RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 FÖRSTA KAMMAREN 1970

22—23 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 22 januari Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg (m) om förbättrad säkerhetsutrustning på

Arlanda flygplats ...................................... 3

av herr Wikström (fp) om förbättrad katastrofberedskap vid

Arlanda flygplats ...................................... 3

av herr Wikström (fp) om konkurrens och service i fråga om

taxi .................................................. 4

av herr Skårman (fp) ang. saltningen på gator och vägar vintertid
................................................ 6

av herr Ernulf (fp) ang. kreditrestriktionernas verkningar för

mindre och medelstora företag.......................... 9

av herr Schött (m) ang. tidpunkten för tillhandahållande av

deklarationsblanketter .................................. 10

av herr Björk (s) om skydd för författares upphovsrätt vid de

statsunderstödda teatrarna .............................. 11

av herr Lidgard (m) ang. tid för läkare att bedriva forskning. . 13

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ...... 15

Fredagen den 23 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ...... 127

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

Nr 3

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 22 januari

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. ändring i reglementet för
Nordiska rådets svenska delegation ...................... 14

— memorial nr 1, ang. fullmäktiges i riksbanken avgivna berättelse
.................................................... 14

— nr 2, ang. fullmäktiges i riksgäldskontoret avlämnade berättelse
.................................................... 14

Fredagen den 23 januari

Val av medlemmar i Nordiska rådet .......................... 126

Val av suppleanter i Nordiska rådet .......................... 126

Torsdagen den 22 januari 1971) fm.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde inleds med ett
stort antal enkla frågor. Eftersom remissdebatten
pågår, hoppas jag att vederbörande
kommer att iaktta den begränsning
av talartiden som är föreskriven.

Om förbättrad katastrofberedskap vid
Arlanda flygplats

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara dels herr
Strandbergs (m) fråga om förbättrad
säkerhetsutrustning på Arlanda flygplats,
dels ock herr Wikströms (fp) fråga
om förbättrad katastrofberedskap
vid Arlanda flygplats, vilka frågor intagits
i kammarens protokoll för den 14
januari, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat om jag avser att medverka till
att sådan säkerhetsutrustning tillförs
Arlanda flygplats att spaningsmöjligheterna
väsentligt förbättras. Herr Wikström
har frågat mig vilka åtgärder jag
ämnar vidta för att förbättra katastrofberedskapen
vid Arlanda flygplats.

Jag har funnit det lämpligt att besvara
frågorna i ett sammanhang.

Flygräddningstjänstens allmänna organisation
och förfaringssättet vid
olyckor grundar sig på standardbestämmelser
och rekommendationer utfärdade
av Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO). Utifrån
dessa förutsättningar och under beak -

tande av lokala förhållanden och erfarenheter
har luftfartsverket utfärdat
tilläggsföreskrifter avseende larmförfaranden,
räddningsutrustning m. m. vid
svenska flygplatser.

Olyckan vid Arlanda har riktat uppmärksamheten
på katastrofberedskapen
och räddningsorganisationen vid denna
flygplats. Den av Kungl. Maj:t tillsatta
särskilda haverikommissionen
studerar, som normalt är fallet, även
dessa frågor. Jag har från kommissionens
ordförande inhämtat att en delrapport
om räddningstjänsten kommer
att avlämnas inom den allra närmaste
tiden. Samtidigt pågår inom luftfartsverket
— med ledning av hittills vunna
erfarenheter av olyckan — en noggrann
och omfattande undersökning, i
vad mån åtgärder för att förbättra säkerhetsutrustning
och räddningsrutiner
m. m. är motiverade.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Motivet för att ställa min fråga har
varit att inför allmänheten visa att beslutande
och anslagsbeviljande myndigheter
ägnar skärpt uppmärksamhet
åt de problem, som sammanhänger med
inträffade händelser — i detta fall Arlandaolyckan.

Det är helt riktigt att vi här i landet
följt ICAO:s standardbestämmelser och
rekommendationer. Men efter vad som
nu inträffat frågar man sig om dessa
bestämmelser är tillräckliga. Det synes
onekligen vara så att Arlanda är för
dåligt utrustat i fråga om säkerhetsoch
spaningsutrustning. Brist på markradar,
krysspejl och närstationerad
räddningshelikopter föreligger enligt
min uppfattning.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Om konkurrens och service i fråga om taxi

Vi skall självfallet inte föregripa haverikommissionens
rapport eller luftfartsverkets
utredning om säkerhetsutrustning
och räddningsrutiner. Men så
mycket skall vi väl ändå våga uttala
som att vi är beredda att ställa erforderliga
medel till förfogande för att
förbättra utrustningen och spaningsmöjligheterna.
Jag är beredd härtill
och hoppas verkligen att kommunikationsministern
också är det.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Flygolyckan vid Arlanda
var inte bara en tragedi genom att
ett antal människor omkom, utan också
en chock för allmänheten. Olyckan avslöjade
en häpnadsväckande brist på
katastrofberedskap. Det är inte att undra
på att flygpassagerare frågar sig
varför det dröjde så länge innan vraket
hittades.

Detta var bakgrunden till att jag
ställde min fråga till kommunikationsministern.
Jag tackar för svaret.

Det är uppenbart att man, utan att
avvakta några utredningar, har anledning
att påtala behovet av en förstärkt
utbildning för flygtrafikledarna. Vi vet
att de militära befattningshavarna är
bättre utbildade än de civila; och det
gäller inte bara grundutbildningen,
utan framför allt är de förra mer tränade
i att agera snabbt vid katastrofer.
Vad som behövs är, tror jag, inte bara
en kraftig förstärkning av grundutbildningen.
Ännu viktigare är en kontinuerlig
träning med deltagande i realistiska
räddningsövningar. För att man
skall ha möjlighet att agera rådigt i en
katastrofsituation krävs att man inte
handlar i panik. Det förutsätter i sin
tur att man ständigt har övningar där
man tvingas att fatta snabba beslut och
sedan analyserar om man har vidtagit
de riktiga åtgärderna. Det är önskvärt
att initiativ för att stärka utbildningen
tas så snart som möjligt.

Av tidningsuppgifter att döma finns
det ännu inte nödradio i alla svenska

flygplan som för passagerare. Det finns
tydligen inte heller några överenskommelser
på den punkten, som gäller utländska
flygplan vilka trafikerar svenska
flygplatser. Vidare tycks det inte
finnas någon internationell överenskommelse
om normer för hur en sådan
nödradio skall vara beskaffad och fungera.
Det är möjligt att man borde
överväga om inte luftfartsverket skulle
ta initiativ för att åstadkomma någon
internationell konvention på den punkten.
Det är bland annat angeläget att
man utan svårighet kan identifiera
nödradiosignalerna när de kommer
fram.

En annan faktor som diskuterats,
inte minst i pressen, är helikopterberedskapen.
Vi är tydligen alltför klent
utrustade när det gäller antalet helikoptrar
som finns i beredskap i Stockholmsområdet.
Man undrar i detta
sammanhang om en tillfredsställande
samordning förekommer mellan de militära
och de civila helikoptrarna och
mellan flygtrafikledarna på Bromma
och Arlanda. Det kan väl inte vara så
att man förbereder en ytterligare försämring
när det gäller helikopterberedskapen? Herr

talman! Om inte annat hoppas
jag att de av mig framförda synpunkterna
och frågorna kan förmedlas till
luftfartsverket, vars rapport vi motser
med intresse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om konkurrens och service i fråga
om taxi

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Wikströms
(fp) fråga om konkurrens och
.service i fråga om taxi, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
14 januari, och yttrade:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig vilka åtgärder jag avser vidta

Torsdagen den 22 januari 1970 fin.

Nr 3

Om konkurrens och service i fråga om laxi

med anledning av näringsfrihetsombudsmannens
skrivelse med begäran
om att lämpliga åtgärder snarast möjligt
vidtas för att, framför allt i Storstockholm,
åstadkomma från konkurrens-
och konsumentsynpunkt mera
tillfredsställande förhållanden på taxiområdet.

Näringsfrihetsombudsmannens skrivelse
har av mig överlämnats till utredningen
rörande företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga vägtrafiken,
som också behandlar formerna för taxitrafiken.
Utredningen skall utarbeta
förslag till åtgärder, som kan främja
en från samhällsekonomisk synpunkt
förbättrad företagsstruktur och som
därmed bl. a. kan leda till rationellare
transporter. Arbetet inom utredningen
skall bedrivas så att underlag för ställningstaganden
kan redovisas så snart
som möjligt. Några andra åtgärder i
anledning av skrivelsen anser jag för
närvarande inte böra vidtas.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Den situation som har
föranlett min enkla fråga torde vi alla
väl känna till. Jag förmodar att ingen
har undgått sitt öde när det gäller att
på en gata i Stockholm försöka få tag på
en taxi eller, vilket torde vara ännu svårare,
att komma fram till Taxis växel
och få ett annat svar än att alla bilar
är upptagna. Det råder en allmän otillfredsställelse
i detta avseende i hela
Storstockhohnsområdet, inte minst med
tanke på de önskemål som gång på gång
har framförts om behovet av en minskad
privatbilism och ett ökat intresse
för kollektivtrafik och därmed också
för Taxi.

Detta är ju en gammal historia. Näringsfrihetsombudsmannen
skrev i december
1965 till kommunikationsdepartementet
och fäste dess uppmärksamhet
på förhållandena. Vi har under de senaste
åren haft ansökningar från ett
med Taxi konkurrerande bolag om tillstånd
att bedriva taxiverksamhet i

Stockholm. Trafiknämnden i Stockholm
avslog dessa med två röster mot en; polismästaren
och det socialdemokratiska
trafikborgarrådet avslog framställningen,
eu reservant ville bifalla den. I dagarna
har vi också läst i tidningarna att
länsstyrelsen givit Taxi tillstånd till en
ganska kraftig taxehöjning, trots att en
sådan höjning har avstyrkts av KSD,
alltså Kommunalförbundet för Stockholms
stad och län. Man har avstyrkt
med hänvisning både till de företagsekonomiska
beräkningarna, som man
har underkänt, och framför allt till det
kaos som för närvarande råder på taxiområdet
i Stockholm, där väl en taxehöjning
knappast kan befordra strukturrationaliserande
åtgärder.

Jag tillhör dem som i likhet med näringsfrihetsombudsmannen
tror att konkurrens
på denna punkt skulle betyda
att vi fick en bättre situation. Jag tror
att detta skulle medföra många fördelar.
Bland annat skulle man då få
flera telefonväxlar, flera telefonsystem
och därmed ökade möjligheter att komma
i kontakt med taxi. Jag tror också
att man behöver vidtaga åtgärder för
att få fram speciella direktnummer för
den växande gruppen av handikappade
i Stockholmsområdet, och detta lär för
närvarande övervägas inom Taxi.

Kommunikationsministern säger att
han för närvarande inte önskar vidta
några andra åtgärder än vad hittills
gjorts, nämligen att överlämna skrivelsen
till en sittande utredning. Man får
hoppas att denna utredning så småningom
skall komma fram till något resultat.
För min del har jag svårt att tro
att de som står i snömodden och söker
en taxi i Stockholm känner sig tillfredsställda
med vetskapen att denna fråga
överväges av utredningen rörande företagsstrukturer
inom den yrkesmässiga
vägtrafiken, och att dess uppgift är att
utarbeta förslag till åtgärder som kan
främja en från samhällsekonomisk synpunkt
förbättrad företagsstruktur.

Jag tror att det finns enkla åtgärder
som snabbt kan vidtagas, och jag tyc -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Ang. saltningen på gator och vägar vintertid

ker att departementet — som behandlat
denna fråga sedan december 1965 —-hade haft anledning att vidtaga åtgärder
tidigare.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall inte gå in i någon
sakdiskussion med herr Wikström
angående det aktuella läget på taxiområdet
i Stockholm, men därmed har jag
inte sagt att jag på något vis tagit de
nu rådande förhållandena i försvar.

Däremot har jag ingen anledning —•
som herr Wikström möjligen antydde i
sitt inlägg — att ifrågasätta möjligheterna
för den utredning, som har fått
NO:s skrivelse, att både snabbt och
omsorgsfullt behandla denna fråga.
Om herr Wikströms inlägg skall tydas
så att han ifrågasätter utredningens
kompetens att lägga fram förslag i frågan,
eller om han menar att det skulle
ta för lång tid innan den kommer med
något förslag, så tror jag att herr Wikström
lättast kommer fram till en lösning
genom att läsa de direktiv som är
skrivna till denna utredning. Av dessa
direktiv framgår nämligen dels vad man
avser med denna utredning, dels också
att det brådskar med utredningen.

Självfallet skall denna fråga handläggas
av en utredning som i sina direktiv
direkt har fått anmodan, före NO:s senaste
skrivelse, att just se på företagsstrukturen
i detta avseende.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Ja, det brådskar verkligen
med detta, och vad jag ville framhålla
var att allmänheten i längden icke
är nöjd med att man utreder en fråga
där det så länge har funnits uppenbara
brister och där det har funnits förslag
till förbättringar som statliga myndigheter
har avvisat, samtidigt som man i
dagarna har medgivit en taxehöjning.
Jag tror att det är angeläget att vi får
tolka kommunikationsministerns svar
så att det under våren kommer förslag
till förbättringar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. saltningen på gator och vägar
vintertid

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Skärmans
(fp) fråga angående saltningen
på gator och vägar vintertid, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 14 januari, och anförde:

Herr talman! Herr Skårman har frågat
om vi med hänsyn till trafiksäkerhet,
allmän kostnadssynpunkt, miljövård
och trivsel har råd att fortsätta
med saltningen av våra vägar och gator
vintertid.

Min företrädare lämnade den 27
februari förra året ett svar till herr
Skårman i samma ämne. Vad som sades
då gäller fortfarande. Det kan tilläggas
att naturvårdsverket i ett nyligen avgivet
yttrande säger att förbud eller restriktioner
för närvarande inte är motiverade
från naturvårdssynpunkt under
förutsättning att föreliggande skaderisker
beaktas och hanteringen av salt
sker med försiktighet. Saltning tillämpas
nu i de flesta länder med vinterklimat
— ofta med betydligt kraftigare dosering
än i Sverige — och jag anser fördelen
med isfria vägbanor vara avgjort
större än nackdelen med den nedsmutsning
som ibland uppkommer omedelbart
efter en saltbehandling.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,
som jag emellertid måste anse från min
synpunkt helt otillfredsställande.

Jag har så gott som varje år ägnat
mig åt denna fråga av den anledningen
att vi har utomordentligt svåra problem
i hela västra Sverige. Jag tog
emellertid upp frågan på nytt därför
att en resa från Stockholm till Alingsås
söndagen den 28 december 1969 var

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

Ang. saltningen på gator och vägar vintertid

fullständigt mardrömslik. .lag skulle,
om inte herr talmannen hade vädjat att
vi skall iaktta tidsbegränsning, velat
läsa upp en insändare frän en person i
Vargön som for från Skövde till Vargön
samma söndag och skildrade hur han
upplevde den resan. Han sade emellertid
att han aldrig kommer att resa mer
på vintern så länge saltningen pågår.

Nu är det väl i alla fall så att regeringen
inte kan styra direkt emot folkmajoriteten.
Göteborgs-Posten har gjort
en undersökning med omröstning ”för
eller emot” salt. Undersökningen är
inte slutförd ännu, men i den senaste
räkningen var det 12 000 mot och 100
för. Det är inte ens en procent som vill
ha saltning.

Det har inte skett någon verklig
forskning. När det gäller korrosionen
har man gjort några amatörmässiga
försök i Göteborg vilka inte alls kan
tas på allvar, och vad som har sagts
om att problemet enbart skulle bero på
dubbarna är också helt felaktigt. En
del av oss har bilat i 35—40 år och har
alltså kört före dubbarnas tid, före saltningens
tid och under mellantiden när
man saltade och inte hade dubbar, så
att vi vet hur utvecklingen har varit.

Jag kan därför inte alls hålla med
kommunikationsministern som solidariserar
sig med saltanhängarna. Han
säger: ”Jag anser fördelen med isfria
vägbanor vara avgjort större än nackdelen
med den nedsmutsning som
ibland uppkommer omedelbart efter en
saltbehandling.” Jag kan hålla med om
att nedsmutsningen och modden kommer
omedelbart, men — och det stod
inte i svaret — den försvinner inte
omedelbart. Efter den 28 december reste
jag i tjänsten mellan Alingsås och
Göteborg varje dag fram till nyår. Det
snöade inte på hela tiden, men vägbanan
utgjordes av en oljig, slirig massa
som gjorde att man var tredje, fjärde
kilometer måste stanna på motorvägen
och torka av lyktor och vindrutor. Spolvattnet
räckte inte till ens på denna
knappt fein mil långa sträcka.

Jag vill därför vädja till kommunikationsministern
att söka fä i gång verkligt
allvarlig forskning på detta område
och undersöka om inte såväl ekonomin
från alla synpunkter som även trafiksäkerheten
skulle vinna utomordentligt
mycket på att man gick ifrån saltningsmetoden.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Trots den begränsade
tid som vi tyst lovat hålla här kan det
vara nödvändigt med en liten kommentar
till herr Skärmans inlägg.

Salt används inom väghållningen
året om. Sommartid behövs salt för att
binda damm på grusvägar, och vintertid
används salt för bekämpning av
halka. Genom sändning försöker man
förbättra friktionen på en hal vägbana.
För att sanden skall fästa vid isen
på vägbanan och för att den inte skall
frysa eller bilda klumpar måste den
blandas med en liten mängd salt. På
vägar med stor trafik behövs en större
saltmängd för att man skall nå fästverkan.
Trots detta ligger sanden sällan
kvar någon längre tid, utan sandningen
måste upprepas ofta.

På mycket starkt trafikerade vägar är
det från trafiksäkerhetssynpunkt inte
försvarligt att is eller isbark får ligga
kvar på vägbanan i dagar eller veckor
och göra den spårig och svårkörd även
om den är sandad. Vägverket har funnit
att sandningen ger allt mindre verkan
i takt med ökande trafik och prövar
därför sedan vintern 1967 på vissa
vägar i södra och mellersta Sverige
halkbekämpning genom saltning. Denna
metod innebär att man förhindrar
uppkomst av is genom att omedelbart
före eller under pågående snöfall sprida
en liten mängd salt på vägbanan.
Snön övergår då till modd som kan avlägsnas
med snöröjningsredskap. Avsikten
är att åstadkomma en helt snöoch
isfri vägbana snabbast möjligt.

Försöken har visat goda resultat när
det gäller att åstadkomma halkfria vä -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Ang. saltningen på gator och vägar vintertid
gar. Enligt trafiksäkerhetsverket förbättras
vägbanans friktionskoefficient
vid saltning från 0,1 å 0,2 till 0,5 å 0,6,
d. v. s. ungefär samma som gäller för
sommarvägbana. Vid sändning kan
friktionen endast höjas till cirka 0,3
vilket i stort sett motsvarar det som
uppnås med dubbdäck.

En stor fördel med saltning är att
man kan förebygga uppkomsten av halka,
medan man vid sändning försöker
förbättra friktionen på en redan hal
vägbana. I båda fallen är det ungefär
samma saltmängd som förbrukas. Olägenheter
har emellertid visat sig kunna
uppstå vid vissa väderlekstyper då vägbanan
kan bli kladdig efter saltbehandling.
Vid möten, omkörningar o. d. kan
detta medföra nedsatt sikt och igensmutsade
strålkastare.

Såväl trafiksäkerhetsverket som vägverket
anser fördelarna med saltning
klart överstiga nackdelarna vid en tekniskt
riktig hantering, och naturvårdsverket
finner — som jag också har sagt
— i ett nyligen avgivet yttrande att förbud
eller restriktioner f. n. inte är motiverade
från naturvårdssynpunkt under
förutsättning att föreliggande
skaderisker beaktas och hanteringen
av salt sker med försiktighet. Vägverket
fortsätter därför proven. Det kan
tilläggas att saltning — ofta med betydligt
kraftigare dosering — nu sker i de
flesta länder med vinterklimat, vilket
jag också nämnde i mitt frågesvar.

Vägverket undersöker kontinuerligt
om andra medel än salt kan användas
för halkbekämpning. Enligt min mening
talar hittillsvarande svenska och
utländska erfarenheter för fortsatt
halkbekämpning genom saltning på sådana
starkt trafikerade vägar där den
farliga spårigheten uppträder och där
sändning inte ger någon rimlig friktionsverkan.
Men jag anser det angeläget
att metoden utvecklas så att de olägenheter
som nu uppkommer vid vissa
ogynnsamma betingelser minskas.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Efter denna föreläsning
om saltets utomordentliga förträfflighet,
något som jag hört ett par
gånger förut när jag ställt frågor i ämnet,
konstaterar jag att vägverket har
en helt annan åsikt än majoriteten av
dem som färdas på vägarna.

Jag är inte oresonlig på detta område.
Då jag kör bil från Alingsås till mitt
distrikt har jag två vägar att välja mellan.
Dels kan jag köra motorvägen ned
till Göteborg och upp efter Göta älv,
dels kan jag köra på den osaltade vägen
norr om Mjörn, därefter ned till
Nol och på så vis komma fram till
Göta älv. Jag föredrar den senare sämre
vägen när det är fyra, fem grader
kallt och fruset på vägen, tv modden
och oljan rinner, dryper och stänker
ned bilen på motorvägen så att man
inte ser något, inte kan köra om och
inte kan ligga bakom ett annat fordon,
ty då blir bilen ännu mer nedsmutsad.

Jag vädjar till kommunikationsministern
att tänka om i denna fråga och ha
i åtanke de 12 000 jämfört med de 100.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Vi har ett vägverk med
all den expertis som kan ställas till förfogande
på detta område, vi har också
ett trafiksäkerhetsverk som har fått ansvaret
och förtroendet att yttra sig i
trafiksäkerhetsfrågor, och vi har slutligen
ett naturvårdsverk som fått förtroendet
att tala om för oss, med den
sakkunskap som där finns, hur vi bör
behandla miljön och naturen. När alla
dessa tre instanser samfällt säger att
saltning kan tillåtas, betraktar jag det
som mindre lämpligt att kommunikationsministern
ändrar deras ställningstagande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra en
enda replik till naturvårdsverkets yttrande.

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

Ang. kreditrestriktionernas verkningar för mindre och medelstora företag

Jag bär fått ta del av flera insändare
i denna fråga. Där jag bor finns det
också grannar som har bäckar omkring
sina trädgårdar. Häckarna dör på den
sida som vetler mot vägen på grund av
att vägen är saltad. Jag anser att naturvårdsverket
skall ta reda på fakta
innan det yttrar sig.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. kreditrestriktionernas verkningar

för mindre och medelstora företag

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Ernulfs (fp) fråga angående
kreditrestriktionernas verkningar
för mindre och medelstora företag,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 14 januari, och yttrade:

Herr talman! Herr Ernulf har frågat
mig om jag har för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att lindra kreditrestriktionernas
utomordentligt hårda
verkningar för en mängd mindre och
medelstora företag.

De nu tillämpade kreditrestriktionerna
kan lindras först den dag då samhällsekonomiska
förutsättningar härför
föreligger. Denna dag kan inte på förhand
fixeras, men naturligtvis kommer
den hårda kreditpolitiken inte att bibehållas
längre än vad som från samhällsekonomisk
synpunkt är erforderligt.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Nu syftade den inte till någon generell
uppmjukning för närvarande av
kreditrestriktionerna; det senaste årets
ekonomiska utveckling har tyvärr
gjort ganska drastiska åtgärder nödvändiga.
Jag frågade i stället om finansministern
var villig att vidtaga
några åtgärder för att lindra verkningarna
på ett speciellt område.

Kreditåtstramningen som väl helst
borde drabba något så när likformigt
på alla områden drabbar i själva verket
en mängd mindre och medelstora
företag särskilt hårt. De har i regel låg
självfinansieringsgrad — 15—20 procent
är inte ovanligt — och det gör att
de naturligtvis i största utsträckning är
hänvisade till bankkrediter för finansieringen
av sin löpande verksamhet.
När då denna kreditmöjlighet stryps
mycket kraftigt uppstår problem, som
är alldeles speciellt besvärliga just för
denna grupp. I värsta fall kan på det
sättet en renodlad likviditetskris leda
till betalningsinställelse och kanske
konkurs med de olyckliga verkningar
för företagare, anställda och samhälle
som det innebär.

Meningen med kreditrestriktioner är
naturligtvis inte att rationellt skötta och
i och för sig lönsamma företag skall
tvingas till inställelse av sin verksamhet,
därför att likviditeten helt plötsligt
ger dem helt andra och sämre förutsättningar
att existera.

I Sjuhäradsbygden i Västergötland,
som ju är välbekant för finansministern,
är företagsamheten till mycket
stor del baserad på mindre företag, som
här har drabbats. Det är ett utomordentligt
allvarligt läge som inträtt, och
jag anser att vissa selektiva åtgärder
skulle vara berättigade.

Kommerskollegium har i en skrivelse
till inrikesministern den 28 november
1969 föreslagit en åtgärd, nämligen
medelsanvisning på tilläggsstat till statens
hantverks- och industrilånefond,
och jag förmodar att det ärendet behandlas
i samråd med finansministern.

Finansministern har ju i andra sammanhang
-— framför allt när det gäller
att skapa inkomstförstärkning till staten
— visat en mycket stor uppslagsrikedom,
och min förhoppning hade varit
att statsrådet Sträng också i fråga
om detta speciella problem skulle haft
åtgärder i beredskap.

Det gäller alltså att undvika icke
önskade olyckliga verkningar av åt -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Ang. tidpunkten för tillhandahållande av

gärder, som generellt sett i dagens läge
får anses berättigade.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tidpunkten för tillhandahållande
av deklarationsblanketter

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Schötts (m) fråga angående
tidpunkten för tillhandahållande
av deklarationsblanketter, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 20 januari, och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig om jag anser att den nuvarande
behandlingen av de skattskyldiga, som
innebär anmärkningsvärt sent tillhandahållande
av deklarationsblanketter,
är tillfredsställande.

Det är beklagligt att vissa deklarationsblanketter
icke har kunnat tillställas
allmänheten i god tid. Riksskattenämnden
har emellertid till taxeringsdirektören
och samtliga förste intendenter
den 15 januari 1970 i cirkulär uppmärksammat
förhållandet. Jag citerar
ur detta cirkulär följande:

”Deklarationsskyldig, som har att avge
deklaration senast den 16 februari
och som till stöd för ansökan om anstånd
med självdeklarationens avlämnande
åberopar att erforderliga deklarationsblanketter
inte funnits tillgängliga
i sådan tid att han eller av honom
anlitad byrå haft skäligt tidsutrymme
för deklarationens upprättande, bör anses
ha visat sådant hinder för deklarationens
avlämnande inom föreskriven
tid, som berättigar till skäligt anstånd
med deklarationens avlämnande.”

Jag utgår ifrån att med detta meddelande
skall de största olägenheterna
vara eliminerade.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet Sträng få framföra mitt uppriktiga
tack för svaret på min fråga.

deklarationsblanketter

Av svaret framgår tydligt att finansministern
själv anser att det av mig påtalade
nuvarande förhållandet med sent
tillhandahållande av deklarationsblanketter
icke är tillfredsställande. Situationen
är den att så sent som den 15 januari,
då min fråga ställdes, hade länsstyrelserna
ännu inte fått alla blanketter
— det saknades ett flertal —- och de
saknas tydligen ännu i dag. Det är ju
så att länsstyrelserna skall vidarebefordra
blanketter till lokala skattemyndigheter,
taxeringsnämnder och kommunernas
styrelser, hos vilka de skall
tillhandahållas de skattskyldiga. Även
detta distributionsarbete tar sin tid,
och det blir extra betungande genom att
allt inte kan ske på en gång.

Det här förhållandet har naturligtvis
vållat irritation främst bland de skattskyldiga
men också bland de revisionsoch
deklarationsbyråer som skall hjälpa
de skattskyldiga och vill göra detta
snarast möjligt. De vet nämligen av erfarenhet
att det längre fram uppstår
svår arbetsanhopning. Inte minst de lokala
skattemyndigheterna och taxeringsfunktionärerna,
som har nära kontakt
med de skattskyldiga, får helt naturligt
ta del av dessas missnöje. Det är
ett missnöje som tydligen både finansministern
och jag förstår, och jag anser
det vara ett rimligt krav att ifrågavarande
blanketter finns tillgängliga vid
årsskiftet.

Av statsrådets svar framgick att det
utgått ett cirkulär från riksskattenämnden.
Jag skall inte upprepa innehållet
i detta, men det är ju bra att det har
utgått. Innehållet, som där redovisas, är
ju helt naturligt, men det är beklagligt
att det skall erfordras sådana cirkulär.
För övrigt finner jag det anmärkningsvärt
att det inte har gått ut till de lokala
skattemyndigheterna för kännedom.
Därigenom hade man ju i viss mån
kunnat lugna allmänheten.

Avslutningsvis vill jag nu bara vädja
till statsrådet Sträng att han medverkar
till att det blir en bättre ordning på det
här området nästa år. Det framstår som

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

Om skydd för författares upphovsrätt vid de statsunderstödda teatrarna

dubbelt angeläget i dessa dagar, när
man tar del av betänkandet beträffande
skattebrott, i vilket föreslås att det skall
bli särskilt skattetillägg för dem som inte
kommer in med sin deklaration i tid.

Jag ber än en gång att få tacka
statsrådet Sträng för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skydd för författares upphovsrätt

vid de statsunderstödda teatrarna

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Björks (s)
fråga om skydd för författares upphovsrätt
vid de statsunderstödda teatrarna,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 14 januari, och yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig om jag anser att det föreligger behov
av särskilda åtgärder för att skydda
författarnas upphovsrätt vid de
statsunderstödda teatrarna.

I fråga om skydd för författares upphovsrätt
vid teatrar finns regler i upphovsrättslagen.
De gäller alla teatrar
oavsett om de är statsunderstödda eller
ej. Självklart är att varje teater är skyldig
att följa dessa regler. Om och i vad
mån detta sker förhandsgranskas inte
av någon myndighet. Det kan inte heller
anses lämpligt att införa en sådan
förhandsgranskning. Men om i det enskilda
fallet ett litterärt verk vid en
teater utnyttjas så att upphovsrätten
till verket kränks, har författaren enligt
upphovsrättslagen möjlighet att i
anledning av kränkningen ta initiativ
till ansvars- och skadeståndstalan vid
domstol.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
anser jag inte att det behövs några åtgärder
av det slag som åsyftas i frågan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Carlsson för hans svar på
min fråga.

Statsrådet förstår säkert bakgrunden
till frågan. Under de senaste veckorna
har det förekommit en utomordentligt
livlig pressdebatt om påstådda kränkningar
av författarnas upphovsrätt vid
olika teatrar. Det har förekommit skarpa
angrepp och protester bl. a. från
Dramatikerförbundets sida. En av de
angripna har karakteriserat den aktuella
situationen på följande sätt: ”överallt
skrivs det, skrivs om, konfronteras,
tolkas och mottolkas, så att man
snart inte vet vem som har svarat för
vad i det publiken ser. Som Moberg antyder:
det börjar mer och mer likna
djungelns lag.”

Vederbörande skribent meddelar därefter
att han och andra upplever denna
utveckling som berikande och befriande.
Det må nu vara en sak, men regering
och riksdag kan inte acceptera
djungelns lag på något område. En lag
är en lag — som vår statsminister nyligen
framhållit i annat sammanhang.

Statsrådets eget besked kan väl också
betraktas som en replik med anledning
av det uttalande jag nyss har citerat.
Men bakom min fråga ligger ju också
en undran, om situationen verkligen är
så allvarlig som författarna hävdar.
Man skall inte tro på allt som man läser
i tidningarna, och jag är medveten
om att det tidigare har förekommit
överdrivna och oberättigade pressangrepp
mot Göteborgs stadsteater, fastän
inte riktigt på detta område. Därvidlag
ger statsrådet inte något klart svar. Och
om situationen verkligen skulle vara så
allvarlig som den har beskrivits, måste
det ju finnas skäl att överväga vissa åtgärder.

Jag har självfallet inte drömt om att
det skulle införas något slags statlig
förhandsgranskning av teatrarnas verksamhet
— hur det nu skulle gå till. Men
det kunde ju bli fråga om mycket enklare
ting: ett och annat stillsamt påpekande
vid de kontakter som ändå måste
förekomma mellan departementet
och teatrarna. Det skulle verkligen inte
vara fråga om någon form av censur.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Om skydd för författares upphovsrätt vid

Det är inte heller riktigt tillfredsställande
att statsrådet hänvisar till författarnas
möjligheter att själva vidta rättsliga
åtgärder. Det kan ju ändå inte bli
på det sättet att teatrarna skall kunna
synda på nåden därför att berörda författare
inte orkar fullfölja sin klagan
genom rättsliga åtgärder. Statsrådet
förbigår också det faktum att upphovsrättslagen
även är avsedd att skydda
döda författare. Därvidlag är möjligheterna
till reaktion mot missbruk och
övergrepp ännu mer komplicerade.

Man lär ha varit litet i beråd om vem
som skulle besvara denna fråga. Man
har på sina håll undrat, om jag syftade
till ändringar i själva upphovsrättslagen.
I så fall hade jag givetvis formulerat
frågan på annat sätt. Det kan
väl hända att den nuvarande lagen har
sina brister och så småningom kan behöva
ändras. Detta problem tangeras i
en intressant motion av herr Bergman
i Göteborg som bl. a. pekar på hur det
nu på vissa teatrar förekommer ett
slags kollektivt författarskap, vilket
rimligen måste skapa vissa nya problem
ur upphovsrättslig synpunkt. Men
detta är en helt annan sak. Så länge
lagen existerar som den nu är — bra
eller dålig — måste den givetvis respekteras.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Alla som haft tillfälle
att följa det livliga meningsutbytet i
denna fråga i pressen har väl liksom
herr Björk fått intrycket, att detta är
ett komplicerat och svårgripbart problem.
Men jag vill nog hävda att den
som har sagt att ”djungelns lag” råder
gör sig skyldig till en klar överdrift, ty
här finns en lag, och de normala bestämmelserna
gäller för hur denna lag
skall kunna tillämpas. Den som eventuellt
anser sig felaktigt behandlad — i
detta fall författaren — har ju att föra
talan. Men jag tror ändå att den diskussion
som nu pågår mellan de olika
parterna är nyttig och önskvärd, tv

de statsunderstödda teatrarna
den har ju blottat de olika uppfattningar
som här råder, och en principdebatt
mellan författare och representanter
för teatrarna är därför värdefull. Men
det finns ju ändå en viktig gemensam
utgångspunkt — och det är säkert så
att både herr Björk och jag har denna
uppfattning — nämligen det gemensamma
intresset av att trygga den nuvarande
friheten från förhandsgranskning,
något som också herr Björk i dag
bekräftat.

Då återstår frågan vad man vid sidan
av lagen kan göra utan att åstadkomma
en sådan här förhandsgranskning. Det
kan ju i det enskilda fallet vara mycket
svårt att avgöra, i vilken utsträckning
t. ex. ändringar i en författares verk
kan få göras utan att författarens upphovsrätt
kränks.

För avgörande av frågor om tolkning
av upphovsrättslagen kan teatrarna
självfallet ibland behöva tillgång till
expertis. Jag skulle väl kunna säga att
de statsunderstödda teatrarna bör genom
teater- och orkesterrådet kunna få
möjlighet att inhämta sådana råd och
därmed få en service. Den pågående
diskussionen vittnar kanske om att
man på det sättet skulle kunna nå ett
steg i den riktning som jag förstod av
herr Björks inlägg att han åsyftade.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag noterar givetvis
med intresse och glädje att statsrådet
anser att det inte råder någon djungelns
lag vid våra teatrar. Nu har båda
parterna i den här debatten talat om
djungelns lag, och det kan ju vara roligt
att konstatera att båda parterna
har fel.

I övrigt kunde man naturligtvis ha
önskat sig något större klarhet och entydighet
i statsrådets uttalanden. Där
fanns kanske något litet för mycket av
ängslan att på något sätt irritera någondera
parten i den här frågan. Jag är
emellertid tacksam för statsrådets nya
uppslag, nämligen att teatrarna i såda -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

na här ömtåliga avvägningsfall borde
inhämta råd från teater- och orkesterrådet.
Det hade kanske varit rimligt att
peka på den möjligheten redan i svaret,
och jag skall då bara be statsrådet
att ytterligare understryka sin mening
genom att uttryckligen rekommendera
teatrarna att i alla tveksamma fall inhämta
sådana råd och upplysningar.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! På den punkten får jag
nog vidhålla min formulering att detta
är en möjlighet som står teatrarna till
buds. Skall vi göra den skärpning som
herr Björk åsyftade, får vi nog ta en
närmare funderare än det här meningsutbytet
i kammaren ger underlag för.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tid för läkare att bedriva forskning

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Lidgards (m) fråga
angående tid för läkare att bedriva forskning,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 januari, och
anförde:

Herr talman! Herr Lidgard bär frågat
mig om jag avser att vidtaga åtgärder
för att trygga forskningens ställning
inom ramen för den schemalagda
arbetstid för läkare, vilken förutsiittes
bli en följd av den beslutade sjukvårdsreformen.

Frågan om forskningen vid undervisningssjukhusen
berörs för närvarande
i olika sammanhang. Sålunda aktualiseras
frågan i samband med ställningstagandena
till de förslag om ändringar
av vissa författningsbestämmelser rörande
de kommunala undervisningssjukhusen,
som framlagts av en särskild
utredningsman. Dessa förslag remissbehandlas
för närvarande. Även resultatet
av ett nyligen lämnat uppdrag till
socialstyrelsen att utreda vissa frågor

Ang. tid för läkare att bedriva forskning
rörande tjänster för läkare under vidareutbildning
kan komma att beröra
frågor som hänger samman med forskningen.
Vidare diskuteras berörda
forskningsfrågor i anslutning till de
förhandlingar som sedan en tid pågår
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
angående nya avtal om upplåtelse
av kommunala sjukhus för läkarutbildning
m. m. Slutligen har forskningsfrågor
aktualiserats även i anslutning till
pågående läkarlöneförhandlingar.

Som framgår av denna redovisning
tas forskningen vid undervisningssjukhusen
upp i skilda sammanhang. Jag
anser det vara väsentligt att forskningens
ställning tryggas. Herr Lidgards
fråga är ställd utifrån ett förväntat resultat
av ännu ej avslutade förhandlingar.
Med hänsyn härtill och till att
de aktuella frågorna är så komplicerade
och berör så skilda intressen är jag
inte nu beredd att uttala mig om huruvida
några särskilda åtgärder behöver
vidtas.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret på
min enkla fråga och särskilt för den
positiva inställning som statsrådet redovisar
i den mening, där han säger att
han ”anser det vara väsentligt att
forskningens ställning tryggas”.

Den uppräkning som finns i svaret
av de olika områden, där man för närvarande
funderar på forskningens ställning,
säger mig att det egentligen är
ganska angeläget att man får till stånd
en sorts samordning av detta funderande
så att man löser problemen i ungefär
ett och samma sammanhang.

Nu finns det, som statsrådet mycket
väl har förstått, en särskild anledning
till att jag har ställt denna fråga just
nu, nämligen de pågående liikarförliandlingarna,
där ett löneavtal och ett
arbetstidsavtal skall träffas. Det är
kommunala förhandlingar mellan Läkarförbundet
och representanter för de

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Ang. tid för läkare att bedriva forskning
kommunala huvudmännen. Men frågan
om forskning och utbildning har väl
främst staten såsom huvudman, och det
är därför kanske tillåtet att man vid
denna diskussion mellan representanter
för de kommunala intressena, som
vill ha ut så stor sjukvårdsproduktion
som möjligt, och representanter för läkarintressena,
som naturligtvis vill få
så förmånliga anställningsvillkor som
möjligt, ställer sig frågan: Hur går det
med forskningen om staten inte har givit
direktiv eller ett organisatoriskt underlag
för förhandlingarna? Jag tycker
att det kanske är litet tokigt att statsrådet
inte redovisar om man har funderat
på ett sådant underlag.

I svaret hänvisas till de överläggningar
som redan har påbörjats mellan
kommunerna och statsverket i den särskilda
nämnden för dessa kommunala
förhandlingar; där kommer även forskningens
problem in i bilden. Det gör
de, men det är litet dålig tidssamordning.
Det nya avtalet skall nämligen
träffas från och med den 1 juli, och läkarförhandlingarna
pågår just nu. Man
förväntar väl nästan att dessa på något
sätt arbetstidsmässigt skall träda i
kraft retroaktivt från den 1 januari
1970. Det blir ett glapp på ett halvt år,
innan statsverket kommer fram med
det organisatoriska underlag på vilket
ett arbetstidsavtal egentligen skall vila.

Därför skulle jag, herr talman, vilja
avsluta detta anförande med att hemställa
att statsrådet måtte fundera på
om det inte kunde vara lämpligt med
ett initiativ, som skulle leda till att
denna bit av förhandlingarna sköts
upp så att man visste vad staten och
kommunerna har kommit överens om
när man i förhandlingarna avtalsmässigt
skall ta ställning till kvantiteten av
forskning och utbildning vid de kommunala
sjukhusen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 4, angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge huvudmannaskapet
för jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets yrkesskolor,
till jordbruksutskottet samt i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionen nr 129 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 130—147 till statsutskottet,

motionerna nr 148—158 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 159 och 160 till bankoutskottet,

motionerna nr 161—167 till lagutskott,

motionerna nr 168—173 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 174 och 175 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av framställning från
Nordiska rådets svenska delegation angående
ändring i reglementet för delegationen.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevaran -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

de riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1970/71, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1969/70.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Det försök som bär
gjorts till årets remissdebatt med en
ämnesgruppering är vällovlig och självfallet
värd allt stöd från talarnas sida.
Jag måste emellertid, herr talman, redan
från början erkänna att jag kommer
att göra mig skyldig till gränsöverträdelser.
De frågor som jag ämnar
ta upp hänger samman med varandra
och berör två, kanske tre olika ämnesområden.
Av den anledningen är det
svårt att inte överträda herr talmannens
rekommendation. Försöket är beaktansvärt
och bör självfallet så långt
möjligt respekteras. (Herr talmannen:
Den indelning i ämnesgrupper som tilllämpas
vid årets remissdebatt är ett
försök att få en bättre överskådlighet
av debatten. Det är emellertid uppenbart
att denna indelning inte strikt behöver
hållas, utan det står självfallet
varje talare fritt att beröra även annat
ämnesområde än det för vilket han står
antecknad på särskild lista.)

När det gäller arbetsmarknadsfrågorna,
under vilken rubrik jag står antecknad,
är det naturligt att i årets remissdebatt
har berörts ett för vårt land något
ovanligt förhållande på arbetsmarknaden,
nämligen de vilda strejkerna.
Det är uppenbart att åtgärder av
det här slaget från arbetslagens sida
inte kan försvaras. Att man däremot
försöker förklara strejkorsakerna är
fullt begripligt, men förklaringarna
kan stundtals få karaktären av ett försvar.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill först helt ansluta mig till den
deklaration som Arne Geijer lämnade
här i kammaren i går. Det är enligt
min uppfattning en deklaration som är
helt invändningsfri, och jag tror att
den samlade fackföreningsrörelsen helt
står bakom den.

Det är väl svårt att få någon fullständig
och objektiv bild av motiven för
strejkerna. Att missnöjet med den förda
lönepolitiken är ett genomgående
motiv är uppenbart. I det här sammanhanget
är det inte bara resultatet av
löneuppgörelserna som från de strejkandes
sida har kritiserats. Förhandlingsformen
har både i det sammanhanget
och i den här delen av den under
gårdagen förda debatten skjutits i
förgrunden. Samordningen har ansetts
vara alltför centraliserad. Herr Bohman
uttryckte det i går på följande
sätt: Enskilda och grupper av enskilda
får allt mindre att säga till om. Han
fortsatte: ”Beslut som rör dessa människors
livsföring, miljö och ekonomi
fattas över deras huvuden i fackförbund,
i LO, i kanslihuset.”

Jag skulle för min del tro att herr
Bohman har fullkomligt rätt i att
många av de nu av strejkerna berörda,
och även andra, reagerar på samma
sätt. Här finns troligen en del av motiveringen
till den pågående strejkrörelsen.
Men det räcker inte med detta
konstaterande. Det är lika angeläget att
få klart hur man skall tillgodose dessa
och liknande synpunkter och yrkanden
om en långt driven decentralisering
och samtidigt kunna bevara värdet av
den samordnade förhandlingsformen.
Avser man en återgång till förbundsförhandlingar
eller t. o. in., som vi har
hört i denna del av debatten, ytterligare
ett steg, nämligen uppgörelser på
varje arbetsplats där samtliga berörda
arbetare får delta i avgörandet om sina
löner och arbetsvillkor?

Såvitt jag förstår finns det inget annat
alternativ om den enskilde arbetaren
skall ha det inflytande som så
många bär ansett vara nödvändigt och

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som man har utgått ifrån vara en av
strejkernas orsaker. Men hur går det,
om man skulle använda den metoden,
med den del av låglöneproblemet som
man nu är ense om att klara med lönepolitiken
och där det måste ske via
den centrala förhandlingsformen? En
decentraliserad förhandlingsform ger
till resultat att löneläget på de arbetsplatser
som gynnas av rådande goda
konjunkturer utan tvekan kommer att
höjas, säkerligen mycket kraftigt. Det
har vi redan belägg för i de uppgörelser
som i dagarna har träffats i samband
med vilda strejker. Men på de arbetsplatser
där arbetslagen och de anställda
inte är gynnade av detta goda
konjunkturförhållande och där det
verkliga låglöneproblemet finns, blir
resultatet det omvända.

Denna fråga kommer med all säkerhet
att bli en huvudfråga i förberedelserna
till den kommande avtalsrörelsen.
Redan nu har den allmänna opinionens
inställning verkat i den riktningen
att samordningsformen har
kommit i farozonen — en ordning som
det har tagit årtionden för den fackliga
rörelsen att bygga upp men som självfallet
kan raseras på mycket kort tid,
inte av de vilda strejkerna i och för
sig men av den onyanserade fördelningen
av skuldbördan när det gäller
att klara ut orsakerna till strejkerna.

Den indirekta demokratin som ju både
direkt och indirekt har kritiserats
i detta sammanhang har hittills i avtalsrörelser
med samordningsform och
vid andra fackliga avgöranden accepterats
av medlemmarna. Detta har gjorts
utifrån samma principiella grunder som
gäller för riks- och kommunalpolitikens
beslutsprocess. Den löneutjämning
— eller rättare uttryckt standardutjämning
— som eftersträvas kan man inte
uppnå enbart med lönepolitiken som
medel. Men lönepolitiken är en mycket
viktig del. Sedan tillkommer skatte-,
social- och arbetsmarknadspolitik som
nödvändiga och mycket värdefulla instrument.

I anslutning härtill vill jag beröra en
fråga som vid sidan om skatteomläggningen
omnämns i budgeten och som i
betydande grad har med jämlikheten att
göra, nämligen regionalpolitiken.

I höstas framlade landshövding Lemne
i sin lokaliseringsutredning ett delbetänkande
som för närvarande remissbehandlas.
Jag har inte studerat de svar
som hittills inkommit men jag skulle
tro att man åtminstone från löntagarorganisationernas
sida ganska genomgående
anser att utredningens förslag är
otillräckliga.

Vad som uppenbart behövs i dagens
läge är att med mera generella åtgärder
än det nuvarande kapitalstödet förändra
skillnaderna i produktionsförutsättningar
mellan olika landsändar till
skogslänens favör. Kommunikationsministern
har redan aviserat en sådan
generell åtgärd som går betydligt längre
än vad landshövding Lemnes utredning
föreslagit, nämligen förändrade
fraktsatser. Men flera åtgärder är nödvändiga
för att man på allvar skall kunna
utjämna skillnaderna i ekonomiska
förutsättningar och för att få en maximal
effekt av de medel som samhället
satsar på dessa åtgärder.

Hittills har det viktigaste lokaliseringsinstrumentet
varit subventioner av
industribyggnader och maskiner. Man
har alltså försökt att minska skillnaderna
i kapitalåtgång vid en industribyggnad
i skogslänen jämfört med övriga
delar av landet och på det sättet ge
skogslänen en viss favör. Men frågan
är ju om ett stöd på kapitalsidan är den
riktiga metoden. Det innebär att man
satsar på och främjar uppbyggandet av
kapitalstocken i företagen, men det är
ju en indirekt väg — och kanske en omväg
— att nå det primära syftet, nämligen
att få fram mera sysselsättning
och ökade anställningstillfällen för de
människor som bor i dessa områden.
Från den utgångspunkten vore det sannolikt
effektivare ur renodlad sysselsättningssynpunkt
att sätta in stödet på
lönekostnadssidan och således hårdare

Torsdagen den 22 januari 1970 fin.

Nr 3

knyta stödet till vad jag skulle vilja
kalla eu sysselsättningsökning. Detta är
ingen ny fråga. Den har kanske i tidigare
sammanhang behandlats mera periferiskt,
men när man nu på allvar
skall ta upp frågan om hur stödet för
framtiden skall utformas är det en väg
som noga bör prövas.

I det Lemneska förslaget finns en antydan
till en politik av detta slag, nämligen
förslaget om vidgat utbildningsstöd
i lokaliseringsföretag. Det framgår
emellertid av betänkandet att utbildningsstödet
skall vara ganska litet jämfört
med kapitalstödet, och det är här
jag menar att man tänker felaktigt.
Man borde i ett lokaliseringsföretag
kunna lämna ett stöd på lönesidan under
en ganska lång tid. Risken för att
industrin norr om Dalälven får en helt
annan karaktär än den i söder tror jag
är ganska liten. Den skillnad och de
problem som eventuellt kan uppstå i ett
sådant sammanhang tror jag är väl värda
att ta.

Enligt dessa tankegångar förordas att
lokaliseringsföretag får en sysselsättningspremie
— det kan uttryckas på annat
sätt — baserad på lönesumman för
de nyanställda under en period som bör
kunna vara åtskilligt längre än vid nuvarande
lokaliseringsutbildning. Kapitalstödet
bör finnas kvar men kanske
successivt trappas ned. Däremot tror jag
inte att det är riktigt att exempelvis
sänka arbetsgivaravgiften generellt i
skogslänen. Det skulle innebära en utspädning
av insatserna som dessutom
inte skulle vara knuten till någon egentlig
motprestation. Däremot tror jag att
man borde överväga att höja arbetsgivaravgiften,
kanske med flera procentenheter,
i de allra hetaste regionerna,
såsom i storstäderna. Eljest kan man införa
en etableringskontroll, gärna kombinerad
med en investeringsavgift och
motiverad uteslutande från dessa utgångspunkter.

Det viktigaste motivet för att höja arbetsgivaravgifterna
i storstäderna är
som jag ser det inte att man därigenom

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
minskar trycket på dem särskilt mycket.
Enbart en sådan åtgärd räcker inte
för att nå den effekten. Det viktigaste
motivet är helt enkelt att en lokaliseringspolitik
med kraftigt ökade subventioner
måste finansieras på något
sätt. Och de borgerliga partierna talar
ju ganska vitt och brett om att de vill
satsa väldigt mycket i skogslänen, men
de tar mycket sällan upp frågan om hur
en sådan satsning skall betalas. Den saken
kan man emellertid inte komma
ifrån.

De borgerligas uppträdande i detta
avseende liknar vad vi sett tidigare i
många sådana sammanhang och som
omvittnats här under gårdagen och i
andra debatter. De borgerliga har sagt
att visst skall samhället göra en mängd
goda saker, helst fler än vad som nu
sker och mer omfattande än vad socialdemokratin
föreslagit. Men när det blir
tal om att notan skall betalas har man
helst velat backa ur, och ambitionerna
i fråga om samhällets åtgärder har
plötsligt blivit bortglömda.

Ett exempel är folkpartiets agerande
för tio år sedan. Vid konjunktursvackan
i slutet av 1950-talet drevs en hård kampanj
som gick ut på att regeringen inte
klarade arbetslösheten. Trots den kampanjen
hade folkpartiet mage att ett år
senare begära en nedrustning av arbetsmarknadspolitiken.
Som bekant blev det
inte så, men hur skulle det i detta sammanhang
ha sett ut om detta yrkande
hade blivit praktisk politik?

En omfattande lokaliseringspolitik
måste emellertid betalas, och min uppfattning
är att samhällets satsningar på
skogslänen måste bli så pass omfattande
att de knappast kan inrymmas i den
budget som nu föreligger.

Den inkomstförstärkning som ligger
närmast till hands är en extra belastning
på de största stadsregionerna. En
sådan belastning kan för övrigt användas
även för att förstärka finanspolitiken,
och därigenom skulle man ytterligare
kunna minska budgetunderskottet.
Om de oppositionspolitiker som kla -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gat över att budgeten inte är tillräckligt
stram till äventyrs haft åtgärder av denna
typ i tankarna, är jag den förste att
notera detta med tillfredsställelse.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag har under de senaste
remissdebatterna tagit till orda i
ett udda ämne inom arbetsmarknadssektorn.
Den grupp det gäller är inte
särdeles stor; det är fråga om arbetskraft
med en lång utbildning, och det
gäller kanske inte minst den del inom
denna grupp som för närvarande är
under utbildning och om något eller
några år skall gå ut i det praktiska förvärvslivet.

Jag har försökt belysa hur den utbildningsexplosion,
som så många av
oss är stolta över, lätt kan eller jag vågar
nästan säga håller på att förbytas i
en arbetsmarknadsexplosion som blir
ytterst besvärande för vissa av de berörda
grupperna. Många av dem som
satsat tid, pengar och arbete för att
skaffa sig utbildning upptäcker när de
sedan kommer ut i arbetslivet att deras
möjligheter på arbetsmarknaden på intet
sätt står i relation till de satsningar
de gjort. Jag tänker då inte så mycket
på det ekonomiska vederlaget som
fastmer på den tillfredsställelse det ändå
utgör att få syssla med kvalificerat
arbete som man skaffat sig en god utbildning
för.

När man tar del av vad statsmakterna
företagit på detta speciella arbetsmarknadsområde
för att skapa en beredskap
i en hotande situation får jag
onekligen en känsla av att under årens
lopp ha talat för döva öron.

Visst har arbetsmarknadsverket under
senare år tillförts många nya tjänster
och fått förstärkningar, men bortsett
från ett relativt blygsamt undantag
har jag praktiskt taget inte någonstans
kunnat finna att de förstärkningar som
skett haft sin motivering i dessa speciella
problem som nu är verkligt akuta.
Jag är övertygad om att man inom

arbetsmarknadsverket är positivt inställd
till att hjälpa till att lösa dessa
frågor. Det finns många bevis på den
saken. Men välviljan må vara aldrig så
stor, den räcker ändå inte långt om det
inte finns tillräckliga resurser. På det
området brister det enligt min mening.

Det är väl inte orimligt att i den bär
situationen fundera något över vad som
kan vara orsaken till den relativa passiviteten
från statsmakternas sida. Är
det bara ett utslag av någon form av
laissez-faire-politik? Det har påståtts så
många gånger tidigare att man stått inför
en katastrof när det gällt den långtidsutbildade
arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter.
Det har dock rett upp
sig, och kanske hoppas man nu att så
skall ske även denna gång. Man ställer
dessa grupper i höginkomsttagarnas
skamvrå, och där får de stå så länge.

Detta är på sitt sätt en välvillig tolkning
av statsmakternas inställning. Underlåtenhetssynder
döms ju sällan lika
hårt som andra synder. Men det finns
faktiskt en annan teori om vad som
kan vara orsaken till statsmakternas
passivitet, och den är kanske inte lika
välvillig. Det tråkiga med den teorin är
att den har stöd i vissa uttalanden från
statsrådsbänken. Enligt den teorin eftersträvar
man från statsmakternas sida
medvetet en överkapacitet på akademikernas
arbetsmarknad för att på
det sättet med hjälp av den enklaste av
våra ekonomiska lagar, nämligen att
tillgång och efterfrågan bestämmer priset
på varan, i detta sammanhang priset
på arbetskraften, försöka att med
utbildningspolitiska medel åstadkomma
en inkomstutjämning. Man använder
med andra ord utbildningsresurserna
för att genomföra ett inkomstpolitiskt
program.

Låt mig ett ögonblick stanna vid ett
förslag i statsverkspropositionen för
att något belysa vad jag här talar om.

Det finns ett utbyggnadsprogram för
de tekniska fakulteterna som, om man
följde det i år, skulle ha inneburit 320
nya intagningsplatser i första årskur -

Torsdagen den 22 januari 1971) fm.

Nr 3

sen av högre teknisk utbildning. 1
statsverkspropositionen redovisas att
överläggningar liar ägt rum mellan universitetskanslersämbetet
och U 08. Man
skulle också kunna säga alt överläggningar
ägt rum mellan i huvudsak universitetskanslern
och honom själv samt
statssekreteraren i utbildningsdepartementet.
Därvid har man kommit fram
till att antalet utbildningsplatser skall
ökas med ytterligare 112. När vi nu vet
hur svårt det är att få igenom sådana
här utökningsförslag hade man kanske
väntat att det i propositionen skulle ha
funnits någon motivering för denna
ökning, t. ex. att arbetsmarknaden behöver
fler tekniker av det slag som
man nu satsar utbildning på. Det finns
emellertid i statsverkspropositionen
ingen närmare motivering för detta
förslag. Det står bara att överläggningar
skett mellan, som jag sade, universitetskanslersämbetet
och U 68.

Vi är dock inte helt utan kunskaper
om hur förhållandena litet mera framtidsmässigt
ter sig på den tekniska arbetsmarknaden.
Jag skall gärna erkänna
att våra kunskaper är bristfälliga, ty
all kunskap om framtiden är ju bristfällig.
Statistiska centralbyrån ger
emellertid ut viss information i dessa
frågor.

Om man tittar på vad som står om
teknikerna i det senaste numret av informationsskriften
finner man att tillgången
på ingenjörer under det gångna
året inte genomgått några större förändringar
utan är för många grupper
mycket god.

I informationsskriften lämnas också
en redogörelse för hur läget är inom
olika discipliner. Man konstaterar att
på vissa håll har utvecklingen gått från
en mycket god tillgång till balans, och
på andra håll har det skett en utveckling
från brist på viss teknisk personal
— det gäller lantmätare — till god tillgång.
Huvudintrycket av prognosen är
att det råder en viss balans inom denna
del av arbetsmarknaden. Självklart vet
ingen hur länge denna balans står sig,

Statsverkspropositionen m. in.
men dessa prognoser är i stort sett det
enda vi för tillfället har alt hålla oss
till.

1 detta läge framlägger regeringen
alltså nu ett förslag om att utbildningskapaciteten
skall öka med ungefär 30
procent utöver vad som tidigare planerats.
Självklart blir man litet fundersam
beträffande bakgrunden till sådana
förslag.

Är det så att det ligger ett dunkelt
och klandervärt motiv bakom förslaget
— en önskan att den här vägen komma
fram till en inkomstutjämning — då
tycker jag att man sköter det hela litet
valhänt, ty var är det man för närvarande
får en ökning av tillgången på
kvalificerad arbetskraft? Överskottet
kommer förvisso inte bland dem som
har det litet bättre ställt, utan där vi
har det verkliga överskottet — och får
det i framtiden i en accelererad takt —
är inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga
utbildningsområdet. Det
är förvisso inga höglöner som väntar
dessa studerande på tjänster såsom
bibliotekarier, museiamanuenser, i förvaltningstjänst,
socialvård, kriminalvård,
eller var denna arbetskraft kan
hamna. Denna ökning av utbildningskapaciteten
är ett trubbigt och dåligt
instrument, om syftet är det jag tidigare
talat om. Vad som än må diktera
denna inställning, kan jag inte underlåta
att för kammaren upprepa eller
förnya en del av de siffror som gäller
för akademikernas utbildningsområde.

I början på 1960-talet hade vi vid
universitet och högskolor sammanlagt
7 000 nybörjare på olika utbildningsvägar.
Nu är antalet nära 30 000. Samtidigt
har fördelningen på olika utbildningsvägar
kraftigt förändrats. De fria
fakulteterna, främst de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna,
har fått ta emot en växande andel av
de studerande. Under 1968/69 påbörjades
sådana studier av ungefär 17 500,
vilket var 75 procent av nybörjarna
vid de fria fakulteterna och 60 procent
av det totala nybörjarantalet vid uni -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
versitet och högskolor. Vad gäller examinationerna
så var det år 1960 ungefär
4 000 akademiker som tog sin examen.
Nu tio år senare är vi uppe i 9 000
akademiker, och fram till 1973/74,
1974/1975 sker ytterligare en fördubbling.
Under det senaste av de nämnda
läsåren kan man räkna med en examination
på ungefär 20 000 akademiker.
Av dem kommer över hälften att vara
humanister och samhällsvetare mot bara
en tredjedel vid 1960-talets början.

Samhället har under detta decennium
ytterligare komplicerats och det har
kommit till många nya arbetsuppgifter.
En stor del av den här arbetskraften
kommer naturligtvis att sugas upp för
dessa nya uppgifter. Man kan utgå ifrån
att efterfrågan på akademiker kommer
att öka. Men — och här kommer jag
tillbaka till vad jag inledningsvis sade
— situationen är akut. I den goda konjunktur
vi för närvarande har är dock
situationen den att något eller några
hundratal — det är ovisst hur många,
men det kan röra sig om 200—300 samhällsvetare
och humanister — är anmälda
hos arbetsförmedlingarna och
just nu inte kan få ett arbete som svarar
mot den utbildning de har. Är det
på det sättet i dagens konjunktursituation
så kan man undra hur det kommer
att bli i framtiden om konjunkturläget
till äventyrs skulle försämras samtidigt
som man får en starkt ökad examinationsfrekvens.

Man kan naturligtvis framställa
många önskemål om hur dessa frågor
skall lösas. De bör naturligtvis tacklas
utbildningspolitiskt, och den saken är
U 68 sysselsatt med. Därför får man väl
vänta med att uttala sig.

Men när det gäller de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som bör vidtas,
kan man kanske få uttrycka vissa önskemål
och synpunkter. I stort sett skiljer
sig de insatser man kan göra för
dessa grupper inte så mycket från vad
man kan och bör göra för andra grupper.
Med hänsyn till den speciella situation
man står inför i och med den

långa yrkesutbildningen är det önskvärt
att de som funderar på att ge sig
in på dessa yrkesområden får goda besked
om vad de har att vänta sig av
framtiden. Jag har den bestämda uppfattningen,
att det är alldeles nödvändigt,
att arbetsmarknadsverket inriktar
sig på att ge sådan information som gör
klart för de studerande vilken genomgripande
förändring som deras arbetsmarknad
för närvarande undergår.

Ytterligare en sak är viktig. Det är
utomordentligt angeläget att arbetsmarknadsverket
tillförs resurser så att
man där inte bara kan förmedla tjänster
utan att man aktivt kan gå ut till
näringslivet och försöka övertyga den
fria sektorns arbetsgivare om att här
finns arbetskraft som kan vara till nytta
och fylla en funktion på många områden.
Vårt land har i jämförelse med
t. ex. Förenta staterna en mycket låg
akademikertäthet inom de enskilda företagen.
Detta hänger säkert samman
med att arbetsmarknadsmyndigheterna
i Förenta staterna för en mycket aktiv
”försäljningspolitik” inriktad på den
fria företagsamheten. Man skulle önska
något sådant här också.

Herr talman! Jag skall sluta här, inte
med att förutspå Ragnarök om man nu
fortsätter med att förbise det sprängstoff
som finns i de problem jag har
aktualiserat. Men det vore kanske lämpligt
att anknyta något till dagens arbetsmarknadssituation
och den strejkvåg
som går över landet. De människor
jag har talat om kommer inte att strejka,
helt enkelt av den anledningen att
de inte har något jobb, och många av
dem kommer heller inte att få det inom
överskådlig tid. Men detta bör inte invagga
oss i den tron att vi av den anledningen
inte kommer att få uppleva
den oro som skapas av att man går där
med sina studier utan att få en adekvat
sysselsättning. Vi kommer inte att undgå
deras missnöje. Vi kommer att uppleva
deras protester i en annan form,
och jag tror inte att någon av oss egentligen
är intresserad av att samhället

Torsdagen den 22 januari 1 !)70 fm.

Nr 3

skall utvecklas på detta sätt. Jag vågar
därför sluta med en förhoppning om
att de organ och myndigheter som är
ansvariga på detta område tar alla de
initiativ som rimligen kan tas för alt
man skall klara även denna arbetsmarknad.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! I dagens läge med de
stora och snabba omställningarna inom
näringslivet är det en angelägenhet av
största vikt att vi för en arbetsmarknadspolitik
som är aktiv och effektiv.
Men det är naturligtvis också angeläget
att vi liksom söker definiera denna arbetsmarknadspolitik
så att vi blir överens
om dess riktlinjer.

•lag har sett att det har förekommit
debatt just om arbetsmarknadspolitikens
riktlinjer. Om jag skulle ta upp en
debatt från den synpunkten, skulle jag
nog vilja säga att arbetsmarknadspolitiken
bör ha till syfte att tjäna just den
enskilda människan. Det måste vara arbetsmarknadspolitikens
primära strävan
att tillgodose just individens behov
av stöd och service i ett alltmer invecklat
samhälle som den enskilde svårligen
kan överblicka. Liksom hittills bör
det fria utbudet på arbetsmarknaden
naturligtvis i stort sett reglera den öppna
marknadens villkor. Strävan bör
dock vara att uppnå och vidmakthålla
balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft. De arbetsmarknadspolitiska
medlen måste därför effektiviseras
och förfinas i syfte att vidga den
enskildes, parternas och samhällets
kännedom om arbetsmarknaden och
också för att förbättra möjligheterna
att överblicka dagens och morgondagens
arbetsniarknad och näringslivets
utveckling på sikt.

I målsättningen bör väl också ingå
att hjälpa människorna att få en socialt
accepterad försörjning och tillfredsställelse
i arbetet. Genom en sådan förbättrad
utbildning i alla åldrar blir individen
mer rustad att möta struktur -

Statsverkspropositionen ni. in.
förändringar i näringsliv och .samhälle.
Ökade valmöjligheter på arbetsmarknaden
erhålls ju också genom en effektiviserad
arbetsförmedling med rörelsestimulerande
medel som enligt min mening
bör hålla individen skadeslös i
samband med flyttning av arbetsmarknadsskäl.
Men detta kan också åstadkommas
genom en komplettering med
arbetsmarknadsutbildning.

Detta kan också ske genom en aktivare
lokaliseringspolitik i syfte att
förhindra att stora delar av vårt land
blir öde och obebott eller att kvarboende
får sina servicemöjligheter försämrade
under en acceptabel nivå men
också genom anordnande av beredskapsarbeten
vilka såväl tillfälligt soin
på sikt ökar sysselsättningen och medverkar
till näringslivets utveckling.
Varje person som vill arbeta skall också
kunna få en sysselsättning som efter
olika åtgärder, såsom arbetsprövning,
arbetsträning, utbildning o. s. v. lämpar
sig för honom. Jag tror också att det
är angeläget att arbetsuppgifterna i
högre grad än hittills formas efter den
enskilda människans fysiska och psykiska
kapacitet så att hon inte bryts
ned av pressande eller eljest olämpligt
arbete.

Man diskuterar ofta frågan om arbetsmarknadspolitik
och lokaliseringspolitik
som om det skulle råda en motsättning
dem emellan. Både arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken
kompletterar varandra genom
att underlätta för arbetskraften att få
tillgång till arbetstillfällena såväl på
hemorten eller om detta inte är möjligt
på annan ort. Valfriheten att välja
yrke och boplats skulle dock bli större,
om balansen mellan lokaliseringspolitikens
stöd och arbetsmarknadspolitikens
rörelsestimulerande medel blev
något bättre. Hittills har nog lokaliseringspolitiken
legat i underläge.

De arbetsmarknadspolitiska medlen
borde i större utsträckning — naturligtvis
när så är möjligt — användas
också i lokaliseringspolitiskt syfte.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
Exempelvis skulle ju en del av de stora
pengar som läggs ned på beredskapsarbeten
och för vilka det på många orter
blir allt svårare att få lämpliga
objekt kunna användas också i lokaliseringspolitiskt
syfte. Så sker naturligtvis
redan när det gäller kommunernas
investeringar i form av anordningar
för vatten och avlopp, vägar, gator och
andra allmänna serviceanläggningar,
men ändock är det brist på lönsamma
objekt.

Arbetsmarknadsstyrelsen är inne på
den här frågan och anser att beredskapsarbeten
i sådana områden i första
hand bör reserveras för äldre och svårplacerad
arbetskraft. Det skulle innebära,
om man genomför detta strikt,
att andra arbetslösa måste resa till nya
orter för att få beredskapsarbete.

Enligt min mening bör beredskapsarbeten
alltså i större utsträckning än
hitintills ingå som ett medvetet led i
lokaliseringspolitiken eller regionpolitiken.
Det har exempelvis under inte
sa många år i Norrbotten lagts ned
cirka 1 miljard kronor i beredskapsarbeten,
medan bara cirka 50 miljoner
kronor satsats av lokaliseringsmedel i
samma län under de år som lokaliseringsstöd
utgått. Om man här hade haft
ett långsiktigt program för insatser och
kunnat samordna dessa, hade effektivt
stöd och bättre förutsättningar kunnat
bjudas de företag som haft intresse för
omlokalisering till orter som haft brist
på arbete och överskott på arbetskraft.
Beredskapsarbete bör därför kunna
sättas in även i byggandet av lokaler
för industrier och turistanläggningar
utanför stödområdet, sjukvårdsanläggningar
o. s. v. för att skapa sysselsättning
inte bara under själva uppförandet
av dessa anläggningar utan också
för att ordna sysselsättning på sikt genom
den verksamhet som förläggs dit.

Vad sedan beträffar de rörelsestimulerande
medlen och omskolningsvillkoren
har departementschefen i flera fall
avvisat arbetsmarknadsstyrelsens förslag
i arets petita. Jag skall inte i detalj

inga pa dem här. Jag vill bara säga att
en självklar sak är väl att till den som
flyttar pa grund av arbetsmarknadsskäl
måste full ekonomisk kompensation
härför utgå.

När jag läste statsverkspropositionen
och fick se statsrådets uttalande om att
insatserna bör koncentreras pa åtgärder
för att stärka de äldres och handikappades
ställning i syfte att åstadkomma
ökad jämlikhet på arbetsmarknaden,
tänkte jag osökt på ett kungabrev
av den 3 juni 19G6 angående företagsutbildning
av handikappade, där det
står att ersättning med visst belopp per
timme kan utgå under högst sex månader
för dem som anställes i företaget.
Detsamma gäller för äldre arbetskraft.
Jag vill peka på denna passus. Varför
har man denna begränsning gentemot
just handikappade och äldre, som man
ju offentligen ömmar för. Dessa får nu
kortare tid för företagsutbildning än
vad som gäller t. ex. vid lokaliseringsutbildning
för friska personer. Det
finns väl inget skäl för att ge de handikappade
och de äldre kortare utbildning,
att låta dem avbryta utbildningen
innan den är helt genomgången.

Jag trodde att inrikesministern skulle
ta upp också de äldre och handikappade
tjänstemännens möjligheter att
vid friställning genom särskilda arbeten
få en sysselsättning som ger dem
en något så när hygglig standard och
en ersättning som motsvarar arbetsmarknadens
löner för liknande arbeten.
Jag tänker nu på den grupp som
kallas arkivarbetare och som åtminstone
i statsförvaltningen i många fall utför
löpande arbetsuppgifter till avsevärt
lägre löner än de fast anställda
med liknande arbetsuppgifter.

Inrikesministern redovisar här endast
vad som har sagts i föregående års
proposition och att nya riktlinjer för
verksamheten gäller från och med i år.
Det är inga nya förslag och inga uttalanden.
Det kanske innebär att man
star fast vid fjolårets uttalande i propositionen
angående lönesättningen och

Torsdagen den 22 januari 1970 fin.

Nr 3

2.''5

arkivarbetarnas arbetsförhållanden. I
fjolårets proposition återfinns ett uttalande
om att löneförbättringar har ägt
rum och att huvuddelen av arkivarbetarna
i de lägre lönegrupperna har fått
del av löneförbättringarna. Sedan drar
man fram en del skäl, som jag tycker
är ganska underliga, just för att få behålla
de lägre lönerna.

Man skriver: ”Arkivarbete är fortfarande
enligt arbetsmarknadskungörelsen
liksom beredskapsarbete en form
av arbetslöshetshjälp. Arkivarbetet skiljer
sig dock från beredskapsarbete i
väsentliga avseenden. Lönesättningen
vid arkivarbete sker individuellt inom
ramen för en centralt fastställd löneskala.
Vid beredskapsarbeten tillämpas
den öppna marknadens löner, grundade
på särskilda kollektivavtal. I arkivarbete
är en förhållandevis stor del av
de sysselsatta utlänningar eller naturaliserade
svenskar” — liksom detta skulle
vara ett skäl för lägre ersättning. Beredskapsarbetena
bedrives i regel utomhus,
vilket sällan förekommer vid arkivarbete.
”En ännu större andel — den
1 januari 1967 nästan hälften — är
kvinnor, medan få kvinnor är sysselsatta
i beredskapsarbeten.” Skulle detta
vara ett skäl för lägre löner? ”Andelen
medelålders och äldre torde vara ännu
mera markerad inom arkivarbete än
inom beredskapsarbete.” Jag tycker att
det är ett ganska underligt uttalande,
och jag vet att det inte är den nuvarande
inrikesministern utan den föregående
som har gjort det. Jag skulle
därför vara intresserad av att få veta
om det faktum att man inte har nämnt
någonting om arkivarbetarna i årets
statsverksproposition ändå innebär att
den nuvarande inrikesministern är inne
på samma linje som den föregående.
I några fall föreslås dock i propositionen
förbättringar för de äldre handikappade.
Det noterar jag naturligtvis
med stor tacksamhet. Men någon radikal
förändring föreslås väl inte. Jag
tycker att en modernt verkande marknadspolitik
måste gripa in på ett så ti -

Statsverkspropositionen m. m.
digt stadium som möjligt, alltså helst
innan arbetslösheten inträder.

Flertalet av våra äldre och medelålders
arbetare bar en utbildning, som
inte kan jämföras med dagens. Låt nu
dessa få eu kompletterande utbildning,
fortbildning eller uppskolning som gör
dem mera konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden.
Särskilt viktigt är detta
just på grund av den snabba utvecklingen.
Säkert skulle många äldre arbetare
och tjänstemän få en mycket starkare
ställning kanske framför allt i det
företag de arbetar om det fanns ekonomiska
förutsättningar för arbetsmarknadsutbildning
även om arbetslöshet
inte direkt står för dörren. Jag skulle
därför gärna vilja föreslå att man sätter
i gång med utbildning av äldre och
handikappade där arbetslöshetskriteriet
är borttaget.

Även lokaliseringspolitiken är aktuell
i detta sammanhang. Landshövding
Lemne har ju för någon tid sedan lämnat
sitt betänkande. Det blev väl för
många en besvikelse, då några radikala
förslag knappast har kommit fram om
man undantar frågan om prioriteringsorter.
Han håller fast vid stödområdet,
vilket man ju alltid kan diskutera om
det är lämpligt att ha kvar. Han håller
fast vid en lag med en fastställd geografisk
gräns, på vilkens båda sidor det
råder helt olika bestämmelser om lokaliseringsstöd.
Skiftningar i arbetsmöjligheter
och företagsamhet är som regel
inte så starkt markerade just vid en bestämd
gräns. Å andra sidan är det naturligtvis
angeläget att stödet så mycket
som möjligt koncentreras till områden
där insatser verkligen behövs.
Frågan är nu om man verkligen har
gjort en sådan noggrann avvägning i
utredningen, när man har föreslagit
viss ändring i gränserna. Jag tycker att
resonemanget i betänkandet inte verkar
särskilt övertygande. Jag skall i detta
sammanhang se förslaget speciellt
från gotländsk synvinkel.

I början av betänkandet redovisas
hur man i den internationella debatten

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gör en uppdelning mellan olika regioner
från lokaliseringssvnpunkt i underutvecklade
områden, ensidiga industriområden
och stockningsområden m. fl.

Om utredningen använt den internationella
definitionen i fråga om områdesindelningen
hade det inte rått någon
tvekan om att Gotland hade hänförts
till gruppen stödområden eller föreslagits
få samma förmåner som stödområdena.

På Gotland har vi en stor del av de
s. k. vikande näringarna, som ju var ett
av skälen till att ett område skall hänföras
till gruppen underutvecklade områden.
Just på grund av en effektiv rationaliseringsverksamhet
inom jordbruket
kan arbetskraftsbehovet begränsas.
Detta är såvitt jag kan förstå nödvändigt
om näringen skall kunna hävda
sig. Men ändå är fortfarande cirka 30
procent av den yrkesverksamma befolkningen
på Gotland kvar inom jordbruket.
Här pekar alla prognoser på att
avgången kommer att bli kraftig fram
till år 1980, till vilken tidpunkt prognoserna
sträcker sig. Vi har också en begränsad
industrialisering på samma
sätt som i de underutvecklade områdena.
Gotland är det län i Sverige som har
den minsta omfattningen av industrin.
I huvudsak är det småindustri, men
under 1960-talet har också ny företagsamhet
kommit till. T de tidigare prognoser
som länsstyrelsen har gjort
räknade man med en ökning av antalet
industrisysselsatta under 1960-talets
sista år på ca 1 000 personer. Utvecklingen
har dock blivit en helt annan.
Flera företag har lagt ned sin
verksamhet, och någon egentlig ökning
av antalet sysselsatta i denna näringsgren
har inte ägt rum.

Den här utvecklingen har givetvis
märkts i flvttningssiffrorna. Sedan år
1950 har Gotland haft ett utflyttningsöverskott
på 9 300 personer. Enligt de
prognoser som länsstyrelsen har räknat
fram och som senast i fjolårets statsverksproposition
justerades nedåt beträffande
det väntade befolkningstalet

år 1980 skulle vi få ett utflyttningsöverskott
fram till år 1980 på ytterligare
11 000 personer. Framöver skulle det
alltså bli en mycket god tillgång på arbetskraft
på Gotland, och det är ju någonting
för företagare landet runt att
tänka på. Vi skulle enligt inrikesdepartementets
planeringssekretariat komma
ned till 47 000 invånare år 1980 mot
för närvarande 54 000. Endast Jämtland
och Norrbotten skulle få en procentuellt
sämre utveckling än Gotland.

Norrlandsdebatten börjar nu äntligen
höras och skall väl också snart ge
resultat. Norrlands sak måste på allt
sätt stödjas, men det behöver inte medföra
att Gotlands län skall ställas utan
lokaliseringsstöd. Jag vill nämna några
siffror. Mellan 1940 och 1960 ökade
folkmängden i Norrland samt i Kopparbergs
och Värmlands län med mellan 9
och 10 procent. Under samma tid
minskade folkmängden på Gotland med
mellan 7 och 8 procent. Alltså en mycket
sämre utveckling. Mellan 1960 och
1980 beräknas folkmängden i dessa län
i norra Sverige att minska med 10 procent,
medan Gotlands befolkning under
samma tid beräknas minska med
13,3 procent. Det framgår alltså klart
av dessa siffror att vårt faktiska läge är
sämre än de nordliga länens. Till detta
kommer att Gotland är en sluten enhet
omgiven av havet och inte har möjlighet
att till rimliga kostnader tillgodogöra
sig angränsande områdens tillgångar
till sysselsättning, service etc.,
som man kan göra på andra håll och
för vilket det krävs ett visst befolkningsunderlag
för att inte kostnaderna
skall bli alltför betungande. Genom utflyttningen
av yngre arbetskraft får vi
också en snedvriden befolkningsstruktur,
precis som i underutvecklade områden.
Vi har också fått en levnadsstandard,
som är den lägsta i Sverige.
Inkomsterna per capita är lägst av alla
län. Medelinkomsten är exempelvis
dubbelt så hög i Stockholmsområdet
som på Gotland. Problemen på Öland
är i stort sett desamma, om man undan -

Torsdagen den 22 januari 11>70 fm.

Nr 3

tar tillkomsten av ölandsbron och servicemöjligheterna
på fastlandet. Men
utredningsmannen för inte ett sådant
resonemang. Han vänder helt enkelt
upp och ner på problematiken ocli säger:
”För de sydligare delarna av det
nuvarande stödområdet bedömer utredningen
att eventuellt uppträdande störningar
i näringslivsutvecklingen där i
fortsättningen kan mötas med lokaliseringspolitiska
punktinsatser eller andra
näringspolitiska åtgärder.” Så kommer
detta: Problemen i dessa områden
kan heller inte anses större än i många
andra landsdelar, exempelvis Öland och
Gotland.

Man hugger alltså till med problemen
på Gotland för att motivera varför delar
av Bohuslän och Älvsborgs län inte
längre skall vara med i stödområdet. I
stället skulle man naturligtvis dra de
rätta slutsatserna och föreslå att Öland
och Gotland skulle tas med i stödområdet,
få samma villkor som stödområdet
eller — om det inte skall finnas något
stödområde — få samma villkor som de
områden som verkligen behöver stöd.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på denna fråga, då det nu pågår arbete
i departementet inför propositionen om
lokaliseringsstöd. Det är verkligen angeläget
att Gotland och även Öland inte
blir bortglömda utan att man prövar
behovet av stöd mot bakgrund av de
prognoser som finns och att man då
också tar hänsyn till att en viss folkmängd
behövs för en godtagbar service.
Riksdagen har tidigare av länsmyndigheterna
på Gotland begärt en
dylik utredning om befolkningsstorleken
för en godtagbar service. Den är
också klar och har överlämnats. Jag
tror att alla vi gotlänningar vore mycket
tacksamma om inrikesministern
kunde få fram ett positivt beslut beträffande
lokaliseringsstöd till Gotland.

Beträffande Gotland vill jag ytterligare
säga att ni på fastlandet, som avgör
hur en sådan här liten — men som
jag ändå hoppas även från rikssvensk
synpunkt värdefull — provins skall be -

Statsverkspropositionen ni. m.
handlas, måste betänka att vi verkligen
har speciella problem som man måste
ta hänsyn till vid beslut som fattas här
i riksdagen. Jag skall inte i dag ta upp
debatten om de höga fraktkostnaderna.
Det har jag gjort flera gånger tidigare,
och de är aktuella, men jag vill erinra
om dem. Vi anser att mervärdeskatten
på personbilar är en klar orättvisa,
som i huvudsak endast drabbat Gotland
och Öland. Det förslag till nya
fordonsskatter som framlagts av en utredning
kommer, om det genomföres,
att speciellt drabba Gotland, då det är
stora släp, bilar och trailers som för
över godset till Gotland på färjorna.

Skatterna är höga. Nyligen gick genom
pressen en uppgift om en socken,
I.ojsta, som fick så hög skatt att man
måste trycka ny skattetabell som det
skulle stå 26 kronor på. Trots detta får
vi ett relativt sett lågt skatteutjämningsbidrag.
Av de län som finansministern
nämner i statsverkspropositionen i
samband med skatteutjämningsbidragen,
nämligen Jämtland, Norrbotten,
Västerbotten och Gotland, hade Gotland
den högsta utdebiteringen, 21:28.
Men vi får lägre skatteutjämningsbidrag
per skattekrona än såväl Jämtland,
Norrbotten som Västerbotten. I
sämsta fall får vi 2:54 kronor lägre
skatteutjämningsbidrag per skattekrona.
En justering av skattekraftsområdena
är synnerligen motiverad. Slopas nu
kommunalskatteavdraget, blir situationen
ännu sämre, åtminstone för kvalificerad
arbetskraft av olika slag.

Om jag nu lämnar Gotland vill jag
bara rent allmänt säga beträffande lokalisering
att det är angeläget att vi får
en beräkning som visar hur näringslivets
koncentration till vissa orter påverkar
samhällets kostnader, som uppstår
med anledning av inflyttningar till
orterna. Dessa samhällets kostnader
bör naturligtvis vägas mot vad det kostar
att flytta industrin till områden
med god tillgång på arbetskraft och
där det kanske redan finns tillräcklig
samhällelig service. Även kostnaderna

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för flyttning av arbetskraften till de expanderande
orterna och den kapitalförstöring
som uppstår på avflyttningsorterna,
genom att bostäder och andra
anläggningar inte längre nyttjas, bör
medräknas. Först när man får en sådan
översikt, som väger såväl företagens,
den enskilda arbetstagarens som
samhällets kostnader på den ena orten
— om företaget flyttar dit — mot kostnaderna
på den andra orten om företaget
ligger kvar, arbetskraften flyttar
dit och orten måste expandera, kan
man avgöra vilket som är samhällsekonomiskt
riktigt att satsa på.

Bankoutskottet begärde i våras en
dylik undersökning, som särskilt skulle
avse de samhällsekonomiska kostnaderna.
Det skulle vara intressant att höra
om den kommit i gång och när arbetet
kan väntas bli färdigt.

En viktig förutsättning för att vi
skall lyckas få ett bättre utvecklat näringsliv
till orter med sysselsättningssvårigheter
är att man också på olika
sätt ger näringslivet på dessa orter möjlighet
att utvecklas även av egen kraft.
Under en högkonjunktur, då det råder
brist på personal i expanderande orter,
bör näringslivet i områden med
sysselsättningssvårigheter ha bättre
möjligheter än annars att utvecklas. Då
skulle man på olika sätt underlätta utbyggnad
och expansion i dessa svagare
områden, detta så mycket mer som man
inte då bidrar till översvsselsättningen
och överexpansionen i landet. De
problemen finns ju på orter med brist
på arbetskraft. I ett sådant här läge är
det naturligtvis angeläget att näringslivet
för en eventuell utbyggnad har
tillgång till pengar. Kreditrestriktionerna
slår ju lika hårt över hela landet och
hindrar därigenom expansionen i en
tid då företagen på de svagare orterna
har större möjligheter att expandera
än någonsin. I en lågkonjunktur tillämpar
man i stor utsträckning selektiva
åtgärder, som inte ger några generella
favörer åt de svagare områdena. Man
missgynnar alltså de svaga vid en hög -

konjunktur, men man gynnar dem inte
heller under en lågkonjunktur, då flyttar
man arbetskraften därifrån. Nu
borde medel ställas till förfogande för
att ge bättre kreditmöjligheter just i de
områden där arbetslöshet finns. Därigenom
underlättas produktionsmöjligheterna
där, arbetskraften behöver inte
flytta i samma omfattning som hittills
och dra extra kostnader vid själva flyttningen
eller på den nya orten konkurrera
om bostäder o. d.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att om vår arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitik skall kunna genomföras
effektivt, måste vi ha ett verk uppbyggt
och arbetande på rationellaste
möjliga sätt med syfte att bl. a. ge den
bästa servicen åt både arbetssökande
och arbetsgivare. Det är tillfredsställande
att inrikesministern tagit avstånd
från statskontorets förslag om kraftig
indragning av arbetsförmedlingskontor,
vilket kanske skulle spara en del
för statsverket men skulle ytterligare
försvåra möjligheterna för glesbygdens
folk att hålla kontakt med arbetsförmedlingen.
Jag är därför glad över att
inrikesministern förklarat att en riktpunkt
för antalet distriktskontor bör
vara att det normalt skall finnas ett sådant
kontor i varje kommunblocksanpassad
A-region. Till varje distriktskontor
bör anslutas ett lämpligt antal
fasta lokala enheter som kallas lokalkontor.
Dessa bör också ha resurser att
själva handlägga flertalet förmedlingsärenden
och under överskådlig framtid
betraktas som normala delar av organisationen.
Detta uttalande verkar välavvägt
och bör ge en god ledning för
dem som arbetar inom verket.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Man kan inte förneka
att första kammaren i årets remissdebatt
har spelat en dominerande roll, det
är egentligen bara TV som inte har lyckats
upptäcka detta. Orsaken till att
första kamaren under det sista året har

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

upplevt något av en renässans liar självfallet
sin förklaring i att såväl folkpartiet
som moderata samlingspartiet har
hytt sina gruppledare och skickat hit
folk av högre politisk dignitet.

Det ligger något av ödets ironi i folkpartiledaren
Gunnar Heléns inträde i
första kammaren. Om folkpartiet hade
lyckats i sina strävanden att tidigare
få bort denna kammare, så hade herr
Helén fortfarande varit kvar som kungens
troman i Växjö och haft sina små
palavrer med dem som vill lapa solsken
på residensets trappa, eller sysslat med
utvandrarfrågor. Då hade han inte haft
möjlighet att agera från denna kammares
talarstol. Nog tycker jag att folkpartiets
ledning har all anledning att
vara tacksam för att författningsrevisionen
träder i kraft först den 1 januari
1971. Att ha en ledare utan placering i
riksdagen hade ju variten hopplös situation
för partiet.

Men även moderata samlingspartiet
har egentligen anledning att vara tacksamt
för att den nya författningen träder
i kraft nästa år. Härigenom har
man åtminstone tillfälligt kunnat lösa
sin ledarkris och behålla herr Holmberg
som ledare i andra kammaren och i partiet.
Om lösningen blir mer än ettårig
återstår att se. Herr Bohmans inträde i
denna kammare betyder emellertid att
herr Virgin på nytt har fått göra en
s. k. strategisk reträtt och för andra
gången på ett par år fått träda tillbaka
från gruppledarskapet. I schackspel
brukar man ju tala om att man får offra
en bonde. Här är det tydligen fråga om
att man fått offra en stor bonde, eller
kanske man kan tala om att det ägt
rum ett kaptensbyte. Det enda som är
klart på den moderata sidan är att de
imörkblå kommer att dominera här
även i fortsättningen. Det är inte så
mycket som är sig likt från förr på den
borgerliga sidan, och man får väl vara
tacksam för att herr Torsten Bengtson
är kvar som gruppledare för centerpartiet,
även om andra kronprinsar har tagit
över tronföljden i partiet i stort.

Statsverkspropositionen m. ni.

Till de mest pålitliga beträffande ledarskapet
i denna kammare hör sedan
gammalt den kommunistiska gruppen.
Herr Werner kommer tillbaka som ledare
över sig själv. Någon ordning får
det väl ändå vara inom det partiet, som
herr Hermansson så kraftfullt uttryckte
det på kommunistkongressen.

Om det är någon ordning kvar i centerns
ungdomsförbund är emellertid en
öppen fråga. Det brukar inte vara vanligt
att andra politiska ungdomsförbund
har något samröre med vänsterpartiet
kommunisternas ungdomsorganisationer.
Men i slutet av förra året anordnade
centerpartiets ungdomsförbund, som
för närvarande tycks befinna sig i något
slags politiskt ingenmansland, en
demonstration här i Stockholm med
den politiska gråterskan Sara Lidman
som talare. Jag skulle vilja rikta en fråga
till centerpartiet: År det inte med
ett visst bekymmer som man ser hur
ungdomsrörelsen på detta sätt håller på
att urarta?

Sara Lidman har ju också sökt spela
en roll i den tragiska gruvkonflikten,
liksom Henning Sjöström. Båda två är
lika främmande för svenskt organisationsliv
och vet egentligen mycket litet
om förhållandena på arbetsmarknaden.
De är minsann inte lämpade för att klara
upp trassliga konflikter. Jag skall inte
närmare gå in på orsakerna till att
de har framträtt i Kiruna. Jag vill bara
notera att det är inte genom sådana ombud
som arbetarnas sak kan föras till
seger.

Det har varit svensk arbetarrörelses
stora styrka att den alltid hållit på regler
och stadgar. Hela arbetarrörelsens
historia bär vittnesbörd om hur majoriteten
valt att gå den vägen. Någon genväg
ges inte. Den direkta aktionens väg,
som kommunister av olika schatteringar
predikat under årens lopp, har dess
bättre aldrig följts av den fackliga rörelsen.
Den har mötts av klara besked
från medlemmarnas sida: Vi väljer demokratins
och förhandlingarnas väg.
Det är också den som har gett stora re -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sultat. Det är på den vägen den fackliga

rörelsen i Sverige måste fortsätta.

Men dessa självklara principer innebär
å andra sidan att arbetsgivarparten
inte får fastna i stelbenta former och
göra hårdnackat motstånd mot varje reform
som är erforderlig från de anställdas
sida. Det är ett absolut krav
att inflytandet från de anställda i företaget
måste öka, att tryggheten i arbetslivet
stärks och att trivsel, som är en
mycket viktig faktor, skapas i de av
hets och jäkt många gånger pressade
arbetsförhållandena i fabriker och
verkstäder. De stora vinsterna inom en
del företag i vårt land och de därmed
ökade utdelningarna till aktieägarna
har självfallet gett näring åt ett missnöje
hos arbetargrupper som får slita
hårt och tungt i ett smutsigt arbete,
ibland i hälsovådliga lokaler och med
dålig lön samt sämre sociala villkor än
andra samhällsgrupper. De reaktioner
som framkommit på olika arbetsplatser
är därför fullt förklarliga. De strejkaktioner
som förekommit under den senaste
tiden skulle emellertid innebära
en stor olycka för både arbetarrörelsen
och landet om de fortsatte. De skulle i
själva verket drabba de lägst avlönade,
de som arbetar i företag som inte har
någon möjlighet att ge en bättre löneutdelning,
bl. a. handel, textil, skor och
konfektion. Därför åstadkommer dessa
strejkaktioner utan tvivel i det långa
loppet inte några förbättringar utöver
avtalens ram.

Man har sagt från arbetsgivarhåll att
de vilda strejkerna är styrda. Hittills
har man emellertid inte kunnat bevisa
detta. Jag tror att orsakerna till dessa
strejker många gånger ligger på det psykologiska
planet. Ett klart drag i de
flesta av de strejker som ägt rum under
senaste veckan är att det rör sig om ett
förhållandevis stort antal utländska arbetare
som strejkar och att dessa oftast
inlett sittstrejker vid företagen. Här
spelar säkerligen både språksvårigheter
och personalpolitiken vid företagen en
stor roll.

Jag har i dag fått besked om att det i
går eftermiddag vid Husqvarna vapenfabrik
förekom en arbetsnedläggelse
som har just sådana aspekter. Det rörde
sig här om isländska arbetare som endast
mycket kort tid varit i företagets
tjänst. När avlöningarna delades ut fick
de inte ett enda öre i sina kuvert. De
hade inte varit i företagets tjänst tillräcklig
lång tid för detta. Men islänningarna
kan ju inte leva allenast av
luft. De måste som andra ha pengar för
att klara sig, och då måste det framstå
som en självklar sak att företaget betalar
ut förskott så att de har möjlighet
att få medel till sitt livsuppehälle. Jag
vill i detta fall helt lägga skulden på
eu dåligt skött företagspolitik. Så får det
helt enkelt inte gå till inom ett modernt
företag i Sverige i dag. Vill man ha en
god ordning på arbetsmarknaden, då
måste också företagen ta konsekvenserna
och ge den utländska arbetskraften
informationer och där så erfordras, som
i detta fall, förskottsbetalningar på lönerna.
Nu fick fackföreningens ordförande
krafsa kastanjerna ur elden åt
företaget. Han borde ha andra arbetsuppgifter
och inte behöva agera som
hjälpgumma åt företagsledningen på
grund av en dåligt skött personalpolitik.

Jag vill ta upp en annan viktig samhällsfråga
i mitt inlägg. Det gäller markoch
bostadspolitiken. Utan tvekan har
mycket uträttats både på den kommunala
och på den statliga sidan för att
råda bot på en del av de avigsidor som
detta fält uppvisar. Men mer behöver
ske. Jag hälsar därför med tillfredsställelse
den av inrikesministern aviserade
utredningen om vissa företeelser på
bostadssektorn. Det gäller framför allt
det samröre som i dag förekommer på
både mark- och materialsidan.

Det är djupt otillfredsställande att en
del kommuner kommer i klorna på kapitalstarka
företag som köper marken,
ibland mit* för ögonen på kommunerna,
vilka har svårt att klara kapitalfrågan
för att kunna göra erforderliga

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

2''.)

markförvärv. Sedan erbjuder de kommunerna
att få köpa en del av marken
mot det viktiga medgivandet att
byggnadsföretaget får förhandslöfte om
bvggnadskvot under en lång tidrymd.

Ett flagrant exempel på hur det kan
gå till i ett sådant sammanhang — det
är i regel borgerligt styrda kommuner
där något sådant inträffar — är en
överenskommelse som Skånska cementgjuteriet
nyligen träffat med en stad i
Sydsverige sedan Cementgjuteriet medan
staden låg i underhandlingar med
ägaren och hade expropriationsrätt på
området, bakom ryggen på staden köpt
ett attraktivt markområde. Efter avslutat
köp erbjöd Cementgjuteriet staden
att få överta en del av markområdet
mot villkor att företaget fick sig tilldelad
en bostadskvot på ungefär 140 lägenheter
om året. Den borgerliga majoriteten
gick med på förslaget, och där står
man nu med ett avtal med Skånska cementgjuteriet
som måste infrias av den
större kommunala enhet som träder i
kraft vid kommunsammanläggningen
1971. En tillfällig borgerlig majoritet
har således för tio år framåt bundit den
kommunen för en garanterad bostadskvot
åt ett privat byggnadsföretag.

Vem är det som får betala kalaset?
Jo, det är de hyresgäster som så småningom
får flytta in i bostäder byggda
av detta spekulativa byggnadsföretag.
Vem är det som berett marken för ett
sådant tillvägagångssätt? Jo, en borgerlig
majoritet där centerpartiet utgör
tungan på vågen.

Den historia jag här i korthet redovisat
inger onekligen bekymmer om det
blir vanligt att tillämpa sådana metoder.
Det är orättvist mot både hyresgäster,
skattebetalare och andra byggnadsföretag
som inte får möjlighet att
tävla på lika villkor med monopolföretaget.
Den fria konkurrensen som de
borgerliga brukar omhulda har i detta
fall satts ur spel.

Så till sist, herr talman, bara några
ord om invandrarna och deras anpassning
till vårt land.

Statsverkspropositionen m. m.

Det står utom allt tvivel att den arbetskraft
som kommer från de nordiska
länderna och från en del sydeuropeiska
länder utgör ett värdefullt tillskott för
att klara värt arbetskraftsbehov. Den
utländska arbetskraften får i dagens
högkonjunktur med brist på yrkesarbetare
och svårigheter att skaffa folk till
tunga och slitsamma yrken en verkligt
stor betydelse.

Det iir därför viktigt att de som kommer
till vårt land också får ett ordentligt
mottagande. Tidigare har det på
sina håll varit illa ställt med företagens
vilja eller förmåga att ordna exempelvis
bostadsfrågan. Utlänningarna får
ofta de sämsta bostäderna och hamnar
i trista miljöer. Här är det verkligen
plats för ett observandum: Menar vi
allvar med att den utländska arbetskraften
är välkommen till vårt land, då
gäller det också för de företag som anställer
den att ordna bostadsfrågan
hyggligt och att även klara dess språkliga
anpassning.

Det är en dålig personalpolitik att
låta utländska familjer hamna vind för
våg i slumbostäder och strunta i hur
de får det i sin nya omgivning. Jag har
också hört att ett hotell vägrat att ta
emot isländska gäster, trots att hotellet
inte varit fullbelagt. Här är det verkligen
fråga om en omprövning av vår
attityd mot dem som kommer utifrån
för att arbeta i vårt land. Det gäller för
övrigt inte bara för dem. Det är lika
självklart och angeläget att arbetskraft
som kommer från andra delar av vårt
land till de regioner som ropar efter
arbetskraft också får ett gott mottagande.
Anpassningen kan vara svår för alla,
men den blir lättare om man för en
klok personalpolitik med god kontakt
och goda informationer till dem man
anställer.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Vi har nyss passerat
tröskeln till ett nytt årtionde, ett årtionde
under vilket det kommer att finnas
behov av solidaritet för att skapa

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ökad jämlikhet människor och områden
emellan.

Varje årtionde har varit fyllt av reformer
och nyskapande, åtminstone
under den tid socialdemokraterna regerat.
Många reformer genomfördes under
1960-talet, av vilka somliga utan
tvekan redan nu är i behov av förbättringar
och översyn, detta i takt med
den samhällsutveckling som sker.

När vi nu gått in i 1970-talet är det
många nya reformer och åtgärder som
behövs för människorna. Utan tvekan
är det nödvändigt att vi fortsätter att
infria löftena om en ökad jämlikhet
och ger löftena och kraven praktisk utformning
med siktet inställt på handling.

Vi har som socialdemokrater naturligtvis
alltid arbetat för ökad jämlikhet
och utjämning människor emellan. Men
mycket återstår, mycket som gäller den
enskilda människans trygghet och möjlighet
att känna tillfredsställelse i arbetet
och på fritiden. Den kroppsarbetande
svenskens förhållanden måste på
ett radikalt sätt förändras och förbättras.
Säkert kan hets och otrivsel vara
en av anledningarna till de vilda strejkerna.
Det gäller för oss att skapa medinflytande,
medbestämmanderätt och
mera harmoniska och trevliga arbetsplatser.
Detta måste gälla alla anställda
oavsett arbetsgivare.

En icke oväsentlig faktor i arbetslivet,
som har betydelse då det gäller
att skapa mera likvärdiga förhållanden
olika arbetstagargrupper emellan, är
pensionsfrågan, varför löftena från socialministern
att senare under våren
framlägga en proposition om lägre pensionsålder
för grupper med tungt och
pressande arbete är glädjande, även om
det bara är ett steg på vägen mot en
allmän sänkning av pensionsåldern. Jag
hoppas dock att inte förslaget genom
tolkningar av paragrafer och utformningar
av intyg förfuskas till förfång
för de människor som alltför väl behöver
sänkt pensionsålder, t. ex. skogs-,
gruv- och byggnadsarbetare. Det finns

naturligtvis även inom industrin människor
som är hårt pressade och som
kan vara i behov av en sådan förmån.

Låt mig, herr talman, nu gå över till
några andra saker, som för mig också
är väsentliga, och då börja med att säga
att årets statsverksproposition tycks
mig präglad av en strävan att i praktisk
handling åstadkomma ökad jämlikhet.
Det finns många saker som man
utan vidare kan uttrycka sin stora tillfredsställelse
med, när man tar del av
årets statsverksproposition. Jag vill uttala
min glädje över att satsningen är
så stor när det gäller vuxenutbildningen.
Denna är ett led i den praktiska
handlingen, i strävandena att åstadkomma
ökad jämlikhet. Framför allt
öppnas här möjligheter till studier för
de människor som tidigare inte haft
förmånen att få studera och komma i
åtnjutande av de förmåner som skapats
genom den nya ungdomsskolan. Nu får
alltså även vuxna möjligheter till utbildning,
som kan leda till andra och
bättre levnadsförhållanden för den vuxna
generationen. Det gäller för oss att
gå vidare och skapa goda förutsättningar
för att tillvarata människors kunskaper
och intressen på olika områden.
Uttrycket ”rätt man på rätt plats” måste
omsättas i praktisk handling.

Problemen är många, och framtida
satsningar behövs för att skapa likvärdiga
mänskliga förhållanden på en rad
olika områden. Behov föreligger av ytterligare
kraftiga satsningar vad gäller
lokalisering och industrietablering i orter
och områden, där det kan anses
möjligt att åstadkomma en regional
service för ett omland med ett befolkningsunderlag
av den storleksordningen
att allsidiga serviceinrättningar kan
skapas och i viss utsträckning redan
har skapats. Satsningen bör vara sådan
att orten och området blir så livskraftiga
att ”strålningen” gynnsamt påverkar
även andra orter inom området.
Jag tänker då naturligtvis i första hand
på de nya storkommunernas centralorter.

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

Redan vid höstens remissdebatt uttryckte
jag min tillfredsställelse över
det s. k. Norrlandspaketet, men låt mig
också nu uttrycka min glädje över detta.
När sedan under hösten den ”Lemneska
utredningen”, SOU 1909:49, om
den fortsatta lokaliserings- och regionalpolitiken
kom, underströks ytterligare
behovet av samhällets satsningar på
de norra delarna av vårt land. 15 orter
angavs som prioriteringsorter, d. v. s.
orter där särskilda satsningar skulle
göras. Jag är glad över att det satsas på
dessa. Men, herr talman, vad jag däremot
inte är glad över är att ingen ort
ansetts värd satsningen som prioriteringsort
i det län från vilket utflyttningen
varit nästan hårdast i landet —
större än i flera av Norrlandslänen —-det län som ligger närmast söder om
Norrland, nämligen skogslänet Kopparbergs
län, eller Dalarna. Företagare, politiker
och andra som deltar i samhällsbyggandet
borde se på Dalarna annorlunda
än hittills. Dalarna har så mycket
att ge som andra landskap inte har,
och många servicenäringar är utbyggda
så att de svarar mot de krav människor
ställer på sin boendeort. Däremot
är förhållandet mindre gynnsamt
när det gäller en allsidig industriell utveckling
— därvidlag är mycket övrigt
att önska.

Ett önskemål är att hela länet skulle
tillhöra ett framtida stödområde och
att åtminstone en ort i länet får status
och ställning som prioriteringsort. Det
bör då vara den nordligaste av länets
centralorter, nämligen Mora. Förhoppningen
är att antalet prioriteringsorter
utökas med en ort, Mora köping i Kopparbergs
län, samtidigt som hela länet
•— med tanke på de sysselsättningsförhållanden
som råder och den ensidiga
näringslivsstrukturen — borde tillhöra
det allmänna stödområdet.

Mora behöver bli den 16 :e prioriteringsorten,
om människorna i den norra
länsdelen skall kunna erhålla den
service som är nödvändig för att de
skall få möjlighet att stanna kvar och

Statsverkspropositionen m. in.
för att de orter som utgör kommuncentra
inom regionens övriga kommunblock
också skall kunna behålla sin livskraft
och ge service åt sina invånare.

Det bör ligga i allas intresse — samhällets,
industrins, servicenäringarnas
och de enskildas — att ytterligare utflyttning
från Dalarna inte sker. Som
bosatt i den nordvästra länsdelen byser
jag särskilt den förhoppningen när
det gäller norra och västra delen av
länet, även om jag av naturliga skäl inte
vill förringa problemen i övriga delar.

Med detta har jag velat framhålla
nödvändigheten av att den påbörjade
satsningen på regional- och lokaliseringspolitik
får fortsätta och utökas så
att vissa delar av landet inte blir bortglömda.
En personlig förhoppning är
att regeringen satsar på fler »Norrlandspaket»
men att Norrlandsbegreppet
då vidgas att gälla även skogslänet
Kopparbergs län.

Herr talman! Trafikpolitiken måste
utgöra en del av vår regional- och lokaliseringspolitik
så att det blir möjligt
för människor att bo utanför de tätast
befolkade områdena. Eftersom kommunikationerna
har stor betydelse för näringslivets
etablering, vore det önskvärt
att skapa bättre och snabbare kommunikationer
för hela Kopparbergs län.
Hänsyn bör också tas till fraktkostnaderna.
Sådana fraktkostnadstabeller bör
åstadkommas att näringsliv och enskilda
inte missgynnas av att befinna sig
utanför tätorter.

Länet har varit ett föregångslän när
det gällt turismen — en turism som alltmer
brett ut sig inom länet och på senare
år särskilt inom fjällområdena.
Men skall turisterna känna sig välkomna
också i framtiden, då måste det finnas
goda kommunikationer och bra vägar.
Vägarna inom länet är att betrakta
som allt annat än bra, särskilt de vägar
som skall befaras för att folk skall kunna
komma till fjällområdena i den västra
och norra länsdelen.

De allmänna kommunikationer som
erbjuds besökaren av vårt lands sydli -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gaste fjällvärld — och den ortsbefolkning
som bor i området — är allt annat
än bra. Låt mig, herr talman, citera en
tidningsrubrik från Dala-Demokraten
den 2 januari 1970 som lyder på följande
sätt: »Mardrömsresa till Malung. Var
har SJ sin service?» Tyvärr var rubriken
sann, och verkligheten var om möjligt
värre. Det hela blir inte bättre av
att liknande rubriker skulle ha kunnat
stå några dagar tidigare.

För att inte lämna denna fråga helt
åsido vill jag ange vad den åsyftade resan
innebar för problem. Under resan
färdades personer som på grund av
trängseln måste stå eller sitta på medtaget
bagage under två timmar. Jag vill
i detta sammanhang säga att jag inte
på något sätt vill skylla det inträffade
på den som närmast fick skulden — en
motorvagnsförare och en konduktör —
utan ansvaret måste ligga på ett högre
plan, när det gäller planeringen, eftersom
det här måste vara fråga om en
bristande planering, från något befäls
sida.

Herr talman! Jag har velat påtala detta
mot bakgrunden av vad jag tidigare
sagt om trafikpolitiken som en nödvändig
del av övriga samhälleliga satsningar.

Låt mig här påtala också en annan sak
som jag finner väsentlig från lokaliseringssynpunkt
och som jag påtalade redan
vid höstremissdebatten, nämligen
önskvärdheten av att enhetliga telefontaxor
kommer till stånd. Sedan nu i
stort sett hela landet automatiserats,
borde förutsättningarna för en enhetlig
telefontaxa — i likhet med vad posten
tillämpar — vara möjlig att genomföra.
Det är ett jämlikhetskrav att inte människor
som bor mindre centralt skall
drabbas av stora telefonkostnader vart
man skall ringa.

Den påbörjade försöksverksamheten
med stöd till en rad praktiska försök
när det gäller utpräglad glesbygd —-och då särskilt försöken att lösa de
äldres serviceproblem — är mycket
glädjande. Min förhoppning är att för -

söken kan fortsätta — det har också
aviserats i statsverkspropositionen om
ytterligare höjningar för ändamålet —
och att satsningarna på sikt ytterligare
utökas. Det bör vara en rättighet för
människorna och en samhällelig skyldighet
gentemot människorna i glesbygderna
att dessa får del av den ökade
samhällsservicen.

Förutsättningarna för att samhället
skall göras mera vänligt för den enskilde
medborgaren är att de som finns och
verkar i centralförvaltningen lyssnar
till vad vi som kommer från fältet har
att säga. Jag tror säkert också att de
synpunkter som framförs från fältet når
fram till rätt adress så länge vi har en
socialdemokratisk regering i detta land.

Kravet på ökad jämlikhet får inte enbart
gälla kronor och ören i avlöningspåsen
utan också miljö och trivsel på
arbetsplatsen, service och kommunikationer
var man än bor, sociala förmåner
och känsla av trygghet när behov avhjälp
är påkallat.

Det gäller för oss, herr talman, att
visa solidaritet och praktisk handling
för att klara förändringarna.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! En del av de talare
som har yttrat sig i debatten i dag har
berört lokaliseringspolitiken och anfört
vissa synpunkter som kan vara värdefulla
för bedömningen av hur vi skall
utforma lokaliseringspolitiken framöver.
Jag har inte för avsikt att ta upp
de frågorna till något bemötande, eftersom
det ju blir möjlighet så småningom
till en mera grundlig diskussion på den
punkten när vi har utformat en proposition
om lokaliseringspolitiken. Jag
skall därför inskränka mig till att anföra
några synpunkter på arbetsmarknadssituationen
och läget för vissa
grupper av arbetstagare, grupper som
har utpekats i de tidigare inläggen.

Helt allmänt vill jag säga att utvecklingen
under det gångna året från
många synpunkter har varit positiv i

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

T''5

fråga om arbetsmarknaden. Vi hade regelmässigt
under de olika månaderna
bättre siffror att visa upp, lägre arbetslöshetssiffror
och större efterfrågan
på arbetskraft än vi hade året dessförinnan.
I december månad blev vi kanske
litet oroade när vi fick uppgifter
om sysselsättningen. Siffrorna då visade
på en uppgång i arbetslösheten som
blev större än vi hade föreställt oss. Det
uppgavs att den kraftiga uppgången
berodde på speciella omständigheter
just den dag när räkningen av de arbetslösa
gjordes. Det var särskilt kallt
den dagen, vilket gjorde att fiskarna
icke kunde komma ut och fiska, att
byggnadsarbetena inte pågick i normal
utsträckning och att vi på det viset hade
fått ett resultat som kanske var påverkat
av dessa speciella förhållanden.

När vi just nu i dagarna har fått uppgifter
för januari månad, kan man ha
anledning att säga att de antaganden
som gjordes i december var riktiga. Bilden
är faktiskt betydligt ljusare nu.
Jämför vi januarisiffrorna från i år
med de siffror som vi har från motsvarande
tid i fjol kan vi notera eu klar
förbättring. Vi har visserligen 46 306
arbetslösa i denna månad i vårt land,
men den siffran är dock betydligt gynnsammare
än de 55 711 arbetslösa som vi
hade i januari i fjol.

Landet över kan vi notera en glädjande
utveckling. Vad jag med särskilt
intresse har konstaterat är att reduceringen
av de arbetslösa har varit mycket
påtaglig i Norrlandslänen och i
skogslänen över huvud taget. Gävleborgs
län har således en arbetslöshetssiffra
som har pressats ned med 831 under
månaden. Siffran för Västerbottens län
har minskat med 653.

Norrbotten uppvisar en oförändrad
bild. Där är situationen i januari i år
inte bättre än vad den var i fjol vid
motsvarande tid.

Jag skall i anslutning till vad herr
Österdahl pekade på när det gällde utvecklingen
på Gotland ändå säga alt
det dystra i denna statistik är att ar 3

Första kammarens protokoll 1970. A''r 3

Statsverkspropositionen m. in.
betslösheten på Gotland har ökat mycket
påtagligt under det senaste året. I
januari i år fanns det 486 arbetslösa på
Gotland mot 301 i fjol, således en mycket
kraftig uppgång.

Det kan noteras att arbetstillfällena
fortfarande iir mycket goda. Det är
svårt att tillgodose den efterfrågan på
arbetskraft som redovisas på olika håll,
men man kan skönja en klar tendens
till att det blir allt svårare för den äldre
arbetskraften, i den mån den blir
friställd. Det blir allt svårare för de
äldre att få en ny sysselsättning.

Jag har analyserat utvecklingen under
de senaste åren. Siffrorna kan här
inte avse den senaste månaden, utan jag
har gjort en jämförelse mellan oktober
månad 1967 och oktober månad 1969.
Av den framgår vilka förskjutningar
som har skett mellan de olika åldersgrupperna
bland de arbetslösa.

Antalet arbetslösa i åldern upp till 25
år har minskat mycket kraftigt sedan
1967. I storstadslänen är nedgången
mycket påtaglig. Där fanns för tre år
sedan 1 847 arbetslösa, men nu är det
bara 558, d. v. s. mindre än tredjedelen
av vad det var förut. I skogslänen har
det också skett en nedgång i den här
gruppen, från 2 887 till 1 426. För övriga
län var nedgången 3 281 till 1 132.
Vi märker således att vi såväl i storstadslänen
som i övriga län har kunnat
pressa ned arbetslösheten bland de
unga.

När det gäller åldersgruppen 25—60
år är bilden kanske inte så entydig,
men i fråga om den äldre arbetskraften
— och det var dit jag ville komma —•
visar det sig att arbetslösheten ökat
hela landet över. I storstadslänen är
det en mycket obetydlig ökning, från
2 313 till 2 482, men dock en ökning. I
skogslänen har det skett en ökning från
2 654 till 5 187, således en fördubbling
av arbetslösheten för den äldre arbetskraften.
Det har skett en ökning också
i övriga län, ehuru inte så klart påtaglig Det

finns vissa förklaringar, vilka har

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nämnts förut. En anledning till att arbetslöshetssiffrorna
för de äldre bar
ökat är det äldrestöd som riksdagen
infört och som kommit att få betydelse
för en del grupper som förut hade svårt
att få sysselsättning. Förutsättningen
för att man skall få detta stöd är att
man står till arbetsmarknadens förfogande,
och då kommer man också med
i arbetslöshetsstatistiken. Men även om
jag gör korrigeringar för detta, så kommer
vi fram till att det är mycket påtagligt
att den äldre arbetskraften är i
en svårare situation nu än för bara
några år sedan. Det har lett till att vi i
årets statsverksproposition på olika
sätt har försökt rikta in åtgärderna just
på att skapa bättre förutsättningar för
den äldre arbetskraften. Jag vill således
peka på att anslaget ökar för de
särskilda beredskapsarbetena, som ju
bl. a. är avsedda för den äldre, lokalt
bundna och svårplacerade arbetskraften.
Det möjliggörs också i ökad utsträckning
utbyggnad av skyddad sysselsättning,
vilket är av betydelse för
dessa grupper.

Den största och kanske mest betydelsefulla
satsningen sker dock över socialdepartementets
huvudtitel. Där föreslås
ju en reform som möjliggör tidigare
pensionering för de människor
som har svårigheter att få nytt arbete
till följd av att de länge har arbetat i
ett visst yrke. De är kanske märkta av
sitt arbete, fysiskt eller på annat sätt,
och har svårigheter att få ny anställning.

Vi kommer att på detta område med
all kraft verka för att de äldre skall få
en bättre situation. Det har också från
arbetsmarknadsverkets sida gjorts och
kommer att göras ansträngningar i syfte
att förmå företagen att anställa äldre
arbetskraft. Vi skall inte bara bekvämt
falla undan och säga att vi kan ta emot
arbetskraft utifrån, utan vi får verkligen
vinnlägga oss om att bereda medborgarna
i vårt land tillgång till de arbetstillfällen
som finns. Utöver de äldre
bör i första band de handikappade

härvidlag komma i fråga. På många
håll i landet finns det ett starkt intresse
att bereda kvinnor sysselsättningstillfällen
i ökad utsträckning.

Det är enligt min mening just i dagens
läge särskilt angeläget att denna
arbetskraft kan tas till vara, för att
dämpa takten i den stora tillströmning
av arbetskraft utifrån som vi har kunnat
notera under det senaste året; vi
har aldrig någonsin haft en så stor invandring
som under år 1969. I viss utsträckning
utgörs tillskottet på arbetsmarknaden
av hustrur eller barn till utlänningar
som har kommit hit tidigare.
Maken har kanske redan ett arbete,
men nu vill familjen i övrigt, hustru
och barn, också söka sig ut på arbetsmarknaden.
Till viss del har således
den ökade tillströmningen av utländsk
arbetskraft på arbetsplatserna sin förklaring
däri att man på ett bättre sätt
än tidigare har kunnat i produktivt arbete
utnyttja dem som sökt sig till vårt
land. Det finns anledning att betona
detta, men även om vi är medvetna
härom är det ytterst angeläget att vi
ställer krav på att de grupper, som jag
här har pekat på, bereds möjligheter
till utkomst i den förbättrade konjunktursituation
som vi nu kan iaktta.

När det gäller arkivarbetarna gjorde
herr Österdahl ett citat. Om jag förstod
honom rätt citerade han vad min
företrädare som inrikesminister hade
uttalat. Citatet var väl riktigt, men såvitt
jag förstår har min företrädare bara
gjort en beskrivning över situationen
för arkivarbetarna och vad för sorts arbeten
de utför. Det har mer och mer
blivit arbeten som utförs inomhus, till
vissa delar ett kontorsarbete. Vidare
beskriver han vilka människor det rör
sig om. Jag kan inte alls se att min företrädare
har gjort några uttalanden —
på det sätt herr Österdahl tolkade dem
— vilka skulle visa att den här gruppen
klassas ned. Det är bara en beskrivning
av situationen. Och jag tror
att vi är helt överens om att det till stor
del är arbetskraft med speciella svå -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

righeter, som vi bereder sysselsättning
i den form av skyddat arbete, som arkivarbete
utgör. När det gäller frågan
om fler fasta tjänster skulle kunna beredas
arkivarbetarna säger min företrädare
mycket bestämt, att han ansluter
sig till att det bör vara eu strävan
hos verk och andra att så långt som
möjligt bereda fasta tjänster för de bär
angivna grupperna.

.lag kan således inte av det uttalandet
utläsa någonting av det herr Österdahl
antydde. Men jag vill gärna instämma,
om syftet var att allmänt tala för att vi
också bör tänka på denna grupp. Vi får
inte glömma bort någon grupp när vi
talar om ökad jämlikhet — jag tror att
det är väldigt viktigt att vi också innesluter
sådana grupper som de i skyddade
verkstäder sysselsatta, arkivarbetare
o. s. v. Det är mestadels människor som
har en mycket besvärligare situation än
befolkningen i övrigt och för vilka det
är ytterst angeläget att vi gör förbättringar
lönemässigt, för att ge dem möjlighet
till en dräglig tillvaro. Jag vill
gärna peka på den mycket kraftiga
höjning som nu sker av statsbidragen
till landsting och kommuner som ordnar
skyddad sysselsättning. Jag ser den
satsningen som ett väsentligt bidrag för
att också få dessa grupper med i den
allmänna strävan till standardförbättring
och ekonomisk utjämning i vårt
samhälle.

Herr Göran Karlsson har pekat på
betydelsen av att vi vinnlägger oss om
att bättre sörja för den invandrande arbetskraften.
Jag tror att vi har fått en
nyttig erinran om vilka problem som
skapas i ett samhälle där man får in en
stor mängd människor utifrån. Det räcker
inte bara med att säga: Här har ni
arbetstillfällen. Vi har också förpliktelser
mot dem som kommer hit.

Självfallet är det lätt att säga: Var så
god, samhället får svara för detta. Det
är i verkligheten vad som i stor utsträckning
sker. Man tillhandahåller
lärare, man tillhandahåller medel för
att få i gång en utbildning, men det

Statsverkspropositionen in. m.
bar ibland anförts alt det inte går att
klara språkundervisningen på kvällstid,
utan att den borde flyttas in under
arbetstiden. Jag anser att det i så fall
är mycket viktigt att man också gör
klart för sig att respektive företag måste
bära dessa kostnader. Man får inte
gå så lättvindigt fram när det gäller att
lösa dessa problem att man flyttar över
kostnaderna på samhället. Hur viktig
språkundervisningen än är anser jag
att företagen måste vara med om att bära
kostnaderna för det arbetskraftstillskott
de får.

Herr Göran Karlsson tog också upp
frågan om konkurrenssituationen när
det gäller markförvärv och bostadsbyggande.
Jag har ingen erinran att göra
därvidlag. Han betonade vikten av den
utredning som nyligen igångsatts. Jag
vill gärna framhålla att utvecklingen i
fråga om byggandet har gått mycket
snabbt under de senaste 20—25 åren.
Det kanske därför kan finnas anledning
att se över om de garantier, som finns
i lånesystemet för att man skall hålla
uppe en konkurrenssituation, passar in
i dagens läge. Det är mycket möjligt att
vi får söka nya kriterier i det sammanhanget.
Avsikten är att just denna nya
utredning skall ta upp den frågan.

Låt mig i anslutning till bostadsfrågan
också svara på ett par frågor som
herr Dahlén ställde till mig redan i går.
Den ena frågan gällde det nya paritetslånesystemet.
Jag förstod kanske inte
herr Dahlén riktigt. Ville herr Dahlén
att vi skulle slopa detta system eller att
vi skulle göra en radikal förändring av
det? Såsom framgår av statsverkspropositionen
har Näringslivets byggnadsdelegation
givit in en skrivelse till inrikesdepartementet
i denna fråga. Däri
har föreslagits att vi under en tioårsperiod
skulle försöka åstadkomma en
sådan höjning av basannuiteten att det
nuvarande paritetslånesystemet i verkligheten
skulle avvecklas. Byggnadsdelegationen
döljer inte att avsikten med
en sådan revision skulle vara att skapa
helt andra grunder för finansieringen

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av vårt bostadsbyggande. En sådan
önskan som delegationen framfört står
direkt i strid mot riksdagsbeslutet såsom
det fattades 1907 — och stöddes
även av folkpartiet.

Det är naturligtvis en helt annan sak
om herr Dahlén endast menade att utvecklingen
på detta område kan ha ingett
vissa betänkligheter och att man
kan ha anledning att studera vad som
där har skett.

Jag vill hänvisa till att bostadsstyrelsen
i sitt yttrande över delegationens
skrivelse har sagt att även om utvecklingen
i detta inledande skede av systemets
tillämpning inte helt har överensstämt
med antagandena om en långsiktig
utveckling, så föreligger det enligt
bostadsstyrelsens mening inte skäl att
avveckla systemet. Styrelsen framhåller
att det kan uppstå anledningar att företaga
ändringar i systemet, men att erfarenheterna
hittills är för begränsade
för att ge underlag till en sådan omprövning.
Jag har vid bedömningen av
denna fråga kommit till samma resultat
som bostadsstyrelsen. Jag hänvisar till
s. 219 och 220 i statsverkspropositionen,
inrikesdepartementets huvudtitel,
där jag understryker att regeringen följer
utvecklingen med den största uppmärksamhet,
och så snart vi fått det
material från byggnadsstyrelsen som
omnämnes i propositionen, kommer vi
att överväga om några särskilda åtgärder
är nödvändiga och vilka dessa i så
fall skulle vara.

Det betyder alltså, herr Dahlén, att vi
har vår uppmärksamhet riktad på denna
situation. Vi är väl medvetna om att
det höga ränteläge som vi i dag har är
ett helt annat än man föreställde sig
när vi fattade beslutet om detta nya lånesystem.
Men man hör inte ge tappt
omedelbart på grund av den höga räntan.
Ingen av oss vet hur länge vi skall
behöva ha denna höga ränta, och det
rör sig ju om en finansiering på mycket
lång sikt, där man inte får göra alltför
snabba förändringar.

Den andra frågan som herr Dahlén

tog upp gällde bostadsbyggnadsprogrammet
som riksdagen har beslutat
om och som tillämpas från och med i
år. Alla som har studerat och är intresserade
av dessa bostadsfrågor känner
till att vi har fastställt en grundkvot på
95 000 lägenheter som skall byggas, och
dessutom har vi en projekteringsreserv
på 10 000 lägenheter. Det föreslås också
i propositionen att riksdagen skall
uttala sig för en liknande målsättning
1971.

När det emellertid gäller tredje året
— då kommer vi alltså in på ett mera
långsiktigt program — har riksdagen
preliminärt föreslagit en grundtilldelning
av 00 000 lägenheter och en projekteringsreserv
på It) 000 lägenheter.

Meningen var att besked redan nu
skulle ges till sådana kommuner, som
uppvisar klara tendenser till expansion,
om vad man där kan bygga också
under det tredje, fjärde och femte året.
Här har alltså riksdagen klart uttalat
att detta gäller sådana orter där vi har
anledning att räkna med en klar utveckling
både befolkningsmässigt och i
andra avseenden. Vi har dock en hel
del kommuner som inte har ett sådant
klart expansivt näringsliv och en sådan
klar utveckling och som alltså med det
nya systemet inte får ett garanterat
program för det tredje, fjärde och femte
året. Man kan beteckna detta som
en försämring av det nuvarande läget,
ty med det gamla systemet hade man
ett besked åtminstone för det tredje
året. Jag tror att i dessa kommuner —
det rör sig om mindre och medelstora
samhällen — har man inte ett så stort
bvggnadsprogram. Tanken med denna
långtidsplanering var alltså att de kommuner
som har de stora byggprojekten
i gång och som måste planera för flera
år framåt skulle få en garanti för möjligheterna
att bygga.

Även dessa principer godtogs emellertid,
herr Dahlén, och det gjordes
inte heller några invändningar från
folkpartiets sida när vi på sin tid antog
dem. Jag tycker också att det är för

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr .1

tidigt att underkänna detta system innan
vi ens fått sätta det i praktisk tilllä
nipning. Det är första gången som vi
nu har gett besked till de expansiva orterna
om vad de kan få under tredje,
fjärde och femte åren.

Med detta, herr talman, har jag alltså
tagit tillfället i akt att ge svar på de
frågor som herr Dahlén ställde under
gårdagen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för att han har tagit upp de frågor
jag ställde i går.

Låt mig börja med den tekniskt svåra
frågan — jag upprepar i dag att paritetslånen
i varje fall för mig är en
mycket svår teknisk fråga. Jag vill då
först konstatera att jag i går inte föreslog
att de skulle avskaffas. Jag har
inte tänkt göra det i dag heller. Vi får
väl resonera litet mer om vad vi skall
göra med detta. Jag har ju anledning
att något syssla med räntepolitik, och
bakgrunden var just, vilket jag markerade
i går, att det är uppenbart — och
det har ju inrikesministern i dag erkänt
— att ränteläget är högre än när
man fastställde bestämmelserna för paritetslånen.
Vi har därför kommit i ett
besvärligt läge. De kommunala bolagen
har inte de besvären, men andra har
det. Man kan nog inte bara, som inrikesministern
sade, vänta och se vad
som händer. Det finns uppenbart den
risken — jag vågar inte uttala mig om
graden av sannolikhet för detta — att
en rad enskilda byggföretag kommer
att få svårigheter och inte vågar ge sig
på byggande på dessa villkor, och då
blir det eu försämrad konkurrens.

Jag trodde att man hade kommit till
den ståndpunkten att det är verkligt
nödvändigt att ha en konkurrens även
mellan byggnadsföretagen. Vi är inte
nöjda med den som är, och vi har därför
år efter år föreslagit vissa ändringar.
Men det skall jag inte ta upp nu.

Det var litet svårt att ur inrikesmi -

Statsverkspropositionen in. in.
nisterns kommentarer ulläsa lmr länge
han tänker viinla innan den även enligt
hans mening eventuellt nödvändiga
revisionen beträffade paritetslånen
skall komma. Bostadsstyrelsen har sagt
att vi bär för litet erfarenhet, och han
håller med om detta men säger att han
har uppmärksamheten riktad på saken.
Det är ju en gängse term då man gärna
vill skjuta en fråga ifrån sig.

Inrikesministern kan självfallet ha
en poäng när han säger att vi inte vet
hur länge detta höga ränteläge kommer
att bestå. Nej, det vet vi inte, men vi vet
efter framläggandet av årets finansplan
att det kommer att bestå längre än
vad som annars hade varit nödvändigt.
Det är uppenbart att finansplanen inte

— vilket vi från vårt håll uttalade i går

— i tillräcklig utsträckning möjliggör
att ränteläget kommer att gå ned. Och
då kommer ju svårigheterna att bestå
rätt länge. Därför undrar jag om inte
inrikesministern ändå skulle kunna förklara
litet mera bestämt vad det innebär
att ha uppmärksamheten riktad på
saken. När skall uppmärksamheten
övergå i handling? Jag begär inte att
han skall säga, att om ränteläget består
i tre eller fyra månader så skall
han ändra. Jag vill fråga om det finns
möjligheter att göra en förändring av
bestämmelserna som t. ex. i någon mån
kan variera beroende på ränteläget?

Jag vet att det även där finns tekniska
och sociala svårigheter, men en
rad ting som är svåra kan man ändå
lösa om man verkligen bestämmer sig
för detta. Jag diskuterar alltså inte paritetslånen
ur annan synpunkt än den
jag här anger.

En annan fråga som jag vill säga
några ord om är den bostadsbyggnadsplan
som riksdagen tidigare antagit —
det är jag medveten om — och som nu
fullföljs i huvudtiteln. Jag kan inte riktigt
förstå nödvändigheten av att ställa
de kommuner som inte har ett klart expansivt
näringsliv i ett så mycket sämre
läge än vad som nu är fallet. Vi har
alla uppenbart ett intresse av att även

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dessa kommuner skall ha en chans att
inte känna sig helt utstötta i sammanhanget.
De får vara med några år men
inte längre. Det kan inte heller vara
frågan om en större del av bostadsbyggandet
än att man skulle kunna tänka
sig att även de får vederfaras nåden av
ett besked på längre sikt. Att riksdagen
beslutat detta — det framfördes kritiska
invändningar från vårt håll, men
detta är en sak för sig — kan ju ändå
inte vara ett skäl för att man inte skall
vara villig att fundera en gång till.

Till den gamle konservative Trygger
sades det en gång i tiden att han ändrat
uppfattning i en fråga, och Trygger
svarade: om herrarna föredrar att ha
en hjärna av betong som inte tar några
intryck så tycker jag inte att det är bra.
Utan alla jämförelser i övrigt mellan
herrar Trygger och Holmqvist är det
väl så att man har rätt att lära av erfarenheten.
Herr Holmqvist, är det verkligen
så att dessa icke prioriterade
kommuner först 4—5 månader före det
aktuella byggnadsåret får besked, medan
de förut fått besked ett år i förväg?
Om det är så, då tycker jag att det
verkligen är på tiden att ändra på detta
förhållande.

Herr ÖSTERDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för inrikesministerns
förklaring att uttalandet
i fjolårets statsverksproposition om
vilka som är i arkivarbete, arbetets art
o. s. v. är en beskrivning och att det
inte är fråga om något undantag beträffande
lönesättningen. Men det står faktiskt
i samband med lönesättningsdiskussionen
i propositionen, och när man
diskuterar löner och sådant brukar
man väl också tala om vad arbetet innebär
och dra slutsatser av detta. Det gör
man också i propositionen. Man drar
slutsatsen att det inte längre är en
temporär arbetslöshetshjälp utan egentligen
en form av skyddad sysselsättning.
Detta är väl bakgrunden till att
man inte går med på att betala marknadsmässiga
löner.

Många har fäst sig vid denna passus,
och det är därför angeläget att det blir
uppklarat vad man menar med den.
.Tåg är tacksam för att nuvarande inrikesministern
i detta fall klargjort att
det inte är någonting som har samband
med själva lönefrågan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är klart medveten
om att herr Dahlén inte har några som
helst konservativa hämningar när det
gäller att byta ståndpunkt eller uppfattning
i en fråga!

Men i båda de frågor som herr Dahlén
tagit upp har folkpartiet varit med och
anslutit sig till våra linjer. Efteråt kan
man givetvis säga att jag skulle ändra
på det som vi var överens om i riksdagen
i fjol i det ena fallet och för två
år sedan i det andra. Detta är dock
kanske litet för mycket begärt.

Det ligger i sakens natur att om man
garanterar ett program som ligger långt
fram i tiden, kan det inte bli av samma
volym — tv det skall finnas rörelsefrihet.
Vi kan i dag inte veta hur det ser
ut om 4—5 år, på samma sätt som vi
kan bedöma nästa år. Därför blir det
färre lägenheter att garantera och fördela.
Den av oss uttalade principen leder
till att en rad kommuner tror att
det blir en försämring för dem. I verkligheten
är det inte så, herr Dahlén, att
man kan få besked fyra, fem månader i
förväg. Enligt detta system får man besked
för år 1970 men samtidigt också
för år 1971. Man skall inte behöva komma
i den situationen att ha så kort tid
på sig. Däremot är det omöjligt att överblicka
det som ligger längre fram i tiden.
Jag kan alltså inte för närvarande
se att det finns något behov att ändra
systemet. Folkpartiet har dock möjligheten
att motionera om en ändring så
att utskottet får se över frågan.

Detsamma skulle jag egentligen vilja
rekommendera när det gäller paritetslånesystemet.
De ändringar som kan göras,
herr Dahlén, medför betydande

Torsdagen den 22 januari 1970 fin.

Nr 3

konsekvenser. En sådan är att vi skulle
nödgas konstatera att vi inte kan hålla
kvar det annuitetsbelopp vi har fastställt
utan måste höja det. Det innebär
i sin tur att vi får lov att höja hyrorna
i hela bostadsbeståndet. En annan konsekvens
är att det inte bara blir en förändring
i kommande byggande, utan en
förändring av hela systemet som drar
med sig hyreshöjningar.

En sådan operation vill vi inte göra i
dag. Visserligen är det riktigt att räntan
är hög, det har jag redan sagt, men det
vore ändå föga välbetänkt att nu föreslå
så drastiska åtgärder.

Vi får i stället hoppas att vi kan förbättra
situationen genom olika åtgärder.
Finansministern har också inför
riksdagen redovisat sina avsikter att så
att säga lätta på atmosfären inom detta
område och därmed naturligtvis också
möjliggöra att vi inte framöver skall behöva
dras med det höga ränteläge vi
i dag har. Det gör att man inte utan vidare
kan ta det steg som herr Dahlén
talar om. Jag anser det vara riktigt att,
som regeringen också har framhållit, vi
följer denna fråga och är beredda att
aktualisera den om det skulle vara påkallat.

åler än så kan jag inte säga men får
kanske lov att upprepa att det ju finns
möjligheter att väcka en motion som
behandlas av utskottet i vanlig ordning
och därefter kommer på kammarens
bord.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara få en terminologisk
fråga till protokollet.

Om en person som tillhör ett annat
parti än herr Holmqvists tycker att beslut
som då och då fattas inte är bra,
så kallar herr Holmqvist det för att byta
ståndpunkt. När han själv föreslår en
ändring, vilket han kanske måste göra
i en del av de här diskuterade fallen,
då kommer han att säga att utvecklingen
har visat att det är ändamålsenligt
att föreslå den och den revisionen. Jag

Statsverkspropositionen m. m.
struntar i vilken terminologi inrikesministern
kommer att använda. Huvudsaken
är att någonting sker och att
man inte kan nöja sig med svaret: »Jag
har uppmärksamheten riktad på frågan»
— det räcker inte.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Dahlén och jag
kanske inte behöver tvista så länge om
detta spörsmål. Det är möjligt att vi rent
allmänt borde skärpa oss och inte använda
uttryck som att vi skall ”följa
frågan med uppmärksamhet”. Jag vet
bara inte om alla utskott i riksdagen är
med på att sådana uttryck borde slopas.
Ibland är det nog ganska nödvändigt för
oss att ha möjligheten att använda dem.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Det har tidigare här i
kammaren pekats på det otillfredsställande
i att så mycket i statsverkspropositionen
är oklart och skall behandlas
senare under årets riksdag.

Den fortsatta verksamheten inom lokaliseringsstödets
ram skulle det ha varit
värdefullt att ta upp, men tyvärr
kommer vi inte att under årets riksdag
kunna få diskutera ett komplett program
för regional- och lokaliseringspolitiken.
Av tidsnöd har den sittande utredningen
framlagt förslag om ett provisorium,
som i stort bygger på den tidigare
bedrivna försöksverksamheten
med vissa förslag till styrande insatser
för några s. k. prioriteringsorter. Anledning
finns att återkomma till utredningens
förslag, när det senare under
vårsessionen kommer upp till behandling.
Det kan dock sägas redan nu att
hänsyn måste tas till de stora områden
inom stödområdet vilka inte kommer
med i graderingen av prioriteringsorter.
Dessa kommunblock har stor betydelse
både från industriell synpunkt och
såsom varande centra för olika servicefunktioner.
Genom bl. a. centraliseringen
av skogsbruket finns det många orter
som måste stöttas upp för att kunna

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fungera som central- och serviceorter
för ett effektivt skogsbruk.

Inrikesministern talade om förändringarna
i antalet arbetslösa i skogslänen.
Det skulle vara intressant om herr
Holmqvist även ville nämna motsvarande
siffror för Jämtlands län. Inrikesministern
nämnde Gävleborgs och
Västerbottens län, där den totala arbetslösheten
minskat. I Norrbottens län
skulle läget vara oförändrat. Motsvarande
siffror för Jämtlands län skulle
kanske också intressera kammarens ledamöter.
Trots den stora utflyttningen
från länet finns det många som är utan
arbete.

I statsverkspropositionen berörs de
arbetsmarknadspolitiska insatserna.
För beredskapsarbeten föreslås en nettosänkning
av ca 70 miljoner kronor.
Det sägs dock att skogslänen och deras
sysselsättningsläge skall uppmärksammas.
Detta är bra med hänsyn till den
stora andelen av svårplacerad och äldre
arbetskraft i dessa områden. Man
blir i alla fall betänksam inför det konkurrensläge
som kan bli följden av de
sänkta anslagen för beredskapsarbeten.
Även om sysselsättningsgraden i övriga
delar av landet är hög, finns det vissa
kategorier som inte kan komma ut i
den öppna arbetsmarknaden, även i
områden med goda svsselsättningsförliållanden.
Fasta arbetstillfällen måste
skapas inom skogslänen, men där detta
inte lyckas måste möjligheter till beredskapsarbete
finnas för de grupper
som av olika anledningar inte kan få
annan sysselsättning.

Fn post som däremot ökat i medelstilldelningen
för arbetsmarknadspolitiken
är anslaget till flyttningsbidrag.
Detta räknas upp med 13 miljoner kronor.
Särskilt poängteras önskvärdheten
av flyttning av familjerna. Jag har tidigare
påpekat att de huvudsakliga åtgärderna
måste sättas in för att skapa
fasta arbetstillfällen inom stödområdet.
Det kravet har oupphörligt upprepats
från den berörda befolkningen. Insatser
har gjorts, men de är klart otill -

räckliga. En fortsatt utflyttning av den
arbetsföra delen av befolkningen till
andra delar av landet skapar större
och större problem för glesbygderna.

En samhällsekonomisk bedömning
måste göras för hela regional- och lokaliseringspolitiken.
Vid en sådan bedömning
måste många komponenter
komma in i bilden. Viktiga frågor är
kapitalförstöringen i flyttningsområdena:
tomma bostäder, investeringar i
tomma eller inte helt utnyttjade skollokaler,
försvårade servicemöjligheter
för kvarvarande befolkning med flera
olika negativa verkningar. I stället
kommer nya investeringar och ökade
driftkostnader i inflyttningsområdena.
Bostäder måste byggas i stor omfattning,
och detta för med sig att planeringen
av bostadsbyggandet till allra
största delen inriktas på de överhettade
områdena. Därpå följer en kedjereaktion
på grund av att utbyggnaden
av bostäder, kommunikationer, sjukhus,
skolor och dylika investeringar
kräver ytterligare inflyttning av arbetskraft.
Resultatet blir detsamma av de
mycket stora industriinvesteringarna i
redan överhettade områden. Den onda
cirkeln fortsätter att verka tills den situationen
uppstår att de ansvariga
myndigheterna inte kan klara koncentrationen
och de enskilda människorna
får leva under miljöförhållanden, som
de upplever såsom icke acceptabla. Det
uppstår stora problem, som i många
fall blir mycket svåra att lösa.

Arbete måste ges åt människorna,
men konsekvenserna blir ytterst allvarliga
för skogslänen vid en ökad utflyttning.
Avflyttningen har fortgått i ökad
takt under det gångna decenniet. Problem
uppstår, som jag tidigare nämnde,
även i tätortsregionerna.

De många olika utredningar, som pågår
och har pågått när det gäller tillskapandet
av arbetstillfällen i skogslänen,
måste mer än vad som blivit fallet
ge konkreta resultat. Människorna håller
på att tappa tilltron till alla löften
de fått.

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

1 fjolårets statsverksproposition talades
det om utflyttning av olika statliga
verksamheter från Stockholmsområdet.
Några påvisbara resultat av det resonemanget
har tyvärr inte nåtts. Frågan
måste på allvar åter aktualiseras.

När det gäller lokaliseringspolitiska
insatser måste frågan om transportkostnader
och kommunikationer komma
in i bilden. Med den inriktning mot
storstadsregionerna som vägbyggandet
får enligt de senaste vägplanerna, kommer
anslagen i skogslänen att sänkas
till en katastrofalt låg nivå. År 1974
kommer de ordinarie anslagen att utgöra
endast 45 procent av ordinarie genomsnittsanslag
för 1960-talet.

Svenska vägföreningens framställning
till Kungl. Maj :t om väganslag såsom
lokaliseringspolitisk och sysselsättningsskapande
åtgärd är väl motiverad.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t tar hänsyn till
Svenska vägföreningens framställning
på ett positivt sätt. Oavsett detta måste
medel kunna ställas till förfogande
inom skogslänen så att vägutbyggnaderna
kan fortgå i tillfredsställande utsträckning.
Tilldelningen av medel till beredskapsarbeten
för vägbyggnad måste
kunna ske i samma omfattning som tidigare.
Skulle vägplanerna genomföras
utan avvikelser från avlämnade förslag,
kan vissa betydelsefulla sekundärvägar
icke komma till utförande. Dessa
vägar kan icke konkurrera om anslag
med länsvägar eller andra vägar inom
samma anslagsram.

Transportkostnaderna måste på ett
påtagligt sätt komma in i diskussionerna
såsom ett lokaliseringspolitiskt instrument.
Framställningarna från de
fyra nordligaste länsstyrelserna till
Kungl. Maj :t bör noga beaktas och läggas
till grund för åtgärder i syfte att
jämställa Norrland med övriga delar av
landet när det gäller transportkostnader.

Till de ofullbordade symfonierna,
om det uttrycket kan tillåtas, i årets

Statsverkspropositionen m. in.
statsverksproposition hör det bebådade
skatteförslaget.

För glesbygdskommunerna med höga
kommunala kostnader och lågt skatteunderlag
och/eller hög utdebitering utgör
skatteutjämningsbidragen en mycket
värdefull utjämning av kommunalbeskattningen
de olika kommunerna
emellan. Det finns trots denna skatteutjämning
ett antal kommuner med betydligt
högre kommunal utdebitering
än riksgenomsnittet. Inom exempelvis
Jämtlands län finns flera sådana kommuner
— om jag inte är felunderrättad
har bara tre kommuner en utdebitering
under 20 kronor. För de kommuner,
som ligger över riksgenomsnittet
kan de bebådade förslagen fungera såsom
styrmedel så att vissa inkomsttagare
lämnar dessa områden. Skulle ett
kommande skatteförslag få sådana konsekvenser
att vissa viktiga funktioner
inte kan besättas med kvalificerade
tjänsteinnehavare, är det ytterst betänkligt.
Skatteförslaget skulle däremot
genom slopandet av kommunalskatteavdraget
gynna skattebetalare i tätortsregionerna
med utdebiteringar under
riksgenomsnittet. På så sätt skulle förslaget
kunna få den styrande effekt,
som jag tidigare berörde.

Förhållandet är likartat när det gäller
slopande av ortsavdraget för hemmafruarna.
I stora delar av glesbygden
kan många familjeförsörjare ha svårt
att få arbete. Något alternativ för hemmafruarna
i dessa områden finns inte.
Det kan inte skapas några arbetstillfällen
utanför hemmet. År det regeringens
mening att dessa hemmafruar skall anmäla
sig hos närmaste arbetsförmedling
och erhålla arbete i någon annan
del av landet? Skall det skapas en ny
utflyttningskategori, bestående av hemmafruar?
Skall olika bidrag för deras
flyttning till tätortsregioner utgå? Om
så är fallet och deras äkta män har arbete
inom hemorten, hur blir då situationen?
Regeringen har sagt att hemmafruarna
har ju valmöjligheten. För

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att detta skall kunna vara riktigt, måste
väl också regeringen se till att den valmöjligheten
finns i praktiken. Man
måste i så fall skaffa fram flera arbetstillfällen
även för hemmafruarna i glesbygderna.
Sker inte detta, blir det ännu
en klar diskriminering av glesbygdens
folk, trots regeringens och socialdemokraternas
långvariga tal om att
alla insatser skall göras för att människorna
skall ha samma förutsättningar
och villkor varhelst i landet de bor.

Skulle aviserade åtgärder genomföras,
kommer den målsättningen allt
längre bort i fjärran.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Tillåt mig att i dag endast
göra vissa korta påpekanden med
anledning av några frågor som jag vet
att vi får tillfälle att diskutera längre
fram under denna riksdag!

Det finns knappast anledning att inför
denna kammare redogöra för den
strukturförvandling, som hela vårt näringsliv
genomgått. Denna förvandling
pågår fortfarande och har framtvingats
av önskan om effektivitet och konkurrenskraft.
Det har tidigare sagts här i
kammaren att vi har ett mycket förnämligt
näringsliv, som med kraft kan
hävda sig på världsmarknaden. Denna
förvandling har emellertid inte kunnat
ske utan att rätt våldsamma förändringar
uppstått i vårt samhällsliv. Omflyttningen
av människor har bland
mycket annat medfört bostadsbrist i
storstäderna och sysselsättningssvårigheter,
mitt i en högkonjunktur, på en
rad platser och i all synnerhet i Norrland.

1964 års riksdag beslutade genomföra
en aktiv lokaliseringspolitik inom
vissa områden i vårt land. Beslutet innebar
att man fram till 1970 skulle vinna
erfarenhet av aktiv lokaliseringspolitik.
I december 1967 tillkallade chefen
för inrikesdepartementet sex sakkunniga
med landshövding Mats Lemne
som ordförande att utreda den fort -

satta lokaliseringsverksamheten. Den 6
november 1969 överlämnade utredningen
ett delbetänkande med titeln
”Lokaliserings- och regionalpolitik”.
Med denna utredning som grundmaterial
utlovar inrikesministern eu proposition
till den 23 mars i år.

Av lokaliseringsutredningens betänkande
framgår att de åtgärder som vidtagits
och det stöd som lämnats näringslivet
i form av lån och bidrag för
lokalisering av företag inom stödområdet
medfört många nya arbetstillfällen.
Utredningen anser emellertid, att eventuella
störningar i näringslivsutvecklingen
i de södra delarna av stödområdet
framdeles kan bemästras med lokala
punktinsatser och att dessa områden
därför bör utgå ur stödområdet. Det
gäller delar av Göteborgs och Bohus
län samt Älvsborgs län ävensom Säffle
kommunblock i Värmlands län. Även
om en del av utflyttningen genom lokaliseringspolitiska
åtgärder minskat,
fortgår folkminskningen, och arbetstillfällen
för de ungdomar som lämnar
skolan saknas. Dessa måste söka arbete
i de expanderande industrierna i
Göteborg och Trollhättan. Det förhållandet
oroar kommunalmännen i de
nya kommunerna, som ingenting högre
önskar än att ungdomen skall beredas
sådan sysselsättning som motsvarar deras
utbildning i hemorten. Jag hoppas
därför att dessa områden, även om
stödåtgärderna ges en annan utformning,
icke skall komma i sämre läge än
under den pågående försöksperioden.

Även om lokaliserings- och miljöfrågorna
är två skilda ämnesområden och
som sådana bör behandlas var för sig
här i kammaren, har de så många beröringspunkter
att jag dristar mig till
att för min del sammanföra dem.

Om en industri tvingas upphöra med
sin verksamhet och inget annat flyttas
dit i dess ställe, så uppstår i den bygden
en miljöförändring till det sämre.
När det gäller att skydda luft och vatten
för nedsmutsning och skapa en ren
och hälsosam miljö, måste man ställa

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

liöga krav på våra industrier. Vi har
just nu en mycket inflammerad debatt
i Bohuslän om eventuella lokaliseringar
av oljeindustrier och upparbetningsanläggningar
för atombränsle. I den
debatten spelar miljöfrågorna en mycket
stor roll.

Vi skall naturligtvis icke hindra företag,
som anser sig behöva goda
hamnförhållandena för sin verksamhet,
att etablera sig endast därför att
de förändrar miljön. Men vi skall ställa
mycket stora krav på renhet vid utsläpp
i luft och vatten. När det gäller
nyetablering av anläggningar är detta i
regel endast en kostnadsfråga. Däremot
är de äldre anläggningarna, som icke
har tillgång till rening, ett stort problem
som många gånger inte kan lösas
även om viljan finns.

Ett exempel på detta är föroreningen
av Idefjorden, som pågått i över 100 år.
Enligt gamla beskrivningar av Idefjorden
påtalades redan på 1800-talet den
förorening av vattnet som sågverken i
Halden åstadkom. Sågspån och annat
avfall kördes ut i fjorden, och vid förruttnelsen
uppstod gasbildning som redan
på den tiden var till förfång för
laxfisket. Åtskilliga konferenser har
hållits i både Norge och Sverige om
åtgärder för att komma till rätta med
dessa olägenheter men utan resultat
därför att kostnaderna synes vara för
höga. Numera är det icke endast sågspån
utan även massor av utsläpp från
kemiska industrier inom området. Under
den kommande sommaren skall vi
få en intensifierad upplysningskampanj
mot nedskräpning och nedsmutsning
av miljön. .lag hoppas Idefjorden
inte glöms bort i denna kampanj.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! I årets remissdebatt
liksom så många gånger förr har oppositionen
försökt framställa samhällets
intressen som ett hot mot den enskilde
medborgarens intressen. Man talar om
statens överhöghet gentemot medborga -

Statsverkspropositionen in. m.
ren. Det kanske därför kan vara befogat
att ånyo erinra om hur olika vi
upplever behovet av ökade samhällsinsatser.

Vi upplever brister i jämlikheten på
olika sätt. Vi som bor och verkar i
skogslänen och år efter år tvingas notera
befolkningsminskningar frågar oss
oroligt: Hur kommer det att se ut i våra
glesbygder vid utgången av 1970-talet?
Den utveckling som pågår leder till att
antalet pensionärer blir allt större i
dessa bygder. Redan nu finns det kommuner
där andelen pensionärer överstiger
30 procent av den totala befolkningen.
Kommuner med vikande befolkningsunderlag
får allt större svårigheter
att tillhandahålla sina invånare
en skälig kommunal service.

Till detta skall läggas att de här kommunerna
i regel har en ogynnsam ålderssammansättning
i övrigt. Inrikesministern
har i årets statsverksproposition
konstaterat att en allt större andel
av de arbetslösa befinner sig i de
högre åldersgrupperna. De redovisade
siffrorna innebär att i september 1969
var 57 procent av de anmälda arbetslösa
55 år eller äldre, mot 43 procent
ett år tidigare.

Det bör dock också sägas i det här
sammanhanget att tack vare en av
1960-talets stora utjämningsreformer —
skatteutjämningsreformen — har dess
bättre dessa kommuner inte behövt
skära ner sin kommunala service till
medborgarna till ett minimum. Utan
skatteutjämningsbidragen skulle de
kommunala skatterna i vissa Norrlandskommuner
i dag ha varit dubbelt
så höga som de är. Men det bör också
hållas i minnet att avfolkningskommunerna
inte kan minska sina utgifter i
samma takt som invånarantalet sjunker,
och då vikande befolkningsunderlag
påverkar skatteutjämningsbidraget
negativt blir dessa kommuners ekonomiska
förutsättningar ytterligare försämrade.
Det finns hela komnumblock
i Norrlandslänen, i Värmland och i Dalarna
som företer en sådan utveckling.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

När de borgerliga emellertid envisas
med att beskriva den här utvecklingen
som ett resultat av samhällets centraliseringssträvanden,
glömmer de lätt
bort det fria näringslivets ansvar för
utvecklingen. Den starka koncentration
som skett till Syd- och Mellansverige
liar varit grundorsaken till de bekymmer
vi har i dagens glesbygdsområden.
Det har t. o. in. förekommit att tillverkning
och vidareförädling av skogsprodukter,
som lika bra kunnat ligga i
Norrlandslänen, har förlagts till Storstockholmsområdet.
Sedan har man
lagt ner ytterligare verksamhet i Norrland
för att erbjuda den då lediga arbetskraften
sysselsättning i Stockholm,
där det saknades arbetskraft för denna
lokalisering.

Mot den bakgrunden har vi, herr talman,
ingenting till övers för dem som
pläderar för ett minskat samhällsinflytande.
Det är den andra vägen som erfordras,
den som representeras av socialdemokratin
— behovet av ett starkt
samhälle. Samhället måste öka sitt inflytande
över näringslivets lokalisering.

Jag kan försäkra kammarens ärade
ledamöter att försöket att utifrån den
nu aktuella konflikten i malmfälten
framställa den statliga företagsamheten
som underlägsen det enskilda näringslivet
kommer inte att lyckas, allra
minst i Norrland, där en utveckling av
samhällsägda företag framstår såsom
ett viktigt alternativ för en bättre regional
balans.

Vi hoppas dessutom att propositionen
om den fortsatta lokaliseringspolitiken,
som regeringen om någon tid
kommer att lägga fram, skall innehålla
ett förslag till en etableringskontroll,
som gör det möjligt att skapa ett livskraftigt
näringsliv i skogslänen. En
viktig förutsättning för en sådan utveckling
är att taxe- och trafikpolitiken
sätts in i ett lokaliseringspolitiskt
sammanhang. Ytterst och till sist, herr
talman, är det fråga om en politik, som
ger skogslänens invånare likvärdiga

möjligheter med det övriga landets, således
en fråga om solidaritet mellan
olika lottade delar av vårt land.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det har redan gjorts så
många övertramp när det gäller den
bestämda ämnesindelningen att jag
skall avstå från att be om ursäkt, som
en del andra har gjort, även om jag
också kommer att göra övertramp.

Många har redan före mig från denna
talarstol med tillfredsställelse konstaterat
att regeringen har funnit det
möjligt att i årets strama budgetläge
lägga fram en statsverksproposition,
som i all sin återhållsamhet med statsutgifterna
ändå kan betecknas såsom
eu ganska betydande reformbudget.
Vad som är särskilt värt att notera i
sammanhanget är ju att av den samlade
utgiftsökningen på 2 miljarder kronor
går inte mindre än cirka 1 500
miljoner kronor till reformer som är
ägnade att skapa ökad jämlikhet i samhället.
Den satsning som sker på sådana
områden som utbildningspolitiken,
familjepolitiken, arbetarskyddet, arbetsvärden
för de handikappade och
den kommunala skatteutjämningen
måste såvitt jag kan förstå vara reformer,
som måste hälsas med tillfredsställelse
bland stora grupper av vårt
folk.

I finansplanen skisserar också finansministern
huvudlinjerna i den stora
skattereform som syftar till att
åstadkomma en än rättvisare fördelning
av skattebördorna till de låga inkomstgruppernas
förmån. Ett detaljerat
förslag kommer ju senare att läggas
fram på den punkten. Finansministern
har uttryckt saken så att detta blir
en reform vars genomförande kommer
att sätta svenska folkets solidaritet på
ett avgörande prov.

Tillåt mig, herr talman, uttala den
förhoppningen att denna kammare,
vars ledamöter i det fjärran förgångna
väl hade föga begrepp och uppfattning

Torsdagen den 22 januari 1970 fm,

Nr 3

ir>

om jämlikhet och likställighet, nu år
1970 under sitt sista arhetsår med heder
skall skilja sig från detta solidaritetsprov.

Beklagligt nog ser jag i de glest besatta
bänkarna inte herr Tistad närvarande.
Jag vill erinra om att jag under
fjolåret hade ett meningsutbyte med
herr Tistad gällande lättnader av beskattningen
för våra folkpensionärer.
Jag inbjöd då herr Tistad att hjälpa till
att genomföra den stora skattereform,
som vi redan då visste skulle komma,
till förmån för alla låginkomstgrupper
i samhället. Jag hoppas nu att herr Tistad
och hans partivänner kommer att
ställa upp och hjälpa till i det här arbetet
— om ett par månader kan vi
börja arbetet inom bevillningsutskottet
— så att inte stora grupper av denna
kammares ledamöter kommer att
hamna på den sida som vill bevara de
privilegierades intressen i samhället.

Ett utomordentligt viktigt led i jämlikhetssträvandena
är att utjämna utvecklings-
och serviceåtgärderna för
olika delar av vårt land. Flera talare i
debatten har redan påpekat att en försöksverksamhet
har bedrivits på detta
område, nämligen lokaliseringspolitiken.
Och ingen kan väl bestrida att den
satsning som staten har gjort på detta
område har haft mycket stor betydelse
för att hålla vid liv bygder som kanske
totalt skulle ha avfolkats om de s. k.
fria krafternas spel ohämmat hade fått
styra utvecklingen.

Under den nu pågående försöksperioden
har från statens sida satsats cirka
en miljard kronor på lokaliseringsåtgärder.
Den Lemneska utredningen
har också i det delbetänkande, som den
har lagt fram och som tidigare talare
har nämnt, dragit upp vissa riktlinjer
för lokaliseringspolitikens framtida inriktning.
Jag har naturligtvis inget i
princip att invända emot att man som
hittills måste satsa den största och helt
övervägande delen där problemen är
som störst, nämligen i skogslänen. Utredningens
slutsatser om angelägenhe -

Statsverkspropositionen m. m.
ten av att koncentrera stödet till vissa
”utvecklingsbara” orter i Norrlands
kust- och inland iir utan tvivel riktiga.

Däremot kan man starkt ifrågasätta
om konstruktionen med ett särskilt
preciserat stödområde är rationell och
om den bör bibehållas i framtiden. Utredningen
har ju själv fäst uppmärksamheten
på att lokaliseringsstöd efter
hand i allt större utsträckning har
kommit att utgå till företag utanför det
egentliga stödområdet. Eu förklaring
till detta iir väl att finna i det förhållandet
att ett stort antal företag under
senare tid lagts ned i södra och mellersta
Sverige, vilket på berörda orter
haft nära nog lika förödande konsekvenser
för arbetskraften och samhällenas
möjligheter till fortbestånd som
utvecklingen på många orter i skogslänen.

Utredningen har även berört storstädernas
expansion med ty åtföljande
stockningsproblem på skilda områden.
För att komma till rätta med dessa problem
är det angeläget att söka skapa
attraktiva alternativ till storstadsregionerna.
Nu är det emellertid på det sättet
att även i södra och mellersta Sverige
finns det åtskilliga regioner som
på grund av pågående strukturomvandling
inom näringslivet riskerar att
komma i nära nog samma belägenhet
som Norrlandskommunerna med ett
starkt vikande befolkningsunderlag
och en försämrad service. I mitt eget
hemlän, Skaraborgs län, är det främst
Vararegionen som är utsatt för en kraftig
befolkningsminskning. Varabygden
har under en lång tid varit ett av länets
rikaste områden, beroende på en
stor och väl utvecklad jordbruksnäring.
I takt med att jordbruket nu undergår
en kraftig rationalisering sker
en fortlöpande befolkningsuttunning,
och någon industrietablering, som har
kunnat suga upp den från jordbruket
friställda arbetskraften, har inte skett
i någon nämnvärd utsträckning.

•Tåg vill erinra om att jag för ett par
år sedan tillsammans med några parti -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vänner på länsbänken väckte en motion,
i vilken vi begärde en utredning
om eventuellt etablerande av en statlig
förädlingsindustri för jordbruksprodukter
i Vararegionen. Motionen blev
beklagligtvis inte bifallen av riksdagen,
men bankoutskottets majoritet hade en
positiv skrivning i sammanhanget så
till vida att man på ett par rader uttryckte
den meningen att utskottet inte
var främmande för att statliga engagemang
i framtiden kunde bli aktuella
även på detta område. Det är dock med
beklagande jag konstaterar att riksdagens
samtliga borgerliga ledamöter,
inklusive de borgerliga ledamöterna
från Skaraborgs län, röstade emot denna
formulering i bankoutskottets utlåtande.

Skaraborgs län är för närvarande
uppdelat i fem s. k. planeringsregioner.
Befolkningsmässigt är Skövderegionen
den största med närmare 70 000 invånare.
Därefter följer Lidköping-Skararegionen
med 62 000 invånare och Falköpingsregionen
med 55 000. Mariestadsoch
Vararegionerna är de minsta med
40 000 respektive 30 000 invånare.

Herr talman! Jag har från denna talarstol
och i motioner i olika sammanhang
vid flera tillfällen tillåtit mig att
uttrycka den meningen att den geografiska
begränsningen beträffande lokaliseringsstödets
utgivande borde slopas
och att man borde göra hela landet till
stödområde, så att man får större möjligheter
att göra insatser på andra områden
än skogslänen, där problemen i
vissa sammanhang kan vara likartade.

Nu kommer denna proposition så
småningom att läggas fram. Vi får återkomma
när vi tagit del av vad som där
skrivs och sedan ta de initiativ i dessa
sammanhang som vid det tillfället kan
bli aktuella.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Den snabba tekniska utvecklingen
och strukturomvandlingen
ställer näringsliv och arbetskraft inför

svåra problem. Centerpartiet ser med
stor oro på den lokaliserings- och regionalpolitiska
utvecklingen. Vissa områden
håller på att bli så utglesade att näringsliv
och bebyggelse inte längre kan
upprätthållas — detta samtidigt som
koncentrationen till storstadsområdena
skapar stora problem i fråga om miljöer,
trafik, bostäder och sociala förhållanden.

Miljöpolitiska såväl som samhällsoch
företagsekonomiska skäl gör det
nödvändigt med en aktivare lokaliserings-
och regionalpolitik, som möjliggör
näringsliv och bebyggelse över hela
landet. Man har flyttat arbetslösa till
storstadsregionerna i stället för att skapa
arbetstillfällen där arbetskraften
finns. Härvidlag måste en ändring komma
till stånd.

En aktivare och effektivare lokaliserings-
och regionalpolitik är en fråga
som kräver skyndsamma åtgärder. Problemet
har stor aktualitet för den del av
landet som jag kommer ifrån, Borås och
Sjuhäradsbygden. Denna bygd sysselsätter
nära nog 50 procent av sin befolkning
inom textil- och konfektionsindustrier.
Många ser med bekymmer och
oro på framtiden, dels på grund av ensidigheten
i näringslivet, dels på grund
av de svårigheter som Teko-industrierna
i många år haft att kämpa med.

Sysselsättningen inom Teko-industrierna
(textil- och konfektionsindustrierna)
har i hela landet minskat med 20
procent åren 1960—1967. Inom Boråsområdet
har minskningen endast varit
8 procent under nämnda period. Om
sysselsättningsvolymen inom Tekobranschen
inom Boråsregionen kommer
att sjunka i samma utsträckning som i
landet i övrigt uppstår eu synnerligen
allvarlig situation som motiverar omfattande
samhälleliga åtgärder.

Just i dessa dagar har två företag i
Boråsregionen meddelat att man befinner
sig i en ekonomisk kris. 400 anställda
berörs, före jul var det 100 stycken.
Detta skapar stor oro och otrygghet för
både anställda och företagare, ja, för he -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

la regionen. Och även om mycket göres
både från företagen och arbetsmarknadsstyrelsen
för att reda upp förhållandena
så finns ändå helt naturligt
oron inför framtiden.

Ett av de företag jag här avser säljer
50 procent av produktionen på export,
den större delen till Amerika. Och vad
man i detta sammanhang kan beklaga är
att de av Teko-utredningen föreslagna
ekonomiska exportstödjande åtgärderna
beskurits så kraftigt. Det är alldeles särskilt
anmärkningsvärt när man vet att
Teko-industrin, bl. a. företagen i Boråsområdet,
satsat stora pengar på att få
fram varor av mycket hög kvalitet,
lämpliga för export.

Dessutom liar företagen under skickliga
ledare byggt upp en icke obetydlig
export och effektivt fört fram sina produkter
i utlandet, produkter som uppmärksammats
och även prisbelönats internationellt
— det gäller både textilier
av olika slag och konfektion. Och man
förväntar verkligen att regeringen i den
proposition som läggs fram i vår om exportfrämjande
åtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna m. m. kommer
att satsa mer på dessa åtgärder än de
5,2 miljoner kronor som handelsministern
föreslagit för budgetåret 1970/71.
Det måste vara viktigare att satsa och
satsa effektivt på industrier som redan
finns etablerade än att enbart sikta på
nylokalisering.

Lokaliseringsutredningen har uttalat
att ökad prioritering för stödområden
inte får fördröja lokaliseringspolitiska
åtgärder i västra Sverige.

Problemen i Sjuhäradsbvgden synes
ha eu så akut karaktär att ett preliminärt
regionalpolitisk! handlingsprogram
för området bör utformas redan innan
lokaliseringsutredningens huvudbetänkande
föreligger.

Det är därvid angeläget att ta ställning
till områden vilka är starkt präglade
av ensidighet i näringslivet, som exempelvis
Boråsregionen. Vad vi här önskar
och behöver för länet är lämpliga
former för lokaliseringsstöd, lokalise -

Statsverkspropositionen m. in.
ring av .statliga företag och förvaltningar
inom området ocli ökade investeringar
med statligt stöd i kommunikationer,
skolor och bostäder. Vi behöver stimulans
till tyngre industrier att etablera
sig i området och naturligtvis stöd till
Teko-industrierna inom regionen, exempelvis
genom statliga beställningar till
företagen. Dessutom önskar vi, som jag
förut påpekat, kraftigt statligt stöd till
exportfrämjande åtgärder för Teko-industriernas
produktion.

Statsrådet Holmqvist bär i dag sagt
att vi i stort sett har en positiv arbetsmarknad
i landet. Det enda bekymret
är Gotland. Jag hoppas att statsrådet
även tänker på de regioner som jag här
har nämnt i Älvsborgs län. Det gäller
nu närmast sysselsättning för 500 människor
vid de företag som jag tidigare
nämnde.

I går nämnde statsminister Palme i
denna kammare på tal om sysselsättningen
och de problem som där kan
uppstå att människorna vet att vi har
ett tillräckligt handlingskraftigt samhälle
som kan klara av problemen. Jag
vill därför sluta med att uttala den förhoppningen:
Låt oss då verkligen få se
resultatet av vad denna handlingskraft
kan åstadkomma, och må det resultatet
bli sådant att det gagnar människorna
ute i bygderna.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Här har bl. a. av representanter
för våra nordligaste län talats
om sysselsättnings- och lokaliseringsfrågor
— med all rätt givetvis. Men
Norrland är inte ensamt om dessa problem.
Vi har hört problemställningarna
från Gotland och från länen i Västergötland.
Det är bekymmer i Kopparbergs
län, och det är likadant i Värmland. Jag
har anledning tala något om problemställningarna
i Kopparbergs län.

Vid en länsuppvaktning från vårt län
för några statsråd våren 1969 hade vi
anledning att påtala hela problematiken.
Jag tror att det förde med sig att man

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
både hos centrala myndigheter och inom
den allmänna opinionen började få klart
för sig att vårt läns problem i princip
är lika stora som de egentliga Norrlandslänens.
Givetvis hoppas vi att denna
vår uppvaktning, liksom andra meningsyttringar,
så snart som möjligt
skall komma att avsätta resultat. Kanske
kan man tala om att vi tidigare har
lidit av något som liknar ”undervärdering”
när Dalarnas problem har jämförts
med den utveckling som pågått i
det egentliga Norrland.

Ser vi till det sistförflutna året har givetvis
sysselsättningen förbättrats även
i Kopparbergs län i likhet med i landet
i övrigt — inrikesministern har ju här
talat om situationen totalt i landet. Arbetsförmedlingarna
även i Kopparbergs
län kan notera en ökning av antalet anmälda
lediga platser. En del månader
har antalet lediga platser till och med
överstigit antalet arbetssökande. Jämför
vi med andra län har vi emellertid en
påtaglig ensidighet i platsutbudet, och
det har inte varit lyckligt när det gällt
att tillgodose arbetskraftsbehovet vid
vissa företag. På grund av ensidigheten
har en betydande utflyttning skett, så
att säga förbi våra egna företag. Den
tyngre skiftgående industrin har haft
sina arbetskraftsproblem. Där har en
viss rekrytering skett från övre Norrland
och från vara nordiska grannländer.

Jämför vi byggnadsverksamheten i
vårt län med motsvarande verksamhet i
andra län får den nog anses vara låg hos
oss. Under år 1969 har 1 900 personer
beviljats starthjälp för påbörjande av
arbeten utom hemorten, därav 1 500 i
andra län. Det är ett något mindre antal
än år 1968. Arbetslöshetsstatistiken
för år 1969 redovisar ungefär samma
siffror som tidigare år, i december 1969
ca 2 200 personer. Av de 2 200 var två
tredjedelar över 50 år och närmare hälften
60 år och däröver. Vid årets slut var
1 600 personer engagerade i olika former
av arbetsmarknadsutbildning, därav
1 350 personer inom länet. Efter för -

frågning hos några företagare har sysselsättningsprognoser
sammanställts,
och de pekar på samma efterfrågan på
arbetskraft under första halvåret 1970
som under senare delen av 1969.

Hittills har i försöksverksamheten
med lokaliseringsverksamhet 91 miljoner
kronor beviljats vårt län, därav 77
miljoner kronor som lån och 14 miljoner
som bidrag. Tillsammans har 73 företag
erhållit stöd.

Ser man på sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnor är yrkesverksamhetsgraden
för länet inte bra. Ett stort antal
kvinnor finns anmälda vid våra arbetsförmedlingar
för hel- och deltidsarbete.
Det gäller bl. a. orter som Avesta
och Ludvika. I Borlänge lär siffran vara
1 100.

Hur har då befolkningsutvecklingen
varit under 1969? Den inger oss många
bekymmer. Trots att året varit ett typiskt
högkonjunkturår har Kopparbergs
län enligt de preliminära siffrorna förlorat
700 personer. Det blir säkert vissa
justeringar av denna siffra, men jag tror
inte att de blir till det bättre.

Det bör också noteras att Dalarna tidigare
haft ett betydande födelseöverskott.
Under gångna årtionden var detta
så stort att det medförde problem. De
mycket barnrika familjerna hade många
svårigheter. Svälten stod på lur. Under
en senare period har födelseöverskottet
minskat. Ännu vid förra årsskiftet redovisades
ett födelseöverskott av ca 450.
Denna siffra var visserligen endast hälften
av 1967 års. Ändock framstod talet
450 som ganska tillfredsställande. Vid
senaste årsskiftet, 1969—1970, hade födelseöverskottet
helt försvunnit. Antalet
födslar har visserligen sjunkit över hela
landet, men siffrorna för Kopparbergs
län är säkerligen ogynnsammare än för
landet i dess helhet. Vi har betydande
förskjutningar uppåt av befolkningens
medelår. Man bör se detta som en varning.
Om utflyttningen av folk i de progressiva
åldrarna fortsätter kommer
följdverkningarna mycket snabbt.

Några visserligen svaga men dock po -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

sitiva drag skall också redovisas. Vi bär
områdesvis vissa ökningar av befolkningen.
ökningen i Falublocket är något
större och ökningen Borlängeblocket något
mindre än under år 1908. Smedjebacksblocket
kan också redovisa eu ökning.

Tyvärr måste man konstatera att
konnnunblock som Avesta och Ludvika
och intilliggande block redovisar större
minskning än under 1908. Det är mot
den bakgrunden man inom hela länet
enigt ser med stor skepsis på den Lemneska
utredningen, som lämnar de sistnämnda
länsdelarna utanför stödområdet.
Det vill vi inom länet inte acceptera,
det har tidigare talare från Dalabänken
också påpekat.

Vad är det då som vi vill i Kopparbergs
län? I samband med Länsplanering
67 närde såväl länsstyrelse som planeringsråd
en förhoppning att befolkningssiffrorna
under det nu inledda decenniet
skulle återställas till samma nivå
som vid 1960-talets början. Det är fortfarande
vår förhoppning. Vi är emellertid
förvissade om att ett sådant återställande
enbart kan ske med ökad satsning
från samhällets och näringslivets sida.
Vi behöver verkligen allt stöd därvidlag.

När vi ser mot framtiden har vi flera
önskemål. Det borde enligt vår uppfattning
vara självklart att Dalarna finge
möjligheter till högre utbildning, inte
minst på de tekniska och naturvetenskapliga
områdena. Likväl har inga avgörande
tecken kommit till synes i detta
avseende. När vi ser fram emot detta
nya årtionde är det ett mycket allvarligt
önskemål från alla som företräder
länet. Dalarnas bygder får inte glömmas
bort när det gäller upprättandet av ny
sådan högre utbildning. I länet finns inte
bara ett elevmässigt underlag, där
finns också i hög grad tillgång till lämpliga
akademiska lärarkrafter och en allmän
samhällsmiljö, som borde kunna
bilda en lämplig ram kring undervisningen.

Som jag försökt antyda är Koppar 4

Första kammarens protokoll 1970. .Vr 3

Statsverkspropositionen m. in.
bergs liin fortfarande i en mycket svår
situation. Våra problem pockar på en
lösning. Vi behöver eu större sysselsättningsvolym
inom länet ocli tillika en
mera differentierad sysselsättning, som
ger ett bättre och friare sysselsättningsval
åt ungdom och även kvinnor. Vi behöver
en fortsatt allsidig utbyggnad avvåra
skilda regioner. En utökning avvårt
undervisningsväsende är ett önskemål.
Det skulle ge möjlighet för de ungdomar
som växer upp i våra bygder att
gå till sin framtida gärning väl utrustade
och utbildade. Detta gäller naturligtvis
både om de stannar inom länet eller
flyttar till andra bygder. Närmast är
det fråga om möjligheten att tillföra Dalarna
högre utbildning, och därvid går,
som tidigare nämnts, tankarna främst
till naturvetenskaplig och teknisk utbildningsverksamhet
på akademisk
nivå.

När man staplar önskemål så kanske
ett par andra områden också skall beröras.
Vi anser nog att både beträffande
bostadsbyggande och vägbyggande så lider
vi av tidigare missförhållanden —
på det senare området även av det ökade
medelskravet från de växande storstadsområdena.
Om nu den samlade kakan
av vägbyggnadsmedel för hela riket icke
kan göras större, så uppstår en allt
känsligare avvägning hur stor andel som
skall gå till olika landsdelar. Måhända
kan vi icke för närvarande göra gällande
att vi direkt är sämre lottade i Dalarna
än i omgivande län, i vart fall icke
generellt sett, men vi känner oss ändå
missgynnade i jämförelse med storstäderna,
vilkas tidigare eftersläpningar
man nu söker att ta igen genom starka
beskärningar av medelsramarna på andra
håll. Det finns skäl att göra Dalarnas
röst hörd i den fördelningsdiskussionen.

Vi vill, herr talman, se vårt län som
ett gott alternativ till storstäderna, både
som boende- och sysselsättningsmiljö.
Det önskar vi att både regering och riksdag
skall vara medvetna om.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna uttala
min tillfredsställelse över försöket till
uppspaltning av debatten här i första
kammaren. För min del skall jag försöka
hålla mig till det område som jag
står upptagen under -— lokaliseringspolitiken.

Som en synpunkt inför nästa års enkammarriksdag
vill jag anföra att man
kanske genom talmanskonferensen och
kontakt med partierna borde göra upp
denna indelning i förväg och därefter
låta partierna fördela sina representanter
på de olika områdena. På det viset
skulle man få en ganska jämn fördelning.
Jag tror också det vore värdefullt
för statsråden att veta när deras
ämnesområde skall behandlas i kammaren.
De skulle därigenom orka
hänga med debatten på hela det avsnitt
som de närmast har att bevaka.

Jag vill med ett par ord beröra de
vilda strejkerna och det från den utgångspunkten
att också dessa har ett
regionalpolitiskt intresse i flera avseenden.

En av anledningarna till den stora
gruvstrejken i Kiruna är alldeles säkert
de speciella förhållanden under
vilka gruvarbetarna i Norrbotten arbetar.
De har att väga den ersättning de
får mot de levnadsbetingelser som råder
med hänsyn till klimat, mörker, kyla,
avstånd till landets centrala delar
o. s. v. Det är inte så underligt att arbetarna
i början av denna aktion erhöll
mycket starka uttryck för sympati från
många delar av landet. Jag tror att denna
sympati var baserad på medkänsla
och förståelse för de speciella svårigheter
under vilka man arbetar i denna
avlägsna landsända.

Jag finner det anmärkningsvärt att
det nu gått en och en halv månad utan
att regelrätta förhandlingar kommit till
stånd. Utan att vilja försvara arbetarparten,
som gått vid sidan om fackföreningen,
tycker jag att det vore angeläget
— när nu detta läge uppstått — att

de personer som har så stor psykologisk
betydelse för gruvarbetarna,
d. v. s. företagschefen och styrelseordföranden,
for upp till Kiruna och verkligen
resonerade med arbetarna och
försökte lägga till rätta den rad av
missförstånd som råder. Det är min tro
att om så hade skett med en gång och
man verkligen hade fört förutsättningslösa
samtal, då skulle man ganska snart
ha kommit fram till att man inte kan
förhandla vid sidan av fackföreningsrörelsen.
Det skulle också ha stått klart
att man måste hålla på de bestämmelser
som man en gång skrivit under. I
stället har här visats en ståndaktighet,
som jag tror har skadat båda parter
och också i viss mån medverkat till att
nya vilda strejker uppstått på andra
håll i landet.

Förmodligen röner inte de strejkande
arbetarna vid Volvo och andra stora
industrier samma sympati från allmänheten
som gruvarbetarna uppe i
norr. Arbetsförhållandena vid de
nämnda industrierna är dock relativt
gynnsamma. Det är verkligen oroande
om dessa strejker skall sprida sig till
företag efter företag och då framför
allt till sådana som flaggat med stora
vinster och alltså har en god ekonomi.
Konsekvensen blir att strejker så småningom
också drabbar företag som inte
har så goda resurser och därför inte
lika snabbt som Volvo, Saab m. fl. kan
ta upp förhandlingar som leder till resultat.
De nu nämnda företagen kunde
ju med berömvärd snabbhet ta upp förhandlingar
och gå arbetarna långt till
mötes. Men man kommer snabbt att
möta en rad företag, där sådana resurser
inte finns. Då har man kommit i ett
läge, där jämlikhetsfrågorna blir oerhört
accentuerade. Om de vilda strejkerna
fortsätter, kommer de att försvåra
en lösning av jämlikhetsfrågorna.
De kommer också att förstora och försvåra
den regionala obalansen. I de
landsändar där konjunkturen är svag
och företagen har en svagare ekonomi

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

kan man inte på samma sätt höja lönerna.
Alternativet kan då bli nedläggning
och friställning.

•lag vill gärna här föra in frågan om
inte t. ex. Volvo borde ha tänkt litet
mer solidariskt på näringspolitiken i
landet i dess helhet. Det har talats om
eu solidarisk lönepolitik, där de bättre
betalda grupperna har fått stå tillbaka
något och vänta tills de liigre avlönade
grupperna kommit litet högre upp på
lönestegen. Även inom det näringspolitiska
området borde man väl kräva eu
viss solidaritet. Det skulle kanske ha
varit välgörande om ett sådant företag
som Volvo hade fått lägga ned en del
av sina vinster, som det talats så mycket
om, i konjunktursvaga områden,
där nya sysselsättningstillfällen behövs.
.lag tror att det skulle ha medverkat
gynnsamt till att sprida inkomstutvecklingen
till de regioner som verkligen
behöver den, och det skulle kanske
verkat mindre lockande för de grupper
som arbetar i Göteborg att starta vilda
strejker. Många företag har i olika hänseenden
gynnats av samhället. Ett
exempel är investeringsfonderna. De
skulle ju vara ett medel att utjämna
konjunkturerna, och ändå har dessa
fonder använts till att bygga ut företag
i områden som redan är starkt överexpansiva.
Det är felaktigt att samhället
skall medverka till en sådan obalans
av näringslivet.

En annan sak som medverkar till
denna obalans är den mycket kraftiga
satsningen på omflyttningen av arbetskraft.
Företag i Syd- och Mellansverige,
som har ont om arbetskraft, behöver
inte längre själva anstränga sig att fylla
behovet. Samhället sörjer för detta
och hjälper arbetskraften på olika sätt
så att den skall kunna flytta från de
norra landsändarna. Men man observerar
inte samtidigt de konsekvenser som
denna flyttning för med sig för glesbygderna.
Vi kan inte låta vissa orter
med hjälp av stora samhällsinsatser
växa till orimlig storlek medan andra
tynar bort. Jag vill instämma i de syn -

Statsverkspropositionen in. in.
punkter som framförts av herr Ove
Karlsson och herr Nycpiist samt av
Skaraborgs läns och Viisternorrlands
läns representanter. .lag instämmer helt
när det gäller den problembeskrivning
de har gjort från sina respektive hembygder,
den gäller också för Gävleborgs
län.

I dessa landsändar finns så många
stora svårigheter som man egentligen
måste uppleva för att rikligt förstå. Fn
minskande befolkning, försämrad service,
indragna skolor, svårigheter med
läkare, försämrade kommunikationer,
ökande kostnader, minskad trivsel och
så denna gnagande oro inför framtiden.
I vissa kommuner är mer än 30
procent av befolkningen pensionärer.
Det kan inte vara så värst upplyftande
att leva och verka i en sådan bygd.
Framför allt finns det inte tillräcklig
framtidstro som ger anledning att satsa
på näringslivets utbyggnad.

Vi har sedan år 1964 bedrivit lokaliseringspolitik
i detta land. Den har i
sig själv varit bra, och den visar vägen
för en fortsättning. Men den har varit
otillräcklig. Den sattes in alldeles för
sent. Om den kommit 10—15 år tidigare
hade vi inte haft de problem vi har
i dag. Det har varit en halvhjärtad satsning.
Man frågar sig om lokaliseringspolitiken
av statsmakterna har betraktats
som en lindring i en process som
ändå är oundviklig och som man med
lokaliseringspolitiken velat dölja och
tona ner. I själva verket har ändå de
som har makten i samhället under denna
tid medverkat till strömningar i en
annan riktning, som lokaliseringspolitiken
inte förmått påverka. Jag nämnde
hur en rad stora företag har fått använda
större delen av sina vinster till
expansion i de södra och mellersta delarna
av landet medan bara några få
procent använts i lokaliseringsområden,
trots att denna typ av lokaliseringspolitik
har visat sig vara ganska
värdefull och resultatrik. Jag nämner
ånyo omflyttningen av arbetskraft genom
arbetsförmedlingen. Detta har va -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

rit ett hårt slag för initiativkraften och

framtidstron i glesbygderna.

Jag läste just den skrift om trafikpolitik
som de fyra Norrlandslänen i går
lade på vårt bord och där man radar
upp alla de utredningar som har talat
om att sänka transportkostnaderna för
Norrland. Men det har bara blivit utredningar,
och under tiden har kostnaderna
stigit. Jag vill anföra ett enda
exempel ur den skriften. Merkostnaderna
för en 5 tons godsvagn hos SJ för att
köra den 1 000 km i stället för 150 km
har ökat från 225 kronor år 1962 till
527 kronor år 1970, alltså mer än en
fördubbling under dessa åtta år. Under
tiden har alltså utredningen pågått och
frågan ställts om man inte skulle kunna
göra Sverige rundare och försöka
jämna ut trafikkostnaderna.

Det har talats om att kostnaderna för
isbrytare och sjöfarten skulle läggas på
de produkter som befraktas, och detta
skulle ju drabba Norrland i hög grad.

Enligt den vägplan som nyss lagts
fram för tiden 1970—1974 kommer anslaget
till länsvägar för Norrlandslänen
att minska från 48 miljoner till 16 miljoner
kronor. Det är alltså en stark och
kraftig nedskärning som måste vara
mycket påfrestande för det framtida
näringslivet i dessa landsändar. När
det gäller riksvägarna är tendensen
mer växlande, men jag kan nämna att
det i Västernorrland görs en nedskärning
av anslagsmedlen från 29 miljoner
till 11 miljoner kronor. Det finns
tendenser till att höja bilskatterna när
det gäller de tunga fordonen. De transporter
som utförs på dessa fordon kommer
att kosta mer, vilket också drabbar
glesbygderna i hög grad i de avlägsna
landsändarna.

Jag kan till slut nämna en annan faktor
som är oerhört styrande och pådrivande,
och det är regionplanen för
Storstockholmsområdet. Man räknar
med att ungefär två och en halv miljoner
människor skall bo i detta område
år 2000. Hur tror ni att det skall vara
möjligt att driva en regional politik

samtidigt som man räknar med denna
enorma tillströmning av människor till
bara Stockholmsområdet? Vi får räkna
med stor ökning också i Göteborg och
Malmö. Vad blir det sedan kvar för
landsorten i övrigt och för Norrland i
synnerhet?

Jag vill gärna understryka vad föregående
socialdemokratiska talare sagt,
nämligen att vi behöver ett starkt samhälle.
Samhället bör vara det instrument
varmed vi skall styra näringsliv
och andra ting till en någorlunda rättvis
fördelning. Men jag vill tillfoga att
det inte räcker med bara ett starkt samhälle,
utan att det erfordras också en
vilja att styra i rätt riktning i detta
samhälle, och på den punkten har jag
en annan uppfattning än de föregående
talarna. Men jag hoppas att ni som från
Norrlands- och landsortsbänkarna ändå
har talat i denna sak skall vara verkliga
pådrivare inom ert parti för att
verkligen få det starka samhälle som vi
har att använda dess resurser i rätt
riktning — i den riktning som både ni
och jag önskar.

Vi har att förvänta en proposition
om regionalpolitik, alltså lokaliseringspolitik.
Jag anser att det just nu är tid
och tillfälle att påverka utformningen.
Sedan regeringen lagt sin proposition
är det mycket svårt att föreslå förändringar.
Det är just nu under tiden när
propositionsskrivandet i regeringens
kansli pågår som alla resurser bör sättas
in för att påverka utformningen.
Jag hoppas verkligen att vi som här
talat om de lokaliseringspolitiska avsnitten
skall förmå inrikesministern att
ta hänsyn till vad som här sagts. Det är
ju märkligt att landshödving Mats Lemnes
utredning, lokaliseringsutredningen.
har talat om att vi har en ganska
dåligt utvecklad regionalpolitik här i
Sverige. Han visar på att andra länder
ligger långt före i detta avseende. Det
finns också en dålig regionalpolitisk
planering här i landet, och vi har
många goda exempel från andra länder.
Dessa exempel från andra länder

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

iir enligt min mening någonting som
bör tas till vara. Italien har under hösten
förra året beslutat eu rad åtgärder
som också i någon mån skulle kunna
vara till nytta i vårt land.

Vi bör först och främst försöka få
till stånd en regionalpolitisk planering.
Man bör härvid försöka bilda sig en
uppfattning om hur varje länsregion
skall se ut i framtiden, och man bör då
skapa en befolkningsnivå som passar
för den regionens olika förutsättningar
i fråga om naturtillgångar och sådant.
Men sedan måste det också ställas resurser
till förfogande så att man kan uppnå
den målsättning man har stakat ut.
Man måste verkligen ta upp baksidan
av problemet och se till att resurser
skapas för att hålla befolkningsnivån
uppe.

Inrikesministern nämnde i sitt anförande
nyss att hela Norrland har ett
betydligt bättre läge i arbetslöshetsstatistiken
än tidigare, och det kan vara
riktigt, men det finns många områden
som är betydligt sämre lottade än landet
i övrigt. Jag kan t. ex. nämna Ljusdalsregionen,
där jag själv är bosatt.
Där är arbetslösheten fortfarande ganska
stor. Dessutom behövs det ett stort
antal nya arbetstillfällen för att bygden
på sikt skall kunna behålla sitt befolkningstal.
Man har räknat med att det i
Ejusdalsregionen behövs ungefär 2 000
nya arbetstillfällen för att den nuvarande
folkmängden skall kunna bibehållas.
Det är givetvis flera än antalet
registrerade arbetslösa i dag, men för
att befolkningstalet skall kunna hållas
på sikt måste vi få hem många av dem
som nu motvilligt har flyttat ifrån regionen
och tillfälligt har arbete på annat
håll.

Vi är kanske litet tveksamma, huruvida
det bör ske en prioritering av vissa
orter. Det är nog en fråga som tål
vidare övervägande. Men om det skall
ske en prioritering, så anser jag givetvis
att eu sådan bygd som Ljusdalsområdet
i Hälsingland bör tillhöra de
prioterade. Den regionen har precis

.r).''$

Statsverkspropositionen m. in.
samma förutsättningar som många andra
av de orter som nämns av lokaliseringsutredningen.

Vi måste satsa på ett kraftigare och
effektivare lokaliseringsstöd, om företagen
skall finna det möjligt och attraktivt
att lokalisera sig i de områden som
det är fråga om. Vi måste få till stånd
en trafikpolitik som gör Sverige rundare
och som tar bort de höga avståndskostnaderna.
Även andra närliggande
frågor, teletaxor och sådant, måste angripas.
Vi måste också i beskattningen
ta hänsyn till de långa avstånden och
till de betydligt sämre förmåner i fråga
om service och annat som människorna
ute i landsorten har. Vi måste använda
investeringsfonderna i lokaliseringspolitiken
på ett kraftfullare sätt
än tidigare.

En annan sak, som jag i dagarna fört
fram i en motion, är att det också bör
satsas litet grand på utflyttning från
storstäderna. Jag nämnde regionplanen,
och jag tror att det måste vara en
balans här, om lokaliseringspolitiken
över huvud taget skall kunna få någon
framgång. Man har talat om etableringskontroll;
det gjorde nyss herr
Högström. Jag tror att den vägen också
måste prövas, men i första hand borde
vi nog använda mjukare metoder. Jag
tror att det skulle vara skäl i att tillskapa
någon form av ^flyttningsbidrag
för företag belägna i storstadsområdena,
vilka har det trångt och gärna vill
flytta ut men inte orkar göra det på
grund av kostnaderna. En ren stimulans
till utflyttning skulle säkerligen
möta positivt gehör från många företag
och få god verkan.

Vi måste upprusta serviceanordningarna
ute i landsorten. Vi måste främja
turismen, och vi måste se till att vi får
ett bostadsbyggande i de orter vi vill
satsa på, ett bostadsbyggande som dels
håller samma standard som i landet i
övrigt, dels gör det möjligt att ta emot
de speciella yrkesmän från andra håll
som måste till för att det skall kunna
ske eu ökad satsning på näringslivet.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det har ibland talats om ett särskilt
departement för regionpolitiken, och
jag har stort intresse för den tanken.
Kan saker och ting ordnas på annat
sätt, så må det vara hänt, men jag hoppas
att detta uppslag tas upp till diskussion
i samband med frågan om regionalpolitiken
längre fram under riksdagen.

Man kan kanske få intrycket att för
att klara dessa saker måste det bli bara
utgifter, satsningar från samhällets sida
som inte lönar sig. Jag tror att en
riktig värdering skulle ge besked om
att en på rätt sätt genomförd regionalpolitik
inte bara innebär utgifter och
kostnader. Det finns också vinster att
hämta. Genom en regional balans i fråga
om bebyggelse och näringsliv skulle
det bli möjligt att bättre tillvarata arbetskraften.
Man skulle bättre kunna
tillvarata framför allt den dolda arbetskraften.
Man skulle bättre kunna ta till
vara tillgångar i form av bostäder och
andra samhällsanordningar, som nu redan
finns. Man skulle billigare och
tryggare lösa försvarsuppgifterna, som
vi ändå inte kommer ifrån. Man skulle
bättre kunna klara försörjningen i
ofredstid. Man skulle bättre kunna lösa
trivsel- och miljöproblem och få en
riktigare fördelning mellan generationerna.
Att det nu existerar en skiktning
av människor, där unga krafter flyttar
från glesbygden och pensionärer blir
kvar, är ju en ohygglig utveckling som
är ett av dagens svåra problem socialpolitiskt
sett och som jag tycker bara
det vore en anledning till att angripa
denna fråga. Genom en jämnare och
mera aktiv regionalpolitik skulle vidare
inflationen motverkas och en billigare
produktion skapas, som jag tror i
det långa loppet skulle medverka till en
bättre handelsbalans och konkurrenskraft
gentemot utlandet.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag säga ett par ord med anledning av
eu fråga, som herr Göran Karlsson
ställde till centerpartiet. Han ansåg att
centerpartiets ungdomsförbund hade

gått ganska långt ut på vänsterkanten
när förbundet hade allierat sig med
Sara Lidman. Han kom med en ganska
nedlåtande kritik. Jag skulle vilja erinra
herr Göran Karlsson och andra om
att det var centerns ungdomsförbunds
avdelning här i Stockholm som hade
anordnat denna demonstration, eller
vad vi skall kalla den för. Den var en
sympatiaktion för att följa upp de demonstrationer
som den dagen försiggick
på ett 20- ä 30-tal ställen i Norrland
för Norrlandsproblemens och
glesbygdsproblemens lösande. Det var
alltså en sympatiaktion från CUF-ungdomen
här i Stockholm för denna regionalpolitiska
målsättning. Att sedan
vpk understödde denna aktion är en
sak som CUF :arna inte rådde för egentligen.
Till centerungdomens framgång
kan man notera att fler och fler krafter
under de senaste månaderna har
börjat stödja frågan om regionalpolitiken.
Krafter som tidigare kanske har
ägnat sig bara åt u-landsfrågor och annat
bar på senare tid börjat debattera
denna fråga. Vi hälsar med tillfredsställelse
att flera finner att de regionalpolitiska
frågorna bör tas upp på ett
aktivare sätt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag skall be att få lämna ett meddelande: Vid

sammanträde med talmannen i
första kammaren och övriga representanter
för riksdagspartierna framförde
nyhetsredaktionen vid Sveriges Radio
sitt uppriktigt kända beklagande över
de i referatet av gårdagens remissdebatt
i televisionen intagna bilderna av
en tom kammare, vilka gav en uppenbar
vanställning av förhållandena. Försäkringar
avgavs om att det inträffade
icke skett i avsikt att vilseleda och
att något dylikt icke kommer att upprepas.
Det konstaterades å andra sidan
att själva referatet av debatten gjorts
med omdöme och opartiskhet.

Torsdagen ilen 22 januari 1970 fm.

Nr 3

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Den successivt ökande
materiella standarden i vårt land liar
medverkat till att öka den enskilda
människans kontakt med alla samhällets
aktiviteter och förstärka den enskildes
engagemang i debatten om samhällsutvecklingen.
Det är en naturlig
följd härav att vi nu upplever en intensiv
diskussion om formerna för en djupare
integration mellan människa och
arbetsliv.

De frågor diskussionen omfattar är
ytterst väsentliga, bland annat med
hänsyn till att varje heltidsanställd tillbringar
i stort sett hälften av sin medvetna
tid i sin arbetsmiljö. Självfallet
har därför denna miljös materiella och
immateriella innehåll stor och ofta
kanske avgörande betydelse för den enskilda
människans möjligheter att leva
ett rikt liv.

Många människor har uppfattat intresset
för dessa frågor som någonting
nytt, men i själva verket har en under
mycket lång tid förd ehuru mera lågmäld
debatt lett till många och stora
förbättringar av arbetsmiljöerna. Förbättringarna
har successivt genomförts
under de senaste decennierna. Åtminstone
i ett historiskt perspektiv har
denna utveckling varit utomordentligt
snabb, särskilt under tiden efter andra
världskriget. När det nu ändå mera allmänt
önskas att utvecklingen skall få
ett ännu snabbare förlopp motiverar
det ett bredare och djupare engagemang
från politikernas sida, även om
deras uppgift i första hand bör vara
dels att delta i opinionsbildningen,
dels att skapa gynnsammast möjliga
förutsättningar för arbetsmarknadens
parter att lösa problemen.

Arbetslokaler och arbetsplatser i
svenskt näringsliv håller vid internationell
jämförelse högsta standard, och
även vid en mera absolut bedömning
kan högt betyg ges åt lokaler och arbetsplatser
som berör stora grupper av
arbetstagare. För andra grupper återigen
kan arbetsplatserna, från både psy -

Statsverkspropositionen ni. m.
kisk och fysisk synpunkt, variera från
mindre tillfredsställande till direkt hälsovådliga.
Det kan rimligen inte råda
några delade meningar beträffande
önskvärdheten av att undanröja orsakerna
till miljöstörningar på dessa senare
arbetsplatser. I den mån i dag
känd teknik inte räcker till för att undanröja
arbetsplatsstörningar som
t. ex. luftföroreningar, hörselskadande
buller etc., vilka uppkommer i en för
samhället erforderlig arbetsprocess,
måste en ökad statlig satsning på forskning
göras på det här området. Men
det vanliga torde kanske ändå vara att
åtgärder som ur teknisk synpunkt är
möjliga att vidta för att förbättra arbetsplatsmiljön
hindras av ekonomiska
realiteter. Att tillfredsställa högt ställda
krav i dessa avseenden — i betydligt
större utsträckning i Sverige än i andra
länder ■— kan i vissa branscher få sådana
ekonomiska konsekvenser att berörda
företags konkurrenssituation
gentemot andra länder rubbas och
att därigenom anställningstryggheten
äventyras. Ökade svenska insatser måste
därför göras för att internationalisera
arbetsskyddsfrågorna så att i helt
annan utsträckning än för närvarande
likartade normer tillämpas i olika länder
beträffande miljökrav på arbetsplatser.
I avvaktan på att man något så
när uppnår konkurrenslikställighet i
detta hänseende mellan vårt land och
övriga industriländer bör staten ställa
ökade medel till förfogande för investering
i sådana kostnadskrävande miljöförbättringar,
vilkas förverkligande
annars skulle allvarligt rubba företagens
konkurrenskraft.

Lika väl som det under senare tid
ägnats stor uppmärksamhet åt att söka
ge allt bättre boendemiljö i nya bostadsområden
måste nu också utrymme
ges åt frågan om arbetsplatsens yttre
miljö. Det är hög tid att även vid planering
av arbetsplatser och vid stadsplanering
av mark för industriändamål
fästa större avseende än hittills
vid miljöfrågorna. Varje människa

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skall ha rätt till ett meningsfullt arbete.
Det innebär att det inte räcker med
att arbetsuppgiften som sådan är nödvändig
och har en mening i ett större
sammanhang, utan också att varje individs
kunskaper och färdigheter så bra
som möjligt skall överensstämma med
de krav arbetsuppgiften ställer på utövaren.
Eftersom de mänskliga egenskaperna
är olika fördelade — t. ex. beträffande
begåvningskapacitet, fysisk
styrka, konstnärlighet o. s. v. -— måste
höga krav ställas på en så grannlaga
anpassning som möjligt mellan individ
och arbetsuppgift, så att individens
sysselsättning blir meningsfull både
objektivt sett och subjektivt upplevt.

Med hänsyn till den starka föränderlighet
som kännetecknar arbetslivet är
det såväl från individens som ur det enskilda
företagets och samhällets synpunkt
nödvändigt att tillfredsställa de
allt starkare framväxande kraven på
individens möjligheter till personlig
utveckling i arbetet. Det kommer att
behövas en stark koppling mellan samhällets
vuxenutbildning och företagens
internutbildning, både för att ge
möjlighet till den personliga tillfredsställelse
som individens vidareutveckling
kan ge och för att smidigt anpassa
individen till en ny arbetsuppgift när
utvecklingen gjort den gamla överflödig.
Ett nära och aktivt samarbete mellan
företag och skola i detta avseende
är ett viktigt led i en långsiktig trygghetspolitik.

I en fri marknadsekonomi eller
blandekonomi kan man inte — lika litet
som i något annat ekonomiskt system
— garantera anställningstrygghet
i meningen säkerhet att alltid få bli
kvar på det egna jobbet eller i det egna
företaget. Det är därför i första hand
försörjningstryggheten som måste säkerställas,
och inget önskemål eller
krav torde för närvarande vara starkare
än just detta. Därför bör tanken på
allmän försörjningsförsäkring fullföljas
till ett politiskt beslut.

Samhällets åtgärder och betydande

ansträngningar för att placera friställd
arbetskraft besväras i stor utsträckning
av att friställandet ofta drabbar äldre
arbetskraft, som kanske har fått en
minskad kapacitet. Det kan inte vara
rimligt att en i och för sig arbetsför
människa, som på grund av uppnådd
högre ålder fått minskad kapacitet,
skall friställas före sådan yngre arbetskraft,
som till långt mindre kostnader
för samhället kan erbjudas annan anställning.
En långtifrån alltid, men
ändå ofta, tillämpad regel om att den
sist anställde får först gå när ett företag
av en eller annan anledning måste
reducera sin arbetskraft bör ersättas eller
i varje fall kombineras med ett hänsynstagande
till vilka andra anställningsmöjligheter
som föreligger för olika
anställda. Samråd mellan företag,
fackförening och arbetsmarknadsmyndighet
bör därför ske innan beslut fattas
om vilka som skall friställas.

Företagen ställer en hel del förväntningar
på samhället, t. ex. att goda
kommunikationsleder upprätthålles, att
bostadsförsörjningen tryggas för den
arbetskraft som är erforderlig etc. Men
företaget är också i behov av en fortlöpande
information beträffande all sådan
planering från samhällets sida som
kan ha inflytande på förutsättningarna
för företagets verksamhet. Samhället i
sin tur riktar dock förväntningar mot
företagen, t. ex. att samhällets myndigheter
måste hållas underrättade om företagens
planering beträffande volymförändringar
i verksamheten, och informationen
härom måste ges i så god
tid att myndigheterna får möjligheter
att vidtaga de åtgärder som kan bli erforderliga.

Det är både från samhällets, företagens
och indirekt också från den enskilde
anställdes synpunkt viktigt att
smidiga och rationella former för informationsutbyte
och samråd skapas.
Tanken att på ett meningsfullt sätt täcka
informations- och samrådsbehovet
genom att staten utser en representant
i bolagsstyrelserna är tämligen befängd

Torsdagen den 22 januari 1070 fin.

Nr 3

och torde bygga på en bristfällig information
om hur livet egentligen fungerar
ute i företagen. Visserligen behandlar
bolagsstyrelserna företagens långtidsplaner
beträffande investeringsverksamhet
etc., och ofta kanske styrelserna
även fattar enstaka beslut i viktiga
frågor, men rollfördelningen mellan
styrelse och företagsledning har i stor
utsträckning utvecklats så, att företagsledningen
handlar synnerligen självständigt
och oftast fattar de definitiva besluten.
Styrelsens viktigaste uppgift
har blivit att fungera som ett kontrollorgan.
Den snabbhet med vilken en företagsledning
ofta måste handla är en
av orsakerna till att en dylik rollfördelning
är nödvändig. Samhällets och företagets
inbördes kontaktbehov måste
därför kanaliseras mellan företagsledning
och lämplig samhällsmyndighet.
Följaktligen bör enligt min mening i
första hand informations- och samrådsbehoven
för myndigheter på det
primärkommunala planet samt på länsrespektive
riksplanet närmare preciseras
och därefter rationella kanaler etableras
mellan myndigheter och företag.

Även om man principiellt inte har
något emot ett tillmötesgående av det
nu aktuella kravet på arbetstagarrepresentation
i bolagsstyrelserna finns det
berättigad anledning till tveksamhet
med hänsyn till de förväntningar som
uppenbarligen är knutna till den insyn
och medbestämmandemöjlighet ett sådant
system väntas ge. Den allt vanligare
rollfördelningen mellan styrelse och
företagsledning, som jag nyss nämnde,
ger vid handen att de flesta beslut som
berör företagets verksamhet fattas av
företagsledningen, och att de stora besluten
som fattas av styrelserna oftast
är beredda av företagsledningen. Det
är därför hos företagsledningen som
det rikaste informationsmaterialet
finns, och det är också genom företagsledningen
man har de största möjligheterna
att påverka besluten. Om man
alltså vill åstadkomma en demokratisering
inom arbetslivet så är det långt

Statsverkspropositionen m. in.
angelägnare att fördjupa och vitalisera
kontakten mellan företagsledning och
arbetstagarrepresentanter än att med
överdrivna förväntningar gå in för ett
system med arbetstagarrepresentation i
bolagsstyrelserna. Samrådsinstitutionen
mellan företagsledning och valda
arbetstagarrepresentanter — företagsnämnderna
— har vi sedan drygt 20 år.
Den institutionen befinner sig fortfarande
i utveckling mot eu verklig meningsfullhet.
Den utvecklingen är utomordentlitgt
väsentlig i arbetslivets demokratiseringsprocess,
och under alla
omständigheter måste det beaktas att
införande av ett system med styrelserepresentation
för arbetstagarna kan
dämpa intresset för en vidareutveckling
av företagsnämndsverksamheten.

Företagsnämnderna är visserligen
samrådsorgan, men i allt flera företag
har man till företagsnämnden eller
inom nämnden tillsatta kommittéer i
realiteten delegerat beslutanderätten i
vissa frågor. Denna utveckling mot en
representativ demokrati inom arbetslivet
får inte störas av hugskottsbetonade
beslut om andra former för representativ
demokrati.

Hur väl den representativa demokratin
inom företagen än utvecklas kan
den aldrig utgöra ersättning för eller
alternativ till den direkta demokratin
inom arbetslivet, d. v. s. möjligheten
för den enskilde anställde att få inflytande
på beslut som påverkar den egna
arbetsplatsen och den egna arbetsuppgiften.
Att få vara med och påverka
just sådana avgöranden är för de allra
flesta enskilda individer vad som bäst
svarar mot behovet av medbestämmanderätt.
En på riktigt sätt given medbestämmanderätt
föder ett medansvar och
ger ökad arbetstillfredsställelse samt
påverkar gynnsamt effektivitetssträvandena.
Det förutsätter bl. a. att allt
ledarskap får inte bara en demokratisk
attityd utan också ett demokratiskt innehåll.

Herr talman! Jag vill sluta med att
rikta ett ord till statsrådet Wickman,

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som enligt ett tidningsreferat för några
dagar sedan gjorde ett uttalande beträffande
skillnaden mellan enskilda förelag
och statliga företag i just de frågor
jag här har berört. Enligt tidningsreferatet
sade statsrådet Wickman att
skillnaden är den att viljan att på detta
område åstadkomma någonting meningsfullt
är så mycket starkare i de
statliga företagen än i de enskilda.

Herr talman! Det krävs en mycket
stor brist på insikt om förhållandena i
svenskt näringsliv för att göra ett sådant
uttalande.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Den ekonomiska debatten
har under senare år delvis fått en
ny inriktning. Den har inte enbart
stannat vid ökningen av våra resurser,
inflation, skatter, kredit- och valutaproblem
m. in., även om dessa frågor i
samhället och i politiken alltid kommer
att få en hög aktualitet. Man har
börjat fråga sig vad som händer med
människan i den industriella miljön
och för övrigt ute i samhället. Partierna
har börjat intressera sig mer för de
enskilda medlemmarna -— väljarna,
gräsrötterna, som vi ibland säger. Samrådgrupper
har uppstått, partiprogram
förnyats.

Herr Gunnar Helén har i går vältaligt
utvecklat folkpartiets syn på ett mänskligare
samhälle, vari även ingår intresse
för människan i arbetsmiljön, och
jag har också tänkt att närmare uppehålla
mig vid denna fråga. Jag har därför
med stort intresse tagit del av herr
Brundins synpunkter, och jag känner
mig hemma med många av dessa tankegångar,
eftersom både herr Brundin
och jag har våra erfarenheter från arbetslivet.
När det gäller frågan huru -

vida den fria företagsamheten eller den
statliga skulle ha det största intresset
för miljöfrågor och anställda kan jag
också intyga att det finns ett stort allvar
bakom intresset att få så goda miljöförhållanden
som möjligt inom det
privata näringslivet, även om det också
där finns mycket att göra.

Använder vi sådana metoder för det
ekonomiska framåtskridandet, att de
inte kolliderar med andra väsentliga
önskemål? Är framåtskridandet endast
välfärd? Ja, det är frågor om delvis
nya värderingar som berör arbetslivet,
som berör människorna där, vår yttre
och inre miljö. Det berör arbetsdemokrati
och spridning av ansvar och inflytande.
Vi har fått en hel lång rad av
nya ord i den politiska debatten, vilka
alla pekar på människans renässans i
det teknokratiska samhället. Jag tänker
på ord som trygghet på arbetsplatsen,
människan i centrum, närdemokrati,
samhällstillvändhet från företagens sida
o. S. V.

De metoder vi väljer för ekonomiska
framsteg får inte komma i strid med
andra väsentliga målsättningar, t. ex.
människans trygghet eller hälsan. Även
i våra politiska beslut måste vi ägna
större uppmärksamhet åt de mänskliga
värdena. Här infinner sig problemet
vilka intressen och värderingar vi först
vill tillfredsställa, först vill realisera.

På arbetsplatsen har hitintills lönefrågorna
dominerat — frågan om levnadsstandarden,
mätt i lönepåsens innehåll.
Inför perspektivet med allt flera
vilda strejker frågar man sig vad
som behöver rättas till på arbetsplatsen.
Det går inte att svara enbart generellt
på en sådan fråga, förhållandena
är så olika, men man kan delvis vara
generell eftersom vissa problem är gemensamma.
Statsministern talade i går
i dessa frågor. Han sade bl. a. att det
gäller att ändra de sociala förhållandena;
det är fråga om ett reformarbete.

Jag vill peka på några frågor som enligt
min uppfattning är av stor betydel -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr :»

se för arbetsplatsförhållandena. Den
första är en utjämning av anställningsvillkoren
för s. k. tjänstemän och arbetare.
.lag tror att detta är en ytterst viktig
fråga som man måste ta itu med och
snart lösa.

När det gäller skillnaderna är det
som hör ihop med pensionsfrågan det
väsentligaste — att s. k. tjänstemän
skall ha pension vid 65 år och arbetare
vid 67 år. Det gäller också en del andra
förmåner för tjänstemännen. Ett företag
har försökt räkna ut hur stor
skillnaden i lönebikostnader mellan
tjänstemän och arbetare är och kommit
fram till att det rör sig om ungefär 10
procent av lönesumman. Vore det inte
möjligt att komma fram till en snar lösning
av denna och andra skiljaktigheter,
så att alla fick sin pension ordnad
vid samma ålder? Det lönebidrag som
Volvoarbetarna fick förhöjning med
uppgick ju till 10 procent. Jag tycker
att vi snart borde få bort denna olikhet.

En annan fråga är sedan möjligheten
till flexibel pensionsålder, som folkpartiet
anser mycket väsentlig.

Vidare har vi frågan om löneformen,
speciellt månadslönefrågan. Många anser
i dag att de traditionella ackorden
bör ersättas antingen med ren månadslön
eller månadslön och någon form av
prestationspremier. Det finns mycket,
herr talman, som talar för en sådan reform.
Man kan säga att företagen mer
och mer börjar intressera sig för en sådan
lösning. Allt flera organisationer
och även fackföreningar har visat intresse
för detta.

Personligen anser jag att tiden är
mogen för en organisatorisk reform
som kan medföra att vi kan ta bort de
egendomligaste skillnaderna som nu
finns mellan anställda, så att vi får endast
en kategori arbetstagare på arbetsplatsen.
Vi kan kalla dem anställda vare
sig de är på verkstäder eller på kontor.

En tredje fråga som flera talare har
varit inne på under debatten är hur vi

!)9

Statsverkspropositionen m. m.
upplever arbetsmiljön. De flesta människor
har behov av att göra en självständig,
skapande insats. För flertalet
av de kollektivanställda ocli även
många tjänstemän är denna möjlighet
i dag ännu begränsad. Dels beror det
på att de yttre förutsättningarna ofta
inte finns i ett hårt rationaliserat arbete,
dels på att motiveringen för en
sådan skapande insats med nuvarande
lönesystem och bristande inflytande
från de anställdas sida på deras arbetsförhållanden
och arbetsmiljö ofta saknas.

Erfarenheten säger att ju mer man
undandrar individen möjligheter till
egna initiativ, till viss frihet, desto mer
kan man få negativa konsekvenser av
psykisk art med risk för den mentala
hälsan. Å andra sidan kan outnyttjade
kraftkällor frigöras om människan stimuleras
i sitt arbete genom ökad frihet
och medbestämmanderätt. I dag experimenterar
man med nya typer av arbetsorganisation
och gruppsystem som
tycks visa mycket goda resultat. En
förhoppning är att vi skall få fler sådana
arbetsformer inom svenskt näringsliv
i framtiden.

Den som inte möter några krav motsvarande
vederbörandes förmåga och
inte ser någon möjlighet att göra en
egen insats får naturligtvis en passiv
inställning till sitt arbete. Vi vet att
normala människor inte flyr från ansvar
utan tvärtom vill ha det. De trivs
inte med tangent- och kugghjulsrollen,
som någon har sagt, utan kräver att
själva aktivt få påverka sitt arbete.

Även anställda på kontor har stort
intresse av sin arbetsmiljö. Kontorsmiljön
är också föremål för stora förändringar
i dag, även om rationaliseringssträvandena
där gått betydligt
långsammare och kommit i gång senare.

Många upplever i dag kontorsarbetet
som stressat och påfrestande, i synnerhet
psykiskt. Det ekonomiska trycket
på kontorsarbete i samband med kontorsrationalisering
samt experiment

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
med kontorslandskap talar för behov
av forskning på detta område för att
utröna hur människan på kontoret reagerar
och liur arbetsplatsen bäst bör
vara utformad. De som såg på TV i
förrgår kväll, där man just drog upp
frågan om kontorslandskap, kan med
mig intyga att det var många anställda
som menade att det här ser väldigt bra
ut, men man borde ändå ta reda på hur
människor reagerar för att verkligen
bli effektiva och tillfredstställda med
det egna arbetet.

Min nästa fråga gäller medinflytande,
och den har både herr Brundin och
många andra talare varit inne på. De
anställda har ett starkt intresse av att
få ökat inflytande på sin egen arbetsmiljö.
Det har undersökningar, bl. a.
av Folksam, visat. Det borde ligga i företagens
eget intresse att låta de anställda
få ökat medinflytande på sin
egen arbetsmiljös utformning genom
att på ett tidigt stadium få vara med
och planera och utforma en ny arbetsmiljö.
Detta sker naturligtvis också
inom många företag men inte överallt.
1 den fortsatta uppföljningen av arbetsplatsförhållandena
bör också de anställda
få tillfälle att ge sina erfarenheter
till känna. Det gäller inte minst i
fråga om arbetsstudier och arbetsmätningssystem.
Dessa frågor har arbetsmarknadens
parter att besluta om, och
de är också föremål för stor uppmärksamhet
i dag. Jag tycker emellertid inte
det kan skada att understryka denna
fråga också i riksdagen.

De effektivitetssträvanden som präglat
vårt näringsliv har inte alltid tagit
hänsyn till människan och de fysiska
och psykiska förutsättningar som i arbetsmiljön
är avgörande för hennes
hälsa och anpassning, även om det görs
väldigt mycket i många företag. Detta
har bl. a. undersökningar som LO gjort
visat på, där 80 procent av de kollektivanställda
uttalat oro för sin hälsa.
Samtidigt finns det en strävan i samhället
att skapa ökade resurser genom
höjd effektivitet i arbetslivet. Frågan

är alltså: Hur finna metoder och medel,
som på en gång gagnar effektivitet och
tillräcklig hänsyn till arbetsmiljön från
hälso- och social synpunkt, så att människan
med stigande behov, allteftersom
standarden höjs både ekonomiskt
och kulturellt, kan känna tillfredsställelse? Dessa

aktualiserade värderingar ställer
naturligtvis ökade krav på företagen
och har förorsakat kritik mot näringslivet
på vissa punkter. Man har
sagt att det på många håll finns bristande
ansvar för arbetsmiljön, tryggheten
i arbetet, demokratin och jämlikheten
etc. Jag tycker att kritiken varit
berättigad men också många gånger
överdriven och kanske visat prov på
bristande insikter i företagandets villkor.
Men kritiken kan också ha berott
på oklarhet om ansvarsfördelningen
mellan företag och samhälle, t. ex. då
det gäller vissa sociala frågor, bristfällig
information om de verkliga förhållandena
och om villkoren för företagsamheten
i vår blandekonomi, ökade
krav som nu kan ställas på företagens
samhällstillvändhet kan påverka resultatutvecklingen
och något rubba den
ekonomiska balansen.

Detta har påpekats av professor Erik
Rhenman i en nyligen publicerad bok
”Företaget och dess omvärld”. Professor
Rhenman menar att vi kan komma
att kräva av företagen ökat socialt beteende,
som på kort sikt för vissa företag
kan minska lönsamheten, även om
på längre sikt det kan tänkas vara till
fördel.

Denna fråga var också statsminister
Palme inne på i går, när han sade att
det finns vissa företag som inte kommer
att kunna bära ökade förbättringar
av arbetsmiljön. Detta är något av
1970-talets utmaning, och det är just
det problemet som professor Rhenman
pekat på.

I verkligheten går företagens ansvar
i samhället långt utöver att enbart nå
högsta möjliga vinst. Det gäller t. ex.
hänsyn till anställda, till orten, till

Torsdagen den 22 januari 1970 fm,

Nr 3

Öl

kunder in. in. Hur skulle det se ut om
t. ex. Metallverken i Skultuna skulle
liiggas ned utan vidare, därför alt produkterna
inte biir sig? Så gör man inte,
tv man känner sitt ansvar. Man söker
se till att produktiviteten blir biittre.
Problemet är emellertid att företagen
samtidigt måste konkurrera inte bara på
eu hemmamarknad utan också internationellt
samt ta hänsyn till alla intressenter
— inte bara de anställda och samhället
utan även ägarna, kunderna, leverantörerna
m. fl. Jag tror att det är
mycket viktigt att vi har klart för oss
att det finns en sådan intressebalans,
när vi bedömer ett företags handlande.

Tidigare hade samhällspolitiken några
få mål såsom stabilt penningvärde,
full sysselsättning och ekonomisk tillväxt.
I dag har samhällspolitiken ytterligare
mål såsom jämnare inkomstfördelning,
bättre miljö, ökad social trygghet,
utbildning åt alla o. s. v. Vem
skall skapa de ekonomiska förutsättningarna
härför? Det är här som vi
alla, inte minst vi politiker, väntar oss
att näringslivet skall ge oss större delen
av resurserna. Politikernas svåra
uppgift är att försöka avväga å ena sidan
företagens möjligheter att i första
hand inrikta sig på lönsamhet och å
andra sidan samhällets uppgift att fördela
företagens avkastning på ett så socialt
godtagbart sätt som möjligt, helst
utan att företagens lönsamhet avtar.

Vilka möjligheter och intressen kommer
att finnas i framtiden för att åstadkomma
en lämplig ansvarsfördelning
mellan samhälle och näringsliv, där
syftet är att både bibehålla företagseffektivitet
och samtidigt uppnå vissa
önskemål i fråga om de anställdas välbefinnande
och inflytande på egen arbetsmiljö
m. in.? Hur skall de företag
som är mer ”samhällstillvända” än
andra kunna kompenseras eller stimuleras
för att icke komma i ett sämre
konkurrensläge än de som gör mindre?
Jag har med anledning av professor
Rhenmans undersökning velat peka på
detta problem inför 1970-talet. Jag har

Statsverkspropositionen m. m.
inte velat säga att det inte hör till företagens
ansvar att gå in för dessa nya
uppgifter, men det kan få vissa konsekvenser
på kort sikt. Jag har heller inte
velat säga att det inte på lång sikt kan
vara mycket fördelaktigt och ekonomiskt
att ordna arbetsmiljön på bästa
siitt och se till att de anställda trivs
och därigenom arbetar effektivt. Men
det kan uppstå problem på 1970-talet,
vilket professor Rhenmans undersökning
visar.

För att kunna lösa dessa frågor behövs
framtidsstudier, som några folkpartister
rekommenderar i en motion
till årets riksdag. Hur bör dessa olika
intressen avvägas? Hur skall ansvar,
makt och vinst fördelas? Hur mycket
ansvar bör företagen visa och i vad
mån bör företagens vinst bestämma
hur mycket sociala kostnader de vill
åta sig? Man kan inte svara på sådana
frågor utan att ha studerat de vidare
effekterna på hela samhällsutvecklingen
av olika alternativ, och detta hoppas
vi att framtidsstudier skall kunna
hjälpa oss med.

Det är politikernas ansvar att från
tid till annan i olika situationer försöka
precisera kraven på företagen och
utforma riktlinjer, som klart anger vilket
socialt ansvar företagen har och
vilka värderingar som därvidlag bör
vara gällande i samhället. Herr talman!
Dagens situation på arbetsmarknaden
talar sitt klarspråk om nödvändigheten
att gå vidare med dessa frågor.

Vilka åtgärder bör vidtas för att forma
en så bra arbetsmiljö som möjligt?
Här har vi att studera statsverkspropositionen.
Jag är glad att socialministern
är inne i kammaren just nu. Arbetarskyddet
och arbetsmedicinen bär
i år fått sina anslag uppräknade förhållandevis
bra. Arbetarskyddsstvrelsen
har fått inte mindre än 17 nya tjänster,
och anslaget har uppräknats med
2,3 miljoner kronor till 8.4. Däremot,
herr socialminister, anser jag att arbetsmedicinska
institutet inte har fått
vad man skulle önska. Man har endast

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fått G nya tjänster av ett stort antal begärda.
Jag vet att man motiverat detta
med att utredningar igångsatts om organisationen
för utbildning av personal
för företagshälsovård. .lag vill
starkt framhålla betydelsen av att vi
får en ökad medicinsk utbildning av
skyddsingenjörer och industriläkare
och att företagshälsovården över huvud
taget utbygges. Jag vet att det finns
stort intresse för detta. Arbetsmedicinska
institutet har önskemål om utbildning
av 40 skyddsingenjörer per
år, och Arbetsgivareföreningen har
krävt en fördubbling, men för närvarande
utbildas endast 20. Utbildningen
av läkare är också angelägen. Jag är
medveten om läkarbristen men jag vill
understryka att det är viktigt att snabbt
utveckla detta område.

En annan fråga som har förvånat något
är att socialdepartementet lär ha
föreslagit att dessa kurser för skyddsingenjörer
och företagsläkare skall avgiftsbeläggas,
vilket alltså betyder att
man inte tillerkänner dem samma betydelse
som t. ex. grundutbildning av
läkare och ingenjörer, som helt bekostas
av staten. Jag och många andra
menar att det är viktigt att få i gång
denna upprustning. Denna utbildning
får inte betraktas som något slags frivilligt
åtagande utan den måste erkännas
som en grundutbildning.

En annan fråga som också har berörts
är ju yrkesstatistiken som har släpat
efter på grund av brist på tillräckliga
anslag. Den bör utbyggas till att
omfatta även misstänkta yrkesskador
för att man bättre skall kunna komma
åt problemen med orsakerna till olika
olycksfall. Min förhoppning är att denna
utredning om företagshälsovårdens
finansiering skall föra frågan vidare
och skapa en ökad hälsovård på arbetsplatserna,
där nu endast ungefär 25
procent av de anställda inom industrin
har förmånen i fråga.

Jag tycker också att den tekniska avdelningen
inom arbetsmedicinska institutet
har blivit snålt behandlad i

årets statsverksproposition. Man begärde
fem högskoleingenjörer men har inte
erhållit något anslag till dem.

Herr talman! Om inte åtgärder vidtas
i tid för att bättre anpassa nutidsmänniskan,
som genom samhällets insatser
får ökad utbildning och bildning
och därigenom också ökade krav på arbetsmiljön,
kan vi komma att ställas
inför stora problem. Vi ställs i dag inför
stora problem som har aktualiserats
genom oro på arbetsplatsen. Vi har alla
ansvar för att komma till rätta med
dessa problem, ty det betyder så mycket
för hela samhället. Det är därför
mycket angeläget att målsättningen —
höjd effektivitet och ökad levnadsstandard
-— vägs mot god psykisk och fysisk
arbetsmiljö och att vi kommer
fram till de rätta metoderna och de rätta
insatserna som kan medverka till
ökad effektivitet och trivsel i arbetslivet.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta är ju den första
remissdebatten sedan vi tagit steget över
till 1970-talet, och det är också den sista
remissdebatten i tvåkammarriksdagens
historia.

Inför ett nytt decennium finns det väl
anledning att göra några reflexioner
med anledning av det årtionde som har
gått och de erfarenheter som 1960-talet
har gett oss i fråga om händelser och
mot bakgrunden av den utveckling som
har ägt rum och kanske också de beslut
vi har fattat här i riksdagen. Det är
klart att 1960-talet ligger för nära i tiden
för att man ur historisk synpunkt
skall kunna säga vad det kommer att innebära.
Men kastar vi blickarna ut över
vårt lands gränser kan vi konstatera att
vi lever i en kontrasternas och paradoxernas
värld, en värld som både fascinerar
oss med alla de tekniska och vetenskapliga
framsteg som har gjorts och
skrämmer oss med hänsyn till den utveckling
som pågår i världen i dag.

Självfallet är det på det sättet att de

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

framsteg som gjorts inom teknik ocli
forskning ger nya, oanade möjligheter.
Vi ser det exempelvis på medicinens område,
där hjärt- och njurtransplantationer
utförs för att man skall ge människorna
möjlighet att leva vidare i ett,
som man hoppas, fortsatt meningsfyllt
liv. Sjukvårdspanoramat har ju förändrats
markant i sen tid. Det har sin
grund i medicinska framsteg. Jag kan
exempelvis peka på vaccineringen mot
polio som gjort att denna fruktansvärda
sjukdom i dag praktiskt taget är
bemästrad.

Vi finner också förändringar och förbättringar
i en ändrad miljö och en ökad
hygien.

Man har kommit långt i utforskandet
av rymden. Sedan den första sputniken
skickades till väders den 4 oktober 1957
.— vilket kom en hel värld att stanna
upp för ett ögonblick — och sedan man
på alla håll sökt öka insatserna för utbildning
och forskning, har människorna
också satt sin fot på månen, vår drabant
och trogna följeslagare genom
rymden.

Man kan väl säga att den 4 oktober
1957 blev en vändpunkt i många avseenden,
en sporre i kapplöpningen mellan
de båda supermakterna USA och Sovjet.
Vad som väntar oss i fortsättningen i
fråga om hur man skall utnyttja de
forskningsresultat och de framsteg som
har nåtts ligger väl fördolt i slöjor. Vi
vet också att modern datateknik ger oanade
möjligheter att samla, bevara, fördjupa
och ge kunskap.

Om vi vänder blickarna ut över vår
värld, vad finner vi då? Jo hur teknik
och tanke också används till förstörelse
som ger fruktan. Krigshärdar, diktaturer,
rasförtryck, krigshot är en del av
vår värld i dag. Det verkar vara långt
till den frihet från fruktan och nöd som
författarna till Atlantdeklarationen och
Förenta nationernas Magna charta hoppades
på. Humaniteten, det kristna budskapet
om kärleken till nästan, verkar
det finnas föga utrymme för i dag.

Ändock är inte det största hotet mot

(ill

Statsverkspropositionen m. in.
mänsklighetens framtid krigshotet som
sådant. Det utgörs, påstår många experter,
framför allt av den befolkningsökning
som sker och den världssvält som
i dag är en realitet. Man räknar med att
av världens cirka 3 400 miljoner människor
upplever en tredjedel svälten som
en realitet. En tredjedel får otillräcklig
näringstillförsel, medan en tredjedel får
äta sig mätt. Vi i vårt land tillhör den
sista delen.

Folkökningen går allt snabbare. Om
30 år, räknar experterna med, uppgår
folkmängden på detta klot till upp emot
7 miljarder. Redan nu vänds varje dag
180 000 nya munnar mot matbordet för
att få sin del av de födoämnen som
finns. Det är en bild av folkökningen
och den problematik som råder i världen
på det här området. Kan inte livsmedelsproduktionen
ökas, så löper vi risken att
få uppleva en hungerkris av ännu större
mått än i dag.

Nog är det ändå märkligt! En god vän
som varit i Afrika har berättat för mig
att han där såg en flicka som bar på en
pojke. Han sade till flickan: Den där
pojken är väl en för tung börda för dig.
Flickan svarade: Det är ingen börda, det
är min bror.

Det är ändå på det sättet att alla dessa
människor är våra bröder och våra systrar,
oavsett språk, oavsett ras, oavsett
hudfärg.

Vi kan åka jorden runt på 88 minuter,
varv efter varv. Man kan åka till
månen och åter. Men man kan inte klara
att flytta överskotten av livsmedel och
kunskaper från de delar av världen där
de finns till de delar där svält och nöd
råder. Nu i början av 1970-talet är detta
säkerligen den största internationella
fråga som vår värld står inför, och där
har också vi vår del av ansvaret för
framtiden.

Hur detta problem löses är också avgörande
för hur vår framtid kan komma
att te sig. Med de ökade kontakterna
över gränserna lär vi inte kunna komma
förbi den frågeställningen. Jag har nog
ibland tänkt för mig själv att den svens -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ka regeringen borde ägna världssvälten
ökad uppmärksamhet. Jag har ingenting
emot den hjälp som Sverige ger åt olika
håll, men jag har reagerat litet grand
mot de motiveringar som emellanåt har
använts för denna hjälp, motiveringar
som har kränkt såväl Förenta staterna
som många människor i vårt land. En
och en fjärdedels miljoner svenskar har
i Amerika funnit sitt nya hemland, och
det är inte förenligt med vår samhörighet
med dem på grund av deras ursprung
eller med vår värdighet att använda
motiveringar som kränker och sårar
på bägge sidorna av Atlanten.

Låt mig sedan säga, herr talman, att
jag nog har en känsla av att vi egentligen
inte har någon rätt att vara något
världssamvete. Vi skall hjälpa till där vi
kan. Men har vi kontakt med vardagsmiljön
här hemma och med människors
situation och möjligheter kan vi nog
konstatera att också vi har en lång rad
av egna problem, problem som vi också
har svårt att lösa. Vi har många påminnelser
om att allt inte är välbeställt i
vårt samhälle i dag och att 1960-talet
trots materiella framsteg inte har givit
den trygghet och den tilltro till framtiden
som man hade förväntat på många
håll.

Strukturförändringarna i vårt samhälle
och friställningarna med därav
följande oro för framtiden är en bild av
detta. Andra människor fruktar för ålderdomen
och oroar sig för hur arbetsförmåga
och krafter skall räcka till
fram till den för de kroppsarbetande
grupperna fastställda pensionsåldern.
Vi ser att det i dag också råder stor oro
på arbetsmarknaden. Det finns säkerligen
en rad skäl härför. Utöver både arbetsförhållanden
och inkomster finns
det nog här också psykiska och psykologiska
orsaker. Att allt inte är välbeställt
märker vi också på flera områden. Ungdomsrevolten
med många olika uttryck,
sprit- och narkotikaproblem som kommer
att få verkning under lång tid framöver,
är andra exempel på att det finns

brister i vårt samhälle. Jag vill peka på
ytterligare ett område.

Den 28 december i fjol — för bara tre
veckor sedan ungefär — hölls på en rad
orter i vårt land opinionsmöten under
rubriken För livet. Det var främst de
frikyrkliga församlingarna som med sin
aktion ville rikta strålkastarljuset mot
den kraftiga ökning som skett under senare
år av antalet aborter. Jag var inbjuden
att deltaga i en sådan sammankomst,
som anordnades för södra Dalarna
i Säter. Där gjordes ett uttalande,
som jag fick i uppdrag att framföra här
i kammaren. Jag vill göra det genom att
citera några rader ur ett tidningsreferat
av det inledningsanförande som där
hölls av dr Edman. ”Han påpekade att
i år har 15 000 legala aborter gjorts,
d. v. s. man har dödat lika många blivande
medborgare som det finns människor
i en stad av Kumlas storlek. Han
ansåg det märkligt att det är så många
gifta som beviljas abort. Av alla som
får abort är ca 5 procent under 20 år,
framhöll han. Personligen hade dr Edman
den uppfattningen att samhället
bör kunna ta hand om barnen. Man bör
skydda de menlösa barnen och mödrarna,
menade han, och kräva att samhället
tar sig an problemen. Abort borde
förbjudas och samhället upphöra att
tillgripa de sämsta metoderna.” Här slutar
citatet ur den tidning som har gjort
referatet.

Det finns anledning att skärpa sin
vaksamhet inför vad som här sker. Är
det på det sättet — och det är det tydligen
enligt tillgänglig statistik — att antalet
aborter, som år 1960 var under
3 000, under det senaste året har ökat
till 15 000, har man verkligen anledning
att fråga sig vad som håller på att ske.
Man har anledning att göra den frågan
med oro och bekymmer.

Jag är medveten om att det gäller
känsliga avgöranden. Djupt mänskliga
frågor förelägges socialstyrelsen, som
har att bedöma framställningarna om
abort. Jag måste fråga mig: Har verk -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

ligen de som har att bedöma om en
abortansökan skall beviljas eller inte
följt lagen med den tolkning som ges
med hänsyn tagen till lagens anda och
mening? Antalet fall, där motiveringen
ges av sociala skäl, har ökat kraftigt. Är
lagtolkningen riktig måste det innebära
ett allvarligt underkännande av samhällets
insatser och stöd för det ofödda barnet,
för dess trygghet och rätt.

Det talas i detta land med all rätt om
vår sociala trygghet med moderskapshjälp
o.s.v. Men mot bakgrunden av den
kraftiga ökning av antalet aborter som
här har skett måste man ändå fråga sig
var felet finns. Är barnet en börda, som
någon har frågat sig? Är framtiden så
oviss att man inte vågar eller vill ha
barn? Det pågår en utredning omkring
dessa frågor, och jag skall inte föregripa
denna på något sätt.

Jag skall till slut återge det uttalande
som gjordes i Säter, i vilket uttalande
betonades att den nu rådande abortlagstiftningen
måste anses tillräcklig och
därför inte borde utvidgas.

”Mötesdeltagarna framhöll vidare i
uttalandet att man helst såge att abort
förbjöds.”

Abort är en allvarlig fråga— det gäller
dock ett påbörjat liv. Låt oss få den
tillämpningen av lagen, att det ofödda
barnets rätt, trygghet och möjligheter
på allt sätt beaktas och bevakas och att
på den grund som kristendom och humanism
representerar dessa möjligheter
också tillvaratas.

1960-talets Sverige är också på många
andra sätt en bild av föränderlighetens
samhälle med en mängd problem som
griper in i människornas liv. Politikerna
måste självfallet känna sitt ansvar inför
dessa problem och försöka ge den yttre
och inre ram som skapar trivsel och
trygghet för människorna och som ger
varje individ och varje familj möjlighet
att forma sin egen framtid. Här bör också
klart framhållas att vår standard och
våra möjligheter att leva är beroende av
de arbetsinsatser, den vardagsmöda,

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
som de många utför i det tysta på våra
produktionsställen, i våra fabriker, inom
jord och skog, inom forskningsinstituten
och i våra undervisningsanstalter.
Det är ytterligare en grupp jag här skulle
vilja peka på, nämligen husmödrarna
i våra hem som där söker skapa den bästa
möjliga miljö och ge den trygghet
som det uppväxande släktet, barn och
barnbarn, behöver få.

Vi möter dessa arbetsinsatser inom alla
de arbetsområden som finns och behövs
för att vårt samhälle skall fungera.
Det är arbetet för det dagliga brödet
som här träder i förgrunden. Ansvaret
för morgondagen, ansvaret för vad vardagsmödan
ger är avgörande för vår
standard och våra möjligheter att leva.

Politikernas uppgift är att inom ramen
för våra resurser skapa grunden
för den trygghet som väl varje människa
strävar efter. Politik, har någon sagt, är
en högst allvarlig sak. Det gäller vår frihet
och vår trygghet, våra möjligheter
att verka och leva. Och detta att leva innebär
inte bara att man har någonting
att leva av utan också någonting att leva
för — det innebär att finna en meningsfylld
tillvaro.

Vi har från centerhåll ofta betonat
detta. Levnadsstandard är inte enbart
våra materiella möjligheter — hur
många bilar vi har, hur många miljoner
vi förbrukar på utlandsresor, vad vi
kan köpa och konsumera o. s. v. Det är
också en fråga om vår levnadsstandards
innehåll, om hur vi ser på människans
situation i tillvaron.

Tekniska framsteg är en viktig del,
men ännu viktigare är den mänskliga
aspekten — människans värde och betydelse.
Människan är inte bara en produktionsfaktor,
hon har också ett egenvärde.
Här skulle jag vilja citera Lewis
Mumfords uttalande i hans stora triologi
Människans villkor: ”Allra först måste
vi fråga: vad är syftet med varje ny politisk
eller ekonomisk åtgärd? Söker den
expansionens gamla mål eller jämviktens
nya? Arbetar den för erövring eller

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för samarbete? Och av vilken natur är
detta industriella eller sociala företag —
producerar det bara materiella tillgångar
eller producerar det också mänskliga
tillgångar och hra människor? Duger våra
individuella livsplaner i ett universellt
samhälle, i vilket konst och vetenskap,
sanning och skönhet, religion och
helighet berikar mänskligheten? Duger
våra offentliga livsplaner till att fullkomna
och förnya den enskilda människan
på så sätt, att den kommer att
bära frukt i ett rikt liv: ständigt mer
betydelsefullt, mer värdefullt, djupare
upplevt, generösare delat?”

Det finns anledning att begrunda dessa
Mumfords ord inför 1970-talet, detta
att människan skall få ökat utrymme
för sin personlighet. Här måste också
hemmens situation beaktas. Det går aldrig
att bygga ett bättre samhälle utan
goda hem, hem som verkligen är hem.
Ett bättre samhälle måste bygga på den
grund som hemmen är och vi har också
i centerns nya program gett vår syn på
dessa frågor i följande ord: ”Samhällets
etik måste bygga på den människouppfattning
som kristendom och humanism
representerar. Hem och familj är
av central betydelse för individ och samhälle.
”

Jag sade nyss att det gångna 1960-talet
mer än tidigare årtionden har blivit
ett föränderlighetens decennium. Ändå
är det på många områden som sextiotalets
riksdagsbeslut först under sjuttiotalet
blir verklighet. Jag tänker främst på
1967 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken
i detta land — ett beslut
varom meningarna var delade här i riksdagen.
Den som påstår något annat har
bara att finna verkligheten i riksdagsprotokollet,
nämligen att det i denna
kammare gjordes 14 voteringar. På
grundval av detta beslut har kungl. lantbruksstyrelsen
län för län gjort en prognos
över åkerjordens framtida användning.
För Kopparbergs läns vidkommande
innebär denna prognos att man räknar
med att 54 procent av den öppna
åkern skall försvinna, om experterna får

råda. För hela landet skall en tredjedel
av den svenska jorden läggas igen och
användas för andra ändamål.

När man är från Dalarna och har växt
upp i Erik Axel Karlfeldts bygd ligger
det nära till hands att man tänker på
några ord av denne författare, som skrivit: Men

den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av grövre art
än den som dräper män.

Det är klart att Erik Axel Karlfeldt
skrev detta i en tid som var annorlunda
än vår. Men jag tror att det ändå finns
anledning att också i dag begrunda någonting
av dessa ord. Kan det nämligen
vara riktigt — och var det andemeningen
i riksdagsbeslutet -—- att vi skulle få
en sådan utveckling och dylika framtidsmål?
Nej, förvisso inte. Vilka konsekvenser
för detta beslut? Inte bara att
vi minskar vår självförsörjningsgrad
och gör oss känsliga på det sättet, utan
det får också konsekvenser för de enskilda
människorna och för de olika
bygderna.

Herr Nyquist har i dag redovisat Kopparbergs
läns bekymmer. Det är självklart
att om drygt 50 procent av en näring,
som representerar en stor del av
utkomstmöjligheterna i många kommuner,
skall försvinna kommer det att få
återverkningar såväl för enskilda människor
som för bygd och län. Nog måste
man också fråga sig om det är riktigt att
göra dylika våldsamma förändringar.
Vilka ekonomiska och sociala problem
för det inte med sig!

Jag pekade förut på den världssvält
som råder. Har vi ändå inte ett ansvar
att göra vår insats för att bidraga till en
tillräcklig livsmedelsproduktion i världen?
Vi har dock ett jordbruk som ur
både teknisk synpunkt och produktionssynpunkt
står på en mycket hög nivå.
Har inte också vi ett ansvar när det gäller
att hjälpa dessa svältande människor?
Jag känner till att det finns överskottsproblem
på vissa områden i dag,

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

inte minst i Europa. Men jag liar också
eu känsla av att det är stundens bekymmer
som fått skyla över det långsiktiga
perspektivet. Vi bär nog anledning att
fundera på dessa problem beträffande
gränserna i världen även med hänsyn
till det långsiktiga perspektivet.

Vi satsar mycket pengar på det militära
försvaret i vårt land -— mellan 700
och 800 kronor per person och år. Finns
det inte också anledning att se till att vi
har en tillräcklig jordbruksproduktion,
areellt riktigt fördelad? Det är intressant
att se hur militärerna mycket
starkt betonar värdet härav.

Jordbruksnedläggningen innebär också
att ett kulturlandskap försvinner. Vi
talar mycket om miljö i dag och när
vi talar om kulturlandskap skall vi också
räkna med att det är en yttre miljö
som påverkas när jordbruk försvinner.

Man diskuterar också jämlikhetsproblem
för närvarande. Jag skall inte fördjupa
mig i den problematiken, men låt
mig säga att det väl finns anledning att
vi också beaktar och bevakar situationen
och möjligheterna för de människor
som gör en arbetsinsats, som fyller deras
dag med vardagsmöda.

Herr talman! Låt mig till sist säga att
detta problem inte endast är jordbrukets
problem. Jag har den bestämda
uppfattningen att detta är hela svenska
folkets problem och att det kommer att
bli så på ett ännu mer handgripligt sätt
om utvecklingen i framtiden blir annorlunda
än vi i dag kan förutse.

Det finns områden där man under
sextiotalet inte fattat några beslut trots
att det funnits motioner och andra
framställningar därom. Jag tänker på
frågan om den sänkta pensionsåldern
som centern tagit upp varje riksdag under
1960-talet alltsedan 1961. Man måste
tyvärr konstatera att motståndet varit
hårt mot vår framställning om en
sänkning av pensionsåldern från 67 till
65 år. Men jag har också en känsla av
att detta motstånd så småningom mjukats
upp. Vid fjolårets riksdag fick vi
uppleva att en stor grupp från det soci -

Statsverkspropositionen m. m.
aldemokratiska partiet som kiinner till
arbetslivet och dess förhållanden också
stiillde sig bakom vår motion.

I det sammanhanget, herr talman,
måste jag ge uttryck för min förvåning
över herr Heléns uttalande vid ett tillfälle,
då han gick emot både vår rätt att
motionera och det faktum att vi har motionerat
om sänkt pensionsålder. Herr
Helén har rekommenderat en del att gå
hem och läsa på litet bättre. Jag finner
det ganska nödvändigt att herr Helén
försöker sätta sig in i vad som skett under
hela sextiotalet här i riksdagen.
Sänkningen av pensionsåldern är ingen
ny fråga för oss och vi kommer att driva
denna fråga tills vi får till stånd en
lösning som ligger i linje med vad de
många människorna i dag önskar och
kräver i vårt samhälle. Det kan inte vara
riktigt att de människor det här är fråga
om som gör sin insats i arbetslivet,
kroppsarbetare som har en dålig skolutbildning
— det måste vi tyvärr konstatera;
jag tillhör också den gruppen —
skall ha den längsta arbetsdagen och en
social trygghet som inte överensstämmer
med andra gruppers, den lägsta arbetsersättningen
och den högsta pensionsåldern.
Vi har haft 67 år som pensionsålder
sedan 1914. Jag hoppas att vi
mycket snart skall få en sänkning av
pensionsåldern till 65 år, det är både angeläget
och nödvändigt. Denna fråga
återkommer i riksdagen och jag får då
anledning att ta upp den på nytt.

Till slut vill jag, herr talman, endast
nämna att det från finansministern har
signalerats ett skattepaket som innebär
en omfördelning av skatterna till förmån
för de lägre inkomsttagarna. Jag
har ingenting emot detta men jag har
många frågor att ställa om hur detta
skattepaket till sist kommer att utformas.
Jag lyssnade på finansministern då
han var radiosvarare. Han sade då bl. a.
att en av konsekvenserna av detta skatteförslag
skulle bli att kvinnorna i större
omfattning skulle gå ut på arbetsmarknaden.
I anknytning till vad jag redan
förut sagt vill jag betona: att vårda

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ett hem, att fostra barn och att skapa en
mänsklig grund att stå på för dessa ungdomar,
detta är uppgifter som vi måste
slå vakt om i det nya skatteförslaget.
Jag har den förhoppningen att vi skall
få ett skatteförslag som värnar om hem
och barn och att man inte skall beröva
barnen deras mödrar under de ömtåliga
åren. Detta är en utomordentligt viktig
förebyggande åtgärd för att slippa ungdomsproblem
senare.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att vi lever i paradoxernas och kontrasternas
värld där uppbyggnad och forskning
och trägen vardagsmöda går jämsides
med de nedbrytande krafterna. Det
kanske ligger i tiden. Jag vill betona att
vi vill medverka till att försöka ge status
åt ett positivt samhällsbyggande. Vi vill
medverka till att skapa ett samhälle där
människorna kan få den frihet, den
trygghet och de möjligheter att utveckla
sin personlighet som jag hoppas att
sjuttiotalet med sin ökade materiella
standard skall ge utrymme för. Vi vill
arbeta för och medverka till att skapa
ett samhälle med goda hem, vi vill hävda
och bevara den grundstenen i vårt
samhälle. Det är för oss framtidspolitiken
att man på den grunden skall bygga
ett bättre samhälle.

Med dessa ord, herr talman, ber också
jag få yrka bifall till remiss av statsverkspropositionen.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Eric Carlsson uppkallar
mig till ett inlägg när han i sitt
anförande speciellt tar upp pensionsfrågan.
Några talare har tidigare varit inne
på denna fråga under både dagens och
gårdagens debatt, och jag finner anledning
att framför allt stryka under några
viktiga ting, när pensionsåldern nu
särskilt i herr Carlssons inlägg ställts i
centrum.

Den som läser socialdepartementets
huvudtitel i statsverkspropositionen finner
att det till vårriksdagen kommer att
föreslås en genomgripande reformering
av förtidspensioneringen fr. o. m. den 1
juli i år. Den reformen kommer att ge
personer med tungt eller pressande arbete
möjligheter till pension inte bara
från 65 års ålder utan redan kring 63-årsåldern. De får rätt till folkpension
och ATP vid den åldern om de inte längre
orkar med ett slitsamt eller pressande
arbete och om de inte direkt har möjlighet
att få annat lämpligt arbete.

Reformen kommer att kosta pengar,
och kostnaderna kommer att stiga. Vi
har direkt angivit 50 miljoner kronor,
men på ATP-sidan blir det ungefär lika
mycket.

Denna reform kommer alltså att genomföras
om fem månader. Det är ett
uttryck för att regeringen i samråd med
LO redan nu vill göra någonting påtagligt
för den grupp av äldre arbetskraft
som är i särskilt behov av en lägre pensionsålder,
d. v. s. de som har ett tungt
eller pressande arbete som de har svårt
att fortsätta med.

Skall vi hålla oss till dagens realiteter
i fråga om pensionsåldern kan man välja
mellan två alternativ: att sänka pensionsåldern
med ett år för alla eller att,
som regeringen föreslår, sänka pensionsåldern
med upp till fyra år för de
arbetare som har ett slitsamt eller pressande
arbete och har svårt att fortsätta
med det. Jag tror inte att någon — inte
heller herr Eric Carlsson eller någon annan
inom hans parti — vill avstå från
det förslag som regeringen kommer att
lägga fram.

Centerpartiets agerande i denna fråga
skulle egentligen, herr talman, tarva åtskilliga
kommentarer. Jag skall endast
göra en, och den gäller de påtagliga förändringar
som har skett på kostnadssidan.
Det är inte så länge sedan vi hörde
från centern att det hela skulle kosta
500 miljoner kronor. Nu hörde vi av
herr Bengtson i debatten i kammaren
under gårdagen att det skulle kosta 600,

Torsdagen den 22 januari 1970 fin.

Nr 3

kanske 700 miljoner kronor. Då alltså
frågan om kostnaderna varit uppe skall
jag något beröra även den sidan av saken.

Det har nämnts att en sänkning av
pensionsåldern med ett år från och med
1968/69 skulle öka statens och kommunernas
folkpensionskostnader med i
runt tal 270 miljoner kronor. Enligt de
beräkningar vi har gjort i departementet
bör detta belopp höjas med cirka 55
miljoner till cirka 325 miljoner kronor.
Orsaken härtill är att man vid den andra
uppgiften synes ha räknat med för lågt
antal 66-åringar, för lågt genomsnittligt
pensionsbelopp, för lågt räknat KBTbelopp
och för höga avdrag med hänsyn
till 66-åringar som redan har pension,
d. v. s. förtidspension, änkepension och
förtida uttag. Vid en framräkning av
motsvarande kostnader för nästa budgetår,
alltså 1970/71, tillkommer en
sammanlagd kostnadsökning med omkring
50 miljoner, till totalt cirka 375
miljoner kronor.

En sänkning av pensionsåldern med
ett år ökar alltså statens och kommunernas
folkpensionskostnader med cirka
375 miljoner kronor, och en sänkning
med två år ökar folkpensionskostnaderna
med 750 miljoner kronor. En del av
dessa kostnader tar vi på oss redan nu
genom reformeringen av förtidspensionen
från den 1 juli i år. Man skall sedan
komma ihåg, att kostnaderna för en
sänkt pensionsålder ökar år från år. En
detaljberäkning vi gjort för åren fram
till budgetåret 1979/80, alltså för 1970-talet, visar att en sänkning av pensionsåldern
till 65 år kommer att i dagens
penningvärde öka kostnaderna med cirka
900 miljoner kronor om året. Man
skall emellertid då observera att vi icke
räknat med kostnaderna för värdesäkring.
Skulle värdesäkring medräknas,
stiger kostnaderna till 1 100 miljoner
kronor om året.

En sänkning av pensionsåldern till 65
år ökar dessutom kostnaderna för ATP
med cirka 200 miljoner kronor i nulä -

Statsverkspropo.sitionen m. m.
get, ett belopp som fördubblas under
1970-talet.

När herr Bengtson i går gjorde eu erinran
om vad den mycket stora och viktiga
reformen att slopa karensdagarna
och höja sjukpenningnivån kostade —
han nämnde siffran 750 miljoner —
skall man komma ihåg att det var eu
reform som kom att betalas via höjda
arbetsgivaravgifter.

Vi bar, herr talman, sagt att det är
viktigt att genomföra en reform som
framför allt tar sikte på dem som behöver
en möjlighet till förtidspension, och
den reformen kommer. Regeringen har
i årets statsverksproposition uttalat att
utredningsfrågan rörande en sänkning
av den allmänna pensionsåldern kommer
att tas upp till behandling i anslutning
till regeringens förslag till vårriksdagen
om en reformerad förtidspensionering.
Då finns det verkligen anledning
att fundera igenom problemet om de
realistiska möjligheterna till en framtida
sänkning av den allmänna pensionsåldern
— det skulle jag vilja säga till
herr Carlsson.

En rad viktiga sociala reformer står i
tur, och vi kan inte bortse från att det
gäller i många avseenden kostnadskrävande
reformer. Jag har redan pekat på
att vi förbereder reformen om förtidspensioneringen.
Jag kan peka på att
riksdagen i höstas begärt en utredning
om standardsäkring av ATP-pensionerna.
Den frågan får alltså sin aktualitet.
Redan det reformprogram som redovisas
i årets socialhuvudtitel innehåller
också tunga socialpolitiska reformer.

Riksdagen fick förra veckan på sitt
bord regeringens proposition beträffande
lagstiftning om genomförande av 40
timmars arbetsvecka. Det görs också en
kraftig satsning på arbetsmiljöfrågorna
genom en förstärkning av yrkesinspektionens
och arbetarskyddsstvrelsens
resurser och genom att en fullständig
översyn av arbetarskyddslagen sättes
i gång. Eftersom herr Nyman något
var inne på denna fråga vill jag peka på

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att den förstärkningen omfattar mycket.

För det första kommer en utredning
att tillsättas inom kort med uppgift att
verkställa en genomgripande översyn av
arbetarskyddslagen så att vi får ett effektivare
instrument för ett aktivt arbetarskydd.
För det andra förstärks arbetarskyddsstyrelsens
personella och ekonomiska
resurser kraftigt, vilket möjliggör
väsentligt ökade insatser. Vidare
tillföres yrkesinspektionen betydande
förstärkningar och får en ökad kapacitet
för insatser på arbetsplatserna. En
stark satsning sker också på en vidgad
information. Jag kan som exempel nämna
att för att intensifiera tillsynen av
arbetsplatser med förekomst av damm,
gaser etc. föreslås att ytterligare 11 förste
distriktsingenjörer tillika yrkeshygieniker
tillföres yrkesinspektionen.

Herr Nyman nämnde arbetsmedicinska
institutet, och jag skall bara rätta till
några siffror. Det utbildas årligen 30 å
40 företagsläkare, 20 skyddsingenjörer
och 60 företagssköterskor. Nu får institutets
arbctspsykologiska verksamhet
en icke oväsentlig förstärkning. Vidare
förstärks institutets administration, och
det betraktar vi som en mycket viktig
sak med hänsyn till institutets framtida
arbetsuppgifter. Totalt föreslås för
arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen
och arbetsmedicinska institutet ett
femtiotal nya tjänster för nästa år. Vi
betraktar dem som angelägna.

Det har skett mycket på arbetarskyddsområdet
under årens lopp, men
mycket mera behöver göras inte minst
med hänsyn till de förändringar vi i dag
upplever i arbetslivet, dikterade av den
nya tekniken, nya material, den kemisktekniska
utvecklingen o. s. v. Allt detta
har skapat nya problem som måste angripas
med aktiva och adekvata metoder.

Det finns andra ting i femte huvudtiteln
som jag bara skall notera. En utredning
kommer att sättas i gång beträffande
formerna för en tandvårdsförsäkring,
liksom om ett inordnande av sjukpenningen
i beskattningssystemet för att
göra sjukpenningen mer jämförbar med

sjuklön och därigenom ATP-grundande.
I socialhuvudtitelns aktuella reformprogram
finns också statsrådet Odhnoffs
viktiga satsning på höjda barnbidrag
och höjda statsbidrag till daghem och
fritidshem.

Alla dessa frågor, herr talman, och
många fler, som jag inte skall ta upp tiden
med nu, tillhör dagens praktiska socialpolitik.
Gemensamt för dem alla är
att de skall bidra till att skapa en större
jämlikhet och en större trygghet i arbetslivet
och samhället.

En annan gemensam egenskap hos
dessa olika reformer är att de kräver
betydande resurser. Det är något som
man snart kommer underfund med när
man har ansvaret för att genomföra reformerna.
Debatten blir även i fortsättningen,
herr Eric Carlsson, riktigare om
man inte bortser från detta obevekliga
faktum.

Vi tvekar inte att i fortsättningen driva
utvecklingen kraftfullt vidare vad
gäller jämlikhetsfrågorna för att på olika
sätt medverka till utjämning och
trygghet.

Låt mig slutligen, herr talman, göra
ett påpekande som också gäller en viktig
jämlikhetsfråga. Sjukronorsreformen,
som genomfördes den 1 januari i år,
kan i det fallet tas som ett gott exempel.
Jag skall inte dra upp alla de farhågor
om reformkaos m. m. som framfördes,
när denna reform beslutades i riksdagen.
Vad som i dag är intressantare och
viktigare är att man kan konstatera att
denna reform, som i hög grad handlar
om jämlikhet och trygghet, snabbt har
fått sitt positiva gensvar, när den nu väl
är genomförd.

Herr talman! Jag ser att herr Kaijser
inte är inne i kammaren, och jag skall
inte polemisera mot honom. Han gjorde
emellertid ett debattinlägg i går kväll,
som föranleder mig att till protokollet
göra ett par noteringar.

Herr Kaijser sade att sjukronorsreformen
var ett exempel på att riksdagens
beslut egentligen bara hade formell
karaktär. Jag vill med hänvisning till

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

mitt inliigg i december, då vi fattade beslut
om reformen, slå fast att denna reform
var föregången av viktiga offentliga
förberedelser i början av året. Det
kom en promemoria i februari, som remissbehandlades,
och sedan en proposition
i vanlig ordning som riksdagen hade
att på sedvanligt sätt ta ställning till.

Herr Kaijser uttalade också bekymmer
för att det inte skulle vara möjligt
att före den 1 juli i år få till stånd några
avtal med privatpraktikerna. Jag
skall inte ta upp den frågan ■—• utredningen
ligger på remiss. Jag vill på den
punkten få noterat till protokollet att
moderata samlingspartiet ju hade föreslagit
att sjukronorsreformen skulle
uppskjutas ett halvt år för att så att säga
harmonieras med denna fråga. Skulle
det bli så som herr Kaijser förmodade
beträffande privatpraktikerna, så visar
det ytterligare hur viktigt det var att inte
godta något uppskov med sjukronorsreformen.
Utvecklingen visar också ihåligheten
i den argumentation som moderata
samlingspartiet förde mot sjukronorsreformen.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
kommentarer med anledning av en del
av de inlägg som förekommit.

Herr förste vice talmannen infann sig
nu och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Detta genmäle skall bli
kort!

Vi har ju den situationen i dag att
svenska folket är delat i två hälfter. De
grupper som framför allt ägnar sig åt de
tunga jobben, och i regel saknar skolutbildning,
har 67 år som pensionsålder.
För de övriga grupperna — hälften av
svenska folket — är pensionsåldern 65
år eller lägre. Jag kan inte komma ifrån
att detta är en av våra största jämlikhetsfrågor.
Menar vi allvar med talet om
jämlikhet, bör vi sänka pensionsåldern

Statsverkspropositionen m. m.
till 65 år för dessa människor, som ofta
blivit offer för effektivitetstänkandet
och har svårt att hänga med fram till
pensionsåldern 67 år. Det är en av de
mest angelägna och viktiga reformer vi
har att genomföra.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt tidigare anförande
kunde jag också konstatera att arbetarskyddet
och yrkesinspektionen har
fått ökade bidrag. Men vad jag tog upp
var att arbetsmedicinska institutet inte
fått det bidrag man begärt. Av en önskad
uppräkning med 6,6 miljoner kronor
har man fått ungefär 1,2. Detta är
en avsevärd nedskärning. Det mest angelägna
är att få fram en ökad utbildning
av såväl läkare, sjuksköterskor
som säkerhetsingenjörer. Man utbildar,
som socialministern sade, ett 30-tal läkare,
men man hade tänkt sig 45. Man
utbildar 20 skyddsingenjörer mot föreslagna
40, vilket socialstyrelsen gått
med på. Det är alltså i avvaktan på en
utredning som man nu inte kan göra de
utbildningsinsatser man önskar.

Mot bakgrund av dagens oro på arbetsplatserna
och med hänsyn till den
vikt och betydelse arbetsmiljön har i
dag hade det varit önskvärt att få ytterligare
medel till arbetsmedicinska institutet.
Det var vad jag ville påpeka.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall be herr Nyman
att läsa femte huvudtiteln så, att det blir
ett samband mellan de olika insatserna.
Herr Nyman ser då en mycket kraftig
satsning tvärs över hela fältet, d. v. s. arbetarskyddet,
yrkesinspektionen och arbetsmedicinska
institutet.

Låt mig bara som exempel nämna att
arbetarskyddsstyrelsen får möjlighet att
genom arbetsmedicinska institutet få
olika tekniska eller medicinska undersökningar
utförda inom arbetarskyddsområdet.
Arbetarskyddsstyrelsen får för
detta ändamål ett anslag av 350 000 kro -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nor, som utan tvekan kommer att kunna
brukas på det sätt jag här nämnt.
Jag är angelägen om att herr Nyman
observerar sambandet när vi diskuterar
förstärkningarna på detta område.

Den utredning som pågår beträffande
företagshälsovården är viktig därför att
den gäller planläggningen i stort. Den
gäller också utbildningsverksamheten
vid arbetsmedicinska institutet. Socialstyrelsens
utredning behandlar den viktiga
frågan om de resurser som kan avdelas
för läkarutbildning inom företagshälsovården.
Det arbetas alltså på en
rad områden, och allt detta kommer att
mogna ut till fortsatta insatser.

Till herr Carlsson vill jag bara säga
att det just är för att vi så direkt tar
sikte på dagens situation som vi nu för
fram en viktig reform, nämligen en reformering
av förtidspensioneringen, som
möjliggör för de människor som har
särskilt behov av en lägre pensionsålder
att komma i åtnjutande av en sådan förmån.
Jag har redan sagt, att om herr
Carlsson spekulativt föreslår att pensionsåldern
skall sänkas med två år
1972, vill vi redan den 1 juli i år möjliggöra
en sänkning av pensionsåldern
med kanske upp till fyra år för de människor
som har ett starkt behov att få
sin pension långt före den nu fastställda
pensionsåldern. Det är den fråga vi nu
sätter i centrum.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att beröra de stora världsproblemen. Inte
heller har jag för avsikt att beröra
de allmänna och ekonomiska frågorna,
som redan i går och i dag har behandlats
i denna debatt. Vad jag med några
ord vill beröra är frågan om hur regeringen
handskas med biltrafiken och
vårt vägväsen.

De senaste månaderna har det pågått
en intensiv debatt om trafiksäkerhet.
Under 1960-talet har ungefär 10 000
människor i vårt land direkt blivit trafikolyckornas
offer och avlidit. Hur

många tiotusental är det inte som blivit
skadade och invalidiserade för hela livet?
Flera hundratusental har sammanlagt
blivit skadade. För närvarande omkommer
varje år 1 200—1 300 personer,
och flera tusental blir mer eller mindre
invalidiserade.

Bilarnas antal ökar ständigt, och trafikolyckorna
innebär ett obeskrivligt
mänskligt lidande och ett ekonomiskt
sett dyrbart faktum. Jag är väl medveten
om att trafikolyckorna aldrig helt
kan försvinna, och Sverige ligger inte illa
till i den internationella statistiken.
Här görs inte obetydliga insatser för att
de många trafikolyckorna skall kunna
minska och i varje fall inte öka. Här bör
finnas en möjlighet att i betydande omfattning
stoppa det eviga blodbadet ute
på vägarna.

Säkert kan man säga att trafiksäkerhetsarbetet
är alltför splittrat. Vad jag
inte kan förstå är att trafiksäkerhetsorganisationerna
och andra institutioner
gör propaganda för att det skall anläggas
isbanor och att det skall övas sladdkörning
på isbana. Varför skall bilisterna
behöva träna sådant som sedan ute
på vägarna blir en ödesdiger lek med
människoliv? Enligt min mening bör
propagandan inte minst i TV för vinterkörning
med bil byggas upp omkring temat:
”Kör så försiktigt både vinter och
sommar att du aldrig får sladd på bilen!”
Denna möjlighet finns, och vi kan
ändå använda bilen till det ändamål för
vilket den är avsedd. Dessa isbanor för
att öva sladdkörning bör överlåtas till
våra tävlingsbilister.

Fn annan sak: Varför skall NTF hålla
skolkonsulenter och ordna trafikklubbar
för barnen? Det är sådana saker som
skolan bör svara för.

I den trafiksäkerhetsdebatt som förekommit
under de senaste månaderna
har tre faktorer nämnts som stora och
avgörande, nämligen fordonet, vägen
och människan. När statsverkspropositionen
talar om trafiksäkerheten, ananvänds
uttrycket fordonet, människan
och trafikmiljön. Med tanke på vägar -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

nas beskaffenhet i allmänhet och att det
inte blir några nämnvärda höjningar av
anslagen är det litet svårt att tala om
vägarna ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Man har valt ordet trafikmiljö i stället.

Den kritik som framförts mot konstruktionen
av våra bilar anser jag vara
högt överdriven. Jag tror inte att det är
många som vill ha bilen klädd med luftkuddar
invändigt. Visst är det klart att
bilarna kan byggas på olika sätt, men
det går enligt min mening inte att bygga
bilar som inte kan användas på ett sådant
sätt att det inträffar olyckor.

Man skulle oakså kunna hävda den
uppfattningen att visst går det att köra
trafiksäkert på gamla och dåliga vägar,
och visst skulle det vara lätt att hävda
att största ansvaret för de fasansfulla
trafikolyckorna vilar på bilisterna. Det
går inte att komma ifrån den mänskliga
faktorn, brukar det ju heta, en faktor
som sägs ha avgörande betydelse. Många
har den uppfattningen att om trafikanterna
följer trafikbestämmelserna så går
det att köra trafiksäkert på gamla och
dåligt utbyggda vägar. Det tycks dock
vara på det sättet att det inte går. Det
är inte möjligt att lära bilisterna konsten
att köra trafiksäkert på dåliga vägar.
Det faktiska förhållandet är att på
vägar med stor trafikbelastning, vilka
inte är på ett tillfredsställande sätt utbyggda
i överensstämmelse med trafiken,
blir det helt enkelt ett stort antal
olyckor.

För den som inser betydelsen av och
det berättigade i bättre utbyggda vägar
ligger det nära till hands att framhålla
att de som hållit emot under årens lopp
och inte tillåtit att vägarna fått följa
med trafikutvecklingen har tagit på sig
ett stort ansvar för många förspillda
människoliv och för omänskliga lidanden.
Det är i högsta grad beklagligt att
inte väganslagen har ökat så att vägarna
kunnat byggas ut mera i överensstämmelse
med trafiken.

Det har ofrånkomligt sin stora betydelse
och det är bedrövligt att vi i detta
land inte skall ha råd att ens under -

Statsverkspropositionen m. m.
hålla alla de vägar vi en gång haft råd
att bygga. Det sätt varpå tusentals mil
länsvägar underhålles kan inte kallas
för underhåll. Trots att utgifterna i budgeten
ökar så mycket som de gör och
trots att betydande belopp utgår till vårt
vägviisen till driftkostnader och förbättringar
så är den lilla ökning som nu
föreslås så obetydlig att det i verkligheten
blir minskade anslag. Eftersläpningen
i fråga om utbyggnad och underhåll
kommer att fortsätta och öka. Någon
ökad trafiksäkerhet blir det inte.

Ändå hänger den gamla propagandafrasen
med: ”Medelsanvisningen till
byggandet av statliga vägar föreslås bli
bibehållen på en oförändrat hög nivå.”
Det vore mera riktigt att använda uttrycket
oförändrat låg nivå i stället.

Här har skett en väsentlig nedskärning
av vägverkets förslag, och besvikelsen
är stor över regeringens behandling
av väganslagen.

I slutet av förra året lämnades den
nya vägplanen, Vägplan 1970. Där föreslås
att väganslagen skall ökas så att de
fram till 1985 skall röra sig om 50 miljarder
kronor. Vilken ökningstakt det
behöver bli kan vem som helst räkna ut.
När nu denna vägplan så klart visar att
det behövs en väsentlig höjning av väganslagen,
var det lätt att ha en förhoppning
om att det i år skulle föreslås väganslag
som något pekat i samma riktning
som den nya vägplanen.

Jag har ett minne från 1957, när den
vägplan avlämnades som alltjämt skall
gälla, men om vilken man gott kan
framhålla att den, även om den i princip
har blivit antagen av riksdagen, aldrig
har tillämpats. Man gör ibland den iakttagelsen,
att en del vaktmästare här i
riksdagshuset lär sig rätt mycket om
vad som händer och sker i riksdagen
och om hur utvecklingen framöver kommer
att bli. När jag besökte tryckeriexpeditionen
hösten 1957 för att få ett exemplar
av vägplanen, gjorde den vaktmästare
som lämnade ut hela det utredningsmaterial
som hörde till vägplanen
ett uttalande, som jag väl minns och

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som jag har svårt att glömma: Ja, sade
vaktmästaren, visserligen har detta material
blivit utarbetat, men det får väl
ändå betraktas som opium för folket, tv
det kommer aldrig att bli så som i denna
vägplan har föreslagits.

Åren har visat att vaktmästaren hade
fullständigt rätt. Visserligen antog riksdagen
något år senare planen, men den
har aldrig blivit tillämpad i praktiken.
Vägarna är inte utbyggda och underhållna
så som föreslogs 1957. Det finns
anledning att om Vägplan 1970 uttala:
Låt den inte bara fylla en uppgift såsom
opium för folket.

Här kan framställas frågan varför
motorvägarna kommit bort i hanteringen.
Fram till 1975 skulle byggas drygt
1 800 kilometer motorvägar. 330 kilometer
har byggts, och några tiotal kilometer
är under byggnad. Man räknar med
att det blir 550 kilometer motorvägar
fram till 1975, mindre än en tredjedel av
förslaget i 1957 års vägplan. Även om bilarnas
antal har ökat över alla gränser
för vad man räknade med 1957—1958,
har inte samhället orkat med ens den
utbyggnad av vägarna som man räknade
med i slutet av 1950-talet.

Även om den nya vägplanen 1970 innehåller
förslag och beräkningar på 50
miljarder kronor under 15 år, har inte
utredarna haft fria händer att komma
med förslag. De har arbetat efter två alternativ,
ett med en årlig ökning av anslagen
på 4 procent och ett med en ökning
på 7,5 procent. Det senare alternativet
har givit beloppet 50 miljarder kronor
under 15 år.

Vi har för närvarande litet mer än 2
miljoner personbilar här i landet, och
det väntas en ökning med 200 000 bilar
om året, således till 3 miljoner 1975 och
4 miljoner 1980. Här kan framhållas att
regeringens vägpolitik inte är en planering
för dagens trafik, och än mindre en
planering för morgondagens väg och
morgondagens biltrafik.

Staten har, vill jag även framhålla,
stora skulder till bilismen. Det gäller inte
bara de stora belopp av bilskatterna

som smusslas bort så att de inte kommer
vägväsendet till godo. I årets budgetförslag
avser man att av bilskattemedlen
föra över 783 miljoner kronor
till budgetutjämningsfonden att där redovisas
under särskild titel. Till automobilskattefonden
skall bara föras ett
formellt belopp på 1 000 kronor. Hur
stora skulder har inte staten till bilisterna
genom den vägsaltning som förekommer
och leder till sönderrostade bilar?
Genom dåliga vägar blir det många
sönderskakade bilar, vilket också leder
till stora kostnader.

Väganslagen för i år är liksom många
gånger tidigare en dyster bakgrund till
trafiken, och även sett mot bakgrunden
av förslagen i Vägplan 1970. Det är bara
att beklaga att regeringen inte har insett
att investeringar i våra vägar ger på det
kapital som investeras en mycket god
förräntning, i vissa fall omkring 20 procent.
Det är bara att beklaga att regeringen
i det land som är det främsta billandet
i Europa inte skall ha ett större
intresse för vårt vägväsende, så att vägarna
anpassas till antalet bilar. Om så
skedde, skulle många människoliv räddas.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Under år 1969 inträdde
en anmärkningsvärd förändring beträffande
brottsligheten i Sverige. Under
1960-talet, fram till år 1968, hade antalet
brottsbalksbrott som kommit till polisens
kännedom visat en stadig och oavbruten
stegring. Från år 1960 till 1968
steg sålunda antalet från ungefär
276 000 till omkring 456 000. Det innebär
en ökning med över 60 procent på
åtta år. Men om man jämför siffrorna
för de tre första kvartalen under år 1969
— senare siffror är inte tillgängliga —
med motsvarande tid under år 1968 visar
de en sänkning av antalet från
387 500 till 380 000, allt i runda tal. Det
har således varit en nedgång av antalet
brottsbalksbrott med 7 500.

Orsaken till denna nedgång är sannolikt
den omfattande kampanj mot nar -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

kotikamissbruket som igångsattes i början
av förra året. Narkotikamissbrukarna
begick ofta stölder eller andra förmögenhetsbrott
för att komma över
pengar till inköp av narkotika. När narkotikamissbruket
i viss omfattning
trängdes tillbaka och en mängd narkotikalangare
och även en del narkotikamissbrukare
togs om hand för straff eller
för vård minskade också antalet förmögenhetsbrott.
Den allra största delen
av minskningen av den samlade brottsligheten
avser gruppen inbrottsstölder.
Tyvärr minskade inte de riktigt grova
brotten. I statsverkspropositionen säger
departementschefen — fjärde huvudtiteln
s. 13 — att förskjutningen mot
grövre brottslighet har markerats ytterligare
under år 1969.

Särskilt oroande är den fortsatta ökningen
av antalet våldsbrott. Stegringen
av dessa brott fortsatte under år 1969
till och med i ökad takt. Våldsbrotten
har nu blivit ett ännu allvarligare problem
än förmögenhetsbrottsligheten.
Till oroväckande stor del är det fråga
om rena gatuöverfall, ofta på fredliga
gatuvandrare och helt oprovocerade. Beklämmande
är också den brutalitet som
i stor utsträckning präglat dessa överfall
och den tendens som uppkommit att
rikta överfallen och misshandeln mot
äldre eller handikappade personer. Ett
stort antal av de överfallna har fått men
för livet, och i en rad fall har misshandeln
fått dödlig utgång. Sådana fall har
i regel uppmärksammats i tidningspressen.
Jag torde därför inte här behöva
nämna några exempel.

Det måste vara samhällets skyldighet
att så effektivt som möjligt skydda de
enskilda människorna mot denna ökade
våldsmentalitet. Det är ett självklart
trygghetskrav i ett civiliserat samhälle
att den enskilda människan skall kunna
röra sig ute i samhället utan påtaglig
risk för att bli överfallen och misshandlad,
även om man inte själv har förmåga
att försvara sig. Från polishåll har
konstaterats att en sådan påtaglig risk
för överfall nu föreligger, särskilt för

Statsverkspropositionen m. m.
äldre människor. Den enskildes personliga
fysiska integritet måste skyddas av
samhället.

Enligt min mening har utvecklingen
av gatuöverfall och annan våldsbrottsligliet
nu blivit så oroande att det är
nödvändigt med särskilda åtgärder från
samhällets sida. Men hur skall man utforma
dessa åtgärder så att de blir effektiva
men samtidigt inte alltför drastiska?
Det kan ligga nära till hands att
fråga sig om man inte skulle kunna dra
nytta av de erfarenheter som har vunnits
av kampanjen mot narkotikamissbruk
och narkotikabrottslighet. Den
kampanjen har redan lett till goda resultat,
även om mycket ännu återstår att
göra.

Naturligtvis är problemet att bekämpa
våldsbrottsligheten i väsentliga delar
annorlunda än narkotikafrågan. Över
huvud taget måste man utgå ifrån att
åtgärder mot våldsbrottsligheten kan
behöva utformas på annat sätt än som
är lämpligt för t. ex. förmögenhetsbrottsligheten.
Jag tycker att man i vår
kriminalpolitik alltför litet differentierar
åtgärderna efter de skilda brottstyperna
och de olika brottslingarna. Men
jag tror ändå att man av narkotikakampanjen
kan dra en del slutsatser, som
kan bli av betydelse för en aktion mot
våldsbrottsligheten.

En sådan slutsats är, tror jag, att det
behövs mycket omfattande samhällsåtgärder
för att komma till rätta med en
utbredd brottslighet, mer omfattande än
många kanske räknat med. Och det
måste vara åtgärder av en mängd olika
slag, som tillsammans kan ge resultat.
På lång sikt måste huvudvikten läggas
på förebyggande åtgärder, upplysning,
uppfostran m. m. Men på kort sikt är
det nödvändigt att börja med en omfattande
insats från polisens sida -— en insats
som naturligtvis förutsätter att polisväsendet
får de erforderliga resurserna,
både personellt och i andra hänseenden.

Av uttalanden i årets statsverksproposition
framgår att rikspolisstyrelsen har

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för avsikt att organisera spaningsavdelningar
som skall bedriva spaning och
övervakning, ofta med användande av
civilklädda poliser för att nå effektiva
resultat. Det är nämligen lättare att bedriva
spaning och inhämta upplysningar
när vederbörande uppträder civil. Jag
tycker att rikspolisstyrelsens initiativ är
mycket gott. Men om man betänker att
600—700 polismän har avdelats för narkotikabekämpningen
och att denna fortfarande
pågår och alltså tar denna
mängd polismän i anspråk, är det klart
att de ökade resurser som regeringen i
år föreslår till polisen — när det gäller
antalet polismän är det ungefär 300 —
inte på långt när är tillräckliga för en
effektiv kampanj även mot våldsbrottsligheten.
Här har statsmakterna ett stort
ansvar.

En annan faktor som måste beaktas
vid en aktion mot våldsbrottsligheten är
angelägenheten av att polisutredning
och domstolsförfarande följer utan tidsutdräkt
efter våldsbrotten. I många fall
händer det tyvärr att utredningen drar
ut på tiden och att domstolsförfarandet
dröjer. I väntan på detta begår våldsverkaren
nya våldsbrott. Särskilt gäller detta
i de inte ovanliga fall när våldsverkaren
är en person med grava psykiska
störningar, som fordrar psykiatrisk behandling.
För att åstadkomma en sådan
behandling och samtidigt förhindra nya
brott kan det ofta vara lämpligt att
våldsverkaren häktas och i samband
därmed får genomgå s. k. kort läkarundersökning
för bedömning av om fullständig
psykiatrisk undersökning är påkallad.
Tyvärr kan detta i allmänhet inte
åstadkommas inom rimlig tid utan
häktning. Annars vore det ju psykologiskt
sett mer tilltalande om man kunde
omhändertaga vederbörande och bereda
honom undersökning och vård utan att
behöva kalla det för häktning. Dess värre
är polisens utredningsresurser också så
otillräckliga att önskemålet om snabba
utredningar för närvarande inte kan
tillgodoses, men det är nödvändigt att
sådana möjligheter skapas.

Om våldsverkarens sinnesbeskaffenhet
nu inte är sådan att han behöver
vård på ett psykiatriskt sjukhus, utan
han ådöms fängelsestraff, anser jag det
vara ett önskemål att han placeras på
en fångvårdsanstalt som har möjlighet
att ge honom effektiv behandling, en anstalt
som alltså har resurser för behandling
av just detta slag av brottslingar.
Jag menar att man bör utrusta vissa speciella
anstalter med resurser härför, eftersom
det inte är möjligt att inom överskådlig
tid utrusta alla fångvårdsanstalter
på detta sätt. Våldsverkaren är ofta
höggradigt aggressiv och affektlabil
till sin läggning. Ibland har han en
sadistisk läggning, som kan leda till
synnerligen brutal misshandel. Många
gånger föreligger också missbruk av
alkohol eller narkotika. Våra nuvarande
behandlingsmetoder måste dess
värre betecknas som ganska ineffektiva.
Nya metoder måste utprovas under ledning
av psykiatrisk och psykologisk expertis.
Tyvärr är tillgången på sådan expertis
i vårt land mycket knapp, men
just därför bör man åtminstone till eu
början koncentrera placeringen av
våldsbrottslingarna till ett fåtal anstalter,
där expertis kan vara tillgänglig.

Kriminalvård i frihet i form av
skyddstillsyn förefaller endast i mera
godartade fall kunna vara framgångsrik
när det gäller våldsverkare. Det föreligger
alltså en skillnad där mot behandlingen
av förmögenhetsförbrvtare. Härtill
kommer att just vid våldsbrotten de
allmänpreventiva synpunkterna måste
ges utrymme och i många fall leda till
fängelsestraff. En femårig erfarenhet
av frivårdsarbete gör att jag har något
större förhoppningar att frivården efter
en villkorlig frigivning från fångvårdsanstalt
skall kunna ge resultat. Förutsättning
är dock att frivården får tillräckliga
resurser för resocialiseringsarbetet.
Det är också angeläget att man då
inom frivården har tillgång till psykiatrisk
och psykologisk expertis, även om
denna på grund av bristen på utbildade
experter inte kan bli av samma kvalifi -

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

cerade art som på de specialanstaltcr
inom fångvården som jag nyss talade
om. Även i dessa fall, alltså sluten vård,
efterföljd av öppen vård, tror jag man
kan ha en viss nytta av de erfarenheter
som narkotikakampanjen givit oss.

Om man effektivt skall kunna komma
till rätta med våldsbrottsligheten, måste
emellertid också förebyggande åtgärder
av olika slag komma till stånd. På sikt
måste både av effektivitetsskäl och av
humanitära skäl huvudvikten läggas vid
just förebyggande åtgärder. Det är därför
angeläget att man redan från början
kombinerar en polisiär kampanj med en
omfattande upplysningsverksamhet. I
denna verksamhet bör, liksom när det
gäller narkotikakampanjen, en rad myndigheter
och sammanslutningar engageras.
Den bortgångne författaren Lars
Görling yttrade en gång på fråga hur
brottslighet enligt hans mening skulle
kunna motverkas att den enda utvägen
var att få en slags väckelse till stånd.
Något sådant måste gälla kampanjen
mot våldsmentaliteten i vårt samhälle.
Den bör rikta sig till skolorna och då
vända sig inte bara till eleverna utan
också till föräldrarna. Det är också nödvändigt
att massmedia lämnar sin medverkan.
På detta sätt bör man kunna nå
även dem som slutat skolan. Att hemmen
i detta sammanhang kommer att
få ett stort ansvar är uppenbart liksom
kommunernas barnavårds- och ungdomsnämnder.
Också enskilda organisationer
kan göra en mycket betydande insats.
Att utan medverkan från alla dessa
göra kampanjen framgångsrik torde nog
tyvärr vara utsiktslöst.

Staten bör också enligt min mening
samråda med Sveriges Radio och TV om
en nedtoning av våldet i de olika programmen.
Även om det inte är vetenskapligt
bevisat om och i vilken grad
våld i TV verkar förråande på tittarna
är det så pass mycket som talar för att
det i längden kan verka avtrubbande på
deras allmänna uppfattning om våld, att
man allvarligt bör överväga en nedtoning
av våldsinslagen i programmen.

Statsverkspropositionen m. m.

.lag vill också påpeka en viktig detalj
i samband med våldsbrotten. Ofta skildrar
tidningarna hur en angripen lämnas
utan hjälp mot fridstörare trots att
många människor finns i närheten. Det
verkar nästan som om dessa ofta har
den uppfattningen att det inte är tillåtet
att ingripa för att hjälpa en person
som överfallits. En information om att
den som kommer en angripen till hjälp
har samma rätt att använda våld i form
av nödvärn som den angripne själv skulle
måhända öka allmänhetens benägenhet
att inskrida och skydda den angripne.

Även om polisen skulle få väsentligt
ökade resurser är det ju självfallet att
det inte kan finnas polis till hands överallt.
Innan polis hinner tillkallas och
komma till platsen bör det därför enligt
min mening anses som en moralisk plikt
för personer som bevittnar angreppet att
i mån av förmåga komma den angripne
till hjälp. Att detta i vissa fall kan leda
till överdrifter och ibland kan komplicera
utredningen är enligt min mening
inte tillräckliga argument mot en
sådan uppmaning.

Herr talman! Jag vill tillägga några
ord i en helt annan fråga.

När man läser statsverkspropositionen
och tar del av vägverkets femårsplan
blir man oroad för vägbyggandet
när det gäller andra vägar än de största.
Förhållandevis stora belopp satsas på
riksvägarna. Länsvägarna blir mer styvmoderligt
behandlade. Men särskilt kallsinnig
är man beträffande övriga vägar,
de så kallade sekundärvägarna. Det förefaller
mig som om man på centralt
håll i Stockholm inte inser vilken väsentlig
betydelse många så kallade sekundärvägar
har för bygden i fråga. För
mig som är bosatt i Sjuhäradsbygden i
Västergötland blir det ofta tillfälle att
konstatera hur både byggandet och kanske
framför allt underhållet av sekundärvägarna
i de trakterna eftersatts och
vilka olägenheter detta förorsakar både
de människor som är bosatta där och
den företagsamhet de bedriver. Om man

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
menar något allvar med önskemålen att
motverka befolkningskoncentrationen
till ett fåtal större städer och om man
vill bevara förutsättningarna även för
de mindre tätorterna, är det nödvändigt
att också uppmärksamma behovet av
godtagbara sekundärvägar.

Ett annat viktigt problem i Sjuhäradsbygden,
nämligen kreditrestriktionernas
utomordentligt hårda verkningar för en
mängd mindre och medelstora företag,
har jag tagit upp i en enkel fråga till finansministern.
Den frågan har besvarats
tidigare i dag, och jag skall därför
inte ta upp den i detta sammanhang.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Strejken vid malmfälten
har kommit att spela en central roll
i årets remissdebatt. Det beror inte bara
på konfliktens allvarliga principiella betydelse
för den svenska arbetsmarknadens
framtid. Det beror också på att den
i långt högre grad än jämförliga händelser
i det förflutna engagerat en bred
allmänhet. Detta engagemang beror i sin
tur på att det i dag finns mycket större
möjligheter än tidigare att direkt förmedla
till människorna vad som sker på
svenska arbetsplatser.

Någon har kallat LKAB-konflikten en
massmediakonflikt. Det är en riktig beskrivning.
Massmedia har verkligen
gjort ett massuppbåd för att ge allmänheten
sin bild av skeendet. Denna bild
har så småningom retuscherats genom
att nya fakta kommit i dagen. Men de
första intrycken har i hög grad kommit
att prägla allmänhetens uppfattning om
vad som egentligen hänt. Det är ännu
alltför tidigt att ge ett definitivt omdöme
om hur våra massmedia fyllt sin
uppgift i detta speciella fall. Man kan
dock våga påståendet att de inte lyckats
ge en i alla delar rättvisande bild av
vad som hänt och varför det hänt.

Men om det är så svårt för våra massmedia
att med mobilisering av väldiga
resurser ge en allsidig bild av ett skeende
i vårt eget land, hur föreställer man

sig då att de skall kunna ge en säker,
nyanserad och i allo sannfärdig bild av
händelseförloppet i avlägsna länder?

Vi har just bakom oss en mänsklig
konflikt av många gånger större proportioner
än den vi upplever inom våra egna
gränser. Jag tänker på kriget i Nigeria
som nu har avslutats. När historien
en gång skall skrivas om hur bilden av
Biafra skapades i de flesta européers
medvetande, kan det hända att man
måste tilldela en viss PR-firma i Geneve
en central roll. Det var den som skötte
Biafrasidans propaganda, medan regeringen
i Lagos inte visade samma förutseende.

Opinionen i Biafrafrågan har utgått
från två föreställningar som i stor utsträckning
kan ledas tillbaka till den
ena sidans PR-verksamhet. För det första
att det pågått ett regelrätt folkmord
från de nigerianska truppernas sida. För
det andra att kriget i Nigeria under ett
år kostade flera människoliv än flera
års krig i Vietnam. Dessa föreställningar
har varit utgångspunkt för krav på
utomstående staters ingripande i konflikten.

Den första föreställningen har självfallet
varit djupt kränkande för Lagosregeringens
anhängare. Den har aldrig
kunnat bekräftas. Tvärtom har allt fler
fakta kommit i dagen, vilka tyder på att
den varit en myt, om man då bortser
från den grymma massaker på ibos som
var förspelet till själva inbördeskriget.
Man har helt enkelt tagit för givet att
afrikaner skulle visa samma grymhet
som en del européer, t. ex. de tyska nazisterna
gentemot judarna under andra
världskriget. Tänk om det i stället skulle
vara så att afrikaner, åtminstone i segerns
stund, kan visa större tolerans än
européer i liknande lägen! Att man helt
bortsett från den möjligheten kan vara
uttryck för ett omedvetet rastänkande.

Den andra föreställningen, att Nigeriakriget
kostat flera människoliv än
Vietnamkriget är lika obevisad. Det kan
enkelt belysas med två påpekanden. För
det första saknar vi säker kunskap om

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

vad Vietnamkriget kostat i människoliv.
Det finns uppskattningar att fransmännens
krig i Indokina på sin tid kostade
mellan en halv och en miljon människoliv.
Närmare sanningen har man inte
lyckats komma. Vad det andra kriget i
Indokina kostat efter långt större insatser
framför allt från amerikansk sida än
det tidigare franska, det vet vi inte alls.

För det andra vet vi inte vad Nigeriakriget
kostat i mänskligt lidande. Säkert
har det varit av stora dimensioner, men
hur det ter sig vid en jämförelse med
det mänskliga lidandet i andra krig vet
vi som sagt mycket litet om. Vad som
nu kommer fram i vittnesmål från hederliga
och kompetenta observatörer
motsäger på åtskilliga punkter vad som
tidigare påståtts under propagandakriget.
Vi lär också här få vänta på den definitiva
sanningen.

Men om många förment kritiska personer
så lätt faller för ensidiga framställningar
innebär det självfallet en fara
för opinionsbildningen i utrikespolitiska
frågor. Sist och slutligen blir denna
opinionsbildning beroende av vilka
grupper som har mest framgång med att
förmedla sin verklighetsbild via massmedia.

Jag påminner mig ett annat, något
mindre exempel. Härom året riktades
från borgerligt håll häftig kritik mot
den svenska hjälpen till Sudan med
hänvisning till de inbördesstrider som
pågick i landet. Jag tillät mig den gången
påpeka att det förekom konflikter
också i andra stater som tog emot
svenskt bistånd, exempelvis Etiopien,
som hade bekymmer med Eritrea. Jag
fick intrycket att det var en nyhet för
flertalet av denna kammares ledamöter.
Men när det nu har inletts en massmediakampanj
mot det svenska biståndet
till Etiopien kan det hända att striderna
i Eritrea helt tränger undan konflikten
i Sudan ur allmänhetens medvetande.
Med någon förenkling kan man kanske
påstå att den första kampanjen
sköttes av antiarabiska grupper, den
andra av proarabiska. Sanningen om

Statsverkspropositionen m. m.
konflikterna i de båda länderna liir inte
vara lätt att vaska fram.

Detta har naturligtvis varit ett problem
också i opinionsbildningen kring
Vietnamkriget. Ingen kan bestrida detta
krigs ohygglighet. Men det har hela tiden
rått osäkerhet om hur mycket av
sanningen vi fått veta och hur mycket
som kunnat döljas. Var Song My en enstaka
tragedi eller en del av ett mönster?
Det vet vi ännu inte. Men varför har vi
fått veta så relativt mycket om amerikanernas
krig i Vietnam och så relativt litet
om fransmännens krig i Vietnam?
Kanske därför att massmedia var mindre
utvecklade under den tid fransmännen
försvarade resterna av sitt kolonialvälde.
Men kanske också därför att
franska myndigheter visade större förmåga
att undertrycka sanningen än deras
amerikanska motsvarigheter. Kanske
därför att den amerikanska fredsoppositionen,
en fredsopposition som i så
hög grad inspirerat vår egen kritik, haft
så många skickliga och kunniga företrädare,
som lyckats förmedla sin bild av
Vietnam genom amerikanska massmedia.
Det fanns ingen nämnvärd opinion
här i landet för att Sverige skulle kritisera
fransmännen under Indokinakriget
eller Algerietkriget. Det finns en desto
starkare opinion för att vi skall säga vår
mening om Vietnam. Det är bra att så
sker. Men det är inte bra att vår opinionsbildning
i så hög grad betingas av
hur massmedia från det ena året till det
andra riktar in sina strålkastare. Om de
amerikanska massmedia skulle upphöra
att syssla med Vietnam kan det hända
att också den svenska allmänheten
glömmer det vietnamesiska folkets fortsatta
lidanden.

Herr talman! Jag betraktar de förhållanden
jag här berört som en fara för
demokratin. Vi får inte bli massmedias
fångar. Vi får inte låta vårt handlande
styras av opinioner, som systematiskt
arbetas fram av små, anonyma grupper.
Dessa grupper kan vara av växlande
slag. Det gäller att spåra dem. Det gäller
att skapa och upprätthålla en ständig,

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kritisk beredskap gentemot massmedias
budskap. Det är en uppgift som kommer
att kosta oändliga mödor. Men det är en
nödvändig uppgift, om vi skall kunna
bygga den svenska demokratins handlande
på en vaken och i verklig mening
upplyst opinion.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande
kung], propositioner skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 176, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
om ökad insyn i kommunala bolag och
stiftelser;

nr 177, av herr Hansson och herr
Karlsson, Ove, om sänkning av rösträttsåldern; nr

178, av herr T istad, om rätt för
kommun att utan vederlag överlåta viss
sjukvårdsutrustning till u-land;

nr 179, av herr Pettersson, Axel Georg,
och herr Svanström, om anpassning av
viss militär utbildning till det civila utbildningssystemet
;

nr 180, av herr Pettersson, Axel Georg,
och herr Svanström, om bättre samordning
av planeringen inom försvaret och
den kommunala planeringen;

nr 181, av herrar Björk och Hjorth,
om statsbidrag för utgivande av vägledning
angående borgerlig begravning;

nr 182, av herrar Björk och Möller,
om ökad forskning angående Östeuropa;

nr 183, av herr Blomquist, om inrättande
av en professur i religionssociologi
vid Lunds universitet;

nr 184, av herr Larsson, T hor sten,
och herr Olsson, Ernst, om införande
av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen,m. m.;

nr 185, av herr Nyman m. fl., om utredning
angående ett nordiskt kontaktorgan
beträffande framtidsforskning;

nr 186, av herr Nyman m. fl., angående
utbildningen av ingenjörer inom
elektronikområdet;

nr 187, av herr Nyman m.fl., angående
den samhällsvetenskapliga forskningen; nr

188, av fru Olsson, Elvy, och fru
Hamrin-Thorell, om försöksverksamhet
med föräldrautbildning;

nr 189, av herr Peterson, Eric, och
herr Skagerlund, om inrättande av en
professur i religionssociologi vid Lunds
universitet;

nr 190, av herr Richardson m.fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa föräldraorganisationer
;

nr 191, av herr Richardson m.fl., angående
intagningen av lärarkandidater
vid folkskoleseminariet i Skara;

nr 192, av herr Svenungsson och herr
Pettersson, Karl, om en alternativ skola;

nr 193, av herr Svenungsson och herr
Pettersson, Karl, om möjlighet till konfessionell
kristendomsundervisning på
grundskolans högstadium;

nr 194, av herr Wirtén m.fl., om utbildning
av skolledare;

nr 195, av herrar Axelson och Skagerlund,
om statsbidrag till tekniska hjälpmedel
för handikappade;

nr 196, av herr Blomquist m.fl., om
samarbete mellan kommun och enskild
organisation inom socialvård och människovärd; nr

197, av fru Hamrin-Thorell m.fl.,
angående narkotikapolitiken;

nr 198, av herr Helén m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till Länkrörelsen
m. m.;

nr 199, av fru Landberg m.fl., om
översyn av bestämmelserna angående
omskolningsbidrag;

nr 200, av fröken Stenberg m. fl., om
åtgärder för lösning av barntillsynsproblemet; nr

201, av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik, angående bostadsbyggnadsplanen; nr

202, av herr Svenungsson m. fl.,
om inrättande av fyra tjänster som
fångvårdspastor;

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

Nr 3

nr 203, av herr Werner, om utbyggnad
av barnstugeverksamheten;

nr 204, av herr Wikström, angående
invandringen av zigenare;

nr 205, av herr Wirmark m. fl., om
ändrade bestämmelser för statsbidrag
till omsorger om psykiskt utvecklingsstörda; nr

206, av herrar Axelson och Skagerlund,
om sänkning av telefontaxan för
samtal på längre avstånd;

nr 207, av herrar Axelson och Skagerlund,
om nedsättning för döva av TVoch
radiolicens;

nr 208, av herr Bengtson m. fl., om
åtgärder till stöd för trafiken på längre
avstånd;

nr 209, av herr Bengtson m. fl., om
avbrytande av järnvägsnedläggningarna
i avvaktan på viss utredning;

nr 210, av herr Berglund, angående
kollektivtrafiken;

nr 211, av herr Jansson, Paul, m. fl.,
om befrielse för handikappad från TVoch
radiolicens;

nr 212, av herr Olsson, Johan, m.fl.,
om statlig finansiering av underhåll av
enskilda vägar;

nr 213, av herr Sveningsson, om inrättande
av toaletter på bussar och
busstationer;

nr 214, av fru Hamrin-Thorell och
herr Lindblad, om ökade resurser för
konsumentforskning och konsumentupplysning; nr

215, av herr Helén m.fl., om åtgärder
för att stärka konsumenternas
ställning;

nr 216, av herr Tistad, om höjning av
statsbidraget till exportrådet för den
mindre industrin;

nr 217, av herr Hansson och herr
Karlsson, Ove, om sänkning av myndighetsåldern
m. m.;

nr 218, av herr Larsson, Lars, och
herr Johansson, Tage, om översyn av
bestämmelserna om stämpelavgift vid
förvärv av svenskt medborgarskap;

nr 219, av fru Lundblad, Grethe, och
herr Larsson, Åke, om översyn av beskattningsreglerna
för pensions- och
kapitalförsäkringar;

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

nr 220, av fru Ohlsson, Lilly, och herr
Mårtensson, om viss översyn av instruktionen
för centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden;

nr 221, av herr Schött, om anpassning
av skatteavdragen till penningvärdeförsämringen; nr

222, av herrar Skagerlund och
Axelson, om inrättande av jordbrukskonto
för inkomstutjämning vid beskattningen; nr

223, av herrar Skagerlund och
Axelson, angående restitution av arvsskatt
för dödsbo med skogskontotillgång; nr

224, av herr Tistad, om undantag
från mervärdeskatt för frimärken;

nr 225, av herr Tistad, angående beskattningen
av realisationsvinst vid avyttring
av en- och tvåfamiljsfastighet;

nr 226, av herrar Tistad och Stefanson,
angående avdraget vid beskattningen
för ökade levnadskostnader vid bosättning
på annan ort;

nr 227, av herr Wikström m. fl., om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp m. m.;

nr 228, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
om införande av etableringskontroll i
storstadsregionerna;

nr 229, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om ökad statlig upphandling från
Norrlandsföretag;

nr 230, av herr Svanström m. fl., om
ökad kvot för garantilån till jordförvärv
och jordbruksrationalisering;

nr 231, av herr Andersson, Ingvar,
angående bestraffningen av lärare vid
övergrepp mot elev;

nr 232, av herr Björk, om översyn av
bestämmelserna om telefonavlyssning;

nr 233, av herr Ernulf m. fl., om förverkande
av ekonomisk vinning vid
pornografibrott;

nr 234, av herr Hansson och herr
Karlsson, Ove, om sänkning av myndighetsåldern
m. m.;

nr 235, av herr Helén m. fl., om åtgärder
för att stärka konsumenternas
ställning;

nr 236, av herr Dahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 fm.

nr 5, med förslag till allmän arbetstidslag,
m. m.;

nr 237, av herr Larsson, Herbert, om
ökad förläggning av semester till sommaren; nr

238, av herr Lidgard, angående
bestämmelserna om återbetalning av
studiemedel;

nr 239, av fru Lundblad, Margit,
in. fl. om förbättrad pension åt handikappad; nr

240, av herrar Palm och Hjorth,
om tillämpning av hälsovårdsstadgan
på anläggningar m. m. inom försvaret;

nr 241, av herr Pettersson, Georg,
och herr Karlsson, Göran, om höjning
av barntillägget vid ålders- och förtidspension; nr

242, av herr Pettersson, Georg,
och herr Karlsson, Göran, angående
rätten till sjukpenning i vissa fall;

nr 243, av herr Stadling m. fl., angående
semesterrätten för skogsarbetare;

nr 244, av herr Berglund, om företrädesrätt
för buss i linjetrafik vid utkörning
från hållplats;

nr 245, av herr Berglund, om föreskrift
att endast s. k. lätt bränsle må
användas för dieseldrivna fordon;

nr 246, av herr Berglund, om införande
i yrkesskolorna av bussförarutbildning; nr

247, av herr Kristiansson, Svante,
och herr Mårtensson, om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.;

nr 248, av herr Schött, om vissa åtgärder
för ökad säkerhet i trafiken;

nr 249, av herr Sveningsson m. fl.,
om tillståndstvång för anordnande av
skrotbilsupplag;

nr 250, av herr Sveningsson m. fl.,
om provisoriskt körkort;

nr 251, av herr Svenungsson m. fl.,
angående kontrollen av importerade
fiskkonserver;

nr 252, av herr T istad, om förbud
mot vissa spelautomater;

nr 253, av herr Andersson, Ingvar,
angående Falsterbokanalen;

nr 254, av herr Andersson, Ingvar,
m. fl., om höjning av anslaget till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholm;

nr 255, av herr Carlsson, Eric, och
herr Pettersson, Axel Georg, om kreditgarantier
till deltidsjordbrukare;

nr 256, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Sundin, om höjning av det
extra mjölkpristillägget i norra Sverige;

nr 257, av herr Nyman m. fl., om en
undersökning av de ekologiska verkningarna
av stora hyggen;

nr 258, av herr Pettersson, Arne,
in. fl., om statlig garanti för att trygga
Norrvikens trädgårdars fortbestånd;

nr 259, av herr Pettersson, Axel
Georg, m. fl., om översyn av skördeskadeskyddet; nr

260, av herrar Skagerlund och
Axelson, om statsbidrag till jordbruksföretag
för vatten- och luftvårdande
åtgärder;

nr 261, av herr Skagerlund m. fl., om
kreditgarantier till deltidsjordbrukare;

nr 262, av herr Skagerlund m. fl., om
kreditgaranti för uppförande av lagerhus
för jordbruksändamål m. m.;

nr 263, av herr Skagerlund m. fl., angående
taxorna för lantbruksnämndernas
beställningsarbeten;

nr 264, av herr Svanström och herr
Gustafsson, Nils-Eric, om statligt kreditstöd
till förvärv av familjeskogsbruk;

nr 265, av herrar Wirtén och Skärman,
om inrättande av ett nordiskt
miljövårdscentrum;

nr 266, av herr Berglund och fru
Lindström, om statlig medverkan till
bevarandet av Staden mellan broarna;

nr 267, av herr Richardson, om tillvaratagande
av arkivmaterial i samband
med företagsnedläggningar; samt

nr 268, av fru Wallentheim in. fl., angående
prövningen av handikappads
ansökan att erhålla fosterbarn.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

Torsdagen den 22 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Alldeles före middagspausen
sade herr Björk några mycket
tänkvärda ord angående massmedias
information till människorna inte bara
i detta land utan i världen över huvud
taget. Bland annat berörde han också
den osäkerhet om sanningen som kan
råda om händelser i länder långt avlägsna
från vårt, och han nämnde förutom
naturligtvis Nigeria också Vietnam.

Jag vet inte hur långt herr Björks uttalande
bär, om det skall utgöra signalen
till ändrade ställningstaganden i
något hänseende, men jag finner att
vad herr Björk sagt är av stort intresse
för frågor som vi diskuterar.

Jag har emellertid kommit till den
slutsatsen att jag vill framföra mina
synpunkter på de frågor jag valt att ta
upp oberoende av vad herr Björk sagt,
men jag är också medveten om att om
det han sagt bär någonstans, kan det
naturligtvis även påverka min inställning.

Herr talman! Detta är nu den sista
remissdebatten i riksdagens första kammare.
Förhållandet skulle i och för sig
kunna ge anledning till tillbakablickar

på den roll kammaren spelat i vårt
lands historia. Herr Kaijser har redan
gjort en del tillbakablickar i går. Jag
skall emellertid rikta blickarna mot
framtiden.

Kammarens talman herr Boheman
har i sitt värdiga svar på trontalet uttalat
önskemålet att enkammarreformen
måtte medföra den avsedda fördjupningen
av den svenska representativa
demokratin. Jag vill för min del
gärna ansluta mig till detta önskemål,
samtidigt som jag finner det befogat
att också ge uttryck åt några av de farhågor
jag känner inför konsekvenserna
av det nya systemet.

Det kan knappast förnekas att övergången
till den nya ordningen med valet
i höst givit upphov till oro i skilda
grupper av det svenska folket. Inför
det uppenbara hotet att helt förlora
representationen i enkammaren har
kommunistpartiet drivits till en nästan
desperat aktivitet för att försvara sina
parlamentariska positioner. Det gäller
för dem att komma över de magiska
fyra procenten, som avgör mellan att
rent matematiskt erhålla 14 mandat eller
inget alls, och möta det socialdemokratiska
argumentet att en röst på kommunisterna
blir en bortkastad röst.

Säkert är, att alldeles oavsett hur de
vilda strejkerna kommer till, så nog
har kommunisterna intresse av dem
och vinster att göra på dem. Den internationellt
organiserade kommuniströrelsen,
som utomlands visat sin förmåga
att organisera vilda strejker och skapa
oro, förefaller att ha ryckt ut för
att ge det svenska kommunistpartiet en
hjälpande hand. Ingen borde behöva
ta fel på vilken effektivitet infiltrationen
i våra dagar kan visa i ett så aningslöst
folk som det svenska.

Det är onekligen på samma gång myc -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ket att vinna och mycket att förlora
för kommunisterna. Detsamma gäller
naturligtvis socialdemokraterna, som är
de som skall taga eller tillhandahålla
dessa tänkta 14 mandat. Från den borgerliga
kanten har kommunisterna inte
många väljare att få, eller snarare inga
alls.

Riskerna för socialdemokraterna att
bli beroende av antingen de borgerliga
eller kommunisterna i enkammarriksdagen
är så uppenbara att ett desperat
drag kommit över socialdemokratisk
politik. Inte heller dessa kan räkna med
att få många borgerliga väljare. Striden
om vänsterväljarnas bevågenhet har
följaktligen försatt socialdemokraterna
i tvångsläget att, måhända inte ovilligt
för många av dem, vrida sin politik åt
vänster. Påtagligt synes mig detta vara
i den skarpa antiamerikanism i handling,
parad med lugnande ord, som
präglat och alltjämt präglar den officiella
politiken.

Lika markant är vänsterinriktningen
i den antikapitalism som kommer till
uttryck i det längst gående arvs- och
förmögenhetsskatteförslag som socialdemokratin
någonsin hållit fram för
svenska folket. Antiamerikanism parad
med antikapitalism har av naturliga
skäl inte kunnat undgå att på den borgerliga
kanten framkalla en motsvarande
oro för landets framtidsutsikter i
fråga om både trygghet till individuell
livsföring och egendom och frihet till
självutveckling.

Utomlands har dessa strävanden hos
regeringspartiet väckt undran och
frammanat en avvaktande och försiktig
attityd mot vårt land. Särskilt har detta
märkts inte bara på det utrikespolitiska
området i fråga om vår neutralitet,
utan även på det ekonomiska fältet. Vi
har inte den självfallna kredit i vår
utrikeshandel som vi tidigare kunnat
räkna med. Under åren 1966—1968
kunde vi leva på denna kredit, detta
förtroende. Men det verkliga betalningslaget
blev därmed dolt för folket. De
upprepade frågorna t. ex. om vår EEC -

anslutning, formulerade som: ”Vad vill
Sverige egentligen?”, talar också sitt
varnande språk. Man är i utlandet alls
inte okunnig om svenska förhållanden
och långtifrån oerfaren i politiska bedömningar.

Efter ett års interregnum har Förenta
staterna utnämnt en ny ambassadör till
vårt land. Det skedde dagen innan
trontalet skulle hållas med dess uttalande
att ”rikets förhållande till främmande
makter är gott”. Därmed utraderade
amerikanerna det frågetecken i
kanten på trontalet som svårligen kunnat
utebli vid fortsatt frånvaro av ambassadör.
Vi i vårt parti hälsar naturligtvis
med tillfredsställelse president
Nixons beslut, och jag vill framföra
den önskan att den nye ambassadören
skall känna sig välkommen till vårt
land. Majoriteten av det svenska folket
bär förvisso inte på antiamerikanska
känslor.

Ambassadörsutnämningen är, synes
det mig, ännu så länge mest en symbolisk
gest, en utsträckt hand till vårt
land. Som hans excellens utrikesministern
sade i interpellationsdebatten med
herr Hernelius strax före jul är det
dock på handlingarna det ankommer
om goda relationer skall kunna uppnås
igen. Det krävs nu från vår sida motprestationer
i handling — friktionsamnena
mellan Sverige och det officiella
USA kvarstår alltjämt, och främst bland
dem står, så långt jag kunnat finna, den
svenska Vietnampolitiken.

Det är egentligen, herr talman, en
ganska säregen fras, denna i trontalet
att ”rikets förhållande till främmande
makter är gott”. Nästan alla nyanser
synes kunna rymmas därunder, med
undantag möjligen för öppet krig! Det
finns ju länder, men jag vill inte utpeka
några, beträffande vilka jag verkligen
undrar om regeringen och utrikesministern
själv vill skriva under på trontalets
ord, att döma av egna utsagor
och åtgöranden. Om man talar med
representanter för sådana länder, får
man tyvärr inte den uppfattningen att

Torsdagen den 22 januari 1970 ein.

Nr 3

de anser att allt står väl till, ty de frågar
ofta vad de å sin sida kan göra för
att förbättra sina relationer med vårt
land.

Jag ställde ett par dagar före höstsessionens
slut en interpellation till
statsministern, vari jag påtalade det
smädliga sätt varpå herr Palme uttalat
sig om Förenta staternas, Australiens,
Nya Zeelands och andra vänligt sinnade
staters bundsförvant i Vietnamkriget,
den sydvietnamesiska regeringen. Jag
vet inte om jag någonsin får svar på min
interpellation. Men då det sedan interpellationen
väcktes har meddelats, att
inte endast herr Erlander, som jag där
åberopar, utan även statsminister Palme
själv har för avsikt att resa till Förenta
staterna för att söka förbättra våra relationer
med detta land, anser jag det
ofrånkomligt att vårt lands officiella
mellanhavanden med den sydvietnamesiska
regeringen blir uppklarade och
relationerna lagda på en realistisk bas.

Utrikesministern sade även i den nyss
nämnda interpellationsdebatten före jul
ett par ord om läget i Sydvietnam, som
jag vill återkomma till. Utrikesminister
Nilsson gjorde gällande att den lagliga
regeringen i Saigon ”endast behärskar
vissa delar av landet”. Jag utgår från
att utrikesministern med ”landet” avser
Sydvietnam och inte hela Vietnam.
Som jag upprepade gånger har framhållit
saknar den svenska utrikesförvaltningen
korrekta informationer om
läget och utvecklingen i Sydvietnam.
Inte minst gäller detta också de amerikanska
och australienska truppernas
roll i landet. Anledningen härtill är väl
främst att tillskriva att vi har dragit
tillbaka vår representation i Saigon,
vars uppgift ändå skulle vara att ge en
korrekt värdering av insatser i kriget
och en objektiv bedömning av läget. Utrikesministern
är helt enkelt illa underrättad.
Vilket utrymme har inte detta
berett FNL-propogandan i vårt land att
ohämmat driva sitt spel! Det är onekligen
ett genialt schackdrag, varifrån det
än kommit, att hålla en redan förut

Statsverkspropositionen in. m.
okunnig allmänhet i fördjupad okunnighet
i åratal genom att avskärma även
landets utrikesförvaltning från att inhämta
de objektiva informationer för
vilka utrikesförvaltningen eljest är avsedd.

Jag skall inte argumentera utifrån
egna bedömningar utan skall be att till
protokollet få inläsa citat ur några meningar
ur ett brev, som herr Hiibinette
och jag har erhållit från ordföranden i
den sydvietnamesiska senatens utrikeskommitté.
Han är tillika förutvarande
borgmästare i Hanoi. Jag anser inte att
jag gör mig skyldig till någon indiskretion
på grund av uttalandets karaktär.
Brevet är daterat den 10 december i
fjol. Det lyder i transumerade delar så
här:

”Kommunistanfallet mot Sydvietnam
kan icke nå utanför djungeln och bergstrakterna
på gränsen till Cambodja.
Detta är anledningen till att kommunisterna
har planerat att intensifiera sina
minutläggares aktivitet. Denna mötes
framgångsrikt med ’Phoenixkampanjen’,
polisoperationer och av hemvärnen. I
Nordvietnam är folket så modfällt att
det försummar att bärga risskörden från
november—december 1969, varigenom
det låter en del av det oskalade riset gro
i risfälten. Folket är inte berett att arbeta
för april—maj månads risskörd
1970.

Däng-Xuån-Khu, alias Truong-Chinh,
en ivrig anhängare till Mao Tse-tung, är
nu ledaren nr 1 i Nordvietnam.”

De krigsrapporter som efter brevets
datum bär nått vårt land bestyrker i
mycket riktigheten av denna information.
Av denna framgår, i synnerhet i
belysning av händelseutvecklingen sedan
vi drog tillbaka vår Saigonrepresentation,
att den lagliga regeringen har
läget under kontroll i Sydvietnam och
stöd av en majoritet av dess folk i försvaret
mot kommunismen. Folket bor
inte i nämnvärt antal i djungler och
bergstrakter. Det är i det hänseendet
utrikesledningen avslöjar sin elementära
och häpnadsväckande okunnighet om

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
och felbedömning av förhållandena i
Sydvietnam. Jag har tagit fram detta citat
därför att regeringen i handling —
och det är ju det viktigaste — oförtrutet
har fortsatt sin Vietnampolitik.

I statsverkspropositionen meddelas
ånyo att 225 miljoner kronor skall utgå
till hjälp åt Nordvietnam, medan ingenting
motsvarande föreslås åt Sydvietnam.
Jag har redan tidigare sagt att jag
inte vill medverka i en sådan orättvis
politik. Nordvietnam invaderar Sydvietnam
och får hjälp av Sverige. Sydvietnam
försvarar sig mot invasionen och
får ingen hjälp av Sverige, därför att
inte Nordvietnam vill upphöra med invasionen.
Grosso grottesco! herr talman.

Det för vårt land viktigaste i denna
fråga är emellertid att våra relationer
med Förenta staterna knappast kommer
att bli bättre så länge vi driver denna
stödpolitik till förmån för ett land som
är Förenta staternas fiende. Jag påyrkar
en klart synlig förändring i denna politik.

Jag skall också tillåta mig att säga ett
par ord i en fråga där enligt min mening
utrikespolitik och internationell ekonomi
går hand i hand, innan jag går över
till några synpunkter på finansplanen.
I denna säger finansministern nämligen
en sak som jag tror är uttryck för vitt
spridd missuppfattning om vad som går
på djupet i fråga om de internationella
finansiella förbindelserna och den roll
guldmetallen spelar för dessa.

Herr Sträng säger — efter redogörelse
för inträffade valutajusteringar i Europa
— så här: ”EU tecken på att förtroendet
för det internationella betalningssystemet
förstärkts är även nedgången
av guldpriset på den fria marknaden.
” Detta är att rikta uppmärksamheten
åt fel håll i fråga om vad som är
viktigt. Det är de amerikanska soldaterna
i Vietnam som återställt ordningen
och förtroendet för Förenta staternas
makt, dollarns ställning och det på dollarn
och guldet uppbyggda internationella
betalningssystemet.

Jag har vid flera tillfällen här i kam -

maren sökt tala om anledningen till
guldprisrörelserna. Jag tillåter mig hänvisa
till vad jag sade flera gånger på
våren 1968 om Vietnamkrigets roll för
guldprisstegringen vid samma tidpunkt.
Tet-offensiven i februari, upphörandet
av bombningen av Nordvietnam och
president Johnsons avböjande av förnyad
presidentkandidatur uppfattades
av människor i stora områden av världen
som inledningen till en amerikansk
reträtt, inte bara i Sydvietnam utan på
många håll — med orätt, som det visade
sig.

När nu läget dess bättre stabiliserats
genom en kraftfullare amerikansk utrikespolitik
under president Nixon har
det också lugnat sig åtminstone för den
närmaste framtiden på det internationella
guld- och betalningsområdet. Därvid
är det en viktig händelse som inträffat
vid årsskiftet och som jag vill
peka på. En överenskommelse har nämligen
träffats mellan Förenta staterna
och Sydafrikanska republiken med konfirmation
av guldets roll i betalningssystemet
samt regler och villkor för försäljning
av nyproducerat guld. Jag avstår
från att nu gå in på detaljerna i
denna överenskommelse, men den bör
finnas med i vår bild, vilket finansplanen
försummat, av den ekonomiska situationen.
Guldfrågan har nämligen icke
ringa betydelse för räntenivån och ränteutveckling
i världen och angår därmed
indirekt alla dem i vårt land som är
intresserade av räntans höjd och kreditpolitiken.

I det sammanhanget är de speciella
dragningsrätterna ointressanta. Till
skillnad från guldet når de aldrig utanför
centralbankernas elfenbenstorn. Finansplanen
har ett halvdunkelt resonemang
om utsikterna för räntenivån, där
det antyds att den amerikanska betalningsbalansen
behöver förbättras och
att detta endast kan ske genom inflationsbekämpning
i USA, varför kräves
kreditknapphet och hög räntenivå.

Vidare antydes å andra sidan att nya
underskott i den amerikanska betal -

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

ningsbalansen är nödvändiga för att öka
dollarutflödet till andra centralbanker
och därmed den internationella likviditet
som är förutsättningen för att få
ned räntenivån. Startar man i andra änden
av detta resonemang, kommer man
till att för att få lägre räntenivå internationellt
och i vårt land krävs inflation
i USA. Men hur tror man då att
man skall kunna hålla guldpriset någorlunda
stabilt och bevara förtroendet för
det internationella betalningssystemet?
Skärp er mina herrar finansplaneskribenter!
Jag kan för min del endast beklaga
att den guldköpspolitik jag i
många år förordat avvisats av riksdagen.
Varifrån Sverige nu skall få den
internationella likviditet som säges utgöra
förutsättning för sänkt räntenivå
förblir åtminstone för mig förborgat. Ja,
det vill säga, en valtaktiskt motiverad
räntesänkning på en halv procent eller
så under tiden den 15 juli till den 15 oktober
i år försöker man kanske alltid
att bereda utrymme för.

Herr talman, egentligen är det finansplanen
som skall vara föremål för remissdebatten,
och jag bör kanske säga
några ord speciellt om den. Vi har brukat
säga att detta tillfälle är finansministerns
stora dag på året. I går kväll
förklarade herr Sträng emellertid själv
att han ville avstå från ett programtal
i vår kammare. Den kritik som redan
levererats av tidigare talare i debatten
gör det onödigt för mig att upprepa redan
kända argument. Några ord på vägen
vill jag dock foga till det redan
sagda.

Även enligt min mening är handelsbalansens
prognos friserad med omkring
en halv miljard kronor på de
kombinerade import- och exportsiffrorna.
Det skulle väl sett för illa ut med
ett bytesbalansunderskott av oförändrad
storleksordning i år som i fjol, antar
jag. Viktigare än en missvisande
prognos, som i alla fall bara är en prognos,
är doek inverkan på bytesbalansen
av de vilda strejkerna. LKAB:s försäljningsbortfall
torde redan nu kunna an -

Statsverkspropositionen m. m.
tas ligga i hundramiljonersklassen i valutor,
och fortsätter strejken stiger naturligtvis
bortfallet av exportvalutor
med ett hundratal miljoner kronor i
månaden. Detta kan kanske bäras trots
allt, men om hela löne- och inkomstläget
i landet lyfts upp till följd av strejkerna
i verkstadsindustrin så slår det
på mycket kraftigare sätt. Dels blir kostnaderna
för exportproduktionen högre,
och det blir svårare att sälja, eventuellt
med förlust av exportvalutor till följd.
Dels höjs inkomster och köpkraft inom
landet med ökade möjligheter för importen
på den svenska marknaden. Importräkningen
stiger med ökade anspråk
på valutor.

I riksbankens förvaltningsberättelse
för fjolåret sägs om valutautflödet följande:
”EU valutautflöde av motsvarande
omfattning har tidigare bara ägt rum
en gång, nämligen under 12-månadersperioden
från halvårsskiftet 1946—halvårsskiftet
1947 då riksbankens och affärsbankernas
nettobehållning av guld
och valutor minskade från knappt 2,7
miljarder kronor till drygt 600 milj. kr.”
Det var under ”det glada vanvettets dagar”
som detta inträffade, men dessa
dagar ligger snart 25 år tillbaka i tiden
och är glömda nu. De unga generationerna
har ingen aning om den händelsen
och den debatten. Man kan bara
hoppas att finansministern inte har
glömt och drar de rätta konsekvenserna
därav för landets del. Det är naturligtvis
inte helt uteslutet att 1947 års skattelagar
kan ha spelat viss roll för utvecklingen
då. Herr Alemyr i kapitalskatteberedningen
gjorde en antydan däråt så
sent som i går kväll. Av någon anledning
gillar inte folk konfiskationer. Herr
Wigforss avgick och lämnade landets
affärer i salig oreda. Det var den gången
det.

Det är en annan sak som också bekymrar
mig. Det talas rätt mycket om
solidaritet just nu. Statsminister Palme
ägnade enormt många ord i går åt den
saken. En av de företeelser som på lönefronten
tär mest på solidariteten är lö -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
neglidningen. Särskilt gäller detta förhållandet
mellan arbetargrupperna å
ena sidan och tjänstemännen å den andra.
De senare har onekligen betydligt
hårdare fixerade avtal och kan sällan
nå någon med arbetargrupperna jämförbar
löneglidning, oftast ingen alls.
Man kan nu säga att de vilda strejkerna
i den mån de leder till ökade löner är
en form av kollektiv löneglidning inom
ramen för de kollektivavtal som slöts i
fjol och skall gälla även i år. Avtalen
har ju inte sagts upp. Följden blir, att
tjänstemännen förblir låsta i sina mödosamt
hopsnickrade avtal, medan de
vilda strejkerna hittills gett ett mycket
gott utbyte för arbetarna. Solidaritet
mot tjänstemännen är detta minst av
allt. Det slog mig för övrigt i går att
statsminister Palme i sin deklaration i
LKAB-frågan konstaterade eller slog
fast att de strejkande skulle få höjda löner.
Genom att säga så, innan ens förhandlingar
upptagits, har statsministern
engagerat staten-aktieägaren på ett sätt
som bra mycket liknar ett löfte.

För riksdagens lönedelegation, som
visserligen inte har med statsföretagens
löner att göra men väl med affärsverkens
och förvaltningens tjänstemannalöner,
måste det bli påfrestningar om
även affärsverkens kollektivanställda
dras in i de vilda strejkerna. Även de
kan åberopa statsministerns ord med
hänvisning till solidariteten. För tjänstemännen
i statlig tjänst ter sig läget
inte trevligt om solidaritetskravet förblir
ensidigt.

Jag tycker inte att regeringsledamöterna
har varit särskilt lyckosamma i
sina offentliga uttalanden i år, och jag
måste vända mig mot vad finansministern
sagt om hemmafruarna. Om tidningarna
återgivit saken rätt lär herr
Sträng ha sagt att hemmafruarna får
behålla sin frihet att stanna hemma,
men får finna sig i att då ta en sänkt
standard. Jag förstår den hemmafru som
reflekterade när hon hörde detta och
sade: Är det samhällets tack för barnen
som landet fått?

Till sist, herr talman, vid årsskiftet
kunde statistiska centralbyrån rapportera,
att 1970-talet också kunnat inledas
med den glädjande nyheten att befolkningen
just passerat åttamiljonersstrecket.
Befolkningsökningen under 1960-talet består emellertid till mycket stor
del — om jag minns rätt till en halv
miljon —- av utlänningar som invandrat
till vårt land. Vad centralbyrån dessutom
meddelade var att antalet barn
födda under år 1969 var det lägsta sedan
1930-talet. Jag vill därför sluta mitt
anförande med frågan: Skall vi ha
svenska barn i fortsättningen?

Mitt praeterea censeo, herr talman,
att nationalbudgeten bör utskottsbehandlas,
kommer tydligen att villfaras i
enkammarriksdagen.

Jag ber att få yrka på remiss.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I årets remissdebatt har
vi här i första kammaren den ordningen
att vi på talarlistan är indelade efter
ämnesområden. Jag skall, herr talman,
redan nu erkänna att jag inte helt kommer
att hålla mig till det område jag
står under, nämligen sociala frågor.

I årets finansplan utlovas förslag till
reformering av skattesystemet för enskilda
personer. Finansministern gläntar
bara på dörren och visar en del ingredienser,
bl. a. en omfördelning till
förmån för låginkomsttagarna och en
övergång till individuell beskattning.
Båda dessa grundprinciper är bra och
i linje med strävande till större jämlikhet.
Men reformen är stor och har
många konsekvenser, som för oppositionen
ännu är fördolda. Finansministern
frångår gängse sed med parlamentarisk
utredning och ställer oppositionen
åt sidan utan möjligheter att framföra
åsikter i utredningsskedet. Vi får
så småningom ta ställning till ett färdigt
förslag, har två veckor på oss att ta
ställning både till konsekvenserna och
tekniken.

Vi hälsar redan nu med tillfredsställelse
att låginkomsttagare får lägre

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

skatt men undrar nar vi är mogna att
ta ännu ett steg mot jämlikheten, nämligen
att garantera alla människor en
viss minimiinkomst.

Finansministern skriver angående individuell
beskattning, att beskattningen
bör göras oberoende av kön och civilstånd.
Ja, det är riktigt, och man tycker
nog att man känner igen ordvalet från
våra motioner och från tidigare remissdebatter.
Men finansministern talar inte
om huruvida all sambeskattning av arbetsinkomster
skall slopas. Vi har nu
under några år haft frivillig särbeskattning,
men inte alla har fått vara med.
Jag tänker på egna företagare i de fall
då båda makarna gör sina arbetsinsatser
inom företaget. Men jag tar för givet
att sådana skönhetsfläckar som har
funnits i provisoriet — som jag kallar
det frivilliga systemet för — nu skall
vara utraderade. I Danmark, där man
infört särskatt från årsskiftet, har man
funnit en metod att dela inkomsten.
Jag tar, som jag sade, för givet att finansministern
anser det självklart att
alla skall inordnas i systemet, eftersom
finansministern skriver att det skall bli
en övergång till en allmän individuell
beskattning. Det skulle också innebära
att kvinnorna som arbetar i det gemensamma
företaget skulle bli delaktiga av
det sociala systemet, t. ex. sjukförsäkring
och pension. Det är ett skydd som
jag anser att ingen bör ställas utanför.
Men en övergång till särskatt kräver
särbestämmelser för äldre kvinnor och
för kvinnor som saknar utbildning eller
som bor på platser där arbetsmöjligheterna
är få eller kanske helt saknas.

När det gäller de kvinnor som önskar
arbeta men som av olika anledningar inte
kan få något arbete är det också en
tänkbar väg att inordna dem under arbetslöshetssystemet.
De som ställer sig
till arbetsmarknadens förfogande men
som inte får arbete skulle kunna få arbetslöshetsunderstöd.
Men det är en
andrahandslösning. Rätten att få utföra
ett arbete måste omfatta alla och måste
på alla sätt främjas.

Statsverkspropositionen m. m.
Förvärvsavdragen, som kvinnor med
barn nu har om de förvärvsarbetar, talar
finansministern inte om. Särskatt
och förvärvsavdrag hör inte samman, så
jag utgår ifrån att dessa avdrag är
borta, men varför denna tystnad?

Om förvärvsavdragen är borta så är
det avsevärda belopp som barnfamiljerna
går miste om, och då är det alldeles
obegripligt att finansministern
kan skriva i finansplanen att budgetförslaget
innebär avsevärda förbättringar
för barnfamiljerna. Även om förvärvsavdragen
skulle bli kvar, betecknar jag
det som en ren bluff att säga att barnfamiljerna
får avsevärda förbättringar.
Det föreslås att höjningen med 300 kronor
skall träda i kraft den 1 januari
1971, samtidigt med en momshöjning på
4 procent. Men redan i dag, före momshöjningen,
skulle barnbidraget behöva
höjas med 315 kronor för att följa med
konsumerttindex och standardutvecklingen.
Standardklyftan mellan barnfamiljer
och andra vidgas; jämlikheten
slår inte igenom när det gäller personer
som har barn.

I statsverkspropositionen står att läsa
att folktandvårdsutredningen snart skall
lämna sitt betänkande angående utbyggnad
av folktandvården, innebärande en
utökning av den fria tandvården för
barn och ungdom. Det är mycket angeläget,
och vi har väntat länge på detta.
Vi vet att många ungdomar inte sköter
sina tänder. De går nu i skolan längre
tid, och många gånger har föräldrarna
inte råd att bekosta tandvården under
den tiden. Vi har en gräns, 16 år, som
finns kvar i många sammanhang när
det gäller samhällets stöd. Denna 16-årsgräns
är inte relevant i dag när tiden
för utbildningen är så mycket längre.

Socialministern tar också upp en annan
sak som är intressant, nämligen
tandvårdsförsäkringen. Det är en reform
som brådskar. Det är egentligen
ganska förunderligt att man har dröjt
så länge med den satsningen. Vi har förbättrat
sjukförsäkringen, bl. a. med sjukronorsreformen
vid årsskiftet för att

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
därmed nå en enhetlig läkarvårdsavgift.
Men när det gäller att bota skador i
tänderna finns det ingen försäkringsform,
trots att dåliga tänder för med
sig konsekvenser för kroppen i övrigt.
Jag hoppas att erforderliga utredningar
skall göras snabbt och att förslag skall
läggas fram. Jag upprepar än en gång
att tandvårdsförsäkringen är mycket
angelägen och brådskar.

Så, herr talman, bara några ord om
konsumentupplysning och konsumentfrågor.
Alla säger sig vara överens om
att det behövs ökad konsumentupplysning
och att konsumenterna bör vara
kunniga för att kunna göra sig gällande
och kunna påverka sin situation och
påverka varuutbudet. Men de belopp
som samhället satsar för att underlätta
för konsumenten är ringa. Det finns alltid
skäl för att vara återhållsam, det
Pågår alltid utredningar. Just nu arbetar
som alla vet konsumentutredningen.

Men handelsministern föreslår en liten
förändring som inte kostar pengar
men som är en förändring, nämligen
överflyttning av hemkonsulenterna till
länsstyrelserna. Hemkonsulenterna har
tidigare varit anställda av hushållningssällskapen.
Vid omorganisationen, då
sällskapens arbetsuppgifter till större
delen övertogs av lantbruksnämnderna,
blev även hemkonsulenterna placerade
där under en övergångstid.

Jag finner det mycket tveksamt med
överflyttningen till länsstyrelsen. Det
enda skäl jag kan finna är närheten till
priskontoren. Men det finns ett annat
organ på det regionala planet som har
intresse av kost- och konsumentupplysning,
och det är landstingen. Man
bör på alla områden stärka det medborgerliga
inflytandet och därmed också
ansvaret, det brukar vi vara rätt
överens om. Vi behöver konsumenter
som är upplysta om olika varor, upplysta
om riktig och hälsosam kost. Att
kunna väga för- och nackdelar mot
varandra vid köp av olika varor är något
helt annat än att endast jämföra priser
och köpa det som är billigt.

Prismedvetenheten behövs, jag förnekar
inte det, tvärtom. Men man behöver
också andra kunskaper så att man
kan bedöma vad man får för pengarna.
Kost- och konsumentupplysningen är
mycket viktig. De som har ansvar för
denna viktiga verksamhet bör vara politiskt
valda personer med politiskt
ansvar och politiskt förtroende, personer
som har en naturlig förankring i
regionens folkrörelser och offentliga
liv.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Opinionsbildningen har
kommenterats en hel del under denna
remissdebatt. Före middagspausen gav
herr Kaj Björk sin analys av massmedias
möjligheter att påverka vår bild av
det internationella skeendet. När debatten
inleddes i går ägnade sig herr Helén
rätt mycket åt att tala om politisk
opinionsbildning, och jag måste tillstå
att jag i många stycken inte förstår
hans och folkpartiets resonemang. Den
fjärr- och närdemokrati han talar om
existerar väl delvis redan inom de stora
folkrörelserna och de politiska organisationer
som de flesta av oss tillhör här
i kammaren, där medlemmarna har
möjligheter att ta ställning till politiska
frågor och genom sina förtroendemän
kan föra sina tankar vidare. Vi får säkerligen
tillfälle att föra den debatten
ganska ingående under det arbetsår
som nu ligger framför oss.

Vad jag däremot mycket starkt redan
i dag skulle vilja opponera mig mot
är det förslag som herr Helén omnämnde
och som vi redan tidigare genom
motioner fått ta ställning till, nämligen
offentliga utskottsförhör. Jag är fullt
på det klara med att man mycket väl
kan ge offentlighet även åt arbetet i ett
utskott. Jag har både på TV-skärmen
och i Washington kunnat studera det
amerikanska systemet, där det varit stora
lysande skådespel för filmkameror
och på TV-skärmen, men där man också
har fått ett intryck av att frågornas
sakliga behandling och ett ökat insam -

Torsdagen den 22 januari 1970 om.

Nr 3

lande av information skulle ha skett
oerhört mycket bättre om det hade varit
stängda dörrar och medlemmarna
utan inblandning och utan hänsyn till
massmedia kunde få ta ställning.

.lag tror vi skall göra klart för oss
att förhållandet är exakt detsamma i
den svenska riksdagen. Vi skulle mycket
väl kunna hålla offentliga utskottssammanträden,
men vi skall vara på det
klara med, att i så fall blir besluten annorlunda.
Det är inte säkert att de alltid
blir av bästa art. Det skall vara insyn i
hur en demokrati arbetar, men när man
till sist skall ta ställning, kan det vara
bra att en människas ställningstagande
vid ett sammanträde icke låses fast så
att det ej finns möjlighet till kompromisser
och samförstånd en annan gång.
Någon gång bör det vara arbetsro kring
beslutsfattandet, och det är också det,
herr talman, som har föranlett mig att
begära ordet under rubriken ”Abortfrågor”.

Slår man upp riksdagsberättelsen ser
man att 1965 års abortkommitté kommer
att bli färdig med sitt arbete i år
och lämna sitt betänkande att behandlas
av remissinstanser och i sinom tid
också av den svenska riksdagen.

Det är precis samma förfarande som
vi har haft när alla frågor av större eller
mindre art avgjorts. Det som väl gjort
mig och många med mig, inte minst
inom den stora organisation som jag har
glädjen att företräda, betänksamma är
alt vi tycker att denna arbetsro håller
på att allvarligt störas, och störas på
ett sätt som sannerligen inte kommer att
gagna saken. Abortfrågan är en stor och
viktig fråga. Det gäller människor och
människors förhållanden, och frågan är
allvarlig, inte minst för dem som den
berör. De lagar och regler som vi kringgärdat
abortlagstiftningen med är skapade
av människor för människor utifrån
våra egna erfarenheter och värderingar.
Men lagar och regler blir lätt
föråldrade och speglar en annan tid än
den vi lever i. De behöver ständigt ses
över och anpassas till utvecklingen.

Statsverkspropositionen m. m.

Anledningen till tillsättandet av 1965
års abortkommitté var just insikten om
detta förhållande hos en lång rad stora
politiska organisationer, som uppvaktade
dåvarande justitieministern med en
begäran om en översyn av lagen, en utredning
för att se om utvecklingen gått
så långt att vår abortlagstiftning måste
anpassas till den. Utredningen fick mycket
klara direktiv och har arbetat kanske
längre än vi från början hade väntat
oss. Vi har under tiden inom våra organisationer
försökt upplysa den stora
allmänheten och de intresserade om vad
abortfrågan egentligen gäller och hur
lagen fungerar i dag.

Det kvinnoförbund som jag representerar
gav t. ex. tillsammans med vårt
partis ungdomsförbund och studentförbundet
samt Riksförbundet för sexuell
upplysning ut en fullständigt otendentiös
skrift som bara lade fram den lag
som gäller i dag. Jag vill erinra om att
den sista indikationen, den som vi brukar
kalla fosterskadeindikationen, togs
utan alltför intensiva debatter både i
det utskott där vi till sist enades om
förslaget — i varje fall en stor majoritet
— och sedermera av riksdagen. Ett
enigt utskott och därefter en fullständigt
enig riksdag har ändrat vår abortlagstiftning
en gång senare för att det
skulle finnas vissa möjligheter att
inom det medicinska området experimentera
med en del nya medel som har
kommit fram. Också vid det tillfället då
vi ändrade vår abortlagstiftning på
punkter som ansågs så väsentliga utomlands
att de fick mycket stor publicitet
även i andra världsdelar, så fattades
beslutet i en lugn, saklig stämning
och med stor enighet.

Jag är, herr talman, mycket rädd för
att vi är på väg in i en situation där inte
samma enighet kommer att råda. Jag
har tidigare kritiserat en del politiska
organisationer som i sista stund har
tagit ställning i abortfrågan och uppvaktat
kommittén med sina synpunkter.
Men det är en fullt legal form av opinionsbildning.
En organisation har rätt

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att göra sin mening gällande. Det farliga
och det som har gjort — i varje fall
enligt mitt bedömande — att hela denna
fråga icke kommer att behandlas under
absolut enskildhet, utan påtryckningar
och under den arbetsro som en
utredning av detta slag verkligen behöver,
det är den senaste månadens händelser
med mässor för de ofödda, med
tal om jämlikhet för dem och med uppropslistor.
Det har varit ett känslomässigt
engagemang som icke passar i denna
fråga. Det har också varit ett försök
att sprida en uppfattning om hur vår
svenska abortlagstiftning fungerar, som
såvitt jag kan bedöma inte stämmer
överens med verkligheten.

Vi vet inte i dag vilka förslag abortutredningen
kommer att lägga fram. En
del har det väl ryktats om, och enligt
min uppfattning har man i ett försök
att i sista stund påverka utrednings!edamöterna
sökt skildra dagens verklighet
så att utredningen i sina förslag
skall anpassa sig därefter. Det är ingen
sann bild av verkligheten som har lämnats
vid dessa möten och i dessa upprop.
Tyvärr måste det också konstateras
att många människor, inte minst
privatpersoner som har skrivit artiklar
i tidningarna och lagt ut listor för undertecknande
emot tankegångarna om
en minskad liberalisering på området,
inte heller har behandlat denna fråga
med den saklighet och det allvar som
den verkligen kräver.

Många av de artiklar och upprop jag
har läst är emot agerandet i kyrkor och
de stora, tysta och allvarliga demonstrationstågen.
Artiklarna och uppropen innehåller
lika många grova felaktigheter
som de opinionsyttringar som förekom
strax före jul gjorde.

Det som är verkligt beklagligt är att
man så fritt svänger sig med uttrycket
fri abort. Jag representerar själv en
politisk organisation som många gånger
sagt och även i dag säger att man gärna
ser en ännu större liberalisering av den
svenska abortlagstiftningen. Samtidigt

emotser vi stora insatser för att på olika
sätt hjälpa kvinnor så att abort förhindras.
I vår studieverksamhet och i
den skrift som givits ut och publicerats
i 18 000 exemplar har dessa frågor verkligen
ingående diskuterats.

Vi skulle vilja ställa frågan vad man
menar med fri abort. Det tycks inte
finnas någon som har analyserat begreppet.
Jag ställer bara frågan — jag
har inte följt abortutredningens arbete.
Men vad menar man? Vill man verkligen
ge den stora svenska allmänheten
intrycket av att det existerar fri abort
i vårt land, att vi har förhållanden som
i Sovjet, där kvinnor enligt uppgifter
från 1968 kan få abort före tolfte veckan
av havandeskapet? Har vi en fri
abort på samma sätt som i Polen, där
man visserligen kräver ett intyg men
där ändå läkaren kan göra ingreppet på
sin egen privata klinik? Ingen har i den
ytliga, känslomässigt laddade diskussionen
satt sig ned att analysera begreppet.
Ingen har tagit den minsta hänsyn
till den verkligt allvarliga debatt som
fördes här och i medkammaren, då vi
med tanke på neurosedynskadorna och
de erfarenheter vi fick därifrån införde
en femte indikation.

Debatten förs uppenbarligen icke på
det sätt som den bör föras. Det är också
en form av opinionspådrivning, och jag
tycker det finns anledning till att mycket
klart och mycket bestämt säga ifrån
att den motverkar sitt syfte. De som
önskar en ytterligare liberalisering, de
som bara sakligt vill diskutera lagen
utifrån dess nuvarande innehåll, de som
vill ta ställning på egen hand utan påverkan
utifrån betackar sig för sådana
påtryckningar.

Jag tror, herr talman, att abortutredningen
verkligen skulle behöva arbetsro.
Även vi som har fått förtroendet att
ta ställning som remissinstanser, och de
som i framtiden i en enkammarriksdag
slutgiltigt skall behandla abortfrågorna
behöver arbetsro och tystnad kring denna
stora och viktiga politiska fråga. Den

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

kräver allvar, och den kräver tystnad,
innan vi om några månader får se det
förslag som läggs fram.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Fröken Mattsons intressanta
anförande började med att hon
sade sig inte förstå folkpartiets förslag
om offentliga utskottsutfrågningar. Det
kan möjligen bero på att fröken Mattson
inte har läst innantill vad folkpartiet
sagt i den frågan. Jag skulle gärna
vilja mycket kort sammanfatta det,
eftersom den beskrivning fröken Mattson
gav på nästan alla punkter var felaktig.

Det sägs i det uttalande som folkpartiets
landsmöte antog, att riksdagens utskott
skall ha möjlighet att vid behandlingen
av olika ärenden för utfrågning
inkalla personer utanför utskottet, t. ex.
statsråd, riksdagsmän, representanter
för olika organisationer och myndigheter
eller fristående experter. Den som
blir kallad till utfrågning skall ha rätt
att vägra infinna sig, och den som infinner
sig skall ha rätt att vägra svara.
Vidare talas det om att en tredjedel av
utskottets ledamöter skall ha möjlighet
att begära en sådan utfrågning. Vi menar
självfallet inte att utskottets arbete
i sin helhet skall bedrivas i offentlighet.
Däremot anser vi att detta är en arbetsform
som utskotten bör ha möjlighet att
begagna sig av.

Jag är övertygad om att det finns
många i det här landet som har lättare
än fröken Mattson att förstå behovet av
att en sådan ökad öppenhet tillämpas
i väsentliga delar av riksdagsarbetet.

I sitt anförande i övrigt tog fröken
Mattson upp abortfrågan närmast från
den utgångspunkten att förutsättningen
för en saklig behandling av detta problem
skulle vara att den nu sittande
abortutredningen får inte bara arbetsro
utan även tystnad. Jag har en något
avvikande uppfattning.

Under de senaste dagarna har det i
tidningarna skymtat uppgifter om att

Statsverkspropositionen m. m.
abortutredningen inte kan beräknas bli
färdig med sitt betänkande under första
halvåret i år. Enligt samma uppgifter
föreligger ännu inte det statistiska underlag
som utredningen har begärt.
Samtidigt synes man i utredningen ha
nått ganska långt när det gäller slutgiltigt
ställningstagande i principfrågorna,
om dessa tidningsuppgifter är korrekta.

När utredningen tillsattes, skedde det
som ett svar på den livliga debatt som
utlöstes av de s. k. Polenaborterna och
riksåklagarens avsikt att väcka åtal mot
de kvinnor som underkastat sig abortoperationer
i detta land och även mot
dem som förmedlat kontakt med polska
gynekologer.

Vi har under de senaste åren haft en
debatt för och emot det som alltför förenklat
kallas ”fri abort”. Vanligen har
man definierat det som att den abortsökande
kvinnan på egen hand slutgiltigt
skall få avgöra om fostret skall
aborteras, under förutsättning att hon
ansöker om abort så tidigt att operationen
kan företas under graviditetens
första tolv veckor.

Nuvarande abortlag, som ju stammar
från år 1938 men har ändrats vid åtskilliga
tillfällen, lägger det slutgiltiga
avgörandet om huruvida abort får företas
hos samhället. Motiven bakom denna
lag har varit att skydda både kvinnan
och fostret. Abortlagen skall vara
ett stöd för kvinnan. Lagen skall kunna
fungera som ett skydd för kvinnan mot
omgivningens påtryckningar i den ena
eller andra riktningen, men lagen skall
också skydda fostret i de fall då motiven
för abort synes otillräckliga.

Denna individuella prövning är den
nuvarande lagens styrka och svaghet.
Den medger en humanitär omsorg om
varje sökande som är grundläggande i
ett samhälle som vill sätta människan i
centrum. Samtidigt kan beslutsprocessen
bli så grundlig att den abortsökande
får utstå onödig väntan och utsättes
för orimlig psykologisk press.

På sistone har socialstyrelsen tenderat
att bevilja en allt större procent

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
abortansökningar. Antalet ansökningar
till socialstyrelsen var 7 550 år 1968, av
vilka 93 procent beviljades. År 1969 var
ansökningarna ungefär 7 600, av vilka
mer än 93 procent beviljades — den
exakta siffran föreligger ännu inte. Samtidigt
har antalet aborter på tvåläkarintyg
ökat från 4 450 år 1968 till 7 079
år 1969. De lokala utredningarna och
kontakterna med kvinnan har kanske
stundom skett summariskt. Det kan bero
på att kuratorer och psykiatrer
ibland kan känna sig utlämnade åt socialstyrelsens
som många menar alltför
summariska handläggning. En känsla av
meningslöshet i det egna arbetet sägs på
sina håll ha brett ut sig inför en alltför
generös bifallspraxis. Om ett ingående
arbete skall nedläggas på det lokala planet,
måste man där få känslan av att
kunna påverka besluten.

En möjlighet att återge dem som sysslar
med abortfrågan i praktiskt människovårdande
arbete känslan av meningsfullhet
skulle kunna vara att låta besluten
oftare fattas på det lokala planet.
Då skulle de också komma närmare den
abortsökande själv. Som det nu är går
alla abortbeslut upp till socialstyrelsens
socialpsykiatriska nämnd, utom de s. k.
tvåläkarintygen, som ju endast i efterhand
godkännes av socialstyrelsen. Min
förhoppning är att abortutredningen
prövar alternativa former till beslutsfattande.

En omdiskuterad fråga är om kvinnan
ångrar en abort eller inte. Där förekommer
givetvis variationer från fall
till fall. Det kan erinras om bl. a. den
debatt som utlöstes av ett abortprogram
i TV hösten 1969, efter vilken det framhölls
att en realistisk bild av en abort
kunde vara olämplig att sända, därför
att det kunde ge kvinnor förnyad anledning
att känna sig pressade av en tidigare
abort. Å andra sidan framhölls att
i ett öppet samhälle med fri debatt måste
det anses rimligt att allmänheten bereds
tillfälle att genom massmedia informera
sig om vad en abort egentligen
innebär. Innan abortutredningen av -

slutat sitt arbete och innan de många
remissorganen får tillfälle att yttra sig,
finns det enligt min mening anledning
att välkomna all opinionsbildning, som
kan klargöra både de grundläggande
ideologiska värderingar som kan tilllämpas
i denna svåra fråga och kanske
framför allt de möjligheter till förebyggande
åtgärder, som från samhällets
sida kan sättas in. Det är också angeläget
att opinionsmässigt underlag skapas
för förebyggande åtgärder, bl. a.
därför att dessa kan visa sig vara mycket
kostsamma.

Jag har alltså en rakt motsatt uppfattning
mot fröken Mattsons. Jag tror
att det är önskvärt att en saklig opinionsbildning
sker i denna fråga precis
som i alla andra frågor. Det förhållandet
att det förekommer övertramp från
båda de läger som uttalat sig i denna
fråga skall väl ändå inte förhindra möjligheten
för alla dem som seriöst vill
diskutera denna fråga att uttala sig och
bilda opinion. Detta har fröken Mattson
gjort tidigare och också i dag, vilket
jag tycker är riktigt. Jag är angelägen
att understryka att det väl ändå skulle
te sig orimligt, om riksdagen skulle uttala
sig på ett sådant sätt att man är
negativ inte bara till opinionsbildning
av extrem art utan till seriös opinionsbildning
i en av de svåraste samhällsfrågor
som vi har att ta ställning till.

Fröken Mattson sade att ingen har
satt sig ner och studerat problemet. Ja,
det är verkligen en lindrig överdrift!
Den som t. ex. följt det arbete som
Ekumeniska nämnden och dess sociala
utskott har bedrivit i denna fråga vet
att det är en överdrift. Nämndens socialsekreterare
Anne-Marie Thunberg har i
en uppmärksammad skrift påpekat att
ordet ”välfärd” i debatten oftast användes
som ett argument för en friare
abortlagstiftning både vad gäller fostret
och modern. Men därmed fördöljer man
vad som tidigare varit en självklar utgångspunkt:
att abort alltid är en nödlösning;
ett uttalande som för övrigt
återfinns i riksdagens utskottsuttalanden

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

och i riksdagsdebatter iinda fram till
åren 1904 och 1905. Dagens kris i abortfrågan
består just i denna oklarhet. I
stiillet bör ett välfärdskrav sättas in, menar
fru Thunberg, också för det ofödda
livets riikning, ett krav på att samhället
träder in med stödformer och strukturförändringar
som ger de människor för
vilka eu graviditet betyder en svår konfliktsituation
möjligheter att lösa denna
konflikt utan abort.

Fru Thunberg säger följande i sin
skrift: ”Här möter i själva verket en
självmotsägelse i vårt samhälle. Mitt i
all vår sociala välfärdssyn, som skulle
bygga på inbördes solidaritet efter regeln
att de starkare kompletterar de
svagare, har vi i detta sammanhang i
praktiken hyllat principen att den enskilde
har sin egen börda att bära. Det
barn som väntas i en svår situation har
varit den enskildes angelägenhet. Om
denna tes håller — och materialet talar
för att den gör det —- är det denna inkonsekvens
i vårt sociala tänkande vi
söker dölja genom att hävda att vi måste
värna om den enskilda människans
frihet. Vi fullföljer i detta sammanhang
konsekvent det individualistiska betraktelsesättet.
Men den frihet vi då tror
oss värna om är en illusion. På detta område
har nämligen solidaritetsregeln
aldrig fått gälla något så när fullt ut,
och därför har heller aldrig ramen för
den enskildes frihet vidgats, så att vi
har skäl att tala om ett fritt val. Förmodligen
kommer därför också under
frihetens täckmantel antalet nödtvungna
aborter att öka. Ty om vi inte fyllt ut
med adekvat stöd under nuvarande
abortlag eller vidtagit tillräckliga åtgärder
för hjälp till födelsekontroll, kan vi
då räkna med att få en starkare drivkraft
till detta än tidigare.” Så långt fru
Thunberg.

Varje etisk princip eller värdering
förlorar i styrka om den inte får stöd av
praktiska åtgärder. Också ett samhälle
kan göra sig skyldigt till kätteri genom
att i handling förneka den värdering
det i princip hyllar. När förnekelsen i

Statsverkspropositionen m. m.
handling har gått tillräckligt långt, faller
också principen i glömska.

Fram till 1963 dominerade synen på
aborten som en nödfallsutväg. Detta
finns klart belagt genom dokument från
framför allt riksdagsbehandlingen. Mellan
åren 1963 och 1965 skedde emellertid
opinionsmässigt en förskjutning
från eu social syn till en mera individualistisk.
Diskussionen kring den då
nytillkomna abortindikationen fungerade
därvid som en katalysator och som
en blottläggare av samhällets bristande
vilja att ställa resurser till förfogande.

Jag är medveten om de oerhörda svårigheter
som föreligger när det gäller
att föreslå ett program i abortförebyggande
syfte. Ändå talar vittnesbörden
från nu verksamma abortkuratorer för
att det fortfarande i viss utsträckning
är sociala faktorer som betingar önskan
om abort. Bristen på bostäder, ekonomisk
knapphet, en pressad familjesituation
är sådant som ofta tvingar kvinnor
till en önskan om abort. Alla förslag
om speciella ekonomiska eller sociala
stödinsatser från samhällets sida för
abortsökande kvinnor brukar bemötas
med argumentet att man då skulle premiera
dessa och diskriminera de kvinnor
som aldrig ett ögonblick reflekterar
över abort men har precis motsvarande
sociala eller ekonomiska bristsituation.
Det resonemanget är i och för sig helt
riktigt men gäller inte bara abortförebyggande
åtgärder utan anlitande av
social service över huvud i samhället.
Inte minst därför kan man inte komma
ifrån att samhället borde förse de
sociala myndigheterna och abortkuratorerna
med helt andra resurser när det
gäller anvisning av bostad och när det
gäller ekonomiskt stöd under graviditeten
och den första tiden efter födseln.
En generell höjning och möjlighet till
ett tidigare uttag av moderskapspenningen
skulle självfallet kunna verka i
samma riktning, men jag tror att en
mera effektiv och ekonomiskt rimligare
insats kan ske, om de kvinnor som önskar
abort i samtal med abortkuratorn

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
får klart för sig att samhället är berett
att följa principen att inte sociala, ekonomiska
eller bostadsmässiga svårigheter
skall tvinga dem till abort.

Därvid bör också klarare än nu redovisning
ges om att samhället är berett
att garantera adoption för de kvinnor
som är beredda att föda sitt barn men
inte själva orkar fostra det. Skulle i
enstaka fall, t. ex. på grund av att barnet
är fysiskt eller psykiskt skadat,
adoption inte kunna arrangeras, skall
samhället självfallet svara för vårdnaden.
Abortkuratorer har berättat att
många kvinnor för närvarande hellre
söker abort än tänker sig adoption. Här
borde en opinionsmässig omvärdering
äga rum. Det måste vara en orimlig situation
att vissa kvinnor inte vill föda
sina barn, medan andra står i ko för
att få adoptera. De senaste årens debatt
har gett exempel på att synsätten i dessa
frågor kan förskjutas. Här borde samhället
söka underlätta framväxten av en
mera positiv syn på adoptionsmöjligheterna
från de abortsökande kvinnornas
sida. För min del har jag därför tänkt
motionera om ett stöd till den nya organisation
som har vuxit fram särskilt
bland föräldrar till adoptivbarn.

I detta sammanhang vill jag nämna
att det för närvarande inte finns någon
statistisk uppgift över antalet adoptionsvilliga
äkta par. Omkring 10 procent av
alla äktenskap är dock ofrivilligt barnlösa.
Bara i Stockholms stad anmäler
sig varje år mellan 200 och 250 nya familjekontakter
i syfte att få adoptera
barn. Med tanke på att adoptionsbyrån
där är ett helt frivilligt organ och med
tanke på landet i dess helhet torde man
kunna räkna med att åtskilliga tusen
äkta par i vårt land varje år på ett
eller annat sätt anhåller om att få adoptera
barn.

Abortförebyggande åtgärder behöver
sättas in även för att främja strävandena
att skapa större ansvarighet i äktenskap
och samliv. Det kan ske genom en
förbättrad och förstärkt sexualundervisning
i skolan, där inte minst de etiska

frågorna i mycket större omfattning än
nu behöver aktualiseras. Jag hoppas att
den speciella utredning som sysslar med
detta avsnitt snart är färdig med sitt
betänkande. Äktenskapsskolor i radio
och TV och genom folkbildningsorganisationerna
kan tjäna i samma riktning
liksom åtgärder för att lära ut en bättre
familjeplanering. I en motion har jag
sammanfattat dessa förslag till abortförebyggande
åtgärder.

Abortfrågan är ett exempel på en
ideologisk likaväl som social fråga, där
de olika värderingarna bryter tvärs
igenom de politiska partierna. Vi som
företräder kristna värderingar anklagas
ofta för en hårdnackad hållning i denna
fråga, en brist på kompromissvilja
som i andra sammanhang kan te sig
orimlig. Det krävs emellertid inte stor
beläsenhet i den kristna kyrkans historia
för att bli på det klara med att
principen om människovärdet och om
livets okränkbarhet är så djupt förankrad
i evangeliet självt, att man inte
utan utomordentligt starka argument
är beredd att flytta över ansvaret för
beslutsfattandet på denna punkt från
samhället till den enskilda människan.
Nya medicinska upptäckter förändrar
naturligtvis inte dessa etiska principer.

Från kristna utgångspunkter är det
angeläget att debatten i abortfrågan går
vidare, att argumentens hållbarhet prövas
och att lödigheten i en traditionellt
kristen hållning och i andra synsätt
prövas mot varandra. Det kan inte ske
i tystnad. Det måste ske under en fortsatt
opinionsbildning. Men samtidigt
som denna debatt och fortsatta opinionsbildning
pågår, är det nödvändigt
att samhället gör allt som står i dess
makt för att genom kraftfulla abortförebyggande
åtgärder bryta den stegrade
abortfrekvens som har registrerats under
de senaste åren. Ju mer av praktiska
abortförebyggande åtgärder som på
allvar sätts in, dess starkare stöd ger
man åt principen om livets okränkbarhet.

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag hade i den här remissdebatten
egentligen tänkt tala om
något helt annat, nämligen särbeskattningen
och barntillsynen, men när jag
blev uppmärksamgjord på att fröken
Mattson och herr Wikström skulle ta
upp abortproblemet, fann jag anledning
att ändra mig och ämnar uteslutande
uppehålla mig vid detta. Det vare mig
dock fjärran att vilja riva upp någon
debatt i den här mycket känsloladdade
frågan.

I den del som rörde abortproblemet
instämmer jag helt med fröken Mattson,
och jag vill uttrycka min tacksamhet
för den uppmaning att ge arbetsro för
kommittén som hon uttalade. I åtskilligt
kan jag även dela de synpunkter som
framfördes av min partivän herr Wikström.
Tyvärr måste jag dock bemöta
honom på ett par punkter. Främst gäller
det vad han sade om adoptionen som
ett medel att hindra aborter, något som
kommittén har diskuterat mycket ingående.

Min personliga uppfattning — och jag
tror att jag vågar säga att den är hela
kommitténs — är att adoption bör föras
ut ur debatten kring aborterna. Jag skall
försöka väga mina ord i det här känsliga
ämnet, men jag vågar påstå att föreslå
adoption som en utväg för en gravid
kvinna, som inte själv kan ta hand
om sitt barn, finner jag vara obarmhärtigt
och omänskligt. Vad man begär är
inget mindre än att kvinnan skall genomlida
sin graviditet med alla dess besvär
— ingen som genomgått den processen
kan bestrida att den är påfrestande
— med vetskap om att det barn
som hon föder inte blir hennes utan är
liksom beställt av en annan kvinna
och dennas man. Vi skall inte ens snudda
vid att kvinnorna skall behöva föda
barn åt samhället. På grundval av direkta
frågor som kuratorerna har ställt
till de abortsökande kvinnorna har
kommittén fått uppgift om att man numera
inte ger en kvinna detta alternativ.
Erfarenheten har nämligen lärt ku 7

Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

Statsverkspropositionen m. in.
ratorerna, att det inte uppfattas som en
lösning utan snarare befäster kvinnan i
hennes önskan att inte fortsätta sin graviditet.
Många kvinnor upplever med
rätta detta som en kränkning.

Debatten kring abortfrågan i press,
föredrag och massmedia liar, precis som
fröken Mattson sade, varit utomordentligt
förvirrande för den tillsatta kommittén.
De flesta som deltagit i denna
har rört sig med spekulationer och antaganden
utan att ha tillgång till fakta.
Man har inte ens kunnat definiera vad
som menas med fri abort. Herr Wikström
anser det tydligen vara en rätt för
den abortsökande kvinnan att på egen
hand slutgiltigt få avgöra, om fostret
skall bortopereras, detta inom tolv veckor,
och han efterfrågar därefter samhällets
inverkan på detta avgörande.
Ja, detta bär självfallet varit en av skärningspunkterna
i kommitténs diskussion.
Vi har kommit fram till att alternativet
med en beställningsoperation
från kvinnans sida inte kan godtagas.

I linje med denna uppfattning hävdar
vi inom kommittén, att en operation
måste anses som en nödlösning och under
inga omständigheter kan godtas som
ett nytt preventivmedel, vilket det väl
i så fall skulle bli.

Att analysera hur långt och i vilken
utsträckning kvinnans vilja skall tillmätas
större betydelse i den nya lag som
vi förbereder än i den gamla och när
samt med vilka medel samhället skall
ingripa i valet mellan att kvinnan fortsätter
sin graviditet eller avbryter den
är självfallet en av kommitténs väsentligaste
uppgifter. Jag vill understryka
— jag skall sedan belägga det med exempel
från några undersökningar —
att samhällets ansvar när det gäller att
hjälpa kvinnorna naturligtvis i hög grad
måste sättas i blickpunkten och ägnas
ett mycket stort intresse.

Jag har, herr talman, funnit det lämpligt
att inför kammaren redovisa åtminstone
några av de undersökningar
som vi har vidtagit för att inom kommittén
kunna besvara de frågor som re -

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
geringen, i detta fall justitieministern,
gav i sina direktiv till kommittén. Jag
tycker nämligen att det är lämpligare
att kammaren får denna vetskap direkt
än att det spekuleras över den saken i
tidningarna.

För kommitténs räkning har t. ex.
gjorts en undersökning som gäller de
statligt understödda rådgivningsbyråerna
och den samlade abortrådgivningens
verksamhet i dess helhet. De årsberättelser
som abortbyråerna har att avge
till socialstyrelsen ges från år 1966 på
formulär som har utarbetats just för
att berättelserna skall spegla inte bara
verksamhetens organisation utan också
klientelet och handläggningen av varje
abortärende på de olika rådgivningsbyråerna.
Dessa uppgifter svarar mot dem
som togs in av föregående abortkommitté.
Våra uppgifter avser åren 1966
till 1968.

Denna undersökning är verkligen av
betydelse som underlag för bedömningen
av hur den nuvarande statsunderstödda
rådgivningsverksamheten egentligen
fungerar. Den belyser också hur
lagen tillämpats på det lokala planet under
dessa senare år, både när det gäller
indikationerna vid uppföljandet av en
abort och när det gäller den ordning i
vilken beslutet om bifall respektive avslag
har fattats. Egentligen är denna undersökning
unik så till vida att man får
en uppfattning även om de kvinnor som
efter rådgivning har avstått och som
aldrig kommit in i någon statistikföring.

Men vi har inte bara nöjt oss med de
statsunderstödda byråerna, utan har
också försökt få en uppfattning om hur
alla de andra abortrådgivningsbyråerna
arbetar — de som alltså inte är direkt
statsunderstödda men som handlägger
en hel del ärenden på det lokala planet.

För att få dessa uppgifter har vi rest
omkring till alla län utom Gotland. På
de resorna har vi sammanträffat inte
bara med läkare och kuratorer utan
även med huvudmän och ibland i både
en och två dagar diskuterat verksamheten.
Sammanträdena har naturligtvis

protokollförts, och uppgifterna har sedan
sammanställts, vilket självfallet tagit
mycket lång tid. Denna undersökning
är nu färdig.

Ett annat material som nu bearbetas
är en undersökning om ekonomiskt
stöd för att avhjälpa ett överhängande
behov hos kvinnan. Vi har alltså tagit
reda på hur det statliga anslaget har
använts under åren 1962—1965 och hur
mycket kuratorerna över huvud taget
har haft till sitt förfogande. Jag måste
verkligen erkänna att det inte har varit
mycket. Den undersökningen är avslutad.

Uppgifter har också inhämtats i primärkommunerna
om hur mycket pengar
som ställts till förfogande och i vad
mån det finns möjligheter att prioritera
denna grupp vad beträffar barntillsyn,
bostäder, lånemöjligheter och information
om sociala hjälpmöjligheter. Svar
bar inkommit från 830 av landets 900
primärkommuner. Även den undersökningen
är sammanställd och slutförd.

Även en statistisk undersökning har
bearbetats. Den gäller den centrala myndighetens
handläggning av ansökning
om abortoperation samt vilka operationer
som utförts. Materialet skall redovisas
fördelat på indikationer för ingreppen,
och denna fördelning i olika
delar av landet skall redovisas. Det är
alltså en mycket ingående undersökning.

Vidare har man tagit reda på klientelets
sammansättning i det totala antalet
ansökningar och till vilket antal
dessa har beviljats. Det material som
kommittén har använt utgörs dels av
abortansökningar, dels av tvåläkarintyg,
dels ock av redogörelser över utförda
operationer, som kommit in till socialstyrelsen
under tre år, nämligen 1964—
1966. Anledningen till att dessa år valts
är att då skedde — det har man åtminstone
skäl att tro — tämligen markanta
förändringar på grund av den livliga
abortdebatt som fördes 1965. Det har
just herr Wikström påpekat. Det är uppgifter
i ett 30-tal olika hänseenden som

Torsdagen den 22 januari 1970 om.

Nr 3

liar inhämtats från samtliga ärenden
under dessa År, överförts till hålkort
och databehandlats. Det är hl. a. i den
undersökningen som det har trasslat
till sig så att vi blivit fördröjda. Man
kommer att redovisa ett mycket stort
antal tabeller från denna undersökning,
som är en uppföljning av föregående
undersökningar.

Vi har vidare en utomordentligt intressant
undersökning som gäller kvinnornas
motiv att begära abort. För att
få klarhet i dessa motiv har kommittén
låtit verkställa en stickprovsundersökning
under månaderna oktober och november,
avseende 2 112 kvinnor vilka
tog kontakt med kurator i syfte att få
sin graviditet avbruten. Undersökningen
har utförts genom de kuratorer som
arbetar med detta klientel. I varje enskilt
fall har kuratorn antecknat vad
kvinnan spontant uppgav som skäl för
sin önskan att bli opererad. Kuratorerna
har i varje ärende redovisat uppgifter
som har betydelse bl. a. för bedömningen
av hur lång tid utredningen
av ett abortärende tar enligt den nu gällande
ordningen. Här kommer man att
kunna konstatera om det, som många
tror, är huvudsakligen sociala och ekonomiska
motiv som föranleder en kvinna
att begära abort. I så fall får man
naturligtvis i hög grad beakta vad samhället
kan göra för henne. Men man
kanske finner att det vid sidan därav
är helt andra motiv som förestavar en
kvinnas begäran om abort.

I denna undersökning har också ingått
frågan om preventivmedlens användning,
eftersom kuratorerna har fått
uppgifter från varje kvinna om hon använt
preventivmedel — och i så fall av
vilket slag — vid det samlag som hon
tror gav upphov till graviditeten. Även
dessa uppgifter har överförts till hålkort
och bearbetats av datamaskin. Också
här gäller att datamaskinerna inte alltid
är så tillförlitliga som vi hade hoppats.
Detta har även givit anledning till
förseningar. Tabellerna är också i detta
fall många och långa.

Statsverkspropositionen in. m.

Just vid denna undersökning fäster
kommittén stor vikt, eftersom den kartlägger
kvinnans egna motiv för begäran
om operation. Undersökningen innebär
alltså en helt ny och oprövad metod.
Det är nämligen kvinnans egna, spontant
lämnade uppgifter som man får redovisade
och inte hur andra har bedömt
hennes motiv.

Här får man även fram något om de
fall då kvinnorna har vänt sig till kurator
med förfrågan om abort men sedan
av en eller annan orsak har avstått. När
man nämner att socialstyrelsen har beviljat
aborter i över 90 procent av ansökningsfallen
— alltså en hög siffra —
räknar man aldrig med de kvinnor som
kommer till en kurator eller gynekolog
kanske närmast för att få diskutera frågan
med henne eller honom och få reda
på hur utredningsförfarandet är. Efter
detta samtal går kvinnan i många fall
hem, övertänker själv sin situation och
avstår sedan från att begära abort. När
det gäller att bedöma hur den nuvarande
abortlagstiftningen fungerar har den
gruppen kvinnor naturligtvis lika stort
intresse som de kvinnor vilka representeras
i socialstyrelsens handlingar.

Vidare har vi en undersökning av
kanske mindre intresse, eftersom det
gäller få fall, d. v. s. de fall, då kvinnorna
fått tillstånd av socialstyrelsen
att få en abort utförd men läkaren i
sjukvårdsområdet vägrat att utföra operationen.

Ytterligare en undersökning gäller
olika operationsmetoder. Kommittén
bär undersökt de operationer som utfördes
vid tio olika sjukhus under 1964.
En genomgång har skett av journalerna
för dessa kvinnor, d. v. s. 1 427 fall. Ur
journalerna har hämtats uppgifter om
somatiska korttidskomplikationer, ingreppens
beskaffenhet och antal i varje
enskilt fall, graviditetslängden och antalet
vårddagar. En läkargrupp har sammanställt
undersökningens resultat och
utarbetat 45 tabeller. För de andra undersökningarna
uppställs det i ett par
fall långt över 100 tabeller. Man anser

100

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att denna undersökning har ett stort intresse
även från rent läkarvetenskaplig
synpunkt med hänsyn till att de sent
utförda operationerna är rikligt representerade
i utredningsmaterialet.

Ingrepp medges här i Sverige vid senare
tidpunkt än i något annat land,
i tjugonde veckan och i undantagsfall
ända till tjugofjärde veckan. Därför blir
detta material unikt.

Uppgifter värda att fästa avseende
vid är hur många dagars sjukhusvård
som krävs efter en operation vid vilken
en viss operationsmetod har använts.
Det är självfallet att dessa slutsatser
också belyser frågor av stort samhällsekonomiskt
intresse. Det är alltså
ett unikt och mycket värdefullt material
som kommit fram även genom denna
undersökning.

Kommittén har också försökt få fram
kvinnans inställning till operation under
olika skeden av graviditeten och
försökt klarlägga om risken för bl. a.
psykiska komplikationer varierar just
med tidpunkten för ingreppet, alltså om
det är en sent eller tidigt utförd abortoperation.
Denna undersökning har inte
gällt så många kvinnor — ungefär 100
kvinnor som bodde i Stockholm 1967
och ett mindre antal från Örebro, där
kvinnorna hade fått operationen utförd
i ett sent graviditetsstadium. De som
bodde i Stockholm hade fått operationen
utförd före tolfte veckan. Denna
undersökning har varit fullt frivillig.
Den har varit svår att genomföra, men
den har skett genom två psykologer som
gjort utförliga intervjuer med dessa
kvinnor. Intervjuerna har ägt rum rätt
långt efter operationen av den anledningen
att man har velat undvika att
kvinnorna skulle lämna sina uppgifter
under inflytande av en negativ sinnesstämning,
som ofta inträder efter en
spontan eller framkallad abort. Till
grund för undersökningen ligger ett omfattande
frågeformulär, där kvinnan får
försöka skildra sina upplevelser kring
och efter operationen, sina ångerreaktioner
in. m., om operationen har in -

verkat på förhållandet till hennes man,
om hon har kunnat tala med utomstående
om sin situation och en hel del andra
uppgifter. Analys av denna undersökning
pågår.

Herr talman! Detta var några uppgifter
om de undersökningar som kommittén
gjort, som nu är i sitt slutskede
och som kommer att redovisas för oss
inom de närmaste månaderna.

Jag kan mycket väl förstå liksom andra
kommittéledamöter att besvikelsen
på sina håll är stor över att kommittén
inte kunnat bli färdig tidigare än som
blivit fallet. Kanske denna uppräkning
i någon mån kan bidra till förståelse
för det utredningsmaterial som måste
insamlas för att vi inom kommittén
verkligen skall kunna grunda våra förslag
till en ny abortlagstiftning på fakta
och på kunskaper i stället för på tro
och tyckande, som så gärna häftar vid
en fråga som är så känsloladdad som
denna. Jag vågar inte säga när betänkandet
kommer att föreligga, men vilken
riksdagsledamot som helst kan förstå
att förslaget inte kan komma upp till
behandling i riksdagen förrän tidigast
1971. Vi kan inte inverka på det sista
skedet av behandlingen. Det är justitieministerns
sak.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men herr Wikström
sade några saker som gör att jag känner
mig nödsakad till det. Jag vill då först
säga att jag inte gör det därför att jag
tillhör den abortutredning som nu arbetar.
Jag vill bara som ledamot i denna
utredning säga att vi själva beklagar
att vi inte är färdiga. Jag tror att en del
av den osakliga debatt som förekommit
i pressen hade kunnat undvikas. Man
kan ha förståelse för att många tycker
att vi arbetar för långsamt, men vi måste
beklaga att denna osakliga debatt
drivits.

Herr Wikström efterlyste saklighet i

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

101

debatten men kom sedan själv med påståenden
som lämnar mycket övrigt att
önska i fråga om saklighet och som
för övrigt till stor del grundades på tidningsartiklar.
För det första gjordes
vårdslösa uttalanden angående socialstyrelsen
och socialstyrelsens socialpsykologiska
nämnd. Jag kan omtala att jag
tillhör denna nämnd. Jag har läst några
tusen utredningar, och jag har inte
funnit att utredningarna är summariska
eller att utredningspersonalen anser att
det inte är någon idé att sitta och göra
utredningar åt socialstyrelsen. Den beviljar
ju ändå på löpande band. Nej,
herr Wikström, utredningarna är omsorgsfulla
och långa. Det nedläggs i mitt
tycke mycket arbete som kanske inte
skulle behöva göras i dessa utredningar.
Jag kan också försäkra att vi i nämnden
läser dessa utredningar och väger
det ena mot det andra samt handlar
därefter. De allra flesta abortansökningar
som kommer in till socialstyrelsen
har redan tillstyrkts på det lokala planet,
och socialstyrelsen går inte så ofta
på någon annan linje. Därför kan jag
inte förstå varifrån det skulle komma
att de som först utreder fallen anser
det ganska meningslöst att göra det.

Den som har läst utredningar efter
ansökningar om abort upptäcker att det
finns oändligt många orsaker till en sådan
ansökan — varför kvinnan vill ha
abort eller varför både hon och mannen
vill att hon skall få det.

I debatten i dag förekommer stor
osaklighet, och många talare som yttrar
sig vet väldigt litet om denna fråga.
Jag skall vara ofin mot herr Wikström
och påstå att jag uppfattade hans anförande
som om han visste väldigt litet
om motiven till abortansökningar. Jag
kanske också ”tyckte” mera innan jag
hade haft tillfälle att läsa så mycket på
detta område.

Jag vet inte riktigt vad herr Wikström
menade med att man borde få bestämma
mer på det lokala planet och låta besluten
fattas av dem som hade träffat
den abortsökande kvinnan under utred -

Statsverkspropositionen in. in.
ningsskedet. Det är numera möjligt att
besluta om abort på det lokala planet
genom så kallat tvåläkarintyg. Menade
herr Wikström att den centrala nämnden
inte skulle få fatta några beslut
utan att det skulle ske på det lokala planet
samt att kvinnors ansökningar om
abort skulle behandlas olika beroende
på var de bodde? För min del finner
jag det alldeles otänkbart att det skulle
kunna få fungera så.

Jag vill poängtera att vi behöver en
ny lag, som inte ger så stort utrymme
för olika tolkningar och godtycke.

Herr Wikström tog också upp frågan
om adoption. Fru Hamrin-Thorell har
så ingående redogjort för den frågan att
jag inte skall ta upp den, men jag vill
ändå poängtera att adoption i stället
för abort är någonting mycket cyniskt
mot modern och kanske också mot hennes
barn.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Elvy Olsson påstod
att jag brast i saklighet och att jag byggde
mitt anförande på tidningsuttalanden.
Jag är glad över att ha fått så
många fakta redovisade av fru HamrinThorell,
det var mycket värdefulla upplysningar.
Det bekräftar vad jag försökte
framföra, att det ändå är värdefullt
att kunna bereda möjligheter för debatt
och opinionsbildning genom att i större
utsträckning bygga på fakta än vad som
hittills varit möjligt när det gällt utredningens
material.

Fru Olsson försökte också påvisa på
vilka punkter jag brast i saklighet. Men
jag hade ett intryck av att hennes indignation
över det jag sagt var något större
än hennes förmåga att peka på de
punkter där jag brast i saklighet. Jag
kritiserade icke socialstyrelsen och dess
handläggning av abortansökningar,
utan jag gjorde en lägesbeskrivning.

102

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det torde vara ganska lätt att belägga
vad jag sade, ty jag återgav uttalanden
som gjorts av människor som sysslar
med denna rådgivning. Det är bara att
beklaga att de upplever situationen på
det sätt jag relaterade. Det understryker
behovet av ytterligare debatt och opinionsbildning
innan en ny lag kommer
till stånd.

Fru Elvy Olsson påstod att jag visste
väldigt litet om motiven bakom abortansökningarna.
Man kan naturligtvis påstå
att det faktum att man har olika
åsikter och värderingar alltid beror på
att den andra parten vet så mycket
mindre och har så bristande kunskaper.
Om det vore så enkelt, fru Olsson! Men
det kan kanske också vara så att vi har
olika uppfattningar och olika värderingar.
Jag har i någon ringa mån, utan
pretentioner, försökt att ge uttryck för
mycket preliminära ståndpunktstaganden.
Det faktum att fru Olsson och jag
har olika värderingar i abortfrågan behöver
inte enbart bero på att fru Olsson
vet så oändligt mycket mer än jag!

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Mitt inlägg är inte någon
del i abortdebatten, utan vi går nu
över till att diskutera utbildningspolitiska
frågor.

Några dagar före jul hade Handelstidningen
i Göteborg en ledare med rubriken
De moderata och skolan. Ledaren
var skriven med anledning av att vårt
partis partiråd några dagar tidigare
hade diskuterat utbildningspolitiken
som ett led i vårt programarbete.

I denna ledare göres två konstateranden,
nämligen dels att det hör till
1960-talets politiska mysterier att högerpartiet
ägnat så liten tid åt skol- och
utbildningspolitiken, dels att när vi på
partirådet tog upp den ytterligt allvarliga
frågan om de socialdemokratiska
ansträngningarna att låta utbildningspolitiken
bli en integrerad del i
det på bred front upplagda arbetet att
sakta men säkert omvandla samhället i

socialistisk riktning, då såg vi spöken
på ljusan dag. Detta sade man i ledaren,
och min första kommentar blir spontant,
att det förhållandet att en av landets
mest välredigerade och välinformerade
tidningar kunnat undgå att
lägga märke till den mycket aktiva utbildningspolitik
vårt parti bedrivit
främst under senare delen av 1960-talet
är ett mysterium. Men det är naturligtvis
också tankeväckande: Hur står det
då till hos den övriga pressen?

Visserligen har radio och TV praktiskt
taget bojkottat oss i sina utbildningspolitiska
debatter, vilket jag påpekat
många gånger tidigare här i kammaren,
men ändå! När beslutet om den
sammanhållna grundskolan fattades var
vi det enda parti som föreslog valfrihet
för eleverna med hänsyn till deras individuella
intressen.

När beslutet om den organisatoriskt
sammanhållna gymnasieskolan fattades
häromåret var vi det enda parti som
hade ett eget konstruktivt förslag, vilket
stöddes och alltjämt stöds av våra
främsta utbildningsmän, eller i varje
fall mycket framstående sådana.

När beslutet förra året fattades om de
fasta studiegångarna vid den filosofiska
fakulteten — den s. k. PUKAS-reformen
— var vi det enda parti som hade ett
eget konstruktivt förslag, som tog hänsyn
till akademikernas behov av breda
kunskaper för att kunna finna lämpliga
sysselsättningar på arbetsmarknaden.

Vi är också det enda parti som gjort
en brett upplagd enkät hos näringslivet
för att undersöka möjligheterna att ge
sysselsättning åt de stora grupper akademiker
som i snabbt växande skaror
inom de närmaste åren skall söka sig ut
på arbetsmarknaden.

Redan dessa exempel, herr talman,
torde väl visa att vi sannerligen inte
ägnat utbildningspolitiken någon förströdd
uppmärksamhet. Vi tillämpar
emellertid en arbets- och ansvarsfördelning
inom moderata samlingspartiet,
och om referenter från tidningar eller
Sveriges Radio endast lyssnar på vad

Torsdagen ilen 22 januari 1970 em.

Nr 3

103

parti- eller gruppledare säger, kan jag
förstå att man lätt kan komma vilse.

Så, herr talman, vill jag gärna säga
några ord om den andra delen av ledaren,
som berörde den socialistiska utbildningspolitiken.
Är det så att vi ser
spöken eller är det realiteter?

Tidigare bar vi ju i huvudsak kunnat
diskutera utbildningspolitik med betoningen
på utbildning. Men är det nu så
att vi i fortsättningen får diskutera utbildningspolitik
med betoningen på politik? Herr

talman! Som jag ser saken är det
dess värre på det senare viset. Utbildningspolitiken
får en annan och vida
större betydelse än den hittills haft.
Alltmer målmedvetet kommer socialdemokraterna
att inordna den i sin allmänna
politik, göra den till en integrerad
del i det på bred front upplagda arbetet
för att sakta men säkert omvandla
samhället i socialistisk riktning. Detta
är också helt naturligt — sett ur deras
synpunkt. Att få ta hand om ungdomarna
från 5—6-årsåldern upp till 15—16-årsåldern, kanske ännu längre, ger fantastiska
möjligheter att skapa förutsättningar
för i stort sett vilket samhälle
som helst, bara man arbetar målmedvetet
och hänsynslöst. Därmed har jag
inte sagt att man arbetar hänsynslöst,
men möjligheten finns om man arbetar
på det sättet.

Statsministern har utan tvivel rätt,
när han slår fast att ”utbildning utgör
ett av de viktigaste medlen för att förändra
samhället”. Detta är förvisso sant,
men man blir inte glad när man tvingas
konstatera att denna sats för honom
och hans medarbetare uppenbarligen
fått följande innebörd: ”Att förändra
samhället utgör det viktigaste målet för
utbildningen.” Dels kan i alla fall jag
tänka mig mera närliggande mål för utbildningen,
dels är jag inte ense med
statsministern om i vilken riktning samhället
bör förändras.

Man kan fråga sig hurudan den enskilda
individens situation blir i det tilltänkta
utbildningssamhället. Ja, för att

Statsverkspropositionen m. m.
få svar kan man ju t. ex. gå till den s. k.
jämlikhetsrapporten. I denna kanoniska
skrift står att ”det är ett jämlikhetskrav,
att barn ges lika möjligheter till utveckling”
— och det vill man ju hålla med
om. Men man blir tveksam, när man söker
svar på frågan vad som menas med
lika möjlighet till utveckling.

En antydan om svaret på den frågan
kan man få av dåvarande utbildningsminister
Olof Palme som i ett tal i Uppsala
för drygt ett år sedan kostade på
sig följande formulering: ”Utbildningspolitikens
mål är att skapa ökad jämlikhet
i samhället. Det jag avser är naturligtvis
något betydligt vidare än den
rätt snäva och slappa tanken att alla
formellt skall ges samma chans efter
ett startskott som man tror sig göra gemensamt.
”

Vad som i stället avses, klargörs av
jämlikhetsgruppen: ”1 en skola för jämlikhet
måste sålunda undervisningen
förmedlas med hjälp av starkt individualiserade
metoder. Med detta avses
givetvis inte en individualisering av den
typ som innebär, att elever med olika
bakgrund och skiftande förutsättningar
får gå igenom kursen så snabbt de hinner
och orkar; det skulle ytterligare öka
klyftorna.”

Herr talman! Såvitt jag förstår, innebär
detta konkret att det blir en uppgift
för läraren att vid sidan av att
hjälpa fram de mer svagpresterande eleverna
hålla igen och bromsa utvecklingen
för de bättre rustade. De nyssnämnda
lika möjligheterna till utveckling betyder
alltså möjligheter att se till att
barnen utvecklas lika. Jag skulle vilja
kalla detta för ett slags falsk jämlikhet.

Man kan förstå att Alva Myrdal, jämlikhetsgruppens
ordförande och chefsideolog,
befarar att hon i sina jämlikhetssträvanden
kan stöta på motstånd
från många lärare. »Men», säger hon
i en obetalbar replik i ett publicerat
samtal med författaren Kent Andersson,
»den äldre lärargenerationen måste
nog do ut innan vi får en riktigt ny
skola.»

104

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Av detta bör vi inte dra den slutsatsen,
att regeringen och regeringspartiet
kommer att anse det tillräckligt att
sitta och bokstavligen önska döden åt
en hel generation av en yrkeskår. Vi
kan naturligtvis räkna med rätt resoluta
tag — så handlingskraftiga är de.
När Alva Myrdal förordar en totalsocialisering
av hela läromedelsproduktionen,
blir resultatet en producent
med en sorts böcker och en sorts innehåll.
Det blir naturligtvis billigt att
producera den sortens läromedel, men
det är en besparing som i varje fall jag
inte kan vara med om.

Herr talman! Jag skulle kunna ta
fram fler citat från regeringskretsen
och denna närstående personer för att
bevisa, att vi sannerligen inte ser några
spöken. De anförda citaten kanske
räcker för att få aningslösa borgerliga
att inse att socialdemokraterna kommer
att göra vad de kan för att utbildningspolitiken
i framtiden inte kommer
att ha särskilt mycket att göra med
så triviala ting som att ge eleverna nya
kunskaper om teknikens och vetenskapens
nya rön eller att låta eleverna individuellt
utvecklas efter sina anlag,
sina intressen och sin förmåga. Det blir
i stället de borgerligas stora uppgift
inom utbildningspolitiken att slåss för
dessa ideal, för dessa målsättningar.

När jag nu ser utbildningsministern
här närvarande, skulle jag vilja sluta
mitt anförande med att ställa en fråga
till honom. Jag har faktiskt anfört några
citat här, kanske främst från ett annat
statsråd som i huvudsak uttalat sig
i officiella skrifter eller gjort det på
uppdrag av partiet i de utbildningspolitiska
frågorna. Min konkreta fråga
till herr statsrådet Ingvar Carlsson är
då: Delar statsrådet dessa uppfattningar?
Jag tänker framför allt på två uttalanden
som jag citerat — det ena
gällde sättet att sköta den individualiserade
undervisningen för eleverna
och det andra var statsrådet Myrdals
uttalande beträffande läromedelsproduktionen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall försöka att
här bara uppehålla mig vid ett par saker
när det gäller skolans förhållanden.
Jag tänker då närmast på skolans miljö
och arbetsförhållanden, vilka frågor varit
föremål för mycket skrivande och
talande även från denna plats. Att jag
ändå nu tar upp detta i årets remissdebatt,
beror på att jag vill ställa frågan:
Vad har gjorts för att få verksamheten
i det dagliga skolarbetet bättre?
Nu är den enligt mitt förmenande varken
acceptabel eller i vissa skolor ens
tolerabel.

Vad har då gjorts? Skolöverstyrelsen
svarar i sina petita, att en bättre skoldemokrati
måste bli den gällande arbetsmetoden.
Det sägs vidare att man
arbetar för just den sakens skull på
olika fronter — bl. a. i en utredningsgrupp
för samverkan i skolan (SISK).
Den arbetar enligt uppgift efter helt
vetenskapliga metoder och den skall
när det hela blir färdigt lägga fram förslag
om exempelvis bättre konstruktion
och funktion för samarbetsnämnden,
läromedlens och stoffurvalets inverkan
på arbetstrivseln; elevinflytande och
medansvar är också medel för att nå
bättre förhållanden i skolans arbetsmiljö.
Det är rätt och riktigt alltsammans.
Felet är bara att det går för långsamt.

Herr talman! Arbetssituationen i en
del skolor är i nuläget alarmerande.
Det krävs snabba åtgärder för att åstadkomma
en förbättring. Jag hälsar med
tillfredsställelse att elevinflytandet anses
naturligt i dagens skolor, men detta
innebär också ett stort ansvar. Tyvärr
dominerar inte ansvarsfaktorn i
alla skolor. Pennalism mot kamrater
och trakasserier mot lärare utövas av
vissa s. k. tuffa element. Olidliga förhållanden
i skolorna rapporteras då
och då. Det har till och med förekommit
att offren för dessa trakasserier i
förtvivlan över sin situation begått
självmord. Detta är det mest dramatiska.
Hur många elevers undervisning

Torsdagen den 22 januari 1970 om.

Nr 3

liar inte blivit förfelad? Hur många
lärotimmar har inte gått förlorade på
grund av bristande ordning i klassen?

lin tillrättavisning utlöser hån och
begabbelse och ibland handgripligheter.
Ett sådant förhållande som nu existerar
i vissa skolklasser kan helt enkelt
inte tolereras av samhället. Någon
form av ett bättre stöd behövs åt såväl
lärare som elever. Skolans personal
måste få någon form av rätt att ingripa
i speciella fall under sin tjänsteutövning.
Givetvis skall detta vara under
kontroll av skolans demokratiska beslutsorgan
i olika instanser. Full insyn
för målsmansförening och .skolans samarbetsnämnd
bör givetvis också höra
till bilden i arbetet på att få en bättre
skolmiljö till stånd. Det bör etableras
en ständig kontakt mellan hem och
skola under hela skoltiden. Större aktivitet
behövs säkerligen här.

Givetvis skall allt i forsknings- och
vidareutvecklingsväg göras för att undervisningen
skall bli meningsfull för
den enskilde eleven. Skolmiljön kan
säkert förbättras och mycket kan göras
för elevernas trivsel Den nya läroplanen
för exempelvis grundskolan blir
intressant i sammanhanget.

1960-talet kan kännetecknas som en
enda försöksperiod över hela skolans
arbetsfält. Låt oss nu rikta in oss på
att ge skolan arbetsro så att den kan
finna sig till rätta bland nyheterna. Arbetsron
behövs mer än mycket annat
i dagens skolor. Många anser att arbetsroll
nu inte bör störas med nya
komplement då och då. Jag måste säga
att jag ger dessa rätt. SÖ är visserligen
ett jätteverk — jag tror att det är det
största ämbetsverk vi har — och där
kan stor aktivitet presteras, vilket också
synes ske. Nu borde SÖ inrikta denna
aktivitet på att stärka trivseln och
förbättra arbetsmiljön i skolan och
vänta med att låta skolväsendet i sin
helhet ständigt vara ett enda stort försöksfält.

Det finns två stora utbildningsområden
som centerpartiet och folkpartiet

105

Statsverkspropositionen in. in.
i motioner sedan flera år tillbaka krävt
eu parlamentarisk utredning om. Det
ena är vuxenutbildningen och det andra
är en obligatorisk förskola. När det
gäller vuxenutbildningen tog regeringen
uppenbarligen något lätt på frågan,
då den ladc fram och i riksdagen genomdrev
nuvarande former för denna
utbildning. Förslaget borde uppenbarligen
ha varit bättre förberett. Som jag
sade, hade centern och folkpartiet i
gemensamma motioner krävt att detta
skulle föregås av en parlamentarisk utredning.
Det visar sig ju nu att vuxenutbildningen
inte alls blivit vad som
avsetts. Den engagerar inte många av de
omkring 80 procent av svenska folket
som inte fått annan utbildning än folkskola.
Kritik har också levererats mot
nuvarande system. Jag kan nämna att
LO och ABF kritiserat systemet i en
skrivelse till regeringen i höstas. Ja,
de ville till och med starta egen försöksverksamhet
för att utröna vilka utbildningsmetoder
som bör tillämpas i
framtiden. Jag tycker att detta absolut
stöder våra partier i uppfattningen att
denna reform borde ha utretts av en
parlamentarisk utredning.

Nu har ju det vuxenutbildningsprogram
som vi arbetar efter bara ett par
år på nacken. Ingvar Carlsson aviserar
nu i statsverkspropositionen en ny
vuxenutbildningsproposition. Får jag
då uttala en stillsam förhoppning om
att den propositionen är bättre förberedd
än den som vi fick för något år
sedan.

Det andra område som centern och
folkpartiet har krävt utredning om är
förskolan. Redan 1964 antog riksdagen
en centermotion, vilken begärde utredning
om en obligatorisk förskola. Trots
denna riksdagens klart uttalade önskan
nonchalerades den av regeringen i flera
år. Ingenting hände på förskolans
område, men senare har frågan anförtrotts
åt den nu verksamma 1968 års
barnstugeutredning.

Det är ett starkt önskemål att den
obligatoriska förskolan kommer i gång.

106

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det finns många pedagogiska motiveringar
för detta. Det blir givetvis en
mera jämlik start för barnen när de
sedan börjar i grundskolan. Det finns
även sociala motiveringar. Jag vill dock
mena att det pedagogiska måhända är
det dominerande för 5- och 6-åringar.
Därför måste det vara fel att inte skolmyndigheter
av olika kategorier har
hand om förskolans utformning. I årets
huvudtitel signalerar utbildningsministern
en större utbildningsfrekvens av
förskollärare. Det är bra och riktigt;
men deras läraruppgift och de barn
som de lär skall sortera under socialmyndigheten!
Det vore en riktig åtgärd
att lägga förskolorna under utbildningsministeriet
och skolstyrelserna.

Herr talman! Vi talar ju nu under
rubriken Utbildning, men det må förlåtas
mig om jag tar upp en mera lokal
fråga som inte direkt hör till utbildningsfrågorna.
Det är ju så vid en remissdebatt
att man ibland har litet på
hjärtat som rör även frågor av annan
karaktär.

Jag tittade häromdagen på ett TVprogram.
Det var Hans Palmstierna
som påvisade vilken miljöförstöring
storstäderna åstadkom. Där visades
storstadens problem med att förbränna
och förstöra sopavfall och dylikt. En
viss restprocent blir oundvikligen kvar.
Den måste stadens omgivningar kunna
absorbera. Miljonstaden får en alltför
stor rest för att denna skall kunna absorberas
av omgivningen utan spår.
Men om samma folkmängd fördelades
på fem städer får man enligt detta TVprogram
mindre avfall att fördela och
det absorberas lättare i fem olika omgivningar.
Avfallet kommer aldrig där
att bli samma miljöförstörande problem.
Avskräckande exempel gavs på
miljöförstöringen kring exempelvis
Chicago och Los Angeles.

Det är visserligen fjärran men varnande
exempel som vi bör taga lärdom
av. Även andra negativa faktorer av
social karaktär när det gäller storsta -

den finns, vilka jag dock inte behöver
närmare gå in på.

Detta visar med ganska stor tydlighet
att våra lokaliseringspolitiska strävanden
är av stor vikt. Vi kunde med
tillfredsställelse läsa i fjolårets inrikestitel
att departementschefen varnat för
att låta befolkningskoncentrationen till
våra tre storstadsområden fortsätta i
den ständigt accelererande takt varom
det senaste decenniet vittnat. Herr talman,
det vore tacknämligt om vi kunde
ha gjort samma konstaterande i årets
inrikestitel.

Till fjolårets riksdag var vi några
centerriksdagsmän som med länsplan
67 :s och 68 :s siffermaterial som underlag
i en motion påvisade den befolkningskoncentration
som sker i örestadsområdet
och som innebär att stora
ytor av landets bästa åkerjord försvinner
under asfalt och sten samtidigt
som andra bygder och deras tätorter
avfolkas. Vi har exempelvis ett Norrlandsproblem
på Österlen. Det är alldeles
uppenbart att hela Skåne borde
ses som en enhet ur planeringssynpunkt
för arbetsobjekt och därmed följande
bebyggelse. Tidningen Arbetet
uttalade sig också i en ledare, som var
rubricerad Jämvikt i Skåne, i den riktning
som jag här har försökt att göra
mig till talesman för. Jag hälsar det inlägg
i debatten som Arbetet här har
gjort med största tillfredsställelse.

I fjolårets motion krävde vi att länsstyrelserna
borde få order om att etablera
kontakt över länsgränserna i akt
och mening att åstadkomma en jämnare
fördelning och lokalisering. Innan
så blir fallet får vi inte den effektivitet
i planeringen som vi behöver.

Jag skulle på denna punkt gärna vilja
fråga: Borde inte den nu pågående
s. k. riksplaneringen kunna ge sammanhängande
planeringsriktlinjer för
större regioner än endast ett län? Skall
det vara nödvändigt att göra en ny
länsindelning innan en sådan planering
kan ske? Jag är rädd att det då

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

107

dröjer alltför länge. Eller är det kanske
eu aktivare lösning att få till stånd
ett demokratiskt organ i form av länsparlament?
Det är hög tid att en planering
i vidare regioner än län sker i
dessa sammanhang. Detta är nödvändigt
för att förebygga de svårigheter
som en snedvriden befolkningskoncentration
för med sig. Det blir annars
mycket svårt att i en framtid klara
exempelvis vattenförsörjningen.

Det sägs att vi kan ta vatten från Bolmen,
men vi vet att det kommer att bli
ett mycket dyrare vatten än det vi har
nu. Tar vi det nr grundvattnet i Örestadsområdet
får vi enligt expertisen
cirka 2 000 vattenuttag över den skånska
slättbygden med ett avskärmat område
på en hektar kring vart och ett
av dessa uttag. Det innebär troligen —-skall jag kanske säga — att vi riskerar
alt våra åar inom området blir torrlagda
på sommaren. Någonting liknande
upplever man nu på Själland, där
man i vissa områden tar ut vatten efter
den principen. Den sänkning av grundvattennivån
som detta leder till minskar
skördarna och får alltså negativa
konsekvenser för växtligheten när det
gäller både trädgårdar, jordbruk och
vår natur i övrigt. Detta kan, herr talman,
innebära en miljöförstöring av
stora och oanade mått.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag skall ta upp ett par
andra frågor inom utbildningsområdet
och börjar med ett känt citat: »Envar
har rätt till undervisning. Undervisningen
skall vara kostnadsfri, åtminstone
på de elementära och grundläggande
stadierna.» Så lyder ingressen
till artikel 26 i den nu mer än tjuguåriga
allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna.

Vi vet hur bjärt ljuset i denna artikel,
i likhet med många andra i rättighetsförklaringen,
kontrasterar mot verklighetens
mörker för stora delar av vår
mänsklighet. Sedan artikeln antogs av

Statsverkspropositionen m. m.
FN:s generalförsamling år 1948 har tre
till fyra primärskolegenerationer i uländerna
passerat vad som kan betecknas
som deras normala grundutbildningsperiod.
En del har varit med
bland de lyckliga som tagits in i vad
vi kallar grundskolan, och förvisso ett
ökat antal. En tredubbling av antalet
intagna skolbarn har ägt rum i u-länderna
under perioden 1950—1955. Men
befolkningsexplosionen innebär trots
denna kraftiga expansion av utbildningen
att antalet som ställts utanför
skolan har vuxit snabbare. Därtill kommer
det dystra faktum att inte ens ett
barn av tre som börjar grundskolan går
skoltiden ut. På högre stadier är bortfallsprocenten
ännu större.

I den i höstas publicerade och mycket
uppmärksammade rapporten från
Pearson-kommissionen påvisas åtskilliga
ljusa drag i u-ländernas utveckling.
Rapporten tillbakavisar det hopplöshetens
kramptillstånd som drabbar våra
sinnen när vi funderar över u-ländernas
situation. Men visst finns det allvarliga
och pessimistiska inslag i rapporten.
Dit hör naturligtvis den snabba
folkökningen, som neutraliserar många
förbättringar. Man konstaterar exempelvis
att det blir svårt att ta bort de
stora brister som föreligger inom utbildningen.
Krafttag måste till för att
inte ännu större brister skall uppstå.

Det skulle vara lätt att göra en lång
katalog över u-ländernas kolossala svårigheter
med utbildningsfrågorna, och
det skulle inte heller vara så svårt att
med siffror redovisa de svårartade problem
vi har i de så kallade i-länderna
på utbildningens område. Det gäller
exempelvis den snabbt stigande utbildningskostnaden
per elev i förhållande
till de knappa samhällsekonomiska resurserna.
Det gäller också efterfrågetrycket
som nära nog håller på att
spränga våra utbildningsanstalter inifrån.

I Sverige har vi inom kort — läsåret
1972/73 — genomfört den obligatoriska
nioåriga grundskolan. För läsåret 1970/

108

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

71 anger årets statsverksproposition en
gvmnasiefrekvens på 32 procent, en
fackskolefrekvens på 21 procent och en
reducerad yrkesskolefrekvens på 39
procent. Det betyder att 92 procent av
årskullen tas in i mellanskolan, vilket
ar 7 procent mer än vad som tidigare
beräknats. Prognoserna för antalet närvarande
universitetsstuderande har hittills
ständigt överträffats. Läsåret 1968/
69 hade vi mer än 100 000, vilket betyder
en fördubbling av studerandeantalet
på fyra år. Liknande efterfrågetryck
kan redovisas för land efter land.

Givetvis blir inte den ekonomiska
påfrestningen lika stor för ett land som
Sverige med dryga 20 procent av befolkningen
i utbildningssystemet som
för exempelvis Ghana, Indien eller Marocko
med omkring 50 procent av befolkningen
i skolåldern. Förklaringen
är naturligtvis den stora skillnaden i
medianålder. U-ländernas »yngre» befolkning
lägger en större försörjningsbörda
på de vuxna i yrkesverksam ålder.

Till de problem jag nu har berört
och som närmast kan mätas i studerandeantal
och pengar kommer de sociala
och pedagogiska, som under senare
år lett fram till våldsamma händelser
vid flera av de ledande universiteten
i Tjeckoslovakien, Frankrike,
Västtyskland, Italien, Polen, Spanien,
USA och i nedtonad form också observerats
hos oss i Sverige.

Mot den bakgrunden är det inte obefogat
att tala om »utbildningens världskris».
Problemen har analyserats på
ett utmärkt sätt i Philip H. Coombs
bok med samma namn. Coombs har under
1960-talet varit chef för International
Institute for Educational Planning
i Paris. Syftet med det material han
presenterat var att det skulle utgöra
diskussionsunderlag för en stor internationell
utbildningskonferens i USA
1967 — en konferens som enades om
följande förslag som grundval för ett
konstruktivt handlingsprogram:

1. All utbildning är nu en väsentlig

angelägenhet för varje land på jorden,
och utbildningsplaner kan genomföras
med garanterad framgång endast om de
görs med hänsyn till utbildningsväsen
och utbildningsplaner i andra länder.

2. Ett lands utbildning kan inte längre
ses som eu serie självständiga företag
på olika nivåer, med helt skilda
mål. Utbildningen måste inom varje
samhälle betraktas som en helhet med
väl avstämda delar — en jämvikt som
i sin tur återspeglar samhällets krav
och de resurser som finns tillgängliga
för att möta dessa krav.

3. Det är utan tvivel en kris att utbildningen
inte kan utföra det som
förväntas av den. Krisen yttrar sig på
två sätt. För det första klyftan i världen
mellan de enskildas hopp och samhällets
behov å ena sidan och utbildningssystemets
möjligheter å den andra.
För det andra en ännu större klyfta
mellan u-länderna, vilkas helt otillräckliga
resurser grinar dem i ansiktet, och
i-länderna som alltmer blir upptagna
av sina egna behov.

4. Utbildningens program, utformning
och administration samt själva
undervisningen kräver i alla länder,
både rika och fattiga, att den allra
största uppmärksamhet riktas mot olika
sätt att ersätta stelhet med nytänkande,
traditionella eller förlegade idéer
med nya grepp och initiativ.

Utifrån de nu citerade teserna redovisar
den vid konferensen samlade
världsexpertisen på utbildningsfrågor
en rad handlingslinjer, som är värda
ett ingående studium men som tiden
inte medger att diskutera vid det här
tillfället.

Herr talman! Vad föranleder mig då
att uppehålla mig så länge vid de internationella
utbildningsfrågorna i denna
remissdebatt? Svaret är enkelt. I en
av de citerade konferensteserna sägs
att i-länderna blir alltmer upptagna
av sina egna behov medan u-ländernas
otillräckliga resurser grinar dem i ansiktet.
Skoldebatten i de industrialiserade
länderna måste i fortsättningen

Torsdagen den 22 junnari 1970 em.

Nr 3

10!)

på elt helt annat sätt inriktas på de
internationella utbildningsproblemen.
Det iir också motivet till att UNESCO
utlyst 1970 som elt internationellt utbildningsår.

.lag hade hoppats finna några konkreta
förslag i årets statsverksproposition
som motsvarade de krav man kan
ställa på Sverige utöver anslutning med
ord till det internationella utbildningsåret.
Det enda positiva jag funnit är
det vidgade utrymme som de nya läroplanerna
får för internationella frågor
och den relativt ringa ökningen av den
del av u-landsbiståndet som går till undervisning.

Jag skulle vilja fråga vår nye utbildningsminister
om han inte tycker att
tiden är mogen för ökad aktivitet från
svensk sida på detta område.

lifter genomläsning av utbildningsminister
Ingvar Carlssons första bilaga
10 till statsverkspropositionen vågar
jag mig på att göra den bedömningen
att han helt i enlighet med målsättningen
i månfärdernas tidevarv strävat
efter en mjuklandning. Han har,
tycker jag, lyckats hyggligt i denna
strävan. Åttonde huvudtiteln ökar med
en dryg halvmiljard på driftsidan. Men
hur de nya miljonerna skall användas
i den mån de inte utgör automatiska
kostnadshöjningar är svårt att bedöma
för dagen. Det karakteristiska med
statsrådet Carlssons »debutåtta» är att
den i så hög grad saknar udd.

Var gång man närmar sig de svåra
punkterna möts man av beskedet att
förslag skall läggas i en senare proposition
eller att utredning pågår. Exemplifieringen
på detta kan göras lång.
Den besvärliga betygsfrågan hänskjuts
till utredning av skolöverstyrelsen.

Några besked i skoldemokratifrågorna
ges inte i väntan på SISK:s förslag.

Organisationen av studie- och yrkesorienteringen
utreds.

Beslutet om de omdiskuterade IMUförsöken
flyttas fram ytterligare ett år.

De komplicerade statsbidragsreglerna,
som med fog ansetts utgöra ett hin -

Statsverkspropositionen ni. in.
der för en rationalisering av utbildningen,
fortsätter departementet att utreda.

I väntan på den utredningen tar departementschefen
inte heller ställning
till förslaget om skolintendenter.

Arbetsnamnet mellanskolan hänger
med som en kardborre även i årets
statsverksproposition. Riksdagen uttalade
sig som bekant klart i den namnfrågan
redan 1968. Man skulle vilja fråga:
Vad väntar utbildningsministern
på?

Ännu längre har riksdagen väntat på
förslag om riksinternatskolorna. Nu
aviseras en särproposition under våren.

Samma löfte ges om den mycket viktiga
vuxenutbildningen, vilket herr
Thorsten Larsson tidigare varit inne
på.

Med anledning av den bebådade
skattepropositionen kommer vi också
senare att få förslag om vissa justeringar
av det studiesociala stödet. Det
större greppet får vänta i avvaktan på
pågående utredningsarbete.

Förskolan utreds av 1968 års barnstugeutredning.

Ja, herr talman, den här redovisningen
klargör hur fylld av undanglidningar
årets utbildningshuvudtitel är. Vi får
därför vänta med debatterna i de mer
kontroversiella frågorna. Men en av de
uppräknade punkterna vill jag ändå beröra
litet ytterligare redan nu. Det gäller
privatskolorna.

En proposition, avsedd att föreläggas
riksdagen i mars, förbereds beträffande
det förslag som framlades redan
1966 av internatskoleutredningen om
fyra s. k. riksinternatskolor. De av utredningen
föreslagna skolorna var de
två Sigtunaskolorna, Viggbyholmsskolan
och Grännaskolan. Riksdagen har,
kan man påstå, väntat otåligt på ett förslag
i frågan och två år i rad efterlyst
snabbehandling av ärendet. Anledningen
till riksdagens påstötningar är vetskapen
om de ekonomiska påfrestningar
berörda skolor utsätts för genom

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
uteblivna besked om de ekonomiska
förutsättningarna för den fortsatta verksamheten.
Därtill kommer att det enhälliga
förslag utredningen framlagt
om riksinternatskolor fått ett mycket
positivt mottagande. Det finns inte anledning
att nu diskutera motiveringarna
till förslaget. Låt mig ändå personligen
säga att det visserligen är mycket
värdefullt med ett enhetligt skolsystem,
men att jag tycker att vi även i framtiden
kan ge plats för några privata
skolors verksamhet. Erfarenheten visar
att pedagogiska innovationer mycket
ofta lanseras just via dessa skolor, som
intar en något friare ställning i vårt
mycket omfattande skolsystem.

Jag har därför, herr talman, medan
propositionen förbereds i departementet
velat uppmana till generositet vid
behandlingen av de här skolorna, så
att i varje fall de skolor för vilka skolöverstyrelsen
tillstyrker anslag i sina
senaste petita skall få väsentligt förbättrade
statsbidrag. Det kan förtjäna
att bli påpekat att ganska avsevärda investeringar
gjorts vid de här skolorna.
Grännaskolan som jag känner bäst till
har sedan den startade 1963 investerat
6,3 miljoner kronor, varav 2,1 miljoner
kronor utgör statsbidrag. Den mycket
intressanta försöksverksamhet som bedrivs
vid Grännaskolan har således tillkommit
efter stora ekonomiska uppoffringar,
men den har varit framgångsrik.
Man måste utgå från att utbildningsministern
när han lägger sitt förslag
på riksdagens bord i mars beaktar
detta och då säkerställer Grännaskolans
framtid. Annat vore pedogagiskt
och ekonomiskt oförnuft.

Grännaskolan tilldrar sig intresset
kanske framför allt från de synpunkter
jag inledde mitt anförande med ■— de
internationella. Mig veterligt finns det
ingen annan skola i Sverige som nått
så långt med fördjupningen av de internationella
momenten i lärostoffet
som Grännaskolan. Undervisningen bedrivs
i stor utsträckning på engelska
för samtliga elever. Nya försök pågår

med placering av elevgrupper utomlands.
En avdelning i första årskursen
av gymnasiet förlädes 1968 till en skola
som byggts upp i England. Denna avdelning
genomgår innevarande läsår
sitt andra studieår vid skolenheter som
inrättats i Tyskland och Frankrike,
varvid eleverna fördelas på dessa efter
det B-språk de valt. Sista gymnasieåret
tillbringas vid moderskolan i Gränna.

Åtskilligt annat vore att tillägga om
den försöksverksamhet som sker vid
Grännaskolan, exempelvis med koncentrationsläsning
av ett begränsat antal
ämnen samtidigt, försöksverksamhet
med en flexibel grupparbetsmetodik
som ger utrymme för ökad individualisering
o. s. v., men jag tycker, herr
talman, att detta kan räcka för dagen
för att motivera skolans fortsatta existens
i det svenska utbildningssystemet.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag vill ta upp två frågor
av principiell natur beträffande utbildningspolitiken
i vårt land. Den ena
gäller själva metodiken vid genomförandet
av reformer, den andra berör
skolans möjligheter att förändra attityder
och värderingar hos eleverna.
Jag vill dessutom något kommentera
regeringens sätt att presentera budgetförslaget
för åttonde huvudtiteln.

De senaste decenniernas utveckling
på utbildningens område karakteriseras
inte bara av en väldig expansion i
kvantitativt avseende utan också av en
genomgripande omorganisation av hela
vårt skolväsen. Åtskilliga skolformer
har upphört att existera eller integrerats
i en enhetligare organisation. Nya
har tillkommit.

Hur har då dessa strukturella förändringar
av vårt skolväsen genomförts?
Man torde kortfattat kunna svara:
Genom ett mycket omfattande utredningsarbete
och en omsorgsfull behandling
i de politiska instanserna. Utredningsarbetet
har också innefattat

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

viss målinriktad forskning och dessutom
beträffande grundskolan en omfattande
försöksverksamhet. Ingen torde
kunna förneka att reformerna förberetts
väl. Det finns dock undantag
— UKAS-reformcn och forskarreformen
från förra året.

Det märkliga är emellertid att man
gjort så litet för att undersöka i vilken
utsträckning de uppställda målen faktiskt
uppnåtts. Systematiska försök att
värdera resultaten av skolreformerna
har således i stort sett saknats. I vissa
fall har dock verksamheten så totalt
korrigerat planritningarna att en omkonstruktion
framtvingats. Detta gäller
exempelvis linjevalet i grundskolan.

Det bör likväl noteras att skolöverstyrelsen
följer upp den senaste gymnasiereformen
genom det s. k. lagprojektet.
Detta är utmärkt. Det lovar gott
för framtiden.

Nationalekonomen Assar Lindbäck
berörde den här problematiken i en
uppsats för ett par år sedan. Han skrev
bl. a. följande: »Det är egentligen ganska
anmärkningsvärt att man lägger ner
så stor omsorg på statligt utredningsarbete
innan reformer kommer till, medan
däremot systematiska undersökningar
om reformernas effekt praktiskt
taget aldrig kommer till stånd. En systematisk
forskningsinsats för att undersöka
om uppställda mål inom reformpolitiken
verkligen realiserats borde
vara en central uppgift för både reformverksamhet
och samhällsvetenskap.
Man skulle behöva ett slags ''signalsystem’,
som ger löpande information
om vad som händer sedan en reform
genomförts, så att man snabbt kan
anpassa åtgärderna när någonting ser
ut att ''gå på sned’. För närvarande kan
det dröja ett eller flera decennier innan
man fått klart för sig, om resultaten
av vissa reformer motsvarat förväntningarna
eller ej.»

Hur har då vårt svenska skolväsen
blivit? Ett uppriktigt svar måste bli att
vi vet ganska litet om i vilken utsträckning
målsättningen förverkligats, hur

1 1 1

Statsverkspropositionen in. m.
skolan faktiskt fungerar i praktiken. Vi
känner självfallet däremot den yttre
strukturen. Man skulle en smula schematiserat
kunna säga att vi fått ett i
hög grad enhetligt skolsystem med stora
skolenheter. Eftersom grundskolan
kommer att bli än mer enhetlig och
integrationen på det gymnasiala stadiet
kommer att drivas ännu längre, kommer
1970-talets skolväsen att i stort sett
bestå av en för alla elever i åldern
7—16 år lika utformad obligatorisk skola
samt en organisatoriskt sammanhållen
men innehållsmässigt differentierad
gymnasieskola. Man torde med fog
kunna tala om en långt driven uniformering
av skolväsendet i Sverige.

Utvecklingen mot ett alltmera enhetligt
skolsystem medför onekligen
risker för att elevernas individuella
läggning kommer att beaktas alltför litet.
Den i och för sig naturliga ambitionen
att ge alla elever vad man brukar
kalla en enhetlig referensram får
inte innebära att man skall söka skapa
något slag av »enhetselev» och än
mindre en »enhetsmedborgare». Särpräglade
och självständiga individer
utgör en tillgång i ett samhälle med
starka konformitetstendenser.

Vad gäller skolans faktiska funktion
måste vi alltså konstatera att vår kunskap
är starkt begränsad. Personligen
anser jag inte att det finns skäl att tro
annat än att vi har en skola av i stort
sett god kvalitet. Det är emellertid
uppenbart att brister finns, brister som
skulle kunna rättas till, om ambitionen
att undersöka hur skolan faktiskt fungerar
vore lika stor som att med visionär
accent formulera läroplanernas
"mål och riktlinjer”.

Det har i själva verket blivit så att läroplanens
målsättning ofta får fungera
som ett slags alibi för skolans resultat. I
samband med förslag om förstärkning
av undervisningen i vissa stycken —
framförda exempelvis i riksdagsmotioner
— hänvisas ofta till läroplanen.
Men detta är inte tillräckligt. Det förhållandet
att något ingår i målsättningen

112

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

— att skolan exempelvis skall främja
elevernas utveckling till ”harmoniska
människor” — utgör verkligen ingen
garanti för att målet nås. Skolans värld
är nämligen fylld av motstridande tendenser
och konkurrerande syftemål.
Gentemot en strävan att stimulera eleverna
till samarbete och samverkan står
exempelvis inte bara pedagogiska krav
på individualisering och på en skyldighet
att mäta och betygsätta individuella
prestationer utan också elevernas egna
betygsambitioner. Gentemot en önskan
att ge eleverna möjlighet till fria och
självständiga studier står en tendens
till hårt styrd inlärningsmetodik i form
av programmerad undervisning.

Det förefaller mig vara ytterligt angeläget
— för att inte säga helt nödvändigt
— att söka åstadkomma en effektiv
och förutsättningslös utvärdering av
de resultat som nås i vårt lands överlägset
största samhällsinstitution, en institution
i vilken omkring var femte
person i Sverige — alla åldrar där inräknade
— har sin arbetsplats.

Utbildningsministern förklarar i årets
statsverksproposition att det är ett centralt
mål för utbildningspolitiken att
öka jämlikheten i samhället. Tanken att
.skolan skall kunna utnyttjas som ett
instrument i politiskt syfte — för att
ändra samhällets struktur — har på senare
tid blivit något av en odiskutabel
trossats. Frågan har berörts av herr
Wallmark tidigare i debatten och jag
skall därför inte gå in på den.

Däremot skall jag något beröra en annan
aspekt av detta problem, nämligen
den modeuppfattningen att man i skolan
hur lätt som helst hos barnen kan
skapa värderingar som skall bli bestående,
trots att ungdomarna går ut i en
omgivning där många av dessa värderingar
inte alls omsätts i praktisk handling.

Det existerar enligt min mening bland
många en övertro på skolan som instrument
i detta avseende. Oavsett om det
skall betraktas som ett utslag av självbedrägeri
eller om det utgör en kallt be -

räknande taktik för att lugna de missnöjda
med att den nya skolan skall skapa
de nya människorna och det nya
samhället, är denna inställning farlig
och bedräglig. Att tro sig svinga en slägga
i kampen mot fördomar och orättvisor
men i själva verket ha en hammare
i sin hand kan inte gärna vara någon
bra utgångspunkt i det praktiska reformarbetet.

Låt mig ta ett par exempel. Hur skall
man få bukt med den otrevliga konkurrensmentaliteten
i vårt samhälle? Genom
grupparbete i skolan och genom
att slopa betygen, svaras det ofta. Hur
skall man förändra det traditionella
könsrollstänkandet på vår arbetsmarknad
och i vårt vardagsliv? Genom att
motverka all särbehandling av pojkar
och flickor i skolan och genom att rensa
ut varje bild i läroböckerna som antyder
skilda roller i samhället, heter det
ibland. Båda dessa svar rymmer förvisso
ett stycke sanning — det vill jag understryka.
Men det är skolans svar på
frågan om vad skolan kan bidra med,
när det gäller att finna en samlande lösning.
Om man däremot vill låta svaren
bli samhällets svar, så är de svar som
rymmer mycket av verklighetsflykt —
de utgör i realiteten ett uttryck för politisk
eskapism. De är lättköpta och enkla
lösningar på oerhört svåra och komplicerade
samhällsproblem. De är bekväma
och oförargliga, rubbar inga
cirklar bland de vuxna. Läroplanskonstruktörer,
politiker och professionella
tyckare kan leva vidare utan att behöva
ändra det ringaste på sitt sätt att leva
och vara. Men denna politiska eskapism
är betänklig; den hindrar oss från att ta
itu med problemen på ett realistiskt
sätt, och den försvårar skolans möjlighet
att fylla sin egentliga funktion.

Vad finns det då för skäl att hysa
denna till synes pessimistiska tro på
skolans möjligheter att skapa vad vi
uppfattar som värdefulla och beständiga
värderingar? Jag tror att det kan
räcka med en smula eftertanke, en enkel
kalkyl beträffande den mängd in -

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

tryck eleverna får i skolan jämfört med
i omgivningen utanför. Vad händer Olle
från fredag eftermiddag till måndag
morgon? Vad liar Stina för sig från början
av juni till slutet av augusti? En
elev i grundskolan eller i gymnasiet
tillbringar faktiskt inte mer än 10—20
procent av sin vakna tid i skolan. Och
vad bänder på den stora skolgården
under rasterna? Och i det pedagogiska
ingenmansland som ligger mellan hemmets
och skolsalens dörrar?

Vi vet alltför väl att de värden som
hålls i lielgd inom skolans väggar —
t. ex. hänsyn och tolerans gentemot
dem som på något sätt är avvikande
— inte alltid står så högt i kurs på skolgården
eller på gatan. Det är angeläget
att slå fast att skolan verkligen inte
utgör det enda eller ens det viktigaste
instrumentet för påverkan av barn och
ungdom. Betydligt mer intresse borde
ägnas samspelet mellan skola, hem och
kamratkrets. En kraftfull satsning på
föräldrautbildning borde genomföras
med det snaraste för att därigenom
kunna påverka den pedagogiska miljö
som hemmet utgör.

Jag vill slutligen, herr talman, något
beröra det sätt på vilket regeringen presenterat
sin utbildnings- och kulturpolitik
i statsverkspropositionen, eller snarare
underlåtit att presentera den. Det
är nämligen karaktäristiskt för bilaga
10 att motiveringarna för regeringens
hemställan i många fall helt saknas eller
är ytterst summariska. Att redovisningen
av såväl de anslagsäskande myndigheternas
förslag som regeringens
ställningstaganden är knapphändig
framgår redan av det förhållandet, att
bilaga 10 är mycket begränsad till sitt
omfång. Detta är självfallet i och för
sig inget att anmärka på; det är tvärtom
många gånger lovvärt, men det måste
med nödvändighet leda till att underlaget
för riksdagens ställningstagande
blir ofullständigare, än om myndigheternas
önskemål och regeringens motiveringar
presenterades fylligare.

För att objektivt och i kvantitativa

8 Första kammarens protokoll 1970. A’r 3

113

Statsverkspropositionen in. ni.
termer kunna påvisa utvecklingstendensen
har jag botaniserat en smula i riksdagstrycket
från efterkrigstiden och
funnit ganska intressanta ting. För 25 år
sedan — år 1945 — äskades ett anslag
på 320 miljoner kronor fiir driftkostnader
under åttonde huvudtiteln. Det
förslaget presenterades utförligt; bilaga
10 omfattade närmare 000 sidor. Årets
budgetförslag uppgår till 7 260 miljoner
kronor. Det förslaget presenteras
i en framställning, som är ungefär 150
sidor kortare än 320-miljonerkronorsbudgeten
år 1945.

Redovisningen av regeringens anslagsäskanden
har varit relativt fyllig
ända till i slutet av 1960-talet. År 1955
omfattade bilaga 10 740 sidor, 1960
770 sidor, 1965 670 sidor och 1966 660
sidor. Så följde en dramatisk minskning
till 420 sidor, och de följande åren har
omfånget uppgått till mellan 430 och
500 sidor.

Man kan också belysa graden av information
till riksdagen genom att ange
i hur många fall departementschefen
underlåtit att ge motivering för sitt ställningstagande,
t. ex. genom att blott och
bart hänvisa till den gjorda sammanställningen
av siffror eller helt enkelt
proklamera att ”anslaget bör föras upp
med oförändrat belopp”. Jag har undersökt
utvecklingstendensen även i
detta avseende men har av tidsskäl måst
begränsa mig till en avdelning i driftbudgeten.
Jag har valt avdelning B,
Kulturändamål. Vidare har jag måst begränsa
undersökningen till ett antal år
under 1960-talet, närmare bestämt åren
fr. o. m. 1964.

Resultatet är helt entydigt och överensstämmer
till fullo med det jag fann
enligt den andra metoden. Under åren
1964—1966 presenterade departementschefen
förslag som var lägre än vad vederbörande
myndighet äskat och utan
att ange någon motivering i ungefär 15
procent av samtliga fall. För åren 1967
—1970 är motsvarande siffra omkring
30 procent. Detta innebär således att
departementschefen nöjer sig med att

114

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
föreslå riksdagen ett visst anslag utan
att ange någon som helst motivering i
nära nog vart tredje anslagsärende under
avdelning B. ”Med hänvisning till
sammanställningen hemställer jag”, är
den magistrala formulering som på
många punkter upplyser riksdagsledamöterna
om regeringens kulturpolitik.

Detta måste betraktas som anmärkningsvärt.
I en tid då kraven på insyn
och reellt medinflytande i beslutsprocessen
växt sig allt starkare sker det således
en klar försämring i riksdagens
möjligheter att självständigt ta ställning
till de anslagsäskanden regeringen presenterar.
Riksdagen tvingas i själva verket
att i många fall följa regeringens
förslag utan att veta vilka bedömningar
och överväganden som kan ligga
bakom dessa. Detta är, herr talman, enligt
min mening en otillfredsställande
ordning.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
med hänsyn till att tiden är långt framskriden.
Jag måste säga att herr Richardson
förvånade mig mot slutet
när han började klaga över att riksdagstrycket
inte är tillräckligt omfattande.
Här har vi i kanslihuset levt i den tron
att det är önskvärt att uttrycka sig
koncentrerat och undvika upprepningar.
Men skulle herr Richardsons mening
vara allmänt rådande, får vi naturligtvis
samfällt överväga en ändring. Jag
vill dock understryka att vår huvudtitel
omfattar 456 sidor, och det tar faktiskt
en stund att plöja igenom dem.

Jag behöver egentligen inte heller vara
särskilt omfattande i mitt svar av det
skälet att herr Ricliardson utomordentligt
väl balanserade herr Wallmark.
Herr Wallmark påstod att skolan har en
fruktansvärd förmåga att påverka och
indoktrinera ungdomen, medan hans
kollega i kammaren ansåg att det fanns
mycket små möjligheter att inom skolans
ram utöva sådan påverkan. Herr
Ricliardson ville mycket kraftigt reducera
den effekten.

Herr Wirtén gjorde en utomordentligt
bra analys av de internationella problemen
och den allmänna situation som
skolan i världen står inför. Jag delar
hans uppfattning att vi har anledning
att i ökad utsträckning internationalisera
vår utbildning. Det har också tagit
sig vissa konkreta uttryck.

I den andra delen av herr Wirténs
anförande kan jag naturligtvis inte lika
helhjärtat instämma, men jag uppskattade
den på ett sätt. Vad man nämligen
under de senaste veckorna har kritiserat
utbildningsdepartementet för i folkpartiets
tidningar är att vi skulle driva
en alldeles för hög reformtakt. En tidning
i västra Sverige, inte så långt
från herr Wirténs hemtrakter, ansåg att
den bästa reformen vi nu kunde genomföra
vore en reformpaus. Herr Wirtén
intar en betydligt förnuftigare ståndpunkt.
Han säger att det är nödvändigt
med fler reformer. Jag delar den uppfattningen,
och jag kan försäkra, att
vi kommer att lägga en rad reformer på
riksdagens bord, en del som bekant redan
i vår. Och vi kommer att fortsätta
att föra en politik som innebär fortsatta
reformer på skolans område. Det gäller
vuxenutbildningen, det gäller förskolan,
som ju, tväremot vad herr Wirtén gjorde
gällande, i år får en mycket kraftig satsning
genom uppräkningen av driftbidragen.

Jag noterar emellertid att herr Wirtén
tillhör den grupp som menar att reformverksamheten
måste fortsätta —
sedan får han väl klara upp de interna
problemen med den borgerliga pressen.

Herr Thorsten Larsson lyckades i sitt
anförande framföra kritik mot regeringen
på två punkter. Beträffande vuxenutbildningen
klagade herr Larsson över
att regeringen inte hade följt mittens
förslag om en parlamentarisk utredning.
Det var för övrigt första gången i
den här remissdebatten som begreppet
”mitten” upplivades igen -— vi får väl
se om det blir långvarigt eller om det
är av kortvarig karaktär. Men vad hade
då blivit av den expansion av vuxenut -

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

115

bildningen som vi nu är inne i, om vi
skulle ha avvaktat denna utredning?
Det var väl mycket klokt att sätta i
gång verksamheten så att vi får praktiska
erfarenheter.

Herr Larsson kom sedan över till förskolan
och klagade då plötsligt över att
det pågår en utredning och att vi inte
omedelbart kör i gång en verksamhet
utan fördröjer det hela. Nu är den beskrivning
av verkligheten som herr
Larsson gjorde dessutom inte sann, ty vi
skapar — som här har sagts — förutsättningar
för en intagning av ytterligare
300 elever när det gäller förskollärarutbildningen,
och vi ökar mycket
kraftigt driftbidragen till daghem och
fritidshem. Men herr Larsson får väl
bestämma sig för vilken position han
vill alt vi skall inta på skolans område:
skall vi avvakta utredningar eller skall
vi satsa på en utbyggnad relativt omgående?
Regeringen och socialdemokratin
har valt att på dessa två viktiga områden
ha utredningar i gång men samtidigt
satsa på en sådan reformverksamhet
som vi anser alldeles nödvändig
och som oberoende av utredandet
kan fortsätta, samtidigt som utredning
pågår.

Till sist vill jag säga ett par ord till
herr Wallmark. Herr Wallmark påstod,
som jag nyss antydde, att skolan är ett
medel som kan användas för en hänsynslös
indoktrinering av ungdomen.
Han sade att det var någonting som socialdemokratin
syftade till för att målmedvetet,
om jag förstod honom rätt,
göra alla barn till socialister. Han använde
som exempel att man kunde få
statliga läromedelsförlag att på den vägen
åstadkomma denna styrning. Men
det har ju under årtionden funnits enbart
privatkapitalistiska förlag som har
stått för denna utgivning. I konsekvensens
namn borde detta innebära, att det
har skett en oavlåten borgerlig indoktrinering
av ungdomen, ty herr Wallmark
bör väl vara konsekvent och förstå att
den ena typen av företagande är lika
väl ideologisk som den andra. Jag skulle

Statsverkspropositionen in. m.
vilja ge herr Wallmark det rådet att inte
göra det riktigt så lätt för Katarina
Engberg och hennes meningsfränder.
Jag tycker att debattnivån har kantrat
över åt motsatt håll, och hon skulle naturligtvis
vara mycket glad, om hon fick
föra diskussionen på denna nivå; det
skulle underlätta för henne att köra sina
enkla teser. Jag tycker att de teser som
herr Wallmark förde fram var lika
enkla.

Jag skulle vilja rikta en motfråga till
herr Wallmark. Vi har antagit en ny läroplan.
Jag tror inte att herr Wallmark
vill påstå att där finns en socialistisk
indoktrinering. Men misstror då herr
Wallmark skolöverstyrelsens och lärarnas
förmåga att följa denna läroplan?
Om man slungar ut en sådan här
mycket allvarlig anklagelse, måste man
väl vara beredd att precisera på vad
sätt denna indoktrinering skulle gå till.
Det mest groteska i herr Wallmarks inlägg
kom enligt min mening fram när
han som bevis ville citera herr Palmes
uttalande att det inte är tillräckligt med
ett utbildningssystem som ger alla formellt
samma chans till utbildning utan
att vi måste sträva till någonting mera.
Om vi skulle nöja oss med ett utbildningssystem
som formellt ger alla samma
chans skulle det innebära att vi
skulle acceptera att ekonomiska förhållanden
eller geografiska hinder skulle
kunna stå i vägen för barn från vissa
familjer att få den utbildning som de
kanske önskar. Formellt har ju alla nu
möjlighet att erhålla utbildning. Men
reellt existerar i samhället vissa svårigheter.
Ett av de viktiga argumenten
för en obligatorisk förskola är att vi bör
undanröja reella hinder för att alla barn
skall få möjligheter att tillgodogöra sig
utbildning.

Herr Wallmarks partiledare herr
Holmberg gjorde precis samma misstag
i debatten för några månader sedan,
då han startade oerhört uppskruvat och
sade att idén om varvad utbildning var
ett utslag av kineskommunism. Några
veckor senare hälsade Sveriges industri -

116

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
förbund med tillfredsställelse den varvade
utbildningen som en idé att försöka
genomföra införl970-talet.HerrWallmark
och herr Holmberg borde lyssna
till synpunkterna från det näringsliv
som ni ju har goda kontakter med när
det gäller sådana här frågor, så kanske
ni skulle undvika sådana groteska överslag
som talet om socialistisk indoktrinering,
kineskommunism och annat.

Herr Wirtén anslog nog en riktigare
ton, när han sade att skolan inför framliden
måste vara beredd att klara nya
uppgifter och att ompröva sin egen
verksamhet. Det är den grundinställningen
som behövs, om vi skall klara
1970-talets skolproblematik.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig ta upp frågan
om de här två utredningarna.

Vuxenutbildningen begärde vi utredning
om för flera år sedan, innan Kungl.
Maj:t kom med förslaget om den nuvarande
vuxenutbildningen. Vi är inte
nöjda med det sätt varpå vuxenutbildningen
”sattes i sjön”, för att använda
de ord statsrådet själv begagnade för
någon tid sedan. Att den kom något
snett framgår av den kritik som har
framförts, och därom vittnar också
våra erfarenheter på området.

Jag hälsar med tillfredsställelse att vi
nu får ytterligare förslag rörande vuxenutbildningen.
Men det hade nog ändå
varit klokare, herr statsråd, om en parlamentarisk
utredning hade fått komma
med förslag, innan man sätter i gång på
försök över hela fältet.

Vad beträffar förskolan är gången
egentligen den motsatta, hade jag så när
sagt. Redan 1964 beslöt riksdagen på
förslag i en centermotion att begära utredning
om obligatorisk förskola. Det
hände ingenting på flera år, inget aktivt
i varje fall, förrän 1968, då barnstugeutredningen
tillsattes. Utredningen väntas
komma med sitt förslag inom en
ganska snar framtid, men flera år har

förspillts. Man hade hunnit längre i arbetet,
om det inte hade dröjt ända till
1968 innan utredningen satte i gång.

Det är mest på de här punkterna som
jag har tillåtit mig att här i dag kritisera
regeringen. Kan vi hoppas att förskolan
nu skall komma på allvar, och
kan vi hoppas att kommunerna skall få
tillräckliga statsbidrag för att få en effektiv
förskola i gång? Jag tror att det
är mycket viktigt att så sker, liksom
att förskolan kommer in under SÖ:s
huvudmannaskap.

Hem WALLMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske först skall
säga att vi som deltar i denna debatt
är glada över att båda statsråden är närvarande.
Det har inte varit vanligt i
dag, trots att vi har haft en ämnesuppdelning.
Därför känner vi oss mycket
tillfredsställda med att ni har stannat
kvar så länge.

Jag ställde två frågor till utbildningsministern.
Den ena gällde läromedelsproduktionen
och den andra gällde det
uttalande som står i jämlikhetsrapporten
beträffande sättet att forma ungdomarna,
alltså att de unga inte skulle få
gå igenom utbildning efter de skiftande
förutsättningar var och en har. Det är
klart och entydligt uttalat, tycker jag.
Jag har dessvärre inte fått svar på någon
av dessa frågor.

Statsrådet Carlsson säger nu att jag
har en övertro på skolans förmåga att
påverka ungdomarna och att herr
Richardson kanske hade en något mera
nyanserad bild. Jag vill framhålla att
ingen av herrarna har deltagit i det studiebesök
som andra avdelningen gjorde
i Östtyskland, där vi kunde konstatera
hur man hanterar utbildningspolitiken
och vilken möjlighet man har att
påverka ungdomar med denna. I princip
tror jag nog att ni, om ni tänker
efter, kan konstatera, att man kommer
utomordentligt långt om man får ta
hand om ungdomarna från början. Jag
sade dock inte att det pågick något sådant
här i Sverige för närvarande.

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

117

SO övergår jag till förlagsfrågan. Herr
Carlsson säger att jag gör det kolossalt
lätt för Katarina Engberg om jag framställer
sådana här enkla teser. Men skillnaden
är utomordentligt stor mellan den
situation som jag ställde frågan om och
som var den modell som statsrådet Myrdal
har talat om, nämligen en helt statsägd
produktion som betyder ett förlag,
eu sorts böcker och därmed också en
sorts åsikter, och dagens situation, som
innebär ett stort antal med varandra
konkurrerande förlag och där böckerna
passerar en objektiv läroboksnämnd
som granskar dem. Här är det inte fråga
om att ett enda privat förlag helt fritt
för sig producerar något slags borgerliga
tankar i böcker. Det är i fråga om
det statsägda och statsmonopoliserade
läroboksförlaget som jag ställde den
konkreta frågan. Delar statsrådet Carlsson
Alva Myrdals uppfattning att det
skall bli så? Jag är intresserad av att
få ett svar på den frågan.

Sedan tar statsrådet upp frågan om vi
skall undanröja hinder för att alla ungdomar
skall få samma chans till utbildning.
Vi har varit helt eniga om att undanröja
ekonomiska hinder, geografiska
hinder eller andra hinder för att ge alla
ungdomar samma möjligheter. Det är
att slå in öppna dörrar, om man argumenterar
såsom statsrådet gör.

Statsrådet talade om den varvade
utbildningen och rekommenderade mig
att läsa Industriförbundets uttalande.
Jag kan nämna för statsrådet att jag
har varit med om att utarbeta det. Jag
vet alltså ganska väl vad som står där.
En varvad utbildning enligt någon av
de modeller som U 68 har framlagt rekommenderas
icke där, och det rekommenderar
heller inte jag. Att diskutera
sådana möjligheter är en sak, men att
rekommendera en sådan utbildningsform
är någonting helt annat. Tiden
räcker dock icke till att här ta upp en
sådan debatt.

Jag kan till slut förstå att statsrådet
Carlsson blir upprörd niir jag beskyller
en socialistisk regering för att bedriva

Statsverkspropositionen in. m.
en socialistisk politik. Flertalet av
hans meningsfränder vill nog följa det
recept som Gunnar Sträng har rekommenderat,
d. v. s. att socialisera utan att
prata om det. Vi har aldrig tidigare varit
utsatta för denna aktion inom utbildningsväsendet.
Observera att jag
inte talar om den situation vi befinner
oss i just i dag, utan jag talar om den
marschriktning som vi kan tolka in i
det socialdemokratiska partiets arbete
på olika kanter. Det är inför den faran
som jag har tagit upp dessa problem.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag beklagar att motiveringarna
till regeringens förslag är
så bristfälliga förklarar utbildningsministern
detta med att man i kanslihuset
vill uttrycka sig koncentrerat. Det är
utmärkt. Man vill vidare, sade statsrådet,
undvika upprepningar. Det är en
annan sak, och jag skall strax visa att
man inte har kunnat undvika sådana.

Utbildningsministern tog inte alls upp
min kritik som innebar att departementschefens
yttrande är alltför lakoniska
och innehållslösa. Vad den anslagsbeviljande
riksdagen vill veta är ju
vilka motiv som regeringen har haft för
sina förslag. Det är väl en rimlig begäran.
Motiveringar kan också uttryckas
på ett koncentrerat sätt.

Jag skall ge några exempel på departementschefsanföranden
i utbildningsdepartementets
huvudtitel just under
avdelning B, punkterna 19—29.

Under punkten 19 lyder departementschefsyttrandet:
”Med hänvisning
till sammanställningen hemställer
jag...” Punkten 20: ”Med hänvisning
till sammanställningen hemställer
jag...” Punkten 21: ”Med hänvisning till
sammanställningen hemställer jag .. .”
Punkten 22: ”Med hänvisning till sammanställningen
hemställer jag ...”
Punkten 23: ”Anslaget bör höjas med
90 000 kronor.” I punkten 24 har utbildningsministern
lämnat koncentratio -

118

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
nens väg och motiverat sitt anslagsäskande
på tre och en halv rader. Punkten
25: ”Med hänvisning till sammanställningen
hemställer jag ...” Punkten
27: ”Anslaget bör höjas med 45 000 kronor.
” O. s. v.

Där har vi upprepningarna. Men jag
saknar motiveringar som kan vägleda
riksdagen vid dess behandling av regeringens
förslag.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Och dock blev det, herr
Richardson, en huvudtitel på över 400
sidor.

Jag är fortfarande förvånad över att
vi får kritik på den här punkten, men
vi skall tänka på saken till nästa år —
det blir väl samma regering då — och
se om vi kan bättra oss.

Herr Thorsten Larsson talade fortfarande
om förskola respektive vuxenutbildning.
Min företrädare herr Edenman
sade år 1967 när det gäller vuxenutbildningen,
att vi hade att välja mellan
om vi ville uppskjuta reformen ett
antal år genom utredningar eller om vi
ville satsa med detsamma och komma i
gång med verksamheten. Vi har bedömt
det vara så angeläget att komma i gång
att vi har valt den linjen, och den står
vi för. Men här har vi alltså från mittpartiernas
sida i dag fått höra att man
vill uppskjuta vuxenutbildningen ännu
någon tid, och det är en mycket intressant
upplysning.

Herr Thorsten Larsson säger att inget
har hänt beträffande förskolan. Ja, statsrådet
Camilla Odhnoff skulle kunna berätta
om de kraftiga ökningar som har
ägt rum när det gäller driftbidraget,
inte minst i årets budget. På förskollärarsidan
har under de senaste åren intagningen
fördubblats. Samtidigt sker
en utredning om förskolans inre målsättning
och om hur vi skall klara en
eventuell allmän förskola och ändringar
när det gäller utbildningen. Vi står
också för att detta är en riktig väg att
gå fram.

Beträffande herr Thorsten Larssons
allmänna uttalande om att centern då
och då begärde utredningen — och så
hugger han till med ett årtal — vill jag
säga att jag aldrig har bestridit att centern
är svensk mästare i fråga om att
begära utredningar och att kasta fram
lösa idéer och förslag. Men det är ju inte
så man formar politik. Här är det fråga
om att skaffa resurser och att göra prioriteringar.
I det avseendet blir tyvärr
centern allt sämre och sämre.

Herr Wallmark konkretiserade sitt
andra inlägg till läromedelsproduktionen.
Han gjorde gällande att ett statligt
läromedelsförlag skulle leda till likriktning;
vi skulle bara få en sorts böcker.
Varför det, herr Wallmark? Läroboksnämnden
kan väl finnas kvar tillsammans
med ett statligt läromedelsföretag
— vi har ju redan ett sådant i dag.
Varför skulle inte författare kunna
skriva fritt med ett statligt läromedelsföretag
som hade en total del av marknaden?
Det är ju inte detta som avgör
om det råder åsiktsfrihet eller inte.
Åsiktsfriheten kan förtryckas av statliga
företag — det har vi exempel på. Men
den kan förtryckas precis lika bestämt
av privatkapitalistiska företag. Om vi
har yttrandefrihet, om vi har rätt att
skriva läroböcker, om vi har läroböcker
som korrekt återspeglar t. ex. samhällsutvecklingen,
det beror på helt andra
och mer grundläggande faktorer än vilka
företag som producerar läromedlen.

Den andra frågan gällde de enskilda
förutsättningarna. Den frågan rör hela
skillnaden mellan moderata samlingspartiets
och vår ideologi för skolpolitiken.
Ni satt fast i den gamla elitskolan
och försvarade den, medan vi vill satsa
på en skola som ger alla ungdomar samma
chanser. Nu följer vi upp med det
sammanhållna högstadiet. Vi går in för
att också de svagpresterande eleverna
skall få reella chanser att hänga med i
utvecklingen. Men jag tror inte att vi
reder ut detta i kväll, därför att meningarna
går isär på grund av att våra
allmänna ideologier är olika.

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

119

Jag förstår bättre herr Wallmarks allmänna
uppskrämdhet när han talade
om att det var herr Richardsons och
mina bristande erfarenheter från Östtyskland
som gjorde att vi inte förstod
vilka risker som finns. Också i detta
avseende har herr Wallmark gjort det
grundläggande felet att han bortser
från de principer som är självklara för
alla i de stora partierna i detta land.
Efter dessa principer skall vi bedriva
vår skolpolitik och vårt politiska arbete
över huvud taget.

Sedan avslöjade herr Wallmark att
det i själva verket är han som varit
medansvarig för Industriförbundets
skrivning. Då har jag bara ett tillägg
att göra: Skulle inte herr Wallmark
kunna tala med herr Holmberg, så slipper
vi i fortsättningen diskussionen
om att det skulle vara ett utslag av kineskommunism.
Jag tror att det finns
behov av ett sådant samtal.

Sedan skulle väl herr Wallmark kunna
tala med exempelvis herr Richardson
om indoktrineringen i skolan, så
slipper vi, herr talman, att ta upp mer
tid i kammaren.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag tror inte att det fanns något hinder
för att sätta i gång en utredning om
vuxenutbildningen före år 1967. Statsrådet
Carlsson säger att vi inom centern
är mästare på att begära utredningar.
Vi begär inte utredningar annat än på
de punkter där sådana behövs. Jag tror
ändå att det är riktigare att utreda först
och forma sedan än tvärtom. Nu har
man satt i gång på lösa boliner. Då uppstår
en sådan situation som vi nu fått
på vuxenutbildningens område, vilket
jag nämnde i mitt huvudanförande. Till
och med stora organisationer kritiserar
den vuxenutbildning vi nu har, därför
att den inte blivit vad man väntade.

Låt mig sedan säga några ord om vad

Statsverkspropositionen ni. m.
statsrådet anförde beträffande statsrådet
Camilla Odhnoffs engagemang i
barnstugeverksamheten. Menar alltså
statsrådet att barnstugeverksamheten är
en förskoleverksamhet av den klass vi
siktar på? Jag minns mycket väl att
man avsåg att få fram barnstugeverksamheten
före förskolan. Jag minns också
att, när vi i ett enigt utskott hade antagit
centermotionen om förslag till Konungen
om en utredning, det uppstod
ett organiserat motstånd, främst bland
de socialdemokratiska kvinnliga ledamöterna
i riksdagen, som försökte
stjälpa detta enhälliga utskottsutlåtande.
Det lyckades emellertid inte, utan det
blev en klar majoritet för en utredning.
Jag anser dock att vi inte har fått någon
förskoleverksamhet av den rätta arten.
Det har mer varit en barnpassning än
en pedagogisk förskola.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Carlsson rekommenderade
mig ett stort antal samtal
med andra personer, tydligen för
att slippa ifrån diskussioner om indoktrinering.
Så enkelt är det nog inte; jag
misstänker att vi kommer att få diskutera
dessa frågor flera gånger.

Vad först gäller läromedelsproduktionen
var det i och för sig ett intressant
svar som jag fick. Jag tolkar det så —•
och jag förmodar att jag har rätt — att
statsrådet delar statsrådet Myrdals uppfattning
att det är rätt väg att gå att ha
en statlig läromedelsproducent. Annars
hade ju statsrådet tagit avstånd från den
uppfattningen. Statsrådet säger ändå att
visst går det att ha en fri skolboksproduktion
med en enda statlig producent.
Nu har vi definitivt olika uppfattningar
i denna fråga. Jag har aldrig trott på
monopol, vare sig de är statliga eller
privata; de innebär betydande risker
för missbruk. Det är väl alldeles självklart
att de som sitter vid makten mycket
lätt kan komma att missbruka denna
makt om man bara har ett enda, statligt
liiromedelsföretag.

120

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Sedan säger statsrådet att vi är fast
i elitskoletänkandet och att det alltså
därvidlag finns en grundläggande skillnad
mellan den socialistiska utbildningspolitiska
uppfattningen och vår.
Alla elever, säger man på socialdemokratiskt
håll, skall ha samma chanser,
och man skall stödja de svagpresterande.
Det skulle alltså inte vi säga. Nej, det
är inte där skiljelinjen går, statsrådet
Carlsson! Det är den andra delen i det
av mig citerade uttalandet som statsrådet
med andra ord ansluter sig till,
nämligen att man skall hålla igen de
bättre presterande eleverna, d. v. s. förhindra
den individuella utvecklingen,
lägga tak över den. Det är ju det som är
den verkliga nyheten i jämlikhetsdebattbokens
inlägg. Att vi skall hjälpa
och stödja de svagpresterande har alltid
varit en enhällig uppfattning i riksdagen.
De anslag som hittills lämnats
för dessa ändamål har alltid fått gemensamt
stöd. Så länge i varje fall jag
har deltagit i de utbildningspolitiska
debatterna — i första hand skall jag be
att få svara för mig själv i detta sammanhang
— har det gått till på det viset.
Det nya är att vi skall hålla igen de
bättre presterande, ty annars ökar klyftorna.
Det verkligt intressanta i de inlägg
som utbildningsministern har gjort
nu är att detta alltså är den nya socialdemokratiska
utbildningspolitiska linjen.
Det var intressant att höra men ytterst
beklämmande att behöva konstatera.

Herr PALM (s):

Herr talman! I likhet med andra talare
är jag rädd att rubriken för min
placering på talarlistan inte helt kommer
att korrespondera med vad jag avser
att säga. Det är för övrigt ett mycket
lovvärt initiativ av lalmännen och kammarkansliet
att åstadkomma en ämnesgruppering
i årets remissdebatt.

Mitt inlägg gäller begäran om en utredning
av de pressetiska frågorna.
Det gäller motion I: 307, som lämnades

vid 1969 års riksdag och för vilken
fru Wallentheim och jag står som motionärer.
Det är en av de motioner som
på goda grunder har övervintrat för att
behandlas på nytt vid 1970 års riksdag.

Det är nu jämnt ett år sedan denna
motion lämnades, och vi har fått ytterligare
perspektiv på dessa frågor. Det
framförda kravet mottogs naturligtvis
mycket negativt på vissa ledarsidor.
Man ville ge sken av att vad motionärerna
begärde redan var gjort. Men debatten
har envist fortsatt. Många artiklar
och debattböcker har skrivits — ofta av
journalister — med hård kritik av vissa
missförhållanden inom pressen och
massmedia som helhet. Det har främst
gällt de ofta återkommande journalistiska
övertrampen och svårigheten att få
rättelser av en förvrängd verklighet och
av rent felaktiga uppgifter. Det var dessa
frågor som vi tog upp i vår motion.

Trots den negativism som kom till uttryck
i många tidningar tog konstitutionsutskottet
allvarligt på denna fråga.
Representanter för såväl pressen som
dess självvalda och mycket omdiskuterade
domstol — Pressens opinionsnämnd
— fick tillfälle att konfronteras
med utskottets ledamöter.

Trots en självklar ovilja att medge
den egna branschens fel och brister tillsattes
därefter under fjolåret på tidningarnas
eget initiativ en s. k. allmänhetens
pressombudsman som skall ta sig an olika
anmärkningar och klagomål från allmänheten.

Denne pressens egen förtroendeman
har nyligen tillträtt sin befattning, och i
en intervju i Svenska Dagbladet den
12 januari i år har vissa summeringar
gjorts. I intervjun sägs: ”1 mitt arbete
ingår i första hand att försöka hjälpa
allmänheten till genmälen i tidningarna.
” Yidare: ”De senaste åren har Pressens
opinionsnämnd haft 25—50 anmälningar.
På ett par månader har jag fått
65 ...” Avslutningsvis säger ombudsmannen
att ”strävan är givetvis att öka
presskritiken. Det beror på tidningarnas
goda vilja om detta skall lyckas.”

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

121

Ärade kammarledamöter! Jag har
upprepade gånger här i kammaren pekat
på de missförhållanden som alltjämt
finns beträffande relationerna mellan
pressen — låt mig gärna säga massmedia
— och allmänheten. Otaliga är de
exempel då enskilda personer råkat illa
ut i massmedia och haft mycket stora
svårigheter att få upprättelse eller tillrättaläggande
av helt felaktiga uppgifter.
Följderna av sådant kallas ju på
yrkesspråk publicitetsskador, och de
kan verkligen komma att bli allvarliga.
Genomslagskraften är enorm i ett alltmer
massmediadominerat samhälle. De
ömsesidiga korrigeringsmöjligheterna
bär dessutom blivit färre genom tidningsdöden.
Det ställs därför större
krav med ökat ansvar för dem som även
på nyhetssidorna i ökad utsträckning
med utgångspunkt från egna subjektiva
värderingar sitter och tycker.

Rättsförhållandena på pressens område
har också av naturliga skäl ställts
under diskussion. I fjol vid denna tid
var diskussionen livlig om dessa frågor.
På andra områden kan medborgare få
upprättelse genom riksdagens ombudsman,
JO, men råkar man illa ut i pressen,
så står dess egen självvalda domstol,
numera vald på något andra grunder,
till förfogande. Kritiken har varit
starkt befogad, och på pressens område
borde en kontrollfunktion ha samma
ställning som JO och tidigare MO. Fru
Justitia med sin vågskål avbildas vanligen
med förbundna ögon — en symbol
för den omutliga rättvisan. Däremot har
inte Pressens opinionsnämnd upplevts
på samma sätt. Tidningsägarintressena
— med stor plats för tidningsfamiljernas
makt — har funnits med i bilden,
och snarare har man haft en känsla av
att denna nämnd vid vissa tillfällen
en smula enögt betraktat problemen.

Det bär talats om självsanering på
pressens område. Den s. k. sanktionskommittéen
tillkom på pressens initiativ
och skulle verka i denna riktning.
Den lämnade ifrån sig ett mycket märkligt
aktstycke med stora brister, om

Statsverkspropositionen m. m.
man avsåg att säkerställa allmänhetens
rättsskydd på detta område.

Sanktionskommitténs förslag utsattes
för en berättigad hård kritik som —
sannolikt jämte vår motion — har förmått
pressen att röra på sig i detta avseende,
och man tillsatte då denna allmänhetens
pressombudsman som jag
nyss nämnde. Det skall inte förnekas att
detta är ett steg framåt, men motionärerna
kan omöjligen vara nöjda enbart
med ett sådant arrangemang.

För oss finns endast en typ av ombudsmannainstitutioner
som kan skapa
den helt oomdiskuterade ställningen när
det gäller handhavandet av relationerna
mellan den enskilde medborgaren
och myndigheter. Det gäller den konstruktion
efter vilken JO-ämbetet är
uppbyggt. Genom denna har rättssäkerheten
garanterats mot olika makthavare.
Pressen — den s. k. tredje statsmakten
— tillhör de verkligt inflytelserika
makthavarna. Därmed växer lagstiftarnas
anspråk på den. Tryckfrihetsförordningen
är grundlagsfäst i detta
hus. Som motionärer befarar vi att pressens
övertramp — och jag undantar inte
heller veckopressen och TV-radio —
inte blir mindre åren framöver. Nyhetsjakten
blir allt intensivare genom att
kanalerna för nyhetsutbudet blir allt
fler. Jag tillhör dem som är mycket kritiska
mot de kommersiella intressena
också på detta område — genom att
man köper och säljer nyheter — allt i
kampen om upplagornas storlek och
strävan till en totalitär dominans. I anonymitetsskyddets
hägn kan mycket ske.

Den s. k. ”kändisjournalistiken” är
många gånger hänsynslös, men värre är
när dessa journalistiska övertramp
drabbar ekonomiskt och verbalt betydligt
mer försvarslösa personer. Då kan
man tala om allvarliga maktövergrepp
från samma press och andra media som
så ofta från olika utgångspunkter diskuterar
maktförhållandena i samhället.
Man kan ju alltid — med skiftande
framgång — som pressens ombudsman
säger ”försöka hjälpa allmänheten till

122

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
genmälen i tidningarna”. Ge oss en årsbok
som JO-MO-berättelsen om anmälningarna
i pressfrågor och deras påföljder! Vår

kritik riktar sig naturligtvis inte
mot majoriteten av ambitiösa journalister
i massmedia, utan den riktar sig mot
en mindre grupp, driven av viljan att
måla i egna färger och stimulerad av de
privata tidningsägarnas upplagekamp.
Det är den gruppen som upprepade
gånger gör sig skyldig till en vårdslös
journalistik som drabbar enskild person.
Det gäller möjlighet till genmälen,
till kravet på en någorlunda korrekt beskrivning
av verkligheten i en alltmer
monopoliserad tidningsvärld. Det gäller
relationerna mellan den som har makt
i form av stora upplagor och den som
helt saknar en sådan makt. Det gäller att
åstadkomma ökad rättvisa. Även den
tredje statsmakten borde vara angelägen
om att ge intryck av absolut omutlighet
i dessa strävanden.

Under senare år har diskussionen om
de kommersiella intressena i nyhetsförmedlingen
ställts under debatt. Dessa
intressen spelar onekligen en stor roll.
Det privata ägandet som lägger handhavandet
av det fria ordet i händerna
på några få mäktiga tidningsfamiljer
är inte heller utan betydelse.

Vi har fått många exempel på att
annonsörerna och reklamintressena kan
slå ihjäl det fria ordet, och det är värdefullt
även från andra utgångspunkter
att reklamens roll alltmer uppmärksammats
av regeringen. Vilken roll denna
spelar för det fria ordets livsvillkor är
en långtifrån slutdiskuterad fråga.

Vi som ställt oss kritiska mot denna
kommersiella utveckling har i vår radio-
och TV-politik trott oss ha funnit
en balanserande faktor. Med nyvunna
erfarenheter anser jag att det vore värdefullt
om en utredning av det slag som
jag föreslår även skulle omfatta andra
massmedia utöver pressen.

Ibland riktas kritiken beträffande de
missförhållanden, som påtalats i motionen,
mot journalistkårens påstådda

bristfälliga fortbildning. Detta är säkerligen
inte hela sanningen. Men om det
är en av de stora förklaringsgrunderna
bör dessa brister avhjälpas. Men det får
inte ta sig uttryck i en mer eller mindre
dold privatfinansiering.

Det bör vara samhällets sak att helt
bekosta även denna vidareutbildning.
Det tycks vara ett område som i högre
grad än hittills bör uppmärksammas av
statsmakterna. Att kunna informera om
samhället kräver mycket arbete och
grundliga verklighetsförankrade kunskaper
som man inte kan inhämta med
ett antal år i skolbänkarna för att sedan
en gång för alla anses vara färdig att
gå ut för att informera andra.

Jag säger detta mot bakgrunden av
den glädjande nog starkt expanderande
åttonde huvudtiteln, som nu omfattar
8,3 miljarder kronor i statsverkspropositionen,
och rymmer så många insatser
på undervisningens och kulturlivets
områden. Det är här som journalistutbildningen
i alla stadier rimligen hör
hemma.

De båda frågor jag talat om har ett
samband. Skall massmedia fungera som
den omutliga tredje statsmakten, bör
deras självständighet och omdöme
gentemot vissa ägar-, familje-, finansoch
propagandaintressen framstå som
total. Många exempel skulle kunna anföras
på förhållanden som gör att de
pressetiska frågorna alltjämt behåller
sin aktualitet.

Herr talman! Ett år har gått sedan
vi lämnade vår motion med begäran om
en utredning beträffande de påtalade
missförhållandena inom pressens område.
Vi har inte ändrat uppfattning —
personligen har jag snarast stärkts i
min uppfattning om behovet av en sådan
utredning.

När vi lämnade fram vår motion angreps
vi från en del håll för att vilja
antasta tryckfriheten. Jag vill starkt understryka
att syftet är det helt motsatta.
Vi har ställt frågan: Hur fungerar egentligen
den grundlagsfästa tryckfrihetsförordningen
som nu varit tillämpad i över

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

20 år sedan den ändrades sista gången?
Hur fungerar den med hänsyn till lagstiftarnas
intentioner? Hur fungerar den
mot bakgrunden av att ett hundratal
dagstidningar under denna tid lagts ner
och när vi går mot en utveckling till alltmer
dominanta massmedia? Hur går det
för den enskilde som så många gånger
behandlas orättvist och inte kan komma
till tals?

Om en sådan utredning kommer till
stånd är det naturligt att den skall arbeta
med ett starkt inslag av yrkesutövande,
självständiga och omdömesgilla
journalister. Här gäller det relationerna
mellan det skrivande, talande och kanhända
filmande massmediafolket samt
lagstiftarna och dess omvärld på andra
sidan. Vad man skall dra för slutsatser
av en sådan analys kan endast en utredning
visa. En stor allmänhet har sedan
flera år väntat sig ett riksdagens initiativ
på detta område.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! I den näringspolitiska
diskussionen intar jordbruket en alltmera
undanskymd plats. Men i gårdagens
debatt uttryckte nära nog samtliga
talare oro för vår handelsbalans. Här
kommer också jordbruket in i bilden,
om man ser till den stora livsmedelsimporten.

Studerar man den del av statsverkspropositionen
som härstammar från
jordbruksdepartementet, finner man att
anslaget till jordbrukets olika prisregleringar
minskats. Naturvårdsverket får
däremot nya miljoner, en satsning mera
på miljövården än på jordbruksnäringen.
Ändå finns här ett samband som jag
skall uppehålla mig vid.

När 1967 års riksdag antog riktlinjer
för jordbrukspolitiken sattes som mål
en successiv uppbyggnad av rationella
företag, som skulle möjliggöra en effektiv
och konkurrenskraftig produktion.
Om själva riktlinjerna rådde enighet,
men ett flertal särmeningar redovisades
i form av reservationer till jordbruksutskottets
utlåtande.

123

Statsverkspropositionen m. ni.

Det står enligt mångas mening alltmera
klart att rationaliseringsprocessen
inom jordbruket inte längre kan bedrivas
efter de ensidiga premisser som var
vägledande för 1967 års riksdagsbeslut.
De miljö- och naturvårdsprohlem som
uppstår vid en krympning och koncentration
av jordbruksproduktionen måste
beaktas vid den praktiska utformningen
av den statliga rationaliseringspolitiken.

För allt fler människor har sambandet
mellan jordbruket och det svenska
landskapet klarlagts. Ängar, hagar och
öppna fält — det s. k. mosaiklandskapet
— är det jordbruket som ger oss. I allt
tal om rationalisering och nedläggning
av jordbruk glömmer man något väsentligt:
jordbrukarens funktion som
miljövårdare. Ett artificiellt öppethållande
av det svenska landskapet i t. ex.
arbetsmarknadsstyrelsens regi kommer
att belasta samhället med mycket stora
kostnader. Kanske blir det kommunerna
som i en framtid med konstlade medel
får svara för landskapsvården, och den
blir inte billig.

En samordning av jordbruks- och
naturvårdspolitiken måste eftersträvas.
Vi har tydligen ett stycke väg dit, men
det är ändå värt att notera att naturvårdsverkets
chef erkänt sambandet
mellan jordbruk och landskapsvård och
att det finns ett gränsområde, där .samarbete
bör kunna bedrivas. En särskild
arbetsgrupp har också tillsatts inom
naturvårdsverket för att söka finna vägar
att på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt hävda landskapsvården. Men
mitt i det svenska landskapets förvildr.
ing uppträder företrädare för domänverket
och hävdar att vi inte har råd
att låta bli att plantera skog på åkrarna.

Professor Erik Dahmén har präglat
uttrycket: ”Sätt pris på miljön!”. Den
är en del av vår välfärd, och den är
knapp och förstörbar. Miljökostnaderna
får säkerligen i en snar framtid komma
till uttryck i priserna. Värdesätter vi
det öppna landskapet får vi också be -

124

Nr 3

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tala för det. Vilket miljöbidrag behöver
en jordbrukare få för att han skall stimuleras
att hålla nedläggningshotade
områden öppna?

Här pågår en genomgripande omvandling
av landskapsmiljön, och den
är särskilt märkbar inom vissa bygder.
I några län beräknas enligt en statlig
utredning bara en fjärdedel av den ursprungliga
åker- och betesarealen finnas
kvar år 1980. På ett årtionde har en
halv miljon hektar åker tagits ur produktionen,
och nästan all naturlig betesmark
och äng har försvunnit, överallt
där inga motåtgärder vidtas kommer
utsikter att stängas och framkomligheten
att begränsas av buskar och
slyvegetation. Det kommer att dröja
länge, innan domänverket får någon
större glädje av den på åkerjord planterade
barrskogen. Enligt vissa beräkningar
har omkring 150 000 hektar nedlagd
åkerjord ännu inte kunnat tillvaratas
för skogsdrift — och det skulle ta
bortåt 15 år med nuvarande planteringstakt.
Landskap i fortgående förvildning!

Den nuvarande jordbrukspolitiken
försvårar en ändamålsenlig lösning av
landskapsvården. Enligt trovärdiga prognoser
behöver vårt land 1,5—2 miljoner
hektar för olika former av rekreation
— och detta under de närmaste
20 åren. Landets nuvarande åkermark
i produktion beräknas till drygt 3 miljoner
hektar, varav en avsevärd del är
dömd till nedläggning. Eftersom kostnaderna
för röjningsarbete beräknas uppgå
till 2 000 å 3 000 kronor per hektar
kan samhället genom ovarsamhet ådraga
sig framtida kostnader på miljardbelopp.
Vår ursprungsmiljö —- vilda, mörka
skogar i oändlighet — lockar nog
icke nutidsmänniskan. Tystnaden kan
visserligen verka lockande, men den
kan också bli störande.

Enligt min mening bör stora delar av
det öppna landskapet bevaras, även
om det inte är jordbruksekonomiskt
motiverat utan alltså strider mot de
jordbrukspolitiska riktlinjer som antogs
av 1967 års riksdag. I viss utsträck -

ning kan landskapsvården upprätthållas
med hjälp av deltidsjordbruk. Det
torde för närvarande finnas bortåt
70 000 jordbrukare, som enligt rationaliseringskungörelsens
bestämmelser är
att hänföra till deltidsjordbrukare och
som alltså är utestängda från det statliga
rationaliseringsstödet. Kreditgarantier
till dessa deltidsjordbruk skulle inte
motverka huvudinriktningen på att
skapa bärkraftiga jordbruksenheter.
Dessa jordbruk är också en försörjningskälla
för människor, som i annat
fall skulle kosta staten betydligt mera
i avgångsvederlag och omställningsstöd,
för att inte tala om investeringar i nya
bostäder.

Det kan bli dyrare för samhället med
en alltmer forcerad nedläggning. Miljövård
på annat och mera konstlat sätt
kan, som sagt, föranleda kostnader som
vi inte kan bära. År inte tiden inne för
en omprövning av 1967 års jordbrukspolitiska
beslut? Sämre kunde vi begå
det europeiska naturvårdsåret, som nu
har inletts. I varje fall måste en målsättning
för vården av det svenska
kulturlandskapet utarbetas och en inventering
av landskapsmiljön komma
till stånd. Inom varje kommun, inom
varje län bör en plan för landskapsvård
upprättas.

Jordbrukspolitiken måste också syfta
till ett bevarande av de stora värden
som ligger i det svenska kulturlandskapet.
Vid sidan av de vanliga jordbruksföretagen
bör även finnas utrymme
för olika former av deltidsjordbruk.
Detta är angeläget inte minst med hänsyn
till önskvärdheten av att bevara
odlingslandskapet öppet och dessutom
lösa bostadsfrågan på ett för många
lämpligt sätt.

Ytterligare en sak: De höjda kapitalskatter
som nu övervägs kommer att effektivt
bromsa upp jordbrukets rationalisering.
Stora familjeföretag inom jordbruket
blir nog inga åtråvärda projekt
framöver. Frågan är om inte de mindre
kapitalkrävande jordbruksföretagen blir
de företag som i ena eller andra formen

Torsdagen den 22 januari 1970 em.

Nr 3

12!)

kommer att övervintra. Och då är kretsloppet
slutet. Ur spillrorna av den förda
jordbrukspolitiken reser sig nya experter
— kanske också en ny jordbruksutredning.

Herr talman! Det är inte bara miljön
och jordbruket som hänförs till jordbrukets
huvudtitel. Fiskerinäringen hör
också dit. Det hårt krisdrabbade svenska
fisket — här är det också fråga om
skärgårdsmiljön — får, om tålamodet
går att uppbringa, avvakta en särskild
proposition som kommer att framläggas
i februari eller mars. Fiskprisutredningen
har i ett delbetänkande föreslagit
att slaten ställer sig som garant för
lån på 30 miljoner kronor. Det blir den
lättnaden, om regeringen följer utredningens
förslag, att staten i stället för
som nu är fallet yrkesbröderna borgar
för lånen. Lån är nya pengar men också
nya skulder. Det skulle nog vara önskvärt
om de nuvarande fiskerilånen, som
är otillräckliga, fick ligga i botten på
de nya statsgaranterade lånen.

Med nuvarande konjunkturer blir inte
fiskerinäringens problem lösta genom

Statsverkspropositionen m. m.
de aviserade förslagen, men det är i
alla fall en god början. Det fordras dock
en fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas
sida, inte minst under pågående
nordiska överläggningar. En med
våra grannländers handels- och skattepolitik
jämförbar politik skulle inte
bara lätta dagens bördor utan kanske
också garantera fiskerinäringens framtid.

På särskilda framställningar av herr
förste vice talmannen beslöts dels att
den fortsatta överläggningen angående
ifrågavarande kungl. propositioner skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde,
dels ock att dessa propositioner
skulle uppföras sist å föredragningslistan
för nämnda sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

126

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Fredagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 16, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Företogs val av nio medlemmar i Nordiska
rådet för tiden intill dess val nästa
gång äger rum.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de val
som skall förrättas vid detta plenum ber
jag att få avlämna gemensamma listor.
Listorna har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen,
och varje lista upptar namn på
så många personer som det ifrågavarande
valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av medlemmar,
upptog under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» följande
namn:

fröken Ranmark (s)

herr Geijer, Arne, (s)

» Helén (fp)

» Larsson, Lars, (s)

» Holmberg (m)

» Sundin (ep)

» Johansson, Tage, (s)

» Palm (s)

fru Segerstedt Wiberg (fp)

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till medlemmar i Nordiska rådet.

Anställdes val av nio suppleanter för
de av kammaren valda medlemmarna i
Nordiska rådet för tiden intill dess val
nästa gång äger rum.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
herr Jansson, Paul, (s)

» Wååg (s)

» Mundebo (fp)

» Hedlund (s)

» Hernelius (m)

» Carlsson, Eric, (ep)

» Jonsson (s)
fru Lundblad, Grethe, (s)
fru Hamrin-Thorell (fp)

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till suppleanter i Nordiska rådet.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet
skulle underrättas om kammarens val
av medlemmar och suppleanter i Nordiska
rådet samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades ett protokollsutdrag.

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

127

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 176—178 till konstitutionsutskottet
och

motionerna nr 179—207 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 208
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
skattefrågor, till bevillningsutskottel
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 209—212 till statsutskottet,

motionen nr 213 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 214—216 till statsutskottet,

motionerna nr 217—227 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 228—230 till bankoutskottet,

motionerna nr 231 och 232 till lagutskott,

motionen nr 233 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 234—252 till lagutskott,

motionerna nr 253—265 till jordbruksutskottet,

motionen nr 266 till statsutskottet
samt

motionerna nr 267 och 268 till allmänna
beredningsutskottet.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! På denna första kammarens
tredje remissdebattsdag, som i
och för sig är en unik företeelse, får vi

Statsverkspropositionen m. in.
besanna den gamla förkunnelsen att de
sista skall vara de främsta. Man har vid
den ämnesgruppering som man försökt
göra när det gällt talarlistan, i och för
sig ett vällovligt försök kanhända med
lanke på den nya kammaren, placerat
jordbruksfrågorna sist. I och för sig är
det kanske inte så märkvärdigt — vi
börjar ju bli vana vid det nu. Jag skall
inte ondgöra mig över detta.

För ungefär ett år sedan pågick jordbruksförhandlingar.
De gällde prissättningen
på jordbruksprodukter för två
år framåt från den 1 juli 1969. Som alla
minns var dessa förhandlingar mycket
hårda, och vid ett något senare datum
än där vi nu befinner oss blev förhandlingarna
brutna. Då sades det från regeringens
eller den regeringen mycket
närstående kommitténs sida, alltså den
kommitté med vilken jordbrukarna förhandlade,
att i det läge som uppstått
skulle regeringen sannolikt komma att
lägga fram en proposition om prissättningen
utan förhandlingar och att denna
då med all sannolikhet — det kunde
bönderna utgå ifrån — skulle komma
att ligga lägre än den nivå man diskuterat.

Vi har sedan några veckor, nu en bra
bit in på den andra månaden, en vild
strejk inom LKAB. Jag skall självfallet
icke gå in på den och inte heller analysera
förhållandena där. Jag bara konstaterar
att det är ett avtalsbrott. Vad
händer då? Jo, då går landets statsminister
upp i talarstolen under remissdebatten
och säger, att självfallet skall
jobbarna vid malmfälten få mer betalt
— det är inget resonemang om det. Det
är alltså ett klart löfte.

Jag skulle gärna vilja ställa en fråga
till statsministern. Det blir kanske en
retorisk fråga, ty jag kan väl inte förutsätta
att jag får något svar. Om det
skulle utbryta en vild strejk på leverantörsidan
inom Svenska mejeriernas
riksförening, en förening som han tydligen
har speciellt intresse av, det framgick
av hans inlägg i remissdebatten,
kommer statsministern då också att gå

128

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
upp i talarstolen och säga: Visst skall
ni få mer betalt för mjölken, bara ni
börjar att leverera. Jag gör dessa jämförelser
därför att de är intressanta. Min
slutliga frågeställning blir, om man kanske
måste befinna sig inom regeringspartiets
politiskt marginella marknadsfält
för att få sådana löften.

Förra årets jordbruksförhandlingar
togs dess bättre upp igen, och vi kom
fram till en uppgörelse. Jag har tittat
på den propositionen, som nu snart är
ett år gammal. I den konstaterades att
förhandlingsöverenskommelserna skulle
innebära en höjning av levnadskostnadsindex
med 0,1 procent. Det var alltså
för en mindre höjning man varit beredd
att skriva över böndernas huvud.

För ett par kvällar sedan såg jag ett
program i TV, där det presenterades en
nyhet: man sade att livsmedelspriserna
skulle stiga. Jag undrade då vad som
kunde vara på gång. Man radade upp
livsmedel, både umbärliga och oumbärliga,
och talade om med vilket procenttal
respektive produkter skulle stiga,
och det var inte så oväsentliga höjningar.
Man konstaterade slutligen att höjningarna
föranleddes av förra årets lönehöjningar,
men märk väl inte lönehöjningar
till dem som exempelvis
mjölkar korna ulan till dem som jobbade
i förädlings- och försäljningsledet.
Jag bara gör detta konstaterande.

Förra året skrev Aftonbladet, när det
var som mest spänt på detta område, att
bönderna schackrar med mjölken. Det
var ändå inte fråga om att höja mjölkpriset
utan om att sänka priset på den
mest väsentliga mjölkprodukten. Jag har
förgäves letat efter rubriker beträffande
de i TV nu aviserade prishöjningarna.

När den digra jordbruksutredningens
resultat presenterades år 1966 gavs det
också upp glädjetoner i Aftonbladet. Då
konstaterades med mycket stor tillfredsställelse
bl. a. att vi inte borde odla
potatis här i landet utan tillgodose behovet
genom import. Det skulle vara
fantastiskt bra, ty man skulle kunna importera
fin potatis och billig potatis.

Jag vill erinra om detta och ställa följande
fråga: Hur skulle det ha varit i år,
om vi hade följt Aftonbladets råd och
inte odlat potatis? Fastän vi har odlat
potatis här i landet, vet vi att skörden
på grund av omständigheterna inte blev
så stor, och då vill jag ställa frågan:
Varför har man inte importerat den billiga
potatis som talats så mycket om?
Detta kan vara en erinran också i de
stora sammanhangen, när volymen på
det svenska jordbruket diskuteras.

Herr talman! Jag hade tänkt att inte
bara ta upp de frågor som jag här inledningsvis
har berört — jag har tagit upp
dem därför att de är intressanta påminnelser
i denna kammare liksom för
svenska folket i gemen därför att det
åskådliggör en hel del saker. Jag vill,
eftersom denna remissdebatt i tid så nära
sammanfaller i varje fall med ett betydelsefullt
ställningstagande i Nordekfrågan,
ta kammarens tid i anspråk för
några reflexioner kring denna. Reflexionerna
gäller i första hand själva procedurfrågan,
men jag vill också efterlysa
eu debatt i sak, och jag gör det kanske
inte minst med utgångspunkt från jordbrukets
speciella situation visavi de
nordiska marknadsfrågorna. Det senare
är kanske främst föranlett av de antydningar
som gjorts om att jordbrukets negativa
eller i varje fall kritiska syn på
Nordekfrågan skulle vara orsakad av att
jordbruksnäringen här inte har några
fördelar att vinna.

När ämbetsmannarapporten under
sommaren 1969 avlämnades, konstaterades
att man där nu hade gjort sitt —
man kunde inte komma längre. Det gällde
nu för politikerna att ta vid och
att med utgångspunkt i föreliggande
material fatta ståndpunkt. Ett första
sammanträde på det politiska planet
gav tydligen ingenting i sak utan som
påtagligt resultat endast, såvitt vi kunnat
finna, beslut om en forcerad tidtabell
för fortsatta förhandlingar med
målsättningen att ha dem slutförda före
Nordiska rådets sammanträde i Reykjavik
i februari 1970. Efter Finlands

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

129

första utspel, som åtskilligt dämpade de
tidsmässiga överambitionerna, har ämbetsmännen
på nytt återupptagit sitt utredningsarbete.
På förfrågan har statsminister
Palme senare uttalat, att det
fanns åtskilliga frågor på ämbetsmannaplanet
som ännu var olösta. Så till vida
iir i varje fall Finlands utspel att hälsa
med tillfredsställelse som det medfört
förutsättningar för ställningstagande
med utgångspunkt i ett mera fullständigt
utredningsmaterial än det man
tidigare varit beredd att acceptera som
underlag. Finlands utspel nr 2 är väl
det stora frågetecknet. Banar det vägen
för nya förhandlingar, eller är det ett
skickligt utspel avsett att överlåta åt
annat land att kanske rent av spräcka
hela Nordektanken? Jag skall självfallet
inte närmare gå in på detta.

Det finns i den upphaussade stämning
som på vissa håll jagats fram anledning
att säga, att det självfallet inte
är fråga om den nordiska gemenskapens
vara eller icke vara. Den gemenskap
som vuxit fram på grund av gemensamma
värderingar, samstämmighet i språk
och kultur är spontan och naturlig. Den
behöver inte traktatbindas. Den kommer
ändå att växa sig starkare undan
för undan oavsett Nordekfrågans lösning.
De rent känslomässiga argumenten
bör därför dimensioneras ner och
helst avföras från debatten.

Vad jag vill efterlysa och som jag förgäves
sökt spår efter i Nordekfrågan
är en debatt i sak beträffande marknadsfrågorna
— en debatt där fördelarna
inte bara för vårt eget land utan
också totalt för hela gemenskapen analyserades
och värderades och därefter
vägdes mot de nackdelar som givetvis
också följer på skilda områden inte
minst då de strukturella anpassningsproblemen
uppstår. I stället för en sådan
debatt har man alltsedan Nordekfrågan
fick förnyad aktualitet i accelererande
takt talat om självklarhet därvidlag
som inte behövde och framför
allt inte borde diskuteras. Fördelarna

Statsverkspropositionen m. ni.
får över huvud taget inte diskuteras —
långt mindre ifrågasättas.

Den övervägande delen av den svenska
pressen har följt samma tema. Ingen
argumentering i sak. Här gäller bara
forcering. Händer ingenting snart då
sker heller ingenting. Det har varit ett
genomgående drag i presskampanjen.
I och för sig är detta den mest kusliga
undervärdering av Nordektankens bärighet
som kan presteras. Har Nordektanken
bärighet, då tål den att diskuteras
och då tål även beslutet att fördröjas
— om icke är det bäst att tanken
icke förverkligas. Det senaste draget i
presskampanjen är ju upphaussningen
av vår nye statsminister Palme. Man säger
att ansvaret ligger på honom och
det må vara hänt. Man säger också att
frågan om han skall bli en statsman eller
inte är beroende på hur han lyckas
med den frågan. Det är ett skickligt
drag, men ett farligt drag. Vår nye statsminister
kan bli berusad och det är det
farligaste som kan hända.

Som frågan utvecklats — bortsett
från det allra sista draget — synes det
närmast som om toppolitikerna i berörda
länder arbetat efter principen,
att man här måste vara överens om det
man egentligen inte är överens om. Det
är farligt därför att ett eventuellt misstag
inte blir bättre om man är överens
därom.

Från dessa reflexioner i själva procedurfrågan
har jag några synpunkter
kring den sakdebatt jag efterlyst. Jag
vill gärna säga att jag betecknar inte
Nordektanken anno 1970 som en visionär
tanke. Den kunde varit det på
1950-talet. Att göra en inomgårdsmur
med interna prioriteringar kring en
viss del av ett redan existerande betydligt
större frihandelsområde är snarare
en isolationistisk politik. Det borde
väl heller inte råda någon tvekan
om att med existerande tullfrihet inom
EFTA det inte finns några ytterligare
fördelar att vinna på hela industrisektorn.
Harmoniseringen av den yttre

9 Första kammarens protokoll 1970. Nr 3

130

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
tullmuren gentemot tredje land blir ju
också den illusorisk enär de övriga
EFTA-ländernas varierande tulltaxor
åtminstone indirekt får genomslagskraft.
Det torde till detta också kunna
läggas att varken den svenska storindustrin,
det danska jordbruket eller
det norska fisket får sina marknadsproblem
lösta inom en nordisk tullunion.

Ifrån dessa utgångspunkter har jordbruksorganisationerna
varit kritiska
till tanken på en nordisk tullunion, i
varje fall om en sådan inbegriper jordbruket.
De ingående länderna har, som
framhållits i deras remissyttranden,
ingalunda en kompletterande situation
utan snarare en konkurrerande. De fyra
nordiska länderna har totalt ett betydande
exportöverskott, främst föranlett
av Danmarks högt uppdrivna animalieproduktion.
De små möjligheter
som finns till intern export löser således
icke detta lands problem och är
för övrigt i stor utsträckning redan utnyttjade
genom speciella avtal. Endast
beträffande brödsäd och socker finns
totalt sett ett underskott. Med hänsyn
till variationerna mellan länderna finns
självfallet också möjligheter till suppleringshandel.
Jordbruksorganisationernas
ställningstagande i Nordekfrågan
har i den efterföljande debatten,
nu senast i anslutning till uttalanden
från prominenta företrädare för densamma,
betecknats såsom egoistiskt. Att
jordbruket inte har kunnat finna några
fördelar skulle ha varit avgörande. Jag
tror mig våga påstå att jordbruket aldrig
har tänkt sig några fördelar eller
sökt efter sådana. Men jordbruket har
varit väl medvetet om de risker som
näringen har att emotse och har vägt
dessa mot de totala fördelarna av en
tullunion. Om sådana trots allt ändå
finns — vilket man tydligen föreställer
sig inom vissa näringslivs- och löntagarorganisationer
— bör man också där
betala priset. Detta är den till synes
självklara uppfattning till vilken man

har kommit inom jordbruksorganisationerna.

Helt naturligt blir konsekvenserna
för jordbruksnäringen olika beroende
på hur långtgående samordning och
harmonisering man slutligen stannar
inför. Därest samarbetet på jordbruksområdet
begränsas till suppleringsimport
blir problemen av mindre omfattning,
men här är att märka att vad som
bedöms såsom fördelar härvidlag för
respektive land är till största delen redan
utnyttjat. Till alldeles övervägande
del täcks nämligen respektive länders
importbehov redan nu genom intern
handel, undantagandes sockret, vilket
naturligtvis i betydligt större utsträckning
skulle kunna odlas inom området.
Men odlingen är ju som bekant begränsad
genom politiska beslut.

Alldeles ogrundade är emellertid inte
farhågorna för en längre gående samordning
på jordbrukspolitikens område.
Åtskilliga remissinstanser anser i
varje fall att så kan komma att ske, om
inte omedelbart så framdeles. Vidare
ställs, enligt mitt sätt att se, det svenska
jordbruket även med det mildare alternativet
inför en forcerad anpassningsprocess
visavi 1967 års riksdagsbeslut
om den 80-procentiga självförsörjningsgraden.
Jordbruksminister
Bengtssons uttalande om att vi står fast
vid den 80-procentiga självförsörjningsgraden
är kanske till större tröst
för det danska jordbruket än för det
svenska. Jag kan inte finna annat än
att uttalandet innebär att Sverige går
in i denna gemenskap med en öppen
marknadsandel på 20 procent av marknadsutrymmet.
På denna marknadsandel
går i första hand Danmark in i
konkurrens med det svenska jordbrukets
marginella produktion, varav följer
ökade exportförluster och forcerade
anpassningsåtgärder till glädje inte
ens för konsumenterna, eftersom exportlandet
skall tillförsäkras importlandets
prisnivå.

Det svenska jordbrukets betänklighe -

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

131

ter ligger sannolikt diiri att den svenska
jordbruksnäringen, som under hela
efterkrigstiden i motsats till flertalet
andra europeiska länder redan har
härt anpassat och begränsat sin produktion,
genom en nordisk tullunion
inbegripet jordbruket skulle tvingas till
ytterligare produktionsbegränsningar,
som i och för sig inte behöver ske i
ett större marknadsområde till vilket
vi redan har anpassat jordbrukets prisnivå.
All erfarenhet säger också att varje
ytterligare sådan begränsning slår
med sin fulla tyngd i de norra och befolkningsglesa
bygderna av vårt land.
Det är här inte fråga om omställningsproblem.
Det är rätt och slätt fråga om
avveckling.

Till slut, herr talman, några reflexioner
kring industrins situation kontra
jordbrukets situation med anledning
av deras till synes olika ambitionsgrad
när det gäller Nordek. Beträffande industrin
måste det väl ändå vara så, i
varje fall beträffande den tongivande,
att även om de direkta fördelarna inte
är stora utan kanske obefintliga så ser
man inga större risker här. Storindustrin
stannar inte innanför Nordeks murar.
Den behöver ett större marknadsutrymme.
Den är redan uppbyggd och
anpassad härför och möter ingen
världsmarknad av det slag som jordbruksexporten
möter. Situationen måste
också vara den att respektive länders
industriproduktion kompletterar
varandra på ett annat sätt än jordbruksproduktionen
i de nordiska länderna.
Jag vågar göra det antagandet
utan någon mera ingående analys. Det
är helt naturligt minimala risker för
att exempelvis skogsindustrin eller
gruvindustrin skulle få konkurrerande
produktion i Danmark. Det föreligger
här redan en naturbetingad artskillnad
som icke rubbas av en tullunion.

För jordbruket föreligger inte denna
naturbetingade artskillnad i samma
grad. Man har vidare ur beredskapssynpunkt
i vårt land — förhållandet är
sannolikt detsamma i Norge och Fin -

Statsverkspropositionen m. in.
land — hyggt upp ett jordbruk med en
allsidig produktionsinriktning och med
en ur dessa synpunkter ändamålsenlig
lokalisering. Behovet härav står alltjämt
kvar, men förutsättningarna härför
kommer vid en långtgående harmonisering
att väsentligt rubbas. Detta är
självfallet långt mer än ett internt jordbruksproblem.
Det kan vara fråga om
vår nationella självförsörjning och vårt
oberoende med hänsyn till respektive
länders utrikespolitiska situation, men
helt naturligt drabbas näringens utövare
hårdast.

Herr talman! Jag har med dessa reflexioner
dels velat efterlysa en debatt
i sak beträffande Nordekfrågan, som
jag anser ytterst angelägen, dels i någon
mån försökt klargöra jordbrukets
speciella situation och dess därav föranledda
ställningstagande.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Ålderspresidenten Erlander
påtalade vid riksdagens öppnande
önskvärdheten av att ledamöterna
ålade sig en viss självdisciplin och begränsade
anförandena och anförandenas
längd som en begynnande anpassning
till den nya enkammarriksdagen.
Vi är säkert många som delar herr Erlanders
önskemål, men att döma av
den stora tillslutning som denna debatt
fått är inte förändringarna omedelbart
förestående.

Då debatten i år blivit indelad i ämnesområden
och vi fortfarande har
flerpartisystem är det naturligtvis risk
för många upprepningar. Jordbrukets
situation, farhågor och önskemål har
här tidigare på ett utomordentligt sätt
belysts av herr Kristiansson, och därför
kan ytterligare inlägg förefalla
överflödiga. Men i det politiska arbetet
uppstår det så lätt missförstånd, och
därför vill vi även från vårt håll lämna
en jordbrukspolitisk betraktelse.

Vi blir väl alla litet extra högtidliga
när vi träder in i ett nytt decennium,
så även vi som är verksamma inom

132

Nr 3

Fredagen den 23 januari 197(1

Statsverkspropositionen m. m.
jordbruket. Vi iir många som ställer
frågan om det nya årtiondet kommer
att innebära förbättrade möjligheter
eller ökade svårigheter.

Förväntningar eller ängslan präglas
väl alltid av upplevelser från det årtionde
som passerats. 1960-talet var ju
i många avseenden problemår för
svenskt jordbruk. Hård konkurrens om
arbetskraft, kapital och inte minst marken
präglade dessa år.

Det svenska jordbrukets berättigande
har ibland ifrågasatts. Låga världsmarknadspriser
och nära nog tredubblat
importskydd har gett näring åt kravet
att starkt minska den svenska jordbruksproduktionen.
Att det samlade
jordbruket i viss utsträckning kunnat
reda upp 1960-talets problem är beroende
av de starka organisationer som kunnat
hävda och tillvarata näringens intressen
— och naturligtvis av envishet,
seghet och praktiskt handlag, som alltid
utmärker jordnära människor.

Det hävdas ibland att 1960-talet kommer
att gå till historien som det decennium
då de samhällsstrukturella
förändringarna var större än under något
tidigare årtionde. Särskilt hårt har
förändringarna gått fram över lantbruket
och dess folk under tiden efter 1967
års beslut.

Frågan om totalproduktionens storlek
har i alltför hög grad präglat målsättningen,
och därför har den samhällsekonomiska
helhetssynen kommit
i skymundan. Det gäller bland annat
miljöfrågor men kanske även effektivitetskravet
som skymts av kravet på produktionsbegränsning.

Bristerna i helhetssynen kommer nog
att framtvinga ändringar, bl. a. beroende
på den allmänna opinionens inställning
till hur landskapet skall se ut
och på när Norrlandsfrågorna skall få
en godtagbar lösning.

Förhoppningarna inför 1970-talet är
naturligtvis att freden kan bevaras.
Men tyvärr är väl oron i vår värld så
påtaglig att någon begränsning av vår
försvarsmakt ej är möjlig. Ett levande

jordbruk har en mycket viktig funktion
att fylla i vårt totalförsvar. För
att klara vår försörjning vid avspärrning
måste vi ha en viss produktionsvolym
som kompletteras med en tillfredsställande
beredskapslagring. Men
det är också mycket viktigt att vi har
en tillfredsställande geografisk spridning
av produktionen. I den s. k. utrymningsfilosofin
utgör jordbruket basen
för hela den verksamheten, och
därför är det ju så viktigt att det fortfarande
finns litet liv kvar i landets
glesbygder.

Inte minst av beredskapsskäl är det
således viktigt att även upprätthålla
den goda delen av Norrlands jordbruk
för att livsmedelsindustrier och livsmedelslager
skall kunna lokaliseras
över hela landet.

Det har sagts att EEC och kapitalfrågorna
skall bli jordbruksnäringens
stora problem under 1970-talet. Det
handelspolitiska spelet har förbryllat
många, och ingen vet i dag vad som
blir av Nordek eller när vårt land kan
vinna inträde i den stora västeuropeiska
marknaden. Att det samlade svenska
jordbruket ställt sig något avvaktande
till Nordek är ju beroende av att
de nordiska länderna inte kompletterar
varandra marknadsmässigt, utan
det är ju så att alla de nordiska länderna
har överskott på flertalet animalieprodukter.
Men även EEC brottas i dag
med stora överskottskvantiteter för
många betydande livsmedelsprodukter.
Men en viss omställning och strukturanpassning
pågår och kan beräknas ta
avsevärd tid. På sikt kan nog vårt jordbruk
hysa vissa förhoppningar, eftersom
det i ett västeuropeiskt handelsblock
kommer att uppstå en konkurrens
på lika villkor, och då bör ett rationellt
svenskt jordbruk ha möjligheter
att hävda sig. Förhoppningarna
ställs väl särskilt till vår högt utvecklade
livsmedelsindustri som bör ha stora
utsikter att hävda sig inom EEC.

Jordbruksministerns initiativ att tillsätta
en kommitté för att utreda sam -

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

133

liruksfrägan kan Idi ett intressant nytänkande.
Många olika former av sambruk
och samverkan i syfte att uppnå
stordriftens fördelar kan komma i fråga.
Kanske även deltidsjordbruket och
miljö- och landskapsvården kan inrymmas
i de nya tankegångarna och planerna.
Vettigt utformade bestämmelser
för sambruk har goda utsikter att mottas
positivt av jordbruket och dess utövare
som sedan lång tid tillbaka är
tränade i organiserat samarbete.

För många progressiva jordbrukare
var det naturligtvis deprimerande när
det primära målet för jordbrukspolitiken
var produktionsminskning. Varje
företagare förstår svårigheterna att rationalisera
driften när man för en prispolitik
som syftar till att minska produktionen.
Många ställde sig naturligtvis
den frågan hur det blir med rekryteringen.
Finns det ungdomar som törs
satsa på en företagsamhet med sådan
negativ utgångspunkt? Ja, fortfarande
finns en tapper skara som vill satsa på
jordbruk och tror på näringens framtid.
Betydande insatser har gjorts för
att ge de i jordbruket verksamma god
utbildning, och ytterligare förbättringar
är på väg genom omläggningar och
förlängning av utbildningstiden. Underlättandet
av att genom generösare
statsbidragsbestämmelser tillskapa högrationella
skoljordbruk skulle ytterligare
stärka möjligheterna att ge god
utbildning vid jordbrukets yrkesskolor.

Det föreligger också i dag en brist
när det gäller vuxenutbildningen inom
jordbrukarkåren. Lantmästarutbildningen
är i dag förbehållen ett relativt begränsat
antal ungdomar. Möjligheter
borde ges de inom näringen redan
verksamma att i vuxenutbildningens
form tillägna sig den utbildning en
lantmästarexamen ger. Välutbildade
människor känner väl som regel större
trivsel i arbetet, och prestationen bör
därför ha alla möjligheter att öka. Inom
den speciella företagsform som jordbruket
är skulle också förbättrade ut -

Statsverkspropositionen m. m.
bildningsmöjligheter underlätta generationsväxlingen.

Men vårt framtida jordbruk står och
faller med kapitalfrågornas lösning i
framtiden. Under de föregående dagarnas
debatt har framhållits vilken betydelse
dessa frågor har, och jag vill endast
understryka deras vikt för jordbruksnäringen.
Lantbruksnämnderna
förmedlar ca 30 miljoner kronor som
bidrag och ca 250 miljoner kronor som
statliga lånegarantier per år. Detta är
av utomordentligt värde för jordbruket.
Det förekommer dock situationer i
lantbruksnämnderna i dag då kreditgarantier
måste vägras därför att lönsamhetskalkylerna
är så svaga att det
blir för litet över till levnadsomkostnader
för företagaren och hans familj.

Jordbrukarna är väl medvetna om
rationaliseringens betydelse, men det
är inte möjligt att den ständigt pågående
kostnadsstegringen enbart skall
kunna mötas med rationalisering och
effektivisering. Lönsamma jordbruk
kan endast skapas genom en kombination
av effektivisering och rimliga priser.

Det förslag som kapitalskatteberedningen
lagt fram beträffande förmögenhets-
och arvsbeskattningen kan få
förödande verkningar för den svenska
familjeföretagsamheten. För en så kapitalkrävande
näring som jordbruket,
där också förräntningen är låg, blir läget
mycket allvarligt. Låt oss hoppas
att vår regering noga överväger alla
verkningar av en skärpt förmögenhetsbeskattning.

Vi är många som också hoppas att
det fortfarande finns statsmannavisdom
kvar så att de kommande skatteförslagen
får en sådan utformning att
arbete och företagande stimuleras till
gagn för alla i vårt land.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):
Herr talman! På nytt har en finansminister
måst konstatera att svenska

134

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
folket på senare tid sträckt benen längre
än skinnfällen räcker. Han konstaterar
i finansplanen att valutareserven
är farligt låg, att bytesbalansen är
ogynnsam, ja, att samhället över huvud
taget lever över de tillgångar som landets
produktionskapacitet ger utrymme
för. Mycket tyder på att vi befinner
oss i en situation som i hög grad påminner
om den vi hade i början på
1950-talet. Man har tillgripit drastiska
kreditrestriktioner, och ränteläget är
exceptionellt högt. Men trots att investeringar
i industri, jordbruk och annan
rörelse stagnerat sker ingen återhämtning.
Valutareserven vill inte röra sig
i rätt riktning, och bytesbalansen är
fortfarande ogynnsam.

Det måste i det uppkomna läget
framstå som synnerligen angeläget att
öka produktion och export. Men för att
man skall kunna uppnå denna nödvändiga
ökning måste industri- och rörelseinvesteringarna
ges ökat utrymme.

Hushållssparande! är lågt och i
sjunkande, och det lär inte komma att
stiga efter förslaget om ökning av momsen
med fyra procent. Årets totalbudget
är en ny rekordbudget. Slutsumman
är 45,6 miljarder mot ungefär 42 miljarder
1968/69. Att inkomstsidan ligger
högt i rådande konjunkturläge är lätt
att förstå och acceptera. I stället borde
utgiftsanslagen ha begränsats i större
utsträckning än som skett. Ett avsnitt
där statsmakterna har möjlighet att direkt
ingripa är bvggnadsavsnittet. Man
kan ställa sig frågan, herr talman, om
det finns samhällsekonomiska förutsättningar
för den mycket höga bostadsproduktion
vi nu har. En dämpning
i nuvarande läge, vilken på sikt
kunnat kompenseras med en ökning under
vikande konjunkturer, hade varit
välbetänkt. En aktiv lokaliseringspolitik,
syftande till att regioner med sysselsättningsproblem,
men med en utbyggd
serviceapparat, skall tillföras industrier,
hade säkerligen minskat behovet
av bostäder i de över allt förnuft
expanderande tätortsregionerna.

Vid en granskning av bilaga 11 till
statsverkspropositionen kan konstateras
att anslaget till utbildning och
forskning ökat med 10,2 miljoner, vilket
dock nästan helt går åt till prisoch
lönepåslag. En ytterligare ökning
av anslaget hade varit välbetänkt. Sveriges
utsädesförening har i petita anhållit
om ett specialdestinerat anslag
på 500 000 kronor till en basorganisation
på proteinområdet. Även Weibullsholm
och Algot Holmberg har ansökt
om större bidrag till praktisk vetenskaplig
verksamhet vid växtförädlingsanstalterna.
I fråga om Weibullsholm
har lantbruksskolan förklarat att växtförädlingsanstalten
i likhet med Sveriges
utsädesförening bör få statsanslaget
uppräknat för kostnadshöjningar.

Svenskt jordbruk behöver alternativa
växtslag till spannmålsodlingen,
på vilket område vi som bekant har
överproduktion. På hemmaproducerat
protein, i synnerhet till djurfoder, har
vi stort underskott som får täckas med
import. I en avspiirrningssituation kommer
stora svårigheter att uppstå, och
redan nu måste betydande kvantiteter
lagras i beredskapssyfte. Dessutom är,
herr talman, proteinsituationen den
globala livsmedelsförsörjningens akilleshäl.
Allt detta måste jordbruksministern
känna till. Det måste alltså finnas
tungt vägande skäl, som inte redovisats
och som ingen av oss känner men som
jordbruksministern anser motivera avslag
på synnerligen berättigade anslagsäskanden.

För svenskt jordbruk ter sig framtiden
långt ifrån ljus. Förräntningen är
synnerligen låg liksom ersättningen för
utfört arbete. Förre jordbruksministern
herr Holmqvist åberopade gärna som
exempel på effektiv och rationell jordbruksdrift
en storgård i Skåne. Troligen
kan han om ett antal år inte längre
åberopa detta exempel. Förmodligen
kan den i händelse av ett generationsskifte
inte hållas samman som en enhet.
Taxeringsvärdet ökar vid pågående
fastighetstaxering med 50—60 pro -

Fredagen den 23 januari 1070

Nr 3

135

cent, och till detta kommer, om kapitalskatteberedningens
förslag inte anpassas
till de samhällsekonomiska verkningarna,
en fullkomligt förödande förmögenhets-
och arvsbeskattning. Verkningarna
kommer att bli synnerligen
kännbara även då det gäller egendomar
med liten eller medelstor areal, åtminstone
i Skåne där egendomsförsäljningar
till tätorter och till priser på mellan
30 000 och 50 000 kronor per hektar
liar gett säljaren möjlighet att lägga
andra än företagsekonomiska bedömningar
till grund för återköp. Dessa
värden har i sin tur legat till grund
för de nya taxeringsvärdena, och man
har helt kastat loss från den passus i
taxeringsförfattningen som säger att
taxeringsvärdet skall anpassas till egendomens
avkastningsförmåga.

Det finns skäl hysa förhoppningar
om att finansministern eliminerar de
orimligheter som hotar vid horisonten
och som, om de blir en realitet, kommer
att försvåra såväl storleks- som
driftsrationalisering och därmed omöjliggöra
produktion av livsmedel till
rimliga priser.

Vad jag sagt gäller i stort för alla
familjeföretag. Företag kommer att upphöra
med sin verksamhet eller fusioneras
med andra, och utvecklingen går
snabbt mot färre arbetsplatser med
många anställda och därmed ökad
opersonlighet i relationerna mellan anställda
och en mer eller mindre anonym
ägare. Utvecklingen på arbetsmarknaden
under den senaste tiden
har visat att farhågorna kan komma
att besannas. För löntagaren måste det
framstå som en synnerligen allvarlig
utveckling om antalet arbetsplatser
minskar och därmed den arbetssökandes
valmöjligheter. Om utvecklingen,
vilket en liten minoritet önskar, kommer
att gå mot en enda arbetsgivare
blir strejker och andra missnöjesyttringar
helt verkningslösa.

Herr talman! Förslaget om obligatorisk
siirbeskattning kommer, om det
fullföljs utan de förbehåll som finans -

Statsverkspropositionen m. m.
ministern aviserat, att leda till en mycket
accelererad urbanisering. Samtidigt
kommer kommunalskatterna att ytterligare
öka på grund av det våldsamt
ökade behovet av daghemsplatser för
barn. Troligen kommer det också att
påverka nativiteten, som inte sedan
1933 varit lägre än under det gångna
året. Det måste dock uppfattas som en
form av ekonomisk påtryckning på den
gifta kvinnan att gå ut i förvärvsarbete.
Men om detta inte står att uppbringa
på den ort där familjen bor och maken
liar sitt arbete, hur går det då? Skall
den familjen sänka sin kanske redan
låga standard? Skall hustrun få bli enskilt
deklarationsobjekt i jordbruksföretag
där man och hustru arbetar tillsammans
i det egna företaget? Ja, herr
talman, frågetecknen är många.

Kanske har den här remissdebatten
gett finansministern en tankeställare
då det gäller skattereformen, kanske
en ny infallsvinkel eller ett nytt uppslag.

Herr talman! I så fall har den fyllt
sin uppgift i en situation då regeringspartiet
har en kompakt majoritet i den
beslutande riksdagen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Innan jag går in på
mitt huvudsakliga ämne, nämligen en
granskning av statsverkspropositionen
från miljövårdssynpunkt, vill jag uttrycka
min djupa oro inför de nyheter vi
dels fick se från Biafra i TV i går och
dels de nyheter som vi hörde på radio
i morse. Enligt dessa informationer är
förhållandena helt annorlunda än den
relativt ljusa bild som vi fick förmedlad
genom utrikesministern vid interpellationsdebatten
i onsdags. Må det
vara mig tillåtet att mot bakgrunden av
den enighet som då tycktes råda uttrycka
en förhoppning att man gör allt
vad man kan för att förmå general
Gowon att överge sin hatiska inställning
till hjälporganisationerna och
släppa fram all den hjälp som dock

136

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
finns samlad i närheten av Biafra och
som borde ställas till de nödlidandes
förfogande redan under de allra närmaste
dygnen.

Vi lever här i en idyll i jämförelse
med förhållandena där nere. Men, herr
talman, vi får ändå bedöma frågorna
inte från de hjälpbehövandes synpunkt
utan ur vårt eget faktiska läge.

Honnörsordet under innevarande år
som skall firas som det europeiska naturvårdsåret
är miljövård. Om man i
den statsverksproposition som vi nu
håller på att granska skulle jämföra
de av naturvårdsverket begärda anslagen
med de belopp som departementschefen
efter finansministerns medgivande
vågat föreslå riksdagen att anslå
till miljövård, så skulle man frestas till
omdömet att vi mer i ord än i gärning
hedrar det europeiska naturvårdsåret.

Men, herr talman, vi vet att så icke
är fallet. Efter årtionden av försummelser
och blindhet inför vad som i samband
med den kemiska och teknologiska
industrins utveckling höll på att
ske har det på allvar lossnat, när det
gäller anslagen till dessa ändamål. Inför
hotet av en förskämning av vårt
livsrum, vars konsekvenser i den verkliga
jämlikhetens tecken måste drabba
oss alla, har man äntligen vaknat. I
den mån skiljaktigheter finns mellan
de olika partierna gäller de inte behovet
av åtgärder för att skydda och
vårda vår livsmiljö. Därom tror jag vi
är helt ense. Vad vi kan vara oense om
är omfattningen och arten av insatserna.

Vid bedömningen därav måste vi ta
hänsyn just till de tidigare försummelserna
och sätta in de största resurserna
där faran är mest överhängande
och där omedelbara åtgärder således
är av behovet. Ett annat område där
snabba åtgärder måste till, fastän någon
överhängande hälsofara ej kan anses
föreligga, är säkerställandet av naturreservat
och fritidsområden. Detta
är dessutom en tillfällig åtgärd, som
inte behöver föra med sig ständigt steg -

rade utgifter, eftersom ju ett område
inte behöver förvärvas mer än en gång
och eftersom även ersättningar för
markupplåtelser ofta kan lösas med engångsersättningar.
Från denna synpunkt
kan det begärda förslagsanslaget på 9
miljoner kronor te sig ganska njuggt
i jämförelse med det av länsstyrelserna
beräknade medelsbehovet av 30,3 miljoner
kronor. Ändå måste man medge
att departementschefen just på denna
post räknat upp beloppet med 1 miljon
kronor från det av naturvårdsverket
äskade anslaget på 8 miljoner kronor.

Anmärkas bör nog att länsstyrelserna
i dag har betydligt större möjligheter
att korrekt bedöma medelsbehovet än
tidigare, då framför allt bristen på värderingsmän
och överblick över objekten
tvingade fram belopp som byggde
på mer eller mindre lösa uppskattningar.
Man borde därför nu ha tagit större
hänsyn till länsstyrelsernas beräkningar
än man gjort tidigare.

Om man således kan konstatera att
förslagen över lag nedskurits väsentligt,
är det givetvis ändå mycket lätt
för jordbruksministern att peka på den
utomordentliga generositet man visat
miljövården under senare år i jämförelse
med tidigare och framför allt under
naturvårdsåret 1970, som ju även
råkar vara ett valår. Startar man från
inget eller från mycket litet så blir
uppgången storartad, och allra finast
om man räknar i procent.

Men jag skall vara generös och i stället
peka på den snabba utveckling som
trots alla brister har skett. Från naturskyddslagen
1952 fick vi 1963 naturvårdsnämnden,
1964 naturvårdslagen,
1967 statens naturvårdsverk, 1968 den
fina men av få stater efterlevda europeiska
vattenvårdsstadgan och samma
år reglering av vatten- och luftvårdsforskningen.
Slutligen fick vi förra året
den miljöskyddslag med koncessionstvång
för industrietablering som vi
hoppas så mycket av.

År 1967 försökte vi från oppositionen

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

137

motionsledes att få en generaldirektör
som chef för det av oss som ytterst betydelsefullt
bedömda naturvårdsverket,
men den motionen avstyrktes av utskottsmajoriteten.
Aret därpå fick vi
ändå på andra vägar vår generaldirektör,
och i förra årets petita som ligger
till grund för anslagsäskandena nu är
man redan beredd att begära en överdirektör
som stöd. Nog rör det sig på
detta område.

Låt mig i det sammanhanget påminna
om den farhåga jag i samband med
behandlingen av forskningens organisation
uttalade, nämligen den att man
lastade på naturvårdsverket alltför vittomfattande
uppgifter så att dess chef
och verket, som vi väntat oss så mycket
av, skulle bli överbelastade och inte
orka med sin ytterst betydelsefulla
uppgift. Den faran tycker jag fortfarande
är akut, och det är alltjämt min
åsikt att man bort ge forskningen på
vatten- och luftvårdsområdet en fristående
ställning och utökat den med en
avdelning för bullerforskning, då maskinkulturen
visat sig vara en större
mental risk än man tidigare räknat
med.

Från folkpartiet söker vi i en partimotion
dra upp riktlinjerna för den
miljövårdspolitik som vi vill se under
1970-talet, då vi även väntar oss resultaten
av de lagar och den forskning
som förts fram under 1960-talet. Jag
skall inte här redogöra för denna politik,
men jag vill betona att vi av statsfinansiella
skäl ålagt oss stark återhållsamhet
när det gäller nya kostnader.
Vi vill från vår sida i stället medverka
till att varje krona blir väl utnyttjad
och sättes in på den plats där den kan
ge mest utbyte. Därmed vill jag ha sagt
att vi när det gäller vårt folks hälsa
i nuet och kanske ännu mer för framtiden
är beredda att göra de största
uppoffringar.

Vid detaljstudier av statsverkspropositionen
i dessa frågor finner man
till sist en liten ljuspunkt och har ett
önskemål. Ljuspunkten gäller en av

Statsverkspropositionen ni. m.
lantbrukshögskolan begärd tjänst som
statsagronom i vattenvård. Vi inom
jordbruksutskottet har på ort och ställe
varit i tillfälle att studera det forskningsarbete
på detta område som med
kortfristiga forskningsmedel har bedrivits,
och vi har imponerats därav. I
motioner och utskottsreservationer har
vi därför under de senaste två åren
sökt få en garanti för arbetets uppföljande
genom att tillskapa en fast tjänst
som statsagronom. Men förgäves; avslag
mötte, senast under vårriksdagen
1969, det motionspar under vilket jag
stod som första namn i denna kammare.

I årets statsverksproposition meddelar
emellertid departementschefen att
han räknar med att det skall kunna
utgå medel till tjänsten från anslaget
för miljövårdsforskning. Är det trägen
som vinner, eller har jordbruksministern
även han övertygats om att här
drivs en målmedveten forskning med
direkt praktiska resultat och av mycket
stor betydelse, icke minst för jordbruket? Så

till förhoppningen. Vid fördelning
av bidragen till kommunala avloppsreningsverk
efter reningsgrad med lägst
30 och högst 50 procent av kostnaden
har det uppgivits, att bidrag inte beviljas
för den del av anläggningskostnaden
som belöper på industrier vilka
använder sig av reningsverken. Många
sådana industrier har ringa ekonomisk
bärkraft men vid ekvivalent beräkning
så stor andel i föroreningen, att det är
omöjligt att ålägga dem full andel i reningskostnaderna
för denna del. Skulle
man här inte kunna lämna bidrag ur
anslaget till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin? För detta
ändamål skall ju i år liksom förra året
anslås 50 miljoner kronor, och ytterligare
tre år framåt skall det utgå 50
miljoner kronor per år. Bidraget är visserligen
högst 25 procent, men syftet
är ju detsamma, nämligen att rena industriutsläpp,
och bidraget skulle väsentligt
underlätta för kommunerna att

138

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.

bygga högklassiga reningsanläggningar.

Slutligen vill jag, herr talman, uttala
en förhoppning om fortsatt utveckling
på miljövårdens område, så att vi blir
ett föregångsland och ett värdigt värdland
för den stora internationella konferens
om dessa frågor som på Sveriges
initiativ i FN förlagts till vår huvudstad
år 1972.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag har äran att vara
sist anmäld i denna debatt och har
nåtts av meddelandet att jag har möjlighet
att bli historisk: om jag bara
håller på inte alltför kort stund, har
vi möjlighet att i första kammaren hålla
en längre remissdebatt än andra kammaren.
Det lär vara mycket länge sedan
sist, om det någonsin förut hänt!

Dessutom har jag dristat mig att ta
med ett tryckt verk, icke för att läsa
upp det helt och hållet och slå rekord
men dock använda det. Jag hoppas man
kan göra det vid denna tidpunkt i debatten,
utan att det tryckta verket skall
uppfattas som ”fjomperi”. Jag anknyter
alltså till statsministerns anförande.
Han åberopade samma verk och yttrade
i debatt med herr Helén: ”Vad jag
sade stämmer emellertid i stort sett
med vad som sägs i en doktorsavhandling
av Leif Lewin, som har sammanfattat
just debatten om utvecklingen
under 1960-talet, som veterligen har
fått högsta betyg vid Uppsala universitet
och numera används i undervisningen
i alla våra läroanstalter. Den
saken är alltså redan avklarad.”

Jag tror att många som diskuterat
med socialdemokrater under senare år
har fått denna bok åberopad; den bevisar
så mycket. Däremot, herr talman,
har jag veterligen aldrig träffat någon
sådan debattör som läst boken. De som
använder den gör det ytterst sällan för
att bevisa någonting om socialdemokratins
historia, ty om den råder mycket
delade meningar mellan de debattörer
som i övrigt åberopar boken. Le -

wins tes om regeringspartiet är att partiet
haft en ideologi utan att riktigt veta
det. Tar man Lewins bok som en oöppnad
bibel, kan man väl se boken i den
här meningen som beskrivande en gudomlig
rörelse, där profeterna inte riktigt
förstått vad de talat om men där
Lewin kommer som ett slags Messias
och förklarar det hela.

Författaren söker bevisa en tes, nämligen
att planhushållningstanken är den
viktiga — socialiseringstanken däremot
mer underordnad. För att bevisa denna
tes väljer han citat i stora mängder;
det är en mycket tjock bok. Lewins
sammanfattningar och direktcitat skall
bevisa att utvecklingen gått som han
säger. Ibland blir det en enskild riksdagsman,
ibland en lokal tidning, ibland
ett statsråd, ibland partiledaren —- allt
blandas till en väldig mängd. Men han
ägnar sig inte åt att undersöka hur förkunnelsen
i stort förändrats under en
period hos en viss kategori, t. ex. partiets
alla remissdebattsdeltagare under
en period jämfört med samma herrar
under en annan period, alla statsråd
under en viss period jämfört med tidigare,
alla kongresstalares eller partiledarskiktets
uttalanden under en period
jämfört med en annan. Han har
inte använt vad som kallas kvantitativ
analys, och detta har såvitt jag känner
till alla statsvetare som skrivit om boken
kritiserat.

Man kan enkelt uttrycka det så: vill
jag bevisa att socialdemokratin under
1930-talet inte ville förstatliga men under
1960-talet ville göra det då väljer
jag Anders Örne på 1930-talet och Bosse
Ringholm på 1960-talet och andra som
sagt något mittemellan under åren däremellan.
Vill jag bevisa motsatt tes väljer
jag Georg Branting på 1930-talet
och Hans Hagnell på 1960-talet. I ett
parti med tillräcklig bredd bär jag möjlighet
att bevisa på olika vägar, krokiga
eller raka, vad jag vill. Författaren
har alltså gjort det urval som passar
honom. Någon annan skulle med lika
stor eller rättare sagt lika liten veten -

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

139

skaplig rätt säga att utvecklingen varit
en annan.

Bara en liten iakttagelse: kooperatörerna
glöms helt. Alla inser självklart
att socialdemokratins inställning till
näringspolitiken inte kan ha undgått
att påverkas av dessa tusentals människor
ute i de lokala konsumtionsföreningarna
som hörde Axel Gjöres, Anders
örne eller Albin Johansson. De
finns inte med; de kanske inte passade
riktigt i mönstret.

Ibland är det något annat som inte
heller passar in i mönstret, t. ex. 27-punktsprogrammet, som förklaras inte
riktigt ge uttryck för vad partiet tyckte.
Det som uttrycks är de källor som
säger det som skall stämma för att Lewins
teori skall vara riktig.

Herr talman! Jag är inte ute för att
försöka säga någonting om socialdemokratins
idéutveckling. Jag pratar bara
om Lewins vetenskapliga metodik, och
den är rätt ointressant när det gäller
socialdemokratin, eftersom socialdemokraterna
själva tydligen inte tillmäter
hans yttranden någon större betydelse;
i varje fall åberopar man dem sällan
för det egna partiet. Men man åberopar
boken för att säga att de andra partierna
är alldeles omöjliga, att de står
vid sidan av utvecklingen.

Herr Lewin talar om borgerliga uppfattningar,
och han har en massa litteratur
som skall visa vad de borgerliga
tycker. Jag har gått till personregistret
och sammanställningen bak i boken för
att se vad det är för litteratur han använt.
Den litteratur som är skriven av
namngivna författare rymmer 61 arbeten
av aktiva högermän, 20 av liberaler
och 7 av centermän. I debatten, som
den beskrivs i boken, tilldrar sig PHMbyråerna
en mycket central roll. Den
mest väsentliga enskilda boken är Vägen
till träldom.

För egen del har jag under åtminstone
ett 15-tal år arbetat i ett parti som
inte trott på socialisering. Men jag har
inte läst Vägen till träldom, jag har
knappast ens hört talas om Johan

Statsverkspropositionen in. in.
Hansson, den man som i slutet på 1940-talet bildade Sveriges rättsförbund med
utgångspunkt i Henry Georges jordliiror.
Men för Lewin iir Hansson en
viktig man, en av de centrala i efterkrigstidens
idédebatt, en av de ledande
på den borgerliga sidan. Det är vad
man närmast få intryck av. Hansson
beskrivs — däremot inte exempelvis
den liberala ungdomsrörelsen och dess
talesman under 1940-talet, 1950-talet
och 1960-talet. Våra näringspolitiska
program, .sociala program och kongresser
behandlas inte. Den kommunistiska
ungdomsrörelsen ända till nutid blir
däremot viktig. Therborns nyvänsteridéer
beskrivs tämligen ingående, men
framför allt de konservativa ungdomsoch
studentrörelserna. Det är ett helt
knippe böcker och skrifter därifrån
som bildar ett väsentligt underlag för
avhandlingen. Urvalet är med förlov
sagt rena nippran.

Av folkpartiets 1930-talspolitiker finns
ganska många medtagna: Ivar österström,
Ernst Åqvist, Kvarnzelius, Sam
Larsson, Eliel Löfgren, Ola Jeppsson,
Gerard de Geer, C. G. Ekman, Elof
Ericsson, Johan Bergman och Gustaf
Andersson. Det blev ganska många herrar.
Den siste liberal som finns med är
Bertil Ohlin. Hans aktiva konjunkturpolitik
och sociala upprustningsprogram
från 1930-talet beskrivs, och Lewin
säger om Ohlins tankar: ”Det fanns
dock ett undantag från den allmänna
bilden att de som sökte inta en mellanställning
saknade klara linjer, och -—■
skulle man vilja tillägga — det var ett
lysande undantag.” En rad sådana mycket
uppskattande ord finns om den man
som kom att bli ledare för den ickesocialistiska
oppositionen under större
delen av efterkrigstiden. Han betecknas
alltså som ett lysande undantag.
Frågan är: undantag från vad? Ja, inte
rimligen från resten av folkpartiet —
det sägs i varje fall inte i boken. Här
kommer jag till en mycket enkel iakttagelse
och det är att det inte finns
någon liberal efter Ohlin åberopad —-

140

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
icke en enda liberal född under 1900-talet är värd att nämnas i en bok
som behandlar planhushållningsdebatten
och den politiska debatten fram till
1966 på hösten.

När det gäller centerpartiet finns en
man som är värd att ta med, Gunnar
Hedlund, som finns åberopad och kort
citerad på tre ställen. I övrigt finns
inte en enda centerpartist född under
1900-talet medtagen — tre centerpartister
födda under 1800-talet är däremot
med.

Om jag tar högerpartiet och bara
nämner högermän som är aktiva inom
partiorganisationen, finner jag att tydligen
större herrar åberopas — jag håller
mig fortfarande till dem som är
födda under 1900-talet: Jarl Hjalmarson,
Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg,
Elis Håstad, Hans Rudberg, Erik
Anners, Gustaf Delin, Nils Garlshamre,
Gunnar Hillerdal, Allan Eriksson, Verner
Helte är med i personregistret eller
bland författare till de skrifter som Lewin
åberopar. Det är möjligt att alla
inte känner namnen på slutet, beroende
kanske på att några av dessa personer
inte har nått riksdagen. Men det
är alltså Lewins gamla kompisar i konservativa
studentförbundet — det är
de personer han har läst med och umgåtts
med och blivit skolad av.

Lewin är självfallet socialdemokrat
i dag. Det har han ofta sagt, och ingen
kan tro någonting annat, men han kan
naturligtvis inte dölja att han bara ett
par år innan avhandlingen blev klar
var aktiv inom den konservativa rörelsen
och var redaktör för det konservativa
studentförbundets tidskrift.

Jag skall använda Leif Lewins metodik
att citera, men inte för att bevisa
en tes — den tes jag skulle kunna bevisa
är att Lewin har varit borgerlig,
men eftersom han erkänner det själv
behövs ingen bevisning. Men jag vill
bara anföra några citat av vad han själv
skrivit i Svensk Linje 1963. Han skriver
på följande sätt: ”Vårt frihetsbegrepp
är psykologiskt och idealistiskt

och oupplösligt förenat med principen
om egendomsägande demokrati. Dessa
båda tankegångar ger uttryck för den
moderna konservatismens individualistiska
människosyn.” Lewin var alltså
en av dem som ansåg att egendomsägande
demokrati var beteckningen på
en politik som inte var socialistisk.

I följande nummer av Svensk Linje
skrivs följande: ”För den som tror att
en enad borgerlighet är det enda som
kan förnya svensk politik och gynna
icke-socialistiska värderingar är allt
stöd för en samarbetslinje från högerpartiet
en självklarhet.”

Året därpå ägde den valdebatt rum
som till stor del handlade om Gunnar
Heckschers förslag att rasera AP-fonden.
Lewin beskriver det på följande
sätt: ”Professor Heckschers kritiska

granskning av AP-fondens tillväxt är
ett ord i rättan tid . .. Bertil Ohlin har
här bekänt sig till en socialistisk politik.
Från borgerlig synpunkt måste
Gunnar Heckschers linje vara den enda
konsekventa ...”. Han åberopar vidare
PHM-kampanjen — det är alldeles uppenbart
att han skriver på sin bok —
och nämner att svensk borgerlighet
hade anledning att vara generad över
denna kampanj. Han fortsätter när det
gäller Heckschers ATP-utspel: ”Nu har
den då angripna parten, socialdemokratin,
fullt ut jämställt sig med PHM-byråernas
osnygga propagandalögner.”

Något senare heter det: ”När nu idéerna
förenar bör också ett enda borgerligt
parti bildas. Till den slutsatsen
kommer man entydigt om man med litet
högre vyer kastar en blick på dagens
ideologiska situation.”

Möjligen kan det förvåna att Lewin,
när man i avhandlingen refererar debatten
fram till 1966, tappar bort att
Bertil Ohlins linje skulle vara socialistisk
och att socialdemokraterna skulle
vara på samma nivå som PHM-byråerna,
när man inte accepterade Heckschers
ATP-utspel. På något sätt passar
det tydligen inte längre.

Det viktiga är att Lewin mycket klart

Fredagen den 23 januari 1970

Nr 3

111

har beskrivit hur han tolkar vad han
kallar för en borgerlig politik. Kännetecknet
skulle vara den egendomsägande
demokratin och att den är socialist
som vill ha kvar AP-fonderna. Med en
sädan tolkning av begreppet borgerlig
ideologi som sägs förena så många är
det lätt att bli konfunderad och vända
borgerligheten ryggen. Många har ju beskrivit
vad som händer med en renegat:
när man hoppar från en flygel till
en annan, förstärks övertygelsen om att
det man hoppade från var någonting
mycket dåligt.

Att ställa två positioner, som man
försöker få långt ut på flyglarna, mot
varandra är en metodik som används
för att »underlätta» debatten. Man känner
rejäla tag etc. Metoden kallas med
ett ord som har blivit ganska populärt
för polarisering. Nymarxister använder
metoden, och valarbetare — åtminstone
i partier som närmar sig flyglarna —
använder den med förkärlek. Man ställer
sig så långt från varandra att det
inte blir meningsutbyte — det blir
knivkastning.

Ett litet exempel. En kvällstidning
här i staden säger ”reaktionär” om så
många att ordet mister sin innebörd.
Tidningen har självfallet därmed också
ställt sig vid sidan om ett meningsutbyte
där andra än direkt rättroende
kan delta. Lewin är ett exempel på polariseringen,
när den drivs långt. Som
jag sade, är polariseringen hos Lewin
nog inte konstlad, den är inte taktisk
utan ärligt känd, därför att han uppfattade
politik på det sätt som jag har
beskrivit med uttalanden från den tid
då han själv var aktiv. Han uppfattar
förvisso politiken i dag sådan som han
beskriver den, när han ger sina sympatier
åt socialdemokratin i debatten.

Men om man själv aldrig har varit
egendomsägande demokrat eller planliushållningssocialist,
så har man litet
svårt att känna igen någonting. Det må
vara förlåtet, herr talman, att man då
är tämligen otillfredsställd med en bok
som så att säga opererar bort liberalis -

Statsverkspropositionen m. m.
men och över huvud taget de partier
som inte består av egendomsägande demokrater
eller planhushållare. Boken
ger naturligtvis inte en helt täckande
bild. Och då är jag inte alls lika glad
som statsministern över att den boken
finns i så många läroanstalter i detta
land. För egen del har jag aldrig satt
min fot i ett universitet och skulle förvisso
heller inte passa där. Jag kan naturligtvis
inte från denna talarstol påstå,
att det är skandal att man kan bli
docent på något så skevt som herr Lewins
bok. Jag är kanske inte rätt person,
och det är möjligt att riksdagen
inte är rätt forum.

Jag möts just nu, herr talman, av det
glädjande meddelandet att andra kammaren
har slutat och vi alltså nått vårt
länge eftertraktade mål här i kammaren!
Jag känner mig nu oförhindrad
att tämligen snart avsluta mitt anförande.

Man har försäkrat mig att en student,
som använder herr Lewins metodik att
inte göra en kvantitativ analys, skulle
få undervisning och bli tillrättaförd,
om han studerade någon annanstans,
t. ex. i Göteborg. Men i Uppsala går det
därför att professorn själv lär använda
sig av samma hantering, alltså att välja
de fakta som passar för att bevisa en
på förhand uppställd tes och inte att
kartlägga ett område i stort.

Jag skall alltså inte underkänna docent
Lewin eller ens protestera om och
när han blir professor. Men jag vill
säga att man blir förskräckt över att de
studerande i statskunskap skall få en
litteratur, som opererar bort en väsentlig
del av den politiska verkligheten.

Nästa fas, herr talman, känner jag
mig oförhindrad att uttala mig om. Det
är då lätt för mig att återknyta till det
ämne som jag hade tänkt tala om här
i dag, nämligen konsumentpolitiken.
Om jag såsom valarbetare stöter på en
skrift, om vilken regeringspartiets företrädare
gång på gång säger att den
bevisar att borgarna är reaktionära och
att författaren har fått ett så fint betyg

142

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

Statsverkspropositionen m. m.
att det inte är någon idé att försöka bestrida
vad han säger, då är det fråga
om falsk varubeteckning. Då är skriften
inte vetenskap utan en valpamflett,
låt vara litet väl tjock. Och som valpamflett
må den väl betraktas och behandlas,
så länge den fullgör en sådan funktion.

Herr talman! Därmed anser jag mig
kunna avsluta mitt anförande och har
bara att säga: Bevara Vindelälven!

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de
i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad den avsåge
grunderna för bidrag till politiska partier,
till konstitutionsutskottet, i vad
den anginge det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1970 skulle utgå,
till bevillningsutskottet, i vad den
berörde utgifterna för riksdagen och
dess verk m.m., till bankoutskottet, i
vad den gällde riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet, till lagutskott,
samt i vad propositionen avsåge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet;
ävensom

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

Anmäldes och bordlädes följande motioner
:

nr 269, av herr Bohman m. fl., om åtgärder
för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret;

nr 270, av herr Gustavsson, Bengt, och
herr Larfors, om införande av ett system
med ersättare för riksdagsledamot;
nr 271, av herr Eriksson, Olle, och

fröken Pehrsson, om åtgärder för att
tillse att valsedlar finns tillgängliga i
vallokal;

nr 272, av herr Bohman m. fl., angående
u-hjälpen;

nr 273, av herr Annerås m. fl., om
statsbidrag till utbildning av livräddningspersonal; nr

274, av herr Bengtson m. fl., om
decentralisering av den högre utbildningen; nr

275, av herr Bohman m. fl., om en
översyn av forskningens och forskningsplaneringens
organisation, m.m.;

nr 276, av herrar Ernulf och Richardson,
angående rättsundervisningen i
grundskolan;

nr 277, av herr Helén, om parlamentarisk
sammansättning av 1968 års utbildningsutredning; nr

278, av herr Lidgard m. fl., angående
det obligatoriska medlemskapet i
studentkår;

nr 279, av fröken Stenberg, om tilllämpning
av upphovsrättslagen inom de
svenska teatrarna;

nr 280, av fröken Stenberg och herr
Lidgard, om ett samarbetsorgan för
europeisk forskning;

nr 281, av herr Wirtén m. fl., om undervisning
för läkare i medicinsk etik
och särskild patientvård;

nr 282, av herr Wirtén m. fl., angående
skoldemokrati;

nr 283, av herr Wirtén m. fl., angående
universitetsdemokrati;

nr 284, av herr Wirtén m. fl., om program
för en utbyggnad av åldringsforskningen; nr

285, av herr Bohman m. fl., angående
arbetsmarknadsmyndigheternas
organisation och verksamhet;

nr 286, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg, om statsbidrag för stöd
åt terapeutisk verksamhet inom skyddskonsulentdistrikten
i Göteborg och Borås; nr

287, av herrar Helén och Bengtson,
om vidgning av ramarna för lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån;

Nr 3

143

Fredagen den 23 januari 1970

nr 288, av herr Högström in. fl., om
översyn av reglerna för kommunalt bostadstillägg
till folkpension;

nr 289, av herr Kaijser, om slopande
av inkomstprövningen beträffande änkepension
inom folkpensioneringen;

nr 290, av fru Landberg m. fl., angående
driftbidraget till barnstugor;

nr 291, av herr Richardson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till politiska partier;

nr 292, av herr Schött, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Hälsovårdsupplysning;

nr 293, av herr Werner, om höjning
av arkivarbetarnas löner;

nr 294, av herr Kristiansson, Svante,
och herr Mårtensson, om samordning av
den kollektiva trafiken med skolbarnstransporter,
m. m.;

nr 295, av herr Peterson, Eric, och
herr Kristiansson, Axel, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer;

nr 296, av herr Schött m. fl. i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Allmänna sjövägar;

nr 297, av herr Sveningsson m. fl., angående
fördelningen av väganslagen;

nr 298, av herr Bohman m. fl., om åtgärder
för att stimulera turismen i Sverige; nr

299, av herr Brundin m. fl., om avslag
på Kungl. Maj ds framställning om
anslag till nybyggnad av tvätteri i Östergötland; nr

300, av herrar Lindblad och Skagerlund,
i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
m. m.;

nr 301, av fru Lundblad, Grethe, om
specificering av kravet i verksstadgan
på chefen som personalledare;

nr 302, av fröken Mattson m. fl., om
bidrag till Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg; nr

303, av fröken Stenberg och herr
Schött, om en generalplan för utveckling
av det svenska turistlivet;

nr 304, av herr Sveningsson in. fl., om
skärpt bevakning mot narkotikasmuggling; nr

305, av fröken Stenberg, om inrättande
av kommunal kulturnämnd;

nr 306, av herr Berglund, om rätt för
idrottens organisationer till resultatutjämning
vid beskattningen;

nr 307, av herr Bohman m. fl., om
skattefri avsättning till utbildnings- och
omställningsfond;

nr 308, av herr Brundin in. fl., om avveckling
av dubbelbeskattningen av
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar; nr

309, av herr Eskilsson m. fl., om
befrielse från fordonsskatt för vissa
traktorer;

nr 310, av herr Nilsson, Yngve, m.fl.,
om ändrade bestämmelser för taxering
av jordbruksfastighet;

nr 311, av herr Olsson, Johan, m.fl.,
angående investeringskonto vid beskattningen; nr

312, av herr Eriksson, Olle, och
herr Olsson, Johan, om ökad statlig
upphandling från mindre och medelstora
företag;

nr 313, av herr Olsson, Johan, m.fl.,
angående den regionalpolitiska målsättningen; nr

314, av herr Werner, om en ny regionalpolitik; nr

315, av herr Schött in. fl., om åtgärder
för att bekämpa brottsligheten;

nr 316, av fröken Stenberg m.fl., om
viss översyn av medborgarskapslagstiftningen; nr

317, av herr Tistad, om överförande
från läkare till sjuksköterska av
blodprovstagning vid rattfylleri;

nr 318, av herr Wikström m. fl., angående
behörigheten att förrätta kyrklig
vigsel;

nr 319, av herr Helén m.fl., angående
pensionsåldern;

nr 320, av herr Kristiansson, Svante,
och herr Wååg, om säkerhetsföreskrifter
för transport av hälso- och miljöfarliga
vätskor, m. in.;

144

Nr 3

Fredagen den 23 januari 1970

nr 321, av fru Landberg och fru
Lundblad, Grethe, om rätt till sjukpenning
vid vård av sjukt barn;

nr 322, av herr Werner, om slopande
av förbudet att inställa arbete under
avtalstid;

nr 323, av herr Björk och fröken
Mattson, om skydd för begreppet rättshjälp; nr

324, av herr Svenungsson och fru
Florén-Winther, angående belysningsutrustningen
på motorfordon;

nr 325, av herrar Tistad och Ernulf,
om rätt för tullen att utfärda provisoriskt
körförbud för inkommande fordon; -

nr 326, av herrar Brundin och Hiibinette,
om kommunala planer för landskapsvård,
m. m.; samt

nr 327, av herr Bohman m. fl., om utredning
för att bredda och stödja ungdomens
kulturupplevelse.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.25.

In fidem
K.-G. Lindelöu)

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR STHLM 1970