skattesänkning har snabbt
fyllts upp av den höjda kommunala utdebiteringen.
Naturligtvis finns det anledning
att räkna med att operationen
kan upprepas». Det är klart att man
mot den bakgrunden frågar sig vad som
skall hända med det skattepaket som
skall komma någon gång fram i mars
månad.
Finansministern har själv accepterat
beteckningen den »ofullbordade» om
skattereformen. Den kommer såvitt vi
nu kan höra inte att ha mycket gemensamt
med de överjordiska harmonier
som smeker våra öron i det opus som
med ära bär namnet. Trots sin ofullständighet
anses det vara fulländat därför
att ingen egentligen kan tänka sig
en fortsättning.
Icke så med herr Sträng. Han spelar
upp expositionsdelen på partikongressen,
så kommer en genomföringsdel,
därefter blir det variationer och slutligen
repetitionsdelen. Men finalen får vi
inte höra förrän fram i mars. Det är
möjligt att kompositören är nöjd med
sitt verk. Ett litet stycke då och ett litet
stycke då, i TV, radio och tidningar,
liksom för att testa hur mycket dissonanser
svenska folket tål. Om det så lyster
honom, kan han innan han lackar
ihop paketet skaffa ett snyggare omslag.
Men Sträng är inte bara en mångårig
finansminister. Han är också en erfaren
man, och han vet nog att tindrande
barnaögon inte tändes inför de vackra
omslagen. Det är innehållet de vill ha.
Men de skiljer mellan mjuka och hårda
paket.
Det är många som har anledning att
med oro se fram mot herr Strängs aktivitet
under denna vårsession, t. ex. villaägarna.
De höjda taxeringsvärdena betyder
ökad intäkt på villan enligt den
för villor gällande progressiva skatteskalan,
2, 4 och 8 procent, en inkomst
som i sin tur sedan skall beskattas enligt
den progressiva statliga inkomstskatteskalan.
Slopandet av kommunalskatteavdraget
betyder en skärpning genom
att den kommunalskatt som utgår
på garantibeloppet inte blir avdragsgill.
Sedan blir det skärpt förmögenhetsskatt
som innebär en ytterligare
höjning.
Var kommer gränsen att dras för s. k.
lyxvillor? Jag skall ge herr Sträng det
erkännandet att det inte är han som
skapat uttrycket lyxvillor. Han har ju
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
45
sagt att han inte med lyxvillor menar
sådana som ligger på ungefär 100 000—
125 000 kronor. Det är snarare tidningarna
som skapat uttrycket. Men är det
verkligen rimligt och rättvist att de, som
behöver en större villa därför att de
har en stor familj eller på grund av sitt
arbete, skall beskattas hårdare än andra
villaägare som har en något mindre
villa? Är det rättvist att man lägger en
tyngre skatt på dem som föredrar att
ha ett större åretrunthus i stället för att
t. ex. skaffa sig ett hus på Västkusten,
ett i fjällen och ett någon annanstans
bara husets värde ligger under gränsen
för den s. k. lyxvillan? De kunde ju
skaffa sig en villa också på den spanska
solkusten, så blir de inte så illa behandlade.
Det kan inte förnekas att bostadsbristen
i storstäderna driver upp priser
och taxeringsvärden, och det blir därigenom
inte likformig taxering i hela
landet för villor med samma standard.
Den skärpta beskattningen kommer att
pressa försäljningsvärdena. Det kan
mot denna bakgrund starkt ifrågasättas
om taxeringsvärdena på grundval av
1968 års försäljningsvärden kommer att
bli riktiga. De som sparat till eget hem
— och som borde uppmuntras — har
verkligen anledning att se dystert på
framtiden.
Enligt intentionerna skall skatteomläggningen
träda i kraft först vid nästa
årsskifte, men herr Sträng tjuvstartar
med att börja plocka in 130 miljoner
kronor redan elva månader i förväg.
Herr talman! Det ser ut att bli ett bistert
år för skattebetalarna 1970, eller
snarare den 1 januari nästa år, när detta
verk skall träda i kraft.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Årets statsverksproposition
—- den första på 1970-talet — innehåller
inte särskilt många nyheter;
åtminstone gäller detta jordbrukets lui
-
Remissdebatt
vudtitel. Regeringen fortsätter den jordbrukspolitik
den slagit in på enligt 1967
års majoritetsbeslut. Man ser som en
huvudsak att pressa ned försörjningsgraden
till 80 procent eller ännu mindre,
med alla de nackdelar detta medför
för landet i dess helhet men för vissa
delar i synnerhet. Jordbruksministern
framhåller i huvudtiteln med en tillbakablick
på 1960-talet för det första
att åkerarealen minskar med ca 1,5
procent per år, för det andra att brukningsdelarnas
antal sjunker med ungefär
5 procent per år och för det tredje
att arbetskraften inom jordbruket minskar
med 10 procent per år.
Det är naturligtvis inte felaktigt att
rationalisering och mekanisering sker.
Om detta är vi helt ense. Men den jordbrukspolitik
som förs slår många gånger
blint och är alltför stel i sina former.
De synpunkter och förslag som vi från
centern framförde år 1967 är fortfarande
aktuella, men problemen är olösta —
detta på grund av att regeringen med
sin makt har ett bristande intresse för
jordbruksnäringen.
Huvudmålsättningen för jordbrukspolitiken
måste enligt vår mening vara
att skapa effektiva och lämpliga jordbruksfastigheter
och dessutom att se
till, att jordbrukarna erhåller en inkomst
som är likvärdig med andra samhällsgruppers.
Det talas i dessa dagar
så mycket om jämlikhet, men det kan
väl inte vara jämlikhet att alla de människor,
som skall svara för att tillhandahålla
livsmedel, i jämförelse med andra
grupper skall ha en längre och hårdare
arbetsdag men ändå en lägre inkomst
och vidare ett arbete förenat med
mycket stora risker. När människor i
den situationen dessutom får höra att
de inte är tillräckligt effektiva, blir arbetet
tungt och framtiden dyster. Igenviixningen
av åkrar och förlusten av
grannar sprider också vemod, och arbetet
blir inte lättare. För bonden är
igenslyingen och skogens återtagande
av mark inte uppmuntrande.
40
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
Vår befolkning växer vad gäller landet
i stort, och det råder dessutom svår
brist på livsmedel i hela världen. Många
människor svälter. Jag tror att vi behöver
de svenska åkrarna för att klara
en nödvändig produktion av livsmedel
dels för vårt eget folk, dels kanske i
viss mån för att hjälpa andra. Den lilla
överskottsproduktion vi har kan snabbt
förbytas i ett underskott, och det pekar
också trenden på. Den dag torde inte
vara långt borta när detta är ett faktum.
Vi har råd med ett starkt kostnadskrävande
försvar, som kostar totalt 5 836
miljoner kronor, eller 730 kronor utslaget
på varje samhällsindivid, men vi har
inte råd med det som är mest väsentligt,
nämligen en garanterad livsmedelsproduktion
här i landet. Den behövs
för oss i vardagslag men naturligtvis i
synnerhet vid krigsfara.
Många mindre jordbruksföretag, speciellt
i Norrland men även i skogslänen,
dit mitt län Värmland hör, skulle med
ett visst stöd kunna hållas flytande, om
den goda viljan och förståelsen fanns.
Dessa jordbrukares levnadsvillkor kan
inte bemästras enbart genom prisförbättringar,
men en stimulans på ett eller
annat sätt till jordbruket skulle vara den
bästa och billigaste metoden även för att
lösa t. ex. naturvårdsproblemen. Den
synpunkten har också förts fram av centerpartiet,
men vi har inte lyckats få
gehör för våra tankar. Nu har dock en
utredning påbörjats om lämpliga stödåtgärder
för jordbruket i Norrland och
för skogslänen. Jag vill poängtera att
sådana åtgärder är både nödvändiga
och mycket brådskande; annars växer
markerna igen.
Vad man säger om Norrland gäller
många skogslän och i högsta grad Värmland.
Många människor har där levt
av jord- och skogsbruk, men mekaniseringen
och igenläggningen av åkerjord
har friställt ett stort antal. Flera småföretag
i andra branscher har också
tvingats lägga ned driften. Vi har inte
lyckats till Värmland få de ersättnings
-
industrier som var nödvändiga om de
friställda skulle kunna ges arbete.
Om vi ser tillbaka på 1960-talet finner
vi att 14 000 människor då har flyttat
ut ur länet. 50 procent av dem är i
åldrarna 14—29 år. Detta är en dyster
bild. Nettominskningen i invånarantalet
har under 1960-talet varit 6 400 personer
i Värmlands län trots att folkökningen
i landet i dess helhet varit väsentlig.
1960-talet var sålunda ett hårt
årtionde för vårt län. År 1850 hade
Värmland 5,6 procent av landets befolkning,
år 1965 var procenttalet endast
3,7. Vilka svårigheter detta innebär för
kommuner och landsting när det gäller
att klara vårdfrågor och mycket annat
är uppenbart för var och en — allra
helst när man betänker att så många
yngre människor har flyttat.
För denna utflyttning bär onekligen
regeringen ansvaret. När centerpartiet
började diskutera lokaliseringspolitiska
insatser för att hjälpa sådana län och
bygder, ville de andra partierna inte
lyssna. Men motståndet upphörde till
slut tack vare centerpartiets påtryckningar;
vi fick i gång en lokaliseringspolitik,
och att detta var den rätta satsningen
har redan visat sig. Vi startade
emellertid för sent och insatserna borde
ha varit större. Hade vi inte tillgripit
denna metod hade läget dock varit
ännu sämre.
Som herr Antonsson i går nämnde
har många, även regeringen, verkat för
att människor flyttar till storstadsregionerna
med den miljöförsämring som
blir följden av att så många dras samman
till vissa platser. Det är förenat
med stora kostnader att lösa de problem
som har uppstått inom de växande
storstadsregionerna, men problemen i
de avfolkade bygderna är trots allt
större.
Regeringen har också fört en mycket
hård bostadspolitik mot sådana län som
Värmland. Vi har fortfarande inom våra
gränser 3,7 procent av landets befolkning,
men vår bostadskvot utgör
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
47
knappt 2,5 procent. Det förhållandet
att vi inte kan ge ungdomen bostäder
bidrar till att den flyttar.
En kraftig befolkningskoncentration
till Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena
kan inte vara nationalekonomiskt
riktig. Stora problem och kostnader
uppstår för samhälle och stat i fråga
om dessa storstadscentra, och det
är skattebetalarna i hela vårt land som
får svara för utgifterna samtidigt som
de egna bygderna ofta avfolkas med ytterligare
svårigheter som följd för de
människor som bor kvar. Sådant kan
inte vara vettigt. Vi måste få en bättre
bostadskvot i dessa län om vi skall kunna
bevara balansen och motarbeta avfolkningen.
En hårdare satsning på lokaliseringspolitiken
är absolut nödvändig. Men
skall det vara möjligt att få företag att
etablera sig t. ex. i Värmland måste bättre
grundförutsättningar för länet skapas.
Det gäller bl. a. sådana frågor som
en bättre kanalled från Viinerregionen
till Västerhavet. Jag skall inte gå närmare
in på den frågan just nu — den
diskuterades från denna talarstol före
jul. Jag vill dock i detta sammanhang
framhålla att en tillfredsställande lösning
får vi aldrig med mindre än att
det skapas en ordentlig kanalförbindelse
med Västerhavet via Uddevalla. Även
om en sådan förbindelse kostar en hel
del pengar i anläggning, är det på sikt
en riktig satsning. Skall vi behöva vänta
på att en katastrof eller någonting
annat inträffar, innan man inser detta?
Jag skall även ta upp den viktiga
frågan om vägarna. Ett väl utbyggt vägnät
med hög standard är den absolut
effektivaste produktionsfaktorn. En
kraftig satsning på vägbyggnader är
alltså en av samhällets angelägnaste uppgifter.
Det är också en grundförutsättning
för att man skall få industrier att
etablera sig i sådana delar av landet
som exempelvis Värmland. Vi bar i vårt
län stora behov av utbyggnader som vi
förväntar oss skall bli tillgodosedda.
Remissdebatt
Jag tänker framför allt på mellanriksvägen
över Värmland till Norge men
även på andra viktiga vägprojekt.
Jag beklagar att kommunikationsministern
inte kunnat åstadkomma bättre
möjligheter för en utbyggnad av vägnätet
än de som anges i den föreliggande
statsverkspropositionen.
Vi borde kunna spara mycket pengar
genom att satsa mindre på utflyttning
av folk till storstadsregionerna. Därmed
skulle vi också kunna inbespara stora
kostnader för vägbyggnader och annat
i dessa regioner och i stället använda
pengarna till byggande av vägar och
kanaler som skulle ge de delar av vårt
land som håller på att avfolkas utvecklingsmöjligheter.
Vi skulle då också
åstadkomma en balans och en bättre
miljö i dessa områden.
Fram till 1980-talet behöver vi i
Värmland 8 000—10 000 nya arbetsplatser
för att kunna bereda dem som blir
friställda under denna tid sysselsättning
och därmed behålla dem i vårt län.
För att vi skall lyckas härmed är det
absolut nödvändigt med de grundförutsättningar
jag nu talat om.
Vi behöver också en förbättring av
lokaliseringspolitiken och en kraftigare
stvrning av denna. I det avseendet hälsar
jag med tillfredsställelse att lokaliseringsutredningen
i sitt nu framlagda
betänkande föreslår att Hagfors, Filipstads
och Munkfors kommunblocksområde
skall ingå i det norra stödområdet.
Jag har tidigare motionerat härom.
I min motion yrkade jag emellertid också
att Storfors kommunblocksområde
skulle tillhöra norra stödområdet. Detta
föreslår dock inte lokaliseringsutredningen,
men jag anser fortfarande denna
sammanslagning vara riktig och välbehövlig.
Dessutom föreslår lokaliseringsutredningen
— något som jag också
beklagar — att Säffle kommunblocksområde
skall brytas ut ur norra stödområdet.
Detta kan helt enkelt inte vara
riktigt, ty detta kommunblocksområde
kommer inom den närmaste tiden att få
48
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
ett tillskott av kommuner, som har
många friställda som måste beredas sysselsättning.
Det är därför absolut nödvändigt
att Säffle får de möjligheter
som stödområdesbestämmelserna ger
för att skaffa arbete och utkomst åt de
friställda.
Med tanke på den starka befolkningsminskning
som ägt rum i Värmland och
de svårigheter som därav följt, borde
hela länet ingå i norra stödområdet. Det
skulle betyda att den industri som därmed
skulle kunna etableras i Värmland
i första hand skulle lokaliseras till
Värmlands skogs- och mellanbygder.
Men vissa industrier kan inte förläggas
till skogs- och mellanbygden. Dessa industrier
skulle emellertid räddas till
länet, om hela Värmland tillhörde norra
stödområdet och industri kunde förläggas
dit.
Det är således i första hand nödvändigt
att Hagfors, Munkfors, Filipstads
och Storfors kommunblocksområden
tillförs norra stödområdet och att Säffle
får vara kvar där. I andra hand är det
önskvärt att även Värmland som helhet
förs till detta stödområde.
Herr talman! Till sist vill jag något
beröra herr Strängs skatteförslag. Det
är svårt att vid detta tillfälle utförligare
kommentera detta förslag, eftersom ännu
inte alla premisserna föreligger. Vi
måste vänta med den mer ingående diskussionen
till dess skattepropositionen
kommit.
Jag vill dock uttala mycket starka betänkligheter
mot det system med fullständig
särbeskattning som det har talats
om. Avsikten torde väl vara att i
större utsträckning få ut kvinnorna på
arbetsmarknaden. Jag måste säga att
de som önskar ha en fullständig särbeskattning
synes dåligt värdesätta den
hemarbetande husmoderns arbetsinsatser,
och detta vill jag beklaga. Även om
vi ännu inte sett det slutliga förslaget,
befarar jag att det kommer att bli svårt
att vinna gehör för detta för de familjer
där husmodern arbetar hemma, va
-
re sig hon hjälper maken i dennes rörelse
eller sköter barn och familj, eller
kanske helt enkelt inte har några möjligheter
att få arbete utanför hemmet.
Jag tror alltså att det föreligger mycket
stora risker för att familjernas skattesituation
blir betydligt försämrad. Så
får emellertid inte vara fallet. Finansministern
har sagt att särskilda åtgärder
skall vidtas på sikt, men de är att
betrakta som rena övergångsbestämmelser.
Alla som har sysslat med skattefrågor
har svårt att tro att resultatet skall
bli en förbättring för dessa människor;
snarare blir det säkerligen en försämring.
Men till detta får vi som sagt återkomma
senare.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! I ett samhälle där staten
och det allmänna tar hand om alltmer
finns det en fara att den enskilda
människan glöms bort och att man fastnar
i ett kollektivt betraktelsesätt. Vid
rationalisering kräver man avsevärd
och utökad hjälp av maskinella resurser,
och vi får då akta oss för att skapa
ett utpräglat datasamhälle. Samhället är
ju till för människans skull och inte
tvärtom. Omsorgen om människan måste
sättas främst i vårt politiska handlande.
Att söka hjälpa människorna är,
för att citera Dag Hammarskjöld, politikens
mål. När sedan denna omsorg
om den enskilda människan skall konkretiseras
och överföras till olika frågekomplex
kan — det erkänner jag gärna
— komplikationer uppstå, och många
överväganden måste göras. Kanske väljer
vi olika vägar när det gäller att
hjälpa människorna. Men låt oss inte
misstänkliggöra varandras motiv, även
om medlen är olika. Vi som är engagerade
i det politiska arbetet känner säkert
alla ett stort ansvar. Det gäller för
oss att ha målet klart i sikte; det är,
för att använda titeln på en nyutkom
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
49
men bok »För människans skull» som
vi arbetar.
Det är inte fråga om att övervältra
allt ansvar från den enskilde till samhället
— i grund och botten är ju samhället
vi, vi alla som bor och arbetar
i detta land. Samhället och vi som är
ställda i ledningen av det samhälleliga
arbetet skall söka åstadkomma bästa
möjliga grundtrygghet för människorna
och i våra strävanden sikta mot ett
socialt rättfärdighetssamhälle. En liberal
ledstjärna har under ett sjuttiotal
år varit »rätt åt alla — orätt åt ingen».
En sådan åskådning är alltfort aktuell.
Även om de ekonomiska spörsmålen
dominerar riksdagens remissdebatter
och även om dessa problem är av utomordentlig
betydelse för alla vårt lands
innebyggare, finns det dock åtskilliga
andra betydelsefulla frågor som läggs
på riksdagens bord. Människan lever ju
inte av bröd allenast. Vi har ännu inte
delat upp remissdebatten på olika debattområden,
och jag kan därför nu
beröra några sådana frågor.
Under flera år har abortfrågan varit
under livlig debatt. Särskilt livligt debatterades
den efter höstens TV-program
i denna fråga. Det har förekommit
åtskilliga demonstrationer, inte
minst från ungdomens sida, och gjorts
åtskilliga uttalanden mot den alltför fria
synen på abortfrågan. Ännu har den
arbetande abortutredningen inte lagt
fram sitt betänkande, och det är möjligt
att det inte kommer förrän till hösten.
Bland de uttalanden som gjorts i frågan
vill jag erinra om det som sänts
ut av Kristet sociala rådet i vårt parti.
Det heter däri bl. a.: »En ny respekt
för det skapade livet och en social syn
på kvinnans svåra situation måste ligga
till grund för abortlagstiftningen.
Förenklade krav som ''fri abort’ bör inte
få bestämma samhällets hållning till
den abortsökande kvinnan. Abortlagen
måste bli ett stöd för både kvinnan
och barnet, inte eu förevändning att
Remissdebatt
undvika ett socialt ansvarstagande
Broderskapsrörelsen gjorde under
fjolåret ett liknande uttalande, där man
bl. a. sade: »Det är angeläget att lagstiftningen
i abortfrågan tar väsentlig
hänsyn till fostrets egenvärde och
kringgärdar det med rättsskydd.»
En stor grad av samstämmighet kan
konstateras mellan dessa båda uttalanden.
Kristna bekännare från olika läger
bör kunna enas om en dylik målsättning,
och även utanför deras led finns
det säkert många som vill slå vakt om
det ofödda barnets rätt att leva och utvecklas,
liksom om att ge familj och
mödrar bästa möjliga stöd.
Med oro har många ansvarskännande
medborgare i vårt land iakttagit den
stigande brottsligheten, särskilt bland
ungdom. Många riksdagsmotioner har
under det gångna decenniet avlämnats
i denna fråga, och åtskilliga utredningar
har gjorts. Men kanske är det som
kriminalvårdsstyrelsen skrev för några
år sedan: »En myckenhet av intresse,
entusiasm och kunskap hos utredarna
har bundits i dessa förslag, men inte
kan man påstå att något av dem avsatt
resultat som kan tjäna som en vall mot
den stigande brottsligheten. Statsmakternas
intresse har ebbat ut i samma
stund som utredningsresultaten med
deras ekonomiska krav presenterats.»
Utan tvivel måste samhället sätta in
större resurser i brottsbekämpandet.
Från polis- och kriminalvårdshåll har
vittnats om en utbredd avtrubbning av
egendomsbegreppet och en skrämmande
brist på etiska och allmänna normer.
Givetvis har hemmens minskade
auktoritet och bristande kontakt med
det uppväxande släktet en stor del i den
utveckling som vi nu ser.
Goda hem är alltfort samhällets
grundvalar. Skolans fostrande betydelse
har kanske också försummats. Ännu
en gång måste det understrykas som
har slagits fast såsom skolans målsättning
— del gäller såväl grundskolan
50
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
som gymnasiet — nämligen »respekt
för sanning och rätt, för människans
egenvärde och därmed för rätten till
personlig integritet». Det är en målsättning
som inte minst våra svenska
hem borde ta ad notam och söka, gemensamt
med skolan, förmedla till det
unga släktet.
Skolöverstyrelsen har understrukit —
och riksdagen har godkänt det uttalandet
— att de etiska principer som
anges i »Mål och riktlinjer för grundskolan»
hör till det centrala i kristen
etik men också är väsentligt för människor
som har en icke kristen livsåskådning.
Yi har för skolans religionskunskap
accepterat en objektiv, på saklig grund
vilande undervisning, med — vad avser
kristendomen — bibeln i centrum
såsom varande dess urkund. Det betyder,
som skolöverstyrelsens chef vid
flera tillfällen understrukit, inte en
oengagerad undervisning •—- tvärtom.
Inte heller betyder det att undervisningen
inte skall påverka eleverna. All
undervisning måste påverka. Vad som
inte tillåts är auktoritativ påverkan eller
propaganda för visst samfund eller
exempelvis för ateism. Skolans undervisning
skall vara kunskapsförmedlande.
Det är kyrkornas och trossamfundens
sak att bygga vidare och hjälpa
människor fram till en hållbar tro.
Vår tids ungdom är förvisso inte sämre
än tidigare generationers. Det finns
mycken ambitiös, frisk och rättänkande
ungdom i dag, men frestelsemängden
är mycket större än tidigare. En
äldre generation har kanske inte givit
ungdomen det föredöme och det exempel
den borde ha fått. Massmedia —
press och film, radio och TV — har
inte besinnat sitt stora ansvar, inte
minst inför barnen och de unga. Ett
förråande inflytande, en moralupplösande
tendens har ofta observerats i
radio- och TV-programmen. Dessa monopolmedia
borde bättre sovra och väl
-
ja sina program, som ju går direkt in
i hemmen. Det hjälper inte att hänvisa
till avstängningsknappen. Vi måste alla
-— inte minst inom de ledande skikten
— betänka vårt ansvar inför framtidens
Sverige. Den s. k. nya moralen berömmer
sig av att ha brutit ner gamla
tabuföreställningar, men den har genom
sin propaganda ruinerat folk på hyfs
och hänsyn. Klotterplankens vokabulär
har blivit högsta mode. Varför skall
inte ett litet skolradioprogram få innehålla
tjugo svordomar, då vårt språk
i hög grad är uppblandat med svordomar
—■ har någon frågat. »Håll Sverige
rent!» är en bra paroll i yttre miljöavseende.
Skulle den inte behövas
också på nämnda områden i andligt
avseende?
Mellanölet, som släpptes fram efter
en hänsynslös propaganda från visst
håll och som skulle bli en ersättare för
starkare drycker, har blivit en verklig
fara, främst för ungdomen. Skolöverstyrelsens
chef Jonas Orring gjorde i
somras ett uppmärksammat angrepp
just på mellanölet. Det blir allt vanligare
att 13—14-åringar tar sig en fylla
på mellanöl, och s. k. ölpartyn lär förekomma
ända ner bland 9—10-åringar.
Ölet får nu genom propositionsförslag
ett skattepålägg, vilket kanske kan
minska användningen i någon mån.
Men betydligt kraftigare åtgärder måste
säkert till för att bringa ner ölkonsumtionen.
Hade Systembolaget kunnat
överta mellanölsförsäljningen i sina butiker,
hade mycket varit vunnet, men
detta sägs vara besvärligt av utrymmesskäl.
Åldersgränsen för inköp bör kunna
höjas. De växande kraven från vissa
ungdomskretsar på att mellanöl skall
finnas i ungdomsgårdarna och vid olika
arrangemang i skolorna måste från samhällets
sida mötas med en fast och bestämd
hållning. Inte bara skolan utan
också Sveriges Radio måste i ökad utsträckning
känna ansvar för undervisningen
i alkoholfrågor. Det är också
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
Öl
en uppgift för stat, kommun, nykterhetsorganisationer
och ungdomsrörelser.
I samband med de ungdomsproblem
som jag här har berört måste några
ord sägas om ungdomsorganisationernas
stora betydelse. Den ungdom som
varit aktivt engagerad i någon ungdomsförening
eller juniorgrupp träffar
man ytterst sällan ute på brottets bana.
Det är därför helt enkelt en plikt för
staten och det allmänna att ge denna
ungdomsverksamhet — den må vara
ideellt, kristet, sportsligt eller scoutbetonad
— inte bara ett tack utan också
ett verksamt stöd — och ett ökat sådant.
Tusentals och åter tusentals ungdomsledare
offrar här år efter år tid
och kraft för att vägleda och hjälpa
de unga; och detta utan någon som
helst pekuniär ersättning. De anslagsförslag
som lagts fram av utbildningsdepartementet
är bra, men de är i flera
avseenden otillräckliga och bör så
snart som möjligt höjas.
Tidskriften »Kristet forum» har nyligen
publicerat några artiklar i anslutning
till frågan »Skall kyrkan politiseras?».
Redaktören Ansgar Eeg-Olofsson
svarar: »Kyrkan kan inte politiseras,
därför att kyrkorna inte kan politiseras
...» — »Men», säger han, »den
pågående väckelsen till världen är så
betydelsefull att den inte kan tillåtas
stanna vid ansatser och god vilja ...»
Jag kan instämma med Eeg-Olofsson
i dessa dubbla slutsatser. Kyrkan får
inte politiseras i den brukliga bemärkelsen.
Församlingar, samfund och kyrkor
består av medlemmar som är enrollerade
i olika politiska gruppbildningar.
Men den kristna samsynen måste
tillåta att kyrka, samfund och kristenhet
blir samhällstillvända och söker
hjälpa människorna i både materiellt
och andligt avseende.
I de problemkomplex som jag har berört
bör alla goda krafter samarbeta.
Vi som har eu kristen livssyn, där den
enskildes människovärde respekteras,
Remissdebatt
där man strävar efter att ge lika möjligheter
till alla och där rättvisan är
ledstjärnan, vi bör naturligtvis kunna
samarbeta med andra som — fastän de
inte har den nytestamentliga människosynen
— ändock vill söka förverkliga
sådana ideal och krav. Dessa krav berör
inte bara den egna rasen eller det
egna landet — kraven är världsomspännande.
Anders Frostenson uttrycker det
så:
»Öster, väster, norr och söder
Korsets armar överskygga:
Alla äro våra bröder,
Som på jorden bo och bygga.
Då vi bröders bördor bära,
Med och för varandra lida,
Är oss Kristus åter nära,
Vandrar, osedd, vid vår sida.»
Herr EKSTRÖM (s):
Herr talman! Vid sessionens första
sammanträde erinrade kammarens ålderspresident
Tage Erlander om författningsreformen
och framhöll då, att det
borde vara värdefullt med en träning redan
i år i fråga om ökad självdisciplin
och en förändrad debatteknik. Jag hade,
herr talman, tänkt försöka efterkomma
den uppmaningen, men det verkar ganska
lönlöst i varje fall att döma av remissdebattens
hittillsvarande förlopp!
Vi har i dag fått uppleva att remissdebatten
har avbrutits av en s. k. frågestund.
Det var ju våren 1964 som särskilda
frågestunder infördes. Åren närmast
före ställdes följande antal frågor:
år 1961 70, år 1962 65 och år 1963 72.
Men under föregående riksdagssession
ställdes inte mindre än 356 enkla frågor!
Det vare mig fjärran, herr talman,
att generalisera, men jag kan inte frita
mig från den känslan att den frågande
i vissa fall är mindre intresserad av
svaret än av att behålla en tätplacering
i de tidningar eller tidskrifter som levererar
tabeller över det som skulle kunna
anses vara beviset på en riksdagsledamots
aktivitet.
52
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
Den som befann sig här i kammaren
fredagen den 12 december i fjol eller
den som till äventyrs läst protokollet
från det sammanträdet kan inte undgå
att konstatera, att den dagen utgjorde
ett skräckexempel på missbruk av kammarens
tid. Sammanträdet var avsett
för besvarande av interpellationer. Det
började kl. 11, men kammarens ledamöter
åtskiljdes inte förrän efter sex timmar.
Fyra av timmarna följde på det
svar som lämnats av vederbörande
statsråd på en interpellation från en
f. d. partiledare angående de finansiella
förutsättningarna för fullföljande av
bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet
med härför nödvändiga
trafikinvesteringar.
Det räckte nämligen inte med att interpellanten
i ett långt anförande kritiserade
svaret, utan ytterligare fem i
kammaren närvarande folkpartister ansåg
sig föranlåtna att delta i debatten
och med vissa variationer upprepa de
synpunkter som interpellanten redan
anfört. Jag föreställer mig att såväl
tjänstgörande talmannen som sekretariat
och stenografer var tacksamma
för att inte ytterligare ledamöter från
samma parti fanns närvarande i kammaren
just då.
Så här kan det ju inte få gå till i
fortsättningen. När ålderspresidenten,
som jag tidigare framhöll, riktade en
maning om en viss självdisciplin kan
det ju tänkas — vad vet jag — att det
var sådana här företeelser han hade i
tankarna.
Men det är inte bara i detta avseende
som jag skulle vilja anföra några synpunkter
på den debatt som hölls utan
även beträffande dess sakliga innehåll,
eftersom jag i olika sammanhang sysslar
med bostadsfrågor. Interpellanten
hade frågat, om regeringen ville medverka
till att finansiella förutsättningar
skapades för fullföljande av bostadsbyggnadsprogrammet
för Storstockholmsområdet
med härför nödvändiga
trafikinvesteringar, så att nu hotande
rubbningar och nedgång i bostadsbyggandet
inom Storstockholmsregionen
undveks. Interpellanten fick ett svar
som av naturliga skäl huvudsakligast
rörde sig om trafikförsörjningen. Men
han var inte nöjd härmed utan ansåg
att vederbörande statsråd förbigått frågan
om bostadsbyggnadsprogrammet.
Det var ganska naturligt att så hade
skett eftersom interpellationen till alldeles
övervägande del berörde just trafikförsörjningsfrågorna.
Det dröjde sedan
inte länge förrän f. d. partiledarens
ivriga sekundanter givetvis hamnade
ute på Järvafältet och med frenesi hävdade,
att socialdemokraterna inte uppfyllt
sitt löfte från den kommunala valrörelsen
1962.
Jag skall inte närmare gå in på alla
de pusselbitar som föreligger när det
gäller att åstadkomma den erforderliga
planeringen därstädes. Men jag tycker
det är i högsta grad missvisande att försöka
ge allmänheten den uppfattningen
att de lägenheter som hitintills inte kunnat
uppföras inom det ifrågavarande
området under denna tid skulle ha fråntagits
Storstockholmsområdet. Situationen
är fastmer den att byggnadsproduktionen
i Storstockholmsområdet i
absolut tal ständigt ökat. År 1962 byggdes
13 632 lägenheter, år 1963 12 639,
år 1964 12 933, år 1965 15 077, år 1966
14 563, år 1967 16 225 och år 1968
21 097 samt fram till och med november
1969 19 447 lägenheter. Storstockholms
andel av det totala antalet färdigställda
lägenheter under 1969 beräknas
uppgå till ca 20 procent. Då vi kan
utgå ifrån att det totala antalet färdigställda
lägenheter i landet det året kommer
att närma sig rekordsiffran 110 000
lägenheter, kan man med en preliminär
siffra för december alltså riikna med
att det totala antalet färdigställda lägenheter
för Storstockholmsområdet
under 1969 kommer att uppgå till ca
21 800.
Som jag framhöll har Storstockholms
andel under senare år uppgått till 20
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
53
procent av det totala antalet lägenheter
i landet. Detta är inte tillräckligt, men
jag anser att det är missvisande att som
vid det nämnda tillfället ställa den siffran
i relation till det högre procenttal
som, med avseende på den totala bostadsbristen
i riket, med varierande
storlek nämns som bostadsbrist i Storstockholmsregionen.
Vi har nämligen
fortfarande synnerligen osäkra uppgifter
om de bostadssökandes situation i
landet, om de helt saknar lägenhet, om
de är inneboende eller det är fråga om
byte av lägenhet.
Under åren 1962—1969, herr talman,
uppfördes i Storstockholmsregionen
128 000 lägenheter för ca 400 000 människor.
Skulle folkpartirepresentanterna
i denna region ha kunnat övertyga
sina partivänner ute i landet — det hade
kanske varit ännu svårare att övertyga
centerpartiets representanter —
om en annan fördelning av bostadsbyggandet?
Jag skulle vilja fråga, om någon
verkligen på allvar tror att det skulle
ha varit politiskt möjligt att i avsevärd
grad öka bostadsbyggandets omfattning
i storstadsregionerna. Jag tror
det inte, och säkerligen inte heller vissa
av de folkpartister som deltog i debatten
den 12 december, i varje fall inte
när de nu kommer ut i valrörelsen
i det län där de en gång i tiden hörde
hemma! Då kommer givetvis tongångarna
att vara annorlunda och överensstämma
med vad centerpartiets förste
vice ordförande anförde här i kammaren
under den allmänna politiska debatten
i slutet av oktober föregående år,
då han mycket utförligt redovisade vägverkets
skrivelse till länsstyrelserna i
somras angående de medelsramar som
de olika länen skulle få disponera för
planering för vart och ett av åren fram
till 1974. Han påpekade bl. a. att Stockholms
län i fråga om byggandet av
riksvägar skulle få en fördubbling av
anslaget, medan en rad andra län skulle
få vidkännas minskningar, och beträffande
länsvägar framhölls att sam
-
Remissdebatt
ma län kunde påräkna en fyrdubbling
medan många andra län även härvidlag
skulle få påräkna en minskning, inte
minst Norrlandslänen. Herr Fälldin
framhöll att man med en växande befolkningskoncentration
måste räkna
med krav på en utbyggd och ändamålsenlig
trafikapparat och att denna bör
tillgodoses, men att det inte kan anses
alldeles självklart att ett tillgodoseende
av dessa behov skall möjliggöras genom
att andra områden tvingas avstå från
helt nödvändiga vägbyggen. Ett förverkligande
av regionplanen för Storstockholm
ansåg herr Fälldin kunde innebära
att andra områden i landet fick betala
enligt den princip som kommit
till uttryck i vägverkets skrivelse, och
han anklagade regeringen för att bedriva
central styrning.
Ja, här är problemet i ett nötskal.
Om vi är överens om att vi har begränsade
ekonomiska resurser i samhället,
så blir det alltid fråga om en
avvägning. Om man inte är beredd att
förstärka samhällsresurserna — och det
är man ju inte så ofta från oppositionens
sida — då tycker jag att man avhänder
sig rätten att, som mittenpartiernas
representanter gör i det här fallet,
ge sken av att man står så att säga
på båda sidorna. Det är för all del inte
särskilt ovanligt, och vid närmare eftertanke
är det kanske den rätt som en
politisk opposition har. Det är svårt det
här med mittenpolitik!
Sedan vill jag anföra några andra
synpunkter beträffande bostadsbyggandets
problem. I inrikesdepartementets
huvudtitel har anmälts Näringslivets
byggnadsdelegations framställning om
en avveckling av det lånesystem som
1967 års riksdag fattade beslut om, alltså
de s. k. paritetslånen. Delegationen,
som även i andra sammanhang under
den senaste tiden har visat stor aktivitet
på bostadsområdet — vilket jag inte
nu skall gå närmare in på — framhåller
all det lånesystem som nu tillämpas
innebär betydande ekonomiska risker i
54
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
framtiden både för statsfinanserna och
från fastighetsförvaltningssynpunkt. Jag
vill då säga att alla väl minns hur vi
ända sedan den moderna bostadspolitikens
tillkomst i slutet på 1940-talet
ständigt har fått kritik från oppositionen
rörande det generella subventionssystem
som ingick som ett led i lånebestämmelserna.
Det gällde dels den
garanterade räntan, dels de s. k. räntefria
stående delarna av lånen. År efter
år har vi mött en ständig opposition
mot det systemet. Efter grundlig utredning
infördes så paritetslånesystemet,
och knappt har vi hunnit börja tillämpa
det förrän man på sina håll är beredd
att döma ut systemet. Enligt byggnadsdelegationens
uppfattning skulle
avvecklingen påbörjas snarast och genomföras
under en tid av tio år.
Bostadsstyrelsen har yttrat sig över
framställningen och inte funnit skäl
tillstyrka densamma. Styrelsen hävdar
att de skäl som låg till grund för beslutet
alltjämt gäller, nämligen att bostadskostnaderna
bör avskärmas från inverkan
av räntevariationer och att även
hvressplittring måste motverkas. Meningen
var ju att man i framtiden skulle
kunna anpassa bostadskostnaderna
till en fortsatt inkomststegring. Vill man
göra hyrespolitiska bedömningar, finns
det möjligheter att ändra basannuiteten.
Det skall erkännas att förhållandena
nu i början av det nya systemets tilllämpning
avviker en del från den långsiktiga
bedömning man hade när beslutet
genomfördes, men att nu vidta
ändringar finns det inte tillräckligt underlag
för. Departementschefen har instämt
i bostadsstvrelsens synpunkter
men har också framhållit att han är beredd
att noga följa utvecklingen.
För att ge ytterligare eftertryck åt Näringslivets
byggnadsdelegations framställning
har på de yttersta av dessa dagar
från byggarhåll vidtagits åtgärder,
som måste anses vara ett led i den politiska
aktion som gjorts mot systemet.
För ett färdigställt byggnadsföretag har
vederbörande byggmästare tackat nej
till det statliga lånet och hos hyresnämnden
begärt att få ta ut hyror som täcker
kostnaderna för privatfinansieringen,
vilket i nuläget innebär en höjning
av månadshyran med 114 kr. för en trerummare,
samtidigt som retroaktivt
krav riktats mot vissa hyresgäster på
mer än 6 000 kr. Vederbörande påstår
sig göra detta av omtanke om framtidens
hyresgäster. Han kommer säkerligen
att få synnerligen svårt att förklara
sitt handlingssätt för dem som
för närvarande bor i lägenheterna och
som vid inflyttningen för snart fem år
sedan bibringades den uppfattningen
alt fastigheten skulle statligt belånas.
Det skulle vidare vara en hel del att
säga om de nya riktlinjer för bostadsbyggnadsplanen
som föregående års
riksdag fattade beslut om. Beslutet grundade
sig på det förslag som delegationen
för bostadsfinansiering avlämnade
i juni månad 1968. Promemorian blev
föremål för remissbehandling, och när
det gäller bostadsbyggnadsplanens konstruktion
ställde sig så gott som samtliga
remissinstanser positiva till förslaget
om en uppdelning på ett garanterat
program och en projektreserv.
Bostadsstyrelsen har sedan under året
haft att i praktiken söka omsätta riksdagens
beslut, vilket visat sig i flera avseenden
ganska komplicerat. Vad som i
första hand kanske kommer att skapa
vissa problem blir urvalet av de orter
som skall omfattas av åtgärderna under
de tre sista åren av planperioden, d. v. s.
orter som har ett klart expansivt näringsliv
och en långsiktig positiv befolkningsutveckling.
Fastställandet av
dessa orter får givetvis inte anses som
något en gång för alla givet utan utvecklingen
måste givetvis följas med
stor uppmärksamhet. Bostadsstyrelsen
har i sitt arbete haft att ta hänsyn till
dels de länsprognoser som för närvarande
föreligger, dels den fördelning av
låneramar som skett under den tidsperiod
vi har närmast bakom oss.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
55
För innevarande år finns ett anslag
på 30 miljoner kronor till lånefonden
för kommunala markförvärv. Bostadsstyrelsen
har i sina petita föreslagit att
anslaget borde höjas till 50 miljoner
kronor för det kommande budgetåret,
men departementschefen har icke ansett
sig kunna föreslå en sådan höjning.
Enligt min mening skulle en höjning
vara starkt motiverad, icke minst på
grund av att styrelsen hänvisar till ett
ökat behov av lånemedel för förvärv
av fastigheter inom områden med samlad
äldre bebyggelse. Det hälsas med
tillfredsställelse att inrikesministern tagit
upp saneringsutredningens förslag
beträffande ändrade låneregler när det
gäller saneringsfastigheter, men det hade
också varit önskvärt att lånefonden
hade fått det äskade tillskottet. Jag är
väl medveten om anledningen till avslaget,
men om det med hänsyn till de
kreditrestriktioner som för närvarande
råder skall vara möjligt för kommunerna
att fortsätta och intensifiera en aktiv
markpolitik, är det nödvändigt att
staten hjälper till genom att ställa erforderliga
medel till förfogande. Kommunerna
har fått ett värdefullt instrument
i sina händer, nämligen förköpslagen,
och vi skall också hoppas på en
snar reformerad expropriationslagstiftning.
Det är då så mycket större anledning
att inte syftet med lagstiftningen
hindras på grund av bristande ekonomiska
resurser.
Till sist, herr talman, endast några få
ord om lokaliseringspolitiken.
I statsverkspropositionen har upptagits
dels 10 miljoner kronor för lokaliseringsbidrag,
dels 200 miljoner kronor
för lokaliseringslån. Departementschefen
har aviserat att han sedermera
kommer att förelägga riksdagen förslag
om lokaliseringspolitikens utformning
sedan den femåriga försöksperioden utgått.
1968 års lokaliseringsutredning har
avgivit ett delbetänkande, vilket helt
Remissdebatt
nyligen varit föremål för remissbehandling.
Jag skall för dagen inskränka mig
till att framhålla att det torde vara välbetänkt
att även i fortsättningen koncentrera
den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
till ett om möjligt sammanhållet
stödområde.
Det måste dock vara mindre välbetänkt
att, såsom utredningen föreslagit,
prioritera vissa orter. Liksom så många
gånger tidigare vill jag framhålla som
min mening, att lokaliseringsstödet givetvis
i viss utsträckning måste koncentreras,
men att för närvarande utan hänsynstagande
till den regionala planering
som pågår »öronmärka» 15 orter där ett
vidgat lokaliseringsstöd skulle kunnat
påräknas torde vara mindre välbetänkt.
Utredningen har själv anfört att det
föreslagna tillvägagångssättet innebär
stora avvägningsproblem och att det
givetvis hade varit enklare att i stället
föreslå mera allmänna riktlinjer för valet
av orter. När nu utredningen icke
förfarit på detta sistnämnda sätt utan
i stället lagt fram ett konkret förslag
med angivande av vissa orter har det
skett för att, som det uttrycks, remissinstanser
in. fl. skall ha möjligheter att
framföra sina synpunkter och önskemål.
Därest Kungl. Maj:t mot förmodan
skulle följa detta förslag om prioritering
kommer utredningen säkerligen
att bli bönhörd när det gäller att få
synpunkter och önskemål från de orter
som inte blivit ihågkomna!
Det bör måhända i detta sammanhang
erinras om att en arbetsgrupp som
tillsattes gemensamt av regeringen och
Sveriges industriförbund och som arbetade
föredömligt snabbt i sin »provräkning»
kommit fram till 29 utvecklingsbara
orter inom stödområdet och
att inrikesministern sedermera förklarat
att dessa 29 orter lika väl skulle ha
kunnat vara 50 eller 60 men att utredningens
förslag endast kunde anses
som en provräkning eller en redovisning
av lokaliseringsförutsättningar på
detta begränsade antal orter.
56
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
Jag vill alltså, lierr talman, i detta
skede starkt avråda från ett prioriteringssystem.
I stället bör den vägen följas
att lokaliseringsstödets nuvarande
innehåll förändras, så att den föreslagna
högsta gränsen för stödets omfattning
i prioriteringsorter skall fastställas
men att detta stöd inte skall vara förbehållet
vissa av statsmakterna i nuläget
fastställda orter. Det skall alltså vara en
flexibilitet inom hela området.
Skulle likväl inrikesministern i sin
handläggning av ärendet mot all förmodan
-— jag säger det än en gång -—
följa utredningens förslag på denna
punkt, så finner jag det helt naturligt
att även Gävleborgs läns norra del bör
ihågkoinmas med en prioriteringsort.
Det är givetvis Ljusdalsregionen jag
tänker på — den region som för närvarande
har de mest besvärliga sysselsättningsförhållandena
i länet. Kommer
regeringen att följa förslaget om s. k.
industricentra bör dessa givetvis placeras
i skilda delar av stödområdet med
minst ett i vart och ett av de fem Norrlandslänen.
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! Jag skall försöka följa
ålderspresidentens råd och begränsa
mitt anförande. Men vissa synpunkter
som herr Ekström framförde i sitt inlägg
kan komma att verka i motsatt
riktning.
Jag kan inte förstå vad herr Ekström
har för anledning att mästra de
sex folkpartister som deltog i en debatt
här i kammaren den 12 december
1969. Vi var väl allesammans här för
att arbeta. Och om det är något fel med
den arbetsordning som riksdagen har
får väl herr Ekström motionera om en
ändring eller också ta upp saken i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
samt försöka påverka regeringen, så att
det framläggs en proposition om ändring
av arbetsordningen.
Vad gäller herr Ekströms påstående
alt mittenpartierna så att säga står på
båda sidor i fråga om allmänna medel
— vägmedel, bostadskvot o. s. v. — så
vill jag säga att dylika ställningstaganden
gör vi oss nog skyldiga till litet
var. Det finns socialdemokratiska ledamöter
från olika län som uppvaktar regeringen
och vill ha större bostadskvoter
eller mera vägpengar till det egna
länet. De sätter då minsann inte ljuset
under skäppan i hembygdens tidningar.
Jag tycker det var mycket onödigt av
herr Ekström att ha en sådan här inledning
till sitt inlägg i remissdebatten.
När det gäller statsverkspropositionens
remitterande, som vi nu egentligen
debatterar, vill jag påpeka att det
under nionde huvudtiteln lämnas en
redovisning från jordbruksministern
av en överenskommelse mellan staten
och sockertillverkarna, träffad under
sommaren 1969 och avseende tiden 1
juli 1970—30 juni 1974, som innebär
att upprätthållandet av driften vid Mörbylånga
sockerfabrik är säkerställd under
ifrågavarande tid. Jag hoppas att
vederbörande utskott och riksdagen vid
behandlingen av detta avsnitt till alla
delar godtar den uppgörelse som skett
mellan staten och vederbörande parter.
Vid detta tillfälle vill jag gärna understryka
att det är ytterst angeläget att
denna avtalstid inte bara blir en nådatid
för sockerodlingen på Öland och
för brukets fortbestånd utan att efter
periodens slut odlingsområdet och fabriken
får vara kvar.
Det i propositionen redovisade avtalet
är naturligtvis en lokaliseringsåtgärd.
Men jag vill understryka att öarna
Öland och Gotland inte är hjälpta enbart
med att odlingsområdet och fabriken
blir kvar. Detta har visserligen en
fördröjande effekt på avfolkningen
men det räcker inte som hjälp för framtiden.
Jag är fullt medveten om att det
kan vara svårt att få en nyetablering
av företag och fabriker till vissa områden
av vårt land, inte minst till områ
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
57
dena i sydöstra Sverige. Jag har ibland
frågat mig om det inom Industriförbundet
och inom företagens olika organisationer
finns någon målsättning,
enligt vilken man dragit upp riktlinjer
för var man vill förlägga företag och
var man inte vill förlägga dem. En statlig
lokalisering till sådana områden är
naturligtvis svår att få genomförd, och
förväntningarna står därför helt till det
privata näringslivet. När det aviserade
förslaget om lokaliseringspolitiken
framläggs hoppas jag att det skall ge
en förstärkning av näringslivet i form
av nylokalisering till just dessa områden.
Herr talman! Jag skall säga några ord
om ett annat aktuellt avsnitt som berörts
i både första och andra kammaren
under denna debatt. Det gäller den
pågående gruvkonflikten med åtföljande
vilda strejker. Jag har fattat denna
strejk som en reaktion mot en lugn utformning
i samhället och mot en samordning
av försörjningsmöjligheterna
för olika grupper.
Man hade väl trott att en sådan här
utveckling skulle tillhöra en förgången
tid men inte förty finner man att världen
är tämligen oföränderlig och att vi
kanske får räkna med sådana här strejkyttringar
i fortsättningen. Man har ju
också antytt att 1970-talet kommer att
bli ett reaktionernas årtionde. Vad som
enligt min mening är märkligt är att
LO-chefen Arne Geijer gjorde en blixtutryckning
och reste ända till USA för
att tala med hamnarbetarna i New York
när regeringen trasslat till det i Vietnamfrågan,
men att han inte kunde resa
till Kiruna för att tala med de svenska
gruvarbetarna, som tillhör hans organisation
för vilken han själv är chef.
Jag är övertygad om att ingen skulle
ha bedömt en resa till Kiruna som ett
försök till avtalsbrott; frågan är snarare
vad han hade i New York att göra
när resan ändå inte gav något resultat
Om nu lösningen av våra inhemska konflikter
iir så svår, iir det klart att det
Remissdebatt
inte kan vara så lätt att liisa konflikterna
olika nationer emellan.
Det har tidigare här i debatten talats
om jämlikhet och låginkomstproblem.
Hur blir det då i fortsättningen? Finns
det inte risk för att klyftan mellan låglönegrupperna
och höglönegrupperna
kommer att vidgas? Skall vi tvingas
konstatera att den samordnade, solidariska
lönepolitiken inte blev mer än ett
halvt år gammal? Man får inte bara känna
bekymmer för de lågavlönade som
arbetar i företag som inte har några
större resurser att höja lönerna för de
anställda. Hur blir det för jordbrukare
och fiskare och andra fria låginkomstgrupper
i vårt land? För dem kan strejk
och liknande åtgärder troligtvis aldrig
vara något effektivt vapen.
Det är min önskan och förhoppning
att man skall kunna klara av dessa problem
och att den pågående utvecklingen
inte skall komma att urholka inkomsterna
för de grupper som i första hand
borde ha en förstärkning.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Herr Ekström mästrade
oss i folkpartiet för en debatt som
hölls här i andra kammaren den 12 december
förra året. Han tyckte att vi var
för många liberaler som tog oss friheten
att diskutera bostadsförsörjningen för
Storstockholms en och en halv miljoner
medborgare. Nu är det bara så att vi
liberaler är starkt engagerade i arbetet
på att förhindra att nya löften om Järvafiiltet
blir nya svek om Järvafältet.
Herr Ekström menar att den där debatten
ändå blev litet för lång. Han tror
kanske att den blir kortare av att han
själv fullföljer den nu under remissdebatten,
drygt en månad senare. Jag tänker
inte göra det; jag skall tala om eu
viktig utrikespolitisk fråga. Om herr Ekström
anser att oppositionen är för flitig
i interpellationsdebatter, får han väl
ta fasta på det råd som herr Börjesson
i Glömminge gav, nämligen att viicka
58
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
en motion om en ändring i grundlagen.
Här kan jag alltså intensivt instämma
i vad herr Börjesson i Glömminge sade.
Jag tänker ta upp några synpunkter
på den internationella konflikt som kan
bli den viktigaste på 1970-talet. Jag
syftar på Mellersta östern och konflikten
mellan israeler och araber. Mina intryck
av den bygger i hög grad på de
tre resor som jag gjort i området de
senaste 18 månaderna, den senaste i januari
i år.
För tio tolv dagar sedan befann jag
mig några få kilometer från Suezkanalen
vid Medelhavet i Sinai, som nu behärskas
av Israel. Området på båda sidor
av kanalen är i dag en frontgräns
mellan Israel och Egypten; tidigare var
den eld-upphör-linjen. Men på våren
förra året förklarade Egyptens president
Nasser att eld-upphör-avtalet inte
längre gällde, att Egypten nu hade inlett
det s. k. utnötningskriget mot Israel
och att målsättningen var inte bara att
återerövra de områden som Israel ockuperar
sedan sexdagarskriget utan också
att krossa sionismen och »lösa den palestinska
frågan», d. v. s. förstöra staten
Israel.
Mina intryck från juli 1969 — alltså
för ungefär ett halvår sedan — var att
militärer och politiker i Israel då kände
sig osäkra på hur det pågående utnötningskriget
skulle utvecklas. Israelerna
känner sedan gammalt till två typer av
krig: attentat- och gerillaaktioner å den
ena sidan, storkrig i området å den
andra. Alltsedan 1920-talet har araber
vid olika tillfällen och under olika perioder
försökt förstöra och besegra judiska
kibbutzer eller andra anläggningar
genom plötsliga eldöverfall, bombangrepp
eller andra typer av begränsade
aktioner. Det finns de i den svenska
debatten som tror att al Fatahs och andra
gerillagruppers verksamhet i dag är
något helt nytt i Palestinas historia och
snart kommer att vända utvecklingen.
I själva verket är den sortens krigföring
den traditionella alltsedan Natio
-
nernas Förbund för ett halvt sekel sedan
gav England i uppdrag att förvalta
området och också alltsedan Israel bildades
genom beslut i Förenta nationerna
på hösten 1947.
Judarna i Palestina och senare israelerna
i Israel har visat att araberna
inte kan besegra dem med den typen
av angrepp. Den har kostat många israeler
livet; det är riktigt även om antalet
arabiska offer är mycket, mycket
större. Den har tvingat Israel till stora
militära utgifter och ibland till hårda
repressalieaktioner. Men något militärt
hot mot den judiska staten utgör knappast
gerillagruppernas verksamhet.
Krig i större skala har området sett
tre gånger efter andra världskriget:
1948, 1956 och 1967. Israelerna har segrat
också i dem vid alla dessa tillfällen.
Det mest övertygande beviset på landets
militära motståndskraft är naturligtvis
sexdagarskriget. Arabstaterna laddade
upp runt Israels gränser under några
dramatiska och tragiska veckor i maj—
juni 1967. Man tvingade FN-trupperna
att dra sig tillbaka och stängde Tiransundet
och därmed Israels enda sjöväg
söderut. Från huvudstäderna i arabstaterna
ökade hetsen och hotelserna: kriget
var ofrånkomligt, förklarade man,
nu skulle Israel besegras, araberna var
redo, väldiga truppstyrkor hade satts
in för att radera ut den judiska nationen
från kartan.
Det gick alltså inte så. Och Nassers
utnötningskrig mot Israel kan ses som
ett försök att pröva en ny typ av krigföring.
Han avsåg att genom artilleri,
flygangrepp och andra aktioner in över
Suezkanalen slå ut israeliska befästningar
och annat öster om kanalen. Trycket
på Israel skulle, enligt planerna, bli så
hårt att landet tvingades till reträtt eller
till från ekonomisk synpunkt förödande
rustningar och partiell mobilisering.
Med hjälp av den krigsmakt, som Sovjet
hjälpt Nasser att åter bygga upp, skulle
man nu pröva en stridsform som inte förekommit
tidigare: strider i större skala
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
59
än gerillaaktioner men till att börja
med i mindre skala än regelrätt krig.
Vid mitt besök nu i januari var stämningen
i Israel en helt annan än förra
sommaren. Nassers planer har havererat.
Hans försök att nöta ut Israel har
misslyckats. Angreppen har avvärjts och
de israeliska motanfallen har i stället
blivit alltmer framgångsrika. Jag tror
inte det är en överdrift att säga att Israel
redan har vunnit det som Nasser
inledde och döpte till utnötningskriget.
Initiativet i striderna ligger nu alltmer
hos israelerna. Stridsaktiviteten i själva
kanalzonen och över kanalen har minskat
medan de israeliska angreppen mot
militära mål längre in i Egypten har
intensifierats. Möjligheterna för Egypten
att fullfölja det man startade — ett
angrepp på bred front över Suezkanalen
och in i Sinai -— tycks för närvarande
vara mycket små.
Vad värre är för upphovsmännen:
striderna tycks utvecklas till ett slags
utnötningskrig för Egypten. Redan när
man startade det evakuerade Förenade
Arabrepubliken mer än en halv miljon
människor från området väster om
Suezkanalen för att göra det fritt för
militära aktioner. Därmed skapade man
ett internt flyktingproblem ungefär lika
stort som det ursprungliga antalet
Palestinaflyktingar i kriget mellan arabstaterna
och Israel i slutet av 1940-talet.
Den andel av bruttonationalprodukten
som Egypten tar i anspråk för krigsändamål
lär nu överstiga 20 procent
och har kanske t. o. m. gått förbi motsvarande
siffra för Israel, samtidigt som
den ekonomiska tillväxten i Israel är
sensationellt snabb och i Egypten mycket
långsam. Det utrikespolitiska beroendet
av Sovjetunionen, som Egypten
hamnat i, har blivit ännu större efter
sexdagarskriget än före, eftersom det är
den kommunistiska supermakten som
stått för de vapen som förnyat den sönderslagna
egyptiska krigsmaskinen. Vi
vet också att Egyptens problem på hemmafronten
iir oerhörda och all landets
Remissdebatt
resurser sannerligen behövs, inte för
krig utan för reformer, inte för vapen
utan för ekonomisk och social utveckling
i vid mening.
Nassers »utnötningskrig» mot Israel
håller därför, tror jag, på att förvandlas
till ännu en tragedi för Egypten. Hur
den egyptiske presidenten skall klara
sig över dagens svårigheter vet naturligtvis
inte jag och kanske inte Nasser
heller. Att öppet avblåsa kriget vore nog
en alltför svår prestigeförlust för en
man som gång på gång proklamerat
»Palestinas befrielse» genom militära
aktioner. Att sluta fred med Israel och
gå in i förhandlingar är sannolikt omöjligt
för en politisk ledare som gjort motsatt
hållning till sin huvudlinje i konflikten
med Israel. Att starta ett nytt
stort krig vore av allt att döma en inbjudan
till ett nytt militärt nederlag.
Egypten kan alltså för närvarande
varken sluta fred eller gå i krig. Kanske
kan den tillfälliga lösningen ligga
däri att striderna vid Suezkanalen slutar
av sig själva och att egyptierna under
en dimridå av segerkommunikéer
upphör att skjuta och låter bli att militärt
ladda upp i kanalzonen. Om det
går så vet vi inte. Men vad vi vet är
att Egypten nu står inför ännu ett av
de svåra avgöranden som de många
årens krigspolitik mot Israel har tvingat
fram.
Att Israel klarat också »utnötningskriget»
är naturligtvis glädjande för
landets vänner. Men säkert är att den
slutliga freden fortfarande ligger långt
borta, och israelerna är själva starkt
medvetna om det. Personligen tror jag
inte särskilt mycket vare sig på chansen
till förhandlingar med arabstaterna eller
på resultat av stormakternas samtal
om Mellersta östern. Arabländerna har
ständigt slagit fast sin politik: ingen
fred med Israel, inget erkännande av
Israel, inga förhandlingar med Israel.
Supermakternas intressen i området
tycks vara svårförenliga, och Sovjets
möjligheter alt — också i händelse av
60
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
sinnesändring i Kreml — radikalt påverka
Egypten och Syrien är begränsade.
Men var ligger då en framtida lösning
av den nu till synes olösliga konflikten?
Jag
tror den ligger i tanken på en
arabisk-palestinsk nation i samverkan
med Israel. Den palestinska nationalkänslan
har vuxit snabbt, inte minst
efter sexdagarskriget. Den kan inte förklaras
bort främst som en artificiell
produkt. Den kan inte avvisas med
fraser om att araberna redan har 15
nationer. En slutgiltig fred måste bygga
på tanken att Palestina-araberna till
slut får sin egen nation i enlighet med
beslutet i FN 1947, då Palestina delades
mellan judar och araber. Då var
det araberna som vägrade att godta den
idén, och det var främst Jordanien som
i det krig som följde ockuperade huvuddelen
av den arabisk-palestinska nationen.
Skulle det till slut bli möjligt att
skapa en palestinsk nation av t. ex.
större delen av Västjordanien, Ghaza
och eventuellt också nuvarande Jordanien
—- här kan man tänka sig många
konstruktioner och gränsdragningar —
är man kanske nära konfliktens slut.
Men den lösningen är inte arabstaternas
mål i dag: de kräver att Israel
skall försvinna och besegras. Det är
inte den politik som al Fatah och Palestine
Liberation Organization för: de
betraktar förhandlingar med Israel som
förräderi och kräver erövring av hela
Palestina. Det är troligen inte kung
Husseins ambition; hans möjlighet att
få stanna kvar som ledare för en palestinsk
nation är synnerligen osäker.
Men det är en lösning som kan tillgodose
både den palestinska nationalkänslan
och kraven på en lösning av
flyktingfrågan. En sådan nation, när
den kommer och om den kommer, med
säkra och erkända gränser och i ekonomiskt
samarbete med Israel skulle
kunna bli en startpunkt för en snabb
utveckling i Mellersta Östern i fredens,
samverkans och de ömsesidiga stimulansernas
tecken. I dag ligger den lösningen
alltså inte inom räckhåll. Palestinierna
i de ockuperade områdena
är alltför splittrade och alltför angelägna
att inte skilja ut sig från den
officiella arabpolitiken. Illusionerna om
andra möjliga lösningar — vare sig det
är utnötningskriget eller al Fatahs framtid
eller insatser från länder utanför
regionen — är för stora. Den systematiska
indoktrineringen i hat mot Israel
och israeler har skapat opinioner och
politiska fakta i arabvärlden som ingen
ledare där kan låta bli att ta hänsyn till.
Det finns krafter också i Västeuropa
som gör vad de kan för att stimulera
de oförsonliga. Frankrikes ändrade
hållning sedan sexdagarskriget är det
värsta exemplet på hur opportunism
och stormaktspolitik av sämsta märke
kan försvåra en internationell konflikt.
I dag kan vi läsa i tidningarna att den
franske försvarsministern nu avslöjat
att man skall sälja 100 flygplan till
Libyen, varav de flesta är högklassiga
stridsflygplan av Miragetyp. Den försäljningen
har föregåtts av en serie dementier
och andra osanningar från de
franska myndigheterna. Och ryktena
går att också Irak skall få nya, viktiga
vapenleveranser från Frankrike.
Samtidigt vet vi att både Irak och
numera också Libyen tillhör de militanta
i kampen mot Israel. Det är sannolikt
att de nya franska vapnen snart
kommer att tala sitt språk på Mellersta
österns slagfält. Irak har redan förband
stationerade i Jordanien, och Libyen
har närmat sig Egypten; mycket talar
för att de franska flygplanen till Libyen
längre fram på något sätt kommer att
samordnas med den egyptiska krigsmakten.
Dagens Nyheter har i en ledare
i dag fördömt den franska politiken
under rubriken »Frieri till våldet». Jag
kan instämma i den beskrivningen. Vad
Frankrike nu bedriver för att vidga sitt
inflytande runt Medelhavet och för att
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
Öl
stärka sin vapenindustri är en ansvarslös
och omoralisk utrikespolitik. Om
den fullföljs kan den påskynda en utveckling
mot ett nytt, stort krig i Mellersta
östern.
Också i vårt eget land finns det de
som, lyckligtvis utan de franska resurserna,
försöker uppmuntra de krafter
i arabvärlden som vägrar att förhandla
och sluta fred med Israel. I går kom
den israeliske socialministern på besök
till Sverige. Han skall inleda den förenade
Israelinsamlingen i vårt land för
år 1970. Det är pengar som skall användas
bl. a. för sociala reformer av olika
slag som skall underlätta för nya immigranter
till Israel.
Det passar inte Israels fiender i Sverige.
I går uttalade sig den s. k. Aktionsgruppen
Palestinsk Front genom författaren
Staffan Beckman mot den inledda
insamlingen. Jag har inte sett
något motsvarande uttalande från aktionsgruppen
mot t. ex. den franska eller
sovjetiska vapenexporten till arabstaterna.
Stöd för krigsförberedelser på
arabsidan har man inget emot; pengar
för skolor, daghem och annat i Israel
tar man avstånd från. Det är bra att
Aktionsgruppen Palestinsk Front dömer
sig själv både genom sina uttalanden
och genom sin tystnad.
Att Israel i dag är ett land till hälften
i krig märker besökaren framför allt
på nyhetssändningarna i radio. Varje
timme försöker befolkningen få chans
att lyssna på kommunikéerna. Man drar
fram sin transistorradio varhelst man
befinner sig för att ta del av de senaste
nyheterna från fronten vid Suezkanalen
eller från det diplomatiska spelet i New
York, Paris, Washington eller Moskva.
Naturligtvis är det i regel telegrammen
om den egna konflikten som dominerar.
Men nu i januari märkte jag
hur sammanbrottet i Biafra sköt undan
de egna frågorna och tog alltmer av
utrymmet i radions sändningar. Man såg
i Biafras kapitulation en bild av vad
som skulle hända Israel om landet inte
Remissdebatt
självt kunde försvara sig. Ingen nation,
ingen organisation, inget världssamvete
kommer till det lilla landets hjälp för
att stödja det mot en övermäktig fiende.
Den bilden av kriget mellan Biafra
och Nigeria bygger kanske mindre på
kunskaper om det än på inlevelse i likheterna
med den egna situationen.
När Israel stod inför hotet om förintelse
i maj—juni 1967 var det ingen
som kom till landets hjälp. Det var
Israels egen militära styrka som garanterade
självständigheten.
I dag hoppas vi alla intensivt att
Nigeria skall utnyttja sin seger, inte
till förtryck och dödande, utan till förhandlingar
och försök till försoning.
Vi vet ännu inte om det blir så. Många
fruktar i stället att de federala truppernas
revansch blir svår och att hjälpen
till civilbefolkningen inte hinner fram
i tid.
Men för israelerna finns inte ens ett
sådant hopp om sans och försoning i
händelse av militärt nederlag. På frågan
om vad som skulle hända om arabstaternas
arméer någon gång skulle
segra blir svaret i Israel nästan alltid:
folkmord. För judarna är det svaret, i
motsats till för många andra, inte en
propagandaterm. Det är ett ord med
fruktansvärt innehåll. Det lever i minnen
och siffror från andra världskrigets
Europa. Propagandan från Syrien,
Jordanien och Egypten ser till att de
minnena från nazismen smälter samman
med den bild av judarnas framtid som
hetsen från arabstaterna förmedlar. När
de palestinska gerillagrupperna slår
fast sina förhoppningar i ett politiskt
program, visar man hur folkmordet kan
antydas i korta paragrafer. De judar
som kommit till området efter 1917,
d. v. s. det överväldigande flertalet,
skall enligt al Fatah inte bli medborgare
i ett framtida arabiskt Palestina.
Vi vet att israelerna är fast beslutna
att se till att denna konstitution för ett
arabiskt Palestina aldrig skall bli verklighet.
Deras seger i det som Egypten
62
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
trodde skulle bli ett utnötningskrig mot
Israel är en ny bekräftelse på det.
Låt mig också säga att det för varje
demokrat i det här landet bör vara en
självklarhet att stödja Israels rätt att
existera och försvara sig mot dem som
vill förvägra det rätten att existera. Det
utesluter naturligtvis inte kritik mot delar
av Israels politik, som skall granskas
på samma sätt som andra länders politik.
Men det utesluter att vi i ord eller
handling stödjer de doktriner, stater
och politiker som i kriget och förstörelsen
ser den slutliga lösningen på konflikten
i Mellersta östern.
Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte på något
som helst sätt kritiserat riksdagens
arbetsordning, och det skulle också vara
orimligt att göra det så här det sista
året. De uppmaningar som jag har fått
bl. a. av herr Börjesson i Glömminge att
begära ändringar i arbetsordningen är
därför föga realistiska.
Med mitt exempel från den 12 december
i fjol ville jag bara illustrera
hur arbetsordningen kan missbrukas.
Det kunde den gången ha räckt med
att interpellanten framfört sina synpunkter,
såsom han gjorde i ett mycket
långt anförande. Det var inte alldeles
nödvändigt att ytterligare fem ledamöter
från samma parti upprepade samma
argument men i olika variationer.
I en ny riksdag, som vi har framför
oss, måste en annan självdisciplin ådagaläggas,
såsom kammarens ålderspresident
anförde när vi träffades vid det
första sammanträdet i år.
Jag har i dag lämnat några uppgifter
om bostadsbyggandets omfattning i
Stockholmsregionen och i landet i övrigt.
Jag gjorde det och ställde siffrorna
i relation till varandra närmast därför
att jag tyckte att förhållandet inte har
kommit fram på det sätt det borde
göra. Det var bara det jag ville säga
med mitt anförande, men såväl herr
Börjesson i Glömminge som herr Ahl
-
mark är missbelåtna när jag talar om
det missbruk av kammarens tid som
alltemellanåt kan förekomma.
Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ekström meddelar
att det skulle ha räckt om en folkpartist
hade yttrat sig om bostadsförsörjningen
för en och en halv miljon människor
i Storstockholm. Får jag upplysa herr
Ekström om att vi folkpartister själva
bestämmer, hur många av oss som
talar i denna och andra viktiga frågor.
Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag bestrider inte alls
att ni själva bestämmer det, men det
var underligt att argumenten tydligen
var så svaga att fem talare måste upprepa
dem!
Herr NORDSTRANDH (m):
Herr talman! Remissdebatten är i
stort sett den enda möjligheten för den
som är intresserad av utbildningspolitik
att ge en mera samlad syn på vissa
utbildningsproblem — det finns som
bekant ingen speciell utbildningspolitisk
debattdag. Jag utnyttjar möjligheten,
även i medvetande om att intresset för
de nu pågående inläggen i debatten
ganska förklarligt är mycket måttligt.
Året 1970 har av Förenta nationerna
och dess speciella organ, UNESCO, proklamerats
som ett internationellt utbildningsår.
Syftet med detta är att man
samfällt skall gripa sig an med fyra huvuduppgifter:
att klargöra den nuvarande
utbildningssituationen världen
över, att koncentrera uppmärksamheten
på de mest angelägna utbildningsbehoven,
att väsentligt öka de resurser
som ställts till förfogande för utbildningsändamål
och slutligen att stärka
och vidga det internationella samarbetet
i dessa frågor.
Det är mycket lätt, herr talman, att
göra upp en pedagogisk problemkatalog
som visar, att arbetsuppgifter inte
behöver saknas för pedagoger och un
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
63
dervisningsadministratörer världen
över. I vårt land är frågan om internationalisering
av utbildningen aktuell både
vad gäller införandet av internationella
aspekter i undervisningen och tillhandahållandet
av lärare och lärarutbildning
för u-länderna. Symtomatiskt
är, att den av Lärarnas riksförbund anordnade
skolveckan, infallande årligen
de första dagarna i januari, i år i stor
utsträckning ägnades åt den svenska
utbildningens roll i förhållande till den
internationella utvecklingen.
Också i åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
berörs frågan om
internationalisering av utbildningen,
dock ingalunda i den utsträckning som
borde varit fallet. Där talas det mer om
jämlikhet — ett i och för sig eftersträvansvärt
mål men ändå föga definierat
i undervisningssammanhang. Med
grumlig terminologi kan allt som man
vill genomföra åsättas honnörsordet
jämlikhet. Allvarliga problem kan reduceras
till en lek med ord, allt i propagandasyfte.
Det är väl knappast för mycket sagt,
alt vi befinner oss i en global utbildningskris.
I u-liinder är efterfrågetrycket
överväldigande, inte bara på primärskolan
utan också på sekundärstadiets
skolformer. Det finns emellertid
studiemöjligheter för bara några få procent
av en årskull. Oerhörda intellektuella
resurser kommer för alltid att förbli
outnyttjade — ett bittert slöseri
med mänskliga möjligheter!
Hindret för en accelererad utbyggnad
av utbildningssektorn utgöres inte
minst av bristen på kvalificerade lärare
och lärarutbildare. Behovet av nytillskott
härav lär röra sig om ett par tiotal
miljoner under ett par årtionden.
Vad gör vi här i Sverige åt detta?
Vilka initiativ kan utbildningsdepartementet
förviintas ta för att underlätta
flödet av svenska lärare och lärarutbildare
till tjiinst och insatser i u-liinder?
Det
iir emellertid inte bara u-liinder
Remissdebatt
som kämpar med en utbildningskris;
också i i-land brottas man med likartade
problem, även om de där är skjutna
uppåt i utbildningsåldrarna. Trycket
och expansionen drabbar där framför
allt sekundär- och tertiärstadierna. Efterfrågan
på utbildningsplatser kan ofta
inte tillgodoses, trots att antalet på
de senaste 10—20 åren på sina håll
mångfaldigats, t. ex. femdubblats i
Frankrike, tredubblats i USA. Stort är
missnöjet bland de utklassade och utsorterade,
de som aldrig kan komma
in i den högre utbildningsprocessen.
Stort är också missnöjet bland alla dem
som måste avbryta sina studier, och
stort är slutligen även missnöjet hos
dem som inte finner det arbete de förväntat
att den högre utbildningen skall
ge dem.
Krisproblemet är med andra ord:
vilka människor skall långtidsutbildas,
i vilka antal och i vilka ämnen? Detta
gäller såväl i-land som u-land. Vårt
eget land är förvisso inte förskonat från
besvärligheterna.
Andra besvärliga och ömtåliga frågor
inställer sig. Skall utbildningens innehåll
anpassa sig till samhällets behov
i dag eller efter morgondagens som en
— enligt statsminister Palme — spjutspets
mot framtiden? Hur skall vidare
det sekundärstadium se ut, som förvandlats
till de mångas skola och som
skall ge alternativ till fortsatta studier
på universitets- och högskolenivå? I
vilken utsträckning skall denna skola
vara vrkesförberedande? Hur mycket
allmänbildning skall den ge och vad
för slags allmänbildning? I just den
frågeställningen står vi i Sverige i dag.
Själva internationaliseringsprocessen
kräver vidgade språkkunskaper på alla
stadier. Har vi insett det i vårt utbildningssystem?
Det är gott och väl att
börja med engelska så tidigt som möjligt.
Men det finns fler språk. Ger vi
vidgat utrymme åt dem?
Och vidare. Har vi lyckats åstadkomma
en samverkan mellan pedagogik och
64
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
teknik, så att en utveckling av undervisningssystemet
kan bidra till att lösa
utbildningsexplosionens kvantitativa
problem? Vet vi vad som till slut kommer
ut av att vi helt slår sönder klassrumsundervisningen?
Den är tungrodd
och har kollektiv karaktär — det medges
gärna. Men är vi medvetna om var
vi kan komma att hamna, i synnerhet
som vi ännu icke har någon pålitlig
metod för att utvärdera utbildningens
effektivitet? Och hur blir det med fostran
av de unga eleverna? Hur skall tekniseringen
av undervisningen kombineras
med fostran, om vi nu skall ha någon
fostran?
Illavarslande är, att begreppet fostran
utmönstrats ur den nya läroplanen
för grundskolan. Tyvärr är det nog icke
bara ett spörsmål om terminologi, utan
det går säkerligen djupare. Men låt mig
ställa frågan så här: Hur skall lärare
och tekniska hjälpmedel kunna samverka
på sådant sätt att utlärandet och
inlärandet förbättras så, både ur kvalitativa
och kvantitativa synpunkter, att
också mognad, medmänsklighet och
övrig personlighetsutveckling främjas?
Är det möjligt eller är vi på väg mot
undervisningsfabriker?
I vårt land visar betygsdebatten, att
allt ingalunda är väl beställt trots allt
fagert tal om skoldemokrati, ändrade
arbetsformer och elevernas aktivare
medverkan — honnörsord som alla återfinns
i den belåtna inledningen till
åttonde huvudtiteln. Opponenterna är
i första hand — observera det — eleverna
själva. Hos dem bubblar missnöjet
mest, där blommar otrivseln. Lärarna,
den andra stora komponenten i utbildningsväsendet,
håller sig i stort
sett tysta och försynta. Men om man
tolkar det som tillfredsställelse, tar man
grundligt fel. Vi har förvisso under en
tämligen lugn yta vår del av den globala
utbildningskrisen.
Jag skulle —- efter dessa helhetsbetraktelser
— kunna peka på många
dagsaktuella delprobem, större och
mindre, inom vårt undervisningssystem
från förskolan upp till universitet,
högskolor och forskning. Sannolikt
är utbildningsdepartementet medvetet
om de flesta men förefaller stundtals
låtsas som om de icke funnes. Det jag
nu tar upp till diskussion och kritik är
icke utplockat efter någon bestämd urvalsprincip.
Det är mera så att säga
fynd vid vägen, stort och smått, som
just nu ligger inom intressesfären. Därvid
får man hålla i minnet, att det som
till äventyrs kan synas relativt smått
dock kan ha principiella aspekter av
betydande räckvidd, som t. ex. följande
incident i samband med problemen
kring förskolan och dess fortsatta etablering.
Förskolan avses enligt utbildningsministern
skola ha hög prioritet, och
det torde alla vara överens om. Ej heller
torde någon ha invändningar att
göra mot att intagningskapaciteten vid
förskoleseminarierna utökas. Däremot
föreligger icke enighet i fråga om den
propå som utbildningsministern gjorde
i slutet av november förra året, nämligen
att överväga könskvotering vid intagning
till lärarhögskolorna. Vi diskuterade
den saken den 17 december,
sedan jag ställt en enkel fråga och fått
veta, att sådan kvotering övervägs inom
en särskild arbetsgrupp. Utbildningsministern
tycktes inte kunna finna några
andra vägar än könskvotering, som,
om sådan genomförs i det aktuella fallet,
i konsekvensens namn också måste
användas på yrkesbanor med manlig
dominans. Kvotering löser emellertid
säkert inte problemet. Det kommer inte
fler män till en viss utbildning, därför
att man deklarerar att deras antal skall
uppgå till t. ex. 20 procent eller mer.
Skall vi dessutom föredra sämre meriterade
män framför bättre meriterade
kvinnor? Det hela är närmast ett utslag
av det gamla vanliga nästan omedvetna
statiska regleringstänkandet.
Vägen till att förskolebarnen skall få se
män omkring sig, vilket jag faktiskt
Torsdagen den 22 januari 1970 fin.
Nr 3
65
tycker att de skall få, är en annan än
könskvotering.
För det första måste vi genom information
och upplysning slutgiltigt bryta
ned attityden att barn är något som
bara kvinnor skall ta hand om; och
detta nya synsätt börjar faktiskt redan
växa fram. Den trenden skall stödjas
med alla medel. För det andra måste
yrkesvägledningen i våra skolor inriktas
på direkt påverkan till val av
detta yrke, som skall betecknas som
utomordentligt ansvarsfullt, vilket det
också är, fordrande hög både intellektuell
och emotionell kapacitet. För det
tredje, och det är kanske det viktigaste,
måste yrkets status snarast höjas, framför
allt genom betydande löneökningar.
Förskolelärarna är den utan jämförelse
mest utpräglade låglönegruppen
inom lärarkåren.
Visserligen finns det ingen forskning
som direkt belägger att lönen spelar in
vid rekryteringen av män till yrket,
men det finns ändå stor anledning förmoda
att den spelar en betydande roll.
I USA söker sig manliga lärare till förskola
och lågstadier i större utsträckning
än vad som är fallet i Sverige,
kanske bl. a. av den anledningen att
lärare slipper militärtjänstgöring. Men
dessutom stiger lönerna, och det är viktigt
i detta sammanhang, och de behöver
i USA inte vara lägre på detta
stadium än på andra. Detta är mitt trepunktssvar
till utbildningsministern
som han kommer att kunna läsa i
snabbprotokollet.
Den aktuella revisionen av grundskolan
enligt Läroplan 69 är i väsentlig
grad ett högstadieproblem. Vad handlar
den egentligen om, när man skalar fram
det avgörande och inte bara talar om
jämlikhet och liknande? Jo, det är i
första hand en genomgripande förändring
av arbetsformerna som berör alla
lärare på hela högstadiet. Lärarnas arbetssituation
vid genomförandet av den
nya läroplanen, vilken iir skönjbar redan
nu på planeringsstadiet, inger all
-
Remissdebatt
varliga farhågor. Den samlade arbetsinsatsen
ökar nästan orimligt. Konferenser
av alla slag växer upp som
svampar ur skolstadgans bördiga mylla.
Ett arbetspass på 40 minuter vid arbetsområdesundervisning
kräver 200
—400 minuters förberedelsearbete sammanlagt
för de oftast två eller tre vid
undervisningen engagerade lärarna. Arbetssituationen
för rektorer och studierektorer
blir densamma.
Ett av lärarförbunden har i skrivelse
till utbildningsministern begärt omedelbara
åtgärder. Mycket talar för att
genomförandet av den nya läroplanen
på högstadiet kan gå i baklås, därför att
personalen helt enkelt inte orkar med
den utan betydande personella förstärkningar.
Det rör sig alltså inte om
jakt efter högre löner utan helt enkelt
om omöjligheten att klara en arbetssituation,
som kräver mer och mer och
som innebär, med departementets goda
minne, att klasserna fylls med elever
upp till maximalt antal. Här tror jag
det bäddas, om inte för strejker som
på andra håll med olidliga arbetsförhållanden,
så för kollapser, förtidspensioner
och flykt från yrket. Jag svartmålar
inte, utan anser mig veta vad
jag talar om. Arbetssituationen på
grundskolans högstadium är redan hårt
pressad, och den blir ännu värre nästa
läsår.
Den nya mellanskolan — statsverkspropositionen
använder fortfarande
detta s. k. arbetsnamn — börjar nu
kunna skymtas i konturerna, sedan
skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat
ett förslag till linjeindelning.
I den konstruktionen möter och exemplifieras
flera av de problem som jag
inledningsvis skisserade som allmänna:
anpassningen till samhällets behov
i dag eller i morgon, alternativen till
fortsatt universitetsutbildning, kvantiteten
på yrkes- respektive allmänbildningen.
Ramarna för den nya sammanhållna
gymnasiala skolan gav riksdagen
på Kungl. Maj:ts anmodan snabbt och
3 — Riksdagsdebatterna 1970. Andra kammaren. Nr 3
66
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
behändigt. När innehållet nu skall formeras,
är det hela inte lika roligt. Konstruktörerna
i skolöverstyrelsen våndas
inför oklara och suddiga riksdagsuttalanden.
Ärendet skulle må väl av att
komma tillbaka till riksdagen för preciseringar
och förnyade överväganden.
Jag misstror tyvärr departementets förmåga
att klara saken, men tiden är
knapp och det finns väl som vanligt
inte mycket att göra.
Vad beträffar namnet mellanskolan
tycker jag att det nu kan vara på tiden
att erinra om att statsutskottet i sitt
utlåtande nr 195 år 1968 övervägt de
olika namnförslag som redovisats i propositionen,
bland dem för sin del funnit
gymnasium vara att föredra och därvid
uttalat att utskottets uppfattning
syntes av riksdagen böra ges till känna
för Kungl. Maj:t. Detta gjorde, som vi
vet, också riksdagen, men ännu måste
vi ideligen laborera med arbetsnamnet.
Kan inte Kungl. Maj :t snart instämma
med riksdagen och döpa mellanskolan
till gymnasium? Ty Kungl. Maj :t tänker
väl inte sabotera riksdagsrekommendationen?
Vad
sedan den högre utbildningen
och forskningen beträffar bara ökar —
helt enkelt oroväckande — tillströmningen
av studerande, dessutom i en
fördelning på studieämnen som är på
väg att skapa arbetsmarknadsproblem
av betydande omfattning. Här förlitar
sig utbildningsministern med troskyldig
aningslöshet på den utredning som för
närvarande utföres av U 68 — alltså
1968 års utbildningsutredning, för att
här ange det fullständiga namnet.
Jag upprepar vad jag redan sagt flera
gånger i kammaren: Vad denna utredning
håller på med, den eftergymnasiala
utbildningens dimensionering och
struktur, är av sådan betydelse och har
sådan följdverkan, att den inte får ligga
i händerna på enbart fyra ämbetsmän
på generaldirektörsnivå. Kravet på utredningens
förvandling till en parlamentarisk
sådan kvarstår med oföränd
-
rad styrka. En ändring löser givetvis
inte i och för sig några problem, men
besluts-, bedömnings- och ansvarsunderlaget
vidgas, och det behövs om resultatet
av mödorna skall få fast förankring.
Vid budgetavvägningen har, sägs det
i statsverkspropositionen, hög prioritet
givits åt fortsatt uppbyggnad av resurerna
för forskarutbildningen. Jag
skall inte spilla många ord på beteckningen
»hög» prioritet. Det är tydligt
att utbildningsdepartementet inlägger
en annan betydelse i ordet än normalt
oförvillade människor. De äskanden
som universitetskanslersämbetet framlagt
är minimikrav på ytterligare resurser.
Departementets nedskärningar är
inte acceptabla. Här kan utbildningsministern
inte vänta annat än motstånd.
Skulle inte den där slutna diskussionsklubben
som kallas forskningsberedningen
någon gång kunna samla sig till
att slå ett ordentligt slag för forskningen
i detta land? Det är förmodligen en
from önskan. Forskningen begynner
med forskarutbildning, d. v. s. utbildning
av många, länge och väl. Det kostar
pengar, om man vill någonting. Då
får man betala. Att bortse från notan
går inte.
Ur speciellt en skoldemokratisk synpunkt
var 1969 ett besynnerligt år. Det
året avskaffades genom majoritetsbeslut
i riksdagen definitivt de direkta samarbetskontakterna
mellan lärarna och
de kommunala skolstyrelserna. Överheten
gjorde sig därmed av med skolstyrelsens
fackrepresentation, samtidigt
som medborgarna i övrigt ivrigt diskuterade
hur man bäst skall förverkliga
demokratins mål i samhället. Men året
1969 blev än besynnerligare. Det var
detta år som eleverna blev representerade
i skolöverstyrelsen genom företrädare
för en av deras organisationer. Men
lärarna fick givetvis inte samtidigt någon
egen representant i verksstyrelsen.
Vad som är demokrati för den ene är
tydligen inte demokrati för den andre.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
07
Att sedan elevorganisationen, som fått
det stora förtroendet, sönderfallit i smådelar,
ger en extra pikant krydda åt
den pseudodeinokratiska anrättningen.
Man frågar sig — och med det skall
jag definitivt sluta —- vilka nya djärva
demokratiska mål som under 1970 skall
uppnås inom svenskt undervisningsväsende.
Ansvaret ligger som alltid i sista
hand hos utbildningsdepartementet.
Herr ANDERSSON i Storfors (s):
Herr talman! Jag vill i likhet med
några andra talare i denna debatt ta
upp lokaliseringsutredningens delbetänkande.
Jag har för avsikt att uppehålla
mig vid länsförhållandena och att i någon
mån belysa de synpunkter som jag
kommit fram till vid studiet av förslagen.
Utan tvivel har den hittills bedrivna
lokaliseringspolitiken i många stycken
varit framgångsrik, och den har i mitt
hemlän, Värmlands län, i varje fall inom
vissa delar haft gynnsamma effekter och
skapat sysselsättning för många människor.
Utredningen har konstaterat att
de största flyttningsförlusterna i absoluta
tal under perioden 1961—1965 ■—•
förutom i vissa norrländska och i tre
sydsvenska A-regioner — var att finna
i Kristinehamns, Mora, Lindesbergs och
Karlstads A-regioner och att skogslänen
som helhet noterat flyttningsförluster
under hela perioden 1966—1968.
Det är givetvis i första hand dessa
förhållanden som påkallat lokaliseringsstöd,
och utredningen framhåller även
att de nya regler för sådant stöd som
nu föreslås iir avsedda att förbättra läget
i skogslänen. Jag tolkar uttalandet
så att även Värmland inräknas i detta
sammanhang.
Utredningen har med anledning av
den inträffade och med hänsyn till den
väntade näringslivs- och befolkningsutvecklingen
ägnat stor uppmärksamhet
åt stödområdesgränsens sträckning i
Värmlands liin och förordat eu annan
gränsdragning i länet, nämligen så att
Remissdebatt
Munkfors, Hagfors och Filipstad kommer
att ingå i det allmänna stödområdet.
Utvecklingen inom dessa landsdelar
påkallar enligt utredningen andra
insatser än för de delar av länet som
är belägna vid Vänerområdet och som
kan bedömas ha expansiv grundkaraktär.
Man förvånas över att utredningen
kunnat konstatera en sådan skillnad
mellan de nämnda kommunblocken och
Kristinehamns- och Storforsblocken.
Inom Kristinehamn förekom, såsom är
bekant för många inte minst inom arbetsmarknadsverket,
under en tvåårsperiod
i förra hälften av 1960-talet ett
bortfall av i runt tal 780 arbetstillfällen,
huvudsakligen på grund av strukturrationaliseringar.
Även efter denna period
har arbetstillfällen bortfallit, bl. a. genom
omorganisation av statens järnvägar.
Dessa för staden kännbara förändringar
på arbetsmarknaden kan ej
anses ha blivit kompenserade trots utomordentligt
värdefulla insatser från arbetsmarknadsverket.
Tillkomsten av ett
differentierat näringsliv i övriga tätorter
inom blocket är mycket angelägen.
Utvecklingen inom blocket måste trots
de insatser som gjorts tyvärr konstateras
ej ha blivit den som man rimligtvis kunde
ha önskat. Utredningens uppfattning
synes även motsägas av utredningens
egna synpunkter. Förslaget att Kristinehamns-
och Storforsblocken skall uteslutas
från stödområdet innebär att utredningen
har en helt annan uppfattning
om blockens behov av stödåtgärder och
möjligheter till utveckling än vad som
kommit till uttryck i yttranden och genom
insatser från länsmyndigheter, arbetsmarknadsverket
och regeringen.
I detta sammanhang bör erinras om
att en fabrik tillhörande ett statsägt företag
förlagts till Kristinehamn och att
ett företag i staden så sent som i mitten
av december 1909 beviljades statligt
lokaliseringsstöd. Vidare må nämnas
att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit att Kristinehamn iir en ort
68
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
vars industriella utveckling bör stödjas.
Stadens goda utvecklingsmöjligheter och
förutsättningarna för en ekonomisk tillväxtprocess
bör vara riktmärken för
lokaliseringsstöd i stor skala.
I samma region ligger Storfors kommunblock.
Den som har kännedom om
kommunens struktur förvånas över att
Storfors köping enligt utredningsförslaget
inte ingår i det allmänna stödområdet.
En kommun som för närvarande synes
sakna allvarliga problem kan på
längre sikt undvika sådana problem endast
genom en framsynt politik. Storfors
köping tillhör de kommuner som anses
ha ett ensidigt näringsliv. Kvinnor, äldre
arbetskraft samt partiellt arbetsföra
kan svårligen beredas arbete inom kommunen,
medan den övriga delen av arbetskraften
saknar valmöjligheter.
Kommunens befolkningstal har under
senare år sjunkit betänkligt, vilket
sannolikt till icke obetydlig del förklaras
av ensidiga utkomstmöjligheter. För
att kommunen i framtiden inte skall bli
så liten att en rationell och god samhällsservice
inte kan lämnas och arbetskraftsunderlaget
för redan befintlig industri
äventyras måste den nuvarande
befolkningstrenden brytas. Medlet härför
är ett expanderande och differentierat
näringsliv.
Den viktigaste målsättningen enligt
direktiven för regional utvecklingsplanering
är att skapa gynnsamma betingelser
för befolkningen i vissa regioner.
De nya områden i nordöstra Värmland
som föreslagits ingå i stödområdet har
en struktur som i allt väsentligt sammanfaller
med Storfors köping. Köpingen
gränsar dessutom direkt till Filipstadsblocket.
Med hänsyn härtill är
den enhälliga meningen bland kommunalmännen
att man inte kan tillstyrka
utredningens förslag beträffande geografisk
avgränsning. Anses de andra föreslagna
kommunerna böra ingå i det
allmänna stödområdet är det enligt kommunalmännens
mening i högsta grad
inkonsekvent att inte också låta Storfors
köping innefattas däri.
Utöver de två nu nämnda blocken Kristinehamn
och Storfors ingår Filipstadsblocket
i Kristinehamns A-region. Att
stödåtgärder även inom detta block är
nödvändiga råder det inget tvivel om.
De svårigheter som nedläggningen av
Uddeholms aktiebolags industrier i Nykroppa
förorsakat ser nu ut att redas
upp med hjälp av kraftinsatser på såväl
läns- som riksplanet. De nya industrier
som kommit till orten suger i stort
sett upp den friställda arbetskraften.
Till blocket behövs dock mer industri
av skiftande art. De kommunala ansträngningarna
är stora och förtjänar att
lyckas.
De nämnda tre blocken utgör en enhet
som i många stycken samarbetar
med östra Värmlands bästa för ögonen.
Filipstadsblocket har nu föreslagits ingå
i stödområdet.
Det torde inte finnas några bärande
motiv för att av principiella skäl låta
en del av A-regionen ingå i stödområdet
och utesluta den övriga delen därifrån.
Det kan ifrågasättas om inte skogslänen
— till vilka Värmlands län hör —
i detta sammanhang på grund av föreliggande
speciella förhållanden bör räknas
som ekonomiska enheter.
Länsstyrelsens uttalade åsikt att hela
Värmland skall ingå i stödområdet delar
jag oreserverat. Men skulle utredningsförslaget
vinna gehör kommer stora
svårigheter att uppstå bl. a. för de
östra delarna av Värmlands län. Det
bör därför vara naturligt att statsmakterna
ändrar det i betänkandet framförda
förslaget om geografisk avgränsning,
så att hela Kristinehamns A-region
innefattas i det allmänna stödområdet.
Samtidigt som förhoppningar hyses
om hela A-regionens införande i stödområdet
kommer behovet av kommunikationer
in i bilden. De framstötar som
gjorts från SJ-håll om nedskärningar av
redan decimerade tågförbindelser inom
regionen måste stoppas. Här står vår lit
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
69
till kommunikationsministern. Det kan
inte vara rimligt att samtidigt som man
diskuterar länsdelens större framtidsmöjligheter
inom arbetsmarknadssidan
SJ försöker med indragningar som försämrar
befolkningens möjligheter att
stanna i bygden. Härvidlag hoppas jag
att en samordning skall kunna ske så
att både arbetstillfällen skapas och goda
kommunikationer upprätthålles.
Då kommunikationsminister Norling
nu befinner sig i kammaren vill jag gärna
ta tillfället i akt och rikta en fråga
till statsrådet. Jag gör detta på grund av
att kommunerna i dessa områden av
SJ blivit uppmanade att bidraga ekonomiskt
så att järnvägsförbindelserna
kan bibehållas. Jag frågar därför statsrådet:
I vilken utsträckning förekommer
det att kommuner lämnar bidrag
till SJ i avsikt att säkerställa indragningshotade
tågturer? Det är nämligen
vad som skett beträffande Morabanan,
sträckan Kristinehamn—Filipstad.
Vi har talat så mycket om Norrland
och de problem som finns där uppe, att
det kan vara befogat att vi i dag talar
även om Värmlands problem, eftersom
vi praktiskt taget har samma problem
som norrlänningarna. Värmlands län är
ändå ett skogslän.
En satsning på Värmland i dess helhet
och hela länets inordnande i stödområdet
måste vara motiverade. Det är
samtidigt helt klart att hela Östvärmland
behöver det stöd som lokaliseringsområdet
ändå kan ge. LO-chefens besök
förliden vecka har väl också givit belägg
för detta. Herr Geijers besök var
säkerligen välkommet från många synpunkter,
och helt säkert iir hans bedömning
riktig att Värmland behöver nya industrier
av skiftande slag, men samtidigt
kan vi också erbjuda dem en gynnsam
och trevlig miljö i det värmländska
landskapet.
Jag vore mycket tacksam om statsrådet
Norling kunde svara på min fråga.
Remissdebatt
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Herr Andersson i Storfors
tog i slutet av sitt anförande bl. a.
upp frågan om i vilken utsträckning det
förekommer att kommuner lämnar ekonomiska
bidrag till statens järnvägar i
avsikt att säkerställa indragningshotade
tågturer. Jag finner det angeläget att
här kortfattat lämna ett svar rörande
det faktiska läget i denna problematik.
Under planeringsarbetet med en ny
tågtidtabell informerar SJ berörda kommuner
om vad tidtabellen kan väntas
innebära och ger kommunerna möjlighet
att framföra sina synpunkter. Vid
fastställandet av tidtabellen tar SJ inom
ramen för de riktlinjer som gäller för
SJ :s verksamhet all möjlig hänsyn till
önskemål som framförts av trafikanterna
och deras företrädare. Under de diskussioner
som förekommer i anslutning
till denna information till kommunerna
ger SJ en bild av läget genom att redogöra
för kostnads- och intäktsförhållanden,
resandeantal och godsmängder
m. m. för de berörda tågen.
Kommunala subventioner till ett tåg
som på grund av dåligt utnyttjande går
med förlust blir då inte aktuella. Som
en följd härav är antalet fall där kommuner
lämnar ekonomiska bidrag av
här ifrågasatt slag mycket litet.
Herr ANDERSSON i Storfors (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Anledningen till
min fråga iir att SJ:s distriktschef i
Örebro har skickat ut ett brev till kommunerna
med förfrågan om de vill lämna
ekonomiskt bidrag till tågtrafikens
upprätthållande.
Jag måste säga att statsrådets redogörelse
för hur det går till i detta sammanhang
iir en skönmålning. Kommunerna
ställs många gånger inför fullbordat
faktum. 1 detta fall giillde det förbindelser
Kristinehamn—Filipstad som
man faktiskt måste ha för att komma
70
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
ut i landet •— till Göteborg, till Norrland,
till Stockholm o. s. v. SJ har klart
och tydligt sagt, att om kommunerna
inte ger ett positivt besked om ekonomiskt
bidrag före den 15 januari 1970
hinner man inte komplettera tidtabellen,
och då försvinner tågen i fråga från
Sveriges Kommunikationer.
Det aktuella fallet — där det alltså
rör sig om pengar — gäller två tåg som
trafikerar linjen Filipstad—Kristinehamn
under sön- och helgdagar. I brevet
från SJ-ledningen förklaras att de
tåg som skulle indragas kan köras, om
SJ får betalt: »Några tidtabellstekniska
hinder för tågens framförande finns
inte och vi kör gärna tågen även i fortsättningen
om vi får täckning för de
direkta kostnaderna. Dessa kostnader
uppgår till 17 800:— kr. per år.» Man
påpekar att intäkterna från tågen är
6 500 kr. och fortsätter: »Om berörda
kommuner är villiga att bidraga med
11 300:— kr. är vi beredda att köra
tågen 4962—4965 Kristinehamn—Filipstad—Kristinehamn
sön- och helgdagar
under tidtabell 170---.»
Situationen är alltså den att kommunerna
måste betala om de skall få ha
tågen kvar, och det tycker jag är oriktigt.
Jag instämmer gärna med samarbetsnämnden
i Filipstadsblocket, som
har anfört att detta förslag till indragningar
måste vara »en skrivbordsprodukt
från en nitisk tjänsteman». Därför
frågar jag statsrådet, om han är beredd
att medverka till att förbindelserna upprätthålls
framöver utan att kommunerna
ingår som bidragsgivare.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Som jag nyss framhöll
ingår regelmässigt i SJ:s informationer
till kommunerna en redovisning av resefrekvensen,
det årliga underskottet
in. m. beträffande nedläggningshotade
tåg. Jag ser något positivt i denna öppna
redovisning, som bl. a. ger kommu
-
nerna underlag att bedöma uppläggningen
av den lokala trafikservicen.
I vissa fall finner kommunerna det
angeläget att bidra ekonomiskt till ett
tåg. Detta har hittills närmast gällt skoltåg.
Oftast leder dock — som jag också
nämnt — diskussionerna i dessa frågor
mellan statens järnvägar och kommunerna
till att dessa drar samma slutsats
av tillgängligt material som SJ
och att några kommunala bidrag därmed
inte blir aktuella.
Jag är informerad om det fall, som
herr Andersson i Storfors tar upp, genom
en skrivelse som jag i dagarna
fått från Filipstadsblockets samarbetsnämnd.
Rent allmänt vill jag i anslutning till
det framhålla att jag har den uppfattningen
att de kontakter som SJ tar
med kommunerna i samband med ifrågasatta
tågindragningar inte bör ha en
kommersiell karaktär. Det gäller i
första hand att informera kommunerna
om de planerade åtgärderna och skälen
för dem. Självfallet bör SJ, menar
jag, i det sammanhanget också i möjligaste
mån och i all den utsträckning
som det går att förena med SJ :s ekonomiska
målsättning jämka tågplanerna
efter kommunernas önskemål.
Vad jag nu säger innebär naturligtvis
inte att man skall förmena en kommun
möjligheten att i särskilda fall ekonomiskt
bidra till en lösning som tillgodoser
ett speciellt lokalt trafikservicebehov
men som i princip inte är försvarbar
från SJ :s synpunkt.
Herr ANDERSSON i Storfors (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Norling för detta besked ■—- jag hade
hoppats på ett svar ungefär i denna
stil och är fullkomligt nöjd med det.
Nu önskar jag bara att det också kommer
att nå fram till de distriktschefer
i landet som är alltför nitiska i sitt
värv.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
71
Herr SJÖNELL (ep):
Herr talman! Mänskligheten har för
ett par veckor sedan påbörjat ett nytt
årtionde. Detta ger anledning till utblickar
mot framtiden och försök att
betrakta såväl den internationella som
den nationella situationen ur en något
högre infallsvinkel än grodperspektivets.
En något så när sansad och objektiv
bedömning av förhållandena ute i världen
och av människornas livsvillkor
avsätter icke någon ljus bild. Terrorbalansen
är fortfarande mänsklighetens
starkaste skydd mot den totala förintelsen,
och de två supermakterna kan
fortfarande icke förmå sig till allvarligt
menade nedrustningsaktioner. Måhända
är detta beroende på att stormakten på
det asiatiska fastlandets östra sida
snabbt håller på att växa in i rollen
som en tredje supermakt med en för
närvarande oroande militant inställning
gentemot omvärlden. Krisen i
Mellersta östern synes för överskådlig
tid vara olöslig och kan när som helst
explodera i direkta krigshandlingar.
Oron på den afrikanska kontinenten
fortsätter och de nya staterna därstädes
synes ha anmärkningsvärt svårt att
etablera stabila samhällssystem. I Latinamerika
torde om icke snara hjälpaktioner
av väldig omfattning sätts in
en hungerkatastrof före sekelskiftet
konnna att lamslå hela kontinenten.
Det är mot denna bakgrund icke förvånande
att en stor .social oro gör sig
gällande inom i första hand den västliga
hemisfären. Det är heller icke förvånande
att denna oro i första hand
manifesteras av ungdomen eftersom
ungdomen så starkt upplever otryggheten
och maktlösheten i en värld, som
synes föga ägnad att inge några framtidsförhoppningar.
Ungdomen av i dag
är på ett helt annat sätt än förr orienterad
i de internationella problemen.
Den upplever därför på ett direkt och
engagerat sätt u-ländernas elände och
de stora sociala orättvisorna, som ty
-
Remissdebatt
värr fortfarande präglar praktiskt taget
alla länder både på nära och fjärran
håll.
Den äldre generationen gör emellertid
ett grovt missgrepp, om den bara
avvisar ungdomens protester och reaktioner
som utslag av bristande mognad
och allmän kverulans. Tvärtom finns
det för de äldre och framför allt för
makthavarna inom olika grenar av samhällsverksamheten
mycket starka skäl
att lyssna till ungdomens synpunkter
och ta de förslag i olika ämnen som
läggs fram under allvarligt övervägande.
Ungdomens starka känsloengagemang
inför lidandet i världen och dess
skarpa reaktion mot våld och maktövergrepp
i vilken form sådana än
uppenbarar sig är mäktiga krafter som
bör kanaliseras över i meningsfulla
samhällsinsatser. Dessa bör syfta till att
förbättra förhållandena för lidande och
svältande människor, därvid i första
hand u-ländernas innevånare, och både
materiell och immateriell hjälp bör
komma i fråga. Med immateriell hjälp
menar jag då främst teknisk »knowhow»
och hjälp alt bygga upp en effektiv
förvaltningsapparat.
Det finns de som hävdar, att det i
dagens värld inte bara här hemma utan
universiellt en klyfta har uppstått mellan
generationerna, en klyfta så djup
att äldre och yngre människor inte förstår
varandra utan helt enkelt talar förbi
varandra.
Jag tror för min del inte på någon
sådan klyfta, och om den någon gång
synes manifestera sig så är dess förekomst
ändå bara skenbar. Det är möjligt
att det finns de inom den äldre generationen
som säger sig icke kunna
förstå ungdomar, som går till storms
mot det etablerade samhället, som skriver
och utdelar flygblad, anordnar demonstrationer
och klär sig annorlunda
än de äldre, ja t. o. m. går omkring slipslösa
och med skägg. Men svårigheten att
förstå sådana här ungdomliga yttringar
bottnar i en oförmåga att hålla sinnet
72
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
vaket och spänstigt inför en nyckfull
utvecklings ständigt nya värderingar
och inför ungdomars eviga drift att
utmönstra det gamla och blicka ut över
nya horisonter.
Dagens ungdom lever i sanning icke
i någon trygg och hoppingivande
värld. Tre fjärdedelar av jordens befolkning
svälter och de största och rikaste
nationerna står rustade till tänderna,
beredda att när som helst förgöra vilken
motståndare som helst och därmed hela
världen, »överlevandet är förintelsens
tvillingbror.» Denna aforism av Winston
Churchill är lika sann och ödesmättad
nu som när den präglades. Att vara ung
och söka forma sin framtid under dessa
förutsättningar kan verkligen icke vara
lätt. Ungdomen måste bli mer sårbar
än de äldre men samtidigt också mera
öppen för förändringar, för nya värderingar
och normer. Jag har nyss understrukit
nödvändigheten av att den äldre
generationen och framför allt beslutsfattarna
på olika nivåer allvarligt överväger
förslag som kommer från ungdomen,
icke minst i samhällsfrågor. Det
har under en rad år från centerhåll påpekats
att det är speciellt nödvändigt
att hänsyn tas till de unga vid utformningen
av vårt samhälle. Dessa påpekanden
har bl. a. utmynnat i förslag om
en genomgripande utredning med uppgift
att utreda målsättning, omfattning
och inriktning av en forskning angående
ungdomens situation i vårt samhälle.
Ju mera tiden går, ju mer komplicerat
vårt samhälle blir och ju starkare
ungdomars reaktioner blir i olika sammanhang,
desto angelägnare framstår
kravet på en dylik utredning.
Nu aviserar regeringen viktiga reformer
på ungdomsverksamhetens och
idrottens områden, vilket måste hälsas
med tillfredsställelse. I en situation då
reformbehoven är stora samtidigt som
resurserna är begränsade måste givetvis
prioriteringar äga rum. Det torde därvid
finnas få områden som så självklart
bör prioriteras som just ungdoms
-
vården, ja, över huvud taget det stora
och vida fält som med en gemensam
rubrik kan betraktas som ungdomsfrågor.
Jag tillät mig alldeles nyss påpeka,
att vi nödgas göra prioriteringar därför
att våra resurser är begränsade. För
att i görligaste mån öka resurserna och
skaffa oss ökad handlingsfrihet finns
bara en väg att gå, och det är att med
alla tänkbara medel stärka näringslivets
produktions- och konkurrenskraft.
Vi måste se till att vi får en stark
och expansionsduglig exportindustri,
och det är lika nödvändigt att den importkonkurrerande
hemmaindustrin
har tillräcklig motståndskraft för att
kunna hävda och utveckla sina positioner.
Men det finns tyvärr oroande
tecken på att hemmamarknadsindustrin
får allt svårare att klara sig och löper
risk att inom en snar framtid bli mer
eller mindre utslagen. Finansministern
har anat sistnämnda risk och påpekar
i finansplanen att hemmamarknadsindustrierna
producerar för en begränsad
marknad och »därmed framställer sina
produkter i ganska korta serier men
ofta med ett brett produktsortiment».
Han tillägger att »tendensen till företagsnedläggningar
har varit stark under
de senaste åren. Detta produktionsbortfall
har i stor utsträckning träffat
företag av den nämnda typen och därmed
inneburit att vi för vår försörjning
blir mer beroende av import.»
Detta är, såvitt jag kan bedöma saken,
en utomordentligt allvarlig utveckling.
Den har redan avsatt ett första, föga
uppmuntrande resultat, nämligen en
försämring i våra terms of trade. Finansministern
konstaterar i finansplanen
att en försämring av bytesbalansen
inträdde under fjolåret och anger som
en av huvudorsakerna härtill det produktionsbortfall,
som inträffat just på
grund av företagsnedläggningar med
ökad import som följd. Det är mot denna
dystra bakgrund svårförståeligt, att
finansministern visar en sådan anings
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
73
löshet i fråga om våra möjligheter att
uppnå en bättre bytesbalans innevarande
år. Det gångna året uppvisade en
exportökning med 12 procent i volym,
men importen ökade ännu mera eller
med ca 13 procent. Den totala bytesbalansens
underskott ökade från cirka
en halv miljard 1968 till drygt 1,1 miljarder
1969. Nu tror lierr Sträng dels
att importökningen under 1970 skall
stanna vid 7,5 procent, dels att exporten
skall stiga med 8,5 procent, dels
slutligen att bytesbalansen skall förbättras
med ca 450 miljoner kronor
och dess underskott sålunda stanna på
ca 700 miljoner kronor.
De skäl som herr Sträng framlagt
som stöd för sin optimism är föga övertygande.
Vad den för 1970 beräknade
exportökningen om 8,5 procent beträffar,
torde denna beräkning vara i överkant.
I den preliminära nationalbudgeten
beräknas exportuppgången till
7,5 procent, vilket innebär cirka 330
miljoner kronor mindre i exportinkomster
än vad herr Sträng förutser.
Härtill kommer en viktig faktor, till
vilken hänsyn icke synes ha tagits vare
sig i finansplanen eller i nationalbudgeten.
Den faktor jag avser är den som
herr Sträng tillmäter så stor betydelse
som förklaring till den stora importökningen
under fjolåret och som jag nyss
uppehållit mig vid, nämligen produktionsbortfallet
på grund av stor nedläggning
av hemmamarknadsindustrier.
Om tendensen till företagsnedläggelser,
som herr Sträng uttrycker saken,
varit stark under fjolåret, så lär den
icke bli mindre stark innevarande år.
Tvärtom talar allt för att denna tendens
kommer att bli ytterligare accentuerad
med ändå större produktionsbortfall
som följd. De produktionsföretag som
faller bort är huvudsakligen mindre
och medelstora industrier. Huvudanledningen
till deras svårigheter att upprätthålla
driften skall jag återkomma
till. Dessa mindre industriers försvinnande
betyder icke bara att vi får en
Remissdebatt
ökad import och därigenom ökat tryck
på vår hårt ansträngda valutareserv.
En annan ytterst farlig verkan av detta
bortfall infinner sig också. De mindre
industrierna arbetar nämligen i mycket
stor utsträckning som underleverantörer
till exportindustrin, vars kostnader
kan pressas högst väsentligt genom möjligheten
att lägga ut olika tillverkningsdetaljer
på underleverantörer
Försvinner en avsevärd del av de
sistnämnda kommer exportindustrin
att få sina kostnader höjda med försämrad
konkurrenskraft som följd och en
minskad total exportvolym som yttersta
konsekvens. Detta innebär en under
överskådlig tid försämrad handels- och
bytesbalans och på lång sikt även en
försvagning av kapitalbalansen. Vad
detta betyder i fråga om minskad ekonomisk
rörelsefrihet, vilket i sin tur
orsakar bl. a. en avsaktande utvecklingstakt,
ligger i öppen dag. Men de
av mig här påpekade orsakssammanhangen
får också följder för importen.
De mindre industriföretagen, som till
den allt övervägande delen är importkonkurrerande,
spelar en betydelsefull
roll även som en buffert mot alltför
stor import. Faller ett stort antal av
dessa företag bort, kommer importvolymen
att öka i motsvarande grad, vilket
ytterligare försämrar våra terms
of trade. Som jag ett par gånger påpekat
och som finansministern noterat,
har tendensen till företagsnedläggningar
inom hemmamarknadsindustrin
varit stark de senaste åren, något som
utlöst ökad import.
Jag har också gjort mig till tolk för
uppfattningen att denna tendens innevarande
år kommer att förstärkas.
Mot bakgrunden hiirav och till följd av
alt näringslivets lageruppbyggnad ännu
är långt ifrån avslutad torde vi under
1970 få räkna med en avsevärt högre
import än den ökning med 7,5 procent
som finansministern förutsätter. Den
förbättring av bytesbalansen med cirka
miljoner som finansministern för
-
450
3* — Riksdagsdebatterna 1970. Andra kammaren. Nr 3
74
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
utser torde med hänsyn till bristerna
i hans beräkningar i fråga om såväl
importen som exporten knappast bli
förverkligad. Det föreligger snarast risk
för att bytesbalansens underskott 1970
blir större än den 1969 redovisade på
1 120 miljoner.
Betalningsbalansens negativa utveckling
är också ett mycket stort bekymmer.
Jag skall icke göra några vidlyftigare
kommentarer till detta bekymmer.
Jag vill bara konstatera att betalningsbalansen
kontinuerligt försvagats ända
sedan 1965, vilket i korthet betyder att
vi under högkonjunkturer icke förmår
förbättra betalningsbalansen i samma
utsträckning som vi försvagar den under
lågkonjunkturer. Detta är en av
de för närvarande svagaste punkterna
i vår ekonomi och en brist av så allvarlig
art, att de verkliga orsakerna snarast
möjligt borde expertutredas. Om
någonsin så ligger i detta sammanhang
fara i dröjsmål.
Får jag nu något återkomma till småföretagens
och speciellt den mindre industrins
problem. Denna företagarkategori
är mycket betydelsefull inom det
svenska näringslivet, väsentligt mer betydelsefull
än de flesta föreställer sig.
Hantverket och den mindre industrin
omsätter mellan 35 och 40 miljarder
kronor per år och har omkring en halv
miljon människor sysselsatta. Av den
egentliga industrins samtliga sysselsatta
svarar den mindre industrin —
företag med mindre än 50 anställda —
för cirka 30 procent. Detta är en lika
hög sysselsättningsandel som den, som
den s. k. storindustrin står för. Samtidigt
faller på den mindre industrin
cirka 25 procent av förädlingsvärdet i
hela produktionen. 1 sammanhanget bör
också framhållas, att innan de nuvarande
kreditrestriktionerna sattes in
totalt cirka 1,9 miljarder kronor utlånades
till den mindre industrin. Detta
motsvarar cirka 15 procent av den
dåvarande totala utlåningen till hela
industrin. Den mindre industrin är sålunda
redan under normala förhållanden
missgynnad i fråga om krediter.
Jag har tidigare understrukit den
utomordentliga betydelse som underleverantörer
har för exportindustrins
möjligheter att hävda sig, och jag påpekade
därvid också att industrins underleverantörer
i huvudsak bestod av
mindre företag. Ett par siffror är i detta
sammanhang belysande. Av den viktiga
verkstadsindustrins totala produktion
utgörs för närvarande en fjärdedel
av underleveranser, och dessas värde
uppgår till cirka 6 miljarder kronor.
Det är alltså ingen överdrift att påstå,
att de mindre företagen i vårt land
spelar en ytterst viktig roll i vårt näringsliv
och för dess konkurrenskraft.
Deras största förtjänst ligger i att de
svarar för dynamiken och förnyelsen i
näringslivet. Dessa företag startas och
leds av människor med stor idérikedom,
energi och skaparanda. Majoriteten
av industrins innovationer kommer
sålunda från småföretag. Sinar dessa
näringslivets livsviktiga källflöden, inträder
ganska snart stagnation, och en
allt långsammare utvecklingstakt blir
följden.
En sådan utveckling borde uppenbarligen
icke tolereras av någon insiktsfull
och ansvarskännande bedömare. Men
hur står det på denna viktiga punkt till
med vår socialdemokratiska regering?
Milt uttryckt kan sägas om de åtgärder
som regeringen de senaste åren vidtagit
på det finanspolitiska och penningpolitiska
området, att spåren förskräcker.
Är det månne egenföretagarnasmåföretagarnas
självständiga och ännu
så länge oreglerade ställning i samhället
som utlöst aktioner vilka hotar deras
existens? Det totala kreditstoppet, som
nu kan betecknas som ett idiotstopp och
som till sina fulla verkningar blommar
ut först i vår, är det hittills svåraste hotet
mot de svenska företagarna. Dessa
är till skillnad från storföretagen helt
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
75
beroende av externt kapital och svälts
helt enkelt ut om kreditflödet stannar
av.
Jag har i det föregående vid ett par
tillfällen erinrat om finansministerns
påstående i finansplanen, att tendensen
till företagsnedläggningar varit stark
under de senaste åren. Finansministern
anger, som jag erinrat om, att dessa
nedläggningar främst gäller företag
»som i huvudsak inriktat sin produktion
för avsättning på vår begränsade
hemmamarknad och därmed framställer
sina produkter i ganska korta serier
men ofta med ett brett produktsortiment».
För min del tror jag icke att dessa
förhållanden är huvudorsaken till nedläggningarna.
I den mån familjeföretag
lagts ned i det förflutna, och denna typ
av företag torde representera huvudparten
av de nedlagda, har dessa i
praktiskt taget samtliga fall givit upp
på grund av ett förestående eller inträffat
arvfall, som på grund av de
ogynnsamma arvsskattereglerna gör det
mycket svårt och ibland omöjligt för
nästa generation att ta över och fortsätta.
Under fjolåret, och framför allt mot
slutet av detta, blev emellertid kreditstoppet
huvudanledning till nedläggningarna.
Som jag nyss framhållit blommar
detta kreditstopps fulla verkan ut
först i vår, och om snabba åtgärder i
form av krediter inte sätts in, föreligger
överhängande risk för masskonkurser
och ett utplånande av rader av välskötta
mindre företag med goda expansionsmöjligheter.
Är det så regeringen
vill ha det? Och hur skall det gå
med nyetableringen av företag, denna
ett friskt näringslivs själva livsnerv?
Nyetablering av mindre industrier är
också ett av de mest verksamma lokaliseringspolitiska
instrumenten, men tror
någon att blivande småindustriidkare
i dag har så mycket privat kapital tillgängligt,
att de kan ge kreditstoppet en
god dag?
Remissdebatt
Svaren på de frågorna får sökas i regeringens
gärningar. Vad gör då herr
Sträng, regeringens mäktigaste man?
Han lägger fram ett budgetförslag, som
visserligen litet förstött talar om successiva
kreditlättnader i en oviss framtid
men som är så konstruerat att det i
praktiken omöjliggör en snar lättnad i
kreditpolitiken. Herr Sträng sätter en
sådan lättnad i relation till en successiv
minskning av statens upplåningsbehov,
och därmed kan alla enskilda såväl som
företag, vilka hoppats på en snar uppmjukning
av stoppet på kreditmarknaden,
låta hoppet fara.
Herr Sträng anger av någon obegriplig
anledning att statens upplåningsbehov
för nästa budgetår kan begränsas
till 800 miljoner kronor. Han tillägger
dock strax att han härvid icke medräknat
höjningar av statstjänarlönerna och
andra utgifter på tilläggsstat. Kostnaderna
för den aviserade utbyggnaden av
lokaliseringspolitiken har inte heller
medräknats. Det är ett icke orimligt
antagande att, med de av herr Sträng
själv angivna tilläggen och andra tillkommande,
statens upplåningsbehov
kan komma att bli lika stort nästa budgetår
som innevarande, eller näst intill.
Detta antagande kan ställas mot herr
Sirängs i finansplanen gjorda uttalande,
att »ett större budgetunderskott skulle
undanrycka förutsättningarna för en
önskvärd lättnad i kreditpolitiken».
Vidare aviserar herr Sträng en skärpning
av arvs- och förmögenhetsbeskattningen,
som visserligen inte ger så mycket
större statsinkomster men som ändå
av snygghetsskäl — som herr Sträng
uttryckt saken vid ett annat tillfälle -—
måste genomföras. Som jag nyss påpekat
är arvs- och förmögenhetsskatten
redan i sitt nuvarande skick en svår
börda för familjeföretagen. Skall denna
beskattning nu skärpas i huvudsak enligt
kapitalskatteutredningens förslag,
vilket starkt kritiserats just för sin småföretagsfientliga
innebörd, blir bördan
ännu svårare att bära. Familjeföretagen
76
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
får ännu svårare att bära sig och fortleva.
Mot den här angivna bakgrunden av
kompakt fientlighet eller nonchalans
gentemot familjeföretagen bör regeringen
av snygghetsskäl besvara en direkt
fråga: Har familjeföretagen något existensberättigande
eller är det regeringens
mening att de med lämpliga medel
skall utraderas?
Ett svar på den frågan borde vara
intressant, eftersom regeringens handlande
gentemot de mindre företagen -—-familjeföretagen —• förefaller så dubbeltydigt,
ja inkonsekvent. Medan herr
Sträng signalerar åtgärder som direkt
hotar dessa företags fortbestånd talar
industriminister Wickman varmt om de
mindre företagen och deras betydelse
och säger att det är »naturligt att statsmakterna
genom olika åtgärder söker
stödja de mindre företagen». Uttalandet
har jag hämtat ur herr Wickmans i år
framlagda förslag om inrättande av statens
institut för företagsutveckling, och
det låter i många småföretagares öron
som en skärande ironi. Det är dock ett
elementärt krav att den vänstra handen
skall veta vad den högra gör och att olika
åtgärder som staten sätter in skall
synkroniseras. Det är, som någon har
uttryckt saken, för sent att komma med
hö till hästen när stallet är tomt.
Eftersom jag uppehållit mig rätt mycket
vid finanspolitiken vill jag avslutningsvis
konstatera att budgeten, trots
att finansministern eftersträvat en stram
sådan, icke blivit tillräckligt stark. Den
statliga utgiftsexpansionen måste kunna
krympas ytterligare, liksom åtgärder
måste kunna vidtas för att stimulera en
snabbare ökning av näringslivets utvecklingstakt,
vilket medför ökade statsinkomster.
En mera flexibel finanspolitik
är också nödvändig, eftersom verkningarna
av en omlagd finanspolitik i
regel kommer för sent; det kan låta som
en paradox, men sannolikt skulle finanspolitiska
åtgärder mot en lågkonjunktur
behöva sättas in när högkon
-
junkturen står på sin höjdpunkt, och
vice versa.
Herr ENSKOG (fp):
Herr talman! I mitt inlägg i remissdebatten
kommer jag till stor del att ta
upp frågor som inte tagits upp i statsverkspropositionen
och som inte heller
aviserats i förteckningen över de propositioner
vi har att vänta.
Dock först ett par ord om en fråga,
som jag inte begär att det skall lagstiftas
om — i varje fall inte för närvarande.
Jag stod häromkvällen i en ko vid en
snabbköpskassa. Jag stod där för att betala
eu del varor för mitt morgonkaffe.
Framför mig betalade ett par »medelålders
tonåringar», d. v. s. i 15—17-årsåldern,
sitt inköp. De hade var sin kasse,
fylld av mellanöl. Det var allt de köpte,
och de fick betala utan att någon ifrågasatte,
om det verkligen var lämpligt
att de gjorde detta stora inköp, och de
blev heller inte tillfrågade, om det var
för egen konsumtion eller om det var
för någon annans räkning de gjorde
inköpet.
Jag blev beklämd. Vi måste på något
sätt göra något för att söka få en förbättring
till stånd av det alltmer tilltagande
drickandet av mellanöl bland
ungdomarna, detta okynnesdrickande,
som snabbt blir kroniskt!
Jag tror att vi skulle komma en god
bit på väg, om vi i hela landet kunde få
eu likadan frivillig överenskommelse
till stånd som den som träffats mellan
köpmännen och varuhusen i Västerås
och sedan också på några andra platser
i Västmanland. Där har man kommit
överens om att inte sälja mellanöl
till ungdomar under 18 år. Det är ännu
för tidigt att avge något yttrande
om resultatet, eftersom experimentet
startat denna vecka, men så mycket kan
man dock säga, att det är ett steg i rätt
riktning. Jag vill uppmana alla mina
riksdagskamrater att var och en på sin
ort verka för liknande frivilliga över
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
77
enskommelser mellan alla som säljer
mellanöl. Alltså: ingen försäljning av
mellanöl till ungdomar under 18 år!
Jag har vid olika tillfällen frågat kommunikationsministern
— eller rättare
sagt kommunikationsministrarna, eftersom
de har växlat flera gånger under
tiden — om när man kan vänta att det
skall göras något åt Mälarledens fördjupning.
Jag har fått till svar, att det
behövs ytterligare kompletteringar till
alla de utredningar som gjorts i den
frågan under årtionden, innan man kan
ta ställning i regeringen. Jag hoppas
verkligen, att ett besked kommer med
det snaraste på denna för Bergslagen
så viktiga fråga. Jag kan inte finna något
i propositionsförteckningen om den,
men jag hoppas att vi snart kan få ett
besked, i varje fall om intressenterna
kan få genomföra det senaste förslaget
som, efter vad jag förstår, inte skulle
kosta någonting alls för statsverket.
Upplysningsvis kan jag nämna att
omsättningen i Västerås hamn under
1969 steg med 53 procent till 2 585 000
ton från 1968 och att antalet fartyg var
1 925 stycken i denna vår nordligaste
åretrunthamn.
Jag övergår till en annan fråga. Vi
har för närvarande ca 2 000 vuxna studerande
i gymnasieutbildning i Västerås
och vi har totalt ca 6 000 elever vid
gymnasier och fackskolor i staden. Det
är en mycket hög procent av gymnasisterna
som fortsätter sin utbildning vid
universitet och högskolor. Alla de som
skall studera vidare ■— och det är åtskilliga
tusen under 1970-talet från Västeråsområdet
— måste göra detta på
annan ort, där man har universitet eller
filialer till dessa eller där man har högskolor.
Vad det innebär i extra kostnader
för de studerande och för samhället
torde vara svårt att beräkna, men
det måste röra sig om mycket stora belopp.
Det är inte endast ett mycket stort
antal studentrum och studentlägenheter
som skulle kunna sparas in, om eleverna
under något eller några år kan bo
Remissdebatt
kvar i sina hem, det är också resor som
sparas in. Men det finns även andra
synpunkter som bör beaktas.
Det kan inte vara bra att de studerande
stuvas in i jättekollektiv, där de helt
förlorar kontakten med alla de människor
i svenskt arbetsliv, som gör det
möjligt för dem att studera på de förmånliga
villkor, som de har i dag. För
lång vistelse inom en och samma miljö
torde komma att medföra svåra omställningsproblem,
när de en gång skall träda
in i förvärvslivet.
Det tillkommer nu universitetsfilialer
och högskolor runt om i landet även
på relativt små orter. De förläggs dit
därför att det är lämpligt ur lokaliseringssynpunkt.
Jag tror att det är fel att
förlägga högre undervisningsanstalter
till vissa orter enbart eller i varje fall
huvudsakligen med ledning av sysselsättningsaspekter.
Man måste också ta
hänsyn till andra faktorer, t. ex. att eleverna
skall få korta resvägar, att orterna
skall få en så allsidig sammansättning
som möjligt, d. v. s. att vi skall få
ett fullt integrerat .samhälle o. s. v.
Västerås är en stor och mycket snabbt
växande industristad, och den ligger i
centrum för en snabbt växande industribygd
med stort befolkningsunderlag.
Där behövs dock ett komplement till industrin
på utbildningssidan. Jag hoppas
verkligen att utbildningsministern
ser på detta problem och allvarligt överväger
att i stället för att öka ut de mycket
stora anläggningarna av detta slag
i Stockholm och i Uppsala i fortsättningen
förlägga viss högre utbildning
till Västeråsområdet. Det finns redan nu
vissa befintliga lokaler som direkt torde
kunna användas. Antalet studentrum
och studentlägenheter torde bli mindre
iin om de studerande det här kan bli
fråga om skulle studera på annan ort.
De totala samhällsinvesteringarna borde
diirför, som jag nvss anförde, bli mindre.
Jag och många andra från Mälardalen
och Bergslagen väntar med stort intres
-
78
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
se på en proposition även i detta ärende
inom en inte alltför avlägsen framtid.
I Bärgslagsbladet läste jag häromdagen,
alt riksdagen öppnats och att i
statsverkspropositionen lovades sänkning
av inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Det där lät ju bra, felet var bara
att notisen var från 1929. I dag ser verkligheten
i många avseenden ut på ett
helt annat sätt.
Landstingsskatten har bara under
1960-talet stigit från i medeltal i landet
4:38 kr. för år 1960 till 7:64 kr.
per skattekrona år 1969 och 1970 torde
den överstiga 8 kr. I Västmanland har
den skatten ökat från 3:50 till 8:00
kr. d. v. s. mer än fördubblats.
Den totala utdebiteringen inklusive
landstingsskatten, exempelvis i Västerås
stad, har ökat från 16 kr. till 22: 25 kr.,
d. v. s. en ökning med 6:25. Härav faller''4:
50 eller 71 procent på landstinget.
Den högsta skatten i dag tycks Lojsta
församling på Gotland ha med 25: 64
kr. och Malmö den lägsta med 18 kr.
Ser man framåt på 1970-talet måste man
tyvärr kallt konstatera att trenden är
densamma som under 1960-talet. Vi får
snabbt ökade kostnader på den primärkommunala
och kanske främst på den
landstingskommunala sidan där ökningstakten
under de närmaste åren
t. o. m. beräknas stiga, bl. a. beroende
på en nödvändig fortsatt utbyggnad av
sjukvården och på grund av den förkortade
arbetstiden samtidigt som sjukvården
måste pågå dygnet runt under
hela året.
Med de nyss anförda siffrorna som
bakgrund tar man med oro del av årets
statsverksproposition som inte ger några
större löften om minskning av de
kommunala bördorna.
Man har ännu större skäl att hysa oro
för den aviserade skatteomläggningen.
Tyvärr har vi inte fått någon proposition,
men finansministern har ju låtit
en del sippra ut och det gör att det
finns anledning att i debatten säga yt
-
terligare några ord utöver vad som
redan yttrats.
Enligt vad som framskymtat kommer
kommunalskatten inte att vara avdragsgill
i fortsättningen. Detta avdrag skall
i stället ersättas med ett bottenavdrag
och en ändrad skatteskala, dock så
konstruerad att de högre inkomsttagarna
endast till en mindre del blir
kompenserade. Vad blir följden av en
sådan konstruktion? Jo, de som bor i
orter med låg kommunalskatt blir —
om samma skatteskala används, och det
är förmodligen meningen — mera kompenserade
än de som bor i en högskattekommun.
En person med t. ex. 600
skattekronors inkomst, alltså en rätt
hög inkomst, betalar vid 18 kr. utdebitering
10 800 kr. i kommunalskatt. En
person med exempelvis 23 kr. i kommunal
utdebitering betalar 13 800 kr.
Han har efter nu gällande regler fått
3 000 kr. större avdrag vid beräkningen
av den beskattningsbara inkomsten
till statsskatt. Eftersom statsskatten via
inkomster mellan 40 000 och 60 000 i
beskattningsbar inkomst utgör 48 procent
inom skiktet blir det en skatteminskning
på nära 1 500 kr.
Den personen får alltså i fortsättningen
i jämförelse med t. ex. en Malmöbo
en relativ skatteförsämring med
ungefär 1 500 kr. Dessutom kommer
också den ökning av skatten som skattereformen
i det inkomstläget i sig själv
torde komma att medföra att drabba
denna person. Har han en hemarbetande
fru kommer han också, efter vad
det sägs, att drabbas av en ytterligare
försämring.
Jag hoppas att finansministern vid
utformningen av propositionen verkligen
tar sig en ordentlig funderare över
det problem jag har tagit upp till diskussion.
I det sammanhanget bör finansministern
också tänka på svårigheterna vid
kommande löneförhandlingar. Då kommer
krav på kompensation att ställas
av dem som drabbas av en relativ för
-
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
79
sämring. Att de som har högre inkomster
av någon sorts idealitet med jämlikhet
som högsta mål skulle gå med
på en försämring utan mycket hårda
förhandlingar tror jag inte ett ögonblick
på. Det vet jag för övrigt av
egen ganska ingående kännedom om
löneförhandlingar.
Några som i vissa sammanhang omtalas
som mycket gynnade är villaägarna.
Ibland kan man av vissa personer
höra att räntorna på villalån inte borde
vara avdragsgilla, men detta faller
ju på sin egen orimlighet, eftersom alla
räntor i princip är avdragsgilla.
De som inte har några lån får med
det höga ränteläget vi just nu har relativt
låg skatt på det insatta kapitalet,
men att göra en konstruktion som inte
drabbar den skuldsatte villaägaren ännu
hårdare än i dag torde vara svårt.
Det är många som med bävan ser fram
emot de nya pålagor de kan vänta sig
på grund av de nya taxeringsvärdena,
om inte procentsiffrorna eller taxeringsvärdesgränserna
för beräkning av bruttointäkten
ändras. Ränte- och amorteringskostnaden
för speciellt dem som
nyss blivit villaägare är för närvarande
så stor att många har mycket svårt
att klara av sina åtaganden.
I detta sammanhang vill jag säga några
ord om den stora insats som villaägaren
gör för att skapa en trivsam
miljö omkring sig och andra. De trädgårdar
som villaägarna med svett och
möda anlagt och sedan ömt vårdar är
något som många har glädje av, utan
att det allmänna har behövt bidraga
till det. Hur skulle våra samhällen se
ut, om villaägarna inte hade sina trädgårdar?
Det är en njutning att promenera
genom ett prunkande villaområde.
Villorna ocli trädgårdarna löser
också på ett naturligt sätt både fritidsproblem
och konditionsproblem. Ju mera
fritid vi fär, desto angelägnare blir
det att så många som möjligt ges tillfälle
att skaffa en egen villa.
Med den skiss till skattereform som
Remissdebatt
man kan se framför sig, dels med ledning
av vad som står i statsverkspropositionen,
dels med ledning av vad
som sipprat ut, ställer man sig också
frågan hur det i framtiden skall gå
för våra familjeföretag. Kan t. ex. ungdomarna
i en företagarfamilj ha en
reell chans att överta rörelsen när den
äldre generationen drar sig tillbaka?
Är det en framsynt politik att ordna
skattesystemet så, att driftiga personer
inte vågar eller har möjlighet att
driva en rörelse i framtiden? Innan
Avundsjuke-Sverige har drivit utvecklingen
så långt att vi bildligt talat sågat
av den gren vi sitter på bör finansministern,
med all den pondus han
onekligen besitter, försöka presentera
ett skatteförslag som inte tar bort den
privata kapitalbildningen utan i stället
skapar möjligheter för driftigt folk
att i fortsättningen driva företag till
allas båtnad.
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Herr Enskog inledde
sitt anförande med att uttrycka oro för
den ökade mellanölskonsumtionen.
Han sade att den ökar framför allt bland
ungdom och att man där t. o. m. kan
tala om missbruk. Herr Enskog slutade
det avsnittet i sitt inlägg med att uppmana
alla riksdagsmän att verka för en
frivillig överenskommelse över hela
landet, som går ut på att man inte skall
sälja mellanöl till ungdomar under 18
år.
Jag vill säga till herr Enskog att
även jag känner oro, och jag tror att
många av våra kolleger i kamrarna
också gör det. Beträffande frågan om
eu frivillig överenskommelse, utformad
på föreslaget sätt, är jag emellertid en
aning tveksam. Jag skulle gärna vara
med om ett sådant upprop som herr
Enskog föreslog, även om jag inte tror
mycket på restriktiva åtgärder — och
jag tycker att detta upprop har sådan
karaktär — men då skulle jag vilja att
herr Enskog gör ett tillägg till detta.
80
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
Det tillägget skulle innebära en uppmaning
till våra kolleger att vi av de
150 miljoner kronor som herr Sträng
räknar med att få in på höjningen av
Öl- och tobaksskatterna tar 3 å 4 miljoner
kronor för att bedriva en omfattande
upplysningskampanj som riktar
sig speciellt till ungdomen. Om vi kan
enas om det, så vill jag gärna vara med
om det föreslagna uppropet. Det blir
emellertid tillfälle att tala mera om
ölet nästa vecka — kanske t. o. m. på
lördag eller söndag, har det ryktats.
Vi får sålunda återkomma till den frågan.
Är deltidstjänster eftersökta? Ja, undersökningar
visar att 100 000 personer
för närvarande söker deltidsarbete.
Trivs då de som har deltidsarbete med
detta? Ett svar på den frågan ges i en
undersökning om detaljhandelns deltidsanställdas
syn på sin anställningsform.
I denna undersökning framhölls
bl. a. genomgående att de tillfrågade
trivdes utomordentligt väl med deltidsarbetet.
Vidare underströks att endast
4 procent av dem som deltog i undersökningen
ville gå över till arbete på
heltid.
Ofta uppmålas i vackra talesätt beredvilligheten
att öka möjligheterna till
deltidsarbete. Dess värre misstänker
man att det dominerande manliga inslaget
i statsrådskretsen, i generaldirektörskåren,
i byråchefskåren och i politiska
församlingar motverkar en framsynt
utveckling. Vad beror det på att
endast 20 000 av ca 400 000 anställda
inom den offentliga sektorn har deltidsarbete?
Löneministern,
statsrådet Löfberg,
tyckte i ett svar på en enkel fråga,
framställd av mig under höstriksdagens
slutskede, att allt var bra som det var
och att ytterligare åtgärder för närvarande
inte skulle vara nödvändiga. Men
varför, herr statsråd — jag upprepar
frågan i förvissning om att statsrådet
just nu sitter på huk vid en högtalare,
lyssnande på inrikespolitiskt betydelse
-
fulla inlägg —• är då antalet deltidstjänster
inom den offentliga sektorn så
ytterligt litet?
Självfallet bör staten som arbetsgivare
omgående vidta åtgärder för att de föreskrifter
som faktiskt gäller för myndigheterna
omsättes i praktisk handling.
Inom den enskilda sektorn kan
många goda erfarenheter redovisas. Såväl
arbetstagar- som arbetsgivarparterna
anser ett mindre statiskt sätt att se
på antalet arbetstimmar per vecka vara
till fördel.
En kvinnoorganisation betraktar kanske
frågan om deltidstjänster som en
särskilt angelägen s. k. kvinnofråga.
Jag ser det inte så. över huvud taget
hoppas jag att uttrycket »kvinnofrågor»
alltmer skall försvinna. Tyvärr
motverkas en sådan tendens av en
mängd krafter i samhället, icke minst
i veckopressen. I tidningen Vi såg jag
för en tid sedan följande rubrik: »Det
är kvinnorna som vill ha pynt omkring
sig.» Vad är det för prat? De flesta
människor oavsett kön vill väl se ett
pyntat hem.
En riksdagskollega sade ilsket när jag
berättade vad jag skulle tala om i dag:
»Ja, tänk om man kunde få bort dessa
fördomar!» Som ett exempel på dessa
nämnde min kollega följande budskap
som förekommit i en s. k. damtidning:
»Slösa på levande ljus, ty kvinnor blir
vackrare i levande ljus!» Struntprat!
Tänk om budskapet hade utformats på
följande sätt i stället: Slösa på levande
ljus, ty mänskliga varelser, oavsett kön,
blir vackrare i levande ljus! Men det
hade väl inte passat veckotidningsredaktören
och framför allt inte hans eller
hennes syften.
Frågan om deltidstjänster är verkligen
en angelägenhet för oss alla oavsett
kön. Visserligen är det i dag övervägande
kvinnor som innehar deltidstjänster.
Men tro mig: om 10—20 år
kommer fördelningen att ha förändrats
avsevärt och efterfrågan på deltidstjänster
över huvud taget kommer att
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
81
ha ökat. Inte minst finns det skäl att
vänta sig en sådan utveckling just i dessa
dagar när finansministern aviserar
ett skattesystem som bl. a. skall stimulera
till förvärvsarbete för båda makarna
utanför hemmet.
Utvecklingen kan bli en smula annorlunda
än vad herr Sträng och regeringen
kanske tänkt sig. Värdet av att
vara hemma hos barnen när de är små
är en viktig faktor i detta sammanhang
som kommer att påverka utvecklingen.
En annan faktor är bristen på daghemsplatser
och hembiträden. Således kan
följden bli att efterfrågan på deltidstjänster
avsevärt ökar. Och kanske kan
t. o. m. sådana familjer bli allt flera
där båda makarna har deltidsarbete
utanför hemmet i ett slags skiftesarrangemang.
Herr talman! Jag skall sluta med att
notera att det verkligen är svårt att bedöma
hur makarna i 1980-talets familj
kommer att fördela arbetsuppgifterna
mellan sig. Problematiken kan i frågeform
tillspetsat formuleras på följande
sätt —- en fråga som kommer att
bli allt vanligare i riksdagshandlingarna:
Varför skall kvinnorna ha monopol
på daglig samvaro med barnen
när dessa är små?
Herr MOSSBERG (s):
Herr talman! Denna remissdebatt har
väl blivit en del av årets valrörelse,
och det är kanske framför allt detta
som ligger bakom det starka engagemanget
från partiledarna m. fl.
Om det framlagda budgetförslaget har
en tidning skrivit att det inte är jämlikhetsfrämjande.
Det förvånar mig att
man vill se budgetförslagets innehåll
så, eftersom det ändå syftar till förbättringar
på ett flertal områden — det
gäller t. ex. utbildningspolitiken, familjepolitiken,
socialpolitiken och de handikappades
förhållanden, för att inte
tala om förslaget till nytt skattesystem.
Nog är det ändå en oförlåtlig överdrift,
tycker jag, när en »mörkblå
Remissdebatt
röst» i en tidning gör gällande att det
om herr Strängs budget lugnt kan konstateras
att den har föga med förnuft
och i själva verket knappast heller något
med jämlikhet och rättvisa att göra.
Detta är om något en överdrift. Men vi
är vana vid permanent kritik från
sådana håll, och det var ingenting annat
att vänta den här gången heller.
Nu har partiledarna, som jag nyss
var inne på, tacklat varandra och sökt
övertyga kamrarna om vilken politisk
ideologi som är den bästa när det gäller
att skapa mera jämlikhet för svenska
folket. Det är väl ingen som tror
att någon har lyckats övertyga någon
annan.
Vad gäller de borgerliga partierna
är jag ganska fundersam i vissa stycken.
Det är framför allt deras sätt att
agera då de argumenterar för sin politik
som gör mig undrande.
Under flera år har det talats rätt
mycket om enpartivälde, om att socialdemokratin
måste förvisas till minoritetsställning
o. s. v. Att de borgerliga
har en het längtan att nå majoritetsställning
är fullt naturligt. Men när de
inte har förmågan och kanske inte heller
viljan att skapa en enhetsfront mot
arbetarrörelsen tycker jag att de skall
tala litet tystare om angelägenheten av
och möjligheterna för att störta ministären
Palme. Vi får väl se om även
årets björnjakt leder till att jägarna
skjuter på varandra.
Jag hade tänkt gå in på lokaliseringsfrågor
som berör Värmland, men eftersom
herr Andersson i Storfors redan
tagit upp sådana frågor och då herr
Eskel senare under debatten kommer
att beröra saken skall jag avstå. Låt
mig i stället utveckla några synpunkter
på jämlikhetsfrågan i allmänhet
och se litet närmare på partiernas agerande
i och intresse för denna fråga.
Under senare år har jämlikhetsdebatten
tilltagit i styrka och även i
hredd, vilket jag hälsar med tillfredsställelse.
Jämlikhetskravet är ingen ny
82
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
företeelse. Detta krav har alltid burit
upp arbetarrörelsens kamp för ett rättvisare
samhälle. Många medborgare anser
att det är viktigast att försöka skapa
jämlikhet i fråga om inkomster. Det
näst viktigaste är jämlikheten beträffande
skatterna.
Det råder inget tvivel om att det ligger
mycket i ett sådant talesätt. Det kan
ändå inte vara rimligt att låta den stora
frågan om solidaritet och jämlikhet
begränsas till att bara gälla inkomstfördelningen
mellan olika löntagargrupper.
Bristande jämlikhet förekommer
mer eller mindre på nästan alla områden
i vårt samhälle. För att nämna
några områden kan sägas att det föreligger
bristande jämlikhet mellan kvinnor
och män, mellan kroppsarbetare
och övriga arbetstagare. Vi upplever
väsentliga skillnader mellan olika
landsdelar och sist men inte minst ser
vi en skriande brist på jämlikhet mellan
oss här i Sverige och u-ländernas
folk. Sist men inte minst kan sägas att
vi i vissa avseenden enligt min mening
har en odemokratisk ordning, eftersom
det hos oss finns ett fåtal personer som
har mycket stor ekonomisk makt och
därmed möjlighet att i långa stycken
påverka vårt lands utveckling.
Arbetet med att uppnå jämlikhet
måste tränga in på nästan alla områden,
men eftersom inkomster och skatter
berör så många människor, bör
kanske dessa områden stå i förgrunden.
Jag skall helt gå förbi löneområdet,
även om det är mycket intressant att
närmare studera detta".
Det föreliggande förslaget till ett nytt
skattesystem är både produktionsvänligt
och jämlikhetsbefrämjande. Innan
vi får propositionen med de utarbetade
skatteskalorna på bordet är det svårt
att veta hur utslaget blir över hela fältet.
Naturligtvis har vi bara att ta fasta
på själva principerna, men för dagen
säger oss dessa en hel del. Även om
jag skulle vilja sätta ett frågetecken för
någon del av förslaget, måste jag säga
att ingen verkligt jämlikhetssträvande
politiker med berättigande kan göra
gällande att förslaget inte leder till större
jämlikhet på skatteområdet. Det är
klart att en del människor får betala
högre skatt, men det är då förmodligen
människor med sådan ekonomisk ställning
att de i solidaritetens namn förmår
att hjälpa många andra som har
det betydligt sämre.
Vi måste ha klart för oss att det inte
går att av sig självt få fram ett av rättvisa
präglat samhälle. Förutom ekonomiska
resurser behövs politisk vilja och
handling, helst från alla partier. Man
bygger inte upp ett jämlikhetssamhälle
med borgerlig politik såsom jag upplever
denna. Det synes mig finnas politiker,
som bara vill tala om sådan
jämlikhet men som vill slippa ifrån det
hela i praktisk handling. Konsekvensen
bjuder väl ändå att vackra ord leder
till viljan att även handla, ökad jämlikhet
måste betalas och den måste betalas
av dem av oss som har det bättre
ställt än många andra. I dag är det
inte längre möjligt att låtsas som om
ett av rättvisa präglat samhälle skall
kunna skapas utan att de mera besuttnas
ställning rubbas. Vi befinner oss i
ett sådant läge att många människors
känsla och förståelse för de medmänniskor
som bär det svårt ställs på hårda
prov. Nu får vi se hur djupt den
verkliga gemenskapen har nått. ökad
jämlikhet måste visserligen åstadkommas
med pengar, men det fordras också
en större portion solidaritet mellan
människorna än tidigare.
Vår välfärdsstat är långt ifrån fullständig.
Steg för steg har folkhemmet
byggts upp, men det återstår mycket
att förbättra. Jämlikhetens samhälle
kan inte nås under kort tid. Det krävs
fortsatta åtgärder och tålmodigt reformarbete
innan vi helt har raserat
privilegiesamhället, som tyvärr ännu
finns kvar på vissa områden. Starka
krafter motarbetar en sådan utveckling.
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
83
Vi har en kraftig ekonomisk maktkoncentration
att brottas med. Väldiga förmögenheter
är fortfarande samlade hos
ett fåtal privatpersoner. Erfarenheten
säger oss att dessa intressen inte alla
gånger stöder våra jämlikhetsåtgärder.
Det förhåller sig nämligen så, att en
liten ekonomisk överklass äger den helt
dominerande delen av aktiestocken.
Det lär finnas ca 4 000 miljonärer och
mångmiljonärer i vårt land och ca
50 000 personer som tillhör miljonärskategorin.
Bland dessa ca 50 000 är det
förvånande få som är stora aktieägare,
men dessa äger ca G5 procent av alla
aktier i landet.
De personer som var styrelseordförande
eller verkställande direktörer i
omkring 100 börsnoterade företag hade
för bara några år sedan en sammanlagd
förmögenhet på inemot 400 miljoner
kronor. Medelinkomsten var upp emot
400 000 kronor. Ett tiotal av dessa människor
äger över 10 miljoner och en lär
äga omkring 65 miljoner kronor. Det är
enligt min mening dessa personer som
representerar maktkoncentrationen i
landet. Förmögenheten och makten
hänger samman. Det är också de som i
mycket styr den ekonomiska utvecklingen
i Sverige. Jag ser dessa förhållanden
som inte fullt demokratiska och
därmed som hinder för ett jämlikare
samhälle.
Skatten på förmögenheter kommer
väl att skärpas, och när det gäller förmögenheter
över 1 miljon kronor bör
den enligt min åsikt skärpas kraftigt.
Förmögenhetsinnehavare söker nu på
olika sätt slippa undan skatt, bl. a. genom
att överföra stora belopp på sina
barn. Dess bättre kommer sådana kryphål
att täppas igen.
Fin revidering av arvsbeskattningen
torde också vara på sin plats. Gällande
arvsrätt kan ur jämlikhetssynpunkt inte
försvaras. .lag tycker att den inte är
helt demokratisk, eftersom den kan leda
till att en del människor föds till att
överta kontrollen över mäktiga ti 11-
Remissdebatt
gångar, vilka bör betjäna hela samhället.
Det torde vara ett berättigat jämlikhetskrav
att minska klyftorna mellan
kapitalägare och löntagare. Jag anser
det vara ett viktigt inslag i frågan
om ökad ekonomisk demokrati.
Jämlikhetspolitiken är en strävan att
på alla samhällsområden förverkliga
vad jag vill kalia rättfärdighetens princip
— att bygga vidare på solidaritetens
grundval. Den mänskliga solidariteten
är ju arbetarrörelsens löfte till de
svagare i samhället. Fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin är de
främsta bärarna av jämlikhetskraven.
Nu krävs ett politiskt nytänkande
vad gäller jämlikheten. Borgerlig politisk
ideologi hindrar dock förmodligen
eu samlad ny samhällssyn. Även om
man märker en borgerlig dragning åt
vänster är det ändå överoptimistiskt
att tro att vissa partier allvarligt vill eller
för sina finansiärer får stödja den
solidaritetspolitik som arbetarrörelsen
bedriver. De som går emot ökad jämlikhet
över hela fältet utmanar därmed
socialdemokratin, och jag hoppas att
detta på ett sätt som tilltalar mig skall
ge utslag i årets val.
Till de borgerliga partier som motarbetar
arbetarpartiet vill jag gärna
säga: Presentera ett klart och tydligt
alternativ till socialdemokratins politik!
Jag tror att väljarna gärna vill ha
ett sådant att ta ställning till. Bara på
missnöjesyttringar vinner de borgerliga
inget varaktigt gehör hos väljarna. Ännu
mindre går det att medverka till eller
åstadkomma ökad jämlikhet genom att
ständigt — sådant förekommer — misstänkliggöra
en politik vars resultat vi
kan se efter ett 35-årigt sossestyre här
i landet.
Men den inbördes borgerliga rivaliteten
medför väl att det inte går att
enas om ett verkligt alternativ. Erkända
politiska observatörer säger att
de borgerliga partierna — då avses
kanske främst folkpartiet och centerpartiet
•— tiivlar om att ligga så nära
84
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
.socialdemokraterna som möjligt. Ja,
man kanske tycker sig märka att debattatmosfären
stundom försiktigt orienteras
åt vänster. Jag tror dock inte
att svenska folket-väljarna låter sig luras
av en sådan taktisk vänstervridning.
Efter valet 1968 skrev en borgerlig
tidning: »Är det någonting jag tror är
fel i svensk politik, så är det idén att
man ska bekämpa socialdemokraterna
genom att försöka vara så lika dem som
möjligt.»
Det gör inte mig någonting att man
ligger nära oss och liksom skaver oss i
sidan. Endera dagen spricker en sådan
taktik. En sak är dock alldeles klar:
Det finns fortfarande en klar skiljelinje
mellan arbetarrörelsen och borgerligheten,
och vi på vår sida skall ytterligare
klargöra denna skillnad fram
till höstens val och även därefter.
Hittills har socialpolitiken betytt
mycket då det gällt att öka jämlikheten.
Men nu upplever vi att våra ambitioner
och förverkligandet av medmänskligt
vårdande socialförsäkringar
och sjukreformer inte räcker. En vidare
och djärvare jämlikhetspolitik
måste bedrivas, naturligtvis i takt med
våra ökade resurser. Sedan kan man ha
delade meningar om fördelningen av
dessa resurser.
Före och under ett sådant reformarbete
försöker de borgerliga ibland att
bromsa men efteråt, då det förverkligats,
accepterar nästan alla det och vill
helt eller delvis ha äran därav. Det lönar
sig förstås inte heller att försöka riva
upp för svenska folket viktiga reformbeslut,
ty det är väl som en journalist
skrev om Gunnar Sträng — och finansministern
får då som vanligt representera
vårt parti: »Han bygger sitt nya
Sverige, långsamt, alltför långsamt för
oss otåliga, men med tunga timmerstockar
som till slut ingen domkraft lyckas
rubba.»
Det svenska folkhemmet, som det ser
ut i dag, är till största delen ett resultat
av arbetarrörelsens politiska sam
-
hällssyn satt i tillämpning. En borgerlig
partiledare sade för mycket kort tid
sedan ungefär följande: Sverige har utvecklats
till ett bra land för dess folk
— bra bl. a. av den anledningen att vi
har friheten och möjligheten att göra
det ännu bättre.
Detta tycker jag var ett mycket gott
betyg för vår politik.
Med ett bättre samhälle menar jag
ett i alla avseenden jämlikare samhälle.
Alla partier har friheten och möjligheten
att hjälpa till i jämlikhetsarbetet,
t. ex. genom att stödja föreliggande
budgetförslag. Därmed förbättras
folkhemmet ytterligare.
Jämlikhet är den praktiska delen av
arbetarrörelsens politiska ideologi.
Jämlikhet nås inte bara genom radikala
ord, inte heller med överbud och takliska
politiska finter utan fastmer genom
våra samlade resurser, skapade av
en demokratisk socialistisk politik och
fördelade på solidaritetens grund. Ty
det är ändå så att politisk vilja, ekonomiska
möjligheter och solidaritet är
receptet för ett jämlikare samhälle, ett
samhälle där människan står i centrum.
Fru NILSSON (ep):
Herr talman! I denna remissdebatt
har vårt lands näringsliv varit föremål
för livlig debatt. Detta är helt naturligt,
eftersom det produktionsresultat
som vi alla gemensamt presterar ger
oss utrymme för att göra de samhällsinsatser
vi strävar efter.
Det som i debatten sagts om de
mindre och medelstora familjeföretagens
svåra situation just nu vill jag
med kraft understryka. Jag förstår väl
att finansministerns värsta huvudvärk
— enligt hans egen utsago här i kammaren
i går — när det gäller att arbeta
fram den bebådade skattepropositionen
förorsakas av problemet att skapa
drägligare förhållanden för dessa
företag.
Vi har här i landet omkring 200 000
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
85
familjeföretag utanför jordbrukssektorn,
och över 90 procent av industriföretagen
tillhör gruppen mindre företag.
Det är alltså ytterst angeläget att
regeringen med finansministern i spetsen
gör erforderliga utredningar angående
de näringspolitiska och samhällsekonomiska
konsekvenserna av det förslag
till skattereform som aviserats. Inte
minst gäller detta kapitalbeskattningen.
Om man vid utformningen av denna
inte tillräckligt beaktar småföretagens
svåra situation och ger dem bättre ekonomiska
resurser — jag tänker då också
på de hårda kreditrestriktionerna och
det höga ränteläget — kommer man att
allvarligt undergräva deras likviditet
och rycka undan grunden för det
svenska näringslivet.
Efter denna deklaration angående de
mindre och medelstora familjeföretagen
i allmänhet, vill jag gå över till att
säga något om trädgårdsnäringen.
Den svenska trädgårdsodlingen har
utvecklats till en näringsgren av väsentlig
ekonomisk betydelse. Detta är
värt att notera när vi i dag har besvär
med valutareserven och underskottet i
handelsbalansen. Åtgärder av olika slag
för att förbättra förhållandena inom
denna näring har vidtagits av statsmakterna.
Exempel härpå är rationaliseringsstöd,
konsulentverksamhet, yrkesutbildning,
forskning, försöksverksamhet
och upplysningsverksamhet. Trädgårdsodlarna
har svarat härpå genom
att skapa effektivare produktionsenheter.
Dessa faktorer tillsammans gör att
den svenska odlingen hävdar sig väl i
jämförelse med övrig rationell trädgårdsodling
i Europa.
Vi kan också glädja oss åt att konsumtionen
av trädgårdsprodukter stiger
oavbrutet. Det vore önskvärt om
denna stigande konsumtion kunde tillgodoses
genom en ökning av produktionen
inom landet. Eftersom förhållandena
skärpts för trädgårdsföretagen
liksom för andra företag får vi emellertid
bevittna att en allt större del av
Remissdebatt
konsumtionsökningen när det gäller
trädgårdsprodukter tas om hand av importerade
varor. Man måste alltså vidta
ytterligare åtgärder, om man, för att
tillfredsställa kraven på en ökad konsumtion,
vill att den svenska trädgårdsodlingen
skall leva kvar och utvecklas.
Det är allmänt erkänt att de svenska
trädgårdsprodukterna är av högsta kvalitet
och begärliga för konsumenterna.
1 denna situation vore det enligt min
mening väl värt att satsa på att ge den
svenska odlingen bättre förutsättningar
att leva vidare. Vid en nyligen företagen
resa i England hade jag tillfälle
att diskutera med företrädare för trädgårdsodlingen
där. Vid dessa samtal
fick jag reda på att man från statens
sida på ett helt annat sätt än här engagerar
sig vid nyetablering av växthusanläggningar.
Det förefaller mig som
om villkoren för att erhålla förvärvsoch
rationaliseringslån för närvarande
är alltför snäva, och jag skulle önska
att dessa kunde förbättras och att möjligheterna
till nyetableringslån undersöktes.
Det tror jag skulle vara utomordentligt
värdefullt för nyrekryteringen
till näringen. Det är många unga
människor, som är intresserade av
trädgårdsodlaryrket och gärna skulle
vilja ägna sig åt trädgårdsodling i ett
eget företag. Vad som i dag i stor utsträckning
avskräcker dem är de mycket
höga kostnaderna för att uppföra
en ny, effektiv växthusanläggning. Vill
man i dag skaffa sig en sådan anläggning
är man alltså hänvisad till att köpa
en gammal växthusanläggning och den
vägen utnyttja de lånemöjligheter som
står till buds, en föga rationell ordning
enligt min mening. Jag efterlyser alltså
åtgärder från statsmakternas sida på
detta område.
Företag, som bär en blandad produktion
av jordbruks- och trädgårdsprodukter,
kan i dag inte utnyttja de lånemöjligheter
som finns, om inte 50 procent
av produkterna tillhör trädgårdssektorn.
Detta är också en tveksam och
86
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
stelbent bestämmelse, som det ur näringens
synpunkt skulle vara värdefullt
att få översedd och ändrad.
En ökad produktion finns det, som
jag tidigare nämnde, utrymme för, men
detta är under förutsättning att näringsutövarna
tillförsäkras hyfsade arbetsoch
inkomstförhållanden.
Jag har lagt märke till att man vid
diskussionerna om ett eventuellt utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete talar
mycket om t. ex. jordbruks- och
fiskefrågor men mycket litet om trädgårdsnäringen,
så också i årets statsverksproposition,
och detta trots att
denna närings produktionsvärde är
dubbelt så stort som fiskets. Jag har
för min del redan i våras, då jag framställde
en enkel fråga i denna sak, uttalat
min oro för att trädgårdsnäringens
speciella problem inte tillräckligt skulle
komma att beaktas vid dessa diskussioner.
Om vi skulle kunna åstadkomma
ett exakt likadant system för handeln
med trädgårdsprodukter i varje
land inom Norden skulle jag inte hysa
någon oro för den svenska trädgårdsnäringens
konkurrensförmåga. Men
kommer vi att få en enhetlig nordisk
tullunion för denna näringsgren? Vad
jag är orolig för är att den svenska
trädgårdsnäringen skall ställas inför ett
danskt krav om speciella preferenser,
som framför allt skulle gynna detta
lands trädgårdsodlare. Detta vore enligt
min uppfattning orimligt, då man
i Danmark — liksom för resten också
i Norge och Finland — har mycket
restriktiva importregleringar, som under
den egna produktionssäsongen har
karaktär av importförbud. Till Sverige
sker däremot en så omfattande import
av trädgårdsprodukter att den i hög
grad har bidragit till den olyckliga reduceringen
av vår valutareserv.
Mot denna bakgrund skulle det vara
felaktigt att från svensk sida acceptera
ett preferenssystem, som skulle sätta
de svenska trädgårdsodlarna i ett ännu
svårare konkurrensläge.
Jag hade i somras glädjen att höra
jordbruksministern tala på Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbunds årskongress.
Såväl jag som de övriga årsmötesdeltagarna
uppskattade jordbruksministerns
deklaration att eventuella
vinster av ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete inte får nås genom
att vissa näringars intressen eftersätts.
Jordbruksministern kunde väl heller
inte undgå att lägga märke till att de
svenska trädgårdsodlarna var villiga
att acceptera en nordisk tullunion med
lika villkor för alla.
Läget blir dock ett helt annat och
mycket mer problematiskt om man i
stället för en tullunion väljer något av
de preferenssystem som den nordiska
ämbetsmannadelegationen presenterade
i sin under sommaren framlagda rapport.
Jag vet givetvis inte vilka buden
har varit när ämbetsmannadelegationen
har behandlat dessa frågor, men
min vetskap om tongångarna bland
nordiska trädgårdsodlare säger mig att
man i Danmark, Norge och Finland,
om förhandlingarna går i lås, kommer
att tillämpa något preferenssystem som
har formen av kvantitativa restriktioner.
Kommer i ett sådant läge den svenska
regeringen att svika sina trädgårdsodlares
rimliga begäran att samma system
skall tillämpas inom Norden? Det är i
så fall ett förfaringssätt som endast
kan tillåtas om man på svensk sida
inför ett likvärdigt preferenssystem och
samtidigt ser till att vi kan få sälja
trädgårdsprodukter även till Danmark,
Finland och Norge, så att vi inte som
nu blir utestängda genom dessa länders
importförbud. Danmark säljer redan
trädgårdsprodukter till Sverige för cirka
70 miljoner kronor per år, samtidigt
som man genom en restriktiv importreglering
hindrar oss att sälja till Danmark.
Detta är enligt min mening en dålig
form av nordiskt ekonomiskt samarbete.
Det av ämbetsmannakommittén
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
87
framlagda förslaget till preferenssystem
kan dock tyvärr medföra att det
ekonomiska samarbetet på detta område
kommer att inledas på ett sådant
sätt, att man både konserverar och tillskapar
olikheter som är till nackdel för
den svenska trädgårdsodlingen. Ingen
skulle vara mer tacksam än jag om
dessa mina farhågor vore ogrundade.
Både jag och andra inom trädgårdsnäringen
verksamma skulle också bli glada
den dag jordbruksministern kunde
ge oss en verkligt lugnande försäkran.
Så, herr talman, vill jag anföra några
synpunkter på statsverkspropositionens
bilaga 10, D 5, Bidrag till vissa föräldraorganisationer,
och i det sammanhanget
beröra det viktiga ämnet samarbete
hem-skola.
Skolan är under en följd av år den
uppväxande generationens arbetsplats.
Oberoende av formerna i skolsituationen
verkar samarbetet mellan individer
och grupper i och kring skolan stimulerande
på tillväxten och fördjupande
på samhörighetskänslan.
Ett skolsamhälle som eftersträvar
ökad samhörighet måste stimuleras till
nära kontakter mellan enskilda och
grupper. Föräldrarna är den vuxengrupp
som bör ha möjlighet att först
uppleva vad de unga bär inom sig och
vad den nya ungdomskulturen innehåller.
En fördjupad och öppen dialog, där
elevernas föräldrar deltar, bör också
ge skolan ökade möjligheter att följa
förändringarna i dagens arbets- och
kulturliv.
För att föräldrarna skall kunna fullgöra
sin roll i samarbetet måste de få
kunskap om dagens skolsamhälle genom
utbildning och fortbildning — det
är lika självklart för dem som för andra
berörda. Av särskilt stor vikt är att
den stora gruppen föräldrar med passiv
inställning intresseras och stimuleras
att engagera sig i det samarbete inom
skolans värld som är en nödvändighet
under barnens uppväxtår.
Såväl en .svensk som en amerikansk
Remissdebatt
undersökning bland fjortonåringar visar
att mer än 50 procent anser att
föräldrarna är den grupp i deras omgivning
som betyder mest. Bristande intresse
och förståelse från föräldrarnas
sida kan lätt blockera ett barns möjlighet
att fungera framgångsrikt i skolmiljön.
Hem- och skolarörelsens uppgift är
att söka medverka till att förverkliga
dessa intentioner. De enskilda hemmen
inom klassens ram är hem- och skolarörelsens
viktigaste enhet. Klassombuden
och huvudklassombuden är därför
den primära målgruppen i den funktionärsutbildning
som Riksförbundet
Hem och Skola bedriver. Klassombudens
främsta uppgift är studieledarens,
att inom klassens föräldragrupp tillsammans
med lärare, elever och övriga
inom skolan sysselsatta personer leda
samtal och studier kring gemensamma
aktuella frågor. Den av naturliga skäl
relativt snabba omsättningen av funktionärer
fordrar kontinuerlig och planmässig
utbildningsverksamhet inom
föreningarna. Antalet föreningsfunktionärer
inom riksförbundet är 1 165 ordförande,
sekreterare och kassörer i lika
många Hem- och Skola-föreningar,
1165 huvudklassombud och 30 000
klassombud.
Dessa utför sina uppgifter helt utan
ekonomisk ersättning. Antalet funktionärer
är alltså av sådan storleksordning,
att funktionärsutbildningen för att
få avsedd effekt måste decentraliseras.
Förbundets regionala organ — de 25
Hem och Skola-distrikten — samordnar
utbildningsverksamheten och erbjuder
genom konferenser, ofta i samarbete
med länsskolnämnderna och bildningsförbunden,
regional utbildning av funktionärer
inom föreningarna. De direkta
ömsesidiga kontakterna mellan Hemoch
Skola-föreningarna och förbundskansliet
är av idégivande och servicebetonad
karaktär.
Förbundets organ, tidskriften Barn i
hem-skola-samhälle, utgör ett viktigt
88
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
instrument i informationshänseende.
Den läses också av många ledamöter
i skolstyrelser och barnavårdsnämnder,
av lärare och andra intresserade yrkesgrupper.
Förlagsverksamheten inom
förbundet med specialinriktat material
är i dag en förutsättning för Hem- och
Skola-föreningarnas aktiviteter.
Efterfrågan på ändamålsenliga hjälpmedel
ökar. Nyheter av organisatorisk,
pedagogisk och metodisk art föreligger
eller är att vänta på nära nog alla ni
våer i skolsamhället.
Behovet av upplysning om de ändra
de skolförhållandena torde under budgetåret
1970/71 vara störe än under något
tidigare år. Förbundets Hem- och
Skola-föreningar ingår bland de viktigaste
medarbetarna vid skolans marknadsföring
av denna omfattande information.
Effekten av skolans hälsovårdande
insatser är beroende av kunskap
och förståelse från inte minst föräldrarnas
sida. Speciell uppmärksamhet
kräver härvid alkohol-, narkotika- och
rökvanorna bland eleverna.
De handikappade elevernas situation
uppmärksammas av förbundet. Sålunda
ägnades 1968 års höstkonferens helt
åt detta ämne. Antalet barn och ungdomar
som med sina föräldrar invandrar
och välkomnas i den svenska skolan
ökar snabbt. Vid deras anpassning i sin
nya tillvaro erbjuder Hem- och Skolarörelsen
många naturliga kanaler.
Trafikfostran som en gemensam uppgift
ger goda utgångspunkter för ömsesidiga
kontakter hem-skola.
Hem- och Skola-föreningarnas intresse
omspänner givetvis hela skolans
verksamhet. Jag har med dessa exempel
velat visa arbetsfältets spännvidd.
Hem- och Skola-rörelsen i landet kan
i år se tillbaka på ett 25-årigt arbete,
där samarbete varit den bärande idén.
Uppbyggnaden har ägt rum utan hjälp
av statsbidrag. Föräldrarnas medlemsavgift
har formen av frivilligt bidrag.
Dagens 1 165 föreningar omfattar alla
hem för nära 700 000 elever och sko
-
lornas samtliga befattningshavare. Den
positiva utvecklingen under senare år
— över 100 nytillkomna föreningar årligen
— har varit möjlig främst genom
enskilda föräldrars och skolledares engagemang.
De många frivilliga arbetsinsatserna
inom förbundets olika organisationsled
utgör Hem- och Skola-rörelsens
största tillgång.
Primärkommunernas och landstingens
under de senaste åren allt oftare
förekommande stöd utgör stimulerande
tecken på den vikt de lokala och
regionala myndigheterna fäster vid
verksamheten. Tillerkännandet av statsbidrag
till förbundet har också inom
rörelsen uppfattats som ett officiellt
erkännande av dess roll i skolans värld.
Alltfort svarar dock föräldrarna själva
för huvudparten av det ekonomiska
underlaget för verksamheten.
Den aktiva och opinionsbildande föräldragruppen
— cirka 30 procent av
det totala antalet föräldrar till barn
i skolan — ställer under verksamhetsåret
1969/70 genom medlemsavgifter,
prenumerationsavgifter och inköp av
förlagsmateriel sammanlagt 411 000 kr.
— varav 275 000 kr. är medlemsavgifter
— till förfogande för förbundets
verksamhet. Statsbidrag utgår samma
år med 100 000 kr.
Skolöverstyrelsen har i årets petita
uttalat sin stora och oreserverade uppskattning
av förbundets verksamhet och
föreslagit en höjning av statsbidraget
till Riksförbundet Hem och Skola. Alla
av skolans verksamhet berörda parter
betonar i dag det absolut nödvändiga
samarbetet mellan hem och skola. Det
är därför min förhoppning, att riksdagen
vid behandlingen av denna punkt
i statsverkspropositionen kommer att
visa en mera positiv inställning till
Riksförbundet Hem och Skolas ekonomiska
förhållanden än utbildningsministern
har gjort.
Förslag i ärendet kommer att framläggas,
som kommer att möjliggöra detta.
''orsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
89
Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! Remissdebatten spänner
ju över mycket stora fält, och många
frågor av intresse har tagits upp till
behandling. Självfallet finns det anledning
att beröra många av de sektorer
som avses i statsverkspropositionen,
men jag skall inte göra det. Jag skall
fatta mig så kort som möjligt. Jag kan
beträffande lokaliseringspolitiken och
vägpolitiken instämma i vad herr Jönsson
i Ingemarsgården tidigare hade att
anföra, dock med tillämpning på mitt
eget län.
Vad jag först ville säga något om gäller
vuxenutbildningen. Jag delar utbildningsministerns
uppfattning, redovisad
i statsverkspropositionen, att en
av de viktigaste jämlikhetsfrågorna i
dag gäller vuxenutbildningen. Jag beklagar
att det tagit så lång tid innan
regeringen kommit fram till den uppfattningen,
men jag hälsar med verklig
tillfredsställelse att stödet till denna
utbildning i årets statsverksproposition
prioriterats och att detta framför allt
gäller åtgärder som gynnar dem som
har kort grundutbildning.
Då de aktuella förslagen på vuxenutbildningsområdet
kommer att framläggas
i en särskild proposition senare
i vår, skall jag för dagen inte säga
mycket mer i denna fråga. Men redan
nu vill jag än en gång framhålla behovet
av en mera fullständig genomgång
av hela vuxenutbildningsfältet i
fråga om behov, tillgång och efterfrågan.
En kartläggning av hela detta fält
har varit ett önskemål från vår sida
under många år, och jag har mycket
svårt att förstå regeringspartiets kallsinnighet
inför det kravet.
En viktig detalj vad beträffar förutsättningarna
för att delta i vuxenutbildningen
är möjligheterna att få tjänstledighet
för vuxenstudier och de ekonomiska
villkoren vid en sådan tjänstledighet.
De frågorna måste ägnas stor
uppmärksamhet, men även till detta får
vi återkomma senare.
Remissdebatt
Efter denna mera parentetiska inledning
vill jag övergå till mitt egentliga
ärende. Det gäller inte utbildningens
organisatoriska sida utan dess insida.
Vad är det vi vill meddela de unga?
Med vilka idéer och föreställningar vill
vi rusta dem inför en värld som av så
många upplevs som steril och människofientlig?
Vi vill ju ge dem ett mänskligare
samhälle, ett som är bättre att
leva i, trivsammare och varmare. Då
är det först och främst viktigt att veta,
att ungdomarna själva verkligen frågar
efter sådana ting. Den nyligen
företagna enkäten bland 2 000 15-åringar
visar med all tydlighet att ungdomens
problem just är av existentiell art. De
rör sig om så väsentliga saker som rasfrågor,
sexualitet, kärlek, lidande, människovärde,
meningen med livet, frihet,
ansvar, ensamhet och gemenskap. Av
inga ställs livsfrågorna så allvarligt som
av tonåringar.
Men vilka svar ger vi dem? I grundskolans
nya läroplan har man nyligen
strukit ordet fostran som ersatts med
personlighetsutveckling. Vad är avsikten
med denna ändring och vem har beslutat
den? Hur ser utbildningsministern
på den frågan? Alla människor
har ju ingalunda plötsligt kommit överens
om att inte utöva någon påverkan
på de unga, och då måste också skolan
sluta. Inte heller har den psykologiska
vetenskapen plötsligt upptäckt att en
människa utvecklas bäst i ett tomruin
där inga andra påverkar henne.
Tvärtom, den nya socialpsykologin är
full med sådana uttryck som »det sociala
fältet», där människan ibland framställs
som bara en knutpunkt för olika
inflytanden. Dessa inflytanden, som lika
gärna kunde kallas fostran, utövas
sannerligen flitigt på alla håll. De som
till för kort tid sedan styrde SECO, de
som spelar pjäser i skolorna, de som gör
barn- och ungdomsprogram i TV, de
som skriver böcker för ungdom, de
undandrar sig sannerligen inte sin
plikt att påverka och fostra ungdomen
90
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Remissdebatt
i den riktning som de anser vara den
rätta. Skulle då skolan vara den enda
institutionen som inte får eller bör
påverka, och är detta anledningen till
att man har strukit begreppet fostran
i läroplanen? Vad säger utbildningsministern?
Känner
vi vårt ansvar för de unga
kan det aldrig bli likgiltigt för oss
vilken livsåskådning och vilka normer
som de unga väljer. Och så såg vi det
inte heller när vi fattade beslutet om
grundskolan. Visserligen konstaterade
vi den gången att samhället är pluralistiskt.
Skilda uppfattningar i livsåskådningsfrågor
gör sig gällande och
gamla normsystem som många människor
alltjämt anser giltiga har av
andra ersatts med nya, som framhölls i
särskilda utskottets utlåtande. Men v:
slog också fast att det ändock finns
ett gemensamt minimum, nämligen humanitetens
och demokratins ideal, som
skulle utgöra den grund på vilken skolans
fostrare i första hand skulle bygga.
Objektiviteten får därför aldrig drivas
in absurdum. Det finns vissa normer
som alla bör respektera och följa,
och de normerna måste klart formuleras
och klart utsägas samt ingå i den
fostran som vi är skyldiga att ge de
unga. Att humanitetens och demokratins
ideal har sina starkaste källsprång
i kristendomen är det för mig naturligt
att konstatera.
Men vårt ansvar för de unga gäller
inte endast skolan och den fostran
som där ges. Vi får inte glömma att
skolans möjligheter att påverka de
ungas attityder och beteenden är beroende
av den inställning som samhället
i övrigt intar eller fritt låter komma
till uttryck. Det av samhället accepterade
opinionstrycket beträffande
t. ex. användning av tobak och alkohol
utsätter de unga för enormt svåra
kraftprov. Vi har sett detta inte minst
när det gäller reklamen för och försäljningen
av mellanöl. De är väl ingen
som vill påstå att jag gör mig skyldig
till en felbedömning, om jag hävdar
att en alltför stor del av våra unga inte
klarat det kraftprovet. Och det förvånar
mig inte alls. Det är inte i första
hand de ungas fel när vi i dag har
anledning konstatera att mellanölet har
blivit en riksolycka. Det är de människor
som bär ansvaret för frisläppandet
av mellanölsfloden och de många
som profiterar på användningen av de
gifter som här måste ta på sig det
största ansvaret. Eller som chefen för
skolöverstyrelsen uttrycker det: »Alkohol-
och narkotikamissbruket bland
ungdomen är inte i första hand ett
ungdomsproblem utan en följd av de
vuxnas förräderi.» Vi kan inte bara
blunda och vandra vidare. Vi måste
handla, göra något för att minska trycket
och minska alkoholskadorna, som
håller på att växa oss över huvudet.
Skolövertvrelsens förre och nuvarande
chefs varningsrop borde få oss alla att
vakna.
I likhet med vad jag gjorde under
en debatt i höstas vill jag vädja till
finansministern att han antingen genom
alkoholpolitiska utredningen eller
på annat sätt, tar initiativ i syfte att
söka rätta till det misstag som frisläppandet
av mellanölet på det sätt som
skedde innebar. Jag skulle gärna vilja
veta om finansministern har ändrat
ståndpunkt i den frågan sedan vi senast
diskuterade den. Det finns för övrigt
anledning att påskynda alkoholpolitiska
utredningens arbete genom att ställa
alla behövliga resurser till dess förfogande.
Men det gäller också att försöka
öka mottrycket genom bl. a. ökad
upplysningsverksamhet. Den saken får
jag emellertid återkomma till motionsvägen.
Vi har alla ett ansvar för den allmänna
samhällsattityden, men utan tvivel
spelar massmedia där en oerhört
stor roll. Utan att förringa allt det värdefulla
som exempelvis genom TV och
radio går ut över landet vill jag säga
att vi mera måste uppmärksamma den
Torsdagen den 22 januari 1970 fm.
Nr 3
91
negativa påverkan av samhällsattityder
och förhållningssätt som dessa massmedia
utövar. Jag har vid flera tillfällen
tagit upp de enligt min mening
skadliga våldsfilmerna i TV och bl. a.
begärt ökad forskning kring frågorna
om filmens påverkan. I en motion från
vårt håll till årets riksdag kommer vi
att begära ökad massmediaforskning
för detta och liknande ändamål. Säkerligen
skulle Sveriges Radio-TV också
kunna påverka opinionsläget när det
gäller gifterna genom en stramare hållning
till tobak och alkohol i sina program
och genom vidgad upplysningsverksamhet
om gifternas skadeverkningar.
Kampanjen mot narkotika visar att
detta är möjligt. Massmedia, särskilt
TV, har en oerhörd genomslagskraft,
och de människor som bestämmer programutbudet
måste besinna det ansvar
som åvilar dem.
Men självfallet kan ingen av oss frigöra
sig från det personliga ansvar vi
har för utvecklingen genom att lasta
över det på vissa institutioner och
grupper i samhället. Vi har alla vårt
personliga ansvar för utvecklingen både
här hemma och ute i världen. Genom
t. ex. våra insatser i u-hjälpsarbetet
kan vi bidra till att öka förståelsen
och känslan av gemenskap folken emellan.
Men ansvaret gäller i första hand
vår vardagsmiljö, överallt och i alla
sammanhang måste omsorgen om medmänniskan
komma till uttryck. Därför
är det också angeläget att i arbetslivet
fråga efter människornas trivsel, harmoni
och hälsa och inte enbart efter
produktionsresultat. Det är med verklig
Remissdebatt
tillfredsställelse jag konstaterar att regeringen
är beredd att satsa mer på
arbetarskydd och att utreda frågan om
ökad trygghet i anställningen — krav
som sedan länge framförts från vårt
håll.
Vill vi arbeta för ett mänskligare
samhälle måste vi ha sociala mål för
utvecklingen. Tekniken får aldrig bli
ett självändamål utan den måste användas
till tjänst för människan.
Genom att förbättra de enskilda människornas
möjligheter att påverka besluten
i arbetslivet liksom i de politiska
församlingarna kan samhällsutvecklingen
formas i samklang med människors
önskemål och förhoppningar.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis
citera några ord av Gunnar Helén,
som har sagt följande: »Att fördjupa
demokratin genom att sprida inflytande
till de många och motverka att
makt samlas på några få händer framstår
som en av de mest betydelsefulla
förutsättningarna för ett samhälle, där
varje människa kan känna sig hemma,
ett samhälle präglat av en liberal respekt
för människors lika värde.»
På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.
In fidem
Sune K. Johansson
92
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Torsdagen den 22 januari
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Remissdebatt (forts.)
Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till
Herr ÖSTRAND (s), som yttrade:
Herr talman! Jag förstår mycket väl
dem som säger att det är stimulerande
att hålla ett anförande från talarstolen
inför en fullsatt kammare. Men jag skall
i alla fall med några ord beröra två
områden av samhällssektorn, nämligen
bostäder och arbetsmarknad.
Bostadspolitiken har, såvitt jag förstår,
under hela 1960-talet varit ett mycket
kärt debattämne i denna kammare.
Fram till 1966 kretsade debatten främst
kring storleken av det årliga bostadsbyggandet,
mest på grund av den markanta
överefterfrågan vi hade på moderna
bostäder i praktiskt taget hela
landet. Orsakerna till denna överefterfrågan
var givetvis flera. En av orsakerna
har varit den urbanisering som
ägt rum under 1960-talet med en mycket
stark inflyttning till tätorterna. Det
har inte bara varit fråga om en omflyttning
inom regionerna, utan ännu
mer markant är måhända den befolkningsomflyttning
som skett mellan olika
landsändar och då med en stark dragning
till de södra och mellersta delarna
av landet.
Urbaniseringen beror givetvis också
i stor utsträckning på den mycket snabba
strukturomvandling som näringslivet
och hela samhället genomgått under
det decennium som nyss nått sitt
slut. Jag är övertygad om att denna
trend kommer att fortsätta i samma eller
ökad takt även under 1970-talet.
Alla prognoser tyder på detta. Samhället
har ju också med olika medel sökt
underlätta och styra denna utveckling
på ett ur samhällets synvinkel riktigt
sätt, så att inte enbart företagsekonomiska
utan även samhällsekonomiska
aspekter har fått vara avgörande. Vi
får i detta sammanhang inte glömma
bort att det är enskilda människor som
drabbas och som många gånger starkt
reagerat mot den utveckling som skett.
Hittills har väl arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiken varit de främsta
hjälpmedel som vi haft till vårt förfogande
i detta avseende. Nu har det tyvärr
visat sig att främst lokaliseringspolitiken
i sin nuvarande utformning
inte räckt till för en balanserad utveckling.
Det är därför man nu med spänd
förväntan ser fram mot den proposition
som inrikesministern aviserat längre
fram i vår om lokaliseringspolitikens
fortsatta utformning. Även om lokaliseringsutredningens
delbetänkande hade
kunnat innehålla förslag till radikalare
ingrepp innehåller det i alla fall
en del synpunkter som kan vara värda
att beakta. Men jag är samtidigt övertygad
om att den nya propositionen
kommer att innehålla förslag till regler
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
93
som på ett helt annat sätt än tidigare
ger samhället möjligheter att styra processen.
Vi kommer nämligen inte att
klara av detta enbart genom frivillig
samverkan och generösa bidragsregler,
utan samhället måste också ha ett effektivt
styrinstrument till sitt förfogande.
Det får inte bli så att det enskilda
näringslivet för snöd ekonomisk vinnings
skull bestämmer utvecklingen,
utan det är människorna som genom sina
i demokratisk ordning valda ombud
som i alla avseenden skall ha det avgörande
inflytandet på samhällsutvecklingen.
Och då menar jag en utveckling
som fostrar harmoniska människor
i boendevänliga miljöer.
En av våra främsta uppgifter inför
1970-talet blir mot denna bakgrund att
med en riktigt utformad lokaliseringspolitik
i kombination med en väl avvägd
regionalpolitik först och främst
begränsa den explosionsartade utvecklingen
framför allt i storstadsregionerna
till förmån för en mera balanserad
utveckling i hela landet. Och när jag
säger »hela landet» inbegriper jag givetvis
Norrland, som i ganska stor utsträckning
även måste prioriteras.
Den enskilda människan kommer under
1970-talet att ställa större krav på
samhället än någonsin tidigare. Kraven
kommer bl. a. att gå ut på att genom
samhällets medverkan skapa regioner
med ett väl utvecklat näringsliv som
ger valmöjligheter och där man samtidigt
har en väl utvecklad samhällsservice
på de flesta områden. Men det skall
vara regioner av den typ och storleksordning
där harmonin och trivseln blir
de naturliga inslagen. Även i det här
avseendet är jag övertygad om att socialdemokratin
får bilda stöttrupp.
Låt mig återgå till utvecklingen inom
bostadssektorn under 1900-talet. Jag
nämnde i min inledning att debatten i
stort giillt bostadsbyggandets omfattning,
där en annan bidragande orsak
till den överefterfrågan som rått och
som fortfarande råder till viss del får
Remissdebatt
förklaras av socialdemokratins sociala
målsättning, nämligen att med bostadssociala
åtgärder göra det möjligt för
alla människor att kunna efterfråga en
modern bostad.
Vi har för närvarande ett bostadsbyggande
av en omfattning som är unik
vid en internationell jämförelse. Samtidigt
måste man göra klart för sig att
ett bostadsbyggande av den här omfattningen
inte hade kunnat ske om vi inte
vidtagit en rad åtgärder, som givit kommunerna
möjligheter till långsiktig planering.
Jag kan nämna några, nämligen
den kommunala förköpsrätten, tomträttslånen,
marklånefonden. I det här
sammanhanget kan man väl också säga
att flera av de åtgärder som vidtagits
i detta avseende skett delvis under hårt
borgerligt motstånd.
Med den målsättning som socialdemokratin
slagit fast, en miljon lägenheter
på tio år, kommer debatten i fortsättningen
att kretsa inte så mycket
kring omfattningen utan desto mer om
miljön och kostnadsutvecklingen. Mellan
åren 1966 och 1968 hade vi ingen
tendens till stegring av byggnadskostnaderna,
snarare tvärtom. Däremot får
man befara att den här trenden kommer
att brytas under 1969 mest på grund
av den markanta stegringen av materialpriserna.
Det här är enligt min mening
— den delas av många — ett område
där det inte råder någon eller
mycket ringa konkurrens. Är det meningen
att man från näringslivets sida
skall utnyttja en högkonjunktur genom
att ta ut oskäliga vinster på byggmaterial,
finns det all anledning för samhället
till skärpt uppmärksamhet och
även att vidtaga kraftfulla åtgärder för
att tillrättalägga en sådan här utveckling.
Ett rationellt byggande, som är en av
grundförutsättningarna för att hålla
kostnadsutvecklingen under kontroll, är
i mångt och mycket en planeringsfråga
från statsmakternas, kommunernas,
byggherrarnas och entreprenörernas si
-
94
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
da. Successivt har också riksdagen såsom
jag tidigare nämnt skapat möjligheter
för kommunerna att förbättra planeringsberedskapen.
Ytterligare ett värdefullt
initiativ i det här avseendet tog
1969 års vårriksdag när vi beslöt om
vissa ändringar i den s. k. bostadsbyggnadsplanen.
Tidigare har ju riksdagen fastställt
en bostadsbvggnadsplan för löpande kalenderår
och de närmast följande två
kalenderåren. Den plan som fastställdes
1969 omfattar löpande kalenderår
och närmast följande fyra kalenderår.
För de första två åren gäller planen
bostadsbyggandet i hela landet. För de
följande tre åren skulle fördelningen
ske på orter och regioner med ett expansivt
näringsliv och en positiv befolkningsutveckling.
Syftet med en övergång
till fleråriga besked i form av
ett garanterat program var givetvis ytterligare
ett led i att främja en långsiktig
planering av bostadsbyggandet.
Nu kan man konstatera alt bostadsstyrelsen
i sin fördelning av det garanterade
programmet för åren 1971—1973
kommit fram till att det endast är 48
orter och regioner som uppfyller de
här angivna fordringarna. Detta innebär
att samtidigt som planeringsberedskapen
ytterligare förbättras i dessa regioner
blir det en klar försämring i förhållande
till tidigare i många orter och
regioner, där det under överskådlig
framtid föreligger behov av ett kontinuerligt
byggande. I takt med att kommunreformen
genomföres skapas i
många fall kommunala enheter av en
helt annan storleksordning än för närvarande.
Då öppnas också möjligheter
att på ett helt annat sätt än vad som
tidigare var fallet i kommunblocken
samordna och på så sätt skapa underlag
för långsiktigare planering.
De möjligheter till kostnadspressande
åtgärder som fleråriga besked ger får
givetvis inte begränsas till att gälla enbart
de orter, som bostadsstyrelsen har
stannat för, utan bör även omfatta orter
där ett konkret planerat och godtagbart
program visar att behov av ett kontinuerligt
byggande föreligger. Man behöver
fördenskull inte sträcka ut planeringsperioden
till fem år i denna typ
av kommuner, utan det räcker helt säkert
med tre år. För att tillgodose dettf
behov krävs det endast en måttlig Öl
ning av det garanterade programnn
för det tredje året. Målsättningen måstt
naturligtvis vara att ge alla kommuner,
där behov av ett kontinuerligt byggande
föreligger, möjlighet till en långsiktig
planering. Detta har även stor betydelse
när det gäller att så långt det
går eliminera säsongarbetslösheten
bland byggnadsarbetarna, vilket är
mycket besvärligare i de regioner som
jag nu har i tankarna än på andra håll.
Herr talman! Mycket har gjorts för
att främja ett rationellt byggande, och
jag har i mitt anförande endast berört
några områden. Ännu återstår dock viktiga
komplement. Jag tänker närmast
på önskemålet om en förenklad expropriationslagstiftning
och en modern
byggnadslagstiftning, anpassad till ett
föränderligt samhälle. Därför, herr talman,
vill jag avslutningsvis uttrycka
min förhoppning om att propositionen
om en förenklad expropriationslagstiftning
snart läggs på kammarens bord
samt att bygglagutredningen så långt
möjligt forcerar sitt arbete.
Härefter anförde:
Herr JOHANSSON i Växjö (ep):
Herr talman! Miljö- och naturvård
har utan tvivel blivit ett ämnesområde
inom svensk samhällsdebatt som popu-*
lärt uttryckt är »inne». Detta är enbart
gäldjande. Att människorna i allmänhet
uppfattar värdet av en god arbetsmiljö,
hemmiljö o. s. v. bör ju vara ganska naturligt,
liksom att de bl. a. för sin rekreation
vill kunna uppsöka ett stycke
svensk natur. Men att intresset för
dessa frågor just under de senaste
åren har blivit mera markant än tidi
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
95
gare för också tankarna till det gamla
talesättet att »hälsan tiger still». Den
tid är nämligen inte så värst avlägsen
då vi hade god tillgång på ren luft och
rent vatten, då stressen i arbetslivet inte
var så påtaglig och då vårt kulturlandskap
fanns bevarat i stor utsträckning.
Då tänkte vi inte så mycket på
dessa värden.
Nu känner vi emellertid att det är
något som börjar gå oss förlorat. Då
vaknar vi upp. Vi borde ha vaknat upp
tidigare, men jag är optimistisk nog att
påstå att vi inte är för sent ute. Med
god vilja hör vi kunna återställa mycket
som till synes har gått till spillo. Den
goda viljan har också visat sig finnas.
Att vi inom miljövården har mycket
att lära och mycket att göra är fullt
klart. Vi gör oss väl skyldiga till en
viss begreppsförvirring och sammanblandning
när vi uttalar oss om miljövården,
och någon strikt uppdelning
finns inte för den delen. Man brukar
schematiskt dela in miljöbegreppen i
fysisk och social miljö. Den fysiska miljön
är kanske mera påtaglig för oss.
En dålig sådan miljö finner vi där förorenade
vattendrag, förorenad luft och
bullerstörningar är för handen. Till
den sociala miljön för vi stressfaktorer
i arbetslivet och i relationerna mellan
människorna och mellan människorna
och företeelser som skapats av människorna.
Ofta har dock den fysiska och den,
sociala miljön samröre med varandra.
Tåt mig ta ett exempel. Intill ett bostadsområde
förläggs en nedsmutsande
och otrivselskapande industri. Då vållas,
som det heter i hälsovårdsstadgan,
sanitär olägenhet. Ett ingrepp görs i
den fysiska miljön och samtidigt försämras
den sociala miljön. Irritation
uppstår och relationerna människorna
emellan blir störda. Den oro som i dag
råder på arbetsmarknaden beror viil
bl. a. på bristen på god arbetsmiljö.
Den 1 juli 19(59 trädde den s. k. miljöskyddslagen
i kraft. Det är att hälsa
Remissdebatt
med tillfredsställelse att vi har fått denna
lag, vars huvudsakliga syfte är att
förebygga olika störningar så långt detta
är ekonomiskt och tekniskt möjligt.
Vad man kan beklaga är att denna lag
ingriper enbart vid miljöskador från
fast egendom, medan däremot rörliga
föroreningskällor såsom buller från motorfordonstrafiken,
flyget osv. inte är
angripbara med denna lag.
De statliga stimulansåtgärderna för
att skapa en bättre yttre miljö sker bl. a.
i form av bidrag till kommunala avloppsreningsverk
och till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom industrin.
Detta är fullt i enlighet med var folk
i allmänhet anser att insatserna skall
göras. Storleken av anslagen till kommunala
reningsverk är baserad på den
reningsgrad som anläggningen får. Detta
är enligt min mening riktigt; kommunerna
skall stimuleras till att anskaffa
så effektiva reningsverk som möjligt.
Men det skulle ha varit önskvärt att bidraget
till denna verksamhet varit större
än vad som föreslås i statsverkspropositionen
i år.
Beträffande bidragen till industrins
miljöskyddande verksamhet läser jag i
statsverkspropositionen att jordbruksministern
med ett anslag på 50 miljoner
kronor vill fortsätta upprustningen av
industrins vatten- och luft-vårdande investeringar.
Med industrins egen insats
av kapital plus vad staten ger skall
man under en femårsperiod komma
upp i en miljard kronor för denna angelägna
investering. Det behövs mer
än väl. Atl samhället skall hjälpa till
med att återställa vad vi tidigare har
försummat är självklart. Svensk industri
har dessutom så många andra problem
att brottas med — t. ex. konkurrens
med utlandet — att man inte kan
fordra att den själv skall bära hela bördan
för miljövården. Den får naturligtvis
dra sitt strå till stacken, och med
det nämnda anslaget blir statens insats
25 procent av den totala investeringen
och resten skall företagen svara för.
96
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
I början av mitt anförande uttryckte
jag mig ganska optimistiskt om förutsättningarna
för att få till stånd en bättre
tingens ordning i fråga om detta stora
problemkomplex. Jag gör det av två
orsaker: dels förstår folk faran och inser
nödvändigheten av att åtgärder vidtas,
dels inger dagens teknik i fråga
om konstruktion av reningsverk hopp
om godtagbar rening. Man kan med all
rätt påstå att det är det moderna samhället
som har givit upphov till miljöförstöringen,
men modern teknik kan
hjälpa oss att återställa åtskilligt av vad
som gått förlorat.
Så vill jag gå in på ett närbesläktat
område, naturvården. 1970 skall gå
till historien som det verkliga naturvårdsåret.
Olika arrangemang kommer
att gå av stapeln under året, dels för
att snygga upp i naturen bl. a. utmed
våra landsvägar, dels för att inpränta
naturvett hos vårt folk. Kampanjen är
välkommen. Kommuner och organisationer
får verkligen ligga i selen för
att förverkliga mångas intentioner —
ett mer städat svenskt landskap. Jag
vill bara önska lycka till. Med rätta kan
man påstå att svensken allteftersom befolkningskoncentrationen
till tätorterna
fortskrider får ett allt större behov av
vistelse i skog och mark under fritiden.
Människorna finner här avkoppling
och rekreation. Att fritt få ströva omkring
i vårt fagra svenska landskap är
värt att uppskattas och det görs också
av flertalet människor. Allemansrätten
ger oss en frihet som är enastående i
hela världen. Vi får plocka bär och
svamp, vi kan ta ett bad från en strand,
vi kan plocka blommor -— i varje fall
vissa arter — ja, vi är tyckligt lottade
att vi har dessa rättigheter.
Tyvärr finns det också många människor
som under vistelsen i naturen
lever efter den principen att de inte
heller har några skyldigheter. Man kan
se detta på vandaliseringen — på nedtrampade
fält, övergivna fågelägg, sargade
djur, sönderbrutna träd, krossade
flaskor och mycket annat som vållas
på grund av oansvarighet, obetänksamhet
och okunnighet. Det är människor
i alla åldrar, inte minst vuxna, som
åstadkommer detta. Det är tydligen
svårt att leva efter den lag som säger
att man skall respektera gästfriheten.
Jag ser med viss oro på utvecklingen
när det gäller vår fågelfauna. Vi har
fridlyst arter för att de inte skall decimeras
i alltför hög grad så att de
kanske om någon generation rent av
kan vara helt försvunna ur vår fauna.
Bland annat våra rovfåglar är sålunda
fridlysta, och det är bra. Men trots detta
finns det människor som handlar
mycket omdömeslöst; polisen har t. ex.
i frysboxar hittat rovfåglar som varit
på väg till en konservator. Handlar
folk på det sättet har vi snart inga
rovfåglar kvar. Vi har infört en större
restriktivitet när det gäller användningen
av kvicksilverpreparat och detta har
till resultat givit en viss ökning av beståndet
av dessa fåglar. Men om folk i
rent kommersiellt syfte beter sig på det
sätt jag nämnt, kommer det att gå illa
med beståndet.
Den hävdvunna allemansrätten vill vi
behålla; den är en oersättlig tillgång
för vårt folk. Men vi bör då samtidigt
ikläda oss förpliktelsen att varsamt
handskas med denna gåva. Naturvårdsåret
1970 kan åstadkomma mycket i det
hänseendet.
Vi läser med intresse i statsverkspropositionen
om det inventeringsarbete,
som pågår och som i många län
redan är slutfört, beträffande önskemål
om naturreservat eller annan form av
skydd för vissa områden inom det
svenska landskapet till glädje för vår
generation men även för dem som kommer
efter oss. Fullföljandet av detta arbete,
d. v. s. statens inköp av vissa områden
för naturreservat, kommer att
kosta mycket pengar. Nu är det ju inte
meningen att alla dessa inventeringsobjekt
skall realiseras i form av naturreservat.
Det finns olika grader av
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
97
skydd, och det betyder att även kostnaderna
för inlösen av olika objekt varierar.
Men skall man tillgodose de olika
länens behov av naturvårdsobjekt,
kommer det ändå under de närmaste
åren att krävas avsevärda belopp.
Naturvårdsverket framhåller bl. a. att
en areal av 106 000 hektar var den 1
juli 1969 belagd med förbud enligt 11 §
naturvårdslagen. Jordbruksministern
har i år varit generös när det gäller
anslaget till ersättning för bildande av
naturreservat m. m. Men jag är övertygad
om att han får ta än djupare tag
i kassakistan till ett annat år om förhoppningarna
ute i länen skall kunna
infrias. Det har på visst håll framkommit
propåer om att den mark, som bör
bli naturreservat eller som på annat
sätt bör skyddas, skall överlämnas gratis
till det allmänna; en konfiskering
skulle alltså ske. Jag reagerar mot ett
sådant resonemang. En skälig ersättning
för denna mark bör vara riktmärket.
Vi har på senare år börjat tala om
att vi behöver vårda landskapsbilden.
På grund av den snabbt pågående strukturrationaliseringen
inom jordbruket
har landskapsbilden förändrats; ja, det
sägs att landskapet håller på att buskas
igen. Den landskapsvård som gratis
utförts av de svenska bönderna kommer
staten i fortsättningen att få ge ut
dryga pengar för att klara av. Helt
kan man aldrig bemästra denna uppgift,
och det är heller inte att begära.
Jag beklagar att den tidigare jordbruksministern
aldrig ville koppla samman
jordbruksdrift och landskapsvård. Vad
den nuvarande chefen för jordbruksdepartementet
anser är något oklart. Här
i kammaren liar lian vid något tillfälle,
om jag minns rätt, förfäktat eu uppfattning
som i viss mån överensstämmer
med statsrådet Homqvists. Jag hoppas
ändå att statsrådet Bengtsson skall se
litet mer realistiskt än sin företrädare
på detta problem. Den förhoppningen
bar jag fått bl. a. av hans skrivning i
Remissdebatt
statsverkspropositionen, där han säger
sig avvakta naturvårdsverkets äskande
av ett anslag till landskapsvårdande åtgärder.
Han vill vänta på resultatet från
den arbetsgrupp inom verket som har
att se över dessa frågor. Vi kanske kan
hoppas att man genom detta arbete skall
komma fram till en lösning som innebär
att det på vissa håll kan bedrivas
någon form av jordbruk — kanske ett
extensivt sådant — som samtidigt innebär
ett skydd av landskapsbilden.
Jag tror det skulle bli en billig och
effektiv lösning. Det skulle också vara
av värde — inte minst för bevarande
av landskapsbilden — om den lust till
jordbruksnedläggelser som man har på
sina håll något mattades. Det måste också
till insatser av annat slag för att
bibehålla det öppna landskapet — det
vill jag gärna medge. Sådana görs också
i dag, t. ex. genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg bl. a. i form av beredskapsarbeten.
Herr talman! Till sist: Låt oss alla
hjälpas åt att göra 1970-talet till miljöförbättringens
och naturvårdens årtionde
både här i landet och i världen
i övrigt.
Fru FR7ENKEL (fp):
Herr talman! Vi lever i ett utbildningssamhälle,
där vi utbildar oss för
de uppgifter vi ställs inför i livet. Men
för en av dessa uppgifter, en av de svåraste,
den nämligen att vara förälder,
utbildas vi inte. För en sådan utbildning
har regeringspartiet visat en alldeles
otrolig brist på intresse. År efter
år har oppositionen motionerat om föräldrarutbildningen.
Herr Ekström sade
i dag på förmiddagen att det är svårt
med mittenpolitik. Jag för min del finner,
att det är svårt att få respons för
vår politik, även om våra idéer iir vettiga.
Senast vi motionerade i denna fråga
var 1969. Man avfärdade då våra motioner
genom att hänvisa till Sö:s remissvar,
i vilket Sö underströk att frå
-
4 — Riksdagsdebatterna 1070. Andra kammaren. Nr 3
98
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
gan var väsentlig och att So skulle göra
allt för att tillgodose denna utbildning
inom ämnesområdet familjekunskap.
Detta finns nu representerat i grundskolan.
Men jag menar, att det är ännu
viktigare att man inför detta ämne i
gymnasieskolan. Ungdomarna står då
i tiden närmare sin uppgift att bli förälder.
Varför inte dra omedelbar, praktisk
nytta av de av SÖ vitsordade goda
erfarenheterna av försöksverksamheten
i Karlstad?
Föräldrautbildning i skolan är viktig.
Det vilar sannerligen ett stort ansvar på
So för att föräldrautbildningen genomförs
riktigt. Men denna utbildning kommer
ändå bara att bli en grund för en
vidareutbildning som bör ges inom
vuxenutbildningens ram, och den skall
naturligtvis anpassas efter de föräldrar
som får den, d. v. s. man får ta hänsyn
till om det gäller unga människor som
inom kort skall bli föräldrar, om det
gäller föräldrar med småbarn i lekskoleåldern,
föräldrar som har skolbarn
eller tonåringar, o. s. v.
Det var mycket intressant men föga
uppbyggligt att ta del av den diskussion
som fördes under ett symposium här
i Stockholm angående elevvårdsfrågor
på lågstadiet. Där konstaterades, att de
psykiska besvären hos eleverna ökat
och förekommer i allt lägre åldrar. Alltfler
lågstadieelever har sömnsvårigheter,
och föriildrarna vill ha sömntabletter
eller lugnande medel till barnen.
Det är faktiskt så, att 40 procent av alla
de barn, som man nu söker psykiatrisk
hjälp för, är barn som är under mellanskoleåldern.
Skolsköterskor i andra
storstäder bekräftar att förhållandet är
detsamma där. Man påpekar också, att
föräldrarna verkar yngre och mera
omogna nu än förr, att de verkar rådvilla.
De har försökt olika metoder att
komma till rätta med problemen och vet
till sist ingen annan utväg än tabletter,
och troligen kan på det sättet ett tablettmissbruk
hos de vuxna grundläggas redan
här.
De här föräldrarna skulle ha behövt
hjälp på ett tidigare stadium i en föräldraskola.
Sådana kunde bl. a. knytas
obligatoriskt till barnavårdscentralerna,
fogas till värnpliktstjänstgöringen och
barnstugorna. Viktigt är det nämligen
att inte bara modern utan också fadern
fångas in i denna utbildning. Kanske
skulle man då också kunna få bort
diskussioner där pappans lämplighet att
ta hand om sina barn ifrågasättes bara
därför att han är man och inte har några
kunskaper om barnens skötsel och
om barnpsykologi.
Barn misshandlas fysiskt och psykiskt.
En mor lämnar sitt barn ensamt
i en bil i timmar för att gå till sitt arbete.
Narkotikaovanorna ökar i allt lägre
åldersgrupper. Vi kritiserar föräldrarna,
men har vi rätt att göra det, när
vi inte kan erbjuda dem ens elementär
undervisning i barn- och ungdomspsykologi?
Nej, naturligtvis har vi inte det!
Herr talman! Jag har tillåtit mig att
ta några få minuter i anspråk under
denna långa debattdag för att ta upp en
fråga, som jag tycker är oerhört väsentlig
för mig, nämligen hur våra barn
från sin allra tidigaste barndom skall
kunna få en riktig fostran i sina hem.
I vårt komplicerade och stressade
samhälle, där inte ens den äldre föräldragenerationen
har tid och möjlighet
att ge stöd och hjälp åt den yngre, där
isoleringen i de stora hyreshusen, där
människorna inte ens känner varandra,
är pressande, måste det allmänna finna
möjligheter att ge utbildning och därmed
stöd åt föräldrarna.
Det tycks mig som om vi kommit in
i ett ekorrhjul: vi tar vård om människor
— unga och gamla — och vi söker
bota dem. Men vi måste försöka finna
roten och upphovet till det onda. Har
vi nu, som många läkare och psykologer
säger, funnit en av rötterna till det
onda, så menar jag, herr talman, att vi
inte får nonchalera detta, utan vi måste
omedelbart sätta in våra krafter för att
hjälpa människorna och på det sättet
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
99
försöka åstadkomma ett mänskligare
samhälle.
Herr THYLÉN (in):
Herr talman! I den nyligen presenterade
statsbudgeten konstaterar finansministern
att den svenska bytesbalansen
starkt försämrats. Det innebär med
andra ord att det flyter ut mer pengar
ur landet än det kommer in utländska
valutor.
Det borde finnas två sätt att klara
detta problem: antingen att öka den
svenska exporten eller att minska den
svenska importen. För finansministern
ligger det naturligtvis nära till hands
att ordinera patienten den vanliga medicinen
— att öka exportansträngningarna.
Självfallet skall vi göra vad vi kan för
att öka produktionen hos de svenska företagen,
men hemmamarknaden är redan
hårt ansträngd — nu syftar jag i
första hand på små och medelstora industrier
— och det är dessa företag som
i så fall måste tänja sig ytterligare.
Det är ingen hemlighet för finansministern
att en väsentlig del av underskottet
får tillskrivas de svenska turisternas
ohämmade penningflöde. Denna
form av export motsvaras inte på långa
vägar av andra länders turistvaluta som
kommer till vårt land. Biljetterna till
fjärran sköna rekrationsmål kostar inte
mycket — det lär oss tidningarnas reseannonser
— men däremot blir uppehållet
i Italien, Spanien, på Mallorca eller
Kanarieöarna eller i det senaste resemålet,
Nordafrika, i hög grad kännbart
för AB Sverige.
Vi hade tidigare en begränsning av
den mängd turistvaluta som man tilläts
utföra i samband med dessa resor. Det
kan väl inte sägas vara en populär medicin,
men den har tillämpats och tilllämpas
fortfarande av många länder. I
valet mellan att klara valutasituationen
och att försämra vår ställning på världsmarknaden
bör trots allt valet inte vara
svårt. Måhända behöver man inte t i Il
-
Remissdebatt
gripa en direkt maximering av turistvalutatilldelningen
-— kanske räcker det
med att man som amerikanerna progagerar
för en omläggning av semesterresorna
till svenska turistorter.
.lag vill ingalunda tala för ett resestopp,
men väl för en begränsning. Om
10 000 människor semesterar på soliga
latituder och gör av med 1 000 kr. per
person, blir detta tillsammans 10 miljoner
kronor. I själva verket är turistströmmen
avsevärt större, och ofta är
de belopp som man spenderar mycket
högre.
Som jag tidigare framhållit är tvång
och pålagor inte någon väg som kan
rekommenderas annat än i yttersta nödfall,
men nog borde man kunna dirigera
de svenska turistströmmarna på ett sådant
sätt att den inhemska turistindustrin
fick en högre andel av semesterpengarna.
Det finns gott om svenska
fritidsområden och turistmål som våra
utlandsresande svenskar känner föga eller
inte alls. Felet är möjligen att man
där inte talar spanska eller italienska,
men möjligheten till vila och rekreation
är minst lika god som på Medelhavets
turistorter.
Så länge inte den bohuslänska kusten
är blockerad av olika industrier kan
dess skärgård väl konkurrera med den
miljö som bjuds turisten på Kanarieöarna.
Den svenska fjällvärlden är vida
överlägsen den natur som Spanien, Italen,
Tunisien eller Gambia kan erbjuda,
för att bara ta några exempel.
Det är således inte turistmål som saknas.
Möjligen har man i dessa länder
klarare än i Sverige insett vilken betydelse
som ligger i att framhålla de värden
som ett planerat fritidsområde innebär.
Våra kommuner i de naturliga turistområdena
brottas i många fall med
så stora ekonomiska svårigheter på
grund av ett vikande skatteunderlag, att
de inte har råd eller möjlighet att satsa
på en utbyggnad av sina turistanläggningar.
Turismen är i många länder en
100 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
omhuldad industri med inriktning på
såväl landets egna invånare som på utländska
gäster. I Sverige däremot lever
turismen i skymundan. »Visst skall
vi ha turism, visst skall vi hjälpa turismen,
men det finns faktiskt en del angelägnare
saker för tillfället» — det är
det ständigt återkommande svaret då
man för dessa frågor på tal.
Om man inför valutarestriktioner för
våra utlandsresenärer, borde man ge
dessa ett fullgott alternativ genom en
satsning på de svenska fritidsorterna.
Vad som erfordras är givetvis en generalplan
för hur vi skall kunna bevara
de svenska kusterna och den svenska
fjällvärlden eller, med andra ord, hur
vi skall göra det möjligt för svenskar
att utnyttja den ökade fritiden på ett
vettigt sätt inom landets gränser.
Fru THUNVALL (s):
Herr talman! Budgeten i sin helhet
liksom det väntade skatteförslaget har
redan behandlats från olika utgångspunkter
av åtskilliga talare. Det har
också talas om jämlikhet, och jag tror
att t. o. m. könsrollsdebatten har tagits
upp tidigare i dag. För att inte riskera
upprepning så här i slutet av andra dagen
har jag valt att koncentrera mig
på några detaljer som gäller trygghet
och säkerhet och som jag vid genomgången
av några departements bidrag
till den statsverksproposition som nu
remissbehandlas har funnit angelägna.
Min partivän Sven Ekström har redan
i sitt inlägg tidigare i dag tagit
upp frågor kring lokaliseringsutredningen,
som nyligen har framlagts varvid
han även uttalade sig angående
Ljusdalsregionen. Jag har därför ingen
anledning att just nu utveckla den frågan,
utan jag kan inskränka mig till att
instämma i de synpunkter som han
framförde och återkomma när proposition
i ämnet föreligger.
I kommunikationsdepartementets huvudtitel
finner jag uppgifter av vikt för
glesbygden — den glesbygd som blir
allt glesare i den snabba struktur- och
industrirationalisering som vi är utsatta
för. Som ett led i strävandena för en
samhällsekonomiskt riktig utveckling
av transportsektorn har SJ under senare
år fått förbättrade möjligheter att
effektivt konkurrera med lastbilsföretagen,
läser jag bl. a. Om SJ lyckas härmed,
tror jag att det hälsas med tillfredsställelse
av alla övriga bilister, som
nu kämpar med de långa lastbilstågen
på våra vägar. Jag är medveten om att
sådana även i fortsättningen kommer
att finnas där, men det vore en nåd att
bedja om att de inte blir flera och att
de inte blir så långa i fortsättningen.
I propositionen står det vidare att konkurrensen
bl. a. kan ske »genom att full
ersättning numera lämnas SJ för driften
av olönsamma järnvägslinjer som
upprätthålls av lokaliseringspolitiska
och andra sociala skäl». Eftersom jag
bor i en bygd där alla de kriterier som
tänkas kan i detta avseende kunde ha
åberopats för att ej nedlägga först järnvägen
och sedan de s. k. olönsamma
SJ-bussarna, hoppas jag, att det som nu
står i propositionen skall få gälla mera,
skall jag säga, »seriöst» i fortsättningen.
Sedan lokaltrafiken lades ned vid SJ
i min hembygd, var den enda bussförbindelsen
en SJ-landsvägsbuss, som
samtidigt var enda möjligheten för den
delen av kommunen att erhålla färskvaror.
Här kunde väl de sociala skälen
bl. a. ha gällt. För att SJ skulle uppehålla
den linjen, krävdes kommunen på
ett bidrag på 3 000 kronor för ett år.
Hur mycket det kan komma att gälla
vid nästa uppgörelse vet vi inte. Summan
förefaller att vara ringa för SJ
men betyder en hel del för en liten
kommun. Jag är medveten om svårigheterna
och ser själv att passagerarna
är få många gånger, men det är ändå
många människor som kommer i kläm
och som inte får del av vårt ökade välstånd,
när en nödvändig resa t. ex. till
närmaste tätort för dem blir onormalt
hög i jämförelse med vad den är för
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 101
andra som t. ex. har en förbindelse i
timmen eller liknande. I det här fallet
kunde det komma att bli taxiresor på
åtskilliga mil, om bussförbindelsen upphör.
Det kanske kunde löna sig att övergå
till mindre bussar men ändå behålla
ett kollektivt färdmedel. Den lokala trafikservicen
har givetvis uppmärksammats
och en planering »Modell Vilhelmina»
har utformats. Kostnaderna för
en sådan kommer att beaktas vid den
extra skatteutjämningens fördelning.
Jag förväntar att sådana kostnader som
jag här nämnt också kommer in i den
bilden. Något liknande Vilhelminatypen
har redan prövats i många glesbygdskommuner,
och det är att hoppas, att
någon försämring inte kommer att uppstå
vid sammanslagning till storkommuner,
d. v. s. att den extra skatteutjämningen
måste få tas med i beräkningen
av just de här grunderna, så att kommunerna
ej av ekonomiska skäl hindras
fortsätta den av den lilla kommunen
påbörjade servicen. Jag är inte så orolig
för egen del men ville påvisa att
problem kan uppstå, då avvägningar
blir svåra i de blivande storkommunerna.
När jag är inne på glesbygdsproblemen
vill jag betona vikten av att den
nya utredning som nu är i arbete snabbt
skall framlägga förslag till lösningar.
Det är nämligen bråttom. Frågan har ju
tidigare varit under utredning av en
expertgrupp i departementet — vi har
glesbygdskonsulenter och försöksverksamhet
pågår — varför det väl närmast
gäller en samordning och sammanställning.
Vad beträffar glesbygdsservicen
är det glädjande, att man nu inte längre
talar bara om service för pensionärer
och handikappade, även om det är nog
så angeläget. Svårigheterna kan nämligen
vara stora även för den övriga be-<
folkningen som är bosatt på dessa orter.
Den höjning som socialministern föreslår
utöver det av socialstyrelsen beräknade
behovet noteras med tacksamhet.
Det gäller flera av anslagen på detta
Remissdebatt
område och innebär bl. a. att försöksverksamheten
med vård och serviceaktiviteter
i glesbygder får ett fördubblat
anslag genom höjning från 5 till 10
miljoner kronor.
Herr talman! Jag hade också tänkt
att ta upp några trafiksäkerhetsproblem
men först skulle jag vilja säga något
om servicen för de handikappade på ett
par speciella områden. Vad jag i första
hand nu liksom tidigare skulle vilja
angripa är samhällsplaneringen. Varför
gör man trottoarkanterna högre än de
varit tidigare vid omläggning av gator,
och varför kan man t. ex. inte vid gathörnen
göra en sneddning för att underlätta
för dem som inte kan förflytta sig
så lätt, så att de kan ta sig upp och ned
från en trottoar? Är det för biltrafikens
skull? Jag kan inte tro att vi förblindats
så, att vi inte ser också till andra realiteter.
Jag är medveten om att bl. a byggnadsnämnderna
fått rekommendationer
att ta hänsyn härtill i sitt arbete. Den
grupp som i första hand skulle få nytta
av en ändring blir tyvärr större och
större och det gäller även yngre, bl. a.
till följd av olyckshändelser i trafiken.
På flera håll har det blivit resultat
vid nyplanering, men herr talman, inte
överallt. Jag skulle vilja påstå att de
flesta som planerar vår gatumiljö inte
visar den hänsyn till dessa problem
som kunde krävas. Det är min önskan
att information på nytt sprids härom.
Många av de speciella hjälpmedel
som måste installeras i invalidbostäder
är av den arten att de borde kunna vara
standard i alla lägenheter, vilket jag
också pläderat för tidigare, och jag vill
nu bara än eu gång understryka mina
synpunkter. Jag tror inte alt kostnaderna
då skulle behöva bli så mycket
högre. En ombyggnad och installering
efteråt iir däremot som vi vet mycket
dyr.
Under socialhuvudtiteln sorlerar också
frågor som rör barnavården. I akt
och mening att finna former för att på
ett tidigt stadium upptäcka sjukdomar
102
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
eller defekter hos små barn hade jag
tänkt ta upp frågan om obligatoriska
besök vid barnavårdscentralerna, men
jag har till min glädje funnit att statsrådet
Oöhnoff redan i december tillsatt
en utredning i hithörande frågor och
vill därför passa på tillfället att tala
om angelägenheten av att denna viktiga
utredning arbetar snabbt.
Beträffande säkerheten i trafiken som
jag ville ta upp i mitt inlägg redovisar
årets statsverksproposition flera positiva
inslag som tar sikte på såväl fordonet
och trafikmiljön som människan i
trafiken. Nya bestämmelser har trätt i
kraft vid årsskiftet 1969—1970, och jag
hoppas de skall bidra till att nedbringa
antalet olyckor. Efter en svår olyckshelg
i slutet av förra året uttryckte kommunikationsminister
Norling oro för utvecklingen
och framhöll att åtgärder
måste vidtas om ingen bättring inträdde;
hl. a. nämndes obligatoriskt reflexinateriel
för gående. Herr talman! Med
detta som stöd för min uppfattning är
det med stor tillförsikt som jag till vederbörande
utskott kommer att överlämna
förslag om obligatorium härvidlag.
I sina petita har NTF begärt att
grundbidragen och extrabidragen till
länskommittéerna bör höjas för att göra
det möjligt för dem att anställa en konsulent,
i varje fall på deltid. Många
landsting har beviljat bidrag för den
verksamheten, men för många länskommittér
är det ekonomiskt omöjligt att
utan ökat anslag från staten genomföra
det ambitiösa trafiksäkerhetsarbete som
man vill utföra men som kräver att man
får en konsulent till hjälp. Det är min
bestämda uppfattning att landstingen,
som ju är sjukvårdshuvudmän, skulle
ha mycket att vinna på ett ekonomiskt
stöd till sina länskommittéer och att
trafiksäkerhetsarbetet inte är en angelägenhet
bara för staten och frivilliga
krafter.
NTF har vidare begärt anslag för att
kunna bygga ut Barnens trafikklubb.
Verksamheten som startade för ett par
år sedan har rönt stor uppskattning eftersom
den också ger information till
föräldrarna. Jag är övertygad om att
vägen via barnen är effektiv när det gäller
upplysning förutom att barnen tidigt
blir trafikmedvetna, och därför vore
det felaktigt om NTF skulle behöva
minska denna verksamhet på grund av
för små anslag. Den ringa höjningen av
NTF :s hela anslag som departementschefen
anvisar inger farhågor att de
aktiviteter som jag här nämnt måste
skäras ned av ekonomiska skäl och det
vore, herr talman, verkligen beklagligt.
Det är angeläget att de utredningar
som arbetar på att finna metoder att
öka trafiksäkerheten och därmed nedbringa
antalet olyckor med dödade och
skadade i trafiken blir i stånd att lägga
fram snabba och effektiva förslag.
Olyckskurvan är nu alltför olycksbådande.
Jag vill därför sluta med något
som jag berörde i början av mitt inlägg,
nämligen de långa lastbilsfordonen. Jag
är väl medveten om att det är ett företagar-
och åkarintresse att kunna ta
med så många ton last som möjligt vid
varje transport, men det var ett olyckligt
beslut vi fattade när vi fastställde
fordonslängden till 24 meter. När vi
gjorde det, sades det att den tidigare
frånvaron av bestämmelser hade givit
oss mycket längre transportfordon på
vägarna, men jag har funnit att lastfordonen
har blivit längre efter den dag
då beslutet fattades. Jag lät mig övertygas
då och ville vinna erfarenheter
av beslutet, men när jag nu funnit vilka
stora trafiksäkerhetsrisker dessa fordon
utgör, har trafiksäkerhetsfrågorna och
nedbringandet av olycksriskerna blivit
viktigare än något annat.
Härtill kommer att inget annat land
har godtagit den fordonslängd som vi
har här i Sverige, och jag frågar mig
vad vi har att vinna på exportfordon
som inte får köra över våra gränser
därför att de är för långa. De utgör en
fara på våra vägar, inte minst vinter
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 103
tid då snöplogkanter gör vägarna smalare.
De utgör också en fara vid färd
genom tätorter med trånga gator. Det
är hög tid att vi nu omprövar detta
vårt olycksaliga beslut.
Herr talman! Med detta avsnitt i mitt
anförande har jag önskat medverka till
en ytterligare satsning på trafiksäkerheten.
Olyckorna i trafiken får inte negligeras
— och jag vill inte heller säga att
myndigheterna gör det. Men vi måste
alla skärpa oss och hjälpas åt på detta
viktiga avsnitt av vår samhällssektor.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Vid riksdagens högtidliga
öppnande fick vi i trontalet på
sedvanligt sätt en uppräkning av de reformförslag
som regeringen har för avsikt
att förelägga årets riksdag. Detaljutformningen
av de förebådade reformerna
är i denna stund föga känd, men
stort intresse har knutits till herr
Strängs skatteförslag, som många talare
i denna remissdebatt redan har varit
inne på. Jag skall därför inte nu uppehålla
mig särskilt mycket vid den saken
utan bara säga några ord därom.
Vi vet ju ännu inte riktigt hur den propositionen
kommer att se ut; vi rör oss
än så länge med rätt många obekanta
faktorer.
En skattesänkning för låginkomstgrupperna
hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag finner det solidariskt och
rättvist att de högre avlönade i vårt
samhälle, inklusive riksdagsmän med
eller utan dubbellöner, får dela med sig
av sin bättre ekonomiska ställning. Ryktesvis
har det emellertid sagts att sambeskattade,
bl. a. jordbrukarhustrur och
övriga hemmaarbetande kvinnor, kommer
att få vidkännas en skatteskärpning,
och jag vill därför med kraft
framhålla att de utgör en grupp människor
som tillhör låginkomsttagarna, och
det måste därför vara orimligt att konstruera
ett skatteförslag som får sådana
Remissdebatt
verkningar. Här är det fråga om kvinnor
som gör en minst lika värdefull insats
som någon annan i hem och familj.
Tusentals hemmafruar är dessutom bosatta
på orter där det inte finns någon
arbetsmarknad. Därför är det orimligt
att lägga en straffskatt på dem. De har
i realiteten inte något annat val än att
arbeta i hemmen, och det bör vara lika
värdefullt ur samhällets synvinkel. Det
är därför min förhoppning att finansministern
tar hänsyn till dessa grupper,
när han utformar sin skatteproposition.
I sin 45-miljardersbudget har regeringen
gjort betydande satsningar på
en rad viktiga samhällsområden. Ett
sådant erkännande vill jag gärna göra,
och en annan uppfattning skulle inte
vara med verkligheten överensstämmande.
Det är ju fråga om reformer som vi
alla får vara med och betala. Men det
finns ändå viktiga samhällssektorer
som man inte kunnat tillgodose i den
utsträckning som hade varit önskvärd.
Jag tycker att de krympande väganslagen
verkar oroande, inte minst mot
bakgrunden av den trafikutveckling
som vi har i vårt land och de höga dödssiffrorna
på våra vägar.
Trafiken i Gävleborgs län kräver ett
högt antal offer, framför allt på vissa
sträckor längs E4. Sedan jag senast diskuterade
denna fråga i riksdagen med
kommunikationsministern — det var
för resten dagarna före jul — har beklagligt
nog den s. k. »Dödens väg»
krävt ytterligare offer. Jag upprepar ännu
en gång mitt krav på snara punktinsatser
på dessa sträckor för att undanröja
de uppenbara trafikfällor som
finns. Det måste anslås extra medel för
en upprustning av sådana vägsträckor,
där trafikanterna dagligen utsätts för
stora dödsrisker.
Också länsvägarna i vårt län är i vissa
fall av mycket dålig standard. Härvidlag
behövs punktinsatser i form av
kurvrätning o. d. I så fall skulle väsentliga
förbättringar uppnås. Förhållandet
är detsamma med anslagen till de en
-
104 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
skilda vägarna. I vårt län ligger ansökningar
hos myndigheterna för hela tio
år framöver som inte kan tillgodoses.
De signalerade prutningarna på väganslagen
för de kommande åren rimmar
illa med de behov som för dagen föreligger.
I anslutning till min interpellation
i slutet av förra året angående indragningen
av persontrafiken på järnvägslinjen
Ljusdal—Hudiksvall vill jag nu
notera att länsstyrelsen i länet tillhör
de remissinstanser som i likhet med vad
de berörda kommunerna tidigare gjort
motsätter sig en sådan indragning. Jag
framhöll då vilka återverkningar en sådan
indragning skulle komma att få inte
minst för sådana framåtsträvande kommuner
och orter som exempelvis Delsbo.
Jag hoppas att regeringen nu kommer
att ta hänsyn till de faktiska omständigheterna
i denna fråga vid den
slutliga prövningen av ärendet.
Jag avvaktar också med intresse propositionen
om en förstärkning av de lokaliseringspolitiska
insatserna i Norrland
och annorstädes med anledning av
den Lemneska utredningen. I denna
finns visserligen inte Gävleborgs län
medtaget, och det hade därför funnits
anledning att nu under den allmänna
motionstiden ställa yrkanden om åtgärder
inom detta område. Regeringen har
emellertid tidigare ställt i utsikt åtgärder
inom Ljusdalsregionen och andra
områden i Hälsingland, och jag hvser
därför förhoppningar om att regeringen
i den väntade propositionen skall infria
sina löften i detta avseende. Om så
inte skulle bli fallet, vill jag förebåda
att jag motionsvägen kommer att ställa
yrkanden därom.
Jag vill också understryka angelägenheten
av att Gästrikland förs in bland
de områden som skall erhålla lokaliseringsstöd.
Gästrikland har regioner med
permanent undersysselsättning, och enbart
Gävleregionen har på några år förlorat
ca 3 000 arbetstillfällen, över huvud
taget finner jag det högst otillfreds
-
ställande med den gränsdragning som
nu tillämpas i olika sammanhang mellan
Gästrikland och Hälsingland. Jag
har många gånger tidigare här i riksdagen
påtalat detta förhållande, och för
varje gång framstår en sådan här uppdelning
av länet som alltmer orimlig.
Det gäller inte bara lokaliseringsstödet,
där Gästrikland varit minst gynnat, utan
förhållandet är detsamma i fråga om
indelningen i skattekraftsområden, i
fråga om det extra mjölkpristillägget
m. m. Gästrikland har genomgående fått
det minsta stödet, och jag tycker, herr
talman, att det kan vara dags att ändra
på detta något avvita förhållande.
Vad jag också saknar i statsverkspropositionen
är mera kraftfulla insatser
för glesbygdens människor. Det gäller
framför allt upprustning av bostäder
och vägar men också förbättrad samhällsservice
över huvud taget. Det gäller
inte bara att med bidrag flytta bort
folk. Samhället måste också vara med
om att skapa trivsel och trygghet för de
människor som stannar kvar — jordbrukare
och många andra.
Till sist skulle jag vilja säga några
ord om ett annat problem som numera
tycks gälla både stad och landsbygd,
och det är mellanölets inträngande i våra
skolor, som jag tycker verkar högst
oroande. Det har gått så långt att man
kan läsa i tidningarna om sjuåringar
som uppträder berusade av mellanöl
på skolgården i skolan. Och detta tycks
inte vara något ovanligt — tvärtom synes
öldrickandet få en allt större omfattning
i skolorna.
Härvidlag måste samhället och myndigheterna
vidtaga snara åtgärder. Föräldrar,
skolledning och skolstyrelser
står ganska maktlösa inför detta problem
så länge ölet får försäljas så fritt
som nu sker. Jag tycker därför att en
åtgärd kunde vara att vi höjde åldersgränsen
för inköpen i affärer till exempelvis
20 år och att vi också borde begränsa
den ohejdade ölreklam som nu
förekommer.
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 105
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det var intressant att
höra herr Eriksson i Bäckmora tala ungefär
som herr Jonasson gjorde tidigare
när det gällde skattefrågan. Jag vill fråga:
Har herr Jonasson och herr Eriksson
i Bäckmora tagit avstånd från herr
Hedlund när han tidigare krävt individuell
beskattning för familjerna? Tog
ni avstånd från de motioner som då
lämnades in, åtminstone vid två tillfällen,
och där det hette att rättvisan kräver
att det skall vara individuell beskattning?
Ni
gick tillsammans med folkpartiet
när det gällde att hävda den meningen
också, och ni argumenterade med en
stark ton av förebråelse mot regeringen
som ännu inte framlagt ett förslag i den
riktning ni önskade.
Har ni nu kommit att ångra er eller
tycker ni bara att konjunkturen i dag
verkar vara gynnsammare för den som
påstår att herr Strängs förslag innebär
att man splittrar familjerna? Högern
har sagt ifrån ganska bestämt på den
punkten, men jag har inte hört att centern
varnat för särbeskattning under
dessa år, då det varit populärt att tala
för särbeskattning.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det var intressant att
fru Eriksson i Stockholm tog upp just
denna fråga, ty i den mån centern varit
inne på frågan om individuell beskattning
och särbeskattning har vi
från vårt håll varje gång klart deklarerat
att det måste göras undantag för de
grupper som inte vill och inte kan söka
sig ut på arbetsmarknaden — där det
inte finns eu arbetsmarknad för kvinnorna.
Det är med dessa undantag som
vi diskuterat dessa frågor. Det överensstämmer
precis med vad jag här har
sagt i mitt anförande. Jag har vädjat
till finansministern om att han skall se
till att man gör ett klart undantag för
4*—Andra kammarens protokoll 1970.
Remissdebatt
de grupper som inte har en arbetsmarknad
att tillgå eller som önskar ägna sig
åt hemarbetet.
Herr TOBÉ (fp):
Herr talman! Först ber jag att få tacka
fru Eriksson i Stockholm för att hon
gjorde debatten till en liten remissdebatt
igen. Jag ämnar dock inte ingå
på de olika åsikter som framfördes av
fru Eriksson i Stockholm och herr
Eriksson i Bäckmora.
Till en början skulle jag vilja knyta
några reflexioner till fullständighetsraseriet
inom vissa delar av samhällsplaneringen.
Vid förra årets remissdebatt
visste vi inte särskilt mycket om riksplanering.
Så småningom lämnades besked.
Jag hade en interpellationsdebatt
med dåvarande kommunikationsministern,
statsrådet Lundqvist, som lämnade
mig norra Europas längsta interpellationssvar,
14 tätskrivna sidor. Detta
klargjorde ju en hel del.
Under sommaren lättades det ytterligare
på förlåten då det kom ut två skrifter
från riksplaneringsgruppen. Dessa
hade ett mycket intressant men ojämnt
innehåll. Det verkade som om riksplaneringsgruppen
utfört en forcerad städning
av sina lådor och lämnat fram det
material som fanns.
För några dagar sedan fick vi den
tredje delen från riksplaneringsgruppen,
som handlade om miljöförändring
och fysisk planering. I fråga om förhållandet
mellan fysisk och ekonomisk
planering säger man att »sambandet är
illa utvecklat». Det kanske hade varit
bättre om man hade sagt att det varit
outvecklat.
Det schema över arbetsgången vid
översiktlig regionplanering som redovisas
där visar alltnog 50 olika stationer
på vägen till en regionplan. Det visar
bur komplicerad den här tillvaron är
då man skall försöka att systematisera
och planera för eu fortsatt framtid. I
schemat med de 50 stationerna skall sedan
också riksplaneringen gripa in.
Nr 3
106 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
Det är ingen enkel tulipanaros man har
satt sig före att dra upp. Det manar till
begränsning, kanske till förtret för de
alltför många som förväntar att riksplaneringen
skall lösa de flesta av deras
problem. Jag önskar lycka till och
hoppas att också begränsningens konst
skall odlas i civildepartementets riksplaneringsgrupp.
Jag hoppas också mycket
av det inflytande som kan komma
från den rådgivande grupp som satts
att råda och bevaka det hela.
Fortfarande efterlyser jag i alla fall
något klargörande om hur riksplaneringens
resultat skall kunna fogas till
kommunernas planering i den demokratiska
ordning som sker där och som
kommer att ske enligt den nya bygglag
som man håller på att utarbeta. Bygglagsutredningen
som skall göra detta
arbete har i sina direktiv bara fått reda
på att man skall utgå ifrån att det
finns en riksplan men inte hur den
skall fogas till det andra systemet av
planer.
Herr talman! Från riksplaneringen
tänker jag nu övergå till att säga några
ord om inrikesdepartementets regionalpolitiska
handlingsprogram. I remissdebatten
förra året uttalade jag
min tacksamhet för den redovisning av
Länsplanering 67 som den då avgående
inrikesministern Rune Johansson lämnade
i statsverkspropositionen. Senare
under året har redovisningen fullständigats
och utgivits i serien SOU: 27.
Liksom i tidigare sammanhang vill'' jag
framhålla att man inte skall förledas
av ordets makt över tanken. Det var
inte en planering som då verkställdes.
Det är en prognos, i huvudsak grundad
på trender i de senare årens utveckling.
Sådana prognoser kan, särskilt om
de är negativa och inte behandlas med
varsamhet, vara förödande för vederbörande
landsända. Jag är rädd att de
redan har vållat skada på ett eller annat
sätt.
Kungl. Maj :t utfärdade i somras ett
cirkulär — Svensk författningssamling
nr 438 år 1969 — vari samtliga statsmyndigheter
anbefalldes att vid beslut
som rör lokalisering av offentliga investeringar
eller som på annat sätt har
betydelse för den regionala utvecklingen
beakta länsplaneringens prognoser.
Med stöd av detta cirkulär handhas nu
bostadskvotering, AMS-insatser, lokaliseringsstöd
och mycket annat, och utgångspunkten
är det ofullgångna prognosmaterial
som länsplaneringen levererat.
Förra årets vårriksdag behandlade
inrikesministerns redovisning av länsplaneringen.
Ärendet bereddes av statsutskottets
tredje avdelning och bankoutskottet.
Utskotten föreslog att redovisningen
skulle godtas, och riksdagen beslöt
i enlighet därmed. Vid behandlingen
fördes också på tal den fortsättning
av länsplaneringen som regeringen
redan innan riksdagsbehandlingen
var slut hade anbefallt länsstyrelserna
via ett cirkulär, som utkom någon
gång i mars. Utskottet höll då fortfarande
på med frågan. Saken omnämndes
i dess utlåtande, men cirkuläret var inte
bekant för utskottets ledamöter.
Cirkuläret innebär alltså ett uppdrag
åt länsstyrelserna att utarbeta regionalpolitiska
handlingsprogram. Den
verksamheten är nu i full gång, och
ute i kommunerna har man mycket
undrat hur det insamlade materialet
till slut skall användas. Om bearbetningen
av investeringsobjekt och beskrivningen
av orternas servicestruktur
m. m. skall handhas av samma personer
som författat de utlämnade exemplen
på hur blanketterna skall fyllas i,
då finns det anledning att vara orolig
för slutresultatet. Exemplen avslöjar
tyvärr okunnighet om den kommunala
förvaltningens villkor och funktion.
Det gäller här högst allvarliga saker
för en del kommuner, det gäller hela
deras existens. Då måste man handskas
varsamt med uppgifterna. Varför göra
en ny, landsomfattande översikt, som
i alla fall inte kan gå till grunden med
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 107
problemen? Varför inte i stället inrikta
intresset och krafterna på de områden
som man redan nu vet behöver stöd och
behöver det omedelbart? Den storartade
utredningsapparat som nu satts i
gång får inte undanskymma målet: att
fatta beslut om ett regionalpolitiskt
program och sedan försöka fullfölja
det.
Om jag alltså är orolig för på vad
sätt de nu från kommunerna insamlade
uppgifterna kommer att tas om hand,
är jag också något undrande över den
skisserade slutfasen i handlingsprogrammet
beträffande bl. a. kommunernas
investeringsverksamhet. Tydligen
är det meningen att för varje sektor i
det kommunala livet rätten att göra investeringar
skall begränsas. Det ginge
väl an, om en kommun fick begränsa
sig till att hålla sina totala investeringar
inom en bestämd ram. Vissa
år med brist på kapital och andra år
med brist på arbetskraft kan motivera
det. Men vilken statsmyndighet och
vilken tjänsteman på länsplanet eller
centralt vet bättre än kommunalmännen
själva vilka investeringar som behöver
göras inom de resurser som
finns eller den ram som ges det ena
eller andra året? Är inte just denna
prioritering det som de kommunala
organen verkligen lärt sig att bli experter
på, då resurserna varit knappa
under senare år och man ogärna höjt
skatten ytterligare?
Detta förmyndarskap i detalj stämmer
inte överens med statsmakternas argument
för en ny kommunindelning,
och det kan inte vara behövligt att sätta
i gång över hela landet med motiveringen
att det utgör ett led i uppbyggandet
av ett regionalpolitiskt program.
Det lär nu utarbetas en matematisk
modell för att bl. a. studera hur variationer
av olika variabler påverkar helhetsresultatet
av en kommuns verksamhet.
Om man databehandlar en sådan
modell kan man få de mest befängda
resultat, och endast under myckel goda
Remissdebatt
kombinationer ger modellen ett godtagbart
slutresultat. Kommunerna och
deras beslutsorgan består av människor,
och den modell är ännu inte
Konstruerad som kan föra in psykologiska
och mänskliga synpunkter i behandlingen.
Sådant betraktas vid dataprogrammering
som grus i maskineriet.
Om nu någon modell av detta slag
kommer till stånd — jag förstår att det
kan vara frestande i fullständighetsraseriets
tecken — vädjar jag till vederbörande
att inte släppa ut några resultat
av eventuella provkörningar utan
att de har granskats och diskuterats
med folk som har begrepp om kommunal
förvaltning och har ansvar för att
kommuner av olika slag skall fungera.
Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
som ett kuriosum tillägga några ord
om finansplanens vokabulär. Förra
året kunde jag konstatera att författarna
till den preliminära nationalbudgeten
inte förstått sitt eget fikonspråk.
De hade skrivit om kommunernas lånebehov,
som alltså intresserar mig
mycket, att »kommunernas negativa finansiella
sparande under 1968 skulle
ytterligare försvagas». Detta är helt obegripligt,
i varje fall utsäger det inte
vad man menade — man skrev det i
klartext på ett annat ställe. Om författarna
hörde på mitt anförande eller
läste det efteråt vet jag inte. I år står
det emellertid rakt på sak att kommunernas
finansiella sparande under 1969
kraftigt försvagats.
Herr RINGABY (m):
Herr talman! Jag vill redan från början
förutskicka att jag kommer att vara
ganska kritisk i mitt anförande — jag
tycker att den allmänpolitiska utvecklingen
liksom inbjuder till det.
Siillan har vid fyra sidor i ett bokverk
studerats så intensivt som sidorna
16—19 i årets finansplan, där den
kommande skattereformen mycket svagt
antyds. Det spekuleras friskt om innebörden
av de kryptiska formulering
-
108 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
arna beträfande detta skatteförslag
utan att någon, kanske inte ens finansministern
själv, vet vad som komma
skall. Liksom alla andra i denna debatt
finner jag det otillfredsställande att
ett helt folk i flera månader skall behöva
gå och spekulera över en halvkväden
visa som handlar om en så vital
fråga som dess skatter. Men det är
kanske avsikten —■ herr Sträng vill måhända
avlyssna reaktionen från olika
grupper för att sedan finslipa förslaget
enligt minsta motståndets lag. Hans avsikt
är kanske också att vänja massorna
vid tanken på en kraftig skattehöjning
— ty det är nog det som det ytterst är
fråga om.
Jag skall bara beröra ett par saker
som behandlas på dessa fyra sidor. Det
gäller frågor där jag anser att regeringen
har gjort allvarliga felbedömningar
som kommer att skada landets ekonomiska
utveckling.
På s. 18 i finansplanen, där skatteförslaget
berörs och där det talas om
att vissa grupper får ökade bördor för
att andra skall ges skattelättnader, heter
det: »Ett solidariskt ansvar för reformen
måste prägla löntagarorganisationernas
handlande. Krav på kompensation
för den prisstegring som blir
följden av höjningen av mervärdeskatten
och som i sak inte är något
annat än ett medel för omfördelningen
skulle äventyra såväl den åsyftade omfördelningen
som den samhällsekonomiska
stabiliteten.»
De raderna vittnar om en så himmelsblå
naivitet, att man vägrar att tro
att vår jordnära finansminister har hållit
i pennan; här måste väl statsminister
Olof Palmes berömda visioner ha
spökat i bakgrunden.
Hur bär sig finansministern åt för
att i dag vaska fram någon lojalitetsförklaring
mot låglönefolket från gruvarbetarnas
vilda strejkaktion i malmfälten?
Var det lojalitet mot låglönegruppen
som låg bakom den vilda strejken i
Volvo-Torslandaverken, vilken ledde
till ett lönelyft på 12 procent från 12: 50
till 14 kr. i timmen, medan låglönefolket
ligger kvar på sex, sju eller åtta
kronor i timmen? Dessa grupper lär inte
få någon höjning!
Nog är det över huvud taget ett underbetyg
för regeringens politik när
bättre betalda arbetare och tjänstemän,
som också får slita hårt för sin lön,
måste få sin standard sänkt bara för
att relativt begränsade låglönegrupper
skall kunna hjälpas en smula — jag stryker
under orden en smula, ty det är
fråga om en mycket ringa skattesänkning.
Den största delen av pengarna
kommer att gå åt till att kompensera
pensionärer, studerande och kommuner.
En mycket ringa del av pengarna
kommer att gå till själva skattesänkningen.
Borde inte låglönegrupperna kunna
hjäpas utan att man försämrar för den
stora medelklassen med över 30 000 kronors
årsinkomst? Sophämtaren i det
villaområde där jag bor har 36 000 kr.
i årslön. Måste han pungslås för att
ge de sämre betalda en skattelättnad?
Regeringen kommer aldrig att kunna
förklara rättvisan häri för det svenska
folket. Och regeringen kommer aldrig
att kunna förmå löntagarna, vare sig
de lågavlönade eller de högavlönade,
att avstå från kompensationskrav på
grund av momsens höjning till drygt
16 procent och höjningen av de direkta
skatterna. Därmed blir också de fromma
önskemålen om omfördelning, lojalitet
och stabil samhällsekonomi bara
»en skrift i rinnande vatten», för att
använda finansministerns ord.
En skattesänkning för de lågavlönade
kan utan tvivel finansieras på annat
sätt än att man plockar från dem
som har över 30 000 kr. om året. Folk
anser t. ex. att det var helt onödigt att
offra tiotals miljoner kronor på att socialisera
apoteken och läkemedelstillverkningen,
en åtgärd som inte kommer
att ge vare sig billigare eller bättre läkemedel.
Jag skulle också vilja fråga om
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
109
regeringen över huvud taget är medveten
om den växande irritationen inte
minst hos lägre löntagare, småbrukare
och småföretagare, hos folk som får
kämpa hårt för att klara sig, mot det
allt vanligare slöseriet med okontrollerade
sociala utgifter.
Här några rubriker:
»Berusad man delade ut pengar och
cigarretter efter besök hos socialvården»,
»Prostituerad tjänade 40 000 kr. skattefritt
på ett år — fick 11 000 i socialhjälp»,
»Intagen på fängelse fick 8 000 kr.
i studiemedel»,
»Grekisk flygplanskapare fick bo på
Hotell Carlton för 140 kr. om dygnet»,
»Bråkiga elever i skolan får åka taxi
hem», o. s. v. i all oändlighet.
Hur mycket av våra 13 000 miljoner
kronor i sociala utgifter slösas bort till
ingen nytta?
Det är också anmärkningsvärt, herr
talman, att bara en enda i den hundrahövdade
skaran av deltagare i remissdebatten
nämner dessa saker, som praktiskt
taget alla människor ute i landet
talar om. Alla vet vi att misstag alltid
kommer att begås och att bedrägerier
alltid kommer att förekomma. Men nog
skulle det vara nyttigt och hälsosamt
om t. ex. socialministern någon enda
gång kunde träda fram här i kammaren
och kraftigt reagera mot avarter på detta
område, lova bättring och inte låtsas
som om fall sådana som de här relaterade
skulle vara helt naturliga och riktiga.
Vilken strävsam låglönetagare får ligga
på hotell för 140 kronor om dygnet
på statens bekostnad? Måste man vara
brottsling för att få göra det? Är det
jämlikhet? Skulle inte en mer realistisk
syn på detta område räcka för att ge
pengar till en skattesänkning för folk
med små inkomster utan att pungslå
hyggligt folk, arbetare och tjänstemän?
Finansministerns krav på lojalitet
mellan löntagarna — en lojalitet som
Remissdebatt
innebär en standardsänkning för stora
löntagargrupper — kommer att mötas
av en kompakt mur av ovilja från alla
håll så länge folk med egna ögon kan
bevittna en offentlig utgiftspolitik som
på väsentliga områden helt saknar sparsamhetens
prägel. Grunden för en samhällsekonomisk
balans och ökad jämlikhet
har alltså, enligt finansministerns
eget sätt att se, efter strejkuppgörelsen
raserats.
Den andra fråga jag skall beröra är
kapitalskatteberedningens förslag till
skärpta arvs-, förmögenhets- och gåvoskatter.
På s. 18 i finansplanen finns
en underbar formulering: »Förslaget
är f. n. föremål för remissbehandling.
Sedan den är avslutad har jag för avsikt
att till vårriksdagen återkomma
med förslag som i huvudsak motsvarar
utredningens intentioner.» Man frågar
sig varför finansministern över huvud
taget skall höra remissinstanserna när
han tydligen ändå tänker genomföra beredningens
förslag efter sitt huvud. Om
regeringen gör det begår den ett politiskt
misstag.
Tyvärr har de två mittenpartisterna
i kapitalskatteberedningen lagt sig så
nära socialdemokraterna att deras ställningstagande
kan sägas vara ett principiellt
godtagande av det socialdemokratiska
förslaget. Man frågar sig med
fog vad det kan finnas för grumliga tankar
och syften bakom ett skatteförslag
som vid varje generationsväxling kommer
att skapa allvarliga problem för
omkring 2 500 familjeföretag med omkring
400 000 anställda. Utredningen
har i sitt förslag på ett upprörande nonchalant
sätt helt struntat i alla näringspolitiska
bedömningar, och inte heller
har den övervägt vilket antal människor
som berörs av detta förslag; det
har andra experter fått göra.
För börsnoterade storföretag är kapitalbeskattningen
inte ett problem för
företaget som sådant på samma sätt
som för familjeföretag. Att socialdemokraterna
med principiellt stöd av eu
110 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
folkpartist och en centerpartist riktar
ett dråpslag mot ett stort antal familjeföretag
i detta land anser jag vara
förra årets största politiska händelse.
Att stjälpa våra större välskötta familjeföretag
med en konfiskatorisk kapitalbeskattning
i syfte att få fram pengar
bl. a. till ökad statlig företagsamhet är
en politik lika urbota som att sköta en
skog genom att avverka frötallarna och
låta buskar och sly stå kvar.
Jag vill upprepa att denna kritik endast
gäller de två mittenpartister som
suttit med i kapitalskatteberedningen.
Glädjande nog har herr Hansson i Skegrie
interpellerat i denna fråga och
krävt besked om de företagsekonomiska
konsekvenser som kapitalskatteberedningens
förslag kommer att få, och den
nye folkpartiledaren Helén har också
agerat i denna sak. Jag hyser därför
gott hopp om att vi till slut kommer
att följa samma linje i denna fråga.
Regeringen borde också besinna att
framstegstakten tidigare i vårt land berott
just på att socialdemokraterna avstått
från äventyrligheter av detta extrema
slag.
Regeringen borde också besinna att
kapitalskatteberedningens förslag påminner
om Ernst Wigforss’ famösa
kvarlåtenskapsbeskattning, som fick avskaffas
sedan den stjälpt ett antal familjeföretag.
Det bådar inte gott för
framtiden när vi på detta område ser
realpolitikern Gunnar Sträng traska omkring
i teoretikern Ernst Wigforss’
skattepolitiska tassemarker. Skrivbordskonstruktioner
om kapitalbeskattningen
kan få förödande verkningar då de appliceras
på en verklighet som ser helt
annorlunda ut än den teoretiska förebilden.
I dagens läge, när utflyttningen av
både kapital och begåvningar från vårt
land är påtaglig — Staffan Burenstam''
Linder berörde den saken — borde kapitalbeskattningen
sänkas, och inte höjas.
Vi ligger ju förut skyhögt över alla
andra länder här i Europa i det avseendet.
Den senaste tidens skrämselpropaganda
mot kapitalägare i vårt land har alldeles
påtagligt aktiverat duktiga och
förmögna människor att söka sig till
andra länder, där man inte betraktar
en ambitiös begåvning, som lyckats
skaffa sig en hög inkomst och en liten
förmögenhet, som en nationell olycka
och som ett bevis för ojämlikhet, utan
som en tillgång.
Finansministern själv hör till den kategori
som har lyckats här i världen,
men det är en avsevärd skillnad mellan
att politiskt krama pengar ur ett
företag och att som företagare pressa
fram vinster ur detsamma. Jag rekommenderar
finansminister Sträng att köpa
sin efterlängtade herrgård och försöka
leva på avkastningen och framför
allt försöka skrapa ihop till en latent
arvsskatteskuld enligt kapitalskatteberedningens
förslag, men finansministern
har kanske hesiterat inför detta
och därför i stället köpt sig ett hus i
Gamla stan.
Svenska företag har under senare år
i ökad utsträckning etablerat sig utomlands
med dotterföretag på både det
producerande och det försäljningsorganisatoriska
planet. Självfallet har tullpolitiken
spelat en avgörande roll, men
under senare år har den inhemska kostnadsutvecklingen
och skattepolitiker»
fått ökad betydelse på kapitaltrycket
från Sverige till andra länder. Över
200 000 anställda finns det nu vid svenska
företag utomlands, men det mest
intressanta är att sysselsättningsökning-,
en har gått fyra gånger så fort vid
svenska företag utomlands som vid
svenska företag här hemma. Denna utveckling
kommer självfallet att påskyndas
av de nya kapitalskatterna, om de
skulle införas.
Socialdemokratisk politik kommer
alltså att tvinga svenska företag till ökad
aktivitet utomlands, till men för sven
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 111
ska arbetare. Denna utveckling motsvaras
endast i ringa grad av utländska
företags investeringar i vårt land. För
närvarande finns 70 000—80 000 personer
sysselsatta inom utländska företag
i Sverige. Vi ger således mer i detta
avseende än vi tar emot av andra länder.
Förmodligen kommer också andra
länders intresse att investera i vårt land
att minska genom den förda politiken.
Regeringens politik får alltså ett dubbeltryck
till förmån för andra länders
arbetare i svenska företag utomlands
och till nackdel för svenska arbetare
i vårt land.
Med säkerhet kommer även de nya
skattesignalerna att påskynda utflyttningen
av duktigt folk med skaparvilja
från vårt land och hindra motsvarande
inflyttning från andra länder.
Men vad vet jag, herr talman — kanske
skall denna utflyttning av begåvat folk
och kapital kompenseras genom en inflyttning
i jämlikhetens intresse av fattiga
zigenare, greker och jugoslaver.
Har kanske finansminister Sträng rent
av börjat anamma den gamle teoretikern
Ernst Wigforss’ herostratiskt ryktbara
tes, att fattigdomen är lätt att bära,
om den delas av alla?
Det är inget tvivel om att politiken
i vårt land inte har skötts bra de senare
åren. Den tvingar svenska folket
att arbeta allt hårdare och kalkylera
allt snävare för att klara sig. Det går
som sagt ganska hyggligt tack vare hårt
arbete, ofta av båda makarna i en familj,
vilket kommer att bli alldeles nödvändigt
i framtiden med de nva skatterna
och genom ett nästan övermänskligt
rationaliseringsarbete i industrin
och servicenäringarna och genom kapitalförstöring
inom jordbruket.
Vår goda standard kan alltså upprätthållas
genom enskildas arbetsinsatser,
medan den politiska utvecklingen starkt
försämrats. Extrema element skulle
t. ex. inte vinna gehör för sina vilda
strejkaktioner, om politikens målsätt
-
Remissdebatt
ning vore att överbrygga motsättningarna
mellan företag och arbetare i stället
för att skapa motsättningar. Politiska
eftergifter till vänster gör inte heller
dessa element nöjda och fogliga,
utan det ökar bara deras krav på radikala
åtgärder.
Till slut, herr talman, vill jag säga att
den politiska vägen in i 1970-talet ingalunda
är rak och problemfri. Tvärtom
är den fylld av farligheter och överraskningar,
och det vimlar av skiljevägar,
utpekade av vägvisare med förledande
ord och texter: jämlikhet, rättvisa, välstånd,
medinflytande, insyn, vägra värnplikt,
bort med skolbetygen, avskaffa
kapitalismen, sänk pensionsåldern, rättvisare
skatter, miljövård, industri till
glesbygden, socialisera bankerna o. s. v.
Om de borgerliga partierna inte skall
döma sig själva till en evig minoritetsställning
utan inflytande i vårt samhälle,
måste de ta sig samman och bryta
sig ur det politiska virrvarret, samla
ihop sina åsikter och erbjuda väljarna
ett klart alternativ till den med stora
svårigheter kämpande socialdemokratin.
Det kommer att krävas förståelse
och samarbetsvilja och en stor fond av
politiskt kurage att göra det, men belöningen
från väljarna skulle inte utebli.
Trots konstiga SIFO-siffror hävdar
jag bestämt att det finns en majoritet
hos de svenska väljarna för ett ickesocialistiskt
enhetligt alternativ, om det
bara serverades folket. Aptiten på ett
sådant alternativ går det inte att ta
miste på. Därför vilar ansvaret tungt
på den borgerliga oppositionen inför
1970-talet. Den senaste tidens händelseutveckling
kräver denna samverkan.
Herr ÅSLING (ep):
Herr talman! I denna remissdebatt
har frågan om den regionala utvecklingen
återkommit oupphörligt. Det är
väl inget tvivel om att den regionala
utvecklingen och balansen blir en av
112 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
1970-talets stora politiska frågor. Det
håller av allt att döma på att växa fram
en fördjupad insikt om värdet och nödvändigheten
av en rimlig regional balans,
men för den som under en följd
av år har stått mitt uppe i problemen
förefaller det onekligen som om vägen
fram till denna medvetenhet har varit
lång.
Diskussionen om befolkningsomflyttningarnas
sociala och ekonomiska konsekvenser
och miljöfrågorna i de expansiva
regionerna har varit livlig genom
hela 1950- och 1960-talen. Att vi
här i landet i jämförelse t. ex. med
Norge är regionalpolitiskt så underutvecklade
får väl ses som en följd av en
övertro på de centrala samhällsorganens
möjligheter att beakta för den enskilda
människan betydelsefulla utvecklings-
och samhällsproblem.
En decentralisering av väsentliga beslutsfunktioner
är alltså, som jag ser
det, en förutsättning för en bättre regional
balans.
Den försöksperiod för lokaliseringspolitiken
i dess nuvarande utformning
som tog sin början 1 juli 1965 lider nu
mot sitt slut. Även om det på ett tidigt
stadium stod klart att stödet fått en alltför
generell utformning för att kunna
vara ett verksamt styrmedel föreligger
det, trots att det gått snart fem år, nu
bara ett delförslag till verksamhetens
fortsättning. Detta delförslag har betydande
förtjänster, men det utgör långt
ifrån den definitiva lösning av regionpolitiken
som måste komma.
Lokaliseringsstödet i dess hittillsvarande
utformning har inte fått den betydelse
man hade skäl att vänta och
hoppas. Jämtlands län t. ex., liksom för
övrigt också Norrbottens län, har erhållit
mindre än 7 procent vartdera. Utfallet
är alltså en klar besvikelse framför
allt för det norrländska inlandet. Det
är också ganska betecknande att Jämtlands
län kunnat notera en obruten
trend i fråga om befolkningsunderlagets
minskning. Under de sista fem
åren har befolkningen sålunda minskat
med över 6 000 personer. Tendensen
är densamma i övriga inlandsregioner i
norr. Detta innebär de facto en tragisk
urholkning av utvecklingsmöjligheterna.
Även om alltså betydande ansträngningar
gjorts inom lokaliserings- och
arbetsmarknadspolitikens ram för en
bättre balans i den regionala utvecklingen,
är problemet för det norrländska
inlandet så akut och så allvarligt,
att samhällets åtgärder måste sättas
in långt snabbare och mera målmedvetet
än hittills. I utflyttningens
spår följer nämligen kapitalförstöring
och ekonomisk stagnation men också
en social och kulturell utarmning, som
inte i en handvändning kompenseras
av stöd utifrån. Bakom alla temporära
åtgärder, alla vackra löften och allt
vackert tal måste därför snart kunna
skönjas ett mönster, en långsiktig planering
och en klar målsättning. Denna
målsättning måste konkretiseras och
differentieras med hänsyn till skilda
regioners aktuella situation. Norrland
är t. ex. inte i detta sammanhang ett
entydigt begrepp. Förhållandena varierar
starkt mellan kustbygd och inland.
Enligt Länsplanering 67 har de jämtländska
länsmyndigheterna som mål för
sin planering angett befolkningstalet
139 000. Nu är invånarantalet nere i
126 000. Länsplaneringens målsättning
var det befolkningstal man ansåg sig
böra sträva mot för att kunna erbjuda
ett rimligt urval arbetstillfällen och en
skälig nivå i fråga om den samhälleliga
servicen. Den fortgående befolkningsutflyttningen
har emellertid medfört
en snedvridning i ålderssammansättningen
av den kvarvarande befolkningen,
som är något oroande. Skall
man upprätthålla den servicestandard
i skilda avseenden som Länsplanering
67 siktade till, är det därför möjligt,
att målsättningen i dag måste närma
sig ett invånarantal på 150 000. Detta
kan illustrera vart den nuvarande ut
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
113
vecklingen bär hän i det norrländska
inlandet.
I och för sig bör inte en sådan hypotetisk
och modifierad målsättning vara
orealistisk. En enkätundersökning som
Jämtlands läns landsting genomfört under
namnet »Operation återflyttning»
visar stort intresse för inflyttning till
Jämtlands län om arbetstillfällen kan
erbjudas. Närmare hälften av det stora
antal personer som svarade på enkäten
hade icke jämtländskt ursprung men
var alltså intresserade av Jämtland och
Härjedalen som arbets- och boendemiljö.
Man får väl utgå ifrån att alla
dessa personer, varav många med kvalificerad
utbildning och yrkeskunnande,
till följd av den regionala obalans
som för närvarande råder på arbetsmarknaden
tidigare icke ansett sig förutsättningslöst
kunna välja bosättningsoch
arbetsmiljö. Tills vidare har vi alltså
en trend i det norrländska inlandet
som pekar nedåt och denne tendens
kräver en rad snabba och målmedvetna
åtgärder för att brytas. Utflyttningen
under fjolåret blev t. o. m. rekordartad
för den tid under vilken den
nuvarande lokaliseringspolitiken bedrivits.
Den långsiktiga målsättningen måste
alltså kombineras med en rad kortsiktiga
åtgärder, som bryter trenden och
förhindrar att snedbalansen i regional
utveckling ytterligare förstärks. Om vi
en dag måste ta igen vad som förlorats
och bygga upp vad som rivits ned kommer
detta att bli mycket dyrbarare än
att i dag vidta målmedvetna åtgärder
för att hejda en planlös befolkningsomflyttning.
En rad åtgärder skulle kunna sättas
in i en »stoppa-utflyttningen-aktion».
En etableringskontroll i de tre storstadsområdena
skulle inte bara minska
pressen på miljö, ekonomi och arbetsmarknad
i dessa stockningsområden
utan göra det möjligt att få till stånd
en seriös lokaliseringsdiskussion med
många företag. Kreditrestriktionerna
Remissdebatt
borde anpassas och underordnas regionpolitiken.
Man borde kunna överväga
att de kvoter som nu gäller för bankernas
utlåning, med undantag för bostadsfinansieringen,
avskaffades för Norrlands
inland där kreditexpansionen
mig veterligt inte har någon möjlighet
att väsentligt förändra vår valutaställning
eller verka överhettande på ekonomin.
Transportpolitiken skulle också kunna
bli ett snabbt verkande medel för
att främja sysselsättningen. Länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen har på
detta område kommit med en väl underbyggd
framställning, som häromdagen
fanns på kammarens bord. Taxesättningen
inom televerket och SJ samt
de av samhället på skilda satt påverkade
begränsande faktorerna för landsvägstrafiken
borde avpassas efter målsättningen
att skapa en bättre regional
balans. Jag tror också att det vid lokaliseringen
av .statliga institutioner, administrativa
enheter och företag skulle
kunna göras väsentliga insatser för
Norrlands inland liksom beträffande utläggningen
av statliga beställningar.
Denna rad av snabbt verkande radikala
åtgärder kan kompletteras ytterligare;
den får närmast ses som en exempelsamling.
De betydelsefulla resurser
som finns i det redan verksamma
näringslivet borde också bättre kunna
tas till vara. Men på detta område får
man utgå ifrån att den aviserade lokaliseringspropositionen
skall medföra
vissa länge önskade förbättringar.
För dessa bygder spelar de mindre
företagen inom industri, servicenäringar
och jordbruk en mycket betydande
roll, och skilda former av utvecklingsstöd
måste därför avpassas härefter.
Detta gäller inte minst jordbruket, som
i Norrlands inland fortfarande är en av
huvudnäringarna och som i stor utsträckning
bär upp en miljö som ännu
betraktas som attraktiv inte bara för
rekreation utan även för arbete och
permanentbosättning, om man får tro
114 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
det jämtländska landstingets enkätundersökning.
Stödet till detta jordbruk,
kanske främst den dominerande
och grundläggande delen, mjölkproduktionen,
är alltså mycket betydelsefull
även för den sociala ekonomiska miljön
i detta område och därmed för regionpolitiken
och bör i framtiden behandlas
därefter.
De många små företag som bär upp
näringslivet i Norrlands inland är till
övervägande delen renodlade familjeföretag.
Denna företagskategori har därför
även ur regionspolitisk synpunkt
sin särskilda betydelse till följd av företagsstrukturen
i dessa utvecklingssvaga
regioner. Det är ett faktum som måste
beaktas på skilda områden, t. ex. inom
skattepolitiken.
Herr JONSSON i Mora (fp):
Herr talman! Den föregående talaren
och flera tidigare talare i denna långa
debatt har varit inne på lokaliseringsfrågan,
och även jag vill knyta några
synpunkter till den.
Strukturförändringarna i vårt samhälle
berör oss alla och har flera aspekter.
De är en följd av den starka urbanisering
som de senaste årtiondena
har förändrat våra bygder och samhällen.
Vi har fått en stark befolkningsomflyttning
som har lett till en uttunning
av befolkningen i glesbygderna
och en motsvarande tätortsbildning med
tillväxt i städerna och en dragning av
befolkningen till vissa större centra.
Självklart har detta medfört problem,
inte bara i glesbygderna utan även i de
tillväxande tätorterna. Kommunerna i
utflyttningsområdena har fått se underlaget
för sin fortsatta existens som självständiga
enheter starkt reducerade.
De pågående kommunsammanläggningarna
är ett led i strävandena att i
denna utvecklingsfas skapa nya och
mera bärkraftiga kommunala enheter.
Riksdagen har också på regeringens
förslag satt 1974 som den gräns då planerna
på kommunsammanläggningarna
skall vara förverkligade. Med de krav
och förväntningar på de skilda kommunerna
som nu ställes av invånarna
blir det i många fall en nödvändighet
att gå denna väg för att kunna klara
samhällets uppgifter, allra helst som
inte bara invånarna utan också överordnade
myndigheter ställer krav på
kommunerna och lägger på dem nya
uppgifter, bl. a. skilda serviceuppgifter.
Kraven i detta avseende är med rätta
sådana att en liten svag kommun inte
kan uppfylla dem.
Även om målet att skapa livskraftiga
kommunala enheter kan förverkligas,
kommer det att inom många av dessa
också att finnas glesområden, där trots
allt arbetsmarknadsmässiga problem
kommer att kvarstå och växa i omfattning.
Kommunsammanläggningarna löser
inte alla dessa svårigheter.
Jag är förvissad om att dessa problem
i hög grad engagerar myndigheter, kommunalmän
och arbetsmarknadsorgan.
Undersysselsättningen är i många områden
klart dokumenterad. För att råda
bot härpå krävs en vidgad samverkan
mellan skilda parter och organ. Man
kan notera att många arbetssökande i
bygder med denna struktur har en utpräglad
vilja att ta arbete på hemorten,
om sådant står att få, i stället för att
flytta till andra orter där arbetsmöjligheter
finns. En sådan flyttning sker oftast
till orter med starkare näringsliv,
företrädesvis till större tätortscentra
i vårt land.
Låt mig här inskjuta att det i dessa
tätortsregioner har uppstått problem av
annan art: bostadsbrist, köer, trafiksvårigheter,
miljösvårigheter m. m., för
att här nämna några. Det kan inte vara
bra att denna utveckling får fortgå.
Det är av yttersta vikt att vi försöker
skapa möjligheter för glesbygden att
leva vidare. Det är viktigt för glesbygdskommunernas
eget vidkommande men
det är även nödvändigt om dessa skall
kunna utgöra turist- och rekreationsområden
för storstadens och den större
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
115
tätortens människor. Dessa kräver också
tjänster och service i dessa sammanhang.
Utan ett varaktigt underlag under
normala förhållanden kan icke heller
påfrestningarna under tider då större
krav temporärt ställs infrias.
Man kan också hävda synpunkten att
det med säkerhet finns goda förutsättningar
för att bygga upp ett näringsliv
inom många områden som nu inte har
ett överhettat arbetsmarknadsläge. Ett
inte föraktligt kapital finns nedlagt i tätorter
på landsbygden i form av bostäder,
allmänna inrättningar, serviceanordningar,
skolor o. s. v. Har man därtill
goda kommunikationsmöjligheter
skulle detta nedlagda kapital bättre
kunna utnyttjas genom en ökad lokalisering
av företag och serviceinrättningar
till sådana orter. En förstärkning av
sådana orters näringsliv skulle ge dem
större möjligheter att bli stödjepunkter
för kringliggande landsbygd och därmed
bidra till att hejda en ytterligare
avfolkning.
Kopparbergs län, som jag representerar
i denna kammare, har under 1960-talet varit utsatt för en stark utflyttning
av arbetskraft. Herr Mellqvist har i ett
anförande tidigare under dagen berört
denna fråga, och jag skall ytterligare
framhålla några synpunkter på de problem
som förekommer i vårt län. Den
utflyttning av arbetskraft som ägt rum
och som har gällt människor i de bästa
åldrarna, har under det senaste året
lett till en befolkningsminskning på
cirka 700 personer. Denna siffra är
visserligen lägre än siffran för föregående
år, men den är ändå allvarlig mot
bakgrund av att den utgör fortsättningen
på en trend som pågått under hela
1960-talet. Vi delar denna utvecklingstendens
med Norrlandslänen, men i den
pågående debatten om Norrlandsproblemen,
vilken i och för sig är högst
välmotiverad, har svårigheterna i andra
skogslän, såsom t. ex. Kopparbergs län,
kommit något i bakgrunden.
.lag har diirför den uppfattningen att
Remissdebatt
man vid diskussionen av skogslänens
problem också måste uppmärksamma
de som berör Kopparbergs län. Skogsnäringen
spelar i många av länets kommuner
en dominerande roll. När därför
rationaliseringen satte in i denna näringsgren
och många friställdes blev
sysselsättningsproblemen svåra att klara.
Visserligen har länet även ett differentierat
näringsliv med både stora företag
och många mindre och medelstora
enheter, men detta har inte varit tillräckligt
för att ge sysselsättning åt alla
friställda och nytillkommande arbetstagare.
Suget till tätortsregionerna
har därför blivit så starkt att länet fått
denna negativa utvecklingstrend.
Under den pågående försöksperioden
för lokaliseringspolitiska insatser har
också Kopparbergs län varit föremål
för åtgärder av sådan art. De norra
och de västra delarna av länet tillhör
det allmänna stödområdet, och vissa
orter har i ganska stor utsträckning erhållit
lokaliseringsstöd. Det har bidragit
till att många etablerade företag
kunnat väsentligt rationalisera och utvidga
sin verksamhet och har även lett
till eu viss nylokalisering av företag.
Man har på detta sätt kunnat redovisa
positiva sysselsättningseffekter i form
av ökat antal arbetstillfällen och dessutom
en viss stabilisering av de företag
som redan funnits.
Det kan emellertid konstateras att
även den del av länet som ligger utanför
det nuvarande stödområdet varit
föremål för lokaliseringspolitiska insatser.
Det har varit speciellt nödvändigt
för orter där insatserna varit motiverade
av arbetsmarknadsmässiga skäl.
I det betänkande som 1968 års lokaliseringsutredning
avlämnat har den
nyss av mig omnämnda stödområdesgriinsen
diskuterats. Det är fastslaget att
länet i fortsättningen bör bli föremål
för fortsatta lokaliseringspolitiska insatser.
Utredningen förordar därutöver
en utökning av stödområdet i Kopparbergs
län genom att ytterligare tre
116 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
kommunblock införlivas med stödområdet.
Utredningsmannen har emellertid
i sitt förslag inte velat sträcka sig
så långt som att införliva hela länet med
stödområdet. Bevisligen har kommunblock
som nu skall lämnas utanför haft
större sysselsättningssvårigheter än en
del av de kommuner som enligt förslaget
skall komma att ingå i det nya stödområdet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har
i ett remissyttrande utförligt motiverat
sitt förslag om att hela länet skulle ingå
i stödområdet. Man har särskilt understrukit
de negativa utvecklingstendenserna
i de områden som enligt lokaliseringsutredningens
förslag skulle lämnas
utanför. Därutöver har den för regeringen
och Sveriges industriförbund gemensamma
arbetsgruppen föreslagit att man
till 29 orter inom stödområdet som har
särskilda förutsättningar i lokaliseringshänseende
skulle koncentrera vissa åtgärder.
Det material som redovisades
skulle användas i en informationskampanj
i detta syfte, bl. a. riktad till industrin.
Lokaliseringsutredningen har föreslagit
att 15 av dessa 29 orter skulle
bli prioriteringsorter, och de är samtliga
belägna inom Norrlandslänen.
Den nyssnämnda arbetsgruppen hade
också i sitt förslag innefattat en ort i
Kopparbergs län, nämligen Mora. I sitt
remissyttrande har även länsstyrelsen
föreslagit att Mora borde upptagas som
prioriteringsort. Detta är motiverat
bl. a. ur den synpunkten att Mora är
huvudort för ett geografiskt stort upptagningsområde
— ett område som omfattar
kommuner vilka kan betraktas
som skogskommuner och därför har
sina speciella svårigheter i dagens arbetsmarknadssituation.
Utredningen
har också uttalat att skogslänen har särskilda
problem när det gäller arbetsmarknadsfrågorna.
Jag vill gärna instämma i och understryka
de synpunkter som länsstyrelsen
har framfört beträffande stödområdets
omfattning och när det gäller priorite
-
ringsorter. Lokaliseringsutredningen
säger i sitt betänkande att enligt dess
mening krävs det ytterligare lokaliseringspolitiska
insatser för att förstärka
näringslivet i Kopparbergs län. Det räcker
emellertid inte med punktinsatser
av sådant slag som kan användas utanför
stödområdet utan det fordras mer
permanenta åtgärder, anser utredningen.
Jag vill understryka detta och tilllägga,
att i dessa åtgärder bör enligt
min mening även ingå en större kvot
av bostadsbyggande, bättre väganslag
för att förbättra vägnätet, bättre andra
kommunikationer och ett vidhållande
av de järnvägslinjer som vi har. Men
det bör också finnas utrymme för att
till länet förlägga mera av högre utbildning.
Jag anser det angeläget framhålla att
länet ur många synpunkter har fördelar
och att det kan ta emot en ökad
lokaliseringspolitisk satsning. Samtidigt
vill jag än en gång betona de speciella
problem och svårigheter som länet ur
sysselsättningssynpunkt brottats med
under det senaste decenniet.
Mot denna bakgrund är det med stort
intresse som vi i Kopparbergs län avvaktar
hur den proposition utformas
som skall ligga till grund för den fortsatta
lokaliseringspolitiken. Jag uttrycker
förhoppningen att regeringen vid
utarbetandet av propositionen skall ta
hänsyn till de vägande synpunkter som
länsmyndigheterna anfört och som
framhållits i denna kammare. Jag understryker
nu ytterligare dessa synpunkter.
Politiken bör utformas på ett
sådant sätt att den kommer att innebära
en ökad lokaliseringspolitisk insats i
vårt län, så att den nuvarande negativa
trenden vänds och de möjligheter tillvaratas
som Kopparbergs län i många
avseenden har när det gäller en fortsatt
utveckling av näringslivet.
Herr OSKARSON (m):
Herr talman! Årets remissdebatt har
väl nu definitivt kommit i sin andra
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
117
andning, och de kvarvarande ledamöterna
synes ha gott tilltaget luftutrymme
per capita. Många stora och betydelsefulla
frågor har berörts, och det
borde vara svårt att hitta något område
som inte behandlats. Nu är det emellertid
inte så, ty en av våra största utgiftsposter
och en av våra viktigaste
angelägenheter har praktiskt taget inte
alls berörts. Jag syftar på försvaret.
Har man kanske överlåtit försvarsdebatten
åt det orealistiska och ovederhäftiga
forum som består av vapenvägrare,
blåögda nedrustningsfantaster och
mer eller mindre högljudda grupper på
gator och torg? Är kanske det utrikespolitiska
och militärpolitiska läget sådant
att det inte finns någon anledning
att ägna försvarsfrågan något intresse,
eller behöver vi inte tänka på vare sig
vår nationella frihet eller säkerhet?
Ingenting tycks i varje fall oroa riksdagen
på det försvarspolitiska området.
Hur det nu än förhåller sig, vill jag
ägna de mig tillmätta minuterna åt försvarsfrågan.
Försvarsministern tillhör tydligen
dem som känner sig fullkomligt lugn.
Under rubriken »Planeringsinriktningen»
i bilaga 6 till statsverkspropositionen
konstaterar statsrådet: »Inte heller
har det utrikes- och militärpolitiska läget
ändrats i sådan riktning att det motiverar
en ändring av planeringsinriktningen.
» Detta gäller den planering efter
horisontell nivå som fastställdes av
1968 års riksdag. Det är en planeringsnivå
som medför eu kontinuerlig urholkning
av den svenska försvarskraften.
Det har också klart påvisats av
överbefälhavaren i hans petitaframställning
att den horisontella planeringsnivån
medför att den materiella uthålligheten
och kvaliteten blir eftersatt. Så
är fallet för armén, bl. a. genom att man
för fältförbandens del reducerar anskaffningen
av så viktig materiel som
radio- och signalmateriel, brobandvagnar,
erforderlig ammunitionsutrustning
Remissdebatt
m. in. Begränsningar har också måst göras
i utbildningsverksamheten.
Detta medför att krigsorganisationens
kvalitet försvagas såväl materiellt som
personellt. För marinens del innebär
det bl. a. att ersättning av stridsenheter,
särskilt ytstridskrafter, mycket starkt
begränsas, vilket medför en kontinuerlig
sänkning av försvarskraften både
kvalitativt och kvantitativt. Ett flertal
objekt har måst senareläggas, och bland
dessa finns så väsentliga saker som
ubåtsprojekt A 14.
För flygvapnets del har fullföljandet
av Viggenprojektet medfört att övrig
angelägen materielanskaffning och utrustning
fått stå tillbaka. Detta gäller
bl. a. stridslednings- och bassystem, där
utgående radarstationer inte kan ersättas
utom på vissa mycket viktiga stridsbaser.
Resultatet blir utan några förskönande
omskrivningar en stark försämring
av den svenska försvarseffekten.
Är detta rimligt i dagens läge? Försvarsministern
anser det tydligen, men
är det verkligen så? Hur ser det ut i
omvärlden och i vår närmaste omgivning?
Låt
mig knyta några reflexioner till
dessa frågeställningar. Att det pågår
en förskjutning i maktbalansen från
Väst till öst torde ingen kunna förneka.
Detta visas klart och tydligt av försvarsutgifternas
utveckling inom de båda
stormaktsblocken. Inom NATO kan konstateras
en dämpning av ökningstakten,
medan länderna inom Warszawapakten
kraftigt höjt sina försvarsansträngningar.
Föregående år ökade Sovjetunionen
sin försvarsbudget med över 1 miljard
rubel. Men dessa fakta viftar försvarsministern
snabbt bort — jag citerar
ur samma bilaga: »Detta förhållande
kan emellertid inte tas till intäkt för
några långtgående slutsatser, bl. a. beroende
på att jämförelser försvåras av
olikheter i underlaget.» Nog är det i
viss mån sant och nog är det bra att
ha is i magen för eu försvarsminister,
men borde ändå inte enbart det faktum
118 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
att en påtaglig förskjutning av maktbalansen
från Väst till Öst håller på att
ske komma försvarsministern att något
höja ögonbrynen och ta sig en allvarlig
funderare?
I Europa, i vår närmaste omgivning,
befinner sig i dag 1,5 miljoner man under
vapen, topputrustade med modern,
tekniskt högtstående materiel, med
stridsvagnar o. s. v. Förbanden har hög
beredskap och deras stridsvärde måste
betecknas mycket högt. På NATO-sidan
finns ca 600 000 man, organiserade i ett
25-tal divisioner, och inom Warszawapakten
över 900 000 man, organiserade
i ca 65 divisioner. Detta ger styrkerelationen
3 : 1 till Östs fördel, vilket anses
bilda underlag för ett framgångsrikt anfallsföretag.
Framflyttningen av de sovjetiska förbanden
i Tjeckoslovakien har avsevärt
förkortat insatstiden för dem. Dessa
styrkor är kvar, trots löftet om bortdragning
och trots att de tjeckoslovakiska
förbanden intensivt har övats och
förstärkts under 1969 och enligt yttrande
av den tjeckoslovakiske försvarsministern
Dzur vid den s. k. »befrielsedagen»
den 9 maj att nu ingår tjeckoslovakiska
styrkor i Warszawapaktens
första echelong.
Berlinproblemet finns kvar. Det fick
vi en ny, påtaglig påminnelse om så
sent som i går, då Östtyskland demonstrativt
periodvis stoppade landsvägstrafiken
till Västberlin som protest
mot Bonnregeringens beslut att förlägga
vissa utskottssammanträden till Västberlin.
Under 1969 har NATO haft s. k.
»brandkårsövningar» inom Nordkalottområdet.
Dessa övningar har väckt mycket
stark irritation inom Sovjetunionen,
trots att de har genomförts på stort avstånd
från den sovjetiska gränsen. Sovjetunionen
själv har dock samtidigt bedrivit
övningar alldeles i närheten av
gränsområdet. Den brittiske utrikesministern
betonade för kort tid sedan i ett
anförande angående den militärpolitis
-
ka utvecklingen behovet av tillräckliga
konventionella styrkor bl. a. i Nordeuropa:
»Den balanserande betydelsen
av ett starkt konventionellt svenskt försvar
framstår klart i detta sammanhang.
»
Låt oss sedan mycket summariskt se
på ett annat område, som ligger något
längre bort från våra gränser men som
mycket snabbt vid en olycklig utveckling
kan direkt påverka det militärpolitiska
läget inom hela Europa. Det gäller
Mellersta östern.
Läget har fortgående skärpts och direkta
krigshandlingar har blivit alltmer
omfattande för varje dag som går;
senast kunde vi konstatera det i dag.
Varken ambassadör Jarrings mission
eller New York-förhandlingarna har
haft någon framgång. Situationen i flera
av Mellersta österns stater, bl. a. i
Libanon, är mycket labil och osäker.
Libyen har efter revolutionen mer aktivt
engagerat sig i konflikten mellan
arabländerna och Israel. Ett ytterligare
bevis på den aktiviteten fick vi i går
då Libyen utökade sin luftflotta med
100 flygplan inköpta från Frankrike.
Av dessa var åtminstone 80 stridsflygplan
av det inte okända märket Mirage.
Är Libyen kanske enbart transitoland
för en slutlig leverans till Egypten?
Att en påtaglig risk finns för en ny
utlösning mellan Israel och arabstaterna
torde ingen kunna förneka. Sannolikt
kommer stormakterna att försöka
hålla sig utanför en sådan konflikt, men
vad skall ske om Israels existens verkligen
hotas? Vi vet att Israel har ett från
försvarspolitisk synpunkt mycket oförmånligt
läge.
Den ryska medelhavsflottan har successivt
byggts upp sedan 1964 och torde
nu uppgå till 30—40 enheter. Att
den tjänar som ett instrument för den
ryska utrikespolitiken torde vara uppenbart.
Sovjet önskar inte heller se att
arabländerna lider ett nytt bakslag i en
ny konflikt med Israel, detta av såväl
strategiska och ekonomiska skäl som av
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
119
prestigeskäl. SALT-förhandlingarna i
Helsingfors pekar visserligen på förhandlingsvilja
mellan stormakterna, vilket
är väsentligt, men samtidigt som
dessa pågår bygger man på båda sidor
upp sina robot- och antirobotsystem.
Man kan inte vara enbart optimistisk
beträffande ett positivt resultat, när förhandlingarna
förs mot en sådan bakgrund.
I vårt eget närområde är den marina
aktiviteten stor från såväl NATO som
Warszawapaktens länder. Flygverksamheten
är också mycket livlig under hela
året. Främmande fartyg och flygplan
kränker vårt territorium eller bryter
mot våra tilläggsbestämmelser ett flertal
gånger på året. Vad som är avsiktligt
eller oavsiktligt är svårt att bedöma.
Mot bakgrunden av vad jag ovan sagt
och med de omfattande militära resurser
som finns i vår närhet vore det
oförsvarligt att försöka invagga svenska
folket i någon falsk trygghetskänsla.
Den oroande politiska utvecklingen
mellan Sovjet och Kina har jag helt
förbigått — inte för att jag nonchalerar
den utan för att jag har velat hålla
mig till vår närmaste omgivning.
Låt mig som avslutning på detta avsnitt
betyga att jag tror att vi alla är
lika besjälade av en önskan att vi skall
slippa framtida uppgörelser stater emellan
med vapenmakt. Vi får dock inte
gå så långt i vårt önsketänkande, att vi
inte vågar se realistiskt på omvärlden
och på den faktiska militärpolitiska situationen.
Mot denna bakgrund är många med
mig oroliga för den försvarspolitik som
oeftergivligt får till resultat att vi inte
kan följa med i den snabba militärtekniska
utveckling som pågår runt omkring
oss utan obönhörligt blir efter.
Intentionerna i 1908 års försvarsbeslut
bedöms av ansvariga militära myndigheter
inte kunna uppfyllas med nuvarande
kostnadsram, och handlingsfriheten
är starkt begränsad. Det är diir
-
Remissdebatt
för högst angeläget att de militära myndigheterna
får underlag för en långsiktig
planering. En parlamentarisk utredning
bör därför snarast tillsättas så att
den omgående kan sätta i gång sitt arbete
och så att den i god tid kan framlägga
förslag för budgetåret 1972/73.
Riktlinjerna bör vara klara i så god tid,
att planeringen redan fr. o.m. nästa
budgetår kan anpassas efter en realistisk
nivå.
Herr talman! Låt mig slutligen helt
kort beröra ett par andra punkter i denna
del av statsverkspropositionen.
Jag är lika angelägen som försvarsministern
om att det skapas arbetstillfällen
i Norrland. Men när man lokaliserar
ett nytt militärförband bör man
enligt min uppfattning med allvar beakta
att uppbyggnadsskedet är kort jämfört
med den tid som förbandet skall
fungera på sin nya plats. De stora krav
som ställs på moderna utbildningsanordningar
och övriga anläggningar vid
ett förband för att man skall uppnå
högsta effektivitet medför stora och
dyrbara investeringar. Om högsta utnyttjandegrad
skall kunna uppnås krävs
större utbildningsenheter än vad våra
nuvarande förband utgör. Samband och
samordning mellan flera förband bör
vara möjlig för att utbildningsanordningarna
tidsmässigt skall kunna utnyttjas
till sin fulla kapacitet. Detta
hoppas jag i fortsättningen kommer att
beaktas vid lokaliseringen av nya förband,
så att vi efter hand bygger upp
rationella utbildningsenheter. Detta är
möjligt att åstadkomma inom övre Norrland,
och jag vill än en gång poängtera
att jag instämmer i uppfattningen att
detta nya förband bör lokaliseras till
Norrland.
Försvarsministern aviserar en proposition
under vårriksdagen angående
ökat ekonomiskt stöd till hemvärnet och
de frivilliga försvarsorganisationerna.
.lag vill enbart vädja till statsrådet: Förfuska
nu inte vid propositionsskrivningen
de förslag som utredningen lagt
120
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
fram i sina båda betänkanden och som
i sina huvuddrag är bra, även om det
finns skönhetsfläckar! Låt hemvärnet
och frivilligorganisationerna nu få de
förbättrade arbetsförhållanden som de
så länge väntat på och som de så väl
gjort sig förtjänta av.
Fru JONÄNG (ep):
Herr talman! Det finns en fråga som
kommit i förgrunden i debatten, en fråga
som jag känner ett starkt engagemang
för och som berör ett mycket
stort antal människor, en grupp människor
som aldrig varit särskilt högröstade
av sig men som med stigande ängslan
lyssnat på debatten och som nu gripits
av desperation och förargelse, en
grupp människor som i tidningsinsändare,
i brev och telefonsamtal säger:
Nu går det inte längre, vi orkar inte
längre med denna förföljelse från samhällets
sida. Gör någonting!
Denna grupp är de s. k. hemmafruarna.
Jag tänker inte använda ordet
»hemmafru»; det har en negativ klang,
tror jag. Jag tänker å andra sidan inte
heller tala om »de yrkesarbetande kvinnorna».
Jag tänker tala om de hemarbetande
kvinnorna. Vad jag skall finna
för uttryck för den andra gruppen är
litet svårare att säga. »De utearbetande
kvinnorna» är inte särskilt bra; jag
tror att vi måste hitta ett bättre och
mer adekvat uttryck, en beteckning som
visar att det är fråga om arbete och
yrke, vare sig man arbetar i hemmet
eller utanför hemmet.
Debatten om de hemarbetande kvinnorna
har blivit något av en hatdebatt,
där sakligheten och toleransen har kommit
bort. Inte minst har det blivit en debatt
fylld av aggressioner och intolerans
mellan dessa båda kategorier kvinnor:
de som arbetar i hemmet och de
som arbetar utanför hemmet. Jag tror
alt vi måste försöka komma ur de låsta
positionerna. De båda kategorierna
måste diskutera och debattera tillsammans.
Vi måste få en ny debatt som är
mer positiv och mer konstruktiv. Vi
måste förstå att det på bägge sidor
finns problem och att vi gemensamt
måste försöka lösa dem. Den hemarbetande
kvinnan har sina problem: hårt
arbete, isolering, psykisk press av olika
slag. Och den kvinna som arbetar utanför
hemmet har sina: barnpassning och
alla de svårigheter som är förenade
med det dubbelarbete som dessa kvinnor
ofta har. Jag kan hänvisa till det
aktuella fallet med den kvinnliga rådmannen,
vars tjänstledighet för barnsbörd
inte räknades som likvärdig med
den tjänstledighet en man har för militärtjänst.
Dessa båda kategoriers problem
måste lösas gemensamt och tillsammans
med männen. Vi borde se till
att den hemarbetande kvinnan får bättre
villkor när det gäller socialförsäkringar,
vårdbidrag och dylikt lika väl
som vi borde se till att en kvinnlig
rådman inte behandlas så som skedde.
Det finns alltså ingen anledning att
fördjupa klyftan mellan kvinnorna, utan
vi borde i stället gå fram gemensamt,
angripa och försöka lösa de olika problem
som finns. Vi måste få en ny debatt;
inte minst de politiska kvinnoförbunden
måste se sitt ansvar för alla
kvinnor och initiera debatten.
Jag tror på möjligheten av ett gemensamt
arbete på detta område, därför
att jag tror att vi i stort sett kan
vara överens om målsättningen, d. v. s.
om kvinnans roll i samhällslivet. Den
målsättningen innebär att man och
kvinna skall ha samma möjligheter, både
teoretiskt och praktiskt, när det gäller
utbildning och arbete, och samma
skyldigheter när det gäller försörjning
av familjen, barnuppfostran, hemarbete
och politiskt ansvarstagande på olika
nivåer. Jag vill som en del av denna
målsättning se en ökad ekonomisk
självständighet för varje individ. Jag
vill även ha en ny syn på modersfunktionen
och därmed också ökad insikt
av fadersfunktionens betydelse.
Jag kommer sedan in på det avsnitt
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
121
av debatten där aggressionerna sätter
in som värst. Det gäller valfriheten. Det
är inte bara det att det i praktiken inte
finns någon valfrihet eller någon valmöjlighet
för kvinnorna. Inte ens i debatten
och i teorin lämnas något verkligt
utrymme för valfriheten. Det är
precis som med kejsarens nya kläder;
det talas så riktigt och vackert om valfriheten
att man nästan tror att den
finns ända tills man alldeles som barnet
i sagan upptäcker att det inte finns
någon täckning för talet — det är bara
tomma ord. »Ut med hemmafruarna på
arbetsmarknaden!» Det är ett av många
kategoriska slagord. Där finns ingen
valfrihet. »Hemmafruarna snöper barnen
i deras utveckling», säger enligt
pressen ett socialdemokratiskt statsråd.
Och regeringen aviserar en höjning av
skatten för familjer där bara ena maken
arbetar. Det är sannerligen inte heller
någon valfrihet. Det är bekvämt att
gömma sig bakom ordet valfrihet, därför
att det är någonting som vi alla vill
ha, men den finns inte ens i teorin,
ännu mindre i praktiken. Vi har på
många platser i vårt land ett ensidigt
näringsliv som över huvud taget inte
erbjuder kvinnorna några arbetsmöjligheter.
Och där det finns arbetsmöjligheter
finns det inte alltid daghemsplatser
eller andra möjligheter till barntillsyn.
Man frågar sig: Hur ser kvinnornas
utbildning ut? Det är många som inte
har mer än sexårig folkskola. Vilka
satsningar gör samhället där? Hur värderar
man över huvud taget det arbete
en hemarbetande kvinna utför? Är inte
det en samhällsinsats som också den är
värd pengar, om vi skall räkna ekonomiskt?
Är det inte en samhällsinsats
som somliga kvinnor gör när de arbetar
i hemmet med hushållsarbete, med uppfostran
o. s. v.? Vidare har vi alla de
kvinnor som sköter åldriga föräldrar
— det är också en samhällsinsats som
inte värderas.
Jag skall inte bli patetisk, men jag
Remissdebatt
frågar mig, om verkligen inte alla dessa
hemmaarbetande kvinnor har betytt någonting
i vårt samhälle. Har de ändå
inte medverkat till att skapa goda hem
och därmed ge våra barn och ungdomar
en god grund att bygga på och goda
livsbetingelser? Respekt för människors
arbete och människors insatser i samhället
trodde man var någonting självklart,
men det verkar som om det skulle
behövas speciell upplysning om det.
Hela situationen i dag vittnar om ett
svek mot hundratusentals kvinnor i
vårt land. »Ut på arbetsmarknaden!»
säger man. Man lägger straffskatt på
dem, och man fördyrar hushållsapparaterna
med 4 procent. Var finns de
positiva åtgärderna och insatserna för
att göra dessa kvinnors ställning lättare?
Vad
har man nu åstadkommit med
den hätska debatt som har förts? Man
har lagt ännu mera sten på en redan
tung börda. De hemmaarbetande kvinnorna
har kommit i en svår situation,
där de känner sig jagade och förföljda,
där deras livsverk helt enkelt raseras,
där man helt sonika säger till dem, att
det arbete som de har gjort och gör
inte är någonting värt, ja till yttermera
visso är skadligt. Detta har man svart
på vitt på, eftersom ett socialdemokratisk
statsråd fortfarande enligt pressen
säger att dessa mödrar hindrar sina
barns utveckling.
Hur kan ett samhälle behandla individer
på detta sätt? Jag tycker att dessa
onyanserade, intoleranta angrepp på eu
stor grupp av kvinnor är och kommer
att förbli en skamfläck för vårt samhälle.
.lag vill utrycka som min mening
att dessa kvinnor har gjort insatser som
samhället i stället borde vara tacksamt
för.
De hemmaarbetande kvinnorna har,
förutom denna psykiska press som samhället
lagt på dem, även konkreta problem
av stora mått. Vi har småbarnsmodern
som ofta upplever en svår isolering,
även om hon har en ansvarsde
-
122
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
lande make. Hon får problem med barnpassning
och barnsjukdomar som lägger
hinder i vägen för tänkta planer.
Vi har modern med de litet äldre barnen
vilka börjar komma upp i tonåren,
med allt vad det innebär av problem,
oro och stress. Vi har inte minst kvinnan
i 40—45-årsåldern, vars barn har
vuxit upp och som plötsligt står där
utan arbete, utan utbildning och utan
uppgifter i livet. Här ryms en djup
tragik. Vad skall dessa kvinnor göra?
De vet att de redan vid 45-årsåldern
räknas som överåriga på arbetsmarknaden
med den åldershysteri som förekommer
i vårt land i dag. Själv anser
de sig vara i sina bästa år. Är det stimulerande
att över huvud taget ge sig
in i en utbildning, när man vet att man
betraktas som överårig redan när man
börjar den?
Vi har kvinnorna som måste arbeta
hemma, de som arbetar i det egna företaget,
affären, jordbruket. Vi kan som
exempel ta jordbrukarhustrun. Hon arbetar
tidiga morgnar och sena kvällar,
hon sköter ladugård, djur, barn och
hushåll. Redan det är en tung arbetsbörda.
Nu skall hon drabbas ännu hårdare
för att hon inte arbetar utanför
hemmet.
Vi har vidare alla de kvinnor som
är gifta med män som reser och som
har barn i familjen, de som är gifta med
sjömän av olika slag, flygare, kanske
riksdagsmän eller handelsresande. Var
kommer de in i bilden?
Man kan visst ha visioner om hur i
ett framtida samhälle man och kvinna
skall arbeta tillsammans och dela ansvar
i allt, men att söka materialisera
visioner för vilka det inte finns underlag
och möjligheter är inte någon realistisk
politik. En realistisk politik är
att visserligen ha målsättningen klar
för sig men också att se verkligheten
sådan den är. En realistisk politik är
att inte jaga människor som villebråd,
utan ge upplysningar om målsättningen,
informera om de arbetskraftsbehov som
finns i samhället, om de insatser som
man där förväntar sig av kvinnorna.
Det är att man först skapar förutsättningarna
för kvinnorna att fungera på
arbetsmarknaden, sedan visar vad man
har att bjuda och så säger till kvinnorna:
»Var så goda och välj!» Det fria valet
skall vi väl ändå få ha?
Jag tror det var herr Mossberg som i
ett tidigare anförande sade, att det är
arbetarrörelsens politiska samhällssyn
som präglar vårt samhälle i dag. Jag
tror att han har helt rätt när det gäller
de hemmaarbetande kvinnornas situation
— det är den socialdemokratiska
politiska samhällssynen som där tar sig
uttryck. Jag för min del, liksom centerpartiet,
vill föra en realistisk politik
som innebär att vi ser målsättningen
och genom en ständig information försöker
nå ut till kvinnorna med upplysning
om utbildningsmöjligheter, arbetskraftsbehov
o. s. v. och som också innebär
satsning för att skapa förutsättningar
för en verklig valfrihet för kvinnorna.
Jag är övertygad om att kvinnorna
känner sitt samhällsansvar och
fortsätter att söka sig nya vägar för att
på skilda sätt bära det ansvaret genom
arbete och insatser både i hemmen och
på arbetsmarknaden.
Fru ANÉR (fp):
Herr talman! Tillåt mig hjälpa fru
Jonäng med en liten terminologisk finess!
Man kan indela kvinnorna i två
grupper: de som arbetar hemma och de
som arbetar både borta och hemma. De
som arbetar borta, på deltid eller på
heltid, arbetar också hemma. Jag har
ännu aldrig träffat på någon yrkeskvinna
— jag skäms inte för att använda det
ordet — som har det lika väl ställt med
service som en man i motsvarande inkomstklass
med hemmafru.
Valfriheten existerar inte, säger fru
Jonäng. Jag är inte säker på att det är
den sortens valfrihet vi vill ha, att en
fullt frisk vuxen arbetsför människa
skall ägna hela sin arbetskraft åt att skö
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
123
ta den personliga servicen för en vuxen,
frisk, arbetsför karl ocli eventuellt några
ungdomar. Jag tycker inte det kan
kallas för straffskatt, om det skall betalas
skatt för detta arbete. Varför skall
inte alla människor betala skatt för sin
lön?
Nu är detta en abstrakt teckning av
situationen. Jag bortser med flit från
dem som har småbarn och verkligen
sköter dessa — det är fullt tänkbart att
de bör ha vårdlön av samhället. Jag tänker
i stället på dem vilkas barn har flugit
ut ur boet. Fru Jonäng sade att de
plötsligt står utan arbete. Men skall de
fortsätta att leva utan att arbeta?
I den praktiska frågan som har med
särbeskattning och sambeskattning att
göra tror jag att fru Jonäng och jag och
våra partier är något så när ense om att
det blir förskräckliga övergångssvårigheter
för alla de kvinnor som genom
siirbeskattningen eventuellt — vi har ju
ännu inte sett tabellen — får ekonomiska
svårigheter och som arbetsmarknaden
verkligen inte ropar efter. Men det
finns nog i grund och botten ingen möjlighet
att lösa dessa frågor utan en utredning
av det slag som vi i flera år har
motionerat om och kommer att motionera
om även i år, nämligen en verkligt
rejäl nationalekonomisk utvärdering av
hemarbetet, vem som än utför det. Det
går inte att diskutera sådant här, innan
man har ordentligt sifferunderlag eller
åtminstone någon form av väg- och
mätbara storheter att bygga på.
Herr talman! Jag skulle sedan faktiskt
vilja anknyta till vad herr Oskarson började
sitt anförande med. Han talade om
de stora och ökande luftkuber som vi
här i kammaren vid denna tid på kvällen
har tillgång till. Han sade också att
han ville tala om en av de verkligt stora
frågor som ingen hade talat om tidigare
i remissdebatten. Jag skulle också
vilja gå in på en annan som jag tycker
otroligt stor och väsentlig fråga, som
jag tror inte har berörts här något vidare.
Det är naturligtvis miljövården.
Remissdebatt
»Det är ett tecken på att vi har misslyckats
med att kontrollera vår teknologi,
när vi har utvecklat ett system för
att ge ren luft åt en människa på månen,
men inte kan göra detsamma för invånarna
i våra städer.» Det var en amerikan
som sade detta för två år sedan.
Det har bara blivit än mer aktuellt sedan
dess. Det har kommit fler människor
till månen, vi har fått värre luftföroreningar
i våra städer. Men det intressantaste
ordet i det där lilla citatet
är faktiskt det lilla ordet »vi». Vilka är
»vi», som kan så mycket teknologi och
kontrollerar den så illa?
Ja, i en mening är det förstås hela
mänskligheten. I en annan mening är
det våra representanter bland forskare
och politiker. Vi är tvungna att tänka
globalt nu för tiden på ett sätt som aldrig
förr. Detta är vad beträffar miljövården
fullständigt självklart. Man får
nya och hemska exempel på det varje
dag. Jag skulle vilja uppbygga kammaren
med ett litet exempel på detta.
I oktober i fjol framlades och accep;erades
en rapport om jordens allmänna
niljöproblem av den högsta vetenskapliga
kompetens man kan få tag i. Det är
någonting som heter ICSU, en internationell
sammanslutning av alla världens
olika forskarförbund. Den hade bett en
ryss, en engelsman och en svensk att
göra en rapport. I denna nämnde man
bl. a. på tal om farorna för föroreningar
av världshaven dels risken för oljeutsläpp,
dels risken att olika djur- och
växtarter skadas så att man förlorar
vissa naturliga varningssignaler och
slutligen att alla gifter som slängs ut i
vattnet förr eller senare kommer tillbaka
till människorna.
Det låter ju rysligt nog. Men ungefär
samtidigt i höstas var det en annan professor
-— han hette Lamont C. Cole vid
Cornell University — som talade om sina
farhågor för världshaven. De hade
en ny storlcksgrad. Han påvisade nämligen,
att i de industrialiserade delarna
av världen producerar vi bara ungefär
124 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
60 procent av det syre som samtidigt
går åt. Var kommer resten ifrån? Den
kommer huvudsakligen från oceanens
yta. Där simmar omkring plankton,
som producerar omkring 70 procent av
allt det syre som släpps ut i atmosfären
varje år.
Nu förhåller det sig så, att USA skickar
ständigt och jämt tankbåtar till
Vietnam med oerhörda mängder av någonting
som heter picloram, ett mycket
kraftigt växtdödande medel. Det användes
för att avlöva de vietnamesiska skogarna.
Om man nu tänker sig att någon
eller några av dessa tankbåtar råkar ut
för en olycka, vilket ju kan hända, så
sjunker den med allt sitt innehåll i
Stilla Oceanen. Det vore kanske bra för
Vietnam, men vad skulle hända med
planktonlagren på Stilla Oceanens yta?
Det vet ingen, inte ens de som tillverkar
detta gift. Vad man vet är att picloram
är så giftigt, att när man använder gödsel
efter djur som har ätit växter besprutade
med picloram dör all växtlighet
som man använder denna gödsel till.
Vi — vilket alltså i detta speciella
fall betyder USA:s försvarsministerium
— har alltså mer eller mindre i vår
makt att stoppa denna planets syretillförsel
eller i varje fall en väsentlig del
av den. Detta är den sorts problem som
man hoppas kommer att bli behandlade
vid den miljövårdskonferens som FN
om två år håller i Stockholm. Det är av
största vikt att den konferensen får bli
en verkligt politisk konferens, där inga
vetenskapliga fakta tystas och där konsekvenserna
tydligt uttalas. En uppvisning
i nationella skönmålningar, som
det finns vissa anledningar att frukta,
har vi inte någon glädje av — vi, jordens
befolkning, jordens nationer och
den enskilde Svensson.
Men medan vi håller på att arbeta på
de internationella miljövårdsorgan, som
jag anser vara en av våra mest väsentliga
utrikespolitiska uppgifter, måste vi
även försöka få miljövården inom våra
egna gränser att fungera bättre. Jag vill
i detta sammanhang bara ta upp några
få punkter.
Vi behöver en mera miljövårdsinriktad
fysisk riksplanering och parlamentarisk
representation i denna. Icke ens
jordbruksministerns utlovade informationsorgan
kan riktigt ersätta den reella
insyn som behövs i fråga om användningen
av våra naturresurser. Vidare erfordras
en förutsättningslös diskussion
om de medel som skall användas för att
komma till rätta med miljöförstöringen,
d. v. s. om det skall vara avgifter eller
direkta förbud. I remissvaret till FN angående
just 1972 års konferens står det,
att avgifter är så mycket besvärligare
att bestämma och administrera än förbud
och att de senare därför anses bättre.
Men detta kan ju inte vara avgjort en
gång för alla. Givetvis finns det fall där
avgifter vore bättre, t. ex. när det gäller
en mycket stor vara som är besvärlig,
fast inte livsfarlig, och som är mycket
svår att ersätta med något annat. En
parlamentarisk kommitté som undersöker
och avväger alla slags åtgärder —
avgifter, förbud o. s. v. — är nödvändig
för att man skall kunna använda alla
dessa medel på effektivaste sätt.
Vidare behöver vi också mer än vi
denna gång lovats av undervisningsministern
i fråga om den forskning, som
gör att vi kan förstå konsekvenserna av
våra åtgärder, innan vi vidtar dem. Detta
är definitionen på ekologin, enligt
vad professor Lamont C. Coles framhållit
i den uppsats jag nyss citerade. Ekologin
är läran om det sömlösa, biologiska
fält av ömsesidiga påverkningar
och reaktioner, som vi alla är inflätade
i och inte kan komma ur, vare sig människor,
plankton eller pingviner på Antarktis.
Ekologerna, som vi alltså borde ge
mera pengar, lär oss bl. a. att betrakta
våra sopor som någonting som vi inte
bör sopa under mattan och hoppas att
ingen ser, utan som en värdefull tillgång,
en oumbärlig del av hela jordens
ingalunda outtömliga resurser. Vi måste
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 125
här i landet uppmuntra den forskning
som visar hur man även i nutida tätorter
kan upprätthålla den naturens kretsgång,
som var så självklar på den gamla
bondgården.
Slutligen behövs ekologerna för att
vår u-hjälp inte skall bli mera till skada
än nytta. I rapporten från de vetenskapliga
organisationernas internationella
råd, som jag citerade i början, uttrycks
saken på följande sätt:
»Det bör vara de utvecklade ländernas
särskilda ansvar att se till, att varje
industri som de finansierar i utvecklingsländerna,
arbetar under en hög
grad av ekologisk kontroll. Då det sällan
finns någon lokal lagstiftning om
detta, kan annars en situation utvecklas,
som är mycket värre än vad industrinationen
skulle tolerera på hemmaplan.
Människan har helt enkelt inte råd
att upprepa denna typ av misstag. Innan
tekniskt bistånd garanteras, bör
välkvalificerade ekologiska rådgivare
alltid höras. Detta är av särskild vikt
när det gäller internationella projekt,
och naturligtvis har frågan en särskild
räckvidd i tropiska områden, där en
ökad teknologisk inverkan på föga kända
eko-system skulle kunna ha förödande
och långvariga effekter.»
Det här är en av anledningarna till
kravet på att ekologisk forskning i Sverige
måste utvidgas, så att vi får råd att
sända goda experter inom denna vetenskap
till vart och ett av våra u-landsprojekt.
Vi är skyldiga u-länderna detta,
och med »vi» menar jag faktiskt oss
här. Det är att beklaga, att statens naturvetenskapliga
forskningsråds begäran
om ökat stöd till ekologisk forskning
inte har kunna bifallas denna
gång. Detta kommer att tillhöra de väsentliga
frågorna vid FN-konferensen år
1972.
Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.
Remissdebatt
Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte ingå i någon
mera omfattande polemik med fru
Anér. I mitt förra anförande sade jag
att jag tror på en ökad ekonomisk självständighet
för varje individ, men så
länge vi inte har ett individuellt system
på inkomstsidan kan vi inte heller ha
en individuell beskattning.
Sedan vill jag också understryka vad
jag sade om valfriheten. Den måste finnas
i vårt samhälle. Och det finns inga
andra grupper av människor som förmenas
friheten att välja arbete.
Fru ANÉR (fp) kort genmäle:
Herr talman! Detta mitt inlägg skall
verkligen bli kort: Hur många ensamma
mödrar har möjlighet att välja hemmafruns
tillvaro?
Herr WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Jag vill börja med att
framföra ett uppriktigt tack till fru Jonäng
för ett anförande som enligt min
mening var denna remissdebatts stora
händelse. Jag kan instämma i praktiskt
taget varje ord hon sade — utom i det
att vi skall försöka få en ersättning för
ordet hemmafru. Jag tycker tvärtom att
vi skall använda det ordet så mycket
som möjligt för att få in i människors
medvetande att ordet hemmafru är en
hedersbeteckning. Det finns inget annat
yrke som innebär så mycket arbete.
En del människor har tydligen den uppfattningen
att hemmafruar är sådana
kvinnor som förekom i Allers Familjejournal
i min barndom, vilka låg på en
divan och åt praliner och läste romaner,
men de människorna har verkligen
ingenting med dagens hemmafruar att
göra. Jag tycker alltså, fru Joniing, att
vi i stället skall enas om att använda ordet
hemmafru så mycket som möjligt
och inte söka någon ersättning för det.
Sedan går jag över till vad jag hade
tänkt säga innan fru Jonäng förvred huvudet
på mig — om jag så får säga.
Denna debatt har till stor del rört sig
126
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
om den varslade skärpningen av arvsoch
förmögenhetsskatterna samt — genom
kommunalskatteavdragets slopande
— indirekt också av inkomstskatten.
I går visade finansministern påtaglig irritation
över att, som han uttryckte det,
oppositionen ville flytta in i kanslihuset
för att påverka utformningen av
skatteförslaget. Men är det inte just det
som är meningen med remissdebatten?
Det gäller ju att åtminstone få en fot
i dörrspringan innan propositionen avlämnas,
för att oppositionen på det sättet
skall kunna framföra åsikter som
till äventyrs inte kommit fram under
frågans remissbehandling. Har regeringen
en gång bundit sig i propositionen,
så hjälper — med ett parti i absolut
majoritetsställning — de 15 dagarnas
motionstid föga för oppositionen.
Erfarenheterna från förra årets riksdag
visar bara alltför tydligt att regeringens
trogna transportkompani under
utskottsbehandlingen inte vågar ändra
så mycket som en bokstav i propositionerna.
Det är för övrigt den saken som
gör det fullt befogat att i dag tala om
ett maktfullkomlighetens enpartivälde
eller, som någon betecknat det, demokratur
snarare än demokrati, eftersom
en av de allra viktigaste byggstenarna
i demokratin saknas, nämligen hänsyn
till motparten, viljan att kompromissa.
Den där foten i dörrspringan, som
finansministern tyckte så illa om, är
i år faktiskt väl på sin plats. Kapitalskattekomplexet
har t. ex. varit föremål
för en utredning, som sannerligen inte
har gjort skäl för namnet.
I vänboken till Tage Erlander utlovar
SSU-ordföranden Ringholm tre saker
som skall genomföras, nämligen
1. republik,
2. alla produktionsmedel skall överföras
till staten,
3. all mark skall överföras till staten.
Redan av denna uppdelning av frågorna
framgår att han inte har klart för
sig att marken också är ett produktionsmedel,
men den uppfattningen, eller
snarare missuppfattningen, är han inte
ensam om. Vad man efter SSU-ordförandens
hotelser om produktionsmedlens
förstatligande frågat sig är, om reformen
skall ske mot ersättning eller
inte. Finansministerns uttalande att han
i huvudsak avser att följa kapitalskatteberedningens
förslag, tydligen utan hänsyn
till vad som kommer att sägas i remissyttrandena,
har givit oss svaret på
den frågan: det blir konfiskation. Ty
när man genomdriver en beskattning
som man vet inte ens teoretiskt kommer
att kunna bäras av löpande inkomster,
så är det ingenting annat än konfiskation
— som ju är det litet finare uttrycket
för den stöld i statlig regi som det
innebär att under sken av lag och rätt
tillägna sig annans egendom.
Nog är det märkligt, minst sagt, att
en offentlig utredning lämnar ifrån sig
ett sådant verk som det som kapitalskatteberedningen
presterat utan att
ens göra någon kontroll av dess verkningar
med hjälp av självdeklarationerna
för något hundratal företag. Rånman
verkligen betala ut arvodena för
ett så miserabelt arbete? Utredningsordföranden
och utredningsmajoriteten
borde antingen åläggas att på egen bekostnad
göra den kontroll som man inte
behagat genomföra eller återbetala
sina arvoden. Vårt utredningsväsende
får helt enkelt inte tillåtas spåra ur på
ett sådant sätt. Något ansvar för följderna
av sitt förslag har väl ändå en
utredning.
Finansministern förklarade i går för
oss att förslaget i vissa fall kunde medföra
besvärligheter, och vi får väl vara
tacksamma för att han hade kommit
underfund härmed och även hoppas att
han tills vidare lägger förslaget på is.
Gör han inte det, har han nämligen antingen
inte förstått något — vilket i förbigående
sagt vore högst otroligt —• eller
visat att han är ute i rena socialiseringsärenden,
trots att vi väl hade
hoppats att åren skulle ha givit honom
det goda omdöme som SSU-ordföranden
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
127
genom sin ungdom helt naturligt ännu
ej hunnit få.
Nog var det betänkligt att i går höra
finansministern beskriva den skillnad
han anser i skattehänseende finnas mellan
den företagare, som har hela sin
förmögenhet bunden i företagets arbete,
och en kapitalägare, som placerat
sina besparingar i aktier och obligationer.
I det senare fallet var det, om jag
rätt uppfattade herr Sträng, bara att
konstatera vad vederbörande kunde behöva
och sedan låta staten ta hand om
resten. Närmare kan vi i så fall knappast
komma Grönköpings Veckoblads
förslag häromåret att alla inkomster direkt
skulle gå till staten, dit de ju ändå
förr eller senare skulle komma, varefter
staten tillerkände varje medborgare
vad vederbörande bedömdes behöva för
sitt uppehälle.
Det är tyvärr nödvändigt att påpeka
för kammarledamöterna att arvsskatten
redan nu är så hög, att den bara i undantagsfall
hinner betalas av under en
företagares livstid, varför restskuld hopas
på restskuld.
Likviditetsläget för våra små och medelstora
företag är sådant, att varje ny
utgift inom en mycket begränsad ram
innebär slopande av någon förbättringseller
underhållsåtgärd. Kanske det i detta
sammanhang också får påpekas, att
inte ens våra allra största jordbruk såsom
företag betraktade är mer än medelstora.
Sprängs av nya, icke övervältringsbara
skatter företagets ekonomiska ram,
måste de tillgångar som över huvud taget
går att sälja realiseras — kreatur
eller vad det i övrigt kan vara — och
därefter följer beträffande jordbruken
styckning av de stora rationella brukningsenheter,
som våra jordbruksministrar
i middagstal och vid kreatursutställningar
brukat prisa såsom önskvärda.
Om det skett i avsiktligt hyckleri
eller på grund av bristande samråd
med finansministern vill jag låta
vara osagt.
Remissdebatt
Och vad händer med de fideikommiss,
som man i samband med avvecklingslagens
tillkomst förklarat vara av
sådan betydelse att de inte får splittras?
I dessa kan man inte sedan lösöret
skingrats stycka av bitar för att i tider
av kreditstopp få pengar till skatten.
Det kan väl inte gärna betraktas som
oförsynt om vi som — såvida finansministern
enligt sitt uttalande i huvudsak
accepterar kapitalskatteberedningens
förslag — inom bara ett par år
måste gå från vår egendom och våra
företag begär ett klart besked om vad
staten tänker göra med anläggningarna.
Det är inte alls bara fråga om dåliga,
fallfärdiga företag utan om mängder av
solida sådana, som dock har en likviditet
vilken inte tål sådana nya påfrestningar.
Jag har begärt ett sådant besked, för
första gången för sju år sedan, och har
senast upprepat det flera gånger, senast
kort före jul. Herr Antonsson ställde
samma fråga i går i sitt utomordentliga
anförande, men naturligtvis har ingen
av oss fått något svar. Så långt sträcker
sig tydligen inte de socialdemokratiska
visionerna.
Så några ord om naturvården, där
i takt med förändringarna i brukningsoch
ägareförhållandena farorna för kulturlandskapet
ökar. Jordbruksministern
uttalar att man i stället för att betala
markägarna intrångsersättningar framför
allt bör lämna kommunerna bidrag
för köp av naturvårdsområden. Man får
väl hoppas att den meningen inte tolkas
så, att enbart kommunala markförvärv
kan få bidrag. Det måste vara ett
både—och, och jordbruksministern har
ju faktiskt också skrivit så att ersättning
kommer att kunna utgå för att
gottgöra markägare för intrång. Det sista
liir på lång sikt bli det avgjort billigaste.
Några yttranden av naturvårdsverkets
chef vid ungdomens miljövårdsriksdag
för ett par veckor sedan tillsammans
med vad underordnade tjiins
-
128 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
temän i jordbruksdepartementet vid
andra tillfällen låtit undslippa sig är
emellertid ägnade att inge farhågor. Man
tycks vara inne på att slopa all ersättning
för vägrad rätt till grustäkt eller
till bebyggelse enligt den strandlag som
jag för övrigt är en glödande anhängare
av. Förmodligen är det missuppfattningen
att marken inte skulle vara något
produktionsmedel som är framme
och spökar igen. Förstår man då inte
i verk och departement att det inte går
att först skattevägen krama ur markägarna
den sista droppen och därefter
beröva dem även den inkomstkälla som
skulle kunna ge dem möjlighet att leva
ett par år till?
Men otack är som bekant världens
lön. Kom ihåg att det är bonden — likgiltigt
om han har 2 eller 20 000 hektar
— som genom vidtagna eller underlåtna
åtgärder generation efter generation
skapat och vidmakthållit det kulturlandskap
om vilket vi i dag med all rätt
vill slå vakt. Det kan aldrig skyddas på
annat sätt än genom att hävdas med
samma metoder som en gång skapat det.
Det är marginalkostnader som tvingat
markägarna att överge dessa gamla metoder
— billigast och bäst måste det
därför ur alla synpunkter bli att, om
vi anser ett område av större utsträckning
skyddsvärt, betala just de där marginalkostnaderna
till markägaren som
ersättning för hans landskapsvård i stället
för att förlita oss på arbetsmarknadsstyrelsens
röjarlag. De röjarlagen
gör ett så förnämligt arbete som möjligt
är med yxa, såg och kemikalier,
men någon ersättning för kreatursmulen
är de inte. Vi kan väl på litet håll
skapa intryck av kulturlandskap, men
det är nu en gång så att sedan betet
upphört, sedan kreatursmulen inte längre
gör ett urval av de växter som skall
finnas, ändrar örtskiktet mycket snabbt
karaktär så grundligt att landskapet
blir ett surrogat för det äkta kulturlandskapet
— det får bara namnet gemensamt
med detta.
Jag har den allra största aktning för
arbetsmarknadsstyrelsen. Den är ett
handlingskraftigt ämbetsverk, välgörande
fritt från byråkrati, men regeringen
måtte inte ha samma åsikt. Tvärtom
kan det inte gärna uppfattas annat
än som ett mördande underbetyg för
verket att man över huvud taget diskuterar
vandalisering av arbetsmarknadsskäl
av våra få återstående älvar.
Man anser tydligen verket så odugligt
till att skaffa arbete åt den personal som
blir ledig inom vattenfallsverket, att
man för dessa svårigheter på kort tid
måste för alltid offra Vindelälven och
andra vattendrag i stället för att t. ex.
bygga ut norra stambanan för dubbelspår
eller snabbare trafik och andra åtgärder.
Den dom som kommer att avkunnas
över oss och vår generation av vår ungdom
och senare generationer, som vi
i vår själviskhet berövat möjligheterna
att få uppleva allt vad älvarna har att
bjuda och att kunna med dem som referensområden
studera miljövårdsproblemen,
kommer att bli skoningslöst
hård — och det med rätta. Vi får verkligen
hoppas att den bebådade propositionen
i detta avseende ser litet längre
än vad utbyggnadsintressena förmått.
I annat fall bör vårt land snarast dra
sig ur det europeiska naturvårdsåret
och avsäga sig värdskapet för 1972 års
miljövårdskonferens.
Till sist, herr talman, några ord om
försvarsfrågan. Den nu gällande överenskommelsen,
som för övrigt inte är
någon överenskommelse, löper snart ut,
och det är hög tid att en ny försvarsutredning
tillsättes. Försvarsministerns
meddelande om att det skall ske efter
valet tyder just inte på någon större
brådska för hans del. Men vart har försvarsdebatten
tagit vägen? I ett läge
som dagens med oro överallt utanför
våra gränser och sannerligen inte långt
hiirifrån borde väl diskussionens vågor
gå skyhöga. Därför måste man med beklagande
konstatera att försvarsminis
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
129
terns beryktade munkorgsparagraf i
tjänstereglementet för krigsmakten haft
effekt. Åsikter som varit obehagligt stridande
mot hans egna har strypts tillsammans
med hela debattlusten. Det är
på tiden att yttrandefriheten återställs,
och jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
att försvarsministern måtte
förstå att den paragrafen varit mera till
skada än till nytta och att han därför
upphäver den eller åtminstone låter omarbeta
den så att den blir absolut entydig.
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Herr Ringaby sade i sin
inledning att han skulle bli kritisk. .lag
tyckte att han uppträdde i sin vanliga
stil, d. v. s. rent reaktionärt. Efter att
ha räknat upp en hel del felaktiga åtgärder
som regeringen skulle ha vidtagit
väntade jag mig att herr Ringaby
skulle ta fram rottingen och säga: Nu
får det vara nog!
Något av samma ton hade också den
föregående talaren. Nu svider det i skinnet
då man skall hjälpa till och betala
kravet på jämlikhet. Då reser man borst.
När man suttit under två dagar och
lyssnat på den borgerliga oppositionen
och dess negativism mot regeringens
politik, blir man storligen förvånad.
Tror de borgerliga själva att detta skall
gå i det svenska folket om man ser tillbaka
på den utveckling som skett under
den tid socialdemokraterna suttit
i regeringsställning? Det är fakta ocli
inte vackra fraser och löften som ger
politiken förtroende och framgång. Jag
tror att detta har väglett de svenska
medborgarna så att socialdemokraterna
har fått ansvaret att styra vårt land
i över 30 år.
Men det borgerliga valfläsket är lika
späckat i år som under föregående valår.
Trots vissa bekymmersamma frågor
som återstår att lösa borde de borgerliga
kunna kosta på sig några erkännande
ord för det positiva som regeringen
har uträttat. Med den snabba
Remissdebatt
utveckling som sker på olika områden
kommer vi alltid att ställas inför svåra
uppgifter. Efterkloklietens princip är
borgarnas ständigt återkommande vapen.
Det går inte att tillfredsställa alla
på en gång, och därför måste det ske
en avvägning. Om vi skulle ha haft
en borgerlig regering i vårt land under
den tid socialdemokraterna har haft
regeringsansvaret, hade säkert klassamhället
skapat ännu större orättvisor för
arbetarklassen. Med den politik som
regeringen fört har vi kommit ett långt
stycke på väg mot jämlikhet. Jag tror
inte att någon kan förneka detta. Jag
skall villigt erkänna att det ännu återstår
mycket att göra, men detta kan
endast en arbetarvänlig, arbetsduglig
socialdemokratisk regering klara, det
har vi redan bevis för.
Jag skall nu övergå till att beröra
Norrlandsproblemen och framföra de
synpunkter som jag kommit fram till
genom diskussioner om vardagsmänniskans
syn på dessa problem.
Jag bor i en landsända och i ett län
med stora sysselsättnings- och avfolkningsproblem.
Jämtlands län har haft
den största procentuella befolkningsutflyttningen
sedan mitten av 1950-talet.
Men jag är medveten om att regeringen
känner till detta. Vi har genom uppvaktningar
i olika sammanhang påmint
berörda statsråd och regeringen om detta,
och vi hoppas få allt det stöd och
den hjälp vi behöver för att rätta till
rådande förhållanden. Vi får inte blunda
för att Jämtlands län och övriga
Norrlandslän är utpräglade skogslän,
och det är i första hand rationaliseringen
inom skogsnäringen som friställt arbetskraft,
och detta har skapat sysselsättningsbekymmer.
Det har gjorts eu
hel del för att rätta till situationen,
men inte tillräckligt. Här måste alla
med förenade krafter bidra till en positiv
lösning, inte minst skogsbolagen
och skogsägarföreningarna, men hela
ansvaret överviiltras på staten. Man menar
att det är regeringens uppgift att
5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 3
130
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
klara svårigheterna. Vi alla är dock en
del av staten, och därför har vi ett
visst ansvar. Enbart kritik löser inte
problemen, men det gör de positiva
åtgärderna.
Befolkningen i Jämtlands län minskade
med cirka 1 740 personer under
år 1909. Detta är ungefär 350 fler än
under 1968, vilket innebär det näst
högsta minskningstalet — efter Norrbottens
län -— om man jämför de sju
län som uppvisar minskad folkmängd.
Den tilltagande befolkningsminskningen
är ett resultat dels av ett ökande
flyttningsunderskott, dels av att födelsenettot,
som under 1968 låg kring plus
minus noll, under 1969 varit klart negativt
med flera döda än födda. Det
sistnämnda inger särskild oro, vilket
har framhållits tidigare från denna talarstol.
Den bedrivna lokaliseringspolitiken
är ett led i strävandena att motverka
utflyttningen. För att man i tid skall
kunna stoppa upp denna måste emellertid
åtgärder sättas in omedelbart.
Man får inte vänta tills länet har brist
på arbetskraft. Jag vill dock tillägga att
jag har tillit till regeringen även i det
fallet.
En onormal åldersfördelning skapar
ytterligare problem för Norrlandslänen.
Som exempel kan nämnas kommunernas
kostnader för pensionärernas bostadstillägg.
Pensionärerna skall helt
naturligt ha rätt till bostadsbidrag, men
kanske staten borde ikläda sig hela
kostnaden för dessa. Det är inte säkert
att skatteutjämningsmedel täcker alla
utgifter som överförs på glesbygdskommunerna.
Har jag fel på den punkten
är jag villig att ta tillbaka detta påstående.
En översyn borde emellertid
göras.
Det påstås att pengar finns för industrilokalisering
men att det är svårt att
få tag i industriföretagare som är villiga
att etablera sig inom lokaliseringsområdet.
Om det förhåller sig så, bör en
styrning av företagen ske, och i första
hand bör statliga industrier anläggas
där. På detta sätt har regeringen en
möjlighet att hämma utflyttningen och
ge människorna i Norrland en chans
att leva kvar. Jag tror att detta är den
enda metoden att snabbt stoppa utflyttningen.
Genom undersökningar har man
kunnat konstatera att familjer och enskilda
som redan flyttat från Norrland
är villiga att flytta tillbaka, om de kan
få arbete. Det är emellertid en kommunal
angelägenhet att skapa förutsättningar
för industrilokaliseringen i form
av bostäder och servicemöjligheter av
olika slag.
Då det gäller mitt eget län med dess
långa avstånd tror jag att vi får satsa
på flera än tre prioriteringsorter. EU
industricentrum med underleverantörer
i mindre orter är en bra lösning. Jag
vill återigen starkt betona att en ännu
kraftigare satsning på industrier inom
Norrlandslänen är nödvändig, och den
måste ske snabbt.
Jag har i denna kammare för någon
tid sedan i en interpellation framfört
den åsikten till inrikesministern, att i
de delar av Norrland, där turistnäringen
är den enda näring som man kan
tänka sig som lokaliseringsobjekt för
att ge befolkningen sysselsättning, bör
samma stöd ges åt den som åt industrilokaliseringen.
Jag vill, herr talman,
utveckla dessa tankegångar något vidare
i dag.
Licentiat Anders Alvarsson hävdar i
en detaljerad studie av glesbygdsproblemet
att ett ökat turistbidrag kan stoppa
avfolkningen av Norrland. Enligt
uppgifter som jag erhållit är man ganska
restriktiv då det gäller stödet till
turistnäringen, men jag tror på Alvarssons
utredning. Turistnäringen är ett
värdefullt komplement till industrilokaliseringen.
Jag vill upprepa vad jag sade
i samband med interpellationssvaret. En
kommun i Jämtlands län får cirka 60
procent av kommunalskatten från turistnäringen.
Det belyser väl turistnäringens
stora betydelse för kommunerna.
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
131
Man liar räknat ut att ca 400 miljoner
kronor tillförs stat och kommun genom
den.
En mer framåtriktad planering måste
göras för att fylla det behov av områden
med fritidsanläggningar som följer
med förkortad arbetstid, ökade inkomster
och den ökade press på den
enskilde som det moderna arbetslivet
för med sig. Staten måste enligt min
mening hjälpa till genom att vidta ännu
kraftigare stödåtgärder för att stimulera
denna näringsgren. En ökad satsning på
den svenska turismen kan även bidra
till att skapa bättre balans mellan turistströmmen
till utlandet och till vårt
eget land. Enligt uppgift har turistströmmen
från utlandet ökat kraftigt
de senaste åren.
Man har beräknat att det kostar samhället
lågt räknat 200 000—250 000 kronor
att flytta en familj från Norrland
till södra Sverige. Den vinst som näringslivet
får förlorar staten i omställningskostnader,
enligt Alvarsson. Man
bör i stället subventionera långsiktiga
åtgärder i Norrland; det skapar binäringar
som också ger sysselsättning. För
en del områden i Jämtlands län kommer
en ökad satsning på turistnäringen
säkerligen att få stor betydelse för sysselsättningen.
Det är därför angeläget
att utredningen om lokaliseringsstöd till
turistnäringen påskyndas så att riksdagen
med det snaraste får ta ställning
till denna viktiga fråga.
Ett mer transportvänligt klimat inom
lokaliseringsområdet bör också skapas)
De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
har i viss mån motverkats av kraftigt
stigande transportkostnader. Detta
gäller godstransport på järnväg och
landsväg samt persontransport med
järnväg och flyg. Det måste vara till
nackdel för de områden som har långa
transporter. För att stimulera det norrländska
näringslivet och åstadkomma
en livligare lokalisering borde någon
form av subventionerade fraktkostnader
tillämpas. Denna fråga har disku
-
Remissdebatt
terats under många år, men ännu har
den inte fått någon lösning. Indragning
av stationsanhalter, höjda gods- och
persontaxor samt hotande järnvägsnedläggelser
lockar heller inte företagare
till lokaliseringsområdet.
En enhetlig zontaxa för oljetransporter
och telefonförbindelser borde tilllämpas
för hela landet. Som det nu är
kommer Norrland i kläm. Inlösen av
egnahem, då personer inte kan beredas
varaktig sysselsättning inom hemorten,
är också en viktig fråga som bör tas
upp till omprövning. Det kan inte vara
riktigt att den som blir arbetslös och
måste sälja sitt egnahem för att flytta
till annan ort ensam skall svara för
förlusterna. Här bör staten träda emellan.
Detta drabbar mest norrlänningar
då det stora flertalet inlösta egnahem
varit belägna i Norrland; av 211 sådana
var alla utom 3 belägna i Norrlandslän.
Det finns även andra frågor som staten
bör hjälpa till att lösa: anställningen
av lågavlönade inom SJ, av landsvägsbussförare
etc. Bussförarna har
framfört krav på att få bli tjänstemannaanställda,
men trots utredningar och
underhandlingar har de inte fått sina
krav tillgodosedda.
Jaktfrågorna väntar också på sin lösning.
Framför allt bör vi få mer demokratiska
bestämmelser för älgjakten. Då
en utredning pågår skall jag emellertid
inte orda mer härom utan avvakta
de resultat som den kan leda till.
Det är inte för att kverulera som jag
har tagit upp dessa frågor; de är viktiga
för vardagsmänniskan i hennes dagliga
gärning, och jag hoppas att de kommer
att lösas. Jag menar inte att de
skall kunna lösas omedelbart; som jag
nämnde tidigare i mitt anförande måste
en noggrann avvägning göras. Jag
hoppas och tror att den socialdemokratiska
regeringen skall kunna lösa dessa
problem. .lag tror inte att en borgerlig
regering kan klara den saken
bättre.
132 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle:
Herr
talman! Jag skall inte närmare
gå in på herr Wikners anförande utan
bara ta upp en liten sak. Han sade att
det hade blivit ökad jämlikhet men hur
är det t. ex. med textilarbetaren, som
för en månad sedan hade 8:50 i timlön,
medan Volvoarbetaren hade 12: 50?
I dag har Volvoarbetaren 14 kr., medan
textilarbetaren fortfarande har 8:50.
Det innebär väl ingen ökad jämlikhet
utan snarare en minskad jämlikhet —
om vi nu skall ta bara det lilla exemplet.
Herr Wikner tyckte att jag var stygg
som bara kom med negativa påpekanden
och inte sade någonting positivt;
jag hade inte berömt den socialdemokratiska
politiken. Jag hade kunnat säga
mycket mer av kritik. Men jag tyckte
att vad jag sade räckte fuller väl. Det
fanns ingen anledning för mig att berömma
den socialdemokratiska politiken.
Det gör ni minsann så ofta själva,
både när det finns skäl för det och när
det inte finns några skäl. Den saken
behöver alltså vi i oppositionen inte
sköta; vi är här för att kritisera. Är
det så att era åsikter överensstämmer
med våra, så är det naturligtvis så mycket
bättre.
Skall vi göra en liten byteshandel,
herr Wikner? Om herr Wikner antecknar
alla de positiva sidor som finns i
vår politik, skall jag försöka leta reda
på de positiva sidorna i den socialdemokratiska
politiken.
Herr WIKNER (s) kort genmäle:
Herr talman! Det förvånar mig storligen
att herr Wachtmeister inte upptäckt
det jämlikhetsprogram som nu
lagts fram av det socialdemokratiska
arbetarepartiet.
Herr JOSEFSON i Arrie (ep):
Herr talman! I årets statsverksproposition
och särskilt i finansplanen görs
det på många ställen uttalanden om åt
-
gärder, varom förslag senare kommer
att framläggas. De vaga formuleringarna
om de kommande propositionerna
gör det ganska svårt att bedöma vilka
resurser som står till förfogande och
vilka konsekvenser de kommande förslagen
kommer att medföra.
Klart är emellertid att den allmänna
sektorn kommer att växa ytterligare. I
en tid när man på alla håll försöker utnyttja
teknikens landvinningar för rationaliseringar
är det angeläget att detta
också sker i den statliga förvaltningen.
Målet måste vara att undvika byråkratiskt
krångel och att i stället decentralisera
beslutanderätten.
Jag skall en stund uppehålla mig vid
sjätte huvudtiteln, d. v. s. kommunikationshuvudtiteln.
I slutet av 1969 års riksdag behandlades
ett flertal motioner angående trafikpolitiken
och en eventuell översyn av
1963 års trafikpolitiska beslut. Såväl vid
behandlingen av detta ärende som vid
behandlingen av propositionen angående
kommuners rätt att i vissa fall
överta befintliga transportföretag uttalades
från riksdagens sida nödvändigheten
av att det upprättas regionala och
lokala trafikförsörjningsplaner. Givetvis
bör länsstyrelserna med sina planeringsavdelningar
ha ansvaret för att arbetet
med upprättandet av dessa trafikförsörjningsplaner
snarast kommer till
stånd. Det nuvarande förhållandet att
statens järnvägar, som endast ser ekonomiskt
på problemen och som inte tar
någon hänsyn till sociala eller lokaliseringspolitiska
synpunkter, är den instans
som ensam avgör vilka förbindelser
som skall vara kvar är orimligt. När
jag säger att SJ är den instans som ensam
avgör detta, beror det på att jag
anser att SJ :s kontakt med kommunerna
i stor utsträckning tas först sedan SJ intagit
sin ståndpunkt. Kontakten med
kommunerna innebär att man frågar om
kommunen vill betala för någon linje;
i så fall upprätthåller man trafiken
och i annat fall nedläggs den. Skall
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
133
kommunerna och landstinget ha något
inflytande på besluten, bör de få vara
med om utredningsarbetet och diskutera
målsättningen för trafikpolitiken.
Riksdagen uttalade sig för att länsstyrelsens
planeringsarbete skulle ske i
samråd med lokala och regionala organ,
och jag hoppas verkligen att så kommer
att ske och att man snarast tar itu med
dessa uppgifter.
Det finns i dag ett flertal utredningar
som sysslar med frågan om stöd åt de
trafiksvaga linjerna, såväl järnvägs- som
busslinjer. Problemen är på många håll
akuta, och det gäller att snarast möjligt
presentera förslag till lösningar. Även
från vägkostnadsutredningen väntar vi
på ett utredningsresultat.
Riksdagen kommer i år att på nytt
ställas inför ett förslag om ändrade
skatteregler för lastbilstrafiken. I denna
situation borde vägkostnadsutredningens
resultat ha varit redovisat och
utgjort en väsentlig grund för ett ställningstagande.
Vägplan 1970 som presenterades
i höstas innehöll en mycket intressant
redogörelse för den beräknade
utvecklingen på trafikens område. Vägplanen
som avser åren 1970—1985 visar
bl. a. att man beräknar att antalet bilar
under denna period skall öka från 2,2
miljoner till 4,6 miljoner, d. v. s. att vi
1985 beräknas ha en bil för varannan
invånare. Huruvida dessa beräkningar
kommer att slå in vet vi inte bestämt,
men det ger oss ändå ett visst besked
om utvecklingen och om vilka krav som
kommer att ställas på våra vägar i framtiden.
Enligt vägplaneutredningen måste det
till en årlig fyraprocentig ökning enligt
det lägre alternativet och en sjuochenhalvprocentig
ökning enligt det högre
för att man skall klara de krav som
kommer att ställas på våra vägar. I årets
statsverksproposition har kommunikationsministern
prutat hårt på vägverkets
anslagsäskanden. Det totala anslaget
till vägarna ligger 259,5 miljoner under
vägverkets begäran. Det är speciellt
Remissdebatt
under punkten Byggande av statliga vägar
som departementschefen minskar
beloppen mycket kraftigt eller med nära
120 miljoner kronor. Även på anslaget
Drift av statliga vägar prutar kommunikationsministern
kraftigt. Anslaget
skärs ned med 62 miljoner kronor, och
härav utgör 36 miljoner kronor en
minskning av anslaget till vägunderhåll.
Denna prutning är oroande, särskilt
som den innebär en kraftig begränsning
av förstärkningsarbetet på länsvägarna
och på det sekundära vägnätet. Det
framgår att vägverket i sina petita utgått
ifrån att investeringsmedlen i huvudsak
skall förbehållas det trafikstarka
vägnätet. Detta gör nedskärningen så
mycket mera allvarlig.
Jag sade i början av mitt anförande
att antydningarna i finansplanen om
kommande propositioner är ganska
dunkla, och detta gäller alldeles speciellt
på skatteområdet. Enligt finansplanen
skall förslag framläggas om ett helt
nytt skattesystem — ett särbeskattningssystem
— innebärande att lika skatteskalor
skall gälla för gifta och ogifta.
Det sägs en del om de problem som uppstår
för gifta personer då det inte finns
arbetstillfälle för båda makarna. I dessa
fall skulle vissa övergångsregler gälla för
att förhindra att en skatteskärpning inträder.
Jag har den uppfattningen att
dylika problem inte bara kommer att
uppstå under en övergångsperiod, utan
de blir säkert bestående.
Ovissheten är stor också när det gäller
uppdelningen av inkomsten i sådana
fall då båda makarna arbetar i ett
familjeföretag. Detta sker i stor utsträckning
i småföretagen inom handeln
och i jordbruket. Det vore orimligt
om inte en viss uppdelning av inkomsten
här finge ske. Jag vet många
exempel på hur unga kvinnor vid sitt
giftermål slutat ganska välbetalda platser
för att helhjärtat göra en insats i
familjeföretaget. Det kan inte vara meningen
— det skulle vara alldeles orimligt
— att dessa skall påläggas en straff
-
134 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
skatt därför att de bytt arbetsplats. Arbetsinsatsen
i familjeföretaget är i
många fall säkerligen minst lika stor.
En annan skattefråga med i många
fall allvarliga konsekvenser för näringslivet
är den skärpning av kapitalbeskattningen
som aviserats. För närvarande
pågår en fastighetstaxering, som
medför starkt höjda taxeringsvärden
och som innebär att skärpningen av kapitalbeskattningen
blir vida större än
vad exempelvis skatteberedningens utlåtande
visar.
Under de senaste åren har i de expansiva
områdena kommunerna inköpt
mycket stora markområden till priser
som ligger två, ja i vissa fall tre gånger
högre än markens avkastningsvärde
som jordbruksmark. Dessa fastighetsförsäljningar
räknas inte med när man
räknar fram hur mycket fastighetsvärdena
skall höjas vid taxeringen, men
när försäljningarna får sådan omfattning
som de fick 1967 i Malmöhus län
kommer de ändå att i stor utsträckning
siitta sin prägel på hela försäljningen
och på försäljningspriserna. Många av
säljarna var intresserade köpare av andra
jordbruksfastigheter, och hade man
fått ett mycket högt pris för sin gård,
spelade det mindre roll om också den
nya gården betingade ett högt pris. Detta
tillsammans med slopandet av den
gamla jordförvärvslagen, som inom parentes
sagt var ett utmärkt instrument
för att hindra att jordbruken blev kapitalplaceringsobjekt,
har gjort att prissättningen
på jordbruksfastigheter inte
har någon som helst paritet med avkastningsvärdet.
Inom skogsbruket utgör avkastningsvärdet
grunden för taxeringsvärdet, och
nog borde för den som själv brukar sitt
jordbruk och har detta som sin inkomstkälla
taxeringsvärdet fastställas
efter avkastningsvärdet. Motioner i denna
riktning har i år väckts av centerpartiet.
Ser man på kapitalskatteberedningens
förslag, finner man att beredningen
konstaterar att förmögenhetsskatten
kan och bör höjas i de högsta skikten
men inte, när det gäller förmögenhetsskatten,
i mellanskikten. Man pekar
också på den pågående fastighetstaxeringen
och anser att denna kommer att
medföra betydande höjning av taxeringsvärdena.
Med detta konstaterande som bakgrund
hade man kunnat förvänta att
beredningen också vid ultformningen
av skatteskalorna tagit hänsyn till detta
konstaterande, men så har inte skett. I
mellanskikten, där man ofta finner de
mindre och medelstora familjeföretagen,
kommer — med de nya taxeringsvärdena
inräknade —- en betydande
skärpning av förmögenhetsskatten att
ske.
När man studerar kapitalskatteberedningens
förslag och de tabeller som visar
förändringar i skattebeloppen, får
man ett intryck av att höjningar av förmögenhetsskatten
inte inträder förrän
vid förmögenheter som för gifta något
överstiger 450 000 kronor, men då har
inte någon som helst hänsyn tagits till
den höjning av taxeringsvärdena som
kommer att träda i kraft samtidigt med
de nya skatteskalorna, nämligen den 1
januari 1971 enligt vad som har sagts
beträffande förmögenhetsskatten — att
de nya taxeringsvärdena skall gälla från
den dagen är klart.
En 50-procentig höjning av taxeringsvärdena,
som är riktmärket i det län jag
tillhör, förändrar totalt bilden av kapitalskattens
verkan.
Inom jordbruket, som fordrar mycket
stora kapitalinsatser men ger mycket låg
förräntning, kommer dessa båda förändringar
— kapitalbeskattningen och taxeringsvärdesförändringarna
— i många
fall att innebära en fördubbling av förmögenhetsskatten.
De höjda taxeringsvärdena
betyder ingenting som medför
att avkastningsvärdet ökar, men den
ökade förmögenhetsskatten skall betalas
med beskattade pengar.
Jag beklagar därför att kapitalskatte -
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 135
beredningen inte vidtagit några som
helst åtgärder för att utreda de samhällsekonomiska
eller näringspolitiska
konsekvenserna av en skärpt kapitalbeskattning.
Kapitalbeskattningen har
länge använts som ett fördelningspolitiskt
instrument, och ingen motsätter
sig att så sker också i fortsättningen,
men det måste företas en noggrann avvägning
mellan dessa intressen och vad
som är möjligt med hänsyn till nödvändigheten
av att en rimlig ekonomisk
tillväxt kan upprätthållas i näringslivet
till förmån för alla samhällsgrupper.
När nu finansministern aviserat en
proposition om nya grunder för kapitalbeskattningen,
förväntar vi inom centern
att finansministern innan propositionen
skrivs låter utreda frågan om
de samhällsekonomiska och näringspolitiska
konsekvenserna av en skärpt
kapitalbeskattning.
Till sist ett par ord om lokaliseringsoch
planeringsfrågor! I den väldiga omflyttning
av arbetskraft som har skett
och den omstrukturering som sker av
näringsliv och arbetstillfällen är det
med en viss tillfredsställelse man märker
hur regeringen under år 1969 sent
omsider också började upptäcka de negativa
verkningarna av den pågående
befolkningsomflyttningen. Även på detta
område — på lokaliserings- och planeringsområdet
— har regeringen väntat
med att deklarera sin ståndpunkt.
Någon gång under våren kommer en
proposition angående den lokaliseringspolitiska
verksamheten. Lokaliseringspolitiken
har betydelse inte bara inom
glesbygdsområden. Jämsides med dessa
insatser för att skapa arbetstillfällen
bör också planeringsfrågan ägnas ett
stort intresse. Det pågående arbetet med
uppgörande av regionala handlingsprogram
bör skapa förutsättningar för en
god överblick över beräknad utveckling,
samtidigt som det ger samhället
större möjligheter till en insats för att
hindra alltför stor koncentration av be
-
Remissdebatt
tolkning och sysselsättningstillfällen till
några få orter.
Ett decentraliserat samhälle, en regionalpolitisk
utvecklingsplanering med
ett inflytande från de förtroendevaldas
sidan redan på utredningsplanet samt
en aktiv lokaliseringspolitik kan verksamt
bidra till att skapa både bättre och
trivsammare arbets- och boendemiljö.
Herr STERNE (fp):
Herr talman! Jag skall inte fresta
herr talmannens tålamod många minuter.
Det är egentligen bara ett enda ämne
jag vill vidröra. Jag vet inte om herr
Wikner är här i plenisalen, men han
behöver ändå inte vara orolig, eftersom
jag inte kommer att kritisera regeringen.
Jag förstår att herr Wikner är imponerad
av att en socialdemokratisk regering
efter 30 år har kommit så långt,
att man går ut i val för att tala om mer
jämlikhet. Detta tyder på mångårigt och
mycket ingående studium av marxistiska
läror.
Jag begärde egentligen ordet av samma
anledning som herr Josefson i Arrie.
Jag råkar vara kommunalman sedan
ganska länge och som kommunalman
har jag lagt märke till hur oerhört betydelsefullt
det är för våra kommuner
och tätorter var de är belägna.
De tätorter och städer som ligger i
närheten av en allfarväg eller vid ett
flygfält har en oerhört stor fördel jämfört
med motsvarande orter med annan
belägenhet. Jag lade märke till när finansminister
Sträng redogjorde för budgeten,
att han talade om sin generositet
med anslagen till våra vägar. Jag kunde
inte annat än fundera på vad alla de
tänkte som sitter i våra länsvägnämnder
ute i liinen — jag råkar tillhöra en länsvägnämnd
också. Jag tänkte på alla dem
som var bosatta på orter som inte låg
så väl belägna, intill de stora vägarna
och järnvägarna, när de lyssnade till
talet om dessa många miljoner som ändå
fattades. Jag kommer från ett län
136 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
som har i det närmaste 300 mil grusvägar
— fortfarande, i året 1970! Det länet
kommer att under den femårsplan som
nu föreligger ett av åren få 1 miljon
kronor till sina länsvägar. Det torde inte
vara svårt att förstå hur mycket man
kan göra för 1 miljon kronor, när man
har enbart grusvägar i 300 mil, utöver
alla andra länsvägar.
Jag har förståelse för att man under
sådana perioder som vi nu är inne i,
när det är ont om arbetskraft och ont
om pengar, från regeringshåll har svårt
att anslå stora belopp till våra vägar,
även om jag ytterst ifrågasätter, om detta
är klokt gjort. Vi vet ju att våra transporter
under de närmaste åren kommer
att öka oerhört. Man har räknat ut att
under den närmaste 15-årsperioden
kommer kilometertonmängden att fördubblas.
Man kommer upp till 95 miljarder
tonkilometer 1985 i stället för 40
miljarder tonkilometer som det nu är.
Det är därför nödvändigt att våra vägar
upprustas. Våra broar är på många
av våra länsvägar inte alls anpassade
för den tunga trafik som industrin i dag
kräver. I det läget ställer jag mig ytterst
tveksam till om det är klokt att man under
en period, då det är ont om pengar
och man inte kan anslå tillräckligt mycket,
fortfarande premierar de s. k. riksvägarna
i så stor utsträckning som man
gör.
I det län som jag kommer ifrån, alltså
Jönköpings län, har vi E 4 som går igenom
norra delen av länet, vilket naturligtvis
är en fördel för länet. Men det
finns oändligt många orter i länet med
industri som behöver goda kommunikationer,
som inte har tillräckligt goda anslutningsvägar
till E 4. Jag skall inte
här i kammaren lämna några detaljuppgifter
om vägar som behöver upprustas.
Men jag kan försäkra er, att det är oändligt
många orter som i dag lider av att
man inte kan få någon industri placerad
där, därför att det inte finns tillräckliga
vägförbindelser till E 4 eller
söderut.
Det är väl tydligt att det inte finns
möjligheter att i ett långsträckt land
med den topografi och det klimat som
vi har även med ett mycket stort tillflöde
av pengar hålla våra vägar i ett
skick som motsvarar den transportökning
som vi har att förutse. I det läget
måste det vara så mycket mer viktigt
att man samordnar järnvägstrafik och
landsvägstrafik.
Vi har ju ett monopolföretag, statens
järnvägar, och vi har ASG, som till stor
del ägs av statens järnvägar. Det förs
fortlöpande resonemang och diskussioner
mellan statens järnvägar och ASG
om bästa sättet att samordna trafiken
mellan lastbil och järnväg. Men därutöver
har vi Bilspedition och vi har enskilda
åkare, som varken tillhör ASG
eller Bilspedition. Såvitt jag vet har det
över huvud taget inte kommit i gång
några samtal mellan statens järnvägar
och dessa två kategorier av fordonsägare
som befraktar varor. Det borde enligt
min uppfattning ligga i statens järnvägars
intresse att ta initiativ till diskussioner,
varigenom man kunde få till
stånd en avlastning av transporterna
på landsväg. Det kan naturligtvis ske
på olika sätt. Ett sätt är att använda
container, ett annat sätt är onekligen
att men helt enkelt använder sig av
trailer, och flyttar över trailern till en
järnvägsvagn för transport på de långa
sträckorna, varefter trailern hämtas av
ett nytt dragfordon och körs till den
dörr, genom vilken befraktaren skall ha
sina varor.
Det är enligt min uppfattning mycket
viktigt att lösningen av dessa frågor
påskyndas. Jag tror inte att det
skulle behöva kosta mycket pengar att
ordna en sådan samordning. Sannolikt
skulle det förbilliga transporterna i stället.
Jag tror helt enkelt att det är någonting
som inte klaffar i kontakterna mellan
statens järnvägar och våra bilåkerier.
Med dessa ord har jag, herr talman,
velat stryka under vad herr Josefson i
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
137
Arrie med många siffror sökt belysa för
kammaren beträffande behovet av att
man ser över hela fältet i fråga om kommunikationerna
i vårt land.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag fatta mig mycket kort. Jag vill
ta upp ett par frågor i statsverkspropotionen.
Först vill jag säga några ord om
bostadsförsörjningen.
Vid förra årets riksdag beslutades att
de s. k. bostadsbyggnadsplanerna i fortsättningen
skulle ha ett femårigt perspektiv
för att på så sätt underlätta planeringen
av bostadsbyggandet. För de
första två åren i planperioden skall planen
omfatta hela riket, för de tre senare
endast orter med ett klart expansivt
näringsliv och en långsiktig positiv
befolkningsutveckling.
Bostadsstyrelsen har beslutat vilka
kommunblock som skall komma i fråga
och som anses ha ett expansivt näringsliv
och en långsiktig positiv befolkningsutveckling.
Det måste vara av stor
betydelse ur planeringssynpunkt för de
kommunblock, som på detta sätt får ett
garanterat bostadsbyggnadsprogram under
ett flertal år framöver.
Många kommuner ifrågasätter emellertid
lämpligheten av den begränsning
av antalet block som nu sker genom att
högst tre kommunblock i ett län får del
av denna långsiktiga planering, särskilt
i ett län som Jönköpings med dess struktur.
Industrin är på stark frammarsch
på flera orter i länet. Förutom de block
som nu godkänts för en mera långsiktig
planering finns flera kommunblock
med ett expanderande näringsliv.
För Jönköpings läns vidkommande är
det viktigt att bostadsbyggandet hålls
på en så hög nivå som möjligt med
hänsyn till utvecklingen inom näringsivet.
Vi har en stark bostadsefterfrågan
och det finns flera belägg för detta. Vi
har t. ex. inte haft några bekymmer
med outhyrda lägenheter, utan det har
varit lätt att få hyresgäster till våra ny6
— Andra kammarens protokoll 1970.
Remissdebatt
producerade bostäder. I stället har vi
tvingats tillgripa provisoriska bostadslösningar
på en hel del orter för att
i möjligaste mån tillgodose industrins
behov. Även om dessa provisoriska bostäder
för tillfället kan klara vissa lokala
problem är det ingen lösning, ty
var och en förstår säkert att bostadsmiljön
under sådana förhållanden inte
blir den bästa. Länet är därför i mycket
stort behov av en större kvot, och även
om vi under senare tid fått ökad tilldelning
är kvoten alltjämt otillräcklig.
På tal om miljö är miljöfrågorna på
arbetsplatserna särskilt aktuella. De
problem det moderna arbetslivet har
skapat för människorna i produktionen
gör att miljö-, jämlikhets- och trivselfrågor
måste lösas fackligt och politiskt.
Det är glädjande att man i årets statsverksproposition
tar ett stort steg i denna
riktning, vilket sker bl. a. genom lagstiftning
om 40-timmars arbetsvecka,
genom att anslaget till arbetarskyddsstyrelsen
höjs och genom att yrkesinspektionen
tillförs betydande förstärkningar
och får ökad kapacitet för insatser
på arbetsplatserna. Förberedelser
pågår också för väsentligt ökad företagshälsovård.
Vidare ställer socialministern i utsikt
att inom kort tillsätta en utredning för
att verkställa en genomgripande översyn
av arbetarskyddslagstiftningen i
syfte att få till stånd en lagstiftning som
leder till större insatser för att eliminera
hälsofarliga miljöer. I samband
med översynen av lagen bör hela arbetarskyddsverkets
organisation ses
över. Denna utredning som inom kort
skall tillsättas måste med hänsyn till
frågans vikt arbeta med den allra största
skyndsamhet. Det är en kapplöpning
med tiden, ty i väntan på en ny lagstiftning
inträffar olyckor som med en
bättre lagstiftning skulle ha kunnat förhindras.
Slutligen, herr talman, vill jag beröra
eu mycket angelägen jämlikhetsfråga,
som ännu väntar på sin definitiva lösNr
3
138 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
ning, nämligen skillnaden i anställningsvillkoren
mellan tjänstemän och
arbetare.
Lagförslaget om 40 timmars arbetsvecka
är ett led i raserandet av denna
skillnad. Men det gäller även anställningsvillkoren
i övrigt såsom tryggheten
i anställningen, semester, pensioner
och sjuklöneförmåner.
LO har aviserat ytterligare framstötar
för att få bort skillnaden i anställningen
för olika grupper, ty det finns ingen
rimlig motivering för att uppehålla dessa
olikheter mellan dem som arbetar på
verkstadsgolvet och dem som arbetar på
kontoret. Det är en kvarleva från en
gången tid som så snart som möjligt
bör försvinna. Kan man undanröja denna
orättvisa, och det bör vara möjligt
inom rimlig tid, försvinner också
många av missnöjes- och konfliktanledningarna
på arbetsplatserna.
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! I den nya tidskrift som
fått namnet Arbetsmiljö börjar man en
ledare som har titeln »Skördar i storm»
med att konstatera följande: »Om det
tidigare yrt stickor och strån i debatten
om den s. k. yttre miljön har det nu
blivit fyr och flamma kring arbetsmiljön.
Inte bara i hamnen, skogen och
gruvan utan kring hela komplexet arbetsmiljö.
Det har länge rått en generande
tystnad kring frågorna om en
människovänligare arbetsmiljö. Ändå
har man haft på känn att en islossning
var på väg. Det blev en vårflod.»
Så långt tidskriften Arbetsmiljö.
Påståendet om den generande tystnaden
kring dessa viktiga frågor är inte
så litet oriktigt. Från vänsterpartiet
kommunisternas sida har vi sannerligen
inte vare sig här i parlamentet eller
på andra håll iakttagit någon generande
tystnad. Vi har tvärtom år från år sökt
att få statsmakterna att prioritera just
dessa viktiga frågor. Det vet kammarens
ledamöter lika bra som jag. Jag skall
bär inte upprepa vad herr Hermansson
sade från denna talarstol om arbetarskydd
och arbetsmiljö. Jag vill bara ytterligare
understryka att alla dessa problem
och deras lösningar ytterst gäller
arbeiarens människovärde i vårt samhälle.
I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att citera vad som mycket träffande
har skrivits i tidningen Vi av den
1 november 1969, där Per Erik Lundmark
på ledarplats skriver bl. a. följande
:»Men det allvarligaste och mest
upprörande i hela denna fråga» — alltså
frågan om förebyggande hälsorisker
och arbetsplatsmiljö — »är, att den är
så höggradigt kommersiellt inriktad.
Det är helt enkelt en fråga om vad det
kostar. Gärna diskutera i företagsnämnderna,
gärna uppmuntra förslagsverksamheten,
gärna fundera ut nya skyddsanordningar,
gärna på papperet experimentera
med olika former av humanisering
av livet i industrierna! Men
att förverkliga dem, det är fråga om att
smyga sig förbi lönsamhetskalkylen.
För annars går det inte.»
Och Per Erik Lundmark slutar sin
artikel med följande konstaterande:
»Ett preciserat och humaniserat arbetarskydd
måste skapas, eftersom välfärdssamhällets
industrier är benägna
att på egen hand ta ansvar för sina anställdas
hälsa endast när denna strävan
låter sig förena med principen om högsta
möjliga produktivitet, högsta möjliga
lönsamhet.»
I årets statsverksproposition återspeglas
det ökade trycket från en växande
arbetaropinion, och man har nu äntligen
funnit tiden mogen att föreslå ökade
ekonomiska resurser till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen.
För vår del inkasserar vi detta som en
vinst och en framgång för alla de framstötar
som vi under årens lopp har gjort
för precis samma sak.
I detta sammanhang vill jag också ta
upp en annan mycket viktig fråga, som
har de intimaste beröringspunkter med
arbetarskydd och arbetsmiljö. Det är
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 139
frågan om företagshälsovård och det är
inte första gången som vi tar upp den
frågan. Karaktären på detta olösta problem
är av den art att statsmakterna
verkligen inte borde anse det lämpligt
att skynda så långsamt som hittills för
att få en god lösning till stånd. Samtidigt
vill jag emellertid erkänna att frågan
är komplicerad. Men därför är det
desto viktigare att man verkligen arbetar
med högsta intensitet för att få
den löst.
Frågan om företagshälsovården har
behandlats av en statlig utredning, vars
betänkande har beteckningen SOU
1968:44. Betänkandet har sedan varit
ute på remiss. Så sent som förra året
konstaterade vi i vår motion II: 413 att
utredningen inte företagit någon analys
av ett så viktigt problem som frågan
om och i vad mån rekommendationernas
principer borde komma till uttryck
i lagstiftning eller i särskilda av arbetarskyddsstyrelsen
utfärdade anvisningar.
Frivillighetslinjen inom företagshälsovården
har prövats länge nog. Betänkandet
ger material som underbygger
slutsatsen att samhället inte helt
bör överlåta sådana för folkhälsan viktiga
frågor som t. ex. företagshälsovården
till vad parterna på arbetsmarknaden
kan komma överens om. För övrigt
blir det därvid i sista hand en fråga
om hur överenskommelserna i praktiken
efterföljes.
Fn så viktig och aktuell fråga som
denna är alltså ännu oklar, och vi får
inte heller några besked i år. Föregående
talare sade att denna fråga skulle
påskyndas och att en lösning hade utlovats.
Ja, det skulle bara fattas annat.
Men de försummelser som redan förekommit
inom företagshälsovården är
allvarliga nog och är redan alldeles för
stora. Ingen ifrågasätter behovet av lagstiftning
när det gäller arbetarskydd,
trots att den nuvarande arbetarskyddslagen
har överlevt sig själv och i realiteten
mera skyddar maskinerna än
Remissdebatt
människorna. Vi vet emellertid att den
skall omarbetas. Ingen ifrågasätter heller
att det är en samhällelig uppgift att
genom yrkesinspektionen utöva kontroll
av arbetarskyddslagens efterlevnad.
Mot denna bakgrund är det märkligt
att man ännu envisas med att hålla
fast vid ståndpunkten att frågan om
företagshälsovården skall lösas på frivillighetens
väg. Vill någon på allvar
hävda att resultatet — med den frivilliglinje
vi haft — är sådant på detta område
att det inbjuder till en fortsättning?
Bortsett
från att frågan om huvudmannaskapet
och ansvaret för företagshälsovården
ännu ligger i stöpsleven
krävs för en vidgad företagshälsovård
givetvis fler läkare och mer av annan
personal med kunskaper för detta område.
I de instruktioner som utfärdades
för arbetsmedicinska institutet vid
dess tillkomst år 1966 ingår bl. a. frågan
om utbildning av tekniker, läkare
och annan personal inom dess arbetsområde.
Företagshälsovårdsutredningen
har, såsom jag nämnt, uppskattat nyrekryteringsbehovet
vid en total utbyggnad
av företagshälsovården till
1 300 företagsläkare, 1 950 företagssköterskor,
1 300 skyddsingenjörer och
1 300 tekniker.
Såsom framgått av årets statsverksproposition
har arbetsmedicinska institutet
inte fått sin begäran om anslag
tillgodosedd utan en prutning har
ägt rum. Många kanske undrar över anledningen
till detta. Särskilt uppseendeväckande
och egendomligt kan det förefalla
med tanke på de höjda anslagen
till både arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.
Det har emellertid visat
sig att arbetsmedicinska institutet
under sin treåriga verksamhet tyviirr
ännu inte kunnat utföra ett arbete som
står i nivå med dess uppgifter och med
de instruktioner som det fick vid sin
tillblivelse. Det är för mig och för
många andra ett mycket ledsamt konstaterande,
då mycket stora förhopp
-
140
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
ningar inte minst från fackligt håll
knöts till detta institut. Men trots detta
är det ett faktum att det i dag fungerar
på ett icke tillfredsställande sätt.
Anledningen till misslyckandena för
detta institut är många. Jag har i en interpellation
de första dagarna av årets
riksdag till socialministern pekat på
några av dessa anledningar och främst
då den mycket starka anknytning till
Svenska arbetsgivareföreningen som
detta institut har haft. Här måste givetvis
myndigheterna omgående ingripa.
Jag har frågat socialministern om vilka
åtgärder som omgående planeras bli
vidtagna, så att arbetsmedicinska institutet
blir fullt arbetsdugligt och fyller
den funktion som det enligt Kungl.
Maj ds instruktioner skall ha i vårt samhälle.
Jag tror — jag är optimist — att
socialministern inser vikten av att omgående
tillskapa ett arbetsdugligt sådant
institut.
Herr talman! Först efter det att garantier
kan lämnas för detta kan statens
anslag komma upp till avsevärt
högre nivå än vad som återfinns i statsverkspropositionen
i år. Tyvärr har det
kommit att utveckla sig så att jag i detta
fall har förståelse för socialministerns
prutning av det begärda anslaget.
Det är också en annan mycket angelägen
fråga av helt skild karaktär som
jag vill ta upp i denna debatt och som
hittills berörts alltför litet och i alltför
ringa utsträckning. Det är frågan om
barnstugeverksamheten.
År efter år har vi både genom lokal
opinion och genom opinion på riksplanet
och också här i kammaren genom
motioner och interpellation från olika
håll sökt att få till stånd ett ökat antal
platser i våra barnstugor. Det är sant
att det har hänt en del på detta område.
Anordningsbidraget höjdes för några år
sedan och utredningar av olika slag har
genomförts. Man har konstaterat att
från år 1965 har antalet platser för tillsyn
av barn med förvärvsarbetande föräldrar
ökat från ca 23 000 till närmare
70 000 år 1970 och att kommunerna räknar
med ett årligt tillskott på 10 000
platser. I årets statsverksproposition
har man också under trycket av en allt
starkare opinion föreslagit en höjning
av driftbidragen till barnstugeverksamheten.
Det är ju driftbidragen som hårdast
har drabbat kommunerna.
Allt detta är givetvis bra, och vi noterar
det med tillfredsställelse. Men vi
tycker ändå att en hårdare satsning är
nödvändig i dag. Den är det inte minst
därför att barnstugeverksamheten måste
ses i sitt riktiga och stora perspektiv
med betraktande inte enbart av uppgiften
att bereda tillsyn för barn till förvärvsarbetande
föräldrar utan också
med utgångspunkt i den stora betydelse
som måste tillmätas denna verksamhets
sociala och pedagogiska effekter
för barnet självt. Detta står i dag klart
för allt fler, och därför måste de ekonomiska
relationerna stat—kommun
också betraktas på ett annat sätt.
Xär jag talar om detta ämne och denna
utvidgning av synsättet i fråga om
barnstugeverksamheten vore det frestande
att gå i polemik med fru Jonäng,
som för en stund sedan patetiskt och
»snyftande» förde de »stackars» hemmafruarnas
talan. Hon gjorde det på
ett sådant sätt att jag undrade om tiden
under detta århundrade stått alldeles
stilla för fru Jonäng. Men jag anser faktiskt
att anförandet allra bäst talar för
sig självt och att det inte är värt att
ödsla ord på i vårt land 1970.
Den frågan som för mig reser sig i
detta sammanhang är att samhället måste
kunna ge både kvinnor och män samma
rättighet till inkomst av förvärvsarbete
och att samhället på ett verkligt
tillfredsställande sätt ordnar med servicemöjligheter.
Utan en likvärdig ställning
för kvinnor och män i produktionsprocessen
kommer talet om jämlikhet
mellan könen bara att förbli ett tal
som aldrig blir verklighet.
Därför tillbaka igen till vad jag var
inne på, nämligen barnstugeverksamlie
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
141
ten. I dagens prisläge uppgår driftkostnaderna
för barnstugorna till i medeltal
7 500 kronor per plats i daghem och
5 400 kronor i fritidshem. De hittills
utgående driftbidragen har bara utgjort
21 respektive 11 procent av driftkostnaderna.
Ett statligt driftbidrag som skulle
motsvara 40 procent av driftkostnaderna
som kommunerna har att bära skulle
i dag betyda 3 000 kronor för en daghemsplats
och 2 160 kronor för en plats
i ett fritidshem.
Men inte ens till dessa summor —
tyvärr! — föreslås driftbidragen nu utgå.
Vi anser att kommunerna måste på
sikt från staten erhålla bidrag till åtminstone
hela lönekostnaden vid barnstugeverksamheten,
d. v. s. med 70 procent
av driftkostnaderna, därför att lönekostnaderna
beräknas uppgå till dessa
70 procent av driftkostnaderna. Vi
är medvetna om att man inte i ett slag
har möjlighet att göra så betydande höjningar
som detta skulle innebära, men
om vi för det kommande budgetåret
stannade för att åtminstone 60 procent
av lönekostnaderna täcktes av statsbidrag,
så är de föreslagna höjningarna
tyvärr för små.
Vi har därför inlämnat en motion
till årets riksdag om att förslagsanslaget
till bidrag för driften av barnstugor
skulle uppgå till 97 miljoner, innebärande
alltså att som en första etapp
60 procent av lönekostnaderna vid
barnstugorna täckes av statsbidrag.
Vårt parti har under många år fört
fram kravet på en femårsplan för byggande
av minst 150 000 platser i barnstugorna.
Vi upprepar i år detta krav
därför att det är viktigt med en ordentlig
planering och diirför att det vid
undersökningar har visat sig att ytterst
få kommuner har en sådan planering.
Däremot finns det väl knappast så
många kommuner i vårt land som inte
har betydligt liittare att utarbeta planeringsnormer
för t. ex. p-platser. Detta
förhållande anser jag rent ut sagt vara
Remissdebatt
upprörande. Här måste ett radikalt annorlunda
tänkesätt framtvingas.
Herr BLOMKVIST (s):
Herr talman! Innan jag går in på mitt
anförande tänker jag först göra några
kommentarer till de uttalanden som
gjorts här gentemot det socialdemokratiska
partiet. Jag ser att herr Wachtmeister
är inne i kammaren. Jag kan
hålla med honom om en sak, nämligen
att det är alldeles uppenbart att varje
parti och dess representanter skall granska
de övriga partiernas verksamhet.
Jag anser det alltså vara fullt legalt
att herr Wachtmeister gör det. Jag kan
emellertid inte komma ifrån att den
kritik som riktas mot det socialdemokratiska
partiet är oberättigad, ty socialdemokratin
har genom ett mångårigt
arbete lyckats ta bort den verkliga nöd
och fattigdom som vårt folk tidigare
levde i. Det är alldeles uppenbart att
det i detta sammanhang har varit nödvändigt
med prioriteringar, varvid i
och för sig angelägna uppgifter har fått
stå tillbaka för att man skulle kunna
genomföra en för det breda folket mycket
viktig reform.
Jag ber om ursäkt, herr talman, eftersom
herr Pdngaby inte är närvarande
i kammaren, men jag tyckte att det
anförande som han höll här i kväll var
mycket reaktionärt, och det skulle finnas
mycket att säga om det. Herr Ringaby
målade upp den bilden av den sociala
verksamheten i vårt land att man i
våra socialbyråer bara delade ut kontanter
till personer utan att grundligt
undersöka om det förelåg behov eller
inte. Det är en mycket falsk bild, och
jag skulle vilja rekommendera de partivänner
till herr Ringaby som delar hans
uppfattning att studera makarna Inghes
bok »Den ofärdiga välfärden». Den ger
verklighetsbeskrivning av vårt land som
det skulle vara mycket värdefullt även
för representanter för moderata samlingspartiet
alt läsa.
Herr talman! Jag har tidigare sagt
142
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
att det socialdemokratiska partiet har
arbetat på ett sådant sätt att man först
sökt lösa de angelägnaste sociala uppgifterna.
Men vi har samtidigt riktat
kritik mot det bestående samhället. Vi
har aldrig påstått att detta samhälle är
färdigbyggt. Det kommer alltid att krävas
förändringar.
En stor del av vad jag nu kommer
att säga är också en beskrivning av den
verklighet i vilken människor i vårt
land lever — det gäller självfallet andra
grupper än dem som herr Wachtmeister
och herr Ringaby tidigare har
talat om.
Först vill jag uttala min glädje över
att årets statsverksproposition innehåller
betydelsefulla förslag på viktiga
samhällsområden. De prioriteringar
som har gjorts tillgodoser flera önskemål
som har ställts av människorna ute
i arbetslivet. Dit hör satsningen på den
äldre och den handikappade arbetskraften,
resursförstärkningen till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen,
de ökade driftbidragen till dag- och fritidshem
och utbyggnaden av vuxenutbildningen.
När man i dag i olika sammanhang
diskuterar fackföreningsrörelsens arbete
på arbetsmarknaden kan det förtjäna
påpekas att Landsorganisationen har
dragit upp riktlinjer och handlingsprogram
för många betydelsefulla reformer.
Det kan här räcka med att erinra
om Landsorganisationens insatser
vid utformningen av sysselsättningspolitiken
och det arbetsmarknadspolitiska
programmet i slutet på 1960-talet.
I år kommer socialministern också att
förverkliga Landsorganisationens och
det socialdemokratiska partiets krav på
en översyn av arbetarskyddslagstiftningen.
På arbetslivets område föreslås en
kraftig upprustning av de statliga tillsyns-
och kontrollmöjligheterna inom
arbetarskyddet. Med tanke på de stora
brister som fortfarande finns i det förebyggande
skyddsarbetet är det vik
-
tigt att bygga ut de statliga tillsynsorganen.
Det visar sig att arbetarskyddet
inte kan fungera som en försvarslinje
mot olycksfall på lokala arbetsplatser.
I det första numret av tidningen
Fabriksarbetaren i år finns ett referat
om arbetsmiljön för stenarbetarna.
Deras arbetsplatser kan man inte
beteckna som säkra eller riskfria. För
dem är kampen mot en omänsklig arbetsmiljö
en verklig jämlikhetsfråga. Det
är främst silikosen, stendammlungan,
hörselskador och kärlkramp till följd
av alltför kraftiga vibrationer som drabbar
stenarbetarna.
Stenarbetaren Erik Persson i Ilunnebostrand
säger bl. a. följande om stenarbetarnas
arbetsmiljö: Nästan allting
utom sådant som har med arbetsmiljön
att göra har förbättrats. På den sidan
är nästan allting undermåligt på varje
arbetsplats i Bohuslän. Man har skaffat
tryckluftsborrar och jetbrännare och
man har lärt sig att såga stenen. Bullernivån
har höjts och dammängden har
ökat, men ingenting har gjorts för att
skydda arbetarna. Nästan alla stenhuggare
är hörselskadade och jag skulle tro
att omkring tio procent har silikos i
olika stadier. Tidigare har stenhuggare
inte brytt sig så mycket om dammet,
men nu är vi rädda för våra liv.
Det framgår vidare av referatet att
de sanitära förhållandena på många
håll är under all kritik. Den kraftiga
dammbildningen från många arbetsmoment
utgör en överhängande silikosrisk,
och genom buller får man hörselskador.
I samband därmed gör yrkesinspektionens
representant, biträdande yrkesinspektören
Viking Montell, Göteborg, följande
uttalande: »Personligen anser jag
att det är bullret som är mest skrämmande.
Detta gör att en individ ytterligt
snabbt förlorar kontakten med omgivningen.
Det kanske låter lite drastiskt
att säga så eftersom det är livet
som står på spel när det gäller silikosen.
Men det tar i regel så lång tid innan
skador uppstår av silikos att män
-
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
143
niskorna ändå hinner uppleva hela sin
produktiva period. Det borde inte få
vara så som det är inom stenindustrin.
I det här läget ser jag som den enda
lösningen att klappa igen merparten av
företagen inom industrin. Men det har
vi ingen möjlighet att göra.»
Yrkesinspektören bekräftar i sitt uttalande
att stenarbetarna arbetar under
mycket svåra arbetsförhållanden med
betydande risker för yrkessjukdomar.
Vad man i första hand måste reagera
mot är självfallet företagens ovilja att
göra nödvändiga investeringar för att
kunna eliminera olycksfall och hälsorisker.
Arbetsgruppen mot buller och
damm i stenindustrin, med kanslichef
Erik Törnberg i Arbetarskyddsnämnden
som ordförande, har utarbetat rekommendationer
om skyddsåtgärder på
dessa arbetsplatser. Men det föreligger
fortfarande ett starkt motstånd från företagen
när det gäller att följa dessa
rekommendationer.
Vidare måste man reagera mot yrkesinspektörens
värdering. Han säger att
silikos är mindre skrämmande än buller.
Det skulle då bero på att det i regel
tar så lång tid innan det uppstår
skador av silikosen, att människorna
hinner uppleva hela sin produktiva tid.
Detta är ett mycket märkligt uttalande
av yrkesinspektören.
Under mångårigt arbete inom porslinsindustrin
har jag sett många silikosskadade
kamrater, som haft mycket
svåra och pressande arbetsdagar. Med
denna verklighet framför ögonen vill
jag vädja till socialministern och arbetarskyddsstyrelsen
att snarast möjligt
vidta åtgärder för att ge stenarbetarna
i Bohuslän en tillfredsställande arbetsmiljö.
Jag vill till sist herr talman, uttala
den förhoppningen att översynen av
arbetarskyddslagstiftningen måtte ske
mycket snabbt. Vi behöver den nya lagstiftningen
snarast för att fä större möjligheter
att öka skyddet för de anställdas
säkerhet och hälsa.
Remissdebatt
Herr NILSSON i Kristianstad (s):
Herr talman! I denna långa rad av
deklarationer under remissdebatten
skall jag fatta mig mycket kort och endast
beröra ett område, nämligen handikappvården.
Detta är en stor fråga,
på vilken man kan anlägga många synpunkter
och beträffande vilken man
kan framföra en lång rad önskemål.
Jag skall emellertid nöja mig med att
peka på några avsnitt som i dagens läge
är väsentliga.
Målsättningen för årets budget och
för det politiska handlandet över huvud
taget i vårt land är ökad jämlikhet.
Handikappvården kommer därmed i
blickpunkten genom att vi just på detta
område har de största jämlikhetskraven.
Under de senaste åren har stora ansträngningar
gjorts för att förbättra villkoren
för personer med något slag av
handikapp, och det reformarbetet måste
med nödvändighet fortsätta. Fortfarande
finns det stora grupper handikappade
som lever under ytterst svåra omständigheter.
Många bor på ett sätt som
isolerar dem från utbildning, arbete och
kontakt med andra människor. De allmänna
kommunikationsmedlen är långt
ifrån avpassade så att handikappade
kan använda sig av dem. För en rullstolsbunden
person förblir det oftast en
dröm att kunna resa med statens järnvägar.
Busslinjerna utestänger också de
handikappade, och flyget är inte heller
vidare intresserat av denna resandegrupp.
De handikappade utsätts alltså
för en allvarlig diskriminering av
de allmänna kommunikationsföretagen;
där måste en attitydförändring ske.
Samhället måste alltså fungera för alla
och inte endast för en ekonomiskt
och fysiskt gynnad del av befolkningen.
Alltså måste samhället också fungera
för de handikappade. Den nuvarande
miljöplaneringen förstärker oftast handikappet
i stället för att neutralisera
det. För att tillgodose de elementäraste
rättvisekraven på sociala och kulturella
relationer krävs att ett nytänkande
144
Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Remissdebatt
sätter sin prägel på den framtida planeringen.
Kravet på de handikappades
funktionsmöjlighet måste bli tillgodosett;
först då kan man tala om en god
kvalitet på stadsplaneringen.
Sedan länge har vi förkunnat behovet
av en planeringsmetodik som generaliserar
bostads- och samhällsplaneringen
med utgångspunkt i de handikappades
funktionskrav. Med en sådan målsättning
skulle vi slippa dyrbara punktinsatser
som endast resulterar i halvmesyrer.
Undanröjer man hindren för
handikappade gör man det också lättare
för andra människor att fungera. Man
får ett mer människovänligt samhälle.
Till vår glädje kan vi konstatera att
det här skisserade tänkesättet så smått
börjar vinna gehör hos statliga planeringsmyndigheter,
och det hälsas med
tillfredsställelse. Handikappfrågor ingår
numera också i den allmänna lagstiftningen,
och det avspeglar en ny
syn på verksamheten. Genom tillägg i
socialhjälpslagen, skolstadgan och byggnadsstadgan
har man direkt angett en
skyldighet för kommunerna att i vissa
avseenden också ta hänsyn till de handikappade.
Tyvärr tillämpas inte alltid
bestämmelserna så som lagstiftarna har
tänkt sig, och det leder till besvikelse
för berörda människor ute i landet.
Kommunerna bör alltså skärpa sig då
det gäller handikappvården. Ett visst
ansvar ligger också hos statliga myndigheter
som måste tillse att intentionerna
fullföljs.
Då det gäller grundtryggheten blev
det för några år sedan en försämring
av invaliditetsersättningen genom att
försäkringskassorna i flera fall tolkade
de nya bestämmelserna mera restriktivt
än tidigare. Efter uppvaktning från
DHR utlovade socialministern att riksförsäkringsverket
skulle göra en undersökning
beträffande kassornas tillämpning
av de nya bestämmelserna. Ännu
har vi inte sett till undersökningen, och
jag vill gärna i detta sammanhang efterlysa
den.
I statsverkspropositionen tillhör handikappområdet
ett av de prioriterade
områdena. Vi kan notera en glädjande
uppräkning av anslaget till tekniska
hjälpmedel med hela 50 procent. Den
kanske viktigaste reformen i budgeten
är ändå förslaget om en mellanskola
för svårt rörelsehindrade och andra
svårt handikappade elever. Till detta
hör också ett förslag om vårdartjänst
för eleverna. Denna reform leder till
att alla ungdomar får en något så när
likvärdig start i livet.
Helt nyligen publicerades det en undersökning
som visade att det finns en
mycket stor grupp svårt rörelsehindrade
personer som har ofullständig skolgång
— i en del fall saknades skolgång
helt.
Undersökningen avsåg 238 handikappade,
och av dem hade 59 aldrig gått
i någon skola. Ytterligare 59 hade i
stor utsträckning fått sin utbildning genom
hemundervisning. De övriga hade
mer eller mindre bristfällig folkskoleutbildning.
Det framgick också av undersökningen
att bostaden för 129 personer
inte fyllde de krav, som bör ställas
med hänsyn till handikappets art
och grad. Trots att 166 använde rullstol,
fann man att endast 11 handikappade
hade sin bostad helt specialinredd
med tanke på detta.
Hela rapporten är skrämmande. Den
visar vilka stora hål som fortfarande
finns i välfärdssamhället. Dessa handikappade
ungdomar har fått vänta alldeles
för länge på sin utbildning in. m.,
och det är nödvändigt att undersökningen
blir föremål för blixtåtgärder.
Man får inte vänta en enda dag med
åtgärder för dessa människor.
Flertalet av dem som ingick i undersökningen
är emellertid i medelåldern
och ligger utanför den reguljära skolgången.
Därför måste extra utbildningsgångar
skapas, och det bör ske mycket
snabbt.
Det kanske svåraste momentet vid rehabilitering
av handikappade är att
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3
145
skaffa arbete. Arbetsvärden gör i det
avseendet stora ansträngningar men lyckas
inte alltid på grund av många företagares
bristande intresse när det gäller
att anställa handikappade. Det gäller
alltså att övervinna den negativa inställningen
mot handikappad arbetskraft
vilken man också kan spåra hos statliga
och kommunala arbetsgivare.
En förutsättning för att handikappade
skall kunna anställas är att man
specialarrangerar arbetsplatserna och
även i vissa fall ställer arbetsbiträde
till förfogande. Till detta utgår statsbidrag,
och det bör stimulera företagarna
att göra insatser i detta avseende.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.
§ 2
Anmäldes följande motioner:
nr 202, av herrar Ahlmark och Ullsten,
om offentliga förhör i riksdagens
utskott,
nr 203, av herrar Andersson i Örebro
och Enskog, om rätt för kommun att
utan vederlag överlåta viss sjukvårdsutrustning
till u-land,
nr 204, av herrar Dockered och Eriksson
i Bäckmora, om åtgärder för att tillse
att valsedlar finns tillgängliga i vallokal,
nr 205, av fru Hjelm-Wallén m. fl., om
sänkning av rösträttsåldern,
nr 206, av herr Björck i Nässjö, om
utredning angående de värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden,
nr 207, av herr Björck i Nässjö, om
upptagande av Chile som s. k. huvudmottagarland
för statligt utvecklingsbistånd,
nr 208, av herrar Larsson i öskevik
och Johansson i Växjö, om anpassning
av viss militär utbildning till det civila
utbildningssystemet,
nr 209, av herr Larsson i öskevik
6* — Andra kammarens protokoll 1970.
m. fl., om bättre samordning av planeringen
inom försvaret och den kommunala
planeringen,
nr 210, av herr Andersson i Örebro
m. fl., angående utbildningen av ingenjörer
inom elektronikområdet,
nr 211, av fru Anér och herr Ahlmark,
om utredning angående ett nordiskt
kontaktorgan beträffande framtidsforskning,
nr 212, av herr Björck i Nässjö, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till vissa elevorganisationer,
nr 213, av fru Dahl in. fl., om statsbidrag
för utgivande av vägledning angående
borgerlig begravning,
nr 214, av fru Frsenkel m. fl., om försöksverksamhet
med föräldrautbildning,
nr 215, av herr Johansson i Trollhättan
m. fl., om ökad forskning angående
Östeuropa,
nr 216, av herr Källstad m. fl., angående
skoldemokrati,
nr 217, av herr Källstad m. fl., angående
universitetsdemokrati,
nr 218, av herr Källstad m. fl., om undervisning
för läkare i medicinsk etik
och särskild patientvård,
nr 219, av herr Källstad m. fl., om
program för en utbyggnad av åldringsforskningen,
nr 220, av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,
om en alternativ skola,
nr 221, av herr Nordstrandh, om ett
samarbetsorgan för europeisk forskning,
nr 222, av herr Nordstrandh m. fl.,
om inrättande av en professur i religionssociologi
vid Lunds universitet,
nr 223, av herr Nordstrandh m. fl.,
om möjlighet till konfessionell kristendomsundervisning
på grundskolans
högstadium,
nr 224, av herr Nordstrandh m. fl.,
om tillämpning av upphovsrättslagen
inom de svenska teatrarna,
nr 225, av herr Strömberg m. fl., om
utbildning av skolledare,
nr 226, av herr Ahlmark, angående
invandringen av zigenare,
Nr 3
146 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
nr 227, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., om statsbidrag till tekniska hjälpmedel
för handikappade,
nr 228, av fru Frsenkel m. fl., angående
narkotikapolitiken,
nr 229, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
Länkrörelsen m. m.,
nr 230, av herr Hermansson m. fl.,
om utbyggnad av barnstugeverksamheten,
nr 231, av herr Johansson i Skärstad
m. fl., om inrättande av fyra tjänster
som fångvårdspastor,
nr 232, av herr Larsson i öskevik
m. fl., om ändrade bestämmelser för
statsbidrag till omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda,
nr 233, av herr Helander m. fl., om
samarbete mellan kommun och enskild
organisation inom socialvård och människovärd,
nr 234, av fröken Sandell m. fl., om
översyn av bestämmelserna angående
omskolningsbidrag,
nr 235, av herr Strömberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till politiska partier,
nr 236, av herr Svenning m. fl., angående
viss försöksverksamhet vid fångvårdsanstalten
i Malmö,
nr 237, av herr Werner m. fl., om åtgärder
för lösning av barntillsynsproblemet,
nr 238, av herr Östrand m. fl., angående
bostadsbyggnadsplanen,
nr 239, av herrar Berndtsson och
Mattsson, om ökade resurser för iordningställande
av parkeringsplatser,
nr 240, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om befrielse för handikappad
från TV- och radiolicens,
nr 241, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., om nedsättning för döva av TVoch
radiolicens,
nr 242, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., om sänkning av telefontaxan för
samtal på längre avstånd,
nr 243, av herr Hedlund m. fl., om
åtgärder till stöd för trafiken på längre
avstånd,
nr 244, av herr Hedlund m. fl., om
avbrytande av järnvägsnedläggningarna
i avvaktan på viss utredning,
nr 245, av herr Mellqvist m. fl., om befrielse
för döva från TV- och radiolicens,
nr 246, av herr Thylén, om en för
hela landet enhetlig telefontaxa,
nr 247, av herr Åkerlind, om inrättande
av toaletter på bussar och busstationer,
nr 248, av herr Ahlmark m. fl., om
ökade resurser för konsumentforskning
och konsumentupplysning,
nr 249, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om höjning av statsbidraget till
exportrådet för den mindre industrin,
nr 250, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning,
nr 251, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om avslag på Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till nybyggnad av
tvätteri i Östergötland,
nr 252, av herr Nordstrandh m. fl.,
om inrättande av kommunal kulturnämnd,
nr 253, av herr Stridsman, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Sveriges geologiska undersökning:
Prospektering,
nr 254, av herr Werner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum: Vård
och underhåll av fornlämningar och
kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
nr 255, av herrar Thylén och Oskarson,
om en generalplan för utveckling
av det svenska turistlivet,
nr 256, av herr Andersson i Örebro,
om undantag från mervärdeskatt för
frimärken,
nr 257, av herr Andersson i Örebro
m. fl., angående investeringskonto vid
beskattningen,
nr 258, av herr Bergqvist m. fl., om
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
Nr 3 147
översyn av beskattningsreglerna för
pensions- och kapitalförsäkringar,
nr 259, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., angående restitution av arvsskatt
för dödsbo med skogskontotillgång,
nr 260, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., om inrättande av jordbrukskonto
för inkomstutjämning vid beskattningen,
nr 261, av fru Hjelm-Wallén m. fl.,
om sänkning av myndighetsåldern
m. m.,
nr 262, av herr Jadestig och fru Gradin,
om viss översyn av instruktionen
för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
nr 263, av herr Larsson i Umeå, angående
avdraget vid beskattningen för
ökade levnadskostnader vid bosättning
på annan ort,
nr 264, av herr Larsson i Umeå, angående
beskattningen av realisationsvinst
vid avyttring av en- och tvåfamiljsfastighet,
nr 265, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar,
nr 266, av herr Magnusson i Borås
m. fl., angående rätten till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,
nr 267, av herr Nelander m. fl., om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp m. m.,
nr 268, av herr Thglén, om anpassning
av skatteavdragen till penningvärdeförsämringen,
nr 269, av herr Johansson i Växjö
in. fl., om ökad kvot för garantilån till
jordförvärvs- och rationaliseringslån,
nr 270, av herr Stridsman m. fl., om
ökad statlig upphandling från Norrlandsföretag,
nr 271, av herr Bergman, om översyn
av bestämmelserna om telefonavlyssning,
nr 272, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning,
nr 273, av fru Hjelm-Wallén m. fl.,
om sänkning av myndighetsåldern
m. m.,
nr 274, av herr Helander m. fl., om
förverkande av ekonomisk vinning vid
pornografibrott,
nr 275, av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,
angående bestraffningen av lärare vid
övergrepp mot elev,
nr 276, av herr Andersson i Billingsfors
m. fl, om ökad förläggning av semester
till sommaren,
nr 277, av herrar Andersson i Södertälje
och Ngström, om tillämpning av
hälsovårdsstadgan på anläggningar
m. m. inom försvaret,
nr 278, av herr Fredriksson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 5, med förslag till allmän arbetstidslag,
m. m.,
nr 279, av herr Henningsson m. fl.,
om förbättrad pension åt handikappad,
nr 280, av herr Hermansson m. fl., om
höjning av folkpensionsavgiften,
nr 281, av fru Håvik m. fl., om höjning
av barntillägget vid ålders- och
förtidspension,
nr 282, av fru Håvik m. fl., angående
rätten till sjukpenning i vissa fall,
nr 283, av herr Lindberg m. fl., angående
semesterrätten för skogsarbetare,
nr 284, av herr Nordstrandh och fru
Mogård, angående bestämmelserna om
återbetalning av studiemedel,
nr 285, av herrar Andersson i Örebro
och Sjöholm, om förbud mot vissa spelautomater,
nr 286, av herr Hedin m. fl., angående
kontrollen av importerade fiskkonserver,
nr 287, av herrar Johnsson i Blentarp
och Jönsson i Arlöv, om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.,
nr 288, av fru Mogård m. fl., om provisoriskt
körkort,
nr 289, av herrar Thglén och Nordstrandh,
om vissa åtgärder för ökad säkerhet
i trafiken,
nr 290, av herr Berndtsson m. fl., om
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
148 Nr 3
Torsdagen den 22 januari 1970 em.
nr 291, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., om statsbidrag till jordbruksföretag
för vatten- och luftvårdande åtgärder,
nr 292, av herr Eriksson i Arvika
in. fl., om en undersökning av de ekologiska
verkningarna av stora hyggen,
nr 293, av herr Grebäck m. fl., om
höjning av anslaget till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm,
nr 294, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om statlig garanti för att trygga
Norrvikens trädgårdars fortbestånd,
nr 295, av herr Jonasson m. fl., om
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
nr 296, av herr Larsson i öskevik
m. fl., om översyn av skördeskadeskyddet,
nr 297, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., om kreditgaranti för uppförande
av lagerhus för jordbruksändamål
m. m.,
nr 298, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., angående taxorna för lantbruksnämndernas
beställningsarbeten,
nr 299, av herr Persson i Heden m. fl.,
om statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk,
nr 300, av herr Strömberg m. fl., om
inrättande av ett nordiskt miljövårdscentrum,
nr 301, av herr Werner m. fl., angående
Falsterbokanalen,
nr 302, av fru Lewén-Eliasson och
herr Andersson i Södertälje, angående
prövningen av handikappads ansökan
att erhålla fosterbarn,
nr 303, av herr Lindkvist, om statlig
medverkan till bevarandet av Staden
mellan broarna, samt
nr 304, av herr Mellqvist m. fl., om
samordning av olika myndigheters rehabiliteringsverksamhet.
Dessa motioner bordlädes.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om befrielse
från riksdagsarbetet under tiden 27—
28 januari 1970 för deltagande i en konferens
i Tel Aviv, Israel.
Stockholm den 22 januari 1970
Gertrud Sigurdsen
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om befrielse
från riksdagsarbetet under tiden 27 januari—30
januari 1970 för deltagande
i en konferens i Tel Aviv, Israel.
Stockholm den 22 januari 1970
Kurt Hugosson
Kammaren biföll dessa ansökningar.
§ 4
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:
herr Westberg i Ljusdal (fp), till
herr statsrådet Löfberg angående pension
till vissa friställda telefonister,
herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om åtgärder mot erosionsskador
vid Löderups strandbad,
herr Nilsson i Bästekille (m), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
mot snöhinder för tågtrafiken i Österlen,
herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tuberkulos bland
restaurangpersonal,
herr Wennerfors (m), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående politisk verksamhet av
svenska SIDA-tjänstemän i u-länder,
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av makar, samt
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
149
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
rekryteringen av taxeringsnämndsordförande
och kronoombud.
§ 5
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.02 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 23 januari
Kl. 10.00
§ 1
Företogs val av nio medlemmar i
Nordiska rådet för tiden intill dess val
nästa gång äger rum. Därvid lämnades
på begäran ordet till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn
å så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.
Den av herr förste vice talmannen
beträffande detta val avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Skoglund (s)
Mellqvist (s)
Hammarberg (s)
Antonsson (ep)
Ohlin (fp)
Cassel (in)
Bergman (s)
Adamsson (s)
Nilsson i Tvärålund (ep).
Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna ha blivit utsedda
till medlemmar i Nordiska rådet.
På framställning av herr talmannen
beslöts, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underättas
om kammarens val av medlemmar
i Nordiska rådet och om det
likaledes till dagens plenum utsatta valet
av suppleanter för dem samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen.
§ 2
Företogs val av nio suppleanter för
de av kammaren utsedda medlemmarna
av Nordiska rådet.
Herr förste vice talmannen avlämnade
en lista, som under partibeteckningen
»Gemensam lista» upptog följande
namn:
Hammarsten (s)
Skantz, fru (s)
Johansson i Norrköping (s)
Fälldin (ep)
Wedén (fp)
Björkman (m)
Håvik, fru (s)
150 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
Gadd (s)
Sundman (ep).
Efter det denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts,
förklarades de å listan upptagna
personerna utsedda till suppleanter i
Nordiska rådet.
§ 3
Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.
§ 4
Remissdebatt (forts.)
Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till
Herr HEDIN (m), som yttrade:
Herr talman! Jag skall nu inleda den
spännande slutspurten i riksdagens stora
maratonlopp med att tala litet om
rättssäkerheten.
»Ingen går säker på våra gator.» Så
rubricerar tidningen Se en nyligen påbörjad
artikelserie om det meningslösa
våldet. Under 1969 blev enbart i Stockhol
900 personer grovt misshandlade.
Dessa brott har ökat med över 40 procent
under ett år i storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö. I Stockholm
räknade polisen i november förra
året med att ca 450 kvinnoöverfall
hade inträffat dittills under året, därav
inte mindre än 120 våldtäkter eller
flera än under hela 1968.
Vart har hemfriden, gatufriden och
kvinnofriden tagit vägen? Vad är det
egentligen för ett samhälle vi lever i,
där gamla människor ofta inte vågar
gå ut efter mörkrets inbrott och riskerar
väskryckning eller direkt överfall
också mitt på dagen? Vad är det för
mentalitet som sprider sig i vissa ungdomskretsar
med till synes fullständig
brist på respekt för lagar och förordningar
och fullständig okänslighet för
medmänniskors lidanden och rätt att
få vara i fred? Vad är det som gör att
attityden hos denna ungdom har blivit
så mycket råare och hänsynslösare än
förr, när det gäller både uttryckssätt
och våldshandlingar?
Kan man inte kräva att ett rättssamhälle
löser dessa problem på ett bättre
sätt än vad man gjort här i vårt land?
Är det inte ett samhällsintresse av
första ordningen att skydda medborgarna
till liv och egendom?
Alla är säkert beredda att svara ja
på den sista frågan. Men har samhället,
har regeringen gjort allt som man rimligen
kan begära för att få ett bättre
förhållande till stånd?
Allt fler invånare i vårt land har
en känsla av att myndigheterna inte
förmår bemästra situationen och att
samhället inte klarar av sina viktigaste
uppgifter, nämligen att ge medborgarna
ett rimhgt mått av skydd till liv och
egendom. Samhället tycks inte heller
ha lyckats särskilt väl i sin fostrande
uppgift vilken har ett direkt samband
med den fråga som jag belyst. Disciplinsvårigheterna
i våra skolor vittnar
om att man där i många fall inte förmår
upprätthålla ens det minimum av
auktoritet för läraren, som är nödvändigt
för en meningsfull och störningsfri
undervisning. Även om jag är
medveten om att samhällets försummelser
i olika avseenden bara är en
del av förklaringen i det mycket komplexa
orsakssammanhanget, finns det
naturligtvis — speciellt från denna talarstol
-—- anledning att peka på det
som brister just i samhällets agerande.
Det skulle finnas särskilt stor anled -
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
151
ning att ägna sig åt förebyggande åtgärder
av olika slag, inte minst i skolan.
Fil. lic. Kerstin Elmhorn redovisade
förra året chockerande resultat från en
undersökning hon gjort bland skolungdom
i Stockholm. Det framgick att 9 av
10 skolpojkar i åldern 9—14 år hade
gjort sig skyldiga till brott av något
slag. De bagatellartade förseelserna var
vanligast, men varannan pojke hade
prövat på i medeltal tre olika slag av
gravare brott. Av dem som begått allvarligare
brott var det bara 7 procent
som kommit i kontakt med polisen.
Kerstin Elmhorn ansåg att man mot
bakgrunden av att ungdomen i så stor
utsträckning svarar för den samlade
brottsligheten borde sätta in en intensiv
brottsförebyggande verksamhet i våra
skolor, med speciell inriktning på
de yngre skolbarnen.
Den här berörda företeelsen är verkligen
allvarlig, även om flertalet ungdomar
senare i livet blir laglydiga genom
en självläkningsprocess. Men man
kan inte komma ifrån att det är från
denna ungdom som den växande och
allt grövre brottsligheten rekryteras.
Det är alltid lättare att stämma i bäcken
än i ån. En intensiv och väl upplagd
kampanj bland skolungdomen —■ någon
form av laglydnadsundervisning —-skulle säkerligen kunna förebygga den
allvarliga utbredningen av brottslighet
bland skolungdomen. Den skulle kunna
minska basen för den grövre och fortsatta
brottsutvecklingen. Skolan har tidigare
haft betydligt större möjligheter
än nu att fostra ungdomen till respekt
för de samlevnadsnormer som är nödvändiga
i ett demokratiskt samhälle.
I detta sammanhang är naturligtvis
framför allt den etiska aspekten av betydelse.
Sekulariseringsprocessen i samhället
bär enligt min uppfattning en
stor del av skulden till brottsutvecklingen,
och regeringen är medansvarig
i denna process genom en ljum eller
ofta direkt negativ inställning till kristendomen
ocli kristen fostran.
Remissdebatt
Kristendomsundervisningen har under
gångna år minskats ned och uttunnats.
Morgonbönen har ersatts med
morgonsamling, vilken övergått till gemensam
samling eller oftast helt borttagits.
Bordsbön vid barndaghemmen
har ansetts olämplig. Detta är några
frågor som direkt berör ungdomens
etiska fostran. Som man sår får man
skörda. Borde det inte nu vara tid att
på olika vägar återigen öka möjligheten
till en positiv fostran av vår ungdom
i skolan? Kan vi vänta oss några initiativ
i denna riktning från regeringspartiet?
Hittills har de såvitt jag kan
se helt uteblivit.
Bättre förebyggande åtgärder i skolan
och på andra områden verkar naturligtvis
inte omedelbart men har den
allra största betydelsen för den framtida
utvecklingen. För att komma till
rätta med de aktuella svårigheterna
måste vi emellertid framför allt lita till
vår polis som alltid skall vara och är
beredd att göra sitt yttersta för att hjälpa
alla medborgare, för att minska lidande
och otrygghet och för att se
till att lagar och förordningar för vår
samlevnad verkligen följs.
Polisen gör en utomordentlig insats
i dag, och den intensiva satsningen på
narkotikaområdet har uppenbarligen
haft en god effekt både för att bromsa
upp narkotikavågen och för att minska
annan brottslighet som följer i spåren
av och har direkt samband med narkotikamissbruket.
Men läget är sannerligen
inte bättre för det — det är synnerligen
allvarligt. Faktum kvarstår att
vi under en tioårsperiod fått en fördubbling
av brottsligheten och att fortfarande
de allra grövsta brotten — t. ex.
misshandelsbrotten — ökar oroväckande.
Läget är också fortfarande det att
uppklaringsprocenten är skrämmande
låg — ungefär 30 procent, varav för tillgreppsbrott
ungefär 20 procent. Det är
allvarligt när det finns fog för tanken
att brott lönar sig. En högre uppklarringsprocent
skulle i betydande grad
152
Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
verka avskräckande framför allt när
det gäller egendomsbrott.
Situationen är egentligen ännu allvarligare
än vad statistiken utvisar,
därför att många brott aldrig blir anmälda
dels av det skälet att man tror att
det inte lönar sig att göra anmälan
eftersom polisen inte hinner med utredningarna,
dels i vissa fall av det skälet
att man är rädd för repressalier. Skall
vi nå någon väsentlig förbättring är
det alldeles nödvändigt med en kraftig
förstärkning av polisen, inte minst personellt.
Rikspolisstyrelsen har i sina
förslag mycket kraftigt minskat på de
förslag som rikspolisstyrelsen i sin tur
fått från länsstyrelserna — förslag som
i och för sig är berättigade. Men rikspolisstyrelsen
har begärt 777 nya tjänster.
Dessa har rikspolisstyrelsen bedömt
som oundgängligen nödvändiga om man
skall kunna något så när behålla greppet
över brottsutvecklingen, svara för
ordning och säkerhet och svara för
trygghet på våra vägar. Men regeringen
är som vanligt njugg och föreslår bara
300 polismanstjänster. Jag hoppas att
riksdagen kommer att följa förslag om
en betydligt större utökning av antalet
tjänster som i varje fall vi inom moderata
samlingspartiet kommer att
framföra.
Ett synnerligen viktigt område, som
jag dock här inte närmare skall gå in
på, är reaktionsformerna och deras
betydelse dels ur allmänpreventiv synvinkel,
dels för återanpassningen. Jag
vill endast framhålla att jag tror det
är särskilt angeläget att pröva nya former
för att betydligt snabbare och
effektivare än nu ta hand om de unga
lagöverträdarna.
Från moderata samlingspartiet har
vi år efter år fört fram förslag i denna
fråga men tyvärr inte vunnit gehör. Jag
tror att vi skulle kunna hämta erfarenheter
från andra länder — inte minst
från USA — i detta avseende. Den
snabba handläggning som man där
tycks ha av ungdomsbrottslighetsfall
tror jag är i högsta grad värd att ta
efter. Därmed har jag inte på något
sätt i övrigt jämfört reaktionsformerna
i USA med våra. Men det är uppenbarligen
en stor brist hos oss att ungdomar
oftast får vänta mycket länge
innan man över huvud taget kan göra
utredning och ta hand om dem. Under
tiden hinner de ofta göra sig skyldiga
till ytterligare brott. Det kan inte vara
lyckligt.
En annan erfarenhet från USA, som
jag tror att vi kan ta lärdom av, är
att man där på ett helt annat sätt än
hos oss vid domstolsförhandlingar och
i andra avseenden berör de etiska synpunkterna
och följer upp rehabiliteringen
mycket intensivt, framför allt
genom övervakare.
När det gäller kriminalvården i övrigt
vill jag bara framhålla att den kriminologiska
forskningen borde få en
betydligt större omfattning, i synnerhet
för att belysa allmänpreventionens
betydelse. Detta har vi inom moderata
samlingspartiet krävt upprepade gånger
men tyvärr har regeringspartiet inte
haft förståelse för kravet och inte heller
för betydelsen av en uppföljning av
de forskningsresultat som ändå finns
både från vårt eget land och från andra
länder. Detta kom senast till uttryck
i höstas, då regeringspartiet avvisade de
borgerliga partiernas förslag om en
parlamentarisk utredning rörande en
samlad aktion i syfte att effektivisera
rättsvården.
Till sist, herr talman, vill jag ta upp
en annan fråga i sammanhanget som
har utomordentligt stor betydelse, nämligen
målsägares rätt att utfå skadestånd.
I den Se-artikel som jag inledningsvis
talade om belystes 27 konkreta misshandelsfall.
Ett genomgående tema för
dessa var att det i allmänhet rörde sig
om spontant överfall, inte planlagda.
Ett annat genomgående tema var att
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3 153
råheten var kolossalt stor i fråga om
behandlingen av offren. Den ledde i
flera fall till döden.
Slutligen konstaterades också som
ett genomgående tema att i de allra
flesta fall hade vederbörande offer
inte fått ut något skadestånd, även om
domstolen hade utdömt sådant.
Från moderata samlingspartiet har
vi sedan länge tagit upp denna fråga.
Det kan inte vara rätt och rimligt att
målsägandens möjlighet att få skadestånd
skall vara beroende av om våldsmannen
varit på permission från någon
fångvårdsanstalt eller inte eller vara beroende
av om vederbörande har ekonomiska
möjligheter att utge skadestånd
eller ej.
Det borde enligt vår mening vara
självklart att samhället i första hand
utbetalar utdömda skadestånd och att
samhället och inte den enskilde sedan
bevakar sin rätt gentemot den som förorsakat
skadan. Jag tycker faktiskt att
det är förvånande att inte regeringen
för länge sedan har klarat upp en sådan
viktig och självklar rättvise- och jämlikhetsfråga.
Härefter anförde:
Herr STRÖMBERG (fp):
Herr talman! Jag skall under några
minuter uppehålla mig vid frågor som
berör undervisningen och då främst
grundskolan. Jag vill göra detta både
mot bakgrunden av de snabba och omfattande
förändringar såväl pedagogiskt
som organisatoriskt som skett i det obligatoriska
skolväsendet och mot bakgrunden
av den speciella debatt som
förts kring den s. k. »disciplinsituationen».
Om man skall diskutera disciplinsituationen
i dagens skola, måste man
först slå fast en grundläggande princip.
Den långa rad skolreformer, som
genomförts under de senaste åren, bär
sprungit fram ur ett synsätt, som ser
Remissdebatt
skolan som en del av samhället. Skolan
måste då utformas och utvecklas utifrån
de normer och värderingar som
de beslutande myndigheterna fastställer.
Mycket av den kritik som nu, ofta
helt onyanserad och starkt färgad, riktas
mot skolans personal har felaktig
adress. De som arbetar i skolan utför
och verkställer de beslut som fattas av
de politiska organen. Det demokratiska
samhället ger kritikerna möjlighet att
via det politiska skeendet ta del i och
påverka debatten om vårt samhälle och
dess olika uttrycksformer.
Själva ordet disciplin är starkt laddat.
Vi vill gärna tänka på vissa strikt
reglerade lydnadsförhållanden. I dagens
skola bör ordet ha en helt annan betydelse.
Disciplin är de normer och regler
som utformats för att både elever
och skolans personal skall kunna fullgöra
sina av samhället fastställda arbetsuppgifter.
Helt naturligt skall alla som utför sitt
arbete i skolan — elever, lärare, skolledare
och övrig personal — i samråd
utforma sina regler. Men sedan skall
också alla följa de fastställda spelreglerna.
Barn och ungdom har sin arbetsplats
i skolan, de vuxna på verkstäder, kontor
och på andra ställen ute i näringslivet.
På alla arbetsplatser och vid alla
tillfällen då människor möts rättar vi
oss efter en viss praxis som styr vårt
handlande. Ibland är situationen sådan
att vi kan tillåta oss stora friheter, vid
andra tillfällen ålägger vi oss en disciplin
som kan vara utomordentligt hård.
Vi vuxna finner oss i detta och ser
det som en fördel att vi kan medverka
till att utforma miljö och regler på våra
arbetsplatser. Våra regler är sådana att
de skall skapa förutsättningar för oss
att under hänsynstagande till andra
människor fullgöra våra arbetsuppgifter.
Detta synsätt måste också prägla
skolan.
154 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
Dagens skola består ofta av en eller
flera byggnader, där några hundra eller
kanske tusen människor har sina
arbetsplatser på en mycket liten yta.
I ett klassrum på 00 m2 skall 30 barn
eller ungdomar fungera i samarbete
med en vuxen, en lärare. Det är väl
ej förvånande, om det i en så kompakt
eller kanske rättare uttryckt dålig miljö
kan uppstå konflikter och motsättningar,
särskilt som det övervägande
flertalet av människorna befinner sig
i en period av stark utveckling. Hur
många vuxna skulle egentligen klara
dagens skolmiljö?
Slutsatsen av detta blir att dagens
skola av både elever och personal kräver
ett mycket stort mått av hänsynstagande,
solidaritet och ansvar, uttryckt
i en vilja till och en arbetsinsats för
att gemensamt fullfölja den av samhället
fastslagna målsättningen.
Rätten att erhålla utbildning är för
eleverna både en förmån och en skyldighet.
Det finns säkerligen tillfällen
då dagens ungdom mest upplever den
senare aspekten — skyldigheten. Skolans
krav kan vara hårda, tunga och
pressande, särskilt för dem som är fysiskt
eller psykiskt svagare. Samhället
har en skyldighet att hjälpa dessa unga
att finna sig till rätta. Samtidigt måste
också skolans huvudmän se till, att utbildningen
blir meningsfull och att skolan
får förutsättningar att fullgöra sina
uppgifter. Många av de svårigheter
grundskolan upplever i dag beror på
att ett relativt litet antal elever ej kan
anpassa sig till skolmiljön. Det väsentliga
är ej att skaffa fram syndabockar
för detta utan att söka få fram en för
alla parter positiv lösning. Omsorgen
och omtanken om en enskild elev får
aldrig gå så långt, att undervisningen
för en hel klass äventyras. I så fall måste
andra lösningar sökas. Tyvärr har
skolan i detta avseende ännu för få
resurser, samtidigt som paragrafer och
regler är alltför stelbenta.
Huvudansvaret för våra barns fostran
ligger hos föräldrarna. Åtskilliga av de
svårigheter som skolan upplever skulle
enligt min mening kunna undvikas, om
alla målsmän engagerade sig i sina barn
och deras skolgång. Tyvärr når skolan
— och hit räknar jag också föreningarna
Hem och Skola — ej ut till alla
målsmän. Massmedia skulle här kunna
göra en insats. Radio och TV har vid
flera tillfällen sänt program om skolan.
I huvudsak har då behandlats organisatoriska
problem och frågeställningar
i samband med läroplanerna. Kanske
är tiden nu mogen att mera i grunden
söka förmedla de aktuella svårigheterna
i skolan, teckna bakgrunden och belysa
de olika handlingsalternativ som
finns. En aktuell orientering om barnoch
ungdomspsykologi och sociologiska
sammanhang, följd av en genomgång
av situationen i skolorna, skulle kanske
för många målsmän betyda ökat
engagemang och intresse för barnens
skolgång.
Om det reformarbete som bedrives
ute i skolorna skall fullföljas i den takt
som statsmakterna har tänkt sig, behöver
de människor som utför arbetsuppgifterna
— d. v. s. lärarna — resurser
av olika slag. Läroplanens välsvarvade
fraser måste förvandlas till
reella ting som skollokaler, läroböcker
och annan undervisningsmateriel. Här
har det tyvärr haltat och haltat betänkligt
ända sedan enhetsskolan infördes,
och det gör det alltfort. Exemplen är
legio, och tyvärr kommer de att finnas
kvar i ännu många år. Läroplanerna
förändras snabbt. Med all rätt håller
det hundraåriga systemet med klassundervisning
på att brytas ned, men skollokalerna
står kvar som förut. En byggnad
från slutet av 1950-talet, avsedd för
enhetsskolan, är nu omodern och borde
rätteligen göras om, men var finns
pengar till detta? Ja, en några år gammal
skolbyggnad, avsedd för grundskolan
enligt den gamla läroplanen, är redan
föråldrad. Men vem kan börja bygga
om en skola som bara är några få
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
155
år? Den stelbenthet som finns i fråga
om skolbyggandet skall jag återkomma
Den mest förbluffande resursfrågan
i skolan i dag är dock frågan om hur
arbetsgivaren, staten och kommunerna,
handskas med lärarna. De utomordentligt
omfattande, snabba och ständigt
återkommande förändringarna i skolan
borde ha som självklar följd att huvudmännen
satsade på en ordentlig fortbildning
för dem som skall genomföra
reformerna. Denna satsning har i stort
sett uteblivit. Några få studiedagar om
året är egentligen allt. Visserligen anordnas
kurser på sommaren, men långt
ifrån alla som söker till dem får plats.
Speciellt svår är situationen för de äldre
lärarna som har stått eller står inför
en besvärande omställning.
Möjligheter till fortbildning bör i dag
vara en rättighet för arbetstagaren och
en skyldighet för arbetsgivaren. Stora
ekonomiska investeringar görs i lärarutbildningen.
Dessa värden bör tillvaratas
genom att denna kvalificerade arbetskraft
ges möjligheter till en omfattande
och regelbundet återkommande
fortbildning. En kontinuerlig sådan är
också ett villkor för att en arbetstagare
skall kunna känna trivsel och arbetsglädje
på en ständigt föränderlig arbetsplats.
Ytterst kommer fortbildningen
eleverna till godo.
I detta sammanhang kan jag ej uraktlåta
alt peka på att vi i vårt stora skolväsende
ej har någon skolledarutbildning.
Kvalificerade lärare blir chefer
för stora skolenheter utan att ha fått
någon administrativ utbildning. De
svårlösta problem i fråga om organisation,
arbetsledning, information, personalvård,
ekonomisk förvaltning in. in.
inför vilka skolledarna ställs borde väl
motivera, att vi snarast sökte skapa en
fast administrativ utbildning av skolledare.
De förändringar som ständigt återkommer
i den obligatoriska skolan ställer
huvudmännen inför svåra problem.
Skolstyrelserna och skolledningarna får
Remissdebatt
ofta ganska kort tid på sig för att göra
planeringen för de nya reformerna. I
regel måste skolledarna arbeta med planeringsfrågor
vid sidan av ett i övrigt
betungande arbete. Med bibehållet statsbidrag
omöjliggör det nuvarande statsbidragssystemet
att kvalificerade skolledare
frikopplas från sina ordinarie
arbetsuppgifter för att ta hand om utredningar
och planering. I det långa
loppet medför denna stelhet i statsbidragssystemet
svåra konsekvenser för
undervisningen.
I årets statsverksproposition skymtar
denna frågeställning bl. a. i samband
med att statsrådet avvisar skolöverstyrelsens
förslag om skolintendenter. En
översyn av grundskolans statsbidragsfrågor
är nödvändig, och en positiv
lösning skulle underlätta skolstyrelsernas
arbete.
För närvarande fungerar statsbidragssystemet
så att många får arbete med
att kontrollera varandra. I flera fall
kan bestämmelserna tolkas på olika sätt.
Nu arbetar en lång kedja av människor
under betydande tid med en helt orationell
kontroll av siffror och blanketter.
Via skolförvaltningar och länsskolnämnder
kan man hamna i en situation
med ett fruktlöst utväxlande av papper
mellan skolförvaltningarna och kommunens
revisorer om vad som är rätt och
riktigt i ett enstaka fall.
Sedan länge har den obligatoriska
skolan använt dels ett poängsystem,
dels elevantalet som mått på storlek
och arbetsbelastning. Det bör ej vara
något oöverstigligt hinder att konstruera
ett statsbidragssystem som enkelt ansluter
till vissa siffror, och därmed är
vi ifrån hela krånglet. I längden måste
det vara eu vinst för alla parter att
få en enkel administration. Självklart
skulle ett nytt statsbidragssystem ge
skolstyrelserna befogenheter att inom
relativt fria gränser använda de medel
som iir anslagna till lärarlöner. Eventuella
rationaliseringsvinster skulle givetvis
komma kommunerna till godo.
156
Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
I samband med statsbidragen kan jag
ej underlåta att peka på det krångel
som vidlåder skolbyggandet. Att bygga
en skola tar i dag fyra till fem år från
det att skolstyrelsen börjar behandla
ärendet tills skolan är färdig. En bostadsfastighet
kan man klara — och
gör det här i Storstockholm — på ungefär
halva tiden.
Om man i nybyggda bostadsområden
vill försöka få fram skolor i takt med
bostadsbebyggelsen stöter man på hart
när oöverstigliga hinder. Statens bidrag
till byggandet av skolor är ganska obetydligt
men styr ändå hela processen.
Vill en kommun sedan försöka integrera
skolan med t. ex. lokaler för idrott,
fritid, kulturändamål m. m., blir pappersexercisen
än värre, trots att alla
är ense om systemets stora fördelar.
När en kommun i något fall vill kombinera
en barnstuga med skolan, kommer
så besvärande problem in i bilden
som frågan om vem som skall betala
ut statsbidraget — skolöverstyrelsen
eller socialstyrelsen. Den som till
äventyrs vill ha belägg för vad jag här
har anfört kan studera ett av de största
skolbyggnadsprojekt som vi haft här
i landet, den s. k. Botkyrkastaden.
Krånglet i skolan är alldeles för omfattande.
Statsrådet har en enastående
möjlighet att nu ta djärva grepp och
söka sig fram på enklare vägar. Ett
steg tas i år då statsbidragsfrågorna vid
byggandet av grundsärskolor avsevärt
förenklas.
Genom kommunreformerna får vi
kommuner av den storleken att de kan
bygga upp lokala förvaltningar, som
är kompetenta att ta hand om t. ex.
skolbyggandet utan .statlig kontroll. Ge
de statliga skolmyndigheterna en helt
rådgivande funktion i fråga om skolbyggandet
och ge kommunerna förtroendet
att sköta ett skolbyggnadsföretag
på samma sätt som när man bygger bostäder,
idrottsplatser eller förvaltningsbyggnader!
-
Herr HYLTANDER (fp):
Herr talman! Att tala om jämlikhet är
ju på modet i dag, och det synes vara
tämligen lätt att tala om jämlikhet. Att
förverkliga den i mänskligt och samhälleligt
liv är tydligen i praktiken betydligt
svårare.
Eller hur är det — för att återgå till
statsverkspropositionen — när man
från centralt håll skall fördela insamlade
skattemedel på olika förmåner ut
över olika delar och regioner av vån.
land? Hur ställer det sig då med jämlik
heten? När det gäller skatterna kan
jämlikheten inte ifrågasättas; då är vi
alla lika. Men vid fördelningen av skattemedlen
kan det bli så att ett län som
har 2,5 procent av befolkningen får 4,36
procent av lägenhetstilldelningen, under
det att ett annat län — det jag representerar
— som har 3,2 procent av
befolkningen, får nöja sig med 2,68 procent
av lägenheterna. Tilldelningen till
det ena länet är i förhållande till folkmängden
mer än dubbelt så stor som
till det andra länet.
De siffror jag nu anför avser antalet
påbörjade lägenheter under elva månader
av år 1969 respektive folkmängden
den 31 december 1969.
Skaraborgs län hade 9,84 promille av
lägenhetsantalet och låg sjua från slutet
i länstabellen, medan topplänet hade
inte mindre än 21,19 promille. Under
de elva månader som statistiken omfattar
påbörjades i Skaraborgs län 2 521
lägenheter. Skulle fördelningen ha skett
efter genomsnittet för riket, hade det
blivit ytterligare 611 lägenheter eller
3 132. Hade fördelningen skett i överensstämmelse
med tilldelningen till
storstadsområdena, skulle ökningen ha
blivit 1 717 eller 4 238 lägenheter. Hade
Skaraborgs län fått topplänets tilldelning
skulle vi under motsvarande tid
ha fått 2 916 fler lägenheter eller hela
5 437.
Om man nu vet hur mycket en tilldelning
av bostadskvot betyder för utveckling,
tillväxt och möjligheter för indu
-
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
157
strilokalisering till ett i övrigt välutrustat
och, kan man väl påstå, välplacerat
län, så måste man säga att människorna
i detta län har fått betydligt
sämre utvecklingsmöjligheter och inte
blivit jämställda med dem som bor i
andra regioner. Och ändå var det väl
även på detta område som vi skulle
sträva efter ökad jämlikhet.
Ett annat område där ojämlikheten iir
ojämförligt onormalt stor är fördelningen
av anslag till vägbyggande.
Man måste först konstatera att inte
ens det blygsammaste av de fyra alternativ
som vägverket presenterat i sitt
program kunnat tillgodoses i årets nådiga
lunta utan att man prutat cirka 5
procent på detta knappa och i stort sett
i flera år stillaliggande anslag. Här kan
man verkligen tala om en katastrofal
nedskärning av anslagen till Skaraborgs
län.
Om man jämför siffrorna inom Planläggningsområde
väst, dit Skaraborgs län
hör, finner man mycket stora skillnader
mellan de olika länen. O län, som har
229 km riksvägar, får 35,4 miljoner kronor
1971 till dessa och 70,5 miljoner
kronor 1972 under det att R län, som
har 510 km riksvägar, får 6,1 miljoner
kronor respektive 4,5 miljoner kronor.
Detta innebär att man i O län har 6,5
km riksväg per tilldelad miljon kronor
1971 och 3 km 1972, under det att man i
Skaraborgs län får tänja ut 1 miljon kronor
på inte mindre än 83,6 km riksvägar
1971 och 113,3 km år 1972. Om man
alltså jämför siffrorna för de olika länen
1971 var det 6,5 km för O län och 83,6
km för R län som miljonen skulle räcka
till. För 1972 var diskrepansen så stor
som mellan 3 km i O län och 113,3 km
i R län.
Vad beträffar liinsvägarna krymper
anslaget för R län 1972 till en enda miljon
kronor. Medan man i O län har 27
km 1971 och 28,6 km 1972 per anslagen
miljon kronor så är siffrorna för R län
163,6 km 1971 och 409 km 1972. Per
miljon kronor blir detta 27 km i O län
Remissdebatt
1971 mot 163,6 km i R län och för 1972
28,6 km i O län mot 409 km i R län.
Härmed är inte sagt, herr talman, att
0 län inte har behov av de väganslag
det här gäller, men det kan inte vara
klok planering att ha så stora skillnader
1 tilldelningarna som föreliggande planer
innebär. Det kan heller inte vara
klok vägpolitik att låta nedslitningen av
befintligt vägnät gå så långt, att upprustningen
sedan blir mångdubbelt dyrare
när den äntligen kommer.
Jag vill erinra om att väganslagen under
den senast gångna perioden stått
tämligen stilla eller i praktiken kanske
minskat något på grund av prisutvecklingen,
under det att trafiken ökat med
9 procent per år och fordonsbeståndet
med 6 procent per år. Detta hade ju
även i rikspolitiska prioriteringsavvägningar
rimligen bort innebära att väganslagen
ökats i samma takt. Med den
ökande betydelse våra vägkommunikationer
har och får kan jag inte anse annat
än att man missat något ytterst väsentligt
när man inte låtit ramarna växa
i takt med behovet utan t. o. in. prutat
på vägverkets blygsammaste alternativ,
alterantiv 1.
Skaraborgs län motiverar med sitt läge
mellan de stora regionerna i Mellansverige
och Västsverige en generös tilldelning
av väganslag. Ökningen av den
tunga trafiken, som ju för näringsliv
och industri är särskilt betydelsefull, är
dessutom större i Skaraborgs län än i
riket i genomsnitt. Jag vill därför allvarligt
vädja till kommunikationsministern
att vid frågans behandling ta en
allvarlig funderare på dessa saker och
se till att den katastrofsnålt planerade
tilldelningen till Skaraborgs län
inte behöver bli verklighet utan att ramarna
kan ökas.
Så vill jag, herr talman, säga några
ord i en annan fråga. För någon tid sedan
drabbades TV-tittarna av en film
som heter »Dom kallar oss mods», som
kom in i vardagsrummen till svenska
folket. För min del vill jag betygsätta
158 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
den som en tämligen trist historia, som
man lika gärna kunde undvarat. Det
finns många saker i den som kan diskuteras,
men jag skall inte förlänga debatten
onödigtvis med att ta upp dem.
Jag vill bara påpeka en sak, som kanske
har någon anknytning till statsverkspropositionen.
Jag tänker på den
propaganda för en livsstil som denna
film vill föra ut. Den gör ironiska och
negativa värderingar av de s. k. knegarna
i vårt samhälle. Ändå skulle jag vilja
påstå att de som gör att statsverkspropositionens
inkomstsida över huvud taget
existerar just är »knegarna». Skulle
vi dra ut konsekvenserna av denna
films innehåll och budskap — om man
nu kan säga att den har något sådant —
skulle vi alla låta bli att arbeta och betala
skatt.
Filmen har åstadkomit en del kommentarer,
och jag skall tillåta mig att referera
vad som strax efteråt skrevs i en
tidning med riksspridning. Det inleds
med en fråga: »Vad kostade denna bottensats?»,
och i fortsättningen står det:
»Hr Redaktör! Under pågående TVprogram
''Dom kallar oss mods’ skriver
jag detta, upprörd över vad som just
förevisas och utan möjlighet att komma
fram till TV per telefon för att där få
uttrycka en protest. Detta språk, denna
vokabulär, som användes ställer alla anspråk
på tidigare hyfsade uttryckssätt
helt ur spel. Enligt företalet blev denna
film icke godkänd av den s. k. filmcensuren.
Det är — hör och häpna — vår
regering, som godkänt den, släppt fram
den och därmed uttalat sin rekommendation
för förevisning i landet. Då ville
man få ställa några frågor till vår regering:
Vad
fanns det för anledning att ge
klarsignal åt en sådan film? Finner regeringen
det angeläget att göra propaganda
för denna livsstil? Har det utgått
bidrag ur statsmedel för denna films
kostnader? Menar regeringen att genom
detta lära ut och ge större spridning åt
detta sätt att tänka, handla, tala? Har
vi i vårt svenska samhälle behov av att
ge status åt denna livsstil, eftersom filmen
för regeringen haft ett angeläget
ärende? Har vi för små utgifter för närvarande
på kontot för att bereda underhåll
och vård för människor, som struntar
i hur de bär sig åt mot sig själva och
mot andra? Menar ni att vi svenska
folk skall stå för allt större och större
utgifter på detta konto?
Och vill TV-ledningen ge oss besked
om hur mycket de betalat för att visa
svenska folket denna usla bottensats.
Vidare, om man inte har något ansvar
för hur svenska folkets licenspengar bör
användas? Anser Ni det värdigt att låta
denna vokabulär med svordomar i legio
och grovt, ohämmat, oförskämt språk få
plats i ett kulturmassmedia som TV
rätteligen bör utgöra?
Till sist. Är det fler av vårt svenska
folk, som försökt se detta program och
som reagerat på samma sätt? Låt i så
fall de ansvariga få veta detta.
Malmö i januari. Axel Thorsén.»
Herr talman! Jag vet att det är många
som i stort delar de åsikter som där är
framförda. Jag har med detta inlägg velat
tillmötesgå insändarens önskan att
låta de ansvariga få veta detta. Det kan
ju ifrågasättas, om det är på detta sätt
man bör driva andlig och mental miljövård,
som det onekligen finns stort behov
av. Likaså kan vi fundera över om
det inte skulle behövas någon sorts hälsokontroll
även på detta område. Jag
skulle tänka mig att reaktionen bleve
mycket häftig, om livsmedelsföretag
skickade ut konserver av motsvarande
kvalitet till det svenska folket.
På detta område, herr talman, har vi
stort behov av varudeklaration och konsumentupplysning
och hjälp för konsumenterna
att slippa sådana saker som
inte är positiva och uppbyggande i vårt
samhälle.
Jag vill till sist hänvisa till att radio
och TV ju hör under utbildningsdepartementet.
Det borde vara en uppfordrande
och angelägen uppgift för den
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3 159
institutionen att verkligen bidra till
upplysning och se till att inte några negativa
faktorer sprids i vårt samhälle.
Därmed får det vara nog sagt om den
saken i detta sammanhang.
Fru BERGLUND (s):
Herr talman! Låt mig få uttrycka min
tacksamhet över det öde som har fört
herr Börjesson i Falköping i min väg.
Det känns på något vis skönt att slippa
vara den sista i denna långa råd av
talare.
Jag hade tänkt att i dag uppehålla
mig vid utvecklingen i mitt eget län,
Norrbottens län, som utgör en fjärdedel
av Sveriges yta. Att jag tar upp det ämnet
i dag beror på att utvecklingen har
gått så snabbt och att jag bedömer situationen
som så allvarlig, att jag måste
beröra saken trots att jag är medveten
om att regionalpolitiken och lokaliseringspolitiken
kommer att diskuteras
längre fram under våren.
Befolkningsutvecklingen i vårt län
har varit mycket ogynnsam. Enligt de
preliminära siffrorna för 1969 har befolkningen
minskat med 2 900 personer,
motsvarande 1,1 procent av medelfolkmängden.
Ändå hade vi ett födelseöverskott
på 1 500. Flyttningsförlusterna under
1969 låg vid ungefär samma nivå
som åren 1964—1965, alltså under den
förra högkonjunkturen.
Det kanske mest anmärkningsvärda
i utvecklingen är de sjunkande födelsetalen.
Tidigare hade vi en nativitet som
låg högt över rikets medeltal. Det är
också den faktorn som har varit orsak
till att vi haft en gynnsam åldersstruktur
i länet trots utflyttningen. Den preliminära
födelsesiffran för 1969 utgör
för riket 13,4 promille och för Norrbotten
13,8 promille. De tre senaste
årens sjunkande födelsetal gör att flyttningsförlusterna
slår igenom på ett helt
annat siitt än tidigare. Utflyttningen
sker främst i åldersgrupperna 15—29
år. Åldersstrukturen förskjuts mot allt
högre åldrar. Ser man på relationen
Remissdebatt
mellan antalet män och antalet kvinnor,
finner man att kvinnornas antal
minskar i förhållande till männens —
i riket i övrigt är det tvärtom.
De sjunkande födelseöverskotten och
åldersstrukturens förändring är en varningssignal,
som vi inte kan blunda för.
Inlandskommunernas årliga folkmängdsminskning
motsvarar 2—3 procent
av folkmängden. Exempelvis i
Jokkmokks kommun har folkmängden
minskat så att den ligger under såväl
de målsättnings- som prognossiffror
som beräknats av länsstyrelsen/planeringsrådet.
Denna utveckling kan inte
få fortsätta. Länet kan inte avtappas på
de mest produktiva årsklasserna utan
att vi tidigare än beräknat kommer i en
situation som är ohållbar både ur näringslivets
och ur den enskilda individens
synpunkt. Det måste vara ett riksintresse
att det råder balans i sysselsättning
och åldersstruktur i detta län
med dess stora naturrikedomar, som
hela det svenska folkhushållet har nytta
av.
Fru Eriksson i Stockholm berörde i
sitt anförande häromdagen sysselsättningssituationen
i landet —• den verkade
gynnsam och positiv, sedd från
Stockholms horisont. Fru Eriksson tog
emellertid inte upp frågan om de stora
regionala ojämnheterna i vår sysselsättning.
Herr talman! Låt mig bara
nämna några aktuella siffror från mitt
eget län: i förra veckan hade vi 5 512
arbetslösa, varav 55,3 procent var 50
år och äldre, 1969 har enligt länsarbetsnämnden
5 857 personer flyttat utom
länet, 85 procent av dem var 30 år eller
yngre. Om jag dessutom nämner något
om vattenfallsprognoser, så beräknar
man att enbart inom Gällivare och Jokkmokks
kommuner blir cirka 500 man
friställda till mitten på 1970-talet. Läget
är inte alls så enkelt och problemfritt
som det verkade i fru Erikssons inlägg.
Sysselsättningsproblematiken är
svår att lösa, men jag vill säga att den
inte är olöslig. Som jag tidigare fram
-
160 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
hållit innebär det ingen lösning av problemet
utan en förvärring av situationen,
om man tömmer landsändan på
människor i de produktiva åldrarna,
tv vi måste komma ihåg att de råvarutillgångar
vi har ju inte kan flyttas.
Med den ytvidd och struktur länet
har följer att vi har regioner med alldeles
speciella närings- och befolkningspolitislca
förhållanden. Jag tänker
närmast på Tornedalen och inlandet,
särskilt Jokkmokks kommun. En gränsbygd
har en kluven marknad och därför
måste Tornedalen bygga sin ekonomiska
verksamhet på en halv älvdal.
Urbaniseringstrycket blir därför starkare
i gränsbygderna än på andra håll,
där man kan grunda den ekonomiska
aktiviteten på homogena områden.
Gränsbygden löper mycket större risker
att få en mer snedvriden befolkningsutveckling
än de mer expansiva
regionerna i länet. En sådan utveckling
är olycklig ur ekonomisk, social, kulturell
och försvarspolitisk synpunkt.
Jag har tidigare nämnt om länets
naturtillgångar, 20 procent av landets
elektriska energi produceras inom Jokkmokks
kommun. Samtidigt kan jag säga
att kommunen för närvarande har svårt
att klara sin existens, om inte näringslivet
inom kommunen utvecklas snabbt
genom industriell verksamhet eller
gruvbrytning.
Avflyttningskommunerna har mycket
svårt att balansera sin ekonomi. Utbildningssektorn
utgör 45—50 procent av
budgeten, socialvårdsutgifterna ökar
kraftigt och de utgjorde i Pajala kommun
1969 18 procent. Utgifterna för
den sociala hemhjälpen går upp i rask
takt, i övertorneå var kostnadsstegringen
cirka 60 procent från år 1968 till år
1969.
Herr talman! Årets budgetförslag upptar
många positiva saker ur min synvinkel
sett, t. ex. ökade anslag till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Att det
är nödvändigt med åtgärder av mer
defensiv karaktär är ställt utom allt
tvivel, och jag vill också framhålla den
stora betydelse som t. ex. beredskapsarbetena
har haft och har. Jag vill peka
på länets vägnät, som rustats upp till
stor del genom beredskapsarbeten och
som nu gör det möjligt att få ner råvaror
till våra basindustrier, när flottningen
i våra älvar minskar eller helt
upphör, ökade anslag till statens institut
för hantverk och industri med satsning
på utbildningscentrum i Älvsbyn,
ökade anslag till SGU och möjligheterna
att intensifiera undersökningen av
Ruoutevares titanjärnmalm noteras med
tillfredsställelse. Men om vi skall kunna
komma till rätta med de regionala
ojämnheterna i sysselsättningen måste
konkreta regional- och lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtas.
Herr talman! Samhället har satsat
mycket på att förbättra situationen i
sysselsättningssvaga områden, men vi
kommer inte ifrån att otryggheten på
arbetsmarknaden fortfarande utgör en
stor ekonomisk och psykisk belastning
för den enskilde individen i dessa områden.
Vi ställer därför stora förhoppningar
på den proposition om regionaloch
lokaliseringspolitik som är aviserad
till våren och väntar oss att det där
också tas hänsyn till frakt- och taxekostnader.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Årets långa remissdebatt
står nu inför sin avslutning. Av
talarlistan att döma är jag den siste
talaren och kommer därmed att avsluta
debatten. Jag har inte för avsikt att
göra någon som helst sammanfattning
av den förda debatten, eftersom det
kan finnas risk för att det hela blir en
västgötaklimax.
Årets debatt har berört många spörsmål
och man frågar sig, om det finns
något ämnesområde som inte tagits upp.
Trots detta vill jag ta till orda i några
frågor som är väsentliga för mig.
Det gäller först befolknings- och näringslivsutvecklingen
i Skaraborgs län
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
161
som ger anledning till både optimism
och pessimism. För Skaraborgs län i
dess helhet kan förutses en positiv befolknings-
och näringslivsutveckling.
Länet har på grund av sitt transportekonomiskt
gynnsamma läge mellan de
expansiva Stockholms- och Göteborgsregionerna,
med bl. a. västra stambanan,
E 3 och goda hamnar, uppmärksammats
av näringslivet. Existerande industri
har bl. a. på grund härav expanderat
kraftigt. En annan bidragande orsak
till denna utveckling är den tillväxt i
fråga om den lokala arbetskraftstillgången
som följer av den minskade sysselsättningen
inom jordbruket och
skogsbruket.
Enligt en i inrikesdepartementet företagen
analys av industriutvecklingen
i riket åren 1963—1966 uppvisar Skaraborgs
län näst Kristianstads län den
största sysselsättningsökningen med ett
nettotillskott av 1 975 sysselsatta. Procentuellt
uppgick ökningen till 6,7 procent
mot riksgenomsnittet 2 procent.
Nyetablering av industriföretag förekommer
och redan befintliga företag
expanderar. Länet har sålunda goda
möjligheter att utvecklas gynnsamt.
Man kan dock inte komma ifrån att
vissa områden i länet har speciella svårigheter
i fråga om befolknings- och
näringslivsutveckling. Jag tänker då
speciellt på Vararegionen. Skaraborgs
län är uppdelat på fem planeringsregioner
varav den västra är Vararegionen
som är ininst med sina 30 000 invånare.
Befolkningen inom denna region minskar
snarare än ökar. En ökad lokalisering
inom Vararegionen är nödvändig
för att bereda sysselsättning åt dem som
bor diir, och jag kan försäkra att man
från länsmyndigheternas och kommunmyndigheternas
sida gjort vad som göras
kan för att stimulera företag att lokalisera
inom regionen. Det är ingalunda
på grund av brist på kommunala
initiativ som regionen inte har haft den
industriella utveckling som är nödvändig
för att skapa gynnsamma betingel
-
Remissdebatt
ser för dem som bor i den berörda
bygden.
Med hänsyn till den negativa utveckling
soin kännetecknar västra delen av
Skaraborgs län kan man ifrågasätta om
det inte är befogat med ett visst statligt
stöd i detta område. Jag vill resonemangsvis
där föra fram den tanke, som
riksdagsman Paul Jansson i första kammaren
gjorde sig till tolk för under gårdagens
debatt, nämligen att man borde
göra hela landet till ett stödområde.
Därmed skulle Vararegionen få möjligheter
att erhålla den hjälp som den så
väl behöver. Rent allmänt sett borde det
vara angeläget för statsmakterna att
sätta in ett stöd inte bara vid den tidpunkt
då en akut kris skall hävas utan
också i ett läge då en relativt begränsad
insats sannolikt skulle vara tillräcklig
för att vända utvecklingen. Jag tror inte
att det skulle behövas några större satsningar
från statsmakternas sida för att
ändra utvecklingstrenden inom Vararegionen.
Det vore frestande att också ta upp
några andra frågor som rör vårt län.
Jag kan t. ex. helt instämma i vad herr
Hyltander anförde beträffande medelstilldelningen
till våra vägar. Den saken
borde ge anledning till ytterligare några
kommentarer — men jag kanske får
tillfälle att göra det en annan gång. Jag
skall i stället i all korthet ta upp ett par
frågor av helt annan räckvidd.
Alla är vi väl skakade av dramat i
Biafra. Vi har i vinter med beklämning
följt den bittra striden mellan närbesläktade
folkgrupper i ett land vars frigörelse
för inte så länge sedan innebar
förhoppningar om en demokratisk utveckling
i frihet. Mognadsprocessen i
de gamla kolonialländerna är på många
håll trög och smärtsam, och alltjämt har
cyniska stormaktsintressen där sitt spelrum.
Nu när ridån har gått ned för den
blodiga slutakten i Biafra måste det
vara angeläget för oss att med all kraft
verka för inte bara materiell hjälp till
de nödlidande ulan också för att ut
-
162 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
Remissdebatt
jämna de motsättningar som kan utgöra
en grogrund för nya tragedier — inte
bara i Nigeria. Beträffande de aktuella
åtgärder som är av nöden för ett par
miljoner människor i det krossade
Biafra har regeringen ett stort ansvar
på grund av de förväntningar som
finns hos nästan hela vårt folk.
Då det gäller problemen på sikt vore
kanske ett brett rekryterat afro-skandinaviskt
institut med fredsforskning och
ett forum för mellanstatliga diskussioner
en väg att pröva i strävandena att
påverka utvecklingen i länder där freden
kan vara hotad. En sak har vi i
alla händelser lärt av Biafratragedin:
det är nödvändigt att i alla länder ha
en ordentlig planering för katastrofbistånd.
Ansträngningar måste också
göras för att stärka de överstatliga politiska
och humanitära organisationernas
ställning. Vårt eget bistånd till dem som
lider nöd i världen måste också ökas. I
procent av bruttonationalprodukten är
det svenska bidraget till u-hjälpen alltjämt
förhållandevis blygsamt.
Den dramatiska konflikt som i skuggan
av det skakande skådespelet i Afrika
har drabbat den svenska arbetsmarknaden
har diskuterats tillräckligt. Jag
vill endast instämma i de välgrundade
aktuella kraven från många håll att ledningen
för ett företag som LKAB bör
vara på den plats där produktionen
finns. LKAB-chefens argumentation
häromdagen för en annan ordning är
illa underbyggd och naturligtvis utmanande
för de tusentals arbetare han
är satt att leda. Må den vilda strejken i
Norrbotten ha det goda med sig att den
verkar som en larmklocka för regeringen
och för oss alla!
Det går naturligtvis inte att få till
stånd en sund lokaliseringspolitik, om
alla ledande organ i vårt land slentrianmässigt
skall placeras centralt här i
Stockholm. Jag hälsar därför med tillfredsställelse
den utredning finansministern
har tillsatt för att undersöka
möjligheterna till utflyttning av statliga
företag på både det civila och det militära
området.
Man får vidare hoppas att försvarsministern
visar den respekten för finansministerns
goda uppsåt i detta sammanhang
— en sådan utredning har
sedan länge varit påkallad — att han
tills vidare sätter stopp för öB:s nyligen
framlagda förslag om ytterligare utbyggnad
av de militära stabskomplexen
i Stockholm med en mastodontisk s. k.
högkvarterstriangel mitt inne i staden,
som rimligen får anses särskilt sårbar
i krig. Försvarsledningen, som numera
omfattar ett mycket stort antal myndigheter
och andra institutioner, borde
snarast bli föremål för en speciell lokaliseringsundersökning.
En rad militära
staber som sedan gammalt är belägna i
Stockholm skulle säkerligen med fördel
kunna placeras i andra och strategiskt
lämpligare delar av vårt land.
Försvarsministern förtjänar emellertid
en eloge i ett annat sammanhang,
nämligen för uppbyggnaden av det nya
s. k. värnpliktsverket, som med sina
grundliga fysiska och psykiska undersökningar
av de värnpliktiga fått en
utomordentlig betydelse inte bara för
rekryteringen till försvaret utan också
ur allmän folkhälsosynpunkt. Vad man
skulle önska är att även åt äldre värnpliktiga
och i princip alla repetitionsövningssoldater
kunde erbjudas en
motsvarande fysisk test i samband med
deras inryckning. Vi skulle då kanske
slippa tidningsrubriker av följande slag,
som vi såg i höstas: »Cyklande repsoldat
dog i hjärtinfarkt» etc. Värnpliktsverkets
skickligt uppbyggda system för
medicinska kontroller bör kunna ses
som ett mönster för den framtida allmänna
hälsovården i vårt land — ett av
de områden som måste stå i förgrunden
för 1970-talets reformpolitik.
Herr BLOMKVIST (s):
Herr talman! Jag begärde ordet närmast
i anledning av den del av herr
Börjessons i Falköping anförande som
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3
1G3
berörde vårt hemlän. Låt mig uttala
min tillfredsställelse över att herr Börjesson
nu har tagit upp problemet Vararegionen.
Det är alldeles riktigt att den
jordbruksbygd som Vararegionen utgör
kommer att bevara sin karaktär som ett
av vårt lands kanske viktigaste jordbruksområden.
Vi liar i vårt län med de
prognoser som vi utarbetat kunnat se
att det krävs utomordentliga insatser
för att kunna bevara en god samhällsservice
till invånarna på Varaslätten.
Jag vill då erinra om att jag och några
partivänner för några år sedan väckte
en motion, i vilken vi föreslog att
riksdagen skulle uppdra åt regeringen
att göra en utredning om möjligheterna
att få fram en statlig förädlingsindustri.
Vi ansåg nämligen att en sådan skulle
kunna medverka till en bättre utveckling
för denna region och att vi på det
sättet samtidigt skulle kunna ge sysselsättning
åt dem som friställts från jordbruken
på Varaslätten.
Vid behandlingen av motionen ansåg
sig bankoutskottet inte kunna tillstyrka
vår begäran på den punkten, men utskottet
gjorde en enligt motionärernas
mening positiv skrivning när det med
några rader uttryckte sin principiella
inställning till frågan. Utskottet sade sig
inte vara främmande för statliga engagemang
i framtiden även på detta område.
Våra borgerliga kolleger från länet
och övriga borgerliga ledamöter i
riksdagen kunde inte acceptera denna
principiella formulering om statliga insatser.
Mot bakgrund av den utveckling
som vi haft under de gångna åren har
det visat sig att det initiativ som vi tog
vid denna tidpunkt var värdefullt, och
jag hoppas nu, herr talman, att vi även
i framtiden skall kunna räkna med de
borgerliga ledamöternas medverkan till
eu utredning, vars resultat möjligen kan
bli en statlig eller annan förädlingsindustri
på Varaslätten.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Det finns ju ingen an -
Remissdebatt
ledning att herr Blomkvist och jag tar
upp något resonemang om denna motion
som väcktes för några år sedan här
i riksdagen av de socialdemokratiska
representanterna för Skaraborgs län.
Motionen syftade, om jag inte minns
galet, närmast till en statlig livsmedelsindustri.
Jag hoppas att herr Blomkvist
rättar mig, om jag har fel.
Jag tror att jag i debatten framhöll
att jag hellre såg att kooperationen försökte
lösa problemet. Enligt min mening
fanns det för dagen inte något behov
av en statlig livsmedelsindustri inom
Vararegionen.
Men låt oss lämna det kapitlet, herr
Blomkvist. Vi skall gemensamt arbeta
för vårt län — därom är vi överens.
Herr BLOMKVIST (s):
Herr talman! Jag vill understryka att
motionen syftade till att man skulle
undersöka om det fanns förutsättningar
för att få till stånd en förädlingsindustri
på Varaslätten. För mig är det — det
vill jag framhålla —• inte nödvändigt att
det blir en statlig förädlingsindustri.
Det kan mycket väl vara kooperationen
— jordbrukskooperationen eller konsumentkooperationen
— eller någon annan
verksamhetsform som står som huvudman.
Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen
propositionen nr 1, i vad avsåg
grunderna för bidrag till politiska partier,
till konstitutionsutskottet, i vad den
angick det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1970 skulle utgå,
till bevillningsutskottet, i vad den
berörde utgifterna för riksdagen och
dess verk m. in., till bankoutskottet, i
vad den gällde riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet, till lagutskott,
och i vad propositionen avsåg jord
-
164 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
bruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt
propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.
Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.
§ 5
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 202—205; och
till statsutskottet motionerna nr 206
—223.
till bankoutskottet motionen nr 224;
till statsutskottet motionerna nr 225—
242;
Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 243, om åtgärder
till stöd för trafiken på längre avstånd,
hänvisades motionen, såvitt avsåg skattefrågor,
till bevillningsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.
Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna nr 244
—246;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 247;
till statsutskottet motionerna nr 248
—255;
till bevillningsutskottet motionerna
nr 256—268;
till bankoutskottet motionerna nr 269
och 270;
till lagutskott motionerna nr 271—
273;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 274;
till lagutskott motionerna nr 275—
289;
till jordbruksutskottet motionerna nr
290—301;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 302;
till statsutskottet motionen nr 303;
samt
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 304.
§ 6
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 16, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.
§ 7
Anmäldes följande motioner:
nr 305, av herr Boo, om ökad insyn
i kommunala bolag och stiftelser,
nr 306, av herr Holmberg m. fl., om
åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret,
nr 307, av herr Zetterström m. fl., om
införande av ett system med ersättare
för riksdagsledamot,
nr 308, av herr Enarsson m. fl., om
ändrade bestämmelser angående ledighet
för jordbrukare från fullgörande av
repetitionstjänstgöring,
nr 309, av herr Holmberg m. fl., angående
u-hjälpen,
nr 310, av herr Hedlund m. fl., om decentralisering
av den högre utbildningen,
nr 311, av herrar Hedlund och Holmberg,
om parlamentarisk sammansättning
av 1968 års utbildningsutredning,
nr 312, av herr Holmberg m. fl., om
en översyn av forskningens och forskningsplaneringens
organisation,
nr 313, av herrar Mundebo och Strömberg,
angående den samhällsvetenskapliga
forskningen,
nr 314, av herrar Nilsson i Agnäs och
Nordstrandh, om inrättande av en professur
i historia vid Umeå universitet,
nr 315, av herr Nordstrandh m. fl.,
angående det obligatoriska medlemskapet
i studentkår,
nr 316, av herrar Åsling och Fälldin,
Fredagen den 23 januari 1970
Nr 3 165
om införande av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen,
m. m.,
nr 317, av herr Ekström m. fl., om
översyn av reglerna för kommunalt bostadstillägg
till folkpension,
nr 318, av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, om vidgning av ramarna
för lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån,
nr 319, av herr Holmberg m. fl., angående
arbetsmarknadsmyndigheternas
organisation och verksamhet,
nr 320, av herr Ringaby, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Hälsovårdsupplysning,
nr 321, av fru Ryding m. fl., om höjning
av arkivarbetarnas löner,
nr 322, av fru Sigurdsen m. fl., angående
driftbidraget till barnstugor,
nr 323, av fröken Wetterström, om
slopande av inkomstprövningen beträffande
änkepension inom folkpensioneringen,
nr 324, av herr Enarsson, angående
fördelningen av väganslagen,
nr 325, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Allmänna sjövägar,
nr 326, av herrar Johnsson i Blentarp
och Jönsson i Arlöv, om samordning av
den kollektiva trafiken med skolbarnstransporter,
in. in.,
nr 327, av herrar Josef son i Arrie och
Tobé, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer,
nr 328, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
om statlig finansiering av underhåll av
enskilda vägar,
nr 329, av herr Bergqvist m. fl., om
speoificering av kravet i verksstadgan
på chefen som personalledare,
nr 330, av herr Holmberg in. fl., om
åtgärder för att stimulera turismen i
Sverige,
nr 331, av fru Kristensson in. fl., om
skärpt bevakning mot narkotikasmuggling,
nr 332, av fri! Sundberg och herr
Krönmark, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
Svenska turisttrafikförbundet,
nr 333, av herr Westberg i Ljusdal
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning,
m. in.,
nr 334, av herrar Boo och Eliasson
i Sundborn, om avdrag vid beskattningen
för ökade levnadskostnader på annan
ort,
nr 335, av herr Hedin m. fl., om ändrade
bestämmelser för taxering av jordbruksfastighet,
nr 336, av herr Holmberg in. fl., om
skattefri avsättning till utbildnings- och
omställningsfond,
nr 337, av herr förste vice talmannen
von Friesen, angående grunderna för
pension eller annan ersättning åt tjänsteman
hos kamrarnas kanslier vid övergången
till enkammarriksdag,
nr 338, av herr Hermansson m. fl.,
om en ny regionalpolitik,
nr 339, av herr Åsling m. fl., om införande
av etableringskontroll i storstadsregionerna,
nr 340, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om överförande från läkare till
sjuksköterska av blodprovstagning vid
rattfylleri,
nr 341, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen,
nr 342, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., angående behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel,
nr 343, av herr Oskarson m. fl., om
åtgärder för att bekämpa brottsligheten,
nr 344, av herr Engkvist in. fl., om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, in. m.,
nr 345, av herr Gustafson i Göteborg
ni. fl., angående pensionsåldern,
nr 346, av herr Hermansson m. fl.,
om slopande av förbudet att inställa arbete
under avtalstid,
nr 347, av fru Kristensson och fröken
Wetterström, angående beräkningen av
pension för hemarbetande i vissa fall,
166 Nr 3
Fredagen den 23 januari 1970
nr 348, av fru Kristensson och fröken
Wetterström, om ersättning från
den allmänna försäkringen för resekostnader
i samband med sjukgymnastisk
behandling,
nr 349, av fru Sigurdsen m. fl., om rätt
till sjukpenning vid vård av sjukt barn,
nr 350, av herr Hugosson m. fl., om
skydd för begreppet rättshjälp,
nr 351, av herr Löfgren, om rätt för
tullen att utfärda provisoriskt körförbud
för inkommande fordon,
nr 352, av fru Sundberg m. fl., om
tillståndstvång för anordnande av skrotbilsupplag,
nr 353, av herr Thylén m. fl., angående
belysningsutrustningen på motorfordon,
nr 354, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om höjning av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige,
nr 355, av herr Oskarson m. fl., om
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
m. m.,
nr 356, av fru Sundberg m. fl., om
kommunala planer för landskapsvård,
m. m., samt
nr 357, av herr Holmberg m. fl., om
utredning för att bredda och stödja ungdomens
kulturupplevelse.
Dessa motioner bordlädes.
§ 8
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Fridolfsson
i Stockholm (m) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
en översyn av lagen om kollektivavtal.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.19.
In fidem
Sune K. Johansson