RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1970

14—15 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 14 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Tistad (fp) ang. skadeförebyggande åtgärder vid läkt ring

av oljelast ........................................ 5

av herr Mattsson (ep) om höjning av den högsta tillåtna hastigheten
för viss fordonskombination .................... 7

En reform av beskattningen, m. m............................. 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Richardson (fp) ang. frånvaron
i skolorna .......................................... 88

En reform av beskattningen, m. m. (Forts.) .................. 89

Kapitalbeskattningen ........................................ 131

Höjning av barnbidragen, m. m............................... 145

Om införande av hemmamakebidrag, m. m................... 151

Meddelande ang. enkla frågor:

av fröken Pehrsson (ep) om viss vidareutbildning av föreståndare
för ålderdomshem ................................ 154

av herr Österdahl (fp) ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet
................................................ 154

Fredagen den 15 maj

Svar på interpellationer:

av herr Wallmark (m) ang. strukturproblem inom den elektro -

niska industrin, m. m................................... 155

av fru Landberg (s) om åtgärder för ett mer differentierat näringsliv
i Norrköping .................................. 166

av herr Wikström (fp) ang. tillgången på läroböcker för grundskolan
vid övergången till ny läroplan .................. 170

Ny utskottsorganisation för riksdagen ........................ 172

Om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret .. 178

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

2

Nr 25

Innehåll

Sid.

Om industriellt utnyttjande av skogstillgångar i Norrlands inland 180

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m........... 183

Om åtgärder i syfte att underlätta för anställda att deltaga i fackligt
och politiskt arbete.................................... 206

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. vissa förhållanden
rörande jordförvärvslån och stöd till jordbrukets rationalisering
............................................ 209

Meddelande ang. enkel fråga av fru Florén-Winther (m) ang. särskilt
utrymme på barnstugor för lindrigt infektionssjuka barn.. 210

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 9

— nr 41, ang. ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
m. m............................................... 131

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändring i lagen om allmänna
barnbidrag, m. m................................. 145

— nr 41, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m........... 151

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till allmänna barnbidrag,
m. m............................................... 153

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m..................................... 153

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. anslag till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen .................. 153

Fredagen den 15 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, ang. grundlagsändringar,
avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.......172

— nr 28, ang. styrelseval till och insyn i kommunala bolag och

stiftelser m. m........................................... 177

— nr 29, ang. den kommunala demokratin .................... 177

— nr 30, om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska

folkstyret .............................................. 178

— nr 32, ang. ändring i regeringsformen m. m................. 180

— nr 33, ang. berättelse för Nordiska rådets adertonde session.. 180

Bankoutskottets utlåtande nr 27, om industriellt utnyttjande av
skogstillgångar i Norrlands inland ........................ 180

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39, om åtgärder mot luftförorening
genom motorfordon ................................ 183

— nr 47, om föreskrift att endast s. k. lätt bränsle må användas

för dieseldrivna fordon .................................. 183

Innehåll

Nr 25

3

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, om ersättning till fiskare för
inkomstbortfall på grund av kvicksilverförorening .......... 183

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, om jämlikhet mellan
arbetare och tjänstemän, m. m......................... 183

— nr 32, om åtgärder för att fördjupa företagsdemokratin, m. m.

och om en allmän inventering av arbetsplatsmiljön.......... 206

— nr 38, om åtgärder i syfte att underlätta för anställda att deltaga
i fackligt och politiskt arbete ........................ 206

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

5

Torsdagen den 14 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 5 innevarande
månad.

Ang. skadeförebyggande åtgärder vid
läktring av oljelast

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Tistads
(fp) fråga angående skadeförebyggande
åtgärder vid läktring av oljelast, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 28 april, och anförde:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag ämnar vidta några åtgärder
för att begränsa de risker som är förenade
med läktring av oljelaster från
fartyg utanför den svenska kusten.

Enligt lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg är det förbjudet
att tömma ut olja från fartyg i bl. a.
vattenområde som utgör svenskt sjöterritorium.
Läktring av oljelast från tankfartyg
— d. v. s. lossning av sådan last
över till annat fartyg — är för närvarande
inte förbjuden inom svenskt sjöterritorium.
Läktring skall dock ske
under sådana former att oljan inte kommer
ut i sjön. För att undvika risker
för oljespill under hanteringen har
myndigheterna och oljeimportörerna
meddelat särskilda säkerhetsföreskrifter.

Frågan om skärpta bestämmelser i
fråga om bunkring och läktring av oljelaster
utreds för närvarande inom sjöfartsverket,
som inom kort kommer att
redovisa resultatet av sina överväganden
för Kungl. Maj:t.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Norling för svaret och även
för att jag fick det i skriftlig form hela
60 sekunder innan plenum började.

När jag skulle framställa min fråga
var jag litet tveksam om till vilket statsråd
jag skulle adressera den. Jag fick
då veta att det på detta område finns
en ganska enkel regel. Så länge oljan
befinner sig i ett fartyg lyder den under
kommunikationsministern, men när
den kommit lös ur fartyget är det civilministern
som har hand om tillvaratagandet
av oljan.

Jag kan förstå att kommunikationsministern
har kommit litet utanför sitt
område, när han åberopar lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
Den gäller nämligen bara avsiktliga
oljeutsläpp, och sådana kan det inte vara
fråga om i detta fall.

Statsrådet Norling säger vidare att
läktring skall ske under sådana former
att oljan inte kommer ut i sjön och att
det finns föreskrifter utfärdade härom.
För ett par veckor sedan planerade två
stora finska tankfartyg, som skulle gå
in i Östersjön, att läktra en del av sin
last utanför Göteborg för att kunna
passera in i Östersjön. Det visade sig
då att det inte finns några som helst
föreskrifter för att hindra olycksfall i
samband med läktring annat än sådana
bestämmelser som har utfärdats av rent
lokala myndigheter och bakom vilka
det inte kan sättas några straffsanktioner.
I själva verket har skyddsfrågan
förhalats på ett ganska egendomligt
sätt, inte av regeringen, som inte behandlat
den, utan av andra myndigheter! I

december 1963 skrev chefen för
västra kustdistriktet till länsstyrelsen i

()

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. skadeförebyggande åtgärder vid läktring av oljelast

Göteborg och påtalade de risker som är
förenade med läktring av oljelaster på
Rivöfjorden utanför Göteborg. Det påpekades
i den skrivelsen att det förekommer
flera gånger i månaden att
man läktrar till pråmar och mindre
fartyg för vidare transport. Det kan ligga
upp till sju fartyg förtöjda intill ett
tankfartyg alldeles i farleden intill Göteborg.
När fartyg passerar i farleden
uppstår en häftig rörelse i vattnet. Det
finns då mycket stor risk för att oljeslangar
kan slitas av eller brista och
olja läcka ut. Denna skrivelse skickades
av länsstyrelsen i Göteborg till sjöfartsstyrelsen,
som svarade efter två år. Svaret
innebar i huvudsak endast att sjöfartsstyrelsen
inte hade med saken att
göra. Detta skedde alltså först efter två
år och efter två påminnelser från länsstyrelsen
i Göteborg.

Det är därför glädjande att höra att
sjöfartsstyrelsen nu kommer att ta upp
frågan och redovisa resultatet hos
Kungl. Maj:t. Det sammanhänger väl
med den aktualitet som frågan fick i
samband med de finska fartygens planerade
läktring på Rivöfjorden. Man
ämnade äntligen, meddelades det då,
hos Kungl. Maj:t begära en ändring av
sjötrafikförordningen så att länsstyrelsen
skulle få befogenhet att i samråd
med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter
till förebyggande av risker i
samband med oljeläktring. Förmodligen
är det denna åtgärd som statsrådet
åsyftar, men den går alltså tillbaka på
ett mer än sex år gammalt initiativ,
som hittills inte föranlett någon åtgärd.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag ber herr Tistad om
ursäkt för att svaret har kommit så
sent — det är fel, det skulle naturligtvis
ha förelagts herr Tistad mycket tidigare.

I sakfrågan inskränker jag mig till att
säga, att läktring av olja har varit vanlig
inom vattenområdena utanför Göteborg
— särskilt på Rivöfjorden, som

herr Tistad nämnde. Vi vet ju båda
att läktringen där följs mycket noga av
vederbörande myndigheter, alltså både
polisen och tullen.

Frågan om läktringen på Rivöfjorden
kan också komma att påverkas av ställningstagandet
beträffande den begärda
utvidgningen av det allmänna hamnområdet
i Göteborg. Eftersom det ärendet
är föremål för beredning, kan jag för
dagen inte kommentera det närmare.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det är riktigt att läktringen
på Rivöfjorden och utanför Göteborg
följs med stor uppmärksamhet
av myndigheterna i Göteborg, särskilt
av kustbevakningen som regelbundet
anordnar övervakning av läktringarna
och som utfärdar råd och föreskrifter,
såsom t. ex. att fartygen måste täta
sina spygatt för att den olja som eventuellt
kan komma ut på däcket inte
skall rinna ut i vattnet, o. s. v.

Men skulle trots alla säkerhetsanordningar
— vilkas genomförande dock i
stort sett sker frivilligt — olja komma
ut, finns det inte någon säkerhetsorganisation
som effektivt kan klara av ett
oljeutsläpp så långt ut. Man tycker det
är ganska märkligt att man ute på en
öppen fjord, alldeles intill en farled
men endast en eller två distansminuter
från en oljehamn, där det finns skyddsanordningar,
skall utföra sådana här
läktringar. Varför gör man det? Jo,
därför att man därmed sparar de hamnavgifter
som måste erläggas om man
anlöper Torshamnen i Göteborg.

Får Göteborg ett utvidgat hamnområde,
som statsrådet förutskickar, kommer
därmed säkerhetsanordningarna
inte automatiskt att bli bättre. Den bästa
lösningen är att tillse att läktringen
utförs vid kaj i en oljehamn, där det
finns anordningar för att klara oljespill.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

7

Om höjning av den högsta tillåtna hastigheten
för viss fordonskombination

Herr statsrådet ocli chefen för kommunikationsdepartementet
NOItLING erhöll
ordet för att besvara herr Mattssona
(ep) fråga om höjning av den
högsta tillåtna hastigheten för viss fordonskombination,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 6 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
mig när förslag kommer att framläggas
angående höjning av hastighetsgränsen
för fordonskombinationen
dragbil med påhängsvagn jämte tillkopplad
släpvagn från 40 km/tim till
70 km/tim i enlighet med riksdagens
beslut.

I utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition
nr 160 år 1967, vari föreslogs
bl. a. ändring i bestämmelserna om
högsta tillåtna hastighet för vissa slag av
fordonskombinationer, förordade tredje
lagutskottet att 70 km/tim skulle medges
också för kombinationen dragbil med
bromsad påhängsvagn och tillkopplad
bromsad släpvagn.

Vid den fortsatta behandlingen av
ärendet har det visat sig att flera frågeställningar
måste belysas före ett slutligt
ställningstagande. Den arbetsgrupp
inom departementet som för närvarande
gör en översyn av bestämmelserna
angående typ- och registreringsbesiktning
har därför fått i uppdrag att utreda
frågan om skärpningar i besiktningskraven
rörande dynamisk stabilitet för
tunga fordonskombinationer. Utredningen
skall bedrivas så, att den ger ytterligare
underlag för att bedöma vilken
högsta tillåtna hastighet som från trafiksäkerhetssynpunkt
bör gälla för kombinationen
dragbil med påhängsvagn
och tillkopplad släpvagn. Gruppen anlitar
statens väginstitut för de teoretiska
och praktiska undersökningar som
är förenade med uppdraget. Undersökningarna
är komplicerade och tidskrävande
men beräknas kunna slutföras
under innevarande år.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.

1 utlåtande nr 61 år 1967 påpekade
tredje lagutskottet på tal om en höjning
av hastigheten till 70 km/tim för
fordonskombinationer av den typ som
jag har frågat om att det kunde vara
stor risk för stockningar i trafiken, när
dessa 24 meter långa fordon, framförda
med 40 km hastighet, skall köras
om av andra lastbilar med en högsta
tillåten hastighet av 70 km/tim. Jag vill
påstå att erfarenheten för oss som vistas
på vägarna har besannat riktigheten
av vad utskottet påpekar. Jag hade
hoppats att riksdagens uttalande om
höjning till 70 km/tim skulle leda till
åtgärder betydligt snabbare än vad
statsrådet aviserar i sitt svar. Jag kan
förstå att den arbetsgrupp inom departementet
som sysslar med typ- och registreringsbesiktning
behöver ta lång
tid på sig. Jag hoppas därför att det
är möjligt att bryta ut den här frågan
så att den kan behandlas tidigare.

I en skrivelse till kommunikationsdepartementet
från statens trafiksäkerhetsverk
sammanfattas synpunkterna på
det här problemet. Verket konstaterar
att fordonskombinationen dragbil plus
påhängsvagn plus släpvagn är omvittnad
som en synnerligen lämplig och
ekonomisk trafikenhet. Detta framgår
både av svenska erfarenheter och av
uttalanden från Amerika. I yttrandet
framhålles också vad riksdagen förutsatte,
nämligen att tillgänglig statistik
om trafikolyckor inte visar att denna
kombinations egenskaper ur säkerhetssynpunkt
skulle vara sämre än andra
kombinationers. Yttrandet slutar med
att trafiksäkerhetsverket för sin del tillstyrker
en höjning från 40 till 70 km/
tim.

Jag tror att de som är ute i trafiken
i sommar skall kunna konstatera att
det uppstår flera svårartade situationer
på grund av den låga hastigheten för

8

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Om höjning av den högsta tillåtna hastigheten för viss fordonskombination

lastbilar av den här typen. Därtill kommer
den stora påfrestningen på chaufförerna
som skall köra med denna låga
hastighet — förutom att bilarna sannerligen
inte är byggda för så låg hastighet.
Särskilt nervpåfrestande blir det
naturligtvis när en chaufför skall köra
15 å 20 mil med denna låga fart. Det
vet jag av den erfarenhet jag har från
min egen rörelse. Min chaufför har talat
om att det i vissa situationer är
ogörligt att hålla 40 km/tim, och då
utsätter sig ju föraren för risken
att överträda hastighetsbestämmelserna
med åtföljande laga åtgärder.

Jag vill därför hoppas att det skall
vara möjligt för kommunikationsministern
att påskynda detta ärendes behandling
så att vi kan få ett beslut inom
kort. Om jag fattade statsrådet rätt, så
behöver beslutet inte fattas bär i riksdagen,
utan departementet har möjlighet
att ta erforderliga initiativ.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Eftersom herr Mattsson
hänvisar till en skrivelse, som trafiksäkerhetsverket
har avlåtit i detta ärende,
vill jag göra ett par kommentarer
just härtill.

Visserligen har trafiksäkerhetsverket
ansett sig böra ansluta sig till förslaget
om en höjning av maximihastigheten
från 40 till 70 km/tim för dessa
fordonskombinationer, men det har verket
gjort med en rad reservationer. Verket
konstaterar att man ur tillgänglig
statistik över trafikolyckor inte kan få
fram något som ger belägg för kombinationernas
egenskaper från säkerhetssynpunkt
och att någon teoretisk eller
praktiskt vetenskaplig utredning om
kombinationens egenskaper och tillrådlig
högsta hastighet inte föreligger. Trafiksäkerhetsverket
säger att kombinationen
inte synes förekomma i något
annat europeiskt land än Sverige men
att den sedan flera år finns i Förenta

staterna, där den bedöms såsom trafiksäker.
Man har dock inte lyckats erhålla
något uttalande om tillrådlig högsta
hastighet.

Trafiksäkerhetsverket konstaterar allmänt
att det inte finns något fullständigt
och säkert underlag för en bedömning
av de risker som kan vara förbundna
med en ökning av hastigheten.
Vidare konstaterar verket att det av utskottets
skrivning inte framgår vilken
typ av släpvagn som avses. Verket vill
att en eventuell hastighetsökning i varje
fall skall gälla bara vissa slag av
släpvagnar och att man även i övrigt
måste reglera det hela med särskilda
föreskrifter om beskaffenheten av kopplingsanordningar,
bromsar m. m.

Till trafiksäkerhetsverkets skrivelse
har dessutom fogats två promemorior
från statens väginstitut. I dessa görs
bl. a. vissa överväganden rörande tunga
fordonskombinationers körhastighet.
Det uttalas att tunga fordonskombinationer
och i synnerhet sådana med flera
släpfordon är svårare att behärska
än singelfordon i besvärliga trafiksituationer
och att dessa svårigheter växer
med hastigheten.

Vi saknar sålunda, herr talman, exakt
kännedom om hur tunga fordonskombinationer
med flera släpfordon uppför
sig vid högre hastigheter. Med den
bristande kunskapen och mot bakgrund
av de allvarliga och många gånger svårförklarliga
olyckor med tunga fordonskombinationer
som har inträffat under
de senaste åren har jag ansett mig böra
satsa på en ordentlig undersökning av
de faktorer som hör till bilden. Väginstitutet
är nu i gång med dessa undersökningar.
Herr Mattsson! Jag föreslår
att vi avvaktar resultatet av dessa undersökningar.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Även jag är beredd att
avvakta dessa undersökningar, förutsatt
att de kan bli klara under hösten
och att förslag sedan framlägges.

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

9

Jag kan hålla med trafiksäkerhetsverket
när det talar om andra typer av
tunga fordon, t. ex. av typen släpvagn
med tvåaxlad framaxel, om jag så får
uttrycka mig. Jag har inte sett någon
sådan fordonskombination i trafik, utan
det är väl ett speciellt fordon för transport
av tunga saker. I allmän trafik föregås
ett sådant fordon av en polisbil.

Den typ som jag har frågat om och
som jag är alldeles säker på att utskottet
1967 har tänkt på är den vanliga typen
med påhängsvagn och en släpvagn
med enaxlad framvagn och en- eller
tvåaxlad bakvagn.

Herr talman! Jag vill fortfarande vädja
till kommunikationsministern om en
fortsatt snabb handläggning av detta
ärende.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370), m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

I propositionen nr 70 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 mars 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),

2) förordning om ändring i förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,

3) lag om ändring i förordningen
(1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,

4) lag om ändring i lagen (1962: 398)
om finansiering av folkpensioneringen,

5) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,

!■)• Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

6) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272),

7) lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623),

8) förordning om upphävande av förordningen
(1965: 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
ändring i lagen om finansiering av
folkpensioneringen, hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Propositionen innehölle förslag till
den reform av inkomstskatten för fysiska
personer som avsåges träda i
kraft den 1 januari 1971. Huvudsyftena
med reformen vore att åstadkomma
höjd levnadsstandard för låginkomsttagare
och genomföra en individuell beskattning
av arbetsinkomst.

De båda skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten — en strängare för
ensamstående utan barn och en mildare
för gifta och ensamstående med barn
— skulle ersättas med en enda ny skala,
avsedd för alla kategorier. Ortsavdragen
skulle konstrueras om till grundavdrag,
som bleve 4 500 kronor för varje
individ både vid den kommunala
och den statliga taxeringen. Grundavdraget
trappades av vid inkomster, som
överstege 30 000 kronor, med 20 procent
av den överstigande inkomsten och
vore alltså borttrappat vid en inkomst
av 52 500 kronor. Om en av makarna
icke kunde utnyttja sitt grundavdrag
på grund av bristande egna inkomster
finge den make som hade inkomster åtnjuta
reduktion av skatten på sin inkomst.
Reduktionen vore högst 1 800
kronor. Så snart även den andra maken
finge inkomster minskade reduktionsbeloppet
med 40 procent av dessa inkomster.
Den ena makens reduktionsrätt
upphörde således i och med att
den andra maken kunde utnyttja
grundavdraget i full utsträckning. Sjukförsäkringsavgift
avsåges icke skola debiteras
make utan egna inkomster.

Rätten att vid den statliga inkomsttaxeringen
göra avdrag för kommunala

10

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

utskylder avsåges skola avskaffas. Vidare
skulle förvärvsavdragen omkonstrueras.
En förutsättning för förvärvsavdrag
skulle bliva, att båda makarna
hade arbetsinkomster samt barn under
16 år. Maximum för förvärvsavdraget
bleve 2 000 kronor. Förvärvsavdrag
finge åtnjutas även av ensamstående
med barn under 16 år. Fosterbarn för
vilket icke utginge fosterlega skulle
jämställas med eget barn. Den nuvarande
avdragsrätten för den som vore underhållsskyldig
gentemot barn som bodde
på annat håll skulle höjas till 1 500
kronor för barn och år. Avdragsrätt
avsåges få föreligga tills barnet fyllt 18
år.

Skattereformen innehölle även förslag
om skattelättnader för folkpensionärerna.
Bland annat skulle det kommunala
bostadstillägget bliva skattefritt.
Dessutom avsåges folkpensionärer icke
få någon skatt om sidoinkomster utöver
folkpensionen icke överstege 1 500 kronor
för ensamstående och 2 000 kronor
för gifta pensionärer.

Förslaget ledde till lättnader i den
direkta beskattningen för inkomsttagare
upp till inkomstnivån 40 000—45 000
kronor.

Finansieringen av skattereformen,
som i sin helhet komme att budgetmässigt
omsluta cirka 4,6 miljarder kronor,
avsåges skola ske med en höjning
av mervärdeskatten från 10 till 15 procent
och en skärpning av skatten på
större arv och förmögenheter.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels följande med anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 10b3,
av herr Andersson, Ingvar, m. fl., och
II: 1224, av herr Krönmark m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
tillämpa individuell beskattning med
frivillig tudelning, innebärande rätt för
makar och ensamstående med barn att
efter ansökan få statlig inkomstskatt beräknad
enligt följande grunder:

a) s. k. tudelningsgräns skulle fastställas
till belopp motsvarande fyra
gånger det vid taxeringsårets ingång
gällande basbeloppet för ATP för makar
utan barn och fem gånger basbeloppet
beträffande ensamstående och
makar med ett barn under 18 år; för
varje barn under 18 år utöver ett skulle
tudelningsgränsen höjas med ett basbelopp,

b) för inkomst ej överstigande tudelningsgränsen
skulle statlig inkomstskatt
beräknas på hälften av inkomsten,
varefter skattebeloppet fördubblades,

c) för inkomst överstigande tudelningsgränsen
skulle statlig inkomstskatt
beräknas dels på hälften av tudelningsbeloppet,
dels på överskjutande
belopp, varefter de båda skattebeloppen
sammanlades;

2) de likalydande motionerna I: 1044,
av herr Bohman m. fl., och II: 1218, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle

a) besluta, att grundavdraget för ålders-
och förtidspensionärer inom folkpensioneringen
från och med 1972 års
taxering skulle vara 90 procent av basbeloppet
för ensam pensionär och 70
procent av basbeloppet för en var av
pensionerade makar i enlighet med vad
i motionerna anförts,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag om borttagande
av de regler enligt vilka det extra
avdraget för nedsatt skatteförmåga skulle
reduceras med hänsyn till förekomsten
av förmögenhet;

3) de likalydande motionerna I: 1045,
av herr Bohman m. fl., och II: 1219, av
herr Holmberg m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära förslag till innevarande
års höstriksdag om indexreglering av
grundavdrag, skiktgränser inom den
statliga inkomstskatteskalan, förvärvsavdrag
och avdrag för nedsatt skatteförmåga; 4)

de likalydande motionerna I: 1046,
av herr Bohman m. fl., och II: 1217, av

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

1 1

herr Holmberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

A) i skrivelse till Kungi. Maj:t begära
kompletterande förslag till innevarande
års höstriksdag om reformerat
skattesystem som — i enlighet med i
motionerna närmare angivna riktlinjer
— borde genomföras från och med den
1 januari 1971, varvid särskilt borde beaktas
kravet på en betydande minskning
av marginalskatten i mellanininkomstskikten
och önskemålet om
minskad skattebörda för barnfamiljer,

B) i avvaktan på en sådan översyn
besluta uppskjuta behandlingen av propositionen
till höstriksdagen,

C) , därest yrkandena under A och
B icke bifölles,

a) besluta, att inkomsttagare med
barn och gifta med eller utan barn där
hustrun saknade inkomst skulle, oavsett
inkomstens storlek, erhålla grundavdrag
om 4 500 kronor,

b) besluta att för ensamstående utan
barn och gifta utan barn, där båda förvärvsarbetade,
grundavdragets avtrappning
skulle påbörjas vid en taxerad inkomst
av 35 000 kronor,

c) besluta, att makar som båda varit
verksamma i förvärvskällan i ej blott
ringa omfattning, t. ex. inom jordbruk,
handel, hantverk, småindustri samt fria
yrkesutövare, skulle erhålla rätt till individuell
beskattning — avdrag för hustrulön
— i enlighet med i motionerna
angivna grunder,

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning dels om möjligheterna för
fulltidsarbetande med särskilt låga inkomster
att erhålla rätt till avdrag vid
beskattningen i enlighet med vad som
anförts i motionerna, dels om möjligheterna
att införa s. k. negativ skatt,
dels en parlamentarisk utredning i skattefrågan
i enlighet med vad som angivits
i motionerna;

5) de likalydande motionerna I: 1048,
av herr Gustavsson, Bengt, och II: 1215,
av herr Hellström m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att i direktiven till

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
den i propositionen omnämnda företagsskatteutredningen
borde beaktas de
synpunkter som i motionerna anförts
om att genom införande av en s. k.
återlåneskatt ytterligare främja syftet
med en inkomst- och förmögenhetsutjämning; 6)

de likalydande motionerna I: 1049,
av herrar Helén och Bengtson, samt II:
1214, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, vari yrkats, att riksdagen
skulle

A) a) i princip besluta, att hemmamakeavdrag
skulle ersättas med hemmamakebidrag
enligt vad i motionerna
angivits,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att förslag till utformning av sådant
hemmamakebidrag efter teknisk beredning
förelädes årets höstriksdag,

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till årets höstriksdag om

a) rätt till individuell beskattning
enligt i motionerna angivna grunder i
fall där båda makarna varit verksamma
i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning,
t. ex. inom jordbruk, handel, hantverk
och småindustri samt för fria yrkesutövare,

b) möjligheter för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster till avdrag
vid beskattningen i överensstämmelse
med vad som anförts i motionerna,

C) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till 1971 års riksdag

a) om införande av ett extra pensionstillskott
med ikraftträdande snarast
möjligt,

b) om mildare marginalbelastning av
folkpensionärers sidoinkomster,

D) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära a)

utredning angående indexreglering
av skatteskalan och av olika avdrag
i beskattningssystemet eller andra
åtgärder med syfte att garantera, att
en fortgående prisstegring icke som
hittills väsentligt skärpte skattetrycket,

b) utredning angående sådan utformning
av skatteskalan, att den med propositionen
följande marginalskatteök -

12

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ningen i inkomstskikten 20 000—55 000
kronor och med maximum vid 35 000
kronor dämpades i enlighet med vad
som anförts i motionerna,

c) att frågan om full kompensation
för kommunerna för skattebortfall, som
föranleddes av reformen, skyndsamt
skulle upptagas till utredning och förslag,

d) att vid den aviserade utredningen
om det kommunala skatteutjämningssystemet
även prövades kostnadsfördelningen
i stort mellan staten och kommunerna,

e) utredning angående förutsättningarna
för garanterade minimiinkomster; 7)

de likalydande motionerna I: 1050,
av herr Pettersson, Karl, och herr
Strandberg, samt 11:1226, av herr Petersson
i Gäddvik och herr Nilsson i
Agnäs, vari anhållits, att riksdagen måtte a)

vidtaga sådana justeringar i Kungl.
Maj :ts förslag, att hänsyn toges till i
motionerna påtalade negativa konsekvenser,
samt

b) beakta svårigheterna för den
kvinnliga arbetskraften att erhålla sysselsättning; 8)

de likalydande motionerna I: 1051,
av herrar Stefanson och Österdahl,
samt II: 1211, av herr Andersson i Örebro
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära förslag om avveckling av försäljningsskatten
på guldsmedsvaror
från och med den 1 januari 1971;

9) de likalydande motionerna I: 1052,
av herr Sörenson, och II: 1220, av herr
Hyltander;

10) de likalydande motionerna I:
1053, av herr Werner, och II: 1216, av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte

a) avslå förslaget om höjning av
mervärdeskatten,

c) besluta, att den bestämmelse i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt som begränsade skatten
på någon del av den beskattningsbara

inkomsten till viss procentdel av denna
inkomstdel skulle utgå,

d) besluta, att den i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen
stadgade rätten till
avdrag för gäldränta skulle begränsas
till att gälla skuldbelopp understigande
100 000 kronor;

11) motionen I: 1047, av fru FlorénWinther,
vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att B-inkomster, i den
mån de ej överstege ett visst högsta belopp,
förslagsvis 5 000 kronor, alltid
skulle beskattas som A-inkomster;

12) motionen II: 1192, av herr Mellqvist
och fru Sundström;

13) motionen II: 1210, av herr Andersson
i Knäred och herr Josefson i
Arrie, vari anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte
besluta, att makar alltid skulle få åtnjuta
förvärvsavdrag upp till 2 000 kronor,
då den ene av makarna hade inkomst
av jordbruk och den andra hade
inkomst av tjänst eller rörelse;

14) motionen II: 1212, av fru Eriksson
i Stockholm och herr Lindkvist;

15) motionen 11:1213, av herr Fälldin
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
skulle besluta, att 52 § 1 inom. kommunalskattelagen
(1928:370) skulle erhålla
i motionen angiven lydelse, vilket
förslag avsåge, att inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse skulle beskattas
hos den av makarna som svarat
för den största arbetsinsatsen;

16) motionen 11:1221, av fru Hörnlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 1 800-kronorsavdraget
skulle avtrappas med början vid
den inkomstgräns då grundavdraget vore
borta, eller vid en taxerad inkomst
av 52 500 kronor, och i enlighet med
de reduktionsregler som i övrigt gällde
för grundavdrag;

17) motionen II: 1222, av fru Kristensson
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära, att Kungl. Maj:t efter företagen
utredning, med beaktande av de i motionen
anförda synpunkterna, föreläde

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

13

riksdagen förslag om sådan komplettering
av propositionen, att föräldrar med
minderåriga barn kunde få avdrag för
styrkta nödvändiga kostnader för den
av förvärvsarbetet föranledda barntillsynen
och att personer som hade vårdnaden
om sjuk eller åldrig nära anhörig
kunde erhålla avdrag för nödvändiga
tillsynskostnader;

18) motionen II: 1223, av fru K rislens
son in. fl., vari anhållits,

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning om avtrappning
av hemmamakeavdraget i
unga äktenskap utan barn,

i)) att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
måtte ändras så att ordet ”väsentligen”
utginge, att bestämmelsen om inskränkning
i rätten till extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga för barn som
åtnjöte allmänt barnbidrag utginge och
att maximibeloppet för extra avdrag
höjdes till 10 000 kronor;

19) motionen IT: 1225, av herr Lean(ler
m. fl.;

20) motionen 11:1227, av herr Sjöholm;
samt

21) motionen II: 1228, av herr Wiklund
i Stockholm,

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

22) de likalydande motionerna 1: 98,
av herr Helén m. fl., och II: 110, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en översyn
av ensamståendes problem, varvid
bland annat skulle beaktas att vid beskattningen
skälig hänsyn toges till fastställda
underhållsbidrag för barn;

23) de likalydande motionerna I: 373,
av herr Peterson, Eric, och herr Jacobsson,
Per, samt II: 569, av herr Larsson
i Umeå in. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära skyndsam utredning och
förslag till lösning av dels frågan om
de handikappades skatteproblem i vad
avsåge rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader för intäkternas
förvärvande, dels frågan om

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader;

24) de likalydande motionerna I: 377,
av herr Werner, och II: M8, av herr
Hermansson in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle

a) i skrivelse till regeringen begära
skyndsam utredning om företagsbeskattningen,
varvid frågan om övergång
till bruttobeskattning skulle ägnas
särskild uppmärksamhet,

b) för sin del besluta, att avskrivningsreglcrna
vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter
skulle återställas till vad som gällde före
de år 1969 beslutade ändringarna,

c) besluta att från och med inkomståret
1970 och tills vidare uttaga en extra
bolagsskatt med 10 procent av den
beskattningsbara inkomsten;

25) de likalydande motionerna I: 785,
av herr Lidgard, samt II: 915, av herrar
Lothigius och Carlshamre, vari föreslagits,
att riksdagen skulle

a) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i konnnunalskattelagen
(1928:370), vilket förslag gällde, att
avdrag för underhåll till icke hemmavarande
barn skulle medgivas för faktiskt
utgivet underhållsbidrag,

b) hos Kungl. Maj :t begära, att 1969
års familjelagstiftningskommitté finge i
uppdrag att i samband med förslaget på
familjerättens område beakta i motionerna
angivna åtgärder syftande till objektiv
behandling av skilsmässoparter;

26) de likalydande motionerna I: 795,
av herr Svanström, och II: 910, av fru
Jonäng;

27) motionen II: 23, av herr Sjöholm
och herr Andersson i Örebro;

28) motionen 11:927, av herr Sterne
in. fl.

De under punkten 6 upptagna motionerna
1:1049 och 11:1114 hade hänvisats
till lagutskott, såvitt de avsåge
hemmamakebidrag, införande av ett
extra pensionstillskott och förutsättningarna
för garanterade minimiinkomster,
samt i övrigt till bevillningsutskottet.
Yrkandet i motionen 11:1228

14

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
under punkten 21 behandlade utskottet
i annat sammanhang. De under punkten
24 upptagna motionerna I: 377 och
11:418 hade behandlats, såvitt de avsåge
skärpning av reglerna om avdrag
för värdeminskning av byggnader och
markanläggningar i inkomstkällorna annan
fastighet och rörelse, i annat sammanhang.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
70, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) med de ändringar,
att 48 § 2 och 3 mom., 65 §, punkt 2 av
anvisningarna till 50 § och anvisningarna
till 60 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse,

2) förordning om ändring i förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt
med de ändringar, att

dels 11 § 1 mom. erhölle den lydelse,
som angivits i betänkandet,

dels övergångsbestämmelserna erhölle
den lydelse, betänkandet visade,

3) lag om ändring i förordningen
(1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst med den ändringen,
att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den i betänkandet angivna
lydelsen,

4) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt
med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle följande lydelse:
”Denna förordning träder i kraft,
såvitt avser 15 § och anvisningarna till
15 §, den 1 juli 1970 och i övrigt den 1
januari 1971, då förordningen (1970:4)
om höjd mervärdeskatt på vissa varor
upphäves”,

5) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272),

6) lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623) samt

7) förordning om upphävande av förordningen
(1965:153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 98 och II: Ilo,

2) I: 373 och II: 569,

3) 1:377 och 11:418, såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

4) I: 785 och II: 915,

5) 1:795 och II: 910,

6) I: 1043 och II: 1224,

7) 1:1044 och II: 1218,

8) 1:1045 och II: 1219,

9) I: 1046 och II: 1217,

10) 1:1048 och II: 1215,

11) I: 1049 och II: 1214, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

12) I: 1050 och II: 1226,

13) 1:1051 och II: 1211,

14) 1:1052 och II: 1220,

15) I: 1053 och II: 1216, såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

16) 1:1047,

17) 11:23,

18) 11:927,

19) 11:1192,

20) 11:1210,

21) 11:1212,

22) 11:1213,

23) 11:1221,

24) II: 1222,

25) 11:1223,

26) II: 1225 samt

27) 11:1227,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

Utskottets förslag till ändring av 65 §
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
innebure, att fosterbarn,
oberoende av om fosterlega eller annan
ersättning utöver barnbidrag och bidragsförskott
utginge, skulle jämställas
med eget barn.

Reservationer och särskilt yttrande
hade avgivits

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

15

ant), uppskov med behandlingen av
propositionen in. m.

1) reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (in), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet
bort under A och B 9 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1046 och 11:1217 i denna del

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
kompletterande förslag till reformerat
skattesystem till innevarande års
höstriksdag att genomföras från och
med den 1 januari 1971 i enlighet med
i ovannämnda motioner närmare angivna
principiella riktlinjer, varvid särskilt
borde beaktas kravet på en betydande
minskning av marginalskatten i
mellaninkomstskikten liksom önskemålet
om en minskad skattebörda för familjer
med barn;

b) besluta uppskjuta behandlingen
av propositionen nr 70 till höstriksdagen
i avbidan på den ovan begärda
översynen;

ang. avdrag för underhåll till icke
hemmavarande barn

2) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:98 och 11:110 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn av de ensamståendes problem,
varvid bland annat skulle beaktas att vid
beskattningen skälig hänsyn toges till
fastställda underhållsbidrag för barn;

ang. förvärvsavdragen m. m.

3) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskot -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tet bort under A 1 och B 20 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 1210 besluta, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) skulle
erhålla i reservationen angiven lydelse; 4)

reservation av herrar Yngve Nilsson
(in), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
under B 24 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen II: 1222
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t efter utredning måtte förelägga
riksdagen förslag om komplettering
av i propositionen nr 70 föreslagna
förvärvsavdrag innebärande

a) att föräldrar med minderåriga
barn kunde erhålla avdrag för styrkta
nödiga kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen; samt

b) att personer som hade vårdnaden
om sjuk eller åldrig nära anhörig ägde
avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader; ang.

grundavdraget

5) reservation av herrar Yngve Nilsson
(in), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen, om
yrkandena i reservationen 1 icke bifölles,
måtte besluta, att 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) skulle
erhålla den lydelse, reservationen visade,
vilket förslag gällde, att alla inkomsttagare
med barn och alla inkomsttagare
med hustru, som saknade inkomst,
skulle få åtnjuta grundavdraget
oavtrappat;

ang. avdrag för nedsatt skatteförmåga

6) reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under A 1 och B 25 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen
II: 1223 i denna del besluta, att 50 § 2
mom. kommunalskattelagen (1928:370)

16

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

skulle hava i reservationen angiven lydelse; 7)

reservation av herrar Tistad (fp),
Sandin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under B 2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 373 och
11:569 i skrivelse till Kungi. Maj :t begära
skyndsam utredning och förslag
till lösning av dels frågan om de handikappades
skatteproblem, i vad avsåge
rätt till avdrag för av handikapp betingade
särskilda kostnader för intäkternas
förvärvande, dels frågan om extra
avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader;

ang. beskattningen av makar

8) reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (in), vilka ansett, att
utskottet under punkterna A 2 och B 16
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen 1:1047 antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
(1947: 576) om statlig inkomstskatt med
den ändringen, att 11 § 1 mom. skulle
erhålla den i reservationen angivna lydelsen; 9)

reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
under B 9 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1046
och 11:1217 i denna del antaga i reservationen
infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370);

10) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
under B 11 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1049

och II: 1214 i förevarande del i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till årets höstriksdag om rätt till
individuell beskattning i enlighet med
i nämnda motioner angivna grunder i
fall där båda makarna varit verksamma
i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning,
t. ex. inom jordbruk, handel,
hantverk och småindustri samt för fria
yrkesutövare;

11) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A 1 och B 22 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen
II: 1213 besluta, att 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skulle erhålla
i reservationen angiven lydelse;

ang. skatteskalan

12) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B 11 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1049 och II: 1214 i förevarande del i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående sådan utformning
av skatteskalan, att den med förslaget i
propositionen följande marginalskatteökningen
i inkomstskikten 20 000—
55 000 kronor dämpades i enlighet med
vad som anförts i nämnda motioner;

ang. folkpensionärernas beskattning
in. in.

13) reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (in), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort

dels under A 1 och B 7 hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:1044 och 11:1218 måtte besluta,
att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

17

(1928:370) skulle erhålla den lydelse,
reservationen visade, vilket förslag gällde,
att för förtids- och ålderspensionärer
grundavdraget för var och en av
gifta pensionärer skulle sättas till 70
procent av basbeloppet och för ensamstående
folkpensionär till 90 procent,
d. v. s. i bägge fallen lika med den
egentliga folkpensionen. Avdraget skulle
därmed bliva högre men liksom
grundavdraget avtrappas med 20 procent
av den inkomst som överstege
30 000 kronor,

dels under B 7 hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
1:1044 och II: 1218 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag om borttagande av de speciella
regler som gällde i fråga om folkpensionärers
förmögenhet vid prövning av
rätten till avdrag för nedsatt skatteförmåga; 14)

reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under B 11 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till 1971 års riksdag
avseende mildare regler beträffande
marginalbelastningen på folkpensionärers
sidoinkomster;

15) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigclsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under B 11 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande del
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till årets höstriksdag om möjligheter
för fulltidsarbetande med särskilt
låga inkomster att erhålla avdrag
vid beskattningen i överensstämmelse

Ang. en reform av beskattningen, ni. m.
med vad som anförts i nämnda motioner; ang.

skattereduktionen

16) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under A 5 och B 11 hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ocli
med bifall till motionerna I: 1049 och
II: 1214 i förevarande del besluta, att
det i propositionen föreslagna hcminamakeavdraget
på skatten skulle ersättas
med ett hemmamakebidrag i enlighet
med vad som föreslagits i nämnda motioner; 17)

reservation av fröken Ranmark
(s) och fru Holmquist (s), vilka på
åberopade grunder ansett, att utskottet
bort under B 23 hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionen
II: 1221 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till höstriksdagen om
särskilda avtrappningsregler i fråga om
skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
(1953:272), när
skattskyldigs taxerade inkomst överstege
52 500 kronor;

ang. kompensation till kommunerna

18) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansetl, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B 11 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1049
och II: 1214 i förevarande del i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att

a) frågan om full kompensation för
kommunerna för skattebortfall, som föranleddes
av reformen, skyndsamt måtte
upptagas till utredning och förslag;
samt

b) den av riksdagen begärda utredningen
om det kommunala skatteutjäm -

18

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ningssystemet m. m. snarast måtte tillsättas
och bedriva sitt arbete med
största skyndsamhet;

ang. indexreglering av skattesystemet

19) reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så som reservationen
visade samt att utskottet bort under
B 11 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1049 och
II: 1214 i förevarande del i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående ”värdesäkring” av skatteskalan
och olika avdrag i skattesystemet
eller andra åtgärder i syfte att garantera,
att en fortgående inflation icke
som hittills väsentligt skärpte skattetrycket; 20)

reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka, under
hänvisning till innehållet i motionerna
1:1046 och 11:1217, ansett, att utskottet
under punkten B 8 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1045 och II: 1219 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte förelägga innevarande års höstriksdag
förslag om indexreglering av
grundavdrag, skiktgränser inom den
statliga inkomstskatteskalan, förvärvsavdrag
och avdrag för nedsatt skatteförmåga; ang.

negativ skatt

21) reservation av herrar Yngve Nilsson
(m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
B 9 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1046 och
II: 1217 i denna del i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
möjligheterna att införa s. k.
negativ skatt;

22) särskilt yttrande av herrar Tistad
(fp), Sundin (ep), Stefanson (fp)
och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt

(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep);

ang. fortsatt reformering av beskattningen 23)

reservation av herrar Yngve
Nilsson (m), Gösta Jacobsson (m) och
Magnusson i Borås (m), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
B 9 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1046 och
II: 1217 i denna del i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en parlamentarisk
utredning rörande beskattningen
av fysiska personer i enlighet med vad
som angivits i nämnda motioner;

ang. avveckling av vissa punktskatter

24) reservation av herr Stefanson
(fp), vilken på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under B 13 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1051 och II:
1211 besluta upphäva förordningen
(1948:85) om försäljningsskatt med
verkan från och med den 1 juli 1970.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande ärende
jämväl finge beröras bevillningsutskottets
betänkande nr 41, andra lagutskottets
utlåtanden nr 40, 41 och 42
samt statsutskottets utlåtanden nr 100
och 101.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den som gör en rivstart
råkar lätt få en sladd. Jag tror
att det var det som hände socialdemokraterna
i vintras. Men startade tydligen
sin riv-i-gång-kampanj i skattefrågan
i den fasta övertygelsen att man
skulle kunna beskylla folkpartiet och
centerpartiet för att slå vakt om privilegierade
grupper. Men man kom
snett redan från början. De stolta parollerna
om strid och kamp som blåstes
upp i den socialdemokratiska tidskriften
Aktuellt har måst dämpas ned
till ett surmulet och ganska irriterat
mumlande.

Skattekapitlet i den socialdemokra -

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

19

tiska valhandboken nr 1 ter sig nu lika
avslaget. Tank om herr Sträng ville
säga åt dem som skriver dessa bedrövliga
socialdemokratiska valhandböcker
att ta bort resten av de osannfärdiga
beskyllningarna mot oppositionen. Men
då skulle man ju få lov att erkänna att
vårt skatteförslag tar större hänsyn till
dem som har låga inkomster än vad regeringen
har stannat för. Och man skulle
få erkänna att folkpartiet drivit på
för att just låginkomsttagarna skulle
få en rättvisare skatt.

Det heter i vårt partiprogram av
1962: Vid skattereformer skall de ekonomiskt
sämst ställdas situation särskilt
uppmärksammas. Beskattningen skall
lättas för barnförsörjare och andra
folkgrupper för vilka den är särskilt
betungande.

I boken Mittensamverkan 1968 hävdas
nödvändigheten att ta hänsyn till
den kommunala beskattningen och därmed
den samlade skattebördans fördelning:
ett oavvisligt krav att grupper
med låg konsumtionskraft kompenseras
både genom särskilda lättnader i den
direkta inkomstskatten och genom ökning
av vissa förmåner — står det i detta
program.

I motion nr 439 i andra kammaren
från år 1969, en partimotion, krävde
vi i klämmen att riksdagen skulle lätta
”det totala skattetrycket på låginkomstgrupperna
genom att i vidgad omfattning
befria de låga inkomsterna från
inkomstskatt, varvid särskilt beaktas
den skattebelastning som härrör från
den kommunala skatten”.

Det är några av de ställen där vi har
förebådat den grundsyn som går igen
i folkpartiets och centerpartiets gemensamma
skatteförslag.

Nu erkänner bevillningsutskottets majoritet
på sidan 104 i sitt betänkande
att det finns mycket starka skäl för att
särskilt uppmärksamma de grupper som
har nedsatt skatteförmåga. Men det är
folkpartiet och centerpartiet som i sina
motioner får föra fram förslagen om
att dessa grupper skulle få en med folk -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
pensionärerna likvärdig ställning när
det gäller att beakta den nedsatta skatteförmågan.

I det senaste tillägget till den socialdemokratiska
valhandboken Debattfakta,
SAP-information nr 3 heter det ändå:
”Här går en principiell skiljelinje
mellan borgerliga och socialdemokrater.
Socialdemokraterna inriktar sig på
lättnader för låginkomsttagarna.”

Hur skall man kunna förklara det, om
man samtidigt låter väljarna ta del av
reservationerna till bevillningsutskottets
betänkande? Det måste ändå vara
många som då säger sig att det här är
fråga om hyckleri.

Vi har från folkpartiets sida länge
begärt en samlad skattereform. Regeringen
har dröjt. Efter hand har man
gjort vissa förändringar och förbättringar.
Vi kämpade länge för att man
till en början åtminstone skulle ta bort
en del av sambeskattningens många
nackdelar och orättvisor genom att införa
frivillig särbeskattning. Den kom
1965.

Folkpartiet fick år efter år påvisa
för en tveksam och dröjande finansminister
att den gamla omsättningsskatten
var behäftad med väsentliga
nackdelar. Finansministern tog många
tillfällen i akt att peka på hur skeptisk
han då var till mervärdeskatten. När
vi påvisade dess förtjänster blev vi
ibland hånade. Men mervärdeskatten
kom den 1 januari 1969.

Vi har också länge slagits för en individuell
beskattning. Den kommer nu.
Men det skulle vara en överraskning
om socialdemokraterna i dag erkände
sin reträtt. Vi får väl strunta i det erkännandet
och försöka se framåt.

Under debattens förlopp har nya omständigheter
tillkommit, problemen har
förskjutits, nya tillkommit. Ett av de
kanske viktigaste nya inslagen är kommunalskatternas
starka höjning, som
med särskild tyngd har drabbat just
låginkomsttagarna. Från 1962 till 1970
steg, som kammarens ledamöter vet,
den genomsnittliga kommunala skatten

20

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
från drygt la kronor till 21 kronor Det
är också känt att den kommunala inkomstskatten
är den dominerande skatten
för flertalet av inkomsttagarna. Det
nuvarande skattesystemet var helt enkelt
inte avpassat för ett så högt kommunalskattetryck.
Därför blev effekterna
svåra för många med lägre inkomster.
I folkpartiets stora skattemotion
från förra året underströks därför också
mycket eftertryckligt att man måste
ta in den totala skatten i bilden — alltså
såväl stats- som kommunalskatt.

Kommunalskattehöjningarna är en
följd av den kommunala verksamhetens
allmänna expansion. Regeringen har givetvis
sin del i ansvaret för den utvecklingen.
Kommunernas ökade finansieringsbörda
är en direkt följd av de växande
uppgifter som de åläggs och av
det faktum att de haft ökande svårigheter
att finansiera sina investeringar
via nya lån. De kommunalmän som
gjort besök i AP-fondens direktionsrum
har fått mycket hårda anvisningar om
de nedskärningar som de är tvungna
att göra i exempelvis fondinvesteringarna
till bostadsbyggandet. Kostnaderna
för gator, vatten och avlopp till de
nödvändiga nya bostadsområdena måste
i växande utsträckning, på grund av
en medveten politik från regeringens
sida, skattefinansieras.

Den starkt ökande kommunalskatten
och dess konsekvenser för den enskilde
skattebetalaren, behovet av omfördelande
insatser för låginkomsttagarna, kravet
på att komma bort från en föråldrad
familjeskatteform och mer konsekvent
knyta samhällets stöd till barnen
— allt det har gjort en samlad skattereform
mer angelägen. Den har dröjt,
och hade tiden utnyttjats till en ordentlig
beredning av skatteförslaget hade
det väl varit acceptabelt. Men regeringen
bär valt en annan metod: att låta
utarbeta skatteförslaget helt inom kanslihuset.
In i det sista hemlighöll man
tabeller och skalor. Jag vet faktiskt ännu
inte i dag vilka bevekelsegrunder
som legat bakom regeringens — eller

kanske man borde säga finansministerns
— agerande i detta hänseende.
Förre statsministern Erlander har påstått
att det bara var fråga om en försening,
men det har finansministern aldrig
bekräftat. Det vore intressant att
höra om det verkligen var så, att man
inte kunde planera det egna arbetet.

Säkert är att förfaringssättet gav upphov
till en från början ganska snedvriden
skattedebatt. Den blev inte bättre
av att regeringen jämrade sig över att
vara förföljd. En del av dem som yttrade
sig i debatten hade nog missförstått
skatteförslagets verkningar, men
inget hade varit lättare för regeringen
än att undanröja detta genom att lägga
papperen på bordet. Frånvaron av en
allsidig utredning rörande olika alternativa
skattesystem och deras verkningar,
frånvaron av remissbehandling och
möjligheter till offentlig diskussion,
grundad på fakta, har fått konsekvenser,
tyvärr tydligen också för själva
skatteförslagets utformning. Med en
grundligare och mer allsidig behandling
hade det säkert varit möjligt att
åstadkomma ett system som gett motsvarande
lättnader för låginkomsttagare,
men som inte hade haft regeringsförslagets
nu så väsentliga nackdelar.

Jag tror faktiskt att om en del av det
som nu står i folkpartiets och centerns
reservationer hade varit med i beredningen,
så hade finansministern säkert
reflekterat på att ta med det.

Nu har man till råga på allt försatt
riksdagen i en sådan tidsnöd att både
bevillningsutskottets socialdemokratiska
majoritet och två socialdemokratiska
reservanter var på sitt håll beklagar
denna tidsnöd. Detta framgår av bevillningsutskottets
utlåtande nr 40 sidorna
106 och 135.

Det skattesystem som finansministern
nu har presenterat är alltså inte ett så
grundligt och bearbetat system att det
förtjänar att kallas ett ”70-talets skattesystem”.
Men här finns bra saker —
lättnader för låginkomsttagarna och
övergången till särbeskattning — men

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

21

samtidigt viisentliga brister. Det är brister
som hänger samman med själva systemets
uppbyggnad och som bl. a. lett
till starkt ökande marginalskatter i vanliga
inkomstlägen. Men bristerna beror
också på eu bristande handlingskraft
från regeringens sida — därför har förslaget
blivit ofullständigt.

Det senare gäller i allra högsta grad
skatteförslagets konsekvenser för familjerna.
övergången till individuell beskattning
är kanske den mest framtidsinriktade
delen i det förslag som vi nu
har att syssla med. Det innebär inte bara
att man röjer undan väsentliga delar
av den hårda marginalskatt som tidigare
drabbade kvinnor som gick ut på
arbetsmarknaden. För dem blir det numera
lönande att förvärvsarbeta. Det
innebär också att man skapar större
skatterättvisa för den ensamstående.
Med fog har de ensamstående kunnat
fråga om det verkligen var rimligt att
de skulle ha en så mycket hårdare beskattning
än de gifta, oavsett om de senare
hade barn eller ej. Ibland har man
av den allmänna debatten nästan fått
det intrycket att de som talat om de ensamstående
tänkt enbart på ungkarlar
med lyxbilar och operettens ”glada
änka”. I själva verket är ju denna kategori
mycket heterogen och rymmer
många människor med en hård och bitter
vardagsekonomisk situation.

Det nya i skatteförslaget betyder att
man bryter med ett gammalt synsätt om
mannens och kvinnans uppgifter och
roller och tar ett viktigt steg för ett mera
könsneutralt skattesystem. Yi vet ju
alla att mönstret för det svenska samhället
länge var att mannen skulle jobba
på arbetsmarknaden och kvinnan i hemmet.
I praktiken har kvinnorna eller
männen alltför sällan haft någon valfrihet.
De har tvingats in i en roll, en situation.
Skolväsen och utbildning, olika
sociala bestämmelser, de alltför få daghemmen
och diskrimineringen av kvinnorna
på arbetsmarknaden — allt detta
har verkat i samma riktning. Även om
dessa förhållanden och de värderingar

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
som legat till grund för dem, nu håller
på att brytas upp, så går det långsamt,
alltför långsamt. Här kan skattesystemets
utformning otvivelaktigt hjälpa till.
Det är också därför som folkpartiet så
länge har slagits för en sådan reform
och som vi nu är glada över att på den
punkten kunna instämma i huvudlinjen
i finansministerns uppläggning.

Det är självklart att en sådan här historisk
övergång från sambeskattning till
särbeskattning måste åtföljas av vissa
dämpande åtgärder. I och för sig kan
ju alla sådana dämpande åtgärder sägas
vara avsteg från den individuella
beskattningens princip. Av många olika
sociala och ekonomiska skäl är de ändå
nödvändiga för att inte betydande grupper
hårt och orättvist skall drabbas av
en omläggning. Jag skall återkomma till
det. Men först vill jag säga någonting
om omläggningens konsekvenser för
barnfamiljerna, inte minst för de unga
barnfamiljerna med små barn.

Övergången till individuell beskattning
borde vara det tillfälle då man mera
konsekvent än hittills tog sig an barnfamiljernas
sak. Det finns starka skäl
som talar för det.

Barnfamiljerna lever i genomsnitt på
en standard som är lägre än andra
människors. Jag tror att de som hade
tillfälle att se det mycket intressanta
och delvis mycket gripande TV-programmet
i går kväll om låginkomsttagarna
fick en verkligt skakande inblick
i den situation många människor lever
i, människor som ändå ser ut att leva
i välfärdssamhället, som bor i moderna
hus, men som ändå har en bedrövlig
situation. Även om de nominella inkomsterna
kan ligga högre för barnfamiljer
än för dem som inte har barn, så blir
konsumtionsutrymmet per familjemedlem
lägre just i barnfamiljer. De får helt
enkelt lov att snåla mer än vi andra som
har vuxna barn eller inga barn alls.

Även om stödet till barnfamiljerna
byggts ut under 1960-talet, bl. a. genom
bostadstilläggen, kvarstår ändå behovet
av rejäla insatser. Under hela 1960-talet

22

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
har folkpartiet planmässigt arbetat för
en höjning av barnstödet. Det förvånande
är att socialdemokraterna flera gånger
har sagt nej.

Det har för oss hela tiden framstått
som en självklarhet att övergången till
individuell beskatttning skulle ske samtidigt
som man i en ökad utsträckning
knöt samhällets stöd just direkt till
barnfamiljerna. Det var så att säga
skattepaketets andra sida, som i själva
verket var ett viktigt motiv för hela reformen.

Men så har alltså inte skett i herr
Strängs förslag. Barnfamiljerna hade
nära nog glömts hort. De förväntningar
som de hade rätt att ställa på en reform
som skulle skapa ökad jämlikhet har
svikits. Någon stor omfördelning till
barnafamiljernas förmån sker inte.
Barnbidraget höjs med 300 kronor —
men detta är till mycket stor del bara
kompensation för prisstegringar sedan
bidraget sist höjdes eller som inträffar
fram till den tidpunkt då skatteförslaget
träder i kraft den 1 januari 1971.

Finansministern har själv mycket eftertryckligt
klargjort att en sådan barnbidragshöjning
inte skall ses som en reform.
I en intervju i bokform strax före
nyår framhöll finansministern (boken
Apparaten Sverige, sidan 73): ”När det
gäller barnbidragen så holkas de ur för
varje år på grund av prisstegringen.
Man kan nöja sig med det en period, så
eller så många år, men till slut måste
man göra ett lyft igen för annars skulle
det bli en påtaglig reell försämring.
Ett sådant lyft är ingen reform, det är
bara en anpassning till vad man tidigare
har bestämt sig för.”

Finansministern har rätt i det uttalandet.
Hans politik är fel, men hans
beskrivning av hans egen politik är
rätt. Detta är ingen reform, men det borde
ha varit det. Det är därför vi har satsat
på ett vårdnadsbidrag på 500 kronor
per barn. Det betyder att varje barn upp
till skolåldern tillsammans med det vanliga
barnbidraget skulle få 1 700 kronor
om året.

Nu kommer invändningar från socialdemokratiskt
håll mot detta förslag om
vårdnadsbidrag. Det är särskilt en invändning
som förvånar mig och säkert
många av de unga familjerna. Det är
när man säger: ”Jaja, det är naturligtvis
viktigt med barnfamiljerna. Men se, det
här är ingen familjepolitisk reform —
den kommer i ett annat sammanhang.
Det här är en skattereform.”

Detta resonemang har framförts i
många socialdemokratiska tidningar och
i de debatter som socialdemokraterna
utmanat oss i folkpartiet till. Det är ett
förvånande uttalande av flera skäl.

För det första är det uppenbart att i
familjepolitiken är skatter och bidrag
i högsta grad sammankopplade. Man kan
inte se skattesystemet isolerat från bidragssystemet.
Det är inte en ståndpunkt
som vi hittat på, även om vi drivit
den mycket länge. Den har varit utgångspunkten
för många familjepolitiska
utredningar, och det är en princip
som flera gånger har upprepats här i
riksdagen.

För det andra: Här genomför finansministern
med vårt stöd en övergång
från sambeskattning till särbeskattning.
Omläggningen berör i högsta grad landets
familjer. Den innebär för många
en ny ekonomisk situation. Den får olika
verkningar för olika grupper beroende
på vilken inkomst de har. Den får
högst påtagliga verkningar för barnfamiljerna.
Detta kommer man inte ifrån
genom att säga att nu rör det sig om
skattepolitik och inte om familjepolitik.
Att det inte blev någon familjepolitisk
reform beror på att regeringen försummade
barnfamiljerna — inte på omläggningens
principiella karaktär.

Det har också hävdats att vårdnadsbidraget
skulle vara någonting så okänt,
att förslaget plötsligt bara kastats fram,
och att det skulle finnas bättre lösningar.
Men det är svårt att förneka att de
sakliga skälen för vårdnadsbidraget ändå
är mycket starka. När barnen är små
är vårdnadsbehovet störst. Då är det
inte lätt för både pappa och mamma att

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

23

ta jobb utanför hemmet samtidigt. Den
faktiska valfriheten blir inte stor så
länge något av barnen behöver någon
av föräldrarna hemma. Ett vårdnadsbidrag
kan användas till utgifter för barntillsyn
i de fall där båda makarna kan
förvärvsarbeta — men det kan också
vara en ersättning för den vårdinsats
som en hemmafru eller en hemmaman
utför och för det inkomstbortfall som
familjen därigenom drabbas av.

Detta har i själva verket diskuterats
länge. Förslag att införa vårdnadsbidrag
lades fram av familjeberedningen
1964 och fick ett övervägande positivt
gensvar i remissutlåtandena. Det har
sedan flera gånger återkommit i debatten;
vi har flera gånger varit inne på
tanken.

Visst vet vi att den sittande familjepolitiska
kommittén utreder olika bidragsformer
och däribland även vårdnadsbidrag.
Visst kan olika konstruktioner
tänkas. Men att själva vårdnadsbidraget
behövs, borde man kunna enas om redan
nu. Vi föreställer oss inte att vårt
förslag med de 500 kronorna i och för
sig är tillräckligt. Men det utgör, menar
vi, en grund som man kan bygga vidare
på. Och vi vill lägga grundplåten nu.

Jag har redan tidigare berört behovet
av särskilda åtgärder som krävs för att
inte övergången till särbeskattningen
alltför hårt skall drabba dem som inrättat
sitt liv efter det äldre familjesystemet.
Finansministern har då valt linjen
med ett avdrag på den framräknade
skatten. Själva metoden med avdrag på
den uträknade skattten har vi lanserat.
Vi anser att den i och för sig är bättre
än den traditionella avdragslinjen, d. v. s.
avdrag i deklarationen. Men i detta
sammanhang vore det enligt vår mening
bättre att gå ett steg längre och göra
om avdraget till ett bidrag. Det har tre
fördelar.

Den viktigaste är kanske att man får
ett bättre stöd också till de familjer som
har mycket låga inkomster. Jag tänker
här åter på de familjer vilkas öden
skymtade förbi i TV-programmet i går

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
kväll, diir statsminister Palme gjorde en
lysande propagandistisk insats. Jag har
bara litet svårt att förstå hur han i dag
skall kunna rösta emot de förslag som
beaktar de synpunkter som han då talade
för.

Dessa familjer med mycket låga inkomster
skall inte, som socialdemokraterna
i bevillningsutskottets majoritet
klart menar, behöva gå till socialbyrån
för att få den förmån som självfallet
tillfaller dem som har det bättre ställt
och som får den automatiskt.

Genom ett bidrag får man också en
mera konsekvent genomförd individuell
beskattning. Den andra makens skatt
påverkas inte då hustrun går ut i förvärvslivet.

Det tredje skälet är att bidraget går
direkt till den hemmavarande. Det kan
i många fall ha en värdefull psykologisk
betydelse. Alltför många hemmafruar
får fortfarande be om en slant
för varje utgift i taget.

Det här förslaget kostar cirka 90 miljoner
kronor, utslaget på helt år, men
det är insatser som i hög grad skulle
komma de sämst ställda grupperna till
godo.

De argument som uppbådats på den
socialdemokratiska sidan emot bidragstanken
är inte särskilt övertygande.
Man har uppehållit sig vid diverse tekniska
problem, trots att finansdepartementets
egen expertis upplyst bevillningsutskottet
om att dessa problem
utan svårighet går att lösa. Kan man utbetala
barnbidrag, kan man med moderna
kontorslijälpmedel klara utbetalningen
också av hemmamakebidrag.
Man har från socialdemokratiskt håll
talat om återbetalningsproblem, men
man har naturligtvis försummat att säga
att man får mycket mer av sådana
återbetalningsproblem om man skall
tillämpa regeringens avdrag; där dyker
återbetalningskraven upp på restskattsedeln
för många som börjat arbeta
efter den tidpunkt då avdraget har verkställts.
Med bidrag som utbetalas efter
uppgifter i föregående års taxering be -

24

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
höver sådana återbetalningsproblem i
princip inte förekomma.

Ett av de betänkliga inslagen i regeringens
skatteförslag är den starka höjning
av marginalskatten som sker i vissa
inkomstskikt. Finansministern tycks
själv ha varit en smula oroad av detta
faktum, eftersom marginalskattetabellen
helt enkelt inte kom med i propositionen.
Den finns emellertid återgiven
i folkpartiets och centerpartiets
gemensamma skattemotion. Läser man
den skall man finna, att marginalskatteproblemet
förvisso inte är något som
bara berör de höga inkomsttagarna. De
redan tidigare höga marginalskatterna
har genom systemets konstruktion
skärpts redan i inkomstskikten strax
ovanför 20 000 kr., och verkningarna
fortsätter upp till cirka 55 000 i årsinkomst.
Därefter blir bilden av marginalskatteutvecklingen
en annan.

Om man jämför den bilden med de
skärpningar som sker för låga inkomsttagare,
ter den sig litet besynnerlig.
Just i samband med det nya skattesystemets
brytningspunkt kring 30 000
och strax däröver får de nya marginalskatterna
en mycket stark effekt. Genom
att många just i dessa inkomstskikt
kring 30 000 drabbas av bortfallna bostadstillägg
kan en stor del av en löneökning
på en så vanlig inkomst gå åt
till skatt. Socialdemokraterna har åtminstone
tidigare haft en viss benägenhet
att kalla alla som har inkomster
som ligger över 30 000 kronor för höginkomsttagare.
Det är numera en helt
vilseledande terminologi. En familj med
två barn och en inkomst på 35 000 kronor
är inte längre höginkomsttagare.
Den tillhör en stor mellangrupp som i
flera avseenden drabbas hårt av de nya
skalorna. Återigen är det särskilt barnfamiljerna
som kommer i kläm. Medianinkomsten
för barnfamiljer, där bara en
förvärvsarbetar, i landet utanför Stockholm
ligger för år 1971 på drygt 30 000
kronor; för Stockholm torde siffran
ligga på omkring 40 000 kronor.

Marginalskattefrågan sammanhänger

nära med frågan om inflationens verkningar
på skattetrycket. Vi vet ju att
inflationen höjer skattetrycket. Med
fasta skatteskalor och fortgående penningvärdeförsämring
kommer den som
får en lönehöjning, som skall vara kompensation
för inflationen, att få betala
en allt större andel av sin inkomst i
skatt, trots att lönens reella köpkraft
är oförändrad.

Detta är självfallet inte någon nyhet.
Så har det varit länge, och vi har länge
krävt åtgärder emot det. Först och
främst gäller det ju att bromsa inflationen
— jag tror inte ens att finansminister
Sträng vill påstå att den socialdemokratiska
regeringen har varit
särskilt framgångsrik i det fallet. Men
om det inte lyckas — och en fullständig
uppbromsning lär ju aldrig kunna
åstadkommas — så bör inte skatten
hela tiden höjas utan att man egentligen
diskuterar saken eller fattar några
politiska beslut. Om en regering vill
höja skatten då skall man lägga fram
förslag i saken, tala om orsaken och
klarlägga sammanhangen för medborgarna.
En skattehöjning skall inte bara
ske i det tysta, även om detta kan vara
trevligt sett från finansministerns utgångspunkter.
Jag vill understryka att
vad det här gäller är att rädda värdet
av sådana lönehöjningar som bara är
kompensation för penningvärdets försämring.

Det som gör denna sak särskilt aktuell
i dag är helt enkelt att man måste
söka slå vakt om de lättnader som nu
utlovas för olika grupper. Socialdemokraterna
säger: två tredjedelar av befolkningen
får skattelättnader. Det är
riktigt nu, men sannolikt inte ens i utgångsläget
för skattereformen. Genom
inflationen och dess verkningar på den
nominella lönen kommer inte så få upp
i inkomstskikten över 30 000 kronor,
d. v. s. på andra sidan skattesystemets
brytningspunkt, och där är den marginella
skatteökningen hårdast.

Nu heter det från socialdemokratiskt
håll: man skall jämföra med vad som

Torsdagen den 14 inaj 1970 fm.

Nr 25

25

hade hänt om skatteskalorna inte hade
blivit ändrade. — Jag ser att herr Feldt
har behov av att informera finansministern.
Det är ju herr Feldt som har
talat om detta de senaste dagarna. —
Då blir bilden gynnsammare, menar
man. Det är inte den viktigaste jämförelsen.
Det är däremot viktigt att konstatera
att skattelättnaden för många
allvarligt naggas i kanten genom inflationens
verkningar. Även om man gör
den jämförelse som herr Feldt och andra
socialdemokrater vill göra, så är det
uppenbart att en del av dem som nu
får lättnader och som ligger på eller
strax under brytningspunkten på 30 000
kronor — de får redan om några år
totala skatteskärpningar även i jämförelse
med nuvarande system.

Ta en familj, där en av makarna förvärvsarbetar
med en inkomst på cirka
30 000 kronor. Det är medianinkomsten
för barnfamiljer utanför Stockholm.
Den familjen får nu en total skattelättnad
på cirka 250 kronor. Antag sedan
att familjen får en årlig inkomstökning
på så lite som fyra procent, vilket kan
tänkas motsvara prisstegringen utan
momsökningar. Redan 1972/73 så har
den utlovade skattelättnaden gått över
i en faktisk skatteskärpning.

Det är mot detta system vi vänder
oss och kräver en snabb utredning och
förslag om värdesäkring av skattesystemets
skalor och avdrag. Från finansdepartementets
sida har statssekreterare
Feldt försökt göra gällande att ett sådant
system skulle sätta fart på inflationen
genom att skatten inte kunde användas
i konjunkturpolitiskt syfte. Skatten
skulle, säger han, inte kunna användas
till att dra in köpkraft under typiska
inflatoriska högkonjunkturperioder.
Detta är en helt oriktig slutsats.

Vi har uttryckligen sagt i motionen
att justeringarna av skalorna och avdragen
får göras med en viss periodicitet.
Det är inte meningen att man skall
ändra varje månad, utan justeringarna
av skalorna och avdragen får göras med
en viss periodicitet. Inte heller finns

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
det något hinder för en regering att i
vanlig ordning föreslå finanspolitiska
åtstramningsåtgärder — även skattehöjningar
om så bedöms nödvändigt.
Men det är den sortens öppna beslut
som man tydligen vill undvika. Kraven
på öppen redovisning för medborgarna,
kraven på närdemokrati i dessa frågor
— den viftar man bort genom att
säga nej till indexreglering.

Det finns, vid sidan av bristen på
indexskydd, en okänd komponent i det
här skattepaketet, som också kan få
ödesdigra konsekvenser för förslagets
verkningar. Det är kommunalskatten
och det system man väljer för kompensation
till kommunerna. Redan i dag
står det klart att kommunalskatten nästa
år blir genomsnittligt högre än vad
herr Sträng har räknat med. Den tycks
bli 21: 75, inte 21 kronor, som man utgått
ifrån i tabellerna. Det betyder naturligtvis
att det omedelbara utslaget
blir något sämre än vad tabellerna anger.
Vidare har den utjämning i kommunalt
skattetryck som ägt rum tidigare
avstannat under senare år och förbytts
i sin motsats: skillnaderna i skattetryck
mellan olika kommuner är tyvärr
åter på väg att öka. Om den utvecklingen
fortsätter är det allvarligt,
inte minst i ett läge då rätten till avdrag
av den kommunala skatten slopas,
vilket vi ju nu alla är eniga om.

Det finns i dag många oroande tecken
som tyder på en våldsam utgiftsexpansion
i kommunerna, om man inte i
grunden omprövar kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Den utredning
om detta som riksdagen begärt
har ännu inte tillsatts. Och tyvärr får
vi nu veta av utskottsmajoriteten att
den utredningen inte kan börja sitt arbete,
förrän en annan utredning löst
frågan om kompetensfördelningen mella
stat och kommun. Om den utredningen
har det föredragande statsrådet sagt
i Landstingens tidskrift i december
1969, att den kommer att hålla på en
god del av 1970-talet. Då kan kammarens
ledamöter tänka sig när det kan

26

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
bli aktuellt för den utredning som herr
Sträng skall tillsätta att ta ställning till
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Skattepaketet innebär
ett betydande inkomstbortfall för
kommunerna. Detta måste kompenseras.
Rlir det inte några tillfredsställande system,
kan det gå ut över skattebetalarna
i form av ökade kommunala skatter —
och då minskar skatteomläggningens
värde än mer.

På flera punkter är alltså, som jag
har sökt visa, det socialdemokratiska
skatteförslaget ofullständigt; på flera
punkter finns det skäl att befara att
reformens värde för de lägre inkomsttagarna
kommer att urholkas. Barnfamiljerna
är försummade och detta i
samband med en stor familjeskatteomläggning.
Marginalskatterna har blivit
kraftigt skärpta redan i låga inkomstlägen,
och skärpningen drabbar särskilt
hårt barnfamiljer med inkomst strax
över och omkring 30 000 kronor. Det
finns mycket att göra för att förbättra
förslaget, många brister som måste tas
bort utöver dem jag nämnt. Det gäller
insatser för de folkpensionärer som endast
har folkpension eller mycket låg
ATP. Det gäller att lätta marginalbeskattningen
för folkpensionärer, som
har litet extrainkomster. Den har tidigare
på många håll varit 110 procent.
Nu skulle den bli 90 procent. Det är
inte rimligt. Det gäller att utsträcka
den individuella beskattningens princip
också för den som arbetar i makens
rörelse. Det gäller, som jag tidigare påpekat,
att principen om nedsatt skatteförmåga
bör utvidgas också till andra
grupper. Vi har i mittenpartiernas motion
angett riktlinjerna för det reformarbetet.
Det står fullt klart att skatteomläggningen
måste utvecklas och förbättras
på en rad punkter under de närmaste
åren. Takten i reformarbetet blir
dock beroende av de ekonomiska resurserna.

I och för sig finns det mycket som
vore angeläget att genomföra redan nu.
Men man måste göra en prioritering,

man måste bestämma sig för vad man
vill sätta högst på listan, och vi har
sett det som nödvändigt att prioritera
barnfamiljerna; kostnaderna för vårdnadsbidraget
utgör den drygaste posten
i det förslag som vi vill att regeringen
skall lägga fram till höstriksdagen. Vi
har uttryckligen gång på gång förklarat
oss villiga att medverka till finansieringen
av detta; vi har varit villiga
att diskutera med socialdemokraterna
om formerna — men ni har sagt nej,
och jag beklagar det.

Jag beklagar denna prestigepolitik.
Den här skatteomläggningen skulle ha
kunnat bli en jämlikhetsreform. Hade
ni varit villiga att lyssna på våra förslag
och diskutera hur man skulle kunna
rätta till de värsta bristerna hade
det blivit en bättre reform.

Också med utgångspunkt från de målsättningar
ni själva uppsatt hade det
varit en klok politik. Den avvisande
hållning ni nu har intagit går till sist
ut över själva skatteomläggningen och
därmed över betydande grupper av
svenska folket.

Herr talman! Jag vågar inte tro på någon
omvändelse i sista stund från den
socialdemokratiska majoritetsgruppen.
•Tåg ber att få yrka bifall till folkpartiets
och centerpartiets gemensamma reservationer.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag har aldrig haft
mycket till övers för den politiska debatteknik
som bygger på att ställa en
meningsmotståndare till svars för uttalanden
som han gjort för åtskilliga år
sedan, för att därmed ge hans aktuella
handlande prägel av bristande konsekvens,
bristande målmedvetenhet och
allmän opålitlighet. Tiden rinner snabbt
och förhållandena ändras. De ståndpunkter
som måhända var riktiga för
några år sedan kan förlora aktualitet.
Det räcker inte med att bara hävda en
riktig uppfattning, den skall också
framföras vid rätt tillfälle. Det är inte

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

27

fel att ändra mening, allt under förutsättning
att man inte avviker från
grundläggande principer.

Trots det tar jag nu till utgångspunkt
för några reflexioner i denna skattedebatt
ett antal uttalanden av en politisk
meningsmotståndare. Men det beror inte
på att jag vill komma åt vederbörande.
Jag citerar denne tvärtom därför att
jag ansluter mig till hans tankegångar
och är beredd att ytterligare understryka
dem. De är dessutom ännu inte årsgamla.
Deras relevans är i dag snarare
större än då uttalandena gjordes för tre
kvarts år sedan.

Herr talman! Jag ber att få citera:

1. ”Vi måste ha något att fördela om
fördelningspolitiken skall ge önskat resultat.
Ser vi realistiskt på problemet är
det endast i en lugn och säker tillväxt
av samhällets resurser som en omfördelningspolitik
kan drivas med framgång.”

2. ”Vi lever i ett fritt land och ingen
regering har möjligheter att tvinga medborgarna
att till varje pris stanna kvar
i en nation om de finner med sina intressen
förenligt, bl. a. de skattepolitiska,
att slå sig ner någon annanstans.”

3. ”Jag har fått lära mig av erfarenhet
att människornas medfödda benägenhet
att se sig och de sina som det
centrala i tillvaron tvingar oss som politiker
att acceptera att en toleransgräns
i fråga om beskattningens tyngd är en
fysisk realitet. Respekten för skattelagarna
spelar också en roll vid denna
bedömning och avvägning.”

4. ”Jag nämnde tidigare att med det
nuvarande uttaget på skattesidan i form
av direkt stats- och kommunalskatt
tvekar jag inte att personligen deklarera
att vi i dag lever i en atmosfär med hårda
påfrestningar på skattemoralen. Jag
gör här inte någon skattemoralisk värdering
mellan löntagare och egna företagare
och inte heller mellan lågavlönade
eller högavlönade. Våra skattesamveten
är i denna del tämligen uniformerade.
”

5. ”Jag har med detta velat säga att
någon effekt i inkomstöverflyttning ge -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
nom skärpt progressivitet är inte praktisk
politik.”

G. ”Ett program av innebörden att
de bättre betalda skall ta en direkt
standardsänkning av märkbar betydelse
för ett relativt snabbare avancemang för
de lågavlönade torde inte vara praktisk
politik. Takten i att närma de nu föi
stora inkomstskillnaderna har i praktisk
politik sina gränser.”

Jag ser att herr talmannen liksom
kammarens ledamöter, och inte minst
finansministern, på ordvalet känner
igen finansminister Gunnar Sträng. Jag
vill fullfölja hans resonemang från den
debatt den 6 september 1969 då dessa
uttalanden gjordes, ehuruväl jag i vissa
hänseenden drar helt andra slutsatser
än dem finansministern sedermera dragit,
i varje fall då han i början av detta
år bestämde sig för hur den stora s. k.
skattereformen skulle utmejslas.

Beträffande först finansministerns understrykande
av behovet av snabb tillväxt
finns det väl inte något parti som
hårdare än moderata samlingspartiet
har understrukit just denna synpunkt.
Snabb tillväxttakt i samhällsekonomin
ger folkhushållet resurser att lösa kvarstående
brister här hemma och att solidariskt
medverka till att lindra nöden
i fattigare länder. I den skatterättsliga
doktrinen har också med all rätt framhållits
att ett tidsenligt skattesystem,
förutom att ge staten erforderliga resurser
och att styra konjunkturförloppet,
också skall stimulera de produktiva och
progressiva krafterna i samhället. I sin
lilla bestseller — hoppas jag —- ”Fakta
om skatten” har finansministern anslutit
sig till denna tankegång och pekat på
skattepolitikens funktion ”i det ekonomiska
skeendet för att realisera målen
om snabb ekonomisk tillväxt, prisstabilitet
och god balans i såväl den egna
ekonomin som i varuutbytet och betainingsförhållandena
med omvärlden”.

Herr talman! Jag har tidigare frågat
regeringens experter vilka delar, vilka
avsnitt av det nu aktuella skatteförslaget
som är ägnade att tillgodose just dessa

28

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
effektivitetsfunktioner. Jag har hittills
inte fått något svar, fastän frågan har
upprepats många många gånger. Det
kan måhända bero på att jag inte haft
tillfälle att rikta frågan direkt till finansministern,
men det har jag nu och
jag upprepar därför frågan i förhoppning
om att äntligen få ett tillfredsställande
svar, innan skattefrågan avgörs i
riksdagen i dag. Denna fråga är, tycker
jag, desto mera motiverad som jag själv
har kommit till den bestämda övertygelsen
att finansministerns skatteproposition
är utformad precis på det sätt en
skattelagstiftning inte skall gestaltas,
om den skall svara mot tillväxtbehovet.
Enligt min mening måste förslaget inte
minst i nuvarande konjunkturläge få
rakt motsatta konsekvenser.

Vi är alla medvetna om och alla överens
om att en försiktig lönerörelse just
nu är utomordentligt önskvärd. Vi hyser
alla oro för vart alla de anspråk skall
leda som kommer till uttryck när de olika
grupperna försöker var och en bevaka
den andre så att ingen skall få mer
än andra av den gemensamma begränsade
kakan.

Att övergången från direkt till indirekt
skatt som moderata samlingspartiet
ställer sig helt bakom och som på lång
sikt är en nödvändig förutsättning för
Sveriges medverkan på lika villkor i det
vidgade europeiska samarbetet likväl
kommer att leda till kompensationskrav,
är sannolikt, hur vi än argumenterar
däremot. Men vad värre är är att den
skärpning av marginalskatterna som finansministern
föreslagit och som bevillningsutskottets
majoritet nu har accepterat
kommer att utgöra ytterligare
bränsle på kompensationsbrasan. De
löntagargrupper som genom de höjda
marginalskatterna och ofrånkomliga
prishöjningar riskerar att få sin reella
levnadsstandard försämrad kommer
självfallet att göra allt vad som står i deras
förmåga för att kompensera sig
därför. Lönekraven kommer att bli hårdare
än de annars skulle ha blivit. Både
löner, kostnader och priser kommer att

medverka till ett tryck uppåt mot en
gentemot omvärlden mindre konkurrenskraftig
ekonomi.

Vi vet alla också att sparandet i dag
är otillfredsställande, även om det är
svårt att exakt fastslå hur otillfredsställande
utvecklingen har varit under de
senaste åren. Vi var alla — jag hoppas
att finansministern också var det, ehuru
han talar mycket litet om det enskilda
sparandets betydelse — bekymrade över
utvecklingen redan i början av året,
och bekymren borde vara ännu mer
påfallande i dag efter de ytterligare analyser
som konjunkturinstitutet företagit
och som redovisats i samband med kompletteringspropositionen.
Finansministern
förbigår i stort sett denna försämring.
Att skatteförslaget liksom socialdemokraternas
allmänt negativa inställning
till enskild förmögenhetsbildning
ytterligare kommer att bygga under den
negativa spartrenden, är alldeles obestridligt.
Det finns ingenting i förslaget
som är ägnat att stimulera människorna
att avstå en del av sin konsumtion för
att därmed bidra till att lägga en grund
för ökad tillväxttakt — tvärtom.

Det är, herr talman, måhända inte
besynnerligt, att dagens prognoser för
utvecklingen i svensk ekonomi är så
pessimistiska som de är i kompletteringspropositionen.
Medan man i årets
finansplan hoppades på en ökning av
bruttonationalprodukten för året med 4
procent, är man i dag nere på 3,5 procent
— ett tal som skall jämföras med
dels förra årets tillväxt, 5 procent, dels
de prognoser man gör för andra länder
under år 1970, prognoser som visar
att Sverige skulle ligga lägst i förhållande
till alla andra med oss jämförbara
länder med undantag av Storbritannien.

Jag skulle vara tacksam, herr talman,
om finansministern eller någon annan
talesman för regeringspartiet kunde vederlägga
dessa farhågor för vår ekonomi
och vår framtid, och dessutom peka
på de drag i skattepaketet som bidrar
till en sådan vederläggning. Jag är som

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

2!)

sagt pessimistisk beträffande svaret på
de frågor jag i dessa hänseenden har
riktat till regeringspartiet tidigare och
nu.

Herr talman! I det andra av de sex
citerade uttalandena understryker finansministern
det av oss alla kända förhållandet
att vi lever i ett fritt land och
att ett skattesystem som de enskilda
människorna upplever som orättvist eller
orimligt hårt får till konsekvenser
att människor och pengar blir benägna
att flytta utomlands. Man må anlägga
vilka moraliska värderingar som helst
på en sådan emigration, och man må
tala hur länge och hur mycket som helst
om bristande solidaritet och slikt. Det
är ett faktum att de som flyttar i regel
inte betraktar sin åtgärd som illojal
utan tvärtom uppfattar sig som förorättade
och inte utan vidare är beredda
att acceptera att under ofta hårt arbete
förvärvade medel skall berövas dem till
förmån för en aldrig så väl motiverad
jämlikhetspolitik.

Man må göra vilka värderingar som
helst av dem och deras handlingssätt.
Jag tycker att de gör fel, det vill jag
gärna ha sagt ifrån. De här människorna
borde stanna hemma, slåss för sin
övertygelse, slåss för bättre förhållanden
och hjälpa till att rätta det som är
vrångt i dagens socialdemokratiska
samhälle. Men faktum kvarstår likväl
att det är inte med landets intressen
förenligt att kvalificerade arbetstagare
och pengar lämnar landet och att vi inte
har någon möjlighet att förhindra en
sådan emigration, för såvitt vi inte vill
ta helt avstånd från de liberaliseringssträvanden
som vi i andra sammanhang
har verkat för under hela efterkrigstiden.

Även om finansministern nu har vidtagit
nödvändiga justeringar i förslaget
till kapitalbeskattning och lagt sig
t. o. m. till höger om mitten i kapitalskatteberedningen,
kvarstår fortfarande
att vårt land, medan andra oss närliggande
länder genomgående inriktar
sin politik på att minska arvs- och för -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

mögenhetsskatterna, vidtagit skärpningar.
De lättnader för lägre förmögenhetsägare
som samtidigt genomförs
är i stor utsträckning formella och syftar
i stort sett bara till att för vissa
grupper reducera konsekvenserna av
inträffade penningvärdeförsämringar.
Finansministern säger själv i sin ”bestseller”
att inflationen i vårt land gått
så långt att eu förmögenhet i dag bör
ligga 50 procent högre än 1958, om den
skall ha samma realvärde.

Generellt sett motverkar alltså skatteförslaget
de tillväxtsynpunkter som finansministern
i det första av de av mig
citerade uttalandena själv anslutit sig
till. Även då det gäller inkomstskatterna
är de höga marginalskattesatserna i
förening med inkomstskattens höjd ägnade
att stimulera emigrationsintresset
i ett läge då Sverige har allt att vinna
på att behålla och till vårt eget land dra
kvalificerad arbetskraft från omvärlden.
Bristen på skickliga arbetare är
och förblir en av flaskhalsarna för vår
ekonomiska utveckling under de närmaste
åren.

Herr talman! Att en toleransgräns i
fråga om beskattningens tyngd är en
”fysisk realitet”, däri har finansministern
— för att knyta an till hans tredje
uttalande — förvisso rätt. En sådan toleransgräns
finns naturligtvis i alla inkomstlägen,
och när man överskrider
den gränsen — när skatterna alltså av
vederbörande uppfattas som orättvisa
och som stridande mot rättsmedvetandet
— då minskar respekten för skattelagarna.
Intresset att finna blottor och
dra undan intäkter ökar. Skattesamvetet
skiljer sig inte nämnvärt från andra
samveten. För många människor som
anser att lagstiftningen kränker deras
personliga och ekonomiska rättigheter,
är inte samvetet avgörande utan riskerna
för upptäckt.

Och som finansministern framhöll i
sitt fjärde uttalande är skattesamvetena
i dag ”tämligen uniformerade”. Man
kan — som han säger — inte göra någon
skattemoralisk värdering mellan

30

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

arbetstagare och egna företagare, mellan
lågavlönade och högavlönade. Vissa
grupper har obestridligen större möjligheter
än andra att komma undan och
också att undandra större belopp. Men
den moraliska reaktionen måste vara
densamma. Brott är brott i vilka inkomstlägen
de än begås.

Herr talman! De höga marginalskatterna
ökar självfallet intresset för de
människor, som hårdast drabbas därav,
att eftersträva en så stor behållen reell
inkomst som möjligt. De måste ju räkna
med att deras utgiftsåtaganden förutsätter
betydligt högre nominella inkomster
än för andra inkomsttagare
med en lägre progressivitet. Den som
har en marginalskatt på 65 procent
måste tjäna nära 300 kronor för att
kunna svara för en utgift på 100 kronor,
medan vederbörandes yngre kollega i
måhända samma arbete med en marginalskatt
på 40 procent bara behöver
tjäna knappt 170 kronor för att kunna
göra samma utgift. Jag gör fortfarande
ingen moralisk värdering. Jag bara
konstaterar olikheterna här.

Det är sådana fullt begripliga slutsatser
som ligger bakom de påtagliga
tendenserna i dagens samhälle hos kvalificerad
och därmed efterfrågad och
välavlönad arbetskraft att inte utföra
sitt vanliga arbete under hela arbetsveckan
utan i stället ägna därigenom
frigjord tid till att måla sitt eget hus,
gräva i sin egen potatisåker, skrapa sin
båt och reparera sin bil. I stället för att
fullgöra arbetsprestationer på övertid,
vilket i dag vore samhällsekonomiskt
motiverat, föredrar de hobbysysselsättning
eller liknande verksamhet. Skulle
de nämligen för dessa arbetsuppgifter
anlita för ändamålet utbildad arbetskraft
och betala ersättning härför, blir
ersättningsbeloppen om hänsyn tas till
progressiviteten orimligt stora från deras
utgångspunkter. Mot sådana här
tendenser har samhället som bekant
inga som helst möjligheter att ingripa.

Samhället har även i praktiken väldigt
små möjligheter att förhindra de

byten av prestationer som förekommer
i allt större utsträckning, tendenserna
med andra ord att lämna det utvecklade
välfärdssamhällets specialisering
och arbetsfördelning och att återgå till
naturahushållningens bytessamhälle.
För att ta ett exempel så utför snickaren
snickeriarbeten i sin vän murarens
hus utan ersättning och får i gengäld
mureriarbete utfört i sin egen fastighet.
Alla kammarens ledamöter känner igen
dessa företeelser. Det är jag alldeles
övertygad om. Sådana i praktiken obeskattade
prestationer kommer naturligtvis
inte och kan inte heller komma til!
uttryck i bruttonationalproduktens slutsiffror.

Alla torde dessutom vid det här laget
väl vara medvetna om att privatpersoner
och småföretagare i dag har
väldigt svårt att skaffa extra arbetskraft,
eftersom den uppställer krav på
att skatteavdrag inte skall drabba utbetalade
löner. Hur mycket pengar som
på dessa sätt, lagligen och olagligen,
undandras den svenska samhällsekonomin
är utomordentligt svårt att precisera.
Att det är fråga om högst avsevärda
belopp, därom lär det inte råda några
delade meningar. Detta har ju lett till
förslagen om att stärka statens skattekontroll.

Att de problem som här föreligger är
både samhällsekonomiskt och straffrättsligt
samt moraliskt utomordentligt
allvarliga är vi väl alla på det klara
med. Den enda möjligheten att helt
förekomma sådant här är att bygga upp
ett skattesystem, som av människorna
i olika inkomstgrupper uppfattas såsom
rättvist och rimligt, som i största möjliga
utsträckning, kanske jag skall tilllägga,
uppfattas såsom rättvist och rimligt.
Hel och full rättvisa lär väl aldrig
gå att skapa.

Vi har ju alla accepterat skatteförmågeprincipen
i vårt land, och finansministern
har själv understrukit dess
betydelse för svensk skattelagstiftning.
Högre inkomsttagare får redan genom
den indirekta beskattningen och genom

Torsdagen den 14 mai 1970 fm.

Nr 25

:n

den proportionella beskattningen avslå
betydligt mera i kronor och ören räknat
än skattebetalare på lägre inkomstnivåer.
.lag tror att detta också uppfattas
såsom rättvist och rimligt av alla.
Flertalet uppfattar det också såsom
rimligt och överensstämmande med
skatteförmågeprincipen att progressivitet
skall tillämpas för högre inkomsttagare.
Men de finner det inte rimligt att
progressivitetsskalorna och marginalskatternas
storlek utformas på sådant
sätt att större delen av vederbörandes
nyförvärvade inkomster även i normala
inkomstlägen måste överlämnas till
samhället i form av skatt. När marginalskatterna
har givits den orimliga
utformningen i finansministerns nu aktuella
förslag att de kan uppgå till 60
procent och mera i så pass normala inkomstlägen
som 35 000 kronor — ett
inkomstläge som kommer att vara ännu
mera normalt om bara några år — då
kommer beskattningen att uppfattas såsom
klart orättvis och stridande mot
den enskilde familjeförsörjarens rättsmedvetande.
Argumentet att hans högre
skatt möjliggör för samhället att ge
lägre skatter åt andra grupper går inte
hem helt enkelt. Vederbörande uppfattar
inte en sådan omfördelning såsom
rättvis. Ilan betraktar sig inte såsom
osolidarisk när han reagerar mot detta.
Än mer stötande upplevs konsekvenserna
när dessa av höga marginalskatter
drabbade människor konstaterar att
avdrag för existensminimum avtrappas
med växande inkomster. I flertalet,
skall vi säga civiliserade, skattesystem
har det brukat betraktas såsom axiomatiskt
att skatter skall drabba endast
den del av inkomsten som har skattekraft.
Från inkomstbeloppen har alltså
— oavsett inkomstnivå — brukat avdras
belopp motsvarande existensminimum.
Finansministerns förslag bygger
på att existensminimum inte föreligger
för människor med högre inkomster.
Detta är inkonsekvent och
principiellt stötande — även om ett sådant
resonemang kan vara politiskt

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

motiverat och understundom matnyltigt.

Med de låga barnbidrag som nu utgår
och beträffande vilka barnbidragshöjningen
i skatteförslaget inte utgör
någon som helst rimlig kompensation
för prisstegringar och höjningar av den
indirekta beskattningen kan man inte
heller göra gällande att skatteförmågeprincipen
är genomförd. Försörjningsenheten
familjen, som i varje fall enligt
de värderingar som moderata samlingspartiet
står för, bör utgöra den fasta
grundstenen i ett kultursamhälle, straffas
alltför hårt i den s. k. skattereform
som finansministern framlagt. Flertalet
barnfamiljer befinner sig dessutom inom
de inkomstgränser där man drabbas
av de höjda marginalskatterna. Finansministerns
förslag är klart familjeoch
barnfientligt.

Jag har, herr talman, redan berört
progressiviteten och marginalskatteproblematiken
och därmed knutit an
till det femte av de av mig citerade uttalandena
av finansministern, nämligen
att ”skärpt progressivitet icke utgör
praktisk politik”, då det gäller att
åstadkomma effekt i inkomstöverflyttningen,
ett uttalande som finansministern
för övrigt har gjort tidigare i olika
sammanhang. Dessa uttalanden har
överensstämt med vad moderata samlingspartiet
ständigt hävdat i de senaste
årens skattedebatter. Höga marginalskatter
och stark progressivitet kan
självfallet i det tillspetsade jämlikhetens
samhälle te sig bestickande och
som jag nyss sade kanske också politiskt
matnyttiga. Men närmare och
nyktra analyser av den starka progressivitetens
konsekvenser i ett vidare
perspektiv borde leda till stark betänksamhet.
Som effekt i inkomstfördelande
syfte är den minst sagt diskutabel.
Och de samhällsekonomiska konsekvenserna
blir på längre sikt allvarliga. En
stark progressivitet får dessutom så
många bieffekter på skattesystemet -—
det är i varje fall finansministern medveten
om och hans experter i finans -

32

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
departementet — att det blir svårare
att bygga upp logiska och principiellt
väl avvägda skatteregler. Det visar sig
snart att det inte går att trolla med siffror,
att matematikens lagar inte låter
sig styra av politiskt önsketänkande
och att de positiva och negativa konsekvenserna
av den progressiva beskattningen
i många hänseenden tar ut varandra,
att man med andra ord måste ta
igen på gungorna vad man förlorar på
karusellen.

Trots allt detta — varom finansministern,
jag upprepar det, måste vara
klart medveten — har marginalskatterna
i det nya förslaget avsevärt skärpts
och skärpts i sådan utsträckning att regeringen
inte ens vill presentera riksdagen
eller svenska folket de marginalskattetabeller
som skulle klargöra hur
ihåligt det löfte är som regeringen utställt,
nämligen att en tredjedel av
svenska folket skall betala de övriga två
tredjedelarnas skattesänkningar.

För varje år kommer med normal
inflationstakt, normal tillväxttakt och
därtill anpassad löneutveckling nya stora
grupper att föras över från de två
tredjedelarna till den ena tredjedelen.
Och inom inte alltför många år -— skall
vi säga tre år — kommer vi att kunna
konstatera att en majoritet av svenska
folket har drabbats av skattehöjningar.
Det är samma analys som herr Helén
för en stund sedan gjorde.

En s. k. skattereform som ges sken
av att vara en verklig reform med skattesänkningar
för majoriteten av svenska
folket framstår mot bakgrund av vad jag
här har skisserat som en stor politisk
bluff, som synbarligen ansetts lämplig
att servera inför ett viktigt riksdagsmannaval.

Jag är inte övertygad, herr talman,
att regeringen har räknat rätt. Jag har
en allmän känsla av att en mycket stor
del av skattebetalarna har genomskådat
det politiska syftet bakom det socialdemokratiska
partiets stora skatteutspel
inför 1970 års val. Vi får väl se, i slutet
av september.

Betecknande för läget, herr talman, är
att dessa väljare — alltså septemberväljarna
— i den mån de uppfattar att
propositionen i realiteten på längre sikt
är att betrakta som ett skattehöjningsförslag,
inte har möjlighet att påverka
dess innehåll vid valet. De kan visserligen
reagera, men de kan bara reagera
i efterhand och negativt genom att ta
avstånd från socialdemokraterna i valet.
De borde ha rätt att få positivt och aktivt
påverka detta förslag. De skulle ha
fått möjligheter härtill om regeringen
och utskottets majoritet hade varit villiga
att följa moderata samlingspartiets
förslag att skjuta skatteförslaget till hösten
för att ge tillfälle till ytterligare
överarbetning och diskussioner. Nu har
den rätten förmenats väljarna.

Om regeringen hade varit intresserad
av att fördjupa och vitalisera demokratin,
hade den bort låta väljarna i detta
val ge uttryck för vad de anser förnuftigt,
riktigt och rimligt. Nu fattar riksdagen
beslut om efterkrigstidens -— som
det heter— mest genomgripande skattereform
knappt fyra månader före ett
riksdagsval. Då kommer väljarna ändå
att ställas inför fullbordat faktum och
kan bara reagera negativt och i efterhand.

Vi har inom moderata samlingspartiet
i det framtvingade läget bara haft
att föreslå vissa begränsade konkreta
förbättringar för att komma åt den s. k.
skattereformens mest påtagliga brister.
Vi har då i första hand skjutit in oss
på marginalskatterna, på de faktiskt
sambeskattade, på de människor som
jobbar ihop i samma arbete och på
folkpensionärerna. Genom att koncentrera
oss på marginalskatterna möjliggör
vi också betydande lättnader för
barnfamiljerna framför allt i medelinkomstskikten.

Vi har också strukit under ett önskemål
som sedan 1950-talet hävdats från
vår sida i alla skattedebatter, nämligen
att ett tidsenligt skattesystem måste
vara så utformat, att icke automatiska
skattehöjningar drabbar nominella av

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

33

inflationen betingade inkomsthöjningar.
Det finns inte och har aldrig funnits
något sakligt eller logiskt skäl för att
en penningvärdeförsämring på låt mig
säga 5 procent, som utlöser en motsvarande
kompenserande lönehöjning, automatiskt
skall leda till så mycket högre
skatter, att vederbörande inkomsttagares
reella levnadsstandard sjunker. En
skattelagstiftning som är så beskaffad
motsvarar inte de rättviseprinciper,
herr Sträng, som ett civiliserat samhälle
bör bygga sin skattelagstiftning på.
Genom indexreglering av skatteskalorna
och avdrag — har vi betonat — skulle
automatiken kunna brytas. Vi menar
att förslag i det hänseendet skulle kunna
framläggas inför höstriksdagen.

Det är med glädje vi i dag kan notera
att vi inte är ensamma på oppositionssidan
i denna vår uppfattning, utan att
hela den borgerliga oppositionen — i
varje fall i princip ■— nu står samlad
i kraven på att genom indexreglering
bryta den automatiska skattestegringens
spiral.

Då vi har koncentrerat intresset på
marginalskatterna har detta också berott
på de synpunkter i fråga om ökad
tillväxttakt i den svenska samhällsekonomin
som jag berörde i inledningen
av mitt anförande, med andra ord på behovet
av att i nuvarande läge stimulera
till nya arbetsinsatser och nya initiativ.
Devisen ”det måste löna sig att arbeta”
har — alldeles oavsett upphovsmannarätten,
herr Helén — alltjämt full bärkraft.
Gunnar Strängs marginalskatter
gör det inte lönande att arbeta mera.

Jag har, herr talman, i början av detta
anförande också påstått att den s. k.
skattereformen har klart negativa ingredienser
från konjunkturpolitisk synpunkt.
Förslaget är ägnat att få just de
inflationsdrivande tendenser som statsmakterna
med andra medel säger sig
vilja bekämpa. Detta har utgjort ytterligare
ett skäl för oss att angripa de
höjda marginalskatterna, eftersom dessa
måste komma att inte bara leda till
minskad sparbenägenhet utan också ut 2

Första kammarens protokoll 1!)70. Nr 25

Ang. eu reform av beskattningen, m. m.
lösa starka kompensationskrav, ägnade
att driva löner, kostnader och priser i
höjden. Vi har ett gemensamt intresse,
oavsett politisk uppfattning, av att sådana
ekonomiskt politiska åtgärder vidtas
att vårt lands samlade potentiella resurser
blir väl utnyttjade och att vår internationella
konkurrenskraft stiirks. Socialdemokraternas
s. k. skattereform
får — jag upprepar detta, herr talman
— rakt motsatta konsekvenser.

Herr talman! Det kan kanske tyckas
som om jag i denna min kritik alltför
starkt har understrukit skatteförslagets
allmänt samhällsekonomiska långsiktiga
konsekvenser. Det beror i så fall på
att dessa synpunkter, som jag nyss bär
sagt, i stor utsträckning har lyst med
sin frånvaro i propositionen.

Indirekt måste i varje fall av mitt anförande
ha framgått vilken vikt moderata
samlingspartiet lägger vid det förhållandet
att skattesystemet skall ha en
sådan konstruktion att de enskilda människorna
uppfattar det som rättvist och
rimligt. Och det kommer de att göra
om skattereglerna utformas med hänsyn
till den enskilda försörjningsenhetens
verkliga skatteförmåga. Familjernas och
framför allt barnfamiljernas försörjningsbörda
måste beaktas, främst genom
ett inbyggt avdragssvstem som syftar
till att fastställa familjernas verkliga
skattekraft. Moderata samlingspartiet
tar alltså av olika skäl avstånd från ett
utvidgat bidragssystem, som, om man
skall spetsa till det, tillåter högre skatteuttag
för att ge staten resurser att genom
dessa bidrag kompensera grupper
som drabbas hårt av det högre skatteuttaget.
Nya direkta bidrag inom ramen
för skattesystemet bör i princip begränsas
till de fall, där avdragsvägen inte
kan ge resultat för dem som behöver få
skattelindringar. Beskattningens uppgift
är inte heller att styra produktion eller
konsumtion i viss politiskt eftersträvad
riktning. Beskattningen skall i dessa
och andra hänseenden vara neutral.

Och, herr talman, till sist: ett riktigt
skattesystem, ägnat att lägga grunden

34

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
för fortsatta solidariska insatser av alla
medborgare i vårt land, uppnår man
inte genom att skapa konflikter mellan
olika grupper i samhället. Även om socialdemokraterna
tror sig kunna vinna
framgångar på en dylik konfliktpolitik,
kommer i så fall dessa framgångar att
bli kortfristiga. Det är min bestämda
övertygelse.

Det är framför allt därför som det är
så utomordentligt allvarligt att socialdemokraterna
avvisat alla förslag från
oppositionens sida att gemensamt söka
åstadkomma en samlande lösning av
våra skatteproblem. Socialdemokraterna
har tagit på sig ett stort ansvar, då
de avvisat samförståndslinjen och föredragit
att spela ut olika grupper mot
varandra.

I detta anförande instämde herrar
Strandberg, Karl Pettersson, Virgin,
Sveningsson, Svenungsson, Kaijser,
Brundin, Blomquist, Gösta Jacobsson,
Schött, Ingvar Andersson, Yngve Nilsson
och Ottosson, fru Florén-Winther
samt herrar Ebbe Ohlsson, Hernelius
och Lidgard (samtliga in).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det nu föreliggande förslaget
inom skatteområdet innebär
onekligen en betydande omläggning och
omfördelning av beskattningen. Men det
bör betonas att det totalt sett inte innebär
någon skattesänkning. De skattesänkningar
som föreslås finansieras genom
en avsevärt ökad mervärdeskatt
och genom omjusteringar på vissa andra
områden. När det gäller den så starkt
eftertraktade sänkningen av skatten fattas
inte nu beslut om sådana saker, utan
det är en ständigt fortgående beslutsprocess,
där hela den ekonomiska politiken,
de statliga utgifterna och dylikt
spelar in. Vi känner till regeringens
oförmåga att planlägga på ett sådant
sätt att man skulle få en total skattesänkning.
Jag kan inte minnas att man
på många år gjort ett sådant försök,

utan det förefaller som om skatten inte
kan gå annat än uppåt.

De skatter vi nu har är mycket höga,
och finansministern har sagt i sin bok
”Fakta om skatten”, att man villigt erkänner
att vårt land nu nått en total
skattebelastning som i jämförelse med
omvärlden ligger på toppen. Detta är
riktigt: om vi studerar skatter och socialförsäkringar
så upptar dessa större
del av nationalprodukten i Sverige än
i något av de övriga OECD-länderna.
Om man bara betraktar skatterna, blir
Sveriges tätposition ännu mer markant,
och Sverige ligger i topp när det gäller
förändringen av den andelen under
senaste tioårsperioden. Skatternas och
socialförsäkringarnas andel av bruttonationalprodukten
utgjorde 1967 40,9
procent i Sverige; närmast följde Frankrike
med 38,7, Norge med 37,8 och Nederländerna
med 37,1. För 1970 kan andelen
uppskattas till nära 43 procent
i Sverige.

Tidigare talare har påvisat det starka
inflytande inflationsutvecklingen
haft på skatteområdet. Vi har fått skattehöjningar
utan några beslut, genom
de automatiska skattehöjningar som
sker. Det är riktigt att två tredjedelar
av skattebetalarna tjänar på reformen,
men bara i just den situation vi har
nu. Så snart som inkomsterna höjs, för
att kompensera de prisstegringar som
vi med största sannolikhet får, kommer
man upp i högre skattetariffer med
en del av sin inkomst, och även om inkomsthöjningen
egentligen bara svarat
mot prisökningen, blir det ökad skatt.
Det blir alltså skatt på penningvärdeförsämringen,
och resultatet blir att
pengarna inte räcker till samma utgifter
som innan den automatiska skattehöjningen
kommit till. Det är på så vis
det sker en beskattning utan att på
något sätt riksdagen eller någon annan
beslutsfattande instans berörs. Den sker
helt automatiskt.

Vi menar att garantier måste skapas
mot att det blir högre skatteprocent
än nu på samma realinkomst. Det är

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

35

svart atl få någon självverkande regel
för ett sådant inflationsskydd. Det är
svårt att få en praktisk metod. Men så
snart inflationen nått en viss storlek,
t. ex. 5 -10 procent, bör en justering
ske. Då bör det bli både en höjning av
avdragsbeloppen och en jämkning av
skatteskalorna.

Detta är en sak som gäller både inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.
De snabbt stigande taxeringsvärdena på
fastigheter — inte minst jordbruksfastigheter
— kommer annars alt leda till
oskäliga skattehöjningar.

I det sammanhanget vid jag gärna ansluta
mig till en tanke som finansministern
givit uttryck för, nämligen om
lättare beskattning för vad man kallar
det arbetande kapitalet.

Denna inflation, som varit så stark
och som vi många gånger kritiserat,
har varit särskilt stark under de socialdemokratiska
ministärerna. Om jag för
1946, när socialdemokraterna började
regera ensamma, sätter kronans värde
till 100 öre, och sedan jämför med 1969,
finner jag att värdet blivit 41 öre. Där
har vi hela utvecklingen och vad den
kommit att medföra i skatteavseende.
Därtill kommer ojämnheter som egentligen
belastar den renodlade socialdemokratiska
ministären ännu starkare,
om man betraktar den tid socialdemokraterna
själva innehaft regeringsansvaret.

Trots att dessa av alla efterlängtade
skattesänkningar inte kommit till stånd,
är det naturligtvis betydande förändringar
som skett beträffande skatten.
Från centerns sida har vi sagt ifrån
att syftet med skattereformen — och
folkpartiet har samma uppfattning —
bör vara att i första hand få till stånd
en omfördelning av skattebördan till
de lägre inkomsttagarnas förmån. Vidare
skall den åstadkomma lättnader i
den direkta beskattningen och leda till
en förskjutning mot indirekt beskattning,
vartill man genom värdesäkring
får skatteskalor och andra delar av
skattesystemet anpassade till inkomst -

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
och prisutvecklingen. Man bör vidare
lätta den ekonomiska pressen på kommunerna
och få till stånd ett system
med individuell beskattning.

Detta överensstämmer i åtskilliga avseenden
med det system som nu framlagts
från regeringens sida, men det
behövs kompletteringar och tillägg för
att få systemet mera rättvist och väl
anpassat, och det har vi ju framfört i
eu rad olika förslag från folkpartiet
och centern.

Det iir svårt att helt överblicka konsekvenserna
av en skattereform. Vilket
utfall ger en mervärdeskatt på 17,65
procent, som var och en skall betala
på alla varor? Varken finansministern
eller någon annan är på det klara med
vad detta kommer att innebära i synnerhet
för låginkomstgrupperna, som
ju inte har särskilt stora möjligheter
att resa till andra länder för att handla.
Dessa grupper torde få betala mervärdeskatt
på praktiskt taget allt de använder
i sitt dagliga liv, medan en del
andra kan komma undan den på olika
sätt. Det blir i varje fall så att de största
svårigheterna i det här fallet som
vanligt drabbar låglönegrupperna och
barnfamiljerna.

Beträffande barnfamiljernas situation
har vi i många år sagt till regeringen
att man driver en politik som urholkar
barnbidragens värde. Man har inte velat
lyssna och inte heller svara, vilket
naturligtvis beror på att man inte haft
något svar att ge. De 300 kronor som
nu tillkommer utgör ju endast kompensation
för den höjda mervärdeskatten.
Skulle man velat åstadkomma en
standardhöjning och kompensation för
prisstegringarna så borde man redan
dessförinnan infört en höjning på 315
kronor per år och barn. Det nuvarande
läget innebär alltså fortfarande att socialdemokraterna
direkt sänkt barnfamiljernas
levnadsstandard genom att inte
upprätthålla barnbidragens värde.

Vid de många skattedebatter som hållits
i riksdagen har i synnerhet vid tidigare
tillfällen statsskatten varit det

36

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
helt dominerande ämnet. Från centerns
sida har vi många år — av naturliga
skäl kanske — mycket starkt framhållit
kommunalskatternas stora betydelse.
Det gläder mig att man nu äntligen
börjar beakta kommunalskatten i debatten.
Ja, nu säger jag kanske för mycket
eftersom kommunalskatten nu är
så slor och betungande att den inte kan
förbigås. Tidigare har det dock varit
ganska svårt att få gehör för synpunkter
om denna skatt på grund av statsskattens
dominans.

Det bär skett en mycket drastisk utveckling
av kommunalskatten. I slutet
av 1950-talet behövde de flesta inte betala
mer än 13—14 procent av sin beskattningsbara
inkomst i kommunalskatt.
Men 1965 hade den genomsnittliga
utdebiteringen till kommuner och
landsting stigit till över 17 kronor per
skattekrona, och i år ligger medelutdebiteringen
på cirka 21 kronor, eller
kanske som herr Helén sade 21: 45.
Kommunerna bestrider nu en större del
av samhällsutgifterna än staten och för
flertalet invånare —- upp till 90 å 95
procent — är kommunalskatten den
största utgiftsposten på skattesidan. Nu
kan man därför inte längre, som man
gjort tidigare, utelämna kommunalskatten
vid en diskussion av ett helt skattesystems
utformning.

Prognoserna för framtiden beträffande
kommunalskatten är också förfärande.
Enligt vad som nu förutspås kan
den år 1975 komma att uppgå till 25
kronor per skattekrona och 1980 till
30 kronor. Då blir kommunalskatten
ännu mer betydande jämfört med statsskatten.
Jag vill därför mycket starkt
understryka vad som sagts här, nämligen
att kommunernas skattebortfall
måste kompenseras krona för krona.
Helst bör man vidtaga sådana åtgärder
att kommunerna får en lättnad i beskattningen.
Det finns åtskilliga utgifter
som egentligen borde överföras till
staten.

Jag skall bara ägna mig åt ylterligare
en detalj i det omfattande skatteförslag

som nu framlagts. Det gäller sambeskattningen,
vars utformning vi i centerpartiet
naturligtvis inte är belåtna med.
Vi hälsar dock med tillfredsställelse de
förändringar som skett. Jag vet inte
hur många skatteutredningar som under
årens lopp arbetat med det besvärliga
problemet om sambeskattningen.
Detta problem uppkommer ju alltid om
man har en progressiv beskattning och
då skall utforma en sambeskattning.
Några tillfredsställande resultat har tidigare
inte kunnat presenteras, men nu
har man gjort en radikal förändring i
rätt riktning. Det är då egendomligt att
man håller kvar en grupp — måhända
inte så betydande — i den gamla sambeskattningens
mönster. Den enda invändning
man möter då man förklarar
att företagare faktiskt kommer att
få sambeskattning även i fortsättningen
är att detta stämmer endast när deras
inkomster ligger över en viss nivå.

När jag kom till riksdagen för ett antal
år sedan var jag under några år ledamot
i andra lagutskottet. Jag beaktade
särskilt vad en ledamot — han var jurist
— yttrade en gång när ett lagförslag
skulle genomföras. Under diskussionen
i utskottet anfördes hl. a. att det nog
inte var så farligt om lagförslaget innehöll
en brist, då det var en så liten
grupp som skulle komma att träffas av
den olägenheten. Den nämnde ledamoten
yttrade då, att så utformar man inte
bestämmelser, utan man skall försöka
åstadkomma jämlikhet för alla grupper.
Även om den föreslagna sambeskattningen
inte medför olägenheter för en
så stor grupp bör ju inte systemet utformas
så.

Fastän man nu har uppnått en förbättring
för låginkomstgrupperna, vilken
vi hälsar med tillfredsställelse, finns
det mycket kvar att uträtta för dem. Det
bör noteras att drygt 16 procent eller
600 000 av alla förvärvsarbetande inkomsttagare
år 1968, enligt riksräkenskapsverkets
statistik över inplaceringen
i sjukpenningklasser, tjänade mindre
än 10 200 kronor. I den stora gruppen

Torsdagen

Nr 25

ingår inte ålders- eller förtidspensionerade,
studerande ungdomar över 10 år
eller hemmafruar under 07 år. I den sistnämnda
gruppen är det, enligt samma
statistik, mer än två miljoner människor
som har inkomster understigande 2 000
kronor per år.

Trots vårt omfattande ekonomiska
trygghetssystem riskerar därför stora
grupper — oftast de allra sämst ställda
— att hamna utanför både välfärdsstegringen
och den ekonomiska utjämning
som i första hand borde komma dessa
grupper till godo. Svårigheten att nå
dessa heterogena grupper genom inkomstöverföringar
är uppenbar — det
är vi också medvetna om — i den mån
de måste grundas på fakta i deras situation
utöver den låga inkomsten. I gruppen
finns t. ex. långtidsarbetslösa och
sjuka. Många av de 600 000 människor
som arbetar mindre än 35 timmar per
vecka är också låginkomsttagare. Ensamma
vårdnadshavare och äldre liksom
handikappade tillhör ofta även de
deltidsarbetande. De stora skillnaderna
i arbets- och inkomstmöjligheter mellan
olika näringar och delar av landet
återspeglas också i denna statistik.

Trots att vi har ett stigande välstånd,
som kan avläsas i totalsiffrorna på
skilda områden, finns det således grupper
som alltmer kommer efter i utvecklingen.
De ekonomiska klyftorna tenderar
att öka mellan olika landsdelar, beroende
på befolkningsutveckling och
näringsstruktur. Klyftorna i det växande
välståndet upplevs som alltmer orättfärdiga,
när t. ex. löneskillnader på 25
procent för samma slag av arbete förekommer
i olika regioner.

I det här nämnda TV-programmet i
går där statsministern som vanligt framträdde
— TV är numera det perfekta
propagandainstrumentet för socialdemokratiska
partiet och i synnerhet dess
ordförande herr O. Palme — hade det
varit intressant om han litet närmare
hade kunnat tala om vad man avser
att göra för de grupper som jag här har
refererat till. Vi har ett konkret förslag

37

Ang. eu reform av beskattningen, in. m.
att förbättra deras ställning, men det
verkar inte som om regeringen vore intresserad
av att genomföra det. Vi skall
givetvis fortsätta att arbeta för låginkomstgrupperna.

.lag avser inte, herr talman, att gå
in på några av de reservationer som
finns i respektive utskottsuttalanden,
utan dessa kommer att tas upp av den
representant för centerpartiet som varit
med vid behandlingen i bevillningsutskottet.

Vi bestrider inte att det skatteförslag
som är framlagt innebär förmåner för
olika grupper. Skatteförslaget följer intentioner
som vi under många år har
framfört. Men det finns också en rad
brister i förslaget som vi har försökt
rätta till genom föreslagna åtgärder i
reservationer och motioner från centerpartiet
och folkpartiet.

Herr talman! Yrkanden kommer att
framställas under behandlingen av respektive
utlåtanden.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är klart att jag med
så mycken uppmärksamhet som jag varit
mäktig har suttit i bänken och lyssnat
på alla de fräscha, färska, jungfruliga
argument i skattedebatten som nu
runnit över oppositionens läppar. Jag
är kanske litet rädd för att jag inte orkar
hålla stilen i fråga om primörerna,
men naturligtvis har jag ett behov
av att säga några sammanfattande ord
om den stora fråga som vi nu behandlar.

Det råder väl ingen tvekan om att
detta är efterkrigstidens mest genomgripande
skattereform, överraskande
nog har ju förslaget varit föremål för
det livligaste meningsutbytet, innan innehållet
blev presenterat för offentligheten.
Sedan akten lagts på bordet
har det väl egentligen inte blivit kvar
något mer än en del sporadiska försök
från mittenpartiernas sida till vad de
kallar marginaljusteringar. I själva verket
är det kanske inte så oskyldigt —-det har något av isbergets karaktär,

38

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
det mesta ligger under vattnet, så man
ser det inte. Oppositionens förslag har
den konsekvensen att det kostar fasligt
mycket pengar; det upptäcker vi när
vi granskar det närmare. Man för dock

1 stort sett den dialogen, att man i allt
väsentligt ansluter sig till regeringens
skatteförslag. Men man behöver naturligtvis
dessa ”marginaljusteringar” —
det begriper jag fuller väl. Observera
citationstecknen, herr talman! Man behöver
dessa för att ändå ge intryck av
en viss ambition i fråga om ett självständigt
skattepolitiskt tänkande.

Enklast och allra mest bekvämt har
högerpartiet klarat sig ur detta problem
genom att frankt förklara att man
ogillar hela förslaget. Sedan begär man
av finansministern och hans medarbetare
att de snabbt skall expediera ett
spritt språngande nytt förslag till riksdagen.
Och det skall klaras av under
den välbehövliga semestertid som vi
allesammans med en viss trånad ser
fram emot. Det nya skatteförslaget skall
sedan ligga på riksdagens bord under
höstriksdagen ocli vara färdigt att träda
i kraft vid årsskiftet. Jag borde naturligtvis
inte tala så bär respektlöst om
denna idé, utan jag borde naturligtvis
vara djupt rörd över denna förtroendeförklaring
för min egen och mina medarbetares
kompetens och arbetsförmåga.
Jag utgår ifrån att en sådan bär
omarbetning inte i nämnvärd grad skulle
få innebära skärpning av beskattningen
för någon grupp av medborgare, utan
meningen är — om jag vågar dra slutsatserna
av herr Bohmans inlägg — att
de små inkomsttagarna skulle få behålla
sina skattesänkningar. Under sådana
förhållanden blir moderata samlingspartiets
förslag en beställning, som sannerligen
inte är särdeles blygsam. Som
kammaren hör blir jag litet modernare
— jag sade visst högern i början, men
nu skall jag försöka hålla mig till det
exakta uttrycket. Det moderata partiets
beställning kostar någonting mellan

2 000 och 2 500 miljoner, d. v. s. mellan
2 och 2,5 miljarder kronor.

Vi skulle först och främst ha en lindrigare
marginalbeskattning. Jag skulle
bedra mig själv alldeles oerhört, om
jag trodde att den lindrigare marginalskatt,
som moderata samlingspartiet begär,
inte skulle vara minst lika långtgående
som mittenpartiernas ändringsförslag
på denna punkt. Bara detta kostar
i runt tal en miljard.

Dessutom skall man ha ett avdrag för
de kostnader som barntillsynen eventuellt
kan föra med sig. Jag vågar inte
precisera kostnaderna om man skulle
ge carte blanche för att dra av alla kostnader
för barntillsyn, men att det blir
ganska imponerande summor är alldeles
uppenbart. Det gäller inte bara
att dra av lönen för ett fåtal hembiträden.
Man kan ju ha någon bekant eller
någon släkting som ser till barnen,
och har man fått carte blanche för att
all sådan barntillsyn skall vara avdragsgill
vid beskattning, skulle jag missta
mig alldeles utomordentligt om inte
lierr Bohmans väljare skulle dra av
praktiskt taget varje krona och räkna
upp ersättningarna ganska generöst,
även om någon farmor, mormor, faster
eller någon annan svarade för arbetet.

Dessutom vill det moderata partiet
inte vara med om en avtrappning av
grundavdragen. Den där nya idén, som
vi har fört fram i skatteförslaget, gillas
inte av herr Bohman och hans partivänner.
Vi vinner 750 miljoner på
denna avtrappning av grundavdragen.
Herr Bohman säger i sin motion att
man för de 800 000 familjer där bara
den ena parten arbetar inte skall diskutera
någon avtrappning, och inte
heller när det gäller barnfamiljer. Då
får vi kvar de ogifta och de makar som
båda arbetar och inte har några barn.
Här skulle man kunna sträcka sig till
att acceptera avtrappningen, men först
sedan man icke helt oväsentligt höjt
gränsen för där avtrappningen skall
börja. Det kostar ungefär 750 miljoner
kronor att gå herr Bohman och hans
partivänner till mötes på denna punkt.

Vidare föreslår man avdrag för ned -

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

39

satt skatteförmåga för de lågavlönade.
Det bär väl kommit med av ett rent
misstag, men det finns där faktiskt. Det
är svårt att precisera vad det skulle
kosta, men att det kostar en del är uppenbart.
Man vill ba lindring i den
faktiska sambeskattningen, man vill ha
lindring i folkpensionärernas beskattning,
vilket kostar 150 miljoner utöver
propositionens förslag på denna punkt.

Man vill ba — och här kommer vi
till en av de få punkter där oppositionen
har kunnat ena sig — ett slags inflationsskydd
för beskattningen i framtiden.
Jag vågar inte heller här precisera
mig, men jag har talat med personer
som är sakkunniga på området,
och de har sagt att det går till enorma
belopp. Jag vill inte ta uttrycket ”enorma
belopp” i min mun, men att det rör
sig om några hundratal miljoner får
man vara på det klara med, om man nu
skulle göra ett sådant här åtagande för
de närmaste åren framöver.

Mitt i denna diskussion ställs finansministern
vid skampålen för att inte vilja
föra en tillräckligt hård och frän finanspolitik.
En hård och frän finanspolitik
kan man bara föra antingen genom
att radikalt dra in på nu utgående utgifter
i den statliga budgeten, t. ex. försvaret,
t. ex. folkpensionerna eller utbildningskostnaderna,
för att nu nämna
tre av de helt dominerande utgiftsposterna,
eller — det andra alternativet
— att radikalt höja skatterna.

Anser nu moderaterna att man skall
höja skatterna radikalt är det naturligtvis
en viss konsekvens i att det kan
stämma med en skärpt finanspolitik,
om man nu inte med nya utgifter gör av
med de pengar som de höjda skatterna
skulle inbringa. Det är i det sista avseendet
som herr Bohman tyvärr har kommit
in i en återvändsgränd. Han ställer
förslag om nya utgifter på mellan 2 och
2,5 miljarder kronor, samtidigt som han
ju — och vi kommer väl att här föra
den debatten om någon vecka, när vi
skall slutreglera kompletteringsproposi -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tionen — i allmänna ordalag talar om
behovet av en skärpt finanspolitik.

Nu går det naturligtvis inte i vår hårda
och kalla värld att realisera en dylik
önskelista. Detta innebär att vi utan
några kompenserande skattehöjningar
skulle ta på oss ytterligare kostnader,
och därmed ha en svagare finanspolitik
— och jag får väl säga att det väl knappast
finns någon som vågar gå upp i talarstolen
och säga att vi skall ha en sådan.
Moderata samlingspartiets förslag
innebär i sak en beställning på en höjning
av mervärdeskatten med någonting
mellan 2 och 3 procent. Det blir inte
fråga om en prisstegring som en följd
av mervärdeskattehöjningen på 4 procent,
utan det blir fråga om en prisstegring
som en följd av den höjda mervärdeskatten
som ligger någonstans
mellan G och 7 procent, och då anser
jag nog att det börjar bli ganska allvarligt.

Jag får inte heller detta att i något
avseende gå ihop med de varningar för
pris- och kostnadsstegringar som motionärerna
och reservanterna från moderata
samlingspartiet ständigt inleder
alla sina pläderingar med. Men ärligen
talat är väl egentligen inte heller avsikten
att förslag och kalkyler skall gå
ihop. Jag begriper att herr Bohman
kommer att bli irriterad över min förmätenhet
att vilja ställa krav på att löften
samt betalningar och kalkyler skall
gå ihop. Har man sådana anspråk blir
det ju i logikens namn svårare att ställa
förslag och att lägga fram alla de beställningar
som vi här bevittnar i form
av de till bevillningsutskottets utlåtande
fogade reservationerna.

Mellanpartierna lämnar i skattefrågan
sin koalitionsbroder i det tilltänkta regeringsalternativet
hjärtlöst åt sitt öde,
eller för att vara riktigt objektiv i detta
sammanhang: herr Bohman lämnar väl
lika hjärtlöst mellanpartierna åt sitt
öde, föreställer jag mig. Hör och häpna:
efter att i alla år ha gått omkring och —
jag hoppas jag får använda det uttryc -

40

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ket, herr talman, — kräkts på det
strängska skattelapptäcket kryper nu
mittenpartierna i varje fall officiellt och
formellt snällt in under Strängs lapptäcke
genom att i sina reservationer
säga: I allt väsentligt skulle vi kunna
vara med, men vi vill ha det och det
också. Detta nya täcke är väl enligt mittenpartiernas
mening inte så fulländat,
föreställer jag mig, att det framstår som
alldeles lappfritt — då hade ju reservationerna
varit överflödiga. Enligt vad
herr Helén nyss vittnade om från denna
talarstol var den kungl. propositionen
fortfarande ett dåligt förslag. Jag
har rätt mycket funderat över hur man
efter alla år av enträgen och energisk
klagan och kritik över skattesystemet
med en gång när ett nytt skatteförslag
nu framläggs är beredd att officiellt ta
allt detta. Har vi träffat rätt, bär vi
gjort ett så bra förslag? Men då rimmar
ju det hela illa med beteckningen att det
i själva verket är ett dåligt förslag.

Herr talman! Jag skall inte försöka
lösa detta knäckproblem, eftersom det
skulle behövas alldeles för mycket av
vetenskapliga analyser och inträngande
beskrivningar, och jag är rädd för att
kammaren inte bär ett så stort tålamod
med mig att detta kan ske. Men jag kan
lova herrarna i mitten, att ni inte skall
knuffas ut i kylan, när ni nu har hamnat
under täcket. Jag försäkrar att ni
på denna punkt kommer att finna er väl
till rätta i det stora partiets stugvärme,
och jag hoppas att ni skall trivas där
även framöver. Men naturligtvis tolererar
väl inte mittenpartierna att den gamla
högern skall vara alldeles ensam och
ha monopol på att vara ute och få en
egen profil i den politiska debatten. Ur
den glugg som det bästa täcke inte kan
förhindra sticker nu mittenpartierna
fram och ropar på liberalare förvärvsavdrag,
skattelättnader för de handikappade
— en bra sak om man har råd
med det; därom råder väl ingen tvekan

— liberalare skattelättnader för de faktiskt
sambeskattade, lägre marginalskatt

— man går här inte så långt som de

moderata men man kostar ändå på sig
ett förslag som om det skall genomföras
kostar en miljard — lägre skatt för folkpensionärer,
lägre skatt för lågavlönade,
hemmamakebidrag i stället för avdraget
— en kostnad på 150 miljoner —
värdesäkring av skatteskalan, d. v. s. indexregleringen.
Utöver det exklusiva
skattepaketet kommer man dessutom
fram med att det vore lämpligt att göra
ett avhopp från fjolårets uppgörelse om
den reala standardökningen till folkpensionärerna
under de närmaste tio
åren, en uppgörelse som hade sitt ursprung
i en över alla partier enhällig
utredningskommitté, som antogs av
riksdagens båda kamrar och som garanterade
folkpensionärerna en 3-procentig
standardhöjning för tio år framåt
vid sidan av den kompensation för
eventuella prisförhöjningar och levnadskostnadsstegringar
som automatiskt
utfaller.

Mittenpartierna har — jag är fin nog
för att avstå ifrån att ange vad jag tror
är orsaken — förklarat att det vore
lämpligt med ett alldeles extra tillägg
till folkpensionärerna. Visst skulle de
vara tacksamma härför. Det begriper
väl även jag. Men det gäller att skaffa
fram 180 miljoner kronor till detta ändamål.
Dessutom kostar — det bär de
tidigare talarna här i mycket, mycket
vältaliga ordalag lagt ut texten om — en
förstärkning för barnfamiljerna i form
av ett vårdnadsbidrag 400 miljoner kronor.

Gör man nu ett hastigt överslag av
kostnadsökningen för mittenpartiernas
förslag är de ungefär lika goda som moderata
samlingspartiets förslag. Är det
fråga om att försämra finanspolitiken,
är ni på dessa tre håll helt eniga, och
där skulle ni, hör och häpna, kunna ha
någonting av ett underlag för en regeringssamverkan.

Från mittenpartierna sägs det visserligen
att om allt det som vi begär eventuellt
skulle kosta pengar, kan vi också
vara med om en mindre justering av
mervärdeskatten för att betala kostna -

Torsdagen den 14 maj 1970 fin.

Nr 25

den. Ja, man är väl litet allmänt miljöskadad
och liar kanske litet för dålig
respekt för prisstegringarnas allvar, om
man menar att ett par, tre procent extra
på mervärdeskatten så här utan vidare
skall kunna genomföras i dagens läge.
.lag tycker inte att man är sanningsenlig
och korrekt om man presenterar detta
som en eventuell mindre justering av
mervärdeskatten. Nu föreligger det
emellertid inte något konkret förslag
om en höjning av momsen. Men, säger
man, om regeringen vill ha obehaget av
att höja momsen, skall vi trampa efter
bakom regeringens rygg och inte säga
någonting utan hålla med. Ja, detta är
ju en skön själs bekännelse: Att själv
ställa oss i biåsväder vore oss fjärran,
men ställer sig regeringen i biåsvädret
och tar obehaget, kan väl vi ligga i lä
och säga: All right, vi skall inte bråka
så mycket, när vi är hyggliga nog att ta
obehaget.

Vad upplever vi nu? Jo, från mittenpartiernas
talarstolar och presspalter
med t. o. m. den gamle folkpartiledaren
såsom free lancer bombarderas vi med
dramatiska skildringar av de prisstegringar
som väntar oss 1970 och 1971.
Det går naturligtvis inte ihop. Man kan
vara, ärade kammarledamöter, ganska
ogenerad och spekulera i att folk inte
tänker så noga efter i fråga om saker
och ting och inte lyssnar så noga på
vad man säger, men räkna inte med att
det går hur länge som helst! Det är i
all vänskaplighet en varning till oppositionen.
Hurudan den än är, vore det
ju litet trist, om vi inte hade någon
opposition, så litet omtanke må det vara
mig tillåtet att visa också oppositionen.

Prisstegringen till följd av momshöjningen,
som ni själva helhjärtat skriver
under på, har man inte exkluderat när
man talar om konsekvenserna för framtiden.
När man nu vill bygga på ytterligare,
uppställer sig ju frågan: År det
för litet ammunition i prisstegringslcanonerna,
när både mittenpartierna och
de moderata vänligt uppmanar rege 2?

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

41

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ringen att acceptera förslag vilkas enda
logiska slutsats är eu ytterligare
höjning av den indirekta beskattningen
med ett par tre procent?

Nu vill jag inte överdriva prisstegringsprognoserna
som jag tvingas bevittna
varje morgon när jag öppnar
morgontidningarna. Jag vill inte heller
skriva under på de framställningar som
tar sin motivering ur dunkla partipolitiska
spekulationer. Strax före ett val
är landet alltid intill vanvett illa skött.
Alltid före ett val står vi inför undergångens
brant. Alltid är det dramatiska
tidningsrubriker om att nu stundar det
definitiva slutet. Men det är klart att
det finns en ljuspunkt i den dystra tillvaron:
bara den socialdemokratiska regeringen
åker i väg, så kommer räddaren
i nöden, och då skall det hela på
nytt bli bra!

Vi är vana vid det här efter alla år
vi har varit med om det, och därför
borde jag över huvud taget inte bli irriterad,
men jag blir irriterad närmast
därför att dessa aningslösa, obetänksamma
och, om jag så får säga, dåligt
underbyggda och med ganska fula bevekelsegrunder
spridda uttalanden kan
ställa till en del besvär. Inte därför att
det finns något sakligt underlag för
dem, men om man spottar länge på en
sten så blir den ju våt, och hojtar man
om att vi står inför undergångens brant,
så finns det väl alltid en del enfaldiga
människor — och det ges ju ingen garanti
för att inte enfaldiga människor
kan förfoga över mycket pengar — som
vill rädda vad de har och ställa till
rätta för sig själva. Jag skall inte anklaga
dem för det, tv det ligger väl rätt
mycket i den mänskliga naturen att
vara på det sättet, men det är onödigt
att bära bränsle till den brasan, när det
inte finns anledning till det.

•lag har den mycket bestämda uppfattningen
att vi inte tål mer av skattepolitiska
överbud eller överbud i andra
avseenden i förhållande till det framlagda
förslaget. Avtalssituationen är
ömtålig och kommer att bli svårbe -

42

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
mästrad. Även om jag inte hör till dem
som sätter likhetstecken mellan å ena
sidan de snabbt utkastade förslagen och
de deklarationer som görs om vad som
kommer att bli följden av avtalsrörelserna
nästa år ocli å andra sidan den
slutliga uppgörelsen, så är jag övertygad
om det.

Innan jag gick in i kammaren, hade
jag glädjen att lyssna till Sveriges Radios
nyhetssändning, där det nämndes
att det träffats en uppgörelse för bankmännen
till vad jag tyckte var en ganska
resonlig procentsats. Jag vill minnas
att det rörde sig om 7 procent, och
uppgörelsen gäller ett par år framöver.
Jag tror således att arbetsmarknadsparterna
ändå till slut är tillräckligt
realistiska och förståndiga att inse att
det inte lönar sig så särdeles mycket
att försöka driva förslag som är alldeles
oefterrättliga och orimliga.

Men nog är det litet underligt att jag
skall behöva stå här och försvara just
intresset av eu rimlig prisstabilitet mot
en opposition som talar med två tungor:
kritiserar prisstegringarna och skrämmer
med dem samt ställer förslag som
logiskt slutar i ytterligare prisstegringar
över ytterligare höjningar av den indirekta
beskattningen.

Nu är jag medveten om att mittenpartierna
kommer att försöka förklara
sig. Både herr Helén och herr Bengtson
kommer om en stund att stå här i talarstolen
och säga: Men så här är det ju
inte som finansministern säger — allt
det vi begär skall ju inte ske omgående,
det skall ske någon gång i framtiden
när vi får mera gott om pengar och i
takt med att våra möjligheter och resurser
utvecklas, när ”vi får råd” som
min vän Gunnar Hedlund i medkammaren
brukar säga när vi diskuterar
dessa frågor.

Ja, om det skall vara någon mening
med att ställa förslag så bör man väl
ställa förslag som man i praktiken kan
genomföra inom överblickbara tidsgränser.
Om man ställer förslag utan
tidsgränser har man ju egentligen ingen

som helst hämmande faktor på var önskelistan
skall sluta. Det finns naturligtvis
mycket annat som svenska folket
med glädje skulle ta emot. Man behöver
inte stanna vid merutgifter på 2
miljarder kronor — man kan ta 10 eller
20, om man ställer ut allt det man lovar
med en till intet förpliktande tidsgräns.
Det finns en förklaring till att man gör
det, nämligen att man vill framstå som
generös och attraktiv i sin diskussion
med de svenska väljarna. Jag har aldrig
gett så mycket för den där taktiken i
umgänget med de svenska väljarna. Om
man ställer förslag och utgår från att
de skall kunna genomföras inom en
tidsrymd som man kan överblicka —
först då blir ju förslagen meningsfyllda,
först då är det något innehåll i dem

— då får man också räkna med att de
kommer att föranleda kostnadsökningar.
Vem som helst som gör sig besväret
att läsa igenom den långtidsbudget som
följer med kompletteringspropositionen

— i den mån man tror på det statistiska
underlag och de utgiftsplaner som
ansvariga ämbetsverk redovisar — kan
där avläsa de konsekvenser av redan
åtagna förpliktelser som den nuvarande
budgeten innebär. Den som gör det
vet ungefär vilket utrymme och vilka
extra marginaler man har att röra sig
med.

Låt mig säga några ord om det så populära
talet om att värdesäkra skatten,
att inflationsskydda skatteuttaget, som
det heter.

Jag tvekar inte att rubricera ett förslag
av den innebörden som en inbyggd
inflationsmotor, en inbyggd motor till
nya utgifter som skall täckas med nya
mervärdeskattehöjningar, vilka i sin
tur föranleder nya utgifter bl. a. för att
klara detta inflationsskydd och som
medför nya mervärdeskattehöjningar
I det där varvet kan vi hålla på så länge
som vi anser att vi har tid och lust.

Vi har, herr talman, alldeles tillräckligt
med inbyggd automatik på statsverkets
utgiftssida för att vi skall bygga
in nya och tunga områden i detta slag

Torsdagen den 11 maj 1970 fm.

Nr 25

43

av automatiska utgifter, slaviskt bundna
till förändringar i konsumentprisindex.
Jag har varit med som fackföreningsmän
när vi hade den motorn inbyggd
i löneavtalen. Jag kan också säga
att vi nog alla hälsade det som en
befrielse — inte minst i detta hus —
från allmän stabiliseringssynpunkt när
vi blev av med den.

Våra vänner i öster, tvärs över Bottenviken,
har haft oändliga besvärligheter
med den inbyggda automatiken
på lönesidan. Våra vänner på andra
sidan Sundet har det för närvarande.
Där kvider i dag eu borgerlig regering
över indexautomatikens verkningar och
gör alla mänskliga och i och för sig
respektabla ansträngningar för att komma
ur denna automatik.

Jag försäkrar att en indexreglering
av skatten får precis samma verkan.
Det utesluter inte att vi från tid till annan
behöver göra en översyn av skatteskalorna
i perspektivet av pris- och
kostnadsutvecklingen. Så har skett fyra
gånger under min tid som finansminister,
men jag är utomordentligt angelägen
om att få understryka att en sådan
översyn och en sådan justering av skatteskalorna
skall prövas förutsättningslöst
vid varje tillfälle i konkurrens med
andra politiska reformkrav, som då anmäler
sig och är aktuella.

Framför allt borde detta för centerpartiet
vara en allvarlig tankeställare
och någonting att fundera på, när man
nu låtit folkpartiet locka sig med på
dessa vägar. Centerpartiet har redan
nu — för att använda Gunnar Hedlunds
ord — abonnerat på utrymme för en
pensionsreform med en allmän sänkning
av pensionsåldern, som kostar 700
å 800 miljoner kronor. Härigenom kan
detta parti, om dess önskningar i fråga
om indexreglering av skatten skulle bli
uppfyllda, hamna i den situationen att
det helt enkelt blir nödvändigt att välja
mellan den ena eller den andra reformen
därför att resurserna inte räcker
för båda. Vilket skall man välja?
På vilken punkt skall man vara löftes -

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
brytare? Här kan hävdas: det bryr vi
oss inte så särdeles mycket om, ty delta
kommer väl inte svenska folket ihåg så
länge. — Men jag anser att det bör vara
en allvarlig tankeställare i en seriös
debatt.

Om man binder upp indexregleringarna
ytterligare, utöver alla de kostsamma
områden diir den för närvarande
praktiseras, tar man konsekvent bort
alla möjligheter att välja och prioritera
i framtiden. Vi vill nog, litet till mans,
förbehålla oss rätten att göra den prioriteringen
utan alltför hårda bindningar.

Herr talman! Utskottsutlåtandet har
varit skonsamt mot regeringsförslaget,
och när kamrarnas ledamöter, som jag
hoppas, i dag beslutar sig för att följa
utskottets förslag har vi för några år
framåt satt punkt för en lång skattedebatt.
Vi går ut i livet med ett förslag
som har den fördelen att det är bättre
avpassat till tidsutvecklingen än tidigare
gällande regler, och det är vänligare
och mer stimulerande i avseende
på kvinnornas entré på arbetsmarknaden
— en arbetsmarknad som behöver
den kvinnliga arbetskraften i alldeles
exceptionell grad. Det är vidare ett
skatteförslag som går längre än något
tidigare i fråga om hänsynen till de
grupper av inkomsttagare som har svårast
att komma ut med sin betalning
till folkhushållets gemensamma åtagande.

Jag har tidigare uttryckt min glädje
över att det i varje fall officiellt råder
tämligen stor samstämmighet om huvudpunkterna
i förslaget. Jag kan beklaga
att man behövt hänga på alla de
reservationer som ser litet oskyldiga ut
men som innerst inne innebär högst
väsentliga kostnadsökningar.

Jag tror emellertid att när man försöker
göra detta skatteförslag till ett
förslag, som inte ger någonting till de
grupper i samhället som behöver en
lättnad, då talar man mot sitt bättre
vetande. Man försöker kamouflera det
argumentet genom att säga att emedan

44

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

priserna stiger med så och så många
procent längre fram och emedan lönerna
stiger med så och så många procent
längre fram, så kommer detta att
vara konsumerat en gång i framtiden.
Vi har aldrig gjort anspråk på att detta
skatteförslag för evärderlig tid är
oomkullrunkeligt. Jag har ju tidigare
i mitt anförande sagt, att man låt oss
säga med tre eller fyra års mellanrum
måste komma med justeringar med hänsyn
till utvecklingen, men att man i
själva initialläget ger ett ordentligt
handtag i fråga om standardhöjning för
dem som bäst behöver det, det tror jag
inte jag behöver upprepa. I det avseendet
ser jag följaktligen med stort lugn
fram mot reformens mottagande vid
nästa årsskifte.

Ja, herr talman, jag skall försöka att
i någon mån bemöta oppositionens talesmän,
när det gäller de mera detaljbetonade
inläggen, t. ex. herr Heléns.
Jag var litet ledsen på herr Helén. Han
har ju ett lättsamt sätt att tala, det flyter
bra och han saknar aldrig ord. Men
just på grund härav blir det lätt förvrängningar
och falska beskyllningar.
Nu skall jag inte vara alltför elak mot
herr Helén första gången vi träffas,
men ett tag slog det mig faktiskt att det
var något av ett gesällprov i Jesuitordens
exklusiva sällskap, som vi upplevde
här för en stund sedan.

Herr Helén börjar med att säga: Regeringen
gör en rivstart, och de flesta
rivstarter slutar med sladd. Ja, herr
Heléns förutsättningar och kvaliteter
som bilförare får han svara för själv.
Jag har aldrig upplevt dem, och därför
skall jag inte polemisera mot denna beskrivning.
Han kanske har sina personliga
erfarenheter, och då må han ha
dem. Men nog är det en underlig rivstart,
om vi har hållit på att rivstarta
i ett och ett halvt år, ty det är ungefär
den tid under vilken denna skatteproposition
har diskuterats i stora linjer,
i princip och i detaljer. Man skulle
möjligen kunna säga att i den sladd,
som jag inte har märkt någonting av,

hänger ju ändå folkpartiet snällt med.
Och för att inte skrämma herr Helén
alltför mycket så kanske vi skall säga
att det är en sladd som är tämligen obefintlig.

Folkpartiet har drivit på i många
olika avseenden, säger herr Helén. Ja,
det händer väl, om man utan det sista
politiska ansvaret har en ställning där
man kan skriva önskelistorna, och jag
måste tillstå att ni har så pass mycket
fantasi att det inte torde finnas någonting
under himmelens kupol, för att
nu bli högtravande, som ni inte har hittat
på såsom önskemål och krav, när
ni har diskuterat vad som bör göras och
beslutas i denna församling. Det vore
ju rätt underligt om ni inte skulle kunna
hänvisa till att ni redan har talat
om detta, när regeringen så småningom
kommer med sina förslag. Jag vill inte
ta det som något uttryck för en pådrivning.
Skulle ni lyckas med den pådrivningen,
då skulle vi sannerligen för närvarande
sitta i en rykande inflation,
som vi allesammans skall be Gud bevare
oss ifrån. Men för att herr Helén inte
alldeles skall glömma bort historieskrivningen,
så vill jag påpeka att vi väl
alla med en viss rörelse minns det helhjärtade
stöd vi fick av herr Heléns
partivänner när det gällde att introducera
den indirekta beskattningen i början
av 1960-talet, som har skapat utrymme
för hela 1960-talets reformverksamhet.
Jag skall inte vara elak nu och
erinra om det helhjärtade stöd vi hade
vid ungefär samma tidpunkt när det
gällde att genomföra de senaste decenniernas
allra största sociala reformfråga,
nämligen ATP.

Sedan kommer herr Helén över till
hemlighetsmakeriet med skatten. Varför
fick man inte papperen på bordet?
Ja, det ligger varken hemlighetsmakeri
eller några dolda eller elaka konsiderationer
bakom. Vi arbetade allt vad vi
kunde, och vi blev färdiga i den tid
som riksdagsordningen föreskriver för
att ett sådant här förslag skall få läggas
på kammarens bord. Följaktligen

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

45

kom förslaget då också. Huvudlinjerna
hade vi diskuterat i förväg, och dem
fanns det alla möjligheter att fundera
över. På det hela taget var de väl så
pass genomtänkta, att det var svårt alt
få några egentliga angreppspunkter på
dem.

Men, säger herr Helén, regeringsförslaget
har så väsentliga nackdelar. Eftersom
jag envisas med att vara konsekvent
måste jag fråga: Hur kan man
då vara med på det? Eller menar herr
Helén att dessa reservationer skall eliminera
alla de väsentliga nackdelarna,
så att det hela sedan skall vara precis
som ni önskar?

Herr Helén tar upp frågorna om
barnfamiljerna och deras kompensation.
Vad vi i dag diskuterar är en skattepolitisk
reform och inte en socialpolitisk.
Att vi emellertid gjort en justering av
barnbidragen har traditionell bakgrund.
Vi har gjort så varje gång vi justerat
den indirekta beskattningen, och så
gör vi även denna gång.

Vill man sedan diskutera hur eu familjepolitik
skall byggas ut för framtiden,
bör man ändå komma ihåg att
det skett någonting sedan 1965 och
fram till 1970. Vi har fått en väsentlig
förbättring av moderskapsförsäkringen.
Vi har infört bostadstillägg för barnfamiljer
över den bostadspolitiska sektorn,
vilket innebär en kostnad på drygt
200 miljoner kronor. Därför är det fel
att diskutera familjepolitiken bara med
utgångspunkt från en justering av barnbidragen,
som jag lagt märke till att
man ofta gör.

Ifrån mittenpartiernas sida aktualiserar
man nu vårdnadsbidrag. Den frågan
hör hemma i den familjepolitiska
utredning som familjeministern arbetar
med och som hon kommer att presentera
resultatet av inför kammaren inom
eu ganska rimlig framtid. Men jag tror
det är fel att här ogenerat segla ut och
säga: Nu har vi funnit lösningen i denna
fråga genom att tillerkänna varje
familj 500 kronor per år för varje barn
som är under sju år. Jag är inte all -

Ang. eu reform av beskattningen, m. m.
deles säker på att detta är den enda
eller den bästa lösningen från familjepolitiska
synpunkter. Jag ser för mig
en ganska besvärande uppgift. Hur skall
man övertyga en mamma, som haft 500
kronor per år för var och en av sina
småttingar så länge de varit under sju
år, om att hon bör bli av med dessa
pengar när barnen blir äldre än sju
år? Vi kommer att mötas av argumentet
att ungarna sliter mera kläder och kräver
eu annan kost när de är tio—tolv
år än när de är ett—två år. Man kan
möta dem med argumentet att barnen
inte har samma vårdnadsbehov i tio—
tolv-årsåldern som när de är under sju
år, men jag är alldeles övertygad om att
när debatten blossar upp finns nog även
de som säger att vårdnadsbehovet i
den ömtåliga åldern mellan tolv och
15 år kanske är ungefär lika viktigt
som det är i sex—sju-årsåldern.

Det är inte givet att man har en enhetlig
uppfattning om att det här med
vårdnadsbehovet är en speciell historia
som bör ta slut efter sju år. Och kommer
man dithän att det är svårt att hålla
den här åldersgränsen så betyder det
egentligen ingenting annat än en generell
höjning av barnbidragen. Då kan
man få anledning att ställa en ny fråga.
Skall man i den här ömtåliga prioriteringsfrågan
— där man slåss om pengarna
från alla olika håll och de i regel
inte räcker till vad man önskar, om
man skall föra en riktig finanspolitik
— breda ut en viss given summa till
alla familjer oavsett deras inkomster?
Om ett statsråd har barn under sju år;
är det då riktigt att vederbörande skall
ha 500 kronor extra för sina småttingar
och att dessa pengar skall betalas av
alla de människor som börjar betala
skatt när deras inkomst överstiger 4 500
kronor?

Nu tog jag ett ganska moderat exempel
när jag talade om statsråd. Det finns
ju folk som har inkomster som är fem
gånger större än statsrådens och som
håller sig med barn under sju år. Är
det riktigt att de allmänna skattebeta -

46

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
larna finansierar den kostnaden? Skulle
man ändå inte ta upp till allvarlig
prövning om inte de pengar som man
är beredd att satsa på en bättre famiijepolitik
exklusivt skulle gå till de familjer
som befinner sig i sådana inkomstlagen
att de faktiskt behöver en
förstärkning?

Jag skall naturligtvis inte fortsätta
den här socialpolitiska debatten även
om jag som gammal socialminister har
mitt hjärta i de här frågorna. Jag har
bara velat lägga fram de här två enkla
frågeställningarna för att man skall vara
på det klara med att det inte utan vidare
är givet att man gör en familjepolitisk
insats genom att förklara att man
praktiskt taget omedelbart skall införa
ett vårdnadsbidrag på 500 kronor för
alla barn under sju år. Detta skall naturligtvis
betalas. Vi får inte glömma
bort att även med det här förslaget som
innebär skattesänkningar för de lägre
betalda så kommer dessa grupper även
fortsättningsvis att vara betungade av
hårda skatter.

Hemmamakebidraget är en annan fråga
som mera har detaljkaraktär. Vi har
presenterat detta förslag såsom ett avdrag
på skatten för den av makarna
som arbetar. Här har nu mittenpartierna
velat göra om detta till ett under
alla förhållanden utgående hemmamakebidrag.
I det sammanhanget säger
man att alla som arbetar och tjänar
mindre än 10 000 kronor om året kommer
att förtjäna på detta.

Det finns naturligtvis en del människor
som tjänar mindre än 10 000 kronor,
men har man arbete något så när
året runt —- och det har man — så befinner
sig årsinkomsterna även om
man ser på de lägsta löntagarna i detta
land inte oväsentligt över 10 000 kronor.
Det kan vem som helst övertyga
sig om.

Diiremot finns det naturligtvis personer
som har förtjänat mindre än 10 000
kronor om de exempelvis varit sjuka
halva året och då uppburit en sjukpenning
som i och för sig är skattefri. De -

ras taxerade inkomst är inte då något
adekvat uttryck för årsinkomstens storlek.
På samma sätt kan en man som
gjort sin värnplikt halva året och förvärvsarbetat
halva året få en inkomst
under 10 000 kronor, ett lika inadekvat
exempel. Sedan finns det naturligtvis en
del människor som kommit på sned i
tillvaron och som i stor utsträckning
får lita till socialvården. Dessa människor
har nog också årsinkomster under
10 000 kronor.

Jag menar att det här mera är fråga
om en socialpolitiskt än en skattepolitiskt
motiverad fråga.

Jag hörde nu till min överraskning
att det skulle vara lätt att även administrativt
klara formerna för detta hemmamakebidrag.
Det förvånar mig att
man då inte har talat om på vilket sätt
det skulle gå till. Här har man nu bara
lämnat in en beställning till finansdepartementet
och begärt att det administrativa
besväret skall ordnas upp
därifrån.

Vi är medvetna om att detta bidrag
kan få sina konsekvenser, det är jag
personligen alldeles övertygad om. Jag
kan t. ex. erinra om det fall då en
hustru har detta bidrag på 1 800 kronor
och sedan får ett arbete. Detta bidrag
skall enligt centerpartiets reservationer
trappas ned efter exakt samma regler
som avdraget på skatten skall trappas
ned när den andre maken går ut i arbete.
Personligen tror jag det finns en
liten nyansskillnad i detta system som
man inte helt kan bortse från. Om bidraget
har utgått direkt till hustrun —
det kan ju i vissa fall gå till mannen —
och hon vet att det här är hennes pengar
och att hon blir av med dem om hon går
ut och arbetar, så skall den psykologiska
situationen ställas emot propositionens
förslag som innebär att hustrun
inte uppbär något bidrag. Hon vet att
hon kan få tjäna 4 500 kronor utan att
behöva betala skatt. Visserligen görs ett
avdrag på familjeinkomsten genom att
mannens skatteavdrag successivt försvinner.
Naturligtvis finns det väl äk -

Torsdagen den I t maj 107(1 fm.

Nr 25

M

tenskap där de tu äro ett i denna bastanta
form att detta inte spelar någon
roll. Men jag har en känsla av att systemet
faktiskt spelar en roll i det praktiska
livet. När nu denna kvinna går ut
i förvärvsarbete så skall enligt reservanterna
hemmamakebidraget trappas
ned efter exakt samma regler som skatteavdraget
på mannens inkomst. Hon
skall alltså då vara så ärlig och anständig
att hon ögonblickligen talar om för
sin arbetsgivare att hon nu skall ha ett
reducerat bidrag. Eller har man tänkt
sig att hon skall berätta det för skattemyndigheten
eller någon annan — jag
har inte funderat så mycket på vem det
skulle vara. Gör hon inte det kan hon
således hamna i den situationen att hon
har arbetat ett år och året därpå inte
har något arbete men ändå uppburit bidrag
under det år hon arhetat fast hon
egentligen inte haft rätt till det. Då skall
alltså kronofogden eller vilken annan
exekutor det kan vara tvinga av henne
dessa pengar. Eftersom hon inte har
någon inkomst att betala med så skulle
man kanske för att få ut pengar låta
fiskalen sätta en lapp på en bvrå eller
någonting annat som kan vara av värde.

Med propositionens förslag sker avdraget
på en beskattad inkomst. Man
behöver bara tänka igenom de relaterade
verkningarna för att få klart för sig
vilka administrativa problem som reservanternas
förslag ställer till med.

En annan sak som herr Helén tog upp
liksom även herr Bengtson fast i mer
korthuggna ordalag var kommunalbeskattningens
problem över huvud taget.
Herr Helén var väl ute med en annons
om att det tarvas en annan fördelning
av kostnadsbelastningen för medborgarna
— en annan fördelning mellan stat
och kommun.

Jag har lagt märke till att utskottet i
sin skrivning har några rader om att
det är önskvärt att man ser över den
kommunala skatteutjämningen. Utredningen
därom publiceras i dagens tidningar.
Den är tillsatt men för sin speciella
uppgift, och den skall inte attae -

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
kera frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Däremot kommer
civilministern att undersöka frågan
om var de riktiga kompetensgränserna
ligger mellan den kommunala och statliga
aktiviteten. Har man det klart för
sig, är det riktigt att med utgångspunkt
i detta ta upp diskussionen om kostnadsfördelning.
Men tro inte, ärade
kammarledamöter, att detta ger någonting
av vad herr Helén och herr Bengtson
är ute efter, nämligen en lindring i
den kommunala beskattningen — punkt
och slut.

Staten tar väl inte sina skattepengar
från ovan! Inte regnar det några skattepengar
över finansministern! Jag höll
på att säga: inte regnar det manna som
i den bibliska legenden om Moses och
hans barn på vandring genom Sinaiöknen;
de fick ju manna över huvudena,
men sådant tillhör legenderna. Finansministern
måste få fram sina pengar.
Finansministern kan inte ta fram dem
över den direkta skatten. Det lilla han
ytterligare kan ta den vägen är inte så
mycket att hurra för. Han får räkna
med att de skattepengar han nu kan ta
där också blir vad han kan ta i fortsättningen,
eftersom han — som jag nyss
sade — med jämna mellanrum kommer
att bli tvingad att göra vissa justeringar
med hänsyn till skatteskalorna i utvecklingsperspektivet.
Det finns bara ett enda
sätt att skaffa fram dessa pengar,
nämligen att ta ut dem när folk köper
sin mat och sina kläder, d. v. s. när folk
konsumerar varor för sitt dagliga behov.

Då kan man naturligtvis fråga sig: År
det vänligare mot människorna att ta ut
pengar genom en höjd mervärdeskatt än
att ta ut dem genom en höjd kommunalskatt?
Det tycks föresväva herr Helén
och herr Bengtson att det är en vänligare
form att ta ut skatt. För min egen
del anser jag att man bör betrakta detta
som tämligen neutralt. Den människa
som har ont om pengar känner dessa
olika former för skatteuttag precis
på samma sätt. Det är henne egalt om

48

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
skatteuttaget sker över kommunalbeskattningen
eller över den indirekta beskattningen.

I botten ligger det faktum att vi är
fulla med ambitioner vad vi vill göra i
olika avseenden. Dagens debatt visar
att de ambitionerna finns i hög grad
hos oppositionens talesmän. De finns på
den kommunala fronten och på landstingsfronten.
Så länge det råder stor politisk
enighet — och på dessa plan har
vi ju samregeringar av alla partier —
om att man måste göra olika kostnadskrävande
insatser, så länge tar man också
konsekvenserna av att man måste gå
till medborgarna och kräva en högre
skatt av dem. Men det avgörande, herr
talman, är att denna situation är i sak
likvärdig var man än tar ut pengarna.

Herr Bohman började sitt anförande
med ett citat, och han behövde inte läsa
så länge, förrän jag tyckte att det där
var så klokt så det måste vara jag själv
som sagt det. Det blev ju också bestyrkt,
när han läst hela citatet. Då erkände
han ju att det var mina ord. Och jag
står för varje ord jag sagt där. Vi lever
i en tid med hårda påfrestningar på
skattemoralen. Det innebär att jag kommer
att uppvakta den här kammaren
och medkammaren med förslag om
skärpta straff för dem som fuskar ifrån
sig sina skyldigheter gentemot folkhushållet
och det kollektiv som samhället
är.

Jag är medveten om att herr Bohman
säger att det inte är den rätta vägen. Finansministern
skall naturligtvis sänka
alla skatter, så alt man egentligen inte
märker att man betalar skatt — då behöver
man ju inte fuska. Men då befinner
man sig återigen i en annan värld
än den i vilken vi tvingas existera. Vi
får ta situationen som den är med hårda
påfrestningar på skattemoralen. Vi
får försöka sy ihop alla de hål i nätet
som av och till uppenbarar sig. Om
kammarens ledamöter följer de propositioner
som levereras till bevillningsutskottet,
så skall ni finna att det ständigt

pågår en nätlagning. Det är ju dock så
att så länge vi fattar beslut om att göra
det ena och det andra, så måste även
samhällets medborgare betala efter de
solidaritets- och fördelningsgrunder
som detta hus också beslutar.

Det finns en toleransgräns, har jag
sagt. Visst erkänner jag det. Man kan
inte gå hur högt som helst med skatteuttaget.
Vi är internationellt ledande
när det gäller att ta ut skatt av medborgarna,
men vi ligger också internationellt
ledande när det gäller standard
och privat konsumtion. Trots allt blir
det så mycket kvar för de enskilda medborgarna
att vi, om vi gör jämförande
beräkningar mellan grupper i vårt land
och i andra länder, har kvar så att det
räcker till en bättre levnadsstandard
än på andra håll i världen. Jag kan visserligen
göra ett undantag för de allra
rikaste. Vi håller efter dem hårdare än
man gör i de flesta andra länder. Men
när det gäller de stora breda folklagren
håller denna min definition.

Det finns en toleransgräns. De som
är vänliga nog att lyssna på mig när
jag är ute och talar i olika församlingar
vet att jag brukar säga att människorna
vid varje skattehöjning frågar sig hur
mycket de skall ha för individuellt behov
och hur mycket samhället kollektivt
skall ombesörja av dessa behov.

Naturligtvis är dessa gränser inte
från början givna. Jag kommer nu in
något på principiella funderingar, men
herr Bohmans inlägg präglades av vissa
principiella funderingar.

Vi hade en gång i tiden en mycket
talangfull skribent, Herbert Tingsten.
Det gick honom faktiskt på hjärnan att
tala om skatterna och han frågade: Var
tänker ni sluta med skatteuttagen? Han
brukade använda följande bild i sina
anföranden: Om jag kliver på ett tåg,
vill jag veta var det stannar; i annat
fall tycker jag inte att det är roligt att
åka tåg. Det är klart att det är ett plausibelt
resonemang — ingen skall bestrida
det. Herbert Tingsten ville med

Torsdagen den 14 maj 1970 fin.

Nr 25

in

andra ord, när han nu började betala
skatt ha klart för sig var det skulle sluta,
annars var det inte roligt.

Herbert Tingsten reste senare till Israel
och umgicks under ganska läng tid
med israeler. När han kom hem skrev
han att han fått ändra sin uppfattning
om var den här gränsen ligger. Han ansåg
tydligen efter sitt besök i Israel att
man kan förena frihet, god standard
och ett bra samhällssystem med väsentligt
längre gående kollektiva åtaganden
än vad vi har här hemma i Sverige.

Det är klart att det inte finns någon
absolut bestämd gräns, och ingen kan
fixera den på förhand. Den är tänjbar,
men det blir svårare att flytta den ju
högre upp man kommer. Det är jag helt
medveten om. Därför är min pedagogik

— i den mån den nu faller i god jord

— att man i fortsättningen tvingas ta
ned en del av den kommunala expansiva
utvecklingen i det kommande tidsperspektivet
och inte bara dra ut trenden
utifrån utvecklingen under — säg
de senaste tio åren. Jag tycker också att
man på goda grunder skall kunna göra
det.

Under de senaste tio åren har vi haft
en exceptionell expansion av bostadsbyggandet,
från 50 000—60 000 lägenheter
till över 100 000 lägenheter. Följdinvesteringarna
är en återspegling av
denna utveckling. Vi kommer i fortsättningen
inte att behöva en sådan expansion.
Jag tror att vi i stort sett kan räkna
med att hålla oss vid den nyproduktion
vi har uppnått i dag.

Vi har i stort sett byggt skolan färdig,
även om det finns en del kvar på
det högre utbildningsområdet, men det
kostar inte så mycket pengar som när
vi byggde ut grundskolan.

Vi har också i stor utsträckning klarat
akutsjukvården, även om man från
exklusivt landstingshåll anser att mycket
är ogjort. Men det finns inslag i
den kommunala expansionen som gör
att det finns anledning att tro att det
skall finnas större möjligheter att hålla
expansionen inom ramen för skatte -

Ang. en reform av beskattningen, ni. in.
kraftens utveckling, d. v. s. i takt med
den ekonomiska tillväxt som vi räknar
med och har i vårt land.

”Någon omfördelning som märkbart
ger möjligheter till skattesänkningar för
de små i samhället är inte genomförbar”,
citerar herr Bohman mig. Det är
möjligt att han citerar mig mera ordagrant.
Jag sade faktiskt: ”Någon märkbar
omfördelning uppnår man inte genom
en skärpt marginalskatt.” Den omfördelning
som realiseras genom en
skärpt marginalskatt och eu skärpt kapitalbeskattning
väger synnerligen lätt
och är knappast märkbar i det nya
skatteutspelet. Den stora omfördelningen
gör vi, när vi höjer mervärdeskatten
med 5 procent, där varje procent
ger en inkomst av 900 miljoner kronor,
d. v. s. snabbt räknat sammanlagt 4 500
miljoner kronor. Det är där den stora
omfördelningsoperationen görs. Mitt
inlägg var naturligt — och det har
handlats efter detta program också —
ty det fanns tyvärr en del människor
som med sin mycket grunda erfarenhet
om dessa frågor inbillade sig att man
radikalt skulle kunna genomföra icke
allenast förstärkt familjepolitik utan
även ordentliga skattesänkningar för
dem som bäst behövde det genom att
skärpa förmögenhets- och arvsskatten
och skatten för de högsta inkomsttagarna.
Det har varit mitt arbete att gå
ut och tala om sådana här sanningar
för folk som sitter alltför mycket fast
i sitt önsketänkande. Jag gjorde det då
också, men denna proposition är en
uppföljning av vad jag sade den 9 september
på Konserthuset.

Herr Bohman tar vidare upp frågan
om det otillfredsställande sparandet.
När vi talar sparande i denna kammare
och i politiska sammanhang, är det
ju alltid hushållssparande! som så att
säga får representera allt vad vi förmår
på sparandesidan här i landet. Naturligtvis
förhåller det sig inte på detta
sätt. Nu finns det ju dålig statistik över
hushållssparande^ och jag har ju glatt
herr Helén med att nämna att det skall

50

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
satsas några miljoner på att få fram en
riktigare och bättre statistik för att avläsa
denna utveckling. Men vad som är
avgörande för sparande och kapitalbildning
här i landet är företagens
vinstfinansiering av sina byggnationer
och maskininköp, och det är framför
allt det institutionella sparandet. Beskyll
mig gärna för att vara ganska frän
mot de fysiska personer som kommit
upp i goda och hyggliga inkomster,
men jag tror inte att någon kan göra
gällande att jag, och regeringen bakom
mig, när jag försöker att fundera över
skatteproblemet, skulle vara frän när
det gäller beskattningen av den produktiva
verksamheten i form av företag!
De avskrivningsregler som tillämpas
både för maskiner och från och
med i fjol för bvggnadsanläggningar,
de lagervärderingsregler som tillämpas
och de möjligheter som finns att använda
investeringsfonder ger naturligtvis
de svenska företagen i fråga om
möjligheten att konsolidera sig och att
själva bilda kapital en exklusivt favoriserad
ställning i jämförelse med företagen
i de allra flesta länder. Nu har
vi fått en förbättring i företagssparandet
genom den vinstutveckling som
präglade 1969 och som även kommer
att prägla 1970. Men jag skall inte tala
så mycket om detta. Vi får ju, herr talman,
också en ekonomisk debatt och
dessa frågor kommer väl tillbaka då.
Jag vill emellertid säga någonting om
det institutionella sparandet.

I dag tar vi ut 10 procent av lönesumman
i ATP-avgifter med ett visst
individuellt maximerat belopp. I själva
verket är det fråga om en avsättning
av löntagarnas pengar, och det har sitt
speciella intresse, sett från det behov
av sparande och kapitalbildning som
vi ju ständigt lever i. Dessa 10 procent
skulle naturligtvis om vi inte hade
tvångsuttaget via ATP-avgiften till 8—9
av dessa 10 procent gå till konsumtion.
Nu blir de exklusiv kapitalbildning,
och AP-fonderna får år 1970 någonting
mellan 6 eller 7 miljarder kronor i nya

placeringsmöjligheter, dels genom ränteavkastning
på redan placerade lån,
dels naturligtvis i allt väsentligt genom
inbetalningarna av avgifterna.

Detta har emellertid inte i något avseende
förändrat intresset för annat
institutionellt sparande. ATP-avgiften
har på något sätt för löntagaren blivit
anonym. Det finns inte så många som
egentligen tänker på att det är 10 procent
av lönen som går in i AP-fonderna
och där blir bostadsfinansiering, företagsfinansiering,
kommunlån och i någon
liten utsträckning statslån. Det har
man i långa stycken glömt bort, det
försäkrar jag. Då tycker de, att har de
sin ATP-försäkring så här genom arbetsgivarens
inleverans av avgifterna,
har de ju råd att kosta på sig en hel del
försäkringar vid sidan av ATP. Vi ser
det bl. a. på kapitalförsäkringarna,
d. v. s. de sparbetonade försäkringarna,
som år 1959 uppgick till 15 miljarder
kronor för att 10 år senare ha ökat till
22 miljarder kronor. På 10 år har en
expansion av sparande och kapitalbildning
på den fronten på 50 procent ägt
rum. På riskförsäkringarnas område
har en exceptionellt snabb ökning kunnat
avläsas. Där var summan 14,5 miljarder
kronor år 1959 för att år 1969
vara 160 miljarder kronor. Men det
finns ju alldeles specifika förklaringsgrunder
härför, som jag inte behöver
utveckla. Försäkringssparandets utveckling
visar att sparandet i liv- och
sjukbolag inklusive SPP har stigit från
12 miljarder till 20 miljarder kronor
under de senaste 10 åren. Jag skulle
också kunna anföra ytterligare en siffra.
Försäkringssparandet utanför SPP
har under tioårsperioden tredubblats
från 350 miljoner kronor till en miljard
kronor.

Skall man över huvud taget klaga på
sparandet och kapitalbildningen i detta
land? Man kan göra det därför att
våra ambitioner och behov är så avancerade.
Vi vill ha ännu mera, men vi
vill inte heller slå av på vår konsumtion.
I denna fördelning tycker jag nog

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

51

att kapitalbildningen och sparandet
liar fått en rimlig anpart. I den mån
man skall tro på internationell ekonomisk
statistik har vi nu till och med
passerat Nordamerikas förenta stater
i fråga om bruttoinvestering per capita
och leder OECD-klubbens 14 ledamöter.
Håller man på den gamla traditionella
uppfattningen att sparande och investering
är tämligen synonyma begrepp,
är det sannerligen inte något dåligt betyg
på svenska folket såsom sparare.

Sparandet måste ses i stort och kan
således inte inskränkas till hushållen.
Men, säger herr Bohman och fortsätter,
de som flyttar utomlands och tar med
sig sina pengar skulle ju kunna vara
hemma och spara i stället och ha pengarna
kvar i Sverige, om vi hade en annan
skattepolitik. Herr Bohman vill inte
direkt solidarisera sig med dem, men
han visar på en hel del rimliga förklaringar.
De flyttar utomlands, säger herr
Bohman, därför att de känner sig förorättade.

Det är väl riktigare att säga som det
är. De gillar inte att dela med sig av sitt
överflöd till dem som bättre behöver
det, och därför ger de sig i väg. I många
andra avsenden är det väl inte någon
större förlust för Sverige. Deras kvalitet
som medborgare är knappast sådan
att man behöver gå och ställa sig vid
klagomuren och gråta över att de försvinner.
Men jag skall inte moralisera i
det här avseendet. Jag vet också att det
här förekommer, men jag har svårt att
mobilisera någon medömkan eller ens
några förklaringsgrunder, när det händer.

Jag beklagar, herr talman, att detta
börjar bli ett vanligt finansministeranförande
som tar lång tid. Jag kan trösta
alla som varit vänliga nog och suttit
kvar i bänkarna med att det inte återstår
så mycket nu.

Herr Bohman fortsätter med att resonera
om att den nuvarande skatten uppammar
hela denna rad av skattefusk
bland stora och små. Ja, visst förekommer
skattefusk. Skattemoralen är alltid

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ett problem. Vi gör vad vi kan för att
stärka den, och jag tror att åtgärderna i
det långa loppet också skall ge resultat.

Exemplet om att i stället för att arbeta
målar man båten och gräver i potatislandet
verkade ju rätt tilltalande. Det
är onekligen roligare att måla båten och
gräva i potatislandet än att arbeta. Det
är väl en mänsklig reaktion, och det är
möjligt alt man arbetar bättre om man
har målat båten och grävt i potatislandet
och fått litet avkoppling den vägen.
Jag vill inte se det som alldeles bortkastad
möda, inte ens ur produktivitetssynpunkt.

Jag har hört historien många gånger
om snickaren som bygger huset åt målaren
och målaren som målar huset åt
snickaren. Det är möjligt att detta har
hänt, men jag vill bestrida att det skulle
vara något gängse förekommande system.
Dessutom måste händelsen ha karaktären
av engångsföreteelse, eftersom
varken snickaren eller målaren bygger
var sitt nytt hus varje år för att på det
sättet ägna sig åt skatteflykt.

Herr Bohman slutade med vissa klart
uttalade förhoppningar om att väljarna
skulle reagera på det här skattepaketet,
så att regeringen och finansministern
skulle få ett obehagligt uppvaknande.
Ja, det är det vi får se den 20 september.
Vi skall väl göra var och en på sin
kant vad vi kan för att upplysa väljarna
om var de egentligen skall lägga sitt votum.
Herr Bohman kommer inte att få
vara ensam på den här gården och leka,
det kan jag försäkra honom.

Jag har en gång tidigare i andra kammaren
givit herr Bohman ett råd. Varför
skulle jag inte kunna upprepa det i
den här kammaren? Naturligtvis har
herr Bohman en liten chans i år, därför
att han profilerat sig på ett starkare
sätt i förhållande till regeringen. Han
vädjar rätt ogenerat till människornas
mera egoistiska instinkter. Skattebördan
är omöjlig, betungande och besvärande,
och jag begriper att folk reser
utomlands, ty de kan inte längre vara
kvar i Sverige, säger herr Bohman. Det

52

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
finns tillräckligt många människor i det
här landet för vilka egoismen är den lilla
husguden och till vilka man vädjar
förgäves, när man talar i sociala reformatoriska
tongångar eller när man försöker
göra gällande att du som har det
bra får finna dig i att lämna ifrån dig
litet grand till din broder som har det
sämre. Det finns en grupp av sådana
människor, säkerligen flera än de 10,
10 1/2 eller 11 procent som just nu flockar
sig bakom det moderata partiets fanor.
Om ni fräckt och entydigt driver
den traditionella, egoistiska och fräna
högerpolitiken, kan ni måhända göra en
come back från 1950-talet, när högern
var höger och inte den underliga blandprodukt
som ni har presenterat er som
under 1960-talet. Det är kanske därför
inte uteslutet att herr Bohman efter den
20 september kan kommentera valrörelsen
med orden: ”Blev det inte som jag
sade — jag fick en eller två procent väljare
mer.” Nu tror jag emellertid att det
inte blir vårt parti som blir det som
kommer att ge ifrån sig röster, utan det
blir väl den eviga omfördelningen mellan
den evigt oeniga oppositionen.

Herr Bengtson var föredömligt kort,
och i det föregående har jag faktiskt talat
om de problem som herr Bengtson
lanserat här från talarstolen.

Herr Bengtson förde emellertid in ett
nytt perspektiv i debatten. Han talade
om regeringens oförmåga att planera
för skattesänkning. Ja, herr Bengtson
är mycket välkommen att hjälpa regeringen
att planera för skattesänkning.
Men glöm då inte bort, herr Bengtson,
att allt vad ni har föreslagit i reservationer
passar fasligt illa ihop med den
där skattesänkningen som vi skall planera
för. Jag skall dock helt fördomsfritt
och med det största intresse ta del
av alla planer på skattesänkning som
förs fram, men kom då ihåg också den
andra sidan, d. v. s. vad vi vill kosta på
oss och vilka utgifter det drar med sig.

När det gäller kommunalskatten har
jag redan svarat herr Bengtson, och

följaktligen skall jag inte ägna mig mera
åt den frågan.

Jag skulle avslutningsvis kunna glädja
herr Bengtson genom att ta upp en
fråga som kanske ligger herr Bengtson
något varmare om hjärtat än många
andra. Jag tänker då på reservationen
enligt vilken centerpartiet vill få bort
den faktiska sambeskattningen när det
gäller jordbrukarfamiljerna.

Vi liar så långt tillbaka som jag minns
haft det systemet att när man och hustru
arbetar i samma företag är det tämligen
meningslöst att försöka räkna ut
hur mycket den ena och den andra tjänar,
utan där har vi en faktisk sambeskattning,
som vi bibehåller även i det
nya förslaget.

I utskottets utlåtande redovisas att så
länge inkomsten för jordbrukarfamiljen
inte överstiger 30 000 kronor per år så
är regeringsförslaget icke oförmånligare
än den reservation som mittenpartierna
— och även moderaterna är väl
på samma linje — för fram.

Om jag ser på taxeringsstatistiken för
de svenska jordbruken är det inte —
det skall jag väl i ärlighetens namn säga
— någon läsning som ger visioner av
att jordbrukarna är människor som rör
sig med så särdeles höga årsinkomster.
Ungefär mellan 90 och 95 procent av
jordbrukarfamiljerna ligger på en årsinkomst
under 30 000 kronor enligt gällande
statistik. Då skulle alltså herr
Bengtson tycka synd om de här 5 eller
10 procenten som tjänar mer än 30 000
kronor, tv det är klart, att om man delar
upp den inkomsten på man och
hustru kan det enligt det nya skattesystemet
innebära en skattevinst mot
om man beskattar inkomsten såsom en
enda inkomst. Ja, då hamnar herr
Bengtson hos de allra största godsen och
storgodsägarna här i landet. Jag vet inte
om herr Bengtson känner dem något
nämnvärt. Han är för all del född i Halland
—• i Vessige vill jag minnas —
men det är inte någon typisk storgodsägarbygd.
Jag har tillbringat 15 år av

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

mitt liv just i de bygder där dessa människor
finns. Även om man skall vara
ärlig — bär citerades ju en erfarenhet
från andra lagutskottet — och säga att
också en liten minoritet skall tillerkännas
all rättvisa tror jag att den här speciella
minoriteten, där man finner 75
procent av Sveriges adelskalender, inte
behöver vara alltför illa tagen om vi
säger: Ni får fortsätta med sambeskattningen.
Jag menar att man kan anföra
detta från rent sakliga utgångspunkter.
Jag har under mina 15 år som lantarbetarombudsman
— jag slutade visserligen
1945, men jag undrar om det hänt så
särskilt mycket sedan dess — aldrig
träffat på grevinnan eller baronessan i
färd med att mjölka kor, fodra svin eller
göra rent i hönshuset. Jag frågar mig
därför: Skulle det under sådana förhållanden
vara nödvändigt att dela upp inkomsten
på två bara för att få en lägre
sammanlagd familjeskatt?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet förbluffande
att som välkomsthälsning få höra att
man har lätt att finna ord och att få
denna välkomsthälsning just av herr
Sträng som har en så stor förmåga att
halvtimme efter halvtimme breda ut
sig i kamrarnas debatter; som har en
mycket stor förmåga att nå demagogiska
höjdpunkter — t. ex. när han här
beskrev hemmamakeavdraget eller de
faktiskt sambeskattades situation. Det
finns många som jobbar i ladugården
utan att skämmas för att de råkar ha
ett gammalt fint namn. Herr Sträng kan
också finna ett mycket lysande bildspråk
— t. ex. hans liknelse att vi kryper
in under ett lapptäcke som vi kräkts
på i ett par år. — Jag hoppas att kammarens
ledamöter har hunnit äta lunch.

Den sakliga innebörden i herr Strängs
påpekande att mittenpartierna hamnat
under hans speciella lapptäcke skall väl
vara att vi accepterar huvuddelen i
skattereformen. Mot det kan man ställa
de beskrivningar som ges i de social -

53

Ang. eu reform av beskattningen, m. m.
demokratiska valhandböckerna eller
vad herr Palme skriver i Metallarbetaren
— då beskrivs vi som sociala nedrustare.
Herr Sträng har åtminstone modet
att erkänna att vi accepterar rättvisedragen
i skatteförslaget och att vi
går längre än förslaget i kraven för
barnfamiljernas räkning, för dem som
behöver åberopa nedsatt skatteförmåga
och för andra låginkomsttagare. Men
herr Sträng tar väl inget ansvar för
statsministern! Han säger väl som häromdagen:
Det får stå för statsministerns
räkning.

Nu är det emellertid på det sättet att
ingen av herrarna har rätt. Vi kryper
varken in under lapptäcket eller är
några nedrustare. Vi delar den uppfattning
som framförs i skattepaketet på
flera avgörande punkter. Jag avser de
punkter som innebär övergång till individuell
beskattning, de som innebär
att man mildrar bördan för låginkomsttagarna
och går över från den hårda
direkta beskattningen. Vi kritiserar
emellertid de dåliga sidorna i förslaget,
där regeringen inte vågat eller orkat
fullfölja sina egna intentioner.

När man hör herr Sträng beskriva
särbeskattningsreformens sammanhang
med och återverkningar på familjesituationen
får man nästan intrycket att han
är på väg att avskaffa barnbidragen.
Vad är det hos vårdbidraget som skulle
vara märkvärdigt och orimligt? Varför
lanserade socialdemokraterna det
själva i ett program 1964? Var det bara
ett skämt? Nej, vi skall nog diskutera
dessa frågor på allvar även i fortsättningen.

Herr Sträng anförde vidare att mittpartiernas
förslag skulle kosta 2 å 3
procent i höjd moms. Strax efteråt erkände
han att vi har byggt upp vårt
förslag med en första etapp. Även om
han har litet avvikande bedömning av
vad denna kostar är spännvidden mellan
de 540 miljoner kronor som vi har
räknat fram och det belopp han kan
komma fram till obetydligt. För de första
sex månaderna av det budgetår som

54

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
skulle vara aktuellt är det inte ens fråga
om en halv procents momshöjning,
men för det därpå följande hela budgetåret
skulle det bli fråga om något
över en halv procents momshöjning. Om
kammarens ledamöter röstar för reservationerna,
så att de segrar, kommer
vi vid höstriksdagen att lägga fram förslag
till erforderlig finansiering. Vi kommer
inte att krypa bakom regeringen.

Vad herr Sträng emellertid behöver
är en plan framåt. Det har han själv
erkänt, och det står i den reviderade
finansplanen. Vi vill bidra till planen
framåt genom att teckna en bild av
vilka frågor vi därefter vill prioritera
och sätta in dem i takt med de växande
ekonomiska resurserna. Men vi kan
inte acceptera att allt skall uppskjutas
till dess.

Den bild herr Sträng gav av hemmamakebidraget
var helt enkelt okunnig,
jag är ledsen att behöva säga det. Herr
Sträng har tydligen inte läst reservationen
eller inte lyssnat på vad jag
har sagt, ty den beskrivning han gav
innehöll icke fakta i målet. Herr Sträng
nekade naturligtvis till, eller glömde,
att redovisa, att med den konstruktion
med hemmamakeavdrag som han hjälv
föreslår, så kommer vissa hemmafruar
att bli tvungna att betala tillbaka på
restskatten det avdrag som man tidigare
har kunnat tillgodogöra sig.

Sedan försöker herr Sträng att göra
ett stort nummer av att vi från oppositionssidan
skulle ha hojtat om att landet
befann sig på avgrundens rand. Vad
har herr Sträng för bevis, vad finns det
för uttalande från folkpartiet eller dess
ledning, som herr Sträng kan ta till intäkt
för detta? Vi har tvärtom ålagt
oss en stor återhållsamhet för att inte
bidra till den spekulation i utlandet
som herr Sträng med sådan rätt har
klandrat i den reviderade finansplanen.
Men vem är det som har hojtat högst
om inflationen? Jo, det är herr Strängs
egen partikamrat, Arne Geijer.

Indexregleringen är nödvändig, men
det verkar på herr Sträng som om han

bara har en tanke i huvudet, och det
är att den socialdemokratiska regeringen
skall kunna höja skatten utan politiska
beslut, att det skall kunna ske genom
den automatik som ligger i inflationsförloppet.
Detta är faktiskt innebörden
i vad herr Sträng säger.

Om herr Sträng sedan påstår att vi
har satt punkt för skattedebatten, då
vill jag bara säga: Å nej, vi kommer nog
tillbaka!

Herr BOHMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Kammarens ledamöter
har säkert ingenting emot att vi sparar
sparandediskussionen till den ekonomiska
debatten. Så mycket vill jag
emellertid säga att jag icke kan acceptera
herr Strängs ljusblåa analyser av
hushållssparandets utveckling.

Herr Sträng ställer stora krav på oss
när det gäller noggrannhet i våra uttalanden.
Då har vi rätt att ställa samma
krav på herr Sträng. Jag har inte
solidariserat mig med emigranterna, jag
anser tvärtom att de borde stanna hemma
och slåss för ett bättre samhälle.
Men jag moraliserar inte heller över utvecklingen.
Jag är för vår ekonomis
skull oroad över att så stora grupper
av människar tycker att bågen är för
hårt spänd.

Herr Sträng har också missuppfattat
Herbert Tingsten. När Tingsten frågade
om socialiseringståget, som det den
gången gällde, skulle stanna i Södertälje
eller i Rom, var det fråga om något helt
annat än vad herr Strängs resonemang
åsyftade. Att sedan Israel, ett land utsatt
för kriser och krig, kan åstadkomma
samling och anspänning över alla
to’eransgränser utgör verkligen inget
argument för att vi i vårt land kan
spänna bågen alltför hårt.

Det var tydligen med glädje som finansministern
kände igen de kloka ord
som jag återgav. Herr Sträng var inte
lika glad över mina slutsatser: att herr
Sträng visserligen kan säga kloka ord
men inte i praktiskt handlande dra de
rätta konklusionerna.

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

Sedan gjorde herr Sträng gällande
att jag felciterat honom. Han medgav,
om jag inte missuppfattade honom, att
han i sill uttalande i september hade
sagt att det inte var praktisk politik
att ”genom marginalskattehöjningar”
överföra eu större del av inkomsterna
från den ena till den andra gruppen.
Däremot skulle han ha varit beredd att
åstadkomma kännbara överföringar genom
mervärdeskatten. En sådan inkomstöverflyttning,
menade han, var
uttryck för praktisk politik.

Men vad sade finansminister Sträng
i september? Jo, så här: ”EU program
av innebörden att de bättre betalda
skall ta en direkt standardsänkning av
märkbar betydelse för ett relativt snabbare
avancemang för de lågavlönade”,
utgör icke ”praktisk politik”. En standardsänkning
av märkbar betydelse!
Till följd av både marginalskattehöjning
och höjning av mervärdeskatten! Även
herr Sträng kan tydligen vara glömsk.

Mot den bakgrunden tycker jag emellertid
inte att finansministern skall ta
fullt så stora ord i mun när finansministern
angriper moderata samlingspartiet
för klassegoism, då vi kräver ett
skattesystem som av alla människor i
vårt land kan uppfattas som något så
när rimligt och rättvist.

Vi i moderata samlingspartiet vädjar
till egoismen, säger herr Gunnar Sträng.
Vi har ingen förståelse för dem av våra
bröder som har det dåligt ställt. Men
samtidigt gör finansministern gällande
att två tredjedelar av svenska folket nu
skall få en skattesänkning. Det skulle
alltså inte ligga någon vädjan till egoism
bakom en sådan hänvändelse till två
tredjedelar av folket!

Man kan naturligtvis göra gällande,
att om man skall se frågan taktiskt-politiskt,
är herr Sträng skickligare än jag,
eftersom jag sägs vädja till en mindre
grupp av människor i mina anspråk på
ett riktigt skattesystem.

Om jag ytterligare skulle fullfölja herr
Strängs tankegång, måste jag vara klart
taktiskt obegåvad eftersom i den grupp

Ang. eu reform av beskattningen, in. in.
jag viinder mig till finns åtskilliga människor
som flyttar ut ur landet. Med
den utformning av utlandssvenskarnas
möjligheter att utöva rösträtt som vår
regering genomfört efter åtskilliga års
utredningar, har dessa människor mycket
små möjligheter att politiskt återgälda
vad jag nu eventuellt kan åsladkonnna
genom min argumentation. Dålig
taktiker måste jag alltså vara, om
jag förstått herr Sträng rätt.

För att sedan vara litet mer allvarlig
— det skall vi ju vara i en sådan här
debatt — tycker jag inte finansministern
har rätt att ironisera på det sätt
han gjorde i sitt öppningsanförande
över att våra synpunkter inte är färska,
att de inte är fräscha, att han hört det
här snacket så många gånger tidigare
att det inte ger något nytt. En sådan argumentation
har man inte rätt att föra,
herr finansminister, och detta av flera
skäl.

Det är i dag som Sveriges riksdag
skall ta ställning till denna verkligt genomgripande
s. k. skattereform. Det är
i dag vi skall ha den stora debatten. Har
frågan debatterats på ett felaktigt sätt
tidigare, beror det i stor utsträckning,
kanske i avgörande grad, på att skatteförslagets
detaljer har hållits hemliga i
kanslihuset, från vilket bara vissa avsnitt
sipprat ut. Detta har givit anledning
till ibland tillspetsad argumentering,
som kanske inte hade behövts om
socialdemokraterna hade varit villiga
att diskutera förslag med oss och givit
oss tillfälle att på lika villkor behandla
skatteförslaget. Det berör dock även
den halva av svenska folket som oppositionspartierna
representerar.

I sin huvudargumentation blandade
finansministern, nu liksom i andra sammanhang,
ihop de två huvudfrågorna.
Den ena frågan är: Hur skall ett riktigt
skattesystem tekniskt utformas? Hur
skall den skattekonstruktion se ut som
vi skall ha i år, nästa år och för så lång
tid framåt som möjligt, ett skattesystem
som skall kunna användas i överkonjunkturer
och i underkonjunkturer och

56

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
som inte skall behöva göras om varje
gång konjunkturerna förändras — med
andra ord ett effektivt, logiskt uppbyggt
och rättvist skattesystem?

Den andra frågan är: Vilka konjunkturpolitiska,
finanspolitiska åtgärder
behöver vi vidta i dag med hänsyn till
rådande samhällsekonomiska läge?

Det är alltså två helt skilda frågor.
Till den första sidan av problemet hör
självfallet bedömningen av om skattesystemet
innehåller de inbyggda ”inflationsmotorer”
finansministern talar om.
Och vi vänder oss mot det nuvarande
skatteförslagets konstruktion framför
allt därför att det innehåller en väldigt
högfrekvent inflationsmotor, nämligen
de höga marginalskatterna. Så skall ett
skattesystem inte se ut.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern handlar
väl som alla de andra mänskliga varelser
vilkas problem vi nu diskuterar
— när en sak är förbrukad får man
försöka skaffa sig någonting nytt. När
nu det gamla Strängska skattelapptäcket
med många viftande lappar i olika
kulörer var så omöjligt att det inte gick
att använda, fick vi alltså ett nytt skattetäcke.
Men, herr finansminister, det
finns åtskilliga skavanker i den här varan,
den var inte riktigt prima med detsamma.

För att använda finansministerns
ord: en del av dem som lever på livets
skuggsida inte bara kom i utkanterna av
det värmande täcket, utan rentav sparkades
utanför kanten. Det var en av de
värsta skavankerna i detta skattetäcke.

De 600 000 med låga inkomster som
jag talade om tidigare hade finansministern
bara ett råd till: Gå till socialvården
— av skattelagstiftningen har ni
ingenting att vänta er! Det var rådet till
den gruppen.

Det är på samma sätt när man diskuterar
kostnader i övrigt. Man säger att
en sänkning av folkpensionsåldern går
inte, det kostar för mycket pengar. Det

innebär att de som nu har lägre pensionsåldrar,
65 år och därunder, skall
naturligtvis behålla denna förmån, men
den andra hälften, som har 67 år, får
stanna kvar på den åldern, för vi skaffar
inte fram pengar för att åstadkomma
någon jämlikhet.

Det är socialdemokratisk jämlikhetspolitik
i dag, uttydd av en av socialdemokratins
främsta företrädare.

Jag behöver bara ge ett enda exempel,
eftersom finansministern argumenterar
på samma sätt i övriga avseenden.

Det kanske mest häpnadsväckande i
lians resonemang gäller vårdnadsbidraget,
som han avfärdar med att säga att
det ju inte är behovsprövat, vilket betyder
att även ett statsråds barn skulle
kunna få vårdnadsbidrag.

Herr finansminister! Statsrådens barn
får också barnbidrag! Jag är glad att finansministern
inte är socialminister.
Då skulle han ju kunna ge sig på barnbidragen
och säga att vi inte kan ha
dem kvar eftersom de icke är behovsprövade
och alltså statsråd och övriga
personer med höga inkomster också får
barnbidrag.

Det är logiken i det resonemanget!
Om barnbidragen är berättigade och
icke är behovsprövade så kan vårdnadsbidrag
också vara det i lika hög grad.
Finansministern är allt i en besvärlig
klämma i det här fallet.

Liksom jag är glad över att finansministern
just nu inte är socialminister är
jag också glad över att han inte är justitieminister.
Tv han avfärdar hela problemet
med den faktiska sambeskattningen
som alltjämt kommer att ske genom
att säga att den drabbar en så liten
grupp att det inte gör något. Är detta
hans rättsmoral, att om en grupp bara
är tillräckligt liten så kan den behandlas
hur som helst?

Jag har inte någon särskild känsla för
grevinnan som inte går ut och arbetar i
ladugården. Men där rör det sig om socialdemokratins
speciella vänner numera,
eftersom stora gods och gårdar numera
står som ideal för allt jordbru -

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

57

kande i vårt land. Men varje människa
bör tillerkännas mänskliga rättigheter
ocli i rättsavseende behandlas på samma
sätt som andra. Enligt finansministerns
argumentering gäller inte den
principen i det här fallet. Är en grupp
tillräckligt liten kan man som sagt behandla
den hur som helst, tycks finansministern
resonera. Jag vill sedan, herr
talman söka hinna med att ta upp ytterligare
en fråga på de sex minuter jag
tilldelats för att bemöta det inlägg av
finansministern på en timme och tjugo
minuter som vi fått ta del av.

Det förvånade mig mycket när finansministern
talade om inflationen i
samband med de tjänstemannaavtal som
nu träffats. Jag klandrar inte alls denna
tjänstemannagrupp, eftersom det är
socialdemokratins politik som lett till
att tjänstemännen försöker få så pass
kraftiga lönehöjningar. Uppgörelsen innebär,
efter vad vi fått veta, 9,5 procents
lönehöjning i år, 7 procent nästa
år och 7 procent det tredje året. Det
blir 23,5 procents lönehöjning på tre år.

Finansministern har en gång sagt att
en treprocentig inflation är acceptabel.
Jag undrar vad finansministern har för
uppfattning i fråga om löneutvecklingen,
om han anser att en höjning med en
fjärdedel av lönen på tre år är en acceptabel
utveckling.

Finansministern talade om vilka stora
utgifter som våra förslag skulle orsaka,
exempelvis inflationssäkringen. Ja,
enorma summor i relation till vad? Det
är naturligtvis på det sättet att när inflationen
kommer stiger alla i de progressiva
skatteskalorna. Med en inbyggd
inflationssäkring skulle staten inte utan
vidare kunna få in mera i skatt. Är det
så man resonerar då man talar om att
vårt förslag skulle kosta enorma summor?
Men det blir heller inte någon
sänkt skatt på grund av inflationsskyddet.

Beträffande hemmamakebidraget kan
det vara lämpligt att titta på konstruktionen
av familjebostadsbidraget. Det
exemplet är efterföljansvärt.

Ang. en reform av beskattningen, m. in.

Beträffande kommunalskatten vill jag
säga att det inte blir någon skillnad i
del totala skattetrycket om man gör en
överflyttning till statsskatten. Men man
når det resultatet att de som enligt finansministerns
uttryckssätt lever på livets
solsida får betala litet mera. Ju
högre kommunalskatt vi har, desto mera
får låginkomstgrupperna betala, liksom
de fattiga kommunerna. Jag vet
väl att finansministern känner till den
där regeln, och det är ledsamt att man
skall behöva erinra om den vid en diskussion
om kommunalskatten.

Därmed är, herr talman, mina sex
minuter för replik förbrukade. Jag nödgas
därför sluta, men vill konstatera att
finansministerns argumentering i dag
är särdeles svag i de flesta av de punkter
han tagit upp.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag lyssnar alltid till
herr Bengtson med ett glatt minne från
början av 1940-talet. Vi brukade resa
omkring i landet och diskutera jordbruk.
Jag känner faktiskt igen varje
ord i herr Bengtsons sätt att argumentera.
Han brukade alltid sluta sina anföranden
med följande ord: ”Så mycket
kan jag ändå säga att statsrådets
argumentering är i svagaste laget.” Det
må väl nu vara herr Bengtsons uppfattning,
och jag skall inte som part i
målet lägga mig i ett sådant omdöme.
Det får andra göra.

Men herr Bengtson blandar ihop frågorna.
Han försöker övertyga oss om
att en sänkning av pensionsåldern till
65 år bör ses som en social rättvisa.
Den åsikten är han inte ensam om. Socialministern
har till och med tillsatt
en utredning som skall undersöka möjligheterna
till en sådan sänkning. Men
det är ingenting som man så att säga
paktar pengarna på i förväg. Man får,
enligt regeringens mening, placera in
en sådan reform i konkurrens med andra
ting.

58

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Det var det jag försökte klargöra i
mitt förra inlägg.

Nu föreslår herr Bengtson ogenerat
att vi skall binda oss för ett slags indexreglering
av skatterna, som betyder
att man avstår från statsinkomster —
det är ju vad det är fråga om — samtidigt
som vi redan har tagit ett långtidsprogram,
som sannerligen inte ger
besked om att det finns ett överskott
av pengar att röra sig med framöver.
Då kan herr Bengtson ställas i den situationen
att han får ta ställning till —•
såvida hans förslag skulle gå igenom
— om man skall hålla löftena på pensionssidan
eller försöka hålla löftet i
fråga om indexreglerade skatter. Det är
inte möjligt att hålla båda löftena. Om
herr Bengtson emellertid i dag låter bli
att binda sig får han möjlighet att när
den dagen kommer välja vad som skall
prioriteras. Det var det jag i all välmening
ville upplysa herr Bengtson om
förut.

Då tog herr Bengtson upp en diskussion
och menade att det ändå var socialt
berättigat att sänka den allmänna
pensionsåldern. Det finns mycket att
säga om det, men det ligger vid sidan
om min replik. Skall vi få någon ordning
på debatten så får vi väl ändå lov
att tala om samma frågor.

Herr Bengtson trodde nog att han
hade funnit det verkligt slagkraftiga
argumentet när han med utgångspunkt
i mina funderingar över vårdbidraget
säger: ”Men då skulle väl också finansministern
se till att vi gör slut på
de allmänna barnbidragen” —- jag tror
till och med någon annan ledamot från
oppositionen var uppe och hintade om
någonting liknande.

De allmänna barnbidragen efterträdde,
som alla känner till, de generella
barnavdragen. De gjordes inte inkomstprövade.
Visst föregicks det beslutet av
många diskussioner med förslag att
barnbidragen skulle vara inkomstprövade.
Bara den omständigheten att man
diskuterade frågan är ett tecken på att
det inte tycks vara så där alldeles klart

om man skall tänka sig ett generellt
familjestöd eller låta det vara behovsprövat.

Personligen anser jag att eftersom det
allmänna barnbidraget är en direkt avläggare
av ett gammalt skattesystem
med barnavdrag vill jag inte rekommendera
att det görs behovsprövat.
Men skall vi fortsätta att bygga ut familjepolitiken
såsom skett under de senaste
åren så vill jag erinra herr Bengtson
om att varje sådan ny utbyggnad
av olika bidrag har varit behovsprövad
— jag tänker då i första hand på bostadsbidragen.
Skall vi bygga vidare
på familjepolitiken är det enligt min
mening fel att bara slänga ut ett vårdbidrag
och låta det utgå till alla. Möjligheten
till en prövning anser jag skall
finnas. Skall bostadsbidraget, som är
en ny bidragsform, vara behovsprövat
eller ges generellt? Det skall vi diskutera
när familjeministern har intagit
sin ståndpunkt. Därefter får riksdagen
tillfälle att göra sin bedömning.

Herr Bengtson kan vara mycket glad
över att jag inte är justitieminister. Jag
tycker personligen att det skulle vara
ganska roligt. Men jag börjar bli gammal
och får väl avstå från dessa mina
önskemål. Den faktiska sambeskattningen,
som jag betraktar den, är emellertid
inte en så klar rättsfråga som
herr Bengtson vill göra den till. Jag
erinrade om att det enligt taxeringsstatistiken
kan vara mellan 5 och 10
procent av jordbrukarna som ligger
över 30 000 kronor. Då kan naturligtvis
herr Bengtson, som den energiske man
han är, säga att det må vara bara 1 procent,
det är i alla fall en rättsfråga, och
man skall vara rättvis även mot denna
lilla procent.

Detta system fungerar emellertid så,
herr Bengtson, att det skall gälla alla,
och på de allra största godsen och herresätena
utför kvinnan icke något arbete
i jordbruket. Herr Bengtsons förslag
skulle komma att utlösa den möjligheten
att inkomsten kunde fördelas lika
på man och hustru. Följaktligen skulle

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

man fä en familjepolitisk skattesänkning.
.lag anser inte att det är ur rättssynpunkt
riktigt, och därför avvisar
jag herr Bengtsons förslag. I de fall där
man inte kan dela upp mannens arbete
och kvinnans arbete i olika inkomstposter,
utan familjen själv gör sin avvägning,
där får man inte en riktig och
rättvis beskattning. Det finns naturligtvis
ett och annat undantag, men de är
sannerligen inte många.

Ingen förmenar en storgodsägares
hustru individuell beskattning, om hon
har ett arbete utanför den egna egendomen.
Om hon inte bara sköter hemmet,
utan t. ex. är lärare eller har någon
annan funktion, där hon avlönas,
då blir hon ju individuellt beskattad.
Här är det dock på grund av det praktiska
förhållandet så att en uppdelning
på individuell beskattning ger för stora
möjligheter till en icke korrekt avstämning
av makarnas riktiga skattebörda.
Därför är detta, herr Bengtson,
inte någon rättsfråga — det förstår
man om man kan något litet av skattepolitiken.
Rättssynpunkten tillgodoses,
om man går på regeringens förslag,
men inte om man går på herr Bengtsons
förslag. Det kan vara en principfråga,
detta som herr Bengtson aktualiserar,
men det har ingenting med rättsfrågor
att göra.

Ja, herr Bohman, om vi skall våga
fortsätta att citera ur minnet från mitt
inlägg i början av september månad
i fjol, så är det väl riktigt att jag sagt
att man inte kan räkna med att de bättre
betalda kommer att acceptera någon
nämnvärd standardsänkning. Det tror
jag inte att de är beredda att göra. Jag
är övertygad om att de kommer att
slåss så länge de orkar för att inte ta
någon nämnvärd standardsänkning.
Hela utjämningspolitiken är inte någonting
som man förändrar från ett år
till ett annat, utan det är en medveten
politisk inriktning i arbetet på längre
sikt. Regeringens skatteförslag är ett
av elementen i en sådan mera långsiktig
politik.

50

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Påståendet om att skatteförslaget hållits
hemligt är fel, men jag skall inte
besvära kammaren med att i onödan
diskutera det.

Inflationsmotorn, säger herr Bohman,
är den höga marginalskatten. Men den
inflationsmotorn får en hjälpmotor av
icke föraktliga mått, det kan jag försäkra
herr Bohman, ifall man indexreglerar
skatteskalorna.

Till herr Helén vill jag slutligen i
korthet säga att den intressanta rubriceringen
om lapptäcke naturligtvis inte
är min -— min fantasi räcker inte till
för att hitta så dramatiska uttryck för
en enkel skattepolitisk fråga. Den rubriken
har jag fått från oppositionens
sida, och jag kunde inte uraktlåta att
nämna den.

Herr Helén säger att han vill diskutera
vårdbidraget. Jag tycker emellertid
inte att man skall fatta beslut om
vårdbidraget i dag, såsom folkpartiet
och centerpartiet är beredda att göra.
Jag tycker att man skall diskutera vårdbidraget
utifrån de utgångspunkter som
jag presenterade i mitt första inlägg.
Om herr Helén har kommit på andra
och bättre tankar, ser jag naturligtvis
det med glädje. Vi skall framlägga förslag
om finansieringen, om vi vinner
valet, säger herr Helén. Det är ett ordentligt
Bragelöfte!

(Herr Helén: Jag sade, om vi vinner
voteringen.)

Men ni bör väl helst också vinna valet,
om det skall bli någonting med det
hela. Annars är det väl inte så värst
mycket att hänga i julgranen. Men om
ni vinner voteringen skall ni alltså lägga
förslag om finansieringen. Ja, bryt
nu inte nacken av sig, herr Helén, med
dessa morska löften. Det vore synd på
en så god början! Det är fråga om 2—3
procent ovanpå allt det andra. Det är
inte svårt att räkna ut.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Finansministerns argument
är mig inte främmande — vi är

60

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ju gamla bekanta, debattbröder sedan
lång tid!

Det var ungefär samma anda som
präglade detta senaste anförande. När
det gäller pengar till någonting sätter
finansministern sin starka lit till att
inflationen skall fortsätta. Han anmärker
på oss och säger att vi vill förhindra
att inflationen inverkar på skatterna
och argumenterar mot oss på det
sättet.

I fråga om planeringen räknar vi ju
med -cirka 4 miljarders tillskott till staten
varje år. Det skall fördelas på olika
sätt. Vi från centern anser att det
är en rättvisefråga att få mer likartad
pensionsålder för alla. Vi sätter denna
fråga som en av de främsta och plockar
in den på den prioriteringslista som finansministern
talade om.

Finansministern åberopade att hans
vän Gunnar Hedlund säger: Det skall
vi göra när vi har råd. Ja, lyssna på
Gunnar Hedlunds råd, det har regeringen
fått göra tidigare; åtminstone har
man fått följa dem så småningom. Han
har visat vägen.

Frågan om sänkning av pensionsåldern
avfärdades också med att det låg
vid sidan av finansministern ämbetsområde.
Men det var ju finansministern
som tog upp frågan och sade att centern
gör av med 800 miljoner på detta. Hur
var det med ändringarna av sjukförsäkringen,
som kostade ungefär lika mycket?
Det gick bra att inordna de utgifterna
och då är det väl inte värre att
inordna sänkningen av pensionsåldern.

I fråga om barnbidragen fick jag den
uppfattningen att finansministern menar
att nu utgående barnbidrag inte
skall behovsprövas. Men om man vill
ge flera förmåner till barnfamiljerna,
skulle man i den delen behovspröva.
Jag har fortfarande mycket svårt att
förstå logiken i detta. Upp till ett visst
belopp fordras ingen behovsprövning,
men skall det vara litet mera måste man
behovspröva.

Glädjande nog lät det inte som om
finansministern vore helt ointresserad

av vårdnadsbidragen. Med en annan
konstruktion skulle de kunna diskuteras.
Annars föreföll det som om finansministern
inte riktigt hade förstått
vårdnadsbidragens idé. Det är
ju under de sju första åren barnets karaktär
danas, och då behöver det i
högsta grad ha moderns hjälp och stöd
på alla sätt. Det är betydelsefullt att
barnet då får vara hos sin moder, och
det är därför vi har föreslagit detta.

I fråga om den faktiska sambeskattningen
var det bara bra att finansministern
gick ifrån inhoppet på justitieministerns
domäner och i stället tog
fram en skattepolitisk motivering, som
håller bättre. Jag vill bara göra det tilllägget
att detta inte gäller endast jordbrukare.
Andra företagare av olika slag
faller också under samma regel. I varje
fall är det förslag som framlagts inte
tillfredsställande. Man bör försöka skapa
rättvisa för dessa grupper också.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Löftet att svara för den
finansiering som erfordras är inget
morskt påkommet hugskott i dag, utan
det står klart och tydligt att läsa i reservationerna.
Vi har lika väl som regeringen
rätt att vid höstriksdagens
början lägga de förslag som kan vara
påkallade av riksdagens tidigare beslut.

De faktiskt sambeskattade, som finansministern
och herr Bengtson resonerar
om, är inte bara storgodsägarna.
Där finns ju specerihandlare, hantverkare,
bensinmacksföreståndare och en
lång rad andra. Jag tror inte att de är
så glada över finansministerns sätt att
lägga upp debatten.

Det allra viktigaste just nu är dock
diskussionen om vårdnadsbidragen. Jag
har ett intryck av att finansministern
inte riktigt uppfattar nyanserna. Vi
anser att man bör stödja barnfamiljerna
generellt. Vi anser att det är riktigt
att alla familjer som har små barn skall
få bättre ekonomiskt stöd från samhället.
Och i likhet med t. ex. familjebe -

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

61

redningen tycker vi att det bör vara
fråga om solidaritet mellan oss, som
inte längre har några kostnader för
hemmavarande barn, och barnfamiljerna,
eftersom dessa har det sämre ställt.
Men detta håller tydligen inte herr
Sträng med om. Vi har inte slutligt löst
frågan om vårdnadsbidragets konstruktion
och omfång, men vi vill lägga en
grundplåt redan nu. Det är på denna
punkt vi skiljer oss åt.

Bostadstilläggen är ju inte något motiv
för att man inte skall höja stödet
till barnfamiljerna. Jag vill hänvisa finansministern
till tidningen Byggnadsarbetaren
som så sent som den 25 mars
i år skrev på följande sätt: ”De höjda
bostadsbidragen var väl när de infördes
motiverade av de stigande bostadskostnaderna
och inte avsedda att tas tillbaka
vid en kommande skattereform.”

Nej, den argumentation som förs är
väl till för att dölja att socialdemokraterna
går emot stödet till barnfamiljerna.
Skulle man konsekvent tillämpa
herr Strängs resonemang, riktar det
sig ju mot en rad andra generella stödåtgärder.
Tag t. ex. det hustruavdrag
som herr Sträng nu själv föreslår! De
statsråd som — för att använda herr
Strängs egen terminologi — håller sig
med hustru får ju också ett avdrag på
1 800 kronor. Skall detta bort också?

Herr BOHMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Ett gott råd till finansministern!
Ge sig då det gäller tolkningen
av innebörden av finansministerns
uttalande i september förra året!
Det var inte fråga om vad de välsituerade
ville, utan om herr Strängs eget
uttalande att det ”inte är praktisk politik”
att genomföra en märkbar standardförsämring.
Herr Sträng kan naturligtvis
ändra mening, men säg då det i
stället!

Vad det ytterst gäller är ju att den
tredjedel av svenska folket som nu skall
vidkännas en skattehöjning —■ som jag
redan har påvisat — inom tre år kommer
att vara två tredjedelar av svenska

Ang. eu reform av beskattningen, m. m.
folket. Och vad är det för folk det är
fråga om? Jo, det är i stor utsträckning
familjeförsörjare som har arbetat hårt
en stor del av sitt verksamma liv, som
har gjort insatser i det svenska samhället
och byggt upp eu standard i regel
från en rätt låg inkomstnivå och
som börjar få det hyggligt ställt. Nu
skall dessa människor plötsligt tvingas
sänka sin standard, ändra sin livsföring,
försöka klara sina avbetalningar
och dra ned sin utgiftsnivå. Tror inte
finansministern uppriktigt sagt att dessa
människor uppfattar ett sådant här
ingrepp av statsmakterna i ett av världens
rikaste länder — som finansministern
själv apostroferade — såsom
djupt orättvist? Om vi genomför en
skattereform, skall alla uppfatta den
som en reform.

Finansministern beskyller oss för atl
vara ute på konjunkturpolitiska äventyrligheter.
Jag vill därför mycket korl
göra bara ett par påpekanden. För del
första kostar vårt skatteförslag för nästkommande
budgetår bara cirka 300 miljoner
kronor, som drabbar staten sent
nästa vår. För det andra kostar förslaget
för helt år 850 miljoner. Ingen vet
vilket konjunkturläge vi befinner oss i,
när räkningen skall infrias. Det vet
ingen. Det var alltså rena fantasisiffror
som finansministern rörde sig med.
Att indexreglera bidrag är inflationsdrivande,
det ger jag herr Sträng helt
rätt i. Danskarna har stora problem
och finnarna har haft stora problem i
detta avseende. Jag har alltid bekämpat
tanken på att indexreglera bidrag. Men
vad det här är fråga om är att genom
en indexskala undvika att penningvärdeförsämringen
leder till att eu större
andel av människornas inkomster går
till skatt. Sådant får motsatt effekt, herr
Sträng. Det minskar risken för en inflationistisk
utveckling. Jag tycker att finansministern
som ju är expert — fastän
han inte alltid verkar vara det —
borde kunna erkänna att det råder stor
skillnad mellan dessa två typer av indexregleringar.

62

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Mera för formens skull
skall jag väl säga ytterligare några ord!

Herr Bengtson säger att vi alltid kan
diskutera frågan om vårdnadsbidrag.
Då bör man naturligtvis helst ta avstånd
från den reservation som han har
varit med om att avge, ty vad som är
intressant i folkpartiets och centerpartiets
reservation är att man binder sig
för en princip av generell karaktär. Det
är ju detta som skiljer oss åt, i varje fall
i dagsläget. Jag tycker inte att man utan
vidare skall bygga ut familjepolitiken
generellt. I varje fall skall man låta
svenska folket i en allmän debatt fråga
sig och svara på: Om vi har så och så
mycket pengar som vi kan satsa på familjepolitiken,
skall vi då breda ut dem
generellt till alla, eller skall vi lägga
dem där de bäst behövs? Men i och med
att mittenpartierna tagit sin ståndpunkt,
har ni i dag bundit er för tidigt, vilket
jag har reagerat mot.

Ville jag vara riktigt konsekvent,
skulle detta 1 800-kronorsavdrag på
skatten egentligen inte ha tillkommit.
Men vi sitter så pass fast i sambeskattningen
efter alla dessa år, att jag inte
såg det som praktiskt möjligt att vinna
gehör hos svenska folket, om jag hade
gått över till den definitivt individuella
beskattningen med bortseende från
1 800-kronorsavdraget på skatten. Här
kan man fråga sig varför avdraget inte
gjordes behovsprövat. Det finns en socialdemokratisk
reservation, där man
vill ha — det är möjligt att det var fråga
om grundbidraget, eller också var det
detta bidrag — en behovsprövning.

1 praktisk politik ställs man alltid inför
frågan: Skall vi gå med på den generella
linjen eller på behovsprövningslinjen?
Jag erkänner villigt att skatteförslaget
är en kombination av dessa båda
linjer, en kombination som man har
kommit fram till efter att ha vägt saker
och ting för och emot. I det praktiska
livet får man nämligen inte vara principryttare
till det yttersta, utan måste
lägga, om jag så får säga, vad man själv

anser vara praktiska politiska synpunkter
på saker och ting.

Givetvis vore det tacksamt att kunna
gå upp i talarstolen och säga som herr
Bohman, att alla skall ha skattesänkningar.
Men då hade det inte blivit någon
skattereform i år. Om jag inkluderade
konsekvenserna av mervärdeskatten
och arbetade från utgångspunkten
att alla skulle ha skattesänkningar, skulle
jag över huvud taget aldrig ha gått i
land med detta problem. Den enda möjligheten
att genomföra reformen var att
göra den såsom en omfördelningsreform.
Den presenterades 6 september
1969 såsom en omfördelningsreform. Vi
följde upp det genom att gå ut med frågor
till studiegrupper och på olika organisationsmöten:
Är Du beredd att avstå
från att kräva kompensation för den
fördyring som den höjda mervärdeskatten
innebär, eller med andra ord, är Du
beredd att ta en standardsänkning i det
avseendet för att hjälpa dem som är på
den lägre löneskalan? Vi fick ett ja på
denna fråga, och det var därefter som
skattereformen utarbetades.

Om således herr Bohman envisas med
att försöka citera mitt inlägg från denna
konferens, så läs igenom hela inlägget
och ta inte en lösryckt sats. Herr Bohman
är tillräckligt anständig såsom politiker
för att, när han har läst igenom
hela det anförandet som tog, jag skulle
tro, ungefär 50 minuter, ha klart för sig
att finansministern här presenterat en
klar omfördelningsreform, där de som
har det bättre ställt skall avstå till dem
som har det sämre ställt. Det kan inte
göras brutalt, och om man ser på detta
i den formen att man bara resonerar
om den direkta skatten — det är ju det
avsnittet som herr Bohman citerar •—
hade jag ett behov av att för en hel del
oerfarna ungdomar tala om att det inte
ges möjligheter att göra en omfördelningsreform
på den direkta skattens
område om man utelämnar den indirekta
skatten; då ställs man ju inför
alla dessa alldeles omöjliga svårigheter
som inte går att övervinna.

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

Så, herr Bohman, om vi skall fortsätta
detta citerande av vad som har varit
— läs hela föredraget! Kontentan av det
kan bara bli att de som har bättre betalt
får finna sig i att ge ifrån sig till
dem som har det sämre.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag kan föreställa mig
att utgångspunkten vid utarbetandet av
föreliggande regeringsförslag, det s. k.
skattepaketet, var alt här skulle formeras
en frontställning i en grundläggande
fråga mellan å ena sidan regeringen
och regeringspartiet samt å andra sidan
de borgerliga partierna. Så skulle det
hela läggas upp. Här genomförs en jämlikhetsreform
i kamp mot borgerligheten.

Men så inträffade det att de borgerliga
partierna accepterade grundlinjen
i regeringens förslag: en kraftig skärpning
av mervärdeskatten, bolagsvinsterna
lämnas orubbade och förmögenhetsbeskattningen
skall nära nog inte undergå
någon skärpning alls. Man kan
fråga sig: Varför skulle inte de borgerliga
partierna beröva regeringen en
önskesituation inför höstens val? Vad
som hänt och vad som händer nu är en
periferisk fäktning för att ge sken av
djupgående motsättningar. Även om differenserna
i en del fall berör alls icke
oviktiga ting, är man enig i den grundläggande
frågan.

Från vår utgångspunkt går det inte
att komma förbi följande frågeställning:
Kan man tala om en jämlikhetsreform i
fråga om beskattningen som uraktlåter
att röra vid bolagsvinsterna, som befriar
bolagen från skyldigheten att vara
med och bekosta en skattelättnad för
låginkomsttagarna? Kan det bli tal om
en jämlikhetsreform, när man t. o. m. är
liberalare mot förmögenhetsägarna än
vad mittenpartierna var i kapitalskatteberedningen?
Man placerar sig generande
nära moderaterna, som intog positionen
plus minus noll. Svenska Dagbladet
gav ju också karakteristiken:
”Sträng närmar sig moderaterna.”

63

Ang. eu reform av beskattningen, in. in.

Jag tycker att dessa exempel visar alt
den föreslagna skattereformen i långa
stycken inte har det innehåll man velat
ge sken av.

Jag vill göra några hänvisningar till
fakta som man inom arbetarrörelsen under
tidigare år tillmätt betydelse. Det är
fakta om skattetryckets fördelning. I
procent av bruttonationalprodukten
svarade fysiska personer år 1955/56 för
ett skattetryck på 11,4 procent. Företagen
svarade för 2,7 procent. Motsvarande
siffror för 1968 var för fysiska personer
18,5 och för företagen 1,5 procent.
I procent av bruttonationalprodukten
utgjorde de direkta skatterna år
1955 17,2 procent och år 1968 20,0 procent.
För indirekta skatter är siffrorna
9,3 respektive 12,6 procent. Förskjutningen
till indirekt beskattning är påtaglig
och den skall nu bli ännu kraftigare.

Man klämmer hårdare åt skattesmitare,
sägs det i vulgäragitationen för regeringens
skattepolitiska linje. Som om
det inte skulle finnas andra och effektivare
medel att tillgripa än ett medel
som hårdast drabbar befolkningskategorier
vilka måste ta i anspråk en större
andel av disponibel inkomst för konsumtion
än vad höginkomsttagare behöver.
För att inte tala om bolagen, som
ju inte är konsumenter alls i den här
meningen.

Men, fortsätter man, nu visar regeringens
tabeller att låginkomsttagare —
ja, även inkomstgrupper som kan sägas
ligga över den nivån — får så och så
mycket i sänkt direkt skatt. Här inställer
sig två frågor.

För det första: Kan man inte uppnå
en samlad effekt av motsvarande slag
eller t. o. m. bättre på en annan väg, en
mera stabil väg som därtill i reell mening
är en jämlikare metod?

För det andra: Hur kommer systemet
med skärpt mervärdeskatt att verka
också med tanke på den direkta skattens
storlek, på längre sikt taget? Detta
är en väsentlig fråga. Vi har följande
situation.

64

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Redan i år har prisstegringar inträffat
av den storleksordning som förutsågs
för sammanlagt hela året, och allt
talar för en prisstegring inom loppet
av ett år på minst det dubbla mot vad
som har förutsatts. Ovanpå det kommer
en höjd mervärdeskatt med i praktiken
inte 5 utan 6,5 procent, vilket
ytterligare fördyrar livets nödtorft.

Alla erfarenheter av de indirekta
skatternas stegring pekar på konsekvensverkningar.
Bland annat ökar det
kommunala skattetrycket, och jag skall
återkomma till den frågan litet längre
fram. I detta sammanhang är det väsentligt
att de kompensationer som löntagarna
till följd av prisstegringar anser
sig berättigade till — och ingen betvivlar
väl att de kommer — snart nog
förändrar effekten vad beträffar den
direkta skattens storlek. De som i dag
ur regeringens tabeller bär plockat
fram effekten för sitt vidkommande
kommer snart att erfara ändringar i
negativ riktning. Kvar står mervärdeskatten
som accelererar med stigande
priser. Detta är alltså någonting helt
annat än en stabil väg för en skattelindring.

Låt mig så ta upp den fråga som jag
nyss snuddade vid, nämligen effekten
av regeringsförslaget beträffande den
kommunala beskattningen.

Propositionen har gett utfästelser om
kompensation till kommunerna för det
höjda grundavdraget, men man har inte
sagt någonting om en kompensation på
grund av mervärdeskattens höjning. Inom
ledningen för Kommunförbundet
uppskattar man effekten av momshöjningen
till mellan 30 och 40 öre per
skattekrona. Vi har tagit del av en uppgift
som bekräftar den beräkningen vad
Göteborgs stad beträffar — i kronor
räknat belastar mervärdeskattens höjning
Göteborgs stad med över 20 miljoner
kronor. Denna effekts inverkan på
sikt taget låtsas man inte om, men den
måste tas med i beräkningen. Det borde
ju mittpartierna tänka på, som så
starkt har påpekat de negativa verk -

ningarna av den höga kommunalskatten.

Så över till frågeställningen: Kan

man inte uppnå effekten skattelindring
utan att tillgripa den prisfördyrande
och prisuppskruvande metoden med
höjd mervärdeskatt? Vi anser att man
kan det, om man följer de förslag som
vi har anvisat i våra motioner. Vi har
i tabeller påvisat effekterna i jämförelse
med regeringsförslagets. Tar man
hänsyn till verkningarna med utgångspunkt
i utebliven momshöjning uppnås
en betydligt större skattesänkning
enligt vårt förslag än vad fallet blir
enligt regeringsförslaget.

Låt mig ta några exempel. En tvåbarnsfamilj
där ena maken förvärvsarbetar
och tjänar 20 000 kronor om
året får skattelindring totalt sett med
1 815 kronor enligt vårt förslag, medan
enligt regeringsförslaget nettoeffekten
blir 1 164 kronor. Vårt förslag ger alltså
drygt 650 kronor mera än regeringens
förslag.

För ensamstående med ett barn och
med en inkomst på 20 000 kronor blir
skattesänkningen enligt vårt förslag
1 624 kronor — enligt regeringsförslaget
netto 974 kronor, d. v. s. vårt förslag
är totalt sett, med hänsyn till mervärdeskattens
effekt, 650 kronor fördelaktigare.

För gifta inkomsttagare med hemarbetande
hustrur innebär vårt förslag
skattelindringar upp till 35 000 kronor
per år, medan nettoeffekten enligt regeringsförslaget
ger skattelindringar
för inkomster upp till 32 000 kronor.

Dessa verkningar kan uppstå därför
att vi anvisar inkomstkällor, d. v. s. inkomstförstärkningar,
för statskassan på
tillsammans 2 miljarder kronor som
inte ingår i regeringsförslaget. Vi föreslår
skärpt beskattning av bolagsvinster,
förmögenheter och stora arv, slopad
avdragsrätt upp till 50 procent av
reklamutgifter. Vårt förslag innebär
också en skärpt regel för inkomstbeskattningen,
nämligen ett 110-procentigt
uttag. Sådant har förekommit tidi -

Torsdagen den I I maj 1970 fin.

Nr 25

65

gare och är i och för sig ingen nyhet.
Det verkar i skärpande riktning för
högre inkomsttagare, vartill det enligt
vår mening finns goda skäl. Det är givet
att en skattelindring för de lägre
inkomsttagarna — utöver vad en skärpt
beskattning av bolagsvinster, förmögenheter
och arv kan ge — också måste
drabba höginkomstgrupperna.

Jag har redan varit inne på att dessa
effekter uppnås utan den prisuppdrivande
verkan den skärpta indirekta beskattningen
för med sig. Vi anser därför
att det är en stabilare förbättring.
Redan av anförda skäl är det reellt sett
fråga om en jämlikhetsreform.

Till utskottsutlåtandena kan praktiskt
taget genomgående den kommentaren
göras, att dessa helt och hållet
avstår från att söka sakligt argumentera
mot de framställda vpk-förslagen. Detta
är naturligtvis en bekväm metod,
men inte särskilt effektiv. Man kan försöka
vifta bort förslagen med etiketten:
förslagen är orealistiska. Det är ingen
nyhet att man från regeringspartiets
sida sätter den etiketten på över huvud
taget alla andra förslag än regeringens
egna. Men i ett fall blir man väl tvungen
att dra till med någonting annat.
Socialdemokraterna i kapitalskatteberedningen
ville ta ut cirka 260 miljoner
kronor mer av förmögenheterna. Vårt
förslag låg på cirka 300 miljoner kronor.
Nu stannade regeringen som bekant
vid vad den väl anser som ”realistiskt”,
nämligen cirka 40 miljoner
kronor, som herr Bohman naturligtvis
med en viss tillfredsställelse har kunnat
notera i dag på förmiddagen.

Beträffande den extra bolagsskatten
anför utskottet att i verkligheten tas ut
drygt 50 procent om vissa hänsynstaganden
görs. Ja, men dessa hänsynstaganden
har man måst göra även tidigare.
Hela problemet om den fria avskrivningsrätten,
och strängt taget bolagens
möjlighet att bestämma storleken
av sina skatter, har inte alls tagits
upp. Vad som tagits upp är en återgång
till det som tidigare under en tidspe 3

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
riod gällt — då hör det väl också kunna
godtas som ”realistiskt”. Samma sak
gäller vårt förslag om att återgå till de
avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter
som rådde före 1969 års
beslut. Då beslöt som bekant riksdagen
om eu skattelättnad på upp till 300 miljoner
kronor. Jag kan också hänvisa till
alla de övriga förslag som vi framlagt.
De är alltigenom möjliga att genomföra
och därför realistiska. Men det är givet
att om regeringen lagt fram något av
dessa förslag skulle det ha blivit ett annat
ljud i den borgerliga skällan, om
jag får uttrycka mig på det sättet. Då
hade regeringen inte fått den frontställning
och den strid som den valtaktiskt
önskat.

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter
sig höjningen av mervärdeskatten.
Vi har länge arbetat för en sänkning
av den direkta stats- och kommunalskatten
för låginkomsttagarna. Vi
är också anhängare av en individuell
beskattning. De delarna av skattereformen
kan vi därför acceptera, även om
det finns sådant som vi anser bör rättas
till.

Herr talman! Till de i anförandet angivna
yrkandena i de kommunistiska
motionerna kan jag i några fall av olika
skäl inte ställa yrkanden om bifall. Detta
gäller exempelvis yrkandena i motionerna
1:1053 och 11:1216, punkt b,
angående förslaget om att den statliga
inkomstskatten från och med den 1 januari
1971 skall uttagas med 110 procent.
Det yrkandet får anstå till dess vi
behandlar kompletteringspropositionen.
Samma sak gäller yrkandet i andra
att-satsen i motionerna I: 377 och
11:418 om skärpt företagsbeskattning
in. in., närmare bestämt återställandet
av de före år 1969 beslutade avskrivningsreglerna
vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter.

I några andra fall kan yrkanden om
bifall inte ställas av formella skäl, då
utskottet inte velat efterkomma vår begäran
om utarbetande av erforderlig
lagtext. Jag får därför, med åberopan -

66

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

de av vad jag anfört, begränsa mig till
följande yrkanden:

Bifall till punkten a i motionerna I:
1053 och II: 1216, vilka behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 40, om
avslag på förslaget om höjd mervärdeskatt.

Bifall till det i samma motionspar
under c ställda yrkandet att angiven
begränsning i 10 § 1 mom. skall utgå.

Bifall till de i utskottets betänkande
nr 40 behandlade motionerna I: 377 och
11:418 vad gäller det under punkten a
ställda yrkandet om utredning angående
bruttobeskattning m. m.

Då det gäller bevillningsutskottets betänkande
nr 41 kommer jag att yrka bifall
till det i motionerna I: 1067 och II:
1242 under a ställda yrkandet angående
skattepliktsgränsen och skatteskalan
beträffande förmögenhetsskatten.

Beträffande motionerna I: 798 och
II: 906 kommer jag att yrka bifall i
förekommande fall.

Beträffande i andra lagutskottets utlåtande
nr 40 behandlade motioner I:
409 och II: 450 angående allmänna
barnbidraget kommer att yrkas — under
förutsättning av beslut av riksdagen
om höjning av mervärdeskatten — bifall
till i dessa motioner ställt förslag
om höjning av det allmänna barnbidraget
med 400 kronor till 1 300 kronor
per barn och år.

Under förutsättning av bifall till detta
yrkande kommer ävenledes att hemställas
om bifall till yrkandet i de i
statsutskottets utlåtande nr 100 behandlade
motionerna 1:437 och 11:396 angående
medelsanvisning för budgetåret
1970/71 för allmänna barnbidrag.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Efter den debatt som
förts mellan finansministern och oppositionsledarna
har det kommit på min
lott att inleda den andra delen av debatten,
den som traditionellt förs mellan
utskottsreservanterna och talesmän
för utskottsmajoriteten.

Det är då kanske skäl att erinra de
fåtaliga ledamöter, som är närvarande
i kammaren, om att det här rör sig om
ett omfattande och invecklat frågekomplex
som — i den del det har fallit på
bevillningsutskottets handläggning —-varit föremål för arbetskrävande föredragningar
och överläggningar under
flera veckor.

När jag nu skall motivera och utveckla
mittenpartiernas reservationer i bevillningsutskottet,
flyttar debatten ner
på en så att säga mera vardaglig nivå.
Jag måste förbereda kammarens ledamöter
på detta, samtidigt som jag ber
om överseende med att det måhända
för sammanhangets skull är nödvändigt
med vissa upprepningar.

Den reform av inkomstbeskattningen
som regeringen föreslår följer två huvudlinjer.
Den ena är att lätta skattebördan
för dem som har låga inkomster,
den andra är att varje skattskyldig
i princip skall betala skatt på sin inkomst
utan hänsyn till kön och civilstånd.
För att möjliggöra denna omläggning
föreslår regeringen ett ökat uttag
av indirekt skatt och ett i motsvarande
mån minskat totalt uttag av direkta skatter.
Från folkpartiets sida har vi länge
begärt en genomgripande omändring
av skattesystemet med samma målsättning.
Vi har därför helt naturligt prövat
regeringens skatteförslag i en positiv
anda, vilket jag finner anledning att
framhålla efter den tillspetsade debatt
som förts här tidigare i dag. Att bevillningsutskottets
betänkande nr 40 åtföljs
av inte mindre än elva reservationer
och ett särskilt yttrande och
andra lagutskottets utlåtanden nr 40
och 41, som har samband med skattereformen,
av sex reservationer från
folkpartiets och centerpartiets utskottsrepresentanter,
kan ge intryck av en
djupgående oenighet mellan regeringen
och mittenpartierna om reformen. I
fråga om grunddragen i reformen är
vi emellertid i allt väsentligt överens,
det vill jag än en gång framhålla. Vad
folkpartiet och centerpartiet föreslår

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

är förbättringar och åtgärder för att
avhjälpa brister i regeringens förslag.
Vi beklagar att socialdemokraterna inte
velat pröva våra ändringsförslag i samma
anda som vi prövat propositionen.
Någon vilja till samförstånd har vi inte
mött.

Från folkpartiets sida har vi alltid
hävdat att en övergång till individuell
beskattning måste förenas med ökat
stöd till barnförsörjarna genom direkta
inkomstöverföringar. Övergången till
individuell beskattning motiverar en
väsentlig ökning av det generella barnstödet.
Regeringen har inte insett detta.
Det är en allvarlig brist. Eftersom frågor
som rör barnstödet handlagts i andra
lagutskottet, skall jag inte gå vidare
in på dem. Fru Hamrin-Thorell kommer
att tala om de sakerna.

En fullt genomförd individuell beskattning
förutsätter att de som lever
i äktenskap kan välja fritt mellan att
stanna hemma och att ta förvärvsarbete
utanför hemmet. Alla vet emellertid att
detta fria val för många människor inte
existerar. Med den rollfördelning mellan
könen som ännu dominerar i vårt
samhälle är detta ett problem som i
första hand berör de gifta kvinnorna.
Många kvinnor kan på grund av ålder
eller brist på yrkesutbildning över huvud
taget inte få eller sköta ett arbete.
Detta problem kommer att minska efter
hand som nya generationer kvinnor
med yrkesutbildning och yrkesambitioner
träder in i äktenskap. Men på
många platser i vårt land är sysselsättningsstrukturen
sådan, att inte ens välutbildade
kvinnor alltid kan påräkna
att få arbete. Med en friare syn hos både
arbetsgivare och arbetstagare på vad
som är manliga och kvinnliga yrken
kommer dessa förhållanden väl så småningom
att ändras. Men så djupt rotat
som det traditionella könsrollstänkandet
tycks vara, kan det dröja länge
ännu. Därför måste vi ställa in oss på
att under ganska lång tid framåt ha inslag
i skattesystemet som lindrar verkningarna
av den individuella beskatt -

G7

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ningen i fall då ena maken i ett äktenskap
är inkomstlös eller har mycket
liten inkomst.

I skattepropositionen föreslås att en
gift person vars make saknat inkomst
skall få ett avdrag på den uträknade
skatten med 1 800 kronor. Samma avdrag
skall tillkomma ensamstående med
barn under 16 år. Detta avdrag är i realiteten
helt jämförbart med ett generellt
bidrag, fast det avräknas mot skatten
och därför formellt framstår som
ett skatteavdrag. I den form som regeringen
föreslår, lider det av två svagheter.

Först och främst utgår stödet när det
gäller gifta till den make som har inkomst
och inte till den som saknar inkomst
och som naturligtvis i regel behöver
stödet mycket bättre.

För att göra min framställning litet
enklare tillåter jag mig att i fortsättningen
tala om man med hemmahustru,
enligt den rollfördelning som är vanligast.
Jag hoppas att jag inte fördenskull
skall bli beskylld för könsdiskriminering.

Tyvärr är det så i många äktenskap
att hemmahustrun inte får alltför mycket
pengar att själv hushålla med. Mittenpartierna
vill därför ge bidraget direkt
till henne. Då slipper man också de
olägenheter som följer med propositionens
förslag, om hustrun under året
går ut i arbete. I och med att så sker
måste mannen betala högre preliminärskatt.
Detta att hustruns inkomster redan
från botten påverkar mannens skatt
anses ju vara en av de värsta avigsidorna
med den nuvarande sambeskattningen.
Just den avigsidan vill regeringen
konservera och föra över till det
nya, individuella systemet.

Men inte nog med det. När den tidigare
inkomstlösa hustrun går ut i arbete,
blir de preliminärskatteavdrag
som gjorts på mannens inkomster tidigare
under året plötsligt och i efterhand
otillräckliga, med följd att mannen ett
eller två år efteråt blir påförd en kvarskatt,
som alltså beror på att hustrun

68

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
skaffat sig arbetsinkomster. En klumpigare
lösning kan man knappast tänka
sig.

Den andra mycket allvarliga bristen
i regeringens förslag är att fullt bidrag
kan utgå endast till den som påförts
minst 1 800 kronor i skatt. Är skatten
lägre reduceras avdraget i motsvarande
mån. Det innebär att äkta makar som
har mindre än 10 000 kronor och ensamstående
med hemmavarande barn
som har mindre än 12 000 kronor i årsinkomst
aldrig kan få fullt bidrag. Ändå
är det väl låginkomsttagarna som
behöver ett bidrag av detta slag allra
bäst.

I regeringens tappning kostar 1 800-kronorstödet 1 750 miljoner kronor. Om
låginkomstgrupperna också skulle få
del av det ökar kostnaden med omkring
100 miljoner kronor. Reservanterna
från mittenpartierna har ansett att detta
skulle vara väl använda pengar, som
skulle bidra till större rättvisa och ökad
jämlikhet.

Utöver 1 800-kronorstödet inrymmer
regeringsförslaget också andra avvikelser
från en renodlad individuell beskattning.
Dit hör bibehållandet av
förvärvsavdragen och den faktiska sambeskattningen
för makar som gemensamt
driver jordbruk eller rörelse.

Förvärvsavdragen hör naturligtvis
inte alls hemma i ett system med individuell
beskattning utan får — som
också framhålles i propositionen -— ses
som en åtgärd i avvaktan på utbyggnaden
av samhällets barnstöd i form
av bidrag och institutioner för barntillsyn.

Vi kan från vårt håll acceptera förvärvsavdragen
i den utformning de fått
i propositionen. Särskilt ser vi med
tillfredsställelse att avdragen fått en
könsneutral karaktär.

På en punkt yrkar vi dock en ändring
gentemot vad som föreslås i propositionen.
Om två makar med barn under
16 år båda har inkomst, den ene
av jordbruk och den andre av tjänst
eller rörelse, skulle avdragets storlek

enligt regeringens förslag bli beroende
av vilken av makarna som har den
lägsta inkomsten. Är det jordbrukaren,
blir förvärvsavdraget bara 1 000 kronor,
men är det den make som har inkomst
av tjänst eller rörelse kan förvärvsavdrag
utgå med upp till 2 000
kronor. Att avdragets storlek skall avgöras
på ett så slumpmässigt sätt kan
vi inte godta. Mittenpartierna föreslår
därför att förvärvsavdrag också i fråga
om inkomst av jordbruk skall få åtnjutas
med 25 procent av nettointäkten
eller med högst 2 000 kronor.

I de fall där den ene maken arbetar
i jordbruk eller rörelse, som drivs av
den andre maken, beskattas som bekant
den senare för hela inkomsten av
jordbruket eller rörelsen. Det är vad
man kallar för faktisk sambeskattning.

Om makarna har barn under 16 år
och hustrun kan tillgodogöra sig 1 800-kronorsavdraget — men bara då! —
förlorar makarna ingenting på den faktiska
sambeskattningen när de har inkomster
under 30 000 kronor. Annars
ligger den så kallade balanspunkten
betydligt lägre.

Finansministern försökte hävda att
det bara är personer som står upptagna
i adelskalendern som skulle ha
några nackdelar av detta. Så är givetvis
inte fallet. Det finns väldigt många
människor bland rörelseidkare och fria
yrkesutövare liksom också i andra
grupper som blir för högt beskattade
genom den faktiska sambeskattningen.

Om makarna inte vill nöja sig med
denna höga beskattning kan de göra
jordbruket eller rörelsen till aktiebolag
och ta ut sin inkomst i form av lön.
I detta fall blir makarna beskattade individuellt
för inkomst av tjänst. Det är
alltså en lösning av problemet. Statsrådet
fru Odhnoff, som ju vet besked
om en hel del, hänvisade på ett möte i
Stockholm för ett par veckor sedan till
den möjligheten.

Inom mittenpartierna anser vi emellertid
i motsats till fru Odhnoff att man
inte skall uppmuntra till bolagsbildning

Nr 25

69

Torsdagen den 14 inaj 1970 fm.

i dylika fall och därmed skapa nya
kontrollproblem för taxeringsmyndigheterna.
I stället förordar vi att eu make
som vill hjälpa till i den andre makens
jordbruk eller rörelse skall kunna bli
beskattad för den inkomst som svarar
mot arbetsinsatsen och som schablonmässigt
skall kunna bestämmas till ett,
två eller tre basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring. Någon godtycklig
uppdelning av inkomsten skall det alltså
inte var fråga om, och taxeringsmyndigheterna
skall givetvis kunna
pröva skäligheten i den gjorda uppdelningen
på samma sätt som man t. ex.
prövar barns arbetsinkomst redan i dag.

I nära samband med detta står ett
förslag som framförs i en annan reservation
från mittenpartierna. Om två
makar gemensamt äger ett jordbruk
eller en rörelse blir mannen i dag beskattad
för hela inkomsten även om det
är hustrun som utfört huvuddelen av
arbetet. I småbrukarfamiljer är det numera
mycket vanligt att mannen har
förvärvsarbete på heltid utanför hemmet
och att hustrun sköter jordbruket.
Men trots detta beskattas inkomsten av
jordbruket hos mannen och läggs då
ovanpå mannens löneinkomst, varigenom
skatten blir högre.

När beskattningen nu i princip skall
göras individuell framstår detta som en
orättvisa. Den vill vi ha bort, och i det
syftet föreslår vi att inkomsten av jordbruket
eller rörelsen skall beskattas
hos den av makarna som lagt ned den
största arbetsinsatsen i förvärvskällan.

Folkpensionärernas beskattning har
riksdagen haft anledning att syssla med
vid flera tillfällen de senaste åren. Problemet
är den höga marginalbelastningen
på mindre inkomster vid sidan av
folkpension. Förbättringar har skett,
men trots dessa kan marginalbelastningen
på sidoinkomsten fortfarande bli
mycket kraftig och i vissa fall t. o. m.
överstiga 100 procent.

I propositionen föreslås nya regler
som minskar marginaleffekterna. I vissa
inkomstlägen kan de emellertid fort -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
farande uppgå till 90 procent, och även
det är naturligtvis för högt.

Vi har under utskottsbehandlingen
varit helt överens om detta liksom att
det knappast är möjligt att komma till
rätta med problemet genom ytterligare
åtgärder på beskattningsområdet. I stället
måste man tänka sig att ändra avtrappningsreglerna
för det kommunala
bostadstillägget. Utskottsmajoriteten förutsätter
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och, om
det visar sig möjligt, framlägger förslag
till åtgärder som kan minska marginaleffekterna.
De utskottsledamöter
som tillhör mittenpartierna anser sig
inte med samma förtröstan kunna lägga
saken i regeringens hand utan föreslår
att riksdagen i särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t skall begära förslag till
1971 års riksdag.

De regler som i propositionen föreslås
angående skattelättnader för folkpensionärer
innebär att makar som
båda har folkpension blir helt skattefria
om deras taxerade inkomster uppgår
till sammanlagt högst 11 800 kronor
och därefter får reducerad skatt upp
till en sammanlagd taxerad inkomst av
20 200 kronor. För en ensamstående
folkpensionär ligger motsvarande inkomstgränser
vid 7 700 kronor och
17 300 kronor.

Folkpensionärerna är emellertid inte
de enda låginkomsttagarna i detta land.
Även om den inkomststatistik som vi
nu har tillgång till, av olika skäl som jag
inte nu behöver gå in på, måste läsas
med stor försiktighet är det ställt utom
varje tvivel att ett stort antal människor
i detta land, som måste försörja
sig själva och sina egna familjer helt
genom eget arbete, trots en normal arbetsinsats
inte har större inkomster än
vad de flesta folkpensionärer kommer
upp till. Erfarenheten säger oss att det
i regel är människor i relativt hög ålder
som får nöja sig med så blygsamma
arbetsinkomster.

Inom mittenpartierna anser vi det
vara angeläget att i större utsträckning

70

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
än vad regeringen har föreslagit lätta
bördan för dessa låginkomsttagare. Det
kontantbidrag till hemmamake utan
egen inkomst som vi föreslår skulle
innebära ett gott stöd för många familjer
som får dra sig fram på en liten
inkomst. Men de ensamstående utan
barn kan inte få någon förbättring den
vägen.

För de flesta människor måste det
vara svårt att förstå att två låginkomsttagare
som har lika stor inkomst skall
beskattas olika därför att den ene är
folkpensionär och den andre tjänar sitt
uppehälle genom eget arbete. Vi anser
därför att den särskilda rätt till extra
avdrag vid taxeringen som tillkommer
folkpensionärerna bör utsträckas att
gälla också för inkomsttagare med fulltidsarbete
i motsvarande låga inkomstlägen.
Med en sådan lösning blir det
taxeringsnämndernas uppgift att pröva
dessa låginkomsttagares förhållanden
och avgöra om extra avdrag skall beviljas.

När finansminister Gunnar Sträng
presenterade sitt skattepaket för pressen
den 13 mars, talade han om att
han plockat bort en marginalskattetabell
eller två ur propositionen, därför
att han inte ville att ”debatten skulle
cirkla kring marginalskattekineseriet”
— orden är herr Strängs egna sådana
de återgivits i tidningarna.

Finansministerns olust är lätt att förstå.
Skärpningen av marginalskatterna
för gift person med hemmamake, framför
allt för dem med en inkomst mellan
30 000 och 40 000 kronor, är en allvarlig
skönhetsfläck på skatteförslaget. Genom
den skärpning som skett har det
blivit en mycket stark progressivitet i
det inkomstskikt som ligger närmast
under. I inkomstlägena från strax under
20 000 kronor till 31 000 å 32 000
kronor beskriver marginalskatten en
mycket brant kurva — den ökar där
från 36 till 58 procent. Det mycket stora
antal inkomsttagare i detta skikt som
under de närmaste åren kommer att se
sina inkomster växa, får alltså avstå en

allt större del av ökningen genom beskattningen.
Till den del inkomstökningarna
beror på inflationen — och
med den utveckling som är i gång verkar
det inte att bli någon ringa del —
får dessa inkomsttagare finna sig i att
betala en allt högre skatt på löneökningar
som är rent nominella. Genom
inflationen kommer de inkomsttagare
som nu befinner sig i den nedre delen
av skatteskalan att bli utsatta för en
skatteskärpning, som på några år kommer
att starkt reducera, kanske till och
med eliminera, de skattelättnader som
de erhåller nu till en början. Verkningarna
förstärks naturligtvis, om kommunalskatterna
samtidigt går i höjden,
något som alla prognoser tyvärr tyder
på.

Jag tycker att alla borde vara överens
om att detta är en olycklig utveckling.
Från mittenpartiernas sida vill vi använda
två vägar för att så långt möjligt
avvärja den. Den ena vägen vi tänker
oss är en omarbetning av skatteskalorna,
så att marginalskatterna mildras;
den andra är en värdesäkring av skatteskalor
och avdrag i hela systemet. Vi
har i dag fått höra vilka förödande
verkningar den senare åtgärden skulle
få enligt herr Strängs uppfattning. Är
det inte i stället så att verkan blir den
rakt motsatta mot vad herr Sträng vill
göra gällande? En värdesäkring av
skatteskalorna, så att inkomsttagarna
kunde vara säkra på att de skulle komma
att betala samma procent av sin inkomst
i skatt, så länge lönerna inte höjs
mer än som motsvarar den allmänna
stegringen av prisnivån, måste verksamt
bidra till en lugnare löneutveckling
och därmed hjälpa till att bromsa
de inflationsdrivande krafterna. Den
skulle säkra en standardstegring för
låginkomsttagarna också i framtiden,
och den skulle därigenom innebära en
social reform av större och mera varaktig
betydelse för låginkomsttagarna
än hela den skattereform som vi i dag
står i begrepp att fatta beslut om.

Tyvärr är detta — vilket framhållits

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

71

av herr Helén i den tidigare debatten -—
en mycket konstnadskrävande åtgärd.
Men hur herr Sträng kunde taxera den
till en miljard kronor förstår jag inte,
eftersom vi inte talat om hur mycket vi
vill dämpa marginalskatterna utan uttryckt
oss mycket allmänt. Jag beundrar
herr Strängs precision, när han
kunnat uppskatta kostnaderna med sådan
ackuratess. Som herr Helén framhållit
är detta emellertid en kostnadskrävande
reform, även om vi inte kan
skriva under på finansministerns miljard,
och reformen kan därför inte ges
någon omedelbar aktualitet. Den får
man ta itu med om något år eller så.

Vi har också tagit upp frågan om
kompensation till kommunerna för det
skattebortfall de drabbas av genom att
de kommunala grundavdragen höjs.
Eftersom den frågan stått i centrum för
den tidigare debatten, skall jag förbigå
den i detta sammanhang.

Jag har härmed, herr talman, berört
mittenpartiernas samtliga reservationer
till bevillningsutskottets betänkande nr
40 utom två, som kanske ligger litet vid
sidan av skattepaketet. Den ena av dem
gäller underhåll till icke hemmavarande
barn och den andra de handikappades
skatteproblem. Jag vill för fullständighetens
skull försöka att motivera
även dem.

Enligt de bestämmelser som nu gäller
får en skattskyldig göra avdrag för underhåll
av icke hemmavarande barn
under 16 år med 1 000 kronor. I propositionen
föreslås att avdragsbeloppet
skall höjas till 1 500 kronor och åldersgränsen
till 18 år. Mot detta förslag har
vi ingenting att erinra.

I två folkpartimotioner, som väckts
vid riksdagens början, tas frågan upp
om hur underhållsbidrag för barn skall
beaktas vid beskattningen med utgångspunkt
i de ensamståendes, särskilt de
frånskildas, förhållanden. Motionärerna
föreslår en utredning av frågan.
Utskottet framhåller att de frågor som
aktualiserats i motionerna kommer att

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tas upp av familjelagsalckunniga och
skatteutredningen om periodiskt understöd.

Enligt direktiven skall den senare utredningen
emellertid inte gå in på en
principiell prövning av de speciella underhållsbidrag
som det här är fråga om.
Mittenpartiernas representanter i bevillningsutskottet
föreslår därför att
riksdagen skall begära en särskild utredning
av frågan.

Samhället har under de senaste åren
vidtagit en rad åtgärder för att förbättra
förhållandena för de handikappade
och underlätta deras integrering i samhället.
Inte minst har strävandena gått
ut på att som ett led i samhällsintegreringen
inpassa de handikappade i det
normala arbetslivet.

Det är självklart att de handikappade
skall betala skatt enligt i princip samma
regler som andra. Om beskattningen
skall bli rättvis är det emellertid nödvändigt
att ta hänsyn till att ett handikapp
i de flesta fall i och för sig betyder
en kostnadsbelastning som inte alltid
— utan jag skulle tro tvärtom ganska
sällan — uppväges av det stöd som den
handikappade erhåller av samhället.
Den handikappade har därför i regel
betydligt större kostnader för att kunna
förvärva sin arbetsinkomst än vad hans
icke handikappade arbetskamrater med
samma uppgifter har. I många fall får
han — enligt de regler som gäller — avdrag
för dessa kostnader vid inkomsttaxeringen.
Men till stor del är kostnaderna
av sådan karaktär att de är omöjliga
att isolera från de rena levnadskostnaderna.
För kostnader av detta
slag får den handikappade inte något
avdrag om inte hans inkomst är så låg
att han kan få extra avdrag på grund
av nedsatt skatteförmåga.

Till följd av de högre levnadskostnader
som orsakas av handikappet befinner
sig många, kanske de flesta, handikappade
av nödtvång i en sämre ekonomisk
situation än icke handikappade i
samma inkomstläge. Det är rimligt —-

72

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
och nödvändigt om man vill skapa rättvisa
■—- att ta hänsyn till det vid beskattningen.

Med detta, herr talman, går jag över
till en annan del av innehållet i skattepaketet,
den som gäller kapitalskatterna
och som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 41.

I stort sett har vi från mittenpartiernas
sida kunnat ansluta oss till vad finansministern
föreslår i fråga om såväl
förmögenhetsskatten som arvs- och gåvoskatterna.

Det har sagts att finansministern i
propositionen om kapitalskatterna lagt
sig till höger om folkpartiets och centerpartiets
representanter i kapitalskatteberedningen,
ja, man har till och med
velat göra gällande att finansministern
närmast lagt sig på den linje som moderata
samlingspartiets representant i utredningen
gjorde sig till talesman för.

Jag tycker nog att utläggningar av
denna art är rätt meningslösa. Den som
noggrant läser mittenpartirepresentanternas
reservation i kapitalskatteberedningen
måste få helt klart för sig hur de
— och jag kan säga vi, eftersom jag
själv var en av dem — uttryckligen har
sagt ifrån att kapitalbeskattningen inte
kan utformas utan hänsyn till inkomstbeskattningen
och att det varit bäst om
kapitalskatteberedningen kunnat avvakta
den inkomstskattereform, som i dag
står på kammarens dagordning. Vi sade
också att vi ansåg oss vara oförhindrade
att under det fortsatta utredningsarbetet
föreslå de förändringar i kapitalbeskattningen
som kunde komma att
aktualiseras genom en ändrad inkomstbeskattning.

Nu har herr Sträng själv i propositionen
dragit konsekvenserna av den ändrade
situation, som inträder genom omläggningen
av inkomstbeskattningen,
och vi har från folkpartiets och centerpartiets
sida anslutit oss till herr
Strängs bedömningar. Jag kan försäkra
att mittenreservanterna i kapitalskatteberedningen
—- med hänsyn till de förbehåll
som gjorts i reservationen — inte

har någon anledning att känna sig överkörda
av vare sig herr Sträng eller sina
egna partier. Tvärtom tycker vi att det
är bra att herr Sträng har tagit ett steg i
rätt riktning.

Kapitalskatteberedningen har utsatts
för hård kritik för att den inte har belyst
de samhällsekonomiska verkningarna
av sina förslag. Bristen på kunskap
om effekterna på samhällsekonomin gäller
emellertid inte bara kapitalskatterna
utan i minst lika hög grad inkomstskatter
och olika former av konsumtionsskatter.
Vi vet t. ex. mycket litet om
hur skattesystemet och de olika komponenterna
i det verkar på sparandet,
investeringsviljan och tillväxten i vår
ekonomi. Från mittenpartiernas sida
anser vi det vara angeläget, att dessa
saker blir föremål för en allsidig undersökning
av en särskild expertutredning.

I slort sett samma skäl som talar för
en värdesäkring av skatteskalor och avdrag,
när det gäller inkomstskatterna,
kan anföras för en värdesäkring av kapitalskatterna.
Också dessa är progressiva,
i vissa lägen t. o. m. starkt progressiva,
och det är inte rimligt att en fortgående
penningvärdeförsämring skall
tillåtas att automatiskt skärpa skattetrycket.
Eftersom progressionen är
störst i den nedre delen av skatteskalorna
är det mindre förmögenheter och
mindre arv som blir hårdast drabbade.
En värdesäkring av kapitalskattesystemet
skulle inte erbjuda några större tekniska
svårigheter. Vi anser att kapitalskatteberedningen,
som fortsätter sitt
arbete, bör få i uppdrag att utarbeta
förslag till ett värdesäkert skattesystem
för kapitalbeskattningen.

Frågan om beskattningen av gåvor till
allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar
har ju varit föremål för stor uppmärksamhet,
och jag vill ge uttryck åt
min tillfredsställelse med att finansministern
här inte har följt kapitalskatteberedningens
majoritet utan — i likhet
med reservanterna i kapitalskatteberedningen
— föreslår att den nuvarande

Torsdagen den I I maj 1970 fm.

Nr 25

73

skattefriheten bibeliålles. Emellertid är
frågan inte löst genom att allt förblir vid
det gamla. Flertalet av de allmännyttiga
stiftelser och sammanslutningar som är
befriade från gåvoskatt är däremot skyldiga
att betala arvsskatt, ehuru efter en
lindrigare skala. Denna skillnad i behandlingen
i fråga om arvsskatt och gåvoskatt
har länge utsatts för stark kritik.
Kapitalskatteberedningen fick i direktiven
uppdrag att överväga hur man
skulle kunna nå en bättre överensstämmelse
mellan arvs- och gåvoskattefriheten
för de berörda sammanslutningarna.
Beredningens majoritet ville lösa problemet
på sitt eget sätt — genom att göra
rent hus med praktiskt taget alla undantag
från såväl gåvoskatt som arvsskatt
— men propositionen går som
sagt ut på att bibehålla nuvarande bestämmelser
oförändrade. Samordningsfrågan
är därmed fortfarande olöst.

Under de senaste åren har det förekommit
en livlig diskussion kring den
roll som stiftelseförmögenheterna kan
spela som instrument för ekonomiskt
inflytande. Vi anser att det är en fråga
som det finns all anledning att uppmärksamma
och som bör bli föremål
för en grundlig och allsidig utredning.
Detta kan mana till en viss försiktighet
när det gäller att utsträcka arvsskattefriheten.
Men man får å andra sidan
inte bortse ifrån att de stiftelser som
kan användas som maktinstrument är
ett litet fåtal och att de stiftelser och
sammanslutningar som främjar Religiösa,
välgörande och liknande allmännyttiga
ändamål praktiskt taget alla faller
utanför denna krets. Dessutom bör
det vara möjligt att vid en utvidgning
av arvsskattefriheten i lagstiftningen
göra sådana avgränsningar och förbehåll
att skattefriheten inte innebär ett
gynnande av vissa personer, familjer
eller grupper.

I propositionen föreslås att det nuvarande
gränsbeloppet för frihet från gåvoskatt,
som utgör 2 000 kronor för år,
skall ändras till ett grundavdrag på
samma belopp. Detta bidrar till en lägre

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
beskattning av alla gåvor som är större
än 2 000 kronor. De flesta gåvor avpassas
emellertid så alt de kommer under
det skattefria beloppet. Med hänsyn till
penningvärdeförsämringen anser oppositionspartiernas
representanter i bevillningsutskottet,
att beloppet, som stått
oförändrat mycket länge, skall höjas till
3 000 kronor. Visst kan det spekuleras i
skattevinster genom alt ge gåvor i livstiden
i stället för att invänta ett kommande
arvskifte. Men i detta fall rör
sig det hela på en ekonomisk nivå, där
det är tämligen oväsentligt om det årliga
grundavdraget uppgår till 2 000 eller
till 3 000 kronor.

I proposition nr 71 föreslås särregler
för beskattning av förmögenhet eller
arv som utgör arbetande kapital i jordbruk
och rörelser som drivs som familjeföretag.
Särreglerna syftar till att
mindre och medelstora familjeföretag
skall gå fria från den allmänna höjning
som föreslås för förmögenhets- och arvsskatterna.
Mot den målsättningen är
ingenting att erinra. När ägarens förmögenhet
är bunden i företaget verkar
den årliga fömögenhetsskatten som en
direkt belastning på företaget och driver
upp kraven på avkastning i detta.
Detsamma gäller den blivande arvsskatten
vid ett generationsskifte. Om ägaren
är förutseende tar han en kapitalförsäkring
på sitt eget liv som täcker
arvsskatten, och premien för den försäkringen
måste betalas ur företagets
avkastning. Kapitalskatterna verkar
därför snarare som en skatt på företaget
än som en beskattning av ägarens
personliga förmögenhet. Om inte företaget
kan motsvara förräntningskraven
hotar nedläggning eller försäljning av
företaget. De flesta familjeföretagen inom
industrisektorn kan möta de ökade
förräntningskraven endast med prishöjningar
som försätter företagen i ett
sämre konkurrensläge.

Så som regeringens förslag är utformat
uppfylles målsättningen att bevara
nuvarande skattenivå bara så länge tillgångarnas
nominella värden är oför -

74

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ändrade. Men samtidigt med att de nya
skattereglerna träder i kraft höjs taxeringsvärdena
på fastigheter. Särskilt för
jordbruksfastigheter är denna höjning
markant. Också de ökade kraven på kapitalinsats
i de flesta rörelser kan —
med de regler som regeringen föreslår
— komma att leda till en faktisk skärpning
av kapitalbeskattningen för många
familjeföretag. Inom mittenpartierna
har vi ansett att målsättningen bör vara
att bibehålla den reella skattebelastningen
för de mindre och medelstora familjeföretagen
på nuvarande nivå. För att
den målsättningen skall kunna realiseras
bör den undre gränsen för reduktion
av förmögenhetsskatten enligt vår
mening sänkas från föreslagna 500 000
kronor till 300 000 kronor.

Som jag nyss sade påverkar kapitalskatterna
familjeföretagens konkurrenssituation.
Det är därför viktigt att reglerna
för beskattningen av kapital som
är nedlagt i sådana företag verkar konkurrensneutralt.
Det 75-procentsrekvisit
som förekommer på flera ställen i de
bestämmelser som regeringen föreslår
kan medföra att en del företag på ett
oberättigat sätt kommer att falla utanför
och därmed hamnar i en försämrad
konkurrenssituation. För att undvika
detta anser vi att procenttalet 75 på alla
ställen bör ändras till 60. Jag vill
emellertid framhålla att det för närvarande
inte finns något material framtaget
som ger underlag för någon säker
bedömning på denna punkt. I det läget
och då det är fråga om en provisorisk
lagstiftning anser vi att det är klokt att
tillämpa den gamla regeln ”hellre fria
än fälla”.

Det är som sagt fråga om en provisorisk
lagstiftning, och meningen är att
kapitalskatteberedningen skall utreda
frågan om familjeföretagens beskattning
och komma med förslag till slutgiltiga
lösningar. Vad beträffar arvsskatten,
som för familjeföretagens del kan vara
mycket betungande, anser vi i mittenpartierna
att kapitalskatteberedningen i
sitt arbete bör ha ett enda mål för ögo -

nen, nämligen att arvsbeskattningen inte
får leda till att ett familjeföretag vid
ägarens död drabbas av likviditetssvårigheter
som äventyrar företagets fortsatta
drift.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till de reservationer till bevillningsutskottets
betänkande nr 40 där
mitt namn står främst.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om måhända uppläggningen
av denna debatt kan te sig
litet annorlunda mot vad vi är vana
vid i bevillningsutskottet, skall jag i
all underdånighet ändå be att få anföra
några ord i anledning av bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 41.

Jag finner det hela något märkligt.
Inom bevillningsutskottet har vi suttit
och tragglat med detta ärende i tre veckors
tid. Sedan när det skall behandlas
i kammaren får helt plötsligt de s. k.
stora i församlingen för sig att det måste
bli en parti- och gruppledardebatt,
vilket gör att bevillningsutskottet i rätt
stor utsträckning blir sidsteppat. Det
märks väl också av den diskussion som
tidigare här har förts att intresset i nuvarande
läge inte är så särskilt stort
bland kammarens ledamöter. Medveten
om herr talmannens kända tålamod med
oss här i kammaren tar jag mig friheten
att än en gång utnyttja detta tålamod
och i anledning av att jag hela
tiden har varit med i bevillningsutskottet
vid dess behandling av detta ärende
ta herr talmannens och andras uppmärksamhet
i anspråk en stund.

Det skulle i detta skede ha räckt med
att jag hade instämt i de yrkanden som
herr Tistad alldeles nyss gjorde från
denna talarstol. Jag skall förkorta ett
anförande som i sak var väl förberett,
av den anledning som jag inledningsvis
velat antyda.

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

Det skatleförslag som efter en mångfald
utredningar nu ligger på riksdagens
bord hälsas från centerpartiet och
folkpartiet i princip med stor tillfredsställelse.
Även om vi tidigare här i dag
har hört att det kan råda stora skiljaktigheter
är den principiella inställningen
i stort sett densamma hos utskottets
majoritet och reservanterna från mittenpartierna.
Det framstår emellertid
som angeläget att med denna, som den
har kallats, efterkrigstidens största
skattereform gå en bit längre, såväl när
det gäller de heltidsarbetande och låginkomsttagarna
som när det gäller familjepolitiken.
Men att vilja är en sak
och kunna en annan. Utskottsmajoriteten
skulle, om viljan hade funnits, kunnat
tillstyrka en del av motionerna från
mittenpartierna.

Det finns trösklar och skönhetsfläckar
i regeringsförslaget, men i stort
sett accepterar vi det. De många reservationerna
till utskottets utlåtande har
orsakats av att vi tror och hoppas att
ännu bättre kunna lösa problemen för
de lägre inkomsttagarna och för familjeförsörjarna
än vad som sker enligt
utskottets förslag. Det som sker är
ingenting annat än en omfördelning av
skattetrycket i de olika skikten. Vi har
hört finansministern deklarera att det
är i och för sig små smulor som kan
tas i progressionen. Det andra starka
elementet, om jag får kalla det så, i
skatteförslaget är en markant övergång
från direkt till indirekt beskattning.

Jag skulle vilja uttrycka mig —- utan
att på något sätt vara visionär — på
det sättet att nya reformer med bibehållande
av värdesäkra skatter kan ske
endast om produktionen och sparandet
ökas. Endast ekonomiska realiteter kan
ge staten möjlighet att utveckla samhällsservicen.
Jag vill tillfoga att det
är min mycket bestämda uppfattning
att med det nya skatteförslaget och det
skattetryck som blir rådande i fråga
om såväl den direkta som den indirekta
skatten vi har nått den gräns där
några väsentligt ökade skatteuttag inte

75

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ter sig möjliga utan produktionsstcgring
och ökat sparande.

Jag delar utskottets uppfattning om
att man för att möjliggöra eu ekonomisk
utjämning mellan skilda grupper av
människor inte enbart kan förlita sig
på de fackliga organisationerna och på
de förhandlingar som förs — detta med
tanke på strukturen inom näringslivet
•— utan vi måste även använda skatterna
och socialpolitiken för att nå en
jämlikhet som jag tror att de flesta av
oss eftersträvar.

Av vad jag här sagt framgår med all
tydlighet tre väsentliga ting:

1. Det skattepolitiska fördelningsansvaret.

2. Nödvändigheten av en väl avvägd
socialpolitik för jämlikhetskravets förverkligande.

3. En finanspolitik som ger näringslivet
möjligheter att bygga ut sin produktionskapacitet.

Vårt nuvarande ekonomiska läge —
inte minst med tanke på bytesbalansens
mindre gynnsamma utveckling som i sin
tur är en av orsakerna till minskningen
av valutareserven — ger en bild av
den samklang som måste finnas i fråga
om nyttjandet av de olika instrumenten
för att människorna, såväl enskilda som
grupper, och näringslivet skall känna
trygghet inför utvecklingen i nuet och
för framtiden.

Vidtagna finanspolitiska åtgärder —-jag tänker på den beslutade investeringsavgiften
för icke prioriterade byggen
samt på den av riksbanken påbjudna
kreditåtstramningen — är beska mediciner
som måste tas. Lägger man till
detta statsministerns uttalande enligt
tidningsreferat, att dessa vidtagna åtgärder
inte kan avskaffas under överskådlig
tid samt att eventuellt andra ingripanden
av ekonomisk art kan bli
nödvändiga, vill jag för det första säga
att även om det svider är alla åtgärder
som vidtas för att återställa den ekonomiska
balansen försvarbara. Men för
det andra måste vi också komma ihåg
att det är regeringen som har det störs -

76

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ta ansvaret för nuvarande ekonomiska
läge.

Jag har, herr talman, velat säga detta
av den anledningen att en ekonomisk
utveckling i positiv riktning är
avgörande för såväl den skattepolitiska
ansvarsfördelningen som för ett bibehållet
och fortsatt reformarbete på olika
områden.

Borttagandet av det kommunala skatteavdraget
— som föreslås bli utbytt
mot ett enhetligt grundavdrag — vid
både statlig och kommunal beskattning
är enligt mitt förmenande en riktig åtgärd.
Detta måste ses i samband med
den kommunala skatteutjämning som
inte minst med centerns medverkan
har genomförts. De tidigare stora skillnaderna
i den kommunala utdebiteringen
har härigenom till viss del utjämnats.
Kvar finns tyvärr skillnader i utdebiteringen
kommuner emellan. Till
detta måste läggas utgiftsfördelningen
mellan stat och kommun som vi anser
icke vara tillfredsställande.

I såväl propositionen som bevillningsutskottets
betänkande sägs det på
några få rader att kommunerna skall
erhålla full kompensation för det skattebortfall
som kommer att bli följden
av skatteförslaget och de reformer som
i samband därmed genomföres.

Det skulle ha varit värdefullt om vi
i dag i ett sammanhang hade haft möjlighet
att ta ställning till förslaget om
nya riktlinjer i fråga om kommunal
skatteutjämning. Enligt mitt förmenande
kommer i skattepaketet angivna medel
— det rör sig om en miljard kronor
— icke att räcka till för att såväl ge full
kompensation till kommunerna som
täcka statens utgifter för en rättvisare
kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna.

Som utskottet framhåller är den kommunala
beskattningen inte minst för de
lägre inkomsttagarna den som drabbar
hårdast. Jag delar den uppfattningen,
och därför anser jag det vara en brist
att vi vid detta tillfälle inte har fått
ta del av finansministerns aviserade

förslag om nya riktlinjer för den kommunala
skatteutjämningen.

Även om vi i princip i stora delar
godtar finansministerns skatteförslag
får inte den omfördelning av skatterna
till förmån för de lägre inkomsttagarna
som med regeringens ansvar kommer
att genomföras leda till att de lägre inkomsttagarna
på grund av — för att använda
LO-ordförandens herr Geijers
ord — en långt gående inflation blir
lurade av regeringen. Det är mot den
bakgrunden som vi i en reservation begär
förslag till 1971 års riksdag om inflationsfria
eller värdesäkra skatteskalor
och avdrag. I fråga om förvärvsavdragens
sänkning från 3 000 till 2 000
kronor är med de föreslagna grundavdragen,
ingenting att invända. Jag vill
betona en detalj i det sammanhanget,
nämligen det anmärkningsvärda faktum
att jordbrukarna behandlas annorlunda
än andra yrkesgrupper. För dem
behålles 1 000-kronorsgränsen. I den
omläggning av beskattningen som kommer
att ske finns ingen anledning att
behandla jordbrukarna på annat sätt
än andra yrkesutövare.

Enligt inkomststatistiken, som även
är intagen i utskottsutlåtandet, finns i
värt land mer än två miljoner personer
som har en nettoinkomst understigande
10 000 kronor. Vi är medvetna om
att statistiken i viss mån kan vara vilseledande,
eftersom den innefattar grupper
som inte kan räknas till fulltidsarbetande.
Men ett faktum kvarstår —
och det har framgått av den tidigare
diskussionen i dag — nämligen att det
finns fulltidsarbetande som har denna
låga inkomst. Vi föreslår, på basis av
utredningsmaterial, att förslag framläggs
till nästa års riksdag om ett särskilt
avdrag för dessa människor. Det
är ett naturligt rättvisekrav i jämlikhetspolitiken.

I likhet med vad jag framhållit om
åtgärder för låginkomsttagarna föreslår
vi i en reservation som gäller den av
herr Sträng föreslagna skattereduktionen
—• d. v. s. ett avdrag på upp till

Nr 25

77

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

1 800 kronor vid taxeringen — i stället
ett bidrag på 1 800 kronor. Herr Tistad
har ingående talat därom, och jag behöver
inte orda mycket om vårt förslag.
Finansministern påstod att genomförandet
skulle innebära mycket
krångel. Möjligheterna är emellertid
många, och jag vill bara visa på en utväg.
Vi har i dag ett familjepolitiskt bostadsbidrag,
och det är mycket enkelt
att följa riktlinjerna för beräkningen
av detta, som innebär att man utgår
från det senast kända taxeringsårets inkomster.

I reservation begärs också ett rättvisare
förslag i fråga om beskattningen
av äkta makar. I propositionen skiljer
man mellan A- och B-inkomst. Enligt
förslaget skall det göras en individuell
beskattning av makarnas gemensamma
inkomst i företaget. Om det man tjänar
dessutom — den s. k. B-inkomsten
— överstiger 2 000 kronor skall denna
inkomst hänföras till den s. k. A-inkomsten.
I reservationen begärs förslag
till höstriksdagen vilket bygger på principen
att om båda makarna i ej ringa
utsträckning varit verksamma i förvärvskälla
man skall i förhållande till
arbetsinsatsen beskattas för den del av
inkomsten som lägst motsvarar basbeloppet
för ATP och högst tre gånger
detta belopp.

I motion och reservation förs fram
förslag om att inkomst av jordbruk och
rörelse alltid bör beskattas hos den av
makarna som gör den största arbetsinsatsen
i förvärvskällan. Låt mig bara ta
ett exempel: Jag har själv inkomst av
tjänst, och samtidigt har jag ett företag
som min fru sköter — ett jordbruk eller
någonting annat. Med de nu föreslagna
reglerna blir det alltid jag som skattemässigt
får svara för inkomsten. Vi
anser inte det vara en riktig utformning
av den nya skattepolitiken.

Sedan vill jag säga något om folkpensionärernas
ställning. Låt mig, herr
talman, för att i viss mån infria vad jag
sade inledningsvis, avkorta även detta

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
till ett instämmande i herr Tistads uttalande
om folkpensionärerna.

Jag vill dock göra det tillägget att vi
skall vara medvetna om att nuets folkpensionärer
har lagt grunden till det
välstånd som är förunnat en del av oss
i vårt samhälle. Även om man tar hänsyn
till ATP:s utformning kommer
långt in i framtiden låginkomsttagarna
att bli mest missgynnade när det gäller
folkpensionerna.

När vi talar om folkpensionärerna
vill jag med tanke på de låga inkomsttagarna
i vårt samhälle även framhålla
att vid jämförelse jag hänvisar till
såväl propositionen som utskottets utlåtande
— det ändå inte är folkpensionärerna
som drabbas hårdast utan
de fulltidsarbetande låginkomsttagarna.
Därför måste det vara av synnerligen
stor vikt att man försöker att lösa dessa
problem i ett sammanhang.

I samband med skattepaketet har såväl
från regeringen som från oppositionen
väckts förslag av familje- och
socialpolitisk karaktär. Våra förslag
kommer att beröras av representanter
från ifrågavarande utskott. Jag vill i
detta sammanhang säga att skatteförslag
som kräver utgiftsökningar kommer
vi att följa upp i enlighet med motionerna
och reservationen, där vi begär
förslag till höstriksdagen. Sådana
skatteförslag kommer vi att handlägga
på ett sådant sätt att de icke kommer
att belasta budgeten i negativ riktning.

Låt mig, herr talman, avslutningsvis
framhålla att de utgiftsökningar som
begärts av mittenpartierna grundar sig
på nödvändiga reformer som går längre
än de som regeringen föreslår. Skulle
de — mot finansministerns i kompletteringspropositionen
gjorda antaganden
— bli av den storlek som LOchefen
förebådar kan såväl de av regeringen
som de av oppositionen framförda
förslagen frysas inne. Skulle detta
inträffa vill jag upprepa att regeringen
här har ett stort ansvar.

Allra sist, herr talman, vill jag näm -

78

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
na att jag i går hade nöjet att titta på
ett TV-program vari statsministern utfrågades
-— det är synd att han inte
finns i kammaren — och där man speciellt
berörde de låga inkomsttagarnas
problem. Här fick man först och främst
fram en skrämmande verklighet i det
s. k. välfärdssamhälle som vi lever i.
En annan sak som jag starkt reagerade
mot är att den enda rekommendation
som statsministern har på de olika frågorna
var: Vänd er till kommunen så
kommer man att hjälpa er. Om statsministern
verkligen vill stå för ett sådant
uttalande är det alldeles naturligt
att man i görligaste mån följer de reservationer
som har framförts från
centerpartiet, de reservationer som oinskränkt
syftar till att skapa bättre förhållanden
för de låga inkomsttagarna.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Redan från första början
presenterades den kommande skatteomläggningen
på ett sådant sätt att
man fick intryck av att inkomsttagarna
äntligen skulle få en rejäl skattesänkning.
Denna skatteomläggning skulle
samtidigt innebära en jämlikhetsreform.
De allra flesta skulle sålunda få
det bättre. Detta utvecklades senare i
ett anförande av finansminister Sträng
i det s. k. storrådslaget i Folkets hus
i september. Vi fick emellertid vänta
länge på skattepaketet. Inte ens i statsverkspropositionen
i år presenterades
något annat än vissa fragmentariska
upplysningar om hur det nya skatteförslaget
skulle komma att se ut. Ej heller
var regeringen beredd att låta de av
finansdepartementet uppgjorda förslagen
gå ut på remiss till exempelvis
löntagarorganisationerna. När så skattepropositionerna
kom visade det sig
att de var både tunna och ofullständiga.
Korrekta tabeller och beräkningar
utvisande hur det nya skattesystemet
skulle verka på den enskilda människan
eller samhällsekonomin saknades.
Inte heller kunde man finna uppgifter

om hur det nya skulle påverka kommunernas
inkomster, och inte ens i dag
när riksdagen har att behandla hela
detta stora komplex har regeringen på
ett tillfredsställande sätt visat hur kommunerna
skall kompenseras för skattebortfallet.

Denna underlåtenhet finner vi i modarata
samlingspartiet utomordentligt
anmärkningsvärd. Bristerna i förslaget
är enligt min uppfattning så omfattande
att hela frågan borde behandlas på
nytt.

Varje skattesystem har sina konsekvenser
för den samhällsekonomiska
utvecklingen och balansen. Det klara
sambandet mellan skatter och ekonomi
kan knappast förnekas. I själva verket
är det väl så att den moderna finanspolitiken
grundar sig på detta förhållande.
Man kan då tycka att när ett så
omfattande förslag läggs på riksdagens
bord borde riksdagen också vid sitt
ställningstagande ha ett noggrant utredningsmaterial
beträffande förslagets
beräknade verkningar på samhällsekonomin
i dess helhet. Detta utomordentligt
viktiga område har emellertid regeringen
förbigått med tystnad när den
nu lägger fram sina förslag om ett nytt
skattesystem och en ny förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattning.

I stället påstår finansministern att
skatteförslaget är samhällsekonomiskt
neutralt. Man torde dock knappast kunna
påstå att det existerar ett skattesystem
som på intet sätt påverkar samhällsekonomin.
Bara omfördelningen
mellan direkt och indirekt skatt påverkar
den enskilda människans handlande.
Sålunda kan man anta att sänkta
direkta skatter ökar konsumtionen och
att skärpta marginalskatter minskar
sparandet, driver upp arbetstagarnas
krav på lönekompensation och därmed
också påskyndar inflationen. Man kan
därför knappast säga att det föreslagna
skatteförslaget är neutralt till sina
verkningar.

I den reviderade finansplanen säger
finansministern att skattereformen

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

79

medför en betydande uppräkning av
statsinkomsterna. Det nya skattesystemet
innebär alltså inte ens ett oförändrat
skattetryck eller oförändrade inkomster
för staten, över en femårsperiod
leder en skatteomläggning till att
staten tar in ytterligare 12 miljarder
kronor jämfört med vad finansministern
under samma förhållanden skulle
fått in med det nuvarande systemet.

Den bedömning av den ekonomiska
situationen som gjordes i årets finansplan
och som sålunda låg till grund för
regeringens förslag har visat sig alltför
optimistisk. Balansrubbningarna i den
svenska ekonomin har visat sig vara
större och mer svårbemästrade än vad
regeringen någonsin hade räknat med.
På flera områden har sålunda utvecklingen
visat sig gå betydligt snabbare
och i en helt annan riktning än vad
som antytts i finansplanen. Prisstegringarna
under årets tre första månader
har blivit större än vad som beräknades
för hela år 1970. Löneutvecklingen
ser ut att gå snabbare i år än
vad som antogs i finansplanen. Tvärt
emot förutsägelserna i finansplanen
ökar importen snabbare än exporten.
Mot en importökning på 21 procent
svarar en exportökning av bara 13 procent.
Valutareserven går ånyo nedåt
och uppgick vid mars månads utgång
till endast 3 659 miljoner kronor och
var därvid lägre än den bottensiffra
som noterades i oktober förra året.

Jag vill också i detta sammanhang
påpeka att man i OECD:s rapport från
april 1970 ansett det nödvändigt att
den ekonomiska politiken så utformas
att kostnads- och prisutvecklingen hålls
inom rimliga gränser. Mot den bakgrunden
kan det föreliggande skatteförslaget
enligt min mening inte vara
ägnat att främja sund ekonomisk utveckling.
De kraftiga marginalskatteskärpningarna
kommer som vi redan
sett att leda till mycket stora lönekrav
med allt vad detta betyder för inflation
och för svårigheter framför allt
för exportindustrin. En sådan utveck -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ling kan vi naturligtvis inte försvara.
Eu betydande omarbetning av förslaget
måste därför enligt vår mening
komma till stånd. Den bör i första hand
avse marginalskatterna som avsevärt
bör minskas i förhållande till regeringens
förslag.

Vi måste också i detta sammanhang
tänka på att familjer med barn skall få
en minskad skattebörda. Detta bör också
gälla familjer utan barn, där hustrun
av olika skäl har valt att stanna i hemmet.
Vi anser nämligen att full valfrihet
måste råda i en sådan här fråga.

Vidare anser vi att de effekter som
uppstår genom slopandet av de kommunala
skatteavdragen i högskattekommunerna
bör ses över så att inte invånarna
där blir hårdare pressade än
andra skattebetalare.

Inför dessa argument har vi ansett
att en överarbetning av det föreliggande
förslaget bör ske till höstriksdagen.
Denna bearbetning bör ske i samråd
med ekonomisk expertis och företrädare
för arbetslivets organisationer. Enligt
vår uppfattning bör därför detta
ärende återremitteras till Kungl. Maj:t
med begäran om ett nytt förslag till
höstriksdagen, varvid möjligheter finns
att det nya systemet ändå kan träda
i kraft den 1 januari 1971.

Om nu inte detta yrkande — vilket
vi naturligtvis tror oss veta —• kan vinna
riksdagens bifall, har vi dessutom
föreslagit en rad ändringar. Det gäller
bl. a. kostnaderna för barntillsyn. I detta
fall tror vi inte på principen med
schablonavdrag. Orättvisan skulle bli
alltför stor.

Kostnaderna kan ju variera från fall
till fall i mycket stor utsträckning.

Vi förordar i stället införandet av avdragsrätt
för de faktiska kostnaderna,
och på samma sätt anser vi att de kostnader
som uppkommer vid nödvändig
tillsyn av nära anhörig som är sjuk eller
gammal bör prövas. Dessa problem är
nämligen likartade med dem som uppkommer
vid barntillsyn.

Nästa reservation som vi för fram i

80

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
detta sammanhang är nr 5 vilken tar
upp frågan om grundavdraget på 4 500
kronor som avtrappas då den taxerade
inkomsten överstiger 30 000 kronor vilket,
då avdragsrätten för kommunalskatten
slopats och skatteskalan görs
brantare, resulterar i att marginalskatten
skärps kraftigt i inkomstlägen mellan
20 000 och 40 000 kronor.

Vi anser denna marginalskatteskärpning
orimlig. Många inkomsttagare har
under senare år fått uppleva en sänkt
standard på grund av ökade skatter och
ett försämrat penningvärde. Blir det föreliggande
förslaget genomfört kommer
standarden att ytterligare försämras.
Och inte nog med detta! De grupper
som enligt propositionen skulle få skattelättnader
kommer under första eller
andra året efter den här aktuella reformens
ikraftträdande att på nytt drabbas
av skattehöjningar.

Eftersom den föreslagna avtrappningen
av grundavdraget medför marginalskattehöjningar
i mellaninkomstlägen
har vi föreslagit att alla inkomsttagare
med barn samt alla inkomsttagare med
hustru som saknar inkomst skall få
grundavdraget utan avtrappning. För
övriga inkomsttagare anser vi att avtrappningen
skall börja vid en årsinkomst
på 30 000 kronor i enlighet med
regeringens förslag.

Dessa åtgärder är troligen inte tillräckliga
med hänsyn till den löne- och
prisutveckling som man kan räkna med
under åren 1970 och 1971. En sänkning
av marginalskatten bör därför prövas
på mellaninkomstskikten.

I reservationen 6 påtalas den brist i
skatteförslaget som utgörs av att man ej
tagit hänsyn till den nedsatta skatteförmåga
som föreligger för många människor,
dels på grund av eget handikapp,
dels på grund av försörjningsansvar
gentemot nära anhörig med nedsatta arbetsinkomster
och nedsatt arbetsförmåga.
De bestämmelser som nu råder är
alltför rigorösa och bör ändras. Maximibeloppet,
som nu utgör 6 000 kronor

per år, har vi ansett bör höjas till 10 000
kronor.

Reservationen 8 tar upp till behandling
beskattning av makar som har både
arbets- och annan inkomst, vilket
numera benämnes A- och B-inkomst.
Förslaget innebär att om makar har Binkomster
som inte överstiger 2 000 kronor,
skall dessa betraktas som arbetsinkomster.
I en motion från fru FlorénWinther
föreslås att gränsen skall höjas
till 5 000 kronor. Jag tror att det är ett
riktigt förslag. Motionären kan nämligen
stödja sitt förslag på kammarrättens,
riksrevisionsverkets och riksskattenämndens
uttalanden i deras remisssvar.

I reservationen 9 avhandlas de faktiskt
sambeskattades problem. I den kategorin
återfinner vi jordbrukare, köpmän,
läkare, tandläkare, advokater och
en hel rad andra inkomsttagare. Om
propositionens förslag genomföres kommer
det att leda till en betydande merbeskattning
för dessa grupper jämfört
med dem som har inkomst av tjänst.
Principen om individuell beskattning
får därför inte undanhållas de grupper
jag nämnde. Därför bör avdrag för lön
till medhjälpande maken få göras enligt
avtalsbestämmelserna där sådana finns.
Här kan måhända en viss schablon utformas
av riksskatteverket.

I reservationen 13 behandlas folkpensionärernas
beskattning. Vi anser att deras
problem inte löses genom propositionens
förslag. De pensionärer som har
inkomster utöver folkpensionen får vidkännas
en ganska hård beskattning.
Detta beror dels på skattens utformning,
dels också på avtrappningen av det
kommunala bostadstillägget. Man kan
tänka sig att sänka avtrappningen till
exempelvis en tredjedel. På det viset
skulle merkostnad uppstå för kommunerna
som vi i så fall anser bör betalas
av staten. Folkpensionen bör enligt vår
mening inte beskattas, eftersom folkpensionsavgiften
numera inte är avdragsgill.
Den dubbelbeskattning som

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

81

nu finns utgör ett hinder för folkpensioniirer
att ta arbete liksom de avtrappningsregler
som gäller för det kommunala
bostadstillägget i kombination med
skattereglerna i övrigt.

Reservation 20 gäller skydd mot automatiska
skattehöjningar. Ett krav vid
utformandet av ett nytt skatteförslag bör
vara att grundavdrag, skiktgränser och
skatteskala för beräkning av statlig inkomstskatt,
hustruavdrag och förvärvsavdrag
göres värdebeständiga, d. v. s.
sätts i relation till basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Endast härigenom
erhåller löntagarna garanti för
att deras löner inte blir hårdare beskattade
än som motsvarar stegringen av
den allmänna prisnivån. Det kan därigenom
bli en lugnare löneförhandling
eftersom kravet på kompensation efter
prisstegringar icke kan åberopas med
samma styrka som förut. Ett sådant förslag
anser vi man bör kunna framlägga
till höstsessionen.

Reservation 21 gäller frågan om negativ
skatt. De inkomsttagare som har
så låga inkomster att avdrag inte kan
utnyttjas kommer i ett ur beskattningssynpunkt
sämre läge än de som fullt
kan utnyttja dessa avdrag. Därför anser
vi att frågan om negativ skatt bör utredas.
Om den negativa skatten kan genomföras
skulle det bli till gagn för låginkomsttagarna.

Det har visat sig att ett högt utvecklat
samhälle ställer stora krav på det allmännas
resurser, inte minst därför att
skattesystemet låter den enskilde behålla
för litet av sina intjänta slantar. Detta
kan få hämmande effekter på arbetsvilja,
företagsamhet och sparande och
därmed på hela den ekonomiska tillväxten
i samhället. Nu är det nödvändigt
att vi bryter trenden mot alltför
höga skatter. Vi måste utforma skattesystemet
så, att det skapar nya resurser
och inte leder till defaitism genom en
hård belastning. Skattesystemet bör vara
rättvist och utformat så, att det lönar
sig att arbeta och spara. Det bör heller
inte innebära automatiska skattesteg -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ringar vid penningvärdeförsämring. Det
bör också ta hänsyn till skatteförmågan
hos individerna.

I reservationen 23 begär vi att en parlamentarisk
utredning tillsättes med
uppgift att utreda beskattningen av fysiska
personer i fortsättningen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till de reservationer som är
fogade till bevillningsutskottets betänkande
nr 40 och som är undertecknade
av mig, herr Gösta Jacobsson och herr
Tage Magnusson.

Vad gäller bevillningsutskottets betänkande
nr 41 kommer herr Gösta Jacobsson
att tala för reservanterna, varför
jag inte kommer att avhandla den
delen.

I detta yttrande instämde herrar
Bohman, Lidgard, Åkerland, Ottosson,
Hubinette, Schött, Ingvar Andersson,
Brundin, Karl Pettersson och Gösta Jacobsson
(samtliga m).

Under herr Yngve Nilssons anförande
hade herr talmannen uppstått och
avlägsnat sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av
herr förste vice talmannen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den svenska riksdagens
arbete vilar i hög grad på utskottens arbete.
Vid större ärendens behandling i
plena har regeln varit att för den händelse
reservation förelegat reservanternas
talesmän främst utvecklat sina synpunkter,
varefter majoritetens förespråkare
framträtt. Därefter har ibland följt
allmän debatt.

Herr talman! I denna debatt tillämpas
en annan ordning. Parti- och gruppledare
börjar debatten, därefter följer
reservanternas talesmän och omsider
representanter för utskottsmajoriteten.
Denna arbetsordning innebär en nedvärdering
av utskottets arbete och en
nonchalans mot utskottets ledamöter.
Detta gäller inte bara majoritetens företrädare
utan också reservanterna.

82

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Jag vill, herr talman, ge till känna utskottsmajoritetens
missnöje med denna
uppläggning av debatten. Jag talar endast
för de ledamöter som representerar
utskottsmajoriteten på förstakammarsidan.
Vi bär dragit den slutsatsen att
denna debatt får föras utan vårt deltagande,
men vi kommer, herr talman, att
se till att det framföres yrkanden om bifall
till utskottets hemställan.

I herr John Ericssons yttrande instämde
herrar Wärnberg, Tage Johansson,
Paul Jansson och Arne Pettersson
(samtliga s).

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna säga att
jag personligen förstår herr Ericssons
reaktion. Det kan många gånger uppfattas
som väldigt otacksamt för dem
som arbetar i utskotten, när man genom
en gruppledardebatt på det här
sättet kan synas förringa betydelsen av
de insatser som görs på utskottsnivå,
där ändå det praktiska, konstruktiva
och konkreta arbetet utförs. Jag har i
olika sammanhang hävdat denna mening
tidigare, och därför är det lätt för
mig att på nytt upprepa dessa synpunkter.

Såsom världen nu ser ut och som
media av olika slag arbetar med krav
på publicitet i olika sammanhang har
det emellertid undantagsvis skett att
man har kastat om arbetsordningen på
detta sätt. Jag vill gärna stryka under,
och jag talar fortfarande för mig själv
när jag delger kammaren min uppfattning,
att jag icke trots vad jag nu har
sagt betraktar det som en nedvärdering
av utskottets arbete att man undantagsvis
handlar på det här sättet. Jag uppfattar
det tvärtom som en uppvärdering
av den frågas betydelse som man nu
diskuterar. Man vill genom en sådan
här omkastning markera att detta är en
alldeles särskilt betydelsefull politisk
fråga. Den socialdemokratiska majoriteten
har särskilt understrukit att detta
är den mest genomgripande skattere -

form som genomförts sedan andra
världskrigets slut.

Efter att ha givit herr Ericsson detta
erkännande —• det är inte jag som har
verkat för den här ordningen, så jag
talar inte i egen sak — vill jag säga att
jag ändå tycker att det kanske är en
aning barnsligt av fullvuxet folk som
har lämnat trotsåldern att reagera så,
att man inte deltar i debatten med de
representanter för oppositionen i utskottet
som vill ha ett meningsutbyte i
de konkreta skattefrågorna med majoritetspartiets
företrädare.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bohman är inte
den förste bland parti- och gruppledare
som, efter det att denna ordning blivit
fastställd, beklagar att det skedde, men
det är ingen som vill ta ansvaret för att
ha tagit initiativet.

Herr Bohman säger att det är en
uppvärdering av skattefrågornas betydelse
och att det därför skulle behövas
nya karlar som kan föra debatterna
bättre än utskottets representanter. Det
må vara hänt, jag skall inte värdera
herr Bohmans partivänner i det avseendet,
det får han göra själv.

Vad jag vill ha sagt är att utskottets
ledamöter, och då i första hand reservanterna,
borde få tillfälle att yttra sig.
Därefter kunde utskottsmajoriteten försvara
sina ståndpunkter. Det hade inte
mött något hinder att efter detta föra
en allmän debatt. Jag vill påpeka att
parti- och gruppledare om en vecka
får ett utomordentligt tillfälle att föra
en debatt om ekonomiska ting, även om
det inte gäller detaljer i skattefrågan.
Då är det naturligt att partiledarna träder
till.

Det går inte att åberopa massmedia.
Inte en rad blir skriven i tidningarna
om det stora arbetet, om gruppledarna
tar hand om det hela från början.

Jag tycker att min åtgärd är berättigad.
Om det är barnsligt att någon

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

83

gäng protestera mot sådana här åtgärder
vill jag säga att de borgerliga
partierna har gjort det många gånger,
när vi har varit beskedliga och tysta.
Det är inte fråga om något majoritetsförtryck
utan möjligen om motsatsen
i det här ärendet.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
polemiken mot bevillningsutskottets
ordförande. Jag vill bara stryka under
att jag ingalunda velat göra gällande —
och det skulle aldrig falla mig in att
göra det heller — att den grupp jag
representerar skulle vara bättre skickad
att föra debatt än de personer i utskottet
som har handlagt själva frågorna.
Vad jag velat påpeka är att den nu
tillämpade ordningen varit ett sätt att
markera frågans principiella innebörd
i den värld som vi nu lever i.

Jag har inte sagt att det är barnsligt
att protestera, utan jag vill säga att jag
tycker att det är barnsligt att protestera
på det sättet att man inte går in i debatt
i frågan med de representanter för
oppositionspartierna som med lika rätt
som herr John Ericsson kan känna sig
förorättade.

Protesten drabbar alltså fel personer.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag instämmer i stort
sett i vad herr Tistad här anfört beträffande
de principer, efter vilka folkpartiet
vill se framtidens skattesystem upplagt.

Jag kommer såsom utskott sreservant
att uppehålla mig vid vissa avsnitt i
systemet och då företrädesvis vid de
delar av andra lagutskottets utlåtande
där jag deltagit i behandlingen. Men
även jag, herr talman, skulle vilja inlägga
en protest dessförinnan. Jag vill
uttala mina betänkligheter mot det sätt
varpå ett ärende som detta har behandlats.
Uppdelningen av propositionen

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
på två utskott, andra lagutskottet och
bevillningsutskottet -— nu i fel ordning
— har förorsakat betydande svårigheter
vid realbehandlingen av ärendet.
Om huvudvikten måste läggas på
att de båda utskotten parallellt behandlar
ärendet, leder detta till att det i
vissa avsnitt inte blir någon sakbehandling
alls. Ett exempel just i detta fall
är frågan om hemmamakebidraget. Det
tjänade ingenting till att ta upp detta
till realbehandling i andra lagutskottet,
och det gjordes inte heller därför att
ärendet då redan var avgjort i bevillningsutskottet.
Jag skulle önska den nya
enkammarriksdagens utskottsbehandlingar
att ärenden behandlas på ett
sätt som bättre tillgodoser statsnyttan.

De avsnitt av propositionen som fallit
inom andra lagutskottets ram hänför
sig till väsentligare delar till barnfamiljerna
och deras försörjning. I varje
fall vill jag först uppehålla mig vid
denna fråga.

Vi har i den motion som väckts av
mittenpartierna ansett att den ogynnsamma
fördelningen mellan barnfamiljerna
och dem som inte har barn att
försörja kanske är den största skönhetsfläcken
i regeringsförslaget. Vår nuvarande
familjepolitik är behäftad med
vissa avsevärda svagheter, som jag senare
skall återkomma till. Den är sammansatt
av olika komponenter som inte
är tillfredsställande samordnade. Stödet
består dels av kontanta bidrag, av vilka
en del är behovsprövade och en del
icke, dels av ett speciellt hänsynstagande
inom skattesystemet, dels av sådan
service som erbjuds genom barntillsyn,
skolmåltider in. m. Alla stödformerna
kan vara berättigade, men
ingen av dem kan ses isolerad eller
ändras på utan att detta inverkar på
det totala stöd som barnfamiljerna bör
få. Vi anser därför att det är nödvändigt
med en planläggning av det totala
barnstödet i samband med skattesystemets
omläggning, eftersom inte minst
skattesystem och bidragssystem är sammanfogade
med varandra.

84

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

I detta sammanhang kan det vara värt
att notera den inställning som det socialdemokratiska
partiet numera påtagligen
kommer att ha inför framtidens
familjepoiitik till generella bidrag kontra
selektiva bidrag. Något måste ha
hänt sedan den tid då socialdemokraterna
med stor emfas förklarade att alla
barn skall i lika hög grad få del av
samhällets omsorger. Det var då lika
förnedrande att ge barnbidrag endast
till de bättre behövande som det i forna
dagar var att vissa skolbarn skulle få
känna smäleken av att få kängor till jul.

Socialdemokraternas reaktion inför
den dåvarande högerns attacker mot
första barnbidraget finns bevarad i
riksdagsprotokollet, och det går mycket
bra att där läsa om detta. Omsvängningen
är påtagligen förestavad av att
pengarna skall gå till dem som bäst behöver
dem, och det är ett i och för sig
godtagbart skäl. Enligt vår uppfattning
bör den nuvarande linjen med generella
bidrag fullföljas. Dessutom måste vi
också i den mån som det har visat sig
önskvärt komplettera detta med bidrag
till de familjer som säkert behöver ett
speciellt stöd. överger man den generella
linjen, blir gapet mellan de familjer
som har barn och de som inga har
inom samma inkomstklass orättvist
stort. Standarden för en familj som har
tre barn att försörja på samma inkomst
som den familj som inga har måste bli
avsevärt lägre. Det måste vara en huvuduppgift
för familjepolitiken att
barnfamiljernas ekonomiska standard
inte sjunker. Jag skulle alltså vilja uppehålla
mig vid barnbidragen ett slag.

Det anses att det nuvarande barnbidraget
på 900 kronor per barn och år
täcker ungefär 20—25 procent av barnkostnaderna.
Bidraget höjdes senast
1965. I förslaget begärs en ökning med
300 kronor till 1 200 kronor. Detta belopp
förslår inte till mycket mer än att
köpa samma varor som 1965. Allmän
prisstegring och höjd indirekt beskattning
äter upp mellanskillnaden. Barnbidraget
skulle enbart för att kompen -

sera detta behöva höjas med 235 kronor.
Av de föreslagna 300 kronorna
återstår alltså endast 65 kronor för att
medge en standardökning för barnfamiljerna.
Ingen kan komma och påstå
att det är generöst. Att gå ut i valrörelsen
och slå sig för sitt bröst och påstå
att barnfamiljerna har blivit kompenserade
måste vara svårt för en hederlig
politiker. Tillägger han eller hon i rättvisans
namn att av de 4,5 miljarder
kronor som den höjda mervärdeskatten
anses tillföra statskassan endast 540
miljoner kronor går till barnbidrag och
160 miljoner kronor till bidragsförskott,
kan det av barnfamiljerna knappast
upptas såsom en rättvis prioritering
av dem.

För man kostnadsresonemanget vidare,
finner man att kostnaden per barn
och år sedan 1965 har stigit med 20
procent. Det är högst otillfredsställande
att så lång tid förflyter mellan höjningarna
av barnbidragen. En indexreglering
av barnbidragen borde motverka
detta. Vi har i vår motion föreslagit
en anknyttning av barnbidraget
till basbeloppet, till vilket åtskilliga
andra bidrag som bekant är knutna.
Detta belopp ändras ju automatisk när
priser och kostnader ändras. Självfallet
kan olika tekniska system övervägas,
och jag har inte tänkt att i detalj
framlägga något. Det fordras givetvis
en utredning, men den skall arbeta
snabbt, och ett system för indexreglering
av barnbidragen bör kunna föreläggas
höstriksdagen. Barnfamiljerna
har fått olika löften i olika sammanhang
att inte bli akterseglade. Dessa
löften bör hållas av riksdagen.

Såsom ett komplement till barnbidragen
har vi i reservationen och resonemanget
kring barnstödet infört ett
vårdnadsbidrag. Detta är ingen nyhet
för folkpartiet. Går man tillbaka i protokollen,
vilket socialdemokraterna i
allmänhet är föga benägna att göra när
det gäller sociala reformer, ger studiet
av dem belägg för att vi från vårt håll
sedan många år tillbaka i motioner har

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

85

framfört tanken på ett vårdnadsbidrag.
Jag minns mycket väl när vi första
gången resonerade om detta. Vi utgick
ifrån att barn i småbarnsåldern alltid
behöver en människas tillsyn under
hela dagen. Man kan inte utan stora
risker lämna ett litet barn. Detta har
också medfört att valfriheten för en
förälder att efter barnets födelse stanna
hemma eller fortsätta med ett förvärvsarbete
är mycket begränsad.

Den socialdemokratiska regeringen
skall inte komma och tala högt om den
barntillsyn som samhället ställer till
förfogande. Antalet daghemsplatser och
familjedaghemsplatser är ju så begränsat
att det endast tillhandaliålles en
liten grupp mödrar eller fäder. Jag
tyckte närmast att det var synd om
statsrådet Odhnoff nyligen i TV, när
hon från två påstridiga mammor fick
konkreta frågor ställda till sig om vad
de skulle ta sig till i den situationen
att antingen lämna det sjuka barnet
hemma eller det arbete som de hade
åtagit sig. Den debatten illustrerade väl
den begränsade service som samhället
ger. Statsrådet hade heller inte någon
annan teknik än att slingra sig så gott
hon nu kunde. I sanningens namn måste
jag emellertid helhjärtat hålla med henne
om en sak. Hon mer eller mindre
rot åt mammorna: Ge er in i politiskt
arbete och försök att påverka utvecklingen!
Det är en uppmaning till kvinnorna
som jag vill understryka.

Statsministern, som i går fick några
frågor av samma typ, slingrade sig
onekligen mycket skickligare. Han log
uppmuntrande, bekände inför sina utfrågare
att detta var ett så stort problem,
snälla Sonja, och han förstod så
väl, snälla Ingrid, att de hade det bekymmersamt,
och så försäkrade han att
regeringen gjorde vad den kunde för
att hjälpa dem. Det var nog tur även
för den debattglade herr Palme att
ingen frågade honom varför den socialdemokratiska
regeringen under ett
30-årigt maktinnehav inte gjort upp
något program för familjepolitiken och

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
arbetat fram eu valfrihet för föräldrar
att välja antingen hem- eller yrkesarbete.

Hade regeringen velat se problemen i
ögonen för åtskilliga år sedan och
verkligen tagit itu med dem, hade vi
inte stått i eu situation som så utomordentligt
väl illustrerades av gårdagens
paneldiskussion i TV. Låglöneproblemet
är framför allt ett kvinnoproblem.
Herr Sträng förklarade i dag att
vi är i exceptionellt hög grad beroende
av kvinnorna i produktionen. Det är
ju nästan komiskt, om det inte vore så
tragiskt för de enskilda individerna.
Samhället behöver kvinnorna men gör
mycket litet för att hjälpa dem.

Jag skulle nu vilja återvända till vårdnadsbidraget
efter denna lilla utflykt.
Småbarnsföräldrar måste beredas större
valfrihet under den tid då de helt
enkelt inte kan lämna ett litet barn.
Här kan ett system med vårdnadsbidrag
hjälpa till. Hur det skall utformas
med hänsyn till barnantalet i en familj,
till barnens åldrar och till de stödformer
som redan finns måste naturligtvis
utredas. Men så mycket torde vara klart
att under tiden före skolåldern, då
ingen dagslång tillsyn finns för många
barn, bör det i alla händelser utgå ett
vårdbidrag. Det är utgångsläget till att
vi föreslår som en första etapp att 500
kronor skall utgå till barn i åldern upp
till sju år, då barnen börjar grundskolan.
Bidraget skall enligt förslaget utgå
från och med 1971. Sedan förväntar vi
ett planlagt system med utökning av
vårdbidraget. Detta kan självfallet användas
antingen för att möjliggöra för
en förälder att stanna hemma och ta
vård om barnen eller för att få in dem
någonstans, om det nu visar sig möjligt,
varvid bidraget får utgöra betalning
för kollektiv tillsyn av barnen.

Finansministern aviserade i dag att
statsrådet Odhnoff skulle komma med
den familjepolitiska kommitténs betänkande
inom en nära framtid. Jag måste
säga att även inom det socialdemokratiska
partiet kommer väl detta att mot -

86

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tagas med stor nyfikenhet, eftersom
partiet inte har varit över hövan begåvat
med initiativ från statsrådet.

Omläggningen till individuell beskattning
hälsas självklart med tillfredsställelse
av folkpartiet, eftersom vi sedan
flera år försökt arbeta oss fram till detta
system. Herr Sträng borde kunna
läsa innantill. I den skatteutredning
som lämnade fram ett betänkande i slutet
av 1940-talet var det faktiskt folkpartiets
representant, nuvarande justitierådet
Ingrid Gärde Widemar, som
ensam reserverade sig för särbeskattning
mot den socialdemokratiska majoriteten.
Sedan dess kan man i riksdagens
protokoll år efter år läsa om
våra framstötar för att få igenom särbeskattningen.
Men vi har konsekvent
motarbetats av socialdemokraterna, till
dess finansministern för ett par år sedan
— och då hade han, sanna mina
ord, inte sitt hjärta med sig — äntligen
bestämde sig för att lägga fram ett förslag
om frivillig särbeskattning.

Det är bra att vi nu får individuell
beskattning genomförd.

Självfallet har vi hela tiden hävdat att
övergångsbestämmelser måste uppväga
den chockartade verkan som ett nytt
system kan medföra för vissa grupper.
Det gäller framför allt de familjer där
hustrun hela tiden varit hemarbetande
med mer eller mindre ansträngande arbete.
Hennes möjligheter att gå ut på
arbetsmarknaden är högst begränsade,
eftersom hon kanske aldrig har fått någon
utbildning i sin ungdom eller också
glömt det mesta av det hon lärde sig då
och inte heller är lämpad för omskolning.
Hur som helst kan det vara rimligt
att dessa familjer kompenseras för
den subvention som de hittills har kunnat
räkna med.

Finansministern har utformat övergångsbestämmelserna
så att de generellt
skall gälla för familjer med avdrag på
skatten i de fall då den ene maken förvärvsarbetar.
Systemet är enligt vår
uppfattning behäftat med brister som
tydligast framträder för de lägre in -

komsttagarna. Har mannen en så låg inkomst
att skatteavdraget, som är på
1 800 kronor, inte kan utnyttjas helt
eller endast delvis, får ju hustrun i konsekvens
därmed ett mycket dåligt stöd
eller inget stöd alls. Och hon behöver
det ju allra bäst. För att sätta in stödet
där det verkligen behövs föreslår vi
alltså ett bidrag i stället för ett avdrag.
Jag finner detta fullt adekvat. Det är till
familjer där hustrun inte är ute och arbetar
som pengarna skall gå — det är
för hennes skull pengarna betalas ut. Då
skall hon också ha pengarna i handen,
precis som barnbidraget. Får hjälpen
formen av ett avdrag på skatten så kan
jag våga hur mycket som helst på att
hustrun aldrig får se pengarna. Så mycket
måtte man väl veta om den ekonomiska
jämlikheten i de flesta svenska
familjer där mannen är den som uppbär
hela inkomsten. Jag tycker att det
är fullt rimligt att hon får pengarna som
ett bidrag. Bidraget skall vara detsamma
som avdraget, alltså 1 800 kronor. I
fråga om avtrappning och övriga tekniska
detaljer skall samma regler gälla
som för avdraget. Det är märkligt att
finansministern inte vet — det har dock
läckt ut från finansdepartementet — att
det inte är förenat med några större
administrativa svårigheter att sköta detta
system, i varje fall är de inte större
än när det gäller avdragssystemet. Bidraget
kommer helt att upphöra om den
hemarbetande får en inkomst av 4 500
kronor. Endast för ensamstående med
barn bör ingen avtrappning ske. Hur de
tekniska detaljerna i övrigt skall utformas
måste bli beroende på en utredning.

Den där byrån som finansministern
talade om var väl ett övertramp. Han
skulle ju skicka kronofogden för att sätta
en lapp på en byrå, därest vederbörande
hade överskridit rätten att uppbära
ett bidrag. Nu finns det i många av
våra socialsystem bestämmelser om att
anmälan skall ske huruvida man arbetar
eller inte arbetar. Varför man skall förutsätta
att människor är mera oheder -

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Nr 25

87

liga när det gäller detta system än när
det gäller andra, har jag svårt att förstå.

När man råkar syssla med just de frågor
som berör barnfamiljerna blir man
så småningom nog så förvirrad —- och
det lär jag inte vara ensam om — över
det lapptäcke som stödet till barnfamiljerna
egentligen utgör. Bidrag och avdrag
avlöser varandra — gränserna för
dem är också varierande med barnens
ålder eller med någonting annat. Människor
har inte lätt att hålla dem isär. En
plan för barnstödets fortsatta utbyggnad
tycker vi är ofrånkomlig och i samband
därmed en översyn av vår familj epolitik.
Att detta är nödvändigt har jag blivit
ännu mer befäst i under mitt arbete i
abortkommittén. För den gruppen människor
— det är jag övertygad om — har
en utbyggd familjepolitik en utomordentlig
för att inte säga avgörande betydelse.

Vi har, herr talman, ett par andra
reservationer till andra lagutskottets utlåtande,
men jag ber att få återkomma
till dem för den händelse inte någon av
de andra reservanterna tar upp de frågor
som där berörs. Jag tycker att det
är alldeles självklart att reservanterna
nu skall ha ordet.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Låt mig säga att jag personligen
tycker att det är bra att vårt
sociala trygghetssystem tas upp till debatt.
Och en skattedebatt är inte något
olämpligt tillfälle att föra en socialpolitisk
debatt vid. Tvärtom!

När det gäller den sociala tryggheten
måste vi ständigt föra en konstruktiv
debatt, där vi söker oss fram till nya lösningar
utifrån föränderligheten, som
hör till det ofrånkomliga i ett samhälle.
Vårt nuvarande sociala trygghetssystem
bygger, som vi vet, dels på allmänna
stödformer med uppgift att åstadkomma
utjämning mellan olika grupper i samhället
med hänsyn till inkomstförhållanden
och försörjningsbördor, dels på sär -

Ang. en reform av beskattningen, m. in.
skilda trygghetsanordningar, som skall
fungera när den enskilde behöver hjälp.

Till den förra gruppen bör den familjepolitiska
sektorn, som bl. a. rymmer
stöd i form av barnbidrag och statligt
bostadsstöd, och till den senare gruppen
bör stödformer av selektiv natur såsom
socialförsäkringar, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar.
Ingen som behöver
hjälp skall ställas utan samhällets skydd.
Hen enskilde skall inte lämnas utan bistånd
när inte de skyddsanordningar
som finns inom social- och arbetsmarknadspolitiken
räcker. Det skall socialhjälpslagen
garantera. Att brister finns
i detta system är vi alla medvetna om.
I utskottet har vi därför med intresse
diskuterat dessa motioner från mittenpartierna
som tagit upp frågan om ett
system med garanterad minimiinkomst
och dess konsekvenser för den framtida
socialpolitiken och de befintliga sociala
förmånerna. Argumenteringen i motionerna
har emellertid inte förmått övertyga
om att tiden är inne att överge de
metoder som hittills använts för att ge
den enskilde ett så fullständigt socialt
skydd som möjligt.

Vi har från vårt håll hittills sett det
som en fördel med ett system med selektiva
och differentierade stödformer,
varigenom man har möjligheter att på
bästa sätt styra hjälpen till de grupper
eller enskilda som är i behov därav.

Självfallet skall fortsatta ansträngningar
göras för att t. ex. förbättra samordningen
mellan olika åtgärder inom
social-, familje-, utbildnings-, arbetsmarknads-
och skattepolitiken.

Herr talman! Det är väl närmast en
nyansskillnad mellan utskottsutlåtandet
och vår reservation. Vi har tydligare
velat säga ifrån att det ännu inte finns
tillräckliga skäl att i stort ta upp frågan
om garanterad minimiinkomst.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta
överläggningen skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

88

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 fm.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning
jämte motioner; samt
nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet;

nr 233, i anledning av motioner om
tillämpning av hälsovårdsstadgan på
anläggningar m. m. inom försvaret; och
nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny orga -

Meddelande ang. enkel fråga
nisation av läkemedelsförsörjningen
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt 20 § i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Richardson (fp) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”Kan Statsrådet ge upplysning om i
vad mån de i press och radio framförda
påståendena om att frånvaron i skolorna
skulle ha ökat under de senaste
åren är riktiga och om så skulle vara
fallet vilka åtgärder Statsrådet tänker
vidtaga?”

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

8!)

Torsdagen den 14 maj eftermiddagen

Kammarens sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. en reform av beskattningen, in. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse med att vi i dag har
att behandla förslaget till en omfördelning
av skattetrycket och en övergång
till en individuell beskattning.

Men förslaget har som har sagts tidigare
i dag skönhetsfläckar som måste
arbetas bort, och det har även regler
som i och för sig är främmande i ett sådant
här skattesystem men som vi i
nuvarande situation anser nödvändiga.
Jag tänker i det sammanhanget inte
minst på det ljumma intresse som
finns för att kvinnor skall få fullgöra
en arbetsinsats och orsakerna till detta
förhållande såsom brist på arbetstillfällen
i många delar av landet och
brist på barntillsyn. Trots den utbyggnad
som nu sker är barntillsynen så
bristfälligt organiserad att kön av barn
ökar i stället för minskar, vilket beror
på att båda makarna i allt fler familjer
önskar förvärvsarbeta och för övrigt
är tvungna att göra så för att klara av
bostadskostnader och andra höga levnadskostnader.

Det hemmamakeavdrag eller bidrag
som vi skall besluta om i kväll och som
— jag upprepar det — är nödvändigt
för många familjer får inte resultera i
sådana negativa verkningar att man
tycker sig ha klarat av problemet för

de här människorna i och med att de
får sitt bidrag.

Flera positiva åtgärder måste vidtagas
och sättas in med all kraft så att
alla kan få utföra det arbete de önskar.
Man måste exempelvis satsa mera
på regionpolitik, på vuxenutbildning
och på utbyggnad av barntillsynen.

Men jag vill också vid det här tillfället
uttala som min bestämda uppfattning
att alla, som önskar arbete och
står till arbetsmarknadens förfogande
och är villiga att omskola sig, måste
— om de trots allt detta inte får något
arbete — inordnas i ett arbetslöshetssystem.
Införandet av hemmamakebidrag
får alltså inte ha den effekten
att vi inte med all kraft också söker
lösa problemen i samhället med mera
positiva åtgärder.

Vi har i dag hört finansministern
tala om skälen till att två makar som
arbetar i sitt gemensamma företag inte
skall särbeskattas. I det sammanhanget
gavs ett exempel med en grevinna som
ej deltar i gårdens skötsel men som
ändå kunde få dela inkomsten med sin
man. Hela detta resonemang är dåligt
underbyggt ur flera synpunkter.

För det första skall endast de som
deltar i arbetet inom företaget komma
i fråga.

För det andra är det ej alltid fråga
om jordbruk utan om företagare över
huvud taget. Tänk på alla hustrur till
butiksinnehavare som i regel gör en
helhjärtad arbetsinsats.

För det tredje tror jag det är riktigt
som finansministern sade, att det var
länge sedan han hade kontakt med något
jordbruk. I ett jordbruk av i dag,
uppbyggt efter vår socialdemokratiska
jordbrukspolitik med relativt stora enheter
och tillhörande stor skuldsättning,
måste inkomsten vara 30 000 kro -

90

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
nor om året eller däröver för att man
skall kunna klara amorteringar och för
att familjen skall kunna livnära sig.
Där krävs det helt enkelt att båda makarna
deltar i arbetet.

För det fjärde är det inte bara fråga
om skatten, det gäller också att komma
in i det sociala systemet. Jag ställer
frågan: Kan det anses rimligt att,
när två personer delar på arbetet, endast
en har socialt skydd? Jag blev för
någon vecka sedan av ett annat statsråd
tillrådd att bilda bolag för att klara
detta. Skall det verkligen vara nödvändigt
att gå sådana omvägar? Då
kan man ju befara att endast de som
är något insatta i juridik kommer sig
för med att vidtaga sådana åtgärder.

I de övriga nordiska länderna har
man löst detta problem. Vi eftersträvar
ju dels nordiskt samarbete, dels så
enhetliga regler som möjligt. Det tycker
jag man bör eftersträva även på
detta område.

Finansministern sade också i dag att
det var naturligt med särskatt, om hustrun
i det egna företaget hade förvärvsarbete
utanför företaget, som lärare eller
något annat. Varför är det då inte
lika naturligt att särbeskattas när mannen
har arbete utanför företaget? Det
är underligt att regeringen har litet
svårt att helt acceptera detta med jämlikhet
mellan könen.

Det finns en allvarlig brist i förslaget
till individuell beskattning, nämligen
att det inte är kombinerat med ett
utökat stöd till barnförsörjare. Familjebeskattningsutredningen
hade förslag
till olika lösningar. Från mittenpartiernas
sida har vi, när vi motionerade om
särskatt, förutsatt betydande höjningar
av barnstödet och också borttagandet
av de särskilda förvärvsavdragen, som
enligt min mening inte hör hemma i ett
särskattesystem. Men om man tar bort
dem måste helt naturligt också barnstödet
höjas.

När mervärdeskatten nu höjs kraftigt
och stora summor tillföres statskassan
för omfördelningar, är det myc -

ket märkligt att barnförsörjarna får en
så blygsam del av denna omfördelning.
Det är inte mer än att realvärdet i stort
sett blir återställt, ingen standardhöjning
har skett. Det är ändå huvuduppgiften
för familjepolitiken att se till att
barnförsörjarnas standard ej släpar efter
vid jämförelse med andra grupper.
De allmänna barnbidragens uppgift är
att bidraga till en jämnare fördelning
av barnkostnaderna mellan barnförsörjare
och dem som ej har barn. I dag
ligger försörjningsbördan till mycket
stor del på barnförsörjarna själva, eftersom
barnbidraget är så lågt att det
endast täcker en liten del av kostnaderna
för konsumtion och vård. Att det
nu inte har skett en utjämning i försörjningsbördan
är mycket beklagligt
och även anmärkningsvärt, när andra
omfördelningar har gjorts för att utjämna
andra skillnader.

Familjepolitiska kommittén prövar
olika vägar för barnstöd. Jag hoppas
den skall finna former för detta och
att den skall söka arbeta så snabbt som
möjligt, ty det brådskar med förslag
som skall kunna ligga till grund för
förbättringar åt barnförsörjarna. Men
från mittenpartiernas sida anser vi, att
vi — utan att avvakta utredningar —
måste besluta om ett par åtgärder för
att förbättra läget. Först och främst
återkommer vi med kravet om indexreglering
av barnbidragen. Vi anser att
det är en självklarhet att inte inflation
och momshöjningar skall få holka ur
barnbidraget, en självklarhet som inte
kräver några långa utredningar. Vi har
den principen i fråga om indexreglering
av pensionen, och vi anser det
lika naturligt med värdebeständigt
barnstöd. Som sagts tidigare här i dag
återställer de nu föreslagna höjningarna
av barnbidraget nätt och jämt det
värde som det hade vid höjningen 1965.
Någon standardhöjning är det alltså ej
fråga om. Det hade väl ändå varit rimligt
att ge även barnförsörjarna någon
del av den allmänna standardhöjningen.

Torsdagen den 11 maj 1970 em.

Nr 25

91

Vårt andra krav giiller införandet av
vårdnadsbidrag. Vi bär valt att prioritera
detta stöd för vård av små barn.
Naturligtvis kan man, som finansministern
gjorde i dag, fråga sig varför vi
såtter gränsen just vid skolåldern. Ja,
om resurserna är begränsade måste
man prioritera, och det är ostridigt att
en förändring i vårdbehovet sker när
barnen börjar skolan. När vi dessutom
vet att bristen på barntillsyn är så skriande
att många måste avstå från förvärvsarbete,
ser vi också vårt förslag
som ett mycket blygsamt försök att ge
ett litet bidrag till vården åt dem som
stannar hemma. Har man haft en så
stor tur att man fått en barnstugeplats
skall naturligtvis avgiften vara avpassad
efter den nya situation som vårdnadsbidraget
medför, om det kommer
att införas.

Finansministern har i dag ganska
klart sagt att han troligen ej kan tänka
sig att generellt bygga ut barnstödet.
Ingen har motsatt sig selektiva åtgärder
när resurserna ej är tillräckliga. Vi
har bostadstillägg, och vi har tidigare
haft familjebostadstillägg, som är behovsprövade.
Men det är ju i en situation
när stödet är lågt och resurserna
begränsade som detta tillgripes. Principen
måste vara att omfördela mellan
dem som har barn och dem som inte
har barn. Att lösa jämlikhetsfrågan mellan
olika inkomstgrupper via barnstödet
tror jag inte särskilt mycket på.
Denna fråga får man reglera på annat
sätt, t. ex. genom skatteskalor och genom
en utjämnande lönepolitik.

Angående hemmaavdraget vill vi, som
jag tidigare har sagt, i stället införa
hemmamakebidrag, som jag anser vara
att föredra genom att det skulle kunna
komma alla till del. Här har i dag talats
om tekniska svårigheter, men jag
tror att om viljan finns går sådana nog
också att övervinna.

Hur vi än reformerar skattesystemet
genom omfördelningar till låginkomstgruppernas
fördel når vi ändå inte alla

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
med detta. Ju mer man höjer den indirekta
skatten desto mer begränsad blir
direktskattens utjämnande effekt.

Även om vårt välstånd ökar totalt har
vi stora grupper som halkar efter. Man
kan ju notera att drygt 1(S procent eller
000 000 av alla inkomsttagare år 1908
enligt riksförsäkringsverkets statistik
var inplacerade i sjukpenningklasser
där inkomstgränsen var under 10 200
kronor. Jag vill poängtera att i denna
stora grupp ingår ej ålders- och förtidspensionärer,
inte studerande ungdomar
över 10 år och inte hemmafruar
under 07 år.

Tyngdpunkten i socialpolitiken ligger
i ett väl utbyggt socialförsäkringssystem
där så många människor som
möjligt kan inordnas och där alla betraktas
som självständiga individer. I
det grovmaskiga nät som i dag finns
inom socialförsäkringen faller många
igenom när det gäller sjukförsäkring,
tilläggspension eller arbetslöshetsförsäkring,
för att nämna några. Men det
finns också andra situationer, där människor
ej har ekonomisk trygghet utan
har hamnat utanför det nuvarande socialförsäkringssystemet,
eller där den
egna inkomsten är otillräcklig för att
klara försörjningen och där samhället
måste ge de tillskott som är behövliga.

Många anser att vi i dag har en väl
utbyggd socialvård. Jag anser att vi har
ett brett register av sociala åtgärder
men att det ofta ej är så väl fungerande.
Information om sociala rättigheter
som människor kan få når ej ut, utan
mycket stora belopp fryser inne varje
år. Det är i regel de människor som
bäst behöver pengarna som ej nås av
informationen eller som helt enkelt ej
klarar av alla krångliga blanketter och
cirkulär. Stat och kommun tjänar, har
det beräknats och uppgivits, 3—4 miljarder
på att människor är oupplysta.
Och det är pengar som rätteligen tillhör
de sämst ställda i samhället. Det
var ändå inte sådana tankar som låg
bakom våra beslut om sociala förbätt -

92

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ringar. Trots att vi lever i vad vi kallar
ett välfärdssamhälle, finns det fortfarande
mycken tyst nöd.

Vårt socialförsäkringssystem täcker
således inte alla situationer, utan det
kan finnas tillfällen då den enskilde ej
klarar sin försörjning och då samhället
måste träda till med s. k. socialhjälp.
Jag kan nämna att socialhjälpen är en
liten post av de sociala utgifterna,
knappt en procent eller cirka 200 miljoner
kronor per år. Det talas ofta om
missbruk, men jag tror att det är starkt
överdrivet och att betydligt högre belopp
borde utgå i socialhjälp. Människor
drar sig emellertid för att söka den
hjälp som de är berättigade till på
grund av att det är förenat med så mycket
krångel, ingående prövning av personliga
förhållanden och utredning om
orsakerna till den iråkade situationen.
Många känner därför mindervärde och
ofrihet och avstår från att söka hjälp.
Vi tror från centerns håll att tiden så
småningom blir mogen för att ersätta
vårt socialsystem med någon form av
minimiinkomst. Med ett sådant system
kunde man också nå dem som har en
låg inkomst. Minimiinkomsten bör vara
av staten garanterad. Man skulle då
även kunna uppnå den fördelen att personal
som nu är sysselsatt med administrativt
arbete skulle få tid över för
rehabiliterande och rådgivande verksamhet.
Vi tror också att de människor
som är i behov av detta tillskott för att
klara sig skulle kunna se stödet som en
form av förebyggande åtgärder för att
de inte så småningom skall komma att
hamna i total misär.

Förslaget om minimiinkomst är endast
en uppföljning av vår gamla idé
om grundtrygghet åt alla. Är man besjälad
av den grundinställningen, då är
minimiinkomsten vägen att förverkliga
denna idé. Naturligtvis är en sådan omläggning
förknippad med både tekniska
och ekonomiska svårigheter. Det ligger
därför i sakens natur att en sådan reform
måste ses i ett något längre perspektiv.
Samtidigt är den av så stor

vikt, att det omfattande och särskilt
tidskrävande utredningsarbete som
måste föregå densamma inte får uppskjutas
utan måste sättas i gång snarast
möjligt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala min anslutning till det önskemål
som bevillningsutskottets ärade ordförande,
herr John Ericsson, framförde
tidigare här i dag, att vi bör ha kvar
den turordning för talarna som vi brukat
ha, även när det finns behov av
att de stora kanonerna får brösta av.
Jag skall emellertid inte följa herr John
Ericsson så slaviskt i fotspåren att jag
avstår från att yttra mig i denna fråga.

Skattepaketet är en labyrint, och irrgångarna
har inte blivit färre av mångfalden
reservationer till bevillningsutskottets
betänkande. Redan den totala
inkomstskattebördans uppdelning på
två skilda sektorer, en för direkta och
en för indirekta skatter, gör det svårt
för den enskilde skattebetalaren att bedöma
förslagets konsekvenser för honom
personligen. Vi vet att innebörden
av förslaget är att man skall överflytta
en väsentlig del av skattebördan från
direkt till indirekt skatt; detta tillgodoser
ett länge närt önskemål. Denna innebörd
har emellertid i någon mån
kommit i bakgrunden genom att huvudsyftet
med reformen blivit att
åstadkomma en höjd levnadsstandard
för låginkomsttagare och genomföra en
individuell beskattning av arbetsinkomsten.
Häremot är i och för sig ingenting
att erinra, men jag vill uttrycka
mitt beklagande över att den s. k. skatteförmågeprincipen,
som hittills dominerat
vår skattelagstiftning, tappats
bort i hanteringen. Denna princip har
ersatts med tre eller fyra. Inkomstfördelningen
är numrea tydligen det väsentliga,
men man kan fråga sig om det
finns någon riktig linje för vår skattelagstiftning
för närvarande. Finns det
någon teoretisk linje? Jag vill gärna
efterlysa en sådan.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

Skattepaketet har ju utgivits som en
stor, gentil present av regeringen till
det svenska folket. Insikten om att vi
har det högsta skatteuttaget i världen
i förhållande till bruttonationalprodukten,
och att reformen på intet sätt rubbar
denna placering i toppen, har gjort
att förslaget inte fått riktigt det hänförda
mottagande som herr Sträng
kanske hade väntat. Jag ger dock herr
Sträng rätt däri, att slutomdömet från
det svenska folket bör få anstå tills vidare.

Förslagets förtjänster är de välbehövliga
lättnaderna för ensamstående,
som ju varit en hårt betryckt kategori
förut, och lättnaderna för låginkomsttagarna.
Det är dock ett mycket högt
pris som måste betalas genom momsliöjningen
med 4 procentenheter, eller
4,5 miljarder. Den omständigheten att
skatten flyttas över från avlöningskuvertet
till varudisken uppfattas nog inte
alltid som en reell lättnad. Man ser
med en viss misstänksamhet på det.
Många fruktar att momsen kommer att
bli den verkligt effektiva skatteautomaten,
skatteväsendets motsvarighet till
”den enarmade banditen”.

Underskottet i statsbudgeten hänger
dessutom som ett latent hot över alla
skattebetalares huvuden. Vi får inte
överanstränga momsen som skatteform.
Det är i alla fall min mening.

Jag vill gärna slå fast att alla inte
har blivit lika väl lottade vid den nya
skattefördelningen. Jag är inte heller
säker på att alla med jämnmod finner
sig i att skattevägen tvingas avstå en
del av sina ofta surt förvärvade slantar
till andra med lägre inkomster. Det
sägs då att de motspänstiga är osolidariska,
men jag tycker inte att man bör
använda några sådana hårda ord, utan
det hela är en fullt mänsklig reaktion.

Vissa inkomstskikt kommer i skottgluggen.
Betydande mellangrupper med
en årsinkomst av, skall vi väga, 40 000,
50 000 och 60 000 kronor kommer att
drabbas av kännbara skattehöjningar.
I dagens läge är det inte några stora

93

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
inkomsttagare. För barnfamiljer är det
fråga om en tämligen begränsad utgiftsram
som sådana skattebetalare har
för hyra, mat, kläder in. in. Det är inte
mycket att vifta med.

Den s. k. balanspunkten sägs ligga
vid 30 000-kronorsstrecket. Den genomsnittliga
industriarbetarlönen ligger i
dag vid 27 000 kronor. Det dröjer inte
länge förrän industriarbetarna i gemen
kommer över detta magiska 30 000-kronorsstreck
och drabbas av skattehöjningar.

Vad som är mest betänkligt är att
marginalskatterna skärps genom inflationsutvecklingen.
Skatteskalan har i
finansministerns förslag fått en brantare
stigning än vad nu är fallet.

Inom moderata samlingspartiet har
vi med skärpa opponerat oss häremot.
Vad vi särskilt kritiserat är att hemmafruarna
blivit hårt drabbade genom
skatteförslaget. Det räcker inte med regeringens
justering av förslaget i denna
del. Vi har gjort upp andra skalor,
och vi har genom grundavdraget utan
avtrappning sökt dämpa beskattningseffekten
— herr Yngve Nilsson har tidigare
utvecklat sina synpunkter. Utöver
vad han sagt i denna del vill jag
endast nämna att vi har godtagit den
individuella beskattningen, eftersom vi
är medvetna om att det i dagens samhälle
i ett allt större antal yngre familjer
finns inte bara en utan två familjeförsörjare
och att det ofta förekommer
en strikt uppdelad ekonomi makarna
emellan, något som måste accepteras
i skattesystemet. Vi vill emellertid att
garantier skapas för att, i det fall endast
en familjeförsörjare finns, hänsyn
tas till att flera personer lever på en
och samma inkomst. Det sker genom
grundavdraget. Hemmafruarna gör sin
samhällsinsats i hemmet och måste röna
rimlig erkänsla därför av samhället.
—- Det enda sättet att stoppa inflationsskruven
är att införa någon form av
indexreglering. Vi har i åtskilliga år
framfört denna tanke.

Jag har nu anfört några synpunkter

94

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
med anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 40 och skall beröra även
betänkandet nr 41. Vi inom moderata
samlingspartiet menar att den nuvarande
gåvoskatten, förmögenhetsskatten
och arvsskatten är hårdast i världen.
Några skärpningar är inte befogade;
däremot ställer vi oss välvilliga
till lättnader. Hithörande skatter utgör
en mycket känslig punkt i samhällsekonomin.
Det gäller att slå vakt om
kapitalbildningen med riskvilligt kapital.

Den hittillsvarande 80-procentregeln
för inkomst- och förmögenhetsskatten
måste bibehållas och utvidgas på så sätt
att det skall tillåtas en reduktion av
förmögenhetsskatten till 25 procent.

Hittillsvarande skatter är äventyrliga
för familjeföretagens existens. Pengarna
till skatten måste tas av företagens
avkastning. Det kan diskuteras, om
den väg som man har sökt finna i propositionen
är riktig. Den är ett provisorium,
men angeläget är att man verkligen
finner en rimlig linje som säkerställer
familjeföretagens fortvaro i vårt
land.

Herr Sträng yttrade i förmiddags
några litet hånfulla ord om grevinnors
och baronessors arbetsinsatser och om
ridderskapet och adeln över huvud taget.
Jag skulle gärna vilja i anledning
därav slå fast att man på det hållet har
utfört en kulturvård och en miljövård
som förtjänar samhällets stora tacksamhet.

I fråga om bevillningsutskottets betänkande
nr 41 kommer jag att yrka bifall
till följande reservationer:

beträffande reformering av beskattningen
reservation nr 1,

om förmögenhetsskatten, skattepliktsgränsen
och skatteskalan reservationerna
nr 4 och 5,

om begränsningsregeln reservationerna
nr 6 och 7,

om arvsskatten för stiftelser med allmännyttigt
ändamål reservation nr 8,
om arvsskatten, grundavdragen och
skatteskalorna reservation nr 10

samt beträffande gåvoskatten, grundavdraget
och skatteskalorna reservation
nr 11.

Slutligen kommer jag att yrka bifall
till reservation nr 14 av herr Yngve
Nilsson m. fl., som ansluter sig till reservation
nr 13 av herr Tistad in. fl.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Under dagens lopp har
det flera gånger framhållits att det skatteförslag
som föreligger och som i princip
godtas av mittenpartierna ändå har
en hel del skönhetsfläckar. Jag skall inte
ta upp bristerna till någon längre
granskning vid denna tid på dagen, när
tredje eller kanske fjärde ronden går i
den här debatten — utan jag skall inskränka
mig till tre detaljproblem.

Dessförinnan skulle jag i alla fall mycket
kort vilja beröra en av bristerna i
det föreliggande förslaget och framhålla
att man inom näringslivet är utomordentligt
bekymrad över den utveckling
som kan befaras med anledning av marginalskatterna.
De marginalskatter som
vi i framtiden får i mycket normala inkomstlägen
— inkomstlägen, i vilka om
något år majoriteten av inkomsttagarna
kommer att befinna sig —• blir av sådan
storlek att de i betydande utsträckning
kommer att påverka löneutvecklingen.
De kommer att försätta svenskt näringsliv
i en kostnadssituation internationellt
sett som kan bli bekymmersam. Lönerörelserna
kommer i framtiden att i
ökad utsträckning influeras av såväl inflationen
som de betydande marginalskatter
man har att räkna med.

I gårdagens Dagens Nyheter finns ett
referat av ett anförande, som professor
Göran Ohlin höll på ett sparbanksmöte
i Göteborg. Han påvisar där marginalskatternas
och inflationens inflytande
på reallöneutvecklingen. Om jag
inte missminner mig så framhåller han

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

Of)

att med de marginalskatter som föreslås
i propositionen måste en lön i ett
normalt löneläge höjas med ett procenttal
motsvarande 1,5 gånger inflationen
för att lönens realvärde skall behållas.
Det betyder att en inflationsutveckling
på 4—5 procent med de föreslagna skatterna
skulle kräva en lönehöjning på G
procent för att lönens realvärde skulle
bevaras. Lägger man därtill en standardökning
på någon procent är vi uppe i
betydande löneökningar under kommande
år. Jag tror att vi i den framtida skattedebatten
måste ta hänsyn även till sådana
saker. Man måste vara på det klara
med att vi, om vi skall kunna utveckla
vårt välstånd i detta land och driva vår
reformverksamhet vidare, måste göra en
avvägning av hur resurserna skall fördelas
och varifrån de skall tas. Vi får
akta oss för en skatte- och kostnadsutveckling,
som skadar tillväxttakten och
välståndsutvecklingen i vårt land.

Får jag därefter, herr talman, gå över
till reservation 10 beträffande individuell
beskattning av makar i de fall där
båda makarna har varit verksamma i
förvärvskällan — den s. k. faktiska sambeskattningen.
Ämnet har redan tagits
upp i denna debatt, nu senast på ett utmärkt
sätt av fru Elvy Olsson. Men jag
vill ändå beröra problemen, eftersom
jag har kontakt med många branscher
och företagare, som känner just dessa
problem och där båda makarna är verksamma
i familjeföretaget. Om makarnas
sammanlagda inkomst av verksamheten
understiger cirka 30 000 kronor är beskattningseffelcten
inte till nackdel för
de skattskyldiga enligt det nya förslaget.
Det beror bl. a. på att den föreslagna
reduktionen av skatten med 1 800 kronor
•— alternativt mittenpartiernas förslag
om ett bidrag med 1 800 kronor,
som avses utgå om den ena av makarna
har mycket liten eller helt saknar inkomst
— samt rätten till förvärvsavdrag
undanröjer olägenheterna med den faktiska
sambeskattningen i lägre inkomstlagen.
Men i inkomstlagen över 30 000
kronor innebär den faktiska sambeskatt -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ningen en alltmer ökad skattebelastning
jämfört med om makarna beskattas var
för sig efter vars och ens arbetsinsats.

Debatten tidigare i dag om de faktiskt
sambeskattades problem blev ju — som
också fru Elvy Olsson har framhållit -—•
åtskilligt snedvriden genom att finansministern
i diskussionen med herr
Bengtson gjorde sambeskattningen till
ett problem huvudsakligen för äkta makar
som samarbetar i ett familjejordbruk.
Enligt finansministern hade frågan
en mycket liten dimension, enär endast
cirka 5—10 procent av alla jordbrukare
kommer upp till ett inkomstläge
där enligt skatteförslaget en individuell
beskattning skulle ge en lägre
sammanlagd skatt för makarna än sambeskattningen
skulle göra.

Detta är emellertid inte bara ett problem
för jordbrukarna och för ägarna
av stora jordbruk, utan det är också ett
problem för många andra företagare.
Det är ju inte ovanligt att hustrun i en
familj arbetar i mannens rörelse. Det är
tvärtom rätt ofta förekommande inte bara
i jordbruk utan även i butiker, hantverksrörelser
och serviceföretag av skil.
da slag. Den medhjälpande makan utför
ofta ett mycket kvalificerat arbete; det
kan vara fråga om bokföring och bankaffärer,
inköp och lagerhållning eller
den för varje affärsföretag viktiga kontakten
med kundkretsen. I många familjeföretag
finns det en väl planerad
och väl utvecklad ansvarsfördelning
och arbetsfördelning också mellan makarna,
och det kan vara svårt att avgöra
vem av dem som gör den mest betydelsefulla
insatsen. Då är det också ur
principiell rättvisesynpunkt angeläget
att makarna beskattas var för sig efter
vars och ens arbetsinsats och arbetsinkomst.
Det är felaktigt att det skall vara
någon skillnad i skattetrycket mellan
den familj där mannen och kvinnan intjänar
sin inkomst i olika förvärvsverksamheter
och den familj där de samarbetar
i t. ex. mannens rörelse. Det är
helt inkonsekvent i ett skattesystem
med individuell beskattning, att den

96

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ena maken inte skattemässigt får tillgodoräkna
sig en egen inkomst, om han
eller hon utför ett arbete i en familjerörelse,
men har den rätten om vederbörande
tar anställning och utför samma
arbete i ett annat företag.

Det finns enligt gällande regler —• såsom
också framhålles i propositionen
och i utskottets utlåtande — möjligheter
att åstadkomma en uppdelning av inkomsten
när rörelsen ombildas till aktiebolag
eller handelsbolag. Det torde
medföra att bolagsbildning blir vanligare
än hittills, därest inte frågan löses
genom införandet av individuell beskattning
även på detta område. Men
nog är det fel att skattesystemet skall
påverka företagarens val av företagsform.
Skattesystemet bör så långt som
möjligt vara neutralt till valet av företagsform.
Inte heller kan kontrollfrågan
som utskottet gör anföras som skäl för
att motionsyrkandena skall avslås. Kontrollfrågan
utgör inget problem när det
gäller aktiebolag, och då bör den väl
inte heller vara något problem när det
gäller en enskild firma.

I mittenpartiernas motion har föreslagits
att inkomster för den medhjälpande
makan skall beräknas efter en
schablonmetod i syfte att underlätta
taxeringsarbetet. Skäligheten i uppdelningen
mellan makarna bör kunna bedömas
på samma sätt som sker redan i
dag när det gäller barns arbetsinsatser.
Den medhjälpande makan bör, föreslår
vi, efter prövning få av den gemensamma
inkomsten som egen inkomst ta upp
ett belopp som svarar mot högst tre
gånger ATP:s basbelop, varvid en gradering
skall kunna göras alltefter hennes
insatser i företaget.

Till bevillningsutskottets betänkande
nr 40 är också knuten en reservation,
nr 24. Den gäller ett punktskatteproblem
som inte är helt obekant för kammarens
ledamöter. Det är kanske inte
helt oväntat att jag tar upp det problemet
här i kammaren vid detta tillfälle.
Reservationen gäller nämligen försälj -

ningsskatten på guldsmedsvaror och
äkta mattor.

Guldsmedsvarorna belastas förutom
av mervärdeskatt också av en 25-procentig
försäljningsskatt på varans pris
före skatt. Till staten inbetalas således
20 procent av varupriset inklusive försäljningsskatt.
Mervärdeskatt utgår
även på denna punktskatt.

En av de viktigaste principerna för
vårt skattesystem är att det skall vara
konkurrensneutralt. Skattelagstiftningen
skall inte utan alldeles speciella
skäl hindra konkurrensen vare sig mellan
olika typer av företag, mellan olika
varuslag eller mellan skilda branscher.
Denna konkurrensneutralitet angavs
också som ett av skälen till mervärdeskattens
införande.

Försäljningsskatten på guldsmedsvaror
följer sannerligen inte denna princip.
Tvärtom sätter den i dag genom
sin konkurrenssnedvridande effekt en
hel bransch i en utomordentligt svår
situation och äventyrar många företags
existens. Det är ingen överdrift att påstå
detta. Försäljningen på guldsmedsvaror
har, trots de goda konjunkturerna,
gått ned kraftigt under de senaste
åren. Denna nedgång beror inte på bristande
kvalitet hos den svenska produktionen
eller de varor som saluförs i
Sverige. Vårt land anses tvärtom internationellt
sett stå på ett högt plan när
det gäller formgivning och kvalitet. Orsakerna
är att söka på annat håll, och
här spelar prisfrågan utan tvekan en
stor roll. Denna nedgång i försäljningen
tvingar nu guld- och silversmeder,
både anställda och företagare, att överge
det yrke de lärt. Många tvingas också
lägga ned företag som de satsat både
arbete och tillgångar på. I dagens hårda
klimat inom företagarvärlden, med
den starka föränderligheten och de
snabba strukturomvandlingarna, är det
visserligen ingen ovanlig företeelse att
företag läggs ned och människor får
byta arbete. Men nog måste man reagera
starkt mot att just den hårda

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

97

punktbeskattning, som det här är fråga
om, så avgjort försämrar branschens
konkurrensläge att hela dess existens
äventyras. Det finns i dag inget rimligt
motiv till att kvarhålla denna särbeskattning.
De vid skattens genomförande
åberopade motiven, att inköpen av
guld- och silvervaror skulle vara att
betrakta som speciellt lyxbetonade, håller
inte i dag. Det är inte svårt att räkna
upp en rad varugrupper som har
minst lika tydlig karaktär av överflödsvaror
— varugrupper som också är
köpalternativ till guld- och silvervarorna
och som kommer i ett betydligt
gynnsammare prisläge än dessa på
grund av att de inte har punktskattebelastningen.
Jag anser att det är ett
rättvisekrav att de som lärt sig detta
yrke och har ägnat sig åt branschen
får konkurrera med andra yrkesutövare
under samma skattemässiga villkor.
Det är en vedertagen princip att beskattningen
skall vara konkurrensneutral
och det måste också gälla denna
bransch.

Från branschens sida hade man mycket
starka förhoppningar om att punktskatterna
på guldsmedsvaror skulle försvinna
när mervärdeskatten infördes,
men så blev inte fallet. Nu har man
hoppats att denna skattebelastning på
branschen skulle avlägsnas när den föreslagna
momshöjningen skulle träda i
kraft. Men inte heller här har finansministern
velat tillmötesgå dessa berättigade
krav. Det innebär att man inom
denna bransch har en varuskattebelastning
på nära 40 procent av varans pris.

Svenskarna är som bekant ett resande
folk, och på sina utlandsresor förser
sig turisterna ofta med varor som kan
köpas fördelaktigare i det besökta landet
än i Sverige. Till verkligt eftersökta
varuslag hör då guld- och silvervaror,
beroende på att priset i utlandet
är betydligt lägre än i vårt land. Guldoch
silvervarorna har i de flesta turistländer
i sig själva ett lägre pris än här,
bl. a. på grund av låga kostnader för
arbetskraften. Men den konkurrensen

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
skulle guldsmedsbranschen här hemma
säkert kunna klara på grund av högre
kvalitet och förnämlig design. Då
den svenska skattebelastningen dessutom
bidrar till att priset blir väsentligt
högre i landet, klarar man emellertid
inte konkurrensen. Priset torde i
regel vara 30—40 procent lägre i utlandet
än hos oss. Dessa inköp av guldsmedsvaror
i utlandet innebär också
ett valutautflöde. Det är svårt att fastställa
dess storlek, men enligt branschens
beräkningar torde det uppgå till
cirka 50 miljoner kronor.

Nu anger utskottet som främsta skäl
mot en avveckling av ifrågavarande
punktskatter, att den skulle medföra ett
skattebortfall för staten som kan uppskattas
till 50 å 60 miljoner kronor årligen.
Detta skulle betyda en icke önskvärd
försvagning av budgeten, säger
man. Jag vill emellertid mot detta genmäla
att i statsverkspropositionen intäkterna
genom försäljningsskatten beräknas
till 48 miljoner kronor för 1969/
70. Jag tror att även den siffran är för
hög. Jag har en uppgift om att guldsmedsskatten
1968/69 inbringade
43 690 000 kronor. Beloppet gick på ett
år ned med 10 procent från 47 634 000
kronor. Jag tror att 60 miljoner kronor
årligen är en för hög siffra.

Mot detta inkomstbortfall på omkring
45 miljoner kan man ställa den merinkomst
för staten som skulle uppstå genom
att en väsentlig del av de inköp
som nu görs i utlandet sannolikt skulle
stanna i vårt land om punktskatten
slopades och därmed inbringa mervärdeskatt
till staten. Statens kostnader
för kontroll och redovisning skulle
dessutom kunna nedbringas, och nettobelastningen
på budgeten skulle därigenom
bli avsevärt lägre än de beräknade
45 miljonerna. Dessutom skulle
kostnaderna för branschen kunna nedskäras
väsentligt genom att all den tid
som går åt för redovisnings- och uppbördsarbete
skulle kunna användas för
produktiva insatser.

Låt mig till slut också erinra om att

98

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

ett slopande av försäljningsskatten på
guldsmedsvaror jämte skatten på knutna
mattor — de enda kvarvarande
punktskatter som uttages i detaljhandelsledet
— skulle medverka till en harmonisering
av skattelagstiftningen i de
nordiska länderna, en harmonisering
som nu bör eftersträvas. Dessa skatter
har avskaffats i Danmark och Norge,
vilket jag tycker också är en angelägen
synpunkt.

Jag yrkar bifall, herr talman, till reservation
nr 24 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40.

Får jag sedan säga några ord om reservation
nr 13 till bevillningsutskottets
betänkande nr 41. I proposition nr
71 med förslag till höjning av förmögenhetsskatten
samt arvs- och gåvoskatten
har finansministern föreslagit
särskilda regler om beskattning av förmögenhetstillgångar
som är att hänföra
till mindre och medelstora s. k. familjeföretag.
Finansministern har tydligen
vid utarbetandet av proposition nr 71
tagit hänsyn till de synpunkter som näringslivet,
framför allt de mindre och
medelstora företagens organisationer,
fört fram vid remissbehandlingen av
kapitalskatteberedningens betänkande
och vid uppvaktningen för finansministern,
och detta noteras med tillfredsställelse.
De föreslagna reglerna går ut
på att sådana förmögenhetstillgångar
som är bundna och arbetar i företagen
inte skall drabbas av någon skatteskärpning
om vissa förutsättningar är
uppfyllda. Dessa regler omfattar företag
med ett förmögenhetsvärde av högst
2 miljoner kronor vid förmögenhetsbeskattning
och högst 2,5 miljoner vid
arvsbeskattning samt ett nedre värde
för förmögenhetsbeskattning på 500 000
kronor. För sådana företag som jag här
har beskrivit medges vid förmögenhetsbeskattning
ett avdrag med 25 procent
av den skattepliktiga förmögenheten,
om följande förutsättningar uppfylls.

Minst 75 procent av företagens förmögenhetsvärde
skall ägas av den
skattskyldige eller av honom tillsam -

mans med högst nio personer. Minst
75 procent av den skattskyldiges skattepliktiga
förmögenhet skall vara att
hänföra till företaget i fråga. Dessutom
skall den skattskyldige ha sin väsentliga
försörjning i företaget.

Först vill jag säga, herr talman, att
vi anser det vara helt berättigat att det
arbetande kapitalet i sådana rörelser
i skattehänseende behandlas gynnsammare
än mera lättrealiserade tillgångar.
Emellertid är den riktiga vägen att
undvika att en för hård kapitalbeskattning
äventyrar ett företags likviditet
och fortbestånd att göra en för företagens
kapitalbildning gynnsam utformning
av värderingsreglerna.

De i propositionen föreslagna lösningarna
följer andra linjer. Då kapitalskatteberedningen,
som inte slutfört
sitt arbete, kommer att framdeles lägga
fram sitt förslag om värderingsreglerna
vid kapitalbeskattning av företag
kan de nu föreslagna reglerna betraktas
som ett provisorium, och vi vill
därför inte motsätta oss detta förslag.
Men vi vill gärna föreslå en liberalisering
av värderingsreglerna.

Den målsättning som föreslås i propositionen,
nämligen att tillgångar i
mindre och medelstora familjeföretag
inte skulle drabbas av den föreslagna
skärpningen av kapitalbeskattningen,
kan i och för sig diskuteras. Näringslivets
organisationer har framhållit att
den förmögenhetsbeskattning vi nu har
är så hög att den väsentligt försvårar
den kapitalbildning som behövs för
förnyelse och utbyggnad av produktionsapparaten.
Arvsbeskattningen utgör
för många företag dessutom ett väsentligt
problem vid generationsskifte.
En lindring av beskattningen på det i
företaget arbetande kapitalet är därför
mycket angelägen.

Men det kan även ifrågasättas om
målsättningen med ett oförändrat skattetryck
kan klaras med de föreslagna
reglerna. Så länge tillgångarnas nominella
värde är oförändrat uppfylls väl
denna målsättning.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

99

Finansministern har emellertid inte
tagit hänsyn till förändrade förmögenhetsvärden,
betingade av exempelvis
de högre taxeringsvärdena på fast
egendom. Särskilt för jordbruksfastigheter
är denna höjning markant, och
många jordbruk men också industri-,
handels- och serviceföretag kan genom
de högre taxeringsvärdena få en skärpt
skattenivå. Detta är ett skäl till en liberalisering
av de föreslagna skattereglerna.

Ett annat skäl är det successivt större
kapitalbehovet i företagen. För industriföretagens
del har t. ex. kapitalinsatserna
per anställd fördubblats under
efterkrigstiden, och 1970-talet kommer
att ställa ännu högre krav på kapitalbildningen.
En successiv övergång
till en alltmera kapitalkrävande teknik
och behovet av ökad satsning på produktutveckling
och marknadsföring
kommer att påskynda denna utveckling.
Den nedsättning av kapitalskatterna
för familjeföretagen som föreslås i
propositionen är därför otillräcklig, anser
vi.

I reservation 13 till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 yrkas i enlighet
med motionerna 1:1064 och II:
1235 en uppmjukning av reglerna för
åtnjutande av det 25-procentiga avdraget
på den skattepliktiga förmögenheten.
Vi föreslår att 75-procentsregeln i
propositionen nedsätts till 60 procent
och att den nedersta gränsen för avdragsberättigad
förmögenhet i företaget
sänks från 500 000 till 300 000 kronor.

I reservationen har även yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär tilläggsdirektiv för kapitalskatteberedningen
att göra utredningar och
framlägga förslag till en sådan utformning
av arvsbeskattningen att familjeföretagen
inte drabbas av sådana likviditetssvårigheter
att deras fortsatta
drift äventyras.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till reservation 13 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 41.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Betänkandena nr 40
och 41 har ingående behandlats här av
tidigare talare från moderata samlingspartiet.
Jag skall därför inskränka mig
till några mer allmänna reflexioner,
som i första hand har anknytning till
betänkandet nr 41 som behandlar kapitalskatterna.

På sommaren 1967 tillsattes den s. k.
kapitalskatteberedningen. I direktiven
till utredningen sades (let bl. a. att beskattningen
av förmögenheter samt av
arv och gåva på lämpligt sätt skulle inpassas
i skattesystemet. Departementschefen
erinrade också om den ändrade
inställningen till frågan om beskattning
av kapitalvinster som framträtt
under senare år. Finansministern framhöll
även att beskattningen skulle avvägas
på sådant sätt att en av sociala skäl
önskvärd fördelning av förmögenhetsinnehavet
underlättas.

Under 1967 var tonen inom utredningen
modest. Den politiska målsättningen
var vid det tillfället inte speciellt
markerad. Det blev den emellertid
efter valet 1968. En markant vindkantring
skedde då mot en betydligt
mer socialistisk inriktning av beredningens
arbete. De socialdemokratiska
ledamöterna i beredningen fick ett
utomordentligt stort utrymme, och de
borgerliga ledamöternas krav på ordentliga
utredningar avvisades. Den utredning
som här i första hand borde
kommit i fråga gällde hur kapitalskatterna
verkar ur samhälls- och företagsekonomisk
synpunkt. Inte ens den ivrigaste
anhängare av fördelningspolitiken
önskar — om han inte eftersträvar
ett socialistiskt samhälle — en omfattande
företagsdöd.

Utredningsmajoritetens inställning
härvidlag har blivit klassisk. Man sade
nämligen, att ”vi har av denna anledning
inte funnit behövligt att såsom
föreslagits inom beredningen göra mera
ingående samhällsekonomiska analyser
av verkningarna av kapitalbeskattningen
med olika höjd”. Man sade

100

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

också att ”sådana analyser synes för
övrigt i nu behandlade sammanhang
mindre givande”.

De skatteskärpningar som utredningsmajoriteten
kom fram till, givetvis
med finansministerns goda minne, uppfattades
tydligen av regeringen så politiskt
gångbara att den i augusti 1969
beordrade beredningen att påskynda
arbetet, så att propositionen skulle
kunna läggas under vårriksdagen 1970.
Finansministern ansåg tydligen vid
denna tidpunkt, alltså endast för några
månader sedan, att det var så viktigt
att mycket kraftigt skärpa skatterna på
arv, gåva och förmögenhet att utredningens
arbete skulle forceras.

Något gick emellertid galet. Socialdemokraterna
fick vad man skulle kunna
kalla för kalla fotter. I ett anförande i
Malmö den 16 februari sade finansministern
att ”vid en mera passiv förmögenhetsplacering
torde den av utredningen
föreslagna gränsdragningen
i stort sett kunna accepteras såsom
lämpligt avvägd”. Finansministern noterade
också att utredningsförslaget
väckt mycken debatt under remissbehandlingen,
varför vissa justeringar var
att vänta. Och nog utsattes majoritetens
förslag för en synnerligen hård remisskritik.
Denna kritik kom inte bara
från näringslivets organisationer, utan
den kom i betydande utsträckning även
från de skattevårdande myndigheterna,
t. ex. riksskattenämnden.

Emellertid brukar en häftig remisskritik
inte bekomma regeringen nämnvärt.
Men om det inte var remisskritiken,
vad var det då som fick regeringen
eller finansminister Sträng att överge
majoritetsförslaget? Jag tror inte att
det var det förslag som från moderata
samlingspartiet ingick såsom en reservation
i betänkandet, som fick regeringen
att göra denna tillfälliga avvikelse
från högskattepolitiken.

Man kan nog utan vidare fastslå, att
det var den ekonomiska situationen
som fick regeringen att göra denna

kanske tillfälliga avvikelse från majoritetsförslaget.

Och denna avvikelse gällde ju i första
hand den mindre och medelstora
företagsamheten. Dessutom är avvikelsen
ett provisorium.

I proposition 71 säger departementschefen:
”Som jag antytt förut bör någon
skatteskärpning inte åstadkommas
för förmögenheter som i allt väsentligt
består av tillgångar i mindre och medelstora
s. k. familjeföretag. Arbetande
kapital i jordbruk, skogsbruk eller rörelse
där ägarens insats är av dominerande
betydelse kan enligt min mening
inte utan vidare jämställas med förmögenheter
av kapitalplaceringskaraktär.
Jag delar i stort den uppfattning som
kommit fram under remissbehandlingen
av kapitalskatteberedningens betänkande,
att det kan starkt ifrågasättas
om familjeföretagen tål den ytterligare
belastning som även en måttlig höjning
av kapitalskatterna innebär. Uppenbart
är att beskattningen inte bör utformas
så, att företagens fortbestånd hotas
därav.”

Under beredningens arbete har från
olika näringar framförts synpunkter på
hur en skärpt kapitalskatt skulle slå i
olika inkomst- och förmögenhetslägen,
men att ta någon större hänsyn till dessa
varningssignaler fann beredningens
majoritet inte nödvändigt.

Efter det att beredningen överlämnat
sitt delbetänkande började emellertid
inte bara remissvaren att tala om
hur skatteförslaget skulle funktionera
i praktiken, utan jag har en bestämd
känsla av att finansministern vid uppvaktningar
kunde konstatera hurusom
ägare av mindre och medelstora företag
med anledning av skatteförslaget
började ompröva sin ställning. Det blev
en hausse i företagsförsäljningar, bl. a.
till utländska företag, och som en naturlig
konsekvens följde utflyttning av
både dugliga medborgare och stora kapital.
Många av dem som inte ville välja
denna möjlighet gav säkert finans -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

101

ministern klara papper på vad en
skärpning av skatterna skulle betyda
för deras företag.

Bara från min egen bygd nere i Småland
bär jag flera exempel på företagare,
som på grund av den socialistiska
politiken gripits av defaitism inför
framtiden, som sålt sina företag och
flyttat ut från vårt land. För många av
dem som tänker kämpa vidare finner
man en ovilja att bygga ut sina företag.
Deras handlande är i dag inställt på att
om möjligt söka trygga den nuvarande
storleken av företaget.

För den som har kontakt med verkligheten
är detta en realitet som inte
kan avfärdas som ett utslag av politisk
skrämselpropaganda, utan som ses med
stora bekymmer inte bara av företagarna
utan i lika hög grad av de anställda,
som genom regeringens ekonomiska politik
och skattepolitik finner grunden
för sin arbetstrygghet starkt försämrad.

Som jag tidigare nämnt finns det
mycket starka skäl att anta att den nuvarande
skattenivån är för hög framför
allt för familjeföretagen. Inte ens
den föreslagna specialregeln torde hjälpa
nämnvärt härvidlag. Låt mig ta ett
praktiskt exempel.

En person som tillträder ett medelstort
familjeföretag i dagarna är i en
ålder av 30 år. Han har två barn och
räknar med att kunna ta ut en lön av
50 000 kronor per år. Företaget representerar
en förmögenhet på 1,6 miljoner
kronor, och företagaren vill kunna
sätta av så mycket att samtliga kapitalskatter
skall kunna betalas. Han vill
också att företaget skall växa med tre
procent per år, alltså lika med vad som
förutsätts att bruttonationalprodukten
skall växa med under 1970. För att klara
denna av statsmakterna utsagda ökning
krävs det att företaget lyckas så
väl att vinsten före skatt uppgår till
336 000 kronor, d. v. s. 21,1 procent.
Hur många av våra förträffliga företagare
kan klara av denna målsättning?

I stället talar det kraftigt ökande an -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
talet konkurser här sitt tydliga språk.
Den här mannen faller in under den
gränsdragning för ett arbetande kapital
som kan anses försvarbart enligt
finansministern. Företagaren i fråga
har säkert tillräckliga bekymmer redan,
för att inte dessutom söka höja
sitt förmögenhetsvärde så att han drabbas
av eu ytterligare skärpning genom
att passera Strängs arbetande kapitalvall.
Skatteförslaget för familjeföretagen
genom den provisoriska regeln
kommer därför i många fall att betyda
stillestånd i utvecklingen — ett stillestånd
som i verkligheten betyder tillbakagång.

Vi har, som alla vet och som tidigare
påpekats här i debatten, den hårdaste
inkomstbeskattningen i världen. Sverige
tillhör vidare det fåtal länder som
har såväl årlig förmögenhetsbeskattning
som arvs- och gåvobeskattning
ävensom kapitalvinstbeskattning av sådana
tillgångar som fastigheter och aktier.

Man kan utan vidare anse att kapitalet
i Sverige beskattas avsevärt hårdare
än kapital i andra länder. Man kan därför
fråga sig om det verkligen finns fog
för den skatteskärpning som regeringen
nu föreslår. Det är nämligen alldeles
uppenbart att alltför stora skillnader i
kapitalbeskattning mellan olika länder
måste påverka kapitalrörelserna. Vi inom
moderata samlingspartiet ifrågasätter
därför om man på sikt kan upprätthålla
högre skattenivå här än den som
gäller i våra närmaste grannländer.
Den ytterligare skärpning i kapitalbeskattningen
som nu föreslås kommer
att ytterligare förstärka den tendens
som redan nu finns att kapitalet lämnar
Sverige. Jag behöver väl knappast
påpeka att dessa förhållanden har uppmärksammats
på vissa håll i utlandet,
där skillnaderna i skattenivå mellan
länderna är väsentligt mindre än vad
som gäller för Sverige kontra dess närmaste
grannländer.

Kapitalskatteberedningen är inte färdig
med sitt uppdrag. Det återstår vä -

102

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

sentliga frågor, som berör familjeföretagen
och som nu har provisoriskt lösts
i det föreliggande utlåtandet.

Även om företagarna för tillfället har
lugnats något av finansministerns ställningstagande
till denna företagargrupp,
är man samtidigt ängslig för att denna
plötsligt förklarade kärlek till familjeföretagen
kan vara av relativt kortvarigt
slag. Det finns ju fortfarande möjlighet
att ge den sittande beredningen
ytterligare direktiv i skärpande riktning,
om inte förr så efter valet i september,
om vi då fortfarande har en
socialdemokratisk finansminister.

Jag tror det skulle vara välgörande
om finansministern eller någon annan
från regeringspartiet kunde ge familjeföretagarna
ett klart besked. Det finns
anledning till dessa funderingar efter
att ha tagit del av den socialdemokratiska
pressens reaktioner efter finansminister
Strängs framläggande av proposition
nr 71.

Herr talman! Jag vill med det anförda
instämma i de yrkanden som framställts
av herrar Yngve Nilsson och
Gösta Jacobsson beträffande reservationerna
vid bevillningsutskottets betänkanden
nr 40 och 41.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Någon debatt i egentlig
mening finns det väl inte stora möjligheter
att få här i kammaren i kväll,
eftersom så många av de socialdemokratiska
talarna redan har strukit sig
från talarlistan.

Kvar på talarlistan finns emellertid
herr förste vice talmannen. Jag har anledning
att i någon mån vända mig speciellt
till honom med mitt inlägg, eftersom
han har en osedvanligt stor erfarenhet
av avtalsförhandlingar och
min arbetsuppgift, när jag inte vistas
här i riksdagen, är att i stor utsträckning
just engagera mig på samma område.

Jag är verksam i ett relativt stort företag,
och jag har fått en rad förfråg -

ningar från anställda i företaget om
hur det föreslagna skattesystemet kommer
att verka för deras del under åren
framöver. Jag tror att några få räkneexempel,
hämtade ur verkliga livet,
skulle förtjäna att komma in i kammarens
protokoll.

Låt mig bara ta tre exempel; i samtliga
exempel utgår jag ifrån det längst
gällande ingångna avtalet på arbetsmarknaden
— det avtal som gäller stora
tjänstemannagrupper, femårsavtalet
för bland andra industritjänstemännen.
Jag utgår ifrån att det skall tillämpas
inklusive alla sådana ålders- och kvalifikationstillägg
som normalt ingår i
den formen av avtalsuppgörelser. Vidare
utgår jag ifrån att vi kommer att få
samma höjning av kommunalskatterna
som vi har haft under de senaste fem
åren. Jag applicerar så under dessa
förutsättningar regeringens skatteförslag
på några få personer.

Jag stannar för en ogift kontorist i
Göteborg utan barn, som i år beräknas
få en bruttoinkomst av 25 800 kronor.
År 1975 skulle den ha ökat till 36 180
kronor. Nettot efter skatt skulle då ha
ökat från 15 530 kronor till 21 310 kronor.
Men om vi tar hänsyn till att vi
också kommer att få en penningvärdeförsämring
och antar att den blir fem
procent per år, innebär det att nettolöneökningen
på 5 800 kronor sjunker
till 1 122 kronor. Av en bruttolöneökning
på 10 380 kronor blir det netto
kvar 1 122 kronor.

En programmerare, ensamstående
med ett barn, har år 1970 en inkomst
av 31 200 kronor. Beräknad inkomst år
1975 är 43 760 kronor. Nettoökningen
blir från 23 320 till 26 640 kronor, men
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
innebär det i 1970 års penningvärde
en standardsänkning med 3 675
kronor.

En avdelningschef vid ett varuhus i
en mellansvensk stad, gift, med två barn
under 16 år, hustru med egen inkomst
understigande mannens. Inkomst år
1970 är 26 475 kronor. Beräknad in -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

komst år 1975 37 150 kronor. Nettolönen
ökar från 18 960 kronor till 24 110
kronor, alltså med 5 150 kronor. Med
fullt hänsynstagande till en penningvärdeförsämring
innebär det en standardsänkning
med 540 kronor per år.

Finns det någon möjlighet att människor
med erfarenhet från avtalsrörelser
och med erfarenhet av hur sådana
här problem betraktas, som på allvar
kan hävda att detta skulle vara en genomförbar
politik? Såvitt jag förstår
måste detta leda till sådana krav på
löneökningar som ligger långt utöver
vad det avtal innebär som jag nyss hänvisade
till och långt utöver vad vårt
lands ekonomi kan tåla. Det kommer
att leda till en ännu kraftigare inflation
än vad jag här ytterst blygsamt
har räknat med i mina exempel. Som
varje ekonomiskt något så när insatt
person inser, kommer det att leda till
mycket allvarliga störningar av vårt
lands ekonomi.

Det allvarligaste i skatteförslaget vid
sidan av allt annat är just den kraftiga
ökningen av marginalskatterna, som
drabbar så hårt i sådana inkomstlägen
som jag här hämtat exempel ifrån, alltså
helt vanliga inkomstlagen, där marginalskatten
slår så hårt att dess verkningar
inte kan komma att accepteras
av människorna.

Jag hoppas att detta korta inlägg
skall resultera i att nästa socialdemokratiska
representant i talarstolen går
in på just det här ämnet.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 40 behandlar frågan om
barnstödet i olika former. Viktigt är
när det gäller barnstödet att de bidrag
som utgår behåller sitt värde och inte
urholkas i takt med penningvärdeförsämringen.
Förra gången barnbidragen
höjdes var den 1 juli 1965. Sedan dess
har en kraftig inflation rullat fram över
landet och gjort det angeläget att någon
typ av indexreglering införs. Utskottets
vice ordförande har tidigare i

103

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
dag utvecklat väl motiverade synpunkter
härpå, och jag skall därför inte gå
närmare in just på denna del. Men vad
jag ytterligare vill beröra är att skälet
för en indexanknytning också är att
inflationen troligen kommer att rulla
vidare. Det är inte slut med det som
hänt hitintills. Det är inte svårt att förutse
fortlöpande kostnadsstegringar för
konsumenterna i detta land även efter
den 1 januari 1971, något som medför
urholkningar av barnbidragens värde.

I motioner från mittenpartierna har
denna fråga uppmärksammats. I dessa
motioner har partierna hemställt att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag
till årets höstriksdag om ett sådant
system för indexreglering av de allmänna
barnbidragen att barnfamiljerna
automatiskt kompenseras för levnadskostnadsstegringar.
Om sådana indexbundna
barnbidrag infördes, skulle
kompensation ske för levnadskostnadsstegringarna
och barnbidragens värde
inte behöva urholkas som hittills skett
sedan 1965. Men utskottsmajoriteten vill
inte lyssna på dessa förvisso mycket
välgrundade synpunkter. Den säger att
barnbidragen tills vidare bör höjas genom
särskilda beslut och att det inte
finns någon anledning att frångå riksdagens
tidigare ståndpunktstagande i
denna fråga. Man vill således att bidragen
skall urholkas under flera år, innan
man gör något för att återställa deras
realvärde.

En stor del av våra sociala förmåner
är bundna till levnadskostnadsutvecklingen
och i de flesta fall till basbeloppet
i den allmänna försäkringen. Detta
gäller studiemedel, folkpensioner, förtidspensioner
och allmän tjänstepension,
ja, även på barnstödets område
finns det anknytning till basbeloppet.

I dagens ärende ingår också frågan
om höjning av bidragsförskottet. Detta
är ju knutet till basbeloppet, men trots
denna anknytning och trots att förskottet
höjdes så sent som den 1 januari
1969, tillstyrker utskottet enhälligt
ett förslag om en höjning till 40

104

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
procent av basbeloppet för år räknat.
Men samtidigt avvisar utskottet under
hänvisning till familjepolitiska kommitténs
fortsatta arbete förslaget om
värdesäkring av barnbidragen. Den familjepolitiska
kommittén har, såvitt jag
förstår, att behandla både barnbidragen
och bidragsförskotten i sitt fortsatta
arbete. Det hade därför varit konsekvent
att ta upp båda dessa frågor
till prövning i dag och att begära förslag
till höstriksdagen om den av oss
yrkade indexanknytningen av barnbidragen.
Mittenpartierna har här varit
konskeventa. Vi stöder helt förslaget
om höjning av bidragsförskotten till 40
procent av basbeloppet per år, men vi
vill också att barnbidragen skall uppmärksammas
i detta sammanhang. Representanter
för mittenpartierna har
därför i reservation 4 yrkat bifall till
motionerna 1:1041 och 11:1201 såvitt
avser indexreglering av barnbidragen.

En annan mycket intressant fråga
och väl också i den politiska debatten
ganska ny fråga är det förslag som i
mittenpartimotionen avser en minimiinkomst.
Förslaget behandlas i samma
utskotts utlåtande nr 41. Vårt sociala
trygghetssystem har byggts upp successivt
under lång tid. De olika försäkringsformerna
har i stor utsträckning
kommit till oberoende av varandra. Sedan
har man byggt vidare och efter
hand sökt komplettera dessa. Vi har nu
många utväxter och väl också ett lapptäcke
— som det här talats om tidigare
—• med olika tjocklek på olika ställen
beroende på om de olika komponenterna
ligger ovanpå varandra eller vid
sidan av varandra. Men detta system
medför också att det blir luckor och
mellanrum mellan olika stödformer.
Det är ofta svårt att dra gränserna mellan
dem. Systemet är svårt att överblicka,
t. o. in. för experter, och många
medborgare kan — trots den nyligen
utkomna socialkatalogen — inte tillvarata
sina rättigheter därför att systemet
blivit så mångskiftande.

Systemet har också andra nackdelar.

Det riktar sig till olika kategorier av
människor, vilket väl inte är eftersträvansvärt
i dagens diskussioner om jämlikhet.
Man talar om förvärvsarbetande
och pensionärer, om invalider och yrkesskadade,
om studerande och arbetslösa,
om barn och vuxna, om kvinnor
som blivit änkor före eller efter den
1 juli 1960, om gifta och ensamstående,
om socialhjälpsfall, friska och sjuka
o. s. v. Hela systemet bidrar till att markera
de olika kategorierna i samhället,
vilket väl inte kan vara i någons intresse.
Kunde man på något sätt få till
stånd ett system som garanterade en
viss grundstandard, skulle mycket säkert
vara vunnet.

Vi vet också -— vilket bekräftades i
gårdagens TV-program — att socialhjälpens
standard skiftar mellan olika
kommuner. Det föreligger stor skillnad
i fråga om kommunernas möjligheter
att bispringa dem som behöver hjälp.
Sämst är det i fattiga kommuner med
låga inkomster och många bidragsbehövande.
Stor skillnad i denna del av
den sociala standarden förefinns exempelvis
mellan glesbygdskommuner och
tätortskommuner, mellan fattiga och
rika kommuner.

Kunde mera likartade förmåner tillförsäkras
medborgarna, oberoende av
bostadsort, så vore mycket vunnet. För
närvarande är det svårt att bedöma hur
långt man kan komma på vägen till ett
mera enhetligt socialt trygghetssystem,
t. ex. genom införandet av en s. k. minimiinkomst
eller något liknande. Frågan
är intressant, och det är angeläget
att man närmare penetrerar den med
tanke på vårt så oerhört differentierade
sociala system med uppspaltning av
människorna i olika mer eller mindre
svårdefinierbara och kanske också onödiga
kategorier.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag kommer att yrka bifall till
dels reservation 4 i andra lagutskottets
utlåtande nr 40, dels de övriga reservationer
i utlåtandena nr 40 och 41 som
jag har varit med om att underteckna.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

105

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag håller gärna med
herr Brundin om att det inte är så
värst tacksamt att komma in i debatten
i ett så här sent skede. Det mesta
som fångar intresset är väl redan avbetat,
och att komma med någonting
som skulle kunna vara av betydelse för
det slutliga avgörandet är det väl heller
inte så stora utsikter till.

Nu tycker jag ändå att det just i dag
är liksom förenat med eu känsla av
lättnad att komma så här sent efter
det att det stora och allt överskuggande
huvudärendet i skattepaketet, bevillningsutskottets
betänkande i fråga om
inkomstbeskattningen och kapitalbeskattningen,
har blivit debatterat på
högsta nivå. I den debatten har ju inte
detaljerna berörts i någon större utsträckning,
utan där har man hållit
sig till huvudlinjerna, och till detaljerna
hör faktiskt det andra lagutskottet
haft att behandla.

Det andra lagutskottet haft att behandla
har också i mycket stor utsträckning
varit beroende av det resultat
som bevillningsutskottet kommit
till. Följaktligen är det naturligt att vi
kommer litet i efterhand med våra inlägg
just i dag.

Det jag förvånar mig över efter att
ha lyssnat till dagens debatt är egentligen
inte det som har sagts, utan vad
jag förvånat mig över är att de stora
farhågorna för framtiden inte på något
sätt har tagit sig uttryck i fråga om
de detaljer som andra lagutskottet haft
att behandla. Där har inte funnits någonting
av de betänkligheter som uttalats
i fråga om konsekvenserna av de
skatteförslag som bevillningsutskottet
haft att behandla. Tvärtom har det funnits
en mycket stor optimism om möjligheterna
att genomföra de stora och
kostnadskrävande reformer som återfinns
i de borgerliga reservationerna
till andra lagutskottets utlåtande. Om
bara den goda viljan hade funnits, har
det sagts, skulle redan mycket ha va 4f

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
rit gjort. Men eftersom försummelser
sedan lång tid tillbaka finns att notera,
är det hög tid att man nu tar rejäla tag
på de områden som här har aktualiserats.

Jag vet inte om jag skall lägga de synpunkter
som har varit avgörande i debatten
beträffande bevillningsutskottets
betänkande till grund för min behandling
av andra lagutskottets här presenterade
utlåtande och förslag eller om
jag skall ta de mera optimistiska tongångarna
från oppositionen i andra lagutskottet
till grund för min bedömning
av bevillningsutskottets förslag. Jag erinrar
mig mycket väl att det alltid, så
snart det har föreslagits några betydelsefulla
förändringar i fråga om sådant
som belastar inte bara de enskilda
utan företagsamheten över huvud
taget, inte har funnits några gränser
för oron för framtiden. Herr Bohman
har tidigare i dag uttalat att om folk
i allmänhet kunde uppfatta den beskattning,
som de själva drabbas av såsom
rättvis, skulle mycket vara vunnet.
Jag vet inte om han syftade till
att en sådan känsla skulle spridas hos
folk i allmänhet om oppositionen i
större utsträckning fått vara med om
att tråckla ihop det förslag som i dag
behandlas, även om det då kanske hade
varit nödvändigt att låta folket i
val yttra sig över förslaget innan det
slutligen avgjordes av riksdagen, exempelvis
under hösten.

Jag har inte träffat någon människa
som tycker att han är rättvist beskattad.
Alla, vare sig de tillhör låginkomstgrupperna
eller mellaninkomstgrupperna,
har en känsla av att man
trycker för litet på dem som har den
stora bärkraften. Herr Sträng i sin tur
har ju tillräckligt stora erfarenheter av
verkningarna och konsekvenserna av
att ta ut allt för mycket av en viss grupp
i samhället. Han har modererat sitt förslag
långt utöver vad de nya unga inkomsttagarna
— kanske alla inte ens
har hunnit bli inkomsttagare ännu —
förmenat nämligen att man kunde gå

106

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

hårdare fram både mot de höga inkomsterna
och de stora förmögenheterna.
Vi kan inte vänta till dess att vi
kan utforma ett skattesystem, som alla
kategorier finner rättvist, ty den dagen
upplever vi aldrig.

Alla tycker att skatterna är betungande
och menar att de är lägre på andra
håll i världen. Det är väl riktigt, men
skillnaderna är väl knappast större när
det gäller flertalet andra länder än att
de uppvägs av den betydligt mera omfattande
sociala omvårdnaden i vårt
land i förhållande till dessa andra länder
i form av återbetalningar till olika
grupper i samhället, såsom stöd åt pensionärer,
åt de studerande, åt barnfamiljer
m. fl. En hög beskattning är naturligtvis
mera kännbar för låginkomsttagarna
än för dem som har en relativt
tillfredsställande inkomst, därför att de
senare inte alltid är i lika hög grad beroende
av dessa omsorger från samhällets
sida som de människor som har
begränsade inkomster.

Jag tycker att man är något ensidig
i sin kritik när det gäller de bördor
som onekligen följer med fördelen av
att leva i ett välfärdssamhälle, där vi
så långt skinnfällen räcker — för att nu
inte ta herr Strängs lapptäcke — försöker
att hjälpa till litet varstans och
i första hand siktar på att hjälpa dem
som har det sämst ställt.

Om jag bedömer situationen ur mina
egna synpunkter och på grund av de
erfarenheter som jag har av tidigare
debatter i samma frågor, är jag inte lika
pessimistisk som många talare här har
varit, framför allt talesmännen för de
moderata. Vi har klarat oss tidigare ur
vad som har betraktats såsom varande
på gränsen till katastrof i den ekonomiska
politiken. Efter det att man har
haft möjlighet att bedöma verkningarna
av den förda politiken har man ändå
kunnat konstatera en förbättring för
de allra flesta i de aktiva åldrarna och
i den produktiva verksamheten — en
reallöneförbättring och en standardförbättring.
Det betyder inte att jag är

blind för alla de brister som fortfarande
finns. Om sådana brister nu har visats
i TV — så som skedde i går — eller
vid något annat tillfälle, så visst finns
det exempel på att samhället inte har
nått ut till alla som skulle behöva hjälp
och bidrag i någon form eller någon
som tog hand om dem för att hjälpa
dem till rätta. Det finns folk som är
litet vilsekomna och har svårt att klara
sig själva, och de är ofta svåra att nå
med den hjälp som vi ändå har möjlighet
att sätta in för alla dem som är i
verkligt behov av stöd och hjälp.

Jag har ingen möjlighet att ge ett
svar av värde på herr Brundins frågor.
Även om jag har erfarenhet av arbetsmarknaden,
har jag ingen erfarenhet av
hur folk i allmänhet reagerar. Jag har
ingen erfarenhet ens av de organiserade
anställdas reaktioner inför påfrestningar
av det slag som man nu på
många håll räknar med skall komma
under de närmaste åren till följd av de
stora lönehöjningar som man befarar
skall bli resultatet av avtalsrörelserna.

Jag har under min aktiva tid inom
fackföreningsrörelsen inte träffat någon
från de djupa leden som uttryckt
farhågor för att det skulle inträffa stora
olyckor om de fick, som vi sade på
den tiden, några ören mer i timmen.
Någon krona mer om dagen eller till
och med i timmen i dag åstadkommer
inte alls några reaktioner av det slaget
från de anställda. Om herr Brundin har
fått ta del av några farhågor från tjänstemannagrupper,
anställda inom hans
stora företag, på grund av det femårsavtal
som träffats är jag säker på att
dessa grupper — om det skulle bli en
så betydande inflation som herr Brundin
räknade med i sina exempel — på
ett eller annat sätt får kompensation
härför. Jag tror att det blir nödvändigt
att ge dem den, om resultatet av det
träffade avtalet skulle bli sådant som
det herr Brundin skisserade. Det är
emellertid svårt att räkna med hypotetiska
antaganden, och man kan inte ge
svar på frågor i det sammanhanget.

Torsdagen den I t maj 1971) em.

Nr 25

107

Jag liar svårt att över huvud taget
tänka mig att risken med lönehöjningarna
skulle vara att löntagarna inte bara
gick miste om kompensationen för
prisstegringar utan till och med skulle
kunna få en reallöneförsämring. Ja, den
risken finns naturligtvis om vi spänner
bågen högre än resurserna tillåter.
Skulle de förhandlande parterna på låt
oss säga arbetstagarsidan ställa för höga
krav och arbetsgivarsidans motstånd,
på grund av den goda konjunkturen,
vara för svagt, så att man skulle
träffa uppgörelser som sträckte sig
långt utöver det man kunde räkna med
att man skulle få täckning för under
avtalstiden genom ökad produktion, tar
man inte endast en risk, utan då utsätter
man sig medvetet för faran att hamna
i den situationen att man inte får
förbättringar utan försämringar. Jag
tror att varken de som företräder tjänstemännen,
LO eller ens SACO på allvar
skulle vilja satsa på någonting som kunde
få sådana konsekvenser. Därför är
jag inte lika pessimistisk som herr
Brundin beträffande utfallet av det vi
nu diskuterar och den kommande utvecklingen.

Herr talman! Som vanligt när man
talar sent på dagen och utan att ha skrivit
ned vad man skall säga talar man
i första hand om mycket som man över
huvud taget inte tänkt yttra sig om. Jag
måste ändå säga några ord om detaljerna
i andra lagutskottets utlåtande nr
40, eftersom det är vad jag skulle tala
om.

Jag kan konstatera att det stora och
avgörande i skattepaketet är det som
blir resultatet av bevillningsutskottets
arbete vid de beslut som nu kommer
att fattas. Det kommer att vara avgörande
också för de förslag som presenteras
i andra lagutskottets utlåtande,
framför allt vad som anföres i de reservationer
som är fogade till utlåtandet.
Vi har nämligen behandlat utlåtandet
såsom en detalj i skattepaketet och
har exempelvis inte fattat definitivt beslut
om vårdnadsbidraget förrän vi fick

Ang. en reform av beskattningen, in. m.
klart för oss var bevillningsutskottet
hamnade. Vi har inte fattat beslut om
huruvida det s. k. hemmamakeavdraget
skulle utbytas mot ett hemmamakebidrag
förrän vi fått del av den ståndpunkt
bevillningsutskottet kommit till.
Efter det att bevillningsutskottet nu beslutat
vidhålla propositionens förslag
om hemmamakeavdrag finns inte något
utrymme vare sig för att diskutera eller
— långt mindre — besluta om ett hemmamakebidrag,
om kammaren något senare
antar bevillningsutskottets förslag
som innebär hemmamakeavdrag.

Det finns några detaljer som möjligen
är mera fristående, framför allt
barnbidraget, vilket föreslås höjt från
900 till 1 200 kronor. Det finns ett yrkande
i ett motionspar att det skall höjas
till 1 300 kronor och ett förslag att
det skall kompletteras med ett vårdnadsbidrag
för barn under sju år. Behandlingen
av det sistnämnda förslaget
har varit beroende av bevillningsutskottets
behandling av frågan om en
förstärkning av i första hand mervärdeskatten.
När man i bevillningsutskottet
har stannat vid propositionens förslag
har vi i andra lagutskottet betraktat
frågan om vårdnadsbidrag som avgjord,
i varje fall för denna gång, varför
det inte har blivit något positivt
beslut.

Vi har också diskuterat och tagit fasta
på vad som har nämnts här i dag,
nämligen att 300 kronors höjning av
barnbidragen inte är så mycket mera
än kompensation för den kostnadsstegring
som ägt rum sedan 1965. Det blir
möjligen så pass mycket över att det
kan räcka som täckning för den höjda
omsättningsskatten på de 900 kronorna.
Det sägs ju att mervärdeskatten höjs
med 5 procent, men höjningen blir något
över 6 procent, eftersom skatteuttaget
höjs från 11 procent till 17 procent
och några decimaler däröver. Vi
har resonerat precis som finansministern
tidigare i dag, alt det är ett förslag
som hör samman med önskemålet
om att återställa värdet av barnbidra -

108

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
gen till vad det var år 1965 plus en
kompensation för mervärdeskattens
höjning nu. Men ytterligare kompensation
till barnfamiljerna får komma i
annan form, även om den inte kommer
nu.

Då man tidigare diskuterade en höjning
av barnbidragen med 100 kronor
—• det är möjligt att det var något mer
— till 900 kronor, konstaterade man
att det i den situation som förelåg inte
var den bästa lösningen att ge en generell
höjning av barnbidragen. Det var
bättre att ta den summa av de tillgängliga
resurserna som stod till förfogande
och använda den till de familjebostadsbidrag
som planerades. Jag tycker inte
att vi i dag skall gå vid sidan av detta
konstaterande. Det gäller ett stöd för
de sämst ställda bland barnfamiljerna.
Jag tror att vi på grund av brist på resurser
kommer att bli nödsakade att
diskutera frågan om ökat stöd åt barnfamiljerna
efter dessa principer även
i fortsättningen. Vi måste differentiera
stödet, även om det någon gång har uttalats
att den principiellt riktiga linjen
är att inte ha någon behovsprövning.
Nöden bar ingen lag, och visar det sig
att vi inte orkar med generella höjningar
av de olika bidragsformerna tvingas
vi diskutera differentieringar, i syfte
att ge mera åt de mest behövande. Det
har en gång sagts att de som har bättre
inkomster skall, beträffande barnkostnaderna,
jämföras med inkomsttagare i
samma grupp som inte har barn inom
familjen. Men orkar man inte fullfölja
den principen, så måste man komplettera
de generella höjningarna med ett
särskilt stöd åt dem, som har det svårast.

Herr talman! Dess skäl har lett till
att vi genomgående har avstyrkt motionerna.
En del av de yrkanden som
där framförts återfinns i reservationer,
men de omfattas detta till trots av avstyrkandet.

Den enda trösten vi har kunnat ge är
att detta inte är sista tillfället för riksdagen
— även om det är det för första
kammaren — att diskutera hur resur -

ser kan användas för att delas ut där
de bäst behövs, om förhållandena är
sådana och generellt, om det mot förmodan
skulle bli på det sättet, att vi
inte vet var vi skall göra av eller hur
vi bäst skall använda dem.

Detta gäller andra lagutskottets utlåtanden
40 och 41. I samband med det
senare utlåtandet har vi också haft att
behandla motionen II: 280 från kommunistiskt
håll, där man begärt att folkpensionsavgiften
visserligen skulle
stanna vid 1 500 kronor, om inkomsten
var 30 000 kronor om året, men därefter
öka utan begränsning.

Vi har utgått ifrån att de skatteskalor
vi har har uppgjorts med tanke på att
folkpensionsavgiften upphör vid en beskattningsbar
inkomst av 30 000 kronor
och att man följaktligen inte kan
fortsätta att ta ut folkpensionsavgift
utan att rubba det inbördes förhållandet
i skatteskalorna. Alltså har vi avstyrkt
detta yrkande.

Det finns vidare en proposition som
behandlats i andra lagutskottets utlåtande
nr 42. Men utskottets utlåtande
är där enhälligt, Och därför behöver jag
inte ta kammarens tid i anspråk med
att tala om detta — det räcker med
ett yrkande om bifall när ärendet föredrages.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Strand ändå berörde de problem
jag tog upp i mitt korta inlägg. Vi har
nog den erfarenheten gemensamt, herr
Strand, att vi inte har stött på några
allvarliga problem med oro bland anställda
för att de skulle få ett eller annat
öre mer än de räknat med.

Men problemet gällde inte detta, utan
de exempel jag gav, som för övrigt inte
är systematiskt utvalda utan representativa
för ett stort antal liknande räkneövningar,
har vi gjort med anledning
av att löntagare gjort förfrågning -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

109

ar om det bär skatteförslagets verkningar
för deras egen del.

Dessa exempel har lett till en betydande
oro bland löntagare för att utvecklingen
skall innebära, att de får
uppleva en standardsänkning som de
inte kan finna skälig.

Det finns även i de här långtidsavtalen
på tre och fem år klausuler, som
möjliggör att man river upp vissa gjorda
åtaganden och åstadkommer nya
överenskommelser om kostnadsutvecklingen
o. s. v. skulle förlöpa på ett visst
sätt. Men att löntagare då skulle få kompensation,
om skatter och prisstegringar
gör det erforderligt, leder ju inte till
något bättre tillstånd, ty det innebär
bara att vi skjutsar på ytterligare med
högre hastighet i en inflationsspiral
som för varje varv åstadkommer nya
problem.

Det är just där felet ligger i detta
skattesystem: de höga marginalskatterna
driver fram lönekrav som driver
fram inflation, vilken medför att vi får
en ständig kostnadsökning. Stora grupper
av löntagare är i det läget, att de
inte längre kan räkna med en oförändrad
standard genom löneförhöjningar
med 7—8 procent. Realistiskt borde
man räkna med en löneökning som ligger
en bra bit över 10 procent, och det
orkar inte vår ekonomi med. Resultatet
av en försvagad ekonomi kommer
vi alla i vårt samhälle att få betala dyrt.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
inte riktigt har fattat herr Brundins
fråga, och jag känner heller inte till
tjänstemännens uppgörelse i detalj.

Men jag har svårt att tänka mig att
de har träffat en överenskommelse som
är bindande under fem år utan reservationer
för någonting. Det kommer väl
därför att bli nödvändigt att på ett eller
annat sätt komplettera uppgörelsen
om någonting inträffar då det gäller
priser eller penningvärdeförsämring,

Ang. en reform av beskattningen, m. in.

som gör den träffade överenskommelsen
mer eller mindre ohållbar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Aningslösa, obetänksamma,
lättsinniga och med fula bevekelsegrunder
— det var herr Strängs omdöme
i dag om oppositionens företrädare.

Har man den uppfattningen om oppositionen,
kan man naturligtvis inte
sakligt diskutera några förslag med den.
Då utgår man från början från att den
inte heller kan komma med några sakliga
inlägg i denna debatt. Inte heller i utskottsbehandlingen,
och då rör den ändå
enligt herr Sträng den sedan ”krigstiden
mest betydande skattereformen”.

Jag blev inte förvånad över herr
Strängs uttalande att han hoppats på
ett vänligt utskottsutlåtande, vilket han
också fått. Men detta förvånade finansministern,
och det tycker jag är det
mest förvånansvärda. Ty denna fråga
avgörs inte alls här i kväll — den erfarenheten
bär man gjort efter alla dessa
år här i riksdagen. Det slutliga avgörandet
har skett långt innan denna
fråga kom till riksdagen! Och det är
kanske i någon mån det som ger många
inom oppositionen som deltagit i utskottsarbetet
en känsla av vanmakt.
Andra blir desperata — och jag hör i
någon mån till dessa senare.

Jag tycker att handläggningen av denna
fråga inom andra lagutskottet inte
har varit sådan som vi är vana vid under
herr Strands ledning. Handläggningen
av ärendet har, som även herr
Strand medgav, varit mycket legär. När
bevillningsutskottet har diskuterat saken
och fattat beslut — vad tjänar det
då till att ta upp en diskussion om detta
i andra lagutskottet? Resultatet har
också blivit därefter.

Sedan får man höra att det finns frågor
som inte har diskuterats i bevillningsutskottet.
Frågan om vårdnadsbidraget
har man t. ex. halkat över snabbt
och under handläggningen av ärendet
inte fört en saklig diskussion.

no

Nr 25

Torsdagen den 14 mai 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Det finns liksom inga möjligheter att
anföra några progressiva och positiva
synpunkter på ”skattepaketet”, och det
är beklagligt. I herr Strands anförande
låg, tycker jag, faktiskt ett understrykande
av det jag nu sagt, att hela denna
fråga inte har blivit så ingående diskuterad
i utskottet som den borde ha blivit.
Jag kan inte ta upp någon sakdiskussion
i dag därför att utskottsordföranden
har, som vi här har hört, viftat
bort de argument som vi har framfört
i debatten som alternativ till dem
som finns i propositionen.

Jag vill sluta med att säga, att jag
håller med herr Strand om att vi får
mycket för de skatter vi betalar in. Det
brukar vi framhålla både här hemma
och utomlands. Men det är inte det saken
gäller, utan här är det fråga om
en fördelning inom den ram som finns.
Jag anser, liksom väl de flesta gör, att
skattebördan måste lättas för de lågavlönade
och för dem som har en tung
försörjningsbörda. Många av dem lever
på existensminimum. Inte minst det TVprogram
som sändes i går gjorde att
man blev häpen över hur människor
kunde klara sig på en så låg inkomst
samtidigt som de betalade så hög skatt.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! När skattepropositionen
aviserades tidigt i våras och finansministern
efter hand antydde sina
kungstankar — om nu ett sådant uttryck
kan tillåtas om en socialdemokrat
— var det många som kände sig
konfunderade.

Vad hade finansministern råkat ut
för? Han är ju ändå känd för att i andra
sammanhang ha gjort så många nyanserade
bedömningar, fotade i en kanske
inte alltid så glamorös verklighet.
Det har varit en verklighet som han
aldrig har tvekat att hålla upp till påseende
för alltför nymornade jämlikhetsideologer.

Ja, inte vet jag vad som hade hänt
finansministern, men vi har nu fått hö -

ra av vice talmannen herr Strand, att
finansministern hade modererat sina
förslag jämfört med vad vissa andra
människor skulle vilja ha framfört. Det
gör mig kanske ännu mer konfunderad
när jag hör detta uttalande om den proposition
som är lagd. Vid en jämförelse
mellan de ståndpunkter, som herr
Sträng gjorde sig till talesman för i
september förra året om ekonomiska
problem och skatteproblem i synnerhet,
och de tankegångar som efter en
tämligen förvirrad debatt har utkristalliserat
sig i skattepropositionen, så har
man verkligen anledning att fråga sig
vad som har hänt med finansministern.

I höstas sade finansministern som en
förklaring till ett tämligen sifferspäckat
resonemang, att det han egentligen
ville säga med sina siffror var att han
inte trodde att det var praktisk politik
att ytterligare skärpa progressiviteten
i beskattningen. Det var ett konstaterande,
och det var en ståndpunkt som
man i egenskap av tjänsteman och företrädare
för rätt många tjänstemän
kunde ansluta sig till. Att vi skulle bli
lyckliggjorda med ett sådant uttalande
från en socialdemokratisk finansminister,
ett uttalande som hundratusentals
tjänstemän framför allt önskade sig,
nämligen ett besked om att man äntligen
skulle börja hyvla litet i de nuvarande
skatteskalorna, det var naturligtvis
för mycket begärt. Annars är det
just detta som stora tjänstemannagrupper
har ansett vara en av de mest angelägna
reformer som borde genomföras
i samband med den förestående omläggningen
av skattesystemet.

På tjänstemannahåll har man så småningom
upptäckt att man får vara tacksam,
om den tillkämpade standarden
inte alltför mycket urholkas av penningvärdeförsämring
och stigande
skatter i samband med löneuppräkningar
just på grund av den fortskridande
inflationen. Detta gäller nu inte
bara relativt högavlönade tjänstemän
och folk som lyckats ta sig upp i chefsställning,
utan det gäller högst vanliga

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

in

arbetstagare i mellanlönegrader med
mellaninkomster, som verkligen inte
förtjänar den vidbeteckning, som en
skribent i Aftonbladet för några dagar
sedan gjorde sig skyldig till när han
kallade det för ”lyxlöner”.

Men det blir inte så. Herr Strängs
fyrtioåriga erfarenhet av aktivt politiskt
arbete och i fackföreningsrörelsen,
som i september ledde honom fram till
den ståndpunkt jag här redovisat, har
fått vika för andra intressen eller kanske
rent av för andra krafter, som tror
att jämlikheten kan främjas av ett skattesystem,
som kommer att hämma de
produktiva krafterna i samhället.

En skärpning av skatteprogressiviteten
måste verka negativt på arbetsviljan.
Man har visserligen ibland sagt att
ökad skatteprogressivitet skulle komma
att framkalla ökade arbetsinsatser, eftersom
folk vill bevara den standard
de uppnått, och det kan man bara göra
genom ökade arbetsinsatser.

Nu har vi trots allt i vårt land uppnått
en ganska hög standard i många
hänseenden — det finns väl ingen anledning
att sticka under stol med detta
— och vi har kommit in i en ny situation
där människor börjat prioritera
fritiden på ett annat sätt än tidigare.
Kommer man i den situationen — och
vi är den väldigt nära — där folk börjar
att fundera över huruvida man skall
ta på sig mer arbete och få en liten utdelning
av rätt mycket arbete eller man
skall ta ut mer fritid, så tror jag att
man kommer att prioritera det senare
alternativet, vilket inte kommer att bli
till glädje för den samlade produktiviteten
i landet.

Samma dag som skattepropositionen
är daterad avlossade Kungl. Maj :t också
en anna proposition. Det var på justitieministerns
föredragning, men finansministern
talade ju om för oss i förmiddags
att han i och för sig är ganska
intresserad även för justitieärenden, så
det kan ju tänkas att herr Sträng något
litet följt med behandlingen även av
den propositionen.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Vad jag syftar på är propositionen
om otillbörlig marknadsföring. I det
lagförslaget vill man skapa effektiva
garantier för att reklam- och marknadsföring
inte bedrivs med otillbörliga
metoder. Bland annat kommer vi att få
särskilda straffbestämmelser för vilseledande
reklam.

Efct är verkligen, herr talman, tur för
herr Sträng att den lagstiftningen inte
gäller politisk marknadsföring, för då
hade han sannolikt inte klarat sig när
han fört fram tankegångarna att ungefär
två tredjedelar av alla löntagare
skulle komma i åtnjutande av sänkt
skatt.

Tjänstemännen, och för övrigt även
andra som nu snart skall gå in i förhandlingar
om nästa års löner, kommer
att upptäcka, att det Strängska påståendet
är en sanning med mycket stor
modifikation. När man just nu talar
om det stora antalet skattebetalare som
kommer att få glädje av förslaget, bortser
man alldeles ifrån att man räknat
på 1970 års i det här sammanhanget
helt ointressanta löner. Vad som är intressant
är hur lönen kommer att se ut
nästa år. Och det vet man på det hela
taget ganska litet om. Arbetstagarorganisationerna
är också påtagligt försiktiga
med preciseringar av några lönebud.
Man vill vänta och se till dess att
man är tvungen att ta ställning. Det ligger
så mycken osäkerhet i luften, och
denna osäkerhet och tveksamhet bär till
inte oväsentlig del sin grund i den skatteproposition
som nu skall antas av
riksdagen och de svårbedömbara konsekvenser
som den kommer att få.

Det är utomordentligt otillfredsställande
att vi till följd av skattesystemets
konstruktion och den fortgående penningvärdeförsämringen
skall behöva
räkna med kontinuerliga skatteskärpningar
utan att några beslut fattas om
saken.

Jo, i dag förstås! I dag binder vi oss
för rätt lång tid framåt och sedan går
tåget av bara farten. Det är något som
kommer att drabba alla löntagare myc -

112

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

ket hårt, och alla tecken tyder på att
tjänstemannaorganisationerna är väl
medvetna om situationen. Det blir ingen
nådig förhandlingssituation när upptakten
redan är svårt besvärad av att
den gångna avtalsperioden medfört en
reallönesänkning för rätt många grupper
och när det nya skatteläget innebär
farhågor för att man inte skall kilnna
stoppa den negativa utvecklingen.

Det har på sista tampen talats om
”skinnfällar” och tidigare om ”lapptäcken”,
och jag skulle, herr talman,
vilja säga att finansministern med
skinnfällarna bäddar inte bara för
snabba skattehöjningar — han har också
bäddat för en mycket besvärlig förhandlingsomgång
nästa år. Som han
själv har sagt: Ett program av innebörden
att de bättre betalda skall ta en
direkt standardsänkning av märkbar betydelse
för ett relativt snabbare avancemang
för de lågavlönade har inte
med praktisk politik och svensk lönemarknad
att göra. Detta till trots har nu
regering och utskottsmajoritet egentligen
handlat direkt i strid med dessa
åsikter som deras egen expert en gång
framförde.

Herr LEVIN (fp):

Herr talman! Herrar Helén och Tistad
och flera med dem har redovisat
folkpartiets ståndpunkter i de väsentligaste
frågorna med anknytning till
Kungl. Maj :ts proposition nr 70. Det
finns ingen anledning för mig att upprepa
redan framförda argument.

Jag begärde ordet med anledning av
utskottets yttrande över motionsparet
I: 1048 och II: 1215. Dessa motioner har
undertecknats av sju socialdemokrater.

De tillhör måhända inte de mest
namnkunniga av regeringspartiets representanter,
och vore det inte för utskottets
glidande formuleringar i yttrandet,
kunde man kanske med tystnad
helt ha förbigått de absurda tankegångar
som kommer till uttryck i motionerna.
Den omständigheten att utskottet

emellertid — låt vara något suddigt —
säger sig förutsätta att motionsyrkandet,
liksom ett kommunistförslag om
10-procentig höjning av företagsbeskattningen,
skall övervägas av den aviserade
utredningen, torde inge alla svenska
företagare, stora som små, allvarliga
känslor av oro inför framtiden.

Därför är det för mig angeläget att
här i kammaren konstatera, att motionärernas
förslag tydligt illustrerar skillnaderna
mellan en liberal och en socialistisk
syn på företagsamhet i allmänhet
och enskilt näringsliv i synnerhet.

Efter att ha anfört en del halsbrytande
exempel avsedda att visa att samhällets
inkomster av bolagsskatter har
sjunkit sedan 1920-talet, föreslår motionärerna
att avskrivningsreglerna skall
skärpas och att de vinster som till äventyrs
blir över, när samhället fått sitt,
skall bli föremål för ytterligare en ny
form av beskattning, som man kallar
återlåneskatt. Då hela vinsten sålunda
har konfiskerats, antyder man generöst
att företagaren av staten skulle få låna
tillbaka sina pengar, d. v. s. utfärda en
revers och skuldsätta sig till staten. Det
sägs också rent ut att statens inflytande
över företagen på detta sätt kan ökas.
Att ett sådant system i framtiden blir
en ren självklarhet, d. v. s. om socialdemokraterna
får behålla majoriteten,
ger man för säkerhets skull också klara
besked om.

Om man nu, herr talman, betänker
att bolagen — observera även de minsta
bolagen — redan i dag betalar mer
än 50 procent av sin vinst i direkt skatt
till stat och kommun och i tillägg därtill
avsevärda belopp i indirekta skatter
och sociala avgifter, om man har
klart för sig att företagaren ovanpå inkomstskatten
har att med redan beskattade
pengar betala förmögenhetsskatt
och om man är medveten om att näringslivet
i dessa dagar lider oerhört
av rekordhöga räntor och totalt kreditstopp,
framstår den socialdemokratiska
motionen som ett slag i ansiktet
på varenda svensk företagare. Det mås -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

113

te utan vidare konstateras, att den s. k.
förtroendeklyftan snarare vidgas än
minskas av detta alldeles orimliga förslag.
Det står i bjärt kontrast till de
älskvärdheter som ledande socialdemokrater
brukar servera, då de inviger
utställningar eller talar på banketter inför
näringslivets representanter.

Det betänkliga är att utskottsmajoritetens
skrivning ger anledning förmoda
— eller i varje fall misstänka ■— att
de av motionärerna framställda yrkandena
närmare svarar mot socialdemokraternas
verkliga intentioner.

Inför höstens val måste det därför
klargöras, att vi från liberal utgångspunkt
bestämt och med all kraft kommer
att motsätta oss sådana framstötar
om ren konfiskation av privat egendom.

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! Det har varit en utomordentligt
intressant dag, även om man
ibland känt behov av att protestera mot
vissa demagogiska utfall.

Föreliggande skatteförslag har blivit
något av en kvinnofråga, då det på något
sätt berör nästan alla kvinnor i landet;
det gäller kvinnan i hemarbete och
kvinnan i yrkesarbete och det gäller de
ensamma kvinnorna och de ensamma
föräldrarna — och det är också oftast
kvinnor.

Det som upprört mig under hela våren
och som också kommit till uttryck
här i dag är regeringens attityd emot
de hemarbetande kvinnorna, en attityd
som ibland till och med varit hånfull.
Jag skall inte här gå närmare in på frågan
och mera ingående tala om ”persianens
djup” eller finansministerns
grevinnor, men jag känner behov av
att säga att det skulle ha varit bra, om
hemarbetet i åtminstone någon liten
bisats fått framstå såsom ett betydelsefullt
arbete även nationalekonomiskt.
Finansministern talar ju bara om att
skatteförslaget underlättar kvinnornas
entré på arbetsmarknaden men ingen -

Ang. cn reform av beskattningen, m. m.
ting om alla dem som arbetar i hemmet
och får försämringar eller om de
ensamstående föräldrarna som också
får försämringar o. s. v.

Finansministern sade också, att kvinnorna
behövs på arbetsmarknaden, och
det tycker jag i och för sig är ett utomordentligt
viktigt uttalande för kvinnorna.
Men vad är arbetsmarknaden i
den mening som finansministern lägger
in i begreppet? Vi vet ju att inte
ens förvärvsarbete som utförs i hemmet
av familjedaghemsmammor tas upp i
t. ex. arbetsmarknadsverkets statistik.
Är arbetsmarknaden verkligen i dag
rustad att ta emot kvinnorna, finns det
arbete att få?

Detta är två utomordentligt viktiga
frågor att begrunda. Skatteförslagets
konsekvenser för familjerna har redan
understrukits här. Hur blir konsekvenserna
för de unga familjerna, som ju
har svårt att få möjligheter till barntillsyn? Finansministern

har i sin bok och
vid åtskilliga andra tillfällen sagt att
skattelättnader bjuds barnfamiljerna.
Nej, bättre ekonomi får väl ingen på
grund av att barnbidraget höjs med 300
kronor. Vi vet ju att prishöjningarna
redan har gått över det procenttal som
finansministern har sagt skall gälla för
hela året. Om man därtill lägger momshöjningen,
finner man att dessa 300
kronor redan är urholkade. Dessutom
vet vi att de största prishöjningarna
under årets fyra första månader har
varit på livsmedel och att det är barnfamiljerna
som konsumerar mest livsmedel.
Alltså kan man inte säga att
barnbidragshöjningen innebär ett ekonomiskt
tillskott i någon reell bemärkelse.

Jag vill, herr talman, gå igenom några
av de motioner och reservationer
som föreligger i ärendet och anföra
mina motiv för anslutning till några av
reservationerna.

Först av allt har jag en egen motion,
nr 1047, som har fått till konsekvens
reservationen nr 8. Jag har i den mo -

114

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tionen tagit upp B-inkomsterna som ju
enligt finansministern inte skall beskattas
individuellt, vilket är en inkonsekvens,
om man inför ett individuellt
skattesystem och om man skall driva
jämlikhetsprincipen. Jag kan inte finna
några övertygande motiv för att dessa
inkomster inte skall kunna beskattas
som A-inkomster upp till ett maximerat
belopp — jag har i motionen angivit
beloppet 5 000 kronor. Jag uppfattar
utskottets nej till motionen som
en otillfredsställande lösning på ett problem
som ändå innehåller en hel del av
en jämlikhetsaspekt. Jag vill tillbakavisa
utskottets resonemang om att överföringar
mellan makar absolut skulle
lägga hinder i vägen för att B-inkomster
upp till ett maximerat belopp skall
kunna individuellt beskattas. Det är ju
inte fråga om något stort belopp, och
skattebortfallet kan inte betyda så stora
förluster för samhället att vi inte
skulle kunna skapa rättvisa också genom
en individuell beskattning av Binkomsterna.

Jag vill med detta yrka bifall till reservation
nr 8.

Reservation nr 4 om avdrag för faktiska
barntillsynskostnader för förvärvsarbetande
och avdrag för omkostnader
vid vårdnaden av sjuk eller åldrig
nära anhörig tar upp väsentliga
frågor. Ett bifall till den reservationen
skulle innebära ett stöd för den öppna
sjukvården, den öppna åldringsvården
och den öppna handikappvården, som
vi hoppas mycket av. Det ger också
möjligheter för förvärvsarbetande att
själva klara barntillsynen, då daghemmen
i en bygd inte räcker till eller
finns utbyggda i den omfattning som
skulle behövas utan föräldrarna måste
försöka få hjälp av grannar, släktingar
o. s. v. Motiven talar starkt för sig själva,
och jag yrkar bifall till reservationen.

Helt i linje med detta yrkande vill
jag även yrka bifall till reservation 6,
som omfattar motionen II: 1223 samt
motionsparet 1:1046 och 11:1217. De

tar upp ett annat problem, som ligger
nära mitt eget förslag i motionen I: 962
till årets riksdag, vari begärs en utredning
av landsbygdshusmödrarnas situation.
Den motionen är ännu inte behandlad
av allmänna beredningsutskottet,
men den tar upp en del problem
som jag anser väsentliga i detta sammanhang.

De problem som lantbrukarhustrurna
möter är — det har sagts tidigare i
debatten — desamma som möter en hel
del småföretagarhustrur. Finansministerns
förslag om en fortsatt sambeskattning
i detta fall och ett avdrag på 1 000
kronor är ju egentligen inte något sätt
att lösa dessa stora kvinnogruppers
problem. Vi vet ju hur det ligger till.
Minskar bärigheten hos ett jordbruk
eller i ett mindre företag, är det hustrun
som får bära den tyngsta delen av arbetet
på jordbruket eller inom företaget.
Mannen börjar att pendla till närmaste
tätort för att få arbete. Det kan
vara dagpendling eller veckopendling,
och vi vet också att det inom stora delar
av landet kan bli månadspendlingar
eller för längre tid. Vi vet också att
allteftersom bärigheten minskar blir
det till slut fråga om nedläggning. Kvinnorna
blir då arbetslösa. Vilka nya arbetstillfällen
och försörjningsmöjligheter
finns då att erbjuda dem?

Den svåra frågan är om det över huvud
taget finns arbete att erbjuda i olika
delar av landet och framför allt inom
lokaliseringsområdena. Under den
arbetslöshetskris som vi upplevde här
i landet 1967 och 1968 visade det sig
att det var kvinnorna och den äldre arbetskraften
som först blev arbetslösa.
Statistiken visade också att det var dessa
grupper som längst fick gå arbetslösa,
och än i dag är en del av de kvinnor
som då blev arbetslösa utan arbete.

Kvinnorna är ju också genom sina
familjeförhållanden ofta arbetsmässigt
mera orörliga, vilket betyder en hel del
ytterligare problem. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som har att planera omskolningsutbildning
och ge vidareutbild -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

115

ning samt vuxenutbildning, måste väl
förstärkas med tanke på att kunna ge
dessa grupper av kvinnor ökat stöd.
Beaktas bör då även att glesbygderna
har svåra kommunikationsproblem, som
kan innebära att internatutbiklning
måste ordnas, där även de mindre barnen
kan tas med. För de kvinnor som
har varit ifrån arbetsmarknaden under
kanske 15—20—25 år eller tidigt bildade
familj och fick barn och kanske
inte har varit ute på arbetsmarknaden
är det självklart att detta skatteförslag
skapar svårigheter. I alla fall blir de
inte hjälpta av dagens skatteförslag.
Dessutom tror jag att de kommer att
känna sig pressade av att inte hemmaarbetet
får vara ett arbete precis som
alla andra. Tiden har snart kommit att
kräva arbetsvärdering också av hemarbetet.

Vi vet ju att hemmaarbetet av utredningar
i olika sammanhang har sagts
innehålla skilda yrkeskunskaper. Vi vet
också att många olika typer av vård,
inte bara barnavård och barntillsyn
utan även sjukvård, åldringsvård och
vård av handikappade, är viktiga delar
av hemmaarbetet. Kanske skulle en hemmaarbetsvärdering
kunna hjälpa även
de dubbelarbetande kvinnorna till bättre
stöd i deras situation med både hemarbete
och yrkesarbete på en gång. Kanske
skulle man kunna skapa en opinion
för att de hade en tung arbetsbörda.

Självfallet skulle också gruppen familjedaghemsmammor,
som nu har organiserat
sig för att kunna få bättre
villkor och större rättigheter samt möjligheter
att ställa krav utifrån sin arbetsuppgift,
få sin situation förbättrad.
Det finns också andra grupper för vilka
förhållandena skulle kunna göras
bättre. Jag vet att Husmodersförbundet,
som omfattar arbetande husmödrar,
inför hösten har tagit upp i sin
studieverksamhet frågan om arbetsvärdering
av hemarbete, en fråga som efter
detta skatteförslags antagande kommer
att bli aktuell på ett helt nytt sätt.

Till sist. herr talman, innebär den

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
individuella beskattningen för de kvinnor
som är ute på arbetsmarknaden
vissa fördelar, men främst för dem som
har goda löner. Alla prognoser visar
också att yrkesverksamheten bland
kvinnor kommer att öka. Jag såg i dag
på förmiddagen en statistik som gav
vid handen att vi fram emot 1980-talet
kommer att ha en 60-procentig yrkesverksamhet
bland kvinnor. Självfallet
innebär den individuella beskattningen
en ekonomisk självständighet för kvinnorna
och kan på det sättet också ge
reell jämlikhet. Men under den tid ett
sådant här reformprogram genomförs
får ingen grupp komma i kläm — det
måste kraftigt understrykas.

Än en gång yrkar jag, herr talman,
bifall till de nämnda reservationerna.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Under debatten har av
moderata samlingspartiets talesmän
framhållits nödvändigheten av att kostnads-
och prisutvecklingen hålls inom
rimliga gränser. Det har påpekats att
det föreliggande skatteförslaget inte är
ägnat att främja en sådan utveckling.
Diskussionerna inför den pågående och
stundande avtalsrörelsen ger också belägg
för den uppfattningen. På goda
grunder kan, som här tidigare har sagts,
den utlovade skattesänkningen befaras
bli en skattehöjning för en stor del av
skattebetalarna inom de närmaste åren.

Av moderata samlingspartiets talesmän
har föreliggande propositioner, bevillningsutskottets
betänkanden och de
till betänkandena fogade reservationerna
ingående behandlats. Jag skulle därför
vilja lägga några synpunkter på
skatteförslaget sett ur glesbygdssynpunkt.

Målsättningen och uttalandena i propositionen
ger klart uttryck för att den
kvinnliga arbetskraften i ökad utsträckning
skall ut i förvärvsarbete. Det talas
om att valfrihet skall finnas för den
kvinnliga arbetskraften mellan arbete
i hemmet och ute i den öppna arbets -

116

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
marknaden. När det gäller förhållandet
att kvinnorna skall ha full valfrihet råder
inga delade meningar. Men tyvärr
är denna valfrihet i stor utsträckning
endast ett tomt talesätt. I stora delar
av vårt land finns inte de praktiska förutsättningarna
för denna valfrihet. Arbetsmarknaden
erbjuder inte något alternativ
till hemarbetet. Det saknas i
stor utsträckning arbetstillfällen för familjeförsörjare
i stora delar av landet.
I dessa områden kan hemmafruarna inte
erhålla något arbete utanför hemmet
hur gärna de än skulle vilja.

Trots överhettning inom tätortsregionerna
kvarstår eller ökar arbetslösheten
i skogslänen. Jag vill här nämna
mitt eget hemlän, Jämtlands län, där
arbetslösheten har ökat även under de
senaste månaderna. Till de ökade arbetslöshetssiffrorna
kommer också etl
ökat antal insatta i beredskapsarbete,
omskolning m. fl. arbetsmarknadsåtgärder.
Inom ett sådant område kan den
så vackert omtalade valfriheten inte
finnas för kvinnorna att erhålla ett arbete
på den öppna arbetsmarknaden.
Det föreliggande skatteförslaget innebär
därför en ytterligare belastning för
dessa områden.

I debatten brukar man från socialdemokratiskt
håll framhålla, att det inte
finns så många skattebetalare inom glesbygderna
som kommer upp i de inkomster
där dessa negativa effekter av
äktamakebeskattningen slår igenom enligt
det nya skatteförslaget. Det brukar
i andra sammanhang talas om att välfärden
och jämlikheten skall gälla alla,
varhelst i landet de bor. Jag vill uttala
den förhoppningen att dessa jämliklietssträvanden
även skall gälla för dem
som bor i glesbygderna, så att dessa
människor också skall få komma upp
i inkomster som är jämförbara med
dem som människor har som bor i andra
delar av landet. Är eller blir så inte
fallet kommer de negativa verkningarna
av skatteförslaget att slå igenom mycket
hårt för de familjer, som är bosatta
där arbete i den öppna arbetsmarkna -

den i bästa fall endast kan beredas den
ena maken.

När man talar om kvinnornas valfrihet
vad gäller arbete inom dessa glesbygdsområden
frågar man sig: Hur har
socialdemokraterna tänkt sig att lösa
de sysselsättningsproblem som jag har
pekat på? Skall hemmafruarna i dessa
fall erhålla flyttningsbidrag för att flytta
till andra delar av landet så att de
kan få denna valfrihet? Om så blir fallet,
hur är det då med valfriheten? Det
är tyvärr familjer som inte har haft
någon valfrihet i glesbygderna ens när
det gällt familjeförsörjarens möjlighet
till försörjning. De har varit tvungna
att flytta, oavsett den egna inställningen
till flyttning.

Jag skulle vilja ha svar av någon från
regeringspartiet på frågan om valfriheten
för den kvinnliga arbetskraften
inom skogslänen och på vilket sätt man
tänkt sig motverka den negativa styrningseffekt
skatteförslaget kommer att
få för dessa familjer och för berörda
bygder. Till detta kommer också den
negativa effekt som slopandet av kommunalskatteavdraget
innebär för dem
som bor i kommuner med höga kommunala
utdebiteringar. En hel del av
dessa kommuner ligger inom skogslänen.
Särskilt många sådana kommuner
ligger inom Jämtlands län, där den kommunala
utdebiteringen är högre än den
genomsnittliga.

Dessa sammantagna negativa effekter
kan medverka till att andra samhällets
insatser för tillskapande av sysselsättning
i dessa områden motverkas. De lokaliseringspolitiska
åtgärderna kan försvåras
på grund av de påpekade förhållandena
med brist på valfrihet för båda
makarna till sysselsättning i skogslänen,
som får till resultat att avfolkningen
ökas och behövliga befattningshavare
på olika nivåer inte kan erhållas i önskvärd
utsträckning. Enligt det nu behandlade
förslaget bestraffas familj
med hemmavarande make, som kanske
skulle vilja ha arbete utom hemmet,
men av olika anledningar inte kan få

Torsdagen den I t maj 1970 om.

Nr 25

117

det. Det finns säkert många hemmafruar
som skulle vilja ha ett arbete utoin
hemmet, på hel- eller deltid, särskilt
sedan barnen vuxit upp. Men det finns
inget sådant arbete att uppbringa. Dessa
människor kommer i ett sämre läge
enligt det nya skatteförslaget.

Herr talman! I motionerna I: 1050
och II: 1226 har jag och mina medmotionärer
pekat på de förhållanden som
jag här har anfört. Vi har begärt att
justeringar skall vidtagas i skatteförslaget
på sådant sätt, att hänsyn tages till
påtalade negativa konsekvenser och till
svårigheterna för den kvinnliga arbetskraften
att erhålla sysselsättning. Vi har
i motionerna pekat på möjligheterna att
bibehålla grundavdraget eller att bygga
ut det i propositionen accepterade systemet
för tudelning med en frivillig
sådan i kombination med individuell
Beskattning.

Utskottets majoritet har inte tagit någon
hänsyn till de framförda synpunkterna.
I den med nr 5 betecknade reservationen
från moderata samlingspartiet
som är fogad till betänkandet yrkas:
”För skattskyldig med hemmavarande
barn under 18 år och för skattskyldig
som under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken
som saknar inkomst är grundavdraget

4 500 kronor.”

Detta yrkande, som sammanfaller med
motionsyrkandet, har icke biträtts av
något av de övriga partierna. Det sammanfaller
helt med de synpunkter som
måste läggas på gällande förhållanden
i de områden där båda makarna inte
kan erhålla arbete utom hemmet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservation nr

5 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 40, vilken täcker dessa glesbygdsproblem.
Men jag vill också instämma
i övriga yrkanden när det gäller reservationerna
som framställs av moderata
samlingspartiets talesmän beträffande
bevillningsutskottets betänkanden nr
40 och 41.

Ang. en reform av beskattningen, in. m.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att kommentera frågan om arvsskatt
för sammanslutningar för allmännyttiga
ändamål, en angelägenhet som jag
motionerat om i anslutning till skattepaketet.
Det är en gammal stridsfråga
som har aktualiserats vid skilda tillfällen
både i motioner i riksdagen och
i skrivelser och uppvaktningar från organisationer
och samarbetsorgan inom
den frivilliga sektorn.

Finansministern hade i sina direktiv
till kapitalskatteberedningen uppmärksammat
den skevhet, som länge rått beträffande
arvsskatten för olika typer av
organisationer och för olika slags ändamål,
befriade från både arvsskatt och
andra sammanslutningar, som främjar
ett i särskilt hög grad allmännyttigt ändamål,
befriade från både avsskatt och
gåvoskatt. Detta gäller bl. a. stiftelser
med huvudsakligt ändamål att främja
barns eller ungdoms vård och fostran
eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller vetenskaplig
undervisning eller uppfostran.
Andra stiftelser och sammanslutningar
med ”en mindre grad av allmännytta”
är bara befriade från gåvoskatt. Till
stiftelser av denna art hör sådana som
främjar religiösa, välgörande, sociala
eller eljest allmännyttiga ändamål.

Jag vill göra ett par kommentarer till
denna indelning. För det första används
här formuleringar och uttryck
som är helt förlegade, t. ex. ordet ”lytta”.
Det visar hur ålderdomliga grunderna
för själva uppdelningen är. För
det andra är uttrycket ”en mindre grad
av allmännytta” en relikt från en tid
då man trodde sig kunna göra direkta
värderingar av hur pass allmännyttiga
olika organisationer och föreningar är
i förhållande till varandra. Nykterhetsrörelsens
arbete är enligt dessa värderingar
mindre allmännyttigt än dess
ungdomsförbunds, och SSU :s verksamhet
är mera allmännyttig än Frälsningsarméns,
o. s. v. Detta är inte bara an -

118

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
tikverade indelningsgrunder, det är en
närmast utmanande klassificering som
staten gör.

En annan anomali är att de fria trossamfunden
belastas med arvsskatt, medan
svenska kyrkan för sin centrala
verksamhet är fri från arvsskatt. Men
en lokalförsamling inom svenska kyrkan
är arvsskattepliktig, trots att dess
centrala instanser är befriade. Sådana
skevheter kan historiskt förklaras men
knappast längre ursäktas.

Redan dessa tecken på en föråldrad
och inadekvat lagstiftning skulle motivera
den översyn som reservanterna i
utskottet begär i fråga om arvsskatten
för allmännyttiga organisationer, trossamfund
och föreningar. Men därutöver
finns många skäl till att en översyn
nu bör göras och samfund och ideella
organisationer befrias från arvsskatt.
Låt mig här redovisa några.

När utanför den ideella sektorn ett
antal personer sammanför ekonomiska
resurser för ett kommersiellt ändamål,
sker ingen beskattning av medelssammanföringen.
Vid gåvor och testamenten
till t. ex. en kristen församling är
det fråga om att på frivillighetens
grund sammanskjuta medel för att täcka
kostnader för gemensamma ändamål,
som upplevs som betydelsefulla
eller rent av livsviktiga. Ingen skatt bör
då utgå, lika litet som när ett sammanskjutande
av medel sker för kommersiellt
ändamål.

I finansministerns direktiv till kapitalskatteberedningen
framhölls som en
central uppgift för utredningen att avväga
beskattningen på sådant sätt, att
en av sociala skäl önskvärd fördelning
av förmögenhetsinnehavet underlättas.
Kapitalskatteberedningen belyste ingående
förmögenhetstillväxten och ändringarna
i förmögenhetsfördelningen
hos privatpersoner. Men när det gäller
de fria och frivilliga organisationerna
har både kapitalskatteberedningen och
utskottets majoritet missat en poäng.
En testamentslott som tillfaller ett kristet
trossamfund eller en ideell organisa -

tion över huvud taget blir ju i sin helhet
undandragen från enskild äganderätt
och förfoganderätt. Kan man verkligen
begära mer ur fördelningspolitisk
synpunkt? Det finns ingen anledning
att utöver detta hundraprocentiga borttagande
från enskilt förmögenhetsinnehav
lägga arvsskatt på sådana testamentslotter.

De bruttobelopp som enligt samtliga
bouppteckningar år 1967 tillföll arvingar
och testamentstagare uppgick till
nästan precis två miljarder kronor. Av
detta föll bara 15 miljoner kronor inom
arvsskatteklass 3, och 35 miljoner avsåg
lotter som var befriade från arvsskatt
enligt 3 § i arvs- och gåvoskatteförordningen.
Antalet skattebelagda testamentslotter
inom klass 3 utgjorde det
året 869, och den totala arvsskatten inom
denna klass uppgick enbart till 2,9
miljoner kronor, vilket var 1,6 procent
av det totala arvsskattebeloppet på 178
miljoner kronor. I detta belopp ingår
då också testamentslotter som tillfaller
kommuner eller kommunala institutioner.

Ur skattefinansiell synpunkt betyder
alltså intäkterna från denna arvsskattekategori
praktiskt taget ingenting. Det
motivet kan i varje fall knappast åberopas
av utskottsmajoriteten för att avslå
kravet på en översyn av arvsskatten
för den ideella sektorn.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
de nuvarande bestämmelserna på detta
område är föråldrade och inadekvata
samt i sin karakteristik av vissa organisationer
som mindre allmännyttiga
än andra djupt orättvisa och närmast
kränkande. Ur statsfinansiell synpunkt
betyder de belopp staten tar in denna
väg knappast någonting. Men av den
lokala församling eller förening, som
drabbas av arvsskatt på en testamentslott
som en medlem velat ge till ett gott
ändamål, upplevs det nuvarande systemet
som orättvist och präglat av bristande
generositet.

Kapitalskatteberedningen borde därför
-— som föreslagits i reservation nr

Torsdagen den 14 mai 1970 em.

Nr 25

Hd

9 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 41 — få tilläggsdirektiv att utarbeta
förslag till en utvidgad arvsskattefrihet
för den ideella sektorn i samhället.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man kan konstatera att huvudsyftet
med förslaget till den skattereform
vi nu går att besluta om i första
hand gäller åstadkommande av en höjd
levnadsstandard för låginkomsttagarna
och i andra hand i princip en övergång
till individuell beskattning av arbetsinkomsten.

Under hela 1960-talet har det pågått
en livlig diskussion om möjligheterna
att bl. a. genomföra en individuell beskattning
utan att låginkomsttagarna
skulle komma i kläm. Den skattereform
som utskottet nu tillstyrker omfattar
ett flertal åtgärder för att åstadkomma
angelägna förbättringar för låginkomsttagarna
och göra övergången från sambeskattning
till individuell beskattning
mjukare för familjer där endast en av
makarna har inkomst. Detta gäller även
för ofullständiga familjer.

Dit hör bland annat ett särskilt skatteavdrag
på 1 800 kronor som föreslås
utgå till familj där endast en make har
arbetsinkomst. Avdraget har särskilt
motiverats med att förhållandena kan
vara sådana att båda makarna inte kan
erhålla arbete. Beträffande kvinnorna
beror detta ofta på att arbetstillfällen
saknas där familjen är bosatt eller, om
arbete finns, på att barntillsyn i en eller
annan form saknas. Det kan också
och kanske framför allt bero på att särskilt
äldre kvinnor saknar den utbildning
som kan ge dem lämpligt arbete.
Vad det sistnämnda beträffar kan man
med glädje konstatera att den numera
med männens likvärdiga utbildning
som den unga generationen kvinnor får
ger dem helt andra möjligheter till förvärvsarbete
än tidigare.

Skatteavdraget på 1 800 kronor syftar
också till att övergångsvis mildra verk -

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
ningarna av den individuella beskattningen
även för familjer med en arbetsinkomst
och med hög inkomst. Sådana
svårigheter för båda makarna att
erhålla arbete, som jag här påtalar, gör
sig enligt min uppfattning inte gällande
i samma grad när det blir fråga om
familjer med hög inkomst.

I motion II: 1221 av fru Hörnlund
m. fl. anförs att det ej heller av andra
skäl kan vara motiverat att medge ett
sådant hemmamakestöd i höga inkomstlägen.
I motionen yrkas därför att 1 800-kronorsavdraget skall avtrappas med
början vid den inkomstgräns där grundavdraget
är borta, således vid 52 500
kronor, och enligt de reduktionsregler
som i övrigt gäller för grundavdraget.

Av skäl som anförts i det föregående
instämmer vi reservanter i syftet med
motionen. Vi anser i likhet med motionären
att en helt individuell beskattning
bör införas, och att övergången
bör ske etappvis. Familjeskatteberedningen
var även inne på samma tankegångar.
Vi framhöll att det i beredningen
förordade alternativet ”var avsett
som ett första steg mot en helt individuell
beskattning och att de kvarstående
momenten av sambeskattningen torde
på ett förhållandevis enkelt sätt kunna
avvecklas genom särskilda beslut av
statsmakterna, då tidpunkten anses
lämplig”.

Det hade varit önskvärt med en tidsplan
för avvecklingen av hemmafrubidraget.

Jag har nämnt att vi reservanter instämmer
i syftet med motionen. Vi måste
emellertid framhålla att den avtrappningsregel
som föreslås i motion
11:1221 skulle medföra en väsentligt
större marginalskatteeffekt än den regel
som gäller för grundavdraget, eftersom
1 800-kronorsavdraget avser den uträknade
skatten i motsats till grundavdraget,
som utgör ett avdrag från den taxerade
inkomsten. Vi reservanter kan därför
inte biträda yrkandet i motionen
utan anser att en avtrappning bör ske
inom ett väsentligt större inkomstskikt.

120

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
Med den begränsade tid som stått till
förfogande för att utarbeta lämpligare
avtrappningsregler saknar vi möjlighet
att nu föreslå omedelbara lagstiftningsåtgärder.
Vi föreslår därför att Kungl.
Maj :t utarbetar sådana regler och framlägger
förslag härom till höstriksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 17.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att propositioner
beträffande förevarande betänkande,
nr 40, komme att framställas,
enligt en till kammarens ledamöter
utdelad stencilerad propositionsordning,
särskilt såvitt anginge de skilda
sakfrågor, som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna och
vissa motioner.

I fråga om uppskov med behandlingen
av propositionen m. m. gjorde herr
talmannen till en början propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen och sålunda uppskjuta
sakbehandlingen till höstsessionen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt avser uppskov med sakbehandlingen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1

betecknade reservationen och uppskjutes
alltså sakbehandlingen till höstsessionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen såvitt
gällde avdrag för underhåll till icke
hemmavarande barn propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller avdrag för underhåll
till icke hemmavarande barn, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Torsdagen den 14 mai 1970 em.

Nr 25

121

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Kerr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Såvitt avsåge 46 § 3 mom. i Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lag om ändring i kommnnalskattelagen
(förvärvsavdragen), fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
detta stadgande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna
stadgandet med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på stadgandets godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 46 § 3 mom. i
Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 40 tillstyrkta förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 40.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande skrivelse till Kungl. Maj:t
angående avdrag för tillsynskostnader
gjorde herr talmannen därpå propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt avser skrivelse till Kungl.
Maj :t angående avdrag för tillsynskostnader,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

122

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

I vad gällde grundavdraget (48 § 2
mom. kommunalskattelagen) gjorde
herr talmannen härefter propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på godkännande av
ifrågavarande stadgande med den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt avser grundavdraget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande
stadgande med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —-104;

Nej— 20.

Vidkommande 50 § 2 mom. i Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(avdrag för nedsatt skatteförmåga)
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på godkännande av stadgandet
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna stadgandet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på stadgandets godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 50 § 2 mom. i
Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 40 tillstyrkta förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

123

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej— 21.

Med avseende å skrivelse till Kungl.
Maj :t angående de handikappades skatteproblem,
anförde herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t angående de handikappades skatteproblem,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Ja —83;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt anginge 11 § i mom. i det av
utskottet förordade förslaget till förordning
om ändring i förordningen om
statlig inkomstskatt (beskattningen av
makar) gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detta
stadgande samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på stadgandets godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner It § 1 mom. i
det av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 40 förordade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
om statlig inkomstskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,

begärde rösträkning, verkställdes nu

votering medelst omröstningsapparat;

124

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 22.

I vad rörde 20 § samt punkt 6 av
anvisningarna till 22 § och punkt 11 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
i Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (beskattningen av
makar), yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att stadgandena
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna dessa stadganden
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 9 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på stadgandenas godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 20 § samt punkt
6 av anvisningarna till 22 § och punkt
11 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
i Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 40
tillstyrkta förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandena
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 9 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 21.

Beträffande skrivelse till Kungl.
Maj:t angående individuell beskattning
i fall där båda makarna varit verksamma
i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning
gjorde herr talmannen därefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t angående individuell beskattning
i vissa fall, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

125

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad avsåge 52 § 1 mom. i det av
utskottet förordade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen (beskattningen
av makar), anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att detta
moment skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna momentet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på momentets godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 52 § 1 mom. i
det av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 40 förordade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen såvitt
gällde skatteskalan propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 12 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skatteskalan, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be -

126

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 39.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående 48 § 2 mom. i det av utskottet
förordade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen (folkpensionärernas
beskattning) samt skrivelse
till Kungl. Maj:t angående prövningen
av rätten till avdrag för nedsatt
skatteförmåga gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande av
utskottets förslag samt vidare på godkännande
av den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 13
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 48 § 2 mom. i
det av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 40 förordade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
samt bifaller utskottets hemställan i
fråga om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
prövningen av rätten till avdrag
för nedsatt skatteförmåga, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 13 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen såvitt
gällde skrivelse till Kungl. Maj:t angående
marginalbelastningen på folkpensionärers
sidoinkomster propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 14 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj :t angående marginalbelastningen
på folkpensionärers sidoinkomster, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

127

Då emellertid herr Tistail begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 37.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å skrivelse till Kungl.
Maj:t angående möjligheter för fulltidsarhetande
med särskilt låga inkomster
att erhålla avdrag vid beskattningen
gjorde herr talmannen härpå propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 15 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t angående möjligheter för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster
att erhålla avdrag vid beskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt rörde ersättande av hemmamakeavdrag
med hemmamakebidrag,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 16 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller ersättande av hemmamakeavdrag
med hemmamakebidrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 16 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

128

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad anginge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avtrappningsregler i
fråga om skattereduktion i vissa fall
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Ranmark och fru Holmqvist vid
betänkandet avgivna, med 17 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ranmark begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avtrappningsregler i
fråga om skattereduktion i vissa fall,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ranmark
och fru Holmqvist vid betänkandet avgivna,
med 17 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Såvitt gällde kompensation till kommunerna
gjorde herr talmannen vidare
propositioner, först på bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt samt vi -

dare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 18 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller kompensation till kommunerna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 18 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej —41.

I fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t
om utredning angående värdesäkring
av skatteskalan, m. m., yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

12«J

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning angående värdesäkring
av skatteskalan, in. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 46.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen såvitt
rörde skrivelse till Kungl. Maj :t om
förslag till höstsessionen angående indexreglering
av grundavdrag, in. m.
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 2S

Ang. eu reform av beskattningen, m. m.
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller .skrivelse till Kungl.
Maj:t om förslag till höstsessionen angående
indexreglering av grundavdrag,
m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 20
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt avsåge negativ skatt gjorde
herr talmannen härefter propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 21 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

130

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. en reform av beskattningen, m. m.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller negativ skatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 21
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande fortsatt reformering av beskattningen
gjorde herr talmannen nu
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 23 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller fortsatt reformering av
beskattningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 23
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde avveckling av vissa
punktskatter, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Stefanson vid betänkandet
avgivna, med 24 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 såvitt gäller avveckling av vissa
punktskatter, röstar

Torsdagen den 14 maj 1970 om.

Nr 25

131

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson vid
betänkandet avgivna, med 24 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 35.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande mervärdeskatten gjordes
härpå propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle bifalla motionerna
1:1053 och 11:1216 under a
och sålunda avslå förslaget om höjning
av mervärdeskatten; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende & 10 § 1 mom. i Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till förordning om ändring i förordningen
om statlig inkomstskatt (skatteskalan)
gjordes propositioner, först på
godkännande av detta stadgande samt
vidare därpå att stadgandet skulle godkännas
med den ändrade lydelse, som
föreslagits i motionerna I: 1053 och II:
1216 under c; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Såvitt anginge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående företagsbeskattningen
gjordes nu propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till yrkandet i motioner -

Ang. kapitalbeskattningen

na 1:377 och 11:418 under a; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Ang. kapitalbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. m., jämte motioner.

(Debatt rörande detta betänkande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 40.)

I propositionen nr 71 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 mars 1970, föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

2) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet som
är att hänföra till företag,

3) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall,

4) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272),

5) förordning om ändring i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Propositionen inneliölle förslag till de
omläggningar av förmögenhetsbeskattningen
samt av arvs- och gåvobeskattningen
som förutskickats i finansplanen.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen
föresloges en lindring för mindre
och medelstora förmögenheter och en
skärpning för större förmögenheter. I

132

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen

förslaget inginge även en höjning av
skattepliktsgränsen från för närvarande
100 000 kronor till 150 000 kronor. Skatten
skulle utgå med lägst 1 procent för
förmögenhet i skiktet 150 000—250 000
kronor och stiga till 2,5 procent för förmögenhet
i skiktet över 1 000 000 kronor.
De nuvarande spärreglerna avsåges
bliva ersatta med en ny begränsningsregel,
som skulle tillämpas utan särskild
ansökan av den skattskyldige. Summan
av inkomstskatten och förmögenhetsskatten
skulle icke få överstiga 80 procent
av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten. Till den del
den beskattningsbara inkomsten överstege
200 000 kronor skulle reduktionen
dock avse endast den skatt som överstege
85 procent av inkomsten. Skattereduktionen
maximerades i likhet med
vad som nu gällde till högst summan
av den statliga inkomstskatten och
skatten på hälften av förmögenheten.

Vidare hade föreslagits särskilda regler,
innebärande att förmögenheter i
mindre och medelstora s. k. familjeföretag
som bedreve jordbruk, skogsbruk
eller rörelse under vissa förutsättningar
skulle bliva beskattade efter i stort sett
oförändrad nivå. Den höjda skattepliktsgränsen
avsåges gälla från och
med 1971 års taxering. Eftersom den
nuvarande skatteskalan då skulle tilllämpas
jämsides med det nya gränsbeloppet
hade departementschefen föreslagit
en avtrappningsregel, enligt vilken
förmögenhetsskatten icke skulle
överstiga en tiondel av skillnaden mellan
den beskattningsbara förmögenheten
och 150 000 kronor.

De nya bestämmelserna beträffande
förmögenhetsskatten hade förslagits
skola tillämpas första gången vid 1972
års taxering.

Beträffande arvs- och gåvobeskattningen
innebure förslaget, att det nuvarande
arvslottssystemet skulle behållas
och att antalet arvsskatteklasser
skulle minskas från fyra till tre genom
att de nuvarande klasserna II och IV
sammanfördes till en ny klass II. Arvs -

och gåvoskatten föresloges sänkt för
mindre lotter och skärpt för mera betydande
lotter. Vidare innebure förslaget,
att den hittillsvarande skattefriheten
för arv och gåvor som tillfölle allmännyttiga
stiftelser och sammanslutningar
skulle behållas. De nuvarande gränsbeloppen
för skattefrihet föresloges ändrade
till fasta grundbelopp om 30 000
kronor för make, 15 000 kronor för
barn samt 3 000 kronor i klasserna II
och III. Det skattefria gränsbelopp om
2 000 kronor, som gällde vid gåvoskatten,
skulle ändras till ett grundavdrag
på samma belopp.

Beträffande kapitalförsäkringar med
förmånstagare hade föreslagits, att det
nuvarande förmånstagaravdraget, som
uppginge till 32 000 kronor, skulle behållas
oförändrat för förmånstagare
som beskattades enligt klass I. För förmånstagare
som beskattades enligt klass
II ansåge departementschefen att avdraget
borde begränsas till 10 000 kronor,
eftersom dessa personer normalt icke i
samma utsträckning som efterlevande
make och barn vore beroende för sin
försörjning av förmånstagarförvärvet.

Om arvet avsåge ett mindre eller medelstort
familjeföretag gåves enligt förslaget
vissa möjligheter till nedsättning
av arvsskatten. Dessa nya bestämmelser
föresloges i princip träda i kraft den
1 januari 1971.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels följande med anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1054,
av herrar Axelson och Skagerlund, samt
II: 1236, av herr Eriksson i Arvika och
herr Andersson i Örebro, vari hemställts,
att riksdagen måtte fastställa
grundavdrag som avsåges i 28 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt till
40 000 kronor för lott som tillfölle efterlevande
make och 15 000 kronor för
lott som tillfölle fader eller moder;

2) de likalydande motionerna I: 1055,
av herr Bohman m. fl., och 11:1243,

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

133

av herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 71 skulle besluta

A) att vidtaga i motionerna angivna
ändringar i propositionens förslag till

a) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

b) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag,

c) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall,

d) förordning om ändring i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, samt

B) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt hänsynstagande
till beskattningens effekter
på sparandet och enskild företagsamhet.

De i dessa motioner framlagda förslagen
avsåge bland annat,

att skattepliktsgränsen skulle höjas
till 200 000 kronor,

åt! skatten skulle utgöra 1,4 procent
för förmögenhet mellan 200 000 och
600 000 kronor och 1,8 procent för förmögenhet
däröver,

att 80-procentspärren skulle tillämpas
genomgående oavsett storleken av
den beskattningsbara inkomsten,

att samtliga stiftelser m. fl. juridiska
personer, som nu vore befriade från
gåvoskatt, skulle befrias även från arvsskatt,

att skatt icke skulle uttagas på lotter
under 40 000 kronor,

att grundavdraget för barn under 20
år skulle ökas med 6 000 kronor för år
eller del därav som återstode till dess
barnet uppnått denna åldersgräns och
att grundavdraget i klass II skulle höjas
till 5 000 kronor samt

att grundavdraget vid gåvoskatt skulle
bestämmas till 3 000 kronor;

3) de likalydande motionerna I:
1056, av herr Eriksson, Olle, och herr
Richardson, samt II: 1233, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av

Ang. kapitalbeskattningen
propositionen nr 71 i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla

a) om skyndsam utredning av hur
skattesystemet borde vara utformat för
att på bästa sätt främja sparande, investeringsvilja
och ekonomisk tillväxt
till gagn för en jämlikhetspolitisk strävan,

b) om skyndsam utredning av en sådan
utformning av kapitalskatterna, att
penningvärdeförändring över viss nivå
icke medförde ändrat skattetryck i enlighet
med vad i motionerna anförts;

4) de likalydande motionerna I: 1057,
av herr Geijer, Arne, och herr Johansson,
Knnt, samt 11:1240, av herr Hagnell
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte avslå den i propositionen föreslagna
ändringen av 12 § förordningen
(1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt;
motionärernas yrkande innebure avslag''
på Kungl. Maj :ts förslag om differentiering
av förmånstagaravdraget;

5) de likalydande motionerna I:
1058, av herr Jacobsson, Gösta, och herr
Kilsson, Yngve, samt II: 1241, av herrar
Hedin och Wachtmeister, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
spärrbeloppet enligt förslaget till förordning
om begränsning av skatt i vissa
fall skulle sättas till 80 procent även
för del av den beskattningsbara inkomsten
som överstege 200 000 kronor samt
att förmögenhetsskatten därvid skulle
nedsättas till skatten på 25 procent av
den skatteskyldiges beskattningsbara
förmögenhet;

6) de likalydande motionerna I: 1059,
av herr Larsson, T horsten, och herr
Andreasson, samt II: 12A5, av herr Josef
son i Arrie och herr Hansson i Skegrie,
vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 71 skulle
besluta, att 6 § förordningen om beräkning
i vissa fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse;

7) de likalydande motionerna I: 1060,
av herr Levin m. fl., och II: 1238, av
herr Eriksson i Arvika in. fl., vari före -

134

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen
slagits, att riksdagen skulle besluta, att
grundavdraget vid gåvobeskattning enligt
39 § förordningen (1941:410) om
arvsskatt och gåvoskatt skulle utgöra
3 000 kronor i stället för i propositionen
föreslagna 2 000 kronor;

8) de likalydande motionerna I: 1061,
av herr Levin m. fl., samt II: 1237, av
herr Eriksson i Arvika och herr Andersson
i örbero, vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta antaga det i propositionen
nr 71 framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
med den ändringen att punkten
3 av ikraftträdandebestämmelserna erhölle
den lydelse, som angivits i motionerna,
vilket förslag avsåge, att förmögenhetsskatten
vid 1971 års taxering
icke finge överstiga en femtiondel av
skillnaden mellan den beskattningsbara
förmögenheten och 150 000 kronor, om
den beskattningsbara förmögenheten
understege 200 000 kronor;

9) de likalydande motionerna I: 1062,
av herr Petersson, Hans, in. fl., och II:
1229, av herr Andersson i Örebro in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära att kapitalskatteberedningen
finge erhålla tillläggsdirektiv
att utforma ett förslag till
indexreglering inom arvsbeskattningen;

10) de likalydande motionerna I:

1063, av herr Pettersson, Karl, in. fl.,
och II: 1244, av herr Jonsson i Mora
in. fl.;

11) de likalydande motionerna I:

1064, av herr Stefanson m. fl., och It:
1235, av herr Ericsson i Åtvidaberg
in. fl., vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle besluta,

a) att 3, 4 och 6 §§ förordningen om
beräkning i vissa fall av beskattningsbar
förmögenhet som är att hänföra till
företag skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse,

b) att 29 § förordningen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt erhölle den
lydelse, motionerna visade;

12) de likalydande motionerna I:

1065, av herr Tistad m. fl., och II: 1230,
av herr Andersson i Örebro in. fl.;

13) de likalydande motionerna I:

1066, av herr Tistad in. fl., och II: 1231,
av herr Andersson i Örebro in. fl.;

14) de likalydande motionerna i:

1067, av herr Werner, och II: 1242, av
herr Hermansson in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,

a) att 11 § 1 mom. förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
skulle erhålla den i motionerna
angivna lydelsen, vilket förslag gällde
en väsentligt skärpt beskattning, från
2 procent i skiktet 150 000—250 000 till
3,5 procent för förmögenhet som överstege
1 000 000 kronor,

b) att arvs- och gåvoskatten skulle
höjas med i genomsnitt 50 procent, varvid
vederbörande utskott skulle utarbeta
lämpliga skatteskalor;

15) de likalydande motionerna I:

1068, av herr Wikström och herr Larsson,
Nils Theodor, samt II: 1246, av herr
Nelander in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att kapitalskatteberedningen
finge erhålla tilläggsdirektiv att utarbeta
förslag om befrielse från arvsskatt
för sammanslutningar, som främjade
religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga
ändamål, samt folketshusföreningar,
bygdegårdsföreningar och andra
liknande sammanslutningar, som hade
till främsta syfte att anordna eller
tillhandahålla allmänna samlingslokaler;

16) de likalydande motionerna I:

1069, av herrar Åkerlund och Strandberg,
samt II: 1234, av herr Enarsson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 53 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skulle erhålla den
lydelse, som angivits i motionerna, vilket
förslag avsåge, att gränserna för
dödsbons inkomst och förmögenhet
skulle uppräknas från 10 000 respektive
100 000 kronor till 15 000 respektive
150 000 kronor;

17) motionen 11:1232, av herr Bergqvist; -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

135

18) motionen II: 1239, av fru Eriksson
i Stockholm och herr Wiklund i
Stockholm,

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

19) de likalydande motionerna I: 798,
av herr Werner, och II: 906, av herr
Hermansson in. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära

a) översyn av lagen (1929: 116) om
tillsyn över stiftelser,

b) prövning av frågan om stiftelsernas
skattefrihet i hela dess vidd,

c) prövning av stiftelserna såsom juridisk
och ekonomisk kategori särskilt
med avseende på deras utnyttjande som
instrument för ekonomisk makt samt av
frågan om överförande av de största
stiftelserna i statlig ägo; samt

20) motion II: 900, av herr Bergqvist
m. fl.

De under 19 redovisade motionerna
hade hänvisats, i vad de avsåge tillsyn
över stiftelser, till lagutskott, i vad de
anginge skattefrihet för stiftelser, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
bankoutskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
71 och motionerna 1:1061 och 11:1237
samt med bifall till motionerna 1:1057
och II: 1240 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
med de ändringar,

dels att 9 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse,

dels att punkt 3 av ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse, som
angivits i betänkandet,

2) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag med de
ändringar, att 1—5 §§ erhölle den lydelse,
betänkandet visade,

Ang. kapitalbeskattningen

3) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall,

4) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272),

5) förordning om ändring i förordningen
(1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt
med de ändringar,

dels att den i propositionen föreslagna
ändringen av 12 § utginge till följd
varav paragrafen behölle sin nuvarande
lydelse, att i 55 § infördes ett nytt
moment, 7 inom., samt att till följd
härav ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

dels att 29, 39 §§, 55 § 7 mom. och
56 § erhölle den lydelse, som angivits
i betänkandet;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) 1:798 och 11:906, såvitt de hänvisats
till bevillningsutskottet,

2) I: 1054 och II: 1236,

3) I: 1055 och II: 1243,

4) I: 1056 och II: 1233,

5) I: 1058 och II: 1241,

6) I: 1059 och II: 1245,

7) I: 1060 och II: 1238,

8) 1:1061 och II: 1237,

9) I: 1062 och II: 1229,

10) I: 1063 och II: 1244,

11) I: 1064 och II: 1235,

12) 1:1065 och II: 1230,

13) I: 1066 och II: 1231,

14) I: 1067 och II: 1242,

15) 1:1068 och II: 1246,

16) 1:1069 och II: 1234,

17) 11:900,

18) II: 1232,

19) II: 1239,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

Av utskottet i punkten A 1 föreslagen
ändring i punkten 3 av ikraftträdandebestämmelserna
innebure, att skatten
icke finge överstiga en tjugofemtedel av
det belopp som utgjorde skillnaden mellan
den beskattningsbara förmögenheten
och 150 000 kronor. Övriga av utskottet
föreslagna ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag hade skett i förtydligan -

136

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen
de syfte och vore huvudsakligen av redaktionell
natur.

Reservationer hade anförts

ang. reformering av beskattningen

1) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under B 3 i denna
del hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:1055 och II:
1243 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ny utredning beträffande kapitalbeskattningen
med speciellt hänsynstagande
till beskattningens effekter på
sparande och enskild företagsamhet;

2) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
B 4 i denna del hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
I: 1056 och II: 1233 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
av de samhällsekonomiska verkningarna
av skattesystemet, särskilt med avseende
på sparande, investeringsvilja
och ekonomisk tillväxt;

3) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under B 4 i denna del och B 9 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1056 och II: 1233 samt
1:1062 och 11:1229 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att kapitalskatteberedningen
finge tilläggsdirektiv att utforma
förslag till indexreglering eller
annan värdesäkring inom kapitalbeskattningen
;

ang. förmögenhetsskatten

skattepliktsgränsen och skatteskalan

4) av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m), vilka ansett, att utskottet
bort under A 1 och B 3 i denna del
hemställa, att riksdagen måtte med bi -

fall till motionerna I: 1055 och II: 1243
besluta, att 11 § 1 mom. förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhets skatt

skulle erhålla i reservationen angiven
lydelse;

5) av herrar Yngve Nilsson (m),

Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (in), vilka ansett, att utskottet
bort under B 16 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1069 och II: 1234 antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370);

begränsningsregeln

6) av herrar Yngve Nilsson (in),

Gösta Jacobsson (in) och Magnusson i
Borås (in), vilka ansett, att utskottet
bort under A 3, B 3 och B 5 i denna del
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:1055 och 11:1243
samt 1:1058 och 11:1241 besluta, att
3 § förordningen om begränsning av
skatt i vissa fall skulle erhålla den lydelse,
reservationen visade;

7) av herrar Yngve Nilsson (in),

Gösta Jacobsson (in) och Magnusson i
Borås (in), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under A 3 och B 5 i
denna del hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1058 och
II: 1241 besluta, att 5 § förordningen
om begränsning av skatt i vissa fall
skulle hava den i reservationen angivna
lydelsen;

ang. arvsskatten

stiftelser med allmännyttigt ändamål

8) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (in) och Magnusson i
Borås (in), vilka ansett, att utskottet
bort under A 5 och B 3 i denna del hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om
förordningen om ändring i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
med bifall till motionerna 1:1055
och II: 1243 besluta, att

dels ingressen skulle erhålla den lydelse,
som angivits i reservationen,

dels att klass III och sjätte stycket i
28 § skulle utgå samt att 3 § skulle hava
den lydelse, reservationen visade;

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

137

9) av herrar Tistad (fp), Stindin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fri! N ettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
B 15 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:1068 och II:
1246 i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att kapitalskatteberedningen finge erhålla
tilläggsdirektiv att utarbeta förslag
om befrielse från arvsskatt för sammanslutningar,
som främjade religiösa,
välgörande eller liknande allmännyttiga
ändamål, samt folketshusföreningar,
bvgdegårdsföreningar och andra liknande
sammanslutningar, som hade till
främsta syfte att anordna eller tillhandahålla
allmänna samlingslokaler;

grundavdragen och skatteskalorna

10) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m), vilka ansett, att utskottet
bort under A 5 och B 3 i denna del
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1055 och II: 1243
besluta, att 28 § andra stycket förordningen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt och skatteskalorna i samma
paragraf skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

ang. gåvoskatten

grundavdraget

11) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Stefanson (fp), Magnusson i
Borås (in) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i
Bäckmora (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
A 5 och B 3 i denna del samt B 7 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:1055 ocli 11:1243
samt 1:1060 och 11:1238 besluta, att
39 § förordningen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt skulle hava den lydelse,
som i reservationen angivits;

skatteskalorna

12) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (in) och Magnusson i

5-j- Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

Ang. kapitalbeskattningen
Borås (in), vilka ansett, att utskottet
bort under A 5 och B 3 i denna del hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1055 och Ii: 1243 besluta,
att 43 § förordningen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt skulle erhålla
den lydelse, denna reservation visade; familjeföretagen 13)

av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
A 2, A 5 i denna del, B 6 och B 11 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1059 och II: 1245
samt 1:1064 och 11:1235 besluta,

1) att 3, 4 och 6 §§ förordningen om
beräkning i vissa fall av beskattningsbar
förmögenhet som är att hänföra till
företag skulle hava den lydelse, som
angivits i reservationen;

2) att 29 § förordningen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt skulle erhålla
i reservationen angiven lydelse,
vilka förslag avsåge, att den undre gränsen
för reduktion av förmögenhetsskatt
skulle sänkas från 500 000 till 300 000
kronors förmögenlietsvärde samt att de
i olika rekvisit föreslagna procenttalen
75 genomgående skulle sänkas till 60;

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att kapitalskatteberedningen
erhölle tilläggsdirektiv att
göra erforderliga utredningar och
framlägga förslag till sådan utformning
av arvsbeskattningen, att familjeföretag
icke drabbades av sådana likviditetssvårigheter
att den fortsatta driften
äventyrades;

14) av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (in), vilka, under åberopande av
innehållet i motionerna 1:1055 och II:
1243, anslöte sig till lagstiftningsyrkandet
i reservationen 13.

138

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 4, 5, 6, 7, 8,
10 och 12.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 9, 11 och
13.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 1067 och II: 1242
samt 1:798 och 11:906.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att propositioner angående det nu föredragna
betänkandet konnne att framställas
särskilt beträffande de skilda
sakfrågor, som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna och
vissa motioner, allt i enlighet med en
till kammarens ledamöter utdelad stencilerad
propositionsordning.

I fråga om skrivelse till Kungl. Maj :t
om ny utredning beträffande kapitalbeskattningen,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

41 såvitt gäller skrivelse till Kungl. Maj:t
om ny utredning beträffande kapitalbeskattningen,
röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om en utredning av de samhällsekonomiska
verkningarna av skattesystemet
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
såvitt gäller skrivelse till Kungl. Maj:t
om en utredning av de samhällsekono -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

139

miska verkningarna av skattesystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
änyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 40.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde skrivelse till Kungl. Maj :t
om indexreglering eller annan värdesäkring
inom kapitalbeskattningen
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
såvitt gäller skrivelse till Kungl. Maj :t
om indexreglering eller annan värde -

Ang. kapitalbeskattningen
säkring inom kapitalbeskattningen, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej •— 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande 11 § 1 mom. i Kungl.
Maj ds av utskottet tillstyrkta förslag till
förordning om ändring i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt (skattepliktsgränsen
och skatteskalan), yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att stadgandet skulle godkännas;

2:o), av herr Nilsson, Yngve, att kammaren
skulle godkänna stadgandet med
den lydelse, som föreslagits i den av
honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Werner, att stadgandet
skulle godkännas med den ändrade lydelse,
som föreslagits i motionerna I:
1067 och II: 1242 under a.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
stadgandets godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde vote ring,

i anledning varav, och sedan till

140

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen

kontraproposition därvid antagits bifall
till det av herr Yngve Nilsson framställda
yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 11 § 1 mom. i
Kungl. Maj ds av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 41 tillstyrkta förslag
till förordning om ändring i förordningen
om .statlig förmögenhetsskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å 53 § 3 mom. kommunalskattelagen
gjorde herr talmannen
sedermera propositioner, först därpå
att kammaren skulle i enlighet med utskottets
förslag godtaga stadgandet i
nuvarande lydelse samt vidare på godkännande
av stadgandet med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på stadgandets
godtagande i nuvarande lydelse,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som i enlighet med vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 41 godtager 53 § 3 mom. kommunalskattelagen
i nuvarande lydelse, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Du emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Såvitt rörde 3 § i Kungl. Maj :ts av
utskottet tillstyrkta förslag till förordning
om begränsning av skatt i vissa
fall gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på godkännande av paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

in

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 3 § i Kungl.
Maj:ts av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 41 tillstyrkta förslag till
förordning om begränsning av skatt i
vissa fall, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Blomquist (m) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men dock markerats såsom
frånvarande.

Beträffande 5 § i Kungl. Maj:ts av
utskottet tillstyrkta förslag till förordning
om begränsning av skatt i vissa
fall, anförde herr talmannen, hade yrkats
dels att paragrafen skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna paragrafen med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Ang. kapitalbeskattningen

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
då paragrafens godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 5 § i Kungl.
Maj:ts av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 41 tillstyrkta förslag till
förordning om begränsning av skatt i
vissa fall, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att lian avstode från att rösta.

I vad anginge 3 § in. m. i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt (stiftelser
med allmännyttigt ändamål) gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av vad utskottet hemställt
samt vidare på antagandet av det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen; ocli
förklarade herr talmannen, sedan han

142

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. kapitalbeskattningen
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 41 såvitt gäller 3 § in. m. i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 19.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad avsåge skrivelse till Kungl.
Maj.-t om befrielse från arvsskatt för
sammanslutningar som främjade religiösa
m. fl. ändamål gjorde herr talmannen
därpå propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41 såvitt gäller skrivelse till Kungl.
Maj :t om befrielse från arvsskatt för
sammanslutningar som främjar religiösa
m. fl. ändamål, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 46.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde yrkandena under a och
b i motionerna 1:798 och 11:906 om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående
stiftelsernas skattefrihet m. m. gjordes
nu propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till nämnda motioner i förevarande
delar; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Rörande grundavdrag och skatteskalor
vid arvsskatt, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskot -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

143

tet hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41 såvitt gäller grundavdrag och skatteskalor
vid arvsskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i vad
gällde grundavdrag vid gåvoskatt propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Tistad in. fl. vid betänkandet

Ang. kapitalbeskattningen

avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41 såvitt gäller grundavdrag vid gåvoskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 11 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning'' flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Angående skatteskalorna vid gåvoskatt
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med
12 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna

144

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang, kapitalbeskattningen

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41 såvitt gäller skatteskalor vid gåvoskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 12
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 19.

I fråga om 3, 4 och 6 §§ i det av utskottet
förordade förslaget till förordning
om beräkning i vissa fält av beskattningsbar
förmögenhet som är att
hänföra till företag samt 29 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt (familjeföretagen),
yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats, dels att paragraferna
skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna paragraferna
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 13 betecknade reservationen
i förevarande del samt reservationen
14, av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av paragraferna
vara med övervägande ja besvard.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 3, 4 och 6 § § i
det av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 41 förordade förslaget till
förordning om beräkning i vissa fall
av beskattningsbar förmögenhet som
är att hänföra till företag samt 29 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragraferna
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Tistad in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 13 betecknade reservationen
i förevarande del samt reservationen
14, av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 56.

Ytterligare gjorde herr talmannen såvitt
anginge skrivelse till Kungl. Maj:t
om viss utformning av arvsbeskattningen
i vad avsåge familjeföretag propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Tistad m. fl. vid betänkandet av -

Torsdagen den 14 maj 1970 cm.

Nr 25

145

givna, med 13 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen pa bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41 såvitt gäller skrivelse till Kungl. Maj :t
om viss utformning av arvsbeskattningen
i vad avser familjeföretag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 67;

Nej — 37.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.
om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 40.)

Genom en den 6 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 65, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1947: 529)
om allmänna barnbidrag,

2) lag om ändring i lagen (1964: 143)
om bidragsförskott,

dels bifalla det förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt gällde de båda lagförslagen,
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet och behandlats i
utskottets utlåtande 1970: 100.

I propositionen hade framlagts förslag
om den ändring i lagen om allmänna
barnbidrag som behövdes för att genomföra
den i statsverkspropositionen
föreslagna höjningen av barnbidragen
från 900 kronor till 1 200 kronor för
barn och år. Genom denna barnbidragshöjning
skulle barnfamiljerna tillföras
540 miljoner kronor per år.

I propositionen föresloges även ändringar
i lagen om bidragsförskott med
innebörden, att bidragsförskotten till
ensamstående med barn skulle höjas
från 30 procent till 40 procent av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring.
Detta innebure, att bidragsförskotten
skulle höjas med 630 kronor till
2 520 kronor för barn och år vid nuvarande
basbeloppet 6 300 kronor. Vidare
föresloges att åldersgränsen för bidragsförskotten
skulle höjas från 16 år

146

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.
till 18 år. Kostnaderna för den föreslagna
utbyggnaden av bidragsförskotten
beräknades uppgå till cirka 100 miljoner
kronor per år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:164,
av herr Lindblad, och 11:189, av herr
Westberg i Ljusdal, om ändring av bestämmelserna
angående bidragsförskott,

2) de likalydande motionerna 1:409,
av herr Werner, och II: 450, av herr
Hermansson m. fl., om höjning av det
allmänna barnbidraget,

3) de likalydande motionerna 1:876,
av fröken Stenberg, och II: 1022, av fru
Mogård m. fl., om höjning av åldersgränsen
för bidragsförskott;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

4) de likalydande motionerna I: 1041,
av herrar Helén och Bengtson, samt II:
1201, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg,

5) de likalydande motionerna I: 1042,
av fröken Mattson och fru Lundblad,
Grethe, samt II: 1203, av herr Hugosson
m. fl.,

6) motionen 11:1204, av fru Håvik
m. fl.,

7) motionen II: 1205, av herr Lindkvist
och fru Eriksson i Stockholm,

8) motionen II: 1206, av herr Mundebo
och herr Nilsson i Tvärålund,

9) motionen II: 1208, av fru Ryding
m. fl., samt

10) motionen II: 1209, av fröken Wetterström
in. fl.

I anledning av propositionen hade
även väckts motionen II: 1202, av fru
Holmquist. Denna motion komme utskottet
att behandla i ett senare utlåtande.

I motionerna I: 164 och II: 189 hade
anförts, att bidragsförskott utginge under
vissa förutsättningar för barn till

dess barnet fyllt 16 år. Motionärerna
uppgåve, att domstolarna ofta utdömde
underhåll till dess barnet fyllt 18 år.
De hemställde, att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj:t måtte begära sådan
ändring, att bidragsförskott utginge under
hela underhållstiden.

I motionerna 1:409 och 11:450 hade
anhållits, att riksdagen, i den händelse
den förebådade mervärdeskattehöjningen
av 4 procent komme att genomföras,
måtte besluta en höjning av det allmänna
barnbidraget med 400 kronor per
barn och år till en summa av 1 300 kronor
per barn och år.

I motionerna I: 876 och II: 1022 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till sådan ändring i lagen den 11 juni
1943 om bidragsförskott, att sådant förskott
skulle kunna utgå, intill dess barnet
uppnått 18 års ålder, därest den underhållsskyldige
enligt rättens beslut
eller skriftligt, bevittnat avtal vore pliktig
att så länge utgiva bidrag till barnet.

I motionerna I: 1041 och II: 1201 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 65 skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

I. att Kungl. Maj :t måtte förelägga
årets höstriksdag förslag beträffande

a) införande av vårdnadsbidrag med
500 kronor per barn i åldern fram till
inträde i grundskolan, i enlighet med
vad i motionerna angivits,

b) ett sådant system för indexreglering
av barnbidragen, att barnfamiljerna
automatiskt kompenserades för levnadskostnadsstegringar; II.

att Kungl. Maj:t måtte för 1971 års
riksdag framlägga en plan för barnstödets
fortsatta utbyggnad;

III. om utredning rörande standardhöjning
och värdesäkring av i motionerna
i övrigt angivna socialförmåner,
såsom studiebidrag, bidrag till arbetsmarknadsutbildning,
värnpliktssociala
förmåner och ersättningar inom sjukoch
yrkesskadeförsäkringen.

I motionerna I: 1042 och II: 1203 hade
hemställts, att riksdagen måtte be -

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

147

sluta alt i skrivelse till Kungl. Maj:t kräva
förslag om ändring av lagen om bidragsförskott
så att bidragsförskotten
utginge till såväl svenska som utländska
barn, oavsett de senares nationalitet.

I motionen II: 1208 hade anhållits,
att riksdagen, med bifall till förslagen
i motionerna 1:409 och 11:450 rörande
uppräkning av de allmänna barnbidragen
till 1 300 kronor per bidragsberättigat
barn, måtte besluta om att införa
indexreglering av de allmänna barnbidragen.

I motionen II: 1209 hade yrkats, att
riksdagen i anledning av proposition
nr 65 i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utredning och förslag
till värdesäkring av det allmänna barnbidraget
i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 409 och II: 450 — antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag;

B. att motionerna I: 1041 och II: 1201,
såvitt de gällde frågan om vårdnadsbidrag,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 1041 och II: 1201,
såvitt de gällde indexreglering av barnbidragen,
motionen II: 1208 samt motionen
II: 1209 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:1041 och II:
1201, såvitt de gällde en plan för barnstödets
fortsatta utbyggnad, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen 11:1205 och motionen
11:1206 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:143)
om bidragsförskott;

G. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:164 och 11:189,

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.

2) motionerna 1:876 och 11:1022,

3) motionerna 1:1041 och 11:1201,
såvitt de gällde indexreglering av socialförmåner,

4) motionerna 1:1042 och 11:1203,
samt

5) motionen II: 1204,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å s. 7
och 8 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat följande:

”Utskottet kan ansluta sig till de bedömningar
som gjorts i propositionen
1970:70 i förevarande avseende. Visserligen
är det riktigt som görs gällande
i bl. a. motionerna 1:409 och 11:450
att prisstegringarna under de senaste
fem åren konsumerar ungefär halva den
föreslagna höjningen och att de väntade
prishöjningarna med anledning av ökad
mervärdeskatt kommer att konsumera
en del av den återstående höjningen.
Barnbidragen kan emellertid inte ses
isolerade från det övriga familjestödet.
Tar man hänsyn till de förbättringar som
genomförts för barnfamiljer i annan
form än barnbidrag är det enligt utskottets
bedömning riktigt att beteckna den
föreslagna höjningen som en direkt förstärkning
av levnadsstandarden för ett
stort antal barnfamiljer. Utskottet anser
att den föreslagna höjningen med 300
kronor per barn och år är väl avvägd
och tillstyrker densamma. Därmed avstyrker
utskottet yrkandet i motionerna
1:409 och 11:450 att höjningen, i
den händelse mervärdeskatten ökas,
skall bestämmas till 400 kronor per
barn och år, en höjning som skulle belasta
statskassan med ungefär ytterligare
180 miljoner kronor per år.”

Reservationer hade avgivits

1) , vid A i utskottets hemställan (ändring
i lagen om allmänna barnbidrag),
av herrar Hubinette (in) och Åkerlind
(m), vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2) , vid A i utskottets hemställan
(ändring i lagen om allmänna barnbidrag),
av fru Hamrin-Thorell (fp) samt

148

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.
herrar Österdahl (fp), Andreasson
(ep), Gustavsson i Alvesta (ep) och
Jonsson i Mora (fp), vilka ansett, att
det avsnitt av utskottets yttrande, som
började på s. 7 med orden ”Utskottet
kan” och slutade på s. 8 med orden
”per år”, bort ersättas med text av följande
lydelse:

”Utskottet kan inte helt dela den bedömning
som görs i propositionen. Prisstegringarna
under de senaste fem åren
tar i anspråk ungefär halva den föreslagna
höjningen av barnbidragen och
de väntade prishöjningarna med anledning
av ökad mervärdeskatt kommer att
konsumera en mycket stor del av den
återstående höjningen.

Barnfamiljerna måste tillförsäkras
samma andel i den allmänna standardstegringen
som andra grupper i samhället.
Den i propositionen föreslagna
barnbidragshöjningen, som utskottet i
och för sig tillstyrker, bör därför kompletteras
med åtgärder, som automatiskt
ger barnfamiljerna kompensation för
kostnadsfördyringar. Utskottet behandlar
motionsyrkanden härom nedan i
samband med frågan om indexreglering
av barnbidragen. Utskottet är däremot
inte berett att tillstyrka yrkandet i motionerna
I: 409 och II: 450, att höjningen
av barnbidraget skall bestämmas till
400 kronor per barn och år.”;

3) , vid B i utskottets hemställan (införande
av vårdnadsbidrag), av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Österdahl
(fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i Mora (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1041
och 11:1201, i motsvarande del, hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till årets
höstriksdag om införande av vårdnadsbidrag
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

4) , vid C i utskottets hemställan (indexreglering
av barnbidragen), av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Ös -

terdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i Mora
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1041 och II: 1201, i motsvarande
del, samt med anledning av motionen
II: 1208 och motionen II: 1209 hos
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
årets höstriksdag om ett sådant system
för indexreglering av de allmänna barnbidragen,
att barnfamiljerna automatiskt
kompenserades för levnadskostnadsstegringar; 5)

, vid D i utskottets hemställan
(barnstödets fortsatta utbyggnad), av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i
Mora (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1041 och II: 1201,
i motsvarande del, hos Kungl. Maj:t anhålla,
att en plan för barnstödets fortsatta
utbyggnad måtte framläggas för
1971 års riksdag;

6) , vid F i utskottets hemställan (ändring
i lagen om bidragsförskott), av
herrar Hiibinette (m) och Åkerlind (m),
vilka dock ej antytt sin mening.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
2, 3, 4 och 5.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vrkar bifall till motionerna
1:409 och 11:450.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

149

att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående envar av punkterna
A—D samt därefter särskilt rörande
punkterna E—G.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan samt därefter särskilt
avseende utskottets motivering i
viss del.

Därefter gjordes såvitt anginge utskottets
hemställan i punkten A propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:409 och 11:450; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande det avsnitt i utskottets
motivering, som å s. 7 i det tryckta utlåtandet
började med orden ”Utskottet
kan” och å s. 8 slutade med ”per år”
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande av den
motivering, som föreslagits i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
andra lagutskottets utlåtande nr 40
fr. o. m. s. 7 ”Utskottet kan” t. o. m. s. 8
”per år”, röstar

Ja,

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

150

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Ang. höjning av barnbidragen, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från alt rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de angående punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 38.

Torsdagen den 14 mai 1970 em.

Nr 25

151

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
E—G.

Om införande av hemmamakebidrag,
m. ni.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 40.)

Genom en den 6 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 70, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att bland annat antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 398) om finansiering
av folkpensioneringen.

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet.

I anslutning till i propositionen föreslagen
övergång till individuell beskattning
av arbetsinkomst hade föreslagits
vissa ändringar beträffande beräkningen
av folkpensionsavgiften. Denna
avgift utginge med fem procent av
den beskattningsbara inkomsten med
maximering till 1 500 kronor. Maximibeloppet
var lika stort för ensamstående
avgiftspliktig som för två samtaxerade
makar tillsammans. Som en konsekvens
av den individuella beskattningen
föresloges, att den särskilda beräkningsregeln
för makar skulle avskaffas.
För vardera av två makar skulle
alltså i framtiden gälla ett maximibelopp
av 1 500 kronor.

Om införande av hemmamakebidrag, m. m.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:849,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1010,
av herr Hedlund in. fl., om en garanterad
minimiinkomst,

2) motionen 11:280, av herr Hermansson
m. fl., om höjning av folkpensionsavgiften; B.

i anledning av propositionen väckta
motioner:

3) de likalydande motionerna I: 10ri9,
av herrar Helén och Bengtson, samt II:
1214, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, såvitt nu vore i fråga.

I motionerna 1:849 och 11:1010 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära en utredning
om ett system med garanterad minimiinkomst
samt dess konsekvenser för
den framtida socialpolitiken och de befintliga
sociala förmånerna.

I motionerna I: 1049 och II: 1214 hade
föreslagits, såvitt de behandlats av
andra lagutskottet,

att riksdagen skulle i .skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till utformning
av ett hemmamakebidrag efter
teknisk beredning måtte föreläggas
årets höstriksdag;

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till 1971
års riksdag om införande av ett extra
pensionstillskott med ikraftträdande
snarast möjligt; samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning angående
garanterade minimiinkomster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag
på motionen II: 280 antaga det i propositionen
nr 70 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:398) om
finansiering av folkpensioneringen;

B. att motionerna I: 1049 och II: 1214,
såvitt anginge yrkandet om förslag till

152

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Om införande av hemmamakebidrag, m. m.

hemmamakebidrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:849 och 11:1010
samt

2) motionerna 1:1049 och 11:1214,
såvitt anginge yrkandet om minimiinkomst,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 1049 och II: 1214,
såvitt anginge yrkandet om extra pensionstillskott,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

vid B i utskottets hemställan

1) av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp), Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1049 och II: 1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag till sådant hemmamakebidrag
som föresloges i de nämnda
motionerna efter teknisk beredning
måtte föreläggas årets höstriksdag;

vid C i utskottets hemställan

2) av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp), Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:849 och 11:1010 samt 1:1049
och 11:1214 i förevarande del i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående förutsättningarna för införande
av ett system med garanterad
minimiinkomst;

3) av herr Blomquist (m) och fröken
Wetterström (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
viss del av utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Nr 25

153

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Om införande av hemmamakebidrag, m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkten
D.

Vidkommande de två sista styckena
i utskottets motivering gjordes därpå
propositioner, först på godkännande av
desamma samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr
Blomciuist och fröken Wetterström vid
punkten C avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 100, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1970/71 till allmänna
barnbidrag, in. m., jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen (1962 :
381) om allmän försäkring, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 101, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1970/71 till täck -

154

Nr 25

Torsdagen den 14 maj 1970 em.

Meddelande ang. enkla frågor
ning av merkostnader för bidrag till
sjukförsäkringen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt 20 § i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av fröken Pehrsson (ep) till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet:
”Är Statsrådet beredd
medverka till att utbildad ålderdoms -

hemsföreståndare ges möjligheter till
vidareutbildning för erhållande av
sjuksköterskelegitimation?”; samt

av herr Österdahl (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Är Statsrådet villig att
redogöra för vilka åtgärder regeringen
vidtagit under innevarande år för att
lösa trafikproblemen mellan Gotland
och fastlandet?”

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

155

Fredagen den 15 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198), in. in.; och
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1959: 99) om köttbesiktning
in. in.

Ang. strukturproblem inom dén elektroniska
industrin, m. m.

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wallmarks (in) interpellation angående
strukturproblem inom den elektroniska
industrin, m. m., erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har
ställt fem frågor om elektronikindustrin
till mig.

1. För det första frågar herr Wallmark
om branschanalyser bör genomföras
på det sätt som skett beträffande
elektronikindustrin. Val av analysmetod
måste givetvis ske med hänsyn till
den aktuella branschens situation och
problem. Den metod som valdes för
elektronikindustrin bedömde jag vara
lämplig. Det rörde sig här om en förstudie
och inte en branschutredning.

Avsikten var att göra en översiktlig
kartläggning av branschen för att identifiera
områden, där vidare åtgärder
kunde övervägas.

2. För det andra ställs frågan om
elektronikindustrin har strukturproblem
i likhet med övriga i näringspolitiska
rådet diskuterade industrigrenar
och i så fall vilka. Självklart finns inom
alla branscher större eller mindre strukturproblem.
Elektronikindustrins problem
är inte krisartade, men de förtjänar
väl uppmärksamhet i ett längre perspektiv.

3. I sin tredje fråga överger herr
Wallmark elektroniktemat och frågar
om jag anser det nödvändigt och lämpligt
att hemlighålla vad som förekommer
i näringspolitiska rådet. Någon formell
sekretess existerar inte för de diskussioner
som förs i rådet. Rådet är
brett sammansatt och är tänkt som ett
forum för förtroendefulla och initierade
samtal i näringspolitiska principfrågor.
Det fungerar också på detta sätt.
Att protokoll inte förs och att överläggningarna
inte systematiskt refereras
och ges publicitet bidrar till att diskussionerna
i rådet blir friare och enligt
mitt bedömande värdefullare. Mitt
svar är således att jag finner nuvarande
praxis lämplig.

4. För det fjärde finner herr Wallmark
det anmärkningsvärt att elektronikindustrin
nämns tillsammans med
textil- och varvsindustrin, då verksamhetsområdet
för styrelsen för teknisk
utveckling berörs i statsverkspropositionen.
Förklaringen är mycket enkel.
Statlig utredningsverksamhet bedrivs
eller planeras på dessa områden, vilket
STU har uppmärksammat. Det är självfallet
inte frågan om att problemen skulle
vara likartade. STU har principen
att i sitt arbete speciellt uppmärksam -

156

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

ma sektorer, där andra statliga åtgärder
är aktuella. Detta bidrar till att vi
får en bättre helhetsbild.

5. Slutligen frågar herr Wallmark om
jag haft överläggningar med företrädare
för elektronikindustrin efter sommaren
1969 och om jag då diskuterat strukturproblem
och planerade åtgärder.
Strukturproblem inom elektroniksektorn
är, som jag redan framhållit, inte
en huvudfråga f. n. Som exempel på
åtgärder som föregåtts av samråd i olika
former mellan företrädare för industridepartementet
och elektronikindustrin
kan jag nämna följande.

Vid de diskussioner som förs om ett
vidgat teknologiskt samarbete med EEC
har synpunkter från överläggningar
med elektronikindustrins representanter
varit av stort värde. Detta gäller
såväl den överläggning i juli 1969 som
herr Wallmark nämner som en rad kontakter
som tagits efter detta.

Televerket och L M Ericsson har beslutat
att samarbeta i ett gemensamt
ägt utvecklingsbolag, Ellemtel utvecklings
AB. Detta samarbete har mycket
goda förutsättningar att bli framgångsrikt
för alla parter. Riksdagens godkännande
är begärt i prop. 128 som avses
bli behandlad under vårriksdagen.

Svenska utvecklings AB har tagit en
rad initiativ för att bl. a. främja utveckling
och produktion av högt integrerade
elektroniska kretsar i Sverige.
Ett dotterbolag, Skandinaviska el-integrations
service AB, har nyligen bildats.
Det skall verka för samordning
av elektronikindustriernas resurser i
de fall där det enskilda företagets resurser
är otillräckliga för utveckling
av särskilt avancerade komponenter.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag tackar industriministern
för svaret på min interpellation.
Anledningen till att jag tagit upp dessa
frågor är den debatt som ägt rum om
samspelet mellan staten och svenskt
näringsliv inom olika områden, och där

har jag observerat att man på ett nästan
uppseendeväckande sätt berört denna
bransch — om man nu kan kalla
det för en bransch — i statsverkspropositionen
och då naturligtvis också
kunnat konstatera det påtagliga intresse
som skymtat fram där.

Jag tyckte då att det fanns skäl att
ställa ett antal frågor över hela fältet
till industriministern för att få tillfälle
till en diskussion om statens sätt i allmänhet
att engagera sig i dessa problem
och i elektronikindustrin i synnerhet.

Inom industridepartementet har man
gjort en branschanalys av elektronikindustrin.
Statsrådet säger nu att detta
inte är någon branschanalys i vanlig
mening utan en förstudie. Mitt resonemang
kan väl vara giltigt vare sig vi
kallar det för en förstudie eller en
branschanalys.

När man tar del av denna utredning
och dessutom har haft möjlighet att bli
informerad om de berörda parternas
synpunkter på det som kommit fram,
kan man erinra sig den där gamla historien
om mannen som var lindrigt nykter
fram på nattkröken och slog ett telefonnummer
men med stigande förvåning
åhörde svaret och konstaterade att
inte en enda siffra var rätt. Kanske vi
inte skall ge ett lika hårt omdöme om
denna utredning, men det gränsar där
intill i alla fall, och det blir givetvis
så om i och för sig intelligenta och duktiga
människor sätter sig ner och gör
en utredning utan att ha något begrepp
om de problem som sammanhänger med
en bransch som denna.

Författarna har tydligen redan i sin
studie varit medvetna om detta och
uppmanar läsarna att inte dra några
förhastade slutsatser utan läsa uppgifterna
med stor försiktighet. Utredarna
pekar också på att de haft en mycket
begränsad tid till sitt förfogande. Det
sista är rätt anmärkningsvärt eftersom
jag inte kunnat finna att här förelegat
någon speciell brådska som krävt en
utomordentligt snabb insats.

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

157

Ang. strukturproble

Min fråga på denna punkt är om industriministern
anser att detta siitl är
det rätta sättet att analysera en bransch,
antingen man kallar det för en förstudie
eller inte. Nu svarar statsrådet
Wickman att han tycker att detta är en
lämplig metod. Jag hade uppriktigt sagt
väntat mig att statsrådet efter att utredningen
blivit klar och den nedgörande
kritiken kommit fram i efterhand
hade kunnat konstatera att detta kanske
inte var det allra bästa sättet att
arbeta rent tekniskt sett, men därill
också ur allmän samarbetssynpunkt.

Jag skall återkomma till detta litet
längre fram. Jag tycker att man från
regeringens sida talar så förfärligt mycket
om samarbete och samråd, men när
det gäller det egna området stänger
man fullständigt dörrarna och sitter för
sig själv och arbetar. Det är verkligen
inte något gott exempel. Jag kan alltså
själv, herr talman, konstatera att detta
sätt att tackla frågorna inom elektroniken
inte var lyckat. Jag menar att det
är ett arbetssätt som bör förkastas i
alla analyssammanhang, om man, och
det vill jag tillfoga, liar den målsättning
som statsrådet vid flera tillfällen velat
ge uttryck för, nämligen ett förtroendefullt
samarbete med svenskt näringsliv.

Den andra frågan jag tagit upp gäller
om det skulle föreligga några speciella
strukturproblem inom elektronikindustrin,
eftersom den speciellt diskuterats
inom det näringspolitiska rådet.
Statsrådet säger att problemen där inte
är krisartade, och det var lugnande att
höra, men att de förtjänar uppmärksammas
i ett längre perspektiv. Det gäller
val, herr talman, alla våra industrifrågor
över huvud taget. Jag vill be
statsrådet nämna något mänskligt verksamhetsfält
som inte är i behov av att
uppmärksammas i ett längre perspektiv.
Men om man i en oerhört trängd
arbetssituation — som man ju rimligtvis
måste befinna sig i inom industridepartementet
— med verkligt besvärliga
problem inom vissa branscher äg -

inom den elektroniska industrin, m. m.

nar så påtagligt mycket tid åt en speciell
bransch så måste det finnas ett
skäl varför just dessa frågor prioriteras
framför en stor mängd andra. Det
rör sig alltså inte om några strukturproblem,
varför man givetvis frågar sig
vad det kan vara. Det har statsrådet
inte velat svara på.

I min tredje fråga log jag upp det näringspolitiska
rådet, varvid statsrådet
säger att jag övergivit elektroniktemat,
f min motivering till mina frågor berörde
jag näringspolitiska rådet därför
att man just inom detta råd diskuterat
dessa elektronikfrågor. Men det har inte
varit möjligt för mig att få veta vad
man har diskuterat, hur man har diskuterat
och vilka slutsatser man eventuellt
har dragit i detta sammanhang.

Principiellt säger statsrådet beträffande
diskussionen inom näringspolitiska
rådet att det inte föreligger någon
formell sekretess. Tydligen föreligger
däremot en reell sekretess. Man för inte
protokoll, refererar inte systematiskt
sina överläggningar och ger inte publicitet
åt diskussionerna med motiveringen
att de därigenom blir friare och
enligt statsrådets bedömning också värdefullare.
Då kan man ju fråga sig för
vem diskussionerna blir värdefullare.
För de enskilda personer som råkar
vara närvarande vid sammanträdet kan
diskussionerna naturligtvis bli värdefullare.
Men eftersom de berör ett mycket
stort antal människor på företag
runt om i landet så finns det väl alla
skäl i världen att låta övriga intresserade
ta del av vad man kommer fram
till.

När statsrådet alltså säger att han
finner nuvarande praxis lämplig inom
näringspolitiska rådet så måste jag med
bestämdhet vända mig mot detta. Jag
finner det utomordentligt värdefullt att
kvalificerade och kunniga människor
träffas för att seriöst diskutera problem
på en hög nivå. Men det är väl alldeles
rimligt — och nu är jag tillbaka till
detta med samråd och information som
man talar så mycket om — att männi -

158

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

skor som faktiskt är beroende av sådana
här diskussioner bereds tillfälle
att ta del av dem och kanske får göra
något tillägg till dem eller ett beriktigande
som måhända då och då kan
vara erforderligt. Dessa människor ställs
med andra ord helt utanför möjligheten
att bli informerade eller lämna en
kompletterande information.

Jag vill beträffande statsrådets svar
på min tredje fråga säga att den metod
som tillämpas i näringspolitiska rådet
är en black om foten om man vill
åstadkomma en god samarbetsanda i
landet. Så får det inte gå till!

På min fjärde fråga, där jag talar om
styrelsen för teknisk utveckling i anslutning
till det avsnitt i statsverkspropositionen
som tar upp elektroniken,
svarar statsrådet att statlig utredningsverksamhet
bedrivs eller planeras på
dessa områden, vilket STU har uppmärksammat.
Han säger också att STU
har principen att i sitt arbete speciellt
uppmärksamma sektorer där andra
statliga åtgärder är aktuella.

Om jag läser rätt innantill måste jag
konstatera att det svaret är felaktigt.
Det är tvärtom så att det är statsrådet
som i sitt anförande i statsverkspropositionen
fäster STU:s uppmärksamhet
på de här frågorna. Jag skall be att få
läsa innantill -— det står så här: ”Särskilt
angelägen är en fördjupad analys
av behovet av forsknings- och utvecklingsarbete
inom skilda teknikområden
och industribranscher. Uppmärksamheten
bör fästas på områden, där behov
av statliga åtgärder aktualiserats i
andra sammanhang. Bland dessa märks
textil- och varvsindustrin liksom den
elektroniska industrin.”

Det är alltså uppenbart att statsrådet
i statsverkspropositionen anmodar STU
att uppmärksamma denna bransch. Eftersom
det alltid är oerhört ont om
utrymme i statsverkspropositionen och
man ägnar just denna bransch en speciell
uppmärksamhet, måste det ligga
någonting bakom. Det står som sagt:
där andra statliga åtgärder är aktuella.

Då frågar jag ånyo: Vad är det för åtgärder
som är aktuella? Det har statsrådet
inte velat svara på. Han svarar
att strukturproblem inte finns. Men om
det inte är sådana problem man diskuterar,
vad är det då för ”aktuella problem”? Låt

oss se vad som framförts på s. 3
i statsverkspropositionen under Industribranschfrågor.
Där refererar statsrådet
den utredning som gjorts och säger:
”Efterföljande överläggningar med
bl. a. representanter för elektronikindustrin
gav vid handen att vissa statliga
åtgärder kan vara påkallade.”

Herr talman! Jag var inte med vid
dessa överläggningar, men jag har tagit
del av minnesanteckningar från dem.
Det som i huvudsak försiggick vid dessa
var en korrigering av en rad uppgifter
som var felaktiga. Åtminstone de
personer som jag talat med har icke
någon minnesbild av att man då var
överens om att några statliga åtgärder
var aktuella. Jag skulle därför vilja
veta: Vad är det då för åtgärder som är
aktuella?

Slutligen har jag frågat statsrådet
vad det är för ytterligare överläggningar
som förekommit inom denna bransch
efter överläggningen sommaren 1969.
Då nämner statsrådet tre exempel på
åtgärder, som föregåtts av samråd i
olika former mellan företrädare för
industridepartementet och elektronikindustrin.

Först säger statsrådet att dessa överläggningar
var av värde i det fortsatta
arbetet inom EEC beträffande vidgat
teknologiskt samarbete. Till det svaret
skulle jag bara vilja göra den kommentaren
att detta naturligtvis i och för
sig är en mycket viktig fråga, men det
förvånar mig att man skulle behöva göra
en stor förstudie på många hundra
sidor för att föra de diskussionerna.
Det kunde varit rimligt att den grupp
som sysslar med dessa frågor varit
sammansatt av representanter för departementet
och näringslivet. Jag vill
också fråga statsrådet Wickman, efter -

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

159

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

som jag har den informationen att det
uteslutande är departementsfolk som
sysslar med dessa frågor: Skulle det inte
vara lämpligt att sammansätta en gemensam
grupp, bestående av sakkunniga
personer från branschen och från
departementet?

Det andra exemplet på åtgärder som
statsrådet berör är det nyligen bildade
Ellemtel. Det kanske är lämpligt, herr
statsråd, att jag inte kommenterar den
frågan nu, eftersom den diskussionen
givetvis kommer att föras i samband
med behandlingen av propositionen.
Därför går jag förbi den just nu trots
att jag har en del synpunkter på den.

Det tredje exemplet som statsrådet
nämner är SUAB, d. v. s. Svenska utvecklings
AB, som tagit en rad initiativ
för att främja utvecklingen och produktion
av högt integrerade elektroniska
kretsar i Sverige. Man har bildat
ett dotterbolag, Skandinaviska el-integrations
service AB, som skall verka
för samordning av elektronikindustrins
resurser i de fall där det enskilda företagets
resurser är otillräckliga för utveckling
av särskilt avancerade komponenter.
Det är alltså ett exempel på
vad som hänt efter samråd med branschen.

Herr talman! Om jag är rätt informerad
har inget samråd skett med
branschen men däremot med enskilda
företag inom branschen. Man kom i
somras överens om att en branschorganisation
skulle vara kontaktorgan,
men det har väl inte hänt någonting på
den kanten. industridepartementet
kanske har föredragit att ta direktkontakt
med enskilt företag.

Nu har man alltså bildat detta företag.
Eftersom det bildades helt nyligen
skulle jag vilja ställa en fråga till statsrådet:
Ägs företaget gemensamt av de
enskilda företagen och SUAB, eller är
det ett helägt dotterbolag till SUAB?
Skall företaget ägna sig åt produktion
av sådana här komponenter, eller vilken
uppgift har det i sammanhanget? Den
skrivning som statsrådet lämnat är li -

tet för kryptisk för att man skall kunna
läsa ut någonting av den.

Slutligen, herr talman, vill jag återkomma
till frågorna om samarbete och
samverkan. Statsrådet har ju som en diversionsmanöver
velat föra över den
diskussion som har blossat upp angående
en eventuell förtroendekris mellan
statsmakterna och näringslivet till
att vara en förtroendekris mellan företagen
och de anställdas organisationer.
Jag förstår att det kan vara taktiskt betingat,
anfall är bästa försvar heter det,
och det kan vara lämpligt att föra över
debatten till ett annat område som är
mindre obehagligt.

1 senaste numret av Veckans Affärer
går statsrådet i svaromål och kommenterar
tidningens intervjuer. Han anser
att en enkät om viljan att samarbeta
med de anställdas organisationer var
felaktigt upplagd med ledande frågor
som gjorde att företagen svarade på ett
visst bestämt sätt. Statsrådet ger exempel
på hur man borde ha formulerat
frågorna för att måhända få annorlunda
svar. Exempel på sådana frågor är:
Tror ni att samråd med de anställda
leder till bättre utveckling av ett företag?
Tror ni att öppen och förtroendefull
information till de anställda leder
till hättre förhållanden mellan företagsledning
och de anställda?

Låt mig, herr talman, ta detta som utgångspunkt
för mina frågor till statsrådet.
Tror statsrådet att man, om
man handlade i den anda frågorna är
formulerade när det gäller samarbetet
mellan staten och de enskilda företagen,
skulle kunna få ett bättre klimat?
Kan det inte vara tänkbart att ett av
huvudskälen till den omtalade förtroendekrisen
är det sätt på vilket regeringen
— och kanske framför allt i
detta fall industridepartementet —
handlar i umgänget med företagen?

Jag har som exempel nämnt sättet
att göra den här förstudien och framhållit
att de fortsatta kontakterna inte
har skötts på ett sådant sätt att man
har känt förtroende. Varje gång depar -

160

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

tementet aktiverar en fråga, undrar
man vad som ligger bakom. Är det ett
isberg som skickas fram? Vi ser en liten
bit, men resten får vi inte se. Det
skapar en misstänksam anda, som verkligen
inte kan gagna ett förtroendefullt
samarbete, om nu, nota bene, statsrådet
menar allvar med att han önskar ett
förtroendefullt samarbete med företagen.

Låt mig avslutningsvis ställa den frågan
till statsrådet: Är statsrådet beredd
att tillämpa det tillvägagångssätt som
statsrådet rekommenderar företagen
när det gäller samarbetet med de anställda
att gälla för regeringens och
departementets eget handlande när det
gäller relationerna till företagen?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att nästan allt
vad herr Wallmark här tog upp rör bedömningen
av den studie av elektronikindustrin
som utfördes av ett antal experter
på industridepartementets uppdrag.

Det är riktigt att den studien på vissa
punkter har rönt bemötande från en del
företag i branschen. Det är väl i och för
sig inte konstigt att så är fallet, därför
att hela elektronikbranschen av statistiska
skäl är svår att analysera — något
som vi också är fullt överens med industrin
om. Reservationer för brister
i det statistiska underlaget framfördes
klart i studien, och arbete pågår nu med
förbättring av den grundläggande statistiken.
Om man å andra sidan skulle
ha väntat med att göra en sådan studie
tills man hade fått fram det perfekta
statistiska underlaget, skulle den här
studien inte ha kommit till stånd på
mycket lång tid.

Går man punkt för punkt igenom de
olika slutsatser som dras i studien, herr
Wallmark, finner man att den berörda
industrins reaktion på utredningen icke
kan betecknas som nedgörande kritisk,
ty på väldigt många områden delas de
slutsatser man kommit fram till också

av industrin. Jag vill påpeka att de mest
kritiska omdömena i studien — alltså de
i själva studien framförda kritiska synpunkterna
på den elektroniska industrins
utveckling och läge i Sverige —
inte kom från utredarna i industridepartementet,
utan det var ett återgivande
av forskares och avnämares synpunkter
på hur den elektroniska industrin
fungerar. Jag tycker inte att man
skall vara så förskräckligt känslig att
man inte i en sådan här studie kan redovisa
de synpunkter som föreligger
och sedan diskutera dem. Det var också
en sådan diskussion som ägde rum, och
jag vet att i och för sig är herr Wallmark
väl underrättad om vad som händer
i vissa delar av det svenska näringslivet,
— och det är ju bra — men jag
måste bestämt säga att herr Wallmarks
uppgiftsiämnares minnesanteckningar
måste ha varit väldigt ofullständiga. Åtminstone
på tre bestämda punkter rådde
det fullkomlig enighet vid ifrågavarande
sammanträde på sommaren
1969, som herr Wallmark referar till,
om att statliga eller samhälleliga åtgärder
behövdes och var aktuella.

En av dessa punkter gällde frågan
om att förbättra statistiken. Det är självklart,
och detta är inte helt oväsentligt
sett i ett längre perspektiv.

Sedan rådde det också fullkomlig
enighet om behovet av en översyn av
utbildnings- och forskningsresurser,
sedd från elektronikindustrins utveckling
och samhällets behov att i utvecklingen
assimilera den nya datatekniken.
Här krävdes speciella åtgärder på utbildnings-
och forskningssidan. Detta
är heller inte en oväsentlig punkt. Där
kom man närmare vad jag skulle vilja
kalla för den direkta frontlinjen av den
företagen omedelbart påverkande industripolitiken.
Man var helt enig om att
den offentliga upphandlingen av avancerad
elektronisk utrustning borde bedrivas
i effektivare och mera samordnade
former än hittills har varit fallet.
Detta gäller inte minst upphandlingen
av sjukvårdselektronik. På dessa tre

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

161

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

punkter var man alltså enig redan vid
den genomgång som då skedde på
grundval av rapporten. Om herr Wallinark
åter går till sina uppgiftslämnare,
tror jag nog att lian kan få detta bekräftat.

Det kanske mest egendomliga med
herr Wallmarks uppträdande här är
herr Wallmarks förvåning. Jag kan faktiskt
inte tro att herr Wallmark handlar
i god tro när han sätter upp ett förvånat
ansikte och frågar varför industridepartementet
ägnar sig åt elektronikindustrin.
Denna industri har ju inte
några krisartade problem, har departementschefen
sagt. Varför ägnar man sig
då åt den, när så många branscer har
påtagliga och mera akuta problem, akuta
även i den meningen att de kan få
allvarliga återverkningar på sysselsättningen?
Jag tror inte att herr Wallmark
kan vara uppriktig när han sätter upp
detta förvånade ansikte. Skulle vi betrakta
en modern industripolitik såsom
uteslutande inriktad på krisartade problembranscher
av typen TEKO-industrin,
som vi som bekant arbetar rätt intensivt
med, samt varvsindustrin och
bortse från den andra typ av industri
som vi har, nämligen de avancerade,
expansiva och, som vi brukar säga,
framtidsinriktade industrierna, skulle
hela näringspolitiken och industripolitiken
få en slagsida som vore orimlig
och farlig för vår ekonomiska utveckling.
Jag tror inte att herr Wallmark
menar att detta vore en riktig politik.

När jag säger att herr Wallmark inte
gärna kan vara i god tro när han låtsar
sig inte förstå varför vi ägnar oss åt
elektronikindustrin, vill jag även hänvisa
till att elektronikindustrin och hela
datatekniken i alla avancerade industriländer
är föremål för ett stort intresse
från statsmakterna. Det är ett intresse
som vi också möter på det internationella
planet. Vi möter det i EEC-samarbetet
på teknologiområdet. Vi möter det
i varje bilateral industripolitisk kontakt
som vi har. Jag har behandlat problemet
med min tyske kollega, och jag disku 6

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

terade det i början av veckan med ministern
för det engelska teknologiministeriet.
Det är fullständigt självklart att
man i alla dessa länder ägnar eu alldeles
speciell uppmärksamhet åt elektronikindustrin
och dataindustrin. Vi vet
att det är en så expansiv industri, och
vi vet också att det är en näringsgren
där olika samhälleliga insatser av alla
länder har bedömts såsom nödvändiga
för att få en av alla önskvärd utveckling
till stånd. Av denna enkla anledning
ägnar vi oss åt elektronikindustrin.
Vi kommer också att fortsätta att göra
det.

Herr Wallmark påstår att man inte
får reda på vad som händer i det näringspolitiska
rådet och att detta skulle
vara ett uttryck för bristande öppenhet,
för hemlighetsmakeri och annat. Jag
tror vi skall göra klart för oss vad som
är näringspolitiska rådets syfte. Näringspolitiska
rådet har inte ansvaret
för näringspolitiken. Näringspolitiska
rådet är ett rådgivande organ. Det är
sammansatt av representanter för industrin
-— inte mindre än tre personer är
permanenta ledamöter i rådet — för
bankerna — både den privata och den
statliga — samt för de anställdas fackliga
organisationer.

Syftet med näringspolitiska rådet är
just, som herr Wallmark sade, att få till
stånd en seriös och öppen diskussion
mellan personer, om vilka vi vet att de
är djupt sakkunniga och dessutom åtnjuter
en hög grad av förtroende i de
sektorer som de representerar. Det förekommer
inte någon tystnadsplikt,
utan var och en har möjlighet att tala
om vad han vill om näringspolitiska rådets
diskussioner.

Jag har inte bedömt det lämpligt att
formalisera näringspolitiska rådets
verksamhet så att där skulle föras protokoll,
som skulle offentliggöras, eller
driva diskussionerna så, att rådet vid
varje sammanträde skulle konnna fram
till vissa bestämda slutsatser, vilka
skulle offentliggöras. Skulle vi bedriva
rådets arbete på det sättet skulle dis -

162

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

kussionerna där få en helt annan prägel
än de har för närvarande, och jag
tror inte att det skulle vara till nytta
för någon part.

Jag kan hålla med om att det är ett
problem med organisationer av den här
typen att det utanför rådet alltid finns
ett väldigt stort intresse av att vara med.
I och för sig skulle det vara lätt att utöka
antalet ledamöter i näringspolitiska
rådet, så att rådet blev en mycket stor
församling, men då skulle den också bli
ohanterlig. Det är ofrånkomligt när det
gäller sådana här organ att man hela
tiden står inför ett dilemma. Man vill i
och för sig gärna öka representativiteten,
men man har samtidigt begränsningen
att församlingen inte får bli
ohanterlig.

För att så att säga bemöta den känsla
som herr Wallmark har talat om, nämligen
att intresserade parter skulle känna
sig utanförstående, har vi försökt
ordna så, att när en viss bransch kommer
upp, t. ex. varvsindustrin, elektronikindustrin
eller den grafiska industrin,
adjungeras till det sammanträdet
representanter för dem som direkt berörs
av rådets diskussion. Detta är ingenting
specifikt för näringspolitiska rådets
sätt att arbeta, utan det gäller också
för de andra samrådsorgan som existerar,
och jag tycker att det är rimligt
i vår blandekonomi att ha kontaktytor
gentemot näringsliv och andra avnämare.
Finansministern har ett organ
— det heter ekonomiska planeringsrådet
och har funnits sedan 1962, så det
är äldre än näringspolitiska rådet —
och vidare har utbildningsministern sina
rådgivande organ liksom inrikesministern
har sina. Inte i något av dessa
fall förekommer, såvitt jag vet, någon
formalisering och något så att säga automatiskt
offentliggörande av slutsatser
på det sätt som herr Wallmark tydligen
anser önskvärt.

Till de åtgärder som har vidtagits efter
julisammanträdet hör också bildandet
av — genom Svenska utvecklings
AB — företaget Skandinaviska el-inte -

grations service AB. Herr Wallmark frågade:
Har samarbete ägt rum med
branschens organisation, eller är det
inte snarare så att bakom det företaget
ligger kontakter direkt med berörda företag?
Om man bortser från att utvecklingsbolagets
chef i detta fall deltog i
den gemensamma överläggningen och
också kommer att delta i framtida liknande
överläggningar, så är det rätt
klart att utvecklingsbolagets arbete när
det gäller företagsbildningar inte sker
via branschorganisationer. Det måste
alltid ske i direktkontakt med berörda
företag. När industridepartementet har
agerat på det här sättet är det inte alls
någon speciell företeelse, utan det gjorde
man också i Jernkontorets strukturutredning.
Man diskuterar så att säga
på branschnivå branschens strukturella
problem. Man skapar genom den information
och den analys som kommer
fram rörande branschen ett intresse och
en inriktning hos de deltagande företagen
beträffande deras framtida utveckling
och behov av rationalisering och
samarbete, medan däremot naturligtvis
de konkreta åtgärderna inte vidtas på
branschnivå utan i direktkontakt mellan
olika företag — det är ju det som
i så påtaglig utsträckning har skett inom
den svenska järn- och stålindustrin.
Och det är, tror jag, också vad som
kommer att hända inom elektronikindustrin.

För att svara på den konkreta frågan
om Skandinaviska el-integrations
service AB är ett nybildat företag vill
jag svara, att såvitt jag vet är företaget
bara en månad gammalt. Det är i dagsläget
ett av SUAB helägt dotterföretag,
men möjlighet till delägarskap i företaget
står öppen för intresserade företag.
Det pågår diskussioner härom — jag
kan inte i dag lämna någon bestämd
uppgift om när och hur många som
kommer att medverka i företaget. Det
är utvecklingsbolagets förhoppning att
det skall bli en viss utökning i det avseendet.
Syftet med bolaget är — det
tror jag också framgår av mitt svar,

Fredagen (lön 15 maj 1970

Nr 25

103

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

även om jag måste bekänna att jag inte
exakt vet lnir utvecklingsbolagets information
om företaget har skett; vad
som står om företaget i mitt interpellationssvar
är ingenting annat än vad
som från bolagets sida tidigare har sagts
— till en början att framför allt samordna
befintliga resurser hos intresserade
företag. Det är också fråga om att
samarbeta på marknadsföringssidan.
Det är möjligt att företaget även kommer
att ägna sig åt egen produktion.
Allt detta får emellertid de i företaget
deltagande och samarbetande intressenterna
själva avgöra.

När det gäller herr Wallmarks avslutande
retoriska fråga, om jag anser att
regeringens — eller, för att specificera
det, industridepartementets — relationer
till de enskilda företagen bör präglas
av den öppenhet som jag enligt herr
Wallmarks formulering rekommenderade
företagsledningarna att visa gentemot
sina anställda, vill jag säga att det
inte var den saken som jag primärt
åsyftade i Veckans Affärer. Där ville
jag bara varna för att okritiskt läsa
svar på sådana här intervjuer och påvisa
hur mycket frågans formulering
betyder för svaret. Men detta kan vara
en diskussion som herr Wallmark och
jag inte behöver ta upp i detta sammanhang.
Självfallet är största möjliga
öppenhet önskvärd, och jag menar att
när det gäller elektronikområdet har vi
följt den principen, och vi kommer som
sagt var att följa den också i fortsättningen.

Jag tycker inte att det finns anledning
vare sig från herr Wallmarks sida
eller från näringslivets sida att — om
vi säger att åtgärder kan bli aktuella
på detta område — fråga vad som nu
skall hända. Vi säger detta på ett tidigt
stadium för att få till stånd en debatt
om de lämpliga åtgärderna. Det är här
inte fråga om några isberg som man
behöver frukta. Vad vi säger är att denna
bransch är viktig och att vi kommer
att analysera och förbereda olika åtgärder
för att främja branschens utveck 6f

Första kammarens protokoll 1970. Nr

ling. Det tar vi verkligen inte som något
hot mot branschen utan tvärtom
som en deklarerad avsikt att driva en
aktiv industripolitik på ett område som
— jag upprepar det avslutningsvis —
är föremål för ett växande intresse från
samtliga regeringar i Europa.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Dessa frågor har jag
tagit upp mera som en exemplifiering
av hur det går till när regeringen ägnar
sig åt industripolitik. Denna
bransch är så utomordentligt expansiv
att den säkert kommer att klara sig
själv, om inte regeringen i sin —- får
jag säga det — beskäftiga industripolitik
staplar upp alltför många snubbelhinder
på vägen.

Jag skall inte gå in i detalj på vad
denna branschanalys innehöll. Det är
helt riktigt att man var överens om att
statistiken var dålig — det blir en slutsats
av bland annat diskussionen, eftersom
man kom till mycket olika uppfattningar.

Jag trodde inte att de krav som berör
en förbättrad utbildning på elektronikområdet
är sådant som uppmärksammas
just av industridepartementet.
Jag anser att dessa frågor hör hemma
inom andra områden, men annars är
det riktigt, som statsrådet säger, att
denna fråga var uppe till diskussion.
Problemet att förbättra de offentliga
organens möjligheter att göra en mer
saklig upphandling kan inte heller vara
någon fråga där just industridepartementet
plötsligt skall agera aktivt.

Det jag tar upp är tekniken för att
tackla problemen, som har fött en
misstänksamhet. Jag undrar: Vad är regeringen
ute efter, vad vill regeringen
egentligen när den sitter bakom stängda
dörrar och gör sina egna utredningar?
Är det, statsrådet Wickman, ett
sätt att vinna förtroende, ett sätt att
gemensamt arbeta i dessa frågor? Jag
är helt medveten om att det pågår mycket
starka statliga aktiviteter inom en
rad andra länder — Italien, Frankrike

•5

164

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, m. m.

USA och England. Vi skall dock inte
glömma bort att mycket av det forsknings-
och utvecklingsarbete som bedrivs
i de länderna bar ett intimt samband
med deras försvarspolitik, rymdprogram
o. d. Det är ett av huvudskälen
till att staten där är engagerad.
Statsrådet Wickman är väl också lielt
på det klara med att samrådet, samarbetet
och samverkan mellan de offentliga
myndigheterna och företagen

— branschorganen eller branschföretagen
— i de länderna är förtroendefullt
på ett helt annat sätt än här i landet.
Jag är ledsen, statsrådet Wickman,
över att behöva säga detta. Det här är
alltså ett område på vilket det finns
stora och betydelsefulla företag plus,
det har man totalt glömt bort i denna
utredning, ett betydande antal mindre
företag. Det gäller dessutom en utomordentligt
expansiv bransch.

Det vore olyckligt för hela det svenska
näringslivets utveckling om man
upplever det sätt på vilket industridepartementet
agerar här snarare som
en nålstingspolitik än som en förtroendefull
samverkansattityd. Resultatet
har blivit detta, herr statsråd. När statsrådet
i intervjun i Veckans Affärer talar
om att han har mycket intim kontakt
med en rad olika företagare, både
större och mindre, och att där sannerligen
inte finns någon skepsis eller

— om vi skall använda det uttrycket —
förtroendekris, så vet jag inte vilka
företagare statsrådet avser.

Jag vill ge ett uppriktigt och personligt
råd och säga: Statsrådet kom till
sin funktion med en mycket god förväntan
från näringslivets sida, ett mycket
stort förtroendekapital, det kan jag
villigt hålla med om. Var försiktig,
statsrådet Wickman, med att förbruka
det! Det är utomordentligt svårt att
bygga upp det på nytt. Det behöver inte
vara bristande vilja, utan det kan
vara sättet att handla som skapar denna
förtroendeklyfta som det talas om.
Det är inte mina ord, men jag citerar
vad andra har sagt.

Statsrådet säger att lian inte tror att
jag är uppriktig när jag är förvånad
över att statsmakterna ägnar sig åt
elektronikindustrin. Jag har personligen
i många sammanhang här i riksdagen
talat om att många utvecklingsproblem
i många branscher måste lösas gemensamt
av stat och näringsliv. Men
det gäller här det sätt på vilket man
har tacklat dessa problem. Jag talar nu
inte om elektronikindustrin som sådan
utan tar ett exempel på hur man bär sig
åt. Det kan, statsrådet Wickman, inte
vara riktigt att göra på detta sätt. Det
betyder ju att företagen blir utomordentligt
försiktiga med att lämna några
uppgifter och att i fortsättningen samråda,
ty de vet inte vart man egentligen
syftar. Branschen är ju inte utsatt
för sådana problem att staten har någon
anledning att engagera sig speciellt
aktivt. Jag talar hela tiden om en prioritering,
och jag kan inte se att det är
fråga om så hög prioritet i detta sammanhang.

Sedan kom vi in på en principdiskussion
om näringspolitiska rådet. Det
är ett rådgivande organ, säger statsrådet,
och jag förstår att det då är rådgivande
till regeringen. Jag delar statsrådets
uppfattning att näringspolitiska
rådet har fått en mycket god sammansättning
— skickligt, kunnigt folk och
säkert förnämliga rådgivare. Det är inte
det jag diskuterar. Vad jag diskuterar
är hur det skall vara möjligt för
övriga att ta del av de diskussioner
som har förekommit. Jag förutsätter
ingen ändring så att man skall börja
fatta beslut i näringspolitiska rådet.
Men det måste finnas möjligheter för
andra berörda intressenter. Ur politisk
synpunkt gäller det hela den borgerliga
oppositionen, som ju står helt utanför
informationer om vad som händer i
näringspolitiska rådet, såvida vi inte
skall springa — om det är det statsrådet
menar — till någon enskild och be att
han låter oss få låna sina minnesanteckningar.
Då kan det kanske bli precis
som statsrådet säger här, att man

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

165

Ang. strukturproblem inom den elektroniska industrin, ni. m.

inte har fått fullständiga informationer
av den som har gjort minnesanteckningarna,
att de kan ha blivit missuppfattade
o. s. v. Men vi har en stor mängd
andra människor utanför, och det erkänner
statsrådet. Det är många som
är intresserade av vad som händer och
sker, och det är helt naturligt. Det får
ju inte bli bara en vanlig samtalsklubb,
utan det är meningen att de synpunkter
som framförs av dessa högt kvalificerade
personer skall vara vägledande
för många andra i deras arbete ute i
svenskt näringsliv. Det gäller inte bara
näringslivet utan många organ.

Jag skulle alltså önska, även om nu
andra departement inte handlar på det
sättet, att statsrådet, just därför att det
gäller så väsentliga industrifrågor, ville
ta under övervägande om man kan finna
några andra former så att det blir
möjligt, utan att så att säga gå köksvägen,
att få snabba och sakliga informationer
om vad som har avhandlats
inom näringspolitiska rådet.

Statsrådet kommer också in på dotterbolaget
till SUAB och säger att det
är rimligt att det sker en etablering
efter kontakter med enskilda företag
och inte med branschorganisationer.
Detta leder till en del intressanta frågor
och synpunkter. Om det visar sig,
när man har haft kontakter med dessa
enskilda företag, att de samtliga har avrått
från bildande av detta bolag och
anser att det är en obehövlig beskäftighet
att blanda sig i dessa frågor, att
detta snarare leder till splittring av våra
resurser än till en förbättring, vad
innebär då ett samråd? Det är ju ett
faktum att inget företag, trots erbjudanden
till ett stort antal, har velat
tacka ja till att bli delägare. Företagen
har såvitt jag vet tvärtom avrått från
bildande av detta dotterbolag. Jag kan
nämna, beträffande den här typen av
komponentindustri för halvledare, att
enbart ett av våra större företag som
statsrådet tidigare har nämnt i sitt
svar, nämligen L M Ericsson, har en
sådan produktion till ett värde av uppåt

12 miljoner kronor. ASEA som ju ligger
bakom halvledarforskningsinstitutet,
är också engagerat. Produktionen
beräknas ha stigit till 40 å 50 miljoner
kronor i början av 1970-talet. Vidare
har ASEA samarbete med RCA för alt
ta vara på den know-how som man kan
få därifrån.

Om man vet detta, statsrådet Wickman,
kan man då inte bedöma utvecklingsbolagets
engagemang i dessa frågor
som en onödig beskäftighet? När
jag dessutom hör att bolaget skall ge
sig in på marknadsföringsfrågor och
eventuellt också på produktion må jag
verkligen säga att detta är ett typiskt
exempel på vad som kan hända om man
handlar mer eller mindre på eget initiativ,
och det skapar ytterligare misstänksamhet.

Till slut, herr talman, vill jag bara
ännu en gång påstå att det sätt på vilket
industridepartementet och dess underordnade
organ har agerat när det gäller
elektronikindustrin är ett lysande
exempel på hur man inte skall sköta
samarbetsfrågor, ett exempel som strider
emot vad regeringen talar om när
regeringen ger välvisa råd till industrin
om hur den bör uppträda då den
skall samarbeta med sina anställda. Det
är precis som om det inte skulle existera
någonting som vi kan kalla företagsdemokrati
när det gäller kanslihusets
agerande.

Jag hade hoppats att statsrådet Wickmaii
skulle vilja säga att vi inom detta
område skall försöka agera så som vi
själva rekommenderar andra att agera.
Det har jag inte fått höra. Detta är
kanske den största besvikelsen med anledning
av det svar som jag har fått
och den diskussion som vi har fört.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kan lova kammarens
ledamöter att jag skall fatta mig
något kortare än herr Wallmark har
gjort.

Först den studie som herr Wallmark

166

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om åtgärder för ett mer differentierat
kommer tillbaka till. Jag tycker att den
är uttryck för ett rimligt sätt att börja
en debatt med intressenterna, nämligen
att låta dem som är intresserade
av utvecklingen på detta område få
sina synpunkter framförda. Till denna
studie fanns det tre typer av bidragsgivare.
Den första var industrin själv,
den andra var avnämarna och den
tredje var utbildningsinstitutionerna.

Herr Wallmark har alldeles rätt i att
det förekom viss känslighet inför en
del omdömen i denna studie. Men så
känslig behöver man ju inte vara att
man inte kan ta emot och diskutera
omdömen som dessutom i detta fall var
direkt relaterade till olika intressegrupper.

Sedan säger herr Wallmark att det
är en egendomlig avgränsning av vad
man skall mena med industripolitik
och industridepartementets verksamhet.
Talar jag om statistik och offentlig upphandling
och utbildnings- och forskningspolitik,
så säger herr Wallmark
att departementet inte har med detta
att göra. Det är naturligtvis riktigt att
när det gäller branschfrågor måste industridepartementet
komma in på åtgärder
som i och för sig ofta kan ha
sin huvudsakliga förankring i andra
departement. Men avsikten med tillskapandet
av ett industridepartement var
just att åstadkomma en samordning av
det offentligas olika åtgärder för att nå
vissa industriella och industripolitiska
syften. Därför accepterar jag inte den
mycket snäva avgränsning som herr
Wallmark gör när han uttalar sig om
vad han anser vara ett korrekt industripolitiskt
handlande.

Jag skall inte gå in närmare på
SUAB:s dotterföretag. Jag tycker vi
skall se hur det utvecklas. Det är självklart
att detta är ett initiativ som kan
vara intressant inte minst för de mindre
företagen. Visserligen har L M Ericsson
en betydande halvledartillverkning
men det är, herr Wallmark, på en mycket
smal sektor, och jag tror inte att
kammaren är intresserad av att vi går

näringsliv i Norrköping

in i någon diskussion om den svenska
framtida halvledarkomponentproduktionen.

Sedan får herr Wallmark också bestämma
sig: Skall vi ibland se till att
vi har samråd och ibland inte ha det?
Det näringspolitiska rådet är ett exempel
på en samrådsform som enligt min
uppfattning fungerar bra. Jag är helt
övertygad om att skulle vi göra en ändring
i den riktning som herr Wallmark
önskar, så skulle ett värdefullt kontaktorgan
om inte försvinna så i varje fall
förlora mycket av sin nuvarande effektivitet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder för ett mer differentierat
näringsliv i Norrköping

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl fru Landbergs (s) interpellation
om åtgärder för ett mer differentierat
näringsliv i Norrköping, och
nu anförde:

Herr talman! Fru Maj-Lis Landberg
har frågat vilka åtgärder jag avser att
vidta för att snabbt öka Norrköpings
möjligheter att utveckla ett mer differentierat
näringsliv.

Under efterkrigstiden har, som vi alla
vet, det svenska näringslivet genomgått
betydande strukturella förändringar.
Alla tecken tyder också på att
denna strukturomvandling kommer att
fortsätta. Det är naturligtvis många faktorer
som ligger bakom detta — inte
minst den allt snabbare tekniska utvecklingen
och den hårdnande internationella
konkurrensen.

I ett land som Sverige är det nödvändigt
att vi så långt möjligt koncentrerar
våra knappa resurser till de områden
där vi har de bästa konkurrensförutsättningarna
i dag och i morgon. Det

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

167

Om åtgärder för ett mer differentierat näringsliv i Norrköping

innebär alt vi successivt måste dra oss
ur aktiviteter där vi inte längre kan
internationellt hävda oss. Detta är en
absolut förutsättning för att vi skall
kunna fortsätta att höja det svenska
folkets materiella standard och på sikt
bevara den fulla sysselsättningen.

.lag är väl medveten om att dessa förändringar
— även om resultatet sett
ur ett större perspektiv och över en
längre tid är övervägande positivt —
för många berörda individer och orter
kan medföra stora svårigheter och i
vissa fall direkta förluster. Samhället
har därför en skyldighet att söka styra
denna omvandling så att den försiggår
i former som är acceptabla ur sociala
och mänskliga synvinklar. Det får inte
vara så att vissa medborgare eller grupper
av anställda får bära förlusterna
medan andra tar hem vinsterna av ett
framåtskridande som vi alla varit med
att skapa.

I det syftet har vi under senare år
skapat resurser och byggt upp en arsenal
av medel som skall möjliggöra för
samhället att fullgöra denna uppgift.
Vi har arbetsmarknadspolitiken med arbetsförmedling,
omskolningsverksamhet
och flyttningsbidrag, vi har investeringsfonderna
och lokaliseringspolitiken
för att nämna några exempel.
Men jag är medveten om att detta inte
är tillräckligt i alla lägen. Ett beslut
om nedläggning av ett företag fattas
ofta snabbt. Dess följdverkningar kan
vara av många olika slag och sträcka
sig långt in i framtiden. Men det tar
viss tid att planera samhällsinsatser
som nedläggningsbeslut aktualiserar
och de praktiska effekterna av åtgärderna
blir ibland inte märkbara förrän
efter relativt lång tid. Det är därför
av utomordentlig betydelse att samhället
informeras i god tid innan de avgörande
besluten fattas och verkställs.

När det gäller de åtgärder som samhället
kan och kommer att sätta in här
får vi skilja på dels sådana som kan
vidtas och kan få effekt tämligen omgående,
dels sådana som kräver längre

planeringstid och verkar först på någon
sikt. Till de förstnämnda hör olika,
numera i vårt land traditionella arbetsmarknadspolitiska
insatser. .lag ber i
fråga om detta att få hänvisa till inrikesministerns
redovisning i andra kammaren
den 9 april.

Men härutöver krävs ytterligare insatser
och jag är därmed inne på fru
Landbergs egentliga fråga som rör möjligheterna
att skapa ett mer differentierat
och på sikt också livskraftigt och
expansivt näringsliv i Norrköping. Här
gäller det åtgärder av den andra typen,
sådana som kräver relativt lång förberedelsetid
och där resultaten kommer
att visa sig successivt under de närmaste
åren. Även här är vi i gång med arbetet.

Regeringen har beslutat att lokaliseringsstöd
skall kunna utgå till företag
som investerar i Norrköping för att
förstärka sysselsättningsmöjligheterna.
Företagen får även tillstånd att använda
sina investeringsfonder i samma syfte.
Som meddelades den 10 april har
ASEA redan erhållit sådant tillstånd
bl. a. för en investering på 25 miljoner
kronor i Norrköping, vilken beräknas
ge en sysselsättningseffekt av ca 50 personer.

Ett annat företag i Norrköpingsområdet
kommer att bygga ut verksamheten
och erbjuda anställning åt 55 av de
anställda vid ÄTA, varav 40 i åldern 50
år eller äldre. Utbyggnaden finansieras
med hjälp av statliga lokaliseringsmedel
samt genom lån från bl. a. Sveriges
investeringsbank.

Vad gäller den statliga företagssektorn
har riksdagen nyligen beslutat anslå
11 miljoner kronor till den första
byggnadsetappen för ett nytt tvätteri
i Norrköping för förenade fabriksverken,
vilket fullt utbyggt beräknas sysselsätta
225 personer. I fabriksverkens
planering beräknas detta tvätteri vara
i full drift först under andra kvartalet
1972. Undersökningar pågår rörande
möjligheterna att forcera detta projekt.
I övrigt undersöks inom den statliga

168

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om åtgärder för ett mer differentierat näringsliv i Norrköping

företagsgruppen vilka projekt som kan
vara lämpliga att förläggas till Norrköping.
För dagen föreligger dock inga
konkreta resultat att redovisa av dessa
undersökningar.

I en kommande proposition till riksdagen
ämnar regeringen föreslå en viss
utflyttning av statliga verk och statlig
aktivitet ur Stockholm och Stockholmsområdet.
Eftersom Norrköping synes
äga goda förutsättningar att bli lokaliseringsort
för viss statlig förvaltning,
är staden en av de orter som bör ligga
i förgrunden när en sådan utlokalisering
av statlig verksamhet skall aktualiseras.

Flera olika åtgärder syftande till att
utveckla ett mer differentierat näringsliv
i Norrköping har således redan vidtagits
eller är planerade. Dessa åtgärder
har möjliggjorts genom att vi — som
jag tidigare påpekat — under årens
lopp byggt upp resurser hos samhället
och skapat en viss beredskap inför situationer
som denna.

Men det är klart att vi här arbetar
under en stark tidspress som begränsat
möjligheterna att åstadkomma en i alla
avseenden så smidig anpassning som vi
skulle önska. Samtidigt vet vi att det
i vårt land finns många andra orter
som har eller kan få liknande problem
som Norrköping. Vår beredskap att lösa
de speciella svårigheter som strukturomvandlingen
kan skapa i områden
med ensidigt inriktat näringsliv måste
därför höjas ytterligare och insatserna
få mer av förebyggande karaktär. Sedan
flera år tillbaka pågår ju också
ett arbete med att skapa ett hållbart
underlag för utformningen av en mer
aktiv och långsiktig regionalpolitik.

Sett i det längre perspektivet innebär
detta att det blir nödvändigt för samhället
att gå in i ett mer aktivt och
vidgat samarbete med företagen inom
industrin och andra berörda delar av
näringslivet. Det förslag om lokaliseringssamråd
som nu remissbehandlas
är ett viktigt steg i detta sammanhang.
De förslag om bl. a. vidgad information

om företagens långsiktiga planering
som den s. k. samarbetsutredningen
kan väntas framlägga kommer att verka
i samma riktning. Även den pågående
TEKO-utredningen torde i sitt slutbetänkande
kunna ge värdefulla synpunkter
i denna fråga.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation. Även
om svaret i och för sig är mycket försiktigt
och inte ger några direkt konkreta
förslag till nylokalisering av administrativ
eller industriell verksamhet
vill jag gärna tyda det så, att alla
krafter är i verksamhet för att snabbt
komma fram med konkreta förslag om
lokalisering till Norrköping och motverka
det hårda slag som nedläggningen
av YFA ändå innebär för textilarbetarna
och staden.

Nedläggningen av YFA är kanske —
och jag vill poängtera kanske — på lång
sikt riktig. Men att i en tidigare så hårt
drabbad stad efter så kort varsel som
det här varit fråga om lägga ned ett
företag med 900 anställda, när detta
företag går med vinst och ökar sin aktieutdelning,
kan inte försvaras, och
jag ifrågasätter om det inte ur samhällsekonomiska
synpunkter skulle ha
funnits möjligheter att med tanke på
den textila utrikeshandeln förhindra
nedläggningen.

Vi vet att exporten av textila varor
under 1969 ökade med 138 miljoner
kronor till cirka 860 miljoner kronor,
eller med 19,1 procent. Importen av
textila varor ökade under 1969 med 470
miljoner kronor till omkring 2 960 miljoner,
vilket motsvarar en ökning med
18,9 procent. Den textila utrikeshandeln
inklusive konfektionsvaror omfattade
1969 cirka 3 procent av Sveriges
totala export och cirka 10 procent av
landets totala import.

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

169

Om åtgärder för ett mer differentierat näringsliv i Norrköping

Det kan med berättigande hävdas, att
det stora underskottet i den svenska
handelsbalansen till betydande del beror
])å att den år från år mycket kraftigt
ökade importen av textil- och konfektionsvaror
inte kunnat kompenseras
genom en motsvarande ökning av exporten
från andra branscher, ett förhållande
som bör beaktas vid en bedömning
av den samhällsekonomiska
totaleffekten av textil- och konfektionsindustrins
utsatta konkurrensläge och
snabbt fortgående minskning. 19G9 års
ökning av textil- och konfektionsimporten
med cirka 470 miljoner kronor motsvarar
nära 43 procent av handelsbalansens
underskott.

Industriministern säger i sitt svar att
alla tecken tyder på att vi även i fortsättningen
får vara med om strukturförändringar
inom näringslivet. Textilarbetarna
har inte motsatt sig detta,
men inom Svenska textilarbetareförbundet
motsätter vi oss att de lågavlönade
textilarbetarna skall bära bördorna
för framstegen.

Textilarbetarna sätter nu hela sin lit
till regeringen och dess handlingskraft,
sedan den privata företagsamheten återigen
visat prov på bristande samhällsansvar.

Den situation som Norrköping denna
gång ställs inför är om möjligt ännu
värre än vid tidigare nedläggningar.
Dels är det den största nedläggningen,
dels har vi ännu kvar sviter av tidigare
nedläggningar. Sedan 1952 har Norrköping
varje år drabbats av nedläggningar
i större eller mindre omfattning.
Det har ofta sagts att Norrköping är en
så stor stad och har så bra läge, att
staden av egen kraft skall klara sig. Jag
vill slå fast att denna gång kan vi det
inte, och jag vill belägga detta med
följande siffror om befolkningsutvecklingen.

Andelen förvärvsarbetande har sedan
1940-talet minskat oavbrutet, samtidigt
som folkmängden ökat. Från 1950 till
1900 steg folkmängden med närmare

5 000 personer, men antalet förvärvsarbetande
ökade med knappt 300. Åren
1900—1968 ökade stadens folkmängd
med ungefär 4 000 personer, varav
3 400 var i åldrarna över 50 år. Norrköping
har ett större antal pensionärer
än andra städer, 17,3 procent mot t. ex.
Västerås med 11,2 procent. Av kommunalskatten
går 40 procent till social
service. Situationen är alltså den att
en krympande andel förvärvsarbetande
skall försörja en växande andel icke
förvärvsarbetande. Samtidigt är vår
kommunalskatt så hög som 23 kronor
per skattekrona.

Jag har i min interpellation frågat
vilka åtgärder industriministerna avser
vidta för att snabbt öka Norrköpings
möjligheter att utveckla ett mer differentierat
näringsliv. Då har jag tänkt
på utlokalisering av något statligt verk
och annan statlig verksamhet till Norrköping.
Det finns nämligen ett samband
mellan en hög andel administrativa
tjänster och hög skattekraft. Av landets
20 största städer ligger Norrköping på
nittonde platsen när det gäller antalet
administrativa tjänster och på sjuttonde
platsen när det gäller skattekraften,
med en medelskattekraft på 85,93. Som
jämförelse kan nämnas Solna, som har
andra plats både när det gäller administrativa
tjänster och skattekraft och
med en medelskattekraft på 131,71.

Redan om några månder börjar avvecklingen
av YFA, och hela avvecklingen
skall vara avslutad i oktober
1970. Samtidigt med detta kommer vi i
Norrköping att få stor arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna, och vi kommer
i en synnerligen besvärande situation,
om inte omedelbara insatser göres
även på byggnadssidan.

Herr talman! Jag vill återigen tacka
för svaret, men jag hade hoppats på något
mera konkret löfte om statlig lokalisering
till Norrköping. Samtidigt vore
det önskvärt att en grundlig utredning
gjordes — både en social och samhällsekonomisk
— om följerna av YFA -

170 Nr 25 Fredagen den 15 maj 1970

Ang. tillgången på läroböcker för grundskolan vid övergången till ny läroplan

nedläggningen och om vilka krafter som
är i verksamhet både före, under och
efter nedläggningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tillgången på läroböcker för grundskolan
vid övergången till ny läroplan

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Wikströms (fp) interpellation
angående tillgången på läroböcker
för grundskolan vid övergången
till ny läroplan, fick nu ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig, vilka åtgärder som vidtagits
för att under en övergångsperiod garantera
god tillgång på alternativa läroböcker
för grundskolan i syfte att underlätta
omställningen till den nya läroplanen.

Jag vill erinra om att för grundskolan
gäller att skolstyrelsen har att antaga
lärobok som finns uppförd på eu läroboksförteckning.
Det ankommer på statens
läroboksnämnd att besluta vilka
läroböcker som skall uppföras på läroboksförteckningen.

Läromedelsförlagens möjligheter att
planera för en god läroboksförsörjning
vid den nya grundskolans start har givetvis
underlättats av att huvuddragen
av reformen varit bekanta under lång
tid. Under läroplansarbetets gång har
läromedelsfrågorna ägnats stor uppmärksamhet
av skolöverstyrelsen och
kontinuerligt diskuterats med olika läromedelsproducenter
från såväl allmänpedagogisk
som ämnesmetodisk
synpunkt. Det har emellertid därutöver
befunnits nödvändigt att vidta vissa
övergångsåtgärder, i första hand för
årskurs 7.

Efter framställning av skolöverstyrelsen
och Svenska kommunförbundet
har Kung], Maj:t genom beslut den 24

april 1970 bemyndigat läroboksnämnden
att på läroboksförteckningen för
nästa läsår uppföra läroböcker för årskurserna
1, 4 och 7 i grundskolan, även
om innehållet inte helt överensstämmer
med den nya läroplanen. Även
härigenom underlättas läromedelsförsörjningen
inför den nya grundskolans
start.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta är ett avsnitt ur
”Fallet med de försvunna läroböckerna”.
Jag vill tacka för svaret på min
interpellation, som jag framställde den
17 mars, innan läroboksnämndens beslut
om läroböcker för årskurserna 1, 4
och 7 ännu hade blivit offentliggjort.

Det cirkulerade nämligen i skolkretsar
rykten om att cirka två tredjedelar
av alla tidigare godkända läroböcker
nu skulle underkännas. Jag ansåg det
vara angeläget att få klarhet i denna
fråga, främst ur kommunal synpunkt
med tanke på de betydande merkostnader
ett sådant beslut skulle innebära.

Tidigare kritik av de sena skolboksleveranserna
hade gjort att skolboksförlagen
i år hade laddat upp ordentligt
med nytryck och tilltryck av läroböcker.
Dessutom hade skolöverstyrelsen
meddelat bestämmelser och rutiner för
granskning och praktisk prövning av
nya läroböcker och även för granskning
av äldre läroböcker. Därvid hade
man angett att samstämmighet mellan
representanter för förlagen och statens
läroboksnämnd beträffande de riktlinjer
som borde gälla med hänsyn till
skolornas behov av information hade
nåtts vid ett sammanträde i januari i
år, vid vilket hade avhandlats ett tidsschema
för ansökan om praktisk prövning,
beläggningsmaterialets karaktär
och omfattning samt frågan om äldre
läroböckers användbarhet i den nya
grundskolan.

Genom de åtgärder som SÖ vidtagit
föreföll det vara läroboksnämndens avsikt
att garantera skolan ett rikligt ut -

Fredagen den 15 maj 1070

Nr 25

171

Ang. tillgången på läroböcker för grundskolan vid övergången till ny läroplan

bild av läroböcker även under övergångsåret
1970/71. Man angav att såväl
nyproducerade som äldre, relativt nyligen
godkända läroböcker, skulle uppföras
på listan över för den nya grundskolan
tillåtna läroböcker.

Så kom då protokollet från läroboksnämndens
sammanträde den 3 mars.
Vid ett fyra timmar långt sammanträde
beslöt nämnden, som hade att ta ställning
till omkring 550 titlar, att uppföra
105 helt nya titlar för praktisk prövning
på den här Iäroboksförteckningen.
43 helt nya böcker avvisades, 153 titlar
från den tidigare gällande läroboksförteckningen
återuppfördes, medan inte
mindre än 246 titlar avvisades.

Detta beslut kom vid en tidpunkt då
flera skolor redan hade beställt eller
var i färd med att beställa läroböckerna
för nästa läsår. För förlagen innebar
beslutet att hela produktionsplaneringen
och lagerhållningen kullkastades.

I början av april överklagades beslutet
av alla skolboksförlag utom det statliga.
Remissyttranden inhämtades från
skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet
och naturligtvis från läroboksnämnden
själv. Skolöverstyrelsen
och Kommunförbundet avgav intressant
nog ett gemensamt remissyttrande och
sade bl. a. följande: ”SÖ och Svenska
Kommunförbundet har funnit att vissa
av de förutsättningar som förelegat vid
uppgörande av nämnda förteckning ej
med säkerhet kan komma att alltjämt
föreligga inför läsåret 1970/71. Vissa
tekniska och administrativa problem
kan således komma att förorsaka svårigheter
beträffande läroboksförsörjningen
för de årskurser i grundskolan,
för vilka den nya läroplanens genomförande
nu är aktuell. Situationen har
befunnits motivera särskilda åtgärder.
Den enda nu möjliga åtgärd, som kan
beräknas ge tillräcklig effekt, torde vara
att tillåta användning av läroböcker
anpassade till den äldre läroplanen.
”

Läroboksnämnden, som tydligen ha -

de tagit kritiken ganska allvarligt, gav
en bakgrund till sitt remissvar angående
de överklagade besluten och redovisade
sin handläggning. Av redogörelsen
framgår, att läroboksnämndens förberedelser
varit ”allsidiga och grundliga,
att nämndens handläggning av
ärendena uppfyller alla krav som kan
ställas, att läroboksnämndens ledamöter
och suppleanter har fått inblick i
ärendena och haft tillgång till ett gott
beslutsunderlag”.

Om nu läroboksnämnden fått rätt i
detta ärende, hade enligt förlagens beräkningar
omkring 2 miljoner läroböcker
som redan förelåg producerade till
ett värde av inemot 20 miljoner kronor
blivit oanvändbara. Lärarna hade
tvingats att använda helt nya, fullständigt
oprövade böcker, och kommunerna
hade drabbats av betydande merkostnader.

Så kom regeringens beslut den 24
april, i vilket man upphävde läroboksnämndens
beslut den 3 mars. I Kungl.
Maj:ts beslut står följande: ”Vid sidan
av läroböcker kan i undervisningen användas
kompletterande material som ej
granskats av läroboksnämnden.”

Som sig bör triumferade alltså rättvisan
och det sunda förnuftet även i
fallet med de försvunna läroböckerna,
och läroboksnämnden fick bakläxa av
regeringen. Den var välförtjänt.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara göra den
kommentaren, att läroboksnämnden
följt givna direktiv och bestämmelser.
Jag har fullt förtroende för nämndens
sätt att sköta sina uppgifter.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag förstår väl, att utbildningsministern
inte vill medge att
läroboksnämnden fick en bakläxa. Icke
desto mindre var det fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

172

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. ny utskottsorganisation för riksdagen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av proposition
med förslag till grundlagsändringar,
avseende ny utskottsorganisation
för riksdagen, m. m. samt motioner.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
Kungl. Maj:ts proposition nr
40, med förslag till grundlagsändringar,
avseende ny utskottsorganisation
för riksdagen, in. m. Förslaget innebure
övergång till ett system med fackutskott.
Alla frågor inom ett ämnesområde,
vare sig det gällde lagstiftning, utgiftsanslag
eller något annat, skulle i
princip beredas av samma utskott.

Enligt förslaget skulle varje riksdag
inrätta ett konstitutionsutskott och ett
finansutskott samt minst 14 andra utskott.
Varje utskott skulle hava minst 15
ledamöter, vilket motsvarade minst 240
ordinarie utskottsplatser.

Utskotten föresloges få självständig
initiativrätt, d. v. s. rätt att inom sina
respektive ämnesområden väcka även
andra förslag än sådana som hade samband
med dit hänvisade frågor.

Det nu gällande förbudet för statsråd
att närvara vid utskottsförhandling
föresloges slopat. Statsråd skulle i likhet
med andra utomstående kunna få
företräde inför ett utskott, om detta beslutade
det.

Avsikten vore att de grundlagsändringar
som gällde omläggningen av utskottsorganisationen
skulle slutligt antagas
alldeles i början av 1971 års riksdag,
så att den nya organisationen i
praktiken komme att tillämpas av enkammarriksdagen
redan från dess början.

Propositionen innehölle fem lagförslag,
dels två som avsåge grundlagsändringar,
nämligen förslag till

1) ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, avseende den nya
utskottsorganisationen, och

2) ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, avseende utrikesnämnden,

dels tre andra lagförslag, nämligen
förslag till

3) lag om ändring i lagen (1934: 437)
för Sveriges riksbank,

4) lag om ändring i ansvarighetslagen
(1936:324) för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
m. fl., samt

5) lag om ändring i lagen (1937: 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de med anledning av propositionen
väckta motionerna:

1) de likalydande motionerna I: 1031,
av herr Ernulf m. fl., samt II: 1190, av
herr Antby och herr Börjesson i Falköping; 2)

de likalydande motionerna I: 1039,
av herr Svanström och herr Olsson,
Ernst, samt II: 1198, av herr Larsson i
Luttra och herr Dockered;

3) motionen I: 1038, av herr Dahlén
m. fl.;

4) motionen 11:1197, av herrar Ahlmark
och Vlisten;

5) motionen 11:1199, av fröken Sandell,

dels ock följande under den allmänna
motionstiden väckta motioner:

6) de likalydande motionerna I: 269,
av herr Bohman m. fl., och II: 306, av
herr Holmberg m. fl., i vad motionerna
avsåge offentlighet i utskotten;

7) de likalydande motionerna I: 445,
av herr Helén m. fl., och II: 492, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., i vad motionerna
avsåge offentlighet i utskotten;
ävensom

8) motionen 11:202, av herrar Ahlmark
och Ullsten.

I motionerna 1:269 och 11:306 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t efter utredning
måtte framlägga förslag om

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

173

Ang. ny utskottsorgamsation för riksdagen

möjlighet för riksdagsutskotten att hälla
öppna sammanträden.

[ motionerna 1:445 och 11:492 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala, att utredning och förslag om
offentliga utfrågningar i riksdagens utskott
i huvudsaklig överensstämmelse
med riktlinjerna i motionerna borde
framläggas av grundlagberedningen.

I motionerna I: 1031 och II: 1190 hade
föreslagits, att riksdagen — med
förklaring att propositionen icke kunnat
antagas i oförändrat skick — skulle
antaga propositionen med den ändringen,
att §§ 36, 37 och 45 i riksdagsordningen
erhölle i motionerna angiven
lydelse. Förslagen innebure, att det skulle
föreskrivas i 36 §, att det skulle finnas
”minst tolv” utskott och icke ”minst
sexton”, i 37 §, att varje utskott skulle
bestå av ”minst tretton” ledamöter och
icke ”minst femton”, och i 46 §, att
”ledamot” och icke bara ”ledamot som
förlorat vid omröstning inom utskott”
skulle hava reservationsrätt.

I motionen II: 102 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle giva regeringen i uppdrag att så
snart som möjligt framlägga förslag som
gåve riksdagens utskott rätt att hålla
offentliga utfrågningar.

I motionen II: 1197 hade anhållits, att
riksdagen i sitt beslut om utskottsorganisationen
i den nya enkammarriksdagen
med anledning av proposition nr
40 måtte fastslå, att utskotten ägde rätt
att hålla offentliga utfrågningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med anledning av proposition nr
40 och med avslag på motionerna

a) II: 1199,

b) 1:1031 och II: 1190,

c) 1:1039 och II: 1198,

d) 11:202,

e) 1:269 och 11:306, såvitt avsåge
offentlighet i utskotten,

f) 1:445 och 11:492, såvitt avsåge
offentlighet i utskotten, samt

g) II: 1197

för sin del antaga utskottets förslag till
grundlagsändringar enligt bilaga 1 i utlåtandet; 2.

med bifall till proposition nr 40
och avslag på motionen 1:1038 antaga
grundlagsförslagen under punkten 2 i
nämnda proposition; samt

3. med bifall till proposition nr 40
antaga övriga vid densamma fogade
lagförslag.

Reservationer hade avgivits

1, i fråga om viss offentlighet i utskotten
av herrar Richardson, Hans Petersson,
Nelander och Strömberg (alla
fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna

1) 11:202

2) I: 269 och II: 306

3) 1:445 och II: 492

4) 11:1197

anhålla att Kungl. Maj:t så snart som
möjligt måtte lägga fram förslag som
gåve riksdagens utskott rätt att hålla
offentliga utfrågningar; samt

2), i fråga om reservationsrätten i utskott,
av herrar Richardson, Hans Petersson,
Nelander och Strömberg (alla
fp), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman: Till konstitutionsutskot
tets utlåtande nr 27 har fogats två reservationer,
den ena motiverad och den
andra blank. Den förra gäller möjligheten
för ett riksdagsutskott att anordna
offentliga utfrågningar och den andra
reservationsrätten i utskott.

Frågan om offentliga utfrågningar har
varit föremål för en undersökning av
en särskild arbetsgrupp inom folkpartiet
och dessutom behandlats vid landsmötet
hösten 1969. Vi har således penetrerat
frågan ingående och anser oss

174

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. ny utskottsorganisation för riksdagen
mogna att ta ställning redan nu. Vi finner
därför inte utskottsmajoritetens
hänvisning till att frågan skall prövas
av grundlagberedningen vara något bärande
skäl till att inte sakbeliandla frågan
i samband med den grundlagsrevision
som nu företas.

Eftersom det uppenbarligen förekommit
en hel del missförstånd om vad saken
gäller och vad vår ståndpunkt
egentligen innebär, vill jag slå fast vår
linje genom att anföra ett kort citat ur
landsmötesbeslutet. Där sägs bl. a. följande:
”Riksdagens utskott skall ha möjlighet
att vid behandling av olika ärenden
för utfrågning inkalla personer
utanför utskottet, t. ex. statsråd, riksdagsmän,
representanter för olika organisationer
och myndigheter eller fristående
experter.” Det innebär att utskotten
skall ha möjlighet att anordna
offentliga utfrågningar och ingalunda
att detta skall vara något regelrätt inslag
i den vanliga ulskottsberedningen
av ärendena. Det är utskottet självt som
skall avgöra om det är lämpligt och
önskvärt att låta en utfrågning vara
offentlig. Det är heller ingalunda meningen
att den tillfrågade skall utsättas
för något inkvisitoriskt förhör. De
antydningar som gjorts om att det skulle
bli något i stil med de amerikanska
utskottsförhören under McCarthyismens
dagar är självfallet fullständigt felaktiga.
Det bör för övrigt uppmärksammas,
att det inte talas om förhör utan
om utfrågning. Vi har därjämte framhållit
att den som blivit inkallad till
utfrågning skall ha rätt att vägra infinna
sig och att den som infinner sig
inte skall behöva svara på andra frågor
än dem han själv vill besvara.

Man kan då naturligt nog undra varför
dessa utfrågningar skall vara eller
kanske rättare kan vara offentliga. Det
är ju egentligen bara på den punkten
reservanternas yrkande skiljer sig från
majoritetens. Jag vill i korthet anföra
fyra skäl.

1. En principiellt motiverad strävan
att så långt det är möjligt vidga insyn

och offentlighet till de slutna rum där
beslut fattas. Ju viktigare beslut som
fattas, desto angelägnare är detta. Ingen
lär kunna förneka att riksdagsbesluten
med ytterst få undantag i realiteten
fattas i utskotten.

2. En ideologiskt-politiskt betingad
strävan att stärka riksdagens ställning
i det politiska livet. Att statsråden skall
kunna inkallas till utskotten är bra. Det
skulle vara ännu bättre, om det kunde
ske under bevakning av press och övriga
massmedia.

3. En önskan att öka allmänhetens
kännedom om hur riksdagen arbetar —
eller om det till äventyrs skulle vara
motiverat — att den arbetar. Den bild
allmänheten får av riksdagsarbetet gäller
främst debatterna i kamrarna och
så förstås riksdagens högtidliga öppnande.
Engagemanget och entusiasmen
bland ledamöterna är som bekant högst
varierande i båda fallen. Denna bild är
med andra ord föga representativ för
verksamheten i riksdagen.

4. En önskan att skapa möjligheter
att åstadkomma en viss avlastning från
den nya riksdagen vad gäller enkla frågor
och interpellationer. Det tycks finnas
en ganska allmän oro för att den
nya riksdagen med de många ledamöterna
kommer att bli mycket tungrodd
och att åtskilliga ledamöter sällan får
möjlighet att komma till tals. En möjlighet
att inom ett utskott ställa frågor
till ett statsråd skulle kunna bli en god
ersättning för eller ett komplement till
frågeinstitutet i kammaren. Vi har nu
ägnat närmare en och en halv timme
åt en interpellalionsdebatt, innan vi
kan ta itu med utskottsärendena. Det
har säkerligen varit en både värdefull
och angelägen debatt — jag har ingen
anledning att tro annat — men den
kanske skulle ha kunnat föras i ett utskott
under offentlighet med samma
utbyte.

Den blanka reservationen gäller utskottets
förslag till reglering av reservationsrätten.
Vi vill med denna reservation
markera att vi inte är helt nöjda

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

175

med den utformning som § 46 i riksdagsordningen
föreslås få. Det är självfallet
angeläget att rätten att avge reservation
fastslås i riksdagsordningen.
Däremot kan man fråga sig, om det är
nödvändigt eller lämpligt att just i
grundlagen i detalj reglera det tekniska
förfarandet då man i övrigt söker föra
över detaljbestämmelser från grundlagarna
till vanliga lagar eller stadgor.
Och om man nu trots allt vill ha detaljbestämmelserna
i grundlag bör de vara
så utformade, att de inte försvårar ett
smidigt och praktiskt arbete i utskottet.

Reglerna för omröstning inom utskott
och avgivande av reservation har i den
nuvarande riksdagen tillämpats något
olika i olika utskott. I vissa utskott har
ledamot fått avge reservation trots att
vederbörande inte förlorat vid omröstning
utan på annat sätt gjort klart, att
han inte samtyckt till majoritetens mening,
t. ex. anmält sin avsikt att avge
reservation. Det nya förslaget innebär
sålunda en skärpning av gällande praxis,
en skärpning som kanske kan göra
arbetet mera tungrott och osmidigt.

Den situationen uppstår inte sällan,
att en ledamot eller ett partis representanter
med anledning av den diskussion
som förts i utskottet önskar få rådrum
före det definitiva ställningstagandet —
i vissa fall kanske för kontakt med partiledning
eller riksdagsgrupp. I de fall
bordläggning vägras — sådant förekommer
som bekant — tvingas vederbörande
ledamot för att han inte skall förlora
sin reservationsrätt att kräva formell
omröstning och därvid ta ställning,
trots att han kanske velat ha betänketid
före det slutliga ställningstagandet.
Detta är en beslutsprocedur som vi inte
finner helt tillfredsställande.

Jag har inget yrkande på denna
punkt. Däremot, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 1.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Med anledning av den
reservation i vilken det föreslås att man

Ang. ny utskottsorganisution för riksdagen
redan nu skulle få bestämmelser om
s. k. offentliga utfrågningar i utskott vill
jag bara meddela att denna fråga är —
vilket också framhålles av utskottet —
föremål för utredning inom grundlagberedningen.
En av sekreterarna i den
arbetsgrupp som jag själv tillhör inom
grundlagberedningen är sysselsatt med
uppgiften, och vilken ställning grundlagberedningen
kommer att ta kan jag
inte svara på förrän utredningen är
färdig och förslag framlagts.

Jag tror att det finns anledning att
avvakta utredningens resultat, innan
ställningstagandet sker. Jag ber därför,
herr talman, att i det stycket få hemställa
om bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det är en genomgripande
omorganisation av riksdagens
arbete som här föreslås, och egentligen
är det förbluffande att debatten kring
denna omorganisation har varit så obetydlig.
Det har knappast varit någon
debatt alls, inte ens om en så genomgripande
och för riksdagen främmande
åtgärd som att den nya organisationen
skall träda i kraft redan nästa år,
vilket ju innebär vissa specialarrangemang,
föreslagna i propositionen och av
utskottet.

Den debatt som har förekommit har
väl närmast rört tre detaljer.

I den fråga som herr Richardson tog
upp nyss vill jag för min del deklarera
att eftersom grundlagberedningen tar
frågan under övervägande så finns det
anledning att avvakta dess arbete. Därigenom
kan vi ju få frågan belyst på ett
fylligare sätt än vad som skulle ha blivit
fallet genom enbart en utskottsbehandling
i snabb takt nu.

Den andra fråga som varit uppe gäller
initiativrätten för utskotten. Där har
konstitutionsutskottet på sidan 7 i utlåtandet
markerat att de nya befogenheterna
i fråga om varje utskott skall
handhas med samma varsamhet som

176

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Ang. ny utskottsorganisation för riksdagen
iakttagits av de utskott som nu har
självständig initiativrätt. Jag tror att
det är mycket värdefullt att det påpekandet
har gjorts. Det undanröjer väl
en del farhågor som annars skulle ha
kunnat uppkomma, teoretiskt sett, för
att utskott med förbigående av den normala
proceduren skulle kunna överraska
riksdagen med vissa åtgärder och
vissa förslag.

Den tredje fråga som diskuterats har
varit statsråds medverkan i utskottsarbetet.
Nu får statsråd infinna sig endast
i utrikesutskottet, och den möjligheten
har ibland begagnats. Enligt den
föreslagna ordningen får statsråd infinna
sig också i annat utskott, men
konstitutionsutskottet understryker att
statsråd skall få inställa sig endast på
begäran av vederbörande utskott och
endast för att lämna upplysningar, inte
för att delta i överläggningar med utskottet.
Även det förefaller vara en
mycket välbehövlig och viktig precisering,
eftersom vi inte gärna vill rubba
den konstitutionella maktbalansen mellan
regering och riksdag i detta land
utan att en sådan åtgärd föregås av
andra överväganden än sådana som
sammanhänger med en sådan liten
ändring som det här är fråga om. Förbudet
för statsråd att delta i utskottsarbete
är ett uttryck för den konstitutionella
maktbalans mellan regering
och riksdag som tidigare har funnits.
När nu detta förbud slopas får det
inte uppfattas så att man vill ändra på
vad som av hävd har funnits inskrivet
i vår författning i den vägen.

Icke minst erfarenheterna under vårriksdagen
har väl givit belägg för att
en ny utskottsorganisation är påkallad.

Vi har i år haft många exempel på dubbelarbete
i olika frågor genom att frågor
hänvisats till olika utskott med därav
följande svårigheter att samordna
verksamheten. Det har också inneburit
att de enskilda utskottsledamöterna inte
på ett tillfredsställande sätt kunnat
överblicka vad som sker i det ena eller
det andra utskottet. Det har förekommit

många exempel på nackdelar av nuvarande
system. Dessa bör kunna avhjälpas
i och med denna ordning. Det
är så mycket viktigare att vi får ett effektivare
utskottsarbete som den nya
riksdagen tyvärr blir så stor att den
omfattar 350 ledamöter; det är alltså
en tung skuta som skall sättas i sjön.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att moderata samlingspartiet hela tiden
påyrkade att antalet skulle sättas till
300.

Det är emellertid inte nog med att
skapa en ny utskottsorganisation. Det
kanske också krävs att riksdagen i annat
sammanhang rationaliserar sitt arbete,
vilket är så mycket viktigare då
riksdagen ju inte annars gärna kan begära
rationalisering av annan verksamhet
inom offentlig eller enskild verksamhet
och förvaltning.

Jag gör detta påpekande med anledning
av gårdagens voteringar. Det är inte
första gången som vi har ställts inför
massvoteringar — det sker regelbundet
i samband med behandlingen av bostadsfrågorna.
I går var det 43 voteringar
om skattepaketet, 42 rösträkningar
och 48 yrkanden.

Herr talman! Jag tycker inte att detta
är en rimlig ordning. Med bortseende
från slentrian, och byråkratiska vanor
borde man kunna få fram utskottsutlåtanden
som var mer principiella. I
samband härmed skulle också antalet
voteringar kunna nedbringas. Det är
inte rimligt att två kamrar skall sitta
över timmen och votera i frågor, som
praktiskt taget redan är avgjorda, när
man med en litet smidigare uppläggning
av utskottsyrkandena till mera
principiella resonemang och en smidigare
uppläggning av voteringarna skulle
kunnat minska bördan. Jag vill särskilt
betona att denna anmärkning icke
riktar sig mot herr talmannen utan mot
den slentrian som vi kanske alla har
benägenhet för men som vi bör försöka
rensa bort.

Häri instämde herr Skärman (fp).

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

177

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Herr Hernelius påpekar
att det nästan inte alls förts någon debatt
om den nya riksdagsordningen.
Detta är riktigt -— det är också överraskande
och beklagligt. Jag konstaterar
att inte ens konstitutionsutskottets ordförande
velat diskutera den fråga som
vi har tagit upp, vare sig i utskottet eller
i kammaren. Man kan fråga vad det
beror på att intresset är så litet. Ibland
har man en känsla av att konstitutionsutskottet
vill skjuta över frågan till
grundlagberedningen. Många av ledamöterna
i grundlagberedningen är ju
samtidigt ledamöter i konstitutionsutskottet,
och man kan få det intrycket
att de har drabbats av den handlingsförlamning
som en besvärande personlighetsklyvning
kan ha åstadkommit.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag vill bestrida att det
inte skulle finnas intresse från min sida
i denna fråga, man bör utreda frågan.
Jag tror att intresset för frågan är lika
starkt hos mig som hos herr Richardson.
Skillnaden mellan oss är att jag
vill ha ett rikare sakmaterial innan jag
tar slutgiltig ställning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1 d—1 g samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen avseende
punkterna 1 d—1 g propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Richardson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt, sig

Ang. ny utskottsorganisation för riksdagen
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
27 punkterna 1 d—1 g, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Richardson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av motioner angående
styrelseval till och insyn i kommunala
bolag och stiftelser in. m.; samt
nr 29, i anledning av motioner angående
den kommunala demokratin.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

178

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motioner
om åtgärder för att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
269, av herr Bohman m. fl., och II: 306,
av herr Holmberg m. fl., i vilka motioner,
såvitt nu vore i fråga, anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte

låta utreda frågan om införande av
ett folkomröstningsinstitut på riksplanet
samt

tillsätta en allsidig utredning om det
statliga och kommunala partistödets
konstruktion och om andra i motionerna
berörda frågor som sammanhängde
med partiernas finansiering.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 269 och II: 306 i de delar
som behandlats i detta utlåtande.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Hernelius och Björkman
(alla m), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:269 och 11:306 i motsvarande delar
anhålla hos Kungl. Maj:t

1) om utredning av frågan om införande
av ett folkomröstningsinstitut på
riksplanet; och

2) om tillsättande av en särskild utredning
för allsidig prövning av de med
partiernas finansiering sammanhängande
frågorna.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Även i år har moderata
samlingspartiet i en partimotion framfört
vissa synpunkter och förslag i syfte
att fördjupa och stärka det svenska
folkstyret. Jag avser förslagen i motionerna
som i denna kammare har nr
269 och i andra kammaren nr 306.

Nu har redan en del avsnitt i dessa
motioner behandlats vid denna riksdag.
Det gäller exempelvis vad som rör kollektivanslutningen,
det statliga partistödet
o. s. v. Vi skall inte nu bryta mot
ordningen och återkomma till dessa avsnitt,
men nog finns det skäl att föra
fram synpunkter i syfte att nå resultat
och få ett mer levande folkstyre.
Åtgärder behöver vidtagas för att om
möjligt stärka och fördjupa de värden
det här gäller.

När vi ser hur utvecklingen pågår
och förändras, hur många grupper som
gör sig påminta och hur många det
finns som inte nu godtar en parlamentarisk
och demokratisk ordning för fattandet
av beslut och fastställande av
samhällets funktioner, utan öppet hänger
sig åt att med våld förändra samhället,
inser vi att det är fara å färde.
Det är viktigt och betydelsefullt att
bredda de enskilda medborgarnas inflytande
på samhällets olika områden.
I partimotionen uttalas att det finns anledning
att på allt sätt understryka att
frågan om demokratins breddning och
fördjupning är ingenting mindre än en
av våra viktigaste samhällsfrågor nu
och för överskådlig tid. När det allmänna
tar hand om en större del av
medborgarnas inkomster och tillgångar,
när den allmänna sektorn ökar alltmer,
är det inte oviktigt att allmänheten
kan öva ett starkt inflytande när
det gäller att avgöra hur dessa tillgångar
skall användas. Även detta kommer
in i bilden när man vill stärka och fördjupa
det svenska folkstyret.

Vad det allmänna uträttar har också
sin stora betydelse för oss alla. Jag anser
att det ligger en fara i att både den
politiska och den ekonomiska makten
blivit så koncentrerad som den är genom
att ett fåtal har så stor makt och
så enormt inflytande. Ingen kan påstå
att detta bidrager till att skapa ett levande
folkstyre. Vad vi har sagt i motionen
är att här finns en tendens till
en centralisering, till en maktkoncentration,
som utgör ett faromoment i det
socialistiska samhället. Människorna

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

179

Om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

vill lia — och bör ha så långt som
möjligt — medbestämmanderätt i stora
och avgörande frågor. Vi har den
uppfattningen att skall det vara en parlamentarisk
demokrati, bör vi ha ett
användbart system med folkomröstning.
Genom folkomröstning får medborgarna
möjlighet att direkt påverka
de politiska besluten i mera betydelsefulla
frågor.

När det gäller den kommunala förvaltningen
i vårt land är det inte oviktigt
hur dess uppgifter skötes. Kommunerna
blir genom sammanläggning allt
större, och deras finanser rör sig om
mycket stora belopp. Kommunalskatten
är för de allra flesta medborgare —
som det många gånger påpekas här i
riksdagen ■— den iyngsta och största
skatten. Det sammanlagda skatteuttaget
för kommunerna är större än den direkta
statsskatten. Medborgarna berörs
också på nära håll av vad som händer
och sker i kommunerna.

Vi föreslår därför att man utreder
frågan om införande av ett folkomröstningsinstitut
på såväl riksplanet som
kommunalplanet.

Så ett ord också om partistödet. Vi
har även i år behandlat de orättvisor
som förekommer när det statliga partistödet
delas ut till partierna. Det finns
anledning att ännu mer rikta kritik mot
det kommunala partistödet än mot det
statliga, och där finns ännu större anledning
att göra en utredning för att
komma fram till en bättre ordning.

Vi erkänner alla att det är bra med
kommunal självstyrelse. Men när kommunerna
fick rätten att själva bestämma
om det kommunala partistödet — om
det skall utgå eller inte och om beloppens
storlek — så har den självstyrelsen
inte fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Utformningen av det kommunala
partistödet har blivit ännu mer
godtyckligt än det statliga. Det statliga
partistödet utgår med samma belopp
för partiernas riksdagsmän, medan ledamöterna
i kommunernas fullmäktige
har ett högst skiftande värde. Värdet

av en ledamot i kommunalfullmäktige
varierar — har jag funnit — mellan
25 000 kronor och ingenting alls (det
finns en och annan kommun som handlat
så förnuftigt att den beslutat att inte
införa något kommunalt partistöd).

Även om vi har kvar principiella betänkligheter
mot partistödet anser vi,
som vi uttalat i motionen, att det inte
är realistiskt att yrka på ett borttagande
av stödet. Den aktuella frågan gäller en
utredning om att stödet bör utgå efter
mer rättvisa principer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att ta upp någon större politisk
debatt, som man skulle kunna göra med
anledning av herr Sveningssons anförande.
Det gäller här litet rester som
blev kvar på de motioner utskottet haft
att behandla. Som herr Sveningsson sade
finns i reservationen med en fråga
som redan har behandlats, nämligen
partistödet.

Beträffande folkomröstningsinstitutet
berörde herr Sveningsson frågan om
kommunerna. Det är att observera att
den utredning som är tillsatt bl. a. har
den frågan i sina direktiv. Jag föreställer
mig att grundlagberedningen inte
kan komma förbi saken. På det sättet
är frågan alltså redan föremål för den
uppmärksamhet som herr Sveningsson
vill ha till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

180

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej —18.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
m. m.; och

nr 33, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om industriellt utnyttjande av skogstillgångar
i Norrlands inland

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
om industriellt utnyttjande av skogstillgångar
i Norrlands inland.

I de likalydande motionerna 1:817,
av herr Jacobsson, Per, samt II: 956,
av herr Larsson i Umeå och herr Sellgren,
hade anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära en skyndsam utredning
av tillgången på vedråvara,

att utredningen måtte begränsas till
områden i anslutning till Inlandsbanans
sträckning genom de tre nordligaste
länen med Storuman som centrum,
samt

att utredningen måtte framlägga förslag
till att vedråvaran antingen användes
i till området lokalt bunden industri
eller transporterades till kustindustri,
varvid borde beaktas det råvarubeliov
som redan befintlig eller planerad
industri inom området hade.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 817 och II: 956.

Reservation hade avgivits av herrar
Annerås (fp) och Löfgren (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 817 och II: 956 hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning av tillgången
på vedråvara i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Mattsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(samtliga ep).

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att i korthet få
motivera den reservation som fogats
till utskottsutlåtande! i detta ärende.

Fredagen den 15 mai 1970

Nr 25

181

Om industriellt utnyttjande av skogstillgångar i Norrlands inland

Motionärerna framhåller att Inlandsbanans
sträckning genom de tre nordligaste
länen går genom stora skogsområden
där avverkningarna avstannat,
delta närmast som en följd av det geografiska
läget och det stora avståndet
till förädlingsindustrierna. Utvecklingen
går mot allt större s. k. 0-områden,
som från början varit belägna i
huvudsak väster om Inlandsbanan men
som nu utvidgats till stora arealer öster
om bansträckningen. Detta medför att
stora tillgångar av värdefull vedråvara
inte kan tillvaratas.

Ägoförhållandena inom området är
splittrade på statens, enskildas och samfälligheters
innehav av skogsmark, men
staten är den största ägaren inom det
nordliga området, och möjligheterna
att tillvarata skogsråvaran borde därför
ske genom ett statligt initiativ.

Angeläget är att tillvarata skogsråvaran
och att skapa arbetstillfällen för
att mildra den besvärande undersysselsättning
som råder inom området. Ett
bättre utnyttjande av Inlandsbanans kapacitet
hör också till bilden vid en ekonomisk
bedömning av lönsamheten.

Som framgår av utskottsutlåtandet
redovisas remissyttranden från domänverket,
Skogindustriernas samarbetsutskott
och från Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund vid behandling av
liknande motioner vid 19G9 års riksdag.

De båda förstnämnda remissinstanserna
anser inte någon utredning vara
påkallad, medan Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund påpekar att avsättningsförhållandena
för skogsproduktionen
i stora delar av Norrlands
inland under lång tid har utvecklats på
ett ogynnsamt sätt beroende på en successiv
försvagning av skogsindustrins
lönsamhet och att denna negativa utveckling
fortgår för vissa delar av inlandet.
De starkt stigande omkostnaderna
för lastbilstransporter slår igenom
kraftigt på kostnadssidan.

SSR finner det naturligt mot bakgrund
av detta att frågan om åtgärder
för att förbättra avsättningsförhållan 7

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

dena inom det aktuella området tas upp
till diskussion och pekar också på möjligheten
att öka exporten på Norge.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anger som sin uppfattning att
åtgärder, insatta på det sätt som motionärerna
föreslagit, kan förbättra
möjligheterna till avsättning av råvara
från dessa skogar.

Huvudsyftet med motionen, att tillvarata
värdefull vedråvara och skapa
ökade arbetstillfällen, bör utredas, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Annerås argumenterar
på ett ganska märkligt sätt. Här
föreligger remissyttranden från flera
håll. Yttrandena från de två tunga remissinstanserna
går i negativ riktning,
medan yttrandet från den tredje remissinstansen
kan tolkas på annat sätt. Herr
Annerås citerar ur det sistnämnda och
bygger sitt resonemang på vad Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund anför.
Det herr Annerås tar upp är besläktat
med frågan från i fjol, nämligen
att förlägga en massafabrik till Stornman.
Remissvaren från olika håll var
då negativa, och riksdagen avslog förslaget.
Yttrandena kom från domänverket
och Skogsindustriernas arbetsutskott,
vilka ansåg att råvarutillgångarna
i Storuman var otillräckliga för att förlägga
en massafabrik dit.

Nu har folkpartiet kommit tillbaka
med liknande förslag, och utskottet har
införskaffat uttalanden från andra håll.
Herr Annerås uppehöll sig inte alls vid
vad Skogsindustriernas samarbetsutskott
har sagt i år. Det talar om att råvarutillgångarna
är tillräckligt klarlagda
och att kustindustrin i mycket hög
grad gör anspråk på råvarutillgångarna.
Herr Annerås nämnde inte heller
någonting om att domänverket i sitt remissvar
talar om dålig lönsamhet i det
aktuella området. Domänverket anför
också att AB Statens skogsindustrier

182

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om industriellt utnyttjande av skogstillgångar i Norrlands inland

för sin utbyggnad i Piteå behöver mer
råvaror. Det hör till bilden att även
beakta remissvaren från dessa instanser.

Utskottet redovisar också att vissa
initiativ har tagits på dessa områden
under senare tid bl. a. i samverkan
mellan Svetab och AB Statens skogsindustrier.
Enligt de uppgifter som utskottet
har fått kan inte ett ställningstagande
väntas före 1970 års utgång
men uppmärksamheten är i hög grad
riktad på dessa problem.

Det är också ganska intressant att
läsa om hur cellulosabolagen — både
de enskilda och böndernas eget företag
— har mött dessa tankegångar.
Man talar om råvarubristen i området
kring Storuman och menar att ett samhälleligt
stöd blir nödvändigt. Det är
ju inte utan intresse.

Utskottet konstaterar att motionärernas
önskemål är väl tillgodosedda genom
de aktuella initiativ som är på
gång, medan folkpartireservanterna
trots remissyttrandena slår fast, ”att en
mera omfattande inventering borde ske
inom ett större område och omfatta de
tre nordligaste länen med huvudpunkten
lagd till de områden belägna väster
om Inlandsbanan där skogsbruket för
närvarande uppphört. Det är önskvärt
att en sådan inventering sker skyndsamt,
då avsättningsmöjligheterna för
de närmaste åren anses goda och förutsättningar
för ett lönsamt skogsbruk
föreligger.”

Reservanterna slår alltså utan vidare
fast att förutsättningar för ett lönsamt
skogsbruk föreligger här. Det är
att visa stor solidaridet gentemot motionärerna,
och det är naturligtvis på
sitt sätt lovvärt att vara lojal gentemot
partivänners motioner. Folkpartisterna
har emellertid inte kunnat få med sig
sina mittenbröder — centerpartisterna
har inte kunnat ansluta sig till samma
reservation. I centerpartisternas särskilda
yttrande sägs, att flera utredningar
redan gjorts på detta område
och att ytterligare utredningar inte kan

ge mera, att tillgångarna på fiberråvaror
är väl kända och vidare att den
statliga företagsamheten aktivt bör engagera
sig för att möjliggöra en förädling
av den råvara som finns inom
Norrlands inland.

Det är inte alltid som vi kan säga att
man kan lita på centern, men det kan
vi tydligen i detta sammanhang. Centerns
särskilda yttrande ligger nämligen
helt i linje med utskottets yrkande
som bör resultera i avslag på folkpartimotionerna.

Hur tror folkpartisterna att de skall
kunna övertyga riksdagen om klokheten
i sina motioner, när de vid samma
utskottsbord inte ens kunnat övertyga
sina mittenbröder i centerpartiet.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Arinerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Fredagen den 15 mai 1970

Nr 25

183

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej —20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av motioner om åtgärder
mot luftförorening genom motorfordon;
och

nr 47, i anledning av motion om föreskrift
att endast s. k. lätt bränsle må
användas för dieseldrivna fordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning
av motioner om ersättning till
fiskare för inkomstbortfall på grund av
kvicksilverförorening, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om jämlikhet mellan arbetare och
tjänstemän, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av motioner om jämlikhet mellan arbetare
och tjänstemän, m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de likalydande motionerna
1: 950, av herr Augustsson och herr
Karlsson, Helge, samt II: 1119, av herr
Hagnell m. fl., om jämlikhet mellan arbetare
och tjänstemän, m. m.

I motionerna hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
giva uttryck för

1. att regeringen måtte underrätta
företagsledningarna i de under regeringens
ägaransvar liggande statliga företagen,
såväl bolagen som affärsverken,
att företagen skulle av styrelserna
förvaltas så att samtliga löntagare gåves
likartade förhållanden i fråga om social
trygghet och sociala förmåner,
d. v. s. anställningsförhållanden, arbetstider,
semester, pensioner, sjukvillkor
och liknande,

2. att regeringen genom lagstiftning
och ekonomisk påtryckning skulle eftersträva,
att de anställda i kommuner
och landsting, oberoende av om de vore
arbetare eller tjänstemän, skulle behandlas
som jämlikar i socialt hänseende,

3. att regeringen för att genomföra
social jämlikhet på den privata marknaden
skulle tillsätta en utredning med
uppdrag att inom en på förhand begränsad
tidrymd utarbeta förslag så att
regeringen till riksdagen kunde återkomma
med förslag om lagstiftning syftande
till att på väsentliga punkter genomföra
jämlikhet i socialt hänseende
mellan olika grupper av löntagare.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 950 och II: 1119 i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Pieservationer hade anförts

1) av herr Wallmark (m), fru Florén-Winther
(m) och herr Nilsson i Agnäs
(in), vilka ansett, att utskottet bort
på åberopade grunder hemställa, att de
likalydande motionerna 1:950 och II:
1119 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) av herr Persson, Yngve, (s), som
dock ej antytt sin mening.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Kristiansson,
Axel, (ep).

184

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Ärade kammarledamöter!
Jag anser att den fråga som motionärerna
tagit upp och som behandlats
av utskottet och nu står inför riksdagens
avgörande är en av de absolut
största frågorna i vårt samhälle med
rikare förgreningar ut i samhällets olika
områden än kanske någonting annat
vi har att ta ställning till. Jag har
många gånger belyst detta problem i
denna kammare och skall därför på
den punkten fatta mig kort.

I viss mån beklagar jag att vi fått upp
denna oerhört väsentliga fråga till behandling
vid en tidpunkt när det råder
viss uppbrottsstämning före helgen.
Den hade varit värd en hårdhänt och
genomgående analys, även om vi nu
tycks vara ganska överens om vartåt
det lutar när det gäller reformer på
detta område.

Utskottet har konstaterat att gränsdragningen
mellan arbetare och tjänstemän
inom svensk arbetsmarknad är
under avveckling. Man erinrar om att
LO och SAF inlett förhandlingar —
det är nämligen regelrätta avtalsförhandlingar
— om avveckling av gränsdragningen
på den privata arbetsmarknaden.
Man erinrar också om att regeringen
och de förhandlingsorganisationer
som verkar i statligt sammanhang
har frågan under prövning och att
grupp efter grupp nu förs över till ett
enhetligt plan. Man har också konstaterat
att på det kommunala området
skillnaderna mellan de två kategorierna
arbetare och tjänstemän är mycket
begränsade.

Mot bakgrund av att frågorna alltså
är på gång på olika sätt har utskottet
funnit att vi nu inte bör rekommendera
motionärernas förslag om att påkalla
en statlig utredning och statliga
åtgärder över hela lönemarknaden. Jag
kan mycket väl förstå att utskottet har
stannat vid den ståndpunkten, allra
helst som LO klart sagt ifrån att om
inte dessa förhandlingar leder till resultat,
måste möjlighet återstå att hos

statsmakterna anhålla om lagstiftningsåtgärder.
Utskottet ansluter sig till denna
uppfattning.

Utskottet slår fast att det är otillständigt
med denna gränsdragning på lönemarknaden,
inte bara när det gäller
förhållandet mellan arbetare och tjänstemän
utan över huvud taget mellan
olika löntagare i olika arbetsgivarkollektiv.
Utskottet hoppas att pågående
utredningar och överläggningar skall
leda till en avveckling. Varom inte, har
tydligen också utskottet klart för sig,
att frågan måste tas om hand av riksdagen.

Om riksdagen i dag eller kanske i
andra kammaren efter pingst sluter
upp — som jag verkligen hoppas —
kring utskottets förslag, har vi för första
gången i vårt lands historia fått ett
klart och entydigt besked till svenska
folket om att riksdagen inte vill i framtiden
se det enormt efterblivna system
som det här är fråga om. Därmed har
verkligen en stor sak hänt, och lösningarna
kommer då också alldeles säkert.
Vi borde kanske för länge sedan
ha väckt en sådan opinion, tv då hade
frågan varit avklarad så här dags. Nu
är det väl att problemet kommer att
lösas, om riksdagen — som jag förmodar
— ställer sig bakom utskottets förslag.

Jag vill emellertid, herr talman, peka
på — detta framgår också av utskottets
utlåtande — att det här inte bara
är en fråga om att behandla alla anställda
i ett och samma företag efter
samma principer, även om jag på något
sätt anser denna fråga principiellt vara
viktigast, utan det är också en fråga
om att med utgångspunkt från allmänna
anställningsvillkor behandla alla
löntagare lika, oavsett vilken arbetsgivare
det gäller. Det är häpnadsväckande
att seriösa remissinstanser förenklar
hela frågeställningen till att gälla
ett val för löntagarna mellan sociala
förmåner och löner. Skulle man kunna
tro att dessa remissinstansers synfält
är så begränsat? Nej det är det

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

185

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. in.

inte; det är här fråga om taklik. Detta
är eu oerhört viktigare och bredare
fråga än bara en fråga om avvägning
mellan olika förmånstypcr.

Jag vill något kommentera remissinstansernas
yttrande.

Som jag tidigare sagt bar LO givit
besked om att denna fråga måste klaras
och att man, om den inte går att
klara förhandlingsvägen, måste återkomma
till riksdagen.

TCO, alltså de organiserade tjänstemännens
stora riksorganisation, har
skrivit ett yttrande som för framtiden
måste bli genant för organisationen,
ty detta går inte ut på något annat än
att bevara det privilegiesystem som för
närvarande råder. TCO säger att de avtalsslutande
parterna bör ha rätt att
vid avvägningen av ersättning för utfört
arbete fördela denna ersättning
på kontant lön och allmänna anställningsvillkor
efter regler som parterna
själva kommer överens om. Ja, detta
låter mycket vackert, men TCO:s nuvarande
chef Otto Nordenskiöld sade
sommaren 1968 att det är oriktigt att
statsanställda tjänstemän har bättre allmänna
förmåner än privatanställda
och att detta måste rättas till. Då gällde
alltså inte det som nu förts fram
såsom avgörande för diskussionen, utan
då gällde det rättvisa. Det hade då
ingenting att göra med avvägningen
mellan löner och .sociala förmåner för de
anställda. Var så säker om, att om TCO
representerade ett kollektiv som vore
eftersatt som LO:s kollektiv, skulle remissyttrandet
ha fått en helt annan
karaktär!

Jag drar mig inte, herr talman, fastän
jag är LO-man att utmanande säga
till TCO, eftersom dess yttrande är
synnerligen utmanande mot moral och
rättfärdighet och anständighet i debatten,
att det är deprimerande att läsa
sådana här aktstycken, genomsyrade
av försök alt komma undan reformer
som ändå måste genomföras, samtidigt
som man gör allt för att för egen del
åberopa grupper som har bättre förmå -

ner i syfte att få just deras förmåner.

Det gäller bär eu debattmoral i samhället
som faktiskt inte är trevlig och
som inte blir bättre av att stora arbetsmarknadsorganisationer
avger sådana
yttranden som här skett. TCO säger vidare
att man inte motsätter sig att andra
grupper också begär förbättringar.
Det är ju fantastiskt. Det är lovande
för utvecklingen. Tänk vilken socialreformation
det rör sig om i de hjärnor
som skrivit ihop det här!

Statstjänstemännens riksförbund
spinner naturligtvis på samma linje och
säger att man har fått merförmånerna
genom att man tagit i anspråk en del
av det utrymme som eljest i sin helhet
hade kunnat utnyttjas för direkta löneförbättringar.
Det är också lögn från
början till slut. Dessa grupper har en
gång i tiden generöst fått förmåner
därför att det ansetts att de skall behandlas
på ett speciellt sätt, och dessutom
har de fått löner långt utöver vad
vanligt folk får för arbetsprestationer
av samma klass. De har helt enkelt blivit
gynnade över hövan. Det har inte
varit fråga om någon avvägning alls av
var kronorna skall läggas, utan det är
det enda man kan ta till, när man till
varje pris vill undvika att göra något
som borde vara självklart för alla
svenska medborgare i dag.

SACO har varit intelligent nog att åtminstone
tona ned språket och vara
försiktigt, men dess yttrande är inte
stort bättre därför att det är mindre
expressivt. SACO säger sig inte dela
motionärernas uppfattning att en exakt
identitet i de allmänna anställningsvillkoren
olika arbetstagargrupper emellan
är något i och för sig eftersträvansvärt.
Men det har inte motionärerna talat
om. Motionärerna vill bryta ner systemet
arbetare—tjänstemän, men de har
aldrig sagt — inte jag heller och inte
LO — att det inte kan tänkas avsteg för
enskilda individer och kanske en och
annan grupp, t. ex. gruvarbetarna i fråga
om arbetstiden. Här för man fram
en klyscha som man binder upp ett

186

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

remissyttrande på och snedvrider hela
tänkandet för den som läser det.

Vad SACO inte gör är att otvetydigt
ta ställning för att bryta ned gränserna
mellan arbetare och tjänstemän, och
naturligtvis ännu mindre dra bort gränserna
mellan akademikerna i statens
tjänst och tjänstemännen ute på den
öppna arbetsmarknaden. Man har tydligen
ingenting emot att uppehålla dessa
gränser i fortsättningen, och det är
den inställningen som vi skall diskutera
med dessa remissinstanser, inte någon
låtsasvälvillighet om reformation
på lönemarknaden. Här uppehåller sig
dessa tunga remissinstanser vid en
enda aspekt: det skall vara valfrihet
mellan allmänna sociala förmåner och
lönerna. Hela den andra världen, som
måste komma in i bedömningen, utelämnas.

Jag vet, herr talman, att alla vill ha
kväll tidigt, jag skall bara ytterst kort
antyda vad det här är fråga om. Det är
fråga om trygghet, rättfärdighet och demokrati.
Det är fråga om att skapa ett
system där man eliminerar privilegier
och befordrar demokratin. Det är i
hög grad fråga om att skapa en situation
som gynnar produktionslivet,
en situation som löser ut de krafter
som skall till för att man skall få ett
idealt samarbete ute i produktionslivet
mellan företagare och löntagare och
mellan olika löntagare inbördes. Och
det finns många andra frågeställningar
som hör hemma här. Jag som i åratal
försökt analysera detta är helt på
det klara med att det inte går att leta
upp någon negation gentemot det tänkande
som ligger bakom motionerna.
Däremot är det lätt att visa att det nuvarande
systemet är skadligt ur alla de
synpunkter jag har antytt. Det skadar
så mycket, ekonomiskt och socialt, politiskt
och mentalt, att om det gick att
mäta skadan skulle det i denna kammare
inte finnas en kotte som skulle
tveka när det gäller att så fort som
möjligt slå sönder det systemet.

Jag tillhör allmänna beredningsut -

skottet, som har behandlat denna fråga.
Jag vill referera litet från dess behandling
av ärendet. Jag noterar då att
socialdemokrater och centerpartister
inte bara enhälligt slöt upp bakom utskottets
yttrande, ulan att socialdemokrater
och centerpartister också på ett
ytterst otvetydigt och klart sätt har tagit
ställning för att denna reformpolitik
måste fram. Folkpartiets representanter
i utskottet har desslikes ställt sig på utskottets
linje. Jag noterar detta med
ytterst stor tillfredsställelse. Jag har
emellertid, herr talman, fäst mig vid
att man i denna fråga liksom i pensionsfrågan
knappt har hört ett knyst
från folkpartiet i utskottet. Jag vill
vädja till folkpartiets talesman här i
dag i denna fråga att ge besked om
man är beredd att även i debatten i
höst kraftfullt, positivt och entydigt
försvara den hållning som ligger i utskottets
yttrande. Jag anser nämligen,
ärade kammarledamöter, att detta blir
den största frågan i valet i höst. I varje
fall skall jag på allt sätt bidra till att
inte något parti kommer ifrån att ge
ytterst klara besked om sitt ställningstagande.

Eftersom centerpartisterna har den
belastning som det innebär att vara
borgerliga och som sådana rädda för
samhällsingrepp — vilket för all del
inte är signifikativt för centerpartisterna
i Sverige — vill jag ge en eloge
till centerpartisterna för deras uppträdande
i denna fråga och andra liknande
frågor som vi haft till behandling
under senare tid. Den hållningen
kommer centerpartiet inte att förlora
på. Även om partiernas vinst och förlust
inte är det väsentliga, utan det
viktigaste är vad vi uträttar, är det värt
att notera denna klarhet och friskhet,
som jag har tagit på allvar just
därför att centerpartisterna har argumenterat
seriöst och riktigt och inte
bara helt enkelt följt med i dansen.

Moderata samlingspartiet är liksom
den gamla högern att lita på för de privilegierade
i vårt samhälle. Det kom -

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

187

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

mer naturligtvis igen här. De enda
som har en reservation förutom jag,
som har en blank reservation — till
vilken jag strax skall komma — är moderata
samlingspartiets representanter,
som inte vill att statsmakterna
skall blanda sig i denna fråga. Det verkar
t. ex. som om moderata samlingspartiets
representanter har glömt att
staten är en stor arbetsgivare. Oavsett
om man menar att staten inte skall
blanda sig i lönemarknaden i allmänhet,
har väl moderata samlingspartiet
en uppfattning om hur staten skall
uppträda såsom arbetsgivare.

Jag fäste mig vid att herr Wallmark
i dag i annat sammanhang var upprörd
över att det inte rådde tillräcklig offentlighet
i fråga om näringspolitiska rådet.
Han ville ha allt noga kartlagt och
beskrivet samt klara ställningstaganden.
Men här finns inga dunkla punkter.
Här kan vi ta ställning. Jag vill
fråga företrädarna för moderata samlingspartiet
om ni hyllar principen att
vi inte skalll lägga oss i arbetsmarknaden
i allmänhet? Får vi besked om hur
ni menar att det skall vara med staten
såsom arbetsgivare? Skall den ha tjänstemän
och arbetare eller inte?

Jag har själv avlämnat en blank
reservation och — för att säga det
uppriktigt — jag var tveksam om hur
jag skulle agera i denna fråga. Som
jag redan har antytt är två saker involverade
i detta problem. Den ena är
att man inom ett och samma företag
skall avveckla de två grupperna arbetare
och tjänstemän och bara tala om
arbetstagare eller löntagare. Den andra
saken är att jag anser att det måste
vara en absolut målsättning — utskottet
har även skrivit så — att vi får enhetliga
principer för anställningsvillkor
oavsett arbetsgivarförhållandena.
Bakom detta ligger samma resonemang
som i fråga om arbetare—tjänstemän,
nämligen att det är ett rättvisekrav
men också en fråga om att underlätta
arbetskraftens rörlighet på lönemarknaden
och många andra ting som har

med vårt produktionsliv och de allmänmentala
förhållandena i vårt samhälle
att göra.

Jag hade kanske önskat att utskottet
skulle ha sagt så här: Visserligen pågår
nu utredningar och förhandlingar syftande
till att inom varje arbetsgivarkollektiv
eliminera dessa gränsdragningar.
Men stor risk föreligger för
att var och en arbetar på sitt håll med
påföljd att vi får tre, fyra stora kollektiv
med betydande klyftor mellan
de allmänna anställningsvillkoren på
statens, kommunernas, det privata näringslivets
och kanske även på kooperationens
område. Ur denna synpunkt
borde man ha rekommenderat en statlig
sammanhållning på ett eller annat
sätt av det pågående arbetet så att inte
vissa kollektiv biter sig fast vid orealistiska
och meningslösa förmåner som
andra inte kan få och som skapar irritation.

I samma ögonblick som gränsen mellan
arbetare och tjänstemän har brutits
ned inom respektive kollektiv kommer
det att finnas bara en enda opinion
från de eftersatta kollektiven —-t. ex. den privata arbetsmarknaden —
som tar sikte på att arbetare och tjänstemän
skall ha samma allmänna villkor
som man har på den statliga-kom
munala sidan. Då kan det vara litet
svårare att reda upp den här saken, om
varje kollektiv för sig har bundit sig
alltför hårt. Man kommer att kunna
lösa också detta problem, men det är
framför allt orsaken till att jag avgav
den blanka reservationen.

Jag vill ändå säga att jag är mycket
glad över den behandling som frågan
har fått, ty det väsentliga är att här
kunna notera att arbetena är på gång;
försäkringar har ju till och med givits
av statsråd — tidigare herr Löfberg
och nu herr Palme —- som innebär att
stora saker skall hända på kort tid.
Jag konstaterar också med tillfredsställelse
att utskottet ger sin principiella
sanktion till att arbetet skall förverkligas.
Jag hoppas alltså att jag blivit

188

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

rätt förstådd. Jag har stor respekt för
utskottets arbete och förstår mycket
väl utskottets ställningstagande. Min
avsikt har inte varit att kritisera, utan
jag har närmast velat klara upp en
problemställning.

Genom detta anförande har jag också
fått tillfälle, herr talman, att rikta
uppmärksamheten på den här problematiken
bland respektive kollektivs ledande
folk. Det kan hända att pågående
utredningar och förhandlingar leder
till kontakter över kollektivgränserna,
så att denna fråga kan lösas.

Jag ber alltså, herr talman, att med
notering av detta i övrigt få tillstyrka
utskottets förslag.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Efter herr Yngve Perssons
anförande skulle det egentligen
inte vara så mycket för mig att säga,
men då jag är motionär vill jag ändå
framföra några synpunkter på denna
frågas behandling.

Yrkandet i motionerna innebär att
riksdagen hos Kungi. Maj :t skulle anhålla
om olika åtgärder i syfte att på
alla områden av arbetsmarknaden, såväl
den privata som den offentliga sektorn,
skapa jämlikhet mellan löntagarna
i fråga om sociala förmåner.

Jag skall inte här uppta tiden med
att redogöra för de skillnader som föreligger
mellan olika grupper av de anställda.
Jag är övertygad om att kammarens
ledamöter väl känner till förhållandena
på arbetsmarknaden i dessa
avseenden och att skillnaderna i de
sociala förmånerna mellan arbetare och
tjänstemän är betydande. Men under
den senaste tiden har dessa frågor
ställts alltmer i fokus. Den allmänna
debatten har breddats och väckt allt
större intresse för dessa betydelsefulla
frågor.

I motionen har vi föreslagit olika åtgärder
för att åstadkomma jämlikhet
mellan skilda löntagargrupper både på
den offentliga och den privata mark -

naden. Utskottet har inte kunnat tillstyrka
förslagen med hänvisning till de
åtgärder som är på gång, som redan är
vidtagna och till det som just nu händer
på förhandlingsområdet. Inom den
statliga verksamheten har sedan motionen
väcktes vidtagits en del markanta
åtgärder, bl. a. har 8 000 anställda
inom de olika verken — framför allt
banarbetare och bilarbetare inom SJ
— blivit överförda på s. k. lönestat, innebärande
att de får samma förmåner
som deras kolleger haft tidigare. Statsrådet
Löfberg har aviserat att det pågår
en undersökning om ändring av
statstjänstemannalagen i syfte att där
försöka få in ytterligare 50 000—60 000
anställda inom samma bestämmelser.

Vi vill som motionärer gärna tro att
vår motion har haft en positiv verkan
när det gällt lösandet av dessa frågor,
ehuru vid är medvetna om att mellan
Statstjänarkartellen och avtalsverket
har förts överläggningar och gjorts utredningar
för att lösa dessa frågor.

De anställda vid de statliga bolagen
faller inte direkt under avtalsverket,
men det har också aviserats att man
undersöker möjligheterna att få med
även dem, så att de får samma förmåner
som övriga i statlig tjänst.

När det gäller den andra offentliga
delen, kommunal- och landstingsanställda,
har vi yrkat att de skulle få
samma förmåner som finns inom den
statliga verksamheten. Vi har också erfarit
att statsrådet Löfberg där föreslagit
att den samarbetskommitté som
finns mellan avtalsverket och Kommun-
och Landstingsförbunden skall få
ökade befogenheter att ingripa även
när det gäller direkta lönefrågor och
övriga anställningsfrågor. Vi tror också
att därmed har skapats en god grund
för att få en utjämning till stånd även
på detta avsnitt, så att kommunal- och
landstingsanställda kan få förmåner
som är jämställda med dem som finns
inom den statliga verksamheten.

När det sedan gäller den stora och
tunga delen — LO-området — har ock -

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

1X9

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. in.

så upplysts, som herr Yngve Persson
underströk nyss, att en kommitté tillsatts
mellan LO och SAF", som håller
på att kartlägga dessa frågor. Den skall
inte bara kartlägga dem, utan avsikten
är också att man skall uppta förhandlingar
och försöka lösa dessa frågor i,
som vi hoppas, positiv anda.

Det är anledningen till att jag som
motionär vid behandlingen av denna
fråga i allmänna beredningsutskottet
har funnit att vi vid detta tillfälle inte
kan komma mycket längre. Jag är mycket
glad över att vi har fått en så markant
uppslutning från utskottets ledamöter
i denna fråga och att man inte
hesiterat att, därest man skulle finna
att det inte är möjligt att komma fram
förhandlingsvägen, tillgripa lagstiftningsvägen
för att lösa dessa betydelsefulla
frågor liksom vi har fått göra vid
flera andra tillfällen när det gäller jämlikhet
mellan olika befolkningsgrupper.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det är alltid intressant
att lyssna till herr Yngve Persson när
han talar om sina favoritämnen. Han
karakteriserade denna fråga som en av
de absolut största frågor som riksdagen
har att ta ställning till och sade att den
är värd en hårdhänt och genomträngande
analys. Jag kan instämma i det
herr Yngve Persson senast sade, men
om vi hade gjort den genomträngande
och ingående analysen hade vi kanske
kunnat konstatera att denna fråga inte
är så våldsamt stor.

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att gå in i någon längre polemik med
herr Yngve Persson, som tydligen höll
ett av de första valtalen i detta ärende.
Det kanske inte finns någon anledning
att i riksdagen föra debatten på det
sättet.

Vi har emellertid velat göra en reservation
och inte ansluta oss till utskotts 7|

Första kammarens protokoll 1970. Nr 25

utlåtande och kläm utan avstyrka motionerna
helt, vilket man väl kan säga
att utskottet i realiteten också har
gjort. Det var kanske inom utskottet en
viss vånda när det gällde att hitta en
motivering för att ge till känna, eftersom
man de facto avslog alla förslag
till klämmar som motionerna hade. Om
man läser utlåtandet ordentligt finner
man att samtliga förslag som motionärerna
tagit upp är avslagna, och då
finns det ju egentligen inget skäl att ge
någonting till känna. Vi har ändå velat
göra denna reservation av flera skäl.
Jag tycker nämligen att tonen i utskottsutlåtandet
kanske inte är helt
korrekt. Dessutom gäller det, som jag
sade, klämmen.

Nu har herr Yngve Persson ställt en
del frågor till mig, och jag skall kortfattat
nämna min, och som jag tror mitt
partis, inställning till dessa frågor.

Först vill jag konstatera att den skillnad
som föreligger mellan arbetare och
tjänstemän är i storleksordningen 9,0
procent. Av dessa faller 8,6 procent på
de särskilda ITP-förmånerna. Vi erinrar
i vår reservation om att de är att
hänföra till de tidigare SPP-pensionsförmånerna,
som har funnits i många
år och som tjänstemännen har bidragit
till med 8 procents avdrag på sin lön.
De förbättringar och förändringar som
har skett i ITP-pensioneringen har alltid
tagits av det utrymme man har
kunnat förhandla sig till. Den återstående
skillnaden, 1 procent, torde näppeligen
vara av den storleksordningen
att detta kan karakteriseras som en av
de viktigaste frågorna som riksdagen
har att syssla med. Man tycks t. ex.
glömma bort att de 0,4 procent, som
hänför sig till den förlängda semester
vissa tjänstemannagrupper har, kompenseras
av att dessa grupper, som är
tämligen små, icke har några övertidsersättningar.

Men herr Yngve Persson efterlyste
den principiella synpunkten, och den
skall jag be att få deklarera. Vi har —
jag vågar uttala mig för mitt partis

190

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

räkning — ingenting emot att det blir
en likartad behandling av alla anställda
i ett företag när det gäller de allmänna
anställningsvillkoren. Jag tror
själv att det vore bra och välgörande
ur många synpunkter, även rent praktiskt,
om det var på det viset. Men å
andra sidan, herr talman — och det är
en utomordentligt viktig punkt för oss

— har vi ingen anledning att i politiska
sammanhang göra bedömningar
som faller inom arbetsmarknadens parters
arbetsområde. Vi anser att det är
de avtalsslutande parternas rättighet
att själva avgöra om de vill ta ut förmåner
i form av kontanta löner eller i
form av förbättrade allmänna anställningsvillkor.

Inom parentes vill jag säga att jag
inte tycker att uttrycket sociala förmåner
är riktigt, ty sociala förmåner hänför
vi mera till den offentliga sektorn

— bidrag av olika slag o. s. v. Det heter
allmänna anställningsvillkor, och jag
tycker att vi skall använda det uttrycket
i fortsättningen i debatten.

Det är alldeles ostridigt att det inte
i och för sig borde ha berett den ena
gruppen så stora svårigheter att under
ett antal år utjämna en skillnad i de
allmänna anställningsvillkoren som rör
sig om knappt 10 procent. Jag erinrar
om att löneökningarna — avtal jämte
löneglidning — har varit av den storleksordningen
per år räknat.

Men såvitt jag kan erinra mig har
man inte vare sig från Landsorganisationen
eller från fackförbunden tagit
upp frågan om förhandlingar rörande
förbättrade pensionsvillkor. Det gäller
ju inte bara pensionsnivån. Det gäller
också pensionsåldern. Som bekant skiljer
det två år.

Vi menar alltså att det måste vara rimligt
och riktigt att överlåta åt arbetsmarknadens
parter att självständigt avgöra
denna sak. Det finns ingen anledning,
menar jag, att riksdagen skall
säga till en organisation: Ni får inte
begära det och det! Ni får bara syssla
med lönefrågor.

Jag vill erinra herr Yngve Persson
om att det han så hårt kritiserar i TCO:s
utlåtande står i majoritetsutlåtandet
från allmänna beredningsutskottet. ”Hur
avvägningen mellan de sociala förmånerna
och kontant lön skall ske vid förhandlingar
på arbetsmarknaden bör
emellertid i första hand få bli beroende
av de avtalsslutande parternas egna bedömningar.
”

Detta är nästan ordagrant detsamma
som står i TCO:s yttrande. Det borde
väl därför i och för sig inte vålla
några större bekymmer.

Herr talman! Herr Yngve Persson
frågar mig hur vi ställer oss till staten
som arbetsgivare. Jag betraktar i detta
fall staten som arbetsgivare på samma
sätt som jag betraktar enskilda företag
som arbetsgivare. Det är en förhandlingspart
som har att möta krav och
som ställer motkrav. Om en förhandlingsorganisation
avstår från direkta
ekonomiska förbättringar till förmån
för något längre semester, kortare arbetstid,
ökade pensionsförmåner eller
bättre sjukförmåner, så står det den fritt
att göra det. Det är enligt min uppfattning
den avgörande skillnaden mellan
herr Yngve Persson och mig när det
gäller denna diskussion. Där är enligt
min uppfattning staten i samma situation
som det enskilda näringslivet.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
icke vinner något på att man som herr
Persson råkar i affekt när man diskuterar
den. I stället bör man konstatera
vilka de konkreta problemen är. Jag hälsar
med glädje den överläggning som
nu pågår mellan Landsorganisationen,
och herr Yngve Persson ingår i den
gruppen, samt Arbetsgivareföreningen
för att kartlägga hur man skall uppnå
denna likformighet i anställningsvillkoren.
Jag har sysslat med dessa frågor
inte ur så att säga politisk synpunkt
utan ur förliandlingssynpunkt i cirka 25
år och har därför stött på dessa problem
tillräckligt ofta för att instämma i synpunkten
om värdet att få likartad behandling
av alla människor som finns

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

11)1

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

på varje företag. Men jag har också eu
utomordentlig respekt för de avtalsslutande
parterna och menar att de själva
bör få formulera sina önskemål.

Detta, herr talman, har varit anledningen
till den reservation som vi framfört,
och jag ber därför att få yrka
bifall till den.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har fogat ett särskilt
yttrande till detta utskottsutlåtande. Innan
jag går in på det vill jag emellertid
säga något rent allmänt kring den frågeställning
det här gäller samt göra några
kommentarer till debatten här i kammaren
och den allmänna debatt som är
i full gång beträffande den här frågan.

Motionärerna har främst inriktat sig
på olikheterna beträffande de sociala
förmånerna. Det är pension, det är semester,
anställningstrygghet och allt
vad som kan inrymmas i detta. Jag menar
för min del att det är fel att se problemen
på det sättet. Jag kan inte finna
annat än att man måste se lön, sociala
förmåner och alla dessa andra saker inkluderade
i ett enda paket när man gör
jämförelser.

Om man gör detta tror jag man kommer
till resultatet att skillnaderna —
eller ojämlikheten, vilket ord man nu
vill använda — inte är mindre för det.

Jag vill redan på detta stadium säga
att jag ställer mig bakom det föreliggande
utskottsförslaget. Jag kan instämma
helt i vad herr Yngve Persson här
har sagt om det orimliga i att ha detta
förhållande kvar i framtiden. Får jag i
det sammanhanget också säga något —
för att närmare belysa var jag står —
om det resonemang som herr Wallmark
nyss förde från denna talarstol om att
de grupper som har bättre sociala förmåner
i dag har så att säga avstått från
en löneförmån. Det är en utmaning mot
alla de människor som ligger längre ned
på inkomstskalan. Det må vara teoretiskt
riktigt att man har avtalat om
delta, det skall jag inte förneka. Men jag

tror inle att herr Wallmark kan komma
ifrån att det är försl när man kommer
upp i eu relativt hygglig inkomstnivå
som man kan göra en sådan avvägning,
som man kan avstå ifrän att ta ut pengar
och i stället ta ut andra förmåner. Alla
förmåner kostar ju arbetsgivaren
pengar, pengar eller sociala förmåner är
således likgiltigt från hans sida. Ju
högre upp en lönetagare kommer på löneskalan,
ju större möjligheter och ju
större intresse har han helt naturligt av
att ta ut andra förmåner än lön. Speciellt
är detta förhållandet om vederbörande
kommer upp i det skikt som är
är hårt pressat av marginalskatt, vilket
vi diskuterade i går här i kammaren.

Jag kan inte underlåta att lägga in
dessa synpuntker i debatten med anledning
av det resonemang som herr
Wallmark nyss förde.

Den fråga jag ställer mig är närmast
denna: Hur skall utjämningen då ske?
Herr Yngve Persson citerade vissa yttranden
som gick ut på att ”vi har ingenting
emot att andra grupper ökar sin
standard”. Det är ett orimligt och till
intet förpliktande resonemang. Vi delar
ju alla en gemensam kaka, och skall utjämning
ske under den förutsättningen
att de som i dag har det bäst ingenting
skall lämna ifrån sig, då lär utjämningen
vara en sak på mycket lång sikt. Vissa
uttalanden i skattedebatten i går och
därtill, inte minst SACO:s s. k. räkneexempel,
gör mig ganska pessimistisk.

Man kan också hämta exempel på andra
håll, t. ex. uppe i Kiruna och från
gruvkonflikten, vilket är ganska intressant.
Det finns anledning att i detta
sammanhang säga att det finns spänningar
inom LO-grupperna som är väsentligt
större i ekonomiskt värde än
de sociala förmåner som vi här talar
om.

Vi har tydligen inte mer än ett sätt
att klara detta, och det är en utjämning
på högsta nivå. Då besannas påståendet
att vi egentligen inte har något låglöneproblem
här i landet utan ett höglöneproblem.

192

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, in. m.

Det tycks inte finnas någon annan väg
att gå, och denna kammare förstår säkert
hur besvärlig den vägen är. Om
man teoretiskt tänker sig detta förstår
var och en att det måste följas av en
urholkning av penningvärdet, som gör
att vi alla trillar ganska långt ned —
låt vara att vi blir jämlika. Men det är
kanske enda sättet. Med ledning av den
debatt som på området förs samt de
krav som ställs från de grupper som
har de bästa ekonomiska förutsättningarna,
så finns det inte något annat
att jämna ut med än de årliga produktivitetsökningarna
som sker minus de
ökade anspråk som den offentliga sektorn
ställer framöver. Man kan inte påstå
att förutsättningarna är särskilt stora.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att också uppehålla mig vid den
allmänna debatten i denna fråga och
vill då särskilt kommentera statsminister
Palmes uttalanden och löften som
jag anser är mer än något förvirrande.
Det vore kanske bäst att han inte gjorde
några uttalanden.

Jag skall fullständigt förbigå de uttalanden
han gjorde i TV i ett Fokusprogram,
ty jag såg det inte. Jag tänker
närmast på det uttalande han gjorde i
årets remissdebatt, nämligen att de
strejkande i Kiruna skulle få mer betalt
bara de satte i gång att arbeta. Alla vet
vi att denna strejk var avtalsstridig. Jag
tror inte heller att det är någon hemlighet
att strejken i mycket hög grad föranleddes
av att höglönegrupperna inom
respektive fack kom att ligga lågt i den
senaste avtalsuppgörelsen, allt i jämlikhetens
tecken. Man var inte nöjd med
det. Men med det löfte herr Palme så
rundhänt gav från denna talarstol så
rycktes förutsättningarna för den önskade
utjämningen inom den sektorn bort.
Någon kanske anser att det inte finns
anledning att ta upp detta i det här
sammanhanget, men enligt mitt sätt att
se kan denna debatt inte föras helt vid
sidan av den allmänna utjämningsdebatten.

Jag tänker också på det uttalande
som statsminister Palme gjorde i går på
de statsanställdas förbunds kongress.
Han sade att vi skall åstadkomma jämlikhet
mellan arbetare och tjänstemän i
olika avseenden inom två år. I föreliggande
utskottsutlåtande anför emellertid
den LO-grupp som har arbetat med
denna fråga att det möjligen skulle kunna
åstadkommas på sex år. Jag förutsätter
att den gruppen är mer insatt i
problematiken än vad herr Palme är.
Men hans löften låter naturligtvis bra
även om de äro dåligt underbyggda.

Jag har tagit upp detta därför att det
enligt min mening är orimligt att man
från socialdemokratiskt håll liksom vill
göra gällande att hela den utjämningsprocess
som måste ske för det första
skall klaras av mycket snabbt och att
man för det andra inte har något ansvar
för dagens situation. Det är inget påstående
från herr Yngve Persson, och
det är därför inte mot honom jag polemiserar.
Jag vet att han lägger ansvaret
på socialdemokratin trots att det är
hans politiska hemvist. För min del anser
jag att ansvaret för den brist på
jämlikhet som råder kan socialdemokratin
inte komma undan efter att ha
regerat i detta land under nästan 40 år.
Av debatten att döma verkar det närmast
som om socialdemokratin hade
infört en ny tideräkning — före och efter
Palme som statsminister. I den nya
eran med de löften som ges känner man
tydligen inte ansvar för Erlanderepoken.

Utskottsmajoritetens skrivning är positiv,
och jag har redan sagt att jag ställer
mig bakom den. Jag vill citera en
sammanfattning på s. 6, där utskottet
säger: ”Utskottet vill avslutningsvis för
egen del understryka vikten av att arbetslivet
genomsyras av vilja till likvärdig
behandling av alla anställda på hela
arbetsmarknaden och att detta får
avspegla sig i lönepolitiken, vid behandlingen
av frågor om sociala förmåner
och när det gäller att skydda
den enskildes hälsa, integritet och män -

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

193

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

niskovärde.” .lag ställer mig lielt bakom
detta; jag frågar mig bara hur det skall
vara möjligt att förverkliga och hur
lång tid det kommer att ta.

Den kanske främsta anledningen till
att jag gått upp i denna debatt är att
jag fogat ett särskilt yttrande till detta
utskottsutlåtande, och jag vill gärna säga
några ord om det. Detta särskilda
yttrande liar jag avgivit mot bakgrunden
av att vi i det här landet faktiskt
har två sektorer på lönemarknaden: en
allmän sektor och en sektor som man
skulle kunna kalla näringslivets sektor.

Den allmänna sektorn representeras
av staten, landstingen och primärkommunerna
som arbetsgivare. Det är kort
sagt sektorn där man betalar lönerna
med utdebiterade pengar, och det är
inte så märkvärdigt att skapa jämlikhet
och till och med jämlikhet på en hög
nivå där. Det är rätt naturligt — jag
förstår det mycket väi — att man anser
att denna sektor också bör gå före
och bryta mark, den skall vara riktrote
i detta sammanhang. Detta gäller som
sagt i första hand det direkt skattefinansierade
området, men helt naturligt
menar man också att där staten bedriver
företagsamhet, där bör man även
vara föregångare. Krav härom har framställts
från motionärernas sida.

I och för sig är det, som jag redan
antytt, ganska enkelt att åstadkomma
jämlikhet inom denna sektor. Det är
självfallet enklare ju mindre grupp det
gäller. Nu börjar visserligen den allmänna
gruppen att svälla, men den är
ändå väsentligt mindre än näringslivets
sektor. Så länge den är mindre är det
relativt lätt att nå jämlikhet — bara ett
klubbslag och medborgarna får betala;
märk väl även de som inte får del av
jämlikheten. Det är emellertid i och
för sig inte standardhöjande — det är
en omfördelning. Det bekräftas bäst om
man gör tankeexperimentet att vi alla
vore inordnade i den allmänna sektorn
-— det är visserligen utopiskt men låt
oss ändå göra det — och man gjorde
samma operation, då skulle ihåligheten

obarmhärtigt avslöjas. Det skulle inte
bli någon standardhöjning alls.

Vad jag är litet oroad för är att man
— som jag redan antytt — utan hänsyn
till konsekvenserna skall köra fram
dessa sektorer som riktrotar. Det är i
och för sig riktigt att göra det, men
om man inte samordnar åtgärderna
härvidlag med näringslivets möjligheter,
har man enligt min mening inte
skapat någon jämlikhet. Man har visserligen
vidgat den sektor som får det
bättre, men man har förstorat ojämlikheterna,
ty de som inte får del av
jämlikheten får ju ändå vara med och
betala de förmåner som man är beredd
att ge vissa människor — låt vara från
vissa jämförelsegrunder — i och för sig
fullt berättigade förmåner.

Jag har med detta yttrande till utskottsutlåtandet
velat göra klart att vad
som är avgörande för våra förutsättningar
i fråga om utjämning framöver
är självfallet näringslivets möjligheter.
Jag anser att det är mycket väsentligt
att man samordnar den allmänna sektorn
och näringslivet här — det är sannolikt
nödvändigt. Härvidlag kom jag
ganska nära vad herr Yngve Persson
var inne på, nämligen att man bör utreda
hela frågans problematik och ta
med hela fältet, inte bara de stats- och
kommunalanställda utan också de anställda
inom det privata näringslivet
och, herr talman, till sist också beakta
de enskilda företagarnas situation.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Yngve Persson
undrade om han hade blivit rätt förstådd.
Jo då, nog blev herr Yngve Persson
rätt förstådd — tyvärr. Man kunde
nämligen av hans långa föreläsning här
inte få ut någonting annat än att han
var minst lika mycket ute efter politiska
fördelar och påståenden som
han var ute efter själva sakfrågan.

Så sent som i onsdags stod jag i den -

194

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

na talarstol och berättade om vad Bertil
Ohlin talat om i medkammaren.
Han hade vid ett tillfälle varit på en
stor tillställning i Amerika. Där hade
han mött en person med mycket god
utbildningsbakgrund som var lastbilschaufför.
Han berättade att vederbörande
var välklädd, och jag antar välkammad
o. s. v., och att han var mycket
respekterad. Vad herr Ohlin ville
ha sagt var just att man i Amerika, åtminstone
i vida kretsar, hade kommit
mycket längre än vi i vårt land när det
gäller förståelse grupper emellan. Jag
beklagade i mitt anförande att vi inte
när det gällde utbildning var i den situationen
att ungdomarna lika gärna
inriktade sig på ett yrke som svetsare
eller svarvare som på ett yrke som
fordrade en akademisk examen.

Herr Yngve Persson sade att han avgivit
en blank reservation därför att
”han var tveksam om hur han skulle
arbeta i den här frågan”. Men när det
gäller att angripa folkpartiet, då var
inte herr Yngve Persson tveksam. Han
erkände visserligen litet på sladden, sedan
han delat ut en del blommor, att
också folkpartisterna i allmänna beredningsutskottet
skrivit under detta utlåtande.
Men han var inte säker på att
dessa folkpartister var beredda att stå
för vad som hade skrivits i utskottsutlåtandet.
Det är rent otillständigt att
komma med ett sådant påstående. Tänk
om jag skulle säga att här är ett utlåtande
som herr Yngve Persson har
skrivit under, menar verkligen herr
Yngve Persson att han står för vad som
skrivits i utlåtandet, tänker han försvara
dessa ståndpunkter? Tror herr
Yngve Persson att han är Truxa, något
slags tankeläsare, som försöker få fram
något som folk inte säger utan bara går
och bär på? Detta är ett otillständigt
sätt att föra resonemanget. Att folkpartiet
kan ställa sig bakom detta är alldeles
uppenbart. Jag skall hänvisa till ett
yttrande som här fälldes i remissdebatten
i januari och som jag vet att folkpartiet
står bakom. Det framfördes av

herr Nyman i denna kammare, och jag
ber herr Yngve Persson lyssna mycket
noga, ty i yttrandet står att vi anser
att tiden är mogen för en organisatorisk
reform som kan medföra att vi
kan ta bort de egendomliga skillnader
som nu finns mellan anställda så att vi
får endast en kategori arbetstagare på
arbetsmarknaden. Vi kan kalla dem anställda
vare sig de befinner sig i verkstäder
eller på kontor. Jag tror att detta
bör vara ett ganska klart besked.

Men hur är det med herr Yngve Persson?
Han tillhör ett parti som fortfarande
i alla valrörelser kallar sig Arbetarepartiet
socialdemokraterna. Är inte
detta ett sätt att medverka till att skapa
klassgränser? Är det ett sätt att utjämna
mellan människorna? Arbetarepartiet
socialdemokraterna och Arbetarepartiet
kommunisterna brukar vi se
på valsedlarna. Ni försöker alltså själva
medvetet skapa något slags boskillnad
mellan fackföreningsanslutna och
tjänstemän, företagare och andra människor.
Jag tycker nog att man själv
bör sopa rent utanför egen dörr innan
man kastar ut anklagelser mot andra.

Herr Yngve Persson sade att han
ville ge en honnör till centerpartiet. Ja,
det vill faktiskt jag också göra; jag vill
ge en honnör åt centerpartiet ty partiet
insåg det oriktiga i att vara ett klassparti,
att vara bondeförbundet — ett
parti som gjorde en skillnad mellan
dem som bodde på landet och dem som
bodde i staden och även mellan dem
som var jordbrukare på landet och
dem som var tjänstemän på landet; något
som också förekom. Man gick ifrån
detta och suddade bort klassgränserna.
Tänk om herr Yngve Persson inom sitt
parti kunde verka för att sudda bort
dessa gränser!

Jag vill här påpeka det orimliga i
herr Yngve Perssons påståenden. Han
gav som sagt centerpartiet en honnör.
Tyvärr kan jag inte ge herr Yngve
Persson en honnör för att han har hållit
debatten på en anständig nivå.

Häri instämde herr Axelson (fp).

Fredagen den 15 mai 1970

Nr 25

195

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Syftet med förevarande
motion som har väckts av herr Augustsson
och herr Hans Hagnell såsom lmvudmotionärer
är att främja jämlikhet
i fråga om sociala förmåner och i
andra avseenden inom arbetslivet. Motionen
knyter an till en aktuell debatt
som förs här i landet med ökad intensitet.
Den förs inom den fackliga rörelsen,
och den fick värdefulla bidrag vid
den socialdemokratiska partikongressen.

LO för nu fram kraven inför nästa avtalsrörelse,
och förhandlingar har, som
vi sett, i dagarna upptagits mellan DO
och Svenska arbetsgivareföreningen efter
ett förberedande kartläggningsarbete.
Även inom den offentliga sektorn är
problemet högaktuellt och en utveckling
på gång.

Hedan har erinrats om de bekanta
siffrorna 31 respektive 21 procent. De
uttrycker skillnaden på ilen privata arbetsmarknaden
mellan företagens sociala
kostnader för tjänstemän och deras
kostnader för arbetare, nämligen 31 respektive
21,4 procent. Den totalt dominerande
delen av skillnaden mellan dessa
siffror, 9,0 procent, beror på ITP och
dess pensionsförmåner.

Det har nyligen skett en kartläggning
av de sociala kostnaderna för företagen
genom Arbetsgivareföreningens försorg.
Jag antar att resultaten är kända
av kammarens ledamöter. Men det gäller
här inte bara dessa procentsatser,
utan det är också fråga om anställningsformer,
och månadslönen är ett annat
aktuellt inslag o. s. v.

Det är motiverat att vid ett tillfälle
som detta fråga hur denna situation har
uppkommit. Här har fackliga prioriteringar,
historiska motiv, gamla värderingar
o. d. spelat in. Det sägs ofta att
tjänstemannarörelsen haft en annan
prioritering av trvgghetsfrågorna än de
kollektivanställdas fackliga organisationer.
Herr Wallmark har betonat den
synpunkten i sin reservation. Detta kan
delvis vara riktigt. Men det är också be -

fogat att säga att arbetsgivarna har visat
större preferens för att ge tjänstemannagrupperna
bättre sociala förmåner.
Detta har en historisk bakgrund.
Tjänstemännen utgjorde tidigare en
mindre grupp. De hade en särskild förtroendeställning
eller betraktades åtminstone
av arbetsgivarna mera som
förtroendeanställda än de kollektivanställda.
Det kostade inte heller så mycket
på den tiden när tjänstemännen utgjorde
en liten grupp.

Herr Yngve Persson har i sitt anförande
penetrerat vissa av remissorganens
yttranden i detta fall, och det ligger
mycken sanning i hans kritik. Men
hur som helst med det som har varit.
Det råder ett annat läge i dag, och de
historiska och traditionella motiven får
anses ha spelat ut sin roll. De kan inte
tillmätas avgörande roll mot behovet att
i dag reformera och avlägsna omotiverade
skillnader i de sociala förmånerna
i arbetslivet. Även SACO, som i övrigt
har skrivit ett yttrande som man kan
göra starka invändningar emot, erkänner
att de markanta skillnader som
finns mellan arbetare och tjänstemän i
de allmänna anställningsvillkoren knappast
är relevanta på dagens arbetsmarknad.

Det är en levande realitet i vårt arbetsliv
i dag att stora grupper anställda
finner dessa olikheter omotiverade,
orättvisa och odemokratiska. Därför ser
man med stor tillfredsställelse att dessa
problem angrips med ökad skärpa. Det
är helt i linje med de växande kraven
på ökad jämlikhet över huvud taget i
vårt samhälle, kraven på ökat inflytande
i företag och produktionsprocess.
Denna utveckling är inte ny, men den
har tagit ökad fart under senare tid.

Det kommer att ta en viss tid att lösa
dessa problem. LO:s andre ordförande,
Kurt Nordgren, talade för någon månad
sedan om en sexårsperiod som skulle
behövas för att avveckla de sociala
olikheterna inom företagen. Arne Geijer
har i dagarna uttalat sig för en kortare
tidrymd utan att särskilt precisera den.

196

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Han har sagt att det är önskvärt att
nedbringa perioden till kanske två—tre
—fyra år. Statsminister Olof Palme talade
i går vid Statsanställdas förbunds
kongress om ”ett och annat år” för den
statliga sektorns vidkommande.

Någon exakt tidtabell kan inte anges,
men uppenbart är att otåligheten växer
bland de främst berörda.

Den detta är också fråga om eu avvägning
vid fördelningen av kontantlön
och sociala förmåner, som de förhandlande
parterna får ta hänsyn till vid sin
totala bedömning. Alldeles självklart är
att utjämningen inte kommer gratis.
Den får bekostas med våra gemensamma
resurser och av produktionslivet.
Men det är ett socialt och ekonomiskt
mål som det är värt att satsa snabbt på
i vårt samhälle.

I motionerna ställs tre konkreta vrkanden
som utskottet haft att ta ställning
till: för det första att regeringen
skulle underrätta ledningen för de statliga
bolag och affärsverk som sorterar
under regeringen om att företagen skall
förvaltas så att den sociala jämlikheten
och tryggheten uppnås snarast möjligt,
för det andra att statsmakterna genom
lagstiftning och ekonomiska påtryckningar
skulle se till att landsting och
kommuner genomför en liknande utveckling
och för det tredje att regeringen
skulle tillsätta en tidsbegränsad utredning
för den privata arbetsmarknaden.

Utskottet har helhjärtat ställt sig bakom
motionernas syften. Vi understryker
att jämlikhetskravet skall hävdas och
att det får prägla hela arbetsmarknaden,
i lönepolitik, sociala förmåner, hygien,
integritet och övriga frågor som är
relevanta och att man konsekvent genomför
de sociala villkoren utan särbehandling
av någon grupp.

Liksom parterna själva betonar utskottet
att man i första hand bör söka
lösningen på detta genom fria förhandlingar
och inte genom tvingande lagstiftning.
Vi har noterat att LO avstyrker
den i motionerna begärda offentliga

utredningen med hänsyn till de förhandlingar
som inletts med Arbetsgivareföreningen.
Utskottet har respekterat
denna hållning. Vi har ansett det olämpligt
att mot LO:s avstyrkande begära att
Kungl. Maj:t skulle tillsätta en offentlig
utredning för den privata sektorn. Men
LO upprepar också sina bekanta ord att
om förhandlingarna inte lyckas så är
LO beredd att gå till statsmakterna med
en framstöt om lagstiftning. Utskottet
noterar detta och finner det vara en logisk
tågordning. I kraft av detta har vi
avstyrkt motionskravet om den offentliga
utredningen.

Inom den offentliga sektorn är förhållandena
mera utvecklade än på den
privata, och jämlikheten mellan arbetare
och tjänstemän har där kommit längre
i anställningsvillkor och avtal. Här
är också en lovande process i gång som
översiktligt beskrivs i utlåtandet. Detta
gäller såväl staten som kommunerna
och landstingen.

En intressant nyhet har inträffat sedan
1965 års anställningsutredning i
höstas lämnade sitt betänkande. Ett
första resultat därav är att 8 000 arbetare
skall överföras till tjänstemannaställning
den 1 juli i år.

Men av ännu större räckvidd är vad
statsrådet Bertil Löfberg nyligen meddelade,
när han bebådade en översyn av
statstjänstemannalagen med syftet att
införa ett enhetligt löntagarbegrepp för
de anställda i förvaltning och affärsverk.
Oberoende av lönesättning och
andra villkor siktar man till att skapa
likformiga betingelser för tryggheten
och rätten till arbete o. s. v. Detta bör
ge nya förutsättningar för jämlikheten
i det avseende motionen siktar till.

Vi har med intresse noterat hur statsminister
Olof Palme i går underströk
att den av statsrådet Löfberg bebådade
utredningen kommer att arbeta snabbt
för att skapa en enhetlig anställningsform
för alla statsanställda. Statsministern
erinrade om att det behövs vissa
lagändringar som skall utredas, och det
är ju självklart. Han sade att den dubb -

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

197

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

la anställningsformen arbetare och
tjänstemän skulle kunna gä till historien
redan om ”ett eller annat år”.

Vi har nyss hört hur herr Axel Kristiansson
har kritiserat denna tidsbestämning,
som visserligen är vag men
som siktar till en relativt snabb reform
som skulle beröra mer än en tredjedels
miljon anställda.

Jag är icke överraskad över att statsminister
Palme och statsrådet Löfberg
hävdar behovet av en snabb reform —
jag tycker att det ligger helt i linje med
de strävanden som så starkt markerar
debatten i dag inom arbetslivet, och det
skulle väl vara förbluffande om man
skulle handla långsamt i dessa avseenden.

I detta sammanhang tar utskottet också
upp frågan om statsföretagen. Anställningsvillkoren
inom dessa är i vissa
avseenden anpassade till vad som gäller
på den privata arbetsmarknaden,
och det är ju inte onaturligt i de fall då
man arbetar i direkt konkurrens med
privata företag eller över huvud taget
konkurrerar på den öppna marknaden.
Utskottet förutsätter emellertid att också
de statliga bolagen skall kunna anslutas
till de pågående strävanden som
jag här refererat till. Vi säger att ”en
prövning borde ske i vad mån och i vilka
former det kan vara möjligt att för
de statliga bolagen skapa ett system enligt
likartade principer som gäller för
den planerade utredningen beträffande
statsverksamheten i övrigt”. Vi förutsätter
med andra ord att det även i de statliga
bolagen skall kunna genomföras ett
enhetligt löntagarbegrepp.

Man kan väl utgå från att ett sådant
också kommer att utvecklas inom kommuner
och landsting, även om utskottet
på den punkten inte velat rekommendera
motionärernas recept att nu lagstifta
och utöva ekonomiska påtryckningar.
Vi tror att andra och friare medel både
kan och bör användas och att kommuner
och landsting har vilja att själva
handla i den riktning som är aktuell inom
arbetslivet. De har redan kommit

mycket långt, och vi har ingen anledning
att misströsta om reformviljan.

Herr Wallmark säger att utskottet
egentligen har avvisat motionsyrkandet.
Ja, vi har avstyrkt dess tre att-satser,
därför att de var opraktiska att arbeta
med och gick, som jag redan sagt, delvis
tvärtemot den främsta berörda fackliga
organisationen, nämligen LO, i utredningskravet.
Men viktigare än så är
att vi helhjärtat har uttalat vår positiva
inställning till huvudsyftet. Vi säger uttryckligen
ifrån att den önskade utvecklingen
bör ske inom hela arbetsmarknaden,
såväl den privata som den
offentliga. Detta är viktigt också för att
behålla rörligheten mellan de olika sektorerna
i arbetslivet och underlätta valfrihet
och övergång för den enskilde beträffande
anställning och arbetsplats.
Processen bör omfatta samtliga anställningsförhållanden.

Herr Axel Kristianssons särskilda yttrande
synes mig slå in öppna dörrar.
Han påpekar att dessa frågor inte bör
lösas isolerat inom en sektor på arbetsmarknaden
utan att man skall anlägga
ett helhetsgrepp. Vi har från utskottets
sida verkligen försökt att anlägga ett sådant
helhetsgrepp, försökt att sätta in
frågan i hela dess sammanhang. Vi betonar
vikten av en parallell utveckling
inom den offentliga sektorn och på den
privata arbetsmarknaden. Gärna ser vi
att staten kan ligga en hästlängd före,
men de faktiska behoven är i själva verket
störst inom det privata arbetslivet;
där finns den största eftersläpningen.

Näringslivets resurser bör vara avgörande,
säger herr Axel Kristiansson,
och han förefaller tvekande och vill avvakta
utredningar. Jag anser att det är
en onödig pessimism han här utvecklat.
En sådan övergripande utredning som
han tycks ha i tankarna skulle kunna
försena en utveckling som är på gång.
Det verkar som om även Svenska arbetsgivareföreningen
är mer optimistisk
än herr Axel Kristiansson, genom att
den redan gått in i förhandlingar med
LO.

198

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Herr Wallmark och hans partivänner
har reserverat sig med en skrivning som
man får tolka som uttryck för en principiell
ovilja att följa de vägar motionen
och utskottet föreslår. Herr Wallmark
visar inte någon särskild sympati
för de strävanden motionen uttrycker,
och han hänvisar till de fackliga organisationernas
fria val och rätt att själva
prioritera. Han hävdar att det är en fråga
om värderingar och att man inte kan
lösa dem genom lagstiftning och i politiska
sammanhang.

Jag tycker att detta är ett alltför negativt
sätt att resonera. Det ser bort
från den väsentliga insats som statsmakterna
kan göra för att främja denna
utveckling. Jag kan erinra om att
riksdagen i år har fattat beslut om 40
timmars arbetsvecka. Det är ett mycket
väsentligt steg för att främja en utjämning
i arbetslivet. Jag erinrar också om
den utredning om pensionsåldern som
diskuterades häromdagen och som skall
igångsättas. Dessa frågor kan på liknande
sätt hänföras till sådana områden
där statsmakterna mycket aktivt kan
bidraga — för att inte tala om mycket
annat i lagstiftningen.

Jag vågar hävda att den något avvisande
och ointresserade attityd som
herr Wallmark har intagit inte godtas
ens på upplyst arbetsgivarhåll, där vi
numera gång på gång kan se att man uttalar
sig mot de rådande sociala ojämlikheterna
i arbetslivet och att man har
uppfattat att dessa måste avvecklas för
att man skall främja en mer harmonisk
utveckling på arbetsmarknaden. Det
förhållandet att Arbetsgivareföreningen
gått i förhandlingar med LO kan också
tolkas på detta positiva sätt.

Vi har från utskottets sida betonat
den fria förhandlingens betydelse och
att vi bör avvakta om inte denna kan
leda fram till målet. I annat fall får vi
ta upp debatten från nya utgångspunkter.

Jag noterar med tillfredsställelse att
två borgerliga partiers företrädare står
bakom utskottets hemställan, folkpar -

tiets och centerpartiets ledamöter. De
moderata har ställt sig ensamma vid sidan
av dessa strävanden. Med glädje
konstaterar jag också att huvudmotionären
i denna kammare, herr Helge
Karlsson, står bakom utskottets hemställan
liksom herr Yngve Persson. Den
senare har nu deklarerat att han varit
något tveksam, att han hade tänkt sig
att det kanske skulle vara lämpligare
med en enda övergripande utredning
för hela arbetsmarknaden. Det är tilltalande
att han avstod från att hävda den
meningen. Jag tror att det skulle ha varit
opraktiskt och att man skulle riskerat
att försena den utveckling som nu
är i full fart. Genom såväl herr Helge
Karlssons som herr Yngve Perssons
ställningstagande kan man anse att utskottet
väl har lyckats bejaka motionens
huvudsyfte.

Det förhållandet att riksdagens stora
majoritet — jag vill till och med säga
överväldigande majoritet — ställer sig
bakom utskottets yttrande är en utomordentligt
väsentlig och glädjande politisk
händelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller säger att jag
slår in öppna dörrar med mitt särskilda
yttrande, därför att alla dessa frågor
har diskuterats i utskottet. Det är fel,
herr Möller! Dessa aspekter har över
huvud taget inte diskuterats i utskottet,
i varje fall inte när jag har varit närvarande
— och jag tror att jag har suttit
där under hela behandlingen av detta
ärende. Man har gått förbi dem, och jag
anser att det är ett fel. Man har inte velat
se problematiken i hela dess vidd.

Jag kan väl föreställa mig att detta är
en fråga på ganska kort sikt om man begränsar
sig till att se detta som en fråga
om en utjämning, som så att säga är
vägd i pengar och har befunnits kosta
ungefär tio procent av lönen. Det är i

Fredagen den 15 m;ij 1970

Nr 25

109

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

stort sett ett års kostnadsökning på lönesidan
för företagen. Det måste väl vara
tämligen likgiltigt för företagen om
man betalar detta i form av ökad trygghet
— pension, semester etc. — eller i
form av lön. Men det gäller jn för den
anställde att göra avvägningen här. Herr
Yngve Möller må vara lika nnderkunnig
som jag, sannolikt mer, om att allt
detta inkräktar på löneutrymmet. Även
om man skulle kunna lyckas med denna
utjämning vad gäller de sociala förmånerna,
har han det stora problemkomplexet
kvar — den totala utjämningen.
Det må vara hur glädjande som
helst att riksdagen i denna fråga i huvudsak
står bakom uttalandet — jag vill
också betyga att det är glädjande —
men jag vill samtidigt ha sagt att man
inte skall dra för stora slutsatser av
detta, tv det skapar i och för sig inte
större förutsättningar än som annars
skulle vara för handen. Man kan nämligen
inte lagstifta om förutsättningarna,
man kan inte lyfta sig själv i håret.

Herr talman! Det var emellertid inte
detta som föranledde mig att begära ordet.
Jag ville närmast göra några reflexioner
till vad herr Möller sade med
anledning av herr Palmes uttalande.
Jag har ingen anledning att vara ledsen
över herr Palmes optimism. Men jag
vill ändå säga att dessa olika tidsmått
som angivits gör hela denna debatt mer
förvirrad än den annars skulle vara.
Det vore kanske lika bra att han inte
gjorde några uttalanden alls.

Herr Möller frågade vad som är anledningarna
till dessa skillnader som
finns och svarade själv att de är i huvudsak
historiska. Då vill jag ha en närmare
definition på vad han menar med
historisk. Är det ett eller kanske tre år
före Palme? Eller skall man gå längre
tillbaka i tiden, kanske till den tid då vi
hade en borgerlig regim i detta land?
Om han anser det senare, varför har
man inte då rättat till dessa förhållanden
tidigare? Man har ju haft precis
samma instrument tidigare som man
har nu; det är ingen som helst skillnad.

Vad man skulle ha kunnat göra under
denna tid är att se till att inte spänningarna
blivit så stora som de är. Det är
detta som .socialdemokraterna har förhisett.
Intresset verkar trots allt, herr
Möller, något nymornat.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Min polemik mot herr
Axel Kristianssons särskilda yttrande
gällde vad han skriver på sidan 10, att
det är väsentligt att man inte ser den
offentliga sektorn isolerad från den övriga
arbetsmarknaden. Jag anser att detta
är att slå in en öppen dörr. Vi har
inte sett den offentliga sektorn på det
viset utan tvärtom mycket markant påpekat,
vilket framgår av sista stycket
på sidan 6, att vi önskar att viljan till
likvärdig behandling av alla anställda
skall genomsyra hela arbetsmarknaden.
Jag försökte sätta in den offentliga sektorn
i ett totalsammanhang.

När herr Kristiansson berör kostnadsfrågan
slår han också in en öppen
dörr. Varje reform av denna karaktär
kostar pengar, resurser, som vi måste så
att säga arbeta fram. Jag har inte hört
att herr Kristiansson och hans parti har
haft någon som helst ruelse när det gällt
att slå fast t. ex. kravet på lägre pensionsålder,
även om detta innebär en reform
av miljardformat. Det är uppenbart
var pengarna skall tas för reformerna
— från produktionen och arbetslivet.

När jag nämnde de historiska orsakerna
var det just med tanke på att arbetsgivarna
tidigare uppfattade tjänstemännen
mera som en förtroendegrupp
och gav dem sociala och ekonomiska
favörer. Detta kostade inte heller så
mycket eftersom det gällde en mindre
grupp.

Man kan väl också säga att de fackliga
organisationerna tidigare hade ett
annat sätt att närma sig dessa frågor.
Jag tror emellertid att detta tillhör historien,
och att vi nu upplever en ny
epok inom det sociala reformarbetet inom
arbetslivet.

200

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, in. m.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Herr Wallmark ansåg
att jag befann mig i affekt, när jag var
uppe och talade förut. Då vill jag rent
allmänt säga att jag är medveten om att
jag råkar i affekt ibland i debatter. Det
är kanske naturligt att så blir fallet i
just denna fråga, som jag finner ovanligt
tråkig. Men jag vill varna herr Wallmark
för att spinna för mycket på mina
affekter. Det är nästan aldrig jag befinner
mig i verklig affekt — det är min
debattstil som det är fråga om. Som herr
Wallmark kanske märkte, var vi de bästa
vänner när jag gick ner ur talarstolen.
Det här var inte så affektbetonat.

Sedan trodde någon, det var visst herr
Wallmark, att detta var det första valtalet.
Det är mycket riktigt att jag tog in
detta i bilden. Men jag skulle önska en
valrörelse där jag klart kunde säga ifrån
att detta är riksdagens enhälliga inställning
i frågan. Då kunde vi föra bort den
ur valrörelsen. Men kan vi inte få enhällighet,
då tycker jag den saken skall
klarläggas i valrörelsen. Jag är nämligen,
som jag sade i mitt första anförande,
övertygad om att denna fråga är vårt
största samhällsproblem för närvarande.
Det gäller inte minst när vi går över
till den mänskliga problematiken, som
exponerades så tydligt i de vilda strejkerna
i vintras. Av den varan kommer
vi att få mycket i framtiden, om vi inte
tar itu med dessa saker. Det var inget
”hon dansade en sommar” bara — det
kommer igen på löpande band och mera
markerat om vi inte löser dessa frågor.

Vidare säger herr Wallmark att motionen
avstyrkts av utskottet, och då
finns inget skäl till ett uttalande av det
slag som utskottet menar att riksdagen
skall göra. Jag förstår inte den reflexionen,
ty utskottet ser i det pågående arbetet
hopp om lösning, och då vill man
fösa på och göra klart vad som är riksdagens
hållning. Det måste vara logiskt
och inte inkonsekvent.

Sedan tog herr Wallmark upp den
penningmässiga skillnaden för de olika

grupperna. Då vill jag bara för sammanhangets
skull konstatera att vi talar
om en procentuell skillnad. På den privata
arbetsmarknaden gäller det 10—11
procents skillnad i kostnad mellan arbetare
och tjänstemän räknat på respektive
kollektivs löner. I praktiken betyder
det att en tjänsteman i det privata
näringslivet har sociala förmåner värda
5 kronor per timme, medan LO-kollektivets
folk har sociala förmåner värda
2:45, alltså inte fullt hälften. Man kan
alltså säga att skillnaden är 100 procent! Men

herr Wallmark smet helt förbi de
andra kollektiven i sammanhanget. Jag
skulle tro att de statsanställda akademiskt
utbildade tjänstemännen i genomsnitt
har någonting över 55 000 kronor
i dag i kontant årslön. Deras sociala förmåner
är värda nästan exakt 40 procent
på utgående lön. Det betyder att akademikern
i statstjänst varje år får ut sociala
förmåner värda 20 000—25 000
kronor i genomsnitt. De arbetande i industrin
får ut 4 000—4 500 kronor och
tjänstemännen 8 000—9 000 kronor. Sedan
kommer SACO och talar om 24 procents
lönehöjning, som slår igenom med
40 procent. Man sysslar med astronomi,
när vi håller på nere på markplanet
med lönepolitiken. Men detta var en parentes
i sammanhanget. Det måste emellertid
också nämnas.

Herr Wallmark säger — och jag har
inte antecknat fel — att han inte har
någonting emot att alla anställda behandlas
lika. Fattas bara! Fattas bara!
Men, herr Wallmark, det är ju ljusårs
avstånd mellan ett sådant konstaterande
och utskottets förslag till uttalande,
vilket går ut på att vi skall ta ställning
och säga att det nuvarande tillståndet
är felaktigt. Min kritik mot moderata
samlingspartiet i detta sammanhang är
befogad. Dess ställning är negativ. Man
vill såvitt jag förstår ingenting göra.
Jag beklagar att jag måste säga det till
herr Wallmark som jag — det säger jag
utan att vilja stryka honom medhårs på
något sätt; det behövs inte, han klarar

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

201

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

sig nog — liar haft de mest angenäma
lönepolitiska debatter med i annat sammanhang.
Men det är så där. Vi sitter
fast i våra fållor litet till mans, och det
kostar på att bryta sig loss.

Herr Wallmark säger att det inte
finns någon anledning att göra politiska
ställningstaganden när det gäller lönemarknaden.
Han glömmer då alldeles
bort att om han motarbetar att riksdagen
tar ställning, så gör han ett politiskt
ställningstagande i en central samhällsfråga.
Herr Wallmark har hållit
många anföranden i denna kammare i
små detaljfrågor, t. ex. om man för ett
visst ändamål skall anslå 275 miljoner
kronor eller 275 300 000 kronor, och
han har talat varmt för sin sak. Men i
denna jättefråga vill han vara neutral
och inte göra politik, fastän han borde
upptäcka att alla som är gynnade gör
stor politik av detta. Man hotar till och
med att göra det i valrörelsen.

Herr talman! Det har sagts bl. a. av
herr Möller, men jag vill bara rekapitulera:
Vad gäller detta? Det gäller rättvisa.
Det gäller trygghet. Det gäller produktionslivets
effektivitet och ve och
väl. Det gäller hur man skall fördela arbetskraften
inom ett företag. Det gäller
att komma åt den militära hierarkin inom
företagen. Det är fråga om samarbetet
på arbetsplatsen, om trivsel, om
ansvar, om anställningsvillkor som herr
Möller erinrade om. Bland annat kommer
månadslönefrågan in i bilden. Det
är i högsta grad en fråga om att skapa
ett förhållande på svensk arbetsmarknad
vilket befordrar känslan för samhällsmoral
och demokrati i vid mening.
Det berör över huvud taget nästan alla
människor i vårt samhälle i deras dagliga
gärning.

Det har, herr talman, antytts att DO
skulle ha varit negativ och inte så intresserad
av de sociala förmånerna. Jag
har bemött detta påstående i debatter
tidigare, men det dyker upp gång på
gång. Sanningen är att 1.0 gjort hårdare
ansträngningar än vad TCO och
SACO någonsin gjort, men det har slu -

tat med nederlag på förhandlingsplanet,
och därför har vi fått gå till riksdagen.

Och sedan iir herr Axel Andersson —
fastän han naturligtvis inte sade det direkt
— förvånad över det nära samarbetet
mellan LO-rörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Vi är realistiska
nog att säga att vi går till statsmakterna
när vi inte kan klara det anständiga reformbehovet
på annat sätt. Nej, det är i
LO den stora kampen förts. Det har som
herr Möller antydde varit ytterst såpat
och strömlinjeformat för de andra
grupperna, för att de förhandlat med
sig själva hela tiden. Vi får förhandla
med andra, med de gynnade.

Herr Wallmark noterar att utskottet
har anfört att parterna själva bör göra
en avvägning. Men utskottet för en annan
diskussion, nämligen att man bör
sträva mot enhetlighet. Den avvägning
man talar om i utskottet avser vilken
nivå enhetligheten skall ligga på när det
gäller de allmänna anställningsvillkoren
i förhållande till kontantlönen, vilket
är en helt annan sak.

Herr Wallmark ansåg inte att staten
eller riksdagen ens skulle blanda sig i
arbetsvillkoren inom den statliga sektorn
utan att samma villkor skulle gälla
som på den privata arbetsmarknaden.
Men varför är inte herr Wallmarks inställning
densamma i alla andra sammanhang
när det gäller statliga företag?
Där reser moderata samlingspartiet helt
andra och mer kvalificerade krav på insyn,
inflytande o. s. v. Men just i en privilegie-
och klassfråga som denna anser
man att riksdagen skall iaktta ett slags
enfaldig neutralitet.

Jag säger på fullt allvar, herr Wallmark,
att det hade varit högst angenämt
— herr Möller var också inne på
det — om moderata samlingspartiet
klart och entydigt hade slutit upp kring
utskottets förslag. Nu agerar ni som om
det gällde att säkra positionen som konservatismens
otvetydiga utpost i fortsättningen.
Ni kommer att ha lika ont
av det som folkpartiet en gång hade när

202

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

det gällde ATP. Jag försäkrar att de
som tvekar på denna punkt inte vet vad
som pågår inom svensk arbetsmarknad.
Vi möter de missförhållanden som råder
inom arbetslivet i dag, och det
finns ingen människa som vill stiga upp
och försvara dem. Problemet är bara
hur vi skall tackla och lösa dem.

Herr Wallmark säger sig ha respekt
för arbetsmarknadens parter och anser
att de skall lösa frågan. Trots den blomnla
jag gav till företagarvärlden med
anledning av dess färska attityder har
jag inte alls samma förtroende för den
svenska arbetsmarknadens parter i den
här frågan som jag har i många andra
avseenden. Det är närmast genant att vi
med våra ekonomiska och sociala resurser
har konserverat detta omöjliga
system. Det är bristande initiativkraft
litet bär och var på den punkten. Det
finns emellertid ingen anledning att,
som herr Wallmark gjorde, säga att vi
bör överlåta till arbetsmarknadens parter
att lösa denna fråga.

Jag har tidigare erinrat om att SO—
85 procent av våra inkomster kommer
från lön för arbete och tjänster. Är det
riktigt att låta en liten grupp oerhört
maktägande människor avgöra hur dessa
enorma resurser skall fördelas och
göra skattepolitik och allt annat till nästan
ingenting i sammanhanget? Eller
skall vi ha moral och samvete — föra
en politik här i riksdagen? Jag är övertygad
om att den kommande enkammarriksdagen
tar upp denna fråga, om
den inte löses dessförinnan.

Herr Axel Andersson påstår att jag
tänker lika mycket på politik som på
själva sakfrågan i detta fall. Om herr
Andersson har fått den känslan efter alla
mina, jag förstår tröttande, inlägg i
denna fråga i riksdagen, måste jag beklaga
min bristande förmåga till pedagogik
och upplysning. Jag upprepar,
herr Andersson, att ingenting skulle vara
mig angenämare än att gå härifrån i
dag och kunna rapportera att riksdagen
är fullständigt ense i denna fråga. Nu
har herr Andersson, å folkpartiets väg -

nar, såvitt jag förstår, lämnat en deklaration
som synes otvetydig, nämligen att
man är ense med utskottet i denna fråga.
Jag har inte påstått att så inte skulle
vara fallet, men jag efterlyse mera engagemang
och entusiasm från folkpartiet
i frågan. Det kunde jag inte spåra i
herr Anderssons anförande.

Hans anförande den 13 maj i år, som
ju inte ligger så långt tillbaka i tiden,
innehåller heller ingen realism eller ens
en klar iakttagelseförmåga när det gäller
situationen på löneinarknaden. Han
säger hl. a. följande: ”Alla menar vi väl
att allt arbete skall hedras, vare sig den
som arbetar är lastbilschaufför eller någonting
annat.” Det är klart att allt arbete
skall hedras, men på vilket sätt?
Så fortsätter han: ”Men jag tror inte att
man här i Sverige har kommit så långt
att föräldrarna till våra ungdomar resonerar
på det sättet att det egentligen
inte spelar någon roll vad deras pojke
eller flicka väljer för yrke, ty vilket yrke
de unga än hamnar i kommer de att
bli respekterade och få det bra.”

Tror herr Andersson att gruvarbetaren,
med sämsta tänkbara jobb till mycket
låg lön, tycker att han har det bra,
när han ser hur andra har mångdubbelt
högre löner för oerhört mycket angenämare
arbete och mycket bättre trygghet?
Är detta herr Anderssons sociala
samvete i fråga om svensk arbetsmarknad?
Jag vill säga att det är ett oinitierat
resonemang, och i sämsta fall avsett
att inbilla folk att vi har det ganska
skönt på den svenska arbetsmarknaden.
Det kan inte en ombudsman inom fackföreningsrörelsen
tycka.

Sedan säger herr Andersson polemiskt
att jag var tveksam beträffande
reservationen men inte beträffande folkpartiets
hållning. Jag var tveksam om
formen, och det tycker jag inte är något
nederlag att erkänna. Som reservant
brottas man ständigt med sådana problem
och man avger särskilda yttranden.
Jag var alltså tveksam om formen
men inte om sakfrågan. På den punkten
kanske herr Möller bar missförstått mig

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

20.''}

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

litet. Jag menade inte att riksdagen på
något sätt skulle ha hindrat exempelvis
LO och SAF att förhandla — tvärtom.
Vad jag menade var att riksdagen och
regeringen borde göra sig förtrogna
med problemen och vara redo till både
samordningsåtgärder och åtgärder i påskyndande
syfte om så skulle behövas.

Herr Andersson yttrade — och jag
vill, herr talman, trots att det kan synas
onödigt faktiskt följa upp det här — att
mitt, som han vill mena, misstänkliggörande
av folkpartiet var oanständigt.
För att klara ut detta vill jag säga att
jag uppfattat herr Anderssons besked
som ett besked från folkpartiet att man
kommer att gå ut och slåss för denna
sak, försvara riksdagens ställningstagande
och inte fiska röster i denna fråga
genom tvetydig lamentation och inställsamhet
till gynnade grupper. Så har
jag alltså uppfattat herr Anderssons anförande
och då är vi överens. Jag väntar
bara att herr Wallmark kommer att
lämna samma deklaration som herr Andersson
gjort.

Sedan säger herr Andersson att socialdemokraterna
genom att kalla sig
arbetarparti konserverar klassgränserna.
Jag har alltid uppfattat sådana funderingar
som någon sorts bakgårdsdebatt
i svensk politik. Herr Andersson,
som ju till skillnad från mig vill uppträda
med sådan stringens och moralisk
höghet, föll av pinnen riktigt ordentligt
i det ögonblicket. Jag förstår inte annat
än att vi måste ha ett namn för ett
parti, och vår grundläggande sociala
aspekt är att alla som kan arbeta skall
arbeta. Om vi kallar somliga för arbetare
och tjänstemän och andra för företagare,
så har vi ingen gemensam nämnare.
Den enda gemensamma nämnaren,
herr talman, har folkpartiet lagt beslag
på, och det är verkligen pretentiöst i
överkant att kalla ett parti för folkpartiet,
när det omsluter en mycket liten
del av svenska folket. Vi är inte så pretentiösa,
när vi kallar oss arbetarparti.

Frågan om vad motionärerna och LO

egentligen vill skall jag försöka klara ut,
ty det är nog ett litet missförstånd på
gång här. Vad motionärerna önskar är
att regeringen snabbt och konkret skall
vidta åtgärder för att åstadkomma ökad
jämlikhet. Man har inte sagt i motionerna
att någon omfattande statlig utredning
skall tillsättas; man har bara hemställt
om konkreta och snabba åtgärder.
När det gäller LO är vi helt överens
med motionärerna i grund och botten,
ty motionerna utesluter inte den åtgärd
jag nämnde.

Slutligen, herr talman, vill jag än en
gång understryka — fastän jag sagt det
två gånger redan — att det väsentliga är
att vi vore ense i dessa frågor. När jag
gav centerpartiet en blomma var det
framför allt därför att jag har märkt
hur genomtänkt, kunnigt och sakligt
man argumenterar. Det är en bättre
form av demokrati än att vägra att ge
ett öppet erkännande. Och, herr Wallmark,
jag kommer att bli glad när moderata
samlingspartiet ger ett sådant besked
att vi kan säga detsamma om er!

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig,
varvid ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste
vice talmannen.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort.

Herr Möller säger att jag tycks ha en
principiell motvilja mot att gå motionärernas
och utskottets väg. I och för sig
har jag deklarerat vår målsättning genom
en reservation. Det måste bero på
ett missförstånd eller ouppmärksamhet
från herr Möllers sida när han inte fattat
vad jag sade, nämligen att jag — och
jag sade också att jag tror mig tala å
mitt partis vägnar — inte har någonting
emot likartade anställningsförhållanden
för alla anställda i företagen.
Detta är ett klart och entydigt besked;
och det borde egentligen räcka att jag

204

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

säger det till Yngve Persson också, så
kunde jag sluta mitt inlägg här.

Vad vi inte gillar, det har jag inte
stuckit under stol med, är att gå den
väg som motionerna andas och som utskottet
antyder, nämligen lagstiftningsvägen.
Jag har sagt att detta är en avtalsfråga.
Det rör sig om 9 å 10 procent,
motsvarande ett års löneökningar. Herr
Yngve Persson talar om SACO och
astronomi. Jag vill påpeka att astronomin
är en tämligen exakt vetenskap, så
att när Yngve Persson här talar om
ljusår tror jag inte han vet vad ett ljusår
är. Annars skulle han näppeligen använda
det begreppet när det gäller en
skillnad på 10 procent. Men det var en
parentes.

Det är alltså i och för sig inga problem
— om herr Yngve Persson har
LO-medlemmarnas helhjärtade stöd
bakom sig, räcker det att under 3 å 4 år
avstå från en kontantlönehöjning på 2
procent om året, så har vi klarat upp
hela frågan. LO-gruppen har därmed
fått ITP-förmåner och sänkt pensionsålder
till 65 år. Men herrarna har ju
aldrig någonsin tagit upp detta i en förhandling!
Det är ju inte sanningen som
herr Yngve Persson står och berättar
här i kammaren.

Jag anser att detta inte är en fråga
som vi skall debattera inom de politiska
instanserna, utan de avtalsslutande parterna
skall klara upp den. Menar man
verkligen allvar med att man skulle lagstifta
om anställningsvillkoren, även om
lagstiftningen skulle vara dispositiv?
Jag tror inte det är möjligt. Utskottet
inser också detta. Arne Geijer har hotat
att gå lagstiftningsvägen. Jag skulle
bra gärna vilja se det lagförslag som
skulle förbjuda en arbetstagarorganisation
att ställa de krav dess medlemmar
har om hur de skall ta ut sin del av kakan.

Det är inte fråga om att vi skulle motsätta
oss likartade anställningsvillkor.
Eftersom herr Yngve Persson och
kanske även andra kommer att använda
detta i valrörelsen, vill jag klart dekla -

rera att vi inte har någonting emot —
tvärtom — att alla anställda får samma
allmänna anställningsvillkor. Men vi
överlåter åt de anställdas egna organisationer
att ta ställning till hur de skall
ta ut dessa förbättrade förmåner. Jag
kan inte ge klarare besked än jag här
har gjort.

Herr Palme har berörts ett par gånger
i denna diskussion. Han lär ha stått
i någon talarstol i går och sagt att man
skall klara av denna utjämning på ett
eller två år. Jag skulle vilja veta: Är det
partiordföranden som talar eller är det
den främste representanten för staten
som arbetsgivare som talar? Detta kan
nämligen tolkas på olika sätt, och det
bör rimligtvis vara på det senare sättet,
eftersom han avger ett löfte och detta
löfte alltid måste komma från den
som skall betala kalaset. Det kan ske på
två sätt: antingen genom att han som arbetsgivare
beordrar de anställda att ta
ut de ökande förmånerna i form av förbättrade
allmänna anställningsvillkor
och avstå från kontantförbättringar —
men jag har mycket svårt att förstå att
en arbetsgivare är så diktatorisk, och
jag tror inte att herr Palme kan mena
detta — eller genom att dessa grupper
vid sidan av de ordinarie löneökningarna
skall få en ytterligare förbättring.
Denna måste dock tas från en gemensam
kaka, och då frågar man sig: Betyder
det bara att han som representant
för arbetsgivaren säger till övriga organisationer:
”Ni får ingenting, jag vägrar
att förhandla med er om några förbättringar
för er del.”

Det är så lätt även för en statsminister
att i ett politiskt anförande göra sådana
generella deklarationer, måhända
beroende på bristande erfarenhet av
förhandlingsarbete, men det är inte lika
lätt att åstadkomma ett resultat.
Kostnaderna måste bäras av den gemensamma
produktivitetsförbättringen.

Jag vill sluta med att säga, för fjärde
gången i dag — tv jag tror att vi kommer
att få höra det sägas i buskarna,
kanske inte så mycket av herr Yngve

Fredagen den 15 maj 1970

Nr 25

205

Om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

Persson som är en hederlig man men av
många andra, att moderata samlingspartiet
inte vill vara med på en utjämning:
vi har ingenting emot — utan
tvärtom — att det blir lika anställningsvillkor,
men vi anser att det bör vara de
anställdas organisationer som ställer
dessa krav och förhandlar sig fram till
resultat.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att hjärnorna inte fungerar på samma
sätt därför att man råkar heta Yngve.
Hjärnan hos herr Yrngve Möller och
hjärnan hos herr Yngve Persson arbetar
inte på samma sätt. När herr Yngve
Möller redogjorde för arbetet i utskottet,
uttryckte han sin glädje över att utskottet
bortsett från representanterna
från moderata samlingspartiet helhjärtat
hade ställt sig bakom förslaget —
för säkerhets skull använde han ordet
”helhjärtat” två gånger. Men när herr
Yngve Perssons hjärna hade arbetat,
stod han i talarstolen och sade i sitt
första anförande att folkpartisterna visserligen
— det kom liksom på sladden
— anslutit sig till förslaget men att han
innerst inne trodde att de ändå inte menade
att stödja det förslag som de hade
tillstyrkt. Det var detta, herr Y''ngve
Persson, som var oanständigt. Det var
lika oanständigt som om jag hade sagt
åt herr \rngve Persson: ”Du har skrivit
under detta papper, men jag tror inte
att du står för det utan att du när det
kommer till kritan inte vill vara med
och betala det hela.”

Jag tyckte nog att herr Yngve Persson
hade en mycket egendomlig tolkning av
vad jag sade här i debatten i onsdags.
För den som läser protokollet rätt måste
det framgå att detta innebar ett beklagande
av att vi inte kommit därhän
att allt arbete betraktades som lika hedervärt
och eftersträvansvärt som det
man kommit fram till på andra håll. Jag
sade att det många gånger är papporna
och mammorna som ligger bakom.
”Grannens pojke bär tagit studenten,

och då måste min pojke också ta studenten
och fortsätta att studera”, brukar
det heta. Del finns — kanske framför
allt här i Sverige — en föräldraambition
som driver fram det här, och det
beklagar jag.

Men man måste ta sakerna för vad de
är och inte handla efter vad man önskar
att de vore. Hade det resonerats på
samma sätt som beträffande lastbilschauffören
så hade vi inte haft någon
utbildningsexplosion på det akademiska
området, utan då hade vi haft en betydligt
lugnare utveckling.

Herr Yngve Persson sade att hans sätt
att debattera inte berodde på affekt,
utan alt det var hans vanliga debattstil.
Jag har hyst en from önskan om att
herr Yngve Persson skulle byta debattstil,
så att han inte gör sig skyldig till
sådana beskyllningar som han kastade
fram mot folkpartiet. Visserligen har
herr Persson inte bett om ursäkt, men
när han nu tagit tillbaka vad han sagt
är jag ändå nöjd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av
herr Wallmark in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

206 Nr 25 Fredagen den 15 maj 1970

Om åtgärder i syfte att underlätta för anställda att deltaga i fackligt och politiskt
arbete

Vinner Nej, godkännes den av herr
Wallmark m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej —17.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av motioner om åtgärder
för att fördjupa företagsdemokratin,
in. m. och om en allmän inventering
av arbetsplatsmiljön, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om åtgärder i syfte att underlätta för
anställda att deltaga i fackligt och politiskt
arbete

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av motion om åtgärder i syfte att underlätta
för anställda att deltaga i fackligt
och politiskt arbete.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 1:979, av herr
Strandberg och fru Florén-Winther,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
under medverkan av företrädare
för arbetsmarknadens organisationer
i syfte att utarbeta förslag till
att underlätta för anställda att deltaga
i fackligt, kommunalt och politiskt arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motion 1:979, i den mån den
icke kunde anses besvarad med vad i
utlåtandet anförts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Florén-Winther
(m) och herr Nilsson i
Bästekille (m), vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
1:979 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Varje svensk medborgare,
som är valbar i politiskt eller fackligt
sammanhang, måste också ha möjlighet
att åtaga sig och utöva det uppdrag
eller den tjänst som vederbörande
har blivit vald till. Så är tyvärr dock
inte fallet i dag, eftersom många medborgare
av ovidkommande skäl hindras
från att åtaga sig fackliga, kommunala
eller andra politiska uppdrag.

Många problem möter i dag den som
vill åtaga sig fackligt, kommunalt eller
annat politiskt arbete. Det måste enligt
min mening anses såsom bristande jämlikhet
och som en kränkning av det allmänna
rättsmedvetandet, att vissa medborgargrupper
lättare än andra kan erhålla
erforderlig ledighet för utövandet
av de nyssnämnda förtroendeuppdragen.
Ingen borde förmenas rätten att
deltaga i det demokratiska arbetslivet
och dess funktioner utan försämrade
anställnings- och befordringsförhållanden.

Herr talman! Naturligtvis kan mycket
åstadkommas genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter, men
utvecklingen belyser de stora svårigheter
som tyvärr föreligger. I en sådan situation
har vi framlagt den nu aktuella
motionen, där vi begär en utredning
under medverkan av företrädare för arbetsmarknadens
organisationer och syf -

207

Fredagen den 15 maj 1970 Nr 25

i syfte att underlätta för anställda att deltaga i fackligt och politiskt

arbete

Om åtgärder

tande till att utarbeta förslag för alt underlätta
för anställda att deltaga i fackligt,
kommunalt och annat politiskt arbete.
Motionen har av allmänna beredningsutskottet
remitterats till flera instanser.
Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen avstyrker motionen,
medan alla tjänstemannaorganisationer
tillstyrker den.

Det är alldeles särskilt intressant att
studera vad vår kanske största tjänstemannaorganisation
säger i denna fråga.
Inom TCO har man ägnat just detta problem
stor uppmärksamhet, och jag citerar
vad TCO säger i ärendet: ”TCO:s
eget utredningsarbete på detta område
har dock en begränsad räckvidd varför
tillsättandet av en offentlig utredning
skulle ligga helt i linje med TCO:s intresse.
”

Utskottet finner för sin del motionens
syfte beaktansvärt och hänvisar till
Arbetsgivareföreningens och även kommunförbundens
yttranden, av vilka
framgår att de anställdas önskemål — i
den mån de inte tillgodoses genom gällande
avtal — kan väntas få, som det
heter, en välvillig behandling.

Vi har från vårt partis sida inte kunnat
finna oss i enbart en s. k. välvillig
behandling, som i och för sig inte löser
problematiken. Det är orsaken till vår
reservation.

Vi känner väl till att en särskild utredningsman
har tillsatts av statsrådet
Löfberg men tror att det skulle vara av
stort värde om denna enmansutredning
kunde utvidgas och anser det angeläget
att den kan bedrivas under medverkan
av berörda intresseorganisationer,
d. v. s. arbetsmarknadens parter.

Vi kräver således i motionen och i föreliggande
reservation att denna enmansutredning
omändras till en utredning
i vilken också representanter för
arbetsmarknadens organisationer får ingå.

Herr talman! Så här i vårsolens glans
och inför kammarens enorma resfeber
tänker jag inte tala längre utan slutar

med att yrka bifall till föreliggande reservation.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Utskottet har ju bejakat
motionens syfte — att underlätta för anställda
att delta i fackligt, kommunalt
och politiskt arbete — och finner motionärernas
förslag väl värt att genomföra.

Skälet till att vi inte har ansett det
vara behövligt att explicit tillstyrka
motionen är att motionsyrkande! är på
väg att tillgodoses genom pågående utredningsarbete.
Nyligen har på den privata
arbetsmarknaden Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen träffat
en uppgörelse som reglerar de fackliga
förtroendemännens ställning i företagen.
På det statliga området har statsrådet
Löfberg nyligen tillsatt generaldirektör
Gustav Vahlberg som enmansutredare
för att pröva frågor angående ledighet
m. in. för anställda inom den statliga
förvaltningen som i egenskap av
fackliga förtroendemän fullgör uppdrag
inom personalorganisation. Vi räknar
med att de frågor som motionärerna aktualiserar
skall komma att behandlas av
utredningsmannen och förutsätter att
det skall ske i positiv anda.

Något förlegat synes det vara att statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannalagen
för närvarande förbjuder
träffande av avtal om rätt till annan ledighet
än semester. Man kan väl säga
att detta är en något för snäv formulering
av lagstiftningen, som det bör vara
angeläget att justera.

Vi förutsätter att generaldirektör
Vahlberg skall ta upp dessa frågor. Under
sådana förhållanden skulle det se
litet underligt ut, när en utredningsman
redan har tillsatts av statsrådet Löfberg,
om vi skulle åtminstone indirekt underkänna
hans handlande genom åt! förorda
en ny typ av utredning. Vi får
väl ändå räkna med att herr Vahlberg
skall finna det angeläget att ta del av de

208 Nr 25 Fredagen den 15 maj 1970

Om åtgärder i syfte att underlätta för anställda att deltaga i fackligt och politiskt
arbete

fackliga intresseorganisationernas synpunkter
och samarbeta med de fackliga
organisationerna på ett sådant sätt att
resultatet kan bli till allas bästa och
motionens syfte därmed tillgodoses.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det finns inte någon
större anledning för mig att polemisera
mot herr Möller. Han uttalar ett positivt
intresse för att denna fråga skall komma
till sin lösning. Jag har emellertid
inte kunnat frångå min uppfattning i
detta hänseende, vilket beror på att just
tjänstemannagrupperna i vårt samhälle
är de som för närvarande brottas med
de kanske största problemen här i dag.

Detta framgår också av att TCO,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation
och Sveriges arbetsledareförbund tillstyrker
motionen i fråga, när de inte
själva mäktar sköta hela utredningsarbetet.
Därför är de positiva till tanken,
vilket gör att vi alltjämt vidhåller att enmansutredningen
bör vidgas med deltagande
jämväl från arbetsmarknadens
organisationer.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 99, med förslag till lag om
förenklad aktiehantering, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål samt Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB jämte motioner; nr

105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående transportstöd som
regionalpolitiskt medel jämte motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m. jämte
motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
vuxenutbildningen jämte motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående musik- och dansutbildning
m. in. jämte motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom
in. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser förenade fabriksverken
jämte motioner; och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda
fall, m. m., jämte motion;

bevillningsutskottets betänkande nr
36, med anledning av motioner rörande
vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. in.;

209

Fredagen den 15 maj 1970 Nr 25

Interpellation ang. vissa förhållanden rörande jordförvärvslån och stöd till jordbrukets
rationalisering

bankoutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av dels proposition
med förslag om ilen fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m.,
dels motioner angående regionalpolitiken; nr

41, i anledning av motioner angående
regional differentiering av kreditpolitiken;
och

nr 42, i anledning av motioner om
styrning av företagsetablering genom
utnyttjande av investeringsfondsmedel;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 47, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960:74);

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950:261), m. in.; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan (1951:
824);

tredje lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av motioner om skydd för
begreppet rättshjälp;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.
jämte motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m. jämte motioner;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 39, i anledning av motioner angående
påföljden vid underlåtenhet att
betala elavgift; och

nr 40, i anledning av motion om åtgärder
mot ocker vid försträckning.

Interpellation ang. vissa förhållanden
rörande jordförvärvslån och stöd till
jordbrukets rationalisering

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I den proposition som
angav riktlinjerna för 1967 års jordbrukspolitik
uttalades att familjejordbruket
trots de ändrade riktlinjerna för
statlig kreditgivning sannolikt kommer
att vara dominerande för överskådlig
tid framåt. De vidgade möjligheter till
statligt stöd som 1967 års riksdagsbeslut
innebar för juridisk person, för
icke arealbunden produktion och för
större jordbruksenheter i fysisk persons
ägo, skulle enligt departementschefen
icke förändra det svenska jordbrukets
karaktär av familjejordbruk.

Det är självklart för tidigt att efter
knappt tre år summera de relativt långsamma
förändringar som här sker. En
sådan summering skulle sannolikt också
visa att någon större förändring hittills
inte skett.

Av intresse i sammanhanget är emellertid
inte bara det aktuella läget utan
skeendet som konstituerar framtidsbilden.
Inte heller här finns någon aktuell
summering, ehuru en sådan vore högst
värdefull för att fånga och ge perspektiv
på utvecklingen.

De praktiska resultaten av lantbruksnämndernas
verksamhet synes emellertid
vara sådana, att definitionen på ett
familjejordbruk starkt förskjutits uppåt.
Detta är påtagligt då det gäller såväl
jordförvärvslån som stöd till inre rationalisering.
Alldeles påtagligt gäller det -

210

Nr 25

Fredagen den 15 maj 1970

Meddelande ang. enkel fråga
ta beträffande stödet till den inre rationaliseringen,
där situationen är den att
många lantbrukare avstår från att söka
statligt stöd för enligt praktiska bedömningar
försvarbara rationaliseringsåtgärder,
enär de på förhand räknar med
avslag som mest sannolikt.

Den mest betydelsefulla frågan med
tanke på den framtida jordbruksstrukturen
är emellertid bedömningen beträffande
jordförvärvslånen. Enligt tillgängliga
uppgifter förekommer fall då
avslag meddelats vad gäller jordförvärvslån
beträffande fastigheter med
närmare 100 tunnland jord i södra Sverige.
Definitionen på ett bärkraftigt
jordbruk kan självfallet vara skiftande,
men rimligen bör en areal betydligt lägre
än detta kunna godkännas såsom underlag
för ett bärkraftigt jordbruk i
denna del av landet.

En annan betydelsefull fråga är den
s. k. successiva uppbyggnaden av bärkraftiga
enheter. Här står ofta valet
mellan att bevilja statligt stöd till ett ej
fullt bärkraftigt jordbruk, som senare
kan förstärkas, och att lägga ifrågavarande
brukningsdel till en redan bärkraftig
enhet. Icke sällan följes den senare
linjen varigenom alla möjligheter
att skapa den tänkta enheten undanrycks.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har statsrådet observerat de förhållanden
beträffande jordförvärvslån
och stöd till jordbrukets rationalisering
som i interpellationen anförts?

2. Har statsrådet i så fall för avsikt
att föranstalta om ändringar beträffande
tillämpningsföreskrifterna härför?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt 20 § i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fru Florén-Winther
(m) till statsrådet fru
Odhnoff: ”Är Statsrådet beredd att
medverka till en sådan ändring av normerna
för barnstugornas utrustning,
att det till varje barnstuga bör finnas utrymme
där lindrigt infektionssjuka
barn kan vårdas?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970