RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1970

20—21 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 januari

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (m) ang. förändringar i lotsorganisationen ...... 6

fru Sundberg (m) ang. koncessionsnämndens verksamhet ...... 6

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. information till u-landsarbetarna

om de svenska televisionsprogrammen om u-länderna........... 6

herr Vigelsbo (ep) ang. tillhandahållandet av deklarationsblanketter,
m. m............................................. 6

Onsdagen den 21 januari fm.

Remissdebatt................................................ 7

Interpellation av herr Björck i Nässjö (m) ang. åtgärder för att stimulera
det enskilda sparandet................................... 84

Meddelande om enkel fråga av herr Larsson i Borrby (ep) ang. näringslivets
kostnader till följd av förbud mot användning av DDT...... 87

Onsdagen den 21 januari em.

Behandlingen av bankoutskottets utlåtande nr 3, m. m............. 88

Remissdebatt (forts.), tillika svar på interpellationer av fru Kristensson
(in) ang. de svenska insatserna för hjälp åt Biafras folk och herr
Svensson i Kungälv (s) ang. insatserna för hjälp åt Biafras folk
samt på fråga av herr Werner (m) ang. svenska insatser för återuppbyggnad
och humanitär hjälp i Biafra...................... 88

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1970

Nr 2

Tisdagen den 20 januari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
januari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 11, angående Islands
anslutning till EFTA-konventionen,
m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 51;

till statsutskottet motionerna nr 52—
62;

till jordbruksutskottet motionen nr
63;

till statsutskottet motionen nr 64;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 65—68;

till bankoutskottet motionerna nr 69
och 70;

till lagutskott motionerna nr 71—74;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 75;

till lagutskott motionerna nr 76—78;

till allmänna beredningsutskottet
motionen nr 79; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
80.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Gradin (s), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartemen -

tet angående inrättande av professurer
i socialpolitik,

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
arbetsmedicinska institutets arbetsuppgifter,
och

herr Svensson i Kungälv (s), till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående insatserna för hjälp
åt Biafras folk.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 6

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, angående överlåtelse
av staten tillhörig mark m. m. överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nor -

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1970

diska rådets svenska delegation inkommit
framställning angående ändring i
reglementet för delegationen.

§ 9

Anmäldes följande motioner:
nr 81, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., angående reklam för starksprit
och tobak,

nr 82, av herr Kållstad in. fl., om inrättande
av en professur i de svenska
folkrörelsernas historia,

nr 83, av fru Sundberg m. fl., om införande
i skolan av trafikkunskap som
obligatoriskt ämne,

nr 84, av herr Westberg i Ljusdal,
om en filial för högre teknisk utbildning
i Söderhamn,

nr 85, av herr Westberg i Ljusdal
in. fl., angående intagning av elever vid
vårdyrkesskolor,

nr 86, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., angående bosättningslån till ensamstående,

nr 87, av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, om ändrade bestämmelser
för statsbidrag till kommunal familjedaghemsverksamhet,

nr 88, av herr Hedlund m. fl., om utredning
angående sjukdomsförebyggande
åtgärder,

nr 89, av herr Hermansson m. fl., om
begränsning av statliga lån för bostadsbyggande
till att gälla endast samhällsägd
mark,

nr 90, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Westberg i Ljusdal, angående
lokaliseringen av den grundläggande
polisutbildningen,

nr 91, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Westberg i Ljusdal, om en
kartläggning av arbetskraftskostnader,
nr 92, av fru Nilsson m. fl., angående
inkomstprövningen för bostadstillägg åt
barnfamiljer,

nr 93, av herr Persson i Heden, om
hänförande av Älvsborgs län till lokaliseringspolitiskt
stödområde,

nr 94, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående bidragen
vid flyttning av arbetskraft,

nr 95, av herr Westberg i Ljusdal, an -

gående inlösen av egnahem vid flyttning
av arbetsmarknadsskäl,

nr 96, av herrar Jonsson i Mora och
Boo, om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora,

nr 97, av herr Jonsson i Mora m.fl.,
om utsträckt giltighet av det s. k. 67-kortet på statens järnvägar,

nr 98, av herr Lothigius m. fl., om utredning
angående vägväsendets framtida
finansiering,

nr 99, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående trafikpolitiken
i Norrland,

nr 100, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om statsbidrag för
transitotrafik över norska hamnar,
in. in.,

nr 101, av herrar Sellgren och Larsson
i Umeå, om utbyggnad av järnvägslinjen
Mellansel—Örnsköldsvik, in. m.,
nr 102, av herr Enarsson, angående
tjänstgöringstiderna för handelssekreterare,

nr 103, av herr Ericsson i Åtvidaberg,
om ett marknadsekonomiskt samordningsorgan,

nr 104, av herr Hedlund m. fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen av
de statsanställdas löner,

nr 105, av herr Holmberg m.fl., om
utredning angående delägarskap i företag,

nr 106, av herr Holmberg m.fl., om
åtgärder mot kostnadsövervältring från
stat till kommun,

nr 107, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om flyttning av AB Statens skogsindustriers
huvudkontor till Piteå,

nr 108, av fru Ryding m.fl., om statligt
grundbidrag till kommunerna för
kommunalt bostadstillägg,

nr 109, av herr Wiklund i Stockholm
m.fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
Föreningen Fruktdrycker,

nr 110, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., om beaktande vid beskattningen
av fastställt underhållsbidrag för barn,
nr 111, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., angående den alkoholpolitiska
utredningen,

Tisdagen den 20 januari 1970

Nr 2

nr 112, av herr Hermansson m. fl.,
om skärpning av aktievinstbeskattningen
och markvärdebeskattningen,

nr 113, av herr Holmberg m.fl., om
vissa sparstimulerande åtgärder inom
beskattningen,

nr 114, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående tidpunkten
för ändrad fordonsbeskattning,
nr 115, av herr Sjönell, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 8, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1961: 394) om tobaksskatt,
m. in.,

nr 116, av herr Hedlund m.fl., angående
målsättningen för regionalpolitiken,

nr 117, av herr Nilsson i Agnäs, om
rökförbud inom riksdagshuset,

nr 118, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående prissättningen
på flytande bränsle i Norrland,
in. m.,

nr 119, av herrar Johansson i Växjö
och Börjesson i Falköping, om ersättning
av statsmedel vid skada för enskild
person genom brott,

nr 120, av fru Lewén-Eliasson, angående
äktenskaps ingående inför svensk
myndighet i utlandet,

nr 121, av herr Wiklund i Stockholm,
angående straffbestämmelserna för
onykterhet till sjöss,

nr 122, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., angående bostadstillägget för pensionärer,
m. m.,

nr 123, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om varudeklaration på
tobaks- och alkoholvaror,

nr 124, av herr Larsson i Borrby
m. fl., angående inkomstprövat tillägg
till studiebidrag, in. in.,

nr 125, av fru Marklund m.fl., angående
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

nr 126, av fru Byding m. fl., angående
det framtida bostadsstödet till folkpensionärer,

nr 127, av fru Anér m.fl., om åtgärder
mot luftförorening genom motorfordon,

nr 128, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd,

nr 129, av herr Hermansson m. fl.,
om begränsning av stadsplaneläggning
till samhällsägd mark,

nr 130, av herr Tobé m.fl., om vissa
ändringar i miljöskyddslagen,

nr 131, av herr Tobé m. fl., om åtgärder
mot förorening genom olja,

nr 132, av herr Nilsson i Agnäs, om
bättre tillvaratagande av odlingsbar
mark,

nr 133, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om sysselsättningsskapande
åtgärder inom skogsbruket i
Norrlands inland,

nr 134, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, i anledning av
Kungl Maj :ts framställning om anslag
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket,

nr 135, av herr Vigelsbo m.fl., angående
de statliga prisförhandlingarna
med jordbrukets organisationer,

nr 136, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna,
nr 137, av herr Mundebo m. fl., om
en inventering av rehabiliteringsbehovet,
m. m., samt

nr 138, av fru Nilsson m. fl., om bättre
möjligheter till rörelseträning för åldringar
och rörelsehindrade.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i möte med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg
får undertecknad härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 22—30 januari 1970.

Stockholm den 20 januari 1970
Daniel Wiklund

Kammaren biföll denna ansökan.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förändringar i
lotsorganisationen,

fru Sundberg (in), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående koncessionsnämndens verksamhet,

herr Nilsson i Agnäs (m), till hans
excellens herr ministern för utrikes

ärendena angående information till ulandsarbetarna
om de svenska televisionsprogrammen
om u-länderna, och
herr Vigelsbo (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående tillhandahållandet av deklarationsblanketter,
m. m.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
januari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 10, angående överlåtelse
av staten tillhörig mark m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från Nordiska
rådets svenska delegation angående
ändring i reglementet för delegationen.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
81;

till statsutskottet motionerna nr 82—
104;

till bankoutskottet motionen nr 105;

till statsutskottet motionerna nr 106—
109; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 110—112.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 113, om vissa sparstimulerande
åtgärder inom beskattningen,
hänvisades motionen, såvitt avsåg
skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
114 och 115;

till bankoutskottet motionerna nr
11G—118;

till lagutskott motionerna nr 119—

121;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 122;

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

till lagutskott motionerna nr 123—•
131;

till jordbruksutskottet motionen nr
132;

till statsutskottet motionen nr 133;

till jordbruksutskottet motionerna nr
134 och 135; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 136—138.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter
bankoutskottet memorial nr 1 och 2.

§ 6

Remissdebatt

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj:ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70.

Därvid anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Även om det blir en utrikesdebatt
i riksdagen senare i vår vill
jag ändå beröra ett par utrikespolitiska
spörsmål.

Först några ord om läget i Nigeria.
Meningarna tycks gå isär om situationen
där efter Biafras kapitulation, men
det kan inte råda något tvivel om att
många människor svälter. Det krävs
snabba hjälpinsatser. Vi i vårt land
måste bistå efter måttet av vår förmåga.
Det är min förhoppning att regeringschefen
Gowon ställer sig positiv till
hjälporganisationerna och samarbetar
med dem.

I Vietnam tycks krigsaktiviteten ha
dämpats, men någon lösning av konflikten
kan inte skönjas.

Fredsförhandlingarna i Paris har hittills
varit resultatlösa.

Situationen i Mellersta östern inger
faktiskt växande oro. Det krävs efter -

Remissdebatt

gifter av alla parter för att det skall ges
förutsättningar för en utveckling mot
fred.

I vårt land har vi sedan länge arbetat
under gynnsamma betingelser, bl. a.
tack vare de naturliga förutsättningar
vi har i vår malm, vattenkraft och skog.
Vi har också betydande kunskapstillgångar
genom goda forskare, skickliga
tekniker och duktiga yrkesarbetare. Vi
har sluppit undan förödelsen av två
världskrig. Vårt samhälle har varit ett
måttfullhetens samhälle utan större uppslitande
inre strider. Vi kan alltså peka
på en ganska gynnsam bakgrund för
våra framsteg.

Men motsvarar då framstegen förutsättningarna?
Som helhetsomdöme synes
man kunna påstå att resultatet får
anses som ganska ordinärt. Det är varken
särskilt bra eller särskilt dåligt i
förhållande till vårt utgångsläge. Självfallet
bör vi politiker framför allt rikta
blicken framåt, men det är också nödvändigt
att någon gång se tillbaka, undersöka
vad som händer, dra lärdomar
för framtiden — alltså vid sidan av
prognoserna — och även göra återblickar.

Sverige har liksom andra länder haft
både framgångar och bakslag i sina
ekonomiska strävanden. Det ligger i
sakens natur att en finansminister gärna
uppehåller sig vid de fördelaktigare
sidorna, medan det överlämnas åt oppositionen
att påtala vad som får anses
som mindre lyckat. När jag nu säger
några ord om detta är det inte fråga
om något efterklokhetens budskap i syfte
att skapa underlag för värdeomdömen
utan i stället en fråga om att dra
lärdomar av det som inträffat. Först
ett par ord om nationalproduktens utveckling.

Om man ser på förhållandena för
perioden 1966—1970 — för 1970 blir
det naturligtvis fråga om en prognos —
visar det sig att Sverige alla dessa år
ligger under genomsnittet för de europeiska
OECD-liinderna i fråga om brut -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

tonationalproduktens utveckling. Vi ligger
alltså på den sämre halvan under
dessa år, och det gäller inte bara för
något enstaka utan för vart och ett av
dessa år. Om vi hade kunnat hålla oss
vid medeltalet, skulle det ha inneburit
att skatteinkomsterna automatiskt legat
någon halv miljard kronor högre för
vart och ett av dessa år.

Man kan spörja efter orsaker till detta
förhållande. Det är inte så lätt att
med bestämdhet ange några sådana,
men jag vill när jag nu något skall beröra
den ekonomiska politiken helt allmänt
framhålla som min mening att åtgärderna
på detta område ibland har
satts in för sent. Det gäller både när
man slagit till bromsarna i en högkonjunktur
och när man velat stimulera
näringslivet i ett svagare konjunkturläge,
på samma sätt som man trycker
på gaspedalen i ett motlut. Låt mig bara
nämna ett par exempel.

Budgetåret 1964/65 hade vi en mycket
god konjunktur, som man faktiskt spädde
på både med finanspolitiken och
med ett frisläppande av investeringsfonder,
tvärtemot dessas syfte, som ju
är att stimulera under en svagare ekonomisk
konjunktur. Först i början av
1966 vidtogs verkliga åtgärder för att
dämpa högkonjunkturen, men då var
man så sent ute att konjunkturen på
nytt hade börjat vändas i nedgång. Ja,
den skyhöga räntan bibehölls faktiskt
under större delen av lågkonjunkturen,
d. v. s. under hela 1967 och ett stycke
in på 1968, när det var stimulans som
hade behövts.

1 misslyckanden av detta slag har vi
nog att söka en del av anledningen till
att båda åren 1966 och 1967 blev så
pass besvärliga med omfattande nedläggning
av företag och friställning av
arbetskraft och med ökat importbehov
av varor för att ersätta det bortfall på
marknaden som blev följden. Att det
inte var fördelaktigt för balansen i vår
utrikeshandel och för vår reserv av
utländska valutor är uppenbart. Under

en sämre konjunktur, såsom under 1966
och 1967, uppstår självfallet svårigheter,
men min uppfattning är att dessa förvärrades
därför att man bibehöll dämpande
åtgärder under 1967 och när det
gällde räntan så långt som in på 1968.

Hurdan är då situationen just nu''?
Under det budgetår som slutar den 1
juli i år lånar staten som bekant upp
inte mindre än 3 miljarder kronor. Det
är en ganska stor summa i en så hög
konjunktur som den vi nu har. Den
budgeten —- alltså innevarande års —
tycker jag för min del förtjänar beteckningen
svag. En starkare budget klarar,
om den är rätt utformad, bättre vissa
faror som hotar och av vilka jag här
vill nämna tre.

För det första är det fråga om prisstegringarna.
Finansministern tror på
3,5 procents prisstegring. Stannar det
vid det?

För det andra gäller det våra affärer
med utlandet. Vi köper mera varor och
tjänster än vi säljer. Kommer det att gå
ihop? Vi har hittills tröstat oss med
att våra reserver av utländsk valuta
varit rätt goda. Men hur har det gått?
Jo, en tredjedel av alla dessa reserver
är »borta med vinden» under år 1969.
Jag tror att det utöver de anledningar
härtill som finansministern nämner kan
vara gamla synder som nu bubblar
fram. Med gamla synder menar jag
fleråriga underskott i förhållande till
utlandet — underskott som av skilda
anledningar tidigare inte slagit igenom
i vår reserv av utländska valutor. En
annan tänkbar förklaring — teoretiskt
i varje fall — är att en del av underskottet
uppstått därför att vi i en stark
konjunktur äter av våra besparingar.
Den förklaringen är inte särskilt rekommenderande.
Men hela förklaringen
kan det naturligtvis inte vara, utan de
s. k. kapitalrörelserna spelar också in
till en betydande del.

För det tredje är nackdelen med en
svag budget — och det är när allt kommer
omkring kanske den på lång sikt

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

allvarligaste —• att staten lånar så mycket
att det blir för litet kvar till den
förnyelse av vår industriella apparat
som är nödvändig för att vi skall kunna
hålla jämna steg med utlandet. Näringslivet
arbetar i dag, som vi vet,
under trycket av en av myndigheterna
påbjuden järnhård kreditåtstramning
och en skyhög ränta. Finansministern
förefaller, av finansplanen att döma,
själv vara ganska oroad av restriktionerna.
Och det vill inte säga så litet —
finansministern brukar ju behålla sitt
stoiska lugn i det längsta. Men nu är
han oroad. Han säger att om dessa
restriktioner består en längre tid kan
verkningarna bli negativa för investeringsexpansionen
i de näringar som
vårt land med hänsyn till handelsutbytets
betydelse är så beroende av för sitt
välstånd. Och på den punkten är det
säkerligen många som instämmer med
vår finansminister.

När det, som jag nyss nämnde, förhåller
sig så att staten lånar 3 miljarder
kronor under innevarande budgetår
blir det trångt för andra lånebehövande.
Detta tror jag att alla känner till. Yad
de uppgifter kan betyda i sammanhanget,
som jag har läst i kommentarer
från personer vilka hör till finansministerns
närmaste stab, skall jag inte
yttra mig om. Det sägs att underskottet
är helt koncentrerat till hösthalvåret
1969. Det återstår att se om det är på
detta sätt. Skall sådana uttalanden vara
annat än rent akademiska får de anses
syfta till alt man kan tänka sig att rätt
snart lätta på kreditrestriktionerna. Vad
vi behöver inom den närmaste tiden är
ökat utrymme för satsning på vårt näringsliv.
En sådan satsning är nödvändig
för att öka produktion och export.
En exportökning vill till om vår handel
med utlandet skall gå ihop bättre.

Vi behöver också en ökad satsning
på lokaliseringspolitiken för att kunna
möta strukturförändringarna inom näringslivet
och eliminera den speciella
otrygghet som glesbygden upplever.
1 * — Andra kammarens

Remissdebatt

Vare sig vi befinner oss i toppen av en
högkonjunktur eller vi har en sämre
konjunktur måste vi verka för att alla
delar av vårt land — alltså även de
svagare regionerna — kan hänga med.

Vad jag emellertid framför allt skulle
önska är ett konjunkturpolitiskt system
som snabbt kan träda i funktion; i en
svag konjunktur naturligtvis stimulerande
och i en överhettad konjunktur
dämpande. Jag tror att finansministern,
som i stort sett inte har anledning att
vara missbelåten med sitt verk, även
om han förstås ibland haft mer silver
på tungan än i pungen, skulle kunna
känna särskild tillfredsställelse när han
drar sig tillbaka kanske som brukare
av den svenska jorden, om han kunde
säga sig: Nu har jag varit med om att
driva fram ett effektivare konjunkturpolitiskt
system, något som min efterträdare
så väl behöver, vem det än bliva
må.

Vad jag spanar efter under finansministerns
kvarvarande år på sin post
är något av den anda som Wigforss lade
i dagen när han startade den aktiva
konjunkturpolitikens ena del, nämligen
förmågan att stimulera i en lågkonjunktur.
Det är kanske svårare att klara
den andra delen, men jag har en ganska
hög tanke om vår finansminister, trots
de negativa förhållanden som naturligtvis
också måste vidlåda varje persons
verk. Därför skulle jag vilja rikta maningen
till finansministern: Försök att
under de kommande åren komplettera
detta system så att det blir smidigt
och ägnat inte bara att stimulera i en
lågkonjunkur! Det bör inte bara kunna
stimulera tillräckligt utan även tillräckligt
fort. Det bör även kunna dämpa
tillräckligt snabbt innan det har
gått för långt. Dämpningseffekten får
inte verka först när vi har börjat att
på nvtt ha en lågkonjunktur och det
behövs andra åtgärder. Det är just där
svårigheterna ligger.

En aktiv näringspolitik måste enligt
centerns mening gå ut på att skapa

protokoll 1970. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

goda förutsättningar för de enskilda
och kooperativa företagen, som utgör
omkring 95 procent av näringslivet.
Men det betyder inte att vi är förskräckta
för statliga företag. Sådana behövs
när inte enskild eller kooperativ företagsamhet
står till förfogande eller när
sociala behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Det regeringen kallar aktiv näringspolitik
har utöver skatter och skyhöga
räntor i stort sett inneburit att man
byggt upp instrument för olika institutioner.
Det har varit fråga om ett näringspolitiskt
råd, styrelse för teknisk
utveckling, investeringsbank, utvecklingsbolag,
etableringsbolag, förvaltningsbolag,
industridepartement och en
industriminister. Det har inte varit
mycket att vara oense om. I stort sett
har detta byggts upp i enighet.

Men den stora frågan framöver är:
Hur kommer dessa instrument att användas?
Det finns kretsar inom socialdemokratin
där man känslomässigt och
högljutt ropar på socialisering. Jag tror
att majoritetens attityd, som väl är den
officiella, ser annorlunda ut; den är
mera återhållsam. Man håller sig emellertid
med något slags regeringsfotograf
eller förstorare, som förstorar upp de
5 procent av näringslivet som drivs i
statlig regi. Det verkar som om det är
dessa 5 procent som har den största betydelsen
och inte de 95 procenten i enskild
och kooperativ regi. Centerns linje
är samverkan mellan samhälle och
näringsliv i enskilda och kooperativa
företag och i statliga företag i den omfattning
jag nyss nämnde.

Nästkommande budget, d. v. s. den
som skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1970
ett år framåt, verkar vid första påseendet
tämligen stark med ett lånebehov
för staten på ca 800 miljoner kronor,
men det sägs också i finansplanen att
den är ofullständig och att det tillkommer
åtskilliga utgifter. Vi kan inte beskylla
finansministern för att vilseleda
med att nämna siffran 800 miljoner,

men om jag skulle tillåta mig att fixera
ett belopp, skulle det röra sig om ungefär
det dubbla •— omkring 1,5 miljarder
kronor -— sedan tilläggspropositioner
har kommit fram för lokaliseringen, för
löner till statsanställda o. s. v. Det där
kan man ju spekulera om, men jag tycker
att det är en rätt vettig siffra. Nåja,
det är klart att detta inte är något så
våldsamt stort lånebehov, även om man
i en konjunktur som dagens gärna hade
sett ett något lägre.

Vi skall ju få en skattereform. Den
reform som aviseras synes delvis överensstämma
med vad centerpartiet förordade
vid sin stämma i Visby 1968.
Hur den i övrigt skall se ut vet vi i dag
inte tillräckligt mycket om. Kommer reformen
att lätta på bekymren för låginkomsttagarna,
såsom centerpartiet
vill, är det en mycket positiv sak. Att
kommunalskatten, som finansministern
också säger, därvid betyder mest är ju
känt.

Men hur kommer de åtgärder att se
ut, som finansministern ställer i utsikt
för att mildra en del av reformens olägenheter,
t. ex. nackdelarna av särbeskattningen
i sådana fall där endast ena
maken förvärvsarbetar? På många orter
saknas för övrigt arbetstillfällen för båda
makarna.

Vad innebär finansministerns uttalande
med följande lydelse: »Hänsyn
till att avdraget för erlagd kommunalskatt
bortfaller för enskilda personer
tas genom utformningen av den nya
skatteskalan.»? Det vill vi se. Vi vet
ingenting om det.

Hur blir det med villabeskattningen
efter de höjda taxeringsvärdena? Vi
har fått vissa antydningar om att det
blir justeringar därvidlag också, och
det är naturligtvis någonting som vi
betraktar som nödvändigt. Vi väntar
med omdömen även på den punkten
tills vi bättre vet vad finansministern
vill.

Så har vi det nyligen framlagda kommittéförslaget
till förmögenhetsbeskatt -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ning. Det måste faktiskt bedömas i belysning
av de nya inkomstskatteskalorna.
Framför allt gäller detta den föreslagna
reduktionsregeln då avkastningen
av förmögenheten är särskilt låg.
Det är självklart att stora inkomster och
stora förmögenheter skall beskattas med
högre procentuella uttag, men naturligtvis
då under beaktande av den gyllene
regeln att alla politiska beslut skall te
sig rimliga.

Bättre jämlikhet kan uppnås genom
ändring av skattesystemet och genom
socialpolitiken i vid bemärkelse. Här
måste vi visa oss öppna för att pröva
nya vägar. En tanke som kanske ligger
ett stycke fram i tiden är minimiinkomst,
som skulle kunna inte bara
ge en allmän grundtrygghet utan även
medföra att den sociala apparaten kan
rationaliseras genom samordning och
förenkling av administrationen. Jag har
lagt märke till att finansministern snuddat
vid denna tanke, och jag tror att
det finns anledning att hålla den vid
liv även om förslaget i dag kan te sig
som något av en framtidsvision. Men
tanken bakom det behöver för den skull
inte vara orealistisk. Jag tror att vi är
mogna för att låta en utredning granska
denna fråga. Om vi inför systemet minimiinkomst
får vi dock inte rucka
på principen att de människor som arbetar
inte skall behöva betala för dem
som vägrar att ta emot erbjudet arbete
som lämpar sig för dem.

När jag ändå berör skattereformen
måste jag erinra något om barnbidragen,
som trots penningvärdets fall varit
oförändrade sedan 1965. Här måste
det bli en kompensation både för penningvärdets
fall och för höjningen av
momsen. Hur kommer det att bli med
de s. k. förvärvsavdragen för mödrar
med arbete? Kommer barnfamiljernas
förhållanden att beaktas tillräckligt i
samband med förändringen av skatteskalorna
och höjningen av momsen?
Framför allt måste flerbarnsfamiljernas
förhållanden uppmärksammas.

Remissdebatt

För några år sedan föreslog vi från
vårt håll en sänkning av den allmänna
pensionsåldern från 67 år. Detta är en
jämlikhetsfråga av första ordningen och
det är närmast upprörande, tycker jag,
att somliga i dag vill vifta bort den.
Men vi är glada över att detta viktiga
rättvisekrav vinner gehör i vida kretsar.
Det är ingen rättvisa om halva
svenska folket har rätt till pension vid
65 år, medan den andra halvan — det
är då fråga om människor med tungt
och slitsamt arbete — inte får full pension
förrän vid 67 år. Förslaget går ut
på att alla skall ha rätt till full pension
vid 65 år. Alla skall liksom nu få högre
pension om de börjar ta ut den senare,
men de skall också har rätt att få pension
tidigare än vid 65 år — då naturligtvis
med den vanliga reduktionen.
Vidare bör enligt vår mening grupper
och personer med tungt arbete eller
svag hälsa få full pension redan före
65 år. Att sedan folkpensionärerna skall
följa med i den allmänna standardhöjningen
har vi funnit självklart — det
är lika självklart för oss i dag som på
den tiden då vi var ensamma om att
försöka få riksdagen att fastslå den
maximen att man även framöver skulle
se till att folkpensionärerna fick följa
med i standardhöjningarna. Det ena
partiet efter det andra anslöt sig till
den tanken och beslut härom har också
fattats.

Vi har naturligtvis gått igenom vilka
kostnaderna skulle bli för denna reform.
Statens inkomster ökar nu med
ungefär 4 miljarder kronor om året.
När resurserna skall fördelas uppstår
frågan vad vi skall sätta i första hand,
i andra hand o. s. v. Vill man verkligen
sänka pensionsåldern går det också att
åstadkomma de nödiga medlen härför.
Vi har uppgifter frän tillförlitligt håll
om alt den reformen inte behöver kosta
staten mer än sammanlagt 600 å 700
miljoner kronor per år. Vi har då tagil
hänsyn till att eu stor del av dem som
i (lag iir mellan 65 och 67 år uppbiir

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

arbetslöshetsersättning eller sjukersättning
och att en sänkning av pensionsåldern
innebär besparingar på dessa två
utgiftsposter.

Miljövården har på senare tid tilldragit
sig allt större uppmärksamhet.
Det gäller den yttre miljön med frisk
luft, frihet från buller, rent vatten o. s. v.
Det gäller också vad man kallar den
inre miljön, d. v. s. en god arbetsmiljö,
frihet från stress i arbetet, en god boendemiljö
och en trivsam fritidsmiljö.

När centerpartiet år 1962 väckte en
brett upplagd motion i detta ämne,
vann denna ringa förståelse i riksdagen.
Men i dag betraktar man faktiskt
en god miljö som en nödvändig del av
levnadsstandarden. Med standard menar
vi nu inte längre bara materiell
konsumtion av varor och tjänster, utan
praktiskt taget det mesta av det som
vi människor sätter värde på, sådant
som kan bilda grundvalen för harmoni
i arbetet, på fritiden, i familjelivet
o. s. v. Hur mycket av detta ingår i den
så kallade nationalprodukten? I denna
ingår väl ingenting av detta nya. Förklaringen
härtill kan vara enkel nog;
det som ligger utanför det materiella
kan vara svårt att mäta. Men vill vi därför
finna oss i att kommuner, företag
och andra förstör och förgiftar vår omgivning?
Vi är nog alla överens om att
svara nej på den frågan.

Olika slag av verksamhet medför större
eller mindre olägenheter i fråga om
miljön. Somliga industrier förstör miljön
mycket och andra mindre. Ett slag
av verksamhet, herr jordbruksminister,
nämligen jordbruket, ger paradoxalt nog
ett övervägande miljöförbättrande resultat.
Den förbättring som åstadkommes
genom att man håller landskapet
öppet kommer säkerligen framöver att
värderas ganska högt. Det gäller här
en del av levnadsstandarden för flertalet
människor. Vi kommer undan för
undan att tänka om, att få nya synsätt,
och nog skulle det förvåna mig om inte

det öppna landskapet då kommer att
sättas mycket högt på värdeskalan.

Men hur skall dessa ting finansieras?
Miljövården kostar mycket pengar. Den
hör naturligtvis på något sätt fogas in
i totalkalkylen för företagen. Vem betalar
för miljövårdsåtgärder när sådana
behövs? Någon säger att företagen
bör betala med sina vinster. Ja, visst
kan dessa vinster användas, men de räcker
bara till en mycket ringa del. Att
varorna blir dyrare i tillverkning är
uppenbart, och att detta drabbar konsumenterna
är också klart. Men hur går
det om konsumenterna finns i ett annat
land, där man kan köpa varor som
inte belastas av miljökostnader? Och
hur går det i de fall där svenskt näringsliv
skall konkurrera med importerade
varor, för vilka några miljövårdskostnader
inte finns? Blir det nedläggningar
av företagen eller hur skall man
handla i en sådan situation?

Om det inte finns vinstmedel som
kan användas för detta ändamål och
om miljövårdskostnaderna med hänsyn
till konkurrensen inte kan tas ut från
konsumenterna, leder detta naturligtvis
ofelbart till minskade möjligheter att
höja lönerna och till sämre möjligheter
att hålla företagen i gång. Jämlikheten
kan härigenom komma att minska i stället
för att — som vi vill — öka.

Mot den nu skisserade bakgrunden
kommer man fram till, att i den mån
miljövårdsproblemen och frågan om
kostnaderna för åtgärderna inte företagsekonomiskt
kan klaras i samband
med företagens lokalisering, så får man
sannolikt avstå från sådana företag, om
man inte kan vidta speciella åtgärder.

Annorlunda ställer sig saken när det
gäller företag som redan finns och för
vilka arbetskraft, samhällsservice i form
av bostäder, skolor etc. är ordnad.
Finns det då någon annan väg, om konsumenterna
inte kan belastas, än att lösa
problemen kollektivt genom samhället.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Ofta kan det vara nödvändigt att gå
den vägen även för att ge företagen så
likvärdiga förutsättningar som möjligt
och därmed skapa underlag för den
jämlikhet mellan de arbetande som vi
eftersträvar. Sedan kanske det allmänna
behöver ta ut avgifter för att till
större eller mindre del täcka sådana
här kostnader. Inom hela denna nya
sektor av levnadsstandarden — jag tilllåter
mig att kalla det som utöver det
rent materiella fordras för vårt välbefinnande
för levnadsstandard — famlar
vi tyvärr alltjämt i mörker. Problemet
är stort, och det är nödvändigt med
utredningar som ger ett bättre grepp om
hela situationen, om det samlade behovet
och om det lämpligaste sättet för
finansieringen. På det sättet kommer
vi snabbare fram till goda resultat inom
miljövården. Friska grepp är vad som
fordras här.

Sverige bör ha goda fördelar av ett
ekonomiskt samarbete, inte bara med
Nordens länder utan också med andra
länder i Europa. Det tror jag nog den
största delen av svenska folket menar.
Det är därför jag hälsar med tillfredsställelse
att Nordekförhandlingarna på
nytt kommer i gång. Från vårt håll
upprepar vi vad som har sagts tidigare,
nämligen att det bör vara självklart att
det ordnas så att inga grupper blir lidande
på ett sådant samarbete och att
detta villkor bör kunna uppfyllas, eftersom
samarbetet för att vara meningsfullt
måste ge fördelar utöver nackdelarna
för varje land.

Vårt lands intresse av samverkan med
EEC är också uppenbart. Här måste
emellertid samarbetet anpassas till vår
neutralitetspolitik. Det är en linje som
vi har hållit fast vid ända sedan EECresonemangen
påbörjades. Vi står kvar
där.

Näringspolitiken i stort är naturligtvis
av betydelse även för jordbruket,
men jordbruket har en särskild ställning
som nödvändiggör speciell politik

Remissdebatt

för den näringen. Ett skäl är beredskaps-
och försvarspolitiken. Vi måste
kunna klara vår egen försörjning i en
avspärrning. Ett annat är, som jag
nämnde tidigare, miljö- och naturvården
som behöver samordnas med jordbruket
och med jordbrukspolitiken.
Därtill kommer att vi väl knappast kan
underlåta att ta hänsyn till försörjningsläget
i världen, där två tredjedelar av
befolkningen lider brist på livsmedel
— inte så att jag tror att vi av vår produktion
skall sända i väg livsmedel dit,
men vi skall väl inte heller tära på vad
de själva skulle kunna mätta sina munnar
med.

Jordbruksbefolkningen kan inte i längden
fullgöra sin uppgift på sämre villkor
än dem som gäller för näringslivet
i övrigt, i stort sett i varje fall. Jordbrukspolitiken
måste vara inriktad på
skälig lönsamhet i rationella jordbruksföretag.
Vi har faktiskt hållit en mycket
god, kanske enastående, rationaliseringstakt,
och att klara familjeföretagen
i jordbruket liksom inom industrioch
servicenäringar är en viktig jämlikhetspolitisk
målsättning. Det är eu av
huvudfrågorna för 1970-talets politik
och den skall vi klara innan det är för
sent. Det nyttar till intet att komma
med hö när hästen är död. Stödet till
det norrländska jordbruket måste förbättras.
En positiv händelse är att regeringen
har tillsatt en utredning om jordbruket
i norra Sverige.

Vi kan i dag oändligt mycket mer än
tidigare påverka vad som sker i vårt
land på gott och ont. Teknikens framsteg
— huvudsakligen ett resultat av
vetenskap och forskning — har givit
oss oanade möjligheter. Vår tid utmärks
av att utvecklingen och förändringarna
sker så snabbt. Takten i den tekniska
utvecklingen och framstegen i vetenskap
och forskning ställer oss inför
ständigt nya problem. Ibland frågar
man sig faktiskt, om det är utvecklingen
som styr oss eller om det är vi som be -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

härskar utvecklingen. Jag misstänker
att det är någon form av växelverkan.

Frågan är befogad med tanke på att
vi på det tekniska och ekonomiska området
får allt fler prognoser, planer och
beslut som påverkar och binder människor
och samhälle allt längre in i
framtiden. Våra beslut om utbildningen,
boendemiljöns utformning, vägpolitiken,
järnvägspolitiken, atomkraftverkens
lokalisering o. s. v. får stor inverkan
på det samhälle som bebos av våra
barn och av ännu ofödda generationer.
Vårt ansvar mot dem som inte kan ge
uttryck för sin vilja är ett av argumenten
för att inte nonchalera forskning
om olika möjliga utformningar av framtidens
värld. Vi måste få till stånd
forskning och planering också om hur
människorna påverkas och kan väntas
få det i framtiden. Hur vill vi att Sverige
skall se ut t. ex. i slutet av seklet,
år 1990, för att inte gå alltför långt fram
i tiden? Hur skall Svenssons bostadsmiljö,
arbetsmiljö, fritidsmiljö och valmöjligheter
i skilda hänseenden se ut?

Men om vi bara ser på det decennium
som just har börjat, kan vi finna argument
för att bättre klargöra för oss
vilket samhälle vi vill ha, så att vi inte
blir överraskade av utvecklingen. Skall
det en gång bli så att vi människor kan
använda hjälpmedlen inte mot varandra,
utan för varandra, till gemensam
nytta? I smått inom vårt land ser vi hur
våldet används inom skilda områden.
Mellan länder pågår en kamp med död,
lemlästning och svåra lidanden inte
minst för civilbefolkningen. Händelser
i Vietnam och Mellersta Östern skakar
oss. Låt vara att vi inte kan göra mycket
åt förhållandena utanför vårt land;
något kan nog ändå göras. Det gäller då
att ha en vilja och vara målmedveten.

Har vi i bättre lottade länder en vilja
till utjämning? Den viljan beror i hög
grad på om vi kan finna sådana vägar
och former för utjämningen, så att folket
i de bättre lottade länderna verkligen
tror på resultat. Det är alltför

många som i dag är skeptiska i det avseendet.
Ibland kan naturligtvis vår
hjälp te sig som en droppe i havet, och
i stort är den det, men därför får vi inte
ge tappt.

Det ligger i sakens natur att centerpartiet
strävar att bryta vad vi har kallat
enpartiväldet. Endast på den vägen
kan vi nå ökat inflytande. När vi vill
bryta detta enpartivälde, innebär det
inte något förnekande av att vi värdesatt
många av socialdemokraternas insatser
under gången tid, men en ny generation
har trätt till. Vi vet ganska litet
om den. Vi måste vänta och se vad
den generationen vill och vi bör inte
i förväg klandra eller ens misstänkliggöra
den.

Centern kan inte ensam bryta enpartiväldet
— det behövs insatser även av
folkpartiet och de moderata. Därav skall
inte den slutsatsen dras, att centern har
samma uppfattning som de moderata eller
ens i alla avseenden samma uppfattning
som folkpartiet.

Många erinrar sig nog från tiden strax
efter andra världskriget den socialdemokratiska
eller, såsom den kallades,
socialistiska skördeperioden — jag vill
för min del gärna göra en skillnad mellan
socialistisk och socialdemokratisk
just därför att jag har satt värde på de
socialdemokratiska insatserna under
årens lopp i flera och ganska många avseenden.
Nu är det faktiskt en öppen
fråga, om vi står inför en socialistisk
skördeperiod, kanske delvis av annan
karaktär än under 1940-talet. Skördeperioden
på 1940-talet upphörde ganska?
snabbt, eftersom den egentligen bara
gav agnar. Nu verkar det som om man
i agnarna försöker blanda in litet vete
från privat företagsamhet för att få ett
något bättre bröd.

En sak är klar: det finns grupper av
människor som strävar efter en ren socialism.
De kommer inte att vara overksamma.
I en sådan situation blir det
nödvändigt för centerpartiet och folkpartiet
att mobilisera alla sina krafter

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

för att hindra en eventuell socialistisk
utveckling. Att moderata samlingspartiet
då kommer att stödja mitten får viil
anses ställt utom allt tvivel.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I likhet med herr Hedlund
kommer jag inte att ta upp de utrikespolitiska
eller handelspolitiska frågorna
i allmänhet, eftersom vi ju får
en utrikespolitisk debatt i mars månad,
men det finns två frågor som av helt
olika skäl kräver omedelbara åtgärder,
och jag skall därför inledningsvis i korthet
beröra dem.

Den första gäller det läge som har
uppstått genom att Biafra har tvingats
kapitulera. Jag väntar att utrikesministern
i dag här kommer att utförligt redogöra
för de åtgärder som den svenska
regeringen vidtagit för att lindra den
nöd som råder i området. Inga möjligheter
får försittas att direkt eller genom
olika hjälporgan — Röda korset,
Rädda barnen, kyrkohjälpen och andra
organisationer — ge understöd i form
av ekonomiska medel, livsmedel, medicin,
transportmedel och andra livsviktiga
ting. Vårt land bör också vara berett
att delta i en planering av återuppbyggnadsarbetet
i Nigeria.

Herr talman! Den andra frågan gäller
Nordek, varom ju överläggningar
pågår. Jag vill nöja mig med att nu
stryka under det som vi väl alla är överens
om, nämligen att Norden här har
ett tillfälle som inte med säkerhet återkommer.
Om detta tillfälle att skapa en
nordisk ekonomisk union försummas på
grund av bristande konstruktiv fantasi,
kommer eftervärlden att ha svårt att
förlåta oss detta.

Jag vill upprepa vad jag tidigare sagt
från denna talarstol. För vart och ett
av de nordiska länderna gäller det, att
den sämsta lösning landet skulle kunna
få inom Nordek ändå är bättre än den
bästa lösning det kan få utanför Nordek.
Så stora är enligt min mycket bestämda
uppfattning de potentiella ex -

Remissdebatt

pansionsmöjligheterna i en nordisk ekonomisk
union.

Herr talman! När jag nu går över till
att tala litet om budgeten, vill jag börja
med ett erkännande till finansministern.
Hans femtonde budget har presenterats
på ett mycket skickligt sätt såväl
i finansplanen som vid de tillfällen
då han muntligen redogjort för den.
Det behövs också herr Strängs stora
skicklighet för att ge ett fast intryck
av en budget med ett så sviktande underlag
som den som vi nu har framför
oss.

När man läser finansplanen första
gången tycker man, att allt är ganska
harmoniskt, och finansministern har ju
också förklarat, att anledningen till detta
är, att det var ett harmoniskt gäng
som skrev ihop finansplanen.

Det finns en hel del nya och intressanta
förslag. Bl. a. visar det sig, att regeringen
flitigt botaniserat bland folkpartiets
tidigare motioner. I något fall
har man följt den traditionella treårsprincipen.
Den består däri, att oppositionen
lägger fram ett förslag ett år.
Första året avslås det av majoriteten
och kallas för överbud. Sedan kommer
ett andra år, då hela frågan ligger på is.
Det kan tänkas att oppositionen upprepar
motionen, men då händer det, att
man från majoritetens sida tillsätter en
utredning strax innan motionen skall
behandlas i riksdagen, och så kan man
avslå motionen andra året. Det tredje
året presenteras förslaget som ett storslaget
regeringsinitiativ. Nåja, huvudsaken
är ju att våra förslag blir genomförda.
Men ofta förlorar de en hel del
i sakligt innehåll under proceduren.

Det är med stor tillfredsställelse som
jag ser att det ges ett löfte om att skatten
för folkpensionärernas extrainkomster
skall sänkas ordentligt. När Sven
Wedén med kraft har fört fram förslag
i detta avseende och pekat på att de
sammanlagda marginaleffekterna av
skatt och bortfallande bostadsbidrag
kan innebära, att en folkpensioniir i ett

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

visst läge förlorar hela den extrainkomst
som han har, så har man varit
mycket svårbedd från regeringspartiets
sida. Man har t. o. m. sagt, att folkpensionärerna
redan skulle vara särskilt
fördelaktigt behandlade i skattehänseende.
Nu hoppas vi, att uttalandet i finansplanen
verkligen innebär, att det
skall bli en ordentlig ändring och förbättring
för de folkpensionärer som
tjänar litet extra vid sidan av sin folkpension.

Vi ser också med stor glädje att arbetstagare
med tungt och pressande arbete
skall kunna få full pension vid tidigare
ålder än både 67 år och 65 år,
om de inte orkar fortsätta. På denna
punkt har det ju rått samstämmighet
mellan oss, LO och socialdemokraterna.

Folkpensionsökningarna, satsningen
på vuxenutbildningen, daghemsbyggandet
och det förhållandet, att vi skall få
en skattereform, är också andra positiva
inslag.

Men, herr talman, det har ju sagts,
att en bok bara är verkligt bra om den
ger ökad behållning, när man läser den
andra gången. Gör man så med den blå
hoken, bilaga 1 till statsverkspropositionen,
upptäcker man snart, att det är
många dissonanser som skär igenom
harmonin.

Det finns i budgeten många ting som
är väl dolda, herr talman, och som väl
ännu inte blivit uppenbara för de flesta
av denna kammares ledamöter, t. ex.
det förhållandet att de anslag som skulle
lämnas televerket innebär, att väntetiden
för installation av nya teleapparater
kommer att öka från tre veckor
år 1969 till fem veckor år 1970 och till
tio veckor år 1971. Det är föga harmoniskt
att nästa år behöva räkna med
en väntetid på två och en halv månad
för installation av nya telefonapparater
och ändringar av olika slag. Vi kan förutse
de svårigheter som i detta fall kommer
att uppstå.

Alla ledamöter har väl inte heller
hunnit konstatera att väganslagen, vil -

ka i viss utsträckning höjts i budgeten,
på grund av prisstegringarna ändå är
så låga att den fina Vägplan 70 som
framlades i slutet av förra året och nu
remissbehandlas och som innehåller två
alternativ — ett minimialternativ och
ett högre — kommer att starta i ett
sämre läge än det som gäller för minimialternativet.

Herr talman! Detta var bara elt par
exempel som visar att allting inte är
harmoniskt och bra.

Om man vidare tittar på finansplanen
och nationalbudgeten som båda
finns i samma bok har man mycket
svårt att få den del som skrivits i finansdepartementet
att harmoniera med
den som skrivits inom konjunkturinstitutet.
Det visar sig återigen vilken hög
grad av rörelsefrihet en finansminister
har vid utformningen av de bytesbalanstabeller,
budgetbalanstabeller och
ekonomiska prognoser på vilka hela
budgeten vilar och som, så fort de
tryckts i finansplanen, betraktas som
nakna fakta. Med en annan personlig
bedömning skulle finansministern av
det utredningsmaterial som föreligger
genom konjunkturinstitutets undersökningar
kunna dra helt andra slutsatser
som skulle resultera i balanssiffror som
med hundratals miljoner skiljer sig från
de nuvarande. Siffrorna skulle i så fall
säkert ha behandlats med samma vördnad
som de nu aktuella.

Herr talman! Det är givetvis omöjligt
att nu göra en detaljerad granskning
av finansplanen, men jag tycker
det är lämpligt att ta några exempel.

Vi förlorade, som herr Hedlund nyss
påpekade, nära 2 000 miljoner kronor
av vår valutareserv förra året, d. v. s.
ungefär en tredjedel av valutareserven.
Finansministern har tidigare understrukit
att en väsentlig minskning av valutareserven
innebär en mycket allvarlig
varningssignal för den ekonomiska politiken.
Om vi inte kan hålla en ordentlig
valutareserv, blir vi mycket mer beroende
av utlandet när det gäller vår

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ekonomiska politik, och vi får inte en
tillräcklig beredskap inom landet för
den händelse konjunkturerna blir sämre.
Hur skall vi då i dagens läge kunna
råda bot på detta och hejda den kraftiga
utströmningen av valutareserven?
Jo, man kan ju föra en stram ekonomisk
politik som innebär att man dämpar
importen samtidigt som man med
olika medel stimulerar exporten och
ser till att bytesbalansen i övrigt, liksom
kapitalbalansen, hålls inom rimliga
gränser. Av s. 25 i finansplanen framgår
att bytesbalansen i år skall sluta
på minus 675 miljoner kronor. Detta
underskott är avsevärt större än 1967
och 1968 års, men det ter sig som en
förbättring jämfört med förra årets underskott,
som uppgick till 1 120 miljoner
kronor. Läser vi s. 79 i nationalbudgeten
— i samma bok, herr finansminister
— finner vi emellertid samma
tabell men med den skillnaden att den
visar ett underskott i år på 950 miljoner
kronor, och då blir bilden inte lika
fördelaktig. 675 miljoner låter ganska
fördelaktigt jämfört med 1 120 miljoner,
men 950 miljoner i underskott jämfört
med 1 120 miljoner ligger säkerligen
inom felmarginalernas ram. Hur har
detta åstadkommits? Jo, det har skett
därigenom att finansministern har godtagit
konjunkturinstitutets siffra för importen
men justerat upp exportsiffran.
Nu föreligger det stor risk för att finansministern
— precis som han gjorde
förra året — mycket kraftigt har underskattat
bristen i bytesbalansen. På
konjunkturinstitutet har man alls inte
godkänt den uppjustering av exportprognosen
som finansministern gjort. Snarare
tvärtom.

Försämringen i kapitalbalansen med
1 300 miljoner kronor under 1969 kan
delvis tillskrivas speciella omständigheter,
men läget är sådant att det finns
all anledning understryka hur viktigt det
är att vårt land för en sådan politik att
man i utlandet kan ha förtroende för
den ekonomiska utvecklingen hos oss.

Remissdebatt

Ett sätt att stärka vår ekonomi är,
som finansministern påpekar, att få till
stånd en stark ökning av industriinvesteringarna
för att därmed öka vår
kapacitet, inte minst inom exportindustrin.
De investeringarna har under de
senaste åren legat på en låg nivå. Mellan
1962 och 1969 ökade industriinvesteringarna
i USA med 100 procent
och i England och Frankrike med 50
procent men i Sverige med bara 15
procent. Vi har alltså haft en dålig utveckling
när det gäller industriinvesteringarna,
och det är inte bra för de
ekonomiska utsikterna i framtiden.

Finansministern säger att vi behöver
en 10-procentig ökning av industrinvesteringarna,
men det är ju en ökning
som måste finansieras på något sätt.
En del storföretag — dock inte alla —•
hade goda vinster förra året, och deras
likviditet är nu sådan att de i stor
utsträckning kan självfinansiera sina investeringar.
Men hur skall det gå för
framför allt de mindre och medelstora
företagen, som behöver låna pengar?
Om de vänder sig till bankerna för att
få låna, så finner de att riksbanken på
grund av den politik som föres praktiskt
taget har förbjudit bankerna att
lämna ut några lån.

En finansiering av industriinvesteringarna
för de mindre och medelstora
företagens del kan alltså endast ske
om det genom finanspolitiken beredes
utrymme härför, så att riksbanken kan
lätta på sina kreditrestriktioner. I annat
fall riskerar vi en inflation.

Finansplanens tabell över totalbudgeten
verkar ganska tillfredsställande. Finansministern
minskar underskottet i
totalbudgeten från 3 070 miljoner innevarande
budgetår till barn 800 miljoner
för budgetåret 1970/71. Han gör emellertid
genast en del reservationer, som
visar att siffran inte får tas på blodigt
allvar. Det enda man med säkerhet vet
om siffran 800 miljoner, som står i tabellen,
är att den är felaktig. Det är
därför verkligen egendomligt att eu

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

skribent på Aftonbladet, en man med
stor erfarenhet från arbetet i statsrådsberedningen,
i fredags skrev följande
på tidningens ledarsida, när han redogjorde
för ABF:s budgetstämma: »Sträng
lovade också, att inte riva åt sig mer
än 800 miljoner mot förra årets 3 000.
Han illustrerade detta genom att kasta
ut sina armar och snabbt föra dem tillbaka
till kroppen så att man såg hur
sedelbuntarna försvann i hans fickor.»
Men det var alltjämt bara 800 miljoner
som hamnade i Strängs fickor. Sedan
tilläde skribenten att meddebattörerna
från TCO och LO bara var bleka statister
och att det naturligtvis inte var någon
som trodde att Sträng hade fel.

Nå, finansministern har i andra sammanhang
förklarat att upplåningsbehovet
kan bli mycket större än 800 miljoner;
det står i finansplanen. Men sedan
har han preciserat och sagt att han
tror sig kunna garantera att det i varje
fall inte skall bli större än 1 500 miljoner,
d. v. s. ungefär dubbelt så mycket.
Vi får nu hoppas att denna bedömning
är riktig och att finansministern har
större tur än han hade föregående år.

I januari 1909 gjorde finansministern
ett mycket stort nummer av att han
skulle sänka upplåningen i förhållande
till föregående år med 1 000 miljoner
kronor, och han fick mycket beröm för
det av de ekonomiska experterna. I maj
angav han för samma budgetår att upplåningen
skulle sjunka ytterligare från
2 500 till 1 500 miljoner kronor. Han
sade att vissa utgifter visserligen inte
var inräknade men att denna underskattning
var densamma som den han
hade gjort i januari. Nettoresultatet skulle
i alla händelser bli minst 1 miljard
kronor.

I årets finansplan redovisas helt nya
siffror. Upplåningen för innevarande år
blev inte, såsom man förutsatt i maj,
1 500 miljoner utan över 3 000 miljoner
kronor, och det blev en ökning av underskottet
med 400 miljoner i stället

för en minskning med minst 1 000 miljoner
kronor i förhållande till föregående
budgetår. Detta berodde också
på att siffran för 1968/69 tidigare hade
upptagits till ett för stort belopp.

Allt detta gör att även den siffra på
1 500 miljoner kronor, som finansministern
nu anger som det absoluta taket
för upplåningen under nästa budgetår,
måste betraktas som osäker. Vad skall
man då dra för slutsatser av detta?
Enligt den teori som finansministern
förde fram med sådan kraft under sin
första tid som finansminister skulle man
i ett konjunkturläge som det nuvarande
såsom en lägsta riktpunkt ha en
totalbalansering av budgeten, och herr
Sträng skulle enligt denna princip behöva
höja skatterna med 1 500 miljoner
kronor. Det är emellertid inte längre så
lätt att höja skatterna. Dels skulle en
sådan höjning eliminera en hel del av
den sänkning av skatten för låginkomsttagare,
som är utlovad i den nya skattereformen,
eftersom en sådan höjning
inte kan läggas så att den bara drabbar
hög- och medelinkomsttagare, dels
har finansministern i en för kort tid
sedan utkommen bok uttalat att han
tror att vi nu kommit så högt i skattebelastning
som vi kan tåla och att olusten
är lika markant hos den medelavlönade,
den lågavlönade och den högavlönade.

Självfallet bör man föra en rörlig finanspolitik
— herr Hedlund har nyss
varit inne på detta i ett som jag tycker
mycket intressant resonemang —
liksom man också bör föra en rörlig
räntepolitik. Men det är minsann inte
lätt att göra detta när man slagit huvudet
både i skattetaket och i räntetaket.
Vi kan väl säga, herr talman, att totalbudgetbalansresonemanget
definitivt lidit
skeppsbrott, och jag tror inte heller
att det är någon som kommer att sörja
det.

Nu har finansministern i årets finansplan
fört ett resonemang som jag i all

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

anspråkslöshet har efterlyst år efter år
från denna talarstol, nämligen att budgetsaldosiffran
är ett synnerligen bristfälligt
riktmärke för den ekonomiska
politiken. Han pekar på de säsongmiissiga
variationerna inom budgeten och
på det faktum att de olika posterna på
inkomst- och utgiftssidorna kan ha olika
verkan på samhällsekonomin. Det är
fullt riktigt resonerat. I år har konjunkturinstitutet
också i nationalbudgeten
fört in ett synnerligen intressant
avsnitt om budgetens realekonomiska
effekter. Jag har dock fått det intrycket
att detta avsnitt fått påverka finansplanen
bara i den mån som det fördelaktigt
kan underbygga finansministerns
resonemang. På andra områden, t. ex.
när det gäller den kommande skattereformen,
har han nämligen inte fört
något motsvarande resonemang.

Vågar vi hoppas, herr talman, att vi
nästa år i finansplanen får en ordentlig,
omfattande analys av det då framlagda
budgetförslagets inverkan på samhällsekonomin
och även en mera långsiktig
bedömning av de samhällsekonomiska
problemen?

Låt mig i detta sammanhang säga att
den tanke på ett socialt—ekonomiskt råd
som vi från folkparti- och centerpartihåll
fört fram i våra förslag om den
ekonomiska politikens utformning nu
är mer aktuell än någonsin. Det finns
verkligen anledning att på allvar diskutera
den ekonomiska politikens utformning
i framtiden med de perspektiv
som den nuvarande budgeten ger,
om man granskar den noggrant.

Herr talman! 1 nationalbudgeten pekas
på att hushållssparandets andel av
de disponibla inkomsterna sjunkit från
ca 8 procent i slutet av 1950-talet och
början av 1900-talet till 6,5 procent år
1904 och 3,5 procent ur 1909. Den enskilda
sparkvoten —• det är ju den beteckning
vi brukar använda — har alltså
minskat på detta, vågar jag säga,
dramatiska sätt. Siffrorna är visserligen

Remissdebatt

ganska osäkra, eftersom det inte bär
gjorts några ordentliga sparundersökningar
här i landet under senare år,
men trenden torde vara rätt tydlig.

Denna nedgång av det frivilliga sparandet
tar finansministern med knusende
ro. Det förs inget resonemang om saken
i finansplanen, och när man i andra
sammanhang velat diskutera sparandets
roll i samhällsekonomin har finansministern
nöjt sig med att hänvisa till
ATP-sparandet som växer och växer.
Det kan då vara intressant att se att
enligt nationalbudgeten för i år har
ATP-sparandet under de senaste fem
åren motsvarat ökningen av de offentliga
investeringarna. Det har inte räckt
längre, och betalningen av företagens
ökade investeringar har alltså i stor utsträckning
fått täckas av företagssparandet.
Men som jag nyss sade går det inte
att finansiera ökning av investeringar
endast med självfinansiering. Det måste
skapas utrymme för en finansiering,
och det måste finnas möjligheter att
med eget kapital finansiera en del av
investeringarna.

Självfallet är en fortsatt utjämningspolitik
en faktor som i och för sig
primärt verkar sänkande på sparförmågan.
Det är ganska naturligt att folk
med högre inkomster har mer att spara
än de som inte har så höga inkomster,
och får vi en utjämning inom samhället
blir det en trend mot en minskning av
det personliga sparandet. Vi accepterar
eu sådan utveckling i utjämnande riktning.
Men det förhållandet att vi uppnår
denna primära effekt får inte innebära
att vi ger tappt och struntar i hur
det går med det enskilda sparandet.
Tvärtom bör den omständigheten, att
det finns vissa faktorer som primärt
minskar sparförmågan, innebära att vi
stimulerar till ökade insatser för att
få till stånd ett brett upplagt enskilt
sparande. Detta är nödvändigt av flera
skäl.

Först och främst —- och här ankny -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

ter jag till vad jag förut sade om möjligheterna
att skapa utrymme för att
finansiera den investeringsökning som
finansministern själv finner så angelägen
-—- vill jag göra ett antagande.
Detta blir rent hypotetiskt, eftersom
det inte går att få förändringar till
stånd med en sådan snabbhet. Låt oss
antaga att vi 1970 har samma sparkvot
som för fem år sedan, alltså 3 procent
högre sparkvot. De enskilda medborgarna
skulle alltså kunna spara 3 procent
mera av sin disponibla inkomst,
när de har betalat sina skatter o. s. v.,
än de nu förutsätts göra. Vad skulle det
innebära? Jo, det skulle medföra en
minskning av efterfrågan i samhället på
över 2 miljarder kronor. Det skulle samhällsekonomiskt
betyda detsamma som
en skattehöjning med samma belopp eller
motsvarande en höjning på 3 procent
av momsen. En ökning av det frivilliga
enskilda sparandet skulle på
detta sätt bereda utrymme för en ökning
av industriinvesteringarna. Det är
detta resonemang som finansministern
aldrig bryr sig om. Han har väl utgått
från det förhållandet att vi under många
år haft en ganska stabil nivå på sparkvoten.
Han har liksom trott att detta
är en konstant faktor som inte rubbas
av någonting. Men genom den utveckling
som nu skett har det visat sig att
frågan om att stimulera det enskilda
och frivilliga sparandet kan spela en
avgörande roll för våra möjligheter
att i framtiden hävda vår konkurrenskraft
i utlandet genom att bygga ut vårt
näringsliv. Som jag sade behövs det kapital
för att finansiera företagen. Allt
kan inte betalas med självfinansiering.

Vi har tre olika sparandegrupper:
företagssparande, det offentliga sparandet
och det enskilda sparandet. Om det
enskilda sparandet går ned väsentligt
och fortsätter att minska, skulle man
när det gäller att finansiera det egna
kapitalet i företaget kanske få lita till
det kollektiva sparandet. Detta skulle
med stor sannolikhet leda till en fram -

tvingad socialisering. Det är en sådan
utveckling som vi på liberalt håll vill
förhindra. I vår socialliberala ramliushållning
har den enskilda företagsamheten
och inte minst de små och medelstora
företagen en väsentlig roll att spela.
Då måste också den ekonomiska politiken
utformas på ett sådant sätt alt
förutsättningarna förbättras och inte
försämras.

I det sammanhanget vill jag påminna
om en fråga som finansministern fick på
Nationalekonomiska föreningen av sin
partivän professor Assar Lindbeck.
Denne frågade mycket drastiskt om finansministern
över huvud taget räknade
med att man längre skulle ha några
familjeföretag i det här landet. Det som
föranledde denna mycket drastiska fråga
var det förslag till arvs- och förmögenhetsbeskattning
som en socialdemokratisk
kommittémajoritet nyligen framlagt
och om vilket finansministern i finansplanen
säger att han ämnar följa
huvudlinjerna.

Sedan skulle jag med anledning av
vad jag nyss sagt vilja ställa två frågor
till finansministern. För det första: Är
finansministern villig att göra ordentliga
undersökningar om det enskilda
sparandets omfattning och vidtaga åtgärder
för att stimulera detta? För det
andra: Tänker finansministern utforma
förslaget om arvs- och förmögenhetsbeskattningen
så, att familjeföretagens
framtid inte hotas?

Herr talman! Någon har kallat årets
statsverksproposition för hemliga luntan,
och den gör verkligen i flera avseenden
skäl för det namnet. Vi får löften
om barnbidragshöjningar, men vi
vet inte alls hur dessa höjningar av
barnbidragen kommer att verka, eftersom
de skattehöjningar som samtidigt
skall göras för en stor del av medborgarna
är okända till sin storlek. Barnbidragshöjningarna
skall till stor del
kompensera skattehöjningar, om vilkas
storlek vi ingenting vet. Ingenting sägs
om skatteskalornas utformning. Egna -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

liemsägarna får som herr Hedlund påpekade
inte veta vilken bostadskostnad
de får nästa år efter det att taxeringsvärdena
höjs, eftersom finansministern
ingenting säger om hur villabeskattningen
skall utformas.

Över huvud taget har hela frågan om
denna skattereform förts fram på ett
sådant sätt att det hindrar en offentlig
debatt i sak, och det tycker jag är oförsvarligt.
Finansministern skall ha månader
på sig att tillsammans med alla
sina många skickliga experter utarbeta
ett förslag — tekniskt mycket komplicerat
— och i början av april skall sedan
vi i oppositionen få femton dagar på
oss att, med de begränsade personella
resurser vi har, sätta oss in i detta förslag
och lägga fram motförslag. Det är
inte en rimlig arbetsfördelning mellan
regering och opposition, det ger inte
riksdagen möjlighet att ordentligt pröva
denna viktiga fråga.

Vad är det som har hindrat finansministern
att nu föra ut de alternativa
förslag till skatteskalor, som ändå måste
finnas, till offentlig debatt för att ge
oppositionen och alla intresserade i
landet möjlighet att verkligen bedöma
hur denna skattereform kommer att
verka? Jag tror att bara en regering,
som har suttit mycket länge vid makten
och som är mycket självsäker, vågar ge
sig på en sådan metod att förbereda ett
så viktigt ärende för riksdagen.

Jag skall inte, herr talman, gå närmare
in på skattefrågan — fru Nettelbrandt
kommer att behandla den — men jag
vill ändå göra en reflexion i detta sammanhang.
Jag tror att det här i landet
finns stora grupper av människor med
goda inkomster som har en verklig vilja
att avstå något av sin andel av en årlig
standardstegring för att låginkomsttagarna
skall få mera. Å andra sidan tror
jag att det kommer alt uppstå svårigheter,
om staten vill ta ifrån folk med
måttliga inkomster inte bara deras andel
av standardstegringen utan också eu

Remissdebatt

del av det de har, så att de får en verklig
standardsänkning.

Det finns t. ex. tjänstemän som började
sina anställningar med låga inkomster
— mycket lägre än vad många industriarbetare
har — och som nu kanske
kommit upp till inkomster på låt
oss säga 35 000—40 000 kronor. När de
förra året förhandlade om lönerna hade
de inte mycket att invända mot att
deras fackliga organisationer godkände
en lönehöjning på t. ex. 2,5 procent,
utan de resonerade i många fall så här:
»Finansministern har lovat att det inte
skall bli större prisstegring än 2 procent;
kanske går den upp till 2,5 procent,
det vet man aldrig. Då får vi ingen
reallöneförbättring, men vi får inte heller
någon reallönesänkning. Vi låter hela
vår standardstegring gå till dem som
har lägre inkomster.».

Nu när året är slut visar det sig att
prisstegringen inte blev 2 procent, som
finansministern sade i januari, och inte
heller 2,5 procent, som han i maj trodde
att den skulle bli, utan den blev 3,5
procent. De människor som har lönesystem,
vilka inte innefattar någon
egentlig löneglidning, och som erhöll
2,5 procents lönehöjning — det gäller
många även under 30 000 kronors inkomst
— fick alltså uppleva en reallönesänkning.

All right, sådant händer. Men det är
klart att om finansminstern nu ovanpå
detta skulle smälla till med en skattehöjning
för dessa grupper, skulle de
ifrågasätta, om han egentligen har planerat
sitt arbete ordentligt och undra
hur han förverkligar sin egen målsättning.

Detta är en bild ur livet, herr talman.
Många människor upplever situationen
på detta sätt. Den som har 30 000 kronor
i inkomst och vars hustru av något skäl
inte kan arbeta utanför hemmet vet inte,
om han inte vid sidan av momshöjningen
också till äventyrs får en marginalskattehöjning.
Kan finansministern inöj -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

ligen blotta så mycket av de alternativa
tabeller som jag antar finns att han kan
säga om denne person, som förra året
fick finna sig i en reallönesänkning, nu
kommer att åka på en marginalskattehöjning
genom de nya skatteförslagen?
Det är, herr talman, egendomligt att vi
skall behöva ställa dessa frågor; svaren
på dem borde vi ha kunnat utläsa ur
statsverkspropositionen.

Låt mig i detta budgetavsnitt sammanfattningsvis
säga följande. Det finns
anledning att tro att bristen i betalningsbalansen
blir större än vad finansministern
har angivit. Han förutser en
större ökning av exporten än konjunkturinstitutet
gör, och denna ökning av
exporten förutsätter en stram kreditmarknad.
Han räknar med en höjning
av industriinvesteringarna med 10 procent,
vilket förutsätter lättnader på
kreditmarknaden. De två sakerna går
inte ihop. Upplåningsbehovet kan komma
att bli större, och han negligerar
den viktiga roll som det frivilliga sparandet
skulle kunna spela för att skapa
balans i ekonomin och stärka de mindre
och medelstora företagens ställning. I
stället planeras från socialdemokratiskt
håll åtgärder som skapar stora svårigheter
för dessa företag. Låt mig beträffande
familjeföretagen till finansministern
säga detsamma som sades till en
annan finansminster i ett annat land för
länge sedan: »Det är en god affär att
klippa fåren men det är oförnuftigt att
flå skinnet av dem levande för att få ut
så mycket som möjligt.»

När vi inom folkpartiet i slutet av
1908 drog upp riktlinjerna för Samråd
-69 •—■ det stora programarbete som
samlade tusentals folkpartimedlemmar
och sympatisörer i grupper över hela
landet för att vara med om att forma
1970-talets socialliberala politik — sade
vi oss att det viktigaste var att utgå
från den enskilda människans och den
enskilda familjens situation. Vi visste
så väl att det alltid finns en risk att vi
politiker talar så mycket om de stora

sammanhangen — samhällsekonomisk
balans, bruttonationalproduktens ökning
etc. — att den enskilda människans problem
och vardag kommer i bakgrunden:
löntagarens möjlighet att få något att
säga till om på arbetsplatsen, hur konsumenten
skall få så bra och billiga
varor som möjligt, hur den som blivit
pensionär skall kunna leva ett aktivt
och meningsfullt liv, hur den som bor
i en viss stadsdel skall kunna påverka
förhållandena omkring sig o. s. v.

Ett av de ämnen som vi tog upp gällde
frågorna om distans- och närdemokrati.
En och annan tyckte nog att detta
var en ganska teoretisk och akademisk
fråga, som kanske kunde intressera någon
filosofie kandidat i statskunskap
men för övrigt inte hade någon större
praktisk betydelse.

Redan när vi fick in de tusentals
svaren visade det sig emellertid att ämnet
var brännande aktuellt. I svaren
fanns många intressanta uppslag och
skilda meningar. Men en sak var gemensam
för de allra flesta av de människor
som i olika delar av landet hade
arbetat med detta ämne: en känsla av
stort avstånd mellan dem som fattar
besluten och dem som berörs av dem,
en oro för att den enskilda människan
kommer bort i de stora anonyma enheterna
och att väsentliga vardagliga
livsvärden hotas av en utveckling som
man inte tycker sig kunna påverka, en
känsla av att vi håller på att schackra
bort våra möjligheter att utnyttja tekniken
för att skapa ett humant samhälle,
ett mänskligare samhälle. De många
svaren låg till grund för de förslag och
ståndpunkter, som i början av november
förra året behandlades av folkpartiets
landsmöte och som förts fram till
riksdagen i motioner under den allmänna
motionstiden i år.

Jag tror att man kan säga, att bara de
senaste månadernas utveckling och
framför allt de strejker som förekommit
visat, att detta är ett väsentligt
problem, en fråga som försummats.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Reformarbetet är inte bara en fråga
om fördelning och nya stora åtaganden
från statsmakternas sida, även om detta
är viktigt. Det är också en fråga om
vad man i brist på bättre ord skulle
kunna kalla de kvalitativa livsproblemen,
den enskilda människans känsla
av att ha en meningsfull uppgift i samhället,
möjligheten att påverka och delta
i beslut som direkt angår henne. Vi
tror att dessa frågor och de övriga
som togs upp i vårt samrådsförfarande
måste ägnas mycket större uppmärksamhet.
De ingår i det program för en
socialliberal samhällsförnyelse under
1970-talet, som vi lägger fram som ett
alternativ till den socialdemokratiska
politiken.

Det förhållandet att vi fått en så stor
och långvarig strejk vid LKAB visar,
att vi här står inför ett väsentligt problem,
ett problem som gäller samhällslivet
i stort, organisationer av alla slag
och stora företag, vare sig de är statliga,
kooperativa eller enskilda. Jag instämmer
med finansministern i att detta i
första hand är en facklig fråga, och jag
höjer inte pekpinnen åt något håll för
att anvisa hur konflikten skall lösas.
Men det vore fel att blunda för hela
saken och låtsas att den inte existerar.
När jag säger att det är en facklig fråga
innebär det, att det är en arbetsmarknadsorganisationernas
uppgift att lösa
den och att varje lösning som skulle gå
vid sidan av fackföreningsrörelsen skulle
innebära stora faror för framtiden.

En sak som inte har direkt med strejken
att göra är frågan om var LKAB:s
huvudkontor skall vara placerat. Här
stöder jag — liksom tidigare år då frågan
varit uppe i riksdagen —• ståndpunkten
i motioner från folkpartiet och
från andra håll alt huvudkontoret bör
ligga i Norrbotten. Det iir nödvändigt
alt den verkställande ledningen på nära
håll kan följa utvecklingen inom företaget.
Trots flygförbindclscrna tycks
högsta ledningens besök i gruvområdena
ha varit ganska sparsamma.

Remissdebatt

1 detta sammanhang kan jag inte underlåta
att reagera mot statsrådet Krister
Wickmans försök häromdagen i
Luleå att kollektivansluta hela löntagargruppen
i vårt land till det socialdemokratiska
partiet. När han talade om
den politiska löntagarrörelsen menade
han väl det socialdemokratiska partiet,
förmodar jag — det var väl inte något
annat han hade i tankarna. Menade han
då att socialdemokraterna skulle ha
monopol på att företräda löntagarna i
det här landet? Detta är ett slag i ansiktet
på alla de hundratusentals löntagare
som stöder de andra partierna i vårt
land. Jag måste säga att hela detta försök
är ett symptom på det som herr
Hedlund nyss talade om —- enpartitänkandet
— och som vi måste vara vaksamma
mot. Jag tror att löntagarna har
störst nytta av att följa målsättningen:
facklig solidaritet—politisk frihet.

En strejk av det här slaget och denna
omfattning skulle givetvis kunna komma
till stånd också i ett enskilt eller
kooperativt företag. Den kan alltså inte
anföras som något argument mot statlig
företagsamhet i allmänhet. Men den visar
dock att det inte finns något underlag
för en känsla som varit spridd i vida
kretsar, nämligen att bara staten tar
hand om ett företag så löses alla problem
automatiskt. Denna åsikt har formulerats
på ett slagkraftigt sätt av Dagens
Nyheters skarpsinnige kåsör Sander,
som nyligen skrev att det finns eu
teori enligt vilken staten som företagare
på ett rationellt sätt kan kombinera
företagandets, kontrollens, samordningens
och den ekonomiska politikens
funktioner. Sander skriver: »Tack vare
sin bredd i åsiktsregistret kan regeringen
enligt samma teori också samtidigt
uppträda som part för arbetsgivare, arbetstagare,
opartisk kontrollant och det
allmänna företagsdemokratiska intresset,
på så vis riskeras inga konflikter i
något statsägt företag.»

Det blev inte riktigt så, och jag tror
att det är bra att vi får liira oss detta.

2-!

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 19/0 fm.

Remissdebatt

Det finns inte någon regel som säger att
den statliga företagsamheten i och för
sig automatiskt löser alla problem.

Vi förordar i folkpartiet statlig företagsamhet
i de fall då speciella och bärande
motiv kan anföras men vill inte
ha den kraftiga expansion av den statliga
företagsamheten som högljudda och
inflytelserika grupper inom socialdemokratin
nu ropar på, de som talar om det
socialistiska samhällets gryning etc. Det
finns ingen grund för påståendet att
levnadsstandard och arbetsvillkor skulle
gynnsamt påverkas av en mer allmän
övergång till statligt företagande.

Vi tror på ett socialliberalt samhälle
med en liberal ramhushållning, med
maktbalans i stället för statlig eller enskild
maktkoncentration, med decentralisering
i stället för centralisering.

Vår svåra och stimulerande uppgift
är att använda de enorma tekniska förutsättningarna
på ett sådant sätt att vi
inte förstör luft, vatten och livsmiljö
över huvud taget utan i stället förbättrar
miljön. För detta krävs en ny målsättning,
nämligen en bättre livsnivå,
och inte bara höjd levnadsstandard.

Vi är inte där nu — det är lång väg
att gå — men de förslag som vi lagt
fram vid årets riksdag om ökade möjligheter
för människorna att påverka
beslut i stat och kommun, om direkta
åtgärder för att öka de anställdas medbestämmande,
om konsumenternas möjligheter
att få bättre och billigare varor,
om bättre ställning i samhället för de
äldre, om rättvisa åt kvinnorna, och
många andra förslag är steg på den
vägen.

När det gäller företagsdemokrati, eller
arbetsdemokrati som vi kallar det,
har man från socialdemokratiskt håll
försökt förringa våra förslag genom att
påstå, att vi tror att bara man sätter in
en representant för de anställda i bolagsstyrelserna
så skulle alla problem
vara lösta. Var och en som studerar den
motion om arbetsdemokrati som vi redan
framlagt till årets riksdag ser att

det är fråga om medbestämmande på
alla nivåer i företaget — från kontorsoch
verkstadsgolv och uppåt. På det sättet
vill vi förverkliga den princip som
1967 års landsmöte skrev in i vårt partiprogram:
»Vidgad delaktighet i beslutsfattandet
inom företagen motverkar
maktkoncentration, skapar ökad jämlikhet
och ger besluten en bredare förankring.
» Det är den målsättning vi har för
arbetsdemokratin.

Detta är således vårt alternativ till en
omfattande .socialisering. Herr Hedlund
talade om den socialistiska skördetid
efter senaste kriget som plötsligt avbröts.
Vi kanske skall påminna oss att
den egentliga anledningen till att den
skördetiden avbröts var den stora framgång
som oppositionen hade i 1948 års
val, då svenska folket reagerade mot de
lösa socialiseringsfunderingarna inom
socialdemokratiska partiet efter kriget.

Men del förslag vi har lagt fram är
inte bara ett alternativ till en omfattande
socialisering. Det är också ett alternativ
till den stora statliga byråkratiska
apparat som man på socialdemokratiskt
håll funderar på alt sätta i gång för att
dirigera den privata företagsamheten.
Enligt denna tanke, som nu utreds som
bäst — jag vet inte vilken inställning
finansministern har till den, men statsrådet
Wickman visade vissa sympatier
för den i sitt tal på den socialdemokratiska
partikongressen — skulle staten
sätta in slyrelserepresentanter i de stora
industriföretagen. Och det skulle inte
vara vilka representanter som helst -—
det skulle skapas garantier för att de
fick ett verkligt inflytande, de skulle
stödjas av eu stor statlig apparat och få
direktiv från denna statliga mastodont.
Är det någon som tror att detta skulle
få produktionen att löpa smidigare och
effektivare och innebära några som
helst förbättringar för de anställda? Vi
lägger fram vårt program som ett alternativ
också till denna tanke.

Till sist, herr talman, det är sant att
socialdemokraterna enligt opinions -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

matningarna skulle lia ett starkt stöd för
närvarande ute i landet, men det bara
stimulerar oss till att ta nya tag för att
lägga fram vårt program för en socialliberal
samhällsförnyelse under 1970-talet, en förnyelse som skall ge oss ett
mänskligare samhälle.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Då herr Hedlund hade
hållit sitt föredömligt korta tal fick jag
dåligt samvete och började göra nedstrykningar
i mitt planerade, alls icke
så korta anförande. Men herr Sven Gustafson
har befriat mig från kvalen, och
jag kommer därför att trötta kammaren
med ett relativt långt anförande.

Både herr Hedlund och herr Gustafson
började med att säga att vi skall ha
en särskild utrikespolitisk debatt senare
och att de utrikespolitiska frågorna därför
i dag bör skjutas åt sidan. Jag kan
inte instämma med detta. Den inrikespolitiska
debatten under senare år har
i allt större utsträckning kommit att styras
av utrikespolitiken och utrikespolitiska
attityder. Inrikespolitik och utrikespolitik
har kommit att sammanflätas
i varandra. Det gäller inte minst det
ekonomiska området, såsom tydligt
framgår av årets statsverksproposition.
Den allvarliga avtappningen av våra valutareserver
och den negativa utvecklingen
av vår betalningsbalans är typiska
bevis på detta.

Den alltmer aktuella Europafrågan är
inte bara en fråga om Sveriges roll i en
alltmer industrialiserad värld, utan den
har också direkt betydelse för det svenska
folkhushållet och för våra ekonomiska
ställningstaganden. Därför tycker jag
att årets remissdebatt, även om en särskild
utrikesdebatt har utsatts, måste få
inslag av utrikespolitiska diskussioner
och bedömningar.

Det är också för sitt agerande på det
utrikespolitiska planet som den svenska
regeringen under de senaste åren tilldragit
sig mindre smickrande uppmärksamhet.
Bakgrunden är välbekant: den

Remissdebatt

serie beklagansvärda yttranden och uttalanden
som inte minst i höstas riktade
utlandets ögon på ministären Palme
och på vår utrikesminister har naturligtvis
ännu inte försvunnit ur bilden.
Det tar lång tid att bygga upp ett internationellt
förtroende, men över en natt
kan det raseras. Därför måste det bli
en central uppgift under 1970 för den
svenska regeringen och även för oss i
denna kammare att återvinna den
orubbliga tilltro till den svenska neutralitetspolitiken
som vi tidigare försökt
bygga upp här i Sverige.

Man brukar säga att vår neutralitet
förutsätter internationellt förtroende.
Den finns inte heller fastlagd i några
internationella dokument, utan det är
genom vårt eget handlande vi bestämmer
innehållet, skapar respekt och skapar
förutsättningar för densamma.

Under de senaste åren har det perspektiv
vidgats från vilket vi bär att
bedöma Sveriges agerande på det internationella
planet. Det har vuxit fram
en visshet, att den enda garantin för
nationell säkerhet är internationell fred
och trygghet. Så länge någon nation eller
något folk eller någon grupp inom
en nation tror sig kunna lösa konflikter
med vapen eller med hot om krig
kan ingen nation vara säker på att undgå
krigets fasor. Därför blir den svenska
säkerhetspolitikens främsta uppgift
att medverka till att bilägga internationella
konflikter, och medlet är den
svenska aktiva neutralitetspolitiken.

Man brukar säga att Sverige som
neutralt land har speciella möjligheter
alt bidra till fredens sak som medlare
i internationella konflikter. Vår stämma
i de internationella organisationerna,
vid nedrustningsförhandlingar ocli i
andra sådana sammanhang skall ju representera
förnuft och opartiskhet som
syftar till att uppnå praktiska lösningar.
Del förutsätter emellertid att vår omvärld
inte kan känna några tvivel om
var strikta neutralitet. Därför blir vår
neutralitetspolitik eu balansakt, och om

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

denna balansakt misslyckas, undergräver
vi våra möjligheter att verka för den
fred och den internationella utjämning
som skall trygga vår egen säkerhet.

Har balansakten lyckats fullt ut 1969,
och hur kommer den att lyckas under
1970? En del av vårt internationella
förtroendekapital har redan skadats.
Framstående medlemmar inom regeringspartiet
har t. ex. utnyttjat det vietnamesiska
folkets lidande för att vinna
inrikespolitiska poäng. Att reparera de
skador som regeringen eller enskilda
politiker åsamkat vårt internationella
anseende är en långsiktig uppgift, som
regeringen Palme snarast måste gripa
sig an. Låt mig nämna ett exempel på
detta mera principiella resonemang!

Alla våra politiska partier, utrikesutskottet
och riksdagen har ansett det vara
en humanitär plikt att söka lindra
den mänskliga och materiella nöd som
följer i Vietnamkrigets spår. Vi är eniga
om att bidra till återuppbyggnaden
av Vietnam sedan krigshandlingarna
upphört. Den enigheten har emellertid
inneburit att vi inte bundit oss för hjälp
till någon speciell del av landet. Den
självklara utgångspunkten här liksom
i allt internationellt biståndsarbete har
varit att vår hjälp skall sättas in där
nöden och hjälpbehovet är störst och
där vi har de bästa möjligheterna att
göra en konstruktiv insats.

Det borde ha varit en självklar riktlinje
för utrikesministern då han i årets
statsverksproposition har sökt följa upp
sina många uttalanden om den svenska
hjälpen till Vietnam, men regeringens
inrikespolitiskt styrda inställning till
hjälpen har här fått slå igenom. Det
svenska biståndet till Vietnam, som i
statsverkspropositionen tas upp till 225
miljoner kronor under de närmaste
åren, föreslås nämligen uteslutande skola
gå till Demokratiska republiken Vietnam,
d. v. s. Nordvietnam. Men vad gör
vi åt den andra delen av det krigshärjade
Vietnam? Lämnar vi det helt åt
dess öde, trots att vi vet att det är i

Sydvietnam som kriget fortsatt? Det är

Sydvietnam som byar erövrats och
återerövrats, och det är också där som
civilbefolkningen drabbats av det moderna
krigsmaskineriets förödelsekraft
och av inbördeskrigets fasor.

.lag vänder mig bestämt mot denna
nya princip i fråga om den svenska biståndsverksamheten,
som alltså i år har
fått sitt mest konkreta uttryck i att
endast halva Vietnam skall hjälpas. Utrikesministern
hävdar nämligen principiellt
att Sverige skall anlägga politiska
värderingar på de länder som är mottagare
av u-hjälp. Det strider inte bara
mot den utgångspunkt som jag betecknade
som självklar, nämligen att vi skall
hjälpa där hjälpbehovet är störst och
där vi har de bästa möjligheterna till
en konstruktiv insats. Det är också motbjudande,
om vi skulle underlåta att
hjälpa ett fattigt folk, därför att dess
styre följde andra allmänna politiska
värderingar än de den svenska socialdemokratiska
regeringen representerar.

Bland de frågor på det internationella
planet som kommer att tilldra sig
stort intresse under 1970 är självfallet
de ekonomiska integrationssträvandena
i Europa. Här krävs säkert betydligt
större uppmärksamhet från regeringens
sida än som avspeglas i årets statsverksproposition.
Strävandena att åstadkomma
ett utvidgat och mer fördjupat ekonomiskt
samarbete både i Norden och
i hela Västeuropa har ju nu kommit i
ett nytt och måhända avgörande skede.
Vi står inom de närmaste månaderna
inför viktiga beslut i fråga om både
Nordek och EEC.

Toppmötet i Haag i slutet av förra
året och de beslut som EEC-myndiglieterna
kom fram till efter sina långvariga
förhandlingar under fjolårets sista
veckor har skapat en helt ny förutsättning
för att förverkliga planerna på att
utvidga EEC. Myndigheterna i EEC har
också meddelat, att de inom det närmaste
halvåret skall ge besked om hur de
tänker sig att förhandlingarna med

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

utomstående länder skall föras. Om tidtabellen
håller, skulle förhandlingarna
kunna komma i gång under senare hälften
av 1970.

Detta gäller i första hand de fyra
länder som rätt och slätt begärt förhandlingar
om medlemskap, alltså England,
Irland, Danmark och Norge. Det
har emellertid i skilda sammanhang
sagts på auktoritativt håll i EEC, att
man samtidigt skulle vilja förhandla
med sådana länder, bl. a. Sverige, som
inte preciserat sina önskemål men på
något sätt vill bli anslutna.

Det skulle naturligtvis medföra svåra
komplikationer för alla parter, om man
under förhandlingarnas gång blev
tvungen att skilja på de tre skandinaviska
länderna. Vi utgör ju redan, även
om Nordek ännu inte har bildats, en
väl fungerande ekonomisk enhet. Jag
tror därför att det varken borde ligga
i EEC:s eller i något av de skandinaviska
ländernas intresse, att man slår sönder
denna enhet, ty då äventyrar man
en del av de väldiga fördelar, som det
ekonomiska samarbetet mellan de nordiska
länderna redan hittills medfört.
Det är sålunda enligt min mening ganska
klart, att alla parter skulle ha fördel
av att Sverige redan från början sitter
med vid förhandlingsbordet tillsammans
med övriga nordiska länder och
naturligtvis också England och Irland.
Men skall vi lyckas med det, måste regeringen
på ett klarare sätt än hittills
definiera och klargöra sin Europapolitik.

Från moderata samlingspartiet har vi
under en följd av år hävdat att Sverige
primärt bör ansöka om medlemskap i
EEC. Det är som fullvärdig medlem
av Gemenskapen som vi har de största
möjligheterna att utöva inflytande på
den framtida utvecklingen i Europa,
och det är genom förhandlingar om
medlemskap som vi kan ta reda på om
vår neutralitet är förenlig med medlemskap.

När vi nu sjiilva — och vi kommer

Remissdebatt

att tvingas till det — skall avgöra frågan
om huruvida medlemskap och fortsatt
svensk neutralitet kan förenas, är
det av största vikt att vi gör klart för
oss, att det inte gäller medlemskap i nuvarande
EEC utan i ett med England,
Irland, Danmark och Norge utvidgat
EEC. Detta nya kraftigt utvidgade EEC
måste ju i väsentliga avseenden få en
helt annan karaktär än den nuvarande
betydligt mera exklusiva Sexstatsgemenskapen.

Jag kommer ihåg att finansminister
Sträng i början på 1960-talet kastade sig
in i den europeiska integrationsstriden
på ett ganska negativt sätt. Då talade
han ganska ofta om den exklusiva klubb
som de sex staterna utgör. Vi tyckte inte
att det var en exklusiv klubb men det
må förhålla sig hur som helst med den
saken. I morgon, i framtiden, kan ingen
påstå att det är fråga om en exklusiv
klubb som formar en ekonomisk integration,
eftersom så gott som hela Västeuropa
har möjlighet att vara med.

För övrigt finns det också anledning
att fråga, om inte oklarheten i regeringens
Europapolitik har varit skadlig för
våra strävanden att nå fram till ett positivt
resultat i de känsliga Nordekförhandlingarna.
Jag tror inte att några
ställningstaganden av den här arten, genom
ett insvepande i oklarhetens dunkel,
främjar utvecklingen.

För Danmark och Norge är det självfallet
angeläget att Nordek inte försvårar
deras möjligheter att vinna medlemskap
i EEC, och det finns därför mer än
ett skäl för att den svenska regeringen
skall klargöra sin inställning till EEC.
Ett sådant klargörande bör komma inom
en snar framtid. Man skulle kunna ställa
följande fråga, men jag vet inte om jag
skall vända mig till finansminister
Sträng, som ju åtminstone på det ekonomiska
området styr inrikespolitiken, eller
till herr Palme som ju skall styra
resten: När är regeringen beredd att
precisera sin inställning till EEC? Regeringens
vilja att deltaga i strävandena

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

att riva gränser, att arbeta för internationell
samverkan står i dag på prov
och det är naturligtvis herr Palme som
i första hand skall infria förväntningarna.

Samtidigt som frågan om EEC:s utvidgning
tycks ha lossnat har förhandlingarna
om Nordek komplicerats. I
början av december lät den finske statsministern
Koivisto förstå att hans regering
inte skulle kunna vara med om
några politiska förhandlingar eller beslut
om Nordek förrän efter riksdagsvalet
i Finland. Nu har herr Koivisto
lika oväntat meddelat att Finland är redo
att återuppta förhandlingar för att
snarast möjligt få avtalet om Nordek
klart. Men han tillfogar att Finland på
något sätt vill ha rätt att för sin del avbryta
förhandlingarna, om något av de
andra nordiska länderna inleder egentliga
förhandlingar med EEC innan
Nordekavtalet hunnit träda i kraft. Genom
detta nya utspel från finländsk
sida har det faktiskt skapats en möjlighet
att fatta avgörande beslut om
Nordek i samband med Nordiska rådets
möte i Reykjavik i början av februari.
Detta är bl. a. bakgrunden till att jag
tycker det är riktigt att riksdagen tar
upp denna fråga till debatt i den här
remissen och inte väntar till efter Revkjaviksmötet
någon gång i mars med att
diskutera frågan.

Låt mig härefter gå över till folkhushållet
Sveriges ställning och utsikter. Finansplanen
skall ju utgöra en översikt
över den ekonomiska ställningen nu och
under kommande år. Enligt min mening
har vi av herr Sträng fått en otillfredsställande,
för att inte säga halvhjärtad,
redogörelse. Han döljer de svårigheter
och problem som han öppet borde ha
redovisat och anvisat lösningar på. Det
märks verkligen att det är valår i år.

Att den internationella ekonomiska
utvecklingen skall tillföra oss några
allvarliga bekymmer räknar inte herr
Sträng med, men konjunkturinstitutet
är inte lika säker på den saken i sin

prognos. Närmast med hänsyn till den
osäkra utvecklingen skisserade konjunkturinstitutet
två alternativ beträffande
den internationella utvecklingen, ett
som är ganska oroande och ett annat
som är mera gynnsamt. Herr Sträng väljer
osvikligt det gynnsammare alternativet
utan att närmare ingå på varför
han gör det. Låt mig därför här försöka
återge en siffersammanställning, hämta
ur herr Strängs eget opus men sammanställd
på ett något annat sätt.

Vi kan konstatera att handelsbalansen
under senare år försämrats gradvis. År
1967 uppgick underskottet till 740 miljoner
och 1968 till 885 miljoner. För
1969 beräknas det ha blivit litet mer än
1 miljard kronor. Tjänstebalansen har
också försämrats, och underskottet i
bytesbalansen växer ännu snabbare. För
1969 beräknas det till 1 120 miljoner.
Under tidigare år har underskottet kunnat
täckas med kapitalimport, men nu
har även kapitalbalansen kraftigt försämrats,
nämligen med 1,3 å 1,4 miljarder
kronor mellan 1968 och 1969. Resultatet
är att valutareserven under 1969
har minskat med cirka 2 miljarder.

Men herr Sträng tröstar sig med att
läget beträffande valutareserven har stabiliserats
under årets sista månader,
och han hoppas tydligen kunna undgå
ytterligare försämringar. Men låt oss se
hur han då räknar. Bytesbalansen, säger
herr Sträng, skall under 1970 förbättras
med drygt 400 miljoner och underskottet
sjunka till cirka 700 miljoner
kronor. För att klara detta förbättrar
han handelsbalansen med 700 miljoner
kronor, och cirka 400 miljoner får han
genom att hoppas att terms of trade
skall förbättras med 1 procent. Vi delar
givetvis alla denna herr Strängs förhoppning,
men finns det några särskilt
starka skäl för att förhoppningarna
skall kunna realiseras? Den västtyska
revalveringen kan t. ex. medföra en
press uppåt på importpriserna. Sedan
bättrar herr Sträng på den preliminära
nationalbudgetens beräkningar rörande

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

exportökningen med 1 procent och skaffar
därigenom fram bortåt 300 miljoner.
Men under 1909 ökade importen 1 procent
snabbare än exporten. Nu tror herr
Sträng plötsligt på en annan utveckling.
Om bara någon av dessa finansministerns
beräkningar slår fel får vi en lika
dålig bytesbalans 1970 som vi hade
1969.

Hur komer då valutareserven att utvecklas?
Ja, det är lätt att räkna ut
att en förutsättning för att valutareserven
inte skall fortsätta att avtappas är
att kapitalbalansen förbättras med omkring
1,5 miljarder kronor — och under
förutsättning att herr Strängs optimistiska
beräkningar i övrigt stämmer. En
sådan förbättring av kapitalbalansen är
det emellertid i själva verket ingen som
tror på. Jag undrar om herr Sträng själv
tror på vad han skrivit i sina prognoser.
I varje fall kan jag inte tänka mig
att riksbankschefen sätter alltför stor
tillit till dessa beräkningar. Herr Åsbrink
säger sig säkerligen att en fortsatt
försämring med någon miljard ligger
inbyggd i herr Strängs räknekonst, och
förlusterna kan bli ännu större. Han inser
nog att vi kan få en valutakris även
under 1970, och han vet att marginalerna
är små. Resultatet blir att riksbanken
tvingas fortsätta med att försvara
valutareserven med de vapen riksbanken
har, vilket innebär fortsatt kreditåtstramning
och hög ränta, till men
för näringsliv och företagsamhet. Och
hur går det då, herr Sträng, med den
ökning av näringslivets investeringar
med 10 procent som regeringen av mycket
goda skäl vill se?

En del av de stora företagen har viil
i dag en likviditet som medger en expansion
av investeringarna, men hur är
det med de många mindre och medelstora
företagen? Någon investeringsexpansion
för dessa företag kan knappast
tänkas utan en förbättrad kreditgivning.
Den hänsynslöst hårda kreditpolitik vi
i dag har kan få ocli bär för övrigt också
fått allvarliga följder för mindre och

Remissdebatt

medelstora företag, som blivit särskilt
hårt utsatta. Generellt visar det sig att
utvecklingen under den senaste tolvmånadersperioden
inneburit att denna del
av företagsamheten ökat sina krediter i
affärsbankerna med endast 3,4 procent,
vilket kan jämföras med den större industrins
kreditökning som varit 13,2
procent. Finansministerns politik ger
intryck av att vara målmedvetet inriktad
på att låta den mindre och medelstora
företagsamheten i första hand få
bära bördorna och de ekonomiska följderna
av den hårda och osmidiga kreditåtstramningen.

Självfallet delar jag herr Strängs uppfattning
att en ökning av näringslivets
investeringar i och för sig är önskvärd.
En kraftig ökning av dessa investeringar
är nödvändig för att svårigheterna
med bytesbalans och valutareserv skall
kunna övervinnas. Att herr Sträng har
denna uppfattning är i och för sig bra,
men herr Sträng anger inte de förutsättningar
under vilka dessa önskemål skall
kunna realiseras, och det är det som är
den allvarliga svagheten i finansplanen.

Hur är det för övrigt med det allmännas
upplåningsbehov? Budgetunderskottet
skall ju tvingas ned från 3 miljarder
till 800 miljoner kronor och kommunernas
investeringar och konsumtion skall
öka mindre snabbt än tidigare. Tror
verkligen herr Sträng på denna prognos?
Med den inriktning och den omfattning,
som den offentliga verksamheten
i dag fått, har knappast en aldrig
så välmenande finansminister möjlighet
att åstadkomma en kraftig bromsning av
det allmännas investerings- och konsumtionsökningar.
Jag ifrågasätter för
övrigt också om herr Strängs förhoppning
om en oföriindrad penningvärdeförsämring
för 1970 på cirka 3,5 procent
kommer att infrias. Jag undrar om vi inte
i slutomgången kommer att finna att
5—6 procents prishöjning hade varit en
mera realistisk siffra. Då har jag ändå
inte tagit hänsyn till de ännu mer svårberiiknade
genomslag på priserna som

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

höjningarna av skatterna direkt eller indirekt
kan medföra.

Jag tror också att herr Sträng och
hans medhjälpare delar den uppfattningen,
att det finns mera långsiktiga
strukturella problem bakom våra svårigheter
än vad som utan vidare kan utläsas
ur siffrorna i finansplanen. Det
är emellertid möjligt att vi däremot har
olika uppfattningar om orsaken till detta.
Enligt min mening är orsaken att
söka i den ekonomiska politik, särskilt
den utgifts- och skattepolitik, som regeringen
fört under många år. I dag binder
oss dessutom en bekymmersam valutautveckling
vid en politik som försvårar
den expansion av produktionen
som vi verkligen behöver. Det är denna
onda cirkel som jag tidigare beskrivit
så, att svensk ekonomi har fått en släng
av den engelska ekonomiska sjukan.
Vägen ur sådana svårigheter är inte lätt
och den tar oftast lång tid att gå, om
inte den internationella konjunkturutvecklingen
blir alldeles särskilt gynnsam,
men det kan vi kanske inte räkna
med. Vägen går fortfarande genom bättre
allmän hushållning, kännetecknad av
sparsamhet, och naturligtvis ett bättre
resursskapande skattesystem.

Med detta har jag kommit in på det
som mest fångar intresset i årets finansplan,
nämligen herr Strängs mycket
sparsamma antydningar, i väl valda formuleringar,
om en skattereform, som
skall läggas på riksdagens bord i slutet
av mars. Redan under hösten, framför
allt före och i samband med den socialdemokratiska
partikongressen, drog ju
herr Sträng upp vissa riktlinjer för hur
regeringen såg på den framtida skattepolitiken.
Det är nu intressant att se
vad som blev av de storvulna försäkringar
som finansministern lämnade i
ett anförande i Stockholm i början av
september förra året, där han antydde
en radikal förändring av hela vårt skattesystem.

Då framhöll herr Sträng att vi nått
gränsen för vad vi ville avstå till den

del av vår standard som samhället
garanterar och som i många fall andra
än vi själva tar hand om.

Då framhöll herr Sträng att det nuvarande
uttaget på skattesidan lett till
en atmosfär med hårda påfrestningar
på skattemoralen.

Då framhöll herr Sträng att en höjning
av skatten på förmögenhelerna
kan befaras leda till en valutaexport.

Då framhöll herr Sträng att någon
effekt i fråga om inkomstöverflyttning
genom skärpt progressivitet inte är
praktisk politik,

och då framhöll herr Sträng också
att skattepolitikens utformning influerar
på intresseorganisationernas avtalsutspel.

Det var många som då trodde att herr
Sträng efter många, många år skulle
ändra sin skattepolitik och att hans
nästa reform skulle innefatta en lindring
av den direkta beskattningen över
så gott som hela fältet.

Vilket har då resultatet blivit? Förebådar
de yttranden som finns i finansplanen
och herr Strängs senaste uttalanden
en fortsatt socialdemokratisk
skatteskärpning eller förebådar de en
reform som också innehåller en betydande
lindring av den alltför höga beskattningen
över vida skikt? Låt oss
se på den sammanfattning av förslagen
som herr Sträng har gjort.

För det första vill regeringen ha en
omfördelning från skatt på arbete till
ökad skatt på konsumtion. På den
punkten ger vi i moderata samlingspartiet
regeringen ett helhjärtat stöd.

För det andra vill regeringen slopa
kommunalskatteavdraget och alltså
kraftigt skärpa skatten framför allt för
inkomsttagare som bor i kommuner
med hög utdebitering. Från det förslaget
tar vi i moderata samlingspartiet
bestämt och entydigt avstånd. Vi kan
inte finna det rättvist att på detta sätt
straffbeskatta de människor som bor i
glesbygdskommuner och i skogslänen.

För de tredje vill regeringen ha en

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

obligatorisk särbeskattning. Vi kan för
vår del inte acceptera en skattereform
som straffbeskattar familjer där hustrun
valt att arbeta i hemmet eller t. o. m.
tvingats förlägga sin arbetsinsats till
hemmet, därför att det inte finns annat
arbete att få.

För det fjärde vill regeringen skärpa
arvs- och förmögenhetsskatten. Inte heller
på denna punkt är vi beredda att
tillmötesgå regeringen. Alltför mycket
pengar och alltför många arbetsamma
och begåvade människor har redan lämnat
landet, och vi kan inte godta en
skärpning som ytterligare driver på
denna utveckling. För villaägare och
jordbrukare kommer dessutom en
skärpning av kapitalskatten, tillsammans
med den kraftiga ökning av taxeringsvärdena
som nu väntas, att leda
till orimliga konsekvenser.

Jag nämnde att informationerna om
det verkliga innehållet i regeringens
skatteförslag hitintills varit mycket
sparsamma. De serveras med stor försiktighet
och på ett sådant sätt att det
finns möjlighet för herr Sträng att ändra
smaksättningen allteftersom minspelet
hos opinionen förändras. Varför
denna försiktighet? Kan det vara så
att det finns inslag i finansministerns
reformförslag som ännu inte riktigt tål
dagens ljus eller är det kanske på det
sättet att herr Sträng själv inte tycker
om sin egen anrättning?

Jag hoppas att den fortsatta debatten
här i dag skall kunna ge svar på dessa
frågor. Det är en förhoppning, men
jag är inte helt säker på att den infrias,
därför att herr Sträng ju ibland kan
sluta sig helt som en mussla.

Jag tycker att det finns anledning att
rikta mycket stark kritik mot regringen
för detta förfaringssätt. Här pågår alltså
en debatt utan att förutsättningarna
tillåts att bli kända. Varför har inte
löntagarorganisationerna, de stora tjänstemannagrupperna
fått ta del av och
delge finansministern sina synpunkter
på hur skattereformen borde ha utfor -

Remissdebatt

mats? Varför har inte den här skattereformen
fått föregås av omfattande utredningar,
vilka t. ex. klarlagt morgondagens
arbetsmarknad och de samhällsekonomiska
effekterna av själva förslaget?
Finansministern kan ändå inte
vara omedveten om att ett skattesystem
är föremål för ständiga relativa förändringar,
inte bara genom herr Strängs
eget intensiva lagstiftningsarbete utan
genom själva dynamiken i arbetet och
i samhällssystemet.

Att inte presentera sitt skatteförslag
tidigare och att inte låta det gå ut
på remiss är i själva verket ett nytt
och allvarligt exempel på regeringens
självgodhet, dess maktfullkomlighet och
dess nonchalans gentemot medborgarna.

Jag angav nyss att vi från vårt håll
inte utan vidare kan godta den nya
familjebeskattningen. Vi kan inte detta
därför att systemet, såvitt vi nu kan
bedöma efter de uppgifter vi har fått,
inte tar hänsyn till de skillnader i försörjningsbörda
som olika familjer har.
Ett familjebeskattningssystem måste utformas
så att man i ökad utsträckning
tar hänsyn till hur många det är som
skall leva på en viss inkomst.

I själva verket är det ett ganska cyniskt
betraktelsesätt som regeringen gör
sig skyldig till då den som motivering
för särbeskattningen anger att de gifta
kvinnorna i ökad utsträckning måste
tvingas ut i förvärvslivet. Den nya socialdemokratiska
familjepolitiken, som
ligger bakom detta tänkesätt, uppfattar
jag som ett typiskt uttryck för föreställningen
att kvinnor som fyller sin
uppgift i hemmet betraktas som något
slags samhällsekonomisk belastning.
Man menar att samhället bättre skulle
klara de hemarbetande hustrurnas
uppgifter, framför allt då det gäller
barntillsynen och uppfostran av barnen.
Enligt vår mening måste en riktig familjepolitik
i stället ta sikte på de gifta
kvinnornas frihet i valet mellan förvärvsarbete
oftast förenat med arbete

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

i hemmet och att uteslutande ägna sig åt
hemarbete.

Jag nämnde att skattereformen inte
blivit utredd i vanlig ordning. När det
gäller den nya straffbeskattningen för
landets hundratusentals husmödrar förefaller
det som om konsekvenserna
över huvud taget inte närmare diskuterats
i finansdepartementet. Om inte
väsentliga förbättringar görs i förhållande
till den nu framlagda skissen,
måste förslaget anses som klart familjefientligt,
och det är också tvivelaktigt
ur samhällsekonomisk synpunkt.

Regeringens skattepaket kommer också
att innebära en skärpning av progressionen
i skattesystemet. Redan i
mellaninkomstlägena kommer progressionen
att bli mycket hård, och av vad
vi vet om den blivande skattepropositionen
kan vi i stort beräkna denna
progression. I måndags fick vi besked
om att arbetarna vid Volvo lyckats
uppnå en lönebättring med cirka 80
kronor i veckan. Det kunde vara intressant
att fråga sig hur mycket av dessa
80 kronor som skulle gå till skatt
om finansministerns skatteförslag redan
vore genomfört. Enligt vad jag kan se
kommer stat och kommun att ta cirka
45 kronor av dessa 80 kronor. 50 procent
tar progressionen, och därtill har
man också den höjda momsen. Det är
naturligtvis ett utfall som är orimligt
och oacceptabelt.

Ett annat snett inslag i skattepaketet
är att kommunalskatteavdraget skall
slopas. Detta avdrag infördes för många
år sedan för att utjämna olikheterna
i den kommunala utdebiteringen. Finansministern
anser nu att detta argument
har förlorat i styrka, eftersom vi
har en ganska jämn kommunal utdebitering.
Allting är ju relativt, men faktum
kvarstår att år 1969 varierade den
kommunala skatten i landet mellan
15: 70 och 24: 30 kr. Det betyder i alla
fall en ganska kraftig skillnad mellan
olika kommuner.

Finansministern förklarar vidare att

hänsyn kommer att tas till att avdraget
för erlagd kommunalskatt bortfaller,
men han säger inte att full hänsyn kommer
att tas till det slopade kommunalskatteavdraget.
Antag t. ex. att herr
Sträng anpassar skatteskalan till en
kommunalskatt på 20 kr.! Dår får alltså
invånarna i kommuner med en kommunalskatt
liggande under eller vid
20 kr. en viss kompensation, men
hur blir det, herr Sträng, för invånarna
i de kommuner där skatten
ligger högre än 20 kr.? För dem
kommer utformningen av den nya
skatteskalan inte att ge tillräcklig
kompensation för kommunalskatten.
Och vad är det för kommuner som har
så hög utdebitering? Man kan fråga
sig varför arbetare, tjänstemän, företagare
och fastighetsägare, som bor t. ex.
i Hällestad i Östergötland med en utdebitering
år 1969 på 23: 33 kr., i Munkfors
i Värmland, som hade 23:50 kr.,
i Kolbäck, Kolsva, Kungsör, Fagersta
eller Köping i Västmanland och flera
andra kommuner med 23 kr. eller i en
rad Norrlandskommuner med en utdebitering
på mellan 22 och 23 kr.,
skall bestraffas även skattevägen just
därför att de bor där. Har de inte
redan nu, herr Sträng, tillräckligt besvärligt
med långa avstånd, och just i
dag också med snö och kyla, utan denna
extra åsnespark från regeringen?
Tänk också på dessa människor, herr
Sträng!

Herr talman! Om man summerar detta
skatteresonemang, kommer man också
fram till att notan skall betalas. Herr
Sträng måste ha mera pengar för att
klara denna omläggning, och mera
pengar skulle han väl ha i alla fall,
även om han inte hade gjort någon
omläggning; det visar ju de senaste 15
årens erfarenhet av herr Sträng som
finansminister.

Kostnaderna för skatteomläggningen
uppskattas nu till mellan 3,5 och 4 miljarder
kronor — en i och för sig ansenlig
summa. Men det är ganska in -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

tressant att konstatera att när finansministern
talar om hur han skall täcka
dessa kostnader använder han en mycket
typisk formulering. Han meddelar
att han kommer att täcka kostnaderna
genom en skärpning av skatten på
större förmögenheter och arv samt — i
tyst och låg ton —- genom en höjning
av mervärdeskatten från 10 till 14 procent.
Man måste verkligen lägga märke
till den politiska ordningen i detta sammanhang.
Verkligheten är den att kapitalskatteskärpningen
torde kunna ge
herr Sträng bara något hundratal miljoner,
medan momshöjningen på 4 procentenheter
ger honom ungefär 3,5 miljarder
kronor. Verkligheten är också
den att herr Sträng avser en skärpning
av skatten inte endast på större
förmögenheter och arv utan också i
blygsammare förmögenhetslägen. Finansministern
säger uttryckligen att
förslaget kommer att i huvudsak motsvara
kapitalskatteberedningens intentioner.

Det kan tyckas att kapitalskattefrågorna
direkt berör endast en mycket
liten del av svenska folket, en mycket
liten grupp stora förmögenhetsägare,
som man kanske skulle vilja göra vad
som helst med. Men det är en felsyn,
och det vet herr Sträng. De berör tiotusentals
små och medelstora företagare,
tiotusentals lantbrukare och fastighetsägare,
tjänstemän och arbetare som
också har försökt att bygga upp en liten
förmögenhet. I södra Sverige blir höjningarna
märkbara redan för mindre
familjejordbruk med 30—40 hektar
åker. För en gård på 100 hektar i södra
Sverige, d. v. s. en relativt stor och
rationell brukningsenhet — det är ju
sådana brukningsenheter som vi behöver
— höjs (len årliga förmögenhetsskatten
från cirka 3 000 kronor till cirka
17 000 kronor, om kapitalskatteberedningens
förslag realiseras. Och det
var ju det herr Sträng hade tänkt sig.
Den latenta arvsskatteskulden ökar från
00 000 kronor till omkring 240 000 kro -

Remissdebatt

nor; det är alltså 3—4 gånger mer än
en dansk lantbrukare betalar, alltså de
lantbrukare med vilka de sydsvenska
skall konkurrera.

Konsekvenserna av en höjning av kapitalskatten
skärps dessutom ytterligare
av att en kraftig ökning av fastighetstaxeringsvärdena
nu är att vänta.
Det innebär att konsekvenserna blir allvarliga
även för egnahemsägarna. Under
senare år har herr Sträng dessutom
infört en progressiv beskattning av värdet
av att bo i egen fastighet. Särskilt
allvarliga kan följderna bli för familjer
som för många år sedan till dåvarande
låga priser förvärvade ett egethem i
storstädernas ytterområden.

Det borde varit självklart att en sådan
omläggning av kapitalskatterna som
finansministern signalerar inte genomfördes
utan att tillfredsställande utredningar
hade gjorts i fråga om de samhällsekonomiska
konsekvenserna, t. ex.
för kapitalbalansen och för näringslivets
struktur. Man kan verkligen fråga
sig varför herr Sträng inte har föranstaltat
sådana utredningar. Var det herr
Hermanssons ande som svävade över
herr Sträng, då han planerade skärpningen
av förmögenhetsskatten? Det
vore tråkigt om det förhöll sig så, men
det är lika tråkigt för den mindre och
medelstora företagsamheten där ägarnas
kapitalskatteförhållanden och företagens
möjligheter att konsolideras iir
direkt förbundna med storleken av denna
skatt.

Det finns onekligen anledning att rikta
mycket stark kritik mot regeringen
för att den inte har sett till att tillfredsställande
utredningar gjorts. Bl. a.
mot den bakgrunden kan moderata samlingspartiet
inte godta någon skärpning
av den nuvarande kapitalbeskattningen.
En viss reformering av den, bl. a.
syftande till lättnader i fråga om beskattningen
av mindre förmögenheter
och mindre arv, kan och bör dock omgående
genomföras.

Herr talman! Låt mig så ta upp en

2 — Andra kammarens protokoll WTO. AV 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

helt annan sak: den allvarliga konflikten
vid LKAB och vad som följt på
den. Ett oppositionsparti kan och skall
inte ta ställning för någondera parten
i sådana konflikter. Det finns emellertid
en del allmängiltiga förhållanden i
den uppkomna situationen som jag vill
peka på. Konflikten visar nämligen att
det faktum att staten är ägare till ett
företag inte innebär några garantier för
att arbetsförhållandena blir godtagbara
för de anställda. Det är nog inte någon
tillfällighet att staten eller något annat
offentligt organ har stått som arbetsgivare
i flertalet mer betydande arbetsmarknadskonflikter
under 1960-talet.
Vi har nu gruvarbetarstrejken. Vi
har haft en lotsstrejk, en vägmästarstrejk,
en skådespelarstrejk, en liirarstrejk,
en strejk vid SJ — och kanske
en och annan även minns strejken vid
systembolaget. Det har alltså varit en
serie svårigheter på detta område.

Konflikten visar också hur regeringen,
som ytterst står bakom ett statligt
företags ledning, står bunden utan möjlighet
att agera för att lösa konflikten,
utan möjlighet att agera till tredje mans
skydd, att hindra att konflikten sprids
och får allvarliga konsekvenser för samhällsekonomin.

Jag tycker också att konflikten visar,
att vår nuvarande fackföreningsrörelse,
som valt att icke stå politiskt
fri, fått svårigheter när det gäller att
företräda de anställda. Man kan sammanfattningsvis
också säga att vi nu
i blixtbelysning fått se hurudan den enskildes
situation ka bli i ett socialiserat
samhälle.

Låt mig slutligen ta upp ett mer principiellt
resonemang.

Ju mäktigare staten blir i förhållande
till andra samhällsorgan och i förhållande
till enskilda, med desto större
kraft hävdar den sin ofelbarhet. Om
en liten stund får vi höra finansministern
läxa upp oppositionspartierna och
oppositionsledarna för vad fel de tänkt,
och vi får höra honom tala om hur

rätt regeringen tänkt. Vi är vana vid
det. Men vi här i kammaren har ett
privilegium i vår rätt att diskutera med
och argumentera mot statsmaktens
främsta representanter. Men för den alldeles
övervägande delen av det .svenska
folket är staten en anonym maktutövare,
som man efter långt köande får kontakt
med på olika institutioner — i försäkringskassan
eller på postkontoret -—
en maktutövare som sätter inbetalningskort
på bilarna när de är felparkerade
och som man korresponderar med genom
att fylla i blanketter. Det är en
stat som ibland kan vara nådig genom
att ge oss barnbidrag eller folkpension
eller genom att några månader efter
det att en ansökan härom lämnats in —
herr Gustafson i Göteborg sade att det
skulle komma att ta minst tio veckor —
komma och installera ett telefonjack.
Och från och med 1969 har vi till och
med av denna vänliga stat fått två televisionsprogram
att välja mellan.

Men staten är också fordrande. Den
kräver vår respekt och vår lydnad, och
den kräver en mycket stor del av våra
inkomster.

Jag hävdar inte alls att en kvantitativ
tillväxt av statsmakternas uppgifter
och engagemang i samhället har varit
undviklig och inte bort komma till
stånd. De uppgifter som samhället har
de bästa förutsättningar att lösa på ett
tillfredsställande sätt skall självfallet
ligga i dess hand. Den offentliga sektorns
tillväxt får dock inte vara ett
självändamål. Det åligger statsmakterna
att bevisa, att en samhällsfunktion
får en bättre lösning om den handläggs
av staten. Det är alltså inte tillräckligt
med stora ord om ett starkt samhälle.

En sak är klar: demokratin fördjupas
inte och den enskildes medinflytande
ökar inte för att den statliga
maktsfären expanderar. Den som hävdar
det hänger sig åt något slags dubbeltänkande,
»doublethink», som det
heter i George Orwells »1984», »förmågan
att samtidigt hålla i minnet två

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

motstridande teser och acceptera båda».
Ett s. k. starkare samhälle innebär
ökad maktkoncentration till departement,
statliga verk och företagsstyrelser.
Det innebär att en allt större grupp
statstjänstemän med regeringens ledamöter
i spetsen får och tar sig ökat inflytande
i förhållande till andra grupper
i samhället — i förhållande till näringslivet,
olika intresseorganisationer,
löntagarorganisationerna och i förhållande
till de enskilda individerna. Man
kan, beroende på politisk uppfattning,
tycka att en sådan utveckling är bra
eller olycklig. Men kallar man det att
fördjupa demokratin — då hycklar
man.

I höstens remissdebatt irriterades
statsministern av att jag påtalade den
alltmer accentuerade utvecklingen mot
socialdemokratiskt enpartistyre, som
väl knappt någon har kunnat undgå att
iaktta. Jag menade då inte bara den
nonchalans mot riksdagen, som regeringen
ofta demonstrerar — ett exempel
härpå har vi fått genom det som
sagts om skattereformen. Jag tänker
också på utbildningssektorn.

Inom utbildningsdepartementet talar
man om att skolan skall vara ett instrument
att forma de unga enligt mönster,
som beskrivs i samma ordalag som
i socialdemokratiska program. I läroböcker
hittar man alltför ofta en vrångbild
av den politiska oppositionen och
vad den representerar. I radio och TV
drivs ibland en samhälls- och kulturdebatt,
som klart präglas av tänkesätt
som det socialdemokratiska partiets
vänsterflygel representerar. Jag skulle
vilja gå så långt att jag säger att de
rätta politiska åsikterna ibland betraktats
som en karriärmöjlighet.

Regeringen kan inte avsviirja sig ansvaret
för denna utveckling. Den har
det högsta ansvaret för samhällsutvecklingen
i Sverige. Antingen regeringen
med gillande accepterar den eller —
vilkel väl är mindre sannolikt — med
bekymmer åser den, är en sådan ut -

Remissdebatt

veckling en fara för demokrati och
fri opinionsbildning.

Men jag skall inte förneka, att oppositionen
också har sin del i ansvaret
för den samhällsutveckling, som vi alla
är vittne till. Det är oppositionens uppgift
att opponera, balansera och tvinga
regeringen att ta hänsyn till alla grupper
i samhället. En vital opposition
kan uppnå detta. Vi har tidigare många
gånger sett exempel på det.

En opposition som inte opponerar
uppnår inte detta. Oppositionspartier
som tror sig vinna på att ligga så nära
de socialdemokratiska ståndpunkterna
som möjligt fullgör inte sin uppgift som
opposition och åstadkommer inte den
balans, som demokratin förutsätter. Jag
fruktar, att vi bl. a. kommer att få se
ett exempel på detta, då propositionen
om kapitalbeskattningen ligger på riksdagens
bord.

En opposition som skall fylla sin demokratiska
uppgift i samhället måste
alltså öppet, envetet och ibland ganska
fränt slå ned på regeringens svagheter
och därtill presentera klara politiska
alternativ. En stark opposition skulle
dessutom bli slagkraftigare om de tre
oppositionspartierna i samverkan kunde
möta socialdemokraterna. Personligen
är jag en varm anhängare av elt
samgående inom oppositionen till ett
borgerligt block. Den partipolitiska bilden
i vårt land har emellertid hitintills
inte tillåtit detta, även om vi i moderata
samlingspartiet ständigt arbetat för
en förändring och jag själv tagit många
initiativ. Som det i dag ser ut tycks
vi därför tvingas att gå fram var för
sig med var sitt program mot regeringen
men i samma riktning. Men det politiska
sceneriet föriindras och förnyas
ständigt. Vad som gäller i dag behöver
inte gälla för morgondagen. Ju närmare
vi kommer valet, desto större möjligheter
bör det finnas att åstadkomma eu
kraftfull oppositionspolitik i samverkan.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig börja med att
instämma med herr Holmberg på en
punkt: det var ett långt anförande han
höll. När jag nu är i den situationen att
jag skall bemöta honom och dessutom
vara så artig mot herr Hedlund och
herr Gustafson i Göteborg, att jag försöker
bemöta även dem, och när jag nu
har den där obehagliga gamla vanan
att jag vill tala litet ekonomi i remissdebatten,
så får jag — och det beklagar
jag — inleda mitt anförande med samma
deklaration som herr Holmberg:
det här anförandet blir också litet långt.
Möjligen kan jag ha litet mer motiv för
det än herr Holmberg hade.

När jag för ett år sedan lade fram
statsverkspropositionen för innevarande
budgetår, skisserade jag en trolig
upplåning på 2,5 miljarder. När vi sedan
i maj månad diskuterade kompletteringen
av statsverkspropositionen antog
vi att upplåningen skulle gå ned. Nu
visar det sig att det första antagandet
var det riktiga, eftersom vi har en statlig
upplåning på 3 miljarder. Jag underströk
för ett år sedan att beräkningen
om 2,5 miljarder var behäftad med vissa
reservationer, eftersom en del utgifter
skulle tillkomma. Därför var den
prognosen inte så dålig. När jag i år
serverar en annan siffra, gäller självfallet
samma reservation.

När vi för ett år sedan diskuterade,
huruvida en sådan statlig upplåning var
förenlig med det samhällsekonomiska
perspektiv som vi då mötte, var det
ingen av oppositionens talare som gjorde
gällande att det låg någon direkt
fara i en sådan upplåning. Jag beskylldes
för att vara optimistisk när jag annonserade
en klar uppgång i konjunkturen,
men inom oppositionen var man
mera försiktig och ville inte endossera
min optimism om konjunkturuppgången.

Jag har roat mig med att leta i gamla
akter. Jag fann att vi förde en intressant

debatt bär i kammaren i maj månad
1968 — det var den sista möjlighet vi
hade att fastlägga statsverkspropositionen
för det budgetår som slutade i mitten
av 1969. I mitten av 1969 hade vi
alldeles ovedersägligen en konjunkturuppgång
med vissa spänningar i ekonomin.
Jag hade det rätt svårt att försöka
hålla nere oppositionens mycket energiska
krav på en lättare finanspolitik.
Jag gjorde en summering av oppositionens
önskemål och förslag, eftersom
det var så sent på året att oppositionen
hade fått tillfälle att redovisa sina förslag,
och det visade sig att det förelåg
yrkanden om skattesänkningar — eller
budgetförsvagningar, om jag skall använda
det uttrycket — på mellan 650
och 850 miljoner kronor från de olika
oppositionspartierna. Naturligtvis skulle
vi ha fått det ännu besvärligare, om
oppositionens synpunkter hade vunnit
gehör.

Nu känner alla och envar till att man
inte kan förändra finanspolitikens styrka
från dag till dag. Har riksdagen
fastlagt utgiftsstaten under vårsessionen,
måste det hända något alldeles exceptionellt
för att regeringen skall vägra
att effektuera riksdagens beslut, det
må gälla utgifter för folkpensionering,
för utbildning, för barnbidrag eller försvar
eller vad det vara månde.

Den enda variabeln i finanspolitiken,
om man bedömer det som önskvärt att
snabbt strama åt denna, är resoluta och
plötsliga skattehöjningar, men av administrativa
och tekniska skäl kan sådana
skattehöjningar — jag talar nu i hypotetiska
termer — endast ta formen av
en höjning av de indirekta skatterna.
Även den variationseffekten har emellertid
sina gränser — om inte annat, så
av rena anständighetsskäl. Har den
svenska arbetsmarknaden gjort upp om
löner under en tvåårsperiod, har parterna
vissa förväntningar om att den
löneuppgörelsen i varje fall inte i någon
nämnvärd grad störs eller ändras

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

genom att levnadskostnaderna höjs under
avtalsperioden.

I den situationen har man egentligen
ingenting annat att ta till än de penningpolitiska
medlen: ränteändringar
och kreditrestriktioner. Vi har använt
dem under 1969 för att bromsa den
snabba konjunkturuppgången, och jag
är medveten om att de åtgärderna har
föranlett mycken klagan. Skärpningen
av restriktionerna har emellertid haft
det goda med sig, om jag får döma av
den offentliga debatten, att det torde
föreligga en enhällig uppfattning om
att finanspolitiken bör skärpas i den
budget som nu läggs fram för att skapa
utrymme och förutsättningar för lättnader
på andra områden.

Nu har vi inte som i fjol möjlighet
att ta del av oppositionstalarnas alternativa
budgetförslag, och därför diskonterar
jag kanske utvecklingen alltför
lättsinnigt när jag säger att det skulle
vara en allmän opinion för en skärpt
finanspolitik. Vi får veta det litet längre
fram, såvida inte oppositionens talesmän
är beredda att redan nu göra några
avslöjanden.

Men även mot bakgrund av denna
hårda kreditpolitik framstår sannerligen
inte 1969, som har präglats av hög
ränta och snåla krediter, såsom något
dåligt år. Den ekonomiska tillväxten
har uppgått till 5 procent, produktionen
inom industrin har ökat med 8 procent,
de industriella investeringarna har ökat
med 6 procent, exporten har ökat med
12 procent och den privata konsumtionen
har ökat med 4 procent. Detta är i
korthet några data som klart och tydligt
markerar det gångna året som ett
av de bättre aren under efterkrigstiden.

Det är klart att det också finns en
negativ sida, som redan har påtalats,
nämligen att bytesbalansen har försämrats.
Det beräknade underskottet på 500
miljoner blev i runt tal 1 100 miljoner.
Om jag försöker analysera utvecklingen,
kommer jag till ungefär följande resultat.

Remissdebatt

Vi har i stort sett kunnat hålla handelsbalansens
underskott oförändrat,
och detta får väl betraktas, om inte såsom
tillfredsställande, så i varje fall
som relativt tillfredsställande med hänsyn
till den starka lagerökning som har
ägt rum under 1969 och som självfallet
har slagit hårt på importsidan. En normal
lagerökning brukar vi värdera till
800 miljoner kronor per år. Under 1968
uppgick lagerökningen till 500 miljoner,
och under fjolåret beräknas lagerökningen
ha uppgått till mellan 1 700
och 1 800 miljoner.

Jag erinrar mig en debatt långt tillbaka
i tiden, år 1947, när hedersmannen
Axel Gjöres var folkhushållningsminister.
Han angreps hårt för den
starka reduktionen av valutareserven
under vintern 1946—1947 och förvåren
1947. Som den noggranna och ordentliga
människa han är hade han tagit med
sig en imponerande lista över olika importerade
råvaror och läste upp den,
vilket gjorde stor effekt i kammaren.
Han slutade med att säga: »Ärade kammarledamöter,
här ligger valutareserven!»
Det är klart att man inte kan
diskutera bytesbalans och valutareserv
utan att även se hur lagren har utvecklat
sig.

Med hänsyn till den kraftiga lageruppbyggnaden
under 1969 har vi nu
räknat med att det skall behövas en
mindre import av de strategiska varorna
under 1970. Detta har vi tillgodoräknat
oss i våra prognoser, och vi har
räknat ner underskottet från drygt 1 100
miljoner till 675 miljoner. Den siffran
liar kritiserats därför att den inte helt
stämmer överens med vad konjunkturinstitutet
har ansett, men jag skall kommentera
detta litet längre fram.

Vad som kanske har varit mera alarmerande
under fjolåret var väl utvecklingen
av kapitalbalansen och den påverkan
i form av reduktion på valutareserven
som det innebar. Där tappade
vi under fjolåret 1 700 miljoner av valutareserven,
och man kan ju frestas

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

att försöka göra en analys även i det
avseendet.

Då visade det sig först och främst att
valutastyrelsen under 1969 gav tillstånd
till direkta svenska investeringar i utlandet
för 1 700 miljoner och att det
ledde till ett kapitalutflöde på 1 150
miljoner. Motsvarande summa för tillståndsgivningen
var året dessförinnan
670 miljoner, och under 1960-talet har
regelmässigt valutautförseltillstånd givits
för detta ändamål på belopp som i
runda tal legat mellan 300 miljoner och
cirka 850 miljoner. Fjolårets siffra på
1 700 miljoner är också speciell och
skiljer sig klart från normalmönstret.
Jag inskränker mig till att konstatera
detta, men det är ju en av de förklaringsgrunder,
som oppositionen naturligtvis
inte har haft någon anledning
att erinra om men som jag tycker skall
med för att man skall få en riktig bedömning
av det hela.

Valutareservens nedgång har en av
sina förklaringar i den kraftiga svenska
etableringen utanför våra gränser, och
den kan också i viss mån förklaras av
att utlandsetableringen inom våra gränser
var blygsammare under 1969 än vad
den tidigare har varit. Men naturligtvis
spelade all den oro man hade på valutafronten,
talet om devalvering och talet
om revalvering, sin roll i fråga om kapitalströmmarna.
Vi fick onormala förskjutningar
i betalningsterminerna, sett
från både import- och exportsidan.
Framför allt inverkade väl här den av
alla förväntade revalveringen av den
tyska marken. Efter det att den operationen
gjordes i slutet av oktober har
ju valutautflödet upphört. Vi fick tillhaka
ett par hundra miljoner i valutor
under november och december. Vi har
inte möjlighet att nu avläsa siffran för
januari, men jag tror jag vågar satsa
på att en viss återströmning av valutor
kommer att äga rum också under de
första månaderna innevarande år.

Detta betyder naturligtvis inte att ris -

kerna är över. Underskottet i bytesbalansen
är ett faktum, och kapitalbalansens
problem och valutareservens
försvagning tarvar den allra största uppmärksamhet.
Vad som naturligtvis tarvar
ännu större uppmärksamhet är ju
alt vi vad beträffar tjänstenettot har ett
år efter år sämre resultat. Sjöfartsinkomsterna
ligger ungefär statiskt där
de har legat under de senaste åren och
turisttrafiken ökar varje år. Det minusnetto
på 1 200 miljoner som vi har på
turism ökar med ungefär 150 miljoner
årligen. Vi har beslutat ett u-hjälpsprogram
som innebär att vi i år framlägger
en budget med ökade u-hjälpsanslag på
170 miljoner. Nästa år kommer det att
framläggas ett förslag om ökade uhjälpsanslag
med 200 miljoner. Vi är nu
uppe i ett anslag på 800 miljoner för
u-hjälpen. Nästa budgetår ligger det på
1 000 miljoner, och vi räknar med att
1974/75 vara uppe i ett anslag till uhjälpen
som med normal presumtion
om hur den ekonomiska tillväxten och
nationalprodukten utvecklas väl kommer
att ligga någonstans mellan 1 800
och 2 000 miljoner.

Detta är åtaganden som riksdagen i
stor samstämmighet har gjort. Där har
vi naturligtvis ett problem som jag inte
har kunnat finna någon annan lösning
på än att med de medel som står oss till
buds försöka satsa hårdare på den industriella
expansionen i vårt land, vilket
kommer att innebära att företagen får
en större exportkapacitet och en större
motståndskraft mot utländsk konkurrens,
så att vi får de riktiga påverkningarna
på handelsbalansen såväl på
export- som på importsidan. Ser vi på
innevarande års perspektiv ställer sig
prognosen kanske inte lika bra som
1969, vilket har sina särskilda förklaringar,
men den är ändå relativt god.
Vi räknar med en tillväxt i vår ekonomi
på i runt tal 4 procent och utgår ifrån
att det privata näringslivet skall öka
sina investeringar med 10 procent. Jag

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

tror att det var herr Holmberg som frågade
vad dessa prognoser bygger på. De
grundar sig på den investeringsdrive
som pågår inom den svenska industrin
och på de svenska industriföretagarnas
egna svar när vi frågat dem. Vidare bygger
prognosen på att det dess bättre
finns finansiella möjligheter att realisera
en sådan investeringsökning. Å
andra sidan måste detta, eftersom man
här har kommunicerande kärl, innebära
att stat och kommun får ta det lugnare
beträffande sin utbyggnadstakt. Prognosen
ligger för statens del på 3,5 procent
och för kommunernas på 5 procent.
Vi sänker bostadsbyggandet reellt
med 1 procent men håller fast vid programmets
100 000 lägenheter som vi
haft som rättesnöre. Det blir enligt vår
åsikt en exportökning på 8,5 procent
och en importökning på 7,5 procent,
och även härvidlag har jag kritiserats
från talarstolen, därför att jag inte slaviskt
följt konjunkturinstitutets prognoser.
Men även detta skall jag kommentera
litet längre fram. Att vi inte kan
upprätthålla den kraftiga exportökningen
på 12 procent har sin naturliga förklaring
i att vi började år 1909 med ett
utrymme i fråga om produktionskapacitet,
beträffande både arbetskraft och
utrustning, soni vi inte längre kan räkna
med. Därför har det också som en
naturlig rekyl blivit en viss återhållsamhet
då det gäller antagandena. År
1970 bör ge utrymme för en standardhöjning
för konsumenterna på ungefär
3,5 procent.

Jag återkommer till vad man skulle
kunna kalla saldoposlen i hela bokslutet,
nämligen det statliga upplåningsbehovet.
Vi bör kunna nedbringa detta
från 3 000 miljoner till, som jag framhållit
i finansplanen, 800 miljoner. Men
jag har gjort alla reservationer. När jag
lyssnade till herr Hedlund fäste han sig
just vid detta och diskonterade snabbt
att det går åt 1 500 miljoner. Då jag
lyssnade på herr Hedlund samma dag

Remissdebatt

som propositionen lades på bordet vid
riksdagens högtidliga öppnande, låg
hans antagande någonstans mellan 1 500
och 2 000 miljoner. Han har närmat sig
mig och det skall väl alltid hälsas med
glädje — vi har ju gamla förbindelser.
Men när jag gjort reservationerna beträffande
de 800 miljonerna har jag tilllåtit
mig säga att jag ändå tror mig våga
lova att vi inte behöver överstiga 1 500
miljoner. Sänker man den statliga upplåningen
från 3 000 miljoner till hälften
är det viil inget tvivel om att det rör sig
om en ganska påtaglig uppstramning av
finanspolitiken. Sedan kan man ju ha
önskemål om en ännu hårdare uppstrainning
och härom får vi veta litet
längre fram när oppositionen är beredd
att överge sin hemliga attityd och tala
om vad den räknar med när dess partimotioner
skall redovisas.

Jag skall nu inte tynga denna riksdagsdebatt
med att upprepa vad jag berättat
i radio och TV samt i olika debatter
under de senaste veckorna. Det är
helt onödigt. Som den alerta och intresserade
församling riksdagen till 100
procent är har ledamöterna säkerligen
redan lärt sig allt detta. Jag kan därför
förkorta debatten och inskränka mig
till att säga följande.

Motivet till punklskattehöjningarna
på Öl och cigarretter har varit vår önskan
att förstärka budgeten. Den tidigare
starten med uttagande av höjd moms
hjälper visserligen till alt göra budgeten
starkare, och det är utmärkt, men
den har sin väsentliga motivering i att
vi inte vill ha några störningar eller
någon allmän oro på handelns område.
Vi vill inte under elva och en halv månader
sätta delta utomordentliga försäljningsargument
i händerna på dem som
har kapitalvaror att sälja, vilket vi skulle
göra genom att dra på den höjda
momsen först vid nästa årsskifte. Jag
har redan från auktoritativt håll hört
uttalas att det var mycket bråttom med
att få fram bilarna i den svenska bil -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

industrin därför att det förelåg en så
stark efterfrågan under januari månad,
orsakad av att momsen skall höjas den
1 februari. Hur skulle det då ha sett ut
om bilförsäljarna hade haft elva och en
halv månader på sig att utforma sina
försäljningsargument och sätta fart på
köprushen?

Naturligtvis är jag inte överraskad av
att oppositionens företrädare har uppehållit
sig vid den annonserade skattereformen.
Jag kan också förstå otåligheten
över att regeringens förslag inte
redan nu kan redovisas i alla detaljer.
Men här är det fråga om en stor och
genomgripande reform som skall förses
med en omfattande lagtext. Jag kan
emellertid försäkra — vilket någon redan
har sagt sig anta — att departementets
flitiga skattejurister och övriga
medarbetare sysslar med detta arbete i
den takt som man mänskligt kan begära
och att frågan kommer att redovisas inför
riksdagen i den ordning som anges
i riksdagsordningen och gällande författningar.
Det föreligger i det fallet
inte något hemlighetsmakeri. Regeringen
har ingen annan arbetsmetod än att
i vanlig ordning utarbeta sina förslag
och lägga fram dem för riksdagens
prövning inom de tider som fastställts
för propositionens avlämnande. Sedan
har riksdagen sin motionsrätt och utskotten
sin slutliga gransknings- och
prövningsrätt. Denna skatteproposition
skiljer sig i det avseendet på intet sätt
från andra propositioner. Därför är jag
tämligen oförstående inför den kritik
jag mött från denna talarstol. Den kan
endast förklaras av, ehuru det inte har
sagts ut, att oppositionen har en önskan
— om jag får uttrycka mig så brutalt -—
att flytta in i kanslihuset och påverka
utformningen av skatteförslaget på det
sätt som oppositionen uppfattar att förslaget
skall se ut. Även om jag förslår
en sådan önskan kan jag inte gå den till
mötes. Enligt våra parlamentariska regler
är det regeringen som utarbetar sina
propositioner och riksdagen som grans -

kar, kritiserar och i sista hand tar ställning.
Så kommer det att bli även denna
gång.

Till skillnad från andra fall har jag
emellertid denna gång på ett tidigt stadium
skisserat huvudlinjerna i den
kommande skattepropositionen. Jag har
talat om att syftet med förslaget är att
åstadkomma en omfördelning av skattebördan
till förmån för de lågavlönade
samt att komma fram till en särbeskattning
enligt vilken lika hög skatt utgår
på samma inkomst oberoende av kön
och civilstånd. Jag har trott att dessa
båda ståndpunkter omfattats av en
ganska stor majoritet av svenska folket.

Vill man genomföra en skattesänkning
som i första hand gynnar de lägre
inkomsttagarna kan man inte, vilket jag
också sagt, gå förbi kommunalskatten
eftersom den utgör den stora skatten
för de små inkomsttagarna. Därför kommer
det nya förslaget att innebära lättnader
i såväl den statliga som den kommunala
beskattningen. Därvidlag kommer
momsen att få finansiera den kompensation
som kommunerna kan komma
att ställa anspråk på i anledning av
sitt skattebortfall.

Ett av de väsentligaste inslagen i den
nya reformen är den gemensamma skatteskalan.
Denna medför en lindring av
beskattningen för den ensamstående.
Om man haft två skatteskalor — en
hård och frän för den ensamstående
och en mildare och behagligare för den
gifte — och kommer fram till den slutsatsen
att man skall ha en enda och gemensam
skatteskala, kan man självfallet
inte undvika en skärpning för den gifte
och en lindring för den ensamstående.
Det är ju det som är ett av de svåra
problemen när den slutliga reformen
skall utarbetas. Det är ett problem som
berör hundratusentals familjer. Jag har
givit till känna att jag tror att det finns
en teknisk möjlighet att komma förbi
det, i varje fall att hyfsa det överallt där
det är nödvändigt genom ett avdrag på
den slutliga skatten, som maken har

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

rättighet att göra så länge bara den ena
av parterna i äktenskapet arbetar men
som försvinner i takt med de inkomster
den andra får när vederbörande går
ut i arbete.

Det gäller vid en reformering av skattesystemet
att försöka komma fram till
administrativa förenklingar, och övergången
till en enda skatteskala är självfallet
en klar förbättring i detta avseende.
Ett steg i samma riktning är att reducera
antalet avdrag så långt det sig
göra låter, och jag har också uttalat att
avsikten är att slopa rätten till avdrag i
statsbeskattningen för erlagda kommunalskatter.
Detta avdrag far ju genom
statsskattens progressivitet större betydelse
ju högre vederbörandes inkomster
varit. I sista hand får de olika ingreppen
stämmas av i den nya gemensamma
skatteskalan, där man får ta de hänsyn
som är möjliga med tanke på förhållandena
i det praktiska livet. Hur jag lyckas
med detta får vi väl diskutera när
propositionen så småningom kommer
på riksdagens bord.

Den höjda momsen föranleder vissa
kompensationskrav, i första hand för
folkpensionärer och barnfamiljer. Dessa
krav är tillgodosedda, i det senare fallet
på ett så hyggligt sätt att det blir
kompensation både för momshöjningen
och för levnadskostnadsstegringen och
dessutom en viss standardförstärkning
av barnbidragen. Jag har också tillåtit
mig att exemplifiera verkningarna av
reformen på följande sätt. Om jag tar
hänsyn till såväl den direkta skatten
som till momsens verkningar i form av
levnadskostnadsfördyring — varvid jag
presumerar att tre fjärdedelar av momshöjningen
slår igenom i Ievnadskostnadshöjningen
och att praktiskt taget
hela den enskildes inkomst konsumeras
— visar det sig att det uppstår ett balansläge
för gifta makar vid ungefär
30 000 kronors årsinkomst. Enligt taxeringsstatistiken
för det senaste året ligger
70 procent av de svenska skattebetalarna
under denna gräns. Om jag bara

Remissdebatt

skulle ta hänsyn till konsekvenserna av
den nya skatteskalan och bortse från
levnadskostnadsfördyringen genom den
höjda momsen, skulle jag kunna höja
30 000-kronorsgränsen till 37 000 eller
38 000 kronor. — Jag säger detta endast
för att visa var gränsen går mellan dem
som skall få ut någonting av denna reform
och dem som får betala den.

För en ensamstående ställer sig detta
balansläge betydligt fördelaktigare,
ty bär kommer vi ju in med en ny och
lindrigare skatteskala. Gränsen ligger
väl i detta fall ungefär vid det dubbla
beloppet. Och i familjer där båda parter
arbetar blir resultatet också förmånligt
genom den nya ensartade skatteskalan.

Jag har i dessa beräkningar sett bort
från begreppet barn. Finns det barn i
familjen höjs barnbidragen, och följaktligen
kommer balanspunkten att höjas
med hänsyn till detta. Skattereformens
omfördelningseffekt ligger ju mellan 3,5
och 4 miljarder, och det är det som gör
att man har anledning tala om en stor
reform.

Nu har jag under dagens debatt hört,
att här serverar finansministern en budget
med en utgiftsstat på 45 630 miljoner
kronor utan att samtidigt servera
skattereformen. Hur kan man behandla
det ena och inte se det andra? Ja, det
kan man faktiskt göra helt enkelt därför
att skatteförslaget är neutralt till finanspolitiken.
Finansministern tar inte
in några pengar på skattereformen och
ger inte ifrån sig några pengar. Det iir
rätt och slätt en omfördelningsreform.
Den har således ingen betydelse för den
statliga upplåningens omfattning; den
har ingen betydelse för statsverkspropositionens
utgifts- och inkomstberäkningar.

Den kan möjligen ha betydelse ur sparandesynpunkt,
någonting som jag diskuterade
med nationalekonomerna häromkvällen.
Och jag kan väl delvis ge
nationalekonomerna rätt i att om man
tar ifrån folk som har mycket pengar

2*—Andra kammarens pratakall 11)70. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

och höga inkomster en del av de höga
inkomsterna och lägger dessa pengar i
skötet hos folk som har låga inkomster
och litet pengar, så är det naturligtvis
inte överraskande om det blir mera av
konsumtion och mindre av sparande än
om pengarna ligger hos dem som redan
har tillfredsställt sin konsumtion praktiskt
taget i alla avseenden. Men här har
man ju att väga det sociala rättvisekravet
— att göra en skattereform med omfördelningseffekt
eller att sätta frågan
om sparandet i förgrunden. När vi bedömt
detta har omfördelningseffekten
vägt tyngre, och därför föreslår vi denna
reform.

Herr Hedlund började med att tala
om, att egentligen har vi varit ganska
skrala i fråga om ekonomins skötsel under
1960-talet. Vi ligger i avseende på
ökningstakten i den ekonomiska tillväxten
lägre än vad som är medeltalet inom
OECD-länderna. Naturligtvis kan man
tabellinässigt läsa ut detta. Jag har inte
kontrollerat om det var likadant under
1950-talet, när vi hade glädjen att kunna
utnyttja herr Hedlund och hans partikolleger
i regeringen, men det skulle
inte förvåna mig om det var likadani
då. Och det finns, som jag många gånger
framhållit från denna talarstol, en enkel
förklaring till detta förhållande: pro
centen är mera svårfångade om man
startar från ett högre utgångsläge, som
vi gör. Detta lär sig varje nation — i
den mån man kommer upp i en högre
standard är de nya procenten mera
svårfångade.

Men jag tycker det är mera relevant,
herr talman, att se på vad bruttonationalprodukten,
utslagen per invånare, är
i vårt land. En sådan beräkning är ju
en ganska god mätare på vad de svenska
medborgarna tillsammans arbetar ihop.
Det visar sig att bara en nation i världen
ligger före oss i detta hänseende,
och det är Förenta staterna. Sedan kommer
Sverige som nr 2, överlägset först
i Europa. Jag kan t. o. m. säga att vi
kanske borde honoreras i jämförelse

med Förenta staterna, därför att vi fördelar
den gemensamma produkten på
ett i alla avseenden bättre sätt än vad
amerikanerna gör. Jag kan säga samma
sak om våra fasta bruttoinvesteringar,
d. v. s. byggandet för framtiden. I en internationell
jämförelse med alla OECDstaterna
— 14 stycken — ligger Sverige
med investeringarna utslagna per invånare
som nr 1 och Amerika som nr 2.

Om jag sist ser på den privata konsumtionen,
hur hög är då vår levnadsstandard?
Hur mycket kan vi konsumera
per invånare i ett internationellt perspektiv?
Här ligger Förenta staterna
och Canada före oss, vi som nr 3.

Jag brukar alltid säga att internationella
sifferjämförelser har sina stora
brister. Jag brukar själv inte ta initiativ
till en debatt med internationella sifferjämförelser
som inslag. Men när herr
Hedlund nu tog upp saken från denna
utgångspunkt, finns det inte någon möjlighet
för mig att komma undan. Jag
tyckte då att detta för balansens skull
borde sägas.

Herr Hedlund deklarerade: Det är inte
någon efterklokhet om jag uttalar
önskvärdheten av att finanspolitiken
borde ha skärpts tidigare och hårdare,
så att vi inte fått en så orimlig tyngd på
ränte- och kreditpolitiken som vi haft
under det gångna året.

Ja, när gav vi signalerna för 1969 års
finanspolitik? Jo, det gjorde vi den 29
maj 1968 när vi låste fast den budget
som gällde för sista halvåret 1968 och
första halvåret 1969. Det var framför
allt under april och maj 1969 som vi
avläste och — det erkänner jag villigt
-— blev överraskade av den snabba konjunkturuppgången.
Det har sitt intresse
att påminna om denna debatt. Jag citerar
herr Hedlund då han riktar sig till
mig — han ville nämligen ha en mera
expansiv finanspolitik för det år jag här
nämnde: »Var lika djärv som Wigforssl»,
sade herr Hedlund i maj 1968. I
dag sade han något liknande. Finansministern
får lägga bort att bara hålla på

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

att höja skatterna. Han får även tänka
sig att sänka skatterna, men det är klart
att herr Hedlund inte vore Hedlund om
han inte samtidigt sade: »men de skall
snabbt kunna höjas igen»!

Det där att man snabbt skall kunna
sänka och höja, kunna spela på skatteklaviaturen
från månad till månad har
sina bekymmer, och herr Hedlund som
praktisk karl vet att det är nästan omöjligt.
Jag har visserligen en gång gått till
riksdagen och begärt att få fullmakt att
justera spritskatten utan den långa och
omständliga proceduren att redovisa i
vanlig ordning, att ha 14 dagars motionstid
och utskottsbehandling, därför
att jag tyckte att den sprithamstring
som varje väntetid föranleder var olustig.
Jag blev då beskylld för att vara ute
i utomordentligt allvarliga ärenden. Jag
vill minnas att herr Cassel — en man
som jag i alla andra avseenden sätter
stort värde på — tillät sig att säga att
finansministern här uppträder som ed
kombination av Gustav Vasa och Karl
XI i egen hög person. Detta är ett enmansvälde
som riksdagen aldrig kari
godkänna. Man kan inte ge efter i fråga
om svenska folkets urgamla rätt att sig
själv beskatta. Jag fick ge mig då. Det
är nog inte riktigt att säga att jag blev
skrämd av det hela, men jag har ansett
det vara tämligen lönlöst att komma
tillbaka i denna avsikt.

Skattepolitiken är inte ett sådant
snabbt arbetande instrument. Skulle jag
ge mig på att variera företagsbeskattningen
med hänsyn till konjunkturerna,
vet herr Hedlund som praktisk storföretagare
att jag skulle riva sönder hans
ekonomiska och finansiella planering
med allt vad det kan innebära av besvär
och olägenheter. Om jag skulle ge
mig på att variera beskattningen för
de enskilda konsumenterna och inte har
fullmakt att göra det snabbt, skulle följden
av och till bli snabba hamstringsepisoder
i den svenska ekonomin med
snabba belastningar på importen och
naturligtvis en massa dumma inköp.

Remissdebatt

Därför tror jag inte heller att det i praktiken
är den gyllene lösning som man
kan inbilla sig när man säger: »Låt oss
snabbt skapa möjligheter att förändra
finanspolitiken!»

Finanspolitiken är ju inte bara inkomster;
den är också utgifter. Jag har
tidigare sagt att det skulle vara något
alldeles exceptionellt om regeringen inte
effektuerade det utgiftsprogram som
riksdagen har antagit under det år för
vilket man har debatterat budgeten och
utgiftsprogrammet.

Herr Hedlund ansåg i den intressanta
debatt som så att säga var introduktionen
till år 1969 att energiskatten var
en sådan post som man borde kunna
ta bort. Den allmänna arbetsgivaravgiften,
som förstärkte budgeten under 1969
— den sattes i kraft den 1 januari det
året — med 800 miljoner kronor, ville
herr Hedlund inte heller vara med om,
därvid hade han sällskap med sina oppositionskolleger.
Energiskatten skulle
bort. Arbetsgivaravgiften skulle bort.
»Ta bort dessa skatter», sade herr Hedlund,
men herr Hedlund vore inte herr
Hedlund om han inte lade till: »men
vid en lämplig tidpunkt».

Nåja, slutsatsen av herr Hedlunds ansträngningar
vid den debatt som jag erinrar
om gav i varje fall inget intryck
av att han riktade någon allvarlig förmaning
till finansministern att strama
upp finanspolitiken, och det gjorde inte
övriga oppositionsledare heller. Jag vill
inte vara efterklok, men jag tycker att
herr Hedlund skall vara fasligt ängslig
för att här presentera sig som den som
säger att hade vi bara gjort på ett annat
sätt, så skulle situationen ha varit
bättre i dag.

Herr Hedlund tar upp skatterna och
ställer en direkt fråga till mig: Hur
blir det med villabeskattningen? Villaägarna
tar emot sina nya taxeringsbesked
om ett par veckor, skulle jag tro.
Det är klart att det på sina håll är kraftiga
uppräkningar. På vissa håll iir det
motsatsen, men i allmänhet och för det

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

stora flertalet blir det betydande taxeringshöjningar.
Jag har tidigare uttalat
att regeringen är helt på det klara med
vad det innebär för problem för en
villaägare, som sannerligen inte har någon
som helst tanke på att realisera sitt
egnahem utan har det som sin bostad,
då resultatet av det hela bara blir att
han får en skattehöjning, såvida man
inte balanserar den med andra åtgärder.
Vi håller på att fundera på detta,
och jag vet väl ungefär hur jag kan
tänka mig att de balanserande förslagen
skall utformas. Det kommer följaktligen
ett förslag i riksdagen på den
punkten, som jag tror att oppositionens
ledamöter på det hela taget skall kunna
acceptera.

När sedan herr Hedlund tar upp frågan
om pension vid 65 år lägger jag
märke till att herr Hedlund i varje fall
kommer den matematiska sanningen
närmare varje gång han talar härom.
När han första gången lanserade förslaget
var det fråga om en kostnad på
500 miljoner kronor; det blev så småningom
600 miljoner kronor. I dag säger
herr Hedlund att det rör sig om
en kostnad på mellan 600 och 700 miljoner
kronor. Eftersom jag såg att man
hade anlitat riksdagens kontor för att
ta reda på vad en sådan reform skulle
kosta och fått svaret 700 miljoner kronor,
förstår jag att det är riktigt att
börja orientera sig mot den summan.
Vi har i kanslihuset försökt beräkna
kostnaderna och tror inte att de stannar
vid det beloppet. Det är följaktligen
fråga om en stor, dyr och viktig
reform.

Jag lyssnade härommorgonen när jag
drack mitt morgonkaffe på nyhetsutsiindningen
i Dagens eko mellan halv
åtta och åtta. Där intervjuades herr
Hedlund av en energisk journalist just
i anledning av detta utspel. Journalisten
frågade: Vad är det för någonting
som centerpartiet skall skjuta undan
för att få rum med dessa 600 eller 800
miljoner kronor? Herr Hedlund svara -

de som han brukar: Det har vi inte
tagit ställning till. Jag tror honom på
hans ord, jag är övertygad om att han
har rätt häri. Centerpartiets kansli har
inte lagt ned någon energi på att fundera
över vad man skall skjuta undan.

Men, fortsatte herr Hedlund i detta
eko, vi vill inteckna denna summa redan
nu så att den är bunden 1972.
För en finansminister är sådana predikningar
från en partiledare litet oroande.
Jag har nämligen den uppfattningen
att vi sannerligen är intecknade
så mycket att väsentliga ting i finanspolitiken
ligger låsta framöver. Det innebär
att man inte kan använda finanspolitiken
som något variabelt konjunkturmedel.
Vi är intecknade för försvarsuppgörelsen,
vi är intecknade för folkpensionshöjningarna,
vi är intecknade
genom att vi har låst reglerna i fråga
om statens finansiering för hela den
väldiga utbildningsreform som är på
gång och som med naturkraft rullar vidare.

Det är klart att den som råkar vara
finansminister värjer sig mot nya inteckningar,
och jag har svårt att förstå
hur en partiledare med det ansvar
som en sådan alltid måste ha kan uttrycka
sig så lättsinnigt att han säger:
Någon prioritering har vi inte tagit
ställning till i denna tunga fråga, men
vi vill inteckna redan nu. Vore det inte
rimligare att man väntade med att bestämma
sig tills man har möjlighet att
se alternativen?

Det kan ju mirabile dictu hända att
vi 1972 befinner oss i en sådan situation
— jag vill inte måla några olycksbilder
på väggen — i fråga om bytesbalans
eller internationell spänning i
världen att vi alla är överens om att
även den mest behjärtansvärda reform
bör vänta därför att det har ställts nya
anspråk och nya krav som när vi lugnt
och kallt bedömer dem måste anses gå
före även en sådan här reform. Därför
tycker jag att det är lättsinnigt — det
är väl det enda ordet för det — om

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

man driver den politiska ambitionen
dithän att man plockar ut vissa tunga
reformer och säger: Dessa »paktar» vi
för nu bara för att ha det gjort, och
sedan får det bli vad det vill framöver.
Det är att binda en handlingsfrihet
som jag är övertygad om att herr Hedlund
inte skulle vilja ha bunden om
han var i den ställningen att det verkliga
ansvaret föll på honom.

Vi skall inte äta upp maten för uländerna,
är kontentan av vad herr
Hedlund sade i avseende på det .svenska
jordbruket ocli u-hjälpen, även om
lian använde en försiktigare formulering.

För att få till stånd en utveckling i
de underutvecklade länderna kommer
dessa, herr Hedlund, framför allt att
behöva pengar. De kan få en del av
dessa pengar genom internationellt bistånd,
men den största delen måste de
skaffa sig genom sina egna ansträngningar.
De får exportera vad de har
att exportera och sedan använda inkomsterna
härav på det sätt som deras
prioriteringar ger anledning till. Jag
tycker att det är beskäftigt att säga, att
de s. k. underutvecklade länderna inte
begriper hur de bäst skall använda sina
pengar. Jag tror att de begriper det
bättre än vi som står utanför. Och om
de väljer att sälja livsmedel — en del
av dem har ingenting annat att sälja —•
för att få pengar till utrustning för bevattningsanläggningar,
en begynnande
industri eller någonting annat, tycker
jag att de skall ha rättighet att göra det
valet. Och allt förstånd säger, att detta
iir den rätta bedömningen.

Jag har haft tillfälle att tala med min
kollega i Tanzania, finansminister Jamal,
som särskilt uppmanade oss att
köpa livsmedel från u-länderna. Det var
vad de hade att sälja, och de behövde
pengar för den utveckling som de själva
vill bestämma om.

Nej, i det här fallet använder herr
Hedlund falska skyltar. Det är inte uliindernas
mat det är fråga om, utan

Remissdebatt

det är bondeintresset i Sverige det gäller
när herr Hedlund driver denna
uppfattning. Jag vill inte förmena herr
Hedlund att bevaka det intresset —
herr Hedlund är ju den exklusive företrädaren
för det svenska bondeintresset
-— men det vore bättre om han skötte
den uppgiften utan att blanda in utvecklingsländerna.

Herr Hedlund talade om »den socialdemokratiska
skördeperioden» efter
kriget, som till resultat bara »gav agnar»,
för alt fortsätta med odalmannens
språk. Ja, är det så säkert det, herr
Hedlund? Det blev vår moderna folkpensionering
och de allmänna barnbidragen
år 1946. Det blev också ett principbeslut
om den obligatoriska sjukförsäkringen
under de första efterkrigsåren.
Det blev inte bara agnar kvar efter
trösken; det blev faktiskt även åtskilliga
vetekorn. På den punkten tycker
jag nog att herr Hedlund som den
försiktige man han är borde korrigera
sitt partikansli till nästa gång man skall
skriva ihop ett remissdebattsanförande
åt honom.

Jag vill, herr talman, säga några ord
också till herr Gustafson i Göteborg.
Budgeten är ett sviktande underlag, säger
herr Gustafson. Han gör vidare gällande,
att man från regeringens sida
botaniserat i folkpartiets alla motioner
och nu tagit fram ett par av dem; egentligen
är det folkpartiet som har upphovsrätten
till i varje fall det som är
acceptabelt i den svenska statsverkspropositionen.
Nu vill jag understryka
att det faktiskt inte finns något område
— jag tror att kammarens ledamöter
ger mig rätt på den punkten — som
folkpartiet inte tecknat in för sin del.
Folkpartiet har varit en energisk botanisör
— om nu det ordet existerar. Det
finns faktiskt inget område som folkpartiet
inte bar mutat in. Men — för
att använda ett gammalt exempel —-solen går inte upp därför att tuppen
gal, även om tuppen kan ha den uppfattningen.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

Herr Gustafson tar upp frågan om
väntetiden för installation av telefonapparater.
På sätt och vis var det han
sade riktigt: Vi har inte pressat ned
den väntetiden. Jag är inte säker på att
den skall behöva öka men i så fall blir
det rätt obetydligt. Men detta är en
större och allvarligare fråga än så; det
nr en fråga om samordningen av de
privata och de offentliga investeringarna.
Vill man bereda ekonomiskt utrymme
för den expansion som vi vill göra
i år på den industriella sektorn, går det
helt enkelt inte att släppa fram en ökning
även på den statliga fronten. Då
blir resultatet en överansträngning med
allt vad det innebär. Det är helt enkelt
logiskt och konsekvent att vi varit
snåla med de statliga investeringsanslagen
för att skapa det investeringsutrymme
på 10 procent som vi angivit
i prognoserna. Samma argument gäller
väganslagen.

Herr Gustafson i Göteborg förde eu
ganska lång argumentation om min bristande
respekt för konjunkturinstitutet.
Han talade om finansministerns frihet
alt dra slutsatser. Jag vet inte om herr
Gustafson ifrågasätter den, men han gillar
den i varje fall inte. I annat fall
funnes det ju inget motiv för hans inlägg
här. Det är emellertid finansministern
som skall ta det politiska ansvaret.
En docent eller professor på
konjunkturinstitutet — med all respekt
för honom — ställs inte till ansvar för
ell misslyckande i en prognos. Det är
finansministern som ställs till ansvar,
och det ger finansministern rätt att dra
sina egna slutsatser och att ta ansvaret
för dem. Jag tror att man till min heder
ändå kan säga att jag aldrig, när
jag gjort mina misstag, försökt krypa
bakom några experter och skyllt på
dem.

Jag har tidigare beklagat att denna
debatt är något ensidig. Vi gjorde ett
djärvt försök i fjol, då vi sköt på remissdebatten
till en bit in i februari
månad för att verkligen kunna mäta

oppositionens alternativa förslag med
regeringsförslagen. Jag är ledsen över
att erfarenheterna för oppositionens del
blev sådana — det sved litet för mycket
om öronen på oppositionen — att
man snabbt krävde att vi skulle återgå
till det gamla .systemet. Därför intar
oppositionen i denna debatt den bekväma
ställningen att den kan mästra
regeringen, medan det inte föreligger
några möjligheter för oss att granska
era motförslag. Men jag vågar ändå
säga att jag skulle bli mycket förvånad
om vi finge se några förslag om skärpt
finanspolitik från oppositionens sida,
trots att man i skarpa ordalag varnar
för alla de risker som kan visa sig ligga
bakom hörnet om man för den finanspolitik
som regeringen presenterat.

Herr Gustafson i Göteborg sade vidare
att vi nu om någonsin behöver
ett ekonomisk-socialt råd. Vi har planeringsrådet,
där finansministern är ordförande,
där arbetsmarknadsorganisationerna
är representerade, där den nationalekonomiska
vetenskapen är med,
där jordbruksorganisationerna har sina
representanter och handelns organisationer
sina. Detta råd har sammanträtt,
diskuterat de ekonomiska förutsättningarna
och prognoserna som de kunde
bedömas på grundval av konjunkturinstitutets
höstrapport, och detta råd har
haft möjligheter att efter en föredragning
av finansministern diskutera en
skatteomläggnings verkningar sedda ur
nationalekonomisk synpunkt. Detta råd
kommer att få tillfälle att diskutera
kapitalbeskattningens problem; jag har
ju många gånger sagt att det är en svårknäckt
nöt. Men då begriper jag inte
varför man till varje pris efterlyser en
parallellinstans till planeringsrådet. Den
finns redan, herr Gustafson, och det
är onödigt att vid olika tillfällen ställa
anspråk på någonting nytt.

Herr Gustafson kom sedermera in på
en diskussion om sparandet och speciellt
hushållssparandet. Detta är någonting
som ekonomerna tvistar om.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

De vet att hushållssparande! ökade under
första hälften av 1960-talet -— det
var samma regering som satt då, och
politiken såg knappast annorlunda ut.
De säger att hushållssparande! under
senare hälften av 1960-talet förmodligen
har minskat. Det står på s. 7 i nationalbudgeten:
»Under senare delen av
60-talet och i synnerhet under åren
1967, 1968 och 1969 skulle hushållssparandet
t. o. m. ha minskat avsevärt,
men» ■— observera detta — »det är
svårt att få hela denna nedgång att passa
ihop med övriga data om den finansiella
utvecklingen.» Därför skall man
inte utan vidare tro att herr Gustafson
målar en riktig bild när han använder
dessa dystra färger. Inte ens de som
presenterar nedgången i hushållssparandet
är beredda att skriva under
skildringen, utan de gör alla erforderliga
reservationer.

Herr Gustafson kan inte gärna berömma
sig av att hålla samman logiken
någon längre stund. Efter att ha kritiserat
indragningen av statliga investeringar
bl. a. på telekommunikationsområdet
säger han att utvecklingen av den
offentliga sektorn har tagit hela ATPsparandet
i anspråk. Vad blir det då
kvar för finansiering av industriutbyggnaden,
som rimligtvis inte kan klaras
uteslutande genom självfinansiering?

Även angående detta finns det ett
intressant kapitel i nationalbudgeten,
som börjar på s. 156 under rubriken
Kreditmarknaden. Framställningen gäller
1968 och 1969. Det redovisas där
att under 1968 staten tog hand om 550
miljoner av AT-pengarna, kommunerna
om 500 miljoner och näringslivet
om 1 850 miljoner. AP-fondernas placeringsbehov
var 5,7 miljarder. Under
1969 lånade staten 650 miljoner, kommunerna
500, näringslivet 1 400 miljoner.
Placeringsbehovet uppgick till
5 450 miljoner, och resten placerades
i bostadslån.

•lag begriper inte herr Gustafsons

Remissdebatt

dystra slutsatser. I de akter som är
framlagda för riksdagens ledamöter
finns inget underlag för hans påstående.

Herr Gustafson är en vän av drastiska
formuleringar, och det bör väl
inte jag klaga på, eftersom jag också
ibland använder sådana. Han säger att
man möjligen kan klippa fåren men att
man inte bör flå dem. Nu har jag en
motvilja mot att kalla svenska folket
för får, men om jag skall följa upp herr
Gustafsons liknelse vill jag säga, att de
svenska medborgarna varken är klippta
eller flådda och inte heller kommer
att bli det. Det jag har sagt om utvecklingen
av vår turistbalans tycker jag
är en dementi på att det svenska folket
skulle skinnas inpå svålen.

Herr Gustafson slutade med att säga
att socialdemokratin har stöd i opinionen
enligt de gallupundersökningar som
har företagits på senaste tiden. Jag har
varit med tillräckligt länge för att inte
vilja svära på gallupundersökningarnas
utslag. Visst är siffrorna uppmuntrande,
men jag tar dem med den största
reservation. Inte förrän rösterna har
räknats samman på valnatten vet man
om man har något egentligt stöd. Sköter
vi oss inte alltför illa -— och jag
tycker inte det finns anledning att tro
att vi skulle göra det — bör vi emellertid
ha rimliga chanser i valrörelsen
1970.

Nu säger herr Gustafson att denna
gallupundersökning kommer att fungera
som en vitaminspruta på honom och
hans parti — den skall stimulera folkpartiet
att lägga fram sitt program. Vi
skall med stort intresse ta del av programmet.
Det kunde ju ha sitt intresse
att redan nu få veta, om det blir ett
folkpartiprogram eller ett mittenpartiprogram
eller någonting alldeles nytt
som vi inte har sett tidigare.

Herr Holmberg överraskade med att
hålla det längsta anförandet här, men

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

eftersom han är en profilpolitiker, har
han naturligtvis också mest att säga.

Den svenska regeringen har ett dåligt
anseende utanför landets gränser —
det var den slutsats han kom fram till.
Om herr Holmberg ser bort från avsiktliga
misstolkningar och önskemål
att göra partipolitik av ting som man
sannerligen inte bör göra partipolitik
av, tror jag han finner att det inte har
hänt någonting som ger honom rätt att
framstå som neutralitetspolitikens riddare
gentemot socialdemokratin. Det
är en ganska överraskande skepnad
som herr Holmberg uppträder i när
han riktar anklagelser mot regerings-,
bänken och mot socialdemokratin och
gör sig till försvarare av neutralitetspolitiken.
Jag vill inte säga att jag i
och för sig betvivlar herr Holmbergs
neutrala inställning i utrikespolitiska
frågor, men detta mitt erkännande ger
sannerligen inte herr Holmberg rätt att
anklaga socialdemokratin för att sväva
på målet härvidlag. En nybliven partiledare
sade häromdagen till sina vilda
ungdomar: »Läs historia!» Om herr
Holmberg läser sitt eget partis historia,
kommer han snart att finna att en så
omdömesgill och försiktig man som östen
Undén en gång i tiden måste sätta
högerledaren i karantän därför att
denne inte ansågs vara riktigt pålitlig
i neutralitetshänseende.

Herr Holmberg säger att Sverige bör
söka direkt medlemskap i EEC, och
i ett utvidgat EEC. Detta tarvar en närmare
precisering. Ett utvidgat EEC
kommer väl att omfatta även NATOliinderna
England, Danmark och Norge,
där det inte förekommer några utrikeseller
neutralitetspolitiska reservationer.
Finland har en sådan ställning att landet
näppeligen kan söka medlemskap
så länge Romstadgan gäller för EEC.
Schweiz kommer inte att göra det, och
jag tror inte heller Österrike har möjligheter
därtill.

När man diskuterar ett utvidgat EEC
måste man ha klart för sig att det är

fråga om två grupper av nationer, nämligen
dels nationer som är anslutna till
NATO, d. v. s. västerns militärallians,
och därmed också till den ömtåliga politiska
alliansen, dels stater som inte är
anslutna till NATO och som av naturliga
skäl har en annan syn på Romstadgan.

Vi önskar ett .samarbete med EEC,
och det har vi tillkännagivit. Vi har
sagt att vi även kan diskutera ett medlemskap,
under förutsättning att vi har
garantier för att vår utrikespolitik, vår
försvarspolitik och vår neutralitetspolitik
även i fortsättningen betraktas
som rent svenska frågor, att vi har möjlighet
att se om vår beredskap alldeles
oberoende av vad stadgan innehåller
om detta och att vi är suveräna att
träffa handelsavtal med utanförstående
länder.

Kan man från EEC:s sida godta dessa
undantag, så har vi förklarat oss villiga
till medlemskap. I annat fall kan vi inte
acceptera ett medlemskap. Så enkelt är
det. Vi har inte fått något svar på denna
vår framställning, men vi måste ha
ett sådant svar, innan vi kan ta ståndpunkt.
I vart fall tar vi inte någon
ståndpunkt så pass snabbt och oöverlagt
som jag tyckte kom fram i herr
Holmbergs inlägg.

Herr Holmberg gör gällande att finansministern
polerar siffrorna i budgeten.
Ja, den är skriven på grundval
av vår ärliga bedömning och vad vi
tror om utvecklingen. Om herr Holmberg
inte tror på den bedömningen —
och hela hans inlägg präglades av dystra
spådomar om att det kommer att bli
sämre i vissa avseenden — bjuder väl
den enkla konsekvensen, att han kommer
fram till ett krav på en skärpning
av finanspolitiken, en begränsning av
statens utgifter och en ytterligare skatteförstärkning
som ger staten bättre inkomster.
Är herr Holmberg logisk, har
vi följaktligen att förvänta oss detta en
bit in i februari månad, när partimotionerna
avlämnas.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Vidare tar herr Holmberg upp till diskussion
skattepolitiken, varvid han erinrar
om vad jag sade i september månad
och citerar mig precis på det sätt
som en viss potentat läser Bibeln. Jag
lade in i mitt anförande åtskilligt av
varningar, därför att det finns folk
som tror, att man kan basa på ogenerat
och få verkningar som jag i varje fall
måste bedöma som icke önskvärda. Jag
sade ifrån att vad beträffar kapitalbeskattningen
blir det en skärpning av
de stora förmögenheterna och de stora
arven, men att det finns gränser för
detta bl. a. med hänsyn till risken för
kapitalflykt. Jag talade om att hela det
nya skattepaketet kommer att innebära
en omfördelning till favör för de lågt
avlönade men att det finns gränser för
denna omfördelning, därför att livet är
som det är. Herr Holmberg citerar uteslutande
varningen och hoppar över
mina slutsatser och mina förslag, och
den citatkonsten ger jag inte mycket
för.

Herr Holmberg tar vidare upp frågan
om rätten att dra av kommunalskatten
i den statliga beskattningen. Han betraktar
detta såsom en rättvisefråga
från interkommunal utgångspunkt. Låt
mig först få tala om för herr Holmberg
vad han tydligen inte har reda på, nämligen
att med nuvarande schablonavdrag
för kommunalskatt har vi en
uniformerad kommunalskatt i detta avseende
för 70 procent av alla svenska
skattebetalare. Om de gör avdrag upp
till schablonens maximala gräns ger
inte avdraget utrymme för några interna
skillnader i kommunalbeskattningen.
Detta gäller 70 procent av Sveriges
skattebetalare. De återstående skattebetalarna,
är de 30 procent som har
bättre betalt. Det är klart att här har
avdragsrätten spelat en viss roll som
inkomstutjämnande faktor — det skall
jag inte förneka. Men den har sina avigsidor.
När en kommun höjer skatten
med 1 krona får den lågavlönade betala
det mesta av kronan, medan den

Remissdebatt

verkligt högavlönade slipper undan
med ett väsentligt lägre belopp, eftersom
kronan är avdragsgill vid statsbeskattningen
och han ligger högt på progressionsskalan.

Vad som i allt väsentligt betyder en
reell skattehöjning för de lågavlönade
vid en höjning av den kommunala utdebiteringen
innebär alltså en mycket
mild skattehöjning för de högavlönade
såsom systemet nu fungerar.

Jag vill rätta till ytterligare en sak.
Herr Holmberg gjorde nämligen gällande
att särskilt glesbygderna kommer
i kläm därför att man där har så hög
kommunalskatt. Det där var rätt i gången
tid, men med nuvarande skatteutjämning
är situationen radikalt annorlunda.
Tar jag medelutdebiteringen
1969 i landets olika län visar det sig
att Västmanlands län ligger högst. Det
första Norrlandslänet kommer som
nummer 8 bland alla län. Örebro, Gävleborgs,
Värmlands, Östergötlands, Kalmar,
Gotlands och Västmanlands län
har högre medelutdebitering än det
sämst ställda Norrlandslänet, nämligen
Västernorrlands som kommer som nummer
8. Jämtlands län kommer som nummer
12, Norrbottens län som nummer
13 och Västerbottens län som nummer
16 bland 24 län.

Jag har roat mig med att göra en
annan intressant jämförelse. Sätter jag
upp kommunerna i den ordning som de
betalar den högsta kommunalskatten
och tar de 50 kommuner som betalar
mest visar det sig att Mönsterås leder
— det kan jag en passant meddela —
och som nummer 19 bland dessa 50
kommer Hede kommun i Jämtlands län,
som 21 Junsele i Västernorrlands län,
som 27 Tiinnäs i Jämtlands län, som 34
och 35 Undersåker och Bräcke i Jämtlands
län, som nummer 40 Föllinge
och som 48 Lillhärdal, båda i Jämtlands
län. Det finns inte en Västerbottenkonunun
och inte en enda Norrbottenkommun
bland de 50 högst beskattade
kommunerna i det här landet.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

Man får nog revidera gamla invanda
föreställningar och inte åka omkring
och säga att det nu är så synd om glesbygdskommunerna
i fråga om kommunal
utdebitering och kommunalskatt.
Skatteutjämningen har inneburit en revolutionerande
förändring av bilden.

Förutom många andra ting berättade
herr Holmberg för oss allesammans
med litet darr på rösten att det kommande
skatteförslaget kommer att medföra
att begåvningarna lämnar landet.
■lag tror med förlov sagt inte särdeles
mycket på detta. Skulle det ligga någonting
i det, kan vi trösta oss med att
herr Holmberg är kvar. — Efter mycken
diskussion på denna punkt har ju herr
Holmberg lovat att stanna och då är
väl de värsta bekymren ur världen.

Finansministern är ute efter ansiktsförändringar
inom oppositionen och
vill avläsa dem innan han gör något
i fråga om skatterna, sade herr Holmberg.
Sedan skulle jag alltså utarbeta
mitt skatteprogram med tanke på hur
herr Holmberg och andra rynkar på
ögonbrynen. Det där är rätt intressant,
tv om det är någonting jag har blivit
beskylld för under alla år är det ju en
form av självgodhet som inte tar hänsyn
till hur oppositionen förändrar
ansiktsvinklarna. Nu har herr Holmberg
kommit till den uppfattningen att
det är tvärtom. Han får dra sina slutsatser
när förslaget framlagts.

Sedan har vi kritiken om maktfullkomlighet.
Allt detta är barnsliga beskyllningar,
ärade kammarledamöter.
Jag har ett halvt år i förväg talat om
att denna skattereform innebär en omfördelning,
och det vet svenska folket.
Och majoriteten gillar det. Jag har
också sagt att det är fråga om att komma
fram till en obligatorisk särbeskattning.
I det avseendet har betänkandet
varit ute på remiss, och vi har
kunnat avläsa en klar majoritet för denna
ändring. Vad kapitalbeskattningen
beträffar är det betänkandet för närvarande
ute på remiss i vederbörlig

ordning, och även där har vi möjligheter
att avläsa reaktionerna.

Hur skall finansministern täcka utgifterna,
frågade herr Hohnberg och
talade i det sammanhanget om högre
förmögenhetsskatt och arvsskatt, och
sedan hade hem Holmberg en obetalbar
formulering när det gällde frågan
om i vilken ordning jag här talat om
sakerna och tagit momsen sist. Den
ordning som jag använt när jag talat om
detta är inte avgörande. När jag talade
till .svenska folket i televisionen — som
väl är det medium som de flesta tar
del av — tillät jag mig säga att det
väsentliga får betalas via momsen. Sedan
föll mina ord så, att en skärpt förmögenhetsskatt
och arvsskatt också får
vara med och dra sitt strå till stacken.
Det ligger således inte några specifikt
machiavellistiska funderingar bakom
den ordningsföljd som hem Holmberg
återgav.

Finansministern läxar upp oppositionen,
sade herr Holmberg sedan —
d. v. s. han förmodade att det skulle
bli så. Men nu blev det inte så, vilket
alla har kunnat konstatera av mitt inlägg.
Och oppositionen har ju möjligheter
att försvara sig genom att läxa
upp finansministern. Hem Holmberg erkände
också att det är ett prerogativ
som han sätter stort värde på. Men den
breda publiken får ingen möjlighet till
detta, med den utveckling vi nu är inne
i, menade herr Holmberg. Vad vill hem
Holmberg komma fram till? Vi har här
i landet fria val, och vi har en politisk
aktivitet ute bland människorna som
aldrig tidigare. Varje parti har ett behov
av att hålla goda och täta kommunikationer
med partiledningarna och
medborgarna; i varje fall har vårt parti
det. Television och press ägnar sig åt
den politiska debatten dag efter dag,
och det blir sannerligen ingen enskild
röst som förkvävs, i vart fall inte om
rösten präglas av en kritisk nyans mot
det s. k. etablerade samhället. Då förs
den fram med all brio — och det bör

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

den ha rättighet till i ett fritt demokratiskt
samhälle.

Demokrati är en fråga om rätt att
tänka fritt, tala fritt, rösta fritt samt
vraka och vräka den politiska ledning
som man tycker har misskött sig och
sätta dit en annan i stället. Men demokrati
har ingenting att göra med behovet
av en effektiv administration
eller att utvecklingen går dithän att
människorna för varje år blir allt mindre
toleranta mot sådana företeelser i
samhället som är besvärande för dem.
I dag accepterar man inte allt som
accepterades tidigare. Man ställer anspråk
på statsmakterna, på regeringen
och riksdagen, att de skall befria medborgarna
från obehagligheter så långt
detta går. Och skall man göra det, så
måste man ha ett effektivt styrelseskick,
vi måste kunna driva den statliga
verksamheten — som det för varje år
ställes allt större krav på — med framgång
och effektivitet. Detta är emellertid
en sak, demokratins grundbegrepp
är en annan. Om herr Holmberg blandar
ihop de begreppen, så kommer han
fullkomligt snett i debatten.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern nämnde
att oppositionen i början av 1968
krävde en lättare finanspolitik. Vi var
inte alldeles ensamma om detta krav.
Landsorganisationen, som säkerligen inte
är helt obekant för finansministern,
hade samma mening liksom även ekonomiska
teoretiker anknutna till industrin.
Det skulle ha klätt finansministern
och det skulle ha gynnat svenska
folket genom minskad arbetslöshet och
friställning, om finansministern vid
mitten av 1967 eller däromkring — han
hade ju frihet att ingripa i händelsernas
gång när han önskade — hade lättat
upp budgeten genom att temporärt avskaffa
t. ex. energiavgiften och arbetsgivaravgiften.

Remissdebatt

Det finns tydligen enligt finansministern
inget annat medel än snabba och
resoluta skattehöjningar om man vill
påverka konjunkturen. Att man skulle
kunna tänka sig att påverka denna i stimulerande
riktning vid en lågkonjunktur
genom snabba och resoluta skattesänkningar
ingår uppenbarligen inte
i finansministerns föreställningsvärld.
Man bör emellertid inte glömma bort
denna möjlighet om man vill föra en aktiv
konjunkturpolitik. Jag vet att det
ständigt är frestande att höja skatterna
under motivering att konjunkturpolitiken
fordrar det, men i vissa lägen fordrar
konjunkturen också att man sänker
skatterna.

Det var detta jag syftade på i mitt anförande
när jag sade att finansministern
horde ta sig en funderare över metoderna
och i det avseendet överlämna ett
gott arv till sin efterträdare, vem det
nu kunde tänkas bli.

Finansministern säger vidare att man
inte har fått några avslöjanden om hur
oppositionen tänker sig budgetens utformning.
Jag kan bara tala för mitt
partis räkning, och vi vill försöka bidra
till att hålla en stram budget.

Finansministern betonar också att
siffror är ofullständiga hjälpmedel vid
bedömningen av samhällsekonomiska
frågor. Ja, det vet vi alla. Men siffror är
siffror, och jag har i min hand ett papper
som visar att vårt land ligger bland
den sämre hälften av de europeiska
OECD-länderna under de fem senaste
åren när det gäller utvecklingen av nationalprodukten.
Jag tycker att denna
uppgift kan vara nyttig som motvikt till
den inställning som jag försiktigtvis beskrivit
så att finansministern ibland har
mer silver på tungan än i penningpungen,
alltså en motvikt till det myckna talet
om hur bra allting är.

Finansministern drar t. ex. fram föregående
års utrikeshandel, som skulle ha
varit märkvärdigt bra. Jag vill minnas
att den ökade 12 procent medan genomsnittet
i Europa låg på 13 procent. Vi -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fin.

Remissdebatt

dare skulle ökningen av industriinvesteringarna
ha varit ovanligt stor, nämligen
10 procent, men finansministern
glömmer bort att tala om att ökningen
var 25 procent för västtyskarna, som vi
ju skali konkurrera med. Sådant talar
finansministern inte om.

Finansministern analyserade här anledningen
till att en tredjedel av valutareserven
kom bort med vinden under
1969, och det gjorde han så skickligt
och så eftertryckligt att jag började fundera
över om han verkligen står kvar
vid vad som skrevs i finansplanen för
kanske tre eller fyra veckor sedan, där
det framhålls att finansministern hyser
oro såvida inte en bättring sker i fråga
om kreditpolitiken. Har det hänt något
sedan dess? Jag kommer osökt att tänka
på det bevingade ordet: »Inga förklaringar!
Det bara förvärrar saken.»

Jag har vidare sagt att något som oroar
mig är flerbarnsfamiljernas förhållanden
efter skatteskaleförändringarna,
momsförändringen o. s. v.

Det föreföll som om finansministern
tyckte att det är egendomligt att pensionsreformen
skulle bli dyrare för varje
år. Vet inte finansministern att penningvärdet
faller år efter år och att allt
blir dyrare i kronor räknat, inte minst
pensionsreformen?

Så frågar finansministern: Vad är det
nu för reformer ni skall stryka? Ja,
det finns ingenting att stryka ännu —
strykningarna får göras den dag finansministern
säger att vi skall ha det och
det. Då är det dags för oss att välja och
vraka. För det närmaste året är fältet
fritt, utom när det gäller en del automatiska
höjningar. Att börja stryka i
tomma luften, eller som finansministern
talar om ibland, försöka skriva med
pekfingret i vattnet ger vi oss inte in
på.

Finansministern framhåller att han
inte brukar krypa bakom experterna
när han har tagit fel. Jag undrade bara:
Har finansministern några experter att
krypa bakom vid sådana tillfällen? Har

finansministern inte varit expert själv
då?

Vidare tycker jag att finansministern
inte borde försöka blanda ihop korten
när det gäller socialiseringen och skördetiden
efter 1945 med de sociala reformerna,
tv finansministern vet lika
väl som jag att socialpolitiken är vi med
på, men socialiseringen är vi inte med
på. Försök alltså inte blanda ihop korten! Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg gjorde
en betygsättning av oppositionspartierna,
varvid han gav sitt eget parti överbetyg
och de två andra oppositionspartierna
underbetyg. Jag skall inte delta i
denna betygsättning; jag tror att vi kan
överlåta den åt svenska folket.

Finansministern tyckte inte att jag
var särskilt logisk när jag å ena sidan
pekade på televerkets svårigheter och å
andra sidan talade om den ekonomiska
politiken. Mitt syfte med påpekandet
var emellertid att visa att allt inte är så
harmoniskt som finansministern vill göra
gällande. Jag har framför mig uppgifter
från televerket som visar att väntetiderna
1970 ökas från tre till fem
veckor och 1971 till tio veckor. Nu har
finansministern lovat att det inte skall
bli så, och då får vi väl förutsätta att
han vidtar speciella åtgärder.

Vad jag lämnade var endast en upplysning.
Jag tror inte det finns någon
möjlighet att ställa yrkanden om ökning
av televerkets anslag i denna budget,
som den ser ut, men jag tyckte inte det
kunde skada att svenska folket fick reda
på vissa konsekvenser.

Sedan gäller det sparandet. Finansministern
säger att vi skall genomföra
skattereformen även om det minskar
sparandet. Jag sade precis samma sak
— det kan bli en primärsänkande effekt
på sparförmågan, men detta får
inte leda till att vi ger tappt.

Finansministern åberopar vad som

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

står på s. 6 i nationalbudgeten. Där står
för övrigt detsamma som jag sade om
relationerna mellan AP-sparandet och
den offentliga investeringsökningen.
Det är alltså bara att läsa på denna sida.
Men jag tycker att finansministern också
borde ha nämnt vad soin står längre
fram i nationalbudgeten. På s. 161 förs
ett mera ingående resonemang om sparandet,
och där heter det — tvärtemot
vad finansministern sade nu — att under
tiden 1955—1964 låg sparkvoten
ganska stabilt inom så smala marginaler
som mellan 7 och 8,5 procent, men
sedan har den sjunkit. Där står också
alt siffrorna är osäkra, och det var därför
jag ställde frågan till finansministern:
Anser inte finansministern att frågan
om det enskilda sparandet är så
viktig att man på nytt bör göra ordentliga
sparundersökningar för att verkligen
få säkra siffror? Det enskilda sparandet
spelar ju en så stor roll både i
vår samhällsekonomi och för finansieringen
av den enskilda företagsamheten.

Med anledning av vad professor Lindbeck
yttrade på Nationalekonomiska
föreningen ställde jag ytterligare en fråga,
detta med fåren och klippningen avsåg
familjeföretagen — jag talade inte
om svenska folket. Jag tror att det vore
bra, om finansministern ville svara på
den frågan.

Finansministern säger att något ekonomiskt-socialt
råd behövs inte — vi
har ju planeringsrådet. Ja, det har vi,
men planeringsrådet arbetar inom lyckta
dörrar. Ingen människa utanför planeringsrådet
får reda på vad som försiggår
där. Finansministern talade om
att han var ordförande vid den senaste
föredragningen. Men han lyckades tydligen
inte övertyga så särskilt många, ty
på Nationalekonomiska föreningen häromdagen
opponerade samtliga experter,
oberoende av partifärg, mot finansministerns
bedömning på denna punkt.

Det är klart att finansministern har
rätt att göra en egen bedömning av det

Remissdebatt

underlag som läggs fram av konjunkturinstitutet
och andra — den rätten har
jag aldrig förmenat honom. Det är hans
skyldighet att ta ansvar här, och det
gör han också. Men det är oppositionens
skyldighet att granska och säga vad den
tror är sannolikt och riktigt. Därvidlag
har jag tillåtit mig att göra en annan bedömning.
Jag behöver bara hålla mig
inom den blå bokens egen ram för att få
de argument som jag skall använda mot
finansministern. Jag kan ta en sak som
jag inte förut berörde. Man säger att investeringsprognosernas
realism är ovanligt
svårbedömd ur finansiell synpunkt,
och man har inte ens gjort upp någon
kreditmarknadsbalans för nästa år därför
att man betraktar det hela som så
ovisst. Detta sker i ett läge då industriinvesteringarna
spelar en så stor roll.

När det gäller skattereformen anser
herr Sträng att oppositionen vill flytta
in i kanslihuset. Nej, det vill vi inte.
Men i vanliga fall har man ett utrednings-
och remissförfarande. Detta har
beträffande denna viktiga fråga bara förekommit
på två delområden. Man har
inte gjort någon utredning över hela fältet
och man har inte heller berett tillfälle
till ett remissförfarande.

Finansministern säger att folkpartiet
kommit med förslag på de flesta områden.
Det är ett mycket intressant uttalande.
När man ibland träffar socialdemokrater
får man höra att vi är mycket
expansiva och initiativrika. En annan
dag träffar man däremot en socialdemokrat
som säger att vi vill bromsa upp
den sociala utvecklingen. Det går inte
ihop.

Om vi t. ex. år efter år lägger fram
förslag angående en utredning av möjligheterna
att skapa ett skydd mot obefogade
uppsägningar och regeringen hela
tiden säger nej men senare tillsätter
eu utredning, då är vi naturligtvis glada.
Att utredningen kommer till stånd
beror inte på att det är just vi som kommit
med förslaget utan på att vårt förslag
har befunnits ha en sådan saklig

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

tyngd att regeringen ansett lämpligt att
tillsätta en utredning. Då måste jag för
min del säga att jag är glad, oavsett
när solen gick upp eller när tuppen gol.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Det har här utspunnit
sig en liten diskussion om huruvida
herr Sträng eller jag skall lämna landet,
och hem Sträng tröstar sig med att jag
tydligen tänker stanna om nu andra
begåvningar skulle lämna landet.

Jag skulle vilja kvittera den artigheten
från herr Strängs sida och uttrycka
en förhoppning om att herr
Sträng stannar i Sverige. Men jag vill
tillägga, eftersom jag ändå står i opposition
till herr Sträng, att det vore skönt
om han lämnade regeringen, eftersom
herr Sträng är en farlig motståndare
till oss —• det vill jag gärna erkänna.

Farlig eller inte farlig är det emellertid
inte alldeles säkert att allt vad herr
Sträng säger är helt riktigt, logiskt eller
oomkullrunkligt. En del saker som herr
Sträng tog upp här visar onekligen
detta.

Vi talade om att investeringarna
skulle öka och vi hoppades båda att
ökningen för industrin under nästa år
skulle bli 10 procent. Då säger herr
Sträng att hans förmodan bygger på
den investeringsenkät som näringslivet
svarat på. Ja, men denna ger bara uttryck
för önskemål från företagarnas
sida.

Herr Sträng anser vidare att det finns
finansiella möjligheter att realisera en
sådan ökning. På den punkten kan det
råda olika meningar. Finns det verkligen
finansiella möjligheter för medelstora
och små företag med bibehållen
hård kreditpolitik, med den hårda penningpolitik
som regeringen tvingat riksbanken
att föra? Det är klart att ingen
skulle vara gladare än jag om vi kunde
släppa på kreditrestriktionerna. Men
det förutsätter i sin tur en förbättrad
situation på valutaområdet, därvidlag,
herr Sträng, utgår finansplanen från

att det skall bli en försämring även under
1970. Vi ser inte heller några möjligheter
till en omedelbar förbättring
av bytesbalansen, som i sin tur skall
säkra valutan.

Ekvationen, herr Sträng, går alltså
inte ihop. Herr Sträng har ännu inte
kunnat ange på vilket sätt han skall
kunna realisera de önskemål som vi alla
kan ha för år 1970 då det gäller att stärka
arbetstrygglieten genom att stärka
näringslivets export- och konkurrensförmåga.

Herr Sträng tog också upp skattefrågan
och menade att vi inom oppositionen
ville krypa in i kanslihuset. Nej, vi
vill inte alls krypa in i kanslihuset, åtminstone
inte vi från moderata samlingspartiet.
Vi vill ha papperen på
bordet för att kunna ta ställning till
det förslag, som finansminister Sträng
har skisserat, så att vi kan få en verkningsfull,
riktig och demokratisk debatt.
Herr Sträng anser att demokratin
fungerar om han bara följer grundlagen
och inom de tidsgränser som är angivna
framlägger sina propositioner. Det är
ett formalistiskt sätt att se på frågan.
Jag erinrar mig att förra året, när vi
ville ta upp en skattedebatt här i riksdagen,
avfärdade herr Sträng oss i
magistrala ordalag: »Jag har inte aktualiserat
skattefrågan, och därför skall vi
inte ha någon debatt.» Sådana uttalanden,
herr Sträng, befrämjar enligt min
mening inte en fördjupad demokratisk
debatt om den kanske viktigaste frågan
under 1970-talet, nämligen hur vårt
skattesystem skall se ut för framtiden.

Vidare berörde herr Sträng kommunalskatteavdraget
och gjorde gällande
att jag fullständigt hade missförstått
frågan. Norrlandskommunerna nämnde
jag inte, men jag sade att kommuner i
glesbygderna skulle drabbas särskilt
hårt av ett avskaffande av kommunalskatteavdraget.
Jag har inte alls missuppfattat
detta. Jag medger att kommunernas
utjämningsbidrag från staten
har förbättrat situationen, men det

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

hindrar inte att det exempelvis i Jämtland
finns mängder av kommuner —
Bräcke, Järpen, Krokom o. s. v. — vilkas
kommunalskatt ligger vid 22—23
kr. De människor som bor i dessa mindre
kommuner, vilka ändå är glesbygdskommuner,
kommer att drabbas. Saken
blir inte heller bättre om vi också har
tätorter och städer med en mycket hög
kommunal utdebitering.

Herr Sträng säger nu: »Vi får väl
stämma av det här när jag presenterar
min skatteskala.» Men så tillägger han
— och i det avseendet är herr Sträng
och herr Hedlund precis likadana: »Vi
får ta de hänsyn det går att ta.» Vilka
hänsyn går det att ta? Det är ju den
avvägningen som måste göras i skattefrågan.

Herr Sträng har alldeles nyss sagt —■
i inlindade ordalag, men det kan inte
fattas på annat sätt — att skattereformen
innebär att ca 70 procent av inkomsttagarna,
oavsett vad det är för
några, skulle få en lättnad eller bli oberörda.
Men det krävs 30 procent till för
att nå upp till 100 procent, det kan
iiven experterna räkna ut. Hur är det
med dessa 30 procent? Vad är det för
människor? Det är detta som är det avgörande.
Vi har beräknat att åtskilliga
hundratusentals inkomsttagare kommer
att få en skatteskärpning, om finansminister
Strängs intentioner fullföljes.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! I ett kort inlägg kan
man bara beröra ett par frågor.

Herr Holmberg undrade, om det var
min ande som svävade över förslaget
om skärpt förmögenhetsbeskattning.
Nej, jag känner mig absolut inte som
den helige Ande för herr Sträng, men
å andra sidan hoppas jag naturligtvis
att eu ihärdig agitation i denna fråga
skall bära frukt. Jag är dock ännu inte
nöjd med resultatet. Den skärpning som
har föreslagits av kapitalskatteberedningen
är otillräcklig; den stoppar inte

Remissdebatt

förmögenhetskoncentrationen och tillväxten
av miljonärernas tillgångar.

Det svenska klassamhället uppvisar
en bild av vidgade inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Miljonärerna blir fler
och rikare samtidigt som löntagarnas
läge försvåras, bl. a. genom ränte-, prisoch
hyreshöjningar. Strukturförändringar,
rationaliseringar inom företagen
och nedläggning av företag har försämrat
många arbetares och tjänstemäns
lönevillkor och trygghet. Särskilt
de äldre — och det är i den kapitalistiska
grottekvarnen i dag de som är
över 40 år —, invånarna i Norrland
och andra svagt industrialiserade områden
drabbas hårt av den kapitalistiska
utvecklingen.

Kan någon mot bakgrunden härav
förvånas över att arbetarna revolterar?
Skulle det inte i stället vara förvånande
om de stillatigande och utan protester
och kamp med de medel som är dem
tillgängliga fann sig i att utsättas för
hälsofarlig arbetsmiljö, för stress och
hets i arbetet, för preusseri och diktatur
från enväldiga företagsledningar,
för kapitalistisk utsugning av bolag som
kan redovisa starkt ökad produktivitet
och höga bolagsvinster just på grundval
av den skärpta utsugningen? Här
har vi bakgrunden och förklaringen till
det växande missnöjet på arbetsplatserna
och till den pågående strejkrörelsen.

Dessa förhållanden ligger också bakom
gruvarbetarnas strejk vid LKAB.
Norrbottens gruvarbetare och hela arbetande
folk kämpade under många år
för att beröva storfinansen makten över
Lapplandsgruvorna. Och det blev äntligen
ett beslut i riksdagen om den saken.
Men deras mål var inte ett företag
som skulle fortsätta att drivas efter
kapitalistiska principer; deras förhoppning
och strävan var att ett verkligt inflytande
för de arbetande skulle kunna
vinnas inom det statsägda företaget.
Denna förhoppning har inte infriats.
De anställda bar i huvudsak lika litet
inflytande i de statsägda som i de pri -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

vatägda företagen. Förhållandena för
arbetarna är oacceptabla i de statliga
företagen lika väl som i den privata
industrin. Regeringen har t. o. m. hållit
LKAB kvar inom Arbetsgivareföreningen,
storfinansens kamporganisation.
Verkställande direktören för LKAB förklarar
sig i tidningsintervjuer fortfarande
vara motståndare till att företaget
lämnar Svenska arbetsgivareföreningen.

Här är inte platsen att gå in på alla
de frågor som sammanhänger med den
pågående konflikten. Gruvarbetarna för
själva sin talan på ett utomordentligt
sätt, och det är deras sak att avgöra
hur striden skall föras. Den enhetliga
kampfront de visat mot alla försök till
splittring är en oerhörd styrka. Men
man kommer inte ifrån att också regering
och riksdag, att alla vi som sitter
här, har ett direkt ansvar för de missförhållanden
som gruvarbetarna vänder
sig mot. Ansvaret är desto större som
det handlar om ett statsägt företag.
Därför måste man ta ställning till gruvarbetarnas
kamp och klart säga ifrån
om man stöder den eller om man är
emot den. Det går inte att glida undan
det ställningstagandet som t. ex. herr
Holmberg försökte göra i ett tidigare
inlägg.

För vänsterpartiet kommunisterna
vill jag deklarera vad som inte är obekant,
att vi anser gruvarbetarnas kamp
vara berättigad och helhjärtat stöder
den. Arbetarna vid LKAB kämpar för
högre löner och pensioner men också
för en människovärdig arbetsplatsmiljö
och ett verkligt inflytande för de anställda
inom företaget. Vi uppmanar
alla att visa solidaritet med de kämpande
gruvarbetarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi tog allesammans så
lång tid på oss i våra huvudanföranden,
att jag har en känsla av att det
mesta blivit sagt. Låt mig försöka att

fatta mig lika föredömligt kort som de
ledamöter som inledde replikskiftet.

Herr Hedlund började med att säga
följande. När vi i början av det år, då
det blev en snabb förändring i ekonomin,
yrkade på lättnader i finanspolitiken
— visserligen med den lilla brasklappen
att om det svider till, så får
man ändra igen — så var vi i gott
sällskap med LO. Det är möjligt att det
är riktigt. Skillnaden är emellertid den,
att herr Hedlund nu går upp i talarstolen
och säger, att man borde ha ingripit
tidigare för att inte hamna i denna
situation, medan LO drar sig för att
göra den anmärkningen. Det är herr
Hedlund som representerar efterklokheten,
och det var det jag ville anmärka
på.

Man skall stimulera, säger herr Hedlund,
i stället för att höja skatter. Det
är ett sådant där honnörsuttryck. Det
är så lätt och populärt att säga: Stimulera
bara, så blir allting bättre och vi
får mer att dela på! Men — allvarligt
talat — om konjunkturen är sådan att
det knakar i knutarna och bytesbalansen
och kapitalbalansen ser ut som de
gör, då tror jag inte att man skall gå
ut med några stimulansåtgärder, utan
då är det de andra åtgärderna som måste
till, även om dessa är tråkigare och
besvärligare.

Tyskarna har haft 25 procents investeringsökning
och vi bara 10 procent,
säger herr Hedlund och fortsätter
med dessa intressanta jämförande
internationella översikter. Jag skall inte
gå in på den saken närmare. Men jag
tycker att en tioprocentig investeringsökning
är en bra investeringsökning,
framför allt därför att — som jag tillät
mig att påpeka i mitt första inlägg —
vi per invånare investerar mer än tyskarna.
Med den utgångspunkten är 10
procents investeringsökning sannerligen
ingen dålig prestation.

Den svenska industrin är en bra och
duktig industri. Den är investerings-, effektivitets-
och rationaliseringsinställd.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Detta gäller inte minst herr Hedlund
som etablerat sig som storindustriell företagare
och investerar med friska tag
och — höll jag på att säga, och det vore
inte alldeles oriktigt — med statens
pengar. Men i varje fall finns det en
god investeringslust hos herr Hedlund,
och delta gäller även övriga industriföretagare.

Pensionsreformen blev dyrare, eftersom
priserna stiger! säger herr Hedlund.
Men om priserna stiger med 3
procent om året och herr Hedlund ökar
sina förslag om pensionskostnader med
25 procent varje gång han talar om
dem, föreligger det ju i alla fall en liten
skillnad mellan procentsatserna.

Herr Gustafson i Göteborg frågade
mig — och jag uraktlät att svara på den
frågan i mitt första inlägg — om man
ändå inte borde göra en ordentlig sparundersökning.
Med jämna mellanrum
har statistiska centralbyrån fått göra
sparundersökningar. Jag är inte alls någon
motståndare till sådana, herr Gustafson,
och jag är beredd att sätta mig
ned och fundera om tiden nu möjligen
kan vara mogen att göra en ny. Det
är alltid värdefullt att få veta hur sparandet
utvecklat sig; det är litet oklart
på den punkten.

Sedan kom herr Gustafson tillbaka
till frågan om kapitalbeskattningen och
undrade, hur det skulle gå med familjeföretagen.
Naturligtvis är detta ett bekymmer
— det är jag beredd att erkänna.
Att skärpa förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen för kapital
som inte är arbetsredskap, om jag
får uttrycka mig så, är en ganska lätt
historia. Om kapitalet är placerat i obligationer,
i börsnoterade aktier, på kapitalsainlingsräkningar
eller på liknande
sätt, då är det bara att göra följande
bedömning: så där mycket pengar
har den personen och det är onödigt
mycket — han orkar med eu skärpning,
och därför skärper vi. Det är litet
mer bekymmersamt när kapitalet
är företaget, arbetsredskapet, det er -

Remissdebatt

känner jag. Det är bekymmersamt både
ur förmögenhetsskattesynpunkt och ur
arvsbeskattningssynpunkt. När man på
Nationalekonomiska föreningen tog upp
dessa frågor hälsade jag det med tillfredsställelse
och sade: Ventilera det
och kom gärna med era synpunkter!
Detta är nämligen den detalj i kapitalskatteberedningens
betänkande som ger
mig den värsta huvudvärken. Hur vi
skall lösa detta problem vet jag inte
i dag, men det kommer naturligtvis att
framläggas ett förslag på den punkten.
Till dem som är dystra i fråga om perspektivet
på sparandet vill jag säga att
just ATP-sparandet är en utomordentlig
tillgång. Det är inte bara det att
AP-fonderna har ett placeringsbehov
på ungefär 5 miljarder om året utan
det är dessutom så att ATP-sparandet
innebär en konvertering av konsumtion
till sparande; det tas nämligen direkt
ur arbetslönerna, som i annat fall skulle
ha gått till konsumtion, samlas upp
i AP-fonderna och används till att finansiera
nödvändiga investeringar.

Herr Holmberg var tveksam om huruvida
industriinvesteringsprognosen
håller. Här har vi inget annat att lita
till än svaren på den förfrågan vi har
gjort hos Sveriges industriföretagare.
Av erfarenhet vet vi att man inte satsar
i överkant när man svarar på frågorna.
Vi har varje år i efterhand —
när vi känt till hur stora investeringarna
blivit — kunnat justera upp investeringsplanerna.
Även om svaret på
frågorna har ett inslag av önsketänkande
är det fråga om mycket försiktiga
önskningar som erfarenheten visar brukar
hålla t. o. in. med litet riskmarginal.

Vi vill ha papperen på bordet, sade
herr Holmberg. Han skall få papperen
på bordet, men inte i dag. Han får
tillfälle att mönstra dessa papper, och
om det är så att herr Holmberg adjungerar
sin gamle expert herr östman
till högerns partikansli så får han eu
mycket effektiv, kunnig och arbetsdug -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

lig expert för att reda ut dessa skatteproblem.
Jag rekommenderar det; alla
bidrag är värdefulla när de kommer
från sakkunnigt håll.

Vilka hänsyn skall man ta, slutade
herr Holmberg. Det går inte att slå
fast någon objektiv regel på den punkten
och sedan materialisera hänsynstagandena
efter den. Vilka hänsyn man
tar är ju beroende på de subjektiva
värderingar man har. Herr Holmberg
bär en värdering och jag har en annan.
Vi kommer att göra våra hänsynstaganden
på grundval av de värderingar
som regeringen representerar. Herr
Holmberg har andra värderingar. Vi
får väl mötas när de olika värderingarna
presenteras och se vad resultatet
blir.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern gör
gällande att jag skulle ha sagt att skatten
endast skulle användas i stimulerande
syfte. Verkliga förhållandet är ju att
jag sagt att man skall stimulera med
skattelättnader i en lågkonjunktur och
strama åt med skatter i en högkonjunktur.
Hur kan det uttalande som finansministern
ville tillskriva mig gå
ihop med vad jag nyss sagt om våri
intresse av att för närvarande hjälpa
till med en stram budget?

Det är klart att 10 procent i ökning
av industriinvesteringarna inte är så
dåligt; 25 procent, som man har i Västtyskland,
är ju litet mer. Anledningen
till att jag nämnde det är att vi skall
konkurrera med det landet. 1969 hade
man i Västtyskland 25 procent.

Jag har naturligtvis varit med om
att investera rätt mycket av statens
pengar i bolag som står mig nära. Det
torde emellertid inte röra sig om mer
än mellan 10 och 15 procent statliga
medel; resten kommer från annat håll.

Sedan vet jag inte vilka slutsatser
jag skall dra när finansministern bemöter
mitt uttalande om u-länderna.
Jag sade att vi inte bör äta upp maten

för dem. Jag blev inte på det klara
med om finansministern hade samma
uppfattning som jag eller om han hade
motsatt uppfattning.

Strejker — vilda och andra — skall
naturligtvis vi politiker inte lägga oss
i. En sak är emellertid klar: vilda strejker
tjänar ingen på — inte de anställda,
inte företaget och inte samhället.
En annan sak är att det kan finnas skäl
till missnöje. Företagsdemokratin har
väl inte utvecklats i den takt som vi
har önskat, och företagen får ta åt sig
en stor del av skulden för det. Företagen
måste intensivt bedriva en omfattande
försöksverksamhet, så att de
anställda får någon insyn och känner
sig ha i varje fall någonting att säga
till om inom den närmaste räjongen.
Jag tror att företagen måste intensifiera
sitt arbete efter den linjen, vare sig
företagen är privata eller statliga.

Jag bör också säga ett par ord till
herr Holmberg. Det var väl något av
en överraskning att han hamnade på
vår linje när han talade om statsdrift.
Han sade att vi inte bör ha statsdrift
för statsdriftens egen skull utan bara
när det finns särskilda skäl för den.
Det har vi sagt i många år. Står herr
Holmberg på den linjen, kanske vi har
en del att säga varandra på den punkten.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå alltför
djupt in på Industriförbundets investeringsenkät,
men jag har en känsla av
att den mindre företagsamhetens investeringsbenägenhet
och investeringsmöjligheter
inte har kommit till uttryck på
samma sätt som de verkligt stora företagens
i den enkäten. Därför blir den
bild man får av enkäten litet snäv och
lätt missvisande.

Jag sade att jag vill ha papperen på
bordet, och nu säger finansministern
att det skall jag få. Men lägg märke till
att oppositionen får 15 dagar på sig att
ta ställning till det förslag som kommer!

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

5!)

Dessa 15 dagar skall jämföres med flera
år av internt arbete i finansdepartementet
under uppbåd av skickliga och
kunniga experter. Det är bristen på balans
i arbetsförutsättningarna för regeringen
och för oppositionen som
jag har velat peka på i det sammanhanget.
Jag tycker det var ett utslag
av nonchalans eller självgodhet att inte
i finansplanen ge mera korrekta och ingående
uppgifter om vad förslaget innebär.

•lag vill sluta med att ta upp en annan
sak. Finansministern ville på ett grovt
demagogiskt sätt rätta mitt referat av
vad finansministern sade den 6 september
i skattefrågan vid storrådslaget
i Folkets hus. Han sade att min citeringskonst
var sådan som en viss potentat
brukar utöva den. Ja, min citatkonst
är sådan den är, men jag refererade
direkt vad herr Sträng hade sagt.
Jag vill ta upp en punkt och hoppas få
ett svar. Herr Sträng sade: »Jag har med
detta velat säga att någon effekt i inkomstöverflyttning
genom skärpt progressivitet
är inte praktisk politik.»
Några månader efteråt fick vi klart för
oss att regeringen kommer att lägga
fram ett skatteförslag som innebär högre
marginalskatter och skärpt progressivitet
på mellaninkomster från 40 000
kronor och uppåt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern och jag
är överens om att det behövs en tioprocentig
ökning av industriinvesteringarna.
Jag tror nog för min del att det också
finns en vilja att investera så mycket,
men jag ställer mig frågande till hur
denna investeringsökning skall kunna
finansieras. De experter som finansministern
anlitar säger att investeringsprognosen
är synnerligen svårbedömd
ur finansieringssynpunkt. Läget är så
osäkert, att de inte har ansett det lönt
att göra en kreditmarknadsprognos. Här
uppstår svårigheter inte minst för mind -

Remissdebatt

re och medelstora företag. Hur skall de
kunna få pengar att finansiera en investeringsökning?
Den frågan skulle jag vilja
ha ett svar på.

Sedan vill jag tacka finansministern
för det löfte han gav om att sätta sig
ner och fundera på om det inte är tid
att göra en ny sparundersökning. Att
en sådan behövs visas av det förhållandet,
att det i nationalbudgeten står att
siffrorna är osäkra. Det finns dock mycket
som talar för att den trend som beskrivs
längre fram i nationalbudgeten i
stort sett är riktig.

Jag anser att en sparundersökning är
utomordentligt angelägen av två skäl.
För det första är den nödvändig med
hänsyn till den roll som det enskilda
sparandet spelar för samhällsekonomin.
I ett läge då vi har kört huvudet i skattetaket
kan en ökning av det enskilda
sparandet bereda utrymme för utlåning
just till nödvändiga investeringar. För
det andra kan man på det sättet garantera
att det finns kapital för finansiering
av den egna kapitalandelen i näringslivet.

Det bristande intresse för det frivilliga
sparandet som har visats från socialdemokratiskt
håll har gjort att jag
har börjat fundera över om det finns
ett bredare underlag för de framstötar
som har gjorts av Stockholms arbetarekommun,
som väl har 100 000 medlemmar,
om banksocialisering och övriga
socialiseringspropåer eller för den yngre
generationens tal om den socialistiska
skördetiden, varmed man naturligtvis
menar socialiseringar. Om man inte räknar
med någon större privat företagarsektor
i framtiden och om man som
Clas-Erik Odhner menar att systemet
med aktier så småningom kanske helt
försvinner därför att företagsamheten
finansieras med kollektivt sparande, då
bäddar man för ett socialiseringssamhiille.
Jag tror det finns många både
inom vårt parti och inom herr Strängs
parti som inte vill se någonting sådant
utan som vill ha en blandekonomi.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Vi hade en gång en finansministern
som hette Wigforss. I en
stor debatt — jag tror det var under de
sista krigsåren — om statstjänarnas löner
sade han att han inte känt till deras
faktiska förhållanden och därför hade
vägrat att gå med på lönehöjningar,
men nu begrep han bättre.

Herr Sträng har påstått att skildringarna
av gruvarbetarnas förhållanden
skulle varit oriktiga. Nu har verkligheten
dementerat honom på ett eftertryckligt
sätt. Herr Sträng borde enlig min
åsikt säga att han tagit fel i den frågan.

När jag säger detta, herr talman, anser
jag inte att regeringen bör, som det
heter, blanda sig i gruvkonflikten. Frågorna
skall lösas av de anställda och
företaget, och regeringen kan där inte
inta något slags medlarställning, detta
så mycket mindre som den ju representerar
arbetsgivarparten. Men därav
följer också ett stort ansvar. Jag menar
att regeringen måste se till att ledningen
för det statsägda LKAB tillmötesgår arbetarnas
krav att ställa upp till samtal
i malmfälten. De argument som har anförts
mot sådana samtal är inte hållbara.
Om LKAB:s styrelseordförande och
verkställande direktör inte vill förstå,
att detta är deras skyldighet, bör de ta
konsekvensen av sitt handlande och avgå.
Regeringen bör också se till att
LKAB omedelbart anmäler sitt utträde
ur Svenska arbetsgivareföreningen.

Herr talman! Från borgerligt håll söker
man utnyttja strejken vid LKAB —-det har också skett här i debatten —
för att misskreditera statsföretagen över
huvud taget och för att söka splittra
fackföreningsrörelsen. Titta, säger man,
hur är det i de statliga företagen! Där
gar det minsann inte fort att lösa uppkomna
konflikter, medan man snabbt
kan komma till resultat i Volvo och
andra aktuella företag. Det hade säkert
inte gått så fort i Volvo heller, om inte
gruvarbetarnas strejk hade varit.

Man gör sig skyldig till en fantastisk
felspekulation på borgerligt håll, om
man inbillar sig att gruvarbetarna vill,
att LKAB på nytt skall ägas av privatkapitalister.
Vad de strejkande arbetarna
vänder sig mot är inte, att det finns
»för litet» kapitalism i LKAB. Vad man
vänder sig mot är, att de statliga företagen
övertagit mönstret från den privata
sektorn, när de i stället borde gå i
spetsen för att skapa en bättre arbetsmiljö
och företagsdemokrati. Inte heller
kämpar gruvarbetarna för att få en
mindre slagkraftig fackföreningsrörelse.
De vill i stället ha en mera enig och
aktiv facklig organisation. I den riktningen
anser också vi, att slutsatserna
och lärdomarna av gruvkonflikten måste
gå.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hermansson framförde
som sin uppfattning, att regeringen
inte skulle lägga sig i denna konflikt,
för att sedan bjuda in till en debatt om
konflikten. Jag har en viss erfarenhet
av förhandlingsarbete, och jag har den
absolut bestämda uppfattningen, att om
utomstående springer in och framför
den eller den uppfattningen i ett utomordentligt
ömtåligt läge brukar det sällan
underlätta en uppgörelse som ändå
måste komma till stånd. Herr Hermansson
har det litet lättare härvidlag än
vad jag har, och han kan följaktligen
prata litet mera ogenerat. Men om vi
skulle dra upp en debatt om detta, är
det möjligt att det inte skulle vara till
någon särdeles stor välsignelse för de
av denna djupt tragiska historia drabbade
parterna.

Låt mig bara säga att när herr Hermansson
gör en jämförelse mellan Volvo
och gruvorna är att märka, att förhandlingarna
i Volvo kunnat skötas av en
arbetarpart med rättskapacitet, med laglig
möjlighet inom ett lagligt samhälle
och lagliga förordningar på detta områ -

Onsdagen den 21 januari 1970 fin.

Nr 2

de att träffa avtal. Det är ju den stora
tragiken i gruvorna att denna rättskapacitet
inte finns och att det för närvarande
är en ytterst besvärande diskussion
om vem som skall förhandla,
vilka det är som skall diskutera och allt
vad som hör samman med detta.

Jag avstår emellertid i varje fall vid
detta tillfälle att gå in i debatten, ty då
blir det långa debatter igen. Mitt ställningstagande
motiveras av den gamla
erfarenhet jag har, alt utanförstående
kan ha mycket bestämda uppfattningar
i den ena eller andra riktningen, men
om de är alltför angelägna om att demonstrera
dem, brukar det sällan leda
till en lösning i det aktuella konfliktfallet.

Jag vill återgå till vad vi har debatterat
tidigare och vill till herr Hedlund
säga, att han ju ändå har — det är jag
garant för — över huvud taget lätt att
fatta. Herr Hedlund har gått upp i denna
talarstol och frågat: Yad menade herr
Sträng egentligen? Menade han att vi
skulle äta upp maten för u-länderna eller
skulle vi inte göra det? Med anledning
därav vill jag säga att han nog är
den enda i kammaren som missförstod
mig på denna punkt. Det är ingen tvekan
om det.

Herr Holmberg sade att oppositionen
får 15 dagar på sig att bedöma ett
skatteförslag som finansministern och
regeringen med dess medarbetare har
haft praktiskt taget obegränsad tid att
arbeta fram. Det är klart att detta inte
kan bestridas rent tidsmässigt, men jag
kan trösta herr Holmberg med att vi
har gjort undan nästan allt arbete då
ban skall sätta sig ned och se på saken.
Ilerr Holmberg behöver alltså inte alls
så lång tid för sina funderingar.

På frågan, om progressiviteten kommer
att skärpas eller ej, kan det inte
ges ett entydigt svar. I vissa fall kan
det bli skärpning av progressiviteten
medan det i andra fall blir fråga om
mildring. Detta är det svar jag kan ge.
Jag vill i dag inte dra någon slutsats om

Remissdebatt

huruvida slutomdömet kan sägas bli en
mildring eller en skärpning.

Herr Gustafson i Göteborg bekymrar
sg över om det över huvud taget blir
möjligt att finansiera den investeringsexpansion
som jag aviserat. Det är klart
att det alltid är bekymmer med finansieringen
men vi räknar ju med en ekonomisk
tillväxt. Vi dämpar ned de offentliga
investeringarna och den privata
konsumtionen som vid fördelningen
av den ekonomiska tillväxten är så
utomordentligt dominerande, och då
bör det finnas realekonomiskt utrymme
för den finansiering av industriinvesteringarna
som har skisserats.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Under remissdebatten
i februari förra året hade jag tillfälle
att från rent principiella utgångspunkter
något behandla frågan om jämlikheten.
Jag refererade då några traditionella
invändningar mot den utveckling
mot ökad jämlikhet som förekommit
under tidigare år och årtionden
såsom att stora inkomstskillnader skulle
leda till ökat sparande och att de
skulle stimulera den enskilde till större
arbetsinsatser. Jag trodde emellertid inte
att dessa argument skulle dyka upp
på nytt i den svenska politiska debatten
men det har man nu faktiskt fått
uppleva.

Under de år som nu gått har jämlikhetskraven
konkretiserats på ett högst
påtagligt sätt. Den socialdemokratiska
partikongressen har ställt alldeles bestämda
krav, de tusentals rådslagsgrupperna
har tagit ställning och nu senast
har det i statsverkspropositionen annonserats
eu jämlikhetsreforin på skatteområdet.
Vi vet inte hur den kommer
att se ul i detalj, men av vad som framkommit,
är det klart att den blir mycket
ingripande. Enligt min mening blir
ställningstagandet till den aviserade
skattereformen det verkliga blodprovet
på om man vill låta de välklingande
jämlikhetsparollerna förvandlas till

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

verklighet. Av dagens debatt liksom av
debatten i allmänhet verkar det som
om beslutsamhetens friska hy har fått
eftertankens kranka blekhet. Moderata
samlingspartiet har väl aldrig varit särskilt
entusiastiskt för jämlikhetssträvandena,
men folkpartiet har ju tidigare
alltid gjort deklarationer om sitt
intresse för saken. Nu kan man i Dagens
Nyheter av den 16 januari läsa
följande som utgör en kommentar
till statsverkspropositionens förslag till
skattereform: »Omfördelningen av skattetrycket
till låginkomsttagarnas fördel
kan räkna med stor anslutning i riksdagen.
Den kan genomföras utan en
kraftig sänkning av vissa tjänstemannagruppers
realstandard. Om herr
Sträng siktar till en sådan har han valt
en utjämningsmetod som vi tror är
olycklig. Den får starkt negativa verkningar
för en del inkomstminoriteter
men betyder mycket litet för de låginkomstgrupper
vars standard bör höjas.
»

Man frågar sig efter detta uttalande
vad som egentligen är meningen. Vilken
väg anvisar man? På vilket annat
sätt skall jämlikhetsproblemet kunna lösas
än genom en omfördelning mellan
dessa grupper? Vi frågar oss också i
dag vad som är ett auktoritativt uttryck
för folkpartiets linje. Är man så
rädd för att förlora väljare på den högre
delen av inkomstskalan att man låter
reformviljan stanna vid vackra deklarationer? Som

jag tidigare sade har man i moderata
.samlingspartiet väl alltid varit
skeptisk mot jämlikhetssträvandena,
men jag trodde ändå inte att de gamla
Manchesterliberalargumenten skulle
dammas av och komma till användning
på nytt under 1970-talet. De flesta
har väl tagit del av Svenska Dagbladets
utgjutelser om hotet mot den
svenska medelklassen, men också i andra
organ från moderata samlingspartiet
har man uttalat sina bestämda meningar
härom. Jag har här en skrift med

namnet Forum för det unga högerpartiet.
Den har man haft vänligheten att
stoppa i min brevlåda. Jag vet inte varför.
Vad jag vet har jag inte visat särskilt
stort intresse för moderata samlingspartiets
ungdomsrörelse. Kanske
beror vänligheten på att jag bor på
Östermalm, där också en del av mina
kamrater har fått samma skrift. I denna
tidning för den 3 oktober 1969 skriver
en författare som heter Krister Andersson
under rubriken »Inkomstskillnader
— en förutsättning för ekonomisk
utveckling» följande: »Låt oss alltså
konstatera att kravet på inkomstutjämning
i stor utsträckning står i strid
med kravet på snabb ekonomisk tillväxt.
En sak som ofta glöms bort är
att låglönerna inte är resultatet av en
sned fördelning av de samlade inkomsterna.
Lönernas höjd är i stället resultatet
av att motsvarande yrkesutövare
producerar för litet.»

Detta är ju ett slag i ansiktet på de
stora grupperna av låglönade yrkesutövare.

En annan herre som heter Jan Tullberg
— han har försiktigtvis angivits
som icke medlem i moderata samlingspartiet
men är tydligen ändå en uppskattad
medarbetare — har också producerat
sig i tidningen och skriver den
4 december: »Likalöns-anhängarna gör
allt mer ohämmade försök att exploatera
den gamla avundsjukan och människans
kortsiktiga egoism. Det missnöje
och den jämlikhetshets man redan
piskat upp ger en fingervisning om hur
det kommer att vara beställt med den
mänskliga harmonin i det kommande
socialistiska samhället.»

Det är alltså klara besked om de
jämlikhetssträvanden som engagerar eu
så stor del av folket.

Man kan visserligen från moderata
samlingspartiet säga att man inte tar
ansvaret för det skrivna, det får ungdomsorganisationen
stå för, men skriften
är ändå utgiven med stöd av det
parti som här företrädes av herr Holm -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

berg. Jag anser därför att det kan vara
nyttigt för oss att ta upp dessa outrerade
resonemang i samband med att
vi nu vid denna vårriksdag får ta ett
verkligt blodprov på om vi vill gå över
till handling efter alla deklarationerna
om jämlikhetssträvanden.

En annan sak som jag har mött i
den politiska debatten och som jag vill
anlägga några synpunkter på är den
diskussion som förts efter det att länsdemokratiutredningen
lagt fram sitt betänkande.

Jag representerar visserligen i denna
kammare ett norrländskt län, men jag
vill ändå påstå att regionpolitiken i större
grad är ett rikspolitiskt än ett norrlandspolitiskt
problem. Det låter alltid
säga sig att allt blir bra, om man bara
decentraliserar samhället och låter varje
region själv bestämma hur den vill
ha det ■— eller för att tala med centerns
partistyrelse: »Den aktiva lokaliseringspolitiken
måste bäras upp av en
regionalpolitisk målsättning, som är inriktad
på ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle.» Då skall man emellertid
också vara medveten om att det
inte är en integration med andra delar
av landet som man vill uppnå. Man riskerar
med denna strävan i stället att
få ett desintegrerat samhälle, där de
olika regionerna söker tävla med varandra
om de resurser samhället har
som ram för sin verksamhet.

Man kan såsom centerpartiet gör naturligtvis
också försöka förringa de lokaliseringspolitiska
insatser som gjorts
och hävda att det i stort sett bara är
oviljan hos de styrande i samhället,
d. v. s. här i Stockholm, som gjort att
det nu inte finns livskraftiga och stora
industrier i varje tätort ute i landet.
Mot detta kan dock framhållas att den
lokaliseringspolitiska stödverksamheten
skapat 15 700 nya arbetstillfällen, av
vilka 10 000 inrättats inom det s. k. norra
stödområdet. De rörlighetsstimulerande
åtgärderna, som siirskilt från centerhål!
så ofta kritiserats, har vidare i

o:s

Remissdebatt

stor utsträckning tillfallit norrlänningar,
inte bara för fly ttning till de södra
delarna av landet utan i en fjärdedel
eller 25 000 av fallen för flyttning mellan
olika platser i Norrland.

Jag vill med det sagda bara konstatera
att regionpolitiken av socialdemokratin
behandlats som den riksangelägenhet
den är och att det jämlikhetsbegrepp,
som socialdemokratin har som
rättesnöre, är mera trovärdigt än de
allmänna fraser om decentralisering i
anslutning till regionpolitiska uttalanden
från centerpartiet som då och då
så slarvigt kastas ut i debatten.

Direkt oroad känner man sig många
gånger i Norrlandslänen när decentraliseringstanken
kommer igen i den debatt
som följt på utredningen »Förvaltning
och folkstyrelse». Särskilt för de
industriellt mindre utvecklade länen i
vårt land är ett starkt samhälle, en stat
som har förmåga att skapa resurser och
att i demokratisk ordning se till att de
används till de många människornas
fromma, av fundamental betydelse. Utsikterna
att föra över resurser till exempelvis
norra stödområdet minskar
uppenbarligen om planeringen skall ske
inom varje län för sig. En utarmning
av de statliga resurserna i länen ekonomiskt,
personellt etc. innebär en stor
risk för stillastående i dessa regioner,
vilka till allt annat kommer att få utkämpa
någon form av allas krig mot
alla, där de rika regionerna blir rikare
och de fattiga ännu mer utarmade.

Det är möjligt att avsikten med denna
strävan till decentralisering av beslutanderätten
till exempelvis landstingen
är god. Man säger att man vill bredda
demokratin, men konsekvenserna kan
lätt bli de rakt motsatta. Avrustar man
de statliga organen på det regionala planet
måste man kompensera detta centralt.
I stället för att ha starka statliga
organ på en huvudort i respektive län
bygger man följaktligen ut den statliga
verksamheten i huvudstaden. Även lekmannainflytandet
försämras om det ge -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

nomförs en förflyttning av en rad statliga
organ till Stockholm. Vad har demokratin
och medinflytandet vunnit på
den operationen? Jag har svårt att inse
att något vunnits då. De som dessutom
kräver att landstingen skall överta allt
fler av de rent primärkommunala uppgifterna
kan åtminstone inte ha en
breddning av demokratin som argument.
överförs mer och mer till lands-,
tingen från primärkommunerna blir det
ett mindre antal förtroendemän som
kommer att fatta besluten.

Härtill kommer den förlust som det
innebär att en rad primärkommunala
administrativa organ som har byggts
upp för viktiga uppgifter blir onyttiga.
Vi kan exempelvis se på skolans område,
där organ har byggts upp för att
sköta viktiga uppgifter men nu skulle
bli helt onyttiga, om skolfunktionerna
överfördes till landstingskommunala organ.

Fn tredje fråga som i hög grad intresserar
allmänheten är frågan om de
vilda strejkerna på den svenska arbetsmarknaden
— i varje fall har jag fått
den erfarenheten när jag deltagit i informationsmöten
under de senaste dagarna.
Vi bör se något tillbaka när vi
försöker analysera situationen.

Lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol
tillkom 1928 under motstånd
från arbetarrörelsens sida. Lagstiftningen
innebar fredsplikt för parterna. Det
blev förbjudet att vidtaga stridsåtgärder
för att försöka ändra på gällande avtal
eller för att parterna är oense om hur
ett avtal skall tolkas. Införandet av föreningsrättslagen
år 1936 medförde en
förstärkning av arbetstagarnas positior
på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadskommitténs
arbete ledde
sedan fram till Saltsjöbadsavtalet 1938.
Där fastställdes principer för lokal och
central förhandling. Avtalet skapade så
småningom en praxis att staten bör hålla
sig borta, bör undvika att ingripa på
arbetsmarknaden.

Trots att man på socialdemokratiskt

håll var skeptisk mot arbetsdomstolen
vid dess tillkomst kan det väl sägas att
rättstvisterna skötts på ett tillfredsställande
sätt. Intressetvisterna har från
början lösts lokalt och förbundsvis. Men
den solidariska lönepolitiken medförde
efter hand mera centralt inriktade förhandlingar,
och under 1969 har vi upplevt
hur en utpräglad låglönerörelse,
ganska hårt styrd, lett fram till de mest
betydande steg mot en utjämning av
lönerna som vi någonsin tagit. Under
årens lopp har samtidigt de demokratiska
formerna inom organisationerna
utvecklats för att göra organisationerna
effektiva i deras arbete.

Vad vi i dagarna fått uppleva är något
mycket beklämmande — precis som
finansministern sade — för båda de inblandade
parterna. Det har konstaterats
ett betydande avstånd mellan vissa ledare
inom fackföreningsrörelsen och
medlemmarna i de egna organisationerna.
Vi har också mött ett främlingskap
hos stora grupper av arbetare i
vissa miljöer inom det svenska samhället.
Även detta är ting som gör oss
bekymrade och beklämda.

Dessa erfarenheter bör naturligtvis
kunna lära oss något, vare sig vi är
fackliga ledare, företagsledare eller politiker.
Men vad vi skall komma ihåg är
att lagstiftningen på detta område kom
till under viss vånda och att fackföreningsrörelsens
stadgekomplex har skapats
i god demokratisk ordning — där
redovisas fackföreningsrörelsens många
gånger dyrköpta erfarenheter i olika
lägen.

Jag vill citera ett uttalande av August
Lindberg, den gamle LO-ordföranden,
från mitten av 1930-talet. Han sade:

»Arbetarna måste sammansluta sig,
måste samverka för att över huvud taget
kunna öva inflytande på arbetsvillkoren.
Och denna sammanslutning och
samverkan måste vara fortbestående.
Den får icke vara tillfällig, spontan eller
sporadiskt förekommande. Då förfelar
den sitt syfte. Därför måste denna nöd -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

vändiga samverkan fortbevaras inom
bestående, fasta organisationer.»

Mot denna bakgrund framstår det som
synnerligen beklagligt att företrädare
för massmedia uppmuntrar de strejkande
arbetarnas företrädare liksom företagsledarna
att sätta sig över både lagar
och stadgar. En av landets mest framstående
publicister uttalar: »Vi måste
bryta ett förstelnat stadgetänkande och
åter sätta den mänskliga värdigheten i
centrum.» Det är Olof Lagercrantz i
Dagens Nyheter som i lyriska ordalag
menar att man inte kan förödmjuka de
strejkande genom att även i fortsättningen
respektera lagar och stadgar.
Det måste i sanning ses som en ganska
märklig insats av en av chefredaktörerna
i landets största morgontidning.

Vi har väl också många gånger kanske
med ett roat leende förvånat oss över
alt procedurfrågor inom världspolitiken
kunnat ta veckor och månader. Nu har
emellertid procedurfrågorna i denna
vår mest bekanta konflikt tagit fem veckor
och vi har fått uppleva en sådan
förbistring inom vårt eget land. Det var
just för att hindra uppkomsten av sådana
situationer som de gamla fackföreningsmännen
skapade bundna stadgekomplex
inom sina avdelningar och inom
sina förbund.

Det finns även en annan sak som
medför betänkligheter, nämligen de
unga journalisternas beskrivning av arbetsförhållandena
vid berörda arbetsplatser.
Dessa skildras som om de vore
helt enastående i svenskt arbetsliv, vilket
de inte är. För många av dessa
journalister var tydligen detta den första
konfrontationen med kroppsarbetarnas
reella villkor i detta land. Industriarbetets
villkor är hårda i vårt land,
även om de inte är lika hårda som
utomlands. Av LO:s medlemmar upplever
80 procent hälsorisker i sitt arbete.
På min egen hemort finns ett aluminiumverk
— det enda i landet — där
arbetsförhållandena sannerligen inte är
bättre än i en gruva i Lappland. En

Remissdebatt

klorfabrik vid en pappersmassaindustri
är heller ingen behaglig arbetsplats att
vistas på. Skillnaden är bara att inkomsten
är ungefär hälften av den som
utgår på de strejkberörda arbetsplatserna.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
att beskärma mig och tala om förlusterna
för det svenska folkhushållet, om
skadorna på vårt anseende utomlands
och om liknande saker som vi alla känner
till och inser. Jag vill bara till slut
säga, att kommer den principen att bli
gällande att avtal är till för att brytas,
kommer säkerligen också utvecklingskurvan
i vårt land på alla områden att
brytas brant nedåt. Här har vi alla ett
stort ansvar: politiker, företagare, arbetarledare,
legalt eller illegalt valda,
men i hög grad även massmedias företrädare.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
ingå på gruvkonflikten, även om det
vore skäl att kommentera partiledarnas
ovilja att uttala sig om den stora ekonomiska
och politiska fråga som just nu
dominerar svenska folkets intresse. Till
herr Sträng vill jag bara kort replikera
att regeringen eller riksdagen inte kan
betraktas som en utomstående part när
det gäller ett statsföretag som LKAB.
Begeringen företräder ägarintresset och
har ett stort ansvar för konfliktens lösning.
Men regeringen kan däremot inte,
som jag framhöll, blanda sig i konflikten
som en oberoende medlare. Den här
skillnaden ville finansministern inte
låtsas förstå, men det är den som är
väsentlig.

Inte heller ville herr Sträng ta chansen
att nu säga vad han anser om gruvarbetarnas
förhållanden. Var det riktigare
av honom alt göra det på Arosmässan,
när han satte i tvivelsmål de
realistiska skildringar som finns om
läget för gruvarbetarna?

Herr Martinsson tog i sitt anförande

,‘l — Andra kammarens protokoll 11)70. A’r 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

upp en del av dessa problem. Det var
bra att lian gjorde det, eftersom han efter
mig var den förste som i debatten
försökte tala om de frågor som just nu
intresserar de flesta människor i vårt
land.

Ingångna överenskommelser och avtal
skall hållas, säger man. Ja, men vi
hör observera att det är arbetsgivarna
som i de flesta fall bryter avtalen. De
söker — vilket påpekats av LO:s ordförande
— utnyttja fredsplikten för att
hindra rimliga förbättringar och lösningar
i rimlig tid av problemen. Det
försiggår ständiga förändringar inom
företagen som utnyttjas för att försämra
arbetarnas ställning, om de inte sätter
sig till motvärn. Det är mot den bakgrunden
man måste se den pågående
rörelsen ute på arbetsplatserna. Den
måste sättas in i ett större sammanhang
med hänsyn till de stora förändringar
som har ägt rum på olika områden i
vårt samhälle under det senaste århundradet.
Själva takten i utvecklingen har
emellertid pressats upp de senaste åren.

Jag vill erinra om att redan år 1848
kunde Karl Marx och Friedrich Engels
i Kommunistiska manifestet skriva, att
bourgeoisin-kapitalisterna »under sitt
knappt 100-åriga klassherravälde skapat
mera jättelika och kolossala produktivkrafter
än alla de föregående generationerna
tillsammans». De ställde också
den retoriska frågan: »Vilket tidigare
århundrade anade att sådana produktivkrafter
slumrade i det samhälleliga
arbetets sköte?» Men de klarlade även
hur denna snabba ökning av produktionen
byggde på en hänsynslös exploatering
av det mänskliga arbetet och hur
under själva utvecklingsprocessen motsättningarna
i samhället ofrånkomligt
skärptes. »De borgerliga förhållandena
har blivit för trånga för att rymma den
av dem skapade rikedomen», fastslog
de.

Vad som sålunda skrevs för ett sekel
sedan kan med ännu större rätt framhållas
i dag. Elektronik och automation

tillämpas alltmera. De fysikaliska, kemiska
och biologiska processerna kan i
allt större utsträckning ställas i människans
tjänst. Väldiga teknologiska och
organisationsmässiga problem kan framgångsrikt
lösas, vilket framgår av t. ex.
månfärderna. Atomkraften kan utnyttjas
för skapande liksom för destruktiva
syften. Tillväxten av produktivkrafterna
under det senaste århundradet är
enorm.

Samtidigt tvingas vi emellertid konstatera
att grundläggande problem som
gäller fördelningen av de framställda
rikedomarna såväl inom nationerna
som i världen som helhet inte kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt. Väsentliga
frågor som rör mänsklig samlevnad
och den arbetande människans
villkor i själva produktionsprocessen är
alltjämt olösta. De som utför det produktiva
arbetet tvingas i många fall
göra detta med utgivande av liv och
hälsa. Under de närmaste tio åren kommer
i Sverige 5 000 arbetare att do genom
olycksfall i arbetet, 23 000 att invalidiseras,
1 1/4 miljoner att skadas och
var tionde arbetare att knäckas av produktionen.
Så ser situationen ut inför
1970-talet, om ingenting radikalt görs
för att förbättra företagshälsovården
och arbetarskyddet.

I dag får de anställda själva betala
för sin nedslitning, medan företagen
betalar nedslitningen av maskinerna.
Det finns en arbetarskyddslag, men den
tillåter i all sin tänjbarhet större hänsynstagande
till maskiner och utrustning
än till människorna. Maskinerna
utformas efter profithänsyn. För arbetsköparna
är del billigare att byta ut förslitna
människor än miljöförstörande
maskiner.

Många arbetare anser att arbetsplatsmiljön
har försämrats under senare år.
Den tekniska utvecklingen styrs av företagens
jakt efter ökad profit. Prestationslöner
baseras på MTM, UMS och
liknande utstuderade ackordskonstruktioner.
Arbetarna tvingas till en upp -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

pressning av arbetstempot för att bibehålla
förtjänstläge och standard. Detta
sker ofta på bekostnad av fysisk och
psykisk hälsa. För många känns arbetet
på grund av dessa förhållanden olustbetonat
och negativt. Det liv som många
arbetare tvingas leva i sin arbetsmiljö
motsvarar inte deras uppfattning om
vad som borde höra till de mänskliga
rättigheterna.

Vårt parti har vid upprepade tillfällen
också här i riksdagen riktat uppmärksamheten
på dessa förhållanden.
Vi har krävt en radikal förändring av
företagshälsovård och arbetarskydd, av
de lönearbetandes möjligheter att själva
bestämma över arbetsmiljön och av deras
inflytande inom företagen. Vi har
därvid försökt uttrycka de uppfattningar
och krav som finns på arbetsplatserna
och i arbetarnas organisationer.
I dag är man både inom företagen
och inom byråkratin något mer benägen
än tidigare att lyssna till arbetarnas
önskemål — det goda har gruvarbetarnas
strejk redan fört med sig.

Det finns emellertid anledning att erinra
om att varken problemen eller kraven
på andra och bättre förhållanden
är helt nya. När det gäller gruvorna har
arbetarna själva många gånger tagit
upp dessa problem till behandling på
fackföreningsmöten och fackliga kongresser.
Skönlitterära författare som
Kurt Salomonson och sedan Sara Lidman
har belyst dem på ett inträngande
sätt. Från regeringshåll har det tidigare
sagts att dessa skildringar inte skulle
vara riktiga. Verkligheten har eftertryckligt
dementerat sådana påståenden.
Från textilindustrin och verkstadsindustrin
liksom från andra företag
finns både fackliga och litterära vittnesbörd
om att förhållandena är oacceptabla
för arbetarna. Den vetenskapliga
undersökning som har gjorts om
de s. k. vilda strejkarna inom metallindustrin
under efterkrigsåren har avslöjat
de spänningar och konflikter som
råder inom företagen men som man

Remissdebatt

länge har försökt mörklägga och dölja
under talet om välfärdssamhället.

Jag vill också erinra om att det finns
mycket utförliga undersökningar som
har utförts bland Landsorganisationens
medlemmar och som visar att problemen
med hälsorisker och hänsynslös behandling
av arbetarna är vanliga och
i den meningen normala inom de kapitalistiska
företagen i Sverige. Jag
har nyss anfört siffror som visar den
faktiska frekvensen av olycksfall i arbetet.
En undersökning av LO-medlemmarnas
egen uppfattning om hälsoriskerna
på arbetsplatsen, redan nämnd
av herr Martinsson i hans anförande,
anger att 82 procent av arbetarna ansåg
hälsorisker förekomma, därav 41 procent
i hög grad. De riskfaktorer som
dominerar är belastning, buller och
drag. Man finner en tendens till ökad
besvärsfrekvens i större företag jämfört
med mindre. Några fack kan särskilt
nämnas.

70 procent av byggnadsarbetarna
känner besvär av belastning, d. v. s.
belastande arbetsställningar och tunga
lyft. 74 procent av gruvarbetarna anger
hörselskador. Av hela antalet arbetsplatser
inom alla näringsgrenar anges
omkring hälften ha bullernivåer som är
riskabla. Hörselmätningar visar att 50—
75 procent av alla arbetare har mer
eller mindre uttalade tecken på hörselskador.
Minst 30 000 människor arbetar
i silikosfarlig miljö o. s. v.

Hur många direktörer och byråchefer
har hörselskador eller tvingas att
förlyfta sig? Hur är det med bullerskadorna
och silikosriskerna på den arbetsplast
där vi nu befinner oss? Man
tvingas konstatera att vi fortfarande har
två samhällen i detta land: ett för fåtalet
och ett annat för dem som utför
det produktiva arbetet.

Hur iir det med tryggheten för arbete
och inkomst? Om dessa förhållanden
har två undersökningar gjorts inom
Landsorganisationen med några års
mellanrum. En jämförelse visar att en

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

påtaglig försämring av arbetarnas förhållanden
har ägt rum. Under perioden
1966—april 1968 blev drygt 350 000 av
LO:s medlemmar förflyttade till ett
annat arbete inom det företag där de
arbetade. Av dessa fick 50 000 ett arbete
som upplevdes som sämre — det handlade
här om tvångsförflyttningar. Under
samma tidsperiod blev drygt 80 000
LO-medlemmar årligen tvungna att försöka
skaffa sig ett nytt arbete på grund
av uppsägningar, permitteringar och arbetsnedläggelser.
Nära 40 procent tvingades
acceptera ett arbete med sämre
förtjänst.

Det sägs nu på en del håll att det är
den tekniska utvecklingen som skapar
problemen. Det är en ofullständig och
därför felaktig analys. Det är inte den
nya tekniken i och för sig som skapar
missförhållandena, utan det är tekniken
underställd och utnyttjad av de kapitalistiska
ägande- och maktförhållandena.
Förbiser man att det är kapitalismen
som skapar problemen så begriper
man ingenting av de processer som
i dag pågår i det svenska samhället.

Det talas ibland om den storartade
utveckling som försigått i Sverige och
som skulle vara så enastående jämfört
med utvecklingen i andra länder. Och
visst har den svenska arbetarrörelsen
varit framgångsrik på en rad områden.
Men det är också ett faktum att det
kapitalistiska systemet i sina grunder
består. Vad som hänt under de senaste
årtiondena är bl. a. att ägar- och maktkoncentrationen
ytterligare tilltagit
inom näringslivet, vilket försvårat -—-inte underlättat — den socialistiska
arbetarrörelsens strävanden. Arbetsköparnas
maktställning är i allt väsentligt
orubbad. Kapitalägarna är fortfarande
allenarådande i kraft av ägandeförhållandena.
Arbetsköparparagrafen 32 gäller
alltjämt. Inom företagen har man
konserverat och t. o. m. skärpt maktutövningen,
ordergivningen och de disciplinära
förhållandena som i mycket

liknar vad som förekommer inom militära
apparater.

Jag tror att det kommer att vara
utomordentligt betydelsefullt för hela
den svenska arbetarrörelsen att dra de
riktiga slutsaterna både av gruvarbetarstrejken
och andra aktuella konflikter.
De statliga, kommunala och kooperativa
företagen måste på allvar bli
föredömen när det gäller alla frågor
som rör de anställdas förhållanden —
löner, arbetsmiljö, inflytande o. s. v.
Den fackliga rörelsen måste ompröva
hela det farliga läge som den kommit
in i och som bl. a. innebär att den är
bunden av överenskommelser i klasssamarbetets
anda. Sammanhållningen
och slagkraften måste stärkas genom
arbetsformer där medlemmarnas beslutanderätt
ersätter byråkrati och toppstyrning.

Viktiga hinder, som måste undanröjas,
finns såväl i gällande lagstiftning
som i bestämmelser som Arbetsgivareföreningen
dikterat. § 32 måste snarast
bort. Vi hävdar att de inskränkningar
i demokratin som den innebär lämpligen
kan avskaffas genom en lagstiftning
som förbjuder avtalsbestämmelser
av detta slag. Paragraf 3 i statstjänstemannalagen
står också i vägen för företagsdemokratin
och bör avskaffas. Gällande
kollektivavtalslag fungerar i verkligheten
som en klasslag riktad mot lönearbetarna.
Den kan man inte ha kvar.
Rätten att strejka är en demokratisk
rättighet som bör tryggas av lagstiftningen.

När det gäller arbetsmiljön måste
den nuvarande eftersläpningen av skyddet
för människan i produktionen i
förhållande till tekniken i övrigt snabbt
övervinnas. Vi föreslår att riksdagen
av de tekniska och vetenskapliga experterna
och institutionerna i vårt land
beställer ett på systemanalys byggt nedtrappningsprogram
— i första hand för
1970-talet — för de viktigaste och mest
förödande hälsoriskerna i arbetet. Det -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ta kan ske branschvis med tidpunkter
för genomförande av de olika skyddsnivåerna.
Att genomföra ett sådant program
förutsätter givetvis en samordnad
facklig och politisk kamp av arbetarrörelsen.

Gruvarbetarnas förhållanden och reaktioner
måste emellertid också sättas
in i ett annat sammanhang, nämligen
i hela den skadliga och felaktiga utveckling
som ägt rum på region- och
miljöpolitikens område. Svappavaara
uppe i Norrbotten i malmfälten har i
debatten använts för att illustrera hur
man inte får bygga ett nytt samhälle.
Den lokaliseringspolitik som förs har
lett till svåra konsekvenser just för
övre Norrlands befolkning.

Jag vill erinra om några fakta. Skogslänen
har under perioden 1961—1968
minskat sin befolkning med över 40 000
invånare samtidigt som riket som helhet
ökat sitt invånarantal med nära 450 000.
Nettoutflyttningen ur skogslänen under
samma period är mycket större och har
uppgått till i runt tal 100 000 människor.
Trots den mycket allvarliga befolkningsavtappningen
har den sociala och
lönemässiga situationen i skogslänen i
inget avseende lättat. Samtidigt med avfolkningen
har tvärtom arbetslösheten
förvärrats. De lönepolitiska effekterna
av omflyttningen har tvärtemot den officiellt
hyllade teorin blivit ogynnsamma
för skogslänens befolkning. Deras
löneläge har tydligt försämrats jämfört
med storstadsområdena. I Norrbotten
har en mycket kraftig försämring ägt
rum. Detta ger en klar bakgrund till
gruvarbetarnas akuta missnöje.

De .statliga åtgärderna har på inget
sätt varit utformade efter lägets krav.
Skogslänen har blivit styvmoderligt behandlade
både vad det gäller omfattningen
av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna och deras kvalitet. Lokaliseringsstödet
har sedan det inrättades
1965 i allt mindre utsträckning gått till
det s. k. norra stödområdet, medan det
undan för undan ökat till andra områ -

Remissdebatt

den i landet. Den nuvarande politiken
syftar till en fortsatt avfolkning av
Norrland.

Mot bakgrunden av de enorma och
mångsidiga regionalpolitiska problemen
är det anmärkningsvärt att den nya
lokaliseringsutredningens första del, avlämnad
av landshövding Lemne, endast
föreslår ett fortsättande av samma linje
som hittills. De nya inslagen är av
underordnad betydelse. Någon som helst
vändning i Norrlandspolitiken är inte
påtänkt. Linjen synes klar: avfolkningen
i skogslänen och koncentrationen
till storstadsregionerna skall fortsätta.
Monopolkapitalets vinster skall även i
fortsättningen vara viktigare än den totala
samhällsekonomiska kalkylen.
Maktkoncentrationen och anpassningen
till kapitalets vinstbehov skall föras vidare.

Vi kan inte godkänna en sådan politik.
En växande del av den allmänna
opinionen kräver en helt ny regionpolitik.
Enligt vår åsikt måste denna syfta
till att åt varje län garantera en utveckling
som är ägnad att skapa full och
effektiv sysselsättning åt en befolkning
svarande mot minst 1965 års faktiska
nivå. Vi måste få en medveten regionalpolitisk
styrning av alla företagsetableringar.
Den ekonomiska nettotillväxten
måste styras till andra regioner än storstäderna
och lokaliseringsfrågorna lösas
mot bakgrunden av en total samhällelig
kostnadskalkyl. För Norrlands utveckling
framlägger vi i motion ett särskilt
program.

Vårt partis synpunkter på den framlagda
budgetens såväl utgifts- som inkomstsidor
kommer i övrigt att framgå
av framlagda motioner. Jag skall här inte
göra någon katalog över våra förslag
utan bara beröra ett par huvudfrågor,
där vi anser en särskild satsning speciellt
nödvändig.

Det ena området gäller utbyggnaden
av daghemmen och kostnadsfrågorna
för stat och kommun. Vi noterar med
:illfredsställelse den höjning som före -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

slås av driftbidragen till barnstugorna
men anser att en hårdare satsning är
nödvändig. Man bör snabbt komma
fram till en sådan ordning att staten betalar
åtminstone hela lönekostnaden vid
daghemmen vilken nu beräknas till ca
70 procent av de totala kostnaderna.
Höjning bör successivt ske till denna
målsättning, och i år borde man kunna
klara åtminstone 60 procent av denna.
Vidare behövs en flerårsplan för utbyggnaden
av daghemmen. Vi anser att målsättningen
150 000 nya daghemsplatser
på fem år är ett minimum. Dessa krav
ställs utifrån den principiella uppfattningen
att daghemsfrågorna inte gäller
enbart familjer med förvärvsarbetande
mödrar utan är allmänna frågor som
gäller barn och föräldrar över huvud
taget. Daghemsplats bör liksom skolplats
vara en demokratisk rättighet.

Det andra området gäller folkpensionärernas
läge och pensionsåldern. Vi
anförde redan förra året kritik mot den
beslutade planen för pensionstillskott
såsom otillräcklig. Uppfattningen kvarstår.
Vi har också under en rad år
krävt såväl förbättrade regler för förtida
pensionsuttag som sänkning av
pensionsåldern både allmänt och speciellt
för hårt arbetande yrkeskategorier.
En rörlig pensionsålder, så att den
som är nedsliten och vill gå i pension
redan tidigare än vid 67 år kan göra
detta utan förluster på pensionens storlek,
såväl som rätt och möjlighet att
stanna kvar i arbetet för den som vill
och orkar det, anser vi vara riktig. En
viss förbättring sker nu.

Men en allmän sänkning av pensionsåldern
till 65 år är också tvingande nödvändig.
Den krävs av medicinska och
sociala skäl för många som slitit hårt
hela sitt liv.

Mot detta krav anför man nu kostnadssynpunkter.
Det är ett ensidigt betraktelsesätt.
Det handlar om en bättre
fördelning av både arbete och inkomster
i samhället. Skulle det svenska samhället
inte ha råd att låta utslitna människor

få en välförtjänt vila? Det är ett cyniskt
betraktelsesätt som gömmer sig
bakom de statsfinansiella argumenten.

Det sägs från regeringshåll, och det
har upprepats här av finansministern
att årets budget är en stram budget och
att den är en reformbudget. Påståendena
går inte riktigt ihop. För min del har
jag alltid trott att ordet reformbudget
innebär att nya reformer presenteras.
Några sådana finns inte alls i årets finansplan.
Jag måste därför konstatera
att regeringspartiets anspråk på en reformbudget
har minskat på ett illavarslande
sätt.

Stram är däremot finansplanen —
det kan jag hålla med om. Den söker
inte utnyttja det utrymme som faktiskt
skapats genom de ökande statsinkomsterna
för en medveten reformpolitik.
Anspråken på budgetens finanspolitiska
verkningar som medel för att underlätta
den kapitalistiska utvecklingen har
starkt ökat från regeringens sida. Herr
Sträng nöjer sig inte med att i realiteten
skattefinansiera alla vanliga utgifter
plus alla investeringar; han vill också
åstadkomma ett statsfinansiellt nettosparande
som beräknas uppgå till över
2 miljarder kronor. Detta är den verkliga
effekten av den framlagda finansplanen.
Denna ytterst strama finanspolitik
skall möjliggöra lättnader i kreditpolitiken,
d. v. s. bereda ökat utrymme
för de privatkapitalistiska företagen.

Investeringar i nya produktionsmedel
är nödvändiga i varje samhälle som inte
vill stagnera, men den politik regeringen
vill föra innebär att man medvetet
sänker medborgarnas konsumtion
för att de privata företagen skall kunna
göra investeringar om vilka man inte
vet om de är fågel eller fisk. I det avseendet
tycker jag att finansministerns
och regeringens s. k. ambitionsnivå är
utomordentligt låg.

I den offentliga debatten har man nu
kommit fram till ett betraktelsesätt där
man skiljer mellan investeringar och
produktion efter deras nyttighet re -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

spektive skadlighet — exempel är miljövårdsdebatten,
reklamdebatten, hela diskussionen
om det s. k. konsumtionssamhället.
Vi anser att också den statliga
budgetpolitiken skall utnyttjas i detta
syfte. Herr Sträng följer emellertid gamla
liberala maximer och anser det vara
en fördel om det blir investeringar över
huvud taget, oavsett vilken produktion
del gäller. Ett sådant betraktelsesätt kan
vi inte godkänna, och därför kan vi inte
heller godkänna grunderna för årets
finansplan.

I skattefrågorna har vi upprepade
gånger i riksdagsmotioner och kongressbeslut
krävt dels övergång till särbeskattning,
dels en omfördelning av skattebördan
så att denna lättas för de lägre
inkomsttagarna och mera läggs på
högre inkomsttagare, stora förmögenheter,
arv, bolag m. in. Formellt kunde det
alltså tyckas som om vi borde vara relativt
tillfredsställda med de principer
som finansminister Sträng uppger skall
ligga till grund för hans ofullbordade
eller hemliga skattesymfoni.

Huvudorsaken till att vi ändå är kritiska
är emellertid att vi fruktar att den
planerade höjningen av mervärdeskatten
skall, i varje fall i perspektiv, omintetgöra
de sänkningar av de direkta
skatterna som har aviserats. Vi fruktar
också vissa andra negativa verkningar
av regeringens skattepaket — för ensamstående
med barn, för befolkningen
i de mest skattetyngda kommunerna
o. s. v.

Fn bättre och säkrare metod att minska
skattetrycket för de lägre och medelstora
inkomsttagarna anser vi vara
att finansiera denna reform genom en
hårdare belastning av större förmögenheter
och arv än vad kapitalskatteberedningen
föreslagit, genom att slopa
nuvarande tak för folkpensionsavgiften,
vilket skulle belasta de högre inkomsttagarna,
genom en skärpning av bolagsbeskattningen
— finansministern vill
lämna bolagen helt utanför årets skattereform
— genom en reklamskatt som

Remissdebatt

uttas genom att reklamutgifterna inte
längre blir avdragsgilla vid beskattningen,
genom skärpning av skatten på
markvärde- och aktievinster, genom att
stiftelsers skattefrihet avskaffas.

På denna väg vill vi genomföra en
större skattesänkning netto för de lägre
inkomsttagarna än vad regeringen
förklarar sig vilja göra med sin mycket
riskabla och osäkra metod. Vi är över
huvud taget kritiska mot den överflyttning
av skatteuttag från direkt till indirekt
beskattning som har ägt rum och
som ännu mer accentueras genom regeringens
nya skatteförslag. Det är en utveckling
åt fel håll, eftersom de indirekta
skattehöjningarna alltid hårdast
drabbar de lägre inkomsttagarna, såsom
socialdemokratin under tidigare, nu historiska
skeden mycket riktigt betonade.

Herr talman! En särskild utrikes- och
handelspolitisk debatt kommer att äga
rum, och till dessa frågor skall jag därför
endast göra några korta påpekanden.

Vårt parti har betonat sitt intresse
för nordisk ekonomisk samverkan men
samtidigt starkt framhållit att denna inte
får brukas som någon brygga till
EEC. Med hänsyn härtill har de senaste
månadernas diskussion inom och mellan
de nordiska länderna följts av oss
med stort intresse. Jag skall inte mer
utförligt kommentera denna diskussion
i dag utan bara rikta en uppmaning till
regeringen: Se till att inledningen till
den föreslagna traktaten om Nordek
snarast blir reviderad i ett väsentligt
stycke! Där står nu att det nordiska
samarbetet skall utformas »så att det
underlättar de fyra ländernas deltagande
i eller samarbete med en utvidgad
europeisk marknad». Det innebär
i klartext: med EEC. Den satsen bör
helt utgå. Fn sådan förändring skulle
bidra till att undanröja existerande hinder
för att uppnå det åsyftade nordiska
ekonomiska samarbetet.

Att hjälp ges till nödlidande människor
i Nigeria och i andra länder har

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

vi givetvis ingenting emot. Tyvärr förefaller
vissa hinder för svenska hjälpinsatser
för befolkningen i Nigeria ha
uppstått genom tidigare handlingar av
enskilda svenska medborgare och organisationer.

Förenta staternas anfallskrig och folkmord
mot det vietnamesiska folket fortsätter.
Att utveckla solidaritetsrörelsen
med Vietnams folk är därför alltjämt en
avgörande uppgift. Sverige bör snarast
uppta diplomatiska förbindelser med
den provisoriska revolutionära regeringen
i Sydvietnam. Sammanlagt 26
länder har hittills tagit detta steg —
det senaste var Tanzania — och vi behöver
sålunda inte stå ensamma, om det
är vad man fruktar.

Att ett bistånd med 25 miljoner kronor
till Demokratiska republiken Vietnam
beräknas i årets budget att omedelbart
utgå under budgetåret är ett framsteg
för solidaritetsrörelsen. Det beräknade
kreditbiståndet med 50 miljoner
kronor per år bör enligt vår uppfattning
också utbetalas redan under nästa budgetår.
Det finns ingen anledning att göra
någon skillnad mellan de båda anslagen.
Behoven är oerhörda i det krigshärjade
landet, och det finns ingen som
helst anledning att ytterligare fördröja
den nödvändiga biståndsinsatsen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Finansministern och
regeringen har infört en ny princip
när det gäller att presentera en ny reform
i och med det sätt på vilket man
för fram förslaget till skattereform.
Kortfattat och schematiskt redovisar finansministern
vaga konturer av konstruktionen
till den kanske största skattereform
som kanske någonsin har genomförts
här i landet. Vi har ju hittills
tillämpat en princip som har inneburit
parlamentarisk utredning, offentlig debatt,
remissförfarande och att regeringen
därefter på grundval härav framlagt
förslag till riksdagen. Den regeln har
fått gälla många små dellösningar på

olika områden. Vi känner väl igen
hurusom man i utskott och i riksdagsskrivelser
har sagt ifrån att en fråga
måste utredas, innan beslut kan fattas.
Det är anmärkningsvärt att finansministern
och regeringen inte har velat
använda den metoden i denna fråga.
Var och en som tror på nödvändigheten
av öppen och offentlig debatt som ett
avgörande underlag för demokratiska
beslut måste beklaga och klandra den
nya metod som regeringen här använt.

Jag kan se tre skäl till att regeringen
valt denna metod. För det första kan
man ha blivit så maktfullkomlig att man
finner de synpunkter som brukar komma
fram under utredning, pressdebatt,
remissförfarande o. s. v. helt ointressanta
och helt onödiga som vägledning
för sitt förslag till riksdagen; detta
trots all diskussion om gräsrotsdemokrati.

Det andra skälet kan mycket väl vara
en utlöpare till det första. Genom hemlighållandet
av alla de mängder av tekniska
och materiella lösningar, som
denna skatteomläggning måste rymma,
till dess att propositionen överlämnas
till riksdagen blir riksdagens möjlighet
att påverka utformningen ytterligt begränsad.
Det blir några korta dagar som
riksdagen har till förfogande för
granskning och motförslag. Den tiden
skall jämföras med de månader som
finansministern och hans stora medarbetar-
och expertstab har måst använda.
Målsättningen för omläggningen
redovisades ju redan tidigt i höstas.
•lag hörde hur finansministern förklarade,
att om han över huvud taget skulle
hinna få fram förslaget i rätt tid under
vårsessionen finge han och hans
medarbetare slita intill den mänskligt
möjliga gränsen. Den tid som man behövt
där skall jämföras med den tid
som ställts till riksdagens förfogande.

Det är ju ändå en avgörande skillnad
från den intresserade allmänhetens och
från riksdagens synpunkt mellan att
granska ett regeringsförslag mot bak -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

grund av en offentlig utredning, som
har varit på remiss, och att pröva ett
regeringsförslag såsom det uppenbarligen
kommer att presenteras i denna
fråga. Den anmärkningen tycker jag att
till och med den allra mest regeringstrogne
socialdemokrat i denna kammare
borde kunna ansluta sig till.

Den tredje orsaken till regeringens
handlande i denna fråga kan mycket
väl vara dess egen tidigare försumlighet.
År efter år har vi från centern rest
kravet att lätta de lägre inkomsttagarnas
skattebörda. Men regeringen och
socialdemokratin har fortsatt sin passivitet.
Man har gjort det till en fråga
om resurser, och vi har, när vi har
rest dessa krav, beskyllts för överbudspolitik.
Så sent som under förra riksdagen
var detta finansministerns argumentationslinje
i ett interpellationssvar
till mig angående de allra lägsta inkomsttagarnas
skattesituation. Men nu
säger herr Sträng att hela operationen
är en omfördelningsfråga och att transaktionen
skall gå jämnt upp och att den
inte får någon finanspolitisk effekt.
Möjligheten har ju stått till buds hela
tiden, och då måste det alltså varit en
fråga om viljan, en fråga om förståelse
för nödvändigheten av att i jämlikhetens
intresse vidta de här åtgärderna.
Denna bristande vilja, denna försumlighet
under årens lopp, skapade till
sist en situation så akut att regeringen
inte vågade använda den vanliga metoden.
Det är ju val om några månader.

Som vanligt är regeringsbiinken tom,
men måhända har regeringen kunskapare
som kan överbringa enskilda riksdagsmäns
önskemål. Det skulle nämligen
vara intressant om någon inom
regeringen vill tala om vilka motiv som
väglett regeringen när den bröt en så
gammal och av alla vedertagen praxis.

I finansplanen redovisar som sagt
finansministern den huvudsakliga viljeinriktningen,
en omfördelning till låginkomsttagarnas
förmån. Det är en bra
utgångspunkt. Vi får också veta vilka

Remissdebatt

huvudsakliga komponenter som herr
Sträng använder sig av, nämligen höjd
mervärdeskatt, borttagande av kommunalskatteavdraget,
obligatorisk särbeskattning,
ändrade statsskatteskalor,
ändrade grundavdrag m. m. Men de faktiska
verkningarna i olika inkomstlägen
är tills vidare fördolda liksom det är
fördolt hur de olika komponenterna i
det nya förslaget avvägs mot varandra.
I höstas fick vi veta att skattelättnaderna
skulle avse människor i inkomstlägena
15 000—30 000 kronor.

För vår del har vi framhållit att stora
grupper med inkomster under 15 000
kronor i dag har en orimlig skattebörda
i förhållande till sina inkomster. Häromdagen
fick jag en fotostatkopia av
en skattsedel och har den nu med mig.
Jag tycker att detta enda exempel säger
rätt mycket om situationen. Det rör
sig om en kvinna som är född 1909 och
som med stöd av landstingets vårdbidrag
vårdar en annan, sjuk människa.
Ersättningen för detta arbete uppgår
till knappt 3 000 kronor som är landstingets
vårdbidrag. Därutöver har hon
fri mat och bostad för sitt arbete. Hon
har deklarerat i vanlig ordning och
fick nu sin slutskattesedel vari man
reser kravet på henne att hon med
den kontanta inkomsten under året på
knappt 3 000 kronor skall betala 691
kronor i skatt. Detta är ju fullständigt
orimligt eftersom den skattekraften inte
finns. Men vilka blir verkningarna för
människorna i denna situation? Ja, en
sak vet vi: de kommer att drabbas av
mervärdeskattehöjningen på 4 procent,
och i den här kvinnans fall blir det 4
procent på hela konsumtionen. För övrigt
har det inte gått att få några besked.

Enligt vår mening skall dessa grupper
under 15 000 i inkomst inte bara
kompenseras för mervärdeskatthöjningen,
de skall också ha en rejäl skattelättnad.
Får de inte det, blir varje tal
om större jämlikhet en chimär.

De suddiga resonemang som finans -

3* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

ministern för om den s. k. mjukare
övergången till särbeskattning ger inget
som helst besked om verkningarna för
de faktiskt sambeskattade, t. ex. lantbrukare,
handlare och andra småföretagare,
där båda makarna är sysselsatta
i företaget men detta inte har bolagets
form. Jag känner till många familjeföretag
där kvinnornas arbetsinsats
sannerligen inte står någon annans efter,
och de frågar sig nu om de för att
få skatterättvisa skall bli tvungna att
sluta i det egna företaget och ta arbete
hos någon annan — om det finns annat
arbete att få i närheten. Eller skall skatteinstrumentet
användas för att ytterligare
påskynda den s. k. strukturrationaliseringen
inom jordbruk och andra
mindre företag? Den strukturrationaliseringen
går ju så snabbt att vi gång
efter annan blir informerade om de
personliga bekymmer de enskilda individer
råkar i som drabbas av den.
I de flesta fall är deras svårigheter stora
nog ändå, och de får ofta nöja sig
med låga inkomster.

På tröskeln till 1970-talet tror jag vi
har skäl att vänta oss, att samtidigt som
vi individuellt och som kollektiv kommer
att vara angelägna om att förbättra
den ekonomiska standarden kommer
vi att få en mycket inträngande diskussion
om standardinnehållet. Vi har skäl
att noga klargöra för oss vad en mätbar
ekonomisk vinst i dag för med sig i
form av miljökonsekvenser i viäaste
mening för morgondagen. Vi har skäl
att analysera och klargöra vad vi menar
med det ofta använda begreppet
effektivitet. De teknisk-ekonomiska
aspekter som hittills har fått dominera
måste underordnas en vidare målsättning
där människan, hennes behov och
förutsättningar sättes i centrum. Både
ur den enskildes och ur samhällets synpunkt
är det sannerligen från alla sidor
sett dålig effektivitet att låta produktionsprocessens
metoder och tempo leda
till en nedslitning av det mänskliga
materialet. Påfrestningarna i arbetsli -

vet, i skolan, i trafiken o. s. v. är i dag
av sådan storleksordning att allt fler
av oss inte orkar, inte klarar det. Läkare
och forskare påstår också att en
tredjedel av våra sjukdomar här i landet
kan hänföras till stressåkommor,
och att kalla detta välståndssjukdomar
är verkligen ingen lösning på problemen.
Vi har skäl att undersöka om det
sätt på vilket vi för närvarande mäter
den ekonomiska utvecklingen genom att
läsa av bruttonationalprodukten verkligen
är användbart om vi vidgar vår
målsättning.

I början av 1960-talet tog vi upp dessa
frågor och krävde aktiva insatser
för att komma till rätta med utvecklingen.
Vi framhöll också nödvändigheten
av ett miljöpolitiskt handlingsprogram
där även den inre miljön, människans
hela livssituation, kommer till uttryck.
Jag föreställer mig att det i dag är
många som ångrar de spydigheter som
då riktades mot våra förslag och propåer.

I det programarbete som pågår inom
centerpartiet har dessa frågor fått en
central plats. Det är människan själv,
hennes behov och förutsättningar, som
är den centrala utgångspunkten för det
samhälle vi vill bygga. Det gäller att
tillgodose det trygghetsbehov i vidaste
mening vi alla som enskilda individer,
vad vi än säger, ändå bär på. Alltså är
det inte bara fråga om det i dag mätbara
behovet av ekonomisk trygghet.
Det gäller också det, men inte bara det.
Hit hör också de villkor vi skapar åt
oss själva och åt våra efterkommande
genom vår påverkan på den yttre miljön.
Hit hör även våra samlevnadsregler,
de etiska regler som skall vara normerande
för samvaron i det samhälle
som vi gemensamt bygger.

Det uttalas i det programförslag som
nu är ute på remiss i centerrörelsens
samtliga avdelningar och distrikt, att
dessa regler skall grundas och bygga på
den människouppfattning som kristendom
och humanism representerar. Utan

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

de grundläggande värderingar som bygger
under uppfattningen om alla människors
lika värde, respekten för den
enskilde, skyldigheten att ge vår nästa
som är i svårighet den hjälp vi är mäktiga,
blir vår samlevnad inte uthärdlig.

Därutöver skall det emellertid sägas
att trosupplevelsen, den personliga
gudstron, inte kan påverkas av politiker,
politiska partier och samhället. Den
måste vara en helt personlig angelägenhet.
Men det är lika angeläget att slå
fast att respekten för den enskilde måste
få gälla oinskränkt för den som upplever
gudstron så som den för honom
eller henne avgörande trygghetsfaktorn.

Ett annat frågekomplex som kommer
att få stort utrymme i 1970-talets allmänna
debatt är människornas krav på
ökat inflytande över de beslut som fattas
i olika samhällsorgan, inom organisationslivet,
inom näringslivet o. s. v.
Vi måste väl medge att det funnits tendenser
till ett slags svensk förnöjsamhet
för att inte säga stolthet över den
uppbyggnad vårt representativa system
fått. Det är säkerligen också riktigt att
uppbyggnaden av vårt representativa
system ur teknisk och formell synpunkt
tål jämförelse med situationen i vilket
annat land som helst. Men utvecklingen
under senare tid ger klart besked om
att detta är helt otillräckligt, och det
är egentligen inte förvånande.

Allt fler människor får allt bättre utbildning,
bättre telekommunikationer,
möjligheter till resor och på annat sätt
bättre förutsättningar än tidigare att
med gott underlag delta i besluten. Det
kan inte förnekas att det under den tid
som det inträffat så mycket i dessa avseenden
också ägt rum en utveckling
mot ökad centralisering av beslutsprocessen.
Tiotusentals verksamma kommunalmän
blir överflödiga. Omläggningen
till större enheter inom organisationslivet
ger samma effekt, och utvecklingen
mot stora företagsenheter
ökar i praktiken avståndet mellan beslutsfattarna
och arbetarna, de som på

Remissdebatt

ett avgörande sätt får sin situation påverkad
av besluten.

För vår del är vi övertygade ■— det
har präglat vårt arbete och präglar i
hög grad förslaget till nytt partiprogram
— om att en stabil demokratisk
utveckling förutsätter en ökad decentralisering
av beslutsprocessen. Fn sådan
måste genomföras inom samhällsförvaltningen
— det är ju på detta område
vi som politiker har de största
möjligheterna att påverka utvecklingen
—■ men den är lika nödvändig inom organisationerna
och inom företagen. Det
är mot denna bakgrund vårt krav på en
utvecklad länsdemokrati skall ses. Härvidlag
föreligger uppenbarligen en fundamental
skillnad mellan regeringen,
d. v. s. socialdemokratin, å ena sidan
och centern och folkpartiet å andra
sidan. Denna skillnad markerades också
nyss av herr Martinsson.

När det gäller den översiktliga planeringen
i länet innebär regeringens metod
att människorna i länet skall välja
riksdagsmän, vilka i riksdagen kan begära
besked av regeringen, som i sin
tur infordrar redovisning av länsstyrelse
och landshövding i länet.

Det är många led i detta redovisningsansvar.
För vår del vill vi ha en
ordning som innebär att befolkningen
i länet av sina valda landstingsmän kan
kräva direkt redovisningsansvar. Man
kan väl säga att båda systemen fyller
formella krav på representativ demokrati,
men med tanke på befolkningens
faktiska och praktiska möjligheter att
påverka besluten kan det knappast råda
några delade meningar om vilken metod
som är den överlägsna.

Det är självklart, herr Martinsson, att
vi måste fatta centrala politiska beslut
som bas och som ram för åtgärder på
lägre nivå, men den ständiga strävan
skall vara att lägga så många beslut
som möjligt så niira de berörda som
möjligt. Intill dess att statsmakterna utfärdar
dessa centrala bas- eller rambeslut,
t. ex. för eu regionalpolitisk mål -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

sättning, lär länsstyrelsen, förstärkt med
lekmannarepresentation, inte vara bättre
ställd än exempelvis ett organ inom
landstinget. Eller också menar herr
Martinsson och övriga socialdemokrater
att det hela tiden skall vara så att
de organ, som har det direkta ansvaret
för planeringsfrågorna, fortlöpande
skall vara beroende av instruktioner
från kanslihuset om hur man där vill ha
det. Och är det så, kommer ju den fundamentala
skillnaden ännu mera till
uttryck.

Vi säger: Det är en självklarhet att
vi skall fatta centrala politiska beslut
som utgör basen och ramen, men mot
denna bakgrund skall planeringsansvaret
ligga hos länets i vanlig demokratisk
ordning valda förtroendemän. Den
konstruktionen innebär ingalunda, herr
Martinsson, något krav på att primärkommunala
uppgifter skall överföras
till landstinget. Jag tror t. o. m. att det
finns uppgifter i den statliga förvaltningen
som med fördel skulle kunna
föras ned till det lokala planet. Det är
viktigt ändå att de som företräder de
lokala synpunkterna ges så goda förutsättningar
som möjligt att komma till
tals. Ju längre vägen är, ju fler led som
den informationen skall passera, desto
mindre är förutsättningarna för att de
skall vara med i den avgörande värderingen.

Slutligen vill jag säga att fria, starka,
öppna och väl fungerande organisationer
är ett livsvillkor för vår demokrati.
Därför är det angeläget att vi analyserar
skeendet och de orsaker till missnöjesyttringar
av olika slag som kommer
till uttryck med allt tätare intervaller.
Alldeles oavsett de konflikter på
arbetsmarknaden som vi just nu upplever
och som kan ha många orsaker
måste verkliga krafttag sättas in för
en förbättrad företagsdemokrati. Alla
former som kan tänkas verka i positiv
riktning måste prövas. Ingen beslutsnivå
bör vara undantagen när det gäller
de anställdas möjligheter att komma

med uppslag och påverka besluten.
För egen del vill jag gärna säga att vi
kan utgå från som självklart att de av
de anställda själva utsedda representanterna
kommer att känna sitt ansvar
-—• det är deras egna arbetsplatser det
är fråga om. Men jag tror det är viktigt
att det är just de anställda själva
som fritt utser sina förtroendemän. Ökade
kunskaper om hur man uppfattar
situationen på ömse sidor måste bilda
bättre underlag för beslut än om den
ena sidans synpunkter inte kommer till
uttryck. Beslut på en sådan bättre grund
har förutsättningar att leda till effektivitet
i detta ords bästa mening.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra herr Fiilldins anförande,
vilket — som så ofta brukar vara fallet
— balanserat och objektivt framförde
centerpartiets ståndpunkt till frågan om
länsdemokrati och regionplanering.

Herr Fälldin säger att statsmakterna
skall fatta ett politiskt beslut i planfrågorna
men att detta beslut närmast skulle
innebära en ramplanering, så att
eventuella landstingsutsedda organ sedan
skulle kunna verka ute i länet. Man
bör emellertid akta sig för att tro att detta
land är större än det faktiskt är; det
är stort till ytvidden men befolkningsmässigt
mycket litet. Frågan är därför
om det finns utrymme för någon sorts
federalt system med självständiga landsting
och planeringsorgan inom dessa.
Om man skall kunna få till stånd en
planering, som över huvud taget kan
vara värd namnet, borde man nog ha
större områden till förfogande.

Kanske borde man ha en helt annan
länsindelning för att få ut något av de
uppslag som centerpartiet fört fram.

Vi vet emellertid att vi därvid mött
mycket starka hinder, ty det har visat
sig vara en mycket allvarlig sak att
över huvud taget röra vid frågan;
många har fått sina fingrar brända.
Så länge vi inte har en annan länsin -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

delning tror jag att länen är alltför små
för några planeringsorgan.

Om vi vill att resurser skall överföras
till svagare utvecklade områden — de
s. k. skogslänen och den grupp vi brukar
kalla Norrlandslänen —- stöter vi
omedelbart på hinder om vi accepterar
centerns linje. Vi drivs mer och mer
in i den situationen att vi i våra län
måste sitta och planera enbart med
egna resurser. Det bör vara så mycket
lättare för statsmakterna och för dem
som har möjligheter att påverka dessa
att från områden, inom vilka utvecklingen
är mycket stark, överföra resurser
till svagare områden med det
nuvarande systemet.

Herr FäLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson har
inte svarat på den fråga som i varje
fall i nuläget är den centrala. Är det
innan vi får rambesluten någon skillnad
på länsstyrelsens och landstingets
möjligheter att planera. I så fall har
man en rent centralistisk inställning
och vill ha ett system där regeringen
fortlöpande instruerar och dirigerar
länsstyrelsen. Då skrämmer herr Martinsson
med att vi får ett federalt system.
Vi säger klart ifrån att vi måste
ha detta rambeslut som innesluter en
regionalpolitisk målsättning. Kan vi
fortsätta att låta regeringen ensam ta
ställning till vilken planeringsnivå som
till sist skall få gälla för Storstockholm?

Skall planeringsunderlaget för Jämtland
vara dess nuvarande befolkningstal
eller det som inrikesministern har
antytt i Norrländsk Tidskrift? Han kunde
ju tänka sig att Jämtlands invånarantal
skulle sjunka från 129 000 till
100 000 på tio år. Alldeles oavsett om
det är länsstyrelsetjänstemän eller förtroendemän
i ett landsting som planerar
i Jämtland måste de väl ändå ha
ett besked om vilken ambitionsnivå
man skall ha. Det går inte att göra det
ena systemet möjligt och det andra
omöjligt.

Remissdebatt

Vidare förklarar herr Martinsson att
länen är för små. Det problemet finns
väl under alla omständigheter. Man har
i dag liinsplaneringar och undersökningar,
initierade av regeringen. Det
förhållandet är exakt detsamma i båda
lägena. Motståndet mot att Norrlandslänen
skulle göras ännu mycket större
grundas just på avståndet från den enskilde
individen till beslutsfattarna.

Ingen har lyckats övertyga mig om
att det saknas arbetsuppgifter på länsstyrelserna
i dag. De flesta av oss har
i stället erfarenheten att de klagar över
att de har så mycket att göra att de
begär mera personal.

Den centrala frågan är: Skall vi överlåta
åt regeringen att ta ställning till
sådana frågor som planeringsnivån för
Storstockholm i ena fallet och planeringsnivån
för Jämtland i andra fallet?
Det är i dessa avseenden vi måste ha
centrala politiska beslut som uttrycker
en regionalpolitisk målsättning. Därefter
överlåts planeringsansvaret på de
lokala förtroendemännen.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! På den direkta frågan
vill jag svara att vi i dagens läge har en
länsstyrelse som är underställd Kungl.
Maj:t. En sådan kommer emellertid
inte att finnas, om man följer den väg
som centerpartiet förordar.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! En av våra invändningar
är ju att de direktvalda landstingsmännen
har ett redovisningsansvar
mot dem som berörs av planeringsfrågorna,
medan länsstyrelsetjänstemännens
redovisningsansvar är riktat
inte utåt mot människorna utan uppåt
mot kanslihuset.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det var min avsikt att
uppehålla mig vid en enda punkt, nämligen
skattefrågan, men herr Martins -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

son sade en del saker som jag inte kan
underlåta att med ett par ord beröra.

Herr Martinsson gjorde en mycket intressant
exposé över utvecklingen av
olika regler på arbetsmarknaden i fråga
om t. ex. förhandlingsrätten. Vi fick veta
att det satt hårt inne innan vi fick
dessa olika lagar, och det är väl riktigt.
Emellertid stannade herr Martinsson
upp och gick inte fram till den senaste
lagstiftningen på detta område, den om
förhandlingsrätt på den statliga arbetsmarknaden.
Det hade väl varit av intresse
att få också dess tillkomst belyst,
tv där satt det uppenbarligen allra hårdast
åt innan man fick en förhandlingsrätt
i paritet med den som råder på övriga
områden.

Det är inte bara i denna fråga bland
alla dem som i dag är aktuella på arbetsmarknaden
som lösningen verkligen
har suttit hårt inne. I ett tidigare inlägg
berördes frågorna om 32 § och om
skydd mot obefogade uppsägningar. Det
är i stor utsträckning identiska problem
som vi åsyftar med dessa båda uttryck.
En lösning av dem har verkligen
suttit hårt inne. Justitieminister Geijer
beskrev, i samband med att han presenterade
direktiven till den utredning som
nu äntligen skall tillsättas, Sverige som
ett u-land i dessa sammanhang. Jag tror
inte alls att det är på grund av alla de
folkpartiinitiativ som har tagits i denna
fråga som herr Geijer har lagt fram
sitt förslag.

Om jag känner statsrådet Geijer rätt
har han alltid haft denna inställning
till 32 §. Men han har varit ensam inom
det socialdemokratiska partiet om att
förfäkta den meningen, och han har varit
ensam om att här i riksdagen stödja
oss när vi har fört fram denna fråga.
Därför har också en lösning av den suttit
hårt inne. Den utredning som vi har
begärt sedan 1957 skulle ha varit färdig
och ha lett till resultat för flera år sedan,
och jag tror att många på arbetsmarknaden
i dag — inte minst den äldre
arbetskraften — skulle ha hälsat det

med tillfredsställelse. Nu tvingas man
alltså leva kvar i vad justitieministern
betecknade som ett u-land -— ett u-land
som den regering i vilken han själv är
medlem bär ansvaret för.

Jag kan hålla med herr Martinsson
om att det finns många beklämmande
inslag i den debatt som har förts om
LKAB. Många synpunkter har från olika
håll redovisats, och jag skall inte alls
belysa dem. Men jag vet inte varför
herr Martinsson speciellt tog upp en
viss tidning. I ett massmedium med
enormt mycket större genomslagskraft
än någon enstaka tidning har arbetsförhållandena
vid LKAB debatterats.
Under hela debatterna har man förfäktat
den meningen att om bara samhället
tog hand om detta företag skulle det bli
bra, och ingen har påpekat att samhället
redan hade tagit hand om företaget
och att förhållandena ändå inte är tillfredsställande.

Här har talats en del om företagsdemokrati.
Tillåt mig säga att vi från vårt
håll i år har gjort en terminologisk förändring.
Vi vill inte gärna kalla det företagsdemokrati,
eftersom detta uttryck
så lätt leder tanken till att det endast är
inom företag som det skall finnas demokrati.
Vi har i stället döpt om begreppet
till arbetsdemokrati, och vi vill
därmed stryka under att det är minst
lika angeläget att det på andra arbetsplatser
som inte kan kallas företag i
egentlig mening — statliga förvaltningar,
kommunala förvaltningar och andra
sådana arbetsområden — råder företagsdemokrati.
Vi har väckt en brett
upplagd motion som också tar upp
kraven på en kodifiering lagstiftningsvägen,
en översyn av den lagstiftning
som finns på det statliga och kommunala
området, så att möjligheter skapas
till arbetsdemokratiska insatser i den
utsträckning som sedan länge prövats
vid många enskilda företag.

Därmed vill jag gå över till den punkt
som jag närmast avsåg att säga något
om.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

7!)

Finansministern har äntligen böjt sig
för kravet på en större skattereform, och
det är enbart glädjande. Jag tänker inte
spilla några ord på gamla synder; nu
gäller det i stället att göra skattereformen
så bra som möjligt, så att den verkligen
står sig inför en närmare prövning.
Finansministern har sagt att detta
är den största skattereformen sedan efterkrigstiden,
och det är säkerligen sant.
Men då är det väl också rimligt att olika
grupperingar i god tid får vara med och
säga sin mening om utformningen?

Från vårt håll har vi länge krävt att
finansministern skulle presentera olika
alternativa modeller som kunde bilda
underlag för en meningsfylld debatt.
Men vad är det vi får? Några lösryckta
pusselbitar i finansplanen och några
andra i herr Strängs olika TV-uttalanden,
och sedan är fältet fritt för en allmän
gissningstävlan.

Visst är det bra att man nu skall lätta
skattebördan för de lägsta inkomsttagarna,
att man skall genomföra en individuell
beskattning och hyfsa skatteproblemet
för folkpensionärerna. Det
verkar som om finansministern har
skrivit av prioriteringslistan i folkpartimotionerna.
Det är just dessa frågor
som vi fäst den avgörande vikten vid,
och det är klart att vi nu gläds åt denna
prioritering. Dessa olika principer
kan stödja varandra, men de kan också
frontalkrocka med varandra. Jag kan
lugna herr Martinsson, som ställde vissa
frågor på denna punkt, med att säga att
folkpartiets inställning till dessa frågor
är den som redovisats i tidigare skattemotioner.
Vi står fast vid den inställningen,
och det betyder alltså ett instämmande
i dessa olika principer. Däremot
är det lite svårare för herr Martinsson
att lugna mig och andra som ställt frågor
på den här punkten, eftersom det finns
en klyvning när det gäller nyanser och
uppfattningar inte bara inom partiet
utan uppenbarligen även hos en och
samma person. Jag syftar då på finansministern
som under den senaste tidens

Remissdebatt

utfrågningar på konkreta punkter gjort
uttalanden, som inte gärna helt kan
stämma överens med de uttalanden han
gjorde i sina kända skattetal i september
månad i höstas.

Resultatet av att man ställer samman
dessa olika priciper beror helt på den
konkreta hanteringen. Det är också där
det visar sig om man förstår att foga
ihop byggstenarna på ett sådant sätt,
att man inte skapar nya problem samtidigt
som man löser de gamla — det
är byggnadskroppen som är intressant.
Varför kan då inte vi — de politiska
partierna, arbetsmarknadens parter,
massmedierna och alla de medborgare
som skall vara med och bära de bördor
som det nya systemet för med sig — få
se reformförslaget i tid? Vad beror
egentligen detta hemlighetsmakeri på?
Jag skulle vilja ställa den frågan till finansministern,
som nu inte är personligen
närvarande i kammaren — jag är
emellertid övertygad om att han med de
personella resurser han förfogar över
har åtminstone ett par öron, även om
det inte är hans egna, som lyssnar i någon
lur, och han har också här i kammaren
en stab, som kan föra frågan vidare.
Varför törs man inte låta hela
byggnadskroppen se dagens ljus? Den
måste ju ändå vara färdig, eftersom det
i finansplanen anges hur mycket det
hela kostar. Skattetabeller och andra
komponenter måste också vara klara,
eftersom finansministern kan svara på
konkreta frågor om hur det slår för
olika individer i skilda situationer.

Var och en som har den minsta kännedom
om hur man bygger upp ett helt
skattesystem vet att alla byggstenar
måste vara lagda, innan man kan uttala
sig om de individuella effekterna. Finansministern
gav mig för några år sedan
ett mandat att inom finansdepartementet
såsom expert jobba med sådana
bär frågor. Jag är väldigt tacksam för
det uppdraget, ty det lärde mig mycket
om hur ett helt skattesystem kan skapas.

När den socialdemokratiske partise -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

kreteraren i TV i förra veckan med en
mycket troskyldig blick sade att man
inte kunde presentera skattereformen
nu, därför att den inte är klar än, så
måste det ändå vara en bluff. Eller också
är det en bluff när finansministern
sitter i TV och läser innantill i tabeller
och i kronor anger hur bra alla skall få
det eller hur det kommer att slå för olika
grupper.

Han har för resten upprepat det här
i dag, men det stämmer inte bättre för
det. Inte har vi väl så oskickliga och
slöa tjänstemän i kanslihuset att de ännu
inte hunnit göra tabeller och annat helt
klart? Redan i höstas presenterade ju
finansministern i de olika talen hörnstenarna
och t. o. in. fixerade balanspunkterna
i detta skattesystem. Jag tycker
det är en oförsynt anklagelse mot
den stora staben av skickliga tjänstemän
i finansdepartementet att göra gällande,
att de inte är färdiga med finsnickeriet
fyra månader efter herr Strängs presentation
av utgångspunkterna.

Herr Sträng sade här i dag att alla
hänsyn måste tas till de olika delarna
och att man sedan måste väga dessa
hänsyn mot varandra. Det är det han
nu håller på och gör. Men han hade
strax dessförinnan redovisat att man
i departementet är i full färd med att utarbeta
bestämmelser, och han sade att
det här med att utarbeta lagtexten var
ett knepigt jobb som tog mycket lång
tid. Men inte kan man börja utarbeta
lagtext förrän man gjort en avvägning
av de olika hänsynen. Fyra månader
har man alltså haft på sig för det — ja,
man har ju strängt taget haft hur lång
tid på sig som helst, eftersom den här
skattereformen begärts för mycket
länge sedan, men man har haft fyra månader
på sig sedan herr Sträng kunde
presentera de olika huvudingredienserna
— och nu behöver regeringen således
ytterligare två månader. Men på
futtiga fjorton dagar, troligen som vanligt
mitt i påskveckan när alla intresserade
medhjälpare är bortresta, skall op -

positionen med så oändligt mycket mer
begränsade resurser hinna med att först
och främst analysera hela det stora
skattepaketet och sedan framlägga egna
förslag. Är det en rimlig ordning?

Nej, men den är praktisk för finansministern,
det förstår jag. Det går att
plocka fram exempel som är någorlunda
sväljbara eller t. o. m. riktigt aptitliga
och sedan lägga dimridåer över de
mer svårsmälta bitarna. Hur ser t. ex.
marginalskatteskärpningarna ut i den
nya skalan? Ända ned i mellaninkomstlägena
har man ju förut haft marginalskatter
på omkring 50 procent. Hur
mycket höjs nu marginalskatterna för
exempelvis typografer, folkskollärare,
fanjunkare eller gruvarbetare? Det är
inte konstigt om man känner oro i löntagarleden,
och säkert vill man ha besked.

Löntagarna vill nog också veta varför
de inte får någon lindring i statsskatten
när deras kommunalskatt är särskilt
hög och servicen i kommunen kanske
inte alls särskilt god. De som har goda
inkomster kan måhända flytta på sig,
de kan ha råd med den operationen.
Men de som har dåliga inkomster sitter
i allmänhet mer ohjälpligt fast. Har de
eget hem sjunker också det i värde,
om de bor i en kommun med hög skatt,
särskilt om det dessutom är dålig service
i kommunen. I det långa loppet
påverkas skatteunderlaget i just en sådan
kommun negativt, fast det borde
vara tvärtom. Hur skall t. ex. kommunerna
kompenseras? Det säger man
ingenting om. Hur skall kompensationen
på ett praktiskt sätt få en mer varaktig
karaktär? Detta är verkligen frågor
som hade behövts diskuteras.

Finansministern gav på förmiddagen
herr Holmberg en lektion i frågan om
avdrag för kommunalskatten och sade
att det obestridligen bara är en liten del
av svenska folket som i dag får känna
av någon utjämning mellan högskattekommuner
och lågskattekommuner. Jag
tycker att finansministern borde ha

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

forisatt lektionen med herr Holmberg.
Annars skall jag be att få hålla den.

Vad beror det på att de lägre inkomsttagarna
inte har denna möjlighet till utjämning?
Jo, det beror på den s. k. reform
som finansministern själv föreslog
1965 och som slopade möjligheterna att
ta någon sådan hänsyn till lägre inkomsttagare
som bor i en högskattekommun.
Jag tycker att detta i rimlighetens
namn bör komma fram när denna
sak diskuteras. Det borde vara möjligt
att göra någon ändring i samband
med ett sådant här större paket.

I september sade herr Sträng att omläggningen
till gemensam skatteskala
skulle göras utan skattehöjning för de
hundratusentals familjer där bara den
ena parten har förtjänstarbete. Inte har
det gått att leva upp till det löftet, men
det låter så bra när ambitionen uttalas
och inga skattetabeller behöver avslöja
den bistra verkligheten.

Det finns fortfarande tomter kvar vid
Genévesjön, sade herr Sträng i höstas.
Han sade också — detta är alltså hans
egna ord — att vi odisputabelt leder
skalteligan bland de västeuropeiska länderna
och att det nu inte går att pressa
folk mer. Det konkreta förslaget tycks
emellertid kunna leda till både kapitalflykt
och talangflykt, med de negativa
verkningar som herr Sträng i höstas så
ivrigt varnade för, för vilket han med
rätta blev rosad.

Nu tycker jag att han inte bör blanda
bort korten eller försöka sitta på båda
stolarna. I stället bör han visa i vad
män det aktuella skatteförslaget lever
upp till dessa teorier, som han fick så
många rosor för.

Så ett par ord om den individuella
beskattningen! Jag vill först säga att det
vore tacknämligt om herr Sträng och
andra ville ifpphöra att tala om särbeskattning
och i stället använda den
rikligare termen individuell beskattning.
Det riir ju i alla fall i inte så liten
grad ensamstående, och det iir litet
svårt att sära de ensamstående mer än

Remissdebatt

de är särade. Det finns många formuleringar
i finansplanen som tyder på att
herr Sträng mera har tänkt på de gifta
än på de ensamstående. Individuell beskattning
är alltså den mest adekvata
benämningen.

Jag vill stryka under vad herr Gustafson
i Göteborg tidigare har sagt, att
detta är ett gammalt krav från folkpartiets
sida. Vi har t. o. in. — jag tror såsom
det enda partiet — intagit det i
partiprogrammet, och självfallet håller
vi fast vid principen.

Jag blev litet förvånad när jag i dag
hörde herr Holmberg tala i denna fråga.
Jag tror det var i höstens remissdebatt
som jag lämnade en redogörelse för de
olika punkterna i värt skatteprogram
och därvid nämnde bl. a. denna punkt.
Då ställde sig herr Bohman upp och
sade att han kunde instämma i min syn
på skattefrågorna med undantag för
min syn på förmögenhetsbeskattningen.
Jag blev glad och tillfredsställd över
det tillfrisknandet och uppfattade det
som ett uttryck för att man också inom
moderata samlingspartiet omfattade
denna princip, som i dag är så allmänt
omfattad. Nu kom herr Holmberg och
talade emot den. På grund av röstsiffror
som jag tidigare sett från partimöten
och liknande trodde jag närmast att
herr Holmberg stod på den rätta sidan,
men det gör han tydligen inte, och detta
anser jag vara beklagligt. Jag vill emellertid
samtidigt säga att vi för vår del
inte kommer att ge avkall på denna
princip.

De som har barn och som är litet
räknekunniga måste tycka att det är
groteskt att finansministern förenklar
deras bekymmer genom att säga att de
genom barnbidragshöjningen blir kompenserade
för vad skaltepaketet innehåller.
Blir det över huvud taget någon
enda krona kvar av den föreslagna
barnbidragshöjningen till förbättring av
barnfamiljernas situation, om vi tar
hänsyn till prisstegringar och momshöjningar? -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Remissdebatt

Är de ensamstående med barn helt
bortglömda av finansministern? Är villaägarna
inte längre, som det hette i
finansministerns förkunnelse för ett par
År sedan, »vårt folk»?

Självfallet måste omläggningen betyda
att en del får det bättre och en del
får del sämre. Ett borttagande av privilegier
upplevs också i allmänhet som
den grövsta orättvisa. Herr Sträng har
sagt att denna skattereform är det största
solidaritetsprov som det svenska folket
har ställts på, men han har tillagt att
vi skall fatta beslut i demokratisk ordning.

Vad är egentligen demokratisk ordning
i socialdemokratisk tappning? Är
det att tjuvhålla på materialet så att
varje reell möjlighet till insyn och debatt
blir utesluten? Organisationerna
får i finansplanen herr Strängs förhållningsorder
om vad som skall prägla deras
handlande efter skattereformen,
men de får inte vara med och säga sin
mening innan den fastläggs i detalj. De
har inte haft tillfälle delta i något remissarbete,
och de får inte yttra sig nu.
Är det god demokrati? Får pressen och
alla enskilda någon möjlighet till realgranskning? Finansministern

har i dag sagt att
demokrati är rätten att tänka fritt och
tala fritt och friheten att välja och vraka
regering. Ja, det finns olika definitioner,
men en annan definition på demokratin
är styrelse genom debatt. Underlättar
finansministern den debatten?

»Vad far gör är alltid det bästa» —-det var en gångbar levnadsregel i auktoritära
och gammaldags familjer. Det
är möjligt att socialdemokratiska partiet
är så gammaldags auktoritärt att
man nöjer sig med en sådan ordning,
men det räcker inte för svenska folket.
Har man möjligen suttit så länge vid
makten att man glömt alla de små människor
som staten ändå ytterst är till
för? Just i våra dagar, då lusten att på
alla områden få vara med och lägga
sig i är mer utvecklad än någonsin,

skorrar sådana dekret över allas huvuden
särskilt illa.

Vi kommer att få fjorton dagar på
oss. Regeringen har haft sex månader
på sig sedan regeringen spikade sina
teser. Har man räknat med att vi är så
mycket snabbare och har så mycket
mera folk? Eller kan det från kanslihuset
eller från annat håll ställas en tolv
gånger så stor stab av sakkunskap till
vårt förfogande att arbeta med detta
under påskveckorna för att regering
och opposition skall få någorlunda lika
villkor? Känns det ändå inte förpliktande
också för regeringen att låta
människor i gemen få ett medinflytande
när folk ställs inför det största av
solidaritetsprov?

Jag hoppas att statsministerns uttalanden
i dag under remissdebatten
kommer att innehålla ett svar på de
frågorna.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på skattefrågorna. Vi får se, om
finansministern behagar infinna sig
här för den lektion hos skolfröken Nettelbrandt
som hon lovade honom.

Emellertid blev jag direkt angripen
i anledning av mina synpunkter på
spörsmålet om de vilda strejkerna. Med
anledning därav vill jag bara säga, att
det aldrig har varit min mening att på
dessa få minuter lämna någon fullständig
historik om vad som har hänt. Men
jag delar fullständigt fru Nettelbrandts
mening om att det var en mycket stor
framgång som vanns, då man fick förhandlingsrätten
på det statliga området
lagfäst. Min ambition var emellertid
närmast att jag ville måla de förhållanden
som gällde, när de vilda strejkerna
var ett faktiskt problem för den
.svenska fackföreningsrörelsen. Jag ber
om ursäkt för att jag inte följde upp
denna genomgång så långt, som fru
Nettelbrandt hade önskat.

Vad som kanske är allvarligare är fru
Nettelbrandts angrepp mot mig för att

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

jag åberopat ett speciellt utmanande
uttalande i Dagens Nyheter. Om fru
Nettelbrandt läser mitt anförande skall
hon finna att jag talade om olika massmedias
reaktioner. Vi vet ju också att
det är mera suggestiva massmedia än
tidningspressen som har gjort sig skyldiga
till sådana här övertramp som
på ett olyckligt sätt har förvärrat
situationen. Det kan väl inte förhålla
sig så att fru Nettelbrandt som
fackföreningskvinnna delar den mening
som redovisades i Dagens Nyheter,
nämligen att man i detta läge bör sätta
sig över lagar och stadgar. I så fall
är det ju ett mycket anmärkningsvärt
ställningstagande, men vi får kanske
höra hennes mening om detta.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är helt medveten
om att herr Martinsson med sin historik
hade för avsikt att beskriva något
annat, och jag tycker att beskrivningen
var riktig och korrekt i övrigt. Men
herr Martinsson kunde också ha tillagt
att en hel del av just dessa lagar, som
kom till för att förbättra förhållandena
på arbetsmarknaden, infördes under liberala
regeringar. Detta är kanske för
många i dag, som inte har läst på historien
ett obekant faktum.

Jag tror inte heller att det är ur vägen
att vi ser litet mera än vad man hittills
har gjort på den statliga arbetsmarknaden.
Herr Martinsson kunde i
detta avseende möjligen ha tillfogat att
förhandlingsrätten för de statliga tjänstemännen
satt hårt inne, inte minst
diirför att det fanns ett motstånd från
regeringens sida på den punkten, hur
egendomligt det än kan låta. Det var
även i detta avseende liberaler i riksdagen
som gång på gång fick förfäkta
kravet på att det skulle bli jämställdhet
härvidlag, så att den ståtlige arbetsgivaren
skulle ta samma ansvar som de
övriga arbetsgivarna hade tagit. Beträffande
den tidningsartikel som herr

Remissdebatt

Martinsson citerade vill jag framhålla
att jag ingalunda ställt mig bakom den,
men jag tror att det vore värdefullt, om
man på ömse sidor bidrog till att hyfsa
debatten och även vore villig att tala
om ett sådant faktum som att vid ett företag
som samhället redan övertagit förhållandena
kan upplevas som så orimliga
och otillfredsställande som vid
LKAB. Vi kan spekulera över vad som
ligger bakom den mycket besvärande
konflikten där, men just upplevelsen av
arbetsförhållandena är väl ändå en av
orsakerna, även om jag inte tror att det
är huvudorsaken.

Jag anser att det vore välgörande för
debatten i landet i vilken man ropar på
mer och mer samhällsinflytande, att
också tala om vad staten redan har tagit
hand om och hur förhållandena är
då.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag berättade om
den lagstiftning som skedde redan 1928
och som väl de flesta känner till var jag
verkligen objektiv: jag underströk ju
att lagen genomfördes trots arbetarrörelsens
motstånd. Och kunskaperna här
är väl så stora att man känner till vilken
regering som vid tillfället i fråga
hade makten. Jag tror inte att riksdagsmännen
behöver undervisas om hur
enkla saker som helst.

Sedan vill jag göra en liten anmärkning
beträffande Fru Nettelbrandts egen
historieskrivning, då det gäller tillkomsten
av statstjänstemännens förhandlingsrätt.
Det är ju en sak som tillhör
vår tid och vi har väl alla följt frågan
på olika sätt. Uppenbart är emellertid
att ledamoten av denna kammare förre
löneministern Lindholm lade ned ett
mycket stort arbete på att lösa detta
spörsmål, vilket var förenat med många
formella svårigheter som det tog lång
tid att klara. Det kan inte förnekas att
hem Lindholm gjorde en mycket uppskattad
och bestående insats beträffande
denna reform.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att
stimulera det enskilda sparandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRCK i Nässjö (m), som yttrade: Herr

talman! I årets finansplan konstaterar
finansministern att den privata
konsumtionen väntas öka med 3,5 %
medan den disponibla realinkomsten
stiger med knappt 3 %. Finansministern
skriver att detta innebär att sparkvoten
minskar något och hänvisar till
att momshöjningen kan tänkas medför
att en del köp tidigarelägges.

I den del av den preliminära nationalbudgeten
för år 1970 som helt sammanställts
inom konjunkturinstitutet behandlas
däremot problemet med det
sjunkande sparandet hos hushållen betydligt
utförligare. Där konstateras att
sparkvoten, den andel av den disponibla
inkomsten som sparas, successivt sjunkit
sedan 1964.

På s. 92 i bilaga 1 till 1969 års finansplan
beräknas »sparande (utöver
försäkringssparande)» uppgå till cirka
5,8 miljarder kr. för år 1969.

I årets finansplan återfinns motsvarande
uppgifter på s. 109 i bilaga 1 till
finansplanen. Dessa beräkningar, som
gjorts upp inom finansdepartementet
och icke förelagts utredningsrådet, visar
att sparandet nu endast väntas uppgå
till 2,8 miljarder kr., således en
minskning på 2,9 miljarder kr. vilket
är mer än 50 %. Dessutom inkluderas
nu även det privata försäkringssparande!
på 2,2 miljarder kr. Detta meddelas
i en fotnot.

Att döma av dessa siffror skulle det
privata sparandet, utöver försäkrings -

sparandet, endast uppgå till 700 miljoner
kr., mot för ett år sedan beräknade
5,7 miljarder kr. Här måste det väl vara
en omläggning av statistiken som
gjort jämförelser med tidigare år svårgenomförbara.
Denna omläggning borde
bättre ha förklarats i årets finansplan.

Enligt siffror erhållna från statistiska
centralbyrån skulle sparkvoten ha gått
ner varje år sedan 1964, från 8,4 % detta
år till blott 3,5 % 1969.

Dessa uppgifter visar vidare att sparandet
år 1964 uppgick till 5 miljarder
kr., vilket i 1969 års priser motsvarar
över 6 miljarder kr. I fast penningvärde
har således det privata sparandet minskat
med mer än 50 % på bara 5 år.

Hade sparkvoten varit lika hög 1969
som 1964 skulle sparandet 1969 ha varit
6,8 miljarder kr., d. v. s. nästan 4
miljarder kr. mer än vad som nu beräknas.

Om sparkvoten varit oförändrad sedan
1964 hade sparandet under åren
1965—1969 varit sammanlagt över 12
miljarder kr. större, uttryckt i 1969 års
penningvärde, än vad det i verkligheten
blivit.

Det är således stora belopp som undandras
kapitalmarknaden. Såväl läget
på kreditmarknaden som betalningsbalansen
hade säkert varit bättre om
dessa pengar hade sparats och inte använts
för konsumtion. Samtidigt hade
medborgarnas ekonomiska trygghet varit
större om de disponerat även dessa
besparingar.

Åren 1967—1969 har sparandet, i absoluta
tal och fast penningvärde, sjunkit
med omkring 12, 16 respektive 20 %.
Förhoppningarna om att sparandet
automatiskt skulle stiga 1970 synes
osäkert grundade.

Under åberopande av detta anförande
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för den statistik som nu används
för beräkningarna av hushållens

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet

sparande och de ändringar i denna som
gjorts sedan 1969 års finansplan upprättades? 2.

Ämnar herr statsrådet lägga fram
förslag under innevarande riksdag avsedda
att stimulera det enskilda sparandet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 4, angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande motioner:

nr 139, av herr Clarkson m. fl., om
val av nämndemän utan medverkan av
politiska partiorganisationer,

nr 140, av herr Sjöholm, om förbud
för statsråd att vara riksdagsledamot,
nr 141, av herr Carlshamre m. fl., om
ianspråktagande av överskottstonnage
inom den svenska fiskeflottan för ulandsbistånd,

nr 142, av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,
angående SIDA:s information till de
svenska u-landsarbetarna,

nr 143, av herr Eriksson i Arvika
in. fl., om inrättande av en professur i
religionssociologi,

nr 144, av herr Josefsson i Halmstad
in. fl., om en filial för högre teknisk utbildning
i Halmstad,

nr 145, av herr Lundberg, om inrättande
av en professur i medicin vid
Uppsala universitet,

nr 146, av herr Sjönell m. fl., om utbildning
av psykoterapeuter,

nr 147, av fröken Åsbrink m. fl., angående
intagningen av lärarkandidater
vid folkskoleseminariet i Skara,

nr 148, av herr Andersson i Örebro
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Efterutbild -

ning inom justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 149, av herr Andersson i Örebro
in. fl., angående maximibeloppet för företagareföreningarnas
utlåning,

nr 150, av fru Jonäng m. fl., om medgivande
att igångsätta småhusbyggen
utöver bostadsbyggnadsplan, m. m.,
nr 151, av fru Skantz m. fl., om statsbidrag
för glasögon,

nr 152, av herr Werner in. fl., om en
översyn av reglerna om skyddad och
halvskyddad verksamhet,

nr 153, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl., angående terapin inom den institutionsbundna
vården av alkoholskadade,

nr 154, av herr Wikner m. fl., angående
inlösen av egnahem och bostadsrättslägenhet
vid flyttning av arbetsmarknadsskäl,

nr 155, av herr Clarkson, om kostnadsfri
komplettering av adressuppgift
i telefonkatalog vid fall av poststationsindragning,

nr 156, av herr Glimnér m. fl., om enhetlig
inträdesavgift för telefonabonnemang,

nr 157, av herr Jonsson i Mora in. fl.,
om utsträckt giltighet av det s. k. 67-kortet på statens järnvägar,

nr 158, av herr Persson i Heden m. fl.,
om åtgärder i syfte att undvika användning
av salt på vägar,

nr 159, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående anslagen
till vägbyggen inom sysselsättningssvaga
regioner,

nr 160, av herrar Clarkson och Ilenningsson,
om återlämnande till Danmark
av tronhimmel som tillhört Kronborgs
slott,

nr 161, av herr Larsson i öskevik
in. fl., om .statlig finansiering av det särskilda
bostadstillägget åt barnfamiljer,
nr 162, av herr Larsson i öskevik
in. fl., om införande av ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget,

nr 163, av herr Oskarson m. fl., om

86 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

statsbidrag till utbildning av livräddningspersonal,

nr 164, av herr Fimås, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Sveriges geologiska undersökning:
Prospektering,

nr 165, av herr Romanus, angående
ersättningen till suppleant i företagsnämnd,

nr 166, av herr Åsling, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till främjande av företagsutveckling
m. m.,

nr 167, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om undantag från mervärdeskatt
för tandproteser m. m.,

nr 168, av herr Carlshamre m.fl., om
skattelättnader för fiskare,

nr 169, av herrar Eriksson i Bäckmora
och Börjesson i Falköping, om gemensam
dag för inlämnande av allmän
.självdeklaration och deklaration för
mervärdeskatt,

nr 170, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till religiösa in. fl.
ändamål,

nr 171, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., om skattefri avsättning till
vidareutbildningsfond,

nr 172, av herrar Hansson i Skegrie
och Josefson i Arrie, om ändrade bestämmelser
för taxering av jordbruksfastighet,

nr 173, av fru Hjelm-Wallén m. fl.,
om översyn av bestämmelserna om
stämpelavgift vid förvärv av svenskt
medborgarskap,

nr 174, av herr Josefson i Arrie m. fl.,
angående resultatutjämningen vid beskattningen,

nr 175, av herrar Lothigius och Clarkson,
om utredning angående utformningen
av aktievinstbeskattningen,
nr 176, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om sänkning av
fordonsskatten för lastbilar och släpvagnar
i Norrland,

nr 177, av herr Fimås m. fl., om befrielse
från allmän arbetsgivaravgift för

vissa kyrkliga sammanslutningar m. fl.
organisationer,

nr 178, av herr Wiklund i Stockholm,
om ökad information till allmänheten i
skattefrågor,

nr 179, av herr Åberg m. fl., om skattelättnader
för fiskare,

nr 180, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om utflyttning
av statlig verksamhet till Norrland,
nr 181, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om styrning av företagsetablering
genom utnyttjande av
investeringsfondmedel,

nr 182, av fröken Bergegren m. fl., om
en översyn av bestämmelserna angående
barnavårdsman,

nr 183, av herrar Clarkson och Hovhammar,
om en översyn av bestämmelserna
angående aktieemission,

nr 184, av fröken Sandell m. fl., om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket,

nr 185, av herr Sjönell, om ökat minoritetsskydd
åt aktieägare i svenskt aktiebolag,

nr 186, av fru Eriksson i Stockholm,
om utvidgning av landstingens åligganden
enligt lagen om omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda,

nr 187, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Glimnér, om undantag frän
strejkrätt för besiktningsveterinär vid
nödslakt,

nr 188, av herr Westberg i Ljusdal,
om avskaffande av inkomstprövningen
för erhållande av änkepension i vissa
fall,

nr 189, av herr Westberg i Ljusdal,
om ändring av bestämmelserna angående
bidragsförskott,

nr 190, av fröken Wetterström m. fl.,
om slopande av inkomstprövningen beträffande
änkepension inom folkpensioneringen,

nr 191, av herrar Wiklund i Stockholm
och Jönsson i Ingemarsgården,
angående reglerna om prövning av körkortssökandes
lämplighet som motorförare,

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

nr 192, av herr Werner m. fl., om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans katt,

nr 193, av herrar Clarkson och Henningsson,
om förhandlingar med Danmark
angående vattenföroreningen i
Öresund,

nr 194, av herr Hedin m. fl., angående
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,

nr 195, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom industrin,

nr 196, av herrar Johansson i Växjö
och Sundkvist, om ett avlösningssystem
vid sjukdom och semester för jordbrukare,

nr 197, av herr Krönmark m. fl., angående
utbetalningen av skördeskadeersättningar,

nr 198, av herr Petersson i Gäddvik
m. fl., angående den statliga krediten
för beredskapslagring av jordbruksprodukter,

nr 199, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, om förbättring
av folkpensionärernas ställning
i samhället,

nr 200, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, om åtgärder
mot ocker vid försträckning,
samt

nr 201, av herr Wiklund i Stockholm,
om abortförebyggande åtgärder.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tider för deltagande i Europarådets rådgivande
församlings session i Stras -

bourg.

Stockholm den 20 januari 1970

Astrid Bergegren
Ingvar Svanberg
Bertil Ohlin
Bengt Sjönell
Stig Alemgr

21—30 januari
21—30 januari

24— 30 januari

25— 29 januari
25—30 januari

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Larsson
i Borrby (ep) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
näringslivets kostnader till följd
av förbud mot användning av DDT.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Onsdagen den 21 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
framställning från Nordiska rådets
svenska delegation angående ändring i
reglementet för delegationen.

§ 2

Behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 3, m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

I det nu bordlagda utlåtandet hemställer
utskottet att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning. Under förutsättning av
kammarens bifall till denna hemställan
kommer utlåtandet att slutbehandlas
vid morgondagens plenum. Val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet
kommer såsom angivits i den preliminära
planen för kammarens sammanträden
att företagas vid början av
kammarens sammanträde fredagen den
23 innevarande januari.

§ 3

Remissdebatt (forts.) tillika svar på interpellationer
och fråga ang. de svenska

insatserna för hjälp åt Biafras folk

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående

statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70, nu komme att
fortsättas.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med remissdebatten i ett sammanhang
besvara fru Kristenssons (m) interpellation
angående de svenska insatserna
för hjälp åt Biafras folk och herr
Svenssons i Kungälv (s) interpellation
angående insatserna för hjälp åt Biafras
folk samt herr Werners (m) fråga angående
svenska insatser för återuppbyggnad
och humanitär hjälp i Biafra.

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Fru KRISTENSSON (m), som yttrade:

Herr talman! Alla som yttrat sig tidigare
i denna debatt har något berört
situationen på den svenska arbetsmarknaden
i dag, och jag tänker också
säga några ord om den saken.

Det förefaller som om den av LO med
stöd av socialdemokraterna proklamerade
solidariska lönepolitiken nu skulle
möta opposition inom de egna leden.
Som jag ser det — och i det stycket
instämmer jag i vad herr Martinsson
sade i sitt inlägg tidigare i dag — är
det utomordentligt beklagligt att den
lagstiftning som gäller här i landet rörande
arbetsrätt sättes ur spel utan att
detta ens påtalas.

Men vad jag egentligen tänkte ägna
mig åt i mitt anförande är den oro som
uppenbarligen finns inom stora tjänstemannagrupper
men som inte har kommit
till så synliga uttryck. Den oron

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

har hittills inte varit särskilt uppseendeväckande,
som sagt, men jag tror att
jag bedömer situationen rätt om jag
konstaterar att utfallet av 1969 års avtalsrörelse,
en reallöneförsämring på
ungefär 2 procent år 1969 och lika mycket
eller kanske något mera för innevarande
år, gör att anspråken på nästa
avtalsrörelse måste bli stora. Och i det
läget har finansministern nu lagt fram
ett skatteförslag som vi ännu inte sett
så mycket av, men beträffande vilket
vi har finansministerns ord på att förslaget
i varje fall innebär en skärpt beskattning
för ensamstående som ligger
över 30 000 kronors inkomst och dessutom
en skärpning av den progressiva
beskattningen. Ett sådant förslag måste
som jag ser det skärpa tjänstemännens
löneanspråk för att inte ytterligare
reallöneförsämringar skall inträda för
dem. Finansministern har följaktligen
nu bäddat för den hårdaste avtalsrörelsen
på länge här i landet på tjänstemannaplanet.

I tidigare uttalanden som åberopats i
debatten har finansministern — jag
tänker här närmast på det anförande
som han höll i höstas i det s. k. storrådslaget
— sagt att det inte är praktisk
politik att de bättre betalda får
vidkännas en direkt standardsänkning.
Såvitt jag kan se förefaller detta vara
en rimlig målsättning. Men vi undrar
om finansministern verkligen står fast
vid det uttalandet i dag, eller om han
kanske har sällat sig till de statsråd
vilkas uttalanden måste tolkas och förtydligas
för att man skall få en uppfattning
om vad de menat respektive
inte menat.

Arne Geijer har samtidigt deklarerat
att LO och han själv inte tiinker acceptera
att tjänstemännen går sina egna vägar
och att man i LO kräver en samordnad
lönerörelse 1971. Historien förmäler
dock inte huruvida herr Geijer
accepterar att LO-medlemmar går sina
egna viigar. Det får vi väl se. Men vilka
avser då Arne Geijer med sitt uttalan -

Remissdebatt

de om en samordnad lönerörelse? Han
kan rimligen inte avse alla de industritjänstemän
som har träffat en femårig
överenskommelse och som alltså inte
kommer in i den samordnade avtalsrörelsen.
Inte heller kan han avse de
högavlönade inom LO, som ju alltid har
möjlighet att kompensera sig genom
löneglidning. Nej, vad han måste avse
är alla befattningshavare i offentlig
tjänst i mellaninkomstgrupperna som
avlönas enligt ett bundet lönesystem
och inte har någon chans att kompensera
sig genom löneglidning eller på
annat sätt. Detta gäller för t. ex. hela
skolområdet. Ingen påstår väl i dag att
lärarna har en särskilt lätt arbetssituation.
Om de dessutom skulle få finna sig
i ytterligare reallöneförsämringar, tror
jag att deras ekonomiska villkor i
varje fall av dem själva måste komma
att uppfattas som utomordentligt otillfredsställande.
Det gäller även befattningshavarna
inom sjukvårdssektorn,
där stora grupper fortfarande på grund
av tradition och andra omständigheter
har en väsentlig eftersläpning beträffande
lönerna, vilka står i klar disproportion
till utbildning och ansvarsställning.
Det är de som återigen tydligen
skall komma i kläm. Det är också fråga
om förvaltningstjänstemännen, t. ex.
herr Strängs eget folk i finansdepartementet,
som enligt vad han själv säger
verkligen inte får spara någon möda
för att kunna lägga fram statsverkspropositionen
i tid till riksdagen.

Herr talman! I värt land bär tjänstemännen
utmärkt sig för en betydande
ansvarskänsla och en solidaritet mot
sin arbetsgivare. De har inte brukat
räkna så noga med sin arbetstid och
har gärna gjort en arbetsinsats som
överstiger den lagstadgade arbetstid
som gäller för andra arbetstagare. För
dem har det i stället uppfattats som väsentligt
att sköta sitt jobb. Denna känsla
av ansvar och solidaritet utgör ett
utomordentligt stort förtroendekapital,
och enligt min mening borde staten som

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

arbetsgivare och de offentliga arbetsgivarna
över huvud taget vårda sig om
detta kapital. Men i stället förefaller
det mig, om man skall kunna lita på
vad finansministern hittills avslöjat om
sin skatteproposition, som om det är
denna grupp som nu skall klämmas åt.

Det var inte så särskilt länge sedan
som vi i vårt land uppfattade staten
som en mönsterarbetsgivare. Utvecklingen
har tyvärr gått åt ett annat håll.
I dag ligger staten efter det enskilda
näringslivet i personalpolitiskt hänseende
och personalpolitiken har numera
en ålderdomlig och traditionell prägel.
Många statsanställda upplever den attityd
staten därvidlag intar annorlunda
än de som arbetar i enskilda företag
upplever motsvarande attityd hos sina
arbetsgivare. I det senare fallet står
trots allt arbetsgivare och arbetstagare
på en mera jämställd bas. Staten som
arbetsgivare mera dekreterar än resonerar.
Det är en större distans mellan
arbetsgivare och anställda inom det
statliga området.

Jag vill fråga, om man över huvud
taget kan tänka sig att ett enskilt företag
skulle acceptera ett så utbrett missnöje
som det som i dag förekommer
inom lärarkåren över arbetsförhållandena.
Skulle man verkligen acceptera ett
sådant utan att på något sätt undersöka
hur missförhållandena skulle kunna
avhjälpas och en bättre arbetssituation
skapas ute i skolorna? Det har de
statliga myndigheterna inte gjort. De
intar en position som innebär något av
en överhetsattityd.

När det gäller ett modernt begrepp
som företagsdemokrati påstår jag, herr
talman, att staten på varje punkt kommit
efter det enskilda näringslivet. Förhandlingsrätten,
som det tidigare under
debatten växlats några ord om, är vidare
på den offentliga sektorn mera
begränsad än inom den privata. Om
tjänstemännen dessutom, vilket jag verkligen
inte hoppas skall ske, skulle inlåta
sig på vilda strejker, skulle de inte

endast riskera att bli stämda till arbetsdomstolen
utan också riskera talan
inför vanlig domstol för tjänstefel.

Ändå har staten i förhållande till sina
anställda en mycket stark maktställning,
starkare än vad de enskilda
företagen har gentemot sina anställda.
Det är ju staten som har den politiska
och ekonomiska makten och lagstiftningsmakten
och som genom sitt större
inflytande över massmedia har möjlighet
att påverka opinionen på ett
alldeles speciellt sätt.

Därtill kommer att den statliga lönepolitiken
kännetecknas av det stelbenta
lönesystemet och den starka centraliseringen,
som gör att det blir en alltför
stor distans mellan arbetstagarna
och den instans där de verkliga avgörandena
om löne- och anställningsvillkor
träffas.

Eftersom jag ser att förutvarande
civilminister Lindholm är i kammaren
vill jag gärna säga att utvecklingen inom
personalpolitikens område, sedan
han lämnade posten som civilminister,
tyvärr har gått i negativ riktning. När
herr Lindholm började ägna sig åt personalpolitik
hade man en viss förhoppning
om att man ändå skulle kunna få
ett gensvar hos staten som arbetsgivare
för positiva synpunkter, men nu förefaller
det mig såsom enkel ledamot av
denna kammare som om utvecklingen
har varit negativ. Jag beklagar detta.

Herr talman! Vi måste förstå att
tjänstemännen, som befinner sig i denna
situation, mot bakgrunden av 1969
års avtalsrörelse och med herr Strängs
bebådade skatteförslag i perspektivet
verkligen känner oro inför den kommande
avtalsrörelsen. Jag tror att man
vågar säga att tjänstemännen togs på
sängen vid 1969 års förhandlingar —
man var inte riktigt mogen, inte riktigt
rustad för att möta den argumentation
som då fördes. Men med samma
fog tror jag man kan säga, att i dag är
opinionen en annan: i dag kräver
tjänstemännen ett annat hänsynstagande

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

både från politiker och från förhandlingsmotparter.

Finansministern säger i finansplanen
att ett solidariskt ansvar för reformen
måste prägla löntagarorganisationernas
handlande. Det är, tycker jag, ett ganska
dubiöst uttalande — det sätter faktiskt
i fråga de fria förhandlingarna
som vi varit vana att hävda i detta
land. Och det är ett olyckligt uttalande,
ty det skapar oro på arbetsmarknaden
och det skärper motsättningarna i onödan
mellan arbetstagare och arbetsgivare.

I sitt anförande i storrådslaget sade
finansministern att det är ofrånkomligt
alt skattepolitiken influerar på intresseorganisationernas
avtalsutspel och att
skattepolitiken påverkas av både de
prisstegringar som föranletts av höjd
moms och de omläggningar riksdagen
gör av skattesystemet. Jag tycker att
detta verkar självklart, men det står i
strid med vad finansministern nu säger
i finansplanen. Därför måste man konstatera
att finansministern nu uttrycker
sig ovanligt dunkelt. Det kan hända att
han intar en ny attityd för att över
huvud taget kunna komma till rätta med
dessa problem, som verkligen inte är så
lätta att lösa.

Inom det parti jag representerar har
vi en helt annan grundsyn på skattepolitikens
funktion. Vi har den uppfattningen
att beskattningen måste vara så
utformad att den främjar arbetslust och
initiativkraft i stället för att verka hämmande
därvidlag. Detta är grundväsentligt
för den ekonomiska tillväxten och
kanske framför allt för den enskilda
människans trivsel. Vi tror att det är
en positiv faktor att man kiinner att det
ger ekonomiskt resultat, om man gör en
extra arbetsinsats och verkligen lägger
ned energi på en arbetsuppgift. Detta
iir grunden för att den ekonomiska tillväxten
verkligen skall bli positiv. En
god ekonomisk tillväxt ger, som någon
sagt, väsentligt mycket mer än alla skat -

Remissdebatt

tereformer. Det är detta jag tycker att
finansministern har missat.

Finansministern sade att de som tjänar
under 30 000 kr. kan räkna med
skattelindring, medan de som tjänar
över 30 000 kr. har det så pass bra ställt
att man kan klämma åt dem. Dessutom
förordar finansministern en skärpt progressiv
beskattning. Jag kan inte hjälpa
att jag tycker att detta ger uttryck
för ett mycket statiskt betraktelsesätt
när det gäller individers inkomstförhållanden.
Det är ju inte så — åtminstone
inte i många fall — att man har samma
inkomst hela livet igenom. Det bör
i varje fall vara så, att man börjar med
en mindre inkomst och kan räkna med
att inkomsten ökar allteftersom man får
nya arbetsuppgifter. Finansministerns
resonemang innebär med andra ord att
han menar att det är riktigt med en
omfördelning från äldre arbetstagare
till yngre arbetstagare. Men i stället
är det väl just de yngre i dagens samhälle
som ofta har den bättre ekonomin.
De har möjlighet att göra utlandsresor,
att köpa nya kläder och att över
huvud taget kosta på sig det som de
tycker verkar trevligt. Det är de äldre
arbetstagarna, som kanske efter mycket
hårt arbete kommit upp i en högre inkomst,
som drabbas av finansministerns
skatteförslag. Enligt min mening bör
man i skattehänseende ta hänsyn till
dem som är barnförsörjare och har en
stor försörjningsbörda, till dem som är
sjuka och invalidiserade, till dem som
är inkallade, till dem som är arbetslösa,
i stället för att gå på denna schablonlinje
med under 30 000 kr. och över
30 000 kr. Såvitt man har kunnat finna
innebär finansministerns förslag också
att de lägsta inkomsttagarna i landet
inte får några skattelättnader men väl
låginkomsttagare i övrigt.

Herr talman! Man har spekulerat
mycket över om en sådan bär inkomstomfördelning
verkligen skulle kunna ge
någon effekt. Finansministern har själv

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

sagt att någon effekt av inkomstöverflyttningen
genom en ytterligare skärpning
av progressiviteten inte är praktisk
politik. Då skulle jag vilja fråga
finansministern, om han nu hade orkat
att vara här — det är förklarligt om
han inte orkar — varför han nu föreslår
en sådan omfördelning. Är det riktigt
som någon sade i en TY-debatt häromdagen
att det har ett egenvärde att
samhället har ett inkomstutjämnande
skattesystem? Är det något slags väljarnödvändighet
att kunna visa att man
gör något, även om man innerst inne
vet att det inte har någon praktisk effekt? Herr

talman! Politik är inte bara att
attrahera väljare. Det är också att ta
ansvar för en vettig ekonomisk politik.
Som jag ser det måste en vettig ekonomisk
politik vara en sådan som stimulerar
alla människor att arbeta, att få
dem att känna att det är trivsamt att
arbeta just därför att de får en behållning
av sitt arbete. Därtill kommer en
inte alldeles oväsentlig synpunkt, nämligen
att utvecklingen i länder med vilka
vi har förbindelse går åt ett helt
annat håll. Trenden i dessa går mot
minskad progressivitet. Jag kan inte förstå
hur den svenska regeringen med allvar
skulle vilja driva en politik som
syftar till att infoga Sverige i en gemensam
ekonomisk marknad med övriga
europeiska länder, om man samtidigt
när det gäller skattepolitiken
tycks mena att vi bör kunna hålla oss
för oss själva och driva en isolationistisk
ekonomisk politik. Det ena stämmer
inte överens med det andra.

Jag hade tänkt, herr talman, att till
slut säga några ord om den procedur
vi upplever i fråga om skattepropositionen.
Många talare har varit inne på
detta, och jag skall därför inte säga
många ord om saken. Jag tycker dock
att det rimmar mycket illa med regeringspartiets
myckna tal om företagsdemokrati
och medinflytande att en så
utomordentligt viktig fråga förbereds

enhart inom finansdepartementets dörrar.
Finansministern ville tidigare inte
ta ordet hemlighus i sin mun och ville
inte att det skulle komma till protokollet,
men jag är inte så rädd av mig.
Jag skulle vilja påstå att det verkliga
hemlighuset i detta land för närvarande
är finansdepartementet. Därifrån
sipprar inga uppgifter ut. Jag skulle
vilja veta om t. ex. övriga statsråd vet
vad skattepropositionen innehåller. Detta
gäller kanske också de socialdemokratiska
riksdagsmännen. Vi bör alla
här i riksdagen, borgerliga eller socialdemokrater,
åtminstone kunna kräva
en sak, nämligen att sedvanliga demokratiska
former skall iakttagas vid besluts
fattande.

Man kan som finansministern gjorde
säga att det är den vanliga ordningen
att utarbeta propositioner i kanslihuset,
vilka sedan förelägges riksdagen på vanligt
sätt. Jo visst, men det vanliga är
också att det föreligger utredningar, i
vilka parlamentariker haft tillfälle att
delta. Utredningarnas resultat skickas
sedan ut på remiss, remissinstanserna
får yttra sig och sedan sammanställer
man materialet till en proposition.

Detta är, herr talman, tyvärr inte det
enda exemplet på den maktfullkomlighet
som regeringen hänger sig åt. Vi har
många exempel på att man behandlat
en fråga i en utredning, att man skickat
ut den på remiss men att sedan vederbörande
departement kommer med ett
helt annat förslag som arbetats fram av
en grupp inom departementet och som
ingen annan haft tillfälle att yttra sig
över.

Därefter anförde:

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Statsverkspropositionen
är ju huvudämnet för denna debatt,
men den har redan diskuterats rätt ingående
och jag skall därför inte göra
några utförliga kommentarer. Ett par
saker som jag finner särskilt värdefulla
vill jag dock framhålla.

Först skulle jag kort och gott kun -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

na säga att jag är ganska nöjd med
statsverkspropositionen. Trots att budgeten
är sträng inrymmer den många
reformer, som i olika sammanhang uppfyller
de krav på ökad jämlikhet som
har så stark genklang inom arbetarrörelsen.
Därvid kommer den aviserade
skattereformen säkerligen att spela en
avgörande roll, ty den innebär ändå
lättnader för dem som lever på samhällets
skuggsida även om den kan betyda
litet tyngre utgifter för dem som
lever på solskenssidan. Det tycker jag
dock är en utjämning som verkligen är
av behovet påkallad.

Vidare vill jag understryka betydelsen
av den satsning som föreslås på
arbetarskyddets område. För den saken
vill jag faktiskt ge socialministern en
eloge. Jag anser det mycket värdefullt
att arbetarskyddet, yrkesinspektionen,
arbetsmedicinen och företagshälsovården
kan byggas ut. Särskilt glad är jag
över satsningen på den sistnämnda. Även
om jag är medveten om att den
kanske inte är tillräcklig för att skapa
en .slutlig lösning på frågan om företagshälsovårdens
organisation, menar jag
att den för oss ett gott stycke på vägen.
På detta område finns fortfarande mycket
att göra. Företagna utredningar visar
att förhållandena på många arbetsplatser
är otillfredsställande. Ett stort
antal människor är missnöjda med sin
situation. Nya maskiner, nya preparat,
nya arbetsmetoder kommer ständigt i
bruk, och därigenom ökas riskerna för
olycksfall och ohälsa. En bättre och
säkrare arbetsmiljö är krav som måste
ställas. Det är .särskilt viktigt att satsa
på förebyggande åtgärder. Kan man
finna ett sätt att förhindra att en yrkesskada
uppstår, är det värdefullare än
tio sätt att bota en redan inträffad skada.
Jag vin betona att det är väsentligt
all arbetarskyddslagstiftningen får en
sådan utformning, att den verkligen
kommer att ge en god grund för vidgade
insatser mot hälsofarliga miljöer, och
jag hoppas att den tillämnade utrcd -

Remissdebatt

ningen kommer att arbeta så snabbt
som möjligt.

Propositionen om 40 timmars arbetsvecka
hälsar jag naturligtvis mycket
välkommen. Ännu mer tillfredsställd''
skulle jag ha varit, om socialministern
också hade tagit upp frågan om ytterligare
arbetstidsförkortning för arbetstagare
med särskilt tungt och påfrestande
arbete; det finns väl ingen i denna kammare
som inte har hört talas om gruvarbetare
i dessa dagar. Det är klart att
jag på den punkten känner en viss besvikelse.
Jag skall emellertid inte orda
mer om detta. Vi får tala om det i ett
annat och lämpligare sammanhang.

Herr talman! Beträffande de problem,
främst ur sysselsättningssynpunkt, som
vi har att brottas med i vårt landskap,
Dalarna, skall jag nöja mig med endast
några korta kommentarer, eftersom jag
vet att en partivän till mig senare under
debatten kommer att närmare redogöra
för saken. Ett par frågor vill jag dock
beröra.

Jag tycker det är nödvändigt att de
ansvariga myndigheterna ägnar även
vårt län ökad uppmärksamhet. Visst bör
man satsa på Norrland — man bör satsa
hårt och medvetet. Våra problem är
emellertid i långa stycken Norrlandsproblem.
Vi har stora glesbygder med
en omfattande utflyttning, vi har en
alltför ensidig industri och för dåliga
utbildningsmöjligheter speciellt på det
akademiska planet. Den tunga industrin
— skogsindustri, gruvindustri och järnbruk
— är dominerande, och det är
svårt för de individer som inte passar
in i detta mönster av tung industri att
få lämpligt arbete. Särskilt besvärligt är
det för kvinnorna.

Nya industrier som bromsar utflyttningen
och som ger arbetskraften större
valfrihet är en tvingande nödvändighet
även för vårt län. Visst har vi fått
en del av lokaliseringsstödet och visst
har beredskapsarbetena haft sin betydelse.
Men det har inte varit tillräckligt.
Mer måste till — vi får inte läng -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

re betraktas som något slags norrländska
skåningar utan som riktiga norrlänningar
i detta sammanhang. Xu skall
vi hoppas att den kommande lokaliseringspropositionen
kommer att rymma
inslag av även för vårt län och landskap
positiva åtgärder.

Herr talman! Strejken vid LKAB-gruvorna
har tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet,
och det är väl helt följdriktigt
att den också har kommit att
prägla en stor del av dagens debatt i
riksdagen. En mängd synpunkter, kanske
mest kritiska, har framförts framför
allt i massmedia, och det är naturligtvis
i detta sammanhang populärt att
kritisera såväl företaget som fackföreningsrörelsen.
Det är också påtagligt
att vissa borgerliga tidningar har använt
den uppkomna situationen som ett
politiskt argument mot statlig företagssamhet
och som ett slagträ mot fackföreningsrörelsen.

Jag vill inte bestrida att det finns
anledning till kritik och att missnöjet
i många fall är berättigat —- det finns
naturligtvis småttigheter och förhållanden
även i detta företag som inte är bra
och som bör rättas till. Hade det inte
funnits anledning till missnöje hade väl
en strejk av denna omfattning inte uppstått.
Men vad jag efterlyser är en mer
nyanserad debatt. Det skulle säkerligen
också ha varit nyttigt —- och där vill
jag gärna instämma i vad herr Martinsson
sade om TV :s sätt att bevaka denna
strejk och den situation som har
uppstått — om TV hade haft tillgång
till reportrar med större kunnighet i
arbetsmarknadsfrågorna. Det är visserligen
bra att TV har ägnat denna fråga
uppmärksamhet, men det skulle vara
nyttigt om man i fortsättningen visar
ett mer utpräglat intresse för den. Det
är angeläget att man bygger ut och förbättrar
sina möjligheter att bevaka arbetsmarknadsfrågorna.
Det kan naturligtvis
vara en fråga om resurser, men
jag tror att man kan göra ganska mycket
inom den anslagsram som man re -

dan har. Det finns program som varken
är roande eller intressanta och som säkerligen
skulle kunna skjutas undan för
att lämna plats åt program av denna
typ. Jag tror att TV och dess reportrar
måste skärpa sig i dessa sammanhang.

Även om det finns anledning till kritik
mot LKAB skulle jag dock vilja
påstå att en stor del av den har skjutit
över målet. Om man lika närgånget skulle
sätta strålkastarna på privata företag
och börja intervjua människor i samma
omfattning som här har skett, skulle det
säkerligen inte vara svårt att upptäcka
anställda inom nästan vilket företag som
helst som skulle känna missnöje med
sin situation, som inte skulle vara belåtna
med de förhållanden under vilka
de arbetar. Det skulle kanske rent av
vara omöjligt att hitta ett företag där
det inte förekommer någon kritik.

Xu har det också beklagligtvis visat
sig en viss oro inom en del privata
företag. Vi skall väl hoppas att den
oron lugnar sig. Xu kräver fackföreningsrörelsen
åtskilligt mer -— och det
är väl i och för sig berättigat -— av
ett statligt företag än av ett privat, speciellt
när det gäller relationerna till de
anställda. Jag vill erinra om att det
finns en delegation som har till uppgift
att försöka hitta former för att fördjupa
företagsdemokratin inom de statliga
företagen. Detta visar att det på detta
område finns en stark vilja att komma
till rätta med dessa förhållanden och
finna nya och effektivare samarbetsformer.

I saklighetens intresse skulle jag i
detta sammanhang också vilja framhålla
att man vid det nu aktuella företaget
— LKAB — på olika sätt har visat
intresse för att utveckla formerna för
samverkan i syfte att öka de anställdas
personliga intresse och möjligheter till
inflytande. En annan sak kan vara att
man inte har gjort tillräckligt.

Denna samverkan sker under den
samlande rubriken »Samråd». Aktivite -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

terna är många och skiftande. Två
exempel kan antyda att satsningen är
betydande. Låt mig också notera att
båda aktualiserades innan boken »Gruva»
kom ut.

Projektet »Samråd och inflytande»
avser att kartlägga de anställdas möjligheter
till aktiv medverkan i organisationen,
att dra slutsatser av kartläggningen
och genomföra försök i syfte
att uppnå förbättringar. Projektet leds
av en grupp där representanter för personalen
dominerar till antalet. Ledande
forskningsexpertis på det psykologiska
och sociologiska området anlitas också.
Arbetet har långsiktig karaktär. Det
startade 1969, och man räknar med att
det skall pågå ännu ett par tre år. Det
är naturligtvis alltför tidigt att dra några
slutsatser av denna verksamhet eller
att utläsa några praktiska resultat av
densamma.

»Samtal om förändringar» är namnet
på den verksamhet som syftar till
att med de anställdas medverkan ställa
arbetspiatsförhållandena under debatt.
Man diskuterar dels de brister som
finns inom företaget och dels hur dessa
brister skall kunna avhjälpas. Diskussionen
spänner över en rad frågor, t. ex.
arbetsmiljö, företagshälsovård, utbildning,
löneformer, personalplanering och
information. Det har med andra ord
pågått en intensiv debatt -— för närvarande
pågår den naturligtvis inte. Ungefär
600 anställda är med och kommer
antagligen att vara med också i fortsättningen.

Dessa debatter syftar till att ringa in
de missnöjesanledningar som kan finnas
och som säkerligen finns. Den uttalade
målsättningen är en fri debatt
i små arbetsgrupper, sammansatta av
alla kategorier personal. Därutöver har
man en personaltidning, Malmaren, där
debatten är helt fri, där alla kan komma
till tals och där alla kan framföra
sina synpunkter — även kritiska.

Man har också s. k. förmansträffar,
där förmannen samlar ihop sina ar -

Remissdebalt

hetare, diskuterar arbetarskydd, företagsekonomi,
ventilationsproblem etc.
Varje anställd kan där direkt komma
till tals med sin förman och behöver
inte gå via valda representanter. Man
skulle kunna beteckna detta som en
form av gräsrotsdemokrati.

Med hänsyn till vad jag här har nämnt
tror jag inte att det är så farligt att i det
här företaget uttrycka vad man tänker
och känner. Som jag känner gruvarbetarna
är de vana att fritt och fränt och
rakt på sak säga sin mening. Jag hoppas
att debatten skall komma att fortgå
och utvecklas inte bara inom det här
företaget.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
rätt utförligt vid dessa saker, eftersom
det är ting som kanske inte har observerats
tillräckligt mycket. De har inte
förts fram i pressen och övriga massmedia.
För att inget missförstånd skall
uppstå vill jag ännu en gång understryka
att jag inte har den uppfattningen,
att allting är bra som det är. Jag tror
att man kunde utveckla samarbetet mycket
mer och göra ytterligare mycket utöver
vad som hittills har gjorts.

Jag vill inte heller i någon form polemisera
mot kritikerna. Kritiken är säkerligen
framförd med känsla och inlevelse,
och den grundar sig kanske i åtskilliga
fall på personliga erfarenheter.
Vad jag här har velat efterlysa är en
mer nyanserad debatt. Jag kan i detta
sammanhang också nämna att det faktiskt
förhåller sig så, att de sociala kostnaderna
är avsevärt mycket högre inom
LKAB än inom industrin i övrigt.

Strejken men framför allt debatten
kring densamma har, hur illa man nu
än tycker om vilda strejker, fört med
sig att den ytterligare har belyst och
understrukit vikten av arbetarrörelsens
krav på ökad jämlikhet. De kroppsarbetandes
villkor och situation samt de förhållanden
under vilka de arbetar har
belysts, och det är tydligt att många är
överens om att situationen måste förändras
väsentligt. Om dessa krav har

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

fått ökad förståelse, har ju denna i och
för sig tråkiga händelse vid malmfälten
ändå haft något gott med sig.

Nu måste man ställa den frågan, om
man kan förvänta att de som lever under
betydligt bättre förhållanden, de
som har en hög lön och goda sociala
förmåner, i praktisk handling kommer
att visa att det ligger allvar bakom den
principiellt välvilliga inställning till
jämlikhetsfrågorna som man så där allmänt
har givit uttryck för.

Fru Kristensson var här orolig för eu
hel del tjänstemannagrupper, men de
grupper hon räknade upp har en relativt
hygglig lön, god trygghet, bra pensionsförmåner
o. s. v. Naturligtvis kan
även de ha anledning att känna oro,
men om man är så orolig för dem, hur
orolig har man då inte rätt att vara för
lågavlönade textil- och skoarbetare och
många andra, som kanske därtill löper
risken att bli friställda, som det så vackert
heter.

Ytterligare skulle jag bara vilja tilllägga,
att de statliga företagen bör vinnlägga
sig om att gå före och bilda exempel
för andra i vad gäller sättet att
skapa bättre relationer mellan arbetare
och ledning, att skapa större medinflytande
för de anställda och bättre demokrati
och bättre förhållanden på arbetsplatsen.
Här finns åtskilligt att uträtta
— jag har sagt det tidigare, och
jag vill säga det ännu en gång. Det gäller
inte bara de statliga företagen utan
även de privata.

Sedan vill jag tillägga att för de statliga
företagen naturligtvis samma ekonomiska
lagar gäller som för de privata.
Man måste rationalisera för att kunna
sköta företagen effektivt, och inom
LKAB har man rationaliserat hårt. Detta
har framtvingat omflyttningar, något
som medfört besvärligheter för många
människor. Men rationaliseringarna har
varit nödvändiga för att man skall kunna
upprätthålla gruvdriften där uppe.
Tack vare rationaliseringarna har man
också kunnat skapa en bärkraftig gruv -

industri, som säkerligen kan betala goda
löner.

Får jag också, herr talman, säga några
ord om gruvarbetarnas situation och
i korthet belysa vad det är som bestämmer
deras förhållanden.

Arbetsmiljön är av naturliga skäl påfrestande.
Herr Martinsson har tidigare
i dag sagt, att det finns andra arbetsplatser
där miljön inte är bättre än i
gruvorna. Det är möjligt att så är fallet.
Men som gammal gruvarbetare har jag
ändå en känsla av att gruvmiljön, arbetet
under jord, i många avseenden väsentligt
skiljer sig från miljön i andra
industrier. Jag tror att man med fog
kan hävda att gruvarbetsmiljön är annorlunda
och hårdare än inom andra
industrier. Visserligen har maskinerna
gjort arbetet även i gruvorna fysiskt
lättare, men i stället har skapats stress,
buller och vibrationer, och avgaserna
från dieseldrivna fordon har försämrat
luften. Detta gäller de flesta gruvor och
alltså inte bara dem i Norrbotten. Gruvarbetet
passar inte alla som söker sig
till gruvorna. Ett bevis härpå är rörligheten
vid gruvorna i Mellansverige och
svårigheterna att rekrytera arbetskraft
till denna industri. I Mellansverige är
valmöjligheterna större än i norr; den
missnöjde kan söka sig till en annan
industri och till ett jobb som han anser
vara trevligare och lämpligare. Den valmöjligheten
finns endast i mycket ringa
utsträckning i de norra delarna av landet.
Där tvingas man att gå kvar i ett
arbete som man inte passar för. Man
blir missnöjd; missnöjet ackumuleras
och sprider sig och får så småningom
oberäknade utlopp. Detta är förhållanden
som måste beaktas i detta sammanhang.

Nu tror jag emellertid inte att dessa
förhållanden varit avgörande för denna
strejk. Orsakerna ligger naturligtvis
djupare än så och är mycket mer komplicerade.
Här finns anledning för kunniga
och intresserade att göra djuplodande
psykologiska studier.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

Till sist vill jag framhålla att Gruvarbetareförbundet
sedan länge krävt
förbättring när det gäller såväl de sociala
förhållandena som arbetsmiljön i
gruvorna. Så särskilt mycket har dock
inte blivit gjort. De sociala och tekniska
svårigheter man möter har länge påpekats
av arbetarna. Detta skedde i särskilt
hög grad vid förbundets kongress
år 1967. Men de debatter som förts och
de beslut som fattats vid våra konferenser
har inte intresserat radio och TV.
Inga andra tidningar än Dala-Demokraten
ansåg det värt att följa dessa debatter.
Det var först sedan den etablerade
författaren och »kändisen» Sara
Lidman lade fram sin bok »Gruva» som
problemet uppmärksammades av radio
och TV. Då blev det plötsligt stora rubriker
i tidningarna. Sara Lidmans bok
har betecknats som en väckarklocka.
Det var den kanske för reportrarna i radio
och TV och för många tidningsskribenter.
Men för gruvarbetarna själva
innehöll den inga nyheter.

Gruvarbetarna har framfört de nu aktuella
kraven vid flera kongresser, och
det är angeläget att man ägnar dessa
problem uppmärksamhet och vidtar åtgärder
för att förbättra arbetsmiljön för
gruvarbetarna. Det gäller här en liten
arbetstagargrupp, som utför ett betydelsefullt
arbete, och trots de tekniska
hjälpmedlen är arbetet krävande. Dessa
arbetare behöver goda sociala förmåner
och trygghet i arbetet. De är
dessutom förtjänta av en god lön.

Jag är övertygad om att det finns
möjligheter att åstadkomma betydande
förbättringar vid LKAB, där man nu
strejkar. Men risken är att man spelar
bort dessa möjligheter om man inte kan
ta sig samman på arbetarsidan. En duglig
förhandlingskommitté är vad man
nu i första hand måste åstadkomma; det
viktigaste är att man snabbt kommer till
förhandlingsbordet. Möjligheterna får
inte schabblas bort av strejkkommittéer
och andra som anser att man inte bör

Remissdebatt

följa de spelregler som gäller på arbetsmarknaden
i övrigt.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! En av 1970-talets allvarligaste
frågor är den tydliga tendensen
till ytterligare koncentration av företagsstrukturen
och företagsägandet.
Detta gäller såväl nationellt som internationellt.
Företagen, ägandet och kapitalet
koncentreras till allt större enheter.
De multinationella företagen får allt
större utbredning och inflytande över
världsekonomin. Vi står tydligen inför
en epok som blir inledningen till en
stark internationalisering av företagsägandet.
De multinationella företagen
växer med 10 procent per år. Det är
dubbelt så mycket som tillväxten i de
nationella ekonomierna. Det finns ekonomer
som hävdar att om den nuvarande
tendensen fortsätter kommer 400
—500 företag att om 30 år äga två tredjedelar
av världens samlade produktionsresurser.
Detta öppnar helt nya
och hittills okända perspektiv.

Internationaliseringen av företagandet
är naturligtvis inte enbart negativt.
Om man anlägger enbart effektivitetsaspekter
på utvecklingen kan man konstatera
att de multinationella företagen
helt visst bidrar till att effektivisera
ekonomi och produktion. Men för ett litet
land som Sverige finns det anledning
att i tid observera utvecklingen,
planera och resa frågan: Vilka framtida
företagsstrukturer vill vi ha i vårt land?

En utveckling av de internationella
företagen av den omfattning som jag
antytt måste för ett litet land innebära
att den nationella suveräniteten över
den interna ekonomin väsentligt minskas.
Dessa företag har naturligt nog liten
anledning att anlägga den grundsyn,
socialt och regional-politiskt, som vi
måste anlägga inför utvecklingen av
vårt lands näringsliv och samhällsstruktur.
Det ligger också en uppenbar risk

4 — Andra kammarens protokoll WTO. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 cm.

Remissdebatt

i att de internationella storföretagen
köper in sig på marknaden och får en
klar monopolställning inom vissa produktionsområden.
Om dessa företag i
framtiden får en alltmer betydelsefull
roll i vårt näringsliv — och allt talar
för att de får det —• löper vi också risken
att de i tider av konjunkturnedgång
drar hem sitt kapital, flyttar hem sin
tillverkning till sina moderländer. Det
är lätt att inse vilka konsekvenser detta
får för vår egen arbetsmarknad, för vår
egen sysselsättningspolitik. Men risken
för en ensidig struktur i näringslivet
och riskerna för en ytterligare koncentration
av ägandet både ekonomiskt och
geografiskt ligger inte enbart i de internationella
företagens inträde på den
svenska arenan.

Även vårt eget lands näringsliv uppvisar
klara tendenser i samma riktning.
Koncentrationsutredningen visade förra
året att cirka 50 av de svenska storföretagen
redan nu svarar för över hälften
av vårt lands produktion, och det
är ju en ganska fantastisk siffra. 1960-talet var fusionernas årtionde, 1970-talet
kommer att bli det i än högre grad.
Vi ser hur bankernas investmentbolag
köper upp medelstora företag. Vi upplever
hur redan stora företag blir ännu
större genom att köpa upp andra stora
företag med likartad eller närstående
produktionsinriktning. Allt detta sker
naturligtvis för att effektivisera produktionen
och för att kunna utveckla i och
för sig mycket önskvärda innovationsprocesser
för att klara den svenska
företagsamheten i en alltmer hårdnande
konkurrens på världsmarknaden.

Det finns ekonomer som hävdar att
inom 10—15 år kommer över hälften av
den svenska produktionen att äga rum
inom ett 30-tal, kanske 35, stora produktionsenheter.
Vad jag tidigare har sagt
om de multinationella företagens utveckling
skulle i så fall innebära för
Sveriges del, att ett 15-tal av dessa 35
stora företagsenheter på den svenska
marknaden inom ett decennium skulle

komma att vara filialer till utlandsbaserade
multinationella koncerner.

Det är en ganska fantastisk utveckling
som politikerna har ägnat alltför
liten uppmärksamhet åt. Det är hög tid
att vi tar upp konsekvenserna av denna
utveckling till mycket allvarligt övervägande.
Jag skall inte göra någon fullständig
analys av konsekvenserna av
denna utveckling, men så mycket är
klart, att om vi politiker sitter med armarna
i kors inför den utveckling som
är på gång, kommer vi att få en helt
orimlig koncentration av företagsamheten
till redan nu överexploaterade tunga
befolkningscentra.

Den meningsriktning som jag företräder
har mycket tidigt och kraftigt varnat
för de sociala och de miljömässiga
nackdelarna av den koncentration av
befolkning, bebyggelse och företagsamhet
som vi redan nu har. Om den utveckling
som jag här antytt blir verklighet,
är de nu existerande problemen
milda västanfläktar mot vad vi kommer
att få uppleva under 1970-talet. Allt
fler partier börjar nu tala om att vi i
människornas eget intresse måste dämpa
tillväxten av de tunga befolkningscentra
och eftersträva en bättre regional
balans. Men ser vi på de åtgärder
som vidtagits finner vi att de är försvinnande
i sin litenhet och till sina effekter.
Jag skall inte här tala om hur
lång tid det tog, innan centern lyckades
vända en numera mycket bred opinion,
när vi enträget hävdade, att vi måste
tänka om, att vi måste föra en politik
som syftade till en bättre balans i vårt
lands näringsstruktur. Mycket länge hade
man och har väl fortfarande i stor
utsträckning både från statsmakternas
och från näringslivets sida en policy
som innebar att man hade en övertro på
koncentrationens fördelar. Inför den utveckling
som jag här sökt antyda är vi
sannerligen ute i elfte timmen. Det är
ett framsteg att man börjat tala om regional
balans, det är ett framsteg att
man upptäckt miljöproblemen och sii -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

ger sig vilja motverka koncentrationen
till de tunga befolkningscentra. Men jag
frågar: Vilka åtgärder vidtas, åtgärder
som till sin effekt något så när svarar
mot detta problems enorma räckvidd?

Det är nu snart 20 år sedan centerpartiet
i riksdagen aktivt engagerade
sig för en bättre balans i näringsstrukturen
mellan olika regioner och delar
av vårt land. Vi anvisade två huvudlinjer
och krävde för det första en aktiv
lokaliseringspolitik och för det andra
en aktiv näringspolitik som främst
skulle ta sikte på att främja den mindre
och medelstora företagsamheten. Herr
talman! Hade den politiken blivit en
kraftfull och reell handlingslinje för
statsmakterna och näringslivet hade
koncentrationstendenserna i dag inte
varit ett så stort samhällsproblem som
de nu är.

När det gäller företagsstrukturen och
företagsenheternas storlek är jag naturligtvis
på det klara med att vissa typer
av produktion måste drivas i stora företagsenheter.
När man i dag exempelvis
bygger en massafabrik byggs den
inte för 20 000 ton utan för 200 000 eller
300 000 ton och kapaciteten stiger undan
för undan. Men lika klart är det att
de mindre företagen utgör den mest effektiva
formen för andra slag av produktion.
Ett litet företag kan vara stort
i sin bransch om det har ett tjugotal
anställda och är specialinriktat i fråga
om produktion, medan ett annat företag
som kanske har tusen man på en
och samma arbetsplats kan vara val litet
i den internationella konkurrensen.
Det är helt beroende på vad som tillverkas.
Jag anser att stora och små företagsenheter
alltid måste ses som komplement
till varandra i en dynamisk
industriell utveckling. Är vi överens om
detta borde statsmakterna också ta konsekvenserna
härav i sin allmänna näringspolitik.
Man borde ha skapat lika
möjligheter för stora och små företagsenheter
att hävda sig och utvecklas,
men det har man inte gjort. De mindre

Remissdebatt

och medelstora företagen är i dag klart
handikappade på en rad områden, inte
minst när det gäller kapitalförsörjningen.

För det första har dessa företagstyper
inte storföretagens möjligheter att gå
ut på obligations- och aktiemarknaden
och skaffa kapital för att utnyttja, utveckla
och förnya sin produktionsteknik.
De är nödsakade att låna investeringskapital
på kapitalmarknaden, oftast
till mycket hög ränta och oftast på
en mycket hårt reglerad kreditmarknad.
För det andra har inte de mindre
och medelstora företagen de störres
möjligheter att lägga upp investeringsfonder
med de förmåner som detta innebär.
Härvidlag har centern i många
år krävt att man skulle skapa möjligheter
till resultatutjämning och i ökad
grad trygga dessa företags kapitalförsörjning
genom att i större utsträckning
än nu slussa medel ur AP-fonderna via
mellanhandsinstituten. För det tredje
kan man säga att de mindre företagen
inte har de störres förutsättningar för
en intern utbildning inom företagen.
Det är ett väsentligt handikapp då ju
nya produktionsformer och ny teknik
ständigt kräver nyorientering inom yrkesutbildningen.
För det fjärde, för att
nu exemplifiera, har inte de mindre
företagen samma förutsättningar för en
effektiv marknadsbearbetning och försäljningsorganisation
på den internationella
marknaden. Jag nämner detta
som exempel för att visa, att om vi vill
ha en mer differentierad företagsstruktur
här i landet i framtiden, måste vi
ägna väsentligt större uppmärksamhet
åt de mindre och medelstora företagens
utvecklingsmöjligheter.

I detta sammanhang kommer kapitalskattefrågan
in i bilden. Finansministern
sade tidigare i dag att kapitalskatterna
är ett bekymmer för många företag.
I princip är det riktigt att kapitalskatterna
används som fördelningspolitiskt
instrument för större riittvisa vid
inkomst- och förmögenhetsbildningen.

100 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

Centerpartiet kommer att medverka
till en höjning av beskattningen på de
stora förmögenheterna och en lättnad
för de mindre. Kapitalet är en produktionsfaktor
som skall tjäna tillväxttakten
i ekonomin och därmed garantera
en högre ekonomisk standard för de anställda
och för företagen. Men jag har
redan visat på en rad faktorer som är
negativa för den mindre och medelstora
företagsamheten, och vi måste se kapitalskatterna
som ytterligare en negativ
faktor, en negativ komponent för denna
företagsamhet. Om de negativa faktorer
jag nämnt för de familjeägda företagen

— det är i första hand dem det gäller

— tillsammans med kapitalskatterna
blir en alltför hård belastning för dessa
kategorier av företag, kan dessa skatter
komma att motverka sitt fördelningspolitiska
syfte och verka negativt för såväl
anställda som företagare. Jag vill
särskilt understryka detta och tänker
då i sammanhanget naturligt nog i första
hand på den stora gruppen familjeföretag
inom den industriella sektorn
samt på vissa kategorier jordbrukare.

Det största dilemmat med kapitalskatterna
är enligt min värdering att de är
så mycket lägre i de industriländer som
är våra huvudsakliga konkurrenter på
världsmarknaden. Vi kommer tyvärr
inte ifrån den internationella konkurrensaspekten
när det gäller familjeföretagen.
De större företagen med sina allmänt
bättre förutsättningar har större
möjligheter att klara konkurrensen. En
jämförelse visar sålunda att Danmark
har en förmögenhetsbeskattning som
börjar vid 300 000 kronor. Man har där
ett proportionellt uttag om 0,9 procent,
medan vårt som alla vet är progressivt.
Den högsta arvsskatten för bröstarvingar
är i Danmark 20 procent. I Norge
har man en förmögenhetsskatt där uttagen
varierar mellan 0,4 och 1 procent
samt en arvsskatt om högst 35
procent. I Frankrike har man ingen förmögenhetsskatt
alls och en högsta arvsskatt
om 15 procent. I Västtyskland har

man en högsta förmögenhetsskatt på 1
procent och en högsta arvsskatt på 15
procent. I vårt land har vi som alla vet
en högsta förmögenhetsskatt på 1,8 procent
och en högsta arvsskatt om 00 procent
allt för bröstarvingar.

Med de höjningar som majoriteten i
kapitalskatteberedningen föreslår riskerar
sålunda de svenska familjeföretagen
och deras anställda att få ett kraftigt
försämrat konkurrensläge gentemot de
västeuropeiska industriländerna. Man
behöver inte göra någon värdering av
de svenska kapitalskatternas storlek
men man måste konstatera de kalla
fakta som jag här anfört, där en jämförelse
säger oss att vi har ungefär
dubbelt så höga kapitalskatter som genomsnittet
för Västeuropas industriländer.

Om det vore så, vilket många tycks
tro, att förmögenhetsägarna vore en exklusiv
samling medborgare som sitter
och klipper aktiekuponger, så vore situationen
mycket enkel. Men så är det
ju inte. I de allra flesta fall arbetar kapitalet
i företagen. Jag vill gärna säga
att de kapitalägare som har sin förmögenhet
placerad i börsnoterade aktiebolag
eller i annat realkapital befinner
sig i en väsentligt bättre situation. Vi
tänker kanske inte så ofta på hur många
människor som för sin utkomst är beroende
av familjeföretagens fortsatta
existens. Kapitalskatteberedningen har
inte gjort någon beräkning av antalet
företag som beröres av utredningens
förslag. Man kan emellertid utgå från
att omkring 400 000 människor är sysselsatta
i de medelstora familjeföretagen
inom industrisektorn. Som en jämförelse
kan jag nämna att den större företagssektorn,
omfattande börsnoterade
företag och andra av liknande storleksordning,
sysselsätter 600 000 människor.
Det är alltså fråga om en mycket
stor grupp av medborgare, vilkas möjligheter
till sysselsättning och till framtida
standardökning är beroende av de
familjeägda företagen. Räknar vi med

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

101

att varje familj består av i genomsnitt
tre personer kommer vi fram till att det
rör sig om förhållandena för ca 1,2 miljoner
människor.

Om man skärper kapitalskatten alltför
hårt betyder det i första hand att de
anställdas möjligheter till standardökning
försämras dels — och det vill jag
särskilt understryka — på grund av att
våra konkurrentländers kapitalbeskattning
är så mycket lägre än den svenska,
dels på grund av att de mindre och
medelstora företagen är konkurrenspolitiskt
handikappade på en rad områden
som jag redan räknat upp. Skärper
man arvsskatten alltför hårt — och
man kan inte isolera förmögenhetsbeskattningen
från arvsbeskattningen —
innebär det att familjeföretagen får en
latent skatteskuld, som de inte förmår
likvidera vid arvskiftena. Jag frågar
vad som händer med dessa företag, om
de inte kan klara generationsskiftena.
Ägarna har att välja på att antingen lägga
ned verksamheten eller sälja sitt företag.
I strukturrationaliseringens tidevarv
har vi dystra erfarenheter av den
sociala problematik som uppstår när företag
blir tvingade att lägga ned sin
verksamhet.

Nästa fråga är vilka ägarkategorier
som kommer att överta familjeföretagen
om inte dessa ekonomiskt kan klara
generationsskiftena. Ja, svaret tycker
jag är ganska enkelt. Det blir de större
företagen som arbetar i aktiebolagsform,
investmentbolagen med de fyra
stora affärsbankerna som ägare och i
något enstaka fall staten eller utländskt
kapital. Jag tror att vi alla måste vara
överens om att denna utveckling av
ägarstrukturen måste vara synnerligen
olycklig. Man kan således inte diskutera
de mindre och medelstora familjeföretagens
framtid utan att fråga vilken
ägarstruktur vi i framtiden vill ha i
vårt land.

Till detta kominer att familjeföretagen
inom industrisektorn ofta är lokaliseringsföretag.
De är avgörande för

Remissdebatt

sysselsättningen inom många regioner
i landet, inte minst inom de stödområden
vi har inom den nuvarande lokaliseringspolitiken.
De mindre företagen
har ofta den bästa grogrunden för nya
uppfinningar, för nya uppslag, för nya
idéer och för ny teknik. De är — det är
inga floskler att säga det — en drivande
faktor för nyskapande företagsamhet
inom näringslivet. Det finns det många
exempel på. De är dessutom nödvändiga
för en bättre regional befolkningsbalans
och för en differentierad arbetsmarknad.

De mindre och även de medelstora
företagen är också ofta underleverantörer
till de större. Blir deras kostnadsläge
för högt, skall ingen inbilla sig
att de större företagen som är deras
kunder på den inhemska marknaden
kommer att bedriva någon social välgörenhetspolitik.
Nej, de stora företagen
går givetvis ut på den internationella
marknaden och köper dess produkter,
om de kan göra det avsevärt billigare
än här hemma. Man löser därför icke
problemet om man hävdar att vi kan
låta storföretagen bli ännu större och
ta hand om de 400 000 anställda som arbetar
i familjeföretagen. En sådan utveckling
skulle för övrigt leda till ytterligare
ekonomisk maktkoncentration.
Det betyder ökad geografisk koncentration
av företagsamheten till de tunga
befolkningscentra och leder till större
företagsenheter på produktionsområden
där de mindre företagen är effektivast.
Det är motsatsen till decentralisering,
det är motsatsen till regional balans
och det leder icke till jämlikhet vare
sig för de anställda eller mellan olika
företagarkategorier.

Företag som överlever, företag som
expanderar är de instrument vi har
för att skapa ökad standard för de
svenska löntagarna. Genom sin arbetsinsats
i dessa företag lägger de anställda
tillsammans med företagarna själva och
tillsammans med tekniker, vetenskapsmän
och forskare grunden för en ex -

102

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

panderande ekonomi och därmed också
för ett fortsatt reformarbete i jämlikhetens
intresse.

Vi har här att göra en avvägning,
mellan tre handlingslinjer som inte behöver
utesluta varandra. Men frågeställningen
gäller, vid vilken av dessa handlingslinjer
vi lägger huvudvikten.

Den ena linjen är att ta ut mycket
starkt ökade kapitalskatter och på det
sättet tillföra statskassan medel. Därvidlag
har jag sagt att centern kommer
att medverka till en höjd beskattning
för de stora förmögenheterna och en
lättnad för de mindre.

Den andra handlingslinjen är att vi
strävar efter att öka lönerna och därmed
de anställdas standard.

Den tredje handlingslinjen är att låta
en del kapital stanna kvar i företagen
för rationalisering och utveckling av
produktionsapparaten.

Jag säger öppet att jag för min del vill
lägga huvudvikten vid möjligheten till
ökade löner, ökad standard och en effektivisering
av produktionsapparaten
som ökar tillväxttakten i ekonomin.
Jag har visat på de multinationella företagens
ökade inflytande och de starka
koncentrationstendenserna geografiskt
och ekonomiskt inom den svenskägda
storföretagsgruppen. Vi som tror på enskilt
ägande och vill skapa en regional
balans genom livskraftiga lokaliseringsföretag
måste slå vakt om de mindre
och medelstora familjeföretagen. Skall
vi komma till rätta med den geografiska
koncentrationen och koncentrationen
av de stora företagsenheterna till allt
färre ägare fordras det en mycket mera
omfattande samverkan än vi nu bär
mellan hela näringslivet och dess organisationer
å ena sidan och samhället å
andra sidan. Man måste i god samverkan
planera för lokalisering av företagsamheten.
Men detta fordrar en ny
ideologisk syn hos både samhälle och
näringsliv, varvid grundlinjen måste bli
att man lokaliserar företagen till de or -

ter där det är socialt och miljömässigt
riktigt att göra lokaliseringen och att
man väger dessa aspekter mot de renodlade
företagsekonomiska intressena.

1968 års lokaliseringsutredning —
landshövding Lemnes enmansutredning
— har i sitt betänkande konstaterat att
vi i vårt land saknar en preciserad regionalpolitisk
målsättning, angiven av
statsmakterna. Utredningen drar slutsatsen
att det ännu är mvcket kvar att
göra innan vi når fram till vad man
i verklig mening kan kalla en svensk
regionalpolitik. Det är ju utredningens
avsikt att under det fortsatta arbetet
försöka utforma en preciserad regionalpolitisk
målsättning. Jag måste säga att
mot den bakgrund jag här tecknat av
koncentrationsutvecklingen beklagar
jag att vi inte redan nu har underlag för
en stark expansion av regionalpolitiken.
Vi politiker har en tendens att sitta och
resonera i åratal, medan det som händer
inom företagarvärlden sker betydligt
snabbare. Där har vi koncentrationstendenserna
inom de svenska företagen
och de multinationella företagens
snabba inträde på den svenska marknaden
att ta hänsyn till.

Avgörande är naturligtvis vilken inriktning
som ges åt regionalpolitiken
från statsmakternas sida. Det bör vara
en kombination mellan statsmakternas
insatser och företagens insatser. På
denna viktiga punkt har vi inte fått någon
klar riktningsangivning från regeringens
sida. Lokaliseringspolitik i
gängse bemärkelse är under alla förhållanden
ett instrument för decentralisering
av samhällsutvecklingen. Till vilken
grad så skall vara fallet avgörs av
den regionalpolitiska målsättning som
statsmakterna bestämmer sig för. Tyvärr
måste jag säga att regeringspolitiken
under 1960-talet närmast kan sägas
ha främjat en koncentrationsutveckling,
vilket alltså innebär en målkonflikt med
lokaliseringspolitiken. Koncentrationen
av företagsamhet och bebyggelse till de

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

103

tre storstadsområdena har betraktats
som naturlig och önskvärd, som det ofta
har hetat.

Från de allra senaste åren kan vi notera
en ändring i det här hänseendet.

I förra årets statsverksproposition framhölls
att man borde inrikta sig på att
något dämpa den starka tillväxten av
de nuvarande tre storstadsregionerna
och fördela en del av expansionen på,
som det hette, växtkraftiga stadsregioner
på skilda håll i landet. Man gav ett
visst förord för att man från storstadsområdena
skulle flytta ut verksamheter,
inte minst statliga sådana. I årets statsverksproposition
återfinner vi samma
inställning. Men samtidigt är årets statsverksproposition
alltjämt ett uttryck för
den uppfattningen att man i första hand
skall lita på möjligheten att flytta arbetskraft
från de sysselsättningssvaga
landsdelarna. Jag tror att man i fjolårets
finansplan poängterade att det
fortfarande är en angelägen uppgift
med en stark regional omflyttning. Denna
inställning innebär en inriktning på
ett förhållandevis koncentrerat och centraliserat
samhälle.

Jag är nödgad, herr talman, att ta
exempel från Stockholm och dess regionplaneskiss
som ett mycket långtgående
uttryck för centraliseringsinställningen.
Vi vet att regionplaneskissen
för Stockholm är inriktad på att Storstockholm
om 30 år skall nå upp till
2,5 miljoner invånare. Det är en målsättning
som enligt vår uppfattning är
helt orimlig.

Vi upplever i dag en sitation i samtliga
de tre tunga områdena men särskilt
i Stockholmsregionen som för en politiker
med vilja att se samhällsutvecklingen
och samhällsproblemen ur hela
samhällets synpunkt framstår som mycket
beklaglig. Storstockholmsregionen
har under en längre tid expanderat i
mycket snabb takt, så snabb att utbyggnaden
av service i form av exempelvis
bostäder och kommunikationer inte har

Remissdebatt

kunnat fullföljas i den takt som av sociala
och jämlikhetspolitiska skäl varit
önskvärd. Jag utgår för min del från
— det vill jag inycket starkt betona —
att regeringen vägrar att fastställa en
sådan regionplan. Finns det mening och
allvar bakom talet att vi måste dämpa
storstadstillväxten, så kan en sådan regionplan
icke fastställas, tv då finns
det inte någon konsekvens i politiken.
För övrigt skulle konsekvenserna för
landet bli — jag vågar använda detta
starka uttryck — ödesdigra samtidigt
som överhettningen i Storstockholmsregionen
skulle bli olidlig med ytterligare
köer som följd. För stockholmarnas bästa
och för befolkningens bästa i det övriga
landet utgår jag från att regeringen
inte kommer att fastställa regionplanen.

Det har sagts mig — exemplet är
ganska graverande, men jag hoppas att
det är riktigt återgivet —- att under det
senaste året har mellan 5 och 10 miljoner
kronor i AMS-pengar gått till bidrag
åt människor som flyttat till Stockholmsregionen.
Dessa bidrag är alltså
direkta subventioner till företag och
förvaltning, och de skulle, om det hade
gällt ett annat område i landet, således
ha kunnat ses som en form av lokaliseringspolitik.
När sådana subventioner
ges till Stockholmsområdet är det emellertid
en lokaliseringspolitik som går
stick i stäv mot den som vi officiellt har
fastställt här i riksdagen.

Samtidigt drar regeringen åt restriktionerna
i fråga om bostadsbyggandet
och utbyggnaden av kommunikationer.
Det är något som ytterligare försämrar
möjligheten för invånarna i Stockholmsområdet
att få en dräglig service. Jag
vill med detta säga att det är på tiden
att regeringen bestämmer sig för vilken
politik den verkligen vill föra när det
gäller storstadsområdena. På sikt står
valet mellan ett starkt koncentrerat och
ett så långt möjligt decentraliserat .samhälle.

Framför allt menar vi från vårt håll

104

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

att miljöpolitiska skäl talar för en mer
decentraliserad samhällsstruktur än
vad vi för närvarande har. Det är uppenbart
att de överkoncentrerade storstadsområdena
har mycket svårt att ge
sina invånare acceptabla miljöer. Den
möjliga decentraliseringsgraden i samhällsstrukturen
måste givetvis avgöras
i en avvägning mot ekonomiska krav,
det är jag medveten om. Från såväl
samhällsekonomiska som företagsekonomiska
synpunkter är — det har jag också
klart för mig — en viss grad av koncentration
i näringsliv och bebyggelsestruktur
nödvändig. Vår uppfattning är
dock att de miljöpolitiska aspekterna
hittills har tillmätts alltför liten betydelse.
Lika klart står det att vissa ekonomiska
faktorer har övervärderats eller
feltolkats. Det finns inte anledning
att tro att det ligger någon oemotståndlig
naturlag bakom koncentrationen till
de nuvarande storstadsområdena. Från
samhälls- och företagsekonomiska synpunkter
torde en koncentration som
Stockholmsområdet inte leda till det
mest effektiva utnyttjandet av våra resurser.
Det kan inte bestridas att den regionala
obalans som uppstått i vårt land
försvårar en effektiv ekonomisk politik,
och därmed bromsar den också den
ekonomiska tillväxten.

De undersökningar som har gjorts här
i landet om en lämplig samhällsstruktur
och lämpliga typer av tätorter har
varit relativt få, och forskning har hittills
bedrivits i alltför ringa utsträckning.
Vi har ändå så pass gott underlag
att jag tror att vi kan våga den bedömning
som centern har gjort från såväl
miljöpolitiska som ekonomisk-politiska
utgångspunkter. Avvägningen mellan
miljöpolitikens och den ekonomiska politikens
krav måste dock under alla förhållanden
till stor del vara en politisk
värdering.

Målsättningen måste enligt vår mening
vara ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle med livskraftiga tätorter
i olika delar av landet. Det har vi

många gånger upprepat, och vi står fast
vid den principiella uppfattningen. I
detta samhälle ingår naturligtvis en
koncentration till tätorter av olika typer
och storlek, det kommer vi inte
ifrån. Jag är också på det klara med att
orter med en fullständig serviceutrustning
på skolans och utbildningens och
på sjukvårdens områden måste vara
ganska stora. Det kan också vara riktigt
att i vissa län satsa särskilt kraftigt på
en eller några få orter. Det får emellertid,
herr talman, inte innebära att vi
försummar upprätthållandet av livskraftiga
tätorter i lägre serviceklass. I så
fall tror jag att vi får en sådan samhällsstruktur
att vi i framtiden kommer
att ångra att vi låtit den växa fram.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja foga
en enda synpunkt till det anförande som
herr Antonsson nyss höll och där han
bl. a. kom in på de multinationella företagen
och de problem som deras tillväxt
otvivelaktigt reser. En aspekt som
herr Antonsson inte tog upp i sitt anförande
—- jag tror inte alls att han
medvetet underlät att göra det — är
ungefär följande:

Tillväxten av de multinationella företagen
är naturligtvis en konsekvens
av den i och för sig mycket glädjande
utveckling som vi har mot större marknader,
mot en livligare världshandel
över huvud taget, mot — om jag får uttrycka
det så —- en fortgående utplåning
i många sammanhang av speciella nationella
synpunkter, protektionism
o. s. v. Men herr Antonsson har naturligtvis
rätt i att denna utveckling reser
problem, inte bara av det slag som han
nämnde utan också — och det är minst
lika viktigt — i några andra avseenden
som jag helt kort skall antyda.

Herr Sven Gustafson har i andra sammanhang
liksom Exportföreningens nuvarande
direktör givit uttryck för den
uppfattningen att tillväxten av stora och

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

105

starka multinationella företag gör det
nödvändigt med internationella institutioner
på en rad områden som berör
dessa företags verksamhet. Det kan i ett
vidare perspektiv —- vi har från vår
sida många gånger framhållit det — gälla
konjunkturpolitiken och det kan gälla
valutapolitiken. Jag vill gärna stryka
under att det naturligtvis också innebär
ökade krav på internationellt samarbete
i fråga om monopol- och kartellövervakning.
Detta är ett problem som länge har
upptagit tankarna inom EEC. Man har
där kommit en bit men kanske inte särskilt
långt på väg. Jag tror det är nödvändigt
att vi från svensk sida och från
den svenska regeringens sida med stor
energi tar upp de aspekter som för den
svenska staten och för andra stater är
av utomordentligt stort intresse för att
balansera de multinationella företagens
utveckling.

I övrigt har jag för avsikt, herr talman,
att i ett kort anförande ta upp den
nuvarande situationen inom sjukvården
ur en enda synvinkel.

De förhandlingar som pågår med läkarna
har varit besvärliga. Det kan måhända
synas omotiverat att i ett läge,
där flera andra konfliktsituationer inom
vårt land med skäl fångar huvudintresset,
ta upp just denna sak. Jag skall om
en liten stund kort motivera varför jag
gör det. Får jag bara med anledning av
den debatt som har förts tidigare i denna
kammare och första kammaren beträffande
läget på arbetsmarknaden säga
följande.

Statsminister Palme avgav i första
kammaren en deklaration, vari han
mycket kraftigt strök under värdet och
betydelsen av respekt för den lagstiftning
och de avtal och regler som är bestämmande
för arbetsmarknadens funktion.
Han fick av Gunnar Helén en solidaritetsförklaring
för sitt resonemang,
och jag vill för min del också gärna understryka
att jag instämmer i denna.
Jag tror att det i det läge vi befinner oss
i är av utomordentligt stor vikt att den

Remissdebatt

aspekten understrykes; den har också
tidigare berörts här i kammaren.

Jag skall inte nu ta upp de meningsskiljaktigheter
som otvivelaktigt föreligger
när det gäller diskussionen om
närdemokrati och distansdemokrati. Jag
vill bara tillåta mig den reflexionen, att
när det gäller konflikten i Kiruna, så
har utan tvivel bristen på närhet mellan
de parter och människor som sist och
slutligen är utslagsgivande spelat en
uppenbar roll.

Jag skall naturligtvis inte heller beröra
de ekonomiska faktorer som spelar
in i de förhandlingar som pågår på
sjukvårdsområdet. Men vad som gör
att jag ändå vill säga några ord om den
saken är, att det här inte bara är fråga
om ett partsförhållande mellan arbetsgivare
och anställda. Det finns också
en tredje och mycket betydelsefull part,
nämligen patienterna, och det är med
den utgångspunkt jag tänker utveckla
ett par synpunkter.

Jag anser att det är en värdefull reform
att patienterna fr. o. m. den 1 januari
i år vid de offentliga sjukvårdsinrättningarnas
öppna mottagningar erlägger
en avgift på 7 kronor till en kassa på
mottagningarna och inte till läkarna.
Omgången via försäkringskassorna har
därmed blivit onödig. Detta innebär naturligtvis
för de vårdsökande en förenkling
av stort värde — låt vara att
7-kronorstaxan vid många besök medför
någon fördyring. Jag tror att den
omständigheten säkerligen spelat en
mycket stor roll, då en bred riksdagsmajoritet
ställt sig bakom reformen.
Men självfallet har då riksdagen utgått
från att de nödvändiga organisatoriska
förändringarna på sjukhusmottagningarna
och inom försäkringskassorna varit
väl förberedda. Likaledes måste riksdagen
lia utgått från att följdförändringar
i avtalen med de berörda läkarna
skulle förberedas och förhandlas fram
på ett sätt som medförde, att sjukvårdens
kvalitet och de vårdsökandes intressen
inte sattes i fara. Jag tror att det

4*-—Andra kammarens protokoll W70. Nr 2

106 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

är praktiskt taget omöjligt för ett parlament
att följa med i och övervaka skötseln
av sådana saker.

Nu har vi emellertid fått se det ena
tecknet efter det andra, som visar att
handläggningen av dessa betydelsefulla
frågor såväl av regeringen som sjukvårdshuvudmännen
varit mindre tillfredsställande.
Det är svårt att finna någon
anledning till att inte det för en
offentlig och ingående debatt erforderliga
materialet redan på senvåren 1969
kunde ha ställts till förfogande såväl
av regeringen, socialstyrelsen och kommunförbunden
som av Läkarförbundet.
Jag har det intrycket att man i stället
ägnade sig åt överläggningar som i stor
utsträckning var interna eller som i
varje fall inte väckte någon särskilt stor
offentlig uppmärksamhet. Jag tror att
socialministern var så gripen av en i
och för sig välmotiverad önskan att genomföra
denna reform för förenkling av
betalningssystemet, att han ägnade alltför
liten tanke åt de praktiska problem
som samtidigt måste lösas. Det är
väl inte alltför riskabelt att i en kammare,
där »landstingspartiet» är starkt
företrätt, säga att sjukvårdens huvudmän
tycks ha råkat ut för en malör av
liknande slag.

De har betraktat det som mycket
önskvärt att uppnå en förbättring av ersättningen
för den slutna vård de bedriver.
Den förbättringen är utan tvivel
angelägen, inte minst med hänsyn till
den skärpa med vilken den stigande
kommunala beskattningen nu i allt
högre grad drabbar framför allt de lägre
inkomsttagarna. En fråga som är svår
att undvika är den om inte en sådan
förbättring för sjukvårdens huvudmän
kunnat uppnås utan den relativa grad
av valhänthet när det gäller organisation
och överenskommelse med läkarna
som visats. Det hela är något av ett skolexempel
på hur man försummar att i tid
ge material för en offentlig diskussion
om saker som berör människorna, i synnerhet
de sjuka, i mycket hög grad, även

när den tiden står till förfogande. Det
hade den säkert gjort under 1969. Hade
den också använts tror jag att åtskilligt
gnissel hade kunnat undvikas. Förberedelserna
för skaltereformen uppvisar
i det avseendet liknande svagheter, men
jag skall nu inte gå in på dem.

Nu är det ju — när det gäller det
ämne jag talar om — som det är, och
det gäller att göra det bästa möjliga av
situationen. Den omständighet som jag
då vill uppmärksamma är vad som i den
offentliga debatten på sistone har kallats
schemaläggningen av läkarnas vårduppgifter.

Inom praktiskt taget alla slag av verksamhet
gör sig en allt starkare strävan
till bättre demokrati i arbetslivet gällande.
Inom industrin, som jag ju känner
till en del, sysslar de som arbetar där
med att bearbeta skilda slag av oorganiska
ämnen och material till en mängd
färdiga produkter som vi använder i
vårt dagliga liv. De processerna har i
hög grad rationaliserats och automatiserats.
Det arbete som de anställda där utför
har verkligen i hög grad schemalagts.
Det är den utvecklingen som i sin
tur är en förklaring till den starka ekonomiska
standardstegringen i den industrialiserade
delen av världen under senare
årtionden. Men trots det och icke
desto mindre börjar vi nu, och med rätta,
att med stigande intensitet och åtskillig
oro fråga oss om ändå inte denna
utveckling, trots t. ex. arbetstidsförkortningar
och andra förbättringar för de
anställda, måste förses med en rad nya
element som gör arbetslivet mänskligare
och mer meningsfullt än vad det i dag
framstår som för många. Man försöker
ersätta order och kommandovägar med
fördjupat samarbete och nya former
för samråd och medbestämmande.

Jag måste säga att det framstår för
mig, med de möjligheter jag har haft
att bilda mig en uppfattning, som något
märkligt att sjukvårdens arbetsgivare
just i detta skede fått tanken att på något
sätt schemalägga sjukvårdande upp -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

107

gifter. Det förefaller mig inkonsekvent,
särskilt på detta område. Men detta
omdöme från min sida skall naturligtvis
inte fattas så att inte även inom
vårdområdena väsentliga fördelar skulle
stå att vinna genom rationaliseringsåtgärder
av olika slag. Det gäller t. ex.
sjukhusbyggnader, det gäller den alltjämt
ofta försummade samordningen av
utbyggnader, kartläggningen av personalbehov,
utbildningen av vårdpersonal
och andra administrativa uppgifter. Men
samtidigt måste naturligtvis de arbetsdemokratiska
kraven hävdas även
för alla yrkesverksamma inom vårdområdena.
Här finns en ytterligare omständighet
som ur de vårdbehövandes synvinkel
såsom jag ser det har större betydelse
än någon annan.

Medan, såsom jag nyss sade, inom
industrin levande människor arbetar
med döda material, så arbetar inom
sjukvården levande människor för att
göra sjuka människor friska. Inom industrin
gör säkerligen trötta och olustiga
människor misstag lättare än de som
känner sig bättre till freds — t. ex. misstag
vid cylinderborrning eller vid olika
slag av kontorsarbete. Det finns, såsom
jag också antydde, starka skäl att så
långt det går söka avlägsna anledningarna
till vantrivsel. Ett misstag eller ett
misslyckande vid industriellt arbete leder
oftast, som väl är, endast till materiell
värdeförstörelse, medan misstag
och misslyckanden inom vårdområdena
med levande människor får konsekvenser
av helt andra dimensioner. Inom de
områdena är det inte annat än i mycket
begränsad utsträckning möjligt att genom
schemaläggning eller kommandon
få fram ansvar och precision, än mindre
att därigenom skapa arbetsglädje.

Människor och sjukdomar är irrationella
företeelser. Jag tror att det kan
vara angeläget att från början se upp
med tendenser att indela och schemalägga
vårduppgifter efter några slags
mallar, grundande på erfarenheter från
helt andra verksamhetsområden. För -

Remissdebatt

loppet av en sjukdom eller en människas
reaktioner i samband med den låter sig
verkligen inte fastställa med samma
grad av exakthet som de olika stadierna
i eu industriell produktionsprocess.

Om det verkligen skulle förhålla sig
så som det har framskymtat i debatten,
att arbetsgivarna på sjukvårdsområdet
eller andra skulle ha föreställningen att
man kan föreskriva t. ex. att en läkare
i deras tjänst skall använda x timmar på
öppen vård, y timmar på sluten vård
och z timmar på någon administrativ
uppgift, vore det mycket betänkligt uttryck
för en dålig § 32-anda på ett område
där den inte bör vinna insteg,
allra minst i ett skede då man på andra
områden söker sig fram mot bättre metoder
att leda och fördela arbetet.

Den svenska sjukvården har länge
och på goda grunder åtnjutit stort internationellt
anseende. Dess huvudmän,
och framför allt landstingen, har en beundrandsvärd
ambition att upprätthålla
denna rangställning. Samtidigt tornar
de ekonomiska problemen för huvudmännen
upp sig på ett alltmer besvärande
sätt. Svårigheterna är utan tvivel
stora, och till dem hör naturligtvis statens
alltför ringa insatser för utbildning
av erfoderlig personal. Detta kan vara
en förklaring till de offentliga arbetsgivarnas
ibland ådagalagda okänslighet
för de problem som olika kategorier av
vårdpersonal upplever, men en sådan
förklaring kan ju inte leda till att denna
okänslighet accepteras.

Jag tror, herr talman, att det finns
skäl att återigen väcka frågan om en
vårdombudsman. En sådan skulle nog,
liksom man tydligen anser vara fallet
i England, kunna vara ett stöd för patienternas
rätt och underlätta deras möjligheter
att påverka beslutsmekanismerna
inom vården. Jag har emellertid eu
känsla av att vad en vårdombudsman
skulle betrakta som de största stötestenarna
inte skulle finnas hos läkarna eller
hos annan vårdpersonal. Jag har
eu känsla av att eu av hans första upp -

108

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

gifter skulle bli att söka hävda patienternas
intressen gentemot ett felaktigt
analogitänkade när det gäller rationalisering
inom sjukvården. Förvisso finns
där plats för rationalisering, men den
måste företas från helt andra utgångspunkter
än som gäller t. ex. för tillverkning
och distribution av varor.

Det problem som jag nu kortfattat
har berört har egentligen ingenting att
göra med reformen av betalningssystemet
inom sjukvården. Felet är främst
att lösningar inte har förberetts och efter
offentlig diskussion genomförts på
ett smidigt sätt i samband med själva
reformen. Jag skulle vilja uttrycka den
förhoppningen, herr talman, att de ansvariga
nu handlar så, att man inte orsakar
onödiga påfrestningar för den
vårdsökande allmänheten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Fru Kristensson har i
en interpellation frågat, om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för vad
svenska regeringen hittills gjort och vad
den avser att göra i frågan om hjälp till
Biafras folk.

Herr Svensson i Kungälv har i en annan
interpellation frågat, om jag vill
lämna kammaren en redogörelse i samma
ämne.

Enär dessa två interpellationer syftar
till samma sak, ber jag att få besvara
dem i ett sammanhang.

Jag ber att med vad jag kommer att
säga även få besvara den enkla fråga
som herr Werner har ställt till mig.
Herr Werner vill veta, huruvida regeringen
planerar någon mera omfattande
insats för återuppbyggnad och humanitär
hjälp i de områden där Biafra—
Nigeria-kriget rasat.

Det är väl känt att svenska hjälporganisationer
— jag syftar då på Svenska
röda korset, Svenska Lutherhjälpen och
Rädda barnen — på ett tidigt stadium
inledde omfattande aktioner till hjälp åt

den nödlidande civilbefolkningen i Nigeria
på bägge sidor om frontlinjen. Jag
ämnar inte här gå in på hjälparbetets tidigare
historia men vill erinra om de
stora insatser och uppoffringar, i flera
fall med livet som pris, vilka gjorts av
svenska hjälparbetare i humanitetens
tjänst.

Svenska staten har lämnat finansiellt
och materiellt stöd åt hjälporganisationerna
och har hela tiden genom utrikesdepartementet
upprätthållit en nära
kontakt med dem. Sammanlagt har på
detta sätt drygt 20 miljoner kronor av
statsmedel ställts till förfogande. Kännetecknande
för läget har också varit en
kontinuerlig och nära kontakt mellan
de nordiska regeringarna beträffande
den humanitära hjälpen. Under de två
senaste åren har ett flertal framställningar
och vädjanden gjorts på gemensam
nordisk grundval i enlighet med
den politik, varom full enighet hela tiden
rått mellan de nordiska regeringarna.
Denna politik har syftat till att göra
allt som är möjligt för att främja ansträngningarna
att ge humanitär hjälp
men inte riskera dessa ansträngningar
genom ställningstaganden av politisk
art.

Jag vill också erinra om att Sverige
tillsammans med Canada, Polen, Storbritannien,
FN och de afrikanska staternas
enhetsorganisation OAU i september
1968 accepterade en inbjudan
från Nigerias regering att delta i en
observatörsgrupp. Dess uppgift är att
under full rörelsefrihet följa de federala
trupperna för att observera deras
uppträdande och särskilt pröva anklagelserna
mot dem för att begå folkmord.

Utbrvtarregimens sammanbrott kom
otvivelaktigt hastigare än de flesta räknat
med. De meddelanden om läget, som
inlöpte under veckoslutet 10—11 januari
vittnade om stor oklarhet beträffande
möjligheterna att genomföra erforderliga
hjälpaktioner. Regeringen sände
därför omedelbart vår f. d. ambassadör

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

109

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

i Nigeria, utrikesrådet Carl Swartz, till
Lagos. Han utreste den 13 januari, alltså
förra tisdagen.

Det meddelades mycket snart från
Lagos att regeringen beslutat genomföra
ett eget hjälpprogram och stoppa all utländsk
hjälp tills vidare i avvaktan på
en utredning av behoven. Samtidigt anvisade
den sin egen rehabiliteringskommission
samt Nigerianska röda korset
som de organ, vilka skulle handha rehabiliteringshjälpen
respektive den humanitära
hjälpen. I ett uttalande den 15 januari
sade regeringen att den skulle
etablera kontakt med, som man uttryckte
det, »vänskapligt sinnade utländska
regeringar» rörande hjälpbehovet. Det
tillädes emellertid att erbjudanden om
hjälp inte skulle accepteras från fyra
namngivna länder, som sades ha aktivt
hjälpt utbrytarna, nämligen Frankrike,
Portugal, Sydafrika och Rhodesia. Ej
heller skulle erbjudanden om hjälp mottas
från organisationer som antingen
hade hjälpt utbrytarna eller genomfört
hjälpaktioner från platser utanför Nigeria
med trotsande av federalregeringens
auktoritet. Vidare förklarades alla
hjälparbetare, som hade arbetat i utbrytarenklaven,
vara icke önskvärda
personer och de skulle inte tillåtas inresa
i Nigeria. Enligt icke-officiella uppgifter
i nigeriansk press och radio skulle
bland de förbjudna organisationerna
befinna sig Förenade kvrkohjälpen och
de nordiska Röda korsen.

De nordiska ländernas representanter
vid P''N uttryckte den 13 januari vid en
Hänvändelse till den biträdande generalsekreteraren
Rolz Bennett sina länders
beredvillighet att stödja eventuella
aktioner som generalsekreteraren i
samråd med den nigerianska regeringen
kunde finna lämpliga. Vidare sammanträdde
den 14 januari den nordiska
tjänstemannakommittén för Nigeriafrågan
i Stockholm. Enligt de uppgifter
som förelåg fanns tillräckliga förråd för
alt möta de omedelbara behoven till -

gängliga inom Nigeria och i angränsande
områden. Kommittén bedömde därför
att problemet var att transportera
och distribuera dessa förråd till de behövande
i enklaven samt att därvidlag
åstadkomma erforderlig samordning.

Observatörsgruppen offentliggjorde
den 16 januari en rapport från resor
under dagarna 10—14 januari till den
förutvarande enklavens norra respektive
södra del. Den svenske observatören,
brigadgeneral Yngve Berglund, ledde resan
i norr och den biträdande svenske
observatören, major Olov Eriksson, deltog
i resan i söder. Rapportens innehåll
är ju känt genom pressen. Observatörsgrupperna
fann de flyktingar, som de
mötte, i stort sett vara »i gott fysiskt
tillstånd». Undantag utgjorde Owerriområdet
där läget, alltjämt enligt rapporten,
var sämre och där även tecken
på undernäring observerats hos en del
av barnen men inte av extrem karaktär.

Observatörerna begav sig under
veckoslutet ut på en ny resa då avsikten
är att noggrant genomgå hela den förutvarande
enklaven från norr till söder.

Observatörsgruppen har från vissa
håll kritiserats för att den ej tidigare
undersökt förhållandena i den del av
landet som behärskades av utbrytarregimen.
Av uppenbara skäl var det ej
möjligt för observatörerna att göra detta.
De hade dock tillträde till de områden
där de framryckande trupperna
kom i kontakt med civilbefolkningen.

Värdet av observatörernas iakttagelser
har också ifrågasatts i andra avseenden.
Det har sagts att de endast sett
vad de federala myndigheterna ville
att de skulle se, att deras observationer
var präglade av partiskhet, att de inte
var särskilt skickade för sitt uppdrag
m. m. Anmärkningsvärt är dock, herr
talman, att de sammanlagt närmare
hundra observatörerna, representerande
ett tiotal skilda nationaliteter, alla utan
undantag funnit att anklagelserna för
folkmord inte blivit styrkta. Det må till -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

läggas att vi den 13 januari genom ambassadör
Bertil Arvidson i Lagos till Nigerias
regering framförde vår villighet
att omedelbart ställa ytterligare biträdande
observatörer till förfogande, om
så skulle behövas.

Enligt en första rapport från utrikesrådet
Swartz pekar alla uppgifter i
Lagos, bl. a. från Röda korshåll, på att
den nigerianska regeringen energiskt
tagit itu med organiserandet av hjälparbetet.
Livsmedel uppges tillgängliga
i erforderlig omfattning för omedelbara
behov. Armén har ställt delar av sitt
matförråd till förfogande. Däremot råder
brist på läkemedel och motorfordon.
Order har getts att trupperna skall hållas
samlade. Kontakterna med allmänheten
skall upprätthållas med polis. Appeller
har riktats till ibo-poliser, som
varit anställda i federal tjänst, att omgående
återuppta sitt arbete. Likaså söker
regeringen engagera de ibo-läkare,
som man räknar med finns i betydande
antal. Utöver vad som redan begärts
från den brittiska regeringen uppges
något akut behov av utländsk personal
för närvarande inte föreligga. Det har
påpekats att enklaven i slutskedet endast
omfattade en yta omkring 2 500
kvadratkilometer, vilket blir en yta av
knappt Blekinges storlek och att hjälpen
i övriga delar av vad man kallar den
centralöstra staten, d. v. s. det egentliga
ibo-landet, redan organiserats tidigare. I
dessa områden stationerade hjälpgrupper
förflyttas nu närmare centrum i de
mest hemsökta områdena.

Swartz berör även frågan om de nordiska
Röda korsens ställning i Nigeria
och säger att denna är under utredning.
Som generalsekreterare Beer i Röda
korsföreningarnas förbund sedermera
sagt, måste det här föreligga ett missförstånd
som kan bringas ur världen. De
nordiska Röda korsen har ju i Nigeria
endast verkat för Internationella röda
korskommitténs räkning och för övrigt
lämnat hjälp till bägge sidor.

Till vad vi sålunda erfarit från utrikesrådet
Swartz kan jag foga vad vi
hört från generalsekreterare Stroh i
Svenska röda korset, som gjort ett par
dagars besök i Lagos. Hans intryck är
att det har etablerats ett ömsesidigt förtroende
mellan de federala myndigheterna
och deras hjälporganisationer å
ena sidan och flyktingarna å den andra.
Detta visas av att flyktingarna nu kommer
fram i stora skaror från sina gömställen
för att få hjälp och för att söka
sig hem. Stroh nämner att det på bägge
sidor synes existera en strävan att snarast
låta konflikten tillhöra det förgångna
och att i stället inrikta sig på
uppbyggandet av ett enat Nigeria. Även
generalsekreterare Beer har noterat den
snabba försoningen mellan politiska och
militära ledare för de bägge tidigare
stridande parterna. En omständighet,
som omnämnes av både Beer och Stroh,
är att den forne ledaren av Nigerianska
röda korsets avdelning i östra Nigeria,
vilken under kriget blev ledare för utbrytarstatens
Röda kors, nu återinsatts
som ledare för Röda kors-verksamheten
i det stridsdrabbade området.

Enligt Strohs informationer finns nu
10 000 å 12 000 ton förnödenheter framförda
till och lagrade intill den f. d. enklaven,
vilket bör räcka för en månad.
Därtill kommer att nya förråd ständigt
tillförs landsvägen. Flygningar tilläts
inte till en början, vilket synes ha haft
huvudsakligen psykologiska orsaker.
Denna negativa ståndpunkt har dock på
sistone uppmjukats. Den nigerianska regeringen
har själv anslagit 1 miljon
pund, d. v. s. 15 miljoner kronor, till Nigerianska
röda korset för dess nödhjälpsverksamhet.

Dessa relativt uppmuntrande underrättelser
får dock inte undanskymma
det faktum att ett besvärligt arbete återstår
på det lokala planet. Bristen på motorfordon
kan göra sig gällande i begynnelseskedet.
Redan torde dock Nigerianska
röda korset disponera över 30

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer

för hjälp åt Biafras folk

stycken 10 tons lastbilar i det aktuella
området, vilket betyder en icke obetydlig
lastkapacitet. Nästan alla vägar uppges
vara öppna, även om trafiken alltjämt
flyter långsamt på grund av hinder
av olika slag.

Generalsekreterare Beer reste i lördags
till enklaven för att bilda sig en
uppfattning om förhållandena. Någon
rapport från honom föreligger inte ännu.
Enligt uttalanden till press och radio
har han emellertid funnit situationen
bättre än man hade trott. FN :s generalsekreterare
U Thant besökte Lagos
under veckoslutet. Lagos har även besökts
av UNICEF-chefen Labouisse och
FN:s flyktingkommissarie Sadruddin.
Enligt vad vi erfarit tror man dock
inom flyktingkommissariatet inte att det
blir någon flyktingström av det slag som
faller inom flyktingkommissariens kompetens,
alltså till utlandet.

Några rapporter om övergrepp mot de
besegrade, som man på sina håll fruktat,
har hittills inte förekommit. Lagosregeringen
gav under veckoslutet tillstånd
till grupper av utländska journalister att
besöka den tidigare enklaven, varigenom
ökad insyn ernås.

En konsekvens av den nigerianska regeringens
återupprättade myndighet har
blivit att kyrkohjälpens flygningar upphört.
Det förefaller i dag uteslutet att
kyrkohjälpen skulle kunna få tillstånd
från Lagos att återuppta flygningarna
från ön Säo Tomé. Regeringen har klargjort
att den inte är intresserad av kyrkohjälpens
där lagrade förråd. Den hävdar
att den besitter tillräckliga resurser
själv och att den därutöver kan få förnödenheter
och materiel från andra håll
för att klara situationen. Den har föreskrivit
att utländsk hjälp i förekommande
fall skall kanaliseras genom dess
egna myndigheter och organisationer,
d. v. s. när det gäller humanitär hjälp
Nigerianska röda korset. Med detta samarbetar
det s. k. Kristna rådet i Nigeria,
som i sin tur samarbetar med Kyrkornas

och fråga ang. de svenska insatserna

världsråd. Detta är den ordinarie kanal
genom vilken de protestantiska kyrkorna
alltid lämnat hjälp och även framdeles
kan göra det.

I övrigt torde det nu sagda leda till
att de vägar, som för närvarande huvudsakligen
synes stå till buds för lämnande
av humanitär hjälp, är genom
Röda korset, UNICEF och även FAO.
Vi hyser förtroende för dessa organisationers
förmåga att medverka i arbetet
i Nigeria. Beträffande Nigerianska röda
korset kan förtjäna framhållas att detta
av sakkunskapen anses vara en väl fungerande
organisation. Vi är beredda att
på allt sätt stödja Röda korset, UNICEF
och FAO i deras ansträngningar att
lindra den hunger och nöd, som är en
följd av den långvariga konflikten.

Jag vill slutligen, herr talman, endast
tillägga att den nordiska tjänstemannakommittén
övervägt vissa uppslag till
återuppbyggnadshjälp. Det kan dock
inte i dag sägas om det kan bli fråga
om att erbjuda sådan hjälp i en eller
annan form. Detta får bero på utvecklingen
och vissa fortsatta överväganden.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få tacka
hans excellens hem utrikesministern för
hans mycket utförliga svar på min interpellation.

Jag vill börja med att säga att svenska
folket genom television och andra
massmedia under lång tid fått en inträngande
bild av konflikten i Biafra
i alla dess fruktansvärda faser. Det har
lett till en stor uppslutning inom vårt
folk när det gällt att ge bidrag för att
på allt sätt lindra den nöd som där råder.
Det finns också vittnesbörd från
dem som haft möjlighet att följa händelserna
på nära håll under lång tid
om att händelserna i Biafra varit de
mest ohyggliga som drabbat världsdelen
och kanske överträffar det mesta vi
upplevt på något annat håll i världen.

112

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

Enligt min mening bör man därför
inte nu bagatellisera vad som skett.
Uppgifterna om de olyckor som inträffat
är alltför många. För närvarande
uppvisar emellertid TV-skärmarna en
helt annan bild av händelserna där nere.
Nu målar man enbart i ljusa färger,
vilket gör att en vanlig enkel TVtittare
blir en smula konfunderad och
undrar hur det faktiskt ligger till.

Utrikesministern säger i sitt svar att
de observatörer som varit i de aktuella
områdena har vitsordat att de flyktingar
de fann i stort sett var i gott fysiskt
tillstånd. De har visserligen inte
gått igenom hela området men har i
stort funnit förhållandena vara tillfredsställande.
Jag vill inte bestrida att de
uppgifter observatörerna lämnar är helt
riktiga från deras synpunkt, men jag
tror ändå att det ligger något i invändningen
att de inte har beretts tillfälle
att få se annat än det som de federala
myndigheterna velat att de skulle få se.

Sedan sade herr utrikesministern
med lättnad att anklagelserna för folkmord
inte har blivit styrkta. Ja, jag
har kanske otillräckliga begrepp om innebörden
av termen folkmord, och därför
vill jag här bara framhålla att det
ur humanitär synpunkt väl är ganska
likgiltigt hur olyckorna och eländet i
Nigeria har uppkommit. Även om det
inte föreligger folkmord fritar inte detta
oss från att göra de humanitära insatser
vi kan för att hjälpa.

Jag tycker också att lika olyckligt
som det var att förstora fasorna och
skräcken där nere, lika olyckligt skulle
det vara att nu försköna läget och ge
intryck av att det inte finns några problem
alls att lösa, utan att den nigerianska
regeringen klarar detta bra själv.
Utrikesministerns svar andades möjligen
litet för mycket av det, alltså att
det inte är så mycket att bekymra sig
om. Det är mycket väsentligt att vi nu
får klart för oss hurdan situationen är,
den verkliga omfattningen av lidandena

i Nigeria och vilka behov som föreligger.
Det är något som bör undersökas ■—
och undersökas snart!

På de få minuter jag har till förfogande
är det omöjligt för mig att ingå
på någon längre debatt, men jag vill
passa på att beklaga att den svenska
regeringen i denna fråga inte har visat
samma aktivitet som den gjort i så
många andra utrikespolitiska frågor.
Under någon tid i höstas hade jag t. ex.
tillfälle att gästa FN :s generalförsamling
och fick därvid en mycket positiv
uppfattning om Sveriges röst i FN.
Sverige hade mera att säga till om i FN
än jag trodde, när jag befann mig här
på hemmaplan, och därför har jag i
dessa frågor saknat Sveriges röst i Förenta
nationerna. Jag tycker det hade
varit angeläget för svenska regeringens
talesmän i FN att klarare markera sin
vilja att verkligen göra en insats för
Biafra. Om man har den uppfattningen
att Sverige kan påverka världsopinionen
med sin röst, så bör man inte underlåta
att göra det i alla sammanhang.
Man må sedan tro eller inte tro att
detta har någon betydelse; skyldigheten
att försöka påverka finns där ändå.

I utrikesministerns långa redogörelse
finns det en — som jag tror — fullständig
redogörelse för de åtgärder som
har vidtagits. Men jag saknar ändå verkligt
konkreta förslag från utrikesministerns
sida om åtgärder som nu skall
vidtagas. Det är klart att läget är komplicerat.
Det är klart att den oförsonliga
attityd som Gowon intar gör att
det blir mycket svårt att få fram hjälpsändningar
från håll där man ur hans
synpunkt inte är vänligt sinnad.

Avslutningsvis säger utrikesministern
: »Vi är beredda att på allt sätt stödja
Röda korset, UNICEF och FAO
—--» Är man också beredd att stöd ja

t. ex. kvrkohjälpen? Vi vet att kyrkohjälpen
har inte mindre än 17 flygplan
som står och väntar på att få flyga in
med hjälpsändningar och som har be -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

113

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

manning, så att de med en halvtimmes
varsel kan lämna hjälp till dem som behöver
sådan.

När det gäller återuppbyggnadshjälpen
tycker jag att utrikesministern ger
ett något svävande besked. Han säger:

»Jag vill slutligen endast tillägga att
den nordiska tjänstemannakommittén
övervägt vissa uppslag till återuppbyggnadshjälp.
Det kan dock inte i dag sägas
om det kan bli fråga om att erbjuda
sådan hjälp i en eller annan form. Detta
får bero på utvecklingen och vissa
fortsatta överväganden.»

Jag saknar, herr talman, ett besked
om en mera långsiktig planläggning av
återuppbyggnadsarbetet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Också jag ber atl få
rikta ett tack till utrikesministern för
interpellationssvaret. Svaret kom ju
också ovanligt snabbt. Jag tror att jag
indirekt fått svar på de fyra frågor
jag ställde. Jag hade ju begärt en redogörelse
för

»1. de försök som gjorts från den
svenska regeringen för att få i gång
transporterna från den förenade kvrkohjälpen,
Röda korset och eventuella
andra hjälporganisationer till de nödlidande,

2. de diskussioner som skett med de
nordiska länderna och andra länder för
en samordning av insatserna,

3. den eventuella planering som diskuterats
för långsiktigt bistånd och

4. de hänvändelser som skett till regeringen
i Lagos för att underlätta
hjälp verksamheten.»

Det är alldeles klart att det bär rör
sig om synnerligen komplicerade förhållanden
när det gäller själva kriget
och krigsorsakerna, och det nyttar väl
föga att gå in på hela denna problematik.
Den förenade kyrkohjälpen ställdes
emellertid i en mycket svår situation.
Den fick bryta mot bestämmelser

som den federala regeringen utfärdade,
och man flög mat och medicin rätt in
i Biafra med, som utrikesministern säger,
ganska stora risker för dem som
deltog i transporterna.

När vi nu diskuterar denna fråga
skall vi komma ihåg att i mer än ett
år, då hjälpbehovet varit som mest akut,
har den förenade kyrkohjälpen hållit
vid liv 3 å 3,5 miljoner människor. Det
är alltså en oerhört stor insats som har
gjorts mot den federala regeringens önskan.
Man kan förstå den federala regeringen
också — den ville ha ett slut
på kriget. Men vi vet ju alla att under
ett krig skall den humanitära hjälpen
gå fram; det kan sägas vara en internationell
överenskommelse att så skall
ske. Det var också detta det ytterst var
fråga om.

Nu förstår jag att det är omöjligt att
flyga in, i varje fall från Säo Tomé.
Där står, enligt vad direktor Åke Kastlund
hos Lutherhjälpen uppger, ca
10 000 ton förnödenheter som på en och
en halv timme kan nå rätt in i hjärtat
av de mest drabbade områdena. Det är
klart att man är tagen av att detta är
omöjligt att genomföra. Flaskhalsen i
denna hjälpverksamhet har varit transporterna.
Härvidlag hade denna svårighet
kunnat bemästras, men transporterna
har förvägrats på grund av politiska
komplikationer. Man är naturligtvis inte
särskilt glad över detta. Jag förmodar
att det är omöjligt att komma till rätta
med förhållandena just därvidlag. Nigerias
kristna råd har emellertid kopplats
in på hjälpverksamheten och har
också redan fått i gång hjälpverksamheten.
Kyrkornas världsråd sammanträder
nästa vecka i Montreal för eu stor
konferens i lijälpfrågan. Via Nigerias
kristna råd, d. v. s. den inhemska organisationen,
skall man från Kyrkornas
världsråd försöka att bistå med hjälp.

Såvitt jag kan läsa rätt de senaste
dagarna har opinionen i fråga om Nigeria
varit ganska »glättig», d. v. s. man

114

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

har ansett att läget inte varit så farligt.
Jag tror att man bör vara litet
försiktig när man tar del av rapporterna.
Vi måste ha klart för oss, att nyheterna
går genom den federala centralregeringen,
varför den som vill vara
med och hjälpa till också måste hålla
med centralregeringen om vad denna
säger. Jan Bonnevier på TV-fokus och
hans fru Elisabet, som är medicinare,
var där strax före sammanbrottet. De
rapporterade att de såg förtvinade och
uttorkade människor och att förhållanlena
var helvetiska. Jag skulle förmoda
att detta omdöme står fast även i dag i
vissa delar av det forna Biafra.

Oavsett kyrkornas hjälp tycker jag att
det är glädjande att man nu vet att
människor önskar göra allt som står i
deras förmåga. Men det är klart — och
jag understryker detta ännu en gång —
att det hade varit oerhört värdefullt om
den förenade kyrkohjälpen omedelbart
kunnat få rycka in.

Jag ber att ännu en gång få tacka
för svaret.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Också jag ber att få
tacka utrikesministern för det långa och
grundliga interpellationssvaret som vittnar
om att utrikesministern med stort
allvar tar på denna tragiska fråga. Vi
alla konstaterar detta med stor tillfredsställelse.

Men sedan kan jag inte dela utrikesministerns
optimistiska syn på läget.
Det förefaller mig som om den vore
alltför ljusblå. Utrikesministern refererar
till en rad personer, men dessa har
två ting gemensamt; alla har sett ringa
eller endast blygsam nöd och undernäring,
och alla har besökt landet i fråga
bara kort tid. Det ena förklaras av
det andra.

Utrikesrådet Swartz har varit i Biafra
en vecka och just kommit hem, observa -

tionsgruppen har varit där nere under
fyra dagar, generalsekreterare Stroh två
dagar och FN :s generalsekreterare U
Thant någon dag endast. Dessa herrar
kan bara ha fått en mycket begränsad
insyn i läget inom detta stora land. I
många stycken har de varit hänvisade
till nigerianska källor, något som också
klart och tydligt framgår av utrikesministerns
svar.

I likhet med herr Svensson i Kungälv
menar jag att det måste vara en ambition
hos nigerianska myndigheter att i
dag ge en så sympatisk bild som möjligt
av läget, liksom Harold Wilson måste
göra det inför sitt parlament, därför att
han utan tvivel är involverad i ansvaret
för det som skett där nere. Men jag frågar
mig varför utrikesministern inte
har låtit sig informeras av några av de
många som under lång tid besökt landet,
medan kriget har pågått och som
efter sin hemkomst har givit en helt
annan version. Inte en enda missionär,
inte en enda präst eller biståndsarbetare
från fältet har kommit till tals i utrikesministerns
svar. Dessa har som
sagt en helt annan syn på läget. De har
ju följt utvecklingen och stämningarna
under längre tid och skulle därför antagligen
mycket lätt kunna förklara varför
en tillfällig besökare i dag merendels
ser glada och relativt mätta människor
på vägarna.

Det är gott och väl att de nigerianska
trupperna är generösa och vänligt sinnade
mot tidigare fiender och att man
drar samman flyktingar till läger och
utspisningsställen, som det Nigerianska
röda korset bär upprättat, men det är
inte hela sanningen. Det är inte bara
fråga om några tiotusental människor,
utan det är fråga om miljoner människor
i bushen som inte på länge haft
någon ordnad försörjning och som i
månader levt i skräck för ohyggliga
repressalier vid ett sammanbrott, inte
bara på grund av en kanhända felaktig
propaganda utan också därför att de

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

115

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

har i gott minne den stora massakern
år 1966, då 30 000 människor dräptes.

Det räcker inte att bara avpatrullera
vägarna i Nigeria, om man vill se verkligheten.
Man måste ut i bushen, och
det hinner man inte på ett par dagar.
Där kan man inte åka bil eller jeep,
utan där måste man gå till fots och det
är besvärligt. Vi vet emellertid att
många människor håller till i bushen.
Detta har våra biståndsarbetare sett.
Ta t. ex. den danske läkaren Kjeld
Wesths rapport vid hemkomsten. Dr
Westh tjänstgjorde som s. k. Field Area
Doctor i hjälpinsatsen för hungrande
barn med huvudstation på en katolsk
mission i den lilla byn Unova i närheten
av Orlu. Hans uppgift bestod i
att tillsammans med andra rödakorsläkare
köra ut till de platser där maten
delades ut till barnen för att söka rätt
på dem som lidit mest av svälten. »De
barn», säger han, »som var värst däran
fördes sedan till reguljära barnsjukhus.
En del av dem var i ett ohyggligt tillstånd
när de togs om hand.» Han fortsätter:
»Problemet är ohyggligt när undernäringen
har nått en viss gräns, som
t. ex. fallet var med de barn som vi
förde till Santana-sjukhuset.» .lag kunde
också referera till Lutherhjälpens
medarbetare eller till pressekreteraren
i Röda korset Uno Grönkvist, som spelar
ut yttranden från observationsgruppen
och från rödakorspersonal som
kommit hem. De har en helt annan
skildring att ge, säger han.

Vi vet att tusen barn dog varje dag
under de sista krigsinånaderna, och
det är svårt att förstå att läget plötsligen
skulle ha förändrats efter sammanbrottet,
då bevisligen biståndsarbetare lämnade
sina depåer och läkare sina sjukhus
och då de 17—18 plan, som varje
natt vrålade in över bushen och gav
mat och medicin åt mängder av människor,
upphörde att komma. Vi känner
också till att både Röda korset och kyrkorna
hjälpte inte bara på Biafrasidan

utan också på Nigeriasidan, som nu
menar sig ha så mycket bistånd att ge.

Jag tackar än en gång för svaret.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Min avsikt var förvisso
ingalunda att bagatellisera det som håller
på att ske i Nigeria just nu. Vad
jag eftersträvade var att ge en objektiv
och sannfärdig bild av läget i närvarande
stund.

Herr Werner gör gällande att jag har
givit uttryck för en alltför optimistisk
syn. Det är möjligt att jag har gjort det
eftersom jag kanske har varit påverkad
av de oerhört dystra profetiorna om att
ett systematiskt folkmord skulle inledas
när de nigerianska trupperna marscherade
in i enklaven. Vad jag har velat
framhålla är — och det bestyrks av alla
rapporter som hittills har lämnats —
att något sådant inte äger rum. Mot den
bakgrund som tidigare har tecknats av
så många får man väl ändå hälsa med
tillfredsställelse den försonlighet, som
herr Werner kallade det, som de nigerianska
trupperna tydligen nu visar.

Sedan säger man att jag har hållit
mig till rapportörer som endast under
kortare tid har befunnit sig i Nigeria.
Jag har använt mig av rapportörer som
den svenska regeringen sänt ut, jag
har lyssnat till vad Röda korsets generalsekreterare
herr Stroh hade att berätta
och jag har också lyssnat på vad
Internationella röda korsets generalsekreterare
herr Beer har haft att säga.
Och jag vill inte nu bestrida påståenden
som herr Werner utifrån de källor, som
han har använt, gör om fasansfulla
handlingar som begåtts under kriget.
Herr Werner vet lika väl som jag att
krig är ett ytterligt brutalt hantverk,
och jag tillhör dem som av princip anser
att nöd, okunnighet och krig — och
jag tror att nöd och okunnighet kan
leda till krig — är sådant som bör utrotas
i världen, antingen det förekom -

11C

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Riafras folk

mer i Nigeria eller annorstädes. I det
avseendet utgår jag från att herr Werner,
fru Kristensson och jag är av samma
mening.

Men jag har också lyssnat till andra
som har uppehållit sig under längre tid
i Nigeria som observatörer. Och varför
skulle jag ställa i tvivelsmål vad exempelvis
svenska officerare säger sig ha
sett och upplevt när de har rört sig i
Nigeria? Skall jag utgå från att de lämnar
en falsk bild av läget? Nej, jag har
närmast intrycket att de ger en sann
bild, men den är i och för sig fasansfull
därför att de befinner sig i ett land
som är i krig. Och jag vill göra fru
Kristensson uppmärksam på att enligt
alla uppgifter från svenska och andra
observatörer har de fritt fått röra sig
i området; de har kunnat bege sig till
vilket ställe som helst utan att de federala
myndigheterna har lagt sig i det.
Även dessa uppgifter från observatörerna
kan måhända fru Kristensson bestrida,
men jag vågar inte göra det.

Det är ingalunda så att jag i mitt
interpellationssvar skulle vilja ge ett
intryck av att det inte finns några problem
alt lösa. Jag har tvärtom lämnat
en redogörelse för vilka åtgärder som
har vidtagits och som eventuellt kommer
att vidtagas för att lösa de ytterligt
svårbemästrade problem som fortfarande
finns.

Då säger fru Kristensson att vi kunde
ha ingripit tidigare — frågan har inte
tagits upp på FN:s dagordning. Fru
Kristensson vet lika väl som jag att detta
inte har varit möjligt. Däremot har vi
från svensk sida i generaldebatten påtalat
vad som har inträffat. Inte ens
Zambia, som på sin tid erkänt Biafra
och som var medlem av säkerhetsrådet,
gjorde något försök att ta upp frågan
på FN:s dagordning, eftersom man var
medveten om att en sådan aktion skulle
misslyckas. De nordiska regeringarnas
handlande har dikterats av — och på
den punkten har vi varit ense — att vi

inte borde vidta åtgärder som äventyrade
de nordiska humanitära insatserna
för de människor som hela tiden
levde i dödens skugga. Jag anser det
vara riktigt att vi format vår politik så,
att hundratusentals människor nu fått
uppleva freden, något som de måhända
inte hade fått göra, om vi handlat på
annat sätt.

Fru Kristensson medger att vi gjort
insatser för att få de nordiska Röda
korsen att på nytt träda in med sina
hjälpinsatser. Men, frågar hon, vad har
gjorts när det gäller kyrkohjälpen? Det
har visat sig att detta är förenat med
ytterligt stora svårigheter. Å andra sidan
har jag fått de upplysningarna att
kyrkohjälpen är beredd att använda
andra vägar som nu är tillgängliga för
att komma de nödlidande till hjälp. Det
är klart att vi vill medverka till allt som
kan göras i det avseendet.

Jag skulle vidare kunna komplettera
mitt interpellationssvar med några uppgifter
som jag i dag erhållit av utrikesrådet
Swartz vid dennes återkomst från
Nigeria.

Fn sammanställning av dessa ger vid
handen, att även om stora hjälpbehov
finns, så är situationen bättre än man
hade fruktat. Detta är kontentan av de
iakttagelser som framför allt generalsekreteraren
Henrik Beer i Röda korsföreningarnas
förbund och den brittiske
hjälpadministratören Lord Hunt
gjort efter sina besök på platsen. På
flera håll har dock iakttagits mycket
allvarliga förhållanden. Det rör sig
emellertid här om jämförelsevis avgränsade
problem, t. ex. att sårade soldater
befinner sig på sjukhus, där de
sedan sammanbrottet lämnats utan tillgång
till vård och mat. Det rör sig också
om sjukhus och andra uppsamlingsställen
för barn som i många fall befinner
sig i dålig kondition. Där missförhållanden
av detta slag konstateras har
emellertid hjälp redan anlänt. Läkare,
av vilka flera stannat kvar även under

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

117

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

de kritiska dagarna, har förklarat att
situationen snart bör kunna förbättras
genom tillförsel av livsmedel och tillgång
till vårdpersonal.

De flesta för vård omhändertagna
barnen har kunnat evakueras till närbelägna
områden där hjälpverksamheten
redan tidigare organiserats och är
i gång. över huvud taget har flyktingströmmen
ut ur det berörda området
varit stor. Folk återvänder till sina ordinarie
hemtrakter. Konditionen hos
flyktingarna har befunnits överraskande
god — jag använder nu formuleringarna
i de rapporter jag fått — och tycks
inte ge anledning till några omedelbara
farhågor. Det är däremot inte möjligt
att för närvarande göra en tillförlitlig
uppskattning av hur många människor
som flytt ut i bushen eller få en uppfattning
om deras tillstånd. Det kan dock
förväntas att man snart skall kunna få
eu uppfattning härom.

Som jag antydde i mitt interpellationssvar
är det aktuella krisområdet av
begränsad omfattning. I själva verket
finns det inte någon plats inom detta
som ligger mer än fem svenska mil från
orter där organiserad hjälpverksamhet
redan tidigare etablerats.

I alla rapporter som jag har fått från
företagna inspektionsresor understrykes,
liksom observatörerna gjort tidigare,
att det inte föreligger någon risk
för folkmord. Detta tycker jag är något
vi skall ta fasta på, herr Werner, eftersom
det är ytterligt betydelsefullt, inte
bara för Nigeria och Afrika utan för
hela världen. Tvärtom har försoningen
mellan de båda tidigare stridande parterna
kommit i gång på ett för alla
glädjande sätt, som man uttrycker det.
Detta bör bidra till en snabb normalisering
av förhållandena. Det betonas
också att det inte finns några tecken
på eu fortsatt gerilla verksamhet.

Även om jag nu sålunda säger alt läget
i det berörda området är bättre än
vi alla hade fruktat, får man inte där -

för förledas att tro att det inte skulle
föreligga ett stort hjälpbehov. Hjälpaktioner
kommer säkerligen att bli nödvändiga
ännu i flera månader. I första
hand krävs fordon för uppsökande av
de nödställda och distribution av erforderliga
förnödenheter. På begäran
har den brittiska regeringen förklarat
sig beredd att ställa till förfogande 50
stycken landrovers, 50 stycken 3—4
tons lastbilar samt 30 stycken 10 tons
lastbilar. Från amerikansk sida kommer
också 50 motorfordon och erforderlig
sjukhusutrustning. All denna
materiel håller nu på att flygas in. Man
räknar med att sändningarna skall befinna
sig på plats redan inom en vecka.
De första enheterna har redan tagits i
bruk.

Bristen på medicin är påtaglig men
även här har de nigerianska önskemålen
om bistånd hörsammats, främst genom
Internationella röda korsets förtjänst.
Bristen på livsmedel är inte lika
överhängande. Det finns redan lager i
det drabbade områdets närhet, vilka är
tillräckliga, i varje fall för den närmaste
tiden. Det är dock sannolikt att senare
tillskott utifrån kommer att krävas.

Den nigerianska regeringen har som
bekant rest anspråk på att den själv
skall få leda och i möjligaste mån genomföra
hjälpaktionen samt att bistånd
utifrån endast skall lämnas på dess
uttryckliga begäran. Klart är att varje
omfattande hjälpaktion är försedd med
skönhetsfläckar. Tillfredsställande är
emellertid den uppriktighet och målmedvetenhet,
med vilken man på nigeriansk
sida enligt ingångna rapporter
gått till verket. Generalsekreterare Beer
har t. ex. framhållit att en jämförelse
mellan den nu inledda uppgiften och
det arbete som utfördes i Europa efter
andra världskrigets slut tveklöst utfaller
till den förras fördel. Hjälpverksamheten
ingår också som en väsentlig faktor
i det eftersträvade försoningsarbetet i
landet. Av detta skäl har man också

118 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

bemödat sig att utnyttja ibo-personal
och t. o. m. tidigare biafranska organisationer.

Då det gäller svenska hjälpinsatser
förefaller behovet av sådana inte vara
överhängande just nu med hänsyn till
de massiva insatser som alltså inletts
från de större ländernas sida och på
begäran av Nigeria. Däremot kan man
räkna med intresse för svenska insatser
i samband med den återuppbyggnad
som blir aktuell i ett något senare skede.
Vi är beredda att träda in med all
den kraft som kan anses nödvändig.
Vad jag nu finner väsentligt är att en
del av de stammar som konstituerar det
nigerianska folket tycks ha undgått att
glida över undergångens tröskel.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är inte i sådan
position att jag kan tvivla vare sig på
observatörernas uppgifter eller på de
uppgifter som herr Werner och andra
här har redovisat. Jag har bara en synpunkt
att anföra på alla de motstridiga
uppgifter vi erhåller om det verkliga
läget i Biafra. På samma sätt som man
inom rättsväsendet säger att det är
bättre att fria än att fälla skulle jag
här vilja säga att det är bättre att hjälpa
för mycket än att hjälpa för litet och
att vi därför har anledning utgå från
att hjälpbehovet är större än som ytligt
sett kan framgå av de rapporter
som utrikesministern nu har fått.

Vad beträffar FN har jag inte varit
optimistisk nog att tro att ärendet
skulle föras upp på FN:s dagordning
om Sverige föreslagit det. Resultatet av
en sådan aktivitet skulle naturligtvis
ha varit ovisst. Jag har tagit del av
utrikesministerns anförande i Förenta
nationernas generaldebatt i höst, och
mitt intryck var att utrikesministern
tog med lätt hand på Biafrafrågan. Jag
tycker att hans anförande i den delen
skilde sig från anförandena av såväl

Norges som Danmarks utrikesministrar,
vilka uppehöll sig mer preciserat vid
Biafrafrågan.

Utrikesministern sade här någonting
som jag inte förstår, nämligen att om
man hade gjort så som jag ansett att
vi bort göra, hade kanske 100 000
människor inte fått uppleva freden. Jag
förstår inte vad detta innebär. Betyder
detta, att om Biafra fått ökad humanitär
hjälp, hade kriget varat längre
och lidandet förlängts? Jag tycker detta
är en cynisk uppfattning. Det gäller
ju ändå ett folk som har kämpat för
sin frihet, och vi har i vårt land varit
ganska vana vid att stödja frihetsrörelser
av olika slag.

Herr talman! Trots allt vill jag gärna
säga att den försonlighet som den nigerianska
regeringen nu visar och dess
uttalanden — som man gärna vill tro
på -— att det förgångna skall vara glömt
bådar gott för framtiden. Detta gör att
det ligger så mycket mer makt uppå
att samtliga regeringar — inte bara den
svenska — på allt sätt försöker undanröja
de missförstånd som eventuellt
kan kvarstå beträffande hjälp av dåligt
slag eller hjälp av gott slag. All hjälp
har ett humanitärt syfte.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Visst konstaterar vi
med lättnad att det inte har förekommit
något medvetet folkmord, om man
nu inte skall använda ordet folkmord
om att bortåt två miljoner människor
svultit ihjäl. Det fanns dock företrädare
för den nigerianska armén som menade
att svält var ett fullt legitimt vapen.

Jag menar emellertid att man för den
skull inte får mildra bilden av den nöd
som fortfarande är för handen i de
drabbade områdena. Det sägs att folk
nu återvänder från bushen till uppsamlingsplatser
och läger, och det är
sant, men många har stannat i bushen
och återvänder aldrig någonsin.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

119

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

När Lutherhjälpens flygningar av någon
anledning måste inställas någon
dag kom det genast rapporter om hur
detta drabbade folkgrupperna som hade
sin försörjning från dessa transporter.
Vi vet också att det efter krigets slut
gick flera dagar innan någon nigeriansk
hjälp kunde organiseras, och vad
som skedde då är lätt att räkna ut.
Vilken uppfattning vi än har om läget
just nu måste vi konstatera att konflikten
mellan Biafra och Nigeria är
den största tragedin sedan andra världskriget.

Jag vill naturligtvis inte ta heder
och ära av rapportörerna. De är säkerligen
hederliga och pålitliga människor,
och utrikesministern sade att de ger en
sann bild av läget. Javisst, men de har
inte sett hela bilden — det kan man
inte göra på ett par dagar. Utrikesministern
är också en hederlig man, men
hade han varit där i två dagar, hade
han inte heller kunnat se hela verkligheten.
Jag menar att man borde lyssna
på dem som har vistats där länge och
varit involverade i arbetet bland nödlidande
människor.

Vad beträffar möjligheterna att röra
sig fritt vill jag säga att var och en
som varit ute på sådana här expeditioner
vet att man inte kan röra sig fritt,
eftersom man måste ha vägvisare, medhjälpare
och tolkar, och dem måste man
ta från någon myndighet.

Det är tacknämligt att man från
.svensk sida är beredd att bidra till återuppbyggnaden,
men det skulle vara intressant
att veta hur mycket man är
beredd att satsa, om det går.

Jag tror att man lugnt kan satsa på
Lutherhjälpen. Som utrikesministern
framhöll har vi det kristna rådet i Nigeria,
och det är en av de kanaler som
Lutherhjälpen kommer att använda. Vi
får alltså hoppas att Lutherhjälpen kan
riiknas in bland de grupper som man
är beredd att stödja med statsmedel.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Här har talats om stöd
åt befrielserörelser, men det är uppenbart
att vi inte kan stödja vilka befrielserörelser
som helst. Jag vill erinra
kammaren om att vi t. ex. aldrig
stödde Katanga. För min del tycker
jag att det var omöjligt att stödja Biafra
i dess befrielsekamp, och jag har heller
aldrig tillhört dem som velat att Biafra
skulle erkännas. Lutherhjälpen har heller
inte sagt någonting i den frågan, och
om jag fattat direktör Åke Kastlund rätt,
menar han också att det var en felaktig
tanke.

Lutherhjälpen har heller aldrig talat
om folkmord såsom man gjort på en del
håll. Och Åke Kastlund anser att det
kan man inte tala om.

Det som för mig är avgörande i den
här frågan är, om hjälpen kommer fram
till de människor som behöver den.
Bakgrunden — kriget — är komplicerad,
men det finns människor som bebehöver
hjälp. Jag tror att man på Säo
Tomé hade — när kriget tog slut — 17
flygplan med dubbla besättningar — nu
finns det 13 eller 14 plan kvar — som
stod färdiga att flyga in till de svårast
drabbade områdena. Att de inte fick
göra detta var tragiskt. Det var betalningen
för att den förenade kyrkolijälpen
hade trotsat den federala regeringens
bestämmelser.

Herr Werner sade att händelserna i
Biafra har varit den största tragedin
sedan andra världskriget. Att det har
varit en fruktansvärd tragedi kan inte
betvivlas. Julius Nyerere anser att den
har skördat tre gånger så många människoliv
som hela Vietnamkriget.

Vi bör emellertid inte avsluta den här
debatten utan att ha med eftertryck
konstaterat, att kriget äntligen är slut —
det är den stora händelsen. Det finns
krafter som nu vill kanalisera ut hjälpen.
Det gäller också Kyrkornas världs -

120

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. de svenska insatserna

för hjälp åt Biafras folk

råd, som samarbetar med Nigerias kristna
råd. Vad som kommer att hända med
det som finns på Säo Tomé är svårt
att säga, men jag hoppas att det också
skall komma till användning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan instämma i de
påpekanden som herr Svensson senast
gjorde. Det är ändå rätt väsentligt att
vi nu ser slutet nalkas på den oerhörda
tragedi som herr Werner nyss beskrev.

Jag kan väl säga att jag delar fru
Kristenssons uppfattning att det är bättre
att hjälpa för mycket än att hjälpa
för litet, men det gäller också att se
till att hjälpen verkligen kommer fram.
Det räcker inte med att man bara deklarerar
en vilja att hjälpa, utan man
måste förfara så, att denna hjälp kommer
dit den skall och att hjälpviljan
sålunda tar sig praktiska uttryck.

När jag talar om att de nordiska regeringarnas
handlande innebar, att man
inte ville tillgripa politiska åtgärder
som äventyrade den humanitära hjälp
som vi kunde genomföra var bakgrunden
helt enkelt den att vi alla i de nordiska
ländernas regeringar var medvetna
om att ifall vi vidtog åtgärder som
i alldeles särskilt hög grad stötte den
federala regeringen, kunde den ingripa
på ett mera drastiskt sätt mot hjälpsändningar
än vad som skedde. Man
får ändå inte glömma bort att den federala
regeringen medgav dagflygningar
till enklaven med livsmedel och medicin
men att det var Ojukwu som motsatte
sig sådana dagflygningar. Detta
framtvingade nattflygningar med allt
vad det innebar. Klart är att vi ville
medverka till att Röda korset skulle få
möjligheter att flyga under dagen, men
de oerhört skarpa och hatiska motsättningar
som alltid blir en följd av inbördeskrig
tog sig sådana uttryck på
båda sidor att det var ytterligt svårt
att få fram den humanitära hjälpen.

Det är alldeles riktigt att en mängd
människor har hungrat ihjäl; jag vet
inte hur många, men det kommer väl
att så småningom uppenbaras. Det kan
kanske som jag tror att herr Werner
uttryckte det, betraktas som folkmord.
Javäl, men vi vet alla, att i de flesta
krig — inte minst i det senaste världskriget
som utkämpades här i Europa
—• använde man hungern som ett effektivt
verkande vapen. Det är ytterligare
ett bevis för den brutalitet och den
omänsklighet som utmärker människornas
tillgripande av våld för att lösa konflikter.

Vad jag till slut vill understryka är
att frågan om hjälp till återuppbyggnad
aktualiseras, när den humanitära
hjälpen kan avslutas, alltså när normala
förhållanden inträder. Normala förhållanden
innebär visserligen för de afrikanska
folken i allmänhet hunger,
jämfört med det sätt på vilket vi lever
i Europa. När man emellertid har kommit
tillbaka till vad som skulle kunna
kallas normala förhållanden, uppkommer
frågan om hur stora de svenska insatserna
för återuppbyggnaden skall vara.
Därom kan jag inte yttra mig, eftersom
det i första hand beror på från
vilket land eller vilka länder den nigerianska
regeringen vill motta en sådan
återuppbyggnadshjälp.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Den näringspolitiska debatten
i vårt land har under den senaste
tiden berikats med många och
stora ord om ökad effektivisering, höjd
produktion samt bättre utnyttjande av
våra resurser genom en ökad internationell
arbetsfördelning. Vidare har man
sagt sig kunna åstadkomma en bättre
industriell demokrati. Man har framhållit
att det behövs en snabbare strukturomvandling
än den som hela tiden
försiggår i större eller mindre omfattning.
Inte minst har man krävt ökad
koncentration och sagt att det fordras

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

121

en helt annan stordrift. Detta har varit
vanliga ord från de socialdemokratiska
talarstolarna, och man har framhållit
att allt kan genomföras bara vi i större
utsträckning låter samhället medverka.
Slår vi ihop två eller flera mindre
lönsamma företag skulle vi snart få ett
enda lönande och bärkraftigt företag.

Vidare har det talats stora ord om
jämlikhetens välsignelse, den jämlikhet
som socialdemokratin nu så yrvaket
skall genomföra efter 35 års regerande
i vårt land. Ja, alla dessa stolta föresatser
skall man förverkliga men förutsättningen
är, herr talman, att den
statliga företagsamheten i ökad utsträckning
får vinna terräng.

Vad har det då blivit av allt detta?
När det gäller den ökade centraldirigeringen
har svaret inte uteblivit. Det
ser inte ut som om svenska folket ännu
skulle vara uppfostrat för denna. Just
bristen på den mänskliga kontakten och
anonymiteten i företagsledningen synes
visa att det statliga ägandet inte är särskilt
accepterat. Det som är utmärkande
för det statliga företagandet, nämligen
centraldirigeringen, har i sig skapat
många problem.

Det är också tydligt att de högavlönade
inte finner sig i att avstå något
till de lågavlönade och låta sin inkomstutveckling
stagnera. Man börjar i allt
större utsträckning se till att man nu
får kompensation. Även detta kan vara
ett hot mot centraldirigeringen, den
centraldirigcring som ju alltid är nödvändig
i ett socialiserat land.

När det gäller kravet på hastig strukturomvandling
har inte verkningarna
visat sig så värst behagliga för ett stort
antal av de svenska medborgarna. Den
överdrivna svenska tron på att vi i snabbare
takt bör söka uppnå att världen
i större utsträckning blir ett enda stort
folkhushåll har medfört att vi tillämpat
eu så öppen handelspolitik att flera
branscher och företag redan försvunnit
och att många andra arbetar under
mycket svåra förhållanden. Dessa verk -

Remissdebatt

ningar blir så mycket värre när det
i den övriga industrialiserade världen
finns nationer som väl ser om sitt hus
och är angelägna att skydda sin sysselsättning.

I radions nyhetsutsändning i morse
meddelades att det läggs ned ytterligare
en skofabrik i Kumla, en stad som
tidigare haft 60 skofabriker men numera
endast har 6.

Till inte ringa del kan säkert orsakerna
till vår dåliga handelsbalans sökas
i försämringen av konkurrensförhållandena
för de delar av näringslivet
som är beroende av utlandskonkurrensen.
Det finns nog inte särskilt mycket
av verklighet bakom finansministerns
teorier att ökningstakten i vår
import skulle brytas under innevarande
år, såvida man inte är beredd att
tillgripa särskilt effektiva åtgärder och
några sådana har inte redovisats.

Man har påpekat att ökningen av vår
import i dag till större delen skulle avse
konsumtionsvaror och bara detta visar
att företagen inom dessa delar av näringslivet
inte orkat med den mycket
hårda konkurrensen. Vi kan också konstatera
att premieringen av de offentliga
investeringarna under gångna tider
på bekostnad av de enskilda innebär
att vi inte längre kan öka vår andel
av utrikeshandeln.

Nu har svårigheterna också ökat genom
den hårda kreditransoneringen och
det höga ränteläget. I annat sammanhang
har jag här i kammaren varit i tillfälle
att framhålla hur orimligt hårt
dessa kreditrestriktioner slår mot det
enskilda näringslivet, medan stat, kommuner
och statliga företag kan arbeta
nära nog ostörda av restriktionerna. Niir
hörde någon t. ex. talas om alt ett statligt
företag inte fick sitt kreditbehov
tillfredsställt?

I ett interpellationssvar till mig förklarade
finansministern i höstas att
budgeten skulle komina att innehålla sådana
finanspolitiska åtgärder att man
kanske skulle kunna tillämpa en milda -

122

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

re kreditpolitik. Visserligen görs det
i budgeten vissa attacker mot rökarna,
öldrickarna, bilköparna och de människor
som vill köpa hushållsmaskiner
genom att momsen höjs med 4 procent
på dessa varor, men det ger under innevarande
budgetår inte mycket mer än
100 miljoner kronor. Finansministern
säger heller inte att detta skulle motivera
en vänligare kreditpolitik. Staten
fortsätter sin utgiftspolitik, och statsutgifterna
ökar med ca 4 000 miljoner
kronor. Den svällande statsbudgeten gör
naturligtvis att vi inte inom rimlig tid
kan räkna med någon förbättring på
kreditpolitikens område för det enskilda
näringslivet. Det är en utmaning
mot alla som arbetar i det fria näringslivet
att samhällets intressen alltid tillgodoses
i första hand.

När industriministern häromdagen talade
i Luleå fick vi höra att lönerna
hade stigit med 140 procent medan
malmen sjunkit i pris med 40 procent
under den tid som staten varit ensamägare
till LKAB. Detta var orsaken till
den hårda rationaliseringstakt som skett
och som var nödvändig för att få företaget
att gå ihop, sade industriministern.
Men denna utveckling är ju ingalunda
unik för malmföretaget. Den har
funnits på de flesta platser där svenskt
näringsliv bedrivs, men företagen har
ändå i förvånansvärt stor utsträckning
klarat av problemen.

Klart är att förutsättningarna för en
gynnsam utveckling i framtiden minskas
om intresset för företagsamhet avtar.
Och det ökade hotet mot den enskilda
äganderätten bidrar starkt till
att försämra arbetsviljan och lusten till
förnyat risktagande. Ett av hoten därvidlag
är förslaget till höjda förmögenhets-
och arvsskatter. För många små
och medelstora företag inom jordbruk,
handel och industri är existensen i
framtiden hårt hotad, om förslagen blir
verklighet. Företagen disponerar nämligen
inte över kontanter, utan det egna
kapitalet ligger hårt bundet i byggna -

der och maskiner, varulager och fordringar.
Det är därför inte tillgängligt
för att betala dessa mycket höga skatter.
Tillgångarna är nödvändiga för företagets
fortsatta drift, och om skatterna
skall betalas återstår inget annat än
nedläggning eller försäljning. Resultatet
blir då friställningar och avskedanden.
Det blir sålunda de anställda som
i sista hand får bära den tunga bördan
av den hårda beskattning av kapitalet
som man nu tydligen är beredd
att genomföra.

Finansministern har i tidigare sammanhang
uttalat att han har för avsikt
att framlägga kapitalskatteberedningens
förslag, och därför är det all anledning
för oss att allvarligt pröva denna sak,
eftersom vi måste räkna med att förslaget
också kommer att genomföras.
Det kunde vara mycket att säga om
det skatteförslag som skall framläggas,
men vi vet ännu inte mycket om det.
Sättet att droppa ut litet i sänder av
vad som avses bli ett förslag är tydligen
regeringens system för att pröva
vad oppositionen och opinionen i vårt
land verkligen tål. Sedan utformar man
tydligen sitt förslag med ledning härav.
Det är en egendomlig ersättning för
det remissförfarande som man har anledning
att i stället kräva. Den nya regeringen
Palme börjar sannerligen inte
sin första vårsession med någon större
respekt för riksdagen och för vårt demokratiska
system.

Det går inte heller gärna att diskutera
ett förslag som ännu inte har presenterats.
Av de små uppgifter som hittills
sipprat ut kan man emellertid tydligen
slå fast en sak, som jag tycker
är ganska anmärkningsvärd, nämligen
att man måste räkna med att den nya
skattelagstiftning, som vi kommer att
få, frångår den tidigare gällande principen
om skatteuttag efter skatteförmåga.
Detta framgår av uppgifterna i
den allmänna debatten om att alla medborgare
i fortsättningen skall få betala
ungkarlsskatt. Om jag inte är felaktigt

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

123

underrättad innebär förslaget att de
grupper som framför allt kläms åt är
barnfamiljerna, de ensamstående föräldrarna
och hemmafruarna. Skulle vi
få ett förslag som gör det lättare för
hemmafruarna att gå ut på arbetsmarknaden
är det ju bara bra. Däremot skulle
det vara förvånansvärt, om man inte
längre skulle uppskatta det arbete som
så många kvinnor nedlägger i hemmet
för att fostra sina barn. Det är ju i alla
fall en av samhällets kanske allra viktigaste
uppgifter. Vi har all anledning
att uppskatta detta arbete vare sig det
gäller en mor som sköter sitt hem på
heltid eller en mor som också har ett
deltids- eller kanske t. o. m. ett heltidsarbete
utanför hemmet. Samhället offrar
i dag stora summor på utbildning
av de unga, men man tycks inte särskilt
mycket värdera det kanske allra
viktigaste, nämligen barnens fostran i
hemmet. Det är ju där som grunden ofta
läggs för det karaktärsmönster som
sedan kommer alt bli utmärkande för
människornas framtida liv.

Mot denna bakgrund menar jag att
det skulle vara egendomligt, om inte
denna kategori av kvinnor i fortsättningen
ens skulle vara värd ett ortsavdrag.
För många finns det inte heller
någon möjlighet att gå ut i förvärvslivet.
Det kan vara mycket svårt för
dem som har fullgjort uppfostringsplikten
att kanske vid 50 års ålder finna
eu meningsfull sysselsättning på arbetsmarknaden.
Detta tyder inte på att vi
går fram emot ett valfrihetens samhälle.

Vi får emellertid tillfälle att närmare
diskutera frågan när vi äntligen får se
det förslag som regeringen så småningom
presenterar. Som en liten sammanfattning
vill jag säga att socialdemokratin
hittills inte lyckats särskilt väl med
att förverkliga sitt tal om jämlikhet och
solidaritet.

Herr talmannen övertog ledningen avförhandlingarna.

Remissdebatt

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är sannerligen inget
stormöte vi har i dag — det är vi kanske
inte heller så vana vid att ha.

Hela debatten har ju annars gällt
budgetförslaget, som en remissdebatt
bör göra. Men debatten har förts i skuggan
av ett skatteförslag som vi inte ens
känner innehållet i. I och för sig kan
det vara lätt att diskutera en skatt när
man inte känner siffrorna, men det är
svårt för den som vill ha riktiga besked
om saken. Den individuella beskattningen,
särbeskattningen, har emellertid
hela tiden diskuterats utan att
några siffror presenterats. Man har fastslagit
som ett axiom att särbeskattning
är något radikalt — den skulle vara
till fördel för de gifta kvinnorna och
framför allt skulle den innebära mycket
stora favörer för barnfamiljerna. Hela
pressens agitation har gått ut på att
bevisa detta — utan siffror.

När man här i kammaren — som jag
har gjort några gånger — och på andra
håll sagt att om en särbeskattning genomförs
kommer det, om inte särskilda
anordningar vidtas, att betyda att vissa
kategorier inkomsttagare, där det bara
finns en inkomst och en liten sådan,
kan komma att få betydande skatteökningar,
medan skatten samtidigt sänks
för familjer med två stora inkomster.
Vi som framfört sådana synpunkter har
alltid uppfattats som fiender till likställigheten
mellan man och kvinna och
mellan gifta och ogifta samt över huvud
taget ansetts vara av modell ä.

Från socialdemokratiskt håll har vi i
alla fall sagt att det finns en tendens i
arbetslivet att få två inkomsttagare i
varje familj och att denna tendens bör
mötas av en motsvarande tendens i beskattningen
genom att individuell beskattning
införs för både man och hustru,
när de har förvärvsarbete. Vi har
velat få en skatt i den riktningen prövad.
Men vi har också sagt att detta inte får
ske på de små inkomsttagarnas bekostnad.
Det är glädjande att finansminis -

124

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

tern tydligen har följt dessa principer:
han har varit villig att gå mycket djärvt
till väga för att få till stånd en särbeskattning,
men han har samtidigt velat
göra reformen sådan att den inte skall
medföra skatteökningar för de små inkomsttagarna.

Nu har emellertid det egendomliga
inträffat att den press, som tidigare så
enhälligt prisat särbeskattningen och
mycket hårt klandrat finansministern
för att han inte klämt till med en sådan,
framför en helt annan mening. Detsamma
gäller den borgerliga oppositionen,
här i kammaren kanske särskilt företrädd
av folkpartiet, som betraktat det
som en stor försummelse att ett sådanl
förslag inte presenterats för länge sedan.
Senast i går fanns det, tror jag, en ledare
i Expressen om saken. Över huvud
taget har förslaget inte mötts med den
stora tacksamhet som man skulle vänta
när det gäller en reform som så länge
efterlysts.

Det har också sagts att reformen
egentligen är en överraskningsmanöver.
Det har inte skett någon utredning, det
har inte skett något remissförfarande
och det är ingen debatt som ligger till
grund för herr Strängs kommande skatteförslag.
Det är riktigt att vi inte känner
det siffermässiga utfallet —- vi vet
egentligen inte hur stora avdrag som
kommer att föreslås på den direkta skatten
och vi känner inte till skatteskalorna.
Men nog har väl särbeskattningen
som princip utretts. I en utredning år
1952 var man överens om att behålla
sambeskattningen. År 1957 kom en utredning
till samma resultat. Den stora
allmänna skatteberedningen lämnade
sitt betänkande 1964, och även där var
man överens om att fortsätta med sambeskattning.
Då förelåg emellertid några
reservationer, litet vaga i sin utformning,
som sade att vi måste fortsätta att
utreda familjebeskattningen.

Sedan kom en ny familjeskatteberedning,
i vilken fru Nettelbrandt och jag

satt som experter som det hette. Denna
har lämnat sitt förslag för ett år sedan.
Under tiden har en frivillig särbeskattning
genomförts, som tydligen haft så
god effekt att den därmed tog död på
all debatt. Detta ämne, som förut debatterades
så oerhört, var uttömt när fainiljeskatteberedningen
kom med sitt
förslag. Det verkar som om de som var
intresserade var representanter just för
den grupp, som hade så goda inkomster
att de fick mycket stora skattelättnader
genom den frivilliga särbeskattningen.
Lättnaderna var så stora, att det allmänna
intresset för att få en likställighetsreform
genom en obligatorisk särbeskattning
försvunnit.

När familjeskatteberedningen kom
med sitt förslag väckte detta inte så
mycken debatt, vilket kanske inte är så
egendomligt, eftersom det verkligen var
ett sifferverk. Det var ytterst kompakt
och kanske för besvärligt att plöja igenom
för de flesta. Det var en metodstudie.
Enligt det sammandrag i propositionen
som herr Sträng »droppat» något
av i kammaren i dag och tidigare i TV
och radio, tycks det som om han läst
utredningen och som om han följt tendensen
i majoritetens förslag att icke
ge lägre inkomsttagare skattehöjning
och vidare att han följt ett uttalat önskemål
att barnfamiljerna skall kompenseras
genom direkta bidrag. Han kan ha
gjort detta så mycket lättare som han
skaffat nya pengar genom att höja momsen.
Det skall bli spännande att se hur
han utnyttjar dessa nya pengar för att
kompensera just barnfamiljerna.

Beträffande metoderna i Strängs bebådade
proposition måste sägas att där
finns ett par verkligt stora nyheter som
familjeskatteberedningen kommit med.
Den ena av dessa är att göra modifikationerna
vid övergång från sambeskattning
till särbeskattning direkt i skatten.
Det är något helt nytt. Många har
betvivlat att man skulle kunna göra det.
Jag vet att centern vid något tillfälle

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

125

varit inne på att man skulle gå den vägen,
men den gången gällde det en helt
annan sak.

En annan nyhet som också varit diskuterad
och ofta utdömd som omöjlig
är slopandet av kommunalskatteavdraget.
Detta är en verklig nyhet. Vidare
tycks herr Sträng också ha följt det bestämda
besked som majoriteten i utredningen
gav, nämligen att vi inte vill ha
någon särbeskattning av kapitalinkomsterna.

Majoritetsförslaget stöddes inte av fru
Nettelbrandt. Hon hade andra uppfattningar
om vissa ting i förslaget, som hon
inte ville acceptera. Hon ville över huhud
taget ha en annan utformning av
hela förslaget. Det tycks också ha irriterat
och illa klaffat med vad borgerligheten
i allmänhet vill ha av ett nytt
skatteförslag.

Man har också varit mycket irriterad
över förslaget om slopande av avdraget
för kommunalskatten.

Man kan egentligen inte säga vad som
vinns med den ena och den andra metoden.
När inga siffror föreligger kan
man bara uttala sig i princip om vilket
man tycker är en riktig väg. Jag anser
att de detaljer i förslaget som vi har
fått veta av finansministern kan accepteras.
De sammanfaller helt med vad jag
finner vara riktigt.

Jag skulle emellertid vilja betona någonting
som är mycket väsentligt, nämligen
att barnfamiljerna får en ordentlig
kompensation och att de ensamstående
föräldrarna får en ersättning för
den stora skattehöjning som de annars
genom en särbeskattning drabbas av i
jämförelse med den skatt de har i dag.
Jag har själv varit med om att väcka en
motion — mycket tidigt —- om att ensamstående
föräldrar skulle ha ett och
ett halvt grundavdrag —- sedan blev det
två grundavdrag — och vidare om att
de skulle få de giftas skatteskala, som
de nu får behålla ända tills barnet är 18
år. De har dessutom sitt förvärvsavdrag,
så de är favoriserade i mycket hög grad.

Remissdebatt

Det blir en stor förändring, om man
inte på ett alldeles speciellt sätt kompenserar
skatteförslagets verkningar just
för dessa föräldrar.

Det finns ett avsnitt i familjeskatteberedningens
förslag som gäller dem
som har faktisk sambeskattning. Jag förstår
mycket väl att herr Sträng inte i dag
kan lägga fram ett förslag på den punkten.
Frågan är inte debatterad och egentligen
inte tillräckligt utredd, och det är
alltså en bra bit kvar innan vi kan vara
säkra på att en reform skulle gå att
genomföra. Jag förutsätter ändå att man
i en framtid kommer att införa särbeskattning
även för dem som i dag är
faktiskt sambeskattade. Det är ett likstiillighetskrav
att hustrurna skall få
ATP liksom andra arbetstagare, att de
skall betala skatt och att de skall ha
tilläggssjukpenning. Det är en reform
som måste komma.

Jag skulle kanske uttala ett tack till
herr Sträng för att han inte valde den
metod som rekommenderades av någon
i utredningen, nämligen att man skulle
göra en klyvning efter ålder när det gäller
tillämpningen av särbeskattningen.
Det vore en olycka om man lät gifta
kvinnor i en viss ålder behålla en förmånlig
beskattning som gifta och därmed
skapade en ny tröskel. Det strider
helt och hållet mot de ansträngningar
som nu görs för att kvinnorna skall
kunna komma ut på arbetsmarknaden
utan extra hinder. Jag är tacksam för
att finansministern inte valde den vägen
att genomföra en särbeskattning.

Fru Kristensson tog upp frågan om
tjänstemännens ställning och sade med
tanke på skatteförslaget att en inkomstutjämning
i sig själv inte hade något
värde. Hon ville alltså bestrida herr
Strängs uttalande att den har ett egenvärde.
Jag delar helt herr Strängs uppfattning,
och därför hoppas jag att det
inte kommer att bli stora skattelättnader
för de stora inkomsttagarna som en följd
av en övergång till särbeskattning. Jag
tror inte att man vinner gehör hos folk

126

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

för att ge skattelättnader åt dem som
har höga inkomster. Tiden är verkligen
mogen för en utjämning. Den har ett
egenvärde, som jag tror att många uppskattar.

Fru Kristensson gav också en moraliserande
beskrivning av tjänstemännen.
Deras arbetsmoral var någonting alldeles
särskilt, deras pliktkänsla var någonting
i särklass o. s. v. Hon tycktes
mena — fast det var svårt att riktigt
förstå hur hon tänkte sig det — att man
skulle ta särskild skattehänsyn till tjänstemännen.
En sådan beskrivning av
en viss grupp som moraliskt mera högtstående
har vi knappast fått höra sedan
mitten av 1950-talet. Då var det mycket
vanligt att herr Ohlin prisade tjänstemännen
och småföretagarna. Han tillskrev
dem speciella moraliska kvalifikationer
som inga andra hade. Detta
tycks nu åter ha blivit modellen, och
jag tycker inte att den passar i vår tid.

För övrigt förstår jag inte att just de
grupper som fru Kristensson drog fram

— skollärare, sjukvårdspersonal etc.

— skulle kunna ha något emot en särbeskattning.
Ett argument för särbeskattningen
har tidigare alltid varit att
den behövdes för just dessa grupper,
där även hustrun ofta har en utbildning,
så att hon inte satt där med sin utbildning
och ansåg att sambeskattningen
hindrade henne att använda den i förvärvsarbete.
Även om fru Kristenssons
parti inte intresserar sig för att få en
särbeskattning kan man väl inte bestrida
att frågan för just denna mellangrupp
av tjänstemän har varit mycket
angelägen. Den har kanske haft större
ekonomisk betydelse för dem än för
många andra.

Bland de frågor som har tagits upp i
dag är en som jag har satt på min lista
såsom angelägen men som inte hör till
beskattningen, nämligen frågan om miljön
på arbetsplatsen. I dag föreslår socialministern
att arbetarskyddsstyrelsen
får ytterligare, jag tror det är 50 miljoner
kronor, och han vill ha nya tjänster

på arbetsmedicinska institutet. Det är
utmärkt. Men varför dröja med att gå
ännu grundligare till väga? Herr Aspling
utlovar en ny utredning. Varför
har han inte satt till den? Vi har gång
på gång här i riksdagen fått avslå motioner
i väntan på de undersökningar som
har gjorts på arbetarskyddsstyrelsen.
Dessa är nu färdiga och jag tycker att
herr Aspling borde ha tillsatt utredningen
i stället för att i statsverkspropositionen
antyda att han ämnar göra
det.

Det finns säkerligen områden där
man utan en fortsatt utredning skulle
kunna åstadkomma väsentliga förbättringar
av arbetarskyddet. Jag nämner
bara tre områden, där det redan finns
normvärden och möjligheter att förhindra
skador och där man även kan
överblicka vad skyddet kommer att kosta.
Beträffande silikosen, koloxidförgiftningarna
och bullerskadorna inom industrin
borde man kunna gripa in på
ett par punkter även om man inte är klar
med utarbetandet av en helt ny lagstiftning
och även om man ännu inte är
beredd att göra allt som kan göras —
av ekonomiska skäl kanske man tvingas
uppskjuta några av besluten. Jag måste
hålla med herr Hermansson om att man
borde upprätta en plan för att steg för
steg aktualisera arbetarskyddsfrågorna.
Arbetsmedicinska institutet bör inte vara
ett hinder för att man skall kunna
komma fram till beslut; på vissa områden
borde man redan nu ha tillräckligt
mycket material för att kunna göra
något. Jag tror att detta är ytterst väsentligt.

Miljöfrågorna diskuteras nu mycket.
Jag vill därför nu komma till mitt praeterea
censeo, frågan om Vindelälven. I
den förteckning på kommande propositioner
som vi bär fått står ett »eventuellt»
för ett vattenkraftsbygge. Jag vet
inte hur eventuellt detta är i dag när
man ändå i finansplanen slår fast att vi
har ett gott arbetsmarknadsläge och att
vi kanske rent av kan befara en viss

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

127

överhettning, när man lägger fram ett
skatteförslag som går ut på att stimulera
gifta kvinnor att rycka in på arbetsplatserna
och då man redan har en stor
arbetskraftsinvandring från andra länder.
Bör man inte då inse att det enda
skäl som har anförts för en utbyggnad
av Vindelälven, nämligen att det skulle
kunna leverera en del arbetstillfällen,
ytterligare har försvagats? Herr Sträng
har i detta fall bättre möjligheter än
någon annan att vid sin bedömning av
arbetsmarknadsläget och det ekonomiska
läget dra den slutsatsen, att den utbyggnad
han tidigare förordat inte längre
är så aktuell och att vi borde kunna
avföra denna stridsfråga från dagordningen.

Att detta är en stridsfråga och en
fråga som väckt mycket stort intresse
kan jag intyga. Under dessa år har jag
varje vecka och under långa tider varje
dag fått bevis på att det på många håll
finns ett stort intresse för denna fråga.
Jag har fått dessa bevis genom telefonsamtal
och brev och genom att människor
sökt upp mig. När de vänt sig till
mig har de liksom gripit efter ett halmstrå,
eftersom jag inte har något inflytande
på denna fråga. Jag har bara ett
intresse för saken, ett intresse som tidigare
delats av en majoritet i riksdagen.

Det skulle göra klart för många människor
att Sträng verkligen är en stor
man, om han i denna fråga biträdde
uppfattningen att Vindelälven inte bör
byggas ut, om han lät denna eventuella
proposition utebli och sade att frågan
är utagerad. Han skulle därmed göra en
god miljövårdsinsats.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag är smickrad över
att fru Eriksson i Stockholm över huvud
taget lyssnade till mitt inlägg, men
jag beklagar att kvintessensen av vad
jag sade tycks ha gått henne förbi. Jag
påstod inte att tjänstemännen skulle
vara moraliskt mer högtstående än and -

Remissdebatt

ra grupper; jag bara konstaterade att
— något som jag tror att fru Eriksson
inte vill bestrida — tjänstemännen i sitt
arbete kännetecknats av en betydande
ansvarskänsla. Det är väl inte något
fel att framhålla det. Vad jag påstod
var att just de tjänstemannagrupper,
som jag talade om, efter 1969 års förhandlingar
fick finna sig i en betydande
reallöneförsämring. Med det förslag
som herr Sträng ämnar lägga fram kommer
tydligen de ensamstående som har
inkomster på över 30 000 kronor att få
finna sig i en skärpt progressiv beskattning.
När därtill kommer att finansministern
siiger att just dessa grupper
skall visa hänsyn i de kommande
förhandlingarna, vill jag påstå att de
föga har blivit lönade för sin arbetslust
och för det intresse de visat sin arbetsgivare
— staten, kommunerna eller offentliga
arbetsgivare över huvud taget.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
framställde en hel del önskemål
till finansministern beträffande utformningen
av det nya skattesystemet. Jag
förvånades emellertid något över att fru
Eriksson inte tycktes veta så värst mycket
om vad herr Sträng kommer att
föreslå. På en punkt föreföll det dock
som om fru Eriksson visste ganska mycket
om hur förslaget skulle komma att
se ut, nämligen när det gäller de grupper
som i dag är föremål för faktisk
sambeskattning, d. v. s. jordbrukarna
och alla andra småföretagare, vilkas
hustrur är männen behjälpliga i deras
företag. Dessa grupper kommer tydligen
även i fortsättningen att bli föremål
för denna faktiska sambeskattning trots
att den särskilda skatteskalan för gifta
skulle bortfalla, varigenom de drabbas
av en hårdare marginalbeskattning än
andra makar som båda förvärvsarbetar.

Om det är så att finansministern verkligen
har för avsikt att lägga fram ett
förslag om att man så hårt skall beskat -

128

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

ta hela den svenska jordbrukarkåren
och all den småföretagsamhet som förekommer
inom handeln och andra yrken,
så tycker jag detta är ganska bedrövligt.
Det är möjligt att jag missförstod
detta, men jag fick den uppfattningen
av fru Erikssons yttrande att
fru Eriksson skulle vara säker på alt
finansministern alltjämt skulle driva
den politiken, och det är någonting
som jag tycker man har anledning att
beklaga.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Har herr Magnusson i
Borås någonsin begärt särbeskattning
för faktiskt sambeskattade? Jag har aldrig
upplevt det. Däremot har jag och
fru Nettelbrandt i beredningen sagt att
en följd av en särbeskattning för andra
grupper måste bli försök att även låta
dessa faktiskt sambeskattade bli individuellt
beskattade. De har alltid tidigare
anförts som ett absolut hinder för
särbeskattning över huvud taget. Man
har ständigt sagt att frågan är omöjlig
att lösa och man har anfört den som
det största hindret för en individuell
beskattning. Men både fru Nettelbrandt
och jag var mycket envisa på denna
punkt; det får inte vara så att denna
grupp inte får komma med bland de individuellt
beskattade.

Jag antar att om herr Sträng hade
för avsikt att lägga fram ett förslag på
denna punkt, så skulle detta vara så
märkligt att han skulle ha nämnt det.
Jag vet ingenting, men jag har slutit
mig till att detta är en så pass stor och
komplicerad sak att man säkerligen behöver
diskutera den mer. Jag anklagar
inte herr Sträng om han inte i dag är
färdig med en lösning, och det tror
jag inte att vare sig herr Björkman,
som sitter intill herr Magnusson, eller
herr Magnusson gör heller. Denna fråga
fordrar mycket mera beredning; då
denna sak togs upp i familjeskatteberedningen
var det första gången den

egentligen togs upp. Men både jag och
fru Nettelbrandt fordrade helt enkelt
i kvinnosakens namn att de hustrur det
här är fråga om skulle behandlas som
andra inkomsttagare. Jag vet ingenting,
men jag har som sagt trott mig våga
sluta mig till att det inte var klart på
den punkten.

Fru Kristensson sade att tjänstemännen
redan fått en försämring och frågade
om de nu återigen skulle hållas
tillbaka när det gäller ekonomiska förbättringar.
Jag frågar: Hur skall det
egentligen gå till att åstadkomma jämlikhet?
Det kan väl inte ske på annat
sätt än genom att också de som har det
relativt bra antingen får sin ställning
försämrad eller åtminstone får hållas
tillbaka vid nya löneförhandlingar och
i nya skatteförslag? Jag tycker detta är
riktigt. Annars kan man aldrig uppnå
jämlikhet. Jag är rädd att många som
talar om jämlikhet inte på allvar har
räknat med detta, men det gör åtminstone
vi i socialdemokratiska partiet.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger: Man kan väl inte åstadkomma
jämlikhet på annat sätt än just
detta? Jag sade i mitt tidigare inlägg
i debatten att det finns ett helt annat
sätt att gå till väga, nämligen att åstadkomma
en skattepolitik som stimulerar
arbetsinsatser och ekonomisk tillväxt;
det är ju endast därigenom man kan ge
folkhushållet de resurser som behövs
för att verkligen kunna fortsätta på reformpolitikens
väg. Det innebär samtidigt
att man inte hindrar folk att komma
upp i högre inkomster. Men vi har
olika uppfattning på denna punkt, och
jag begär inte att fru Eriksson skall
hålla med mig; jag bara konstaterar att
vi på denna punkt följer helt olika linjer.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

129

Herr talman! Här är det fråga om att
genomföra ett helt nytt skattesystem,
där den enskilda skatteskalan för gifta
har slopats. Jag är tacksam över att
fru Eriksson i Stockholm bekräftade
att det inte fanns anledning att hysa
de farhågor som jag tidigare gjorde mig
till tolk för.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Det blev ännu egendomligare nu när
fru Kristensson sade att hon vill ha en
reformering av skattesystemet som stimulerar
till ytterligare arbetsinsatser.
Måste då arbetsinsatserna stimuleras ytterligare
för dem som redan har det
bra? Hur i all världen kan man då begära
att de som har det mycket sämre
skall vilja arbeta alls?

Jag kan inte se annat än att stimulansen
till arbete finns hos dem som har
det väl ställt. De andra har ofta varit
piskade att arbeta, men också de kan
stimuleras genom förbättringar, och vi
måste väl gå en sådan väg att man någon
gång kan bli nöjd.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är få frågor som
tilldrar sig ett sådant intresse och utlöser
ett sådant engagemang i dagens
samhällsdebatt som miljöfrågorna. Miljöbegreppet
har undan för undan utvidgats
och innesluter nu inte bara frågor
som berör den yttre miljön utan omspänner
också problem som i hög grad
berör människornas existensvillkor
inom ramen för denna yttre miljö. Miljöfrågan
kommer därför att bli en av de
verkligt stora politiska frågorna under
1970-talet.

Orsaken till att vi har hamnat i den
situation vi befinner oss i då det gäller
våra miljöproblem torde vid det här
laget vara välbekant för de flesta: det
är ett resultat av det moderna industrisamhällets
utveckling. Vårt ekonomiska
välstånd bygger i högsta grad på den
höga produktiviteten inom vår industri,

Remissdebatt

men sanningen är också den, att välståndet
i hög grad åstadkommits genom
en överexploatering av naturresurser
och människomaterial.

Vi hade ett gynnsamt utgångsläge då
vi inledde vår industrialiseringsprocess
genom att vi hade stora oförbrukade
naturresurser i form av vattenkraft,
malm och stora skogstillgångar, men vi
nöjde oss inte med att tillgodogöra oss
den naturliga avkastningen av detta
nedärvda kapital utan vi har utan tanke
på konsekvenserna förbrukat en god
del av kapitalet. Resultatet visar sig nu
i form av nedsmutsat vatten, förorenad
luft, förstörd natur samt ett inom stora
delar av vårt land förslummat kulturlandskap.

Den livsmiljö människorna skall leva
och arbeta i har med andra ord allvarligt
försämrats samtidigt som de ekonomiska
villkoren för samma människor
avsevärt förbättrats. Sedan kan
man fråga sig: Har vi vunnit eller förlorat
på bytet? Jag tror att vi alla kan
vara eniga om att en hög ekonomisk
levnadsstandard inte får köpas på bekostnad
av hälsa och trivsel i tillvaron.
Standardbegreppet måste vidgas till att
i sig innesluta en så god livsmiljö som
möjligt för alla människor, oberoende
av ålder, yrke och boplats.

Vi är med andra ord i den situationen,
att vi måste göra omvärderingar
av genomgripande art för att söka klargöra
vad som är produktionens medel
och mål för att skapa så goda livsbetingelser
och en så god livsmiljö som
möjligt för människorna. Vi kan inte
vrida klockan tillbaka och återgå till
något slags naturahushållning — alla
förutsättningar härför saknas — men
lika väl som den tekniska utvecklingen
lyft oss till en hög ekonomisk nivå måste
tekniken hjälpa oss att reparera eller
reducera de missgrepp vi hittills gjort
oss skyldiga till under jakten på en hög
levnadsstandard.

Det är inget tvivel om att både kunskaper
och ekonomiska resurser finns

,r> — Andra kammarens protokoll W70. AV 2

130 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

för att göra detta möjligt. Det kommer
ytterst an på om viljan och ambitionen
finns hos dem som har ansvaret för
samhällsutvecklingen här i landet.

Jag kan försäkra att vi från centerpartiets
sida är villiga att i full utsträckning
medverka till att resurser
ställs till förfogande för att snabbast
möjligt skapa en så god livsmiljö som
möjligt för alla medborgare, oberoende
av var de bygger och bor i vårt land.
Det skall villigt erkännas att betydande
insatser på senaste tiden gjorts från regeringens
sida efter påverkan av den
allmänna opinionen men även under i
stort sett enig medverkan från riksdagens
sida att skapa bättre förutsättningar
för en aktiv miljöpolitik. En till dagens
förhållanden bättre avpassad lagstiftning
har kommit till stånd, och det
utredningsarbete som pågår inom byggnads-
och vattenlagstiftningens områden
kommer att bli av mycket stor betydelse
då det gäller att styra utvecklingen
i rätt riktning. Men själva lagstiftningsarbetet
i sig självt är inte nog,
utan detta måste följas upp och göras
till en levande realitet för alla parter
som berörs av denna lagstiftning, och
det gör vi ju praktiskt taget allesammans.

Härvidlag kommer domstolar, ansvariga
myndigheter, företag och enskilda
människor att ställas inför delvis nya
och hittills oprövade problem och frågeställningar.
Våra kunskaper och vårt
vetande inom miljökomplexet är fortfarande
trevande och ofullständiga, och
det kommer att ta sin tid innan forskning
och vetenskap kan ge underlag för
en till alla delar säker och riktig tilllämpning
av lagstiftningen inom miljöområdet.
Men detta får inte innebära
att vi underlåter att handla. Misstag och
felbedömningar nu i början är oundvikliga,
men det gäller att lära av dessa och
snarast möjligt öka kunskapsförrådet
genom ett intensivt forsknings- och
upplysningsarbete. Lagstiftningen är
själva grundförutsättningen för att kom -

ma till rätta med miljöproblemen. Har
vi en bra avpassad lagstiftning, bör
också tillämpningen kunna bli bra, under
förutsättning att våra domstolar är
rätt uppbyggda och utrustade med nödvändig
expertis — och naturligtvis också
med folk med vanligt sunt bondförstånd.

Domstolsorganisationen är för närvarande
under omprövning och riksdagen
får under vårens lopp tillfälle att ta
ställning till ett förslag om inrättande
av nya domstolar för fastighetsbildningsmål,
och till dessa domstolar skulle
kunna föras, utom fastighetsbildningsmål,
även mål enligt miljöskyddslagen,
vattenlagen och expropriationslagen.
En sådan lösning skulle helt säkert
innebära ökad enhetlighet i tilllämpningen
i fråga om värderingsprinciper,
då de mål det här rör sig om i
huvudsak inrymmer likartade värderingsfrågor.

Men en aldrig så väl avpassad lagstiftning
är naturligtvis inte tillräckligt
skydd mot fortsatt miljöförstöring och
ännu mindre någon garant för en förbättring
av den situation vi i dag befinner
oss i. Härutöver behövs det också
en central, regional och lokal organisation
som har tillräckliga fullmakter och
resurser för att se till att gällande lagar
och förordningar verkligen tillämpas
och efterlevs. Denna organisation har
vi ännu inte på någon av de nyss angivna
nivåerna vare sig orkat med eller
varit med att bygga upp. Härom bär anslagsäskandena
från statens naturvårdsverk
vittnesbörd nog; av begärda 47
nya tjänster föreslår departementschefen
9. På länsstyrelsenivå är de personella
resurserna helt otillräckliga, och
kommer man ner på kommunnivå är
bilden helt splittrad, från kommuner
som satsar avsevärde resurser på miljövård
till kommuner som praktiskt taget
inte satsar någonting.

Nu skall man inte haka upp sig på att
förhållandena är som de är. Detta är
nog tvärtom ganska naturligt. Hela mil -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

131

jöfrågan har, sedan vi väl fick klart för
oss frågans räckvidd, störtat över oss.
Det går helt enkelt inte att över en natt
vrida utvecklingen rätt igen efter att vi
i nära hundra år mer eller mindre medvetet
ägnat oss åt miljöförstöring. Nu
måste vi i stället genom metodiskt och
målmedvetet arbete undan för undan i
så snabb takt som våra ekonomiska och
personella resurser tillåter bygga upp
en organisation, som verkligen fungerar
på alla nivåer. När det kommer till kritan
kanske det ändå inte är antalet
tjänster på central nivå som är avgörande
för hur snabbt vi kan få i gång ett
aktivt arbete på miljövårdens område,
utan det är mera fråga om hur vi skall
kunna få de ansvariga kommunalmännen
aktivt engagerade.

Det är inte att undra över att man
ställer sig frågande och tvekande inför
hur man praktiskt skall angripa problemen
ute på det lokala fältet. Debatten
har varit och är fortfarande många
gånger förvirrad och motsägelsefull, så
som den förts både i massmedia, alltså
TV, radio och press, och på opinionsmöten
av skilda slag. Forskare och vetenskapsmän
är ofta djupt oense i olika
sakfrågor, och det har inte förbättrat situationen.

Kompetens- och ansvarighetsfördelningen
om den kommunala förvaltningen
är vad beträffar miljövården fortfarande
oklar, för att inte säga olöst.
Lämplig litteratur för hur dessa frågor
skall lösas på kommunplanet saknas och
behöver med det snaraste utarbetas liksom
en kursverksamhet behöver komma
till stånd. Naturvårdsverkets resurser
räcker för närvarande helt naturligt
inte till för att snabbt få en sådan
verksamhet av tillräcklig omfattning i
gång.

Ifrån centerpartiet kommer vi att i en
motion föreslå att på olika områden
som berör miljöskydd och miljövård
naturvårdsverket får i uppdrag att låta
upprätta alternativa modellplaner för
hur t. ex. vattenfrågan både vad avser

Remissdebatt

vattenförsörjning och vattnets föroreningsproblem
eller t. ex. renhållningsfrågan
skulle kunna lösas i en kommun
på rationellaste möjliga sätt.

Relativt gott om medel står ju till förfogande
för forskning inom miljöskyddsområdet,
och jag tycker att naturvårdsverket,
när det nu inte tillnärmelsevis
fick den personalförstärkning
verket begärde, med hjälp av dessa
forskningsmedel i stället borde köpa sig
tjänster utifrån och sätta i gång ett
forsknings- och planeringsarbete med
övervägande praktisk inriktning, allt i
syfte att ge alla dem, som sysslar med
miljöfrågorna ute i kommunerna, den
ledning och de råd de i dag i så hög
grad saknar.

Departementschefens hemställan om
ett reservationsanslag om 2 150 000 kr.
till miljövårdsinformation är därför
också väl motiverat med tanke på det
stora behov som föreligger av en saklig
och vederhäftig upplysning riktad
till såväl allmänheten som till de kommunala
förtroendemännen.

Det är alldeles uppenbart att det
finns ett nära samband mellan den miljöpolitik
statens naturvårdsverk har
att svara för och de frågor rörande
samhälls- och bebyggelseplanering statens
planverk handlägger.

I detta sammanhang skulle jag vilja ta
upp en fråga, som jag anser det finnas
allvarliga skäl till att ingående diskutera,
och gör det med utgångspunkt
från ett uttalande av chefen för civildepartementet,
då han säger:

»Till planverkets uppgifter hör att
hålla allmän uppsikt över planläggningen
och byggnadsväsendet. Planverket
måste av denna anledning ofta ta ställning
till frågor som berör vitt skilda intresseområden.
Det kan gälla t. ex. konflikter
mellan industriell etablering i
kustområdena och deras utnyttjande för
fritid, mellan behovet av utbyggd niirservice
och detaljhandelns önskan om
koncentration, mellan handelns och
kulturminnesvårdens intressen i äldre

132

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

stadskärnor, mellan individuell och kollektiv
trafikförsörjning eller mellan
producenter och konsumenters önskemål
vid bostadsbyggande. Ståndpunkter
i dessa och liknande situationer kan endast
till en del grundas på sakmaterial
och förutsätter därför i betydande omfattning
bedömningar och avvägningar
utifrån en allsidig erfarenhet och kunskap.
»

Departementschefens slutsats av detta
resonemang blir — och jag har ingenting
att invända mot den — att vid
planverket bör inrättas en lekmannastyrelse.
Jag delar som sagt denna uppfattning
men drar också en annan slutsats
av det nyss citerade. Är det riktigt att,
i den planeringsverksamhet statens
planverk ägnar sig åt med ledning av
den trend befolkningsomflyttningen
medfört, fortsätta med det prognosmakeri
som hittills varit så kännetecknande
för alla utbyggnadsplaner av våra
tätortsregioner? Vore det inte riktigare
att fråga sig vad det är för befolkningsunderlag
— miljöpolitiskt, trafikpolitiskt,
näringsgeografiskt, för att nämna
några kriterier för en rationell bedömning
— som krävs för att bära upp en
tillfredsställande samhällsservice för
människorna inom en region och med
ledning därav skapa de arbetsplatser,
de bostäder och den trafikförsörjning
som är nödvändiga härför? Eller, med
andra ord, samhället borde med större
kraft försöka styra utvecklingen mot ett
inte minst från miljösynpunkt människovänligare
samhälle i stället för att
låta utvecklingen styra samhället mot
en allt miljöfarligare tillvaro.

Herr talman! Mitt inlägg i dagens remissdebatt
är avsett som ett bidrag till
den intensiva diskussion om miljöfrågorna
som pågår i dagens samhälle; för
dessas lösning har politikerna stort ansvar.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I årets statsverksproposition
slutar utbildningshuvudtiteln på

8,3 miljarder kronor, vilket jämfört
med innevarande budgetår innebär en
ökning med 640 miljoner kronor. De
största höjningarna gäller skolväsendet,
186 miljoner, högre utbildning och
forskning, 148 miljoner, lärarutbildning,
35 miljoner, vuxenutbildning, 67
miljoner och studiesociala åtgärder, 52
miljoner kronor.

Många av anslagen är emellertid preliminära
i väntan på särskilda propositioner.
En prioritering sker beträffande
vuxenundervisning, förskola och
handikappade elever, och därvidlag
uppfylls krav som under flera år framförts
i motioner från folkpartihåll.

Men man skall inte låta sig förledas
av dessa vackra siffror. Denna gång har
man nämligen i statsverkspropositionen
räknat in personalkostnaderna på
grundval av 1970 års löner, medan verkens
äskanden är beräknade på basis av
1968 års löner. Detta betyder att de i
statsverkspropositionen uppgivna summorna
för grundskolan ligger högre än
de belopp som skolöverstyrelsen äskat i
sina petita. Av de 5,2 miljarder kronor,
som det i statsverkspropositionen räknas
med för skolöverstyrelsens anslagsområde,
torde den icke-automatiska ökningen
uppgå till 56 miljoner kronor,
vilket bara är 1,1 procent av totalsumman.
Här har Lärartidningen gjort en
riktig ekonomisk bedömning.

Nu väntar vi särskilda propositioner
när det gäller riksinternatskolor och
vuxenutbildning där skolöverstyrelsen
i stort sett äskar 65 miljoner kronor.
När vi kommer närmare valdagen får vi
väl se vad regeringen vill avsätta för
dessa ändamål. Omräkningen i 1970 års
löner och ökningen av ATP-avgiften ger
visserligen vackra höjningar i sifferkolumnerna,
men det ger inga nya pengar
för nya projekt. Vi skall inte låta lura
oss. Grundskolan och den nya läroplanen
behöver mer medel än vad som föreslås
i statsverkspropostionen för att
målen skall kunna uppnås. Nu köper
man i skolorna in nya läromedel för av -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

133

sevärda belopp för att kunna använda
dem som hjälpmedel när man skall förverkliga
läroplanens rekommendationer.

Det behövs läromedelsinformation av
helt annan omfattning än förut. Men
utbildningsdepartementet har inte velat
säga ja till det förslag om inrättande
av skolintendenter i grundskolan som
skolöverstyrelsen och Sveriges lärarförbund
har lagt fram. Det är beklagligt
att detta problem inte har lösts samtidigt
som den nya läroplanen för grundskolan
skall träda i funktion. Inte heller
har departementet velat ta förslaget
att omvandla LPH-föreståndarnas halvtidstjänster
till heltidstjänster som läromedelskonsulenter.

Mycket kraftiga prutningar på skolöverstyrelsens
äskanden för pedagogiskt
forsknings- och utvecklingsarbete har
gjorts, även om en ökning på 4,5 miljoner
kronor till närmare 19 miljoner kronor
inte är att förakta.

Också när det gäller lärarfortbildningen
har kraftiga prutningar gjorts
på skolöverstyrelsens förslag. Skolöverstyrelsen
hade begärt omkring 10 miljoner
kronor i ökning. I statsverkspropositionen
räknar man med en ökning
på 2 miljoner kronor. Beträffande fortbildningskonsulenter
går utbildningsministern
skolöverstyrelsen till mötes
bara med en bråkdel av det begärda
antalet tjänster. Detsamma gäller lärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen hade
begärt 142 nya ordinarie lärartjänster,
men i statsverkspropositionen tycker
man att det räcker med 18 och vill i
övrigt avsätta pengar till extra tjänster
och extra timmar.

Utbildningsministern klagar över alt
antalet elever per klass ligger högre än
de genomsnitt som skolberedningen eu
gång räknade med, men det kan viil inte
vara en målsättning för vår skolpolitik
och för ett utbildningssamhälle att öka
elevantalet i klasserna! Det borde vara
tvärtom. Vårt land består av glesbyg -

Remissdebatt

der i högre grad än av tätorter. Höjt
elevantal i klasserna innebär att klasserna
i tätorterna blir överlastade, därför
att det lägre eller ringa antalet barn
i glesorterna för med sig klasser med
lågt elevantal.

Efter allt det som lovats i fråga om
personalvård hade jag faktiskt väntat
att få se mera konkreta spår av den
vänliga omtanken om personalen. Skolöverstyrelsen
hade fört fram några inte
alltför kostnadskrävande förslag för att
hjälpa lärare som råkat i alldeles speciella
svårigheter, men jag har inte kunnat
hitta något gensvar på dessa förslag
i statsverkspropositionen. Jag får
väl ta fasta på utbildningsministerns
löfte alt personalförändringarna i skolan
måste genomföras på sådant sätt
att den enskildes trygghet bevaras. Det
är ett löfte som förpliktar.

Vi har här i riksdagen fattat beslut
om ny läroplan för grundskolan, att
tillämpas från och med läsåret 1970/71
och med successivt införande i årskurserna
1, 4 och 7. De största förändringarna
äger rum på högstadiet. Om man
från ett visst datum skulle börja praktisera
den mest avancerade förändringen,
nämligen övergången till lagarbete
och utläggningen av arbetsområden —
alltså ämnenas integritet i varandra —
kommer man utan tvivel att ställas inför
mycket stora och svåra arbetsuppgifter.
Ja, det torde kunna innebära en
arbetssituation och en undervisningssituation
som blir mycket svår att bemästra.
Det är knappast möjligt att genomföra
reformen i ett enda svep. Ur
både lärarnas och elevernas synpunkt
är det nog klokast att från början praktisera
försiktiga förändringar, som genomföres
successivt och kontinuerligt.
Erfarenheter från försöksverksamhet
med lagarbete och arbetsområden pekar
på att en övergång från ett undervisningssystem
med ämnesbunden undervisning
till undervisning med arbetsområden
i integrerade ämnen med

134 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

lärrarlag måset ske gradvis och i takt
med tillgången på lämpligt arbetsmaterial.

Enligt den nya läroplanen blir läraren
alltmer handledare. Han skall vara
stimulator och ansvarig administratör.
Men för att förverkliga detta behövs det
förutsättningar som i dag inte helt föreligger.
Jag tänker t. ex. på behovet
av arbetsplatser för lärarna i skolans
lokaler. Klasslärarna har ju sitt klassrum
som de kan använda i brist på
annat, men vilka möjligheter har ämneslärarna?
Jag tänker vidare på biträdes-
och assistenthjälp för arbetsuppgifter
av icke-pedagogisk natur, passande
arbetsredskap och läromedel samt
en mer ändamålsenlig lokalmässig disponering
av skolans läromedel. Om inte
sådana nya resurser kan tillföras skolan,
har läroplansrevisionen små utsikter
att slå igenom inom rimlig tid. Detta
har allvarligt påtalats av lärarorganisationerna,
och det bör man beakta.
Utbildningsministern sade för resten
nyligen i sitt tal under skolveckan att
man bör lyssna noga när läraropinionen
uttrycker oro och bekymmer.

Med den nya läroplanen måste vi
också räkna med ett ökat samarbete
mellan skola och hem. Föräldrarna behöver
få tid på sig att lära känna det
nya och förstå den arbetsmetod som
skall införas. Härför behövs det goda
kommunikations- och informationskanaler
mellan skolan och hemmen.

Vi upplever för närvarande en kraftig
omdaning av vårt skolväsende. Till
bilden hör också privatskolorna. Dessa
skolors situation har blivit prekär.
I en skrivelse till Nordiska rådets presidium
av den 12 september 1968 framhåller
styrelsen för Svenska privatskolors
riksförbund bl. a. följande: »I Sverige
torde man med fog kunna säga
att vi lever i privatskoledödens tidevarv.
»

Ser man på skolan ur historisk synpunkt
måste man konstatera att all undervisning
från början och under lång

tid därefter var privat eller enskild,
i varje fall inte statlig. Statens ansvarstagande
är av relativt sent datum. Vad
svenska kyrkan och senare övriga trossamfund,
ideella föreningar, bygdeföreningar
och enskilda personer satsat i
detta sammanhang är ett stort och ännu
inte utforskat område.

Också uppgifterna om antalet privatskolor
är osäkra. Följande uppgifter torde
i alla fall ge en riktig bild av andelen
privatskolor i det svenska skolsystemet.
Det finns ett okänt antal förskolor,
32 grundskolor, 4 realskolor, 26
gymnasier, 42 folkhögskolor och minst
107 yrkesskolor. Statens förhållande till
privatskolorna i vårt land är inte positivt
men det finns ett glädjande undantag,
nämligen förhållandet till folkhögskolorna.
Ungefär hälften av folkhögskolorna
är rörelseskolor, och att
dessa skolor är ett värdefullt inslag i
den svenska vuxenundervisningen är
det inte någon diskussion om. Men när
det gäller privatskolor i övrigt är bilden
en annan.

Den svenska regeringens inställning
framgår av ett uttalande som gjordes
av herr Palme medan han ännu var
utbildningsminister. Han ansåg då att
det inte fanns någon anledning att generellt
stödja och stimulera privatskoleverksamheten,
utan att så borde ske
bara om särskilda skäl förelåg. Följden
har blivit en stor ovisshet för de
privatskolor som fungerar, ökade ekonomiska
bekymmer, höjda avgifter för
eleverna och en sådan privatskoledöd
som jag nämnde i mitt citat.

Är denna privatskoledöd och den nuvarande
tendensen till ett så gott som
totalt statligt monopol på skolans område
acceptabla ur liberal synpunkt?
En jämförelse med läget i andra demokratiska
länder i Europa, Amerika och
Asien visar att generositeten mot privatskolorna
är mycket större i dessa
andra länder än i vårt land. Oginheten
mot privatskolorna hör framför allt
hemma i de socialdemokratiska lägren.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

135

Motiveringen för ett liberalt partis
politik mot privatskolorna bör enligt
mitt sett att se vara följande. Skolan
skall syfta till att ge möjlighet till fri
debatt och självständiga ställningstaganden,
vilket bäst sker med en generös
hållning till privatskolorna. Dessa
skolor är ett ideellt inslag i skolans
värld. Där kan man ge utrymme för
personliga idéer. Dessa skolor har ofta
varit ett intressant experimentfält, de
har ofta varit nydanare pedagogiskt
sett — något som det är svårt att uppnå
i det offentliga skolsystemet. Det
finns flera exempel på detta. Jag vill
nu särskilt framhålla värdet av den
skolform med varvad undervisning på
gymnasienivå som praktiseras i Restenässkolan
nära Ljungskile på Västkusten.
Den bör få ett vidgat stöd av samhället.
Det bör finnas valmöjligheter
även i det stora skolsamhället. Det finns
situationer där ett alternativ är nödvändigt
för att undvika personliga tragedier.

Jag vill emellertid framhålla att det
är särskilt angeläget att privatskolorna
inte utvecklas till ett slags elitskolor
där i praktiken bara barn från välbärgade
familjer vinner inträde. Detta kan
givetvis lättare undvikas om skolorna
får sådana ekonomiska bidrag att elevavgifterna
kan hållas på en rimlig nivå.

Eftersom samhället inte har de direkta
kostnaderna i sina egna skolor för
de elever som undervisas i privatskolorna
bör åt dessa skolor — givetvis
under förutsättning att de uppfyller vissa
grundläggande krav -— ges ekonomiskt
stöd för deras verksamhet. Ett
skäl att därvid vara generös är att man
i dessa skolor har möjlighet till ett friare
experimenterande som kan komma
hela utbildningsväsendet till godo.

Man bör särskilt uppmärksamma de
betydande kostnader som privatskolorna
numera har för lokaler, utrustning,
lärarlöner in. m. Särskilt angeläget för
flera internatskolor är att snabbt få besked
om de statsbidragsvillkor som kan

Remissdebatt

göra det möjligt för dem att förverkliga
de planer på moderna institutioner och
elevhem som sedan länge har utarbetats.
Regeringen har — trots framstötar
i riksdagen, bl. a. från folkpartiet —
ännu inte lagt fram förslag på viktiga
punkter i det reformprogram som utformades
av 1964 års utlands- och internatskoleutredning.
Jag vill stryka under
behovet av ett omedelbart ställningstagande
för att rädda några skolor
som kämpar med stora ekonomiska
svårigheter.

Alltså: Privatskolorna är ett värdefullt
komplement i det svenska skolväsendet,
och samhället bör därför i
princip visa generositet gentemot dessa
skolor.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
några ord också om frivilligorganisationerna.

I ett socialliberalt samhälle spelar de
frivilliga organisationerna — alltså folkrörelserna
— en mycket stor roll. Om
deras arbete skulle övertas av statliga
organ skulle vi få en statlig maktkoncentration
som vore farlig för den enskilda
människans rörelsefrihet och initiativkraft.
Vi behöver mera personligt
engagemang och mindre byråkrati, eu
balans mellan olika intressen i ett decentraliserat
system.

Vi har också sett hur frivilliga organisationer
kan gripa in och hjälpa
snabbt i lägen där ett officiellt organ
med nödvändighet agerar långsammare.
I detta sammanhang skulle jag vilja
understryka den vädjan som framförts
av bland andra Jan-Erik Wikström,
som numera tillhör första kammaren,
i hans egenskap av ordförande i folkpartiets
kristligt-sociala råd, nämligen
att en del av den humanitära hjälpen
till Nord- och Sydvietnam kanaliseras
genom kyrkorna. Jag tycker det är
egendomligt att man på socialdemokratiskt
håll är så misstänksam mot många
av dessa organisationer.

För närvarande är de organisationer
som arbetar för allmännyttiga ändamål

136

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

befriade från gåvoskatt. De kan ta emot
gåvor på vilka belopp som helst utan
att staten tar någon del av dem. Vi har
föreslagit en viss avdragsrätt på inkomstskatten,
men det förslaget har regeringspartiet
gått emot. Nu vill man
på dessa gåvor, som alltså ges av redan
beskattade pengar, ta ut en gåvoskatt
så snart gåvans värde överstiger
4 000 kronor, och dessutom vill man
klämma åt dem som nu får betala arvsskatt
— det är den stora majoriteten
— genom en skatteskala som kan medföra
dubbelt så hög skatt som den nuvarande.

Om man därtill lägger den extra belastning
som arbetsgivaravgiften utgör,
måste man förvåna sig över den bristande
viljan till att stimulera organisationerna.
Givetvis skall också dessa organisationer
betala de arbetsgivaravgifter
som finansierar pension och sjukförsäkring
för deras anställda. Men glöm
inte att den särskilda enprocentiga arbetsgivaravgiften
infördes som en kompensation
för att näringslivet slapp betala
oms på sina investeringar! Dessa
kristna och ideella organisationer har
inte investeringar av detta slag.

Jag vill föreslå finansministern att
titta extra på kapitalskatteberedningens
förslag i det här avseendet.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Regeringens näringspolitik
såsom den manifesterat sig under
förra året och såsom den också
kommit till uttryck i årets statsverksproposition
inger hos många medborgare,
särskilt hos dem som driver mindre
och medelstora företag, mycket stor
oro. Detta har tidigare i dag fastslagits
från denna talarstol, men jag tror inte
att man kan betona det tillräckligt
mycket.

Vad är det då som gör att denna oro
har kommit fram? Framför allt är det
de stränga kreditrestriktionerna, som
satt många mindre och medelstora företag
i en svår situation. För en tid sedan

gjordes en analys av affärsbankernas
kreditgivning under en tolvmånadersperiod,
och denna visade att de mindre
och medelstora företagens andel av
kreditexpansionen sjunkit starkt. Under
den senare tolvmånadersperioden steg
den mindre företagsamhetens andel av
krediterna med bara 3,4 procent, medan
den större industrins krediter steg med
hela 13,2 procent. Under den föregående
tolvmånadersperioden hade kreditgivningen
till mindre företag stigit
med 12,3 procent men med bara 8 procent
för de större.

Denna mycket hårda åtstramning gör
att flera företag kan tvingas att ge upp,
inte så mycket på grund av orderbrist,
hård konkurrens och bristande lönsamhet
utan på grund av kreditrestriktionernas
förlamande verkan. Denna uppfattning
delas också glädjande nog av
vissa ledamöter av riksbanksfullmäktige.
Jag vill erinra om att Företagareförbundet
i en skrivelse till finansdepartementet
hade begärt vissa lättnader
i kreditgivningen mot statlig borgen.
När riksbanksfullmäktige hade frågan
på remiss, reserverade sig två ledamöter
mot fullmäktiges motivering
för avslag. De ansåg nämligen att den
mindre och medelstora företagsamhetens
kreditsvårigheter nu är så betydande
att Kungl. Maj :t bör pröva möjligheten
att åstadkomma lättnader för
denna grupp av kredittagare.

Samtidigt som vi har hårda kreditrestriktioner
har vi, som bekant, ett
rekordhögt ränteläge. Vi har dubbla
kreditbegränsningar, dels kvantitativa
genom restriktionerna, dels kvalitativa
genom den höga räntan. Situationen för
den mindre företagsamheten, de självägande
företagarna, familjeföretagarna,
är därigenom så svår att jag vill instämma
i de krav som framfördes av reservanterna
i riksbanksfullmäktige.

Samtidigt som svenska företag har
stora svårigheter på grund av kreditåtstramningen
tycks det gå mycket
lätt att få fram pengar till statliga före -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

137

tag eller till företag som iigs gemensamt
av staten och privata intressenter. Listan
över statlig eller halvstatlig nyetablering
i fjol är mycket diger.

I årets statsverksproposition lämnades
uppgifter om ett nytt sådant statligt
företag. I detta fall skulle staten
i samarbete med privata svenska intressenter
och ett amerikanskt storföretag
ägna sig åt sjukvårdsmateriel. Med
den kännedom jag har om svenska företagare
tror jag mig kunna säga, att en
sådan etablering rent principiellt väcker
mycket starkt motstånd. Det är
ganska egendomligt att man i dagens
situation kan tillgripa sådana metoder,
som ger utländska storföretag en ny
marknad i Sverige, samtidigt som
många företag har mycket stora besvärligheter,
bl. a. — som jag nyss nämnde
— på grund av kreditrestriktionerna.
Åtgärder av detta slag skapar bitterhet
i de svenska företagarkretsarna. Jag
tror inte på lyckan i gruppäktenskap,
inte heller i sådana av herr Wickmans
modell på det ekonomiska området.

Förslaget om skärpning av arvs- och
förmögenhetsskatterna har vi också berört
i dagens debatt. Även det väcker
en stark oro bland de egna företagarna.
Näringslivets kritiker långt ute på vänsterflygeln
brukar gärna tala om förmögenhetstillväxten
hos företagarna,
men, herr talman, förmögenheten är ju
i själva verket ett arbetsredskap för
företagare och jordbrukare. Det är en
förutsättning för att ett företag eller
ett jordbruk skall kunna drivas konkurrenskraftigt
och effektivt. Jag vet att
herr finansministern har förståelse för
att en viss förmögenhet ofta inte är
något annat än ett arbetsredskap, men
han känner tydligen inte till någon annan
form för förmögenhetsbeskattning
än den nuvarande. Man undrar emellertid
om det inte vore möjligt att finna
ett annat system, så att det vid beskattningen
togs större hänsyn till förmögenhetens
avkastning än till dess nominella
belopp.

Remissdebatt

Låt mig ta ett exempel. En miljonförmögenhet
i fabriker eller i jordbruk
som avkastar 100 000 kronor skall skattebelastas
högre än en förmögenhet på
500 000 kronor som också avkastar
100 000 kronor. Man kan fråga sig var
rättvisan ligger häri. Det borde vara
möjligt, tycker vi från företagarhåll, att
finna skatteregler enligt vilka den s. k.
förmögenheten beskattas efter förmögenhetens
avkastning och inte enbart
efter dess nominella värde. Detta borde
vara en mycket angelägen skattereform,
och vi vill gärna rekommendera finansminister
Sträng att titta även på sådana
frågor.

Från regeringshåll talas i dag en hel
del om företagsdemokrati. Eftersom jag
själv är aktiv företagare i ett mindre
företag tror jag mig kunna säga att företagsdemokrati
redan finns i de flesta
mindre och medelstora företag, om
man med företagsdemokrati menar att
företagsledningen lyssnar på vad de
anställda har att säga, att den med de
anställda diskuterar företagets problem
och tar hänsyn till de många kloka råd
och idéer som ofta kommer från de anställda.
Vi som i våra företag har företagsnämnder
har kunnat konstatera att
vi får många värdefulla råd, synpunkter
och tips från de anställda, och dem
skall vi ta vara på.

Mot bakgrunden av den senaste tidens
oro på arbetsmarknaden, som vi hört
mycket om inte minst i dag, nödgas
jag konstatera, herr talman, att stordrift,
statliga företag och verk i och för
sig inte garanterar företagsdemokrati
och inte heller medansvar och medinflytande
för de anställda.

Detta förhållande borde kunna bli en
väckarklocka i svensk politik när det
gäller att bedöma egenföretagens betydelse
och villkor i 1970-talets samhälle.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag skall vid denna
sena tidpunkt avstå från en inledande

138

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

allmänpolitisk kommentar. Jag har för
avsikt att ta upp en enda fråga — men
en fråga som utgör ett mörkt kapitel
i vårt samhälle. Vad jag åsyftar är trafikolyckorna
och trafiksäkerheten.

Här i kammaren hehöver jag inte
erinra om vilket oändligt mått av
mänskligt lidande som det alltför stora
antalet trafikolyckor medför för olyckornas
offer och deras anhöriga. Jag
behöver heller inte påminna om den
våldsamma belastning på samhällsekonomin
i form av direkta och indirekta
kostnader som trafikolyckorna medför.
Allt detta är ting som inte bara är alltför
välkända utan som också gör att vi är
överens om att ökad trafiksäkerhet är
ett socialt och ekonomiskt samhällsintresse
av högsta angelägenhetsgrad.

Jag finner det därför heller inte nödvändigt
att på något sätt uppta tiden
med statistiska redogörelser för antalet
olyckor i olika former. Jag vill endast
fästa kammarens uppmärksamhet på
det mycket allvarliga faktum att även
detta år kommer sannolikt omkring
1 200 människor att dödas och ca 20 000
att mer eller mindre allvarligt skadas
i trafiken.

För mig står det alldeles klart att vi
inte stillatigande kan godta ett sådant
förhållande, utan att vi i stället med
all kraft måste medverka till en avsevärd
förbättring av trafiksäkerheten.
Självfallet måste trafikproblemen angripas
från många olika utgångspunkter.
Allteftersom fordonsbeståndet ökar och
trafikintensiteten tilltar — prognoserna
är alarmerande — måste insatser göras
för att den ökande trafikmängden inte
skall orsaka än högre olyckstal. I debatten
som blir allt livligare, inte bara
i massmedia utan också man och man
emellan, diskuteras olika åtgärder för
att öka trafiksäkerheten. Det tas initiativ
och framläggs förslag av större eller
mindre värde från olika håll, ibland
kanske mindre väl genomtänkta förslag
men i regel med ett klart seriöst syfte.
Många av förslagen avser emellertid

åtgärder som med hänsyn till kostnader
och tid för genomförandet måste betraktas
som synnerligen långsiktiga. Jag
avser här närmast uttalanden som gjorts
angående förbättringar av trafikmiljön
såsom ett radikalmedel för att åstadkomma
större säkerhet.

Hur angelägna och verksamma sådana
åtgärder än må vara, är det inte
realistiskt att tänka sig att vi inom
rimlig tid kan genomföra en mera påtaglig
förbättring av trafikmiljön. Vad
vi behöver i dag är åtgärder som leder
till en snabb förbättring av trafiksäkerheten.
Sådana åtgärder utesluter emellertid
inte att vi på längre sikt ägnar
oss också åt miljöfrågorna, varigenom
vi sannolikt kan göra stora trafiksäkerhetsvinster
i framtiden.

När en trafikolycka inträffar, görs
det ofta gällande att den berott på halt
väglag, dålig sikt, bristfällighet hos fordonet
etc. Är inte detta en förvanskning
av fakta? Är det inte i stället oftast
så att föraren saknat tillräckligt mått
av omdöme och kunskaper för att anpassa
sitt körsätt efter de förhållanden
som rådde vid tillfället?

Skall vi nå en väsentlig förbättring
av trafiksäkerhetssituationen, måste vi
se till att trafikantens kunskaper ökas.
De största kraven måste man då utan
vidare ha rätt att ställa på den som har
den ansvarsfulla uppgiften att föra fordonet.
Men för att kunna skärpa kraven
måste vi se till att körkortsaspiranten
får en mer omfattande utbildning än
han i dag får, en grundligare och effektivare
utbildning som ger möjligheter
att ställa större fordringar vid förarprovet.
Det borde inte vara så att 15 å
20 minuters körning —■ ofta kanske under
mycket gynnsamma trafik- och väderleksförhållanden
— skall anses till
fyllest som bedömningsgrund beträffande
en persons förmåga och kunskap att
behärska ett fordon.

Vi måste i trafiksäkerhetens intresse
se till att det i stället blir så, att den
som godkänns vid ett förarprov verk -

Onsdagen den 21 januari 1970 era.

Nr 2

139

ligen har visat att han är kvalificerad
att under skiftande förhållanden uppträda
med sitt fordon på vägen.

Vi måste vidare komma ifrån tanken
att det skall vara en självklar rätt att
inneha körkort. Om den som fått förtroendet
att föra motorfordon senare
visar sig inte hålla måttet, vare sig det
beror på bristande vilja att rätta sig
efter trafikens regler, bristande kunskaper
eller brister i fysiskt eller psykiskt
hänseende, måste han mönstras ut som
fordonsförare intill dess han visat att
han motsvarar de krav som samhället
måste ställa på en god förare. Det krävs
sålunda att samhället bättre än hittills
utnyttjar de möjligheter som den nuvarande
lagstiftningen erbjuder i fråga
om återkallelse av körkort.

De regler som anger hur vi skall
umgås med varandra i trafiken måste
vara så klart och entydigt utformade,
att trafikanten inte behöver tveka om
eller överväga hur han skall handla i ett
visst läge. Det betyder att trafikreglerna
inte får lämna utrymme för alltför
teoretiska tolkningar, utan trafikanten
skall ha en chans att utan vidare kunna
rätta sig efter dem.

Detta är nödvändigt för att vinna förståelse
hos trafikanterna och för att
polisen skall kunna övervaka att reglerna
följs. Det betyder också att t. ex.
hastighetsbestämmelserna borde vara så
utformade att det inte fordras ett så
stort antal vägmärken som nu är fallet.
Ju fler märken som sitter uppsatta efter
vägarna, desto svårare är det att iaktta
och tyda dem alla, ett förhållande
som på intet sätt är till båtnad för trafiksäkerheten.

Av allra största betydelse för säkerheten
är naturligtvis att reglerna följs,
vare sig det är fråga om de rena trafikreglerna
eller dem som gäller fordonens
utrustning och beskaffenhet. Tyvärr
upplever vi en alltmer utbredd tendens
till ökad nonchalans hos ett allt större
antal trafikanter när det gäller efterlevnaden
av gällande bestämmelser.

Remissdebatt

Uppgifter om detta ser vi dagligen i
tidningarna, som berättar om omdömeslöshet
i olika former, våldsamma hastigheter,
olämpliga omkörningar, nonchalans
av utrustningsbestämmelserna
o. s. v.

Rikspolisstyrelsens statistik över trafikbrotten
för 1969 visar med kalla
siffror hur illa ställt det är med respekten
för viktiga trafikbestämmelser. Inte
mindre än 19 316 misstänkta rattfyllerister
anträffades av polisen. Den som
gör sig skyldig till ett så allvarligt trafikbrott
torde inte vara särskilt väl utrustad
i fråga om ansvar och omdöme.
Särskilt betänklig blir situationen då
man av polisens statistik ser att antalet
under 1969 omhändertagna misstänkta
rattfyllerister ökat i förhållande till 1968
med inte mindre 4 004, vilket gör drygt
26 procent. Detta säger oss i klartext
att under varje dygn i medeltal 53 sådana
farliga trafikbrottslingar gjort livet
osäkert för sig själva och andra på
vägar och gator innan de greps av polisen.

Rattfylleriet är emellertid inte den
enda alarmerande rubriken i trafikbrottsstatistiken.
Låt mig här bara nämna
några exempel på andra ur trafiksäkerhetssynpunkt
speciellt farliga beteenden
som polisen uppdagat under
år 1969 och som ökat avsevärt i förhållande
till år 1968. Olovlig körning
har uppdagats i inte mindre än 14 268
fall — en ökning sedan 1968 med 31
procent. Ilastiglietsöverträdelser har förekommit
i 79 596 fall — en ökning
med 30 procent, infart på huvudled
utan att stanna i 9 302 fall — en ökning
på ett år med 23 procent. Rrott mot
bestämmelser angående maximilast,
axeltryck in. m. har uppdagats i 11 461
fall — en ökning med 41 procent.

Trots förekomsten av bestämmelser
om obligatorisk kontrollbesiktning har
vidare i samband med flygande inspektion
utfärdats 14 713 körförbud och
24 626 förelägganden om kontrollbesiktning.
Vidare har 4 117 förare antriif -

140 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

fats framförande fordon oaktat detta
var belagt med körförbud.

Det avskräckande och alarmerande
i dessa siffror torde stå klart för envar,
i synnerhet som vi skall komma
ihåg att denna statistik — i likhet med
all annan brottsstatistik — endast avspeglar
vad som kommit till polisens
kännedom och inte vad som i verkligheten
förekommit. Sedan kan det naturligtvis
diskuteras varpå ökningen beror,
om den är ett utslag på en tilltagande
nonchalans mot bestämmelserna
eller enbart ett resultat av den något
skärpta övervakning som polisen med
stora ansträngningar lyckats prestera.
Sanningen ligger förmodligen någonstans
däremellan. Siffrorna står där
trots allt som ett klart bevis på förekomsten
av en omfattande trafikbrottslighet.

Försök och undersökningar av olika
slag både här hemma och i utlandet
har klart visat att det råder ett starkt
samband mellan polisens trafikövervakning
och trafikanternas uppträdande.
Detta tar sig det uttrycket att ju kraftigare
polisövervakningen är, desto bättre
följer trafikanten spelets regler, vilket
i sin tur ger ett klart utslag i ett
avsevärt minskat antal trafikolyckor.
Därför framstår också värdet och nödvändigheten
av en effektiv trafikövervakning
från polisens sida i allt klarare
dager.

Rikspolischefen har vid flera tillfällen
och i olika sammanhang framhållit
att polisens trafikövervakning ingalunda
är avsedd att till varje pris »sätta
fast» trafiksyndare. Verksamheten
skall tvärtom i första hand syfta till
att förebygga trafikbrott, hjälpa trafikanterna
till rätta genom att i möjligaste
mån öka framkomligheten, hjiilpa
dem vid missöden av olika slag o. s. v.
Polisen har i sammanhanget också en
annan mycket viktig uppgift, nämligen
att till andra myndigheter rapportera
olika förhållanden ute på vägarna, så -

som halka, felaktigheter på vägar och
skyltar, skymd sikt m. m.

Därutöver är polisen engagerad på
flera olika sätt i strävanden att åstadkomma
ökad säkerhet i trafiken. Det
gäller t. ex. arbetet med trafikdirigering,
trafikundervisning i skolorna, arbete
med information m. m.

Inom polisen finns i dag 1 380 tjänster,
inrättade för trafikpolistjänst. Denna
numerär är självfallet otillräcklig
för att man skall kunna upprätthålla
en tillfredsställande trafikövervakning
på vårt 9 700 mil långa nät av allmänna
vägar samt i våra många tätorter
med ett oändligt stort övervakningsbehov.
Vid beräkningen av resurserna
måste man självfallet ta hänsyn till arbetskraftsbortfallet
genom semester, fridagar,
sjukdom, deltagande i utbildning
in. m. Det är således förklarligt, om det
ibland verkar vara långt mellan polispatrullerna
ute i trafiken.

De brister som föreligger beträffande
numerären söker rikspolisstyrelsen
kompensera genom kraftsamlingar av
olika slag, varigenom man punktvis under
korta tidsperioder kan åstadkomma
en övervakningsfrekvens som borde
vara konstant. Det måste ligga i samhällets
intresse att sörja för att polisen
ges de personella och materiella resurser
som fordras för att kunna kontinuerligt
upprätthålla en tillfredsställande
trafikövervakning.

För att trafikövervakningen skall nå
full effekt är det också av största vikt
att upplysning och information koordineras
med övervakning. Trafikanten
skall ha en rejäl chans att lära sig olika
detaljer ordentligt genom intensiva
kampanjer, varpå efterlevnaden skall
följas upp av polisen och på många
andra sätt. Om man alltså i press, radio
och TV får veta, att man har skyldighet
att stanna före infart på huvudled,
skall det också under den närmast
följande tiden tillses, att polisen ute på
vägarna ägnar sig åt att kontrollera just

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

141

denna detalj. Först då vänjer sig trafikanten
vid att ta propagandan på allvar.
Därför krävs en samordning mellan
trafiksäkerhetsverkets informationskampanjer
och polisens trafikövervakning.

Låt mig till sist sammanfatta och slå
fast, att vi inom rimlig tid och till måttliga
kostnader kan få en betydligt större
trafiksäkerhet,

om en förbättrad utbildning av fordonsförarna
kommer till stånd,

om större krav ställs vid förarprovet,
om endast den verkligt väl kvalificerade
betros med körkort,

om den som visar sig inte hålla måttet
fråntas sitt körkort intill dess han
visar sig motsvara de krav som samhället
har rätt att ställa på den som
skall ha förtroendet att framföra fordon,

om polisens resurser förstärks, samt
om man sörjer för att en saklig information
koordineras med övervakningen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Det har varit intressant
att ta del av och lyssna på den samhällsdebatt
som har pågått och pågår — det
gäller både den debatt som har förts i
massmedia de senaste veckorna och
den debatt som har förts i riksdagen
här i dag. Det är en helt annan diskussion
än den som har förts tidigare, nämligen
om hur den enskilde individen
upplever sin situation. Den frågan har
kommit under diskussion på ett helt
annat sätt än tidigare. Jämlikhetsdebatten
har därmed fått en djupare dimension.
Det rör inte endast de ekonomiska
termerna och de ekonomiska standardmåtten,
och det är detta som jag tycker
är det positiva i den debatt som nu pågår.

Vi har fått det s. k. välståndssamhällets
problem inpå knutarna, problem
som ganska tydligt är en följd av teknikens
snabba framryckning. Politikerna
och de ansvariga i samhället kan väl

Remissdebatt

konstatera att man inte i tid har uppmärksammat
de negativa verkningar
som följt och följer i strukturomvandlingens
spår. Det hjälper inte den enskilde
individen om ledande politiker
aldrig så högt utropar »Hurra vad vi är
bra» och säger att vi är bäst i världen.
Här gäller det främst den arbetande
människans situation.

Vi har från vårt håll vid olika tillfällen
tagit upp låginkomsttagarnas problem
och har krävt rejäla åtgärder på
löne- och skatteområdet och sociala åtgärder,
men till bilden hör också människornas
trygghet och trivsel i arbete
och bostad och på fritiden.

Som kammarens ledamöter känner
till tog vi upp de här frågorna i en stor
riksdagsmotion för åtta år sedan. Vi
krävde ett handlingsprogram för att
bl. a. inom arbetslivet motverka stress
och otrivsel. Det är ganska egendomligt
att riksdagen och även massmedia för
endast ett fåtal år sedan var så kallsinniga
till de här frågeställningarna, som
i dag är så väsentliga och utgör några
av de viktigaste samhällsfrågorna. Hur
många är det inte som känner oro i arbetet,
helt enkelt inför uppgiften att
klara det ökade tempot? Detta är både
fysiskt och psykiskt påfrestande.

Om jag inte missminner mig visade
en LO-enkät som gjordes för en tid sedan
att drygt en miljon LO-medlemmar
kände oro för hälsorisker i arbetet. Det
gällde buller, drag, störningar o. s. v.
Det är glädjande att miljöfrågorna och
då särskilt de som gäller arbetsmiljön
under den senaste tiden har ställts i fokus.
Jag hoppas att det ur den debatt
som nu förs på ett brett plan skall komma
fram handlingslinjer för att undanröja
de missförhållanden som råder. .lag
vågar säga att vi är ute i elfte timmen.
Hade man velat ta upp dessa frågor på
ett tidigare stadium skulle vi säkerligen
inte ha haft problem av den storleksordning
vi har i dag.

Den situation vi upplever siigcr oss
också hur angeläget det är att ta itu med

142

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

demokratin på arbetsplatserna. Det gäller
såväl den privata som den samhälleliga
sektorn. Vi strävar inom vårt parti
mot jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat
samhälle och därför kommer
vi att i överensstämmelse med centerns
grundidé om alla människors lika värde
och rättigheter arbeta för en utvidgad
företagsdemokrati.

Om man har försökt att i massmedia
— även om bevakningen inte alltid varit
objektiv — följa utvecklingen vid
gruvarbetarstrejken har man inte kunnat
undgå att märka gruvarbetarnas
reaktion mot det väldiga avståndet mellan
arbetaren och LKAB:s ledning. Nog
är det egondomligt att det skall finnas
en sådan distans mellan ett statens eget,
folkets eget, företag och de anställda.
Ser man sedan efter vilka det är som
sitter i LKABrs styrelse, ökar förvåningen
ty det är ju av den socialdemokratiska
regeringen utsedda trogna och
tongivande socialdemokrater som är
med i affärsledningen och har ett betydande
inflytande i LKAB:s styrelse.
Man måste fråga sig, hur det då kan bli
en sådan distans mellan ledning och arbetare.

Sammanfattningsvis vill jag på detta
område slå fast att låglönegrupperna
måste i första hand tillgodoses i ekonomiskt
och socialt avseende. Samhället
och företagen måste ordentligt ta itu
med en bättre utformning av miljön
och trivseln på arbetsplatserna i såväl
psykiskt som fysiskt avseende, och den
anställde måste få större möjligheter att
påverka sin situation inom företaget
liksom arbetarna bör ha möjlighet att
påverka olika beslut inom företaget.

Vi märker ständigt hur koncentrationstendenserna
ökar. När vi tagit del
av statsverkspropositionen, finner vi ytterligare
belägg härför. Det talas i olika
sammanhang om en spontan avflyttning
från vissa orter och om en lika spontan
inflyttning till vissa orter. Jag vill säga
att detta tal om en spontan avflyttning
är fel. Det är bara det att samhällets

ansvariga har ställt styrmedlen på detta
sätt. Samhället bör enligt vår uppfattning
skapa förutsättningar att lösa problemen,
och då är frågan hur dessa
förutsättningar skall skapas. Jag skall
bara ta något exempel, som belyser hur
det handlas från högsta ort ibland.

Jag hade en interpellation här i kammaren
före jul och debatten gällde vägarna
och kommunikationerna. Det är
så att den lokala järnvägstrafiken på ett
visst område dras in i min hemort utan
att vägväsendet blir upprustat. Jag ställde
då frågan och ställer den alltjämt:
Ilur är det med kommunikationerna
mellan statens olika verk — i detta fall
järnvägsstyrelsen och vägverket?

När man lägger ned en järnväg utgår
i regel extra vägpengar för att rusta upp
vägsystemet, men när man drar in lokaltrafiken
på en järnväg, i detta fall
södra stambanan, får man inga pengar
som ersättning för att bygga ut vägnätet.
Tågen dras in utan hänsyn till effekterna
för näringslivet och för befolkningen
i det berörda området. Vi märker
detta som sagt i olika sammanhang.

När folkpartiets nye ledare talade i
första kammaren i dag sade han något
om att han under sina fem år i Kronobergs
län lärde sig mycket genom de direkta
kontakter som han fick med företagen
och företagarföreningen, de ekonomiska
problemen o. s. v. Han fick
kontakt med verkligheten. Jag tror att
det skulle vara av oerhört stort värde,
om representanter i de statliga verken
och även i kanslihuset hade litet mera
kontakt med verkligheten, med hurdana
förhållandena är ute i landet. Då kanske
en del skulle vara annorlunda.

Vad beträffar bostadsbyggandet kan
man säga att det har byggts mycket under
de senaste åren, och det verkar också
som om man hade fått en ganska
hygglig ordning på kredittillförseln.
Men vad beträffar den planering som
gäller för mer än det allra närmaste
året började man ju i fjol med att fördela
ett s. k. garanterat program plus en

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

143

projektreserv. Det har bostadsstyrelsen
gjort på uppdrag av Kungl. Maj :t. Man
har fördelat 60 000 lägenheter som är
det garanterade programmet för 1971
och projektreserven om 7 000 lägenheter,
så att endast 45 kommunblock plus
de tre storstadsområdena har fått någon
tilldelning. De övriga 225 kommunblocken
kan inte göra någonting åt den
långsiktiga planeringen, och det är väl
inte underligt om man i alla dessa kommunblock
känner sig stämplad av regeringen
som mindre utvecklingsbar och
expansiv.

Vårt partis representanter reserverade
sig föregående år mot att den långsiktiga
planeringen inte skulle gälla hela
landet, men vi kunde inte ens då
tänka oss att den socialdemokratiska
majoritetslinjen skulle få sådana konsekvenser
då saken kom i regeringens
och bostadsstyrelsens händer. I Blekinge,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Västmanlands, Jämtlands
och Norrbottens län har man endast
fått tilldelning till ett enda kommunblock,
detta trots att det i de övriga
kommunblocken finns ett näringsliv
som behöver förnya sitt bostadsbestånd.
På detta sätt har man alltså avkopplat
länsbostadsnämnderna, det regionala
organet, från en väsentlig del.
Den högsta myndigheten har fastställt
kvoten för en eller flera orter, medan
det regionala organet sedan får fördela
det övriga. Man måste säga att detta
är ett mycket egendomligt förfarande.

Småhusbyggandet har ökat med någon
procent men detta uppfyller inte
konsumenternas krav, den saken är nog
ganska klar. När regeringen nu lyckats
höja småhusens andel någon procent erkänns
i statsverkspropositionen att
statsmakterna genom åtgärder kan stimulera
till en ökning av småhusandelen,
något som man inte förut velat hålla
med om. Vi har tidigare begärt, och
kommer också att göra det i år, att små -

Remissdebatt

husbyggandet skall ligga utanför kvoten.
Här finns ett mycket märkligt förhållande.
Det byggs många fritidshus i
dag. Man kan bygga ett sådant på upp
till 80 kvadratmeter utan att det inräknas
i kvoten. Det gäller alltå ett fritidshus
som man visatas i under vissa tider
på året. Vill man däremot bygga ett bostadshus
på 80 kvadratmeter där man
skall bo hela året regleras byggandet
genom kvottilldelning. Det är ett mycket
märkligt förhållande, måste jag
säga.

Avslutningsvis skall jag ta upp ett par
saker i statsverkspropositionen. Jag vill
säga till socialministern att jag tycker
det är tillfredsställande att han har följt
upp handikapputredningen. Det finns
en hel del positiva saker som vi har anledning
att hälsa med tillfredsställelse.
På någon punkt blir man dock litet förvånad.
Vi vet att de sociala problemen
på många områden är besvärliga. På
ungdomssidan satsas mycket på ungdomsvård
och på ungdomsvårdsskolorna.
Socialstyrelsen redovisar i år att
vården utanför skola har ganska stor
omfattning och har också kommit underfund
med att den vården har mycket
stor betydelse. Trots detta har socialministern
gjort en väsentlig prutning på
det belopp som socialstyrelsen begär för
att klara kostnaderna för familjevården.
Jag kan inte förstå denna njugghet mot
den formen av vård, som dels är billig
i förhållande till vården på ungdomsskolorna,
dels är nödvändig för att följa
upp och komplettera den vård som ges
på skolorna.

En formulering som är rätt intressant
gör socialministern i propositionen, då
han säger så här: »I anslutning till denna
proposition om en reformerad förtidspensionering
kommer även utredningsfrågan
rörande en sänkning av
den allmänna pensionsåldern att tas
upp till behandling.» Skall man tolka
detta så att regeringen och det socialdemokratiska
partiet har bestämt sig för

144 Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Remissdebatt

att i år ge stöd åt centerns motion om
en sänkt pensionsålder, ett motionskrav
som vi har haft under hela 1960-talet?

Ja, herr talman, jag har velat föra
fram dessa spörsmål då jag anser att de
är väsentliga. I diskussionen om miljön
kommer vi inte ifrån samhällsplaneringen
och frågan hur vi planerar i
fortsättningen. Skall vi kunna klara upp
miljöproblemen och försöka komma till
rätta med de stora sociala problem som
i väsentlig grad är en följd av den snabba
omställningen och koncentrationen i
samhället, måste vi ha en annan samhällsplanering.
Vi måste — jag har sagt
det tidigare från denna talarstol —- sätta
stopp för storstädernas tillväxt. Då måste
vi vidta åtgärder så att storstäderna
kan få den läknings- och saneringsperiod
som de säkerligen behöver. Jag
tror att det är nödvändigt att vi får någon
form av etableringskontroll i detta
land. I annat fall klarar vi inte upp problemen.

Man har alltför länge på ansvarigt
håll ryckt på axlarna åt dessa problem

och velat bortförklara dem med att de
är en följd av samhällsutvecklingen. Jag
vill säga att de som har ansvaret för den
politiska utvecklingen också har stora
möjligheter att påverka utvecklingen i
samhället.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 4

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bankoutskottets utlåtande
nr 3 samt Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 i nu nämnd ordning
skulle uppföras närmast efter två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.30 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014013