RIKSDAGENS I»* PROTOKOLL

Nr 17

FÖRSTA KAMMAREN

1970

14—15 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 15 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Werner (vpk) ang. vårdavgiften vid sjukhusvistelse

m. m................................................. 9

av herr Wikström (fp) ang. gemensamt nattvardsfirande mellan
församling inom svenska kyrkan och frikyrkoförsamling
.................................................. 11

Om offentlig handläggning i samarbetsnämnderna inom kommunblocken
................................................ 15

Utredningsväsendet ........................................ 16

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Sammansättningen av skolöverstyrelsens styrelse ............ 26

Bidrag till vissa elevorganisationer ........................ 28

Bidrag till driften av grundskolor m. m..................... 33

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. .. 47

Om statsbidrag till lokaler för simundervisning.............. 50

Vissa skolfrågor ............................................ 52

Anslag till vissa kulturändamål m. m.:

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m......................................... 65

Bidrag till Svenska riksteatern, m. m....................... 69

Rikskonsertverksamhet .................................... 72

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet,

m. m................................................... 73

Bidrag till ungdomsledarutbildning ........................ 78

Bidrag till folkbibliotek .................................. 79

Om liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram
.............................................. 81

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m..................... 85

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Kaijser (m) ang. lokalhistorisk forskning vid universitetsfilialer
............................................ 95

av herr Åkerlund (m) om skydd för sändebud från andra länder
.................................................. 95

Anslagen till rundradioverksamheten m. m. (Forts.) .......... 96

Taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanlägg ningar,

m. m............................................. 111

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet........ 120

Schablonregeln för villabeskattningen, m. m................... 133

Rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av

semester ................................................ 143

Om en allmän tandvårdsförsäkring .......................... 146

Jordbrukspolitiken .......................................... 147

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 15 april

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem ........ 8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, om offentlig handläggning
i samarbetsnämnderna inom kommunblocken .............. 15

— nr 24, om utredningsväsendet ............................ 16

— memorial nr 25, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

sänkning av rösträttsåldern .............................. 25

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde ...................... 25

— nr 49, ang. skolfrågor .................................... 52

— nr 43, ang. anslag till vissa kulturändamål och internationellt kulturellt

samarbete .................................... 65

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, om liberalisering av reglerna
för trådöverföring av TV- och radioprogram.......... 81

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. anslagen till rundradioverksamheten
m. m........................................... 85

— memorial nr 53, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade .............. 110

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. statens vattenfallsverks
redovisning av inkomst från kraftverk vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt m. m............................. 111

— nr 33, om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet 120

— nr 34, ang. ändring i kommunalskattelagen ................ 133

Innehåll

Nr 17

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i luftfartslagen 143

— nr 29, ang. förevisning av brandfarlig biograffilm .......... 143

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om barntillägg till folkpension
.................................................... 143

— nr 23, om pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter .. 143

— nr 24, om förbättring av adoptivföräldrars ställning ........ 143

—• nr 25, ang. rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid

beräkning av semester .................................. 143

— nr 26, om en allmän tandvårdsförsäkring.................. 146

— nr 27, om rätt till sjukpenning vid vård av sjukt barn ...... 147

— nr 28, om frivillig sjukpenningförsäkring för förvärvsarbetande
ålderspensionär ...................................... 147

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. handeln med begagnade
bilar, m. m............................................. 147

— nr 28, om obligatorisk färdskrivare på motorfordon, m. m. . . 147

— nr 32, om vissa åtgärder för ökad säkerhet i trafiken ...... 147

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. jordbrukspolitiken .... 147

— nr 14, om bättre tillvaratagande av odlingsbar mark ........ 158

— nr 15, om statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk .. 158

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20, om förbud mot
nytillverkning och försäljning av icke gångbara svenska mynt 158

,äv -

Tisdagen den 14 april 1970

Nr 17

Tisdagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Europarådets rådgivande
församlings session i Strasbourg beviljades
herrar Bohman och Björk för tiden
den 17—den 24 april samt herr
Hedström för tiden den 17—den 23 i
samma månad.

Vidare beviljades herr Holmquist ledighet
från riksdagsarbetet den 14—
den 19 april för resa till Ungern.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen angående en
svensk vitbok rörande Nigeriakonflikten.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 64, med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959: 612);
och

nr 102, med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950: 261), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
108, angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda fall, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 1102.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 19, 23
och 24 samt memorial nr 25, statsutskottets
utlåtanden nr 8, 43 och
52 samt memorial nr 53, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32—34,
första lagutskottets utlåtanden nr 28
och 29, andra lagutskottets utlåtanden
nr 22—28, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 27, 28 och 32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13—15 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 20.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 49 skulle sättas
näst efter dess utlåtande nr 8 samt
konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
näst efter statsutskottets utlåtande nr
43.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

56, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m.;

nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland; nr

95, om ökning av den svenska
kvoten i Internationella valutafonden;

nr 96, angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret;

nr 97, angående nytt planerings- och
budgeteringssystem för försvaret;

nr 106, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.;

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1970

nr 107, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965:268) om
skatteutjämningsbidrag, m. m.;

nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor; nr

113, med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935:105) m. m.;

nr 114, med förslag till lag om skydd
mot flyghavre;

nr 115, angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning
och forskning;

nr 116, med förslag till ändring i regeringsformen
m. m.;

nr 117, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

nr 119, angående riktlinjer för lotsoch
fyrväsendets organisation och för
statliga sjöfartsavgifter;

nr 121, med förslag till lag om social
centralnämnd m. m.;

nr 122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm in. m.; samt
nr 123, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1103, av herr Axelson,
nr 1104, av herr Larfors m. fl.,
nr 1105, av herr Olsson, Johan, och
herr Nilsson, Nils, samt

nr 1106, av herr Wallmark m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, angående riksinternatskolor; nr

1107, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående riksskatteverkets organisation
m. m.;

nr 1108, av herr Pettersson, Karl, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående fortsatt valutareglering; nr

1109, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

68, angående fortsatt valutareglering;
samt

nr 1110, av herr Åkerlund m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

nr 1111, av herr Möller m. fl.,
nr 1112, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl.,

nr 1113, av herr Nilsson, Nils,
nr 1114, av herr Nilsson, Nils, samt
nr 1115, av herr Pettersson, Karl, och
fröken Stenberg,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m.;

nr 1116, av herrar Wallmark och
Lidgard, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 76, angående anslag för
budgetåret 1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av
lokaler vid universitet, högskolor
m. m.; samt

nr 1117, av herr Wallmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.;

nr 1118, av herrar Bohman och Nyman,

nr 1119, av herr Helén m. fl.,
nr 1120, av herr Hjorth,
nr 1121, av herr Schött, samt
nr 1122, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående stöd till idrotten;
ävensom

nr 1123, av herr Jacobsson, Gösta,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående transportstöd som
regionalpolitiskt medel;

nr 1124, av herrar Blomquist och
Lidgard, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 87, angående godkännande
av konvention om avskaffande
av rasdiskriminernig, in. in.;

nr 1125, av herrar Blomquist och
Lidgard, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 87, angående godkän -

Tisdagen den 14 april 1970

Nr 17

nande av konvention om avskaffande
av rasdiskriminering, m. in.;

nr 1126, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, angående godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m.;

nr 1127, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 94, med förslag till lag
om arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.;

nr 1128, av herr Mattsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m.; samt

nr 1129, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Onsdagen den 15 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val som nu skall ske ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken har
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många
personer som det ifrågavarande valet
avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen
”Den gemensamma listan” följande
namn:

Eriksson, Einar, (s)

Möller (s)

Jacobsson, Per, (fp)

Mossberger (s)

Virgin (m)

Sundin (ep)

Hedström (s)
fröken Ranmark (s)

Stefanson (fp)

Ståhle (s)

Eskilsson (m)

Larsson, Åke, (s)

Gustafsson, Nils-Eric, (ep)
Gustavsson, Bengt, (s)

Nyman (fp)

Augustsson (s)

Mårtensson (s)

Ohlsson, Ebbe, (m)

Hjorth (s)

Carlsson, Eric, (ep)

Wirtén (fp)

Rönnberg (s)

Nilsson, Yngve, (m)

Tistad (fp)

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för
fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen ”Den
gemensamma listan” följande namn:
Lundin (s)

Magnusson (s)

Skårman (fp)

Larsson, Herbert, (s)

Sveningsson (m)

Larsson, Thorsten, (ep)

Sörlin (s)

Pettersson, Karl Gustav, (s)

Ernulf (fp)

Kaijser (m)

Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de
å listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. vårdavgiften vid sjukhusvistelse
m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Werners (vpk) interpellation angående
vårdavgiften vid sjukhusvistelse
m. m., erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag har uppmärksammat de
ogynnsamma konsekvenser av den höjda
vårdavgiften vid sjukhusvistelse som
kan uppkomma för pensionärer som
har kommunalt bostadstillägg.

Den 1 januari 1970 genomfördes en
höjning av den allmänna vårdavgiften
på sjukhus från 5 till 10 kr. per dag. Ett
villkor för att denna avgiftshöjning
skulle kunna accepteras var att pensionärernas
sjukförsäkringsskydd samtidigt
förstärktes. I propositionen 125 år
1969, som godkändes av riksdagen, ingick
därför förslag om att sjukförsäkringen
såvitt gäller pensionärer alltid
skall svara för vårdavgiften för 365
sjukhusdagar efter pensioneringen.

I den departementspromemoria som
låg till grund för propositionen redovisades
ingående överväganden i den
här frågan. Där uttalades att den föreslagna
utvidgningen av försäkringsskyddet
torde innebära en tillfredsställande
lösning för det stora flertalet pensionärer.
Det förutsågs emellertid att
det kunde uppkomma fall, där vårdavgiften
för en utförsäkrad pensionär
kunde bli för hög med påföljd att socialt
stötande effekter skulle kunna
uppkomma. Ett fall som åsyftades var
att en pensionär som var intagen på
sjukhus lyfte pension med det lägre belopp
som utgår när också maken är
pensionsberättigad. Andra exempel som
nämndes gällde pensionärer med särskilda
försörjningsplikter liksom vissa
fall då en pensionär har bostadskostnader
som inte täcks av kommunalt
bostadstillägg eller andra inkomster.
Det förutsattes emellertid att sjukvårdshuvudmännen
skulle medge avgiftsned lf

Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

sättning eller avgiftsbefrielse i sådana
fall som de exemplifierade. Huvudmannaorganisationernas
representanter hade
också förklarat sig införstådda med
detta under de överläggningar som föregick
reformen.

Vid remissbehandlingen vann den i
departementspromemorian föreslagna
ordningen stöd och förslaget lades till
grund för den proposition som riksdagen
enligt vad jag förut nämnt har godtagit.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min interpellation. Emellertid
har den fråga jag ställde — om
statsrådet uppmärksammat konsekvenserna
av vårdavgiftens höjning i relation
till risken att det kommunala bostadstillägget
upphör att gälla vid s. k.
stadigvarande sjukhusvistelse —■ inte
besvarats.

Statsrådet nämner i svaret att pensionärer
i vissa angivna fall förutsättes
få avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning.
Sådana fall som åsyftades var
exempelvis en pensionär, som är intagen
på sjukhus och lyfter pension med
det lägre belopp som utgår när också
andra maken är pensionsberättigad,
och vissa fall då en pensionär har bostadskostnader
som inte täcks av kommunalt
bostadstillägg eller andra bostadskostnader.
De fall som åsyftas i
svaret tycks dock begränsa sig till att
gälla de stötande effekter som kan uppstå
för utförsäkrade pensionärer.

De utfästelser om avgiftsnedsättning
eller avgiftsbefrielse som huvudmannaorganisationernas
representanter förklarat
sig införstådda med i sådana fall
är naturligtvis åtgärder i rätt riktning
och de är bra i och för sig. Men det
var inte detta min fråga gällde. Jag har
i min interpellation utgått från den situation
som råder i de flesta kommuner,
nämligen den att man i reglerna
för utgivande av kommunalt bostadstilllägg
har en bestämmelse att sådant tilllägg
upphör att utgå vid stadigvarande

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vårdavgiften vid sjukhusvistelse m.
sjukhusvistelse. Som stadigvarande
sjukhusvistelse räknar man 180 dagar.

Det kan hävdas att detta problem
har funnits även tidigare. Det är riktigt,
men det blir en något annan dimension
efter det att vårdavgiften höjts
från 5 till 10 kronor. Följden kan bli att
ensamstående pensionärer i disponibla
kontanter av sin pension på 465 kronor
i månaden får 165 kronor över sedan
sjukhusvistelsen betalts. Motsvarande
för en pensionär där även andra maken
uppbär pension blir cirka 65 kronor.
Även om varenda krona skulle användas
till hyran kan var och en räkna
ut hur långt pengarna skulle räcka.

Vad som är tveksamt i sammanhanget
är om kommunerna i allmänhet på
grund av den uppkomna situationen
företar en revidering av bestämmelserna
för utgivande av kommunala bostadstillägg,
vilket måste vara ännu
mera angeläget i dag än tidigare. Redan
nu finns som bekant en mycket stor
skillnad när det gäller vidsyntheten i
inställningen till dessa problem och till
frågan om storleken på de kommunala
bostadstilläggen över huvud taget.

Därför tror jag, när det gäller den
del av problemet som min fråga berör,
att ett särskilt påpekande till landets
kommuner, förslagsvis från socialstyrelsen,
skulle vara av värde. Frågan
gällde alltså om statsrådet avser att ta
några sådana initiativ.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Werner att de som inte är utförsäkrade
ju inte heller har några kostnader vid
sjukhusvistelse. Det är viktigt att observera,
herr Werner.

Med anledning av herr Werners anförande
vill jag emellertid återigen betona
vad jag inledningsvis framhöll i
mitt interpellationssvar, nämligen att
sjukförsäkringen för alla pensionärer
svarar för vårdavgiften under sam -

manlagt ett helt år på sjukhus efter
pensioneringen. För det stora flertalet
pensionärer torde det därför inte bli
aktuellt att behöva betala avgift av egna
medel.

För dem som blir utförsäkrade gäller
regeln om befrielse från avgift eller
nedsättning av avgift med hänsyn till
omständigheterna i de särskilda fallen.
Ett av de fall där det kan bli aktuellt
med avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning
är, som jag framhållit i mitt
svar, att en pensionär har bostadskostnader
som inte täcks av bostadstillägg.
Ett fall som jag också nämnde var att
en pensionär som tas in på sjukhus
lyfter pension med det lägre belopp som
utgår till den som är gift, när också
maken är pensionsberättigad. Herr
Werner har ju också berört detta. I
fråga om sådana fall vill jag framhålla
att det finns en bestämmelse i lagen
om allmän försäkring som innehåller
att en gift pensionär i regel skall likställas
med ogift, om han stadigvarande
lever åtskild från sin maka. Vardera
maken får på så sätt pension med det
högre belopp som gäller för ogift. I
samband med höjningen av vårdavgiften
har försäkringskassorna fått anvisningar
att särskilt uppmärksamma
sådana fall. Anvisningarna innebär att
då makar lever under sådana omständigheter
att denna bestämmelse kan
vara tillämplig, skall försäkringskassan
påpeka detta för makarna. De kan då
göra ansökan om att regeln skall tilllämpas,
och på så sätt kan vederbörande
få pensionen anpassad till de förhållanden
som i verkligheten råder.

Slutligen vill jag framhålla att redan
i departementspromemorian förutsattes
det att tillämpningen av de föreslagna
reglerna skulle följas upp för
att ge underlag för en fortsatt bedömning.
Riksförsäkringsverket har också
fått i uppdrag att mycket noga följa utvecklingen
på det här området. Detta
tillägg har jag velat göra med anledning
av herr Werners inlägg.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. gemensamt nattvardsfirande mellan

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag är självfallet medveten
om de förbättringar som kom till
ständ när denna proposition behandlades,
men vi diskuterar i någon mån
frågan i var sin ända. Jag vet också att
det problem som jag har tagit upp är en
kommunal frågeställning. Men vad jag
menar är att det väl ändå inte behöver
utesluta rekommendationer eller initiativ
från statsmakternas sida.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. gemensamt nattvardsfirande mellan
församling inom svenska kyrkan och
frikyrkoförsamling

Ordet lämnades härefter till statsrådet
fru MYRDAL, som meddelat, att
hon ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Wikströms (fp) interpellation
angående gemensamt nattvardsfirande
mellan församling inom svenska
kyrkan och frikyrkoförsamling, och
nu anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig vilka åtgärder jag avser vidta
för att 1686 års kyrkolag inte år 1970
skall anses hindra interkommunion,
gemensamt nattvardsfirande, mellan en
församling inom svenska kyrkan och
en frikyrkoförsamling.

Med anledning härav får jag anföra
följande. Begreppet interkommunion är
inte entydigt utan har flera olika betydelser.
Vad herr Wikström avser torde
vara nattvardsgemenskap mellan en
lokalförsamling inom svenska kyrkan
och en frikyrkoförsamling på samma
ort i den meningen, att båda församlingarna
utlyser gemensam gudstjänst,
att vid denna gudstjänst deltagarna från
båda församlingarna gemensamt firar
nattvarden och att kommunikanterna
betjänas av en präst i svenska kyrkan
och en frikyrkopastor.

Nr 17

församling inom svenska kyrkan och frikyrkoförsamling En

präst i svenska kyrkan har i prästlöftet
försäkrat att han skall efterleva
kyrkans lag och ordning. Detta innebär
att han är bunden av bl. a. den ordning
som anges i den svenska kyrkohandboken.
En präst i svenska kyrkan
får alltså vid utdelandet av nattvarden
inte följa annan ordning än kyrkohandbokens
och inte heller tillsammans med
en frikyrkopastor medverka vid nattvardens
utdelande i ett annat samfunds
kyrka. Vid nattvardsfirande enligt
svenska kyrkans ordning i dess gudstjänstrum
får inte heller någon annan
än präst i svenska kyrkan utdela nattvarden.
Däremot är det inget som hindrar
att en medlem av ett annat samfund
deltar i nattvardsfirande i den svenska
kyrkan liksom ej heller att en medlem
av svenska kyrkan deltar i annat samfunds
nattvardsfirande. I denna form
kan utan hinder av gällande kyrkolag
nattvardsgemenskap upprättas mellan
en lokalförsamling inom svenska kyrkan
och en frikyrkoförsamling på samma
ort.

Vad herr Wikström åsyftar är en
ändring av den svenska kyrkans gudstjänstordning.
I frågor av sådan inomkyrklig
natur brukar det vara kyrkomötet
som tar initiativ. Det är inte min
avsikt att bryta med denna praxis, allra
minst i nuvarande ovissa kyrkopolitiska
läge. Jag har emellertid erfarit att
biskopsmötet satt i gång en utredning
för att kartlägga vilka hinder som enligt
nu gällande lag finns för präst i
svenska kyrkan och pastor i annat samfund
att gemensamt medverka vid nattvardsgång
i svenska kyrkans ordning.
Vid utredningen skall de problem fixeras
som måste lösas för att frågan skall
kunna föras framåt, vilket av praktiska
och principiella skäl anses böra ske i
samråd med respektive samfund. Det är
min förhoppning att detta utredningsarbete
skall leda till sådana initiativ
att problemet får sin lösning.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. gemensamt nattvardsfirande mellan

kyrkoförsamling

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är möjligt att någon
kan tycka det vara underligt att denna
fråga väckts. Den gäller ett ganska komplicerat
förhållande som berör både
staten och kyrkan, och den har väckts
mot bakgrund av att under många år
gudstjänster har firats med gemensamma
nattvardsgångar mellan en lokal församling
inom svenska kyrkan och en
lokal frikyrkoförsamling.

Det var därför med en viss förvåning
som man tog del av ett meddelande i
början av detta år, att ute i Vällingby
en gudstjänst av det slaget fick avlysas
därför att biskopen meddelat att den
stred mot gällande lag.

Får jag börja med en kort redogörelse
beträffande läget ute i Vällingby för
att ge relief åt frågeställningen.

Under några år har ett samarbete
mellan svenska kyrkans gudstjänstfirande
församling i Vällingby inom
Spånga församling och Svenska missionsförbundets
församling i Västerortskyrkan
i Vällingby utvecklats och tagit
allt fastare former. Det har bildats ett
ekumeniskt råd med dessa båda församlingar
som initiativtagare och stiftare.

Samarbetet har tagit sig en rad praktiska
uttryck. Under de två senaste
åren har gemensamt julfirande för i
första hand ensamstående anordnats.
Debattkvällar kring aktuella ämnen har
arrangerats. I samband med 1969 och
1970 års ekumeniska veckor har gemensamma
högmässor firats. De båda församlingarnas
besökstjänst är integrerad.

I en skrivelse som dessa två församlingar
gemensamt avlämnade till biskopsmötet
och Missionsförbundets styrelse
i februari skriver man bland annat: ”Vår

gemenskap i arbete och andakt
har gjort det naturligt att fira nattvard
tillsammans i varandras gudstjänstrum.
Nattvardsgudstjänster är sålunda planerade
att regelbundet firas var fjor -

församling inom svenska kyrkan och fri tonde

dag på vardagskvällar växelvis i
S:t Tomas kyrka och i Västerortskyrkan.
Det har härvid upplevts som djupt
otillfredsställande att de båda kyrkornas
pastorer inte skulle kunna tjäna tillsammans
vid nattvardsbordet i full gemenskap
och jämställdhet.

Vi anser att denna vår gemenskap
i arbete och andaktsliv står i fullständig
överensstämmelse med och är ett
förverkligande av de ställningstaganden
som våra två samfund medverkat till
vid Kyrkornas världsråds generalförsamlingar
i New Delhi 1961 och i Uppsala
1968.”

Så slutar man skrivelsen:

”Eftersom den fulla gemenskapen
mellan våra samfund i nattvardsgudstjänsten
anses strida mot kyrkolagen av
1686 hemställer vi att denna fråga snarast
tas upp till behandling på ett sådant
sätt att kristen gemenskap inte försvåras
eller hindras av rådande lag och
tradition.”

Jag ställde min interpellation till
statsrådet Myrdal för att vi skulle få
klarlagt i vilken mån staten har att göra
med denna fråga. Jag ber att få tacka
för svaret och vill börja med några
korta kommentarer till det.

Där ges en redogörelse för gällande
rättsläge, och det påpekas att en präst
i svenska kyrkan i prästlöftet har försäkrat
att han skall efterleva kyrkans
lag och ordning. Enligt det löftet är
han bunden av den ordning som anges
i den svenska kyrkohandboken. Så påpekas
att en präst i svenska kyrkan vid
utdelandet av nattvarden inte får följa
annan ordning än kyrkohandbokens
och inte heller tillsammans med en frikyrkopastor
medverka vid nattvardens
utdelande i ett annat samfunds kyrka.

Denna senare del i satsen är en för
mig alldeles ny tolkning, som knappast
kan vara rimlig. I varje fall har vid ett
stort antal tillfällen präster i svenska
kyrkan medverkat vid nattvardsgudstjänster
i andra samfunds kyrkor utan
att någon har reagerat, och det har up -

Onsdngen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Ang. gemensamt nattvardsfirande mellan församling inom svenska kyrkan och frikyrkoförsamling -

pcnbarligen skett med vederbörande
biskopars goda minne. Enligt min mening
torde det knappast vara möjligt att
tolka kyrkohandboken på det sätt som
här sker. Den skulle då gälla också alla
andra former av gudstjänster, även dem
som äger rum utanför svenska kyrkans
församlingskyrkor. Man kanske rentav
kan ifrågasätta om handboken gäller
för andra än de gudstjänster som regleras
i handboken.

Detta är ju en fråga som berör svenska
kyrkans gudstjänstordning, och jag
delar helt statsrådet Myrdals uppfattning
att det måste vara en svenska kyrkans
interna angelägenhet. Jag har velat
få ett klargörande av vilka lagliga hinder
som nu föreligger för interkommunion.
Jag tror inte att de tolkningar
som ges i interpellationssvaret är riktigt
adekvata eller fullständigt uttömmande.
I detta sammanhang är det väsentliga
ändå statsrådets slutord, som
rymmer förhoppningen att det utredningsarbete
som inletts i svenska kyrkan
skall leda till sådana intitiativ, att
detta problem får sin lösning.

Därutöver vill jag gärna passa på tillfället
att nämna något om det utredningsarbete
som pågått inom Svenska
ekumeniska nämndens Faith and Orderkommitté
kring frågan om nattvardsgemenskapen
speciellt mellan svenska
kyrkan och andra samfund. I en rapport
som i dagarna överlämnats till biskopsmötet
redogörs för de hinder för
intercelebration som föreligger från
svenska kyrkans sida. Man talar där om
två slags hinder, de legala och de dogmatiska.

De legala hindren sammanhänger
med svenska kyrkans offentligrättsliga
ställning och tycks vara tre: 1) Gudstjänstrummets
rättsliga status som gör
detta förbehållet gudstjänster enligt
svenska kyrkans ordning; 2) handbokens
rättsliga status, som binder prästens
agerande vid en bestämd, för
svenska kyrkan fastställd ordning; 3)
kyrkolagens krav på att officianten

skall vara vederbörligen prästvigd.

Dessutom återges en sammanställning
av en rad dogmatiska hinder, som vi
inte har någon anledning att gå in på
här.

Det intressanta är de förslag till åtgärder
som denna kommitté presenterat
och som såvitt jag vet skall behandlas
av biskopsmötet på måndag. Där föreslår
man: ”Lämpliga åtgärder bör vidtagas
för att undanröja de legala hinder,
som avhåller präster inom svenska
kyrkan från att leda nattvardsfirande
tillsammans med frikyrkopastorer.
Innan dessa undanröjts, bör samtidigt
från ansvarigt kyrkligt håll klargöras,
huruvida gällande kyrkorättsliga bestämmelser
på denna punkt närmast
kan betraktas som obsoleta.” Det skulle
vara betydelsefullt om man kunde få
beskedet att gällande lag på denna
punkt över huvud taget inte längre kan
anses tillämplig.

Vidare föreslår kommittén att de lärofrågor
som från svenska kyrkans sida
kan utgöra hinder för intercelebration
bör bli föremål för ett fördjupat ekumeniskt
studium. Syftet skall vara att
utröna om dessa hinder är skenbara
eller reella.

Man föreslår också att en eller flera
ekumeniska nattvardsliturgier bör utarbetas
och rekommenderar en liturgisk
försöksverksamhet.

Om några dagar samlas biskopsmötet
för att bl. a. diskutera dessa rekommendationer.
Frågan har även aktualiserats
i motioner till det allmänna kyrkliga
mötet i Jönköping om några veckor.
Det finns anledning förmoda att den
också kommer upp vid kyrkomötet i
höst.

Materialet från den nämnda kommittén
ger en god grundval för ett handlingsprogram
på denna punkt. I likhet
med statsrådet Myrdal vill jag uttala
förhoppningen att detta utredningsarbete
skall leda till initiativ som gör att
i framtiden interkommunion — också
från snävt legala synpunkter — blir

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. gemensamt nattvardsfirande mellan församling inom svenska kyrkan och fri''
kyrkoförsamling

möjlig mellan en svenska kyrkans församling
och en frikyrkoförsamling. Nu
måste frågan föras vidare — inte här
i kammaren utan av biskopsmötet och
kyrkomötet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 113, med förslag till lag
om ändring i epizootilagen (1935: 105)
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge riktlinjer för ersättning vid
utbrott av salmonellainfektion, till jordbruksutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 56, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom in. m.;
samt

nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
95, om ökning av den svenska kvoten
i Internationella valutafonden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 96, angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret; samt

nr 97, angående nytt planerings- och
budgeteringssystem för försvaret.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 106, med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge lagförslagen, till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
107, med förslag till lag om ändring i
förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 109,
angående vissa trafiksäkerhetsfrågor.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
med förslag till lag om skydd mot
flyghavre.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
115, angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala sjukhus
för läkarutbildning och forskning.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, med förslag till ändring
i regeringsformen m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 117,
med förslag till lag om ändring i lagen
(1909:38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
119, angående riktlinjer för lots- och
fyrväsendets organisation och för statliga
sjöfartsavgifter.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 121,
med förslag till lag om social centralnämnd
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Om offentlig handläggning i samarbetsnämnderna inom kommunblocken

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts Föredrogos och hänvisades

proposition nr 123, med förslag till för- motionerna nr 1127 och 1128 till lag ordning

om ändring i förordningen utskott samt

(1968:430) om mervärdeskatt, m. m., motionen nr 1129 till statsutskottet.

hänvisades propositionen, såvitt den _

avsåge ändring i vägtrafikförordningen,

till lagutskott och i övrigt till bevill- Om offentlig handläggning i samarbetsningsutskottet.
nämnderna inom kommunblocken

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1103—1107 till statsutskottet,

motionerna nr 1108—1110 till bankoutskottet
och

motionen nr 1111 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1112 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge införande av etableringskontroll,
till bankoutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1113—1118.

Vid föredragning av motionen nr
1119 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge statsbidrag till uppförande av
simanläggningar, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1120 till statsutskottet,
motionen nr 1121 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 1122 och 1123 till statsutskottet,

motionen nr 1124 till lagutskott samt
motionen nr 1125 till konstitutionsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1126 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge tryckfrihetsförordningen, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av motioner
om offentlig handläggning i sammarbetsnämnderna
inom kommunblocken.

I detta utlåtande hade behandlats de
likalydande motionerna I: 543, av herr
Kristiansson, Axel, m. fl., och 11:629,
av herr Andersson i Knäred, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
samma principer i fråga om offentlighet,
som gällde för kommunalfullmäktige,
skulle gälla för samarbetsnämnderna
inom kommunblocken.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 543 och II: 629.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ämnar inte dra upp
någon debatt kring den motion jag har
väckt om större insyn i de kommunala
samarbetsnämndernas verksamhet. Jag
skall begränsa mig till en fråga till
konstitutionsutskottets ordförande, och
hans svar kan nog också bli mycket
kort.

Låt mig först göra en kort deklaration
om min syn på denna fråga. Jag
har den uppfattningen att med hänsyn
till samarbetsnämndernas betydelsefulla
uppgifter, inte minst under de år som
återstår till den slutliga sammanläggningen
av kommunerna, är det angeläget
att medborgarna får en bättre insyn
i deras verksamhet, kanske främst
genom pressens medverkan.

För att ge en bakgrund till min fråga
vill jag citera följande från utskottsutlåtandet:
”En grundtanke vid 1962 års

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. utredningsväsendet
principbeslut om en ny kommunindelningsreform
var att kommunala samarbetsnämnder
borde inrättas med uppgift
att verka för samarbete på olika
områden mellan de i ett kommunblock
ingående kommunerna. Inrättandet av
sådana nämnder skulle dock vara frivilligt.
Statsmakterna avvisade också
uttryckligen tanken på att i lag reglera
nämndernas uppgifter och arbetsformer.
Som en följd av detta ställningstagande
kan de i en samarbetsnämnd
representerade kommunerna fritt reglera
formerna för nämndens verksamhet
bl. a. i fråga om utomståendes tillträde
till nämndens förhandlingar och sättet
för kallelse till nämndens sammanträden.
Om kommunerna inte meddelat
särskilda föreskrifter i dessa hänseenden
har nämnden att själv besluta därom.
”

Min fråga till konstitutionsutskottets
ordförande är: Får detta utskottets utlåtande
tolkas så att kommunerna eller,
i de fall kommunerna inte meddelat
föreskrifter, nämnden kan besluta om
närvaro av pressen?

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skulle kort och gott
kunna svara ja på herr Axel Kristianssons
fråga. Det finns emellertid inte
några reglerande föreskrifter, utan kommunerna
blir gemensamt överens om
arbetsformerna i samarbetsnämnderna.
Vissa rekommendationer har lämnats
av Kommunförbundet, och det är ofta
man följer dessa. Något hinder för en
samarbetsnämnd att ha offentliga sammanträden
föreligger inte. Jag vet att
många samarbetsnämnder ofta har ordnat
det så att deras sammanträden är
öppna för allmänheten. Dessa utannonseras
på samma sätt som fullmäktigesammanträden
i kommunerna. Det är
således de kommuner som ingår i samarbetsnämnderna
som själva bestämmer
hur de skall ha det ordnat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. utredningsväsendet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av motioner
om utredningsväsendet.

I detta utlåtande hade behandlats

dels de likalydande motionerna I:
U5, av herr Helén m. fl., och 11:492,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
den del motionerna avsåge utredningsväsendet,

dels ock de likalydande motionerna
I: 544, av herr Lidgard, och II: 642, av
fru Mogård m. fl.

I motionerna 1:445 och 11:492 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
giva till känna vad som anförts i motionerna
angående tidigare publicering
av material och andra reformer inom
det statliga utredningsväsendet.

I motionerna 1:544 och 11:642 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om uppdrag
åt grundlagberedningen att utreda
och framlägga förslag om sådant tilllägg
till 4 kap. i förslaget till regeringsform,
att därigenom även systemet för
utredningsväsendet bleve närmare reglerat.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 544
och II: 642 samt I: 445 och II: 492, sistnämnda
båda motioner i den del som
behandlats i detta utlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Richardson (fp), Hernelius (m),
Hans Petersson (fp), Helander (fp),
Björkman (m), Boo (ep), Glimnér (ep)
och Strömberg (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydel -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

se, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
mätte i anledning av motionerna
1:544 och 11:642 samt 1:445 och 11:
492, sistnämnda båda motioner i den
del som behandlats i detta utlåtande,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Folkpartiet har i en
partimotion tagit upp vissa för den
svenska demokratin väsentliga problem.
Dessa problem har varit föremål för ingående
debatt i många samrådsgrupper
under våren 1969 och behandlades på
landsmötet i november förra året.

Det påtalas i motionen att den svenska
demokratin har fått distansproblem.
Den representativa demokratin måste
förbättras och kompletteras med åtgärder
som utvecklar den i riktning mot
närdemokrati. De enskilda människorna
bör få bättre information och vidgade
möjligheter att uttrycka sin mening
på ett tidigare stadium i beslutsprocessen.
De bör vidare få större möjligheter
till insyn och kontroll.

I motionen diskuteras bl. a. utredningsväsendet,
och det är den delen
som nu behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 tillsammans med
en motion från moderata samlingspartiet.
Kommittéernas arbete bör i långt
större utsträckning än vad som nu är
fallet läggas upp så att allmänheten
får del av förutsättningarna för besluten
vid en tidpunkt då en allmän
debatt alltjämt är meningsfull, heter
det i motionen. Detta skulle kunna ske
genom att man avslutade materialinsamlingen
med en offentlig redovisning
och genom att man publicerade diskussionsinlägg
så utarbetade att tänkbara
alternativ redovisades på ett likvärdigt
sätt. Där påtalas vidare att det vore
önskvärt att regeringen lät åstadkomma
en ny remissomgång om den tänkte avvika
radikalt från förslag som lagts
fram av en tidigare kommitté.

Konstitutionsutskottets utlåtande be -

Ang. utredningsväsendet

står av en recit med en utförlig beskrivning
av tidigare behandling av
dessa frågor samt ett mycket kort avsnitt
med egna synpunkter. Utskottsmajoriteten
yrkar avslag och argumenterar
efter två linjer som kan sammanfattas
på följande sätt:

1. Riksdagen har inte med den här
saken att skaffa;

2. grundlagberedningen skall utreda
frågan, och därför skall riksdagen inte
nu lägga sig i den.

Det sägs i första stycket att utredningsväsendet
kan betraktas som ett
”led i beredningen av ärendena före regeringens
avgörande”. Detta vittnar om
en alltför begränsad syn; utredningen
skulle endast vara ett led i regeringens
arbete.

Under diskussionen i utskottet framskymtade
också den uppfattningen att
utredningsarbetet enligt parlamentarismens
principer skulle vara en regeringens
egen och uteslutande egen angelägenhet.
Uppgiften bör emellertid enligt
vår mening vara vidare än så: att
så allsidigt som möjligt utreda ifrågavarande
problem och därmed ge underlag
för en fortlöpande samhällsdebatt
vilken så många som möjligt kan ta
del i. Den på senare tid så kort tillmätta
remisstiden utgör ytterligare ett
skäl till en ökad offentlighet och öppenhet
innan kommittéerna slutligt
lägger fram resultatet av sina mödor.

Uppfattningen att utredningsarbetet
är en regeringens exklusiva angelägenhet
går igen även i den andra argumentationslinjen.
Grundlagberedningen
skall överväga beredningen av regeringsärendena,
heter det. Den kommer
därför att ta upp till prövning ”väsentliga
med utredningsväsendet sammanhängande
frågor”.

Man får dock ett intryck av att detta
är något ganska perifert, och så är det
säkerligen. Det står nämligen ingenting
om detta i de direktiv som lämnades
då beredningen tillkallades för fyra år
sedan. Eller har kanske tilläggsdirektiv
lämnats?

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. utredningsväsendet

Jag skulle vilja fråga konstitutionsutskottets
ordförande, om han kan ge
ett klart besked på den här punkten.
Blir det en ordentlig prövning av utredningsväsendet,
en prövning som även
omfattar frågan om vidgad offentlighet?
Och ytterligare en fråga: Av vilken
rimlig anledning skall riksdagen
anses vara förhindrad att för Kungl.
Maj:t ge till känna sina synpunkter på
hur utredningsarbetet bör bedrivas?
Grundlagberedningen har såvitt jag vet
inte ens börjat med denna fråga.

Herr talman! Oppositionens önskemål
är i detta fall mycket blygsamma. Vi
vill nämligen att riksdagen skall delge
Kungl. Maj:t sina synpunkter på problemet.
Jag ber att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det moderna samhällets
för varje dag alltmer komplicerade
natur — beroende bl. a. på den tekniska,
sociala och ekonomiska utvecklingen
— gör att beredningen av regeringsärendena
blir särdeles viktig. Denna beredning
är icke reglerad i grundlagen
annat än beträffande ämbetsverken i
10 § regeringsformen. Vid sidan därav
har emellertid tillkommit andra underlag
för regeringens och för riksdagens
bedömning, nämligen utredningsväsendet
som icke är reglerat i grundlag men
väl beröres i författningar.

Nu har, inte för första gången utan
än en gång, utredningsväsendet och formerna
för detta ställts under debatt i
motioner i kamrarna. Detta sker i den
partimotion som föregående talare
nämnde och även i enskilda motioner
från moderata samlingspartiet. Bakom
dessa motioner ligger naturligtvis en
strävan att se till att utredningsväsendet
anpassas efter dagens former för
folkstyrelse, efter den moderna tidens
krav. Motionerna strävar därjämte efter
att se till att utredningsväsendet
icke — i strid med vad som tidigare i

regel varit fallet — blir ett redskap i
regeringens hand gentemot riksdagen
och gentemot oppositionen.

Jag vill inte överbetona den skillnad
i uppfattning som finns mellan konstitutionsutskottets
majoritet och reservanterna
från de tre oppositionspartierna
i denna del. Konstitutionsutskottets
majoritet nämner uttryckligen att
grundlagberedningen kan väntas ta upp
frågan, och reservanterna vill att detta
skall bli föremål för ett särskilt omnämnande
till regeringen. I själva verket
föreligger alltså i sakfrågan om grundlagberedningens
insatser på området en
betydande enighet. Jag skall därför bara
i korthet, herr talman, göra några
reflexioner, som kanske något mer än
motionerna belyser bakgrunden för yrkandena.

Det finns en tendens inom detta såväl
som andra områden till en nyordning,
som vi måste beteckna som ett utflöde
av enpartitankar i flerpartistaten. Det
finns en tendens till att i stället för offentliga
utredningar, med den insyn
och den representation från olika grupper
och partier som detta normalt medför,
tillsätta departementala utredningar,
vilkas arbete är förlagt bakom
stängda dörrar, så att någon insyn
praktiskt taget inte kommer till stånd
förrän produkten föreligger, antingen
i form av en departementspromemoria
eller i form av en Kungl. Maj :ts proposition.
Vi har helt nyligen fått ett oslagbart
exempel på denna metod, då den
parlamentariska skatteutredningen förvisades
till hyllorna i kanslihuset under
flera år, medan arbetet i stället omhändertogs
av en departemental utredning
på vilken hemligstämpeln sattes till dess
att propositionen lades på riksdagens
bord och oppositionspartierna bara
fick tillfälle att inom den knappt utmätta
motionstiden ta ställning till ett
helt nytt förslag.

Vi har kanske också sett att det vid
valet av utredningsmän i en del fall —
jag skall här inte utpeka något statsråd,
men det vore lätt att göra detta —•

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

förekommit tendenser till ensidighet
och diskriminering mot ett eller flera
partier. Vi har också fått se en viss
tendens till lättsinne i fråga om egentliga
direktiv eller med direktiv jämställda
synpunkter rörande en del utredningar.
Jag skall ta upp ett exempel;
och jag rör mig härvidlag med offentliga
dokument, varför jag inte kan
anklagas för att bryta mot någon obefintlig
sekretessbestämmelse.

När den gamla författningsutredningen
hade avslutat sitt arbete, ansågs det
på många håll uppenbart att detta icke
kunde ligga till grund för en lagstiftning
utan vidare, och regeringen upptog
därför överläggningar med partiledarna.
Dessa överläggningar ägde rum
under relativt lång tid, och när de hade
slutförts — jag vill gärna säga att de
fördes i en mönstergill anda i fråga om
delaktighet för oppositionen i förhållande
till regeringsmakten — utfärdades
direktiv för en grundlagberedning
vilka — naturligtvis hade detta sin
grund i vikten av det arbete som förestod
— fastställdes efter cirkulation
mellan partiledarna och efter överläggningar
med dessa partiledare. Jag kan
ur dessa direktiv, givna den 1 april
1966, beträffande en enda punkt som
gäller regeringsärendenas avgörande
citera följande. Direktivförfattarna och
närmast dåvarande statsrådet Kling
konstaterar där att ministären i dagens
författning formellt endast intar en rådgivande
ställning medan beslutanderätten
tillkommer statschefen ensam. Kling
fortsätter: ”En konsekvent tillämpning
av parlamentarismens princip leder
emellertid till att beslutanderätten i regeringsärendena
helt bör tillkomma ministären.
En modern grundlag bör utformas
i enlighet härmed. För ministären
bör kollegial beslutsform åtminstone
i princip gälla, även om på grund
av ärendenas mångfald och omfattning
icke alla ministrar kan personligen
delta i realbehandlingen av varje ärende.
” I fortsättningen tas i direktiven
upp författningsutredningens tankar på

Ang. utredningsväsendet
viss delegation inom statsrådskretsen
etc.

Grundlagberedningens ledamöter fick
emellertid i januari detta år en skrivelse,
en sekretariatspromemoria om
grundlagberedningens fortsatta arbete,
där man på två punkter som gäller
statschefens ställning, nämligen i fråga
om regeringsärendenas handläggning
och regeringsbildningen, citerar två avsnitt
ur dåvarande statsministern Erlanders
tal vid den socialdemokratiska
partikongressen i höstas. I det avsnitt
som jag här finner vara av särskilt intresse
med hänsyn till vad jag nyss läst,
d. v. s. det som handlar om regeringsärendena,
yttrade herr Erlander följande
— ”enligt pressreferatet”, som det
heter i promemorian: ”Den nuvarande
formella regeln att det är kungen ensam
som fattar besluten kan i en ny författning
utan olägenhet bytas ut mot en
liknande formell regel om att det är
statsministern, som fäller utslaget.”

Det tillägges i denna promemoria att
om dessa herr Erlanders uttalanden
skulle visa sig utgöra underlag för en
överenskommelse mellan partiernas representanter
i grundlagberedningen,
torde även övriga frågor rörande statschefens
ställning kunna lösas. Det må
icke förtänkas om i varje fall vissa av
beredningens ledamöter uppfattar detta
som någon form av tilläggsdirektiv
och också, kan jag väl säga, invänder
mot att ett par avsnitt ur ett tal vid
partikongressen på detta sätt skulle presenteras
som riktlinjer för grundlagberedningens
fortsatta arbete.

Det var visserligen ingen obetydlig
person som höll detta tal vid partikongressen,
utan det var den av riksdagen
uppskattade tidigare statsministern,
men det hindrar inte att förfarandet
ter sig minst sagt exceptionellt och
egendomligt och att tankegången innebär
ett uppenbart avsteg från de i
samråd med oppositionen tidigare beslutade
direktiven för beredningens arbete.
I dessa direktiv hade det talats
om den kollegiala beslutsformen i mi -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. utredningsväsendet
nistären. Nu var det statsministern som
skulle bära ansvaret för besluten. Jag
vill inte ta upp någon diskussion i sakfrågan
— skäl för och emot en sådan
ändring — utan jag vill bara konstatera
att det var en ny tanke som på detta
sätt framfördes till beredningens ledamöter.
Jag kan inte undgå att fatta det
som ett utslag av tänkandet inom ett
parti i denna flerpartistat, och jag har
velat med detta exempel söka bidra till
diskussionen här i dag om konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24.

Jag vill tillägga att jag hoppas att
den relativa enighet som finns mellan
majoritet och reservanter i utskottet i
denna del måtte ta sig uttryck i att
grundlagberedningen får tillfälle att om
möjligt komma fram till om inte snäva
normer i fråga om utredningsväsendets
framtida organisation, så dock en belysning
av problematiken därvidlag.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Även om jag som motionär
i det här ärendet känner en övervägande
sympati för den reservation
som är knuten till konstitutionsutskottets
utlåtande, kan jag inte underlåta
att överräcka en liten blomma åt majoriteten
för det skickliga sätt på vilket
den har formulerat utskottets yttrande.

Som herr Richardson sade och herr
Hernelius antydde, är skillnaden kanske
inte så förfärligt stor. Konstitutionsutskottets
majoritet utgår ifrån att en
del av de frågor som har tagits upp i
motionerna kommer att bli föremål för
behandling. Det är just vad vi motionärer
önskar, och därför hade vi kanske
kunnat nöja oss med den formuleringen.
Å andra sidan innehåller reservationen
så många viktiga påpekanden
som gäller det demokratiska förfaringssättet
i vårt samhälle att jag nog
tycker att reservationen är att föredra.

Herr Richardson var inne på den
snäva formulering i utskottsutlåtandet,

där det sägs att utredningsväsendet är
att betrakta såsom ett led i beredningen
av ärenden före regeringens avgörande.
Jag har förtroendet att få fungera
i en sådan här utredningskommitté, och
det känns naturligtvis litet underligt för
en människa som tillhör oppositionen
att plötsligt bli betraktad såsom ett led
i beredningen av regeringens ärenden.
Det är kanske inte riktigt bra och tillfredsställande.
Men trots allt och i varje
fall tills vidare får man väl finna sig i
det, ty det är ju obestridligen förknippat
med vissa värden att på detta sätt
få delta i ett arbete redan på utredningsplanet.
Man kan kanske i blygsam
mån berika diskussionen inom utredningen
och se till att den blir litet mera
allsidig än vad den skulle ha blivit om
enbart regeringens — oavsett vilken regering
det är — företrädare skulle ingå
i kommittén.

Om man går till reciten i detta ärende,
frapperas man av hur många riksdagsledamöter
som vid olika tillfällen
har känt sig litet missbelåtna med det
svenska utredningsmaskineriet. Man
erkänner dess stora betydelse för folkstyret
som sådant, men man har ofta
önskat vissa förändringar. Av texten
framgår att man funderat framför allt
på effektiviteten och samordningen. I
den kommitté som jag har talat om och
som jag får medarbeta i har jag för
egen del också hamnat i sådana här
funderingar om samordning och effektivitet.
Det är en utredning, kan man
väl säga, av stor betydelse för samhällsplaneringen
som sådan. Jag kan gissa
att det är en utredning som kommer att
pågå länge. Vi skall enligt våra direktiv
ta hänsyn till vissa andra pågående utredningar,
och vi får naturligtvis en
mångfald remisser av olika slag gällande
samhällets planering. Då känns det
otillfredsställande att gång på gång behöva
säga att vi — eftersom det ärende
beträffande vilket det föreligger ett förslag
är föremål för vår kommittés arbete
— hoppas att ingenting skall hända
förrän vi är färdiga. Det tar ju en

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

väldig tid innan vettiga och betydelsefulla
förslag kan genomföras, om eu
sådan anda blir förhärskande. Låt mig
ta ett exempel.

En kommitté har i ett tiotal år sysslat
med expropriationslagstiftningen.
Den har blivit färdig med ett förslag,
som nu remissbehandlas. Då framhåller
flera remissinstanser, att de inte tycker
att något skall göras åt vad denna
expropriationsutredning har syssat med
så länge, ty nu finns bygglagutredningen,
som angriper problemet från ett
annat håll. Skulle det bli på det sättet,
försenas rätt viktiga, betydelsefulla och
önskvärda — en del av dem i varje fall
är önskvärda — ändringar i gällande
lagstiftning. Detta är inte riktigt bra,
och därför är det angeläget att man
framhäver de önskemål som tidigare
har förekommit om en verklig samordning
mellan olika utredningar som ligger
varandra sakmässigt nära.

Låt mig, herr talman, ta upp en annan
sak, som gör en litet fundersam såsom
varande en oppositionens företrädare i
en utredning. Man undrar verkligen
ibland vilka slags manipulationer man
är utsatt för, för att använda ett modernt
uttryck.

Att man är ett led i regeringens beredning
av ett ärende får man ju finna
sig i, har jag sagt.

När jag talar om verkliga manipulationer
tänker jag på de funderingar
som en erfaren mångårig kommittéordförande
— en förutvarande statssekreterare
med således även mångårig erfarenhet
av departementalt arbete —
kunde tillåta sig när han skriver till sin
direktivgivare för en utredning ungefär
så här: Nu har vi ju ett val i faggorna.
Vad är det som vi skall komma
med i min utredning som kan vara politiskt
matnyttigt i detta sammanhang?

Detta skall man som oppositionsman
i en utredning behöva vara med om.
Jag överlåter åt ledamöterna av denna
kammare att själva bedöma en sådan
sak, men vi kan väl vara överens om att
dylika sidohänsyn kan skapa en allde -

Ang. utredningsväsendet
les onödig misstänksamhet, en observans
från de olika ledamöternas i en
kommitté sida som inte främjar kommittéarbetet,
inte främjar den objektivitet
och den strävan att nå ett gott
resultat som dock besjälar alla ledamöter
som har fått ett förtroende av
detta slag.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att säga detta. I övrigt anhåller
jag att få tillstyrka reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Lidgard snuddade
vid ett problem som jag närmare skulle
vilja beröra.

Hela det svenska kommittéväsendet
är någonting relativt originellt, någonting
som inte på samma sätt har utvecklats
inom andra länder. Det sammanhänger
med att kommittéväsendet
direkt härstammar från den dualistiska
författning som vi tidigare hade, från
ståndsriksdagen och vad därmed sammanhänger.
Man ville sätta till utredningar
för att på det viset skapa underlag
för besluten. Det var nödvändigt.
Det är inte lika nödvändigt nu då man
i stället kan gå till partikongressen eller
till majoritetspartiet, och så är den saken
klar. Så var det emellertid inte på
den tiden.

Vad jag emellertid ville beröra är en
sak som har träffat oss alla i egenskap
av riksdagsmotionärer — inte så mycket
när det gäller riksdagsmän tillhörande
regeringspartiet, eftersom de ju
inte får motionera i någon större utsträckning.

Man tar motionsvägen upp vissa frågor
och får svaret att den frågan är
under utredning här och den frågan
under utredning där, och så avslås motionen.
Det kan tyckas vara rationellt,
och det är inte mycket att invända mot
själva resonemanget. Om en fråga som
man tar upp är i vardande så är det
helt naturligt att svaret blir, att en liten
bit av den inte skall ryckas ut då och
en liten bit då.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. utredningsväsendet

I början av förra riksdagen fick vi
en kungl. proposition om någonting som
till och med två utredningar hade fått
i uppdrag att syssla med. Men det hindrade
inte finansministern att lägga fram
förslag om saken, och finansminister
Sträng som av en slump var närvarande
i kammaren när jag påpekade faktum
skrattade hjärtligt; han visste precis
vilken fråga som det gällde. Med
andra ord, om en fråga är anförtrodd
åt en utredning betyder det att det
förhållandet kan spelas ut gentemot
riksdagen, men regeringen — som själv
har satt till utredningen och som således
borde kunna tänkas respektera
dess arbete och även ha en viss uppsikt
över dess arbetstakt — känner sig
inte därför bunden av de här resonemangen.

Det görs undantag ibland också på
en sådan punkt. Jag har varit med om

— inte ofta, men ibland — att det har
väckts motioner från regeringspartiet.
Då har oppositionen sagt att de upptagna
frågorna varit under utredning.
Men det har inte räknats, eftersom förslagen
kommit från regeringspartiet.
De problem som upptas på det sättet
försöker man alltså ibland lösa ändå —
men inte alltid.

Sålunda gäller hindret för riksdagens
initiativrätt för oppositionen, i viss
mån för regeringspartiet, men inte alls
för Kungl. Maj :t. Ett utvecklat utredningsinstitut
innebär således en klar
inskränkning i riksdagens initiativrätt

— i all synnerhet när utredningsväsendet
blomstrar så som det gör för närvarande.

Det ligger något i ett påpekande som
jag hade tillfälle att göra i en lokaliseringsdebatt,
nämligen att vi inom centern
arbetar med utgångspunkt i önskemålet
att skapa ett nät av tätorter
över hela landet. Jag framhöll att
Kungl. Maj :t däremot arbetar med ett
nät av utredningar som Kungl. Maj:t
själv har tillsatt. Detta kan skapa trassel
och gjorde att den första lokaliseringspropositionen
som lades fram var

i vissa avseenden nedskuren och begränsad.
Kungl. Maj:t hade ett förskräckligt
besvär att komma förbi sina
utredningar i det sammanhanget. Jag
rekommenderar var och en som inte
erinrar sig detta att studera den första
lokaliseringspropositionen. Den är klart
märkt av dessa omständigheter.

Detta är en sida av saken, d. v. s. att
man åberopar en pågående utredning
såsom ett formellt skäl för att inte ta
upp en viss fråga till behandling. Men
det finns fler faktorer som spelar in.
När man motionerar i riksdagen händer
även ibland någonting annat, nämligen
att det skrivs i utlåtandena att
visserligen ingen utredning är tillsatt,
men att en utredning skall tillsättas.
Då är man på glid. Nästa etapp i detta
sammanhang är att det skrivs: Visserligen
är ingen utredning tillsatt, visserligen
skall ingen utredning tillsättas,
men ”vi har inhämtat från departementet
att Kungl. Maj:t tänker på saken”.
Redan det förhållandet att en
fråga är under observation inom departementet
anses sålunda innebära att
det är onödigt att oppositionen lägger
sig i och trasslar när det gäller dessa
frågor och försöker beröva Kungl. Maj :t
den intiativrätt som annars utredningsväsendet
skapar ett slags monopol för
i den mån Kungl. Maj:t önskar utöva
den.

Det är en annan sida av saken som
jag anser mig böra beröra i detta sammanhang.
Både utskottsmajoriteten och
reservanterna är nämligen mycket angelägna
om att få utredningsväsendet
utbyggt och att få klara och betryggande
normer för de utredningar som
pågår. Med ett normalt utredningsväsende
är detta rätt naturligt, men med
den flora av utredningar vi har är det
inte riktigt säkert att inte i varje fall
oppositionen binder ris åt sin egen
rygg genom att yrka på att ritualen
skall iakttagas ordentligt och att det
inte skall slarvas. En vacker dag kan
oppositionens representanter befinna
sig i den situationen att de får sig den

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

argumentationen till livs när de vill ta
upp olika frågor.

I folkpartimotionen — och jag tror
att detta gäller även motionen från moderata
samlingspartiet — talas det om
önskvärdheten av närdemokrati, d. v. s.
önskvärdheten av att få en bättre kontakt
mellan människorna och det politiska
livet. Det är emellertid klart att
ett fasthållande vid en stel bvråkratisering
av utredningsväsendet försvårar
tillmötesgåendet av dessa önskemål. Det
bereder en viss trygghet åt dem som
sitter i utredningarna och jag förstår
dem som säger att det kan ha uppstått
problem när de suttit i en utredning
och plötsligt en kunglig proposition
har lagts fram, som tagit bort de väsentliga
uppgifterna för utredningen. Man
sysslade med vissa frågor, men sedan inträffade
någonting som förändrade förutsättningarna
för utredningen. Kungl.
Maj.-t tillsatte en ny utredning och tog
bort en hel del material från den första
utredningen. Sådant förekommer i upprepade
fall. Jag förstår att man reagerar
mot allt detta.

Men det farligaste för svensk närdemokrati
är när utredningsväsendet
får en sådan omfattning att det försvårar
riksdagens initiativrätt, försvårar
för de enskilda riksdagsmännen så
att de bekymmer och yrkanden de vill
framföra stryps under hänvisning till
att en utredning arbetar eller att det
skall bli en utredning. Eller också säger
man, om det kanske inte skall bli någon
utredning: ”Var inte ledsna för det;
Kungl. Maj :t tänker på allt, så ert initiativ
är fullständigt onödigt.” Detta
är, herr talman, ingen idealisk situation
för svensk demokrati.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Som framgått av tidigare
yttranden är det stora och väsentliga
problem som här diskuteras. Det är
frågor av mångskiftande art, som grundlagberedningen
väl kommer att se på,

Ang. utredningsväsendet
och jag tror det är ytterst väsentligt
att beredningen behandlar dem noggrant.

1 reservationen står det: ”När statens
makt ökar är medborgarnas möjligheter
till direkt insyn, kontroll och påverkan
av särskild vikt.” Detta har man ansett
sig behöva påpeka.

Herr Hernelius hänvisade i sitt anförande
till obefintliga sekretessbestämmelser.
Såvitt jag förstår menade herr
Hernelius därmed överläggningar, baserade
på material som finns i utredningarna.
Vi vet väl alla att utredningarna
har mycket material som inte offentliggörs.
Det är ju vanligt att den
som sitter i en utredning vägrar att delta
i den allmänna debatten. Vi har haft
olika debatter om abortproblemet, och
det har då sagts att man bör låta utredningen
arbeta i fred. Utredningen
har hänvisat till att den håller på att
samla ihop material eller att den har
material som så småningom skall offentliggöras.

Samtidigt, herr talman, tror jag att
vi alla kan säga att vi här i kammaren
något slumrat. Vi antog förra veckan
ett utlåtande av allmänna beredningsutskottet,
vari sägs att handlingar inom
utredningar och under pågående utredningsarbete
upprättade promemorior i
princip är offentliga. I utlåtandet heter
det också: ”Möjligheter saknas således
inte att innan en utredning slutförts
erhålla insyn i utredningsmaterialet.”
Vi har antagit det utlåtandet, men samtidigt
är vi medvetna om att man kan
tala om en obefintlig sekretessbestämmelse.
Det visar såvitt jag kan förstå,
herr talman, att det blir nödvändigt för
grundlagberedningen att snarast möjligt
skapa klarhet i dessa frågor. Jag är
också övertygad om att det finns ett
behov av bättre insyn. Det behovet bör
tillgodoses. Framför allt bör det klaras
upp hur det förhåller sig med möjligheten
att redan under en pågående
utredning få tillgång till det material
som finns inom de olika utredningarna.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. utredningsväsendet

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Richardson ställde
frågan om grundlagberedningen
kommer att ta upp dessa frågor eller
inte. Det framgick när herr Hernelius
läste ur direktiven att detta är ett problem
som grundlagberedningen har att
syssla med. Vi skall ju ha en helt ny
författning, och den har fått överta
det arbete som författningsutredningen
utfört och de förslag den kommit fram
till. På sidan 3 finns återgivet det förslag
författningsutredningen ansåg skulle
komma in i grundlagen som berör
detta ämne.

Allt detta innebär att grundlagberedningen
har att syssla med frågan. Det
är riktigt att vi ännu inte börjat med
den. Man kan säga att vi börjat med
frågan på sikt, men på ett rent diskussionsstadium,
i och med att vi har
att syssla med statschefens ställning och
därmed också kommer in på ministären.

Jag kan säga att beredningen kommer
att behandla frågan i hela dess vidd.

Herr Hernelius angav ett uttalande
som dåvarande statsminister Erlander
hade vid partikongressen, och herr Hernelius
ifrågasatte om det inte var en
form av tilläggsdirektiv. Jag har inte
uppfattat det så. Det var ett inlägg i
debatten. Jag kan förstå att sekretariatet
inom grundlagberedningen ville förse
ledamöterna med sådana inlägg och
därför tog med det som del i en promemoria
för den diskussion vi har att
föra inom grundlagberedningen. Men
jag anser att grundlagberedningen är
helt obunden av detta. Om detta inlägg
i debatten i sin tur skulle kunna påverka
vårt ställningstagande så småningom,
låter jag vara osagt. I varje
fall är det inte något direktiv som jag
känner mig bunden av, utan jag går
utan förutfattade meningar att försöka
få denna fråga löst.

När det gäller själva ärendet som är
föremål för behandling är det rätt mycket
resonerat om utredningsväsendet,
dess brister o. s. v. Visst finns det bris -

ter. Det kan ju ibland också inträffa
olyckshändelser i arbetet inom vissa
utredningar, om jag får använda det
uttrycket.

Men det har också hänt en del ganska
värdefulla ting. Jag tänker bl. a. på
att offentlighetskommittén gav ut vad
den kommit fram till såsom ett underlag
för en allmän debatt; först sedan
denna debatt hade förts gick man att
utforma det förslag man skulle avlämna.

Jag kan också nämna att grundlagberedningen
har i sina direktiv att presentera
inför allmänheten promemorior
från olika områden för att söka åstadkomma
en sådan allmän debatt. Inom
kort kommer det t. ex. en promemoria
om eventuell övergång till vårval, för
att vi på det sättet skall kunna få en
allmän debatt och en genomlysning av
den frågan.

Även om det inte står i direktiven
för en utredning kan det mycket väl
tänkas att man utnyttjar möjligheten
att försöka få en allmän debatt för att
få känning med hur folkmeningen är.

Skillnaderna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är, som herr
Hernelius sade, kanske i och för sig
inte så stora. Reservanterna vill ge
Kungl. Maj:t vissa synpunkter till känna.
Jag har den bestämda uppfattningen
att det inte finns någonting i detta
som inte redan är känt. För grundlagberedningen
kan det också innebära en
viss bundenhet att ha fått detta som
någon sorts tilläggsdirektiv. Majoriteten
har sagt att grundlagberedningen
skall kunna syssla med denna fråga
utan att ha fått sig förelagt vad
man skall komma fram till. Därför har
utskottsmajoriteten kommit till resultatet
att motionerna bör avslås.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag kan acceptera att
olycksfall i arbetet ibland inträffar.
Men här var väl olycksfallet närmast att

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

brevet från kommittéordföranden över
huvud taget blev känt. Jag bar en känsla
av att det ligger en viss mentalitet
bakom de formuleringar som förekommer
i hans brev.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill gärna upprepa
att skillnaden — som herr Georg Pettersson
alldeles nyss påpekade från
denna talarstol — mellan majoritet och
reservanter inte är så stor i sakfrågan.
Jag vill också säga att det är naturligt
i en debatt av detta slag att de positiva
sidorna av det svenska utredningsväsendet
inte kommer fram så mycket
som de negativa. Där anknyter jag till
vad herr Ferdinand Nilsson sade om
den historiska traditionen för det svenska
utredningsväsendet.

Jag begärde ordet närmast för att påpeka
att jag aldrig uppfattat förutvarande
statsminister Erlanders tal vid
partikongressen som någon form av
tilläggsdirektiv. Det vore ju helt enkelt
orimligt. En partikongress har ännu
icke ersatt Sveriges riksdag. Jag nämnde
denna passus i hans tal endast för
att den så att säga gavs en officiell hallstämpel
genom att grundlagberedningens
sekretariat skickade ut denna och
en annan passus och tilläde att detta
kan utgöra en grund för det fortsatta
arbetet. Då fick yttrandet en annan
auktorisation än vad det från början
haft.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. utredningsväsendet

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial
nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 9 i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Punkten 11

Ang. sammansättningen av skolöverstyrelsens
styrelse

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 42 981 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:282, av herr Wirtén m. fl., och II:
216, av herr Kållstad m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att alla
grupper som vore verksamma i skolan
måtte givas representation i skolöverstyrelsen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 42 981 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:282 och 11:216 i vad de avsåge
sammansättningen av skolöverstyrelsens
styrelse.

Reservation hade anförts, beträffande
representation i skolöverstyrelsens styrelse
för olika grupper som vore verksamma
i skolan, av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark (m),
Nordstrandh (in) och Kållstad (fp), fru
Sundberg (m) samt herr Westberg i
Ljusdal (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 282 och II: 216, såvitt nu vore
i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa, att
de grupper som vore verksamma i skolan
måtte givas en utvidgad representation
i skolöverstyrelsens styrelse.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Vi har tidigare från
folkpartiet framhävt betydelsen av att
den centrala skolmyndigheten — skolöverstyrelsen
— i sin styrelse har repre -

sentanter för de grupper som är verksamma
i den direkta skolsituationen. Vi
har tidigare motionerat om att eleverna
skulle bli representerade, ett önskemål
som villfarits på försök. Självklart är vi
till freds med den utvecklingen, men vi
har frågat oss varför inte också andra
grupper i det praktiska skolarbetet
skall få göra sin röst hörd i skolöverstyrelsens
styrelse.

I den intensiva debatt som pågått under
senare år om skoldemokrati har
med all rätt eleverna stått i centrum.
Diskussionen har främst berört hur deras
inflytande och medbestämmande
skall kunna vidgas. Jag har som sagt
inget emot att dessa frågeställningar blivit
de centrala. Tvärtom har jag försökt
att driva på. Men denna inställning får
dock inte innebära att andra grupper
kommer bort i diskussionen. I en väl
fungerande skoldemokrati skall alla inom
utbildningssystemet verksamma spela
med i laget. Var och en skall ha kanaler,
varigenom man kan påverka besluten,
vare sig det gäller elever, lärare,
elevvårdande personal eller representanter
för den ekonomiska personalen.

Med rätta tror jag att särskilt lärarna
anser sig ha kommit undan i diskussionen
om hur skoldemokratin skall fungera,
och det i en situation då lärarförbunden
ganska samstämmigt inför statsutskottets
skolavdelning betonat de ökade
anpassningsproblemen ute på skolorna.

Vi som har reserverat oss på denna
punkt anser därför att den centrala
skolmyndigheten skulle ha stor nytta
av att i sin styrelse få in en bredare representation
för dem som har direktkontakt
med skolproblemen ute i skolorna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Vi är utan tvivel överens
om att skolöverstyrelsen bör ha god
kontakt med alla som medverkar i utbildningen.
Det tar sig konkret uttryck

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. sammansättningen av skolöverstyrelsens styrelse

i att olika arbetstagarintressen är representerade
i skolöverstyrelsen. Självfallet
kan man tänka sig att bygga ut
denna representation ytterligare. Utskottsmajoriteten
har doek gjort den
bedömningen att arbetstagarintressena
redan nu är företrädda på sådant sätt
i skolöverstyrelsen att dessa grupper
kan ta del av och ge till känna sina
synpunkter när det gäller skolfrågorna.

Reservanterna går så långt att de säger
att alla inom skolverksamheten sysselsatta
grupper skall vara företrädda
i skolöverstyrelsen. Detta kan bli en
mycket stor församling, därför att jag
förutsätter — vilket även herr Wirtén
var inne på — att då skall också den
ekonomiska personalen, t. ex. vaktmästare
och städningspersonal, bli representerad.
Skolöverstyrelsen har för övrigt,
vilket jag vill understryka, kontakt
med arbetstagarintressena även på annat
sätt än genom arbetsmarknadsparternas
representation i skolöverstyrelsens
styrelse. Vi bedömer det så att den
representation som nu finns fyller rimliga
krav och att en utökning inte är
påkallad.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Mårtensson säger att arbetsmarknadens
parter är representerade i skolöverstyrelsen.
Men jag vill ändå fästa uppmärksamheten
på att det då är fråga
om de stora och tunga organisationerna.
Vad jag talade om i mitt inlägg gällde
möjligheterna att få en mer omedelbar
kontakt med de människor som är verksamma
i skolorna. Det gäller här, som
herr Mårtensson väl känner till, icke
dem som är centralt verksamma inom
LO, TCO eller någon annan av de stora
arbetsmarknadsorganisationerna.

Slutligen vill jag göra en kort kommentar
till vad herr Mårtensson sade
om reservationens innehåll. Jag tror att
det föreligger ett misstag från herr Mår -

tenssons sida. Han säger att vi har yrkat
på att alla grupper skall vara representerade.
Så står det inte i reservationen.
Vi har i stället tryckt på att
det framför allt gäller lärarna, alltså
dem som är verksamma i undervisningen.
Vi säger, tvärtemot vad herr Mårtensson
försökte göra gällande, att ”det
av praktiska skäl inte är möjligt att låta
varje liten grupp ha en egen representant
i styrelsen”. Vad vi vill åstadkomma
är en utvidgad representation. Vi
vill gå ett steg längre än vad man nu
har gjort med detta försök att få in
eleverna i styrelsen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! När det gäller representation
på riksplanet är det väl rätt
naturligt att arbetstagarintressena företräds
av riksorganisationer. Det ankommer
självfallet på TCO och andra
organisationer att utse företrädare, i
detta fall i skolöverstyrelsen, för lärarintressen
och annat.

Det är riktigt att man i reservationen
talar om att det i första hand gäller
lärarna. Men i klämmen står att man
bör hemställa hos Kungl. Maj:t att ”de
grupper som är verksamma i skolan
ges en utvidgad representation i skolöverstyrelsens
styrelse”. Jag kan inte
fatta detta på annat sätt än att reservanterna
därmed menar att alla som är
verksamma i skolan skall vara företrädda
i skolöverstyrelsens styrelse.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att
herr Mårtensson hoppade över den del
i reservationen som står mellan det
första citatet och klämmen. Det sägs där
att det ”av praktiska skäl inte är möjligt
att låta varje liten grupp ha en egen
representant i styrelsen”. I klämmen
står att vi vill ha en utvidgad representation,
men det innebär inte att alla
skall vara med.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
11 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa elevorganisationer
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 255 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 46, av herr Waltmark,

dels de likalydande motionerna I:
337, av herr Eriksson, Olle, och II: 509,
av herr Larsson i Borrby m. fl.,

dels ock motionen 11:212, av herr
Björck i Nässjö.

I motionen I: 46 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
vid fördelningen av medlen ur anslaget
Bidrag till vissa elevorganisationer under
statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel för budgetåret 1970/71 måtte
tillerkänna Tekniska linjers elevförbund
ett bidrag på minst 30 000 kronor
samt beakta vad som i övrigt anförts i
motionen angående fördelningen av
ifrågavarande bidrag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:337 och 11:509 till Bidrag
till vissa elevorganisationer för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
255 000 kronor,

2. att riksdagen måtte i anledning
av motionen 1:46, i vad den avsåge
statsbidrag till Tekniska linjers elevförbund,
som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i punkten
anfört,

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

3. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 46, i vad den avsåge synpunkter
på fördelningen av medel ur förevarande
anslag,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 212.

Reservationer hade avgivits

a, beträffande bidrag till Tekniska
linjers elevförbund, av herr Wallmark
(in) och fru Sundberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen I: 46, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t vid fördelningen av
medel ur förevarande anslag för budgetåret
1970/71 måtte tillerkänna Tekniska
linjers elevförbund ett bidrag av minst
30 000 kronor;

b, beträffande fördelningen av bidrag
till elevorganisationerna, av herrar
Bohman (m) och Wallmark (in) samt
fru Sundberg (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen I: 46, i vad den avsåge
fördelningen av medel ur förevarande
anslag, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Under förevarande rubrik
redovisas det anslag som utgår till
vissa elevorganisationer. Hittills har bidrag
utgått till SECO och till Sveriges
folkhögskolelevers förbund, som för
innevarande år tillsammans erhållit
235 000 kronor. Skolöverstyrelsen har
för sin del föreslagit oförändrade anslag
till dessa två organisationer men
därutöver förordat att Tekniska linjers
elevförbund (TLE) skall få bidrag.
Skolöverstyrelsen har föreslagit 30 000
kronor för ändamålet. Departementschefen
har detta år sagt ja till att även

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer
delta elevförbund skall få bidrag, men
böjningen bar inskränkt sig till 20 000
kronor av det totala anslaget. Det är
Kungl. Maj:t som fördelar pengarna,
men det kan väl bedömas som sannolikt
att detta innebär att TLE kommer
att få ett bidrag av 20 000 kronor. Jag
har i anslutning därtill väckt en motion,
där jag tagit upp två frågor. Den
ena gäller det konkreta anslaget till
Tekniska linjers elevförbund och den
andra gäller vissa principiella synpunkter.

Jag vill först när det gäller anslaget
säga att utskottet i och för sig varit
positivt i sin skrivning, då det anför
att det finner det rimligt att i varje
fall den föreslagna anslagshöjningen om
20 000 kronor utgår till Tekniska linjers
elevförbund men i övrigt inte vill
ta ställning i frågan, vilket utskottet
anser riksdagen bör som sin mening
ge till känna för Kungl. Maj:t.

Jag tycker, herr talman, att just Tekniska
linjers elevförbund visar alla positiva
tecken på hur ett elevförbund
skall vara organiserat och hur det bör
arbeta. Det är en elevorganisation som
fyller mycket högt ställda krav på att
vara demokratiskt sammansatt. Den bar
en meningsfull verksamhet och visar
ansvar och representativitet. Den har
drygt 26 000 medlemmar i 91 lokalavdelningar,
fördelade på nio distriktsorganisationer.
Förbundet bedriver kursverksamhet
såväl lokalt och distriktsmässigt
som centralt. När vi upplever
hur situationen kan vara inom olika
elevorganisationer, tycker jag att det
finns skäl i att visa ett så positivt intresse
för en så stor uppskattning av
ett sådant förbund som det här gäller
att man bör för Kungl. Maj :t förorda att
förbundet i varje fall skall få de 30 000
kronor som skolöverstyrelsen har tillstyrkt.
Själva har de begärt 70 000 kronor,
men jag har alltså nöjt mig med
att följa SÖ:s förslag. Jag ber att få yrka
bifall till den reservationen.

Den andra delen av motionen tar upp
de principiella synpunkterna på fördel -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer
ningen av statliga anslag till elevorganisationer.
I motionen framhåller vi
att utformandet av en skoldemokrati,
som ger eleverna ett successivt ökat
medinflytande i och ansvar för skolan,
är ett viktigt led i skolans uppgift att
fostra eleverna till medborgare i ett
demokratiskt samhälle. Förutsättningen
är givetvis en aktiv insats av eleverna,
och där har elevorganisationerna en
viktig uppgift att fylla. Det är självfallet
en uppgift uteslutande för eleverna
att bygga upp en sådan organisation.
Men när statsmakterna fördelar
sina anslag, bör statsmakterna också
utnyttja sina möjligheter att förstärka
en sund utveckling och visa att samhället
såsom företrädare för en samlad
elevkår inte är berett att acceptera en
elitorganisation, som i realiteten endast
omfattar en liten minoritet och
som då inte kan tjäna som grund när
det gäller att bygga upp en fungerande
skoldemokrati. Vi har funnit dessa principiella
synpunkter så viktiga att vi
har velat att de skall ges till känna för
Konungen när anslagen skall fördelas.

Utskottet hyser självklart förståelse
för sådana här synpunkter men vill
ändå inte göra något uttalande. Utskottet
”vill som sin mening uttala att elevernas
fostran till verksamhet inom ett
demokratiskt samhälle bäst främjas av
en fri tävlan mellan olika åsiktsriktningar
inom elevorganisationerna”. Det
har jag självklart i och för sig ingenting
emot. Förutsättningen är ju att
elevorganisationen är represntativ för
elevkåren i dess helhet. Det kan naturligtvis
inte vara rimligt att vi med
statsmedel underhåller en elevorganisation,
om denna endast representerar
en ringa minoritet av alla elever men
ändå uppbär statsanslag som om den
företrädde alla elever här i landet.
Det kan jag inte anse vara det rätta
sättet att ge statligt stöd till elevorganisationerna.
Som jag ser det har utskottet
med andra ord gått förbi kärnfrågan.

Givetvis menar jag inte, herr talman,

med detta att man ständigt skall hålla
på att förändra anslagen och så att säga
vara en pekpinne över elevorganisationerna.
Jag tror dock att kammarens
ledamöter tillräckligt mycket har kunnat
följa den offentliga debatten om
elevorganisationerna — jag tänker i
första hand på SECO — för att ha klart
för sig att de tendenser som vi under
senare år har sett inte har varit särskilt
angelägna att främja med offentliga
medel. Jag menar med detta inlägg inte
heller att anslaget till SECO skall dras
in. Därmed skulle man ju ha omöjliggjort
för organisationen att bygga upp
en verksam skoldemokratisk bred organisation.

Detta bör vara riktlinjer som regeringen
bör ta hänsyn till när den går
att fördela anslagen och alltså inte ge
ett anslag, som är avsett för en samlad
elevorganisation, ograverat till en liten
elitorganisation, som inte är företrädare
för samtliga elever.

Därmed, herr talman, har jag försökt
att motivera de två reservationer som
vi har på denna punkt och jag ber att
få yrka bifall till dessa.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Vad beträffar anslag
till elevorganisationer stöder utskottsmajoriteten
Kungl. Maj :ts förslag, vilket
innebär en ökning av det sammantagna
anslaget till 255 000 kronor. Kungl.
Maj :t har också antytt att ökningen på
20 000 kronor skulle kunna tillfalla
Tekniska linjers elevförbund, och detta
understryker utskottsmajoriteten i
sitt yttrande. Herr Wallmark är inne på
att ytterligare 10 000 kronor borde tillfalla
Tekniska linjers elevförbund, men
han begär ingen ökning av det sammanlagda
anslaget. Följaktligen måste
de 10 000 kronorna tas från något annat
elevförbund, men ingenting nämns
om detta.

Den andra reservationen gäller fördelningen
av bidrag till elevorganisationerna.
Herr Wallmark talade om en

Nr 17

:ii

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

principiell inställning, och han nämnde
att utskottet delar motionärernas
uppfattning om betydelsen av elevorganisationer
och att verksamheten skall
syfta till demokratisk fostran i ett demokratiskt
samhälle. Men sedan har jag

— det må vara mig förlåtet — litet
svårt att följa herr Wallmarks tankegång.
Vad är det herr Wallmark åsyftar
egentligen? Såvitt jag har kunnat bedöma
innebär reservationen helt enkelt att
samhället skall ingripa och tala om för
elever och elevorganisationer när samhället
anser att de inte är inne på rätta
linjer. Utskottsmajoriteten har sagt sig
att det säkerligen skulle uppstå mycket
besvärliga konsekvenser om riksdagen
då och då skulle komma med ett pekfinger
och tala om för elevorganisationerna
hur de bör arbeta, att deras
åsikter i den eller den frågan inte kan
accepteras, o. s. v. Jag tror med förlov
sagt, herr Wallmark, att då är vi inne
på en mycket farlig väg.

Utskottet anser att det skall vara en
fri tävlan mellan olika åsiktsriktningar
inom elevorganisationerna, vilket sammanfaller
med den princip som vi har
accepterat i vårt samhälle, nämligen
att varje medborgare skall ha rätt att
framföra sina åsikter. Jag tror inte att
vi kommer ifrån att tillåta detta också
inom elevorganisationerna. Tanken att
vi skulle låta dem bli enbart fackföreningar
är helt enkelt ohållbar.

Att eleverna själva får klara upp sina
problem tror vi inom utskottsmajoriteten
är det lyckligaste. Vi kan väl redan
nu skönja tendenser till opposition mot
sådant som herr Wallmark talade om

— elitorganisationer o. s. v. Jag tror att
eleverna själva kommer att ta ställning
till dessa problem och reda upp dem.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag skall bara ge herr
Mårtensson en replik på den senare delen
av hans anförande.

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer

Herr Mårtensson sade att han har
svårt att följa mina tankegångar, och
han ställde sig tveksam till att samhället
ingriper i elevorganisationernas inre
arbete och gör uttalanden om hur
organisationerna skall få lov att arbeta.
Jag förstår att herr Mårtensson inte
har kunnat följa med vare sig i vad som
står i motionen eller vad jag har sagt.

Min principiella syn är här huruvida
elevorganisationen representerar eleverna
i deras helhet eller inte. Därest
eu elevorganisation verkligen företräder
samtliga elever delar jag alltså utskottets
uppfattning att det inom den
totala gruppen självfallet skall vara eu
fri tävlan mellan olika åsikter. Jag är
då sannerligen inte företrädare för någon
likriktning i uppfattningar.

När vi emellertid nu upplever att
SECO blir en liten elitorganisation, som
ingalunda företräder eleverna i skolorna
och som ingalunda bidrar till att
stärka elevdemokratin och elevernas
fostran i ett demokratiskt tänkesätt och
handlingssätt, finns det skäl att fundera
och reagera. Och det gör samhället
bland annat genom varierande bidrag
till olika organisationer.

TLE som de facto är den största elevorganisationen
men som på papperet
är mindre än SECO får nu gissningsvis
20 000 kronor, medan SECO får det
tiodubbla anslaget.

Det anslag som regeringen har gett
SECO har baserats på att SECO täcker
alla elever i skolan. Herr Mårtensson
vet lika väl som jag att detta ingalunda
är fallet och att organisationen slits av
hårda inre strider.

Det är i dessa frågor som jag menar
att samhället har anledning att reagera,
vilket samhället ju också gör genom
varierande anslag till olika organisationer.
Men när en organisation är på
väg att spåra ur måste samhället vara
vaksamt och fråga om det skall fortsätta
att ge anslag som om ingenting
har hänt. På den punkten har vi kanske
delade meningar. Jag menar att
samhället inte kan fortsätta som om

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till vissa elevorganisationer
ingenting har hänt utan bör arbeta efter
de riktlinjer som vi har angett i motionen
och som jag här har pläderat
rätt kortfattat för.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är sant att det är
Kungl. Maj :t som fördelar anslaget.
Riksdagen kan bara ge uttryck för sin
uppfattning om fördelningen.

Skolöverstyrelsen föreslog oförändrat
belopp till SECO ”i avvaktan på erfarenheter
av den tidigare beslutade ökningen”.

Nu kan man säga, herr Wallmark, att
det förhållandet att SECO i dag har ett
lågt medlemsantal i och för sig inte bebehöver
innebära att så skall bli fallet
också i fortsättningen. Det pågår -— det
vet herr Wallmark också — försök att
reda ut situationen inom SECO. Jag tror
emellertid att det skulle vara olyckligt
att omedelbart, i en sådan här situation,
skära ned anslaget. Det kan hos eleverna
själva ge intryck av att samhället
nu delvis har tagit sin hand från organisationen
genom att skära ned anslaget.
Det skulle vara psykologiskt olyckligt
om man just nu skulle reagera på
det sättet från samhällets sida. Det är
så jag ser den här frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Wallmark och fru
Sundberg vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talman -

nen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
14 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Wallmark och
fru Sundberg vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
14 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i mom. 4.

Punkterna 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Ang. bidrag till driften av grundskolor
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder i fråga om vissa
övergångsproblem och statsbidragsfrågor
i samband med införandet av grundskolans
nya läroplan i enlighet med
vad som anförts i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 2 januari
1970, att godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om
statsbidrag för speciallärare samt föreståndare
och biträdande föreståndare
vid elevhem samt att till Bidrag till driften
av grundskolor m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
2 932 000 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 67,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:83,
av fru Sundberg m. fl.,

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

dels de likalydande motionerna I: 193,
av herr Svenungsson och herr Pettersson,
Karl, samt II: 223, av herr Nordstrandh
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala, att inom ramen för systemet
med s. k. fritt valt arbete på grundskolans
högstadium även borde inrymmas
möjlighet till konfessionell kristendomsundervisning,

dels motionen I: 276, av herrar Ernulf
och Richardson, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om en undersökning angående
i vilken utsträckning representanter
för polismyndighet, socialvård och kriminalvård
medverkade i grundskolans
rättsundervisning, en utvärdering av
den i grundskolan bedrivna rättsundervisningen
samt en undersökning rörande
elevernas faktiska rättsuppfattning,
dels de likalydande motionerna
1:573, av herr Bohman m. fl., och
II: 679, av herr Holmberg m. fl., i vad
avsåge hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att frågan om betygssättning inom skolväsendet
måtte bliva föremål för en
offentlig utredning i enlighet med vad
som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 579,
av fru Florén-Winther, och II: 727, av
fru Sundberg m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa att 1968 års barnstugeutredning
måtte få tilläggsdirektiv med
uppdrag att utreda möjligheterna att
göra förskolan obligatorisk, varvid också
borde utredas förutsättningen för
en flexibel åldersgräns för övergång
till grundskolan liksom förutsättningen
för att administrativt integrera förskolan
med grundskolan,

dels de likalydande motionerna I: 588,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Wirtén, samt II: 693, av herrar Källstad
och Mattsson, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att 1968 års barnstugeutredning
finge inrikta sig på att utreda och
framlägga förslag med sikte på en två -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

årig obligatorisk förskola samt att tillläggsdirektiv
göres att utreda förskolans
inordnande i skolväsendet med
skolöverstyrelsen som huvudman,

dels de likalydande motionerna I: 615,
av herr Richardson och herr Larsson,
Thorsten, samt 11:668, av herrar Elmstedt
och Källstad, i vad de avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att kompetensutredningen
erhöll tilläggsdirektiv
att utreda betygsfrågorna inom grundskolan
och gymnasiet,

dels de likalydande motionerna I: 625,
av herr Svanström och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 666, av herr Dahlgren
m. fl.,

dels motionen II: 375, av herr Björck

1 Nässjö,

dels motionen I: 511, av herrar Mattsson
och Berndlsson, samt

dels ock motionen 11:705, av herr
Mattsson m. fl.

• Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder i fråga om vissa
övergångsproblem och statsbidragsfrågor
i samband med införandet av
grundskolans nya läroplan i enlighet
med vad som anförts i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den

2 januari 1970,

b. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om statsbidrag för
speciallärare samt föreståndare och biträdande
föreståndare vid elevhem,

c. till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 2 932 000 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 67 och 11:83 om trafikkunskap
som obligatoriskt ämne i grundskola,
fackskola och gymnasium,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:375 om viss obligatorisk trafiksäkerhetsundervisning
i grundskolan,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:511 om viss utredning inom arbetsgruppen
för trafikundervisning i
skolan,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:193 och 11:223 om möjlighet
till konfessionell kristendomsundervisning
på grundskolans högstadium,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
1:276 om rättsundervisningen i
grundskolan,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:579 och 11:727 samt 1:588 och
11:693 om uppdrag åt 1968 års barnstugeutredning
att utreda frågan om
en obligatorisk förskola m. m.,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 573 och II: 679 i vad de avsåge
utredning av frågan om betygssättningen
inom skolväsendet samt motionerna
I: 615 och II: 668 i vad de avsåge
uppdrag åt kompetensutredningen
att utreda betygsfrågorna i grundskola
och gymnasium,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 625 och II: 666 om övergång
från B 1- till B 2-klasstyp,

10. att riksdagen måtte avslå motionen
11:705 om den praktiska yrkesorienteringen
i grundskolan.

Beservationer hade anförts

a, beträffande tilläggsdirektiv till
1968 års barnstugeutredning, av herrar
4xel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), och Wirtén (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Källstad (fp), fru
Sundberg (m) samt herr Westberg i
Ljusdal (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 579 och II: 727 samt I: 588
och 11:693 hos Kungl. Maj:t hemställa,
att tilläggsdirektiv av den innebörd reservanterna
angivit måtte utfärdas för
1968 års barnstugeutredning;

b, beträffande utredning om betygs -

Onsdagen den 15 april 1070 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av grundskolor in. m.

sättningen i skolan, av herrar Bohman
(in), Bengtson (ep) och Wallmark (m),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundhorn (ep), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep) samt fru Sundberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 8 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:615 och
II: 668 samt med bifall till motionerna
1:573 och 11:679, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställa, att uppdraget att överväga
frågan om betygssättningen i skolan
måtte anförtros en offentlig utredning
med parlamentariskt inslag;

c, beträffande utredning om betygssättningen
i skolan, av herr Westberg
i Ljusdal (fp), utan angiven mening.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en del av en partimotion från
moderata samlingspartiet som berör betygsfrågan.
I anslutning därtill har vi
tillsammans med centerpartiets företrädare
i utskottet fogat en reservation
till utlåtandet.

Herr talman! Denna fråga är av sådan
vikt att jag gärna vill uppehålla
mig litet vid betygsproblemet över huvud
taget. Betygen är den systematiserade
utvärderingen av elevernas prestationer
och av skolans förmåga att fylla
sin målsättning. Betygen ger eleverna
och föräldrarna en fortlöpande information
om hur eleverna klarar sina
studier. De ger en värdefull information
till arbetsgivarna när eleverna skall
söka anställning och de är — för närvarande
i varje fall — det bästa instrument
som finns när man skall bedöma
vilka som är lämpliga att gå vidare
till högre studier. De är också det
för närvarande bästa instrumentet när
man skall göra studieprognoser och välja
ut elever till spärrad utbildning.

Betygen har med andra ord en av -

görande betydelse för många människor
i livets olika skiften. Vår uppfattning
är att man inte kan avskaffa
betygen eller avvara dem så länge det
inte finns ett bättre värderingsinstrument
— och ett värderingsinstrument
måste vi ha. Det finns ännu inget land
i världen som har åstadkommit ett bättre
värderingsinstrument än systematiskt
satta betyg. Jag tror att man skall
ha detta klart för sig när man diskuterer
betygsfrågan. Naturligtvis kan man
söka efter tilläggsinstrument som förbättrar
prognosvärdet. Sådana finns i
andra länder, och vi kommer under vårens
lopp att ha försöksverksamhet med
studielämplighetstest i en del gymnasier
runt om i landet.

Man kan och bör givetvis diskutera
hur ofta betyg skall lämnas ut till eleverna.
Jag ser detta närmast som en
praktisk fråga, ty utvärderingen av elevernas
prestationer måste ju ändå pågå
kontinuerligt liksom utvärderingen av
skolans förmåga att fylla sin uppgift i
samhället.

Självfallet måste man också diskutera
betygssystemets utformning. När
man gick över från s. k. absolut betygsättning
till relativ betygsättning var vi
inom vårt parti djupt skeptiska. Vi
trodde inte på att man i ett slag skulle
kunna lösa problemen med betygsättningen
genom ett sådant systembyte.
Jag tror att man kan säga att erfarenheterna
i ganska rikt mått har bekräftat
den skepsis som vi hyste. Eleverna
upplever ju ofta den relativa betygsättningen
som ett system där de klättrar
på varandras axlar. Jag tycker att Vigelands
monument Monoliten i Vigelandsparken
i Oslo är en kanske något
drastisk men ändå rätt talande illustration
till hur många elever upplever detta
betygssystem. Jag anser med andra
ord att betygssystemet i sig är moget
för en omläggning. Det innebär emelleritd
inte att jag rekommenderar en
återgång till de absoluta betygen. De
hade uppenbarligen sina nackdelar.
Men en kombination av absolut och re -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

lativ betygsättning skulle kunna vara
eu lösning.

En annan väg man skulle kunna tänka
sig är att gå in för kvantitetsbetyg.
De har ju avgjorda fördelar och tillgodoser
kanske elevernas intressen när
det gäller individuella studiemålsättningar
på ett gott sätt. De kanske inte
kan tillämpas för alla ämnen, men en
kombination av dessa tre olika system
skulle måhända kunna ge det bästa resultatet.

Herr talman! Jag har gjort några
reflexioner om betygen och tankegångar
som vi har kring dem, därför att de
är föremål för mycken diskussion bland
allmänheten, eleverna och i pressen.
Jag tycker mig finna att många har
mycket diffusa och ofta felaktiga uppfattningar
beträffande betygens vara
eller icke vara.

Skolöverstyrelsen har tillsatt en utredning
för att studera betygssystemet.
Detta fann tydligen departementet inte
tillräckligt, och som ett kanske man
kan kalla det testamente ifrån dåvarande
utbildningsministern innan han blev
statsminister kom direktiv till skolöverstyrelsen
hur betygsfrågan skulle utredas.

Det är naturligtvis i och för sig av
ett visst värde att en någorlunda brett
sammansatt expertgrupp gör en sådan
här granskning. Men med hänsyn till
— som vi säger i vår motion —- att betygen
på djupet ingriper i så många
människors liv och framtid finner vi
det vara nödvändigt att detta utredningsarbete
förankras i en parlamentarisk
grupp.

Utskottet har även i detta sammanhang
haft en ganska långtgående förståelse
för våra synpunkter och menar
för sin del att det är en viktig samhällelig
angelägenhet att granska betygsfrågan
och att det i sista hand är de
politiska instanserna som skall ta ställning.
Man säger också att det inte är
uteslutet att man dessförinnan kan finna
det lämpligt att låta en parlamentariskt
sammansatt kommitté överväga de

resultat som experterna kommer till. I
dagens läge bör emellertid experterna
slutföra den utredning de startat, och
därför avstyrker utskottet motionen.

Vi är självklart så till vida nöjda med
utskottets uttalande att det slås fast att
betygsättningen är en så utomordentligt
viktig fråga att det är parlamentarikerna
som skall ta ställning till den. Utskottets
skrivning får väl uppfattas som
en indirekt beställning på en parlamentarisk
översyn när skolöverstyrelsen är
färdig.

Vi finner det emellertid inte tillfredsställande
att först låta en expertgrupp
arbeta och därefter låta parlamentarikerna
titta på saken. Det är en principiell
fråga vi vill ta upp här. Den offentliga
debatten rullar vidare efter
hand som experterna arbetar med sin
utredning, och det innebär att parlamentarikerna
kommer i efterhand. Även
om denna utredning har startat har den
inte kommit längre än att den utan
nämnvärda svårigheter borde kunna
omvandlas till en gemensam parlamentarisk
och expertsammansatt utredning.

Herr talman, det finns många bottnar
i problemen omkring betyg och betygsättning.
Dessa utomordentligt viktiga
frågor anser vi måste utredas på det
sätt som vi uttryckt i reservationen,
som jag alltså vill yrka bifall till.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Det svenska skolsamhället
har under ett par decennier kännetecknats
av en kraftig utbyggnad och
reformering av grundskola och gymnasieskola.
När vi nu står inför 1970-talet och diskuterar prioriteringen för
den fortsatta utbyggnaden av utbildningssektorn,
råder enighet om att vi
skall satsa på vuxenutbildning.

Jag tror att en bred uppslutning finns
om att en hård satsning också måste
ske på utbyggnaden av förskolan. Mängder
av belägg finns för hur betydelsefull
förskolan är för barnens emotionella,
.sociala och intellektuella utveck -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

ling. Någon dokumentation i detta avseende
är knappast erforderlig.

Men forskningen har också gett belägg
för hur betydelsefull — för att inte
säga avgörande — förskolemiljön är för
ett barns fortsatta studieresultat. Därför
är det en viktig rättvisefråga att alla
barn får åtnjuta förskoleundervisning.

I dag får som bekant åtskilliga barn
börja direkt i grundskolans första årskurs
utan den förträning som vistelsen
i förskolan utgör. Hindren är mångfaldiga,
men platsbrist, geografiska avstånd,
ekonomi och helt enkelt bristande
initiativ från föräldrarnas sida
är några av skälen. Folkpartiet och
centerpartiet menar att dessa orättvisor
snarast måste bringas ur världen.
Därför har vi vid flera tillfällen uttalat
oss för att förskolan skall göras obligatorisk.

För närvarande pågår en utredning
om förskolan, 1968 års barnstugeutredning.
I direktiven till denna sägs att
utredningen bör pröva formerna för och
omfattningen av en förskoleverksamhet
i lekskola eller daghem som på sikt kan
komma alla barn till del under en tid
närmast före inträdet i grundskolan.

Vi är medvetna om att denna målsättning
ligger mycket nära ett obligatorium,
men vi tycker ändå att det är
ett så viktigt principiellt ställningstagande
om man skall ha ett obligatorium,
att det bör sägas ut i form av ett tillläggsdirektiv
till utredningen.

Vi menar också att det andra yrkandet
i mittenmotionen är av principiell
betydelse. Det gäller frågan om förskolans
inordnande i skolväsendet, övergången
från förskola till grundskola
bör ske så smidigt som möjligt. Därför
skulle en lokal- och personalmässig integrering
ge betydande fördelar.

Vidare försvåras samordningen nu av
att förskolan och grundskolan har olika
tillsynsmyndigheter. Enligt vår uppfattning
bör länsskolnämnden på det
regionala planet utöva tillsyn även över
förskolans utbyggnad, planering, organisation
och undervisning. Centralt

blir då naturligtvis skolöverstyrelsen
tillsynsmyndighet, något som flera remissinstanser
uttalade sig för redan
i sina yttranden över 1957 års skolberedning.

På denna punkt hänvisar utskottsmajoriteten
också till direktiven i 1968
års barnstugeutredning, där det sägs att
utredningen bör diskutera hur en mera
allmän lekskoleverksamhet lämpligen
bör samordnas med övrig barnstugeverksamhet.
Med utgångspunkt i denna
del i direktiven förutsätter utskottets
majoritet att utredningen kommer
att pröva frågan om huvudmannaskapet
för en allmän förskola samt låter
sig nöja med detta.

Vi reservanter tycker inte att det
räcker med att bara förutsätta att något
skall ske på denna viktiga punkt utan
vill att tilläggsdirektiv skall utfärdas
även i denna fråga så att utredningen
får ett bestämt besked om vilka förslag
riksdagen vill ha fram.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservation a.

Jag vill också, herr talman, avge en
förklaring till att vi från folkpartiet inte
anslutit oss till den reservation som
herr Wallmark nyss talade för. Anledningen
är inte att vi är till freds med
det utvärderingssystem som nu tillämpas.
Vi är väl medvetna om att det nuvarande
betygssystemet behöver överses,
ett arbete som redan har igångsatts,
som herr Wallmark också påpekade.
Utredningsarbetet har lagts på
experter, och när nu så skett anser jag
att dessa skall få fullfölja sitt uppdrag.
När de har presenterat olika tekniska
lösningar förutsätter vi från vårt håll
att parlamentarikerna får komma med
och säga sitt ord.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas, som herr Wirtén nämnde,
bl. a. den nu så aktuella frågan om
en allmän förskola. Jag vill först ge en
liten historik.

Redan år 1964 motionerade center -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

partisten Harald Larsson i Hedenäset
i andra kammaren tillsammans med
några centerpartister i denna kammare
om en utredning om allmän förskola.
Andra avdelningen i statsutskottet liksom
riksdagens kamrar biträdde detta
förslag. Det beslutet föregicks emellertid
av en viss opposition i kamrarna,
främst från en grupp socialdemokratiska
kvinnliga ledamöter. Kamrarna
biföll ändå med stor majoritet förslaget
om en utredning. Sedan har man
inte från regeringssidan gjort så mycket
i denna fråga, inte förrän nu då
den ingår i 1968 års barnstugeutredning.
Vi är därför mycket tveksamma
om just denna utredning verkligen arbetar
med frågan hur en allmän förskola
lämpligen skall utformas och samordnas
med grundskolans lågstadium.

Utskottsmajoriteten nämner i utlåtandet
att förskolan skall samordnas
med övrig barnstugeverksamhet. Jag
tror säkert att barnpassningen är ett
viktigt moment, men det är betydelsefullt
hur man så att säga samordnar
uppåt i åldersgrupperna med tanke på
barnens kommande år i grundskolan.
Utskottet hoppas att en sådan samordning
sker men är uppenbarligen så
hänsynsfullt att det i skrivelsen till
Kungl. Maj:t inte direkt vill ge sin mening
till känna.

Det har sagts att förskolans uppläggning
är mycket viktig och att den har
visat sig vara av stor betydelse för
barnens vidareutveckling. På grund av
hemmens olika möjligheter att ge en
socialt och pedagogiskt riktig uppfostran
är det givetvis av stor betydelse att
alla barn kan erhålla en sådan i förskolan.
Att få en riktig förskola är en
av våra viktigaste jämlikhetsfrågor.

Riksdagen beslöt alltså redan år 1964
att frågan om en allmän förskola skulle
utredas. Sedan dess har inte så mycket
hänt i sak på området. Regeringen har
med andra ord av någon anledning förhalat
frågan.

Herr talman! Man blir närmast förvånad
när den socialdemokratiska ma -

joriteten inte vågar skriva vad riksdagen
verkligen tycker i denna viktiga
fråga. Jag tror att riksdagen i det fallet
har sin uppfattning kvar från tidigare
beslut om att denna fråga skulle forceras
och bli föremål för en utredning.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen a.

Centerpartiet är även med på reservationen
beträffande betygsättningen.
Låt mig säga att betygsdebatten har
blivit mer och mer angelägen i och med
att studerandeantalet har ökat så enormt.
Halva och tiondels poäng skall
uppenbarligen avgöra en ung människas
framtida yrkesutbildning. Retygshetsen
och meritjakten i den teoretiska utbildningsgången
har blivit alltför accentuerade
i dagens utbildningssamhälle.
Även om vi inte kommer bort från
ett visst värderingsinstrument i skolprestationen,
bör den dominanta roll
som betygen nu utgör ställas mer i
förhållande till den roli som ett teoribetyg
verkligen spelar exempelvis vid
sökande av plats i det praktiska arbetslivet.
Det är mera sällan som ett teoretiskt
skolbetyg spelar huvudrollen
vid urval av sökande till ett visst arbete.
Denna och andra detaljer bör belysas
i en sådan utredning.

Vi är från centerns sida beredda att
godtaga en reformering av betygssystemet.
Vi tror därför att tillsättandet
av expertutredningen var en riktig åtgärd,
men vi vill ha denna viktiga utredning
förankrad i arbetslivet, i samhällets
funktioner. En utredning med
inslag av parlamentariker och förtroendevalda
är nödvändig. Här har reservationen
en mycket angelägen uppgift,
nämligen att försöka få de förtroendevaldas
synpunkter direkt in i
den nu pågående utredningen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till reservationen b under punkten
18.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:193 och 11:223

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

3‘J

Ang.

med den motivering som framgår av
motionerna. Vi vänder oss mot den
klart uttalade begränsningen att den
för fritt valt arbete avsedda tiden inte
bör användas för kristendomsundervisning
— för kompletterande undervisning.
Vårt yrkande går ut på att inom
ramen för systemet med s. k. fritt valt
arbete på grundskolans högstadium
även bör inrymmas möjlighet till konfessionell
kristendomsundervisning.

Jag yrkar bifall till dessa motioner.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I utskottsutlåtandet,
punkten 18, behandlas bl. a. motionen
I: 276 av herr Richardson och mig. Vi
yrkar i motionen att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om en
undersökning om i vilken utsträckning
representanter för polismyndighet, socialvård
och kriminalvård medverkar
i grundskolans rättsundervisning, en utvärdering
av den i grundskolan bedrivna
rättsundervisningen samt en undersökning
rörande elevernas faktiska
rättsuppfattning.

Bakgrunden till detta är den oroande
utveckling i fråga om ungdomskriminalitet
som man har kunnat iaktta
under i varje fall det senaste årtiondet.
Det är inte bara så att ungdomsbrottsligheten
ökar oroande. Än mer oroande
är att brottsligheten går allt längre ner
i åldersgrupperna. Det finns undersökningar
som tyder på att viss egendomsbrottslighet
— stöld, inbrott, skadegörelse
— rent av når sin kulmen i
13—14-årsåldern.

Samtidigt tror jag att man alltmer
börjar bli på det klara med att om man
skall motverka brottsligheten skall man
inte vänta till dess vederbörande har
nått den ålder då polis och domstolar
tar hand om honom. Då har han ofta
hunnit fastna så i sin kriminalitet att
det är för sent att återanpassa honom.
Det återstår då bara för samhället att
ta hand om honom på anstalt till föga
glädje för samhället och för den brottslige
själv.

bidrag till driften av grundskolor m. m.

Med den utgångspunkten, herr talman,
menar vi motionärer att åtgärder
för att motverka uppkomsten av brottslighet
bör och måste sättas in på ett
mycket tidigt stadium. Man når då ytterligare
eu fördel om man redan i hem
och skola lär barnen att följa samhällets
regler. Man kan leka in det och undervisa
in det och behöver inte använda
de hårda metoder som blir nödvändiga
för samhället när den redan vuxne måste
tas om hand för brott. Det är fråga
om åtgärder som är både effektiva och
humana i jämförelse med dem man nu
i stor utsträckning litar till.

I motionen anhåller vi om en undersökning
av i vilken utsträckning de intentioner
som finns i skollag och skolstadga
beträffande rättsundervisning
verkligen omsätts i praktiken. Jag känner
personligen till att man nått goda
resultat när poliser har undervisat skolbarnen
redan på låg- och mellanstadiet.
Och man har fått den ytterligare
biverkan att barnen får klart för sig
att polismannen inte är en person att
vara rädd för utan en person som är
till för att hjälpa människorna i samhället.
Jag vet emellertid mycket litet
om hur rättsundervisningen sker inom
skolväsendet i allmänhet, och jag tycker
att det är angeläget att få reda på detta.

Dessutom har vi begärt en undersökning
rörande elevernas faktiska rättsuppfattning.
Med andra ord: Det är inte
bara av intresse att veta hur mycket
tid, intresse och krafter som skolan offrar
på att få ungdomen att följa samhällets
spelregler. Det är också av intresse
att få veta om och i vad mån
man lyckas med detta. Den faktiska utvecklingen
ger, som jag nyss sade, anledning
till farhågor i det avseendet.

Utskottet anför en överraskande motivering
för att avslå motionen. Man
hänvisar nämligen till ”skolöverstyrelsens
allmänna uppgift att följa utvecklingen
på skolans område och ta de initiativ
som överstyrelsen finner erforderliga”.

När utskottet avfärdar den senare de -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

len av motionsyrkandet om en undersökning
av resultatet av skolans insats
på detta område gör man det med
hänvisning till att detta är en vetenskaplig
forskningsuppgift. Det är tydligen
tillräckligt för att utskottet skall
rygga tillbaka och inte våga sig på att
förorda någon åtgärd.

Låt mig behandla detta sista först. Det
finns väl ingen anledning för riksdagen
att säga nej bara för att denna undersökning
måhända är av den omfattningen
att vetenskapliga metoder bör användas.
När man gör en undersökning
som riksdagen begär är det väl naturligt
att använda vetenskapen i den mån
denna kan vara till någon hjälp. Att detta
skulle vara ett hinder för riksdagen
att ta initiativ har jag väldigt svårt att
förstå.

Sedan går jag tillbaka till det första
argumentet, att det finns ett ämbetsverk
som skall följa utvecklingen på
området. Ja, med vårt genomreglerade
samhälle har jag svårt att tänka mig
något område där det inte finns ett
statligt ämbetsverk i vars uppgifter det
ingår att följa utvecklingen på området
i fråga med uppmärksamhet och ta de
initiativ som ämbetsverket finner erforderliga.
Det är alltså en mycket bra
formulering som utskottet har hittat på
denna punkt — man kan ju skaffa en
stämpel med formuleringen och sätta
den på praktiskt taget vilken motion
som helst, så behöver man inte lägga
ned arbete på att motivera sina avslagsyrkanden.

Herr talman! Min uppfattning är nog
att vad vi vet om den faktiska utvecklingen
— något som behöver kompletteras
genom en grundligare undersökning
— borde ha gett utskottet all anledning
att först och främst efterhöra
hos skolöverstyrelsen vilka slutsatser
den har dragit av utvecklingen i fråga
och vilka initiativ den har tagit. Jag
ställer frågan till någon utskottsrepresentant:
Vad har skolöverstyrelsen svarat
i detta avseende? Vad har skolöver -

styrelsen gjort, och vilka resultat anser
den sig ha uppnått?

Jag vill vidare ytterligare understryka
angelägenheten av att det utöver
det arbete som skolöverstyrelsen
kan hinna med på detta område verkligen
tillsätts en utredning av sedvanligt
snitt, vare sig det sker i departementet
eller den får parlamentariskt
inslag. Verkligheten är faktiskt så oroande
och åtgärderna så angelägna att
jag är litet nedstämd över den lätthet
— jag tror att herr Hernelius i dag i
ett annat sammanhang använde uttrycket
lättsinne — med vilken utskottet
enligt min mening har avfärdat hela
frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motion 1: 276.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
inte ge mig in på resonemang
om betygsättningen eller om under
vilka former betyg skall utfärdas, för
jag tror att det finns anledning att återkomma
till denna fråga, när den expertgrupp
som sysslar med detta är
färdig med sitt förslag. Det är alldeles
riktigt att utskottet har förståelse för
tankegången att det inte bara bör ske
en utredning om betygsättningen utan
också att de parlamentariska instanserna
bör få tillfälle att yttra sig över
detta. Jag betraktar det i varje fall som
självklart att riksdagen här kommer in
i bilden, när det blir fråga om en ny
betygsättning. Litet annorlunda ställer
det sig när det gäller att nu flytta in
parlamentariker i den expertutredning
som redan pågår. Utskottsmajoriteten
resonerar på det sättet att expertgruppen
bör slutföra sitt arbete men att det
sedan inte är uteslutet att parlamentariker
får i uppdrag att se över det
utredningsresultat som expertgruppen
kommer fram till.

Mot bakgrunden av det anförda yrkar
vi alltså avslag på de motioner som det
här är fråga om.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

När det gäller förskoleverksamheten
skall jag inte heller ge mig in på att
måhända trötta kammarens ledamöter
med någon historik. Jag går direkt på
det dagsaktuella läget och konstaterar
att det pågår en barnstugeutredning
som bl. a. sysslar med förskoleverksamheten.
Men den har också, såsom vi har
uppfattat direktiven, till uppgift att
pröva formerna för och omfattningen
av en lekskoleverksamhet. Vad som här
kan invändas, och det är väl detta som
reservanterna närmast är inne på, är
att det i direktiven borde ha stått inskrivet
att man siktade till en obligatorisk
förskoleverksamhet. Så är ju inte
fallet, men såvitt vi bedömer det är det
ingenting som hindrar att denna fråga
tas upp. Man kommer väl också automatiskt
in på frågan, om det skall vara
en obligatorisk förskoleverksamhet. Vi
inom utskottsmajoriteten betraktar det
inte som önskvärt att riksdagen i dag
spikar fast för utredningen att slutsatsen
skall bli obligatorisk förskoleverksamhet.

Frågan om huvudmannaskapet förutsätter
vi kommer att prövas. Vi förutsätter
i vart fall att riksdagen inte
heller på den punkten binder utredningen.

Motionsvis har yrkanden framställts
om att man skulle få lov att använda
de s. k. fria tillvalstimmarna för kristendomsundervisning.
Där vill jag erinra
om, vilket utskottet också gör och
motionärerna själva är inne på, att de
fria tillvalstimmarna inte får användas
för kompletterande undervisning utan
är avsedda för annan verksamhet. Motionärerna
vill, såvitt jag kan bedöma,
ge möjlighet till ytterligare kristendomsundervisning
som ett komplement
till den obligatoriska undervisningen i
ämnet. Detta kan utskottet för sin del
inte gå med på.

När det sedan gäller herr Ernulfs anförande
och motionen om en undersökning
av i vilken utsträckning representanter
för polismyndighet, so -

cialvård och kriminalvård medverkar
i grundskolans rättsundervisning, så är
det på det sättet, vilket motionärerna
också säger, att frågan om rättsundervisningen
har beaktats i såväl skolstadga
som läroplan. Vad är det nu
motionärerna vill? Jo, de säger att
riksdagen skall ställa frågan: Hur följs
nu den här läroplanen? Har skolorna
rättsundervisning i den utsträckning
som förutsätts? Men det är väl ändå
rätt naturligt, herr Ernulf, att det i
första hand är skolöverstyrelsens sak att
följa denna utveckling. Om herr Ernulf
och någon annan tvivlar på att skolstadga
och läroplan verkligen omsätts
i praktiken, då bör en framställning
göras till skolöverstyrelsen. Utskottet
har inte funnit det lämpligt att gå till
skolöverstyrelsen och säga: Vi tvivlar
på att bestämmelserna följs. Var god
undersök detta! Jag tror inte att man
kan behandla den här frågan på det
sättet.

Vad angår den föreslagna undersökningen
av elevernas faktiska rättsuppfattning
säger utskottsmajoriteten att
detta närmast är en vetenskaplig forskningsuppgift.
Ja, herr Ernulf, hur skall
man ordna det här praktiskt? Menar
motionären att lärare eller poliser —
eller vem skall det vara? — skall gå
omkring i klasserna och fråga elev efter
elev vad han har för rättsuppfattning?
Jag tror inte att det är praktiskt möjligt.
Man måste nog tillgripa andra metoder,
d. v. s. göra detta till föremål för
rent vetenskaplig forskning.

Det kanske ligger litet vid sidan om,
men jag undrar dessutom om inte brott
som begås av skolelever har att göra
med många olika områden som det
finns anledning att syssla med — sociala
problem, miljöfrågor o. s. v. Även
sådana saker kan ju påverka elever i
den riktning som herr Ernulf har talat
om.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets utlåtande.

2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord beträffande betygsättningen. Vi
kan observera vad utskottets talesman,
herr Mårtensson, här har anfört. Han
vill inte gå in i denna diskussion nu
utan anser att man bör vänta. Han skall
återkomma när expertgruppen är klar.
Han finner dock frågan vara av sådan
betydelse att riksdagen kommer in i
bilden.

Jag tycker att herr Wirtén bör observera
hur utskottets talesman yttrar sig
i detta sammanhang, ty herr Mårtensson
berörde inte ens den lilla, lilla möjligheten
att tillsätta en parlamentarisk
utredning efter det att expertgruppen
har utfört sitt arbete. Anser folkpartiet
att frågan bör analyseras av en parlamentarisk
utredning innan den underställs
riksdagen, tror jag att det halmstrå
som utskottsmajoriteten har räckt
ut med sin formulering redan har gått
av.

Det är praktiskt att utredningen inom
So ger förslag till Kungl. Maj :t och genomför
åtgärder helt vid sidan av riksdagen.
Den förordar slopandet av betygen
i ett antal klasser. Där kommer
vi över huvud taget inte in i bilden.
Den föreslår försöksverksamhet av
olika slag, som ju är utomordentligt
styrande för vad som kommer att hända
i framtiden, utan att några parlamentariker
har fått säga sin mening.
Jag trodde att vi i de flesta frågor var
överens om att det är en tvivelaktig
väg att gå att först låta experter analysera,
ty då hamnar parlamentarikergruppen
på efterkälken. Jag tycker att
detta har väl bekräftats av vad herr
Mårtensson sade.

Jag skall be att få göra en annan
principdeklaration när det gäller barnstugeutredningen.
Jag tyckte det i och
för sig var intressant att få erfara —
om jag hörde rätt när folkpartiets talesman
talade i denna fråga — att man
hade den principiella inställningen att
vi skall ha en obligatorisk förskola.
Vårt parti är inte med på den reserva -

tionen av det skälet att vi finner att den
formulering som utskottsmajoriteten
har fastnat för, nämligen att barnstugeutredningen
skall fortsätta sitt arbete
med att pröva formerna för och omfattningen
av en förskoleverksamhet
som på sikt kan komma alla barn till
del, på ett klart och konkret sätt täcker
vårt partis uppfattning i förskolefrågan.
Vi anser alltså att en förskola skall
byggas ut så att den kan göras tillgänglig
för alla barn. Men den behöver
därmed inte vara obligatorisk och
tvingande. Jag tror att det är ett ovanligt
klokt och vettigt sätt att gå fram
på. Det är den uppfattning som vi under
ett flertal år tidigare har deklarerat
i detta sammanhang och som jag
faktiskt trodde att övriga borgerliga
partier delade den gången vi slogs här
i kammaren med socialdemokraterna
om att få bygga ut förskolan och de
sade nej. Det hände flera år i rad. Nu
har den socialdemokratiska gruppen
plötsligt bytt åsikt. Jag har anledning,
herr talman, att göra den principiella
deklarationen för vår riksdagsgrupps
räkning när det gäller förskoleverksamheten.

Till herr Svenungsson vill jag säga att
orsaken till att det inte finns någon
reservation med anledning av den motion
som han har yrkat bifall till är
att man inom ramen för fritt valt arbete
har full rätt att ägna sig åt uppgifter
av religiös karaktär. Däremot har vi
inom utskottet delat den uppfattningen
att någon reell undervisning — med
läxor, skrivningar o. d. — självfallet
icke skall förekomma under dessa lektioner.
I varje fall har jag uppfattat
motionärerna så att deras avsikt inte
varit att undervisning av den karaktären
skall ges något utrymme utan att
det från deras sida mera har varit fråga
om aktiviteter omkring den konfessionella
kristendomsundervisningen. Det
är alltså lika möjligt att låta det fritt
valda arbetet omfatta kristendomsundervisning
som att låta ungdomarna
spela bordtennis, samla frimärken eller

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av grundskolor in. m.

göra precis vad de vill. Det är möjligt
att man i skolorna inte har den saken
riktigt klar för sig. I så fall tror jag att
detta utlåtande kan ha sitt värde.

Jag har, herr talman, funnit anledning
att göra dessa uttalanden.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det svar jag fick av
utskottets representant herr Mårtensson
förbryllar mig ännu mera än den
skrivning som statsutskottet gjort i sitt
utlåtande.

Om jag fattade herr Mårtensson rätt,
menar han att eftersom skolöverstyrelsen
har till uppgift bl. a. att följa
utvecklingen på skolans område kan
inte utskottet gärna fråga skolöverstyrelsen
i vad mån den har gjort det och
i vad mån den har lyckats att undvika
dessa oroande konsekvenser. I stället
hänvisar herr Mårtensson generöst motionärerna
att vända sig till skolöverstyrelsen
och ta reda på hur härmed
förhåller sig.

Bakgrunden är — som jag nämnde i
mitt första anförande -— att brottsligheten
ökar oroväckande och går längre
och längre ned i åldersgrupperna.
Brottsligheten är alltså mycket stor
bland de ungdomar som går i skolan.
Vi motionärer undrar därför vilken
omfattning de åtgärder har som skolan
vidtar för att anpassa eleverna till samhället
och vilket resultat åtgärderna har
gett. Enligt herr Mårtenssons recept
skulle vi som enskilda riksdagsmän
vända oss till skolöverstyrelsen för att
få reda på den saken; men utskottet
skulle vara förhindrat att göra det. Jag
tror, herr talman, att den procedur som
vi har valt, nämligen att väcka en motion
som behandlas i ett utskott, är den
riktiga. Jag anser också att utskottet
är oförhindrat att vända sig till vederbörande
ämbetsverk för att höra hur
läget är.

Jag antar att herr Mårtensson och jag
är fullt överens om att när det gäller
kriminalitet är det bättre att söka före -

bygga den så tidigt som möjligt genom
åtgärder inom .skolans ram än att behöva
vända sig till polis och domstol.
Det är en sämre utväg att vänta till dess
skadan redan har skett, då den är svårare
att bota.

Herr Mårtensson säger beträffande
vårt yrkande om en undersökning av
elevernas rättsuppfattning, att det måste
vara mycket svårt att göra en sådan
undersökning. Ja, detta är naturligtvis
förknippat med en del praktiska och
tekniska problem, och det är möjligt att
man bör använda vetenskapliga metoder,
såsom utskottet antyder. Vissa undersökningar
av detta slag har dock
redan gjorts, intervjuundersökningar,
formulärundersökningar och andra undersökningar.
Motsvarande undersökningar
görs också på andra områden.
Det bör väl därför inte vara omöjligt att
genomföra en undersökning av denna
karaktär. I vart fall tycker jag att om
utskottet skulle vara tveksamt på den
punkten borde utskottet ha tillstyrkt en
utredning i frågan och inte utan vidare
avvisat den.

Herr talman! Jag tycker fortfarande
att det är beklagligt att utskottet i denna
verkligt viktiga samhällsangelägenhet,
där skolan har till uppgift att göra
en mycket stor insats, inte visar mer
intresse för det faktiska läget.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Herr Wallmarks uttalande
beträffande reservationen om
betygsfrågan föranledde mig att begära
ordet igen.

Om vi haft möjlighet att i utskottsbehandlingen
starta från scratch skulle
också jag ha tyckt att det hade varit
lämpligt att göra en sedvanlig utredning
med en kärngrupp av parlamentariker
och en expertkrets kring denna
grupp. Men när nu en utredning arbetar
med dessa frågor kan jag inte finna
annat än att man mycket väl bör kunna
förfara på det sätt som utskottsmajoriten
förordat, nämligen att man låter

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m. m.

den tekniska utredningen bli färdig.
Därefter förutsätter jag — som jag sade
i mitt första inlägg — att man får tillfälle
att på olika sätt bedöma det tekniska
material som presenteras den vägen.

Jag vet inte riktigt hur man skall
tolka herr Mårtenssons inlägg på denna
punkt. Han sade att riksdagen får tillfälle
att ta del av materialet. Det kan
naturligtvis vara på det sättet, som herr
Wallmark sade, att vi får ta del av det
hela såsom ett färdigt förslag från departementet
och då endast har en sedvanlig
kort motionstid att agera på.
Jag hoppas dock att herr Mårtensson
vill komma igen och precisera sig litet
bättre. Jag tror inte att han avsåg en
sådan tolkning som den herr Wallmark
gjorde. Jag anser för min del att den
arbetsmetodik som är upplagd för att
man skall komma till rätta med det
tekniskt mycket snåriga problemet om
betygsättningen väl kan försvaras. Vi
har i varje fall inte, i det skede där
frågan nu befinner sig, funnit anledning
att yrka på en ändring av det pågående
utredningsarbetet.

Jag vill också säga några ord om
förskolan. Jag sade — och det finns
inte någon anledning att ta tillbaka
det — att vi för vår del nu vill slå fast
ett krav på en obligatorisk förskola.
Jag vet att frivillighet i allmänhet betyder
att just den grupp av barn som
bäst behöver förskoleträningen kommer
att ställas utanför. Om man dessutom,
som vi har pläderat för i vår reservation,
vill ha en integration mellan
grundskola och förskola är det nödvändigt
att införa ett obligatorium snarast
möjligt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det här behövde ju
inte precis ha blivit någon replikväxling
mellan oss tre som företrätt våra
partier i utskottet. Jag tycker nog att
herr Wallmark har svängt litet hastigt

i detta sammanhang. Han motiverar sin
ståndpunkt med att han nu anser att
utskottet skrivit så väl, att de krav vi
har framfört om en allmän obligatorisk
förskola och en utredning därom bör
vara tillgodosedda.

Jag försökte i mitt tidigare inlägg att
i viss mån ge det historiska perspektivet
på frågan och visa att så mycket
annat inte har hänt än att man nu säger
sig vilja samordna förskolan med
övrig barnstugeverksamliet. Från vår
sida är vi mycket tveksamma just när
det gäller vad man egentligen lägger in
i detta. Jag tror att man i alltför hög
grad bortser från de pedagogiska momenten
i denna allmänna förskoleverksamhet.
I reservation a har också anförts:
”För att tvekan ej skall råda om
att utredningens arbete i denna del
skall inriktas på frågan om förutsättningarna
för en allmän obligatorisk
förskola bör tilläggsdirektiv meddelas
för utredningens arbete.” Jag anser att
det är en ganska angelägen sak. Vi har
som bekant reservanter från alla tre
partierna, och jag tror att det är betydelsefullt
att denna reservation följs
upp.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall varken polemisera
mot eller kritisera herr Wirtén
och herr Thorsten Larsson för deras
deklarationer om partiernas inställning
till förskolan. Varje parti har rätt att
hävda sin uppfattning; det skall man
respektera. Jag vill bara deklarera att
vi har en annan uppfattning.

Vi anser att förskolan skall byggas
ut till en allmän förskola, som kan erbjudas
alla barn. Däremot vill vi inte
vara med om att göra den obligatorisk.
Det gör att vi anser oss kunna
vara med på utskottsinajoritetens skrivning,
som ansluter till de direktiv barnstugeutredningen
har fått en gång i tiden
av den socialdemokratiska regeringen.
Vi tycker att det är väl formulerade
direktiv — att utredningen skall

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang.

arbeta förutsättningslöst och se på vilka
vägar man kan erbjuda alla barn en
förskola. Jag sade ”erbjuda”, och såvitt
jag är informerad har diskussionen i
utredningen uteslutande gått i den riktningen
än så länge.

Vad jag kanske har litet svårt att förstå
är att man inte skulle kunna knyta
förskolan till grundskolan utan att förskolan
blir obligatorisk. Dessa saker
torde gå att förena; det är en uppfattning
som vi ett flertal år har deklarerat.
Vid tidigare tillfällen har i varje
fall både folkpartiet och centerpartiet
deltagit i reservationerna utan invändningar.
Ni har rätt att byta åsikt och ha
en åsikt utan att jag skall kritisera den.
Men deklarera bara inte att ett visst
system endast är möjligt under vissa
betingelser, ty det har kanske inte med
sakfrågan att göra.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Då mitt namn står under
detta utskottsutlåtande vill jag förklara
för herr Ernulf varför jag har
denna inställning.

Herr Ernulf gör gällande att vi i
statsutskottets andra avdelning skulle
vara så räddhågade att vi inte vågade
ställa en fråga till skolöverstyrelsen.
Det är inte alls på det sättet, herr Ernulf.
Vi har vid behandlingen av dessa
motioner inkallat skolöverstyrelsens
chef, och vi har då haft möjlighet att
till honom ställa frågor kring inte bara
herr Ernulfs motion utan även alla
andra motioner. Nu är det en tid sedan
vi hade besöket och fick ställa frågor
kring herr Ernulfs motion, och därför
kan jag inte precis erinra mig det svar
som skolöverstyrelsens chef lämnade.
Jag kan bara säga att svaret var sådant
att jag inte fann någon anledning att
reservera mig till förmån för herr
Ernulfs motion.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Wallmarks historieskrivning
var litet egendomlig.

bidrag till driften av grundskolor m. m.

Han ville framhålla att centerpartiet
och folkpartiet bytt åsikt i förskolefrågan.
Det var verkligen en förvånande
beskrivning. Som jag nämnde har vi
sedan 1904 följt upp denna fråga, vi
har haft gemensamma mittenmotioner
om den på senare år, och vi har hela
tiden haft precis samma motivering som
i dag.

Är det någon som bytt åsikt, får kanske
herr Wallmark använda samma viform
som när han säger att ”vi” inom
moderata samlingspartiet har den åsikten.
Men alla ”vi” är inte med där i alla
fall, eftersom fru Ingrid Sundberg står
på reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra en
rättelse i anledning av herr Axel Anderssons
anförande. Det var utskottets
representant som sade att man inte ansåg
det lämpligt att fråga skolöverstyrelsen.
Jag har inte tagit upp frågan om
det berodde på räddhåga eller vad orsaken
kan ha varit. Det tycker jag herrar
Axel Andersson och Mårtensson
skall klara upp sinsemellan, eftersom
jag inte känner till händelseförloppet.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte herr Axel
Andersson och jag har något att klara
upp oss emellan, eftersom vi är överens
på denna punkt. Jag anförde tidigare
att vi har bedömt saken så att det infe
fanns anledning för statsutskottets andra
avdelning att begära någon närmare
utredning från skolöverstyrelsen. Det
framgick också av herr Axel Anderssons
anförande att vi har haft kontakt
med skolöverstyrelsens chef. Det är så
man skall se denna fråga.

Om sedan motionärerna ändå vill veta
någonting står det dem fritt att gå
till skolöverstyrelsen. Men vi har ansett
att statsutskottet inte haft anledning
att begära denna utredning, i varje fall
inte nu.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till driften av grundskolor m

Sedan vill jag gärna tillmötesgå herr
Wirténs framställning och klara ut detta
med parlamentariskt sammansatt
kommitté och de politiskt ansvariga instanserna.

Vi säger i utskottets utlåtande att betygsättningen
i skolan är en viktig samhällelig
angelägenhet och så kommer
det: den bör därför i sista hand prövas
av de politiskt ansvariga instanserna
—- och där kommer ju riksdagen in i
bilden.

Men vi säger också att det inte är
uteslutet att man dessförinnan kan finna
skäl att låta en parlamentariskt sammansatt
kommitté överväga de resultat
som experterna kommit till.

Jag ville gärna understryka detta ännu
en gång. Man får inte tolka utskottets
skrivning så att vi vill utestänga
parlamentarikerna. Tvärtom trycker vi
på att man inte får genomföra en ny
betygsättning med mindre än att de
politiskt ansvariga instanserna har haft
tillfälle att yttra sig. Vi påpekar dessutom
att det inte är uteslutet att man
efter expertutredningen kan finna det
lämpligt att tillsätta en parlamentarisk
kommitté.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan, varvid dock vissa
moment, vid vilka endast yrkats bifall
till utskottets hemställan, komme att
sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1—4.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 193 och II: 223; och förklarades
den förra propositionen, vil -

ken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. 6 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 1:276; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. 7, anförde nu herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
18 mom. 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de angående mom. 8
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
18 mom. 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 9
och 10.

Punkterna 19—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. in. för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 4 204 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 620, av herr Stefanson m. fl., och II:
680, av herr Hovhammar m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
inrätta ytterligare 200 bidragsrum och
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 4 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 620 och II: 680 till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
4 204 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Wallmark (m), som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Detta är ett ärende som
riksdagen och denna kammare väl känner
till och som har behandlats här
åtskilliga gånger. Det gäller motioner
om främjande av lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare och inom byggnadsyrkena.
Vi yrkar att riksdagen
måtte besluta om samma antal bidragsrum
som tidigare, nämligen 2 200.

Departementschefen har föreslagit en
nedskärning av antalet bidragsrum med

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
200 till 2 000. Motiveringen är den förändring
i yrkesutbildningen som sker
i och med att den nya gymnasiala skolformen
träder i kraft den 1 juli 1971.

Vi framhåller i motionerna att vi icke
kan bifalla denna motivering, därför
att även den nya skolformen måste
bygga på ett samarbete mellan näringsliv
och skola. Dessutom är det för tidigt
att i dag från Kungl. Maj:ts och
riksdagens sida besluta om omfördelning
av bidragen till näringslivets insatser
när det gäller utbildningsfrågor,
bl. a. av den anledningen att yrkesutbildningsberedningen
ännu inte har
löst samarbetsproblemet. Inom vrkesutbildningsberedningen
har en arbetsgrupp
till uppgift att just lägga fram
förslag om hur detta samarbete i framtiden
skall organiseras. Där har man
bl. a. diskuterat att inordna utbildning
av enstaka lärlingar hos t. ex. hantverksmästare
i den inbyggda undervisningen.
Vad den betyder är väl bekant
för de utbildningsintresserade i kammaren.
Den praktiska utbildningen sker
i regel inom företagen, och den teoretiska
— både den allmänteoretiska
och den yrkesteoretiska — äger rum
inom skolan.

När ecklesiastikminister Edenman
som ansvarig för utbildningsfrågorna
här i landet skrev direktiven till yrkesutbildningsberedningen,
sade han att
man även i framtiden måste ta till vara
den utbildningskapacitet som finns inom
näringslivet. Han framhöll att den
inbyggda undervisningen är en form
som man bör utveckla och stödja. Inom
yrkesutbildningsberedningens grupp för
samarbete näringsliv—skola diskuterar
man just dessa frågor, och det är antagligt
att den lärlingsutbildning hos
hantverksmästare som vi nu diskuterar
kommer att inordnas i formen inbyggd
undervisning.

Det är alltså för tidigt att skära ned
möjligheterna för denna form av utbildning
att göra den insats som efterfrågas
och som det faktiskt finns behov
av. Utskottet säger, och det tycker jag

hos hantverksmästare m. m.
är glädjande, att utbildningen hos hantverksmästare
är ett värdefullt inslag i
yrkesutbildningen. Men sedan säger
man att en betydande del av de tillgängliga
bidragsrummen för närvarande
disponeras för utbildning inom ett
fåtal yrken, däribland frisöryrket, samtidigt
som de utbildningsresurser som
den kommunala yrkesskolan har inom
detta yrke inte utnyttjas helt. Det är
möjligt att vid våra yrkesskolor finns
frisörlinjer där kapaciteten inte utnyttjas
helt. Utbildning inom olika yrken
bör dock även kunna förekomma på
orter där man inte har yrkesutbildningslinjer
i gymnasieskolan. Detta kan
gälla mindre orter där man inte har
yrkesskolor och där det kan vara angeläget
att tillgodose valmöjligheterna hos
den ungdom som söker sig till hantverks-
och byggnadsbranscherna. Låt
mig också säga att frisöryrket är det
största inom dessa servicebranscher.
Jag skulle tro att det till numerären är
ungefär 2 å 3 gånger så stort som något
av de andra yrken som här kan komma
i fråga. Detta är också ett av motiven
för att det tar så många bidragsrum i
anspråk. Skolöverstyrelsen bör emellertid
efter hörande av arbetsmarknadsstyrelsen
kunna fördela dessa bidragsrum
så att man får en rationell och
lämplig fördelning mellan olika yrkeskategorier.

Låt mig säga något om fördelningen
mellan de yrken som efter frisöryrket
tagit det största antalet bidragsrum i
anspråk. Det är framför allt byggnadsyrkena,
en mycket viktig sektor i vårt
näringsliv och viktig även när det gäller
yrkesutbildningen. Byggnadsbranschen
har effektiva och väl utbyggda
yrkesutbildningsavdelningar med god
expertis, och där betraktar man denna
typ av utbildning som rationell och
riktig. Inom exempelvis VVS-området
går man först ett år i en yrkeslinje i
skolan och får där en grundutbildning
som är både praktisk och teoretisk. Utbildningen
fortsätter sedan inom näringslivet.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare in. m.

Elektrikerna har under 1968/09 tagit
117 bidragsrum i anspråk och målarna
117. Rörmontörerna, som helt bygger
sin verksamhet på denna utbildning,
har tagit 843 bidragsrum. Sedan kommer
t. ex. skorstensfejarna med 51 bidragsrum.
För skorstensfejarna finns
vad jag vet endast denna typ av grundutbildning.
De har visserligen sin
brandskola, men utbildningen där bygger
på en lärlingsutbildning i näringslivet.

Jag kan också nämna att typograferna
år 1966/67 hade 109, år 1967/68 93
och nu 59 bidragsrum. Jag skulle kunna
lämna exempel på många andra yrken.
Inom dessa yrken har man förbrukat
totalt 2 200 bidragsrum.

Situationen för den 3 april i år är
följande. Skolöverstyrelsen har under
detta budgetår bifallit 1 565 ansökningar.
Antalet ännu ej behandlade ansökningar
är 1 237. Tillsammans är 2 802
bidragsrum ianspråktagna eller under
utredning. Det totala antalet bidragsrum
för budgetåret är 2 200, och tre
månader av budgetåret återstår.

Vore det inte möjligt för skolöverstyrelsen
att i samråd med AMS göra en
sådan fördelning av dessa 2 200 bidragsrum,
vilket är alltför knappt i förhållande
till de ansökningar som inflyter,
att bidragsrummen fördelades
jämnt på de yrken som har behov av
utbildning och där lärlingsutbildningen
bedrivs rationellt?

Får jag dessutom uttrycka ett önskemål,
som kanske kunde ordnas genom
lämpliga instruktioner, att man också
finge möjlighet att dela på bidragsrum.
Byggnadsyrkena kan i regel inte få bidrag
för totalbeloppet 2 000 kronor
därför att utbildningen i näringslivet
inte omfattar föreskrivna 3 år. Många
av dem använder halva bidragsrummet,
d. v. s. 1 000 kronor. Skulle man inte
kunna räkna ett sådant bidragsrum
som halvt, så att två byggnadsföretag
kunde dela på ett bidrag? Då skulle man
faktiskt kunna förbättra situationen
utan merkostnader för staten. Nu till -

lämpar man strikt den principen att om
ett företag har fått ett bidrag, räknas
detta som ett bidragsrum, oavsett hur
stort belopp av bidraget som tas i anspråk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de under punkt 30 föreliggande
motionerna.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är i varje fall två
ting som är väsentliga, när frågan om
bidrag till lärlingsutbildning skall bedömas.
Det ena är vad den allmänna
skolan kan erbjuda i fråga om utbildning.
Det andra är arbetsmarknadens
behov av yrkesutbildad arbetskraft.

Enligt vad vi inhämtat, herr Stefanson,
har man exempelvis utbildat frisörer
på löpande band som efter utbildningen
stått utan arbete, och detta kan
ju inte vara någon önskvärd utveckling.

Det är dessa synpunkter som bör anläggas
på frågan, och utskottet ansluter
sig till vad Kungl. Maj :t har anfört
på denna punkt. Men utskottet är också
medvetet om att lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna är värdefull.
Som jag nämnde, gäller det dock
här att ta hänsyn till utbildningsmöjligheterna
inom det allmänna skolväsendet
och till arbetsmarknadsläget.

Med vad jag här anfört, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag anser också att
man i detta sammanhang bör ta hänsyn
till arbetsmarknadsläget. Det är
emellertid ingalunda så, som här sades,
att man på löpande band utbildar
frisörer som sedan blir arbetslösa. Det
är inte det argumentet som utskottet

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Om statsbidrag till lokaler för simundervisning

använder, och jag tror inte att påståendet
är riktigt. Utskottet anför att
det finns utbildningskapacitet inom det
allmänna skolväsendet, alltså inom
gymnasieskolans utbildningslinjer och
inom den gamla yrkesskolan, och att
det därför inte finns anledning att ta
så många lärlingsbidrag i anspråk ute
i näringslivet. Utskottet menar alltså,
att det blir konkurrens mellan de olika
utbildningsformerna. Jag tror inte att
det finns arbetslösa elever inom frisörbranschen
efter det att de slutat sin
utbildning. Om så skulle vara är det fel
av skolöverstyrelsen att tilldela frisörbranschen
så många bidragsrum.

Det finns inga utbildningsformer som
så väl anpassar sig till arbetsmarknadens
behov som just lärlingsutbildningen
och den inbyggda undervisningen.
Det finns nämligen ingen — företagarna
tar nämligen inte emot elever utan
att det föreligger behov av arbetskraftstillskott.
Det gäller alltså här en utbildningsform
som mycket väl anpassar
sig till arbetsmarknadens behov.

Om det finns 2 200 bidragsrum och
vid årets slut föreligger, låt oss säga,
3 000 ansökningar, lär det nog vara
möjligt för skolöverstyrelsen att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen fördela
bidragsrummen på ett sätt som
innebär en anpassning till arbetsmarknadens
behov.

Observera att just byggnadsbranschen
med dess rationella och moderna utbildningsmetoder
begagnar sig av den
utbildningsform det här gäller och bygger
sin utbildning på den — och i denna
bransch behövs det sannerligen arbetskraft! Efter

det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifali till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 620 och II: 680; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 31 och 32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Om statsbidrag till lokaler för simundervisning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
i överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 2 januari 1970 angivna riktlinjer
meddela bestämmelser om statsbidrag
för skolbyggnader som avsåges både
för grundskolan eller gymnasial skola
och för klasser av särskolan, dels medgiva,
att förhandsbesked om statsbidrag
till byggnadsarbeten för skolväsendet
finge lämnas enligt vad som förordats i
statsrådsprotokollet, dels till Bidrag till
byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 267 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
457, av herr Richardson och herr Petersson,
Hans, samt II: 383, av herr
Strömberg,

dels de likalydande motionerna I:
599, av fröken Mattson m. fl., och II:
510, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 618, av herr Schött m. fl., och II: 734,
av fröken Åsbrink m. fl.

1 motionerna 1:599 och 11:510 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl Maj :t måtte begära åtgärder i
syfte dels att åstadkomma bestämda
normer och standardkrav på skolornas
utrustning för elevernas lek och andra
fritidsaktiviteter under skoldagen oavsett
om dessa aktiviteter ägde rum inne
eller ute samt dels att giva statsbidragsbestämmelserna
en sådan utformning,
att i underlaget kunde inräknas även
utrustningen av skolgårdar och övriga
lokaler för elevernas fritidsaktiviteter.

I motionerna I: 618 och II: 734 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Om statsbidrag till lokaler för simundcrvisning

statsbidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet från och med den 1 juli
1970 skulle utgå även till simundervisningslokal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 2 januari 1970
angivna riktlinjer meddela bestämmelser
om statsbidrag för skolbyggnader
som avsåges både för grundskolan eller
gymnasial skola och för klasser av särskolan,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
förhandsbesked om statsbidrag till
byggnadsarbeten för skolväsendet finge
lämnas enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:457 och 11:385 till Bidrag
till byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 267 000 000
kronor,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 599 och II: 510 i vad de
avsåge normer och standardkrav på
skolornas utrustning för elevernas lek
och andra fritidsaktiviteter som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 599 och II: 510 i vad de avsåge
ändrade statsbidragsbestämmelser beträffande
byggnadsarbeten inom skolväsendet,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 618 och II: 734.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
motionerna nr 1:618 och II:
734, i vilka hemställes att riksdagen beslutar
att statsbidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet fr. o. m. den 1

juli 1970 måtte utgå även till simundervisningslokal.

Jag skall inte trötta kammaren med
en ny föreläsning i detta ämne utaii bara
erinra om att ärendet för första
gången var uppe i riksdagen 1962, då
statsutskottet ansåg att denna fråga var
viktig och krävde en skyndsam utredning.
En sådan beslöts också.

Ärendet har utretts av skolöverstyrelsen
och av idrottsutredningen. Skolöverstyrelsen
räknade med att bidrag
borde utgå fr. o. m. budgetåret 1966/67,
och idrottsutredningen föreslog detsamma
fr. o. m. 1 juli 1970. Därför är det
djupt beklagligt att statsutskottet nu
hänvisar till den stora utredning som
avser statsbidrag till skolbyggnader
över huvud taget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Mitt inlägg kan bli kort.
Herr Schött har redan lagt orden i munnen
på mig.

Det pågår en utredning om statsbidrag
till skolbyggnader. I utredningsgruppen
ingår representanter för Svenska
kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet, två storheter som
man inte kan bortse ifrån i det här
sammanhanget, och i avvaktan på vad
utredningen kommer till för resultat
vill utskottet inte nu ta ställning i frågan.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vad det här gäller är en lucka i nu gällande
bestämmelser. Det är nämligen
ingen logik i att statsbidrag utgår till
gymnastikundervisningslokal men inte
till simundervisningslokal. Jag finner
det angeläget att täppa till den luckan.

Än en gång ber jag att få yrka bifall
till motionerna.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1—5 av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande mom. 6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1—5.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. 6 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 618 och II: 734; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Lades till handlingarna.

Ang. vissa skolfrågor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av vissa motioner
i skolfrågor.

I detta utlåtande hade utskottet i ett
sammanhang behandlat nedan angivna
motioner i skolfrågor, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:282,
av herr Wirtén m. fl., och II: 216, av
herr Källstad m. fl., i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att samarbetsnämnd
gjordes obligatorisk på
grundskolans högstadium och att alla
grupper som vore verksamma i skolan
borde givas representation i ämnes- och
klasskonferenser,

dels de likalydande motionerna I:
573, av herr Bohman m. fl., och II: 679,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
anhållan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.

Maj:t, förutom att överväga, respektive
vidtaga vissa åtgärder, borde beakta
vad som i övrigt anförts i motionerna,
varmed i detta sammanhang avsåges
vad som anförts angående elever med
negativ attityd till skolarbetet,

dels de likalydande motionerna /:
589, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
och II: 704, av herr Mattsson m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle anhålla om
översyn av möjligheterna till befrielse i
ökad utsträckning från nionde skolåret
på i motionerna anförda grunder,
dels de likalydande motionerna I:
591, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
samt II: 683, av herr Johansson i Skärstad
och herr Mattsson, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle uttala, att resurserna i elevvårdande
syfte borde förstärkas, att klinik-
och specialundervisning borde
förekomma i ökad utsträckning, att lärare
borde få ökade möjligheter att förhindra
bland annat våld och förtäring
av alkoholhaltiga drycker samt att utredning
borde göras hur i övrigt lärarnas
ställning skulle kunna stärkas i
skolan,

dels de likalydande motionerna I:

594, av herr Lidgard m. fl., och II: 724,
av herr Oskarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala,

att en kontinuerlig registrering av i
vart fall grövre ordningsförseelser borde
äga rum,

att frågan om lärares attityder till
lärararbetet och arbetsplatsförhållanden
borde göras till föremål för undersökning
i samarbete med lärarorganisationerna,

att skolstadgans bestämmelser om åtgärder
för elevs tillrättaförande borde
göras till föremål för översyn i enlighet
med motionernas riktlinjer, samt
att riksdagen i övrigt borde giva till
känna vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:

595, av fru Lundblad, Grethe, samt II:
697, av fru Lewén-Eliasson och fru
Hjelm-Wallén, vari anhållits, att riks -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära att en expertgrupp med lekmannainflytande
finge i uppdrag att
kartlägga liur specialundervisningen
fungerade, att göra en inventering av
olika elevgruppers situation i skolan,
med särskilt beaktande av deras sociala
förhållanden, samt att framlägga förslag
om hur skolan i nya former kunde
angripa anförda sociala problem,

dels de likalydande motionerna I:
605, av fru Olsson, Elvy, och II: 711,
av fru Nilsson m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning angående
åtgärder för att stimulera skolverksamhet
av i motionerna beskrivet slag och
att därvid skulle övervägas även frågorna
om huvudmannaskap, finansiering
och andra för en dylik skolform
väsentliga frågeställningar,

dels de likalydande motionerna I:
615, av herr Richardson och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 668, av herrar
Elmstedt och Källstad, i vad avsåge
hemställan

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att kommittén för
samarbete i skolan (SISK) kompletterades
med parlamentariker,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära tilläggsdirektiv till
kommittén för samarbete i skolan
(SISK) att

a) företaga en kvalitativ utvärdering
av den nuvarande elevvården,

b) undersöka möjligheterna att hjälpa
elever med anpassningssvårigheter
genom specialundervisning och åtgärder
som varvad utbildning och förlängd
praktisk yrkesorientering,

c) noga utreda utökade diskretionsbestämmelser
för all skolpersonal samt
tystnadsplikt för klassföreståndare och
skolpsykolog,

d) utreda och framlägga förslag för
förbättrande av lärarnas arbetshygieniska
situation, samt

e) utreda nya samarbetsformer mellan
hem och skola,

Nr 17 53

Ang. vissa skolfrågor

dels de likalydande motionerna I:
617, av herr Schött, och II: 733, av herr
Åkerlind, vari hemställts om utredning
och förslag angående vidgade möjligheter
för skoltrötta elever att erhålla befrielse
från åttonde och nionde året i
grundskolan samt att sådan befrielse
skulle kombineras med rätt att erhålla
motsvarande undervisning vid senare
tidpunkt,

dels de likalydande motionerna I:
634, av herr Wallmark m. fl., och II:
708, av fru Mogård in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om en utredning
rörande elevvården med syfte att klarlägga
behovet av elevvård inom olika utbildningsstadier
och de bakomliggande
orsakerna till behovet samt att framställa
förslag till organisation och dimensionering
av de elevvårdande insatserna,

dels de likalydande motionerna I:
637, av herr Wikström, och II: 711, av
fru Nettelbrandt, vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t till 1970 års riksdag dels måtte
redovisa den aktuella situationen i fråga
om tillgång på skolpsykologer och
skolkuratorer samt framlägga förslag
till åtgärder för en utbyggnad av dessa
personalgrupper, dels framlägga förslag
om lagstiftning angående tystnadsplikt
för lärare och skolledare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:282 och 11:216, 1:573 och
11:679, 1:615 och 11:668, 1:589 och

11:704, 1:591 och 11:683, 1:594 och

11:724, 1:595 och 11:697, 1:605 och

11:717, 1:617 och 11:733, 1:634 och

II 708 samt 1:637 och 11:711, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor

Reservationer hade anmälts

1. av herr Andersson, Axel, (fp), utan
angiven mening, och

2. av herr Larsson, Thorsten, (ep),
likaledes utan angiven åsikt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! För någon tid sedan såg
jag i en tidning en teckning med åtföljande
text, som i hög grad hade att
göra med det ämne som första kammaren
nu skall behandla. Teckningen föreställde
uppenbarligen två lärare som
resonerade om sina problem. Den ene
läraren frågade: Har du några barn
med onormalt beteendemönster i din
klass? Svaret blev: Ja, ett par stycken
verkar snälla och hyfsade.

Detta är alldeles uppenbart en karikatyr,
men det är ju ändå så med karikatyrer
— i varje fall om de skall vara
goda sådana — att de innehåller en
inte oväsentlig del av sanningen. Tyvärr
förekommer det, som tecknaren
och textförfattaren velat skildra, i verkligheten.
På alla håll är man oroad över
utvecklingen inom skolväsendet. Inte
minst är man det i riksdagen, vilket ju
det dussintal motioner vittnar om som
har väckts i detta sammanhang, där
man pekar på en rad företeelser i skolan
i dag och anger vilka åtgärder som
man anser bör vidtagas.

Det talas om hur man skall behandla
elever med negativ attityd till skolarbetet.
I två motioner föreslås att elever i
större utsträckning skall befrias, enligt
den ena motionen från åttonde och
nionde skolåret och enligt den andra
motionen från det nionde skolåret. Man
talar om ökade möjligheter att förhindra
våld och förtäring av alkoholhaltiga
drycker. Man talar om hur lärarnas
ställning i skolan skall stärkas, och man
yrkar på en registrering av i varje fall
de grövre förseelserna inom skolan. En
hel rad sådana problem tas upp i det
dussintal motioner som statsutskottets
andra avdelning har sammanfört till ett
enda paket och där utskottet har kommit
fram till ett enhälligt beslut. När

man i utskotten kommer fram till enhälliga
beslut brukar det ju i 99 fall av
100 vara fråga om ett avslag på motioner.
I förevarande fall har emellertid
utskottet med anledning av de väckta
motionerna begärt dels att skolöverstyrelsen
skall vidta åtgärder som på kort
sikt kan leda till en förbättring och dels
att man på bredare bas skall angripa
problemet på längre sikt. Det är kanske
inte så underligt att utskottet, i varje
fall andra avdelningen, ansåg det erforderligt
att göra ett sådant uttalande.

Utskottet hade under handläggningen
av detta ärende besök av representanter
för alla lärarorganisationer och för
Hem och Skola. De rapporter som lämnades
inför utskottet var av så alarmerande
art att utskottet insåg att här
måste göras någonting ordentligt.

.lag skall inte avslöja vad som sades
inför utskottet, men så pass mycket
kan jag väl berätta att på frågan, om
situationen i skolan hade försämrats
allvarligt just under de senaste åren så
kom det från alla håll: Svaret är obetingat
ja.

Utskottet fick också från olika håll
en hel del interiörer. Jag skall nöja
mig med att nämna ett par fall, t. ex.
då en person, som måste anses vara väl
initierad, säger: ”Ni skall veta att det
i en mängd klasser dag efter dag bara
förekommer bus och hråk och ingen
undervisning: vi kastar pengarna i
sjön.” Vi har fått höra att det har blivit
modernt bland dagens skolungdomar
att som de själva uttrycker det ”psyka”
läraren; man skall göra honom nervös,
bringa honom ur fattningen. Som ett
exempel på hur man går till väga kan
berättas ett fall.

Plötsligt börjar alla elever i en klass
att slamra med sina bänklock. Lärarinnan
gör stora ansträngningar för att
lugna ned dem. Det lyckas inte, och hon
som redan har nerverna, kan man säga
längst ute i skinnet, får ett våldsamt
hysteriskt utbrott. När hon nästa lektion
kommer till skolan sitter eleverna
som tända ljus. Det är så tyst och stilla

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fin.

att man skulle kunna höra den berömda
knappnålen falla till golvet. Lärarinnan
är naturligtvis undrande och tänker,
att de kanske ändå har ångrat att
de bar sig så illa åt under den föregående
lektionen. Men hon blir snabbt
tagen ur sina villfarelser. Plötsligt sätter
en bandspelare i gång som spelar
upp det vredesutbrott som lärarinnan
har haft, under tydlig, för att inte säga
sadistisk tillfredsställelse bos eleverna.
Det är inte underligt att man får böra
att många lärare efter en lektion låser
in sig på toaletten och sitter där och
gråter i bävan inför nästa lektion. Det
är heller inte underligt att många lärare
måste begära ledighet från skolan
på grund av att deras nerver praktiskt
taget är slut. Jag tror också att en bidragande
orsak härtill är att lärarna
känner sig utlämnade. De har inte av
vederbörande myndigheter, av samhället
och av föräldrarna fått det stöd som
de bör ha i sin besvärliga uppgift.

Vi hörde nyss att eleverna har fått
en representant i skolöverstyrelsen,
men man kan tydligen inte tänka sig
att också lärarna skall ha en representant.
Jag har själv en stark känsla av
att man har skjutit eleverna så mycket
i förgrunden när man talar om skoldemokrati,
att man alldeles har tappat
bort lärarna i detta sammanhang. Man
har tydligen också, i varje fall i rätt
stor utsträckning, betraktat demokratiseringen
av skolan på det sättet att
den innebär att eleverna egentligen har
rätt att bära sig åt hur som helst, även
att bära sig illa åt. Man har inte förstått
att demokrati egentligen är en fråga
om samarbete mellan lärare och
elever.

Man kunde häromdagen — jag tror
att det var i förrgår — läsa i tidningarna
att 87 Uddevallalärare har gjort uppror
mot de nuvarande förhållandena.
De anser att arbetssituationen i skolan
börjar bli orimlig. De är inne på precis
vad man är inne på i ett par av motionerna.
De säger nämligen: Vi vill helt
enkelt avstänga de elever som inte har

Ang. vissa skolfrågor
lust till intellektuellt arbete. Särskilt på
högstadiet skapar dessa elever oöverstigliga
problem genom att obstruera
och sabotera undervisningen för övriga
elever.

När dessa lärare resonerar om skoldemokratin
säger de bland annat: Vissa
elever bär tyvärr en kolossalt ensidig
politisk inställning. När man försöker
fostra dem i demokratisk anda heter
det ofta att man är reaktionär.

Vad lärarna menar med detta sista är
naturligtvis det som vi väl alla liar
iakttagit. Vi har iakttagit det i samband
med demonstrationer och andra upptåg.
TV har gång efter annan serverat
program där vi har märkt vad vi brukar
kalla den våldsamma vänstervridningen
bland vissa ungdomar. Det är
ganska underligt att dessa vänstervridna
ungdomar alltid blickar åt öster. Jag
tror att det vore nyttigt om exempelvis
SECO skickade ett par representanter
för dessa ungdomar för att studera förhållandena
österut. Även i exempelvis
Ryssland finns vissa regler för skolarbetet.
Jag skall — jag höll på att säga
roa er med — men jag säger bara peka
på några regler i den ryska skolstadgan.

Punkt 1 lyder: Det är varje lärjunges
plikt att ihärdigt och uthålligt söka inhämta
vetande i syfte att bli en bildad
och väl skolad samhällsmedlem och
därigenom tjäna fosterlandet så väl som
möjligt.

I punkt 3 heter det att elev utan
invändningar skall lyda rektor och lärare,
och i punkt 5 att elev skall komma
till skolan tvättad, kammad och
snyggt klädd.

Jag hoppar vidare till punkt 12, där
det heter att elev skall visa respekt för
rektor och lärare, hälsa på dem på gatan
liksom på alla offentliga platser
med en artig bugning. Pojkar skall även
lyfta på huvudbonaden. Elev skall vara
artig mot äldre människor, vara aktsam
om skolans egendom och slutligen
hålla sin skola och klass i ära lika mycket
som sig själv.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor

Vore det inte en nåd att stilla bedja
om att något som finns i dessa vänstervridna
länder också skulle återfinnas
hos oss? När jag läste denna ryska
skolstadga tyckte jag att åtminstone en
del av det som fanns där var vad rektor
vid varje läsårs början brukade läsa
upp för oss när vi själva gick i skolan.
Det fanns väl då också vissa andra bestämmelser.
Det stod t. ex. att alla besök
på restauranger och schweizerier
utan målsmans sällskap vare lärjunge
strängeligen förbjudet, att spel om penningar
och penningars värde vare lärjunge
strängeligen förbjudet o. s. v. Det
vore för övrigt, som sagt, säkerligen till
nytta om man hade kvar litet av det
gamla.

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen,
när vi i avdelningen haft besök
från skolöverstyrelsen och annat förnämt
håll, ställt den mycket enkla frågan:
Är klassrummet en arbetsplats?
Svaret har blivit: Ja, hela skolan är en
arbetsplats, och då är det självklart att
också klassrummet är en arbetsplats.
Jag har sedan frågat: Men varför gäller
inte de regler som gäller på andra
arbetsplatser också i klassrummet? Då
blir svaren betydligt mer svävande. Den
som uppträder bråkigt, busaktigt och
störande på en arbetsplats, utanför skolan,
som inte uträttar någonting själv
och som hindrar andra i deras arbete,
han blir inte långvarig på den arbetsplatsen.

Nu yrkar, som jag nämnde, ett par
av motionärerna att man skall få ökade
möjligheter att befria dessa elever,
som nu modernt kallas skoltrötta, och
elever med skolleda, från t. ex. det
nionde läsåret. Utskottet har inte bifallit
motionen av den andedningen att
skolstyrelserna redan har möjlighet att
befria dem. Men den möjligheten begagnas
endast i undantagsfall, och det
är självklart att en sådan befrielse inte
får ges hur lättvindigt som helst, utan
att den måste ges i samförstånd med
elevens föräldrar. Skolan och föräldrarna
skall vara förvissade om att den

från skolan befriade eleven har ett meningsfyllt
arbete utanför skolan. Med
den vuxenutbildning vi bygger ut alltmer
finns också alla möjligheter till
komplettering för den som erhållit permission
— man skall kanske inte säga
befrielse — från skolan under ett år.
När en sådan ungdom vaknar till insikt
om att han egentligen behövde de där
kunskaperna som han gick miste om
genom att inte följa skolarbetet på rätt
sätt, har han möjlighet att hämta igen
dem senare.

Utskottet pekar, som jag tidigare
nämnde, på att här krävs ett ingripande
från skolöverstyrelsen, som snabbt skall
överväga vilka former man skall tillgripa
för att i största möjliga utsträckning
få en ändring till stånd. Men utskottet
har också krävt att man skall få
till stånd en på bredare bas byggd utredning,
som skall angripa problemet
på längre sikt. Det låter kanske tämligen
snällt och beskedligt, men jag försäkrar
att bakom utskottets beslut ligger
verkligen ett djupt allvar. Jag skulle
tro att vi alla förutsätter att vad utskottet
begärt skall leda till en snabb
handling. Personligen önskar jag också
att de som skall angripa detta problem
inte bara skall vara utrustade med
ett stort intresse för den sak det gäller
utan också med ett visst mått av mod,
ty jag tror att det fordrar mod att föreslå
åtgärder som kanske inte på alla håll
kommer att anses populära.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det hör väl till ovanligheterna
att ett enhälligt utskottsutlåtande
blir föremål för så många kommentarer
som det här utlåtandet kommer
att bli. Jag skulle kanske kunna
inskränka mig till att i huvudsak instämma
i vad herr Axel Andersson
sagt. Han målade upp en idealbild ur
sin synpunkt av hur skolan skulle fungera
genom att citera en del av skolstadgan
i Sovjetunionen. För mig framstår
inte skolväsendet i Sovjetunionen

Onsdagen den 15 april 1970 fin.

Nr 17

som något ideal som vi skall ta som
mönster, och de som vi kallar vänstervridna
har definitivt inte Sovjetunionen
som mönster. Allt detta sagt bara som
eu liten kommentar till herr Axel Anderssons
exempel från den ryska skolstadgan.

På sätt och vis tycker jag att detta
utskottsutlåtande är bland det mest
beklagliga och tråkiga som hänt inom
utbildningsområdet på rätt länge. Jag
menar inte detta att utskottet ger till
känna vissa saker. Jag syftar på att utskottet
enhälligt har ansett sig nödsakat
att på detta sätt behandla dessa
frågor. Det tycker jag är en allvarlig
tankeställare.

Utskottet har haft att behandla en
partimotion och tio andra motionspar.
Dessa har inneburit en demonstration
av intresset för skolmiljön; men det
har här också funnits en gemensam
nämnare, nämligen den allvarliga oron
över bristerna i skolans arbetsmiljö,
som utskottet självt konstaterar.

Ingen enskild vet hur arbetssituationen
för närvarande de facto är ute i
skolorna. Men att det gått mot en försämring
när det gäller olika problem
tror jag att avdelningen fått helt klart
för sig, precis som herr Andersson säger.
Rörelseriktningen är alltså av negativ
karaktär, och det är skälet till att
utskottet inte som så ofta sker nöjer
sig med att hänvisa till den ansvariga
myndigheten utan kräver ett ingripande
från regeringens sida. De formuleringar
som utskottet använder är för att
vara ett enhälligt utskottsutlåtande
utomordentligt ovanliga. Detta belyser
också frågans speciella karaktär.

Jag har, herr talman, inte för avsikt
att här göra några speciella kommentarer
till alla de olika motionerna. Jag
vill dock säga något om det sätt på
vilket jag anser att man skall angripa
dessa frågor, kanske inte på kort sikt
men på något längre sikt. Det gäller
nämligen här inte endast att söka rätta
till de problem som man dyker på i
skolmiljön utan även att analysera

Ang. vissa skolfrågor
grundorsakerna till dessa och låta utredningen
arbeta förutsättningslöst.

I vår partimotion konstaterar vi bl. a.
att huvudkonstruktionen när det giiller
grundskolan varit att arbeta med sammanhållna
klasser och inom ramen för
dessa försöka med en individualiserad
undervisning. Alla som trängt in i skolproblemen
vet att de ekonomiska och
personella resurser som kunnat ställas
till förfogande inte möjliggjort att uppnå
den målsättningen. Detta torde vara
en av orsakerna till de problem som
dykt upp. Den individualiserade undervisningen
är nästan lika fjärran i
dag som när riksdagen fattade beslut
om den.

Utredningen bör rent principiellt och
förutsättningslöst studera detta problem.
Är det möjligtvis så att vi arbetar
efter felaktiga förutsättningar? Är
det över huvud taget möjligt att arbeta
med undervisningsgrupper i storleksordningen
30 elever och som är helt
odifferentierade? Finns det lärare som
har förmåga att klara detta problem?
Kan det inte vara så att en icke ringa
grupp av elever får skolleda eller ointresse
just av det skälet att de blir en
enda stor grupp och icke känner någon
individuell behandling?

Jag tror att detta är några av de kärnfrågor
som utredningen måste titta på.

Det kan tänkas att det finns skäl att
överväga hur skolsystemet skall se ut
om vi skulle försöka med någon form
av nivågrupperad undervisning. Utredningen
får därför icke vara dogmatisk
utan den bör verkligt förutsättningslöst
analysera dessa frågor. Då och först
på det sättet finns möjligheter att komma
en bit på väg mot bättre arbetsförhållanden
i skolorna.

I en rad motioner konstateras hur
bristfälligt underlaget är för att kunna
få fram några vettiga bedömningar.
Detta gäller inte bara grundskolan utan
skolsystemet över huvud taget. Det statistiska
grundmaterial, som man så
ofta i andra sammanhang finner oumbärligt
och självklart, saknas många

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor
gånger inom detta område, vilket innebär
att många gissar och tror där man
borde kunna veta mera. Vet man mer
har man i varje fall större möjligheter
att träffa rätt i sina förslag. Vi måste
också med betydande uppmärksamhet
följa vad som kommer att hända i högstadiets
åttonde och framför allt nionde
årskurs i och med att de tidigare inslagen
av praktisk verksamhet i stor
utsträckning försvinner. Vad får detta
till följd? Personligen tror jag inte att
det kommer att bidra till en förbättrad
arbetsro och arbetsmiljö. Även den
aspekten av frågan måste följas med
skärpt uppmärksamhet, och åtgärder
även av mer kortsiktig natur måste kanske
snarast vidtas.

Till hela detta problemkomplex hör
vissa andra frågor som tidigare har
diskuterats, bl. a. betygsfrågan som för
de svagpresterande eleverna i en sammanhållen
klass alltid kommer att upplevas
som besvärande därför att de alltid
jämförs med bättre elever. På det
området har vi förordat en specialutredning.
Det är enligt min mening
viktigt att denna specialutredning kommer
till stånd och att dessa utredningar
intimt samarbetar med varandra.

Jag har, herr talman, i övrigt inte
för avsikt att gå djupare in på de förslag
och tankegångar som har framförts
i motioner från vårt eller annat
håll. Alla motionärer har haft den positiva
viljan att ej endast peka på de
avarter som förekommer i skolan utan
även framlagt förslag till konkreta åtgärder.
Jag förutsätter — det är ju inget
säreget eftersom det är ett enhälligt
utskottsutlåtande — att den kommande
utredningen beaktar alla de synpunkter
och förslag som har framförts i motionerna.
Jag vill gärna stryka under vad
herr Axel Andersson sade —- förutom
det jag själv tidigare framhållit om behovet
att arbeta på lång sikt — nämligen
det behov som finns av att föreslå
lösningar på kort sikt så att en förbättring
av arbetsmiljön i skolan ganska

snart kan märkas, såväl för eleverna
som för lärarkåren.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag står inte med mitt
namn under något av de elva motionspar
som nu debatteras och jag tillhör
inte heller det utskott som har behandlat
de aktuella motionerna. Men de problem
som här tas upp, nämligen störningarna
i skolmiljön och den oro som
för närvarande finns i samhället inför
skolans framtid, är utomordentligt väsentliga.
Jag tror att de har ungefär
samma dignitet som frågan om skatterna,
som ju engagerar oss i så hög grad.
Här gäller det själva livsbetingelserna
för vårt folk och för en sund demokrati.

Vårt samhälle genomgår för närvarande
en väldig omstöpning i skilda
dimensioner. Då vinden blåser bort
murkna, auktoritära och hämmande
ordningar, är det otvivelaktigt en frisk
vind som blåser, och den vinden hälsar
vi med glädje. Men om vinden som blåser
blåser omkull ordningar som bygger
på väsentliga, demokratiska och humanistiska
grundvärden, då blir vinden
farlig. Fråga är om inte vindstyrkan
för närvarande är mycket nära,
kanske har den på sina håll passerat
gränsen till det för samhället farliga.

Vår skola omdanas, den demokratiseras,
och man söker göra den meningsfull
och flexibel. Den målsättningen har
riksdagen godtagit. Många av oss har
inspirerats av det. Vi som haft möjlighet
att på nära håll följa vad skolarbete
innebär genom våra ungdomar som har
gått igenom skolan från begynnelsen
intill änden enligt den nya ordningen
känner i många fall en stor inspiration
och en stor glädje när vi jämför med
vår egen skola. Det har verkligen skett
någonting av positiv art.

Men, så upptäcker vi att skolan för

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

närvarande ställs inför problem av en
sådan storleksgrad att problemen ofta
inte kan bemästras. Det har redan framhållits,
och det sägs ju i utskottsutlåtandet,
att arbetsmiljön inom dagens
skola är för närvarande sådan alt tydliga
kristecken visar sig. Det är inte
bara fråga om vissa svårigheter i kanten,
som vi bör eliminera, utan det är
kristecken av djupgående art som gör
sig gällande. Det har påpekats hur elever
upplever svårigheter i den moderna
skolan. Här finns elever som inte orkar
med kraven. Somliga av oss har
mött dessa ungdomar.

Vem är det som duger i dagens skola?
Det är den extroverta, den som är
framåt, den som är energisk, den som
frimodigt träder in i klassen, den som
har lätt att ta ordet, den som kan ge
uttryck för stark vitalitet. Men var
finns platsen i dagens skola för den
introverta, den blyga, den elev som
kanske har ett ganska lågt psykiskt och
intellektuellt prestationstak och som
kanske kommer från en familjesituation
eller social situation som är av den
arten att han eller hon går till skolan
beklämd, rädd, fylld av fruktan, utan
kraft att kunna ge uttryck för sig själv?

En annan fråga om eleverna har redan
framförts av herr Axel Andersson:
bristen på respekt och aktning för lärarna
och för skolan som en organism,
för elevkamrater som vill ha rimlig
ordning och skapande studiemiljö. Jag
mötte en ung människa som absolut inte
trivdes på högstadiet. Jag funderade
mycket på vad skälet kunde vara till
det. Skolan var ny och modern. Lärarna
var väl utbildade. Men vederbörande
fann sig inte väl till rätta. Sedan jag
funderat en hel del över saken blev jag
på det klara med att orsaken var att
vederbörande var så konservativ att
han ville lära sig något under den tid
han gick i skolan. Men han hade just
inga möjligheter, därför att oordningen
var så utpräglad att det inte fanns
möjligheter till ett rimligt kunskapsinhiimtande.
Det har gått bättre sedan

Ang. vissa skolfrågor
vederbörande kom in i ett gymnasium,
vilket ju är eu frivillig skola, där arbetsmiljön
i detta fall tydligen var av
bättre natur.

Om lärarna har man redan talat. Häromdagen
talade jag med en rektor, som
sannerligen inte är negativ, inte hör till
de aggressiva, utan är en enkel, vanlig,
lugn, positiv människa. Men han sade:
”Jag skall säga dig hur det är nuförtiden.
Varenda dag går jag med fruktan
till skolan.” Jag skall inte vidare
berätta vad han upplevde. Detta är inte
något särexempel, men när en vanlig
enkel, rejäl, hedervärt arbetande
rektor nödgas säga sådana saker, då är
det någonting som inte är som det skall
vara i vårt samhälle.

Den skola som vi har varit med om
att besluta och som vi stöder helhjärtat
har en intellektuell målsättning. Nog
kan man undra: Har vi gått för snabbt
fram i vår reformiver? När elever vantrivs
därför att de hindras från effektiva
studier av en slapp hållning i klassen,
så är det inte bara en miljöfråga,
inte bara en fråga om bättre pedagogik,
bättre studiemateriel, bättre utbildning
av lärare. Det kan också vara en fråga
om själva planet för och inriktningen
av vad vår ungdom skall lära sig. Problemen
kan alltså ligga djupare än att
vi löser dem genom att i vissa yttre avseenden
försöka förbättra situationen.

Men skolan sådan vi har kommit
överens om att den skall vara i vårt
land har en annan uppgift. Den skall
bereda ungdomen att bli goda medborgare
i ett demokratiskt samhälle, sådant
som vi, ibland med mycken möda, har
sökt att bygga upp, och som vi fortsätter
att försöka bygga upp och förbättra.
Det innebär, enligt vad som sägs i
skolstadgarna, respekt för andra människors
åsikter. Det innebär respekt för
och känsla för människans värde och
värdighet. I det avseendet bränns det
för närvarande. Här hjälper inte med
något hysch-hysch. Vi genomlever för
närvarande i svensk skola en djupgående
kris, som har att göra med samli -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor
vet mellan eleverna, med samlivet mellan
elever och lärare, och som givetvis
också har med hemmen att göra, den
miljö i vilken eleven har att leva när
han inte är i skolan.

Den här krisen berör såvitt jag kan
förstå de mänskliga grundvärdena,
bland annat dem som skolan vill väcka
aktning och respekt för. Vad blir resultatet
om inte en vändning kommer
till stånd? Vi har här och där märkt
tendenser till att vilja driva privata
skolor, byggda på en viss livsåskådningsmässig
grund, med en bestämd
etisk, ibland religiös, fostran inbyggd
i systemet. Jag har i riksdagen och i
andra sammanhang definitivt tagit avstånd
från en sådan utveckling. Jag har
givit uttryck för den övertygelsen, att
vår skola skall vara av den art att envar
svensk medborgare, pojke eller flicka
som är skolpliktig skall inom det
svenska skolväsendets ram få en grundläggande
bildning som gör honom eller
henne duglig att leva i vårt samhälle.
Jag tror inte på utvecklingen av privata
skolor. Men risken är att om vi inte
kommer till rätta med de uppenbara
krisfenomen som för närvarande finns
kommer trycket från sådana grupper,
säg gärna auktoritära grupper, som vill
ha privata skolor att öka i vårt land.
Den utvecklingen ser jag som utomordentligt
olycklig.

En annan fråga som vi har att ställa
oss i detta sammanhang är: Vad slags
människor kommer att befolka framtidens
samhälle? Blir det folk som till
dels är utan respekt, utan aktning för
andra människor? Om man i skolan
kan leva utan aktning för kamrater och
lärare, kan man mycket väl leva i samhället
utan aktning och respekt för den
som har en annan grundsyn än den
man har själv. Här kan det vara fråga
om att sakna vilja att också i en svår
situation medverka till ett positivt resultat.
Det är såvitt jag kan förstå en
fundamental sak för ett demokratiskt
samhälle, att medlemmarna i detta samhälle
är beredda att medverka till ett

gott resultat, att visa en positiv vilja
också i en svår, konfliktladdad situation,
en beredskap att inte förvärra denna
situation, utan att söka finna en lösning.
Skolan måste vara en miljö där
det skapas möjligheter att komma till
rätta med sådana här konflikter.

En annan fråga vi har att ställa oss
är: Kommer vi under 1970-talet att
få goda lärare? Ja, säger chefen för
skolöverstyrelsen, för närvarande är
tillgången på lärarkandidater god. I
och för sig säger ett sådant yttrande
inte så förfärligt mycket. Vi vet inte
hur många vi går miste om, som skulle
ha kunnat bli goda lärare om miljön
hade varit gynnsammare, människor
som kanske är sensitiva, som kanske
har det svårt inom sig att klara konfliktsituationer
och som nu väljer andra
yrken. Det gäller nu verkligen att
skapa en skolmiljö av den art att ungt
folk är beredda att gå in och ta sin
del av, säg gärna bördan och inspirationen
att dana ett släkte i vårt eget
folk som blir skickat att för framtiden
skapa ett gott samhälle.

Vad skall vi göra? Jo, fatta i sikte
att vi här står inför ett av de svåraste
och mest angelägna samhällsproblem vi
har att brottas med. Den som viftar bort
saken med idéer om att det räcker med
bättre hjälpmedel, bättre pedagogik och
mer skoldemokrati, förstår inte riktigt
vad saken gäller.

Det är verkligen i eminent grad fråga
om miljön i skolan. Jag är övertygad
om det. Men den har i stor utsträckning
att göra med den inre miljön. Det är
fråga om upplevelsen av respekt för
människans värde och värdighet, för
vilja till samverkan också med de människor
som ser och bedömer på ett annat
sätt än jag gör själv. Det är fråga
om en beredskap till verklig öppenhet
och gemenskap. Det är helt enkelt ett
prov på om den nya anda av öppenhet
som växer fram i vårt folk duger i den
fundamentala samhällsmiljö som skolmiljön
innebär.

Det är banalt att säga det, men ändå

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

måste det sägas i en sådan här debatt:
lärarna måste få känna att de har samhällets
goda vilja bakom sig! Jag är
personligen övertygad om att denna
moraliska faktor, att samhället står bakom
lärarna, är av största betydelse. Hur
detta skall ske får den utredning, soin
kommer att syssla med dessa frågor,
söka komma till rätta med. Jag vet bara
att man måste finna en skapande väg,
som inte är negativ, som inte är auktoritär,
utan en öppen och positiv väg
som når ner till livets eget väsen och
egen grund och hjälper lärare och unga
människor till ett riktigare sätt att leva
samman i skolan.

Jag delar utskottets grundsyn, den
enhetliga uppfattningen att det här är
fråga om att tillsätta en utredning, eller
vad den nu skall kallas, som söker
komma till rätta med dessa problem.
Jag delar helhjärtat denna uppfattning.

Då kommer jag också in på den fråga
som tidigare har debatterats i dag.
Det ser ut, som om onsdagen den 15
april blir den dag då man i första kammaren
diskuterar frågan om hur en utredning
skall se ut. Herr Hernelius drog
upp den debatten, och den blev ganska
långvarig. Herr Wallmark förde den
vidare, då han diskuterade frågan om
utvärderingen av elevernas prestationer,
alltså betygsättningen. Jag kan
inte undgå att åtminstone vidröra den.
Jag hör till dem som man kallar oppositionen.
Jag har varit med så många
år att jag är van vid att få höra både i
utskott och i övrigt: ”Det enda ni kan
åstadkomma är ett utredningskrav.”
Oppositionen brukar i regel säga sig
ha kravet att utredningen skall ha en
parlamentarisk förankring. Då sägs det:
”Är det allt ni kan åstadkomma?” På
detta sätt blir det en tendens att i viss
mån ringakta det som oppositionen söker
att göra.

Utskottet anför nu att den utredning
eller arbetsgrupp som skall tillsättas
bör bedriva sitt arbete på bredare bas
än i form av en ämbetsverksutredning.

Ang. vissa skolfrågor
Vad menas med detta? Såvitt jag kan
bedöma, måste utskottet mena att parlamentarikerna
skall få plats i en sådan
utredning redan från begynnelsen.
Såvitt jag kan se är det här fråga
om en avglans av ett grundproblem i
dagens politiska liv — det är frågan om
regeringsvälde kontra parlamentarikerinflytande.
Jag är alldeles övertygad
om att skulle någon gång det hända —
vilket jag från oppositionens sida givetvis
hoppas — att regeringsmakten kommer
att ligga i andra händer än den för
närvarande gör, kommer det regeringsbärande
partiet att säga: ”Också vi har
behov av att få vara med då utredning
äger rum.” Det är en fundamental princip,
herr talman, då det gäller en fungerande
demokrati, att parlamentariker
skall ha utrymme då man söker att
komma till rätta med svåra samhällsproblem.

Herr talman! Jag yrkar med varmt
instämmande bifall till utskottets hemställan.

Vad jag i detta anförande har velat
betona är:

Den fråga vi nu behandlar har att
göra med arten av livet i vårt samhälle
under kommande år. Det är alltså inte
någon perifer fråga som har att göra
med vissa förbättringar i skollivet. Det
är fråga om själva arten av livet i vårt
samhälle under 1970-talet.

Jag har vidare försökt att säga att
översynen av arbetsmiljön i skolan bör
ha bred förankring. Det måste vara en
fråga om både parlamentariskt arbetande
människor, av vilka vårt folk
kan utkräva ansvar, och kunniga tjänstemän.

Jag har ytterligare försökt att säga,
att vi befinner oss i en situation då frågan
gäller att skapa ett psykiskt skydd
både för elever och lärare i vår skola
som är i behov därav.

Jag har till slut velat säga att översynen
inte bör stanna vid yttre ting
utan söka sig in till problemets kärnpunkt:
skolans målsättning, halten och

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor
kvaliteten av det gemenskapsliv som
svensk skola i en demokratisk humanistisk
anda har att gestalta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Som motionär i det här
ärendet skall jag be att få säga några
ord. Det har diskuterats här tidigare i
debatten om man skall anse att det är
tragiskt att utskottet har sett sig nödsakat
att komma fram till detta utlåtande
eller om det är glädjande att utskottet
kommit fram till den ståndpunkt det
har intagit. Det må vara det ena eller
det andra, men jag är alldeles övertygad
om att detta utskottsutlåtande kan
utgöra en vändpunkt i den situation
som vi befinner oss i, kanske bara genom
det förhållandet att det har kommit
till.

Hitintills har det faktiskt varit så, om
jag bortser från ett anförande av generaldirektören
Orring, att lärarna icke
haft känslan av samhällets stöd när det
gäller ordningsförhållandena i skolorna.
Det är inte första gången det här
diskuteras i riksdagen. Under många
år har det framförts synpunkter och erinringar
om att ordningsförhållandena
i skolorna inte varit tillfredsställande,
att lärarna har varit stressade i olika
avseenden, o. s. v.

Det är bra att vi nu får ett önskemål,
uttalat av riksdagen om att saker och
ting skall hända. Det hade måhända varit
bättre, om man litet tidigare hade
lyssnat till de varningens ord som förekommit
i det här sammanhanget.

Det finns ingen anledning att gå tillbaka
och gräva i vad som förevarit,
och jag skall inte göra det heller. I den
motion som jag har varit med om att
utarbeta har vi tagit fram några konkreta
saker. Vi har bland annat talat
om att det möjligen skulle vara önskvärt
med en viss registrering av grövre
händelser. Det är inte önskemålet om

en registrering som sådan som är det
angelägna och viktiga. Det är inte fråga
om att skapa någon sorts straffregister,
men rätt många års kontakter med skolväsendet
har lärt mig att de oroligheter
och provokationer som förekommer
i skolan förändras kontinuerligt. Skall
man angripa det onda, så måste man
veta hur det ser ut, sade herr Wallmark,
och det vet man i dag inte riktigt.
I en av de större städerna har det
gjorts en ganska ambitiös sammanställning
av de olika händelser som har
rapporterats från de olika rektorsområdena,
men det är såvitt jag vet nästan
det enda som förekommit på detta område,
och det är ett litet för smalt material
för att man skall kunna bilda sig
en uppfattning om vad som bör göras.

I en annan debatt hade jag med mig
en liten skrift som hette ”Elevens lilla
röda” och föredrog vissa delar ur den
för kammaren. Vad som där kommer
fram och vad som förresten har kommit
fram i några av de teaterpjäser som
visats i skolorna är, skulle jag kunna
säga, försök att provocera eleverna att
uppträda på ett mindre lämpligt sätt i
förhållande till lärarna. Det har kommit
in en ton av provokation, riktad
mot eleverna och från dessa mot lärarna
för att, som herr Axel Andersson
sade, lärarna skall förlora herraväldet
över sig själva. Väldigt många lärare
befinner sig i dag i en besvärlig situation.
Jag vet inte hur problemet skall
angripas. Jag vet bara att man måste
försöka komma till rätta med det provokatoriska
inslaget i dagens skolsystem.

En annan sak som jag också har tagit
upp motionsledes och som jag har
upplevt mångfaldiga gånger är svagheten
i skolstadgans bestämmelser om de
åtgärder som kan vidtagas för elevs tillrättaförande,
som det heter. Jag var
med litet i utkanten när dessa bestämmelser
kom till. Jag deltog tillsammans
med representanter för andra lärarorganisationer.
Redan då för omkring tio
år sedan sades det att dessa bestämmelser
inte skulle komma att vara tillfreds -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

ställande när det gäller att ge lärarna
stöd i skolarbetet. Vad som då sades
bar besannats. Det är därför som jag
såsom motionär med största tacksamhet
noterar detta utskottsutlåtande. Jag
tror att väldigt många av landets lärare,
kanske alla, kommer att läsa detta
utskottsutlåtande med glädje och säga:
äntligen kommer någonting att hända
som kan förändra vår arbetssituation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Arbetsmiljön i skolorna
lämnar i många fall mycket övrigt att
önska. Det har även nämnts här. Men
man skall naturligtvis inte generalisera.
I vissa fall kan arbetsmiljön vara ganska
god men i somliga skolor och klasser
nästan outhärdlig för de elever och lärare
som råkar ut för oroselementens
negativa kraftspel. Även om dessa inte
jämt dominerar, är störningarnas antal
alltför många för att studierna skall
kunna fortgå normalt. Herr Axel Andersson
framhöll att det i detta sammanhang
var fråga om bortkastade
pengar. Jag vågar nästan påstå, herr
talman, att detta inte är det värsta, ty
det värsta är att ungdomarnas studier
går förlorade.

Kan och vågar de elever som vill
lära i skolan göra det? Blir de inte åthutade
av vissa tuffa kamrater, vilka
inte tycker om att de kan någonting.
I vissa skolor saknas tyvärr inte exempel
på att eleverna inte vågar kunna
någonting på lektionerna. Lärarna förklarar
att de egentligen inte får fram
resultaten förrän på skrivningarna. Det
innebär, herr talman, en kamratpennalism,
som jag måste säga att samhället
varken kan eller bör tolerera.

Det kan tyckas att vad jag här har
sagt och vissa andra tongångar här i
dag är mycket pessimistiska, men jag
tror att det är nödvändigt att vi gör
klart för oss hur arbetssituationen i
dagens skola är på sina håll. Rätt symtomatiskt
är väl att till årets riksdag har
kommit en knippa motioner om arbets -

Ang. vissa skolfrågor
miljön i skolorna. Denna knippa motioner,
som tar upp än den ena än den
andra detaljen i dessa frågor, har här
samlats till ett utlåtande som har förelagts
riksdagen för beslut. Det är ett
positivt utlåtande, och det är, herr talman,
från den positiva och aktiva skolvärldens
synpunkt mycket tacknämligt
att statsutskottet har gjort denna sammanställning
av yttranden. Ännu bättre
är att detta ultåtande har blivit så
starkt präglat av önskan att Kungl.
Maj:t bör vidtaga åtgärder som inriktas
på skolans arbetsmiljö.

Jag håller med den talare som för en
stund sedan sade att många lärare har
känt att de inte har haft det stöd och
den förståelse från statsmakternas sida
som de behöver.

Jag vill säga några ord om ett par
motioner i denna knippa av motioner.
I en motion tas upp frågan om möjligheterna
att stärka elevernas och lärarnas
rättsställning under pågående skoltid,
med andra ord att skapa ett bättre
rättsskydd för de i skolan arbetande.
Det våld och annat missbruk som förekommer
inom skolan har utlöst denna
starka önskan.

Hur skall då ett sådant rättsskydd
åstadkommas och hur skall det utformas?
Jag skall gärna och uppriktigt
erkänna att jag vid försök att finna
lösningar på detta problem — under
den korta tid som vi har haft på oss
i motionshänseende — funnit att problemet
är mycket svårt att effektivt angripa.
Här måste en utredning sätta sig
ned och få till stånd någon form av
lösning på detta problem.

En annan motion tar upp frågan om
det bästa sättet att ge vissa särpräglade
elever undervisning. Det gäller främst
sådana elever vilka med liv och själ
traktar efter att få komma ut i det
praktiska yrkeslivet i stället för att
med en oerhörd leda i — jag hade så
när sagt — både kropp och själ behöva
gå kvar under det sista skolåret. Vi har
haft exempel härpå i vår skolstyrelse.
Vi har med stöd av skolstadgan kun -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. vissa skolfrågor
nät säga till en elev: ”Kan du på något
sätt komma över till en praktisk yrkesutbildning
som ger dig en i stort sett
likvärdig utbildning med den du skulle
ha fått här i skolan, kan du bli befriad
från det nionde skolåret.” Den rätten
har i dag en skolstyrelse. Men det finns
ett litet krux i detta sammanhang, nämligen
att det knyts ett villkor till denna
befrielse: det skall ges en teoretisk undervisning
som är likvärdig med den
som grundskolan ger under det nionde
året, och det är ju inte alltid så lätt att
åstadkomma en sådan. Därför har vi
sagt att, med all restriktivitet i tillämpningen
av denna befrielsemöjlighet,
kanske ändå inte teorivillkoret skall
ställas upp som ett absolut villkor. Det
bör eftersträvas, men om någon går
miste om en teoretisk utbildning har
han dock möjlighet att i den kommande
förnämliga vuxenutbildning, som vi
hoppas kunna åstadkomma, ta igen en
del av skadan.

Skolan skall ge eleverna möjlighet till
en god start i livet och lära dem att
finna sig till rätta i dagens samhälle.
Den skall därför kunna ge goda kunskaper
men även genom en god arbetsmiljö
kunna ge de unga trivsel i arbetet
och en positiv syn på samhällsgemenskapen.
Om detta skall lyckas måste
vi se till att förutsättningar härför
finns också i den del av samhället som
skolan utgör.

Det kunde vara mera att tillägga i
denna fråga, men jag vill sluta med att
än en gång säga att jag hoppas att utskottets
skrivning skall ge skolmyndigheterna
en klar uppfattning om att riksdagen
för sin del ser mycket allvarligt
på den arbetssituation och den arbetsmiljö
som våra dagars skolor har.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Utskottet är enhälligt
i sitt utlåtande i denna fråga och jag
skall inte gå in på det. Jag känner mig
ändå föranlåten att till att börja med
instämma i herr Thorsten Larssons ut -

talande att man inte skall generalisera.
Debatten kan nämligen ge intryck av
att problemen är av en mycket stor
omfattning och ge en felaktig bild av
förhållandena. Men för att inte dra upp
en ny debatt vill jag understryka att vi
bedömer situationen som så pass allvarlig
att den bör ge anledning till en
utredning.

Lärarnas reaktion har vi förstått. Låt
mig bara tillägga, eftersom jag gärna
vill föra in det i bilden, att lärarnas
centralorganisation också har anfört
att man är beredd att hjälpa till att undersöka
vad som ligger bakom att elever
misslyckas. Här kommer jag in på
någonting som man även bör ta hänsyn
till när man sysslar med dessa frågor,
nämligen vilken roll miljön spelar för
elevens reaktion och beteende i skolan.

Ärade riksdagskolleger! Jag tror att
vi alla har nytta av, i den mån vi inte
redan gör det, att gå ut på fältet och
undersöka förhållandena. Själv har jag
som ordförande i nykterhetsnämnd i
fyra år och som nämndeman i åtta år
kommit i kontakt med problem i hemmen,
som i sin tur har inneburit att
den unga pojken eller flickan har kommit
att bete sig på ett sådant sätt i fortsättningen
även i skolan att den som
inte känner till de tidigare förhållandena
har svårt att fatta det.

När man skall undersöka och utreda
dessa frågor anser jag alltså att man,
som herr Sörenson mycket riktigt anförde,
skall gå till problemets kärna.
Jag tror att det är det enda sätt på vilket
vi kan lösa problemet på sikt. De
undersökningar som skall göras får inte
vara ytliga. Vi skall också vara medvetna
om att det, i det samhälle som
vi lever i och går in i, inte är såsom
det var när vi var unga. Då var det som
mor och far sade det absolut rätta. Föräldrarna
var en auktoritet, som inte
existerar längre. Ungdomen vill resonera
och har en egen uppfattning i
olika frågor. Det berör naturligtvis
också skolans område.

Till sist vill jag ta upp herr Sören -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Ang. ersättning
sons fråga om det skall vara parlamentariker
i utredningen. Vi har inte sagt
någonting om det, utan det får Kungl.
Maj:t avgöra. Personligen anser jag att
i en sådan utredning bör ingå socialarbetare
och psykologer, d. v. s. sådana
som sysslar med dessa problem från
botten. Men, som sagt, vi är fullkomligt
överens i utskottet och bedömer
läget som så allvarligt att vi förordar
att den utredning kommer till stånd
om vilken krav har förts fram.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt som herr Mårtensson säger,
att det inte är i alla skolor och i alla
klasser som situationen är så bedrövlig
som den enligt min skildring är i vissa
fall. Jag resonerade med skolstyrelsens
ordförande i min hemort, och han förklarade
att man i varje fall i stort sett
hade en mycket fin ungdom och att det
inte förekom några allvarligare problem.
Men herr Mårtensson har säkert
inte glömt att det från lärarorganisationerna
betonades att problemen var allvarligast
just i storstäderna och i vad
som kallades nybyggarsamhällena. Därmed
avses tydligen sovstäderna, som
växer upp runt omkring storstäderna.
Naturligtvis kommer då också den sociala
sidan in i bilden. Hemmiljön betyder
mycket. Men om man, som herr
Mårtensson tycktes vara inne på, först
skall klara av problemets kärna innan
man gör någonting åt svårigheterna i
skolan i dag, kommer det att dröja fantastiskt
länge innan det händer någonting.
Att lösa problemen i storstäderna
med slum, alkoholism och allt möjligt
som det kan vara fråga om i detta sammanhang
kommer ju att ta mycket lång
tid. Man får naturligtvis angripa de
problemen, men jag tycker att skolans
problem är så aktuella och påträngande
att man måste angripa dem från helt
andra utgångspunkter.

Som vi fått höra från många håll,
herr Mårtensson, störs skolarbetet i
stor utsträckning av enstaka elever i en

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

klass. Det kan vara så att de allra flesta
eleverna är hyggliga och intresserade
av att få undervisning och lära sig. Men
så har man en eller annan, kanske tre
elever, som saboterar undervisningen
och stör de andra. Det har ju ingenting
med de sociala problemen att göra.
Även om just dessa sabotörer, om jag så
får kalla det, kommer från hem av den
sort som herr Mårtensson pekade på,
är man tvungen alt vidta sådana åtgärder
att de som verkligen kommer till
skolan i akt och mening att tillgodogöra
sig undervisningen också skall ha
möjlighet därtill.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1970/71 till vissa kulturändamål
och internationellt-kulturellt samarbete
jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 6 772 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 492,
av herr Werner, och II: 559, av herr
Hermansson m. fl.,

dels motionen 11:888, av herr Sundman,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

dels ock motionen 11:892, av herr
Sundman m. fl.

I motionen II: 888 hade anhållits, att
riksdagen måtte I. i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att grundbidraget vid ersättning
för framställning av talböcker
borde utgå med 1: 65 kronor per inspelad
halvtimme och bok upp till tio timmar
och därefter med 1: 65 kronor per
inspelad timme och bok till svenska
författare och med halva grundbeloppet
i fråga om översättning samt dubbelt
grundbelopp i fråga om lyrik samt
II. till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
in. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 6 792 000 kronor.

I motionen 11:892 hade föreslagits,
att riksdagen skulle I. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att ersättningen till
författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek borde höjas enligt i
motionen anförda riktlinjer och att den
första avtrappningsgränsen för utgående
författarpenning borde sättas icke
vid 50 000 utan vid 100 000 hemlån
(eller motsvarande antal referensexemplar)
oavsett det beslut som fattades
om grundbeloppets storlek, samt II. till
Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m. under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 14 167 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag avslå motionen
II: 892 i vad den avsåge ytterligare höjning
av biblioteksersättningens grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
11:892 i vad den avsåge författarpenningens
storlek,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:888 för ersättning åt författare
och översättare för framställning
av deras verk i form av talböcker
och taltidningar beräkna ett belopp av
180 000 kronor,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:888 samt med avslag å motionen
11:892, nämnda motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Ersättning
åt författare m. fl för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 6 792 000 kronor,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:492 och 11:559.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, beträffande författarpenningen,
av herrar Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep) och Sundman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen 11:892,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att den
första avtrappningsgränsen för utgående
författarpenning skulle sättas vid
100 000 hemlån.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! När denna fråga behandlades
under fjolårets riksdag yrkade
vi från mittenpartierna i en reservation
höjning av de utgående biblioteksersättningarna
till författare för utlåning
av deras verk från 6 till 12 öre
för hemlån och från 24 till 48 öre för
referensexemplar. Reservanterna hävdade
i fjol att den höjningen var så angelägen
att man kunde tänka sig en
provisorisk anordning i avvaktan på
1968 års litteraturutredning som hade
till uppgift att komma med förslag i
detta ärende.

Det är ju glädjande i och för sig att
regeringen detta år föreslår en höjning
som motsvarar vad vi reservanter i
fjol arbetade för.

Den nämnda utredningen har uttalat
sig för denna höjning — man har för
övrigt uttalat sympatier för att höja ännu
mer. Författarföreningen har ju
nämligen krävt att dessa bibliotekser -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

(57

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

sättningar borde höjas upp till 25 öre
för henilån med motsvarande ökade belopp
även på andra avsnitt. Det förekommer
motioner till årets riksdag i
samma riktning. Vi har en trepartimotion
med Per Olof Sundman som första
namn, där man yrkar att en höjning av
dessa ersättningar skall ske i enlighet
med Författarföreningens och FLYCO:s
hemställan.

Utskottet har varit enigt om att man
i år bör nöja sig med den fördubbling
som regeringen föreslagit.

Det finns emellertid också en teknisk
förändring där vi från centerpartiet
har en reservation. Av de medel som
tillförts författarfonden genom biblioteksersättningen
går en del, den s. k.
författarpenningen, direkt till de enskilda
författarna. Resten tillförs fondens
s. k. fria del för att nyttjas som
stipendier, pensioner och andra anslagsbehov.
Författarna har föreslagit
en del ändringar i reglerna om utbetalning
av författarersättningen. Först och
främst anser man att den nedre gränsen
för utbetalning av författarpenning
bör höjas, dels för att statistiken vid
låga lånesiffror inte är tillförlitlig och
dels för att det innebär orimligt höga
administrationskostnader vid mindre
antal lån. Gränsen bör höjas från 500
till 1 500 lån.

Hittills har den regeln gällt att den
författarpenning som utbetalas direkt
till respektive författare vid 50 000 boklån
och däröver reduceras till hälften.
Det gäller alltså författare vilkas verk
har en ganska stor utlåningsfrekvens.
Författarna själva och deras organisationer
har föreslagit att denna avtrappningsgräns
skall höjas till 100 000 lån.
Man har också föreslagit en del andra
ändringar.

Kungl. Maj:t har godkänt övriga ändringar,
som jag till en del har beskrivit
här, men man har inte godkänt den föreslagna
ändringen av gränsen från
50 000 lån till 100 000 lån. Jag är litet
förvånad över att Kungl. Maj:t inte godtagit
hela förslaget. Det finns ingen mo -

tivering i statsverkspropositionen till
att man inte godkänt denna del.

Vi anser att dessa belopp är små. De
motsvarar 3 000 kronor enligt de nya
ersättningsbestämmelserna, och vi tycker
att det är alltför tidigt att företa en
begränsning av utgående ersättningar
till författarna.

Man kan också säga att detta inte förändrar
beloppet i sig självt utan att det
är en fråga om fördelning författarna
emellan. Då borde man respektera de
synpunkter som de själva har på frågan.
Jag vill därför yrka hifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Departementschefens
förslag innebär att samtliga grundbelopp
fördubblas när det gäller biblioteksersättningen.
Detta är emellertid
att betrakta som ett provisorium i avvaktan
på litteraturutredningens slutgiltiga
förslag i denna fråga som gäller
författarnas ekonomiska villkor.

Utskottet noterar med tillfredsställelse
den förstärkning som här företagits,
detta kanske framför allt för att
det överensstämmer med vad utskottet
uttalade i sitt utlåtande i denna fråga
till 1909 års riksdag. Om jag fattade
herr Olsson rätt ville han inringa detta
positiva förslag till reservanternas förmån.
Det är inte en alldeles riktig historieskrivning,
ty även utskottsmajoriteten
hade såsom jag nyss erinrade om
förslag i positiv riktning, och det är
väl huvudsakligen i överensstämmelse
med majoritetens då uttalade önskemål
som ärendet nu har handlagts.

Mot denna bakgrund hade man kanske
inte väntat sig någon reservation
på denna punkt, men icke förty har vi
fått en sådan. Den gäller som vi nyss
hört författarpenningens andel av
biblioteksersättningen. Departementschefen
har bibehållit den nuvarande
gränsen där reduktionen inträder vid
50 000 boklån, medan reservanterna vill
höja till 100 000 boklån. Departements -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

chefen gör emellertid den ändringen
att den beloppsmässigt bestämda gränsen
i konsekvens med höjningen av
författarpenningen justeras från nuvarande
1 500 kronor till 3 000 kronor.
Det är först därutöver som reduktionen
om 50 pocent sätter in.

Dessutom förordar han i överensstämmelse
med författarorganisationernas
förslag en övre gräns som beloppsmässigt
sätts till 7 500 kronor. Ovan
denna gräns inträder en reduktion med
80 procent. Denna övre gräns motsvarar
200 000 hemlån eller 50 000 referensexemplar.

Departementschefens förslag innebär
totalt att den höjning av anslaget som
förslaget medför till större delen kommer
att tillföras författarfondens fria
del. Fondens styrelse får härigenom
avsevärt ökade möjligheter att tillgodose
de behov som redovisats i fråga om
fler och större långtidsstipendier, arbetsstipendier
och pensioner. Detta har
utskottsmajoriteten tagit fasta på och
biträder därför departementschefens
förslag.

Med de anförda synpunkterna ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vi har inte försökt ”inringa”
den framgång som författarnas
höjda ersättningar innebär. Jag har bara
för egen del velat konstatera att den
ståndpunkt reservanterna i fjol intog
i år anammats av regeringen.

Vi tycker också att när vederbörande
departementschef godtagit författarnas
förslag i fråga om övriga tekniska
bestämmelser, borde man även ha godtagit
förslaget om 50 000-gränsens höjning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande

utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vartdera mom. 1 och
2 samt därefter särskilt rörande mom.
3—5.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr förste talmannen
i enlighet med de avseende mom.

2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Johan Olsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten

3 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 18.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 3—5.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Ang. bidrag till Svenska riksleatern,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska riksteatern
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 25 719 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 751, av herr Olsson, Johan, och herr
Larsson, Thorsten, samt 11:891, av herr
Sundman, i vad avsåge anhållan att
riksdagen måtte till Bidrag till Svenska
riksteatern för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 26 219 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:751 och 11:891,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Svenska riksteatern
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 25 719 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Johan
Olsson (ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep)
och Sundman (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:751 och 11:891, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till Svenska riksteatern för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 26 219 000 kronor.

Ang. bidrag till Svenska riksteatern, m. m.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 6 och
7 i detta utlåtande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I ett par motioner från
centerpartiet har föreslagits ökade anslag
till Svenska riksteatern och till
rikskonsertverksamhet. Bakgrunden till
dessa framställningar är en önskan att
sprida kulturutbudet i högre grad än
vad som sker för närvarande till landsorten
— även till mycket små orter.

Tyvärr är landsorten i kulturellt avseende
misslottad jämfört med större
städer och tätorter. Operan och Dramatiska
teatern har enligt statsverkspropositionen,
för att göra en jämförelse,
haft 961 föreställningar med
452 000 besökare. De har fått 46 miljoner
i anslag till sin verksamhet, vilket
gör något över 100 kronor för varje
besökare. Svenska riksteatern har haft
2 747 föreställningar med 891 000 besökare.
Riksteaterverksamheten har
fått 25 miljoner kronor som stöd från
staten, vilket innebär endast 28 kronor
per besökare. Dessa siffror visar ett
stort behov av ökat stöd till kulturutbudet
i landsorten. 70 procent av kulturutbudet
går till de tre storstäderna.
Den strävan som vi företräder, nämligen
att skapa en bättre balans i näringsliv
och bebyggelse i landet, måste
åtföljas av en strävan att jämnare fördela
stödet till kulturella aktiviteter.

Svenska riksteatern har presenterat
ett ambitiöst upprustnings- och utvecklingsprogram
med ökade satsningar på
skolteater, balettverksamhet, föreningsteater
och lyrisk produktion. Man begär
anslagsökning med 8,7 miljoner
kronor. Enligt departementschefens
förslag får man 3,9 miljoner kronor i
ökning. Vi föreslår här alltså ytterligare
500 000 kronor, och det skulle
framför allt gälla de speciella grupper
som kan besöka teaterlokaler i mindre
orter.

Samma synpunkter som vi lagt på

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till Svenska riksteatern, m. m.
detta spörsmål kan också läggas på förslaget
om ökat anslag till rikskonsertverksamheten.
Här har man en ganska
nystartad verksamhet som har blivit
mycket omtyckt ute i landet. Man har
hittills drivit denna verksamhet i åtta
län. Dessutom har man påbörjat verksamhet
i tre län — Västerbottens, Västernorrlands
och Värmlands län. Man
planerar också en introduktion av
rikskonsertverksamheten i ytterligare
fyra län.

Vi anser det mycket angeläget att
denna än mer utbyggda verksamhet får
ett ökat sötd. Vi föreslår också ett anslag
på 500 000 kronor som stöd för
denna verksamhet vilken framför allt
gäller kulturarbetet i landsorten.

Jag vill med detta yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! När det gäller kulturen,
kulturyttringarna och kulturintresset
har vi i vårt samhälle en tradition som
förpliktar —• en kulturtradition av det
allra bästa märke. Man kan dessutom
konstatera ett ökande intresse för kulturen
på alla dess vitt skilda fält. Då är
det vår skyldighet att på bästa sätt generöst
stödja denna.

När vi reservanter under punkten 5
Bidrag till Svenska riksteatern och under
punkten 7 Rikskonsertverksamhet
föreslår en höjning av anslagen med
500 000 kronor till respektive verksamhetsfält
har vi starka skäl som motiverar
denna höjning. Bland annat är det
angeläget att kulturutbudet i större utsträckning
når ut till platser utanför
tätorterna i landet. Det finns nu så klara
geografiska orättvisor när det gäller
möjligheterna att rimligt kunna tillgodogöra
sig utbudet.

Vi för i dag en jämlikhetsdebatt som
omfattar många olika områden. Den
borde komma till uttryck inte minst när
det gäller teaterverksamheten med hänsyn
till att så många människor i dag
inte kan nås av det kulturutbud som här
åsyftas.

En anslagshöjning skulle t. ex. kunna
ge skolteaterverksamheten möjlighet att
mer satsa på mindre grupper som kan
framträda i små lokaler såsom klassrum,
fritidshem och lekskolor. Inte bara
barn och skolungdom skulle kunna
nås av dessa grupper utan även sociala
institutioner och andra kategorier i
samhället, t. ex. de gamla.

Med kännedom om värdet av den
skolkonsertverksamhet som introducerats
i tre län vore en utökning till fler
län av den verksamheten en insats, som
väl skulle motsvara värdet av den begärda
anslagshöjningen.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen vid punkten 5.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Den sifferlek som herr
Olsson ägnade sig åt när han i sitt anförande
gjorde en jämförelse mellan
teatrarna i Stockholm och i landsorten,
är väl inte alldeles rättvisande vad beträffar
våra ansträngningar att sprida
kulturutbudet. Först och främst bör
man komma ihåg att både Operan och
Dramaten är något av nationalscener,
som vi kanske har anledning att satsa
särskilt på, därför att de är vårt ansikte
utåt. Dessutom står det inte alldeles
stilla när det gäller aktiviteterna ute i
landet. Det tror jag nog vi kan notera,
om vi vill vara rättvisa, vi som bor i de
olika landsändarna.

Låt mig efter denna kommentar gå
över till de reservationer under punkterna
5 och 7 som herr Olsson nyss talade
för. Det gäller i båda fallen anslagshöjningar
med 500 000 kronor.

När det gäller anslagen under punkt
5 vill jag påpeka att departementschefen
har räknat upp anslaget med
420 000 kronor för att Cramérbaletten
skall kunna inordnas i riksteaterorganisationen.
Dessutom har han under
anslaget till Teater- och musikrådet beräknat
medel för anställande av en
barnteaterkonsulent.

I statsverkspropositionen anför de -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

partemcntscliefen några synpunkter på
teatrarnas verksamhet beträffande föreställningar
för barn och ungdom, som
jag tar mig fribeten att citera: ”En fråga
som i den allmänna debatten tilldragit
sig stor uppmärksamhet är utrymmet
i teatrarnas verksamhet för föreställningar
för barn och ungdom. Av
de redovisningar som lämnats i anslagsframställningarna
framgår att Svenska
riksteatern räknar med att ungefär en
tredjedel av besökarna vid teaterns föreställningar
budgetåret 1968/69 utgjordes
av barn och ungdom. Vid Dramatiska
teatern var proportionerna desamma.
Båda teatrarna räknar innevarande
spelår med en ökad andel av
barn och ungdom i publiken. Detta visar
att teaterledningarna själva är medvetna
om behovet av att i ökad utsträckning
inrikta verksamheten på den unga
publiken. I olika sammanhang begärs i
anslagsframställningarna särskilda medel
för barn- och ungdomsteaterverksamhet.
Enligt min mening bör dock
inte särskilda medel anvisas för sådan
verksamhet. Teatrarna bör i stället själva
inom ramen för de medel som ställs
till förfogande avväga kraven på teater
för olika publikgrupper. På en punkt
kan dock en direkt statlig insats göras
för att bidra till en utveckling i önskvärd
riktning. Vid min anmälan i det
följande av anslaget till Teater- och musikrådet
kommer jag att föreslå att rådet
får resurser för att anställa en konsulent,
som på olika sätt kan främja
teatrarnas arbete inom barn- och ungdomsteaterns
område, bl. a. genom att
söka utveckla barnteaterrepertoaren
och främja samarbetet med skolmyndigheterna.
”

Till dessa synpunkter har utskottsmajoriteten
anslutit sig.

Utöver vad som anförts ber jag att få
påpeka att anslaget av departementschefen
föreslagits uppräknat med
3 905 000 kronor och att anslaget under
denna punkt enligt förslaget utgör
i runt tal 26 miljoner kronor. Det är
alltså här fråga om avsevärda belopp.

Ang. bidrag till Svenska riksteatern, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under
punkten 5.

Under punkten 7 bar avgivits en reservation
som gäller en uppräkning av
anslaget med 500 000 kronor utöver departementschefens
förslag. Med anledning
av detta yrkande vill jag påpeka
att rikskonsertverksainlieten vuxit i
mycket snabb takt. Budgetåret 1968/69,
alltså startåret, var anslaget 7 350 000
kronor, och för budgetåret 1970/71 föreslår
departementschefen 11 600 000
kronor, vilket belopp i förhållande till
löpande budgetår innebär en anslagsuppräkning
med 1 500 000 kronor, varav
800 000 kronor är en direkt förstärkning.
Mot bakgrunden härav har utskottsmajoriteten
tillstyrkt departementschefens
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse :

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Anslag till rikskonsertverksamhet

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Anslag till rikskonsertverksamhet

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 5 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Rikskonsertverksamhet för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 751, av herr Olsson, Johan, och herr
Larsson, Thorsten, samt II: 891, av herr
Sundman, i vad avsåge anhållan att
riksdagen måtte till Rikskonsertverksamhet
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:751 och 11:891,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Rikskonsertverksamhet för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 600 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Johan Olsson (ep), Olle Eriks -

son (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep) och Sundman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 751 och II: 891, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Rikskonsertverksamhet
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
12 100 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, RERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 8—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 6 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
755, av herr Pettersson, Harald, m. fl.,
och II: 859, av herr Boo m. fl.,

dels motionen II: 404, av herr Björck
i Nässjö,

dels motionen II: 405, av herr Björck
i Nässjö, såvitt nu vore i fråga,

dels motionen II: 561, av herr Wachtmeister,

dels ock motionen 11:562, av herr
W achtmeister.

I motionerna 1:755 och 11:859 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
1. att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag på 8 200 000
kronor att fördelas enligt de i motionerna
angivna riktlinjerna samt 2. att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

en femårsplan för utbyggnaden av stödet
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet.

I motionen II: 404 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att grundbidraget
till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet i enlighet med
skolöverstyrelsens yrkande skulle sättas
till 40 000 kronor och att motsvarande
nedjustering skulle ske av den
rörliga delen inom ramen för det av
Kungl. Maj :t föreslagna totala beloppet
till bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:755 och 11:859 samt
II: 404, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att grundbidrag från
och med den 1 juli 1970 skulle utgå
med 30 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 755 och II: 859 i vad de avsåge
femårsplaner,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:755 och 11:859 i vad de avsåge
rörliga bidraget,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 561,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 562,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:755 och 11:859 samt II:
404 och II: 405, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1970/
71 anvisa ett anslag av 6 900 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits fyra särskilda,
med 4, 5, 6 a och 6 b betecknade
reservationer.

I reservationen 4, beträffande grundbidraget,
hade herrar Bohman (m), Axel
Andersson (fp), Nyman (fp), Strandberg
(m), Wikström (fp), Johan Olsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
i Sundborn (ep), Mattsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Mundebo (fp),
Lothigius (m), Sundman (ep) och
Eriksson i Arvika (fp) ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:755 och 11:859
samt 11:404, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att grundbidrag
från och med den 1 juli 1970
skulle utgå med 40 000 kronor.

I reservationen 5, beträffande rörligt
bidrag, hade herrar Johan Olsson (ep),
Olle Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep) och Sundman
(ep) ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 755 och II: 859, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att rörligt bidrag från
och med den 1 juli 1970 skulle utgå
med lägst 15 000 kronor.

I reservationen 6 a, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Strandberg (m), Wikström (fp), Petersson
i Gäddvik (m), Mundebo (fp),
Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp) —- vid bifall till reservationen 4
— ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning, som i
denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 6 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:755
och II: 859 samt med avslag å motionerna
11:404 och 11:405, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
7 420 000 kronor.

I reservationen 6 b, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Johan
Olsson (ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep)

centrala verksamhet, m. m.
och Sundman (ep) — vid bifall till reservationerna
4 och 5 — ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:755 och 11:859 samt
med avslag å motionerna 11:404 och
II: 405, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 8 200 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkten 18 i detta
utlåtande.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsutskottet är enhälligt
på de flesta punkterna i utlåtandet
nr 43 som gäller kulturfrågorna, också
om stödet till ungdomsorganisationerna.
Vissa uppräkningar har skett, men
som helhet är det väl en ganska försiktig
och inte särskilt revolutionerande
kulturbudget som har presenterats.

På ett par punkter har vi från den
icke socialistiska oppositionens sida bedömt
det som nödvändigt att markera
andra uppfattningar än utskottsmajoriteten.
Båda dessa punkter gäller bidragen
till ungdomsorganisationerna.

Vi anser att grundbidraget bör höjas
från 30 000 till 40 000 kronor. Vi bygger
där på ett mångårigt krav från ungdomsorganisationerna
själva men också
på det förslag som ungdomsutredningen
framlade och som skolöverstyrelsen
har understött. Det gäller 52 riksomfattande
organisationer och det rör
sig alltså om en summa på drygt en
halv miljon kronor utöver vad utskottsmajoriteten
föreslår. Här är det naturligtvis
fråga om prioriteringar som
alltid i fråga om anslag. Oppositionen
vill satsa mera på ungdomsorganisationerna
än vad regeringen vill. Vi anser
att inte minst de små riksorganisatio -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, in. m.

nerna på det här sättet skulle få ett
värdefullt tillskott.

Detsamma gäller stödet till ungdomsledarutbildningen,
som behandlas under
punkten 18. Från oppositionens sida
föreslås där en uppräkning med 1,8
miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit och statsutskottets majoritet
accepterat. Vi gör det mot bakgrunden
av eu hårdnande konkurrenssituation
för ungdomsorganisationerna i förhållande
till ett ökat TV-utbud och i förhållande
till en alltmer kommersialiserad
nöjesindustri. Jag vill påminna
om den diskussion som vi hade här i
kammaren för en timme sedan om den
ganska problematiska arbetssituationen
i skolan. Vi tror att ungdomsorganisationerna
spelar en betydelsefull roll
när det gäller att underlätta för många
ungdomar att anpassa sig till dagens
samhälle och hitta sin egen stil.

Samhället svarar numera för merparten
av de ungas utbildningskostnader.
Men just på denna punkt när det
rör sig om ungdomsledarutbildningen
får dels folkrörelserna, kyrkorna och
de stora organisationerna, dels ungdomsledarna
själva bära inte oväsentliga
kostnader. Vi tycker att detta är
orimligt och har velat föreslå en så
pass kraftig uppräkning av detta anslag
för att markera att samhället bör
ta ett avgörande ansvar på denna
punkt. Vi prioriterar ungdomsledarutbildningen
avsevärt högre än vad den
socialdemokratiska utskottsmajoriteten
gör.

På båda dessa punkter föreligger alltså
klara skillnader i fråga om värderingar,
vilket yttrar sig i skilda anslagsförslag.
Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen 4 samt
naturligtvis till följdreservationen 6 a.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill liksom herr
Wikström starkt understryka den betydelse
ungdomsarbetet och ungdomsorganisationerna
har för vårt samhälle.

Man kan betrakta ungdomsorganisationerna
såsom ett nödvändigt och värdefullt
redskap för samhällsarbetet, utan
vilket vi inte skulle kunna lösa alla de
problem som den nya tiden för med
sig. Det är ju känt att hemmets betydelse
har minskat undan för undan.
Man räknar med att ungdomarna tillbringar
ungefär 80 procent av tiden
utanför hemmet. Den förändring som
har skett under senare decennier måste
kompenseras genom att man stöder olika
aktiviteter som kan ta hand om ungdomarna
och så långt som möjligt leda
dem på rätta vägar.

Ungdomsorganisationerna betyder
särskilt mycket när det gäller den demokratiska
skolningen och även när
det gäller ungdomarnas fostran. Detta
måste värdesättas högt av samhället.
Jag anser det är mycket lönsamt att
satsa på frivilligt ungdomsarbete där
ungdomarna själva gör huvudparten av
arbetet med stöd från samhällets sida i
form av bidrag till vissa kostnader och
för viss utbildning.

Mellan de tre borgerliga partierna
har rått enighet om att i enlighet med
ungdomsutredningens förslag 40 000
kronor bör anslås som grundbidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet. Skolöverstyrelsen har tillstyrkt
detta förslag, och jag tycker att
det vore på tiden att riksdagen nu följer
utredningens förslag.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservation 4 när det gäller
anslaget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet.

Det finns också en annan reservation,
nr 5, där centern är ensam. Det
gäller här en teknisk fråga. Ungdomsorganisationerna
får för närvarande bidrag
till sin verksamhet centralt efter
det vägningstal som organisationerna
kan uppvisa i fråga om medlemsantal
och spridning. De medel som står till
buds delas på så sätt att varje vägningstal
får en viss summa. Om en
organisation ökar sin verksamhet sker
detta i bidragshänseende på bekostnad

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

av medelstilldelningen till andra organisationer.
Vi anser att detta är en felaktig
princip. Det är nödvändigt, menar
vi, för organisationernas verksamhet
att veta vilka belopp de har att räkna
med. Vi föreslår därför att det rörliga
bidraget skall ha en nedre gräns på
15 000 kronor.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
5.

När det gäller bidrag till ungdomsledarutbildning
är vi eniga på den borgerliga
sidan. Jag vill understryka vad
herr Wikström sade på den här punkten.

Ungdomsutredningen gjorde under
sitt utredningsarbete en enkät beträffande
vilka problem som ungdomsorganisationerna
hade. Svaret på enkäten
blev att ledarfrågan var det största problemet.
Därnäst kom frågan om pengar
och sedan svårigheterna att få ut
budskapet om organisationernas verksamhet.
I sista hand kom lokalbekymmer
och sådant. Ledarproblemet är alltså
centralt, och det är angeläget att
det allmänna satsar på ungdomsledarutbildning.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Ungdomsorganisationernas
betydelse för ungdomens fostran
i ett demokratiskt samhälle kan
inte nog understrykas. Samhället har
här en medhjälpare som på stor bredd
kan till unga människor sprida idéer
om demokrati och om förståelse mellan
människorna. De bästa resultaten nås
naturligt nog inom organisationerna,
men kontakter knyts och kommer i
framtiden också att eftersträvas till de
stora grupper av ungdomar som står
utanför organisationerna. För detta
fordras nya initiativ men också ekonomiskt
stöd. Därför måste samhället träda
till och hjälpa ungdomsorganisationerna
i deras verksamhet, som måste
vidareutvecklas.

På alla dessa punkter av mera principiell
natur har inom utskottet —- så -

som tidigare här har anförts — rått
enighet.

Reservationerna gäller i huvudsak
anslagsfrågor. Vem skulle inte önska
att anslagen kunde uppräknas utöver
vad som föreslagits? Budgetläget gör
emellertid att en prioritering måste
ske. Här kan konstateras att en prioritering
skett till förmån för dessa anslag.
Om än anslagen inte är så stora
som reservanterna föreslagit är de stora
i förhållande till andra i och för sig
angelägna anslag.

I reservation 4, som gäller grundbidraget,
yrkas liksom i fjol en höjning
till 40 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har här samma uppfattning som under
behandlingen i fjol, nämligen att höjningen
får ske etappvis, och har därför
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, vilket
innebär att grundbidraget höjs med
20 procent från 25 000 till 30 000 kronor,
alltså med 5 000 kronor. Det är en
lika stor höjning som förra årets. Totalt
får ungdomsorganisationerna till
sin centrala verksamhet 1,2 miljoner
kronor mer än under innevarande budgetår.

Centerpartiets representanter i utskottet
har med anledning av väckta
motioner i en reservation hemställt att
det rörliga anslagsbeloppet skall bestämmas
till lägst 15 000 kronor. Detta
förslag har nära anknytning till yrkandet
om femårsplaner för utbyggnad av
stödet till ungdomsorganisationerna.
Den frågan behandlades förra året och
yrkandet avslogs av riksdagen. Då något
nytt ej framkommit sedan detta
ställningstagande gjordes har utskottsmajoriteten
ansett sig kunna biträda
Kungl. Maj :ts förslag också på denna
punkt.

När det sedan gäller ungdomsledarutbildningen
begär reservanterna ett
med 1,8 miljoner kronor i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag höjt anslag.
Jag vill här påminna om att bidraget
till ungdomsledarutbildningen förra
året höjdes med hela 70 procent, eller
från 2,5 miljoner kronor till 4,2 miljö -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, m. m.

ner kronor. I år föreslås en höjning om
ytterligare 800 000 kronor, och man
kommer med detta upp till en summa
av 5 miljoner kronor för detta ändamål.
Det innebär att under två budgetår
anslagen till ungdomsledarutbildningen
kommer att fördubblas, vilket
utskottsmajoriteten finner tillfredsställande.
Utskottsmajoriteten godkänner
alltså Kungl. Maj:ts förslag och hemställer
om avslag på reservationen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i alla moment.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är riktigt att anslagen
har ökat mera de två senaste
åren än tidigare, då det emellertid under
en period inte hände någonting på
detta område. Alla framstötar om ökade
anslag avvisades med hänsyn till
den sittande ungdomsutredningen, och
från 1964 till 1968 blev det inga ökningar.

Ungdomsutredningen har här t. ex.
föreslagit 10 miljoner kronor i anslag
för ungdomsledarutbildningen. Skolöverstyrelsen
har föreslagit 6,4 miljoner,
och Kungl. Maj :t begär nu 5 miljoner.
Men vi anser att denna fråga är
så utomordentligt viktig att anslaget
bör höjas. Det är givetvis fråga om en
prioritering, men vi tycker att det är
en orättvis prioritering när just dessa
viktiga oganisationer inte får tillräckligt
med pengar för den verksamhet de
anser sig kunna bedriva. På flera områden
har de anmält ungefär fyrdubblat
medelsbehov.

Med hänvisning till alla de problem
som ungdomsorganisationerna verkligen
får gripa sig an med i dagens samhälle
tycker jag att det är väl motiverat
att yrka på dessa höjda anslag.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Jonsson säger att
vi är överens om principerna, och det

är vi förvisso. Men i detta fall är det
intressanta just anslagen, och om dem
är vi alltså inte överens.

Jag vill bara göra ett påpekande om
kostnadsförändringar för ungdomsorganisationerna.
Den momshöjning som
är aktuell kommer ju att drabba även
ungdomsorganisationerna, vilka inte kan
kompensera de ökade kostnaderna på
samma sätt som företag. Dessutom vet vi
att arbetsgivaravgiften drabbar varje
ungdomsorganisation som har anställda
ungdomsledare. Redan detta motiverar
alltså en uppräkning. Vi tycker att man
därutöver bör få en reell förbättring
för ungdomsorganisationerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående ettvart av mom. 1—3,
därefter särskilt rörande mom. 4 och
5 samt vidare särskilt avseende mom. 6.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl. vid
punkten avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
17 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till ungdomsledarutbildning

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 57.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjordes enligt de beträffande
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Johan Olsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet hemställt dels i
inom. 4 och 5, dels ock i mom. 6.

Punkten IS

Ang. bidrag till ungdomsledarutbildning

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 17 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionerna I: 741, av herr
Gustafsson, Nils-Eric, och II: 861, av
herr Elmstedt m. fl., i vad avsåge yrkande
att riksdagen skulle besluta att till
Bidrag till ungdomsledarutbildning under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av 6 800 000
kronor samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en
femårsplan för utbyggnaden av stödet
till ungdomsledarutbildningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 741 och II: 861, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till ungdomsledarutbildning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 741 och II: 861 i vad de avsåge
femårsplan för utbyggnaden av bidragsgivningen
till ungdomsledarutbildning.

Reservation hade avgivits, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Strandberg (m), Wikström (fp),
Johan Olsson (ep), Olle Eriksson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Petersson i Gäddvik (m), Mundebo
(fp), Lothigius (m), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 741
och II: 861, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
6 800 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
18 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ang. bidrag till folkbibliotek

Ja — 68;

Nej — CO.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 19—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Ang. bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 6 515 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
752, av herr Olsson, Johan, och herr
Larsson, Thorsten, samt II: 890, av herr
Sundman, vari föreslagits, att riksdagen
skulle I. i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådana ändringar av gällande
bestämmelser i fråga om bidraget till
bibliotekens utvecklingsverksamhet, att
medel utginge med hälften av utvecklingskostnaderna
under de fyra första
åren och under det femte året minskades
till en fjärdedel, samt II. till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
7 515 000 kronor,

dels ock motionen II: 889, av herr
Sundman.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 752 och II: 890, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 6 515 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 752 och II: 890, såvitt de icke
behandlats under 1,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. bidrag till folkbibliotek

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 889.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep) och Sundman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna I: 752 och
11:890, nämnda motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
folkbibliotek för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
7 515 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det gäller bidrag till
folkbiblioteken. I samband med beslutet
om kommunal skatteutjämning 1965
förändrades statsbidragen till folkbiblioteken.
De bidrag som numera utgår
har formen av ett stöd till utvecklingsverksamhet.
Bidrag kan ges under högst
fem år och kan utgöra högst 50 procent
av den totala kostnaden. Det utgår inte
till de tidigare kommunbildningarna
utan endast i samband med kommunblocksbildning
eller till nya storkommuner.
Tilldelningen skall grundas på
en långsiktig utvecklingsplan som görs
upp i samråd med skolöverstyrelsen.

Intresset för dessa upprustningsbidrag
har varit synnerligen stort. Ett
30-tal kommunblock har färdiga utvecklingsplaner
eller sådana planer
snart klara. Där utvecklingsbidrag utgått,
har verksamheten ökat mycket
starkt. Man har kunnat visa på en genomsnittlig
ökning av utlåningen från
biblioteken med 300 procent i de tio
första block som fått detta upprustningsbidrag.
Det är alltså ett mycket
verksamt bidrag som kommunblocken
får för modernisering och upprustning
av biblioteken och biblioteksverksamheten.

Man har nu emellertid insett att anslagstilldelningen
är för ringa, och i
många kommunblock råder osäkerhet
om vilken bidragstilldelning man kan
få framöver. Genom de många kommunsammanslagningar
som nu är på
gång kommer också intresset att öka,
och det kräver i sin tur höjda anslag.

Biblioteken har som bekant mycket
stor betydelse för spridningen av kulturen
till landets olika delar. Ofta kan
biblioteken vara det verkliga kulturcentret
i en ort, men förutsättningen är
att biblioteken, deras lokaler och utrustning,
är moderna och anpassade
till dagens krav.

Man kan vidare genom detta anslag
få bidrag till bokbussar vilka är av
synnerligen stor betydelse i de glest befolkade
områdena. Detta anslag har
också särskilt stor betydelse för de svagare
kommunerna. De rikare kommunerna
klarar sig alldeles säkert utan
detta bidrag.

Skolöverstyrelsen har begärt en höjning
av anslaget till utvecklingsverksamheten
med 650 000 kronor. Departementschefen
föreslog endast en höjning
med 200 000 kronor, och de pengarna
går till en viss experimentverksamhet.
I realiteten innebär detta att det inte
blir någon höjning till upprustningsverksamheten
för biblioteken.

Reservanterna förordar en höjning
med en miljon kronor. Vi menar att detta
är ett verksamt medel att bidra till
ett ökat kulturutbud ute i landsorten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som vi hörde av herr
Olsson yrkar reservanterna en uppräkning
av anslaget med en miljon kronor
utöver vad departementschefen föreslagit.
Anslagshöjningen motiveras med att
man vill förstärka det pågående utvecklingsarbetet
inom biblioteksväsendet.

I och för sig finns det inga delade
meningar på denna punkt. Departe -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

mentschefen vitsordar att bidragen till
utvecklingsverksamheten haft en positiv
inverkan på höjningen av biblioteksstandarden,
och även utskottets majoritet
utvecklar liknande synpunkter.

Vad som skiljer är alltså pengarna.
Departementschefen har räknat upp anslaget
med 300 000 kronor, varav
200 000 kronor skall användas till utvecklingsarbete,
bl. a. som vi nyss hörde
i form av en experimentverksamhet
som 1968 års litteraturutredning planerar.
Att utöver detta räkna upp anslaget
med en miljon kronor i nuvarande budgetläge
har utskottsmajoriteten ej kunnat
biträda, utan den tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr talman! Med det anförda får jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående mom. 1
samt därefter särskilt rörande mom. 2
och 3 av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2
och 3.

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Om liberalisering av reglerna för tråd överföring

av TV- och radioprogram

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
motioner om liberalisering av reglerna
för trådöverföring av TV- och radioprogram.

I de likalydande motionerna 1:330,
av herr Wikström, och 11:361, av herr
Ahlmark, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,

att en snabbutredning måtte tillsättas
om hur § 5 i radiolagen — och andra
delar av lagen som hade samband med
den — borde ändras för att liberalisera
reglerna för trådöverföring av program
till och i Sverige, samt

att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1971
års riksdag förslag till ändring av de
delar i radiolagen som berördes vid
en sådan reform.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 330 och II: 361.

Reservation hade avgivits av herrar
Richardson, Hans Petersson, Nelander
och Strömberg (alla fp), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 330 och II: 361
anhålla hos Kungl. Maj :t om förslag till
liberalisering av gällande regler för
tråd- och länköverföring av radio- och
TV-program.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Den omedelbara bakgrunden
till de likalydande motioner
som herrar Wikström och Ahlmark
väckt och som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 utgöres
av en konkret händelse, nämligen ett
avslag på en framställning om tillstånd
till sändning från Billy Grahams gudstjänster
i Västtyskland i april i år.

Problemet har emellertid en vidare
räckvidd. Det aktualiserar frågan om

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Om liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

tolkningen och tillämpningen av en av
radiolagens viktigaste paragrafer, den
som reglerar sändningsrätten i vårt
land. Det har nämligen visat sig vara
utomordentligt svårt att tolka den på
ett entydigt sätt. Detta gäller främst begreppet
rundradiosändning. Det aktualiserar
dessutom en revidering av gällande
lagstiftning.

Sveriges Radio har i en promemoria
— den ingår som bilaga i utlåtandet —
redogjort för de fall som under de senaste
åren berört ensamrätten enligt
5 § radiolagen. I ett par fall har Sveriges
Radio bedömt en sändning som
rundradiosändning, medan justitiekanslern
haft rakt motsatt uppfattning.
Förklaringen till detta är att söka i
oklarheter i såväl lagtexten som departementschefens
yttrande i proposition
nr 136 till 1966 års riksdag. Det är detta
sistnämnda dokument som Sveriges
Radio i första hand utgått från vid tilllämpningen
av 5 § radiolagen. Det heter
där i ett slags sammanfattning: ”Jag
förordar alltså att begreppsbestämningen
sker efter den principen att rundradiosändning
inte skall anses föreligga
om sändningen är avsedd endast för en
sluten krets, vars medlemmar är förenade
genom en påtaglig gemenskap av
annat slag än ett gemensamt intresse att
lyssna på eller se sändningen.” I stycket
ovanför finns emellertid ännu en inskränkning.
Det heter där: ”En ytterligare
förutsättning för att viss programverksamhet
skall kunna drivas utan att
inkräkta på ensamrätten bör vara att
medlemmarna i den slutna kretsen inte
kommit samman endast för att lyssna
på eller se program som anordnats i
verksamheten.” Denna inskränkning synes
Sveriges Radio inte ha fäst avseende
vid, och det tycker jag är bra. Men
det är självfallet högst otillfredsställande
att ett så viktigt dokument skall vara
så oklart.

Man kan vidare fråga sig om det skall
vara nödvändigt att hålla fast vid en så
restriktiv lagstiftning som den vi nu
har. Varför skall man inte utnyttja den

moderna teknikens möjligheter att bereda
människor ökad information och
mer av förströelse och glädje, då det
inte kan vara till någon skada för andra?
När Svenska ishockeyförbundet i
januari 1969 anhöll om tillstånd för
TV-överföring av en ishockeymatch
från Johanneshovs isstadion till en annan
lokal förklarade Sveriges Radio att
det var rundradiosändning och att man
inte fann det påkallat att överlåta sin
ensamrätt. Jag kan inte finna skäl till
att inte sådana möjligheter skall få utnyttjas.

I samband med vissa fotbollsmatcher,
framför allt kvalmatcher som brukar
tilldra sig stort intresse, har tillstånd
beviljats att sända referat till någon lokal
i hemorten. Men det tillståndet har
gällt endast medlemmarna i vederbörande
idrottsförening, d. v. s. ”en sluten
krets vars medlemmar är förenade genom
en påtaglig gemenskap av annat
slag än ett gemensamt intresse att lyssna
på sändningen”.

Detta är enligt min mening en rätt
onödig inskränkning. Varför skulle
inte en fotbollsintresserad som är medlem
i en annan idrottsförening få vara
med, eller den som inte är medlem i
någon förening alls utan endast fotbollsintresserad?
Och varför skulle inte,
för att anknyta till den aktuella motionen,
människor i vårt land få följa Billy
Grahams gudstjänster i Västtyskland?
Skulle monopolföretaget skakas om man
vore litet mindre restriktiv?

Det finns, herr talman, alla skäl att
åstadkomma en liberalisering av nu
gällande bestämmelser. Sveriges Radio
har intet att frukta, medan allmänheten
har allt att vinna.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den reservation som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag skall be att få uttala
mina sympatier för vad den föregående
ärade talaren anfört och för vad
motionärerna är på jakt efter.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

8.''}

Om liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

Del är ingen hemlighet att vi inom
moderata samlingspartiet under årens
lopp har haft en från regeringen avvikande
uppfattning när det gäller monopolsituationen.
Jag kan inte heller
annat än rent principiellt instämma i
tanken att man skulle kunna få en liberalisering
av gällande radiolag, framför
allt dess § 5. Vi har tidigare från
vårt parti ansett att inskränkningen i
radiolagen är en inskränkning i yttrandefriheten
som strider mot själva den
grundläggande principen om yttrandeoch
tryckfrihet.

Då jag tittat närmare på detta ärende
har jag kunnat konstatera vad majoriteten
ansåg för ett antal år sedan,
nämligen att man inte kunde avstå från
varje reglering av trådsändningarna.
Jag tror att utskottet har delvis rätt på
den punkten. Det är detta som gör mig
litet fundersam inför såväl motionen
som reservationen i frågan. Jag utgår
från att självfallet inte heller menar reservanterna
att man totalt kan bortse
från krav på och behov av vissa reglerande
insatser. Tyvärr har emellertid
reservationen kanske blandat ihop en
del frågor, vilket gör att jag är litet
tveksam om jag helt oreserverat skall
kunna stödja reservationen.

Man säger i reservationen att inskränkningen
framstår som särskilt
omotiverad när det gäller sändningsformer
som inte tar upp utrymme i
etern, bl. a. tråd- och länköverföringar.
Jag vet inte vad man menar, men med
min kännedom om länköverföring'' är
man inne på icke längre trådsändningar
utan en form av rundradiosändningar.

Jag kanske därför bör beklaga att
jag inte helt kan dela reservanternas
uppfattning, men jag är klar med min
principiella uppslutning kring tanken
på en något mer liberal form än vi har
i dag. Jag tror, herr talman, att på den
punkten liksom beträffande det ärende
vi skall behandla om själva radio- och
TV-monopolet kommer utvecklingen att
visa vem som får rätt.

Herr WIKSTItöM (fp):

Herr talman! I söndags avslutades i
Dortmund den veckolånga kampanj
som Billy Graham ledde och som herr
Richardson nyss talade om. Kampanjen
kunde följas förutom av alla åhörare
i Dortmund av flera tiotal miljoner
TV-tittare som såg direktsändningar
på ett 40-tal platser i Europa. I ett
tiotal länder —• bl. a. Danmark, Norge,
Belgien, Holland, Österrike, ja, t. o. in.
Jugoslavien — kunde man via eurovisionens
reservlänk på stora TV-skärmar
följa gudstjänsterna.

Också i Sverige var sådana återutsändningar
förberedda. Televerket var
positivt och tyckte att det tekniskt sett
var ett mycket intressant projekt. Dess
ingenjörer gnuggade händerna inför
möjligheten att för en gångs skull få
utnyttja sitt tekniska kunnande litet
mer än vanligt. Kostnaderna för programmet
skulle självfallet helt bäras av
de svenska arrangörerna. Men dessa hade
gjort upp sina planer utan att tänka
på att radiolagen faktiskt är så utformad,
att Sveriges Radios ensamrätt omfattar
alla rundradiosändningar i riket,
och i detta inkluderas också trådöverföring
av program som dessa. Det
märkliga är dessutom, att radiolagens
§ 5 är så formulerad, att det är Sveriges
Radio ensam som avgör om en ansökan
att få överföra ett sådant program skall
beviljas eller inte. Någon överprövning
av ett sådant beslut kan inte ske hos
Kungl. Maj:t annat än om Sveriges Radio
tillstyrkt att ett medgivande lämnas.
Ett negativt beslut hos Sveriges
Radio kan alltså inte föranleda någon
omprövning hos regeringen. Den slutliga
myndigheten ligger hos en aktiebolagsstyrelse,
inte hos ett politiskt
sammansatt organ.

Alldeles oavsett vad man tycker om
Billy Graham som evangelist och förkunnare,
alldeles oavsett vad man tycker
om just de återutsändningar som
var aktuella under den gångna veckan
från Dortmund — och i och för sig
alldeles oavsett vad man tycker om det

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Om liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

monopolsystem som vi har på etermediernas
område i vårt land — finns
det anledning att begära en omprövning
av radiolagen enbart av det skälet,
att det väl ändå måste vara rimligt
att Kungl. Maj:t har möjlighet att
pröva framställningar av den här arten,
vare sig Sveriges Radio tillstyrkt eller
avstyrkt framställningarna.

Det svenska massmediemonopolet förvaltas
av ett aktiebolag, som i långa
stycken fungerar utan insyn från allmänhetens
sida. Några motiveringar
behöver inte ges från Sveriges Radio
för avslag på ansökningar av det bär
slaget, ett överklagande kan inte ske,
Sveriges Radio har ingen skyldighet att
argumentera för sina ställningstaganden
i de enskilda fallen. Det minsta
man kan begära är väl ändå, att regeringen
skall ha möjlighet att till sist
fatta avgörandet i frågor av denna art,
när det nu är ett ytterst av samhället
reglerat massmediesystem vi har i vårt
land.

Det är mot den bakgrunden jag har
motionerat om en förändring av § 5 i
radiolagen. Utskottet skriver i sitt utlåtande,
att det inte kan finna att skäl
nu föreligger att inta en annan ståndpunkt
än man gjorde år 1966 till frågan
om lagregleringen av trådsändningarna.
Inte heller föreligger enligt utskottets
mening tillräcklig anledning att i övrigt
aktualisera en omprövning av den
gränsdragning som görs i radiolagen
mellan sändningar till vilka radioföretagen
har ensamrätt och andra sändningar.
På den punkten har de folkpartistiska
reservanterna en annan uppfattning,
och jag tror att inte bara exemplet
med Billy Grahams gudstjänster
utan också åtskilliga av de fall som
finns nämnda i bilagan till konstitutionsutskottets
utlåtande belyser önskvärdheten
av att hela denna fråga på
nytt prövas.

Till sist vill jag bara notera, att i
riksdagsdebatterna i höstas kring denna
fråga från socialdemokratiskt håll
anfördes, att Sveriges Radio självfallet

hade möjlighet att på vanligt sätt i sina
ordinarie program återutsända någon
av Rilly Grahams gudstjänster. Det är
intressant att konstatera, att så inte har
skett under den gångna veckan. Inte
heller i de närmaste 4—5 veckornas
program finns några inslag därifrån
med. Alla de svenskar som var intresserade
av dessa speciella gudstjänster
har alltså förvägrats möjligheten att genom
överföringar följa dem. De har inte
heller fått ta del av dem i Sveriges
Radios ordinarie program. Man måste
ta ett tag i kassan och resa till Danmark,
Norge eller Västtyskland för att
få ta del av dessa gudstjänster.

För min del tycker jag att ett system
som har sådana konsekvenser är orimligt.
Och bevisbördan måste åvila dem
som pläderar för att Sverige också i
framtiden skall vara det enda land i
Västeuropa, som så allvarligt inskränker
medborgarnas frihet att utnyttja
teknikens möjligheter att förmedla t. ex.
gudstjänster av det slag jag här talat
om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! När riksdagen 1966 behandlade
föreliggande ärende, med flera
utskott inblandade, blev de problem
det här gäller ordentligt genomlysta
och riksdagen antog den nuvarande radiolagen.
Ärendet har därefter varit
föremål för behandling 1967 och 1968
samt på hösten 1969. Vid varje behandling
av ärendet har man funnit att det
egentligen inte inträffat någonting som
motiverar en ändrad ståndpunkt. Det
förelåg skillnader i uppfattningarna redan
1966, och det är dessa skillnader
som har följt med hela tiden.

Det enda som nu har inträffat är frågan
om överföringen av Billy Grahams
gudstjänster från Västtyskland. Det kan
kanske vara värdefullt för kammarens
ledamöter att få reda på varför reservanterna
har kommit med en annan

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

kläm än som återfinns i de föreliggande
motionerna. Det var nämligen i detta
fall inte fråga om en trådsändning,
utan om en kombination av tråd- och
länköverföring. Detta innebär att det
blir ett problem av en annan räckvidd
än om det skulle gälla bara trådsändning.
Efter det att dessa upplysningar
lämnats i utskottet, kom reservanterna
med ett annat krav i sin reservation än
motionärerna rest i sin motion. Det är
möjligt att motionärerna icke kände
till det verkliga förhållandet, när de
skrev sin motion.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill till herr Georg
Pettersson säga att jag förvisso inte är
någon expert på tekniska frågor i detta
sammanhang. Jag böjer mig genast,
om man säger att det här gäller ett
tekniskt problem.

Jag har dock icke fattat detta som
ett sådant problem. Televerket upplyser
ju om att man inte bedömer det vara
förenat med några som helst tekniska
svårigheter att föra över de program
det nu är fråga om.

Däremot är jag beredd att diskutera
frågan om principerna, och det måste
väl ändå vara på den punkten vi skiljer
oss. Vad det här gäller är ju inte den
ena eller andra formen av överföring
eller vilken teknisk kanal som skall användas,
utan principen.

Herr Pettersson säger att ingenting
har inträffat efter år 1966 som motiverar
en ändrad ståndpunkt. Kan herr
Pettersson förutse någon situation, då
någonting kan inträffa som skulle förmå
herr Pettersson att på denna punkt
ändra inställning?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande

av det förslag, soin innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslagen för
budgetåret 1970/71 till rundradioverksamheten
m. m. jämte motioner.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
2 januari 1970, föreslagit riksdagen att
dels anvisa i statsrådsprotokollet angivna
anslag till rundradioverksamheten
m. m., dels medgiva, att televerket bemyndigades
lägga ned driften av trådradionäten
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

Kungl. Maj :ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1970/71 under de
skilda anslagen innebure,

att till Viss beredskapsutrustning
m. m. skulle anvisas ett reservationsanslag
av 650 000 kronor,

att till Ersättning för viss rundradioverksamhet
skulle anvisas ett anslag av
33 690 000 kronor,

att till Rundradioanläggningar skulle
anvisas ett investeringsanslag av
77 200 000 kronor

samt att till Radio- och televisionshus
skulle anvisas ett investeringsanslag
av 4 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
I: 207, av herrar Axelson och Skagerlund,
samt 11:241, av herr Eriksson i
Arvika in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 211,
av herr Jansson, Paul, m. fl., och II: 240,
av herr Börjesson i Falköping m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 344,
av herr Wikström, och 11:374, av fru
Anér, såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 362,
av herr Bohman m. fl., och II: 401, av
herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 485,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., och
II: 840, av herr Oskarson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 705,
av herr Bengtson, samt II: 849, av herr
Sundman och herr Eliasson i Sundborn,
dels de likalydande motionerna I: 711,
av fru Florén-Winther, och II: 816, av
herr Carlshamre,

dels motionen I: 717, av herr Levin,

dels de likalydande motionerna I: 725,
av herr Richardson, samt 11:833, av
herr Jönsson i Ingemarsgården och herr
Löfgren,

dels de likalydande motionerna I: 728,
av fröken Stenberg, och II: 839, av herr
Xordstrandh,

dels ock motionen 11:245, av herr
Mellqvist m. fl.

I motionerna 1:362 och 11:401 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att tillläggsdirektiv
skulle utfärdas till 1966
års reklamutredning att snarast utreda
och framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser för den reklamverksamhet
som fordrades för att ett av pressen
ägt fristående, reklamfinansierat företag
för TV-produktion skulle kunna
komma till stånd, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en parlamentarisk delegation
kompletterad med företrädare för vetenskap
och teknik för att följa den
internationella tekniska och ekonomiska
utvecklingen på televisonens område
och med uppgifter i övrigt enligt vad
i motionerna anförts samt att Kungl.
Maj:t måtte framlägga förslag om reformer
beträffande radio- och TV-monopolets
arbetsformer i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:705 och 11:849 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
utredning av frågan om den framtida
finansieringen av ljudradio- och
televisionsverksamheten.

I motionerna 1:711 och 11:816 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att uttala sig för att radionämndens
ledamöter borde utses av riksdagen
samt att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag angående
upprättande av ett till radionämnden
knutet utredningskansli.

I motionerna 1:725 och 11:833 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en parlamentarisk utredning rörande
radio-TV-verksamhetens organisation
och finansiering i framtiden.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamhetcn m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:705 och 11:849 och med
avslag å motionerna 1:362 och 11:401
samt I: 725 och II: 833 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande radio-TV-verksamhetens
finansieringsfrågor
m. m.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 711 och II: 816,

3. att riksdagen måtte

a. till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 77 200 000 kronor,

b. medgiva, att televerket i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 2 januari 1970 förordat bemyndigades
lägga ned driften av trådradionäten,

4. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1970/71
på kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 4 500 000 kronor,

5. att riksdagen måtte till Viss beredskapsutrustning
m. m. för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 728 och II: 839 samt
1:344 och 11:374, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 33 690 000 kronor,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 717,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 211 och II: 240,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 840,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 207 och II: 241,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 245.

Reservationer hade anförts

1, beträffande tilläggsdirektiv till
1966 års reklamutredning m. m. och
parlamentarisk utredning rörande radio-
och TV-verksamhetens organisation
och finansiering i framtiden, av

a. herrar Axel Andersson (fp), Eric
Peterson (fp), Wikström (fp), Kullstad
(fp) och Mundebo (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 725 och
II: 833 och i anledning av motionerna
I: 362 och II: 401 samt I: 705 och II:
849 som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört om
en parlamentarisk utredning rörande
radio- och TV-verksamhetens organisation
och finansiering i framtiden;

b. herrar Bohman (m), Strandberg
(m), Cassel (m) och Petersson i Gäddvik
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:362 och 11:401 och i anledning
av motionerna I: 725 och II: 833
samt I: 705 och II: 849 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande tilläggsdirektiv
till 1966 års reklamutredning, m. m.;

2, beträffande radionämnden m. m.,
av herrar Bohman (m), Strandberg
(m), Cassel (m) och Petersson i Gäddvik
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 711 och II: 816 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande tillsättande
av radionämnden, m. in.;

3, beträffande medelsanvisningen under
anslaget till ersättning för viss

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten
rundradioverksamhet, av, utom annan,
herr Wikström (fp), som dock ej antytt
sin mening.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta är ett stort ärende,
kanske inte främst finansiellt utan
därför att det har att göra med principer
som rör yttrandefriheten i etern
och möjligheterna till ett varierat programutbud.
I en folkpartistisk reservation
till utlåtandet föreslås en parlamentarisk
utredning om radio- och TVverksamheten,
om dess organisation
och finansiering i framtiden.

Vilka är nu skälen till att vi vill ha
en sådan utredning? Får jag, herr talman,
mycket kortfattat beröra några
av dem. Det första är att utbyggnadsplanen
från 1966 lider av påtagliga
brister. Systemet med två TV-kanaler
som konkurrerar med varandra har
redan visat sig vara tveksamt. Det råder
en uppenbar brist på samordning.
Man konkurrerar om samma nyheter,
och detta väcker irritation på många
håll. Man konkurrerar med samma programtyper,
ofta vid samma tider. Över
huvud taget brister det i fråga om differentieringen
i programvalet och programinriktningen.
Dessutom är finansieringsfrågorna
på sikt inte lösta.
Fortsättes den nuvarande politiken,
kommer licensavgifterna redan om
några år att uppgå till 350 å 400 kronor.
Ändå kan med en sådan avgift
programtiden inte väsentligt utsträckas,
vilket naturligtvis vore önskvärt
med tanke på de stora grupper, för
vilka programmen i radio och TV är
den väsentliga både underhållningsoch
utbildningsmöjligheten.

Vi anser dessutom att det vore önskvärt
att få utredd frågan om tillskapandet
av ett forum för en saklig och ansvarig
debatt om programsättning och
programplanering. Vi har ett ganska
märkligt läge just nu när det gäller
etermedierna. Det finns för närvarande
inte något ansvarigt organ där en
offentlig debatt kan föras om program -

m. m.

sättningen i Sveriges Radio. Riksdagen
är inte något sådant forum. Många riksdagsmän
har gjort den erfarenheten
när de aktualiserat frågor som gäller
programsättningen på ett eller annat
område i radio eller TV, att det har
påpekats att detta inte kan eller bör
diskuteras i riksdagen. Radionämnden
har till uppgift att diskutera programmen
i efterhand men har inga som
helst möjligheter att uttala sig om den
framtida programsättningen. Sveriges
Radios styrelse är ett slutet organ utan
insyn från allmänheten. Inte ens protokollen
är offentliga.

Det finns ett påtagligt behov av en
vidare programdiskussion. Detta har
framhållits i många sammanhang. Jag
tänker på försvarsministerns uttalande
häromåret, när han påpekade den bristande
avvägningen mellan å ena sidan
de uppseendeväckande händelser som
tar sig formen av demonstrationer, å
andra sidan allt det lugna och målmedvetna
skeendet i folkrörelser, ungdomsorganisationer
o. s. v. På motsvarande
sätt har önskemål framförts från kyrkorna,
från de fackliga organisationerna
och från ungdomsrörelserna. Från
dessa och andra håll har uttryckts behov
av att i något sammanhang finna
ett forum, där man kan föra en debatt
i vilken Sveriges Radio inte bara är en
mottagande part utan också tvingas att
argumentera för sin programsättning.

I de yttersta av dessa dagar har vi
upplevt att även producenterna börjat
ta del i denna diskussion. Jag kan inte
underlåta, herr talman, att avge en viss
sympatiyttring för de producenter som
i olika sammanhang tar till orda i dessa
programfrågor. I alla andra yrken
i vårt land har man möjlighet att föra
en debatt i tidningarna eller på annat
sätt om de problem som man sysslar
med. Det måste väl då vara orimligt att
producenterna på Sveriges Radio inte
skall ha möjlighet att kommentera programsättningen,
de egna programmen
och program som görs av kolleger eller
rentav kommentera radionämndens ut -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

slag. Även om jag råkar vara medlem
av radionämnden upplever jag det såsom
orimligt att ett opinionsorgan som
radionämnden skall behandlas på det
sättet att man inte önskar en diskussion
om konsekvenserna av radionämndens
utslag i konkreta frågor.

Också Sveriges Radios styrelse har
markerat ett växande intresse för att
ta upp konkreta programfrågor. Man
låter sig inte längre nöja med att direktionen
handlägger avgörande programfrågor.
Styrelsen har i olika sammanhang
uttryckt ett behov av att själv få
ta itu med dessa problem. Vi tycker att
det vore önskvärt att knyta an till radioutredningens
förslag om ett programråd,
ett forum för ett ansvarigt
och sakligt samtal mellan Sveriges Radio,
dess styrelse, direktion och producenter
samt allmänheten, som skulle
kunna företrädas genom ett urval människor
som representerar de fackliga
organisationerna, de stora ungdomsrörelserna,
kyrkorna, de andra folkrörelserna,
pressen, skolorna, universiteten
o. s. v. Över huvud taget skulle detta programråd
fungera såsom ett Miniatyrsverige
i radio- och TV-frågor. Självfallet
skulle ett sådant forum inte vara
ett beslutande organ. Men man skulle
inte i ett sådant forum kunna avvisa
diskussion på det sätt som man för närvarande
gör i riksdagen, där det sägs
att frågan i och för sig är intressant
men den kan inte diskuteras här, eller
i radionämnden, där man är hänvisad
till att granska programmen i efterskott.
I detta forum skulle man utan
formella hämningar ha möjlighet att
diskutera den programsättning som nu
sker och framföra önskemål för framtiden.
Självfallet skulle ett sådant programråd
sammanträda i pressens närvaro,
så att diskussionen verkligen
nådde allmänheten.

Det väsentliga är bl. a. de argument
som framförs från olika håll. Varför
gör Sveriges Radio ett visst urval av
nyheterna i en viss fråga? Varför väljer
man en viss typ av program på en

viss punkt? Varför gör man en viss
vinkling? Varför har man den avvägning
mellan olika programtyper som
har förekommit under det senaste året?
På alla dessa punkter skulle man vara
tvungen att ge argument och att få ta
argument. Man kan förmoda att det så
småningom, precis som på andra områden
i den offentliga debatten, skulle
bli lödiglieten i argumenten som avgjorde
i vad mån man sedan från Sveriges
Radios sida skulle rätta sig efter
sådana önskemål och synpunkter.

Centern har — om jag har läst rätt

— anslutit sig till tanken på ett folkligt
programråd. Jag har i dag hört att ordföranden
i Sveriges Radios styrelse,
landshövding Per Eckerberg, har gjort
ett uttalande i vilket han ställt sig positiv
till ett förslag om ett programråd.
Jag är övertygad om att ett sådant måste
komma inom en snar framtid, om
inte annat av det skälet att man inte
i längden kan ha ett av samhället styrt
monopol där allmänheten förvägras
möjligheten till en ansvarig och faktainriktad
dialog som tvingar Sveriges
Radio att ge argument för den policy
man använder.

Vart och ett av dessa skäl — bristerna
i det nuvarande systemet med intern
konkurrens, osäkerheten om den
framtida finansieringen och inte minst
behovet av en ansvarig programdialog
mellan Sveriges Radio och allmänheten

— är så starkt att det motiverar den
utredning som vi begär. Tillsammans
får dessa skäl en förödande tyngd.

Låt mig härefter beröra ett par andra
punkter i detta utlåtande. Den första
gäller radionämnden. Jag skall bara
göra en kommentar ur två synpunkter.
I övrigt känner jag mig förhindrad att
uttala mig, eftersom jag är medlem av
nämnden.

Jag har i nämnden påpekat att det
för närvarande inte finns någon samlad
redovisning av de utslag som görs.
Man kan notera att antalet anmälningar
till radionämnden växer. Också antalet
anmärkningar på sända program har

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

vuxit. Men ingenstans ges för närvarande
en samlad framställning av dessa
utslag. Det finns alltså inte något
underlag för en samlad bedömning av
programverksamheten. Ett sådant underlag
skulle vara av mycket stort värde
inte bara för oss i riksdagen utan
kanske framför allt för de människor
i folkbildningsorganisationer, i folkrörelser
och i andra sammanhang som
vill ha ett sakligt underlag för att metodiskt
studera programsättningen. En
sammanställning av detta slag skulle
gärna kunna förses med kommentarer.
Vi skulle här så småningom få en värdefull
sammanställning av hur ett ansvarigt
opinionsorgan som radionämnden
har bedömt skilda program. Med
tiden skulle kanske en codex ethicus
växa fram som gjorde det möjligt för
nya producenter att lättare bilda sig
en uppfattning om vilka värderingar
som i nämnden legat bakom friande
och fällande utslag.

Det är också uppenbart att radionämnden
skulle behöva ett förstärkt
kansli. För närvarande har man en deltidsanställd
arvoderad sekreterare. Det
finns mycket små möjligheter att göra
långsiktiga undersökningar av programsättningen.
Radionämnden har
vid något tillfälle vänt sig till professor
Westerståhl och hans institution och
fått mycket värdefulla undersökningar
gjorda. Det har också Sveriges Radio
gjort i andra fall. Självfallet skulle det
underlätta vårt vetande om programsättningen
därest det fanns möjligheter
att kontinuerligt följa vissa typer
av program och kanske framför allt
utnyttja den möjlighet som radionämnden
praktiskt taget hittills inte har utnyttjat,
nämligen att själv ta initiativ
till granskning av vissa program eller
vissa programtyper. Nu begränsas
granskningen huvudsakligen till sådana
program som anmälts av någon person
eller organisation.

Låt mig till sist, herr talman, ta upp
en fråga som har berörts i den motion

som jag har väckt tillsammans med fru
Kerstin Anér. I motionen begärs ett
anslag till Sveriges Radios forskningsoch
arkivservice. Vi har föreslagit att
det anslag som Sveriges Radio äskade
på 185 000 kronor skall ställas till förfogande.
Vi upplever mycket starkt behovet
av en mera målinriktad forskning
på detta område. Den universitetsbaserade
massmediaforskningen har
tagit de första trevande stegen. Vi ligger
långt efter andra länder på den
punkten. Men det föreligger också uppenbara
brister för närvarande när det
gäller att skaffa material för en bedömning
av program som Sveriges Radio
sänder. Den som någon gång begärt en
utskrift av ett ljudradioprogram vet
att det är utomordentligt svårt och tar
mycket lång tid att få en sådan.

Stora delar av det källmaterial som
ger en intressant belysning åt det
svenska samhällets utveckling och historia,
radio- och TV-program löper
dessutom risk att försvinna. Åtskilligt
har faktiskt redan försvunnit. Det är
därför mycket angeläget att så snabbt
som möjligt förstärka Sveriges Radios
forsknings- och arkivservice. Jag föreställer
mig att man i utskottet, när man
inte velat gå med på vårt yrkande,
knappast har bedömt frågan ur statsfinansiell
synpunkt. Man har väl helt
enkelt inte varit klar över att läget är
så allvarligt som det är när det gäller
möjligheterna att bedriva en mer målinriktad
och kvalificerad forskning,
byggd på det material Sveriges Radio
har. Det minsta man kan göra för att
så småningom få en bättre massmediedebatt
är att garantera att det material
som Sveriges Radio disponerar säkerställs
och att man i ökad grad kan börja
göra det tillgängligt för forskning.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall inte bara till den
folkpartistiska reservationen utan även
till den motion som jag har väckt och
som i denna kammare bär nr 344.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamheten in. in.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig,
varvid ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste
vice talmannen.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Jag tror att det är sjätte
året i följd som jag står i denna talarstol
och skall framlägga synpunkter på
hur vi i moderata samlingspartiet ser
på frågan om det nuvarande monopolsystemet.

Jag vill i dag börja med ett påpekande.

Vi har inlett årets partimotion från
moderata samlingspartiet med att hänvisa
till hur Europarådets rådgivande
församling i slutet av januari antog ett
enhälligt uttalande, som innebar ett avståndstagande
från statligt monopol på
radio- och TV-sändningar. Vi hade, herr
talman, då inte tillgång till den tryckta
resolutionen i Europarådet, nr 428. Sedan
den kommit oss till handa kan vi
konstatera att det kanske med riktigare
översättning borde ha stått att det enhälliga
uttalandet i Europarådets rådgivande
församling innebar ett avståndstagande
från regeringskontrollerat
monopol på radio- och TV-sändningar.
Den nyansskillnad som ligger häri
vill jag gärna betona och dessutom rätta
till vårt skrivsätt, sedan vi nu i tryck
har läst resolutionen.

Sedan vi sist debatterade dessa frågor
har ingenting hänt som föranleder
oss att gå ifrån våra grundläggande värderingar
i själva monopolfrågan. Det är
för oss fullt klart att demokratins försvar
och förnyelse kräver en fri opinionsbildning.
Vi har som självklara
medborgerliga rättigheter hävdat tryckfrihet
och yttrandefrihet — och det gör
vi för alla partiers vidkommande. Det
måste vara stridande mot de demokratiska
idealen om man har ett system
med monopol och förmynderskap från
statsmakternas sida över opinionsbildningen.
Det är för oss inom moderata

samlingspartiet självklart att de betydelsefulla
opinionsmedia som radio och
TV utgör inte får vara något undantag.
Vi kan lika litet nu som förr acceptera
ett bibehållet radio- och TV-monopol. I
och för sig ligger nämligen i detta stora
risker för en utveckling mot självtillräcklighet,
mot bristande objektivitet
eller rent av — måhända — politiskt
maktmissbruk.

Detta är våra grundläggande värderingar,
och jag behöver väl inte plädera
mer för dem i dag.

Det finns emellertid även andra faktorer
som gör att en omprövning av
vårt nuvarande system synes bli absolut
nödvändig. Jag tänker på de ekonomiska
skälen och inte minst på den tekniska
utvecklingen, som vi något berörde
i diskussionen om föregående ärende.
Jag har under årens lopp här vid
ett flertal tillfällen fört fram synpunkter
på den tekniska utvecklingen, på
trängseln i etern, på frekvensplaneöverenskommelser
o. d. och noggrant analyserat
dessa problem. Jag skall inte
trötta herr talmannen och kammarens
ärade ledamöter med att nu på nytt ge
mig in på en teknisk analys, även om
det i och för sig skulle vara trevligt att
göra en sådan. Så mycket har väl inte
hänt sedan vi diskuterade denna fråga
för ungefär ett år sedan. Vi vet likväl
så mycket att för varje år som går tillkommer
det nyheter, inte minst på den
tekniska sidan, som gör att vårt nuvarande
monopolsystem på något längre
sikt kommer att vara totalt ohållbart att
upprätthålla.

Men jag är också medveten om att
denna tekniska utveckling med satellittekniken
och med helt nya tekniska rön
— vi har i en motion bl. a. påpekat att
laserprincipen kommer att innebära en
revolution på TV-teknikens område —
för med sig ett mycket stort antal synnerligen
komplicerade frågor. Vi blundar
inte för dem. Tvärtom säger vi att
vi med vårt tekniska kunnande här i
landet har all orsak att nogsamt följa
med i denna utveckling, inte i syfte att

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

försöka sätta något slags spärrar för utvecklingen
och i någon tro att kunna
undvika vad som kommer att vara en
realitet i morgon, utan för att efter
bästa förmåga nyttja dessa nya tekniska
möjligheter i hela mänsklighetens tjänst.
Jag kan bara påpeka att den amerikanska
rymdstyrelsen tänker börja med
att i Indien med denna nya teknik försöka
sprida kunskaper till detta u-lands
invånare.

Vi har, som också herr Wikström påpekade,
nu fått en viss erfarenhet av det
nya systemet med kanalerna 1 och 2 i
TV. Man trodde sig ha skapat ett system
som skulle kunna ge en riktig konkurrens.
Vi har tidigare sagt att vi inte tror
på detta. Delvis har väl utvecklingen givit
oss rätt, även om jag skall avstå från
alltför ingående kommentarer på den
punkten med hänsyn till att tvåkanalsystemet
hittills har fungerat under så
kort tid. Men nog har det gnisslat, och
nog har det gnytts en hel del både från
tittarna och från de anställda. Jag behöver
inte här relatera allt vad som därvidlag
ägt rum.

Ett förhållande som man kanske skall
beakta är att man för det nya tvåkanalsystemet
har skaffat en utökad organisationsapparat
inom Sveriges Radio
och TV, som har fört med sig att man,
kanske för att sysselsätta sina egna anställda,
tvingas till för stor del egenproduktion.
Detta påverkar de fria, privata
producenterna och ställer dem i
en besvärlig situation.

Jag är inte ensam, herr talman, om
denna min uppfattning. Jag har funnit
en intervju av förre TV-chefen Baehrendtz,
där han säger att det i samband
med införandet av TV 2 hade varit
lämpligt att bygga ut samarbetet med
exempelvis filmbranschen för produktion
av olika program. Han säger i intervjun
att man kanske har viljan, men
tillägger att cheferna hos Sveriges Radio
och TV är offer för själva organisationsdynamiken.
Det gäller att inte
komma i sämre läge än konkurrenten,
och så laddar man upp med personal

och resurser, och följden blir en fast
stab så stor att det inte blir pengar över
till att beställa några program utanför
företaget. Och läget blir än mer prekärt
när äskandena skärs ned av Kungl.
Majrts kansli. Då kan det till och med,
säger Baehrendtz, bli svårt att få programpengarna
att räcka till för den egna
produktionen.

Det var väl ändå inte en utveckling
som man tänkte sig, när vi bestämde
oss för det nuvarande systemet.

Vi vidhåller med lika stor skärpa som
tidigare år vår uppfattning att här måste
till fristående, konkurrerande radiooch
TV-företag. Vi har i partimotionen
angivit hur de kan organiseras. Man
kan tänka sig en parlamentariskt tillsatt
nämnd eller styrelse som fördelar
sändningstiden mellan sinsemellan konkurrerande
programföretag. I de allmänna
avtalsbestämmelserna kan man
fastställa regler beträffande både etiken
och kvaliteten, eventuella skyldigheter
att sända utbildningsprogram, att tillgodose
lokala intressen i informationshänseende
o. s. v.

När det gäller finansieringsmetodiken
säger vi att den kanske mest naturliga
inkomstkällan för dessa oberoende bolag
är att de får möjligheter till reklamfinansiering.
Vi betonar dock klart att
reklamfinansiering endast är ett alternativ
av flera finansieringsformer.

Varje gång vi talar om reklamfinansiering
av massmedia säger man alltid
från motståndarnas sida att detta kommer
att innebära en obehörig påverkan
på programutformningen. Jag hoppas
verkligen att vi i årets partimotion har
vederlagt dessa resonemang. Vi har
klart visat vilka metoder vi kan tänka
oss att arbeta efter. Vi förkastar den
amerikanska metodiken, nu som tidigare.
Vi pekar närmast på en metodik
som i någon mån skulle kunna påminna
om det system man har i England.
Vi redovisar i partimotionen de olika
möjligheter som därvidlag finns.

En nyhet som vi har tagit med i år
för att ännu mer visa att vi inte är

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

rädda för reklamfinansiering, klart avgränsad
från vissa speciella intressen,
är att vi klart säger ifrån att vi inte
har någonting emot att diskutera införande
av vissa bestämda förbudsregler,
t. ex. i avseende på sprit- och tobaksreklam.

Mycket skulle kunna vara att säga
på den punkten, men jag kan hänvisa
till årets partimotion samt till vad vi
framhållit i reservation 1 b.

Vi är ju inte ensamma i världen att
ha bekymmer med hur man skall finansiera
en utvidgad radio- och TV-verksamhet,
framför allt det senare. Det intressanta
är att i land efter land i Europa
har man under årens lopp kommit
fram till att kostnaderna redan för den
så att säga normala sändningen blir så
stora att man får licensavgifter av sådan
höjd att folk säkerligen skulle vägra
betala dem. Därför har man också
i de flesta västeuropeiska länder och
även i vårt östra broderland Finland
gett sig på reklamfinansiering för att
klara ekonomin.

Sverige har de högsta TV-licensavgifterna
i Europa. Det är väl inget problem
just i dag, men eftersom jag ser att
undervisningsministern är i kammaren
skulle det vara intressant att av honom
få veta hur han ser på den kommande
ekonomiska utvecklingen för radio
och TV. Så mycket är redan i dag
klarlagt att de nuvarande licensavgifterna,
även med de extra 100 kronorna
för färg-TV, icke kommer att räcka mer
än kanske ett eller högst två år till. Då
har man nått ett tillstånd då samtliga
medel i ljudradiofonden är förbrukade
—- de medel som vi tidigare har betalt
för att ha råd att bygga ut vårt TV-nät.

Det anmärkningsvärda i årets statsverksproposition
är att just den ekonomiska
utveckling som vi tidigare varnat
för visar sig nu ha blivit en realitet.
Sveriges Radio kan inte längre tillstyrka
utbyggnaden av sändningsnätet i riket
att omfatta hela svenska folket. Nu
stoppar statsrådet beställningsbemyndigandena
för televerket för den fortsatta

TV 2-utbyggnaden enligt de principer
som vi tidigare haft år efter år. Kontentan
blir, herr statsråd, att om man
stoppar beställningsbemyndigandena,
kommer 7 procent av svenska folket att
få betala dryga TV-licensavgifter utan
att ha möjlighet att se TV 2. Kan Ni
tycka att det är rättvisa och jämlikhet
här i riket att ta licenspengar av människor
för något som de inte kan se
med det system som man nu bygger
upp?

Hur tänker Ni lösa detta? Ja, Ni kan
aldrig lösa det, om Ni skall använda licensfinansieringsmetoden
som enda metod,
på annat sätt än genom att högst
avsevärt höja licensavgifterna. Vi kommer
då att få licensavgifter på 400,
kanske 500 kronor.

Det är inte bara frågan om utbyggnad
av TV 2-nätet så att alla i Sverige
kan se TV 2-programmen. Det finns en
annan företeelse som är mycket oroande
och som också kommer att innebära
att ekonomin för Sveriges Radio inom
en snar framtid inte ens går på knäna.

Jag har avsiktligt avstått från att närmare
analysera det senaste årets utveckling
i produktivitetshänseende etc.
inom Sveriges Radio och TV. Jag har
avstått av det enkla skälet att jag kan
acceptera problem, mindre produktivitet
m. m. under uppbyggnadsskedet,
men jag kan inte underlåta, herr talman,
att än en gång belysa vart det håller
på att barka hän.

Om jag med utgångspunkt i Sveriges
Radios egna prognoser och årsberättelsen
för perioden 1961/62 till
1967/68 tittar på antalet sända TV-timmar
per anställd, så visar det sig att
produktiviteten inom Sveriges Radio
under hela denna period minskat med i
genomsnitt 6 procent per år. Medellönen
för de anställda har under samma
tidsperiod ökat med i runt tal 6,75 procent
per år — allt enligt Sveriges Radios
egna siffror, prognoser och årsberättelser.
Om man i fortsättningen kommer
att ha samma produktivitetsutveckling
som hittills och en liknande löne -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

utveckling som hittills — den torde i
själva verket bli betydligt snabbare —
då kommer Sveriges Radio och TV
1973/74 att behöva ha 4 959 direkt anställda,
att döma av prognosen för det
beräknade antalet sändningstimmar. Då
räcker inte nuvarande licensavgifter till
på långa vägar. Inte ens en höjning med
100 kronor torde räcka, utan höjningen
blir betydligt större. Det belyser än mer
behovet av att förutsättningslöst undersöka
och pröva en ny metodik för den
framtida uppbyggnaden av vårt radiooch
TV-väsende. Detta framgår av reservation
1 b, till vilken jag ber att få
yrka bifall. I den kräver vi att man
förutsättningslöst prövar andra former.

I vår partimotion i år räknar vi upp
en del nya ting som skulle kunna åstadkommas.
Vi föreslår bl. a. att en särskild
parlamentarisk delegation borde
få i uppdrag att följa upp den tekniska
utvecklingen och föreslå lämpliga åtgärder.
I annat fall kommer säkert vi politiker
i efterhand, så snabbt som utvecklingen
går framåt. Vi räknar också
upp — det gladde mig att här delvis få
ett instämmande från herr Wikström —
en del reformer som omedelbart och
utan utredningar kan genomföras. Bl. a.
borde resultatet av de tittar- och lyssnarundersökningar
som görs i fråga om
programmen omedelbart kunna offentliggöras.
Vi borde få möjlighet att ge
vår mening till känna om programpolitiken
och programmens utformning.
Sammanställningar av sådana meningsyttringar
skulle också kunna offentliggöras.
Vi kräver, som herr Wikström
nyss nämnde, att utskrifter av programmen
snabbt och kostnadsfritt ställs till
förfogande till de programdeltagare
som så önskar eller till de personer och
organisationer som direkt är berörda
av programmen.

Vi föreslår vidare att enskilda människor
och organisationer skall få bättre
skydd mot övergrepp eller orättvis
behandling. Det skulle kunna åstadkommas
genom inrättandet av en särskild
radio- och TV-ombudsman, i princip

motsvarande JO-institutionen. Allt detta
framgår av reservation 1 b.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2, där vi kräver
att få ett nytt system för tillsättande av
radionämnden. Radionämnden utses för
närvarande av Kungl. Maj:t, vilket vi
anser vara ett olämpligt system. Vi önskar
att riksdagen skall ha möjlighet att
utse ledamöter av radionämnden. Vi
tar i reservationen också upp vad jag
fattade att herr Wikström ansåg vara
rimligt, nämligen att Sveriges Radio
skall få ett kvalificerat utredningskansli.
Det var glädjande att höra ett instämmande
på den punkten.

Herr talman! Jag yrkar således bifall
till reservationen 1 b och reservationen
2.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom
handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr ÅKERLUND (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 88 och
122, hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda propositioner
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från den dag propositionerna
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 6, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1970/71 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 136, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
”För nit och redlighet i rikets
tjänst”;

nr 137, i anledning av motion om
samordning av den civila och militära
sjukvårdsutbildningen; samt

nr 138, i anledning av motioner om
en regionplan för användningen av
landets grustillgångar.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

103, om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen; nr

118, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m.; samt

nr 124, angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa.

Anmäldes och bordlädes
jordbruksutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av motioner angående förhandlingar
rörande prissättningen på
jordbrukets produkter; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av motioner om
belysningsutrustningen på motorfordon;

nr 22, i anledning av motioner angående
körkortsutbildningen och utbildningen
av trafiklärare m. m.;

nr 23, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera den socialmedicinska
forskningen;

nr 24, i anledning av motioner om
försök med Hibitan i den profylaktiska
tandvården;

nr 25, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare
i glesbygd; och

nr 26, i anledning av motion om obligatorisk
utrustning av motorfordon
med första förband.

Meddelande ang. enkla frågor
Anmäldes och bordlädes eu av herr
Lidgard och fröken Stenberg undertecknad
motion, nr 1130, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 77, angående
förbättrat studiestöd.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Kaijser (m) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
”Innebär den i de av riksbibliotekarien
den 13.3.1970 avgivna
föreskrifterna angående den framtida
dispositionen av statliga gymnasiebibliotek
i universitetsstäder m. m. ingående
föreskriften att överbibliotekarien
i Göteborg har rätt att i samråd med
riksbibliotekarien till andra institutioner
överlämna sådana delar av de äldre
samlingarna som icke kan anses ha relevans
för den lokalhistoriska forskningen
i Karlstad att endast lokalhistorisk
forskning i fortsättningen bör bedrivas
i städer med universitetsfilialer,
och vad avses i så fall med lokalhistorisk
forskning?”; samt

av herr Åkerlund (m) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
”Har Statsrådet övertygat sig
om att kraftfulla åtgärder konsekvent
är insatta för att skydda hotade sändebud
från främmande länder mot skymfande
tillmälen och våldshandlingar,
och vilka initiativ till åtgärder utöver
de polisiära ämnar statsrådet vidtaga
för att garantera sändebudens integritet
och säkerhet?”

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/ Solveig Gemert

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Onsdagen den 15 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 52.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag vill i egenskap av
motionär i denna fråga understryka ett
par saker i herr Wikströms framställning
samt komplettera på en enda
punkt. Men låt mig allra först ange utgångspunkten
för min motion: övertygelsen
att radio- och TV-verksamheten
är något som i allra högsta grad angår
och intresserar flertalet människor i
vårt land. Det torde inte vara lätt att
finna någon verksamhet som i lika hög
grad berör de enskilda människorna i
deras dagliga liv som den verksamhet
Sveriges Radio bedriver. Det är därför
naturligt att i första hand betrakta radiofrågan
som en allmänhetens servicefråga
och därvid ställa sig bl. a. dessa
frågor: Har allmänheten tillräckligt stora
möjligheter att påverka verksamheten?
Utnyttjas den moderna teknikens
möjligheter på bästa sätt?

Vad den första frågan beträffar vill
jag hänvisa till det förslag om ett programråd
med representanter för lyssnare
och folkrörelser som herr Wikström
talade om före middagspausen.
Den lösning denna fråga fick 1966 kan
inte anses tillfredsställande. Det heter i
statsutskottets utlåtande att man ville
förstärka Sveriges Radios intresseförankring
i samhället: ”Detta avses ske
på liknande sätt som år 1956, då aktiekapitalet
ökades efter överläggningar

om dess storlek och fördelning. Breddningen
av intresserepresentationen i företaget
avses ske genom att en nyteckning
av aktier —- motsvarande exempelvis
en fördubbling av aktiekapitalet —
i huvudsak kommer folkrörelserepresentationen
till godo. Frågan om aktiekapitalets
storlek och den närmare fördelningen
av aktieposterna blir i första
hand en förhandlingsfråga mellan staten
och de nuvarande aktieägarna

_ if

Denna syn förefaller mig starkt präglad
av ett föråldrat aktiebolagstänkande.
Ett nytt grepp behövs, och jag ansluter
mig helt till den tanke på ett programråd
som finns i folkpartiets reservation.

Vid radiofrågornas behandling vid
1966 års riksdag fanns ett påtagligt intresse
för vad som då kallades särskild
rundradio. I propositionen gavs en
ganska ingående redogörelse för 1960
års radioutrednings synpunkter och remissinstansernas
uppfattning i denna
fråga. Bakgrunden var den att det på
ljudradiosidan fanns möjligheter att genom
teknisk klyvning av de tre riksomfattande
FM-kanalerna få ytterligare tre
kanaler. Man utgick ifrån att en av dessa
kanaler skulle användas för stereofoniska
sändningar, medan de två övriga
skulle kunna användas för andra ändamål.

Radioutredningen framhöll att det
under arbetets gång hade kommit fram
önskemål om program som tillsammans
vittnade om ett starkt behov. I åtskilliga
fall avsåg dessa önskemål sådana
programändamål eller hänförde sig till
så klart avgränsade grupper inom publiken
att de inte var lätta att förena
med den allmänna målsättningen för
Sveriges Radios verksamhet. Angelägna
programbehov, hette det, återfinns ex -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

iir en alternativ möjlighet, som närma -

empelvis inom olika delar av undervisnings-
och utbildningsområdet, vidare
hos intresseorganisationer, folkrörelser
och diverse samfund med omfattande
kommunikations- och kontaktproblem.
Radioutredningen föreslog att ilen här
tanken skulle utvecklas vidare, även om
man inte hade något konkret utarbetat
förslag. Vid remissbehandlingen visade
det sig att inånga ställde sig positiva,
bland dem TCO, HSB, Kooperativa förbundet,
Kooperativa kvinnogillesförbundet,
RLF, Svenska kyrkans diakonistyrelse
och Sveriges frikyrkoråd. Det
var ytterligt få som ställde sig negativa.

Av ännu större intresse är att notera
den positiva syn som kommer till uttryck
i departementschefens yttrande.
Han säger visserligen att förslaget är
litet för skissartat för att kunna läggas
till grund för något närmare ställningstagande
och att det finns vissa tekniska
problem att lösa, men hans yttrande
vittnar ändå om ett påtagligt intresse.
Jag citerar ett stycke:

”För det fall tekniska och ekonomiska
betingelser för systemets användning
skulle konstateras föreligga är jag emellertid
beredd att överväga frågan om
en fortsatt utredning om förutsättningarna
och formerna för utnyttjande av
ifrågavarande sändningsmöjligheter. En
sådan utredning synes även böra innefatta
frågan om nyttjande av de ytterligare
sändningsmöjligheter, som kan
åstadkommas med hjälp av lokala TV-,
FM- och AM-stationer samt trådradionätet.
I sammanhanget bör kartläggas
vilket intresse som kan föreligga hos
olika undervisningsmyndigheter, intresse-
och bildningsorganisationer,
folkrörelser etc.”

Statsrådet Palme diskuterade ytterligare
en del tekniska frågor och avslutade
denna del av sin framställning på
följande sätt:

”Slutligen bör frågan om den institutionella
ramen för här ifrågavarande
verksamhet enligt min mening bedömas
förutsättningslöst, där den av utredningen
föreslagna särskilda rundradion

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

re kan prövas.”

Detta är, herr talman, i själva verket
ett embryo till utredningsdirektiv. Det
finns alla skäl att på nytt aktualisera
frågan om särskild rundradio. Jag ber
att med dessa ord få yrka bifall till
folkpartiets reservation till detta statsutskottsutlåtande.

Fru WALLENTIIEIM (s):

Herr talman! Det finns flera reservationer
till detta utlåtande, och först
skulle jag vilja ta upp reservation 1 b.

Herr Strandberg återkommer med det
sjätte kapitlet i denna följetong. Han
motiverar på samma sätt nu som tidigare.
Med all skärpa understryker han
att man vill ha ett oberoende och fristående
radio-TV-företag vid sidan av
Sveriges Radio. Därmed skulle man säkra
en fri och mera allsidig opinionsbildning,
en bättre samhällsdebatt, en
rikare information, bättre urval av nyheter
o. s. v. Vi har hört dessa argument
många gånger — jag skulle nästan tro
att vi kan dem utantill.

Är herr Strandberg energisk, är vi
det också på andra sidan. Vi slår med
samma envishet vakt om Sveriges Radio
såsom ett från alla, både statliga
och privatekonomiska, intressen fristående
företag. Vi tillbakavisar påståendet
att ett sådant oberoende TV-företag
skulle betyda en förbättrad opinionsbildning.
Monopolet är ett tekniskt
monopol. Det finns — som herr Möller
yttrade här i kammaren någon gång och
som jag citerar ur minnet — inte en
klok tanke, som inte kan komma till
tals i Sveriges Radio. Ägandeförhållandena
är ju sådana att press, folkrörelser
och näringsliv äger företaget med vissa
procentfördelningar. De representerar
ett tvärsnitt av vår befolkning. De har
möjligheter såväl att framföra önskemål
och kritik som att utöva inflytande
på företagets verksamhet i dess olika
delar. Däri ligger enligt vår mening en
garanti för insyn och kontroll av företagets
verksamhet. Jag tillåter mig tviv -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

la på att en sådan kontroll och ett sådant
inflytande på samma breda bas
skulle kunna komma till stånd i ett reklamfinansierat
företag; det är ju ändå
dit man siktar. Det går inte att övertyga
mig om fördelen med tillkomsten
av ett önskat oberoende radio-TV-företag
vid sidan om Sveriges Radio, och
jag skulle tro inte heller utskottsmajoriteten.

Det har säkerligen inte förbigått herr
Strandberg att radiochefen flera gånger
med all kraft understrukit, att styrelsen
för Sveriges Radio aldrig har haft något
annat alternativ än en avgiftsfinansiering
av företaget. Jag vill citera också
ett annat yttrande av honom: ”Jag är
helt emot varje lösning som innebär att
förvärvslivet kommer in i bilden —
det vore utomordentligt olyckligt.”

Frågan om vi skall ha ett oberoende,
på ena eller andra sättet finansierat TVoch
radioföretag vid sidan av Sveriges
Radio är, herr Strandberg, en politisk
fråga. Det är en politisk bedömning vi
har att göra i detta sammanhang. Herr
Strandberg och utskottsmajoriteten har
i det stycket helt diametrala åsikter.

Det kan inte gärna ha undgått herr
Strandberg att moderata samlingspartiet
numera står praktiskt taget ensamt
i den här frågan. Centerpartiet är helt
på vår linje, och i och med att folkpartiet
har fått en annan ledare är man
också inom det partiet på glid.

Jag citerade vid debatten här i kammaren
år 1966 en hel rad ledaruttalanden
som visade att åtskilliga folkpartitidningar
inte alls hade samma uppfattning
i denna fråga som den dåvarande
ledningen för folkpartiet, som
var en ivrig förespråkare för ett fristående
företag.

Redovisningen i reservationen för
hur det nya företag som man har tänkt
sig skall byggas upp, fungera o. s. v. är
egentligen ganska ointressant. Som den
realist herr Strandberg ändå är, måste
herr Strandberg inse — med hänsyn till
det politiska läge vi har och så isolerat
som moderata samlingspartiet är i den -

na fråga — att detta motionerande år
efter år är rätt meningslöst.

I reservation 1 a sägs att 1966 års beslut
avseende en utbyggnadsplan för
radio-TV var behäftat med väsentliga
brister. Man anser att kanaluppdelningen
inte kommer att kunna fungera tillfredsställande.
Herr Wikström och herr
Strandberg var också inne på den linjen.

Inget är naturligtvis felfritt. Det har
inte heller någon gjort gällande. Bakom
beslutet om en kanaluppdelning år 1969
låg ett intensivt utredningsarbete. Det
innebar stora organisatoriska förändringar,
personalproblem, utbildningsproblem,
samordningsproblem m. m.
Det var här fråga om någonting helt
nytt och aldrig någonsin prövat. Att
allt inte har klaffat som man hade önskat
är ganska klart, och frågan är om
man verkligen hade väntat det. Måste
man inte rimligen räkna med initialsvårigheter?
Det har ändå bara gått ett
år. Jag tycker verkligen att kritiken i
detta avseende är litet förhastad och att
alltför snabba omdömen har fällts.

Bakom kravet på en kanaluppdelning
låg en återkommande debatt om att man
ville ha konkurrens, inte på det sättet
som herrarna helst önskade, men i alla
fall en konkurrens. En sådan konkurrens
ville man tillgodose genom en kanaluppdelning.

Herr Rydbeck uttalade inför avdelningen
att konkurrensen som en effekt
av kanaluppdelningen är påtaglig. Ambitioner
finns på båda sidorna, och
målsättningen står fast. Man söker också
ivrigt på ömse håll att finna riktiga
arbetsformer. Naturligtvis betyder resurserna
mycket, men inte allt, och de
måste tyvärr, som på så många andra
håll och i andra sammanhang, begränsas
och utgå från de ekonomiska realiteterna.
För att nu få en annan och
bättre ordning på detta — det är inte
lämpligt att omedelbart föreslå ändring,
anser reservanterna — vill folkpartiet
att man skall tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att se över orga -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

Ang. ;

nisatoriska spörsmål som sammanhänger
med kanaluppdelningen. Denna utredning
skulle syssla med mycket annat
också. Bland annat vill man ha ett
organ i någon form för behandling av
programfrågor. Såsom herr Wikström
förklarade, vill man ha ett forum för
saklig, ansvarig debatt beträffande programfrågor,
urval, uppläggning, tidläggning
o. s. v. I detta forum skulle allmänheten
och representanter för olika
organisationer och grupper ha möjlighet
att fritt diskutera och lägga fram
önskemål.

Herr Wikström beklagade att de försök
som gjorts att få dessa programfrågor
diskuterade i riksdagen inte hade
lyckats. Jag tillhör dem som tycker
att man får vara ganska tacksam för
det. Herr Wikström får förlåta mig,
men jag tror personligen inte att man
i ett sådant organ i en eller annan form
skulle ha några större förutsättningar
att få till stånd en saklig och ansvarig
debatt i programfrågor. Här i riksdagen
har yttrats många egendomliga och subjektiva
meningar beträffande Sveriges
Radios program, och man får ändå utgå
från att saklighet och ansvar finns
här i huset. Jag har alltså inte samma
tro på denna möjlighet som herr Wikström.
Det har i många sammanhang
talats om påtryckningsgrupper, och om
det system herr Wikström tänkt sig genomfördes
skulle dessa inte minska vare
sig till antalet eller i fråga om den
energi med vilken de skulle verka.

Jag vet inte något närmare om vad
radiostyrelsens ordförande landshövding
Eckerberg har sagt om detta, men
jag vet att programsättning och programpolitik
inte är lättbemästrade problem.
Jag vet att det finns en mängd
önskemål, synpunkter och behov runt
om i landet bland folkgrupper. Bakom
alla står olika opinioner. Herr Wikström
sade att detta forum skulle arbeta
som ett rådgivande organ. Det slutliga
ansvaret, det är vi alltså överens
om, skall ligga på Sveriges Radios styrelse
— det kan inte ligga någon annan -

91)

nslagen till rundradioverksamheten m. in.
stans. Om man skulle ha ett dylikt vidhängande
organ måste detta, såvitt jag
förstår, betyda att det hela blir mycket
mer tungrott och svårhanterligt. Det
skulle många gånger bli fråga om besvärliga
situationer för den ansvariga
ledningen när det gäller programavvägningar.

Många ord har sagts här och i andra
sammanhang om finansieringen av
rundradiorörelsen. Det iir också frågor
som den önskade parlamentariska utredningen
skulle försöka finna rimligare
lösningar på. Får jag till att börja
med säga att det äskade anslaget för
1970/71 totalt för investeringar och
drift av radio och TV är 571,1 miljoner
kronor. Departementschefen förordar
568,2 miljoner kronor. Det är alltså en
differens på 2,9 miljoner kronor. Detta
är inget att orda om och det gör ingen
heller.

Jag går över till den planerade utbyggnaden.
Vi har vid årets slut 93
procents täckning för TV 2. Enligt planerna
skulle man bygga ut till 99 procents
täckning under perioden 1971/72
—1973/74. Det kostar 231,1 miljoner kronor
att tillgodose dessa 6 5 7 procent.
Att det är så dyrt beror naturligtvis
på de geografiska förhållandena och de
därmed förenade tekniska svårigheterna.

Visst är det önskvärt att hela svenska
folket kan se TV 2. Det är en rättvisa
som man bör sträva efter. Men regeringen
vill i årets proposition inte göra
något beställningsbemyndigande nu. Vi
är i början av planeringsperioden för
den 99-procentiga täckningen. Det är
alltså ingen katastrof om man senarelägger
bemyndigandet, och jag hade
väntat att man skulle ha viss förståelse
för den synpunkten på borgerligt
håll. För inte så många dagar sedan uttalade
man här i kammaren sin oro för
det ekonomiska läget. Man målade det
ganska svart. Det kanske berodde på att
det är valår. Klart är ju att våra ekonomiska
tillgångar är ansträngda och
att återhållsamhet är nödvändig.

100

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Herr Strandberg sade att det väl inte
är rimligt att dessa sex å sju procent
måste betala för någonting som de inte
får. Det är riktigt att de betalar enhetslicenserna
fast de inte kan se TV 2.
Men, herr Strandberg, driv inte det argumentet
för hårt! Skulle man exakt
fördela dessa 231 miljoner på de 6—7
procenten och låta dem betala vad utbyggnaden
kostar, skulle det bli orimliga
licenser. Man får nu betala för TV 2
som man inte kan se. Men den dag då
man kan se detta program är licenserna
betydligt subventionerade av andra licensbetalare.

Det är riktigt att utgifterna överstiger
intäkterna för Sveriges Radio och
att fondmedlen minskar. Detta kan ju
inte vara en kunskap som är förbehållen
reservanter, motionärer och oss i
statsutskottet. Naturligtvis är finansieringsfrågorna
för Sveriges Radio aktuella
och under prövning i regeringen.
När regeringen blir klar med sin ståndpunkt
beträffande finansieringsfrågornas
lösning — att det sker i tid behöver
vi väl inte tvivla på — får riksdagen
ta ställning i sakfrågan. Utskottsmajoriteten,
som utgått från denna självklara
arbetsgång, understryker att finansieringsfrågorna
bör ses i sin helhet och
på längre sikt. Det är egentligen också
självklart; det är en skrivning som tillmötesgår
motionärerna.

Får jag säga några ord om licenserna.
Här har talats om 350—400 kronor
som tänkbara licensbelopp, och man
har sagt att det är helt oacceptabla summor.
Jag skall inte gå in på dem, eftersom
det är en teoretisk diskussion och
vi inte vet någonting om dessa summor,
men jag kan inte låta bli att rent
personligt framhålla ett par saker. Vi
betalar nu 180 kronor för en kombinerad
radio- och TV-licens. Det gör, mina
herrar, 50 öre om dagen för ett programutbud
av nyheter, kultur, musik,
underhållning, reportage o. s. v. Om vi
nu helt teoretiskt skulle räkna med dessa
400 kronor, skulle det betyda ett
exemplar av tidningarna Expressen och

Aftonbladet per dag eller en biobiljett
i veckan. Jag kan inte tycka att ens det
skulle vara särskilt besvärande. Men jag
understryker att detta är min personliga
mening.

Få saker har ägnats så mycket utredningsarbete
som rundradioverksamheten.
De organisatoriska problemen,
värdesättningarna, finansieringsfrågorna
och allt annat har penetrerats, belysts
och diskuterats av allmänhet, organisationer
och naturligtvis inte minst
av oss här i huset.

Tre utredningar pågår — en är snart
färdig, och den berör reklamverksamheten.
Med den upplysningen är klämmen
i reservation 1 b om ett tilläggsdirektiv
till denna utredning mindre
förståelig. Utskottsmajoriteten kan inte
finna att en ny parlamentarisk utredning
är påkallad. Viktigt är däremot att
man ger Sveriges Radio en liten smula
arbetsro och att man där utan den osäkerhet
som nödvändigtvis ligger i att
alltihop igen läggs i stöpsleven får arbeta
efter de av riksdagen och regeringen
givna riktlinjerna beträffande
kostnaderna och efter de ansvarsregler
som styrelsen uppdragit.

Herr Strandberg har belyst den enorma
utvecklingen på elektroteknikens
område, och helt säkert har han rätt.
Han kan mycket mer om det än jag. Men
hans tro på de snara satelliterna som
sänder program direkt till våra vardagsrum
tror jag är större än de allra
flestas. Hur det än ser ut i dag, så erkänner
ju även han de mycket stora
svårigheter som är förknippade med
användningen av dessa tekniska framsteg.

Svårigheternas tyngdpunkt ligger på
den politiska sidan, de internationella
överenskommelser i många ting som
är en förutsättning för dessa sändningar.

Den permanenta delegation som det
talas om i reservation 1 a och som skulle
följa upp denna tekniska utveckling
behövs enligt utskottsmajoritetens uppfattning
inte. Vi har vid Sveriges Ra -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

101

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

dio och i televerket toppkvalificerat
folk pa den elektrotekniska sidan och
vad därmed sammanhänger. De har flitigt
utbyte av erfarenheler och kontakter
på ömse sidor och med den övriga
världen. Jag kanske får erinra om att
förutvarande generaldirektör Sterky på
televerket var en av de internationella
toppfigurerna på teleteknikens område,
och Olof Rydbeck är en toppfigur inom
Internationella radiounionen. Jag tror
inte vi riskerar att släpa efter i den tekniska
utvecklingen, utan man kan vara
lugn åtminstone i detta sammanhang.

Så skall jag övergå till att säga några
ord om radionämnden, som man
också är missnöjd med. Man vill att
Sveriges riksdag skall utse medlemmar
i radionämnden. Jag har för min del
inte funnit några belägg för att radionämnden
skulle uppträda osjälvständigt,
inte heller hört någon kritik mot
dess sammansättning. Nämnden har såvitt
jag vet inte klagat på att den inte
fått det material den behöver för sina
bedömningar.

Radiochefen har sagt att han fäster
stort avseende vid radionämndens bedömningar.
Dessa fungerar som värderingsgrunder
för tolkningen av existerande
avtal mellan Sveriges Radio och
staten. Enligt uttalande av nämndens
ordförande är det också nämndens
uppgift att bevaka dessa frågor, ingenting
annat.

Man skall naturligtvis inte bedöma radionämndens
arbete utifrån några enskilda
ärenden. Det gäller inte detaljfrågor
utan principer, och med anledning
av vad herr Wikström sade här
förut vill jag framhålla att utslagen inte
heller riktar sig mot enskild person
i hans egenskap av producent utan mot
Sveriges Radios programverksamhet
och företaget, som representeras av radiochefen
vilken har att svara inför
nämnden.

Om man inte hade någon radionämnd
— som några föreslagit — är det
sannolikt att man inte kunde konkretisera
några vägledande normer för

verksamheten. Och jag måste säga att
jag skulle finna det ganska egendomligt
om radionämnden skulle tillsättas av
riksdagen, som här föreslagits. Här i
riksdagen har man flera gånger med
skärpa understrukit att man inte vill
ha någon statlig styrning eller någon
som helst politisk influens på denna
verksamhet. Om nu riksdagen skulle
tillsätta ledamöter i radionämnden,
för man då inte in ett politiskt element
i detta sammanhang med risk för politisk
styrning? Jag tror att så skulle
bli fallet och att det vore synnerligen
olyckligt. Majoriteten har heller inte
funnit detta förslag välbetänkt.

Det talas om en radions ombudsman.
En sådan befattning skulle enligt vår
mening medföra ett dubbelt bevakningsarbete,
och vilken funktion skulle
för övrigt en sådan person ha? De rättsliga
myndigheterna får ju ingripa om
radiolagen överträdes.

Herr Wikström är ledamot av radionämnden.
Jag lyssnade därför med
stor förvåning till hans ord om att det
inte fanns någon sammanställning av
radionämndens olika ärenden och utslag.
Men, herr Wikström: År inte radionämnden
rätt plats att väcka förslag
om den saken? Detsamma gäller väl
frågan om kanslisidan behöver utbyggas
eller inte. Jag är rädd för att vi har
litet olika uppfattningar om vad ett ledamotskap
innebär för möjligheter. De
är nog större än herr Wikström tycks
anse, och jag tror att radionämnden
är det forum där herr Wikström skall
ta upp dessa spörsmål.

Sedan tog någon upp frågan om de
185 000 kronorna för arkiv- och forskningsservice,
som har begärts och som
inte har medtagits i propositionen. Jag
förstår att många människor är intresserade
av att studera olika arkivhandlingar.
År 1968 tillsattes en utredning,
där jag tror att riksantikvarien är ordförande
och som skulle se över alla
dessa frågor i ett mycket större sammanhang
än vad som här har upptagits
i motionen.

102

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Till slut några få kommentarer angående
publikundersökningarna och
ett snabbare publicerande av dem. Jag
har i dag haft samtal med vederbörande
på Sveriges Radio. Man upplyser om
att dessa olika undersökningar publiceras
i en vidgad omfattning och att uppgifter
om tittarfrekvenser o. d. praktiskt
taget redovisas några få dagar efter det
man fått fram dem. Men man menade
också, vilket jag tror är riktigt, att det
finns vissa undersökningar som är litet
svåra att publicera. Man underströk att
man har erfarenhet av att en del sådana
undersökningar misstolkats av pressen
och fått en uttolkning som icke varit
vare sig med syftet eller resultatet
förenlig.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag är på det klara med
att om vi också håller på och debatterar
hela natten så kommer jag inte att
kunna övertyga fru Wallentheim i den
grundläggande principiella frågan om
monopolets vara eller icke vara, precis
lika litet som fru Wallentheim på någon
punkt kan få mig att ändra uppfattning.

Fru Wallentheim gjorde gällande att
moderata samlingspartiet står ensamt i
sin uppfattning och att folkpartiet
skulle vara på glid i denna fråga. Det
är i så fall inte första gången vi skulle
stå ensamma. Men jag tror inte man
skall dra den konklusionen; jag vet att
folkpartiets talesmän kan tala för sig.
Ty läser man vad som avses i folkpartimotionen
och i folkpartiets reservation,
så kan man konstatera att det föreligger
väsentliga grundläggande värderingar
i folkpartiets resonemang
som helt överensstämmer med dem vi
har i moderata samlingspartiet. Man
kanske kan beklaga att vi inte har lyckats
få en gemensam reservation, som
vi haft förr om åren, men av olika skäl
har det inte blivit så i år. Jag kan å

andra sidan trösta fru Wallentheim
med att skulle vår motion falla i en
votering om kontraproposition, vilket
jag inte väntar, är jag beredd att rösta
på folkpartiets reservation.

Även om vi är ensamma om vår inställning
så använde fru Wallentheim
ett uttryck i sitt senaste anförande som
i högsta grad förvånade mig. Hon sade,
att med det politiska läge vi har är
detta motionerande från vår sida meningslöst.
Det kanske vore på sin plats
att fru Wallentheim åter går upp i talarstolen
och i någon mån mildrar ett
sådant uttryckssätt, som är ett hån mot
den parlamentarism och demokrati vi
har. Skulle oppositionen därför att regeringen
för tillfället består av socialdemokrater
låta bli att avge motioner
som innehåller grundläggande värderingar
och synpunkter? Om fru Wallentheim
kallar det här för sjätte kapitlet
i en följetong så kan jag å moderata
samlingspartiets vägnar utlova att
fler kapitel följer. Sedan får fru Wallentheim
tycka vad hon vill.

Det är inte riktigt att påstå att detta
monopol är ett tekniskt monopol. Förklara
för mig vad som menas med tekniskt
monopol. Här har ett enda företag,
Sveriges Radio, monopol på allt som
sänds i radio och TV. Är det ett tekniskt
monopol? Tekniskt monopol kan
man säga föreligger i fråga om den
tekniska del som har med sändningen
som sådan att göra, d. v. s. att sända
programmen ut över länknäten fram till
mottagarna. Är avsikten att också låta
det som produceras ingå i detta monopol?
Så har faktiskt börjat ske i alltför
stor omfattning.

Jag tror inte heller man kan göra
gällande att det är ett tvärsnitt av
svenska folket som äger detta monopol.
Även om jag skulle acceptera att
folkrörelser och liknande sammanslutningar
är med som aktieägare i Sveriges
Radio, kan jag ingalunda hålla med
om att representationen inom detta företag
på något sätt kan anses vara ett
tvärsnitt av svenska folket. Studera

Onsdagen (ien 15 april 1970 em.

Nr 17

loa

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

styrelsens sammansättning, fru Wallentheim,
och studera framför allt sammansättningen
inom arbetsutskottet i
Sveriges Radio! Det är i sanning icke
något tvärsnitt av svenska folket, tv
Gud ske lov består icke svenska folket
till 90 procent av socialdemokrater.

Var vi inte överens om år 1966 att
bygga ut TV till att omfatta två kanaler
och att svenska folket i sin helhet
skulle få möjlighet att även se programmen
i kanal 2? Jag anser inte
att man så lättvindigt skall avfärda
mitt resonemang före middagspausen
i dag, att sju procent av svenska folket
får vara med och betala en enhetlig
licensavgift för någonting som de
inte har möjlighet att se. Det anmärkningsvärda
är att vi förra året liksom
i år har försökt få klarhet i hur regeringen
ser på den framtida finansieringen
— det är ju ett faktum att det
ansvariga statsrådet och regeringen i
statsverkspropositionen har stoppat beställningsbemyndigandena
för utbyggandet
av TV 2. Fru Wallentheim menar
att jag inte skall driva detta argument
för långt. Jag skulle alltså, om
detta TV-nät blir utbyggt men för sent,
åka hem till tittarna längst uppe i norr
och till tittare i en del andra landsändar,
som har problem med TV-störningar
o. s. v. och därför tvingas till
slavstationsutbyggnad, och tala om för
dem att TV-nätet naturligtvis så småningom
skall byggas ut. Men jag skulle
också be dem komma ihåg att de har
eu subventionerad licens. Det var det
uttryck som fru Wallentheim använde.
Jag tänker för min del inte gå ut och
föra det resonemanget. Det är besvärligt
att klara av dem redan i dag när
man i olika arbetarkommuner och inom
olika TCO-distrikt —- senast häromdagen
uppe i Kiruna — har gjort
starka uttalanden, jag vet inte om de
har kommit departementschefen till
handa, där man har vänt sig mot metodiken
att år efter år vara med om att
betala för någonting som man i verkligheten
inte får.

Låt mig säga några ord om satellitfrågorna.
Det skulle ta för lång tid för
mig att förklara för fru Wallentheim
vad detta är för någonting. Tekniken
ramlar emellertid på oss med en enorm
kraft. Om man läser vår partimotion
kan man konstatera att det där klart
sägs att det kommer att uppstå en hel
del problem och svårigheter. I det läget
skall vi med svenskt tekniskt kunnande
snarast medverka. Vi har nästa
stora möjlighet på den internationella
TV-unionen som kommer 1971 att låta
våra svenska representanter verkligen
arbeta för att man tillvaratar dessa nya
tekniska möjligheter och inte i stället
spjärnar emot och tror sig om att i det
långa loppet kunna stå emot teknikens
revolutionerande framstormning.

Det är detta vi har sagt, och det är
därför vi trycker på att vi redan i dag
måste göra klart för oss att vi med
stormsteg går mot en sådan utveckling
att det nuvarande svenska monopolsystemet
inom en mycket snar framtid
kommer att visa sig vara totalt ohållbart.

Man kan inte avfärda denna problematik
på ett så enkelt sätt som fru
Wallentheim gjorde genom att tala om
att frågan om radio och TV är så
grundligt penetrerad, så analyserad
och så utredd att det är ingen idé att
göra någonting mer. Tre utredningar
pågår. Jag känner mycket väl till dem,
men låt mig fråga fru Wallentheim:
Finns det någon utredning tillsatt som
har i uppdrag att förutsättningslöst
pröva andra metoder? Mig veterligt
har alla utredningar i sina direktiv en
direkt styrning åt ena eller andra hållet.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim tog
upp många frågor. Jag skall begränsa
mig till att bemöta henne på ett par
punkter.

Hon frågade först något om folkpartiets
hållning till kommersiell radio och

104

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten
TV. I reservationen och även i motionen
från vårt håll används formuleringen
”bland de olika finansieringsformerna
utgör reklamfinansiering en tänkbar
metod”. Jag kan tillägga att jag personligen
inte har särskilt mycket till övers
för den finansieringsvägen. För mig är
utgångspunkten: mycket mer programkonkurrens
och framför allt diskussion
om hur man uppnår högre programkvalitet.
Jag tror att man skall börja på det
sättet.

Jag skulle endast vilja ställa en mycket
enkel fråga till fru Wallentheim:
Garanterar ett monopol under alla förhållanden
kvalitet?

Sedan var det inte på det sättet att jag
beklagade att riksdagen inte fick diskutera
programfrågor. Fru Wallentheim är
tydligen inte någon nyansernas älskare,
men av snabbprotokollet framgår att jag
bara registrerade att riksdagen inte kan
disktuera dessa frågor. Jag vill inte
ändra på den ordningen. Jag registrerade
också vad radionämnden har för
funktion, och den är ju lagfäst. Jag fastslog
endast att det finns inget organ
där en ansvarig programdebatt kan föras
och där Sveriges Radio är samtalspartner.
Kan fru Wallentheim bestrida
det?

Nu är detta med programråd inte någon
förflugen tanke från mig — då
skulle man ju kunna vifta bort den med
en handrörelse — utan radioutredningen
hade ett mycket seriöst förslag om
detta som inte kom med i propositionen.
Men sedan radioutredningens förslag
bearbetats och sedan den nya radiolagen
tillkommit har den diskussionen
tagit ny fart.

Det är ju ingen hemlighet att Sveriges
Radios styrelse gång på gång har debatterat
behovet av en vidare programdiskussion.
Jag noterade att landshövding
Eckerberg just i dag hade sagt till
en journalist att han för sin del skulle
välkomna ett sådant här forum. Fru
Wallentheim tror inte på det. Men jag
är övertygad om att både producenterna,
direktionen och styrelsen på Sve -

m. m.

riges Radio upplever den svacka som
finns mellan den diskussion, som man
för i radiohuset och som är sluten för
oss, och den diskussion som förs i tidningarna
och som i och för sig är intressant,
men där de två parterna inte
möts.

Jag är inte så negativ till möjligheten
att föra ett sakligt samtal med Sveriges
Radio som fru Wallentheim tydligen är.
Jag tror faktiskt att det i de svenska
folkrörelserna, i fackföreningarna, i
partierna, i kyrkorna, i ungdomsorganisationerna
finns folk som kan föra
en ansvarig, saklig och seriös debatt.
Fru Wallentheim menade att det inte
fanns förutsättningar för det. Vi har
alltså olika uppfattningar på den punkten.

Jag är inte säker på att det bara är
de få människor som sitter i Sveriges
Radios styrelse som är kompetenta nog
att föra en ansvarig programdebatt. Jag
tror att det rent av finns riksdagsmän
som skulle kunna delta i en sådan diskussion.
Också på den punkten har vi
tydligen olika uppfattningar.

Det är möjligt att vad man i Sveriges
Radio behöver är en smula arbetsro,
och det vill jag inte förvägra dem. Men
detta är väl ändå en oerhört viktig fråga,
eftersom vi har ett monopolsystem
som samhället garanterar och ger ramarna
för. Någonstans måste man ändå
ha ett forum för en sådan ansvarig
programdebatt.

Så var det åter detta med radionämnden.
Jag har snabbprotokollet framför
mig, och jag markerade verkligen att
jag inte skulle tala om radionämnden
eftersom jag kände mig förhindrad att
uttala mig framför allt om de förslag
som här diskuteras med anledning av en
motion från moderat håll. Men jag anförde
två synpunkter och rapporterade,
att jag i radionämnden hade väckt
förslag om att man skulle få eu sammanställning
av de uttalanden som har
gjorts från nämndens sida. Fru Wallentheim
försöker vifta bort detta och
lära mig pappslöjdens elementa i fråga

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

ior>

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

om hur man skall fungera i en nämnd
och i en styrelse. Är jag förhindrad att
här nämna om ett förslag som jag väckt
i radionämnden och som naturligtvis
har vissa ekonomiska konsekvenser
men också herör programdiskussionen,
eller är det en fullständigt irrelevant
och ointressant sak som jag belyste?

Jag har inte väckt något förslag i riksdagen,
jag har nämnt om ett förslag
som väckts i annan ordning.

Jag är övertygad om att detta betyder
rätt mycket. Vi har en parallell i Pressens
opinionsnämnd, vars utslag publiceras
i Pressens Tidning. Man har där
ett underlag för en löpande bedömning
av hur man i nämnden tar ställning till
de anmälningar som görs.

Den andra punkten jag tog upp i fråga
om radionämnden gällde förstärkning
av kansliets resurser. Jag väckte
inget förslag, jag bara påpekade att man
för närvarande har ett mycket litet
kansli och är beroende av undersökningar
som görs i andra sammanhang.
Jag tycker inte att man i riksdagen
skall vara förhindrad att nämna om
en sådan sak. Det är inte alldeles ointressant
att man kan göra något vidare
undersökningar än de som begränsar
sig till en granskning av de program
som anmäls. Vi har exempelvis frågan
om våld i massmedia, om barnprogrammens
karaktär och annat sådant som
skulle kräva mycket långsiktiga undersökningar.
Jag tror att det vore av intresse
att få resurser för detta.

Nog om det hela. Jag tror att lika
viktigt som det är med arbetsro för
Sveriges Radio, lika viktigt är det att
vi får en öppen offentlig diskussion om
dessa frågor. Anser fru Wallentheim att
det är överflödigt med en debatt där
Sveriges Radio och allmänheten företrädd
av ansvariga representanter kan
mötas i en debatt om programpolicy
och programplanering?

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Strandberg var i
sitt första inlägg angelägen om att kor 4f

Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

rigera ett uttalande i moderata samlingspartiets
motion angående ett uttalande
av Europarådets rådgivande församling
i januari i år om radiomonopol.
.lag skall gärna bidra med några
ytterligare smärre korrigeringar.

Det var här inte fråga om ett enhälligt
uttalande. Det förekom ingen rösträkning
och församlingen var inte särskilt
välbesökt — detta må nu vara
underordnade omständigheter. Men det
hade kanske också varit rimligt att påpeka
att detta kortfattade men samtidigt
mycket mångtydiga uttalande ingick
som en helt liten del i ett mycket större
sammanhang, ett dokument som väsentligen
handlade om helt andra problem,
nämligen framför allt pressens
moral och den enskildes rätt till privatliv.

Att denna fråga råkade komma in i
detta sammanhang hade sin något kuriösa
bakgrund i att en österrikisk socialist
sedan länge irriterats av den hittillsvarande
borgerliga österrikiska regeringens
missbruk av sitt inflytande
över landets radio och TV och nu på
något sätt ville ge uttryck åt sin irritation.
Den omständigheten att Sveriges
Radio och TV i upprepade nyhetssändningar
uppmärksammade denna detalj
utan att nämna det större sammanhanget
tyder möjligen på att frågan om
regeringskontrollerat radiomonopol inte
är särskilt tillspetsad i Sverige.

Förslagsställaren var väl i och för
sig också medveten om att det problem
han aktualiserade inte var särskilt enkelt.
Han sade följande i sin kommentar:
”Det är obestridligt att försök av
en stat att inrätta ett pressmonopol
står i motsättning till Europarådskonventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Frågan blir mycket mer komplicerad,
när det finns privata eller statliga
monopol på radions och televisionens
område. Därför har jag tillåtit mig att
framlägga ett tilläggsförslag. Man måste
allvarligt pröva hur en monopolistisk
påverkan av de mycket viktiga och avgörande
opinionsmedlen kan förhind -

106

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ras.” Det var allt han hade att säga
om dessa frågor, som han själv betecknade
som komplicerade.

Det kan möjligen ytterligare nämnas
att från svenskt socialdemokratiskt och
centerpartistiskt håll vid samma församlingsmöte
väcktes en motion i vilken
uppmärksamheten riktades på riskerna
med reklamfinansierad radio och
TV. Bland undertecknarna av motionen
befann sig den tidigare nämnde österrikiske
socialisten.

Herr talman! Jag betraktar herr
Strandberg som en klok politiker. Det
faktum att han gjorde så relativt litet
väsen av den detalj det här gäller ser
jag som ett ytterligare belägg för hans
klokhet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag tycker fortfarande
att det är litet meningslöst att motionera
i frågor där man vet att motionerna
inte kommer att ha någon framgång.
Såvitt jag har kunnat förmärka, brukar
mina kamrater här i riksdagen avstå
från att väcka motioner som de på förhand
vet inte kommer att ha någon
framgång. Därmed har jag inte alls sagt
att herr Strandberg inte kan fortsätta
att motionera; och det är verkligen inte
alls något hån mot den fria yttranderätten
— i så fall har han fullständigt
missuppfattat vad jag sade.

Visst var vi överens om, herr Strandberg,
att TV 2 skulle byggas ut under
den planeringsperiod det här gäller.
Jag förstår otåligheten både hos honom
och hos de människor som nu inte kan
ta in TV 2. Men vi är otåliga för mycket
annat som vi inte kan ordna i den takt
och i det sammanhang som vi önskar.
Många människor betalar skatt men får
ingen glädje av transfereringarna av
skattemedel. Det här är alltså ingenting
exceptionellt. Vad som skett är att man
i årets proposition — och det är den vi
skall behandla, ingenting annat —- har
skjutit på beställningsbemyndigandet
för TV 2. Vi är i början av planerings -

perioden, och vad som kommer nästa
år kan jag inte uttala mig om och troligen
ingen annan heller.

Bedömningen är naturligtvis gjord
utifrån ekonomiska synpunkter, och jag
vill fråga herr Strandberg: Vad menar
nu moderata samlingspartiet och andra,
som häromdagen förde en intensiv debatt
om ekonomi och den återhållsamhet
i fråga om utgifterna som ansågs
påkallad, om man inte är beredd att i
några konkreta sammanhang också
praktiskt tillämpa detta synsätt? Om
man inte vill göra det här, så frågar
jag herr Strandberg: På vad vill man
göra dessa besparingar?

Jag tittar gärna på TV 2, men jag förmodar
att det finns många människor
som har samma möjlighet men ändå
tittar nästan uteslutande på TV 1, som
ändå har en täckning på 99 procent. Så
även om människorna inte får TV 2 i
den takt som kanske hade förutsetts,
så kan jag — trots att jag förstår otåligheten
och trots att jag förstår det
mänskliga och det rättvisa i det här —
omöjligt se detta, i det läge där vi nu
befinner oss, såsom en stor katastrof.

Jag är förfärlig ledsen, herr Wikström,
att jag har missuppfattat ett par
yttranden. Jag vidgår det gärna, och jag
hoppas att herr Wikström överser med
det. Jag lyssnade naturligtvis litet slarvigt.
Jag är glad för deklarationen om
att herr Wikström inte är någon anhängare
av reklam-TV, och jag förstår
nu att de två olika punkter som han
tog upp i radionämnden inte mött något
gehör. Man får väl förutsätta att
nämnden inte gjort samma bedömning
som herr Wikström. Herr Wikström
får väl då återkomma.

Det har aldrig varit min mening, och
väl ingen annans heller, att man inte får
yttra vad man vill från den här talarstolen
och ta upp saker som man
tycker är värdefulla och intressanta. Att
jag skulle undervisa herr Wikström i
något slags pappslöjdsmetodik har
verkligen aldrig föresvävat mig. Trots
vad herr Wikström sagt om program -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

107

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

rådet vidhåller jag min personliga uppfattning
att det torde bli en svårhanterlig
och tungrodd apparat. Om Sveriges
Radio skall göra sina programplaner
och ha detta organ att samråda
med — hur det nu är tänkt tekniskt,
vet jag inte — så kommer man inte
ifrån de meningsmotsättningar och
konflikter i fråga om programval och
sådant som vi förut har märkt.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag får tacka herr
Björk för det vänliga omdömet om min
ringa person.

Jag började debatten före middagen
med att tillrättalägga ett ord i vår partimotion
— i stället för ”statlig” skall
det stå ”regeringskontrollerad” — och
jag gjorde det därför att rätt skall vara
rätt. Det var först i dag på morgonen
som jag fick se texten till resolution
428 från Europarådets rådgivande församling,
och det var då jag konstaterade
att om man översätter riktigt så
skall det i vår partimotion stå ”regeringskontrollerad”.
Jag fann, som herr
Björk också talade om, att det i Europarådet
inte förelåg några reservationer,
utan det var ett klart avståndstagande
från tanken på regeringskontrollerat
monopol på radio- och TVsändningar.

Jag har inte sett det i papperen, utan
det var en nyhet för mig som jag tackar
för, att det tydligen vid samma möte
väcktes en motion som går emot resolution
428. Men det där kan herr Björk
och jag gå ned i kaféet och göra upp,
så skall vi se till att det blir rätt på
den punkten.

Fru Wallentheim får fortfarande tycka
att det är meningslöst att motionera.
Jag sade mitt hjärtas mening helt nyligen
om vad jag tycker i den frågan.
Det behöver jag inte upprepa, ty det går
att läsa det senare.

Sedan kom fru Wallentheim tillbaka,
till vad vi menar med de tidigare eko -

nomiska resonemangen. Jag har tagit
upp frågan om hur vi skall ha det i
framtiden med Sveriges Radios ekonomi.
Jag tror inte att man kan renodla
detta problem på det sätt som fru Wallentheim
vill göra och säga att vi nu
behandlar budgetåret 1970/71. Men,
fru Wallentheim, nästa år när vi kommer
alt stå här i talarstolen och bråka
om detta finns det ännu mindre
pengar kvar i ljudradiofonden. Om ytterligare
ett år är hela kapitalet förbrukat.
Hur gör man då? Vad har ni
för synsätt på den framtida finansieringsprincipen?
Skall man acceptera licensavgifter
på 500 kronor eller därutöver,
även om det bara motsvarar ett
Aftonblad och en Expressen om dagen
eller ett biobesök i veckan? Hur tänker
ni lösa detta problem?

Vi har pekat på det långsiktiga ekonomiska
utfall som man även inom
Sveriges Radio är mycket bekymrad
för. Sveriges Radios ledning säger att
man måste höja licensavgifterna för att
över huvud taget kunna klara utbyggnaden
på televerkssidan. Hur skall ni
klara den utbyggnaden? Kan vi få ett
besked?

Vi har anvisat en annan metod för
att få in pengar, nämligen metoden att
bryta monopolet och såsom ett alternativ
tänka sig reklamfinansiering. Den
punkten är avgörande i ställningstagandet
till om man skall bryta monopolet.
Av ekonomiska skäl tvingas man här
helt enkelt till en ändring.

Om fru Wallentheim vill komma tillbaka
i replik en gång till är jag tacksam,
ty jag efterlyser fortfarande den
utredning som — jag betonar nu ordet
—- förutsättningslöst har fått ta sig
an dessa problem. Visa fram den utredningen
för mig, så skall jag erkänna
att jag har fel. Men, fru Wallentheim,
jag känner inte till den. Upplys
mig i så fall, så att jag kanske blir den
kloke man som herr Björk nyss utnämnde
mig till.

108

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim och
jag kommer nog överens om vad som
kan sägas här i kammaren. Jag tycker
att fru Wallentheim gjorde ett mycket
generöst inlägg, och vi glömmer det där
med inpasset om radionämnden.

Vi har tydligen olika uppfattningar
om programrådet. Jag tror att det skulle
vara värdefullt såsom ett forum för
en debatt i programfrågor, där Sveriges
Radio och allmänheten skulle kunna
mötas. Fru Wallentheim tror inte det
skulle bli någon fruktbar diskussion i
ett sådant forum. Skulle vi inte nu i den
ekumeniska anda som plötsligt har utbrett
sig i kammaren ändå kunna komma
överens om att tanken på ett programråd
vore värd att utreda? Eller
vill fru Wallentheim avvisa tanken även
i den meningen att den inte ens är värd
att pröva i ett sådant sammanhang?

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag tycker för min del
att det inte är mycken mening med att
vi här diskuterar finansieringsvägarna
för framtiden. Först måste väl regeringen
lägga fram sina lösningsförslag innan
vi kan ha någon sakprövning av
dessa frågor. Jag har försökt att framhålla
att det inte kan vara bara vi som
har uppmärksammat det finansieringsläge
som Sveriges Radio befinner sig i,
utan frågan är givetvis föremål för regeringens
prövning. Herr Strandberg får
väl ge sig till tåls och senare återkomma
i denna fråga. Jag har inget ytterligare
tillfälle att diskutera dessa frågor
med herr Strandberg, men jag kommer
ändå att följa denna debatt.

Herr Strandberg frågar omigen om
det har tillsatts någon utredning som
förutsättningslöst skulle utreda eventuella
andra lösningar för finansiering av
radio och TV. Nej, någon sådan utredning
har inte tillsatts, ty vi har olika
politiska bedömningar i denna fråga. Vi
vill inte ha ett kommersiellt radio-TV -

m. m.

företag. Följaktligen har vi inte tillsatt
någon utredning att närmare penetrera
denna sak. Vi har avvisat den lösningen.

Till herr Wikström vill jag säga att
jag inte har någon möjlighet att väcka
erinran, om det nu bestäms att propån
om ett programråd skall undersökas.
Har radiostyrelsens ordförande Eckerberg
såsom här sägs uttalat sympatier
för den tanken, är det möjligt att frågan
kommer att utredas. Jag har tillåtit
mig att anföra min egen uppfattning
och de synpunkter som utskottsmajoriteten
i dagens läge har framfört beträffande
denna propå.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att herr Björk gav en i stort sett riktig
bild av tillkomsten av uttalandet i Europarådet
mot regeringskontrollerad radio
och TV. Men för att bilden skall bli
fullt riktig hade fordrats kompletteringar
i ett par hänseenden.

Det var för det första fråga om ett
ändringsförslag av vederbörande socialdemokrat
vilket väcktes under det
att Europarådets församling behandlade
ett omfattande förslag från vederbörande
utskott. Sådana ändringsförslag
väcker alltid uppmärksamhet. Man
smyger inte på församlingen ändringsförslag
av den karaktären. Jag fick en
känsla av att herr Björk ville göra gällande
att det hade kommit med liksom
av en slump.

Jag förstår emellertid att herr Björk
blev illa berörd av Europarådsförsamlingens
ställningstagande, eftersom herr
Björk omedelbart tog initiativet till att
själv väcka den motion mot reklam i
TV som han här i kammaren talade om.
Det var alltså han själv som tog initiativet,
och motionen är ännu inte slutbehandlad
i Europarådet. Europarådets
beslut och herr Björks motion är alltså
inte kommensurabla.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

109

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tror att herr Bohman
och jag är helt överens om vad
som faktiskt skedde. Den lilla poängen
med mitt omnämnande av den här motionen
var att just den österrikare som
hade gjort det tidigare tilläggsyrkandet
också undertecknade motionen som riktade
sig mot reklamfinansierad radio
och TV.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Ja, jag vill gärna erkänna
att samarbetet inom den socialdemokratiska
gruppen i Strasbourg är
utomordentligt gott.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter, vid vilka annat yrkande
ej framställts än om bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Wikström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Strandberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 1 b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering,
i anledning varav herr förste vice tal -

mannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Wikströms yrkande.

Herr Strandberg äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 52 punkten 1 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —26;

Nej —16.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från alt rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en om -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m.
röstningsproposition av följande ly- Den, det ej vill, röstar
delse: Nej;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wikström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
2, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej —18.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna
3—5.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande punkten 6 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 344 och II: 374; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 7—
il.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 53,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade.

Ja;

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

111

Ang. taxeringsvärdena för statens vat tenfalls

verks kraftverksan läggningar,

m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, med anledning av
motioner angående .statens vattenfallsverks
redovisning av inkomst från kraftverk
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
m. in.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:19,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., och
II: 68, av herr Petersson i Gäddvik m. fl.
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl.
Maj:t med anledning av de vid 1970
års allmänna fastighetstaxering föreslagna
kraftigt sänkta taxeringsvärdena
för statens vattenfallsverks vattenkraftsanläggningar
skulle föranstalta om
utredning och till riksdagen inkomma
med förslag med beaktande av vad i
motionerna anförts,

2) de likalydande motionerna I: 20,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., och
II: 67, av herr Petersson i Gäddvik
in. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära förslag
om tillämpningsregler för ändring
av statens vattenfallsverks nuvarande
redovisningsprinciper, så att de inom
varje kommun belägna kraftverks- och
regleringsanläggningarna redovisades
vid inkomsttaxering för kommunal beskattning
av inkomst från kraftverksrörelse
på sådant sätt, att principerna för
avskrivnings- och ränteavdragsrätten
överensstämde med vad som finge tilllämpas
för enskilda vattenkraftsproducerande
företag vid kommunal beskattning
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:19 och 11:68; samt

2) motionerna 1:20 och 11:67.

Reservation hade avgivits av herrar
Tistad (fp), Levin (fp), Gösta Jacobs -

son (in), Karl Pettersson (in), Johan
Olsson (ep), Vigelsbo (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep), Enarsson (m) och Ahlmark
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:19 och 11:68 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
med anledning av de vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering föreslagna
kraftigt sänkta taxeringsvärdena för
.statens vattenfallsverks vattenkraftsanläggningar
skulle föranstalta om utredning
och till riksdagen inkomma med
förslag med beaktande av vad i motionerna
anförts;

2. att riksdagen med bifall till motionerna
1:20 och 11:67 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag om
regler angående sådan ändring av statens
vattenfallsverks redovisningsprinciper,
att inkomsten av de inom varje
kommun belägna kraftverks- och regleringsanläggningarna
vid taxering till
kommunal inkomstskatt redovisades på
i huvudsak samma sätt som enskilda
vattenkraftsproducerande företags anläggningar
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 32 behandlas motioner
från moderata samlingspartiet angående
statens vattenfallsverks kommunala
beskattning.

I motionerna I: 19 och II: 68 behandlas
de vid 1970 års allmänna fastighetstaxering
föreslagna kraftigt sänkta
taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks
vattenkraftsanläggningar. I motionsparet
1:20 och 11:67 begärs tilllämpningsregler
för ändring av statens
vattenfallsverks nuvarande redovisningsprinciper,
så att de inom varje
kommun belägna kraftverks- och regleringsanläggningarna
redovisas vid inkomsttaxering
för kommunal beskattning
av inkomst från kraftverksrörelse
på sådant sätt, att principerna för av -

112

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 cm.

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanläggningar, m. m.

skrivnings- och ränteavdragsrätten
överensstämmer med vad som får tilllämpas
för enskilda vattenkraftproducerande
företag vid kommunal beskattning.

Utskottets majoritet avstyrker motionsyrkandena
om en rättvis kommunal
beskattning av statens vattenfallsverk.
Vid utlåtandet har fogats en gemensam
borgerlig reservation för bifall
till motionsyrkandena.

Motionsparet I: 20 och II: 67 tar upp
den sedan över 40 år i riksdagen behandlade
frågan om en kommunal beskattning
av statens vattenfallsverk i
överensstämmelse med vad som gäller
för enskilda vattenkraftproducerande
företag.

Utskottet hänvisar till sina tidigare
uttalanden. I utskottets betänkande nr
50 år 1967, med anledning av motioner
i samma fråga, konstaterade utskottet
att staten hade ett försteg framför
privata kraftverksföretagare. Det konstaterades
också att statens vattenfallsverks
gäldränte- och avskrivningsprinciper
inneburit och innebär vissa problem
för kommuner, inom vilka staten
har mera betydande kraftverks- och
kraftregleringsanläggningar. Utskottet
anslöt sig i princip till motionernas
syfte men hänvisade till den i maj 1961
tillkallade affärsverksutredningen och
hemställde därför att motionerna inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan behandlades på nytt i utskottets
betänkande nr 22 år 1969 med anledning
av liknande motioner. Utskottet
framhöll att det är — inte minst med
hänsyn till att vattenfallsverket är landets
största kraftleverantör — från
konkurrenssynpunkt angeläget att vattenfallsverket
och de enskilda kraftproducenterna
så långt det är möjligt blir
ekonomiskt jämställda. Men med hänsyn
till affärsverksutredningen ansåg
sig utskottet inte kunna tillstyrka bifall
till motionernas yrkanden. Riksdagsmajoriteten
avslog den gemensamma
borgerliga reservationen, vilken

hemställde om bifall till yrkandet om
skrivelse till Kungl. Maj:t.

I det i dag behandlade betänkandet
anser utskottet alltjämt att det inte
minst ur rättvisesynpunkt är angeläget
att vattenfallsverket och de enskilda
kraftproducenterna så långt möjligt blir
jämställda i konkurrenshänseende. Utskottet
anför vidare att det anser det
naturligt att landets ojämförligt största
kraftleverantör skall bidra till kommunernas
skatteintäkter i samma mån som
de enskilda kraftverksföretagen samt
att detta enklast och bäst åstadkommes
genom att likställa de skattemässiga förutsättningarna
för vattenfallsverket
med dem som gäller för enskilda företag.
Men i likhet med vad som skett vid
tidigare behandling hänvisar utskottet
till affärsverksutredningen och yrkar
avslag på motionsyrkandena om skrivelse
till Kungl. Maj:t för att få ändring
i tillämpningsföreskrifterna för
vattenfallsverkets redovisningsprinciper.

Herr talman! Jag vill fortsätta historieskrivningen
beträffande behandlingen
i riksdagen av denna fråga.

1928 års riksdag hemställde om utredning
med hänsyn till kommunernas
beskattningsrätt av statens kraftverksrörelse.
Särskilda utskottet vid 1928 års
riksdag anförde i utlåtandet nr 1 att
om i stället vederbörande kraftföretag
innehades av enskilda företagare respektive
kommuner skulle man i desamma
ofta ha mycket betydande beskattningsföremål.

År 1929 tillkallades särskilda sakkunniga,
vilka framlade förslag om avdrag
för skuldränta för vattenfallsverket.
Förslaget överlämnades till 1936 års
kommunalskatteberedning för att tas
under övervägande vid fullgörande av
beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll
i uppdrag att i vissa delar fortsätta
kommunalskatteberedningens arbete,
framlade förslag om en begränsning av
statens ränteavdrag. Förslagen överlämnades
till 1950 års skattelagssakkun -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

113

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanlaggningar, m. m.

niga för omprövning i samband med
skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.

I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande
med förslag angående den
kommunala beskattningen av kraftverk
föreslog dessa sakkunniga bl. a. viss begränsning
av statens rätt till avdrag för
ränta vid beräkning av statens inkomst
av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunnigas
förslag liar inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

Frågan berördes också av Norrlandskommittén
i dess den 11 december 1948
avgivna principbetänkande (SOU 1949:
1).

I proposition nr 84 till 1963 års riksdag
med förslag till ändring av reglerna
för fördelning mellan kommuner
av det skatteunderlag som härrör från
kraftverksrörelse framhöll chefen för
finansdepartementet, vilket också påpekas
i reservationen, beträffande frågan
om begränsning av vattenfallsverkets
avdrag för skuldränta att den av
skattelagssakkunniga åsyftade ändringen
av praxis på området kunde uppnås
utan lagstiftning genom ändring av
styrelsens redovisningsprinciper. Någon
sådan ändring har inte skett, trots
att frågan aktualiserats vid flera tillfällen
efter departementschefens uttalande.

Under fjolårets debatt i frågan i denna
kammare anförde bevillningsutskottets
herr ordförande, att det enligt hans
mening var oklokt att då hos Kungl.
Maj:t hemställa om ytterligare överväganden:
”Det är bättre att begära ett
förslag till riksdagen. Då har vederbörande
något konkret att motionera
om.”

I motionerna I: 20 och II: 67 hemställes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t med beaktande av vad i
motionerna framförts måtte anhålla om
Kungl. Maj:ts förslag om tillämpningsregler
för ändring av statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper
så att inom varje kommun beläg -

na kraftverks- och regleringsanläggningar
redovisas vid inkomst från
kraftverksrörelse på ett sådant sätt att
principerna för avskrivnings- och ränteavdragsrätten
överensstämmer med
vad som får tillämpas för enskilda vattenkraftproducerande
företag i kommunal
beskattning.

Motionärerna har därmed följt utskottsordförandens
rekommendation i
årets motioner. Trots detta och utskottets
såväl i detta utlåtande som tidigare
redovisade uppfattning att en ändring
måste komma till stånd avstyrker utskottets
socialdemokratiska majoritet
att någon ändring skall vidtas och att
det skall anhållas om något förslag hos
Kungl. Maj :t.

Skälet för avslagsyrkandet anges, i
likhet med fjolårets motivering, vara
affärsverksutredningen. Affärsverksutredningens
betänkande framlades i november
1968 och har sedermera remissbehandlats.
Remissvaren är i många
fall ytterligt kritiska emot utredningens
förslag. Utredningens betänkande
har inte föranlett något förslag av
Kungl. Maj :t. Det är för närvarande
ovisst om och när förslag på grundval
av affärsverksutredningens betänkande
kommer att framläggas. Det vore värdefullt
om utskottets talesman eller någon
från regeringen kunde lämna ett besked
om huruvida utredningens betänkande
över huvud taget kommer att bli
föremål för regeringens förslag och i så
fall när sådant förslag kan väntas eller
om betänkandet lagts till förvaring i någon
byrålåda i Kanslihuset och därför
endast används som förevändning för
att ingenting skall kunna ske i den över
40 år utredda frågan.

I motionerna pekas det på praktiskt
genomförbara vägar att lösa vattenfallsverkets
beskattning av inkomst från
kraftverksrörelse på samma sätt som
alla företag med inkomst av rörelse får
göra, oavsett om det är kraftverksföretag
eller andra. Enligt förordningarna
skall kostnad, som inte är avdragsgill

114 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanläggningar, m. m.

men bokförts såsom kostnad i räkenskaperna,
på rörelsebilagan läggas till
redovisat nettoöverskott.

Genom tillgängliga uppgifter kunde
ett genomsnitt av de privata kraftverkens
avskrivnings- och ränteavdrag erhållas.
Mellanskillnaden mellan statens
vattenfallsverks för höga avdrag och
den genomsnittliga avdragsposten för
de enskilda kraftverksföretagen kunde
genom en schablonmetod beräknas för
varje enskild kommun. På sådant sätt
kunde en provisorisk lösning erhållas
intill den tidpunkt när eventuellt affärsverksutredningens
remissbehandlade
betänkande kommer att framläggas
såsom ett förslag från regeringen. Dessa
vägar anvisas som sagt i motionerna,
och yrkandet i den vid utlåtandet bifogade
reservationen går ut på, att en
sådan lösning skall ske i avvaktan på
Kungl. Maj :ts slutliga förslag, vilket,
med hänsyn till den tidigare 40-åriga
behandlingen utan resultat, ser ut att
kunna dröja ytterligare i många år.

Jag har icke haft tillgång till vattenfallsverkets
underlag för inkomstdeklarationerna
för 1969 års inkomsttaxering,
men i pressen framkom en redovisning
den 5 mars 1969 angående resultatet
för 1968 års verksamhet. Enligt
den redovisningen framgick att vattenfallsverket
företagit avskrivningar med
totalt 298 miljoner kronor. I denna avskrivning
ingick en extra avskrivning
om 124 miljoner kronor för avsättning
motsvarande penningvärdeförsämringen.
Mig veterligt kan inget annat företag
få göra extra avskrivning för penningsvärdeförsämring.
Något enskilt
företag får inte heller göra ränteavdrag
för räntekostnader för företagets andel
i det egna kapitalet, som utgöres av
företagets vinstmedel nedlagda i rörelsen.
Det skulle vara intressant att få
svar av utskottets talesman även på
dessa frågor. Får andra företag också
vidtaga skattemässiga transaktioner i
likhet med vattenfallsverket? Om så inte
är fallet, var finns den nu så populära
jämlikhetsteorin i det sammanhanget?

Det bör väl vara samma förhållande ur
beskattningshänseende för kommunerna
i detta hänseende.

Med det föreslagna provisoriska systemet,
som överensstämmer med gällande
taxeringsförordningar, skulle man
komma till rätta med ränte- och avskrivningsfrågan,
med företagna avskrivningar,
som andra företag inte får
göra, exempelvis 124 miljoner kronor
för penningvärdeförsämring och de 70
miljoner kronor, som vattenfallsverket
på en gång avskrivit på Marvikens
atomkraftverk. Det är de vattenkraftverksproducerande
kommunerna som
får bära kostnaderna för sådana åtgärder
på grund av felaktiga redovisningsprinciper.

I sammanhanget brukar de som inte
vill vara med om en ändring i dessa
förhållanden framhålla att skatteutjämningen
klarar ju av dessa problem för
kommunerna. Skatteutjämningen avses
vara en ersättning till kommunerna för
skillnaderna i kommunernas kostnader
och skall täcka för höga utdebiteringar,
för låg skattekraft och svagt skatteunderlag.
Med hänsyn till detta och till
det förhållandet att kommuner med
andra industriföretag eller privata vattenkraftföretag
ändå erhåller skatteutjämningsbidrag,
vilket beror på tidigare
nämnda faktorer, är det inte relevant
att föra resonemanget om skatteutjämningsbidragets
ersättande av en rättvis
kommunal beskattning av inom en kommun
befintlig industrirörelse. I sammanställningar,
som jag redovisade inför
andra avdelningen vid behandlingen
av motionerna, framgår det att
många stora industrikommuner erhåller
stora skatteutjämningsbidrag, trots
att de får beskatta såväl industriföretag
som, i många fall, ett stort antal
anställda vid företagen. Det framgår
även av dessa uppställningar att kommuner
med privata kraftverksföretag
erhåller stora skatteutjämningsbidrag.

En jämförelse kan göras mellan exempelvis
Finnskoga-Dalby kommun i
Värmland och Stuguns kommun i Jämt -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

115

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanlaggningar, m. m.

land. Båda kommunerna har tre kraftverk
vardera —- Finnskoga-Dalby tre
privata och Stugun tre .statliga.

År 1967 erhöll Finnskoga-Dalby i
skatteutjämningsbidrag 1 475 510 kronor
och Stuguns kommun 522 936 kronor.
År 1969 erhöll Finnskoga-Dalby
2 125 759 kronor och Stugun 941 547
kronor. Båda kommunerna är typiska
skogskommuner med ungefär likartade
problem.

Jag har tidigare anfört att frågan om
skatteutjämningsbidrag inte skall kopplas
samman med frågan om en rättvis
taxering av rörelseinkomst från kommunernas
industrier. För att visa resultatet
för många av dessa norrländska
inlandskommuner när det gäller
frågan om resultatet av vattenfallsverkets
redovisningsprinciper har till utlåtandet
fogats några bilagor. Av dessa
framgår kommunernas skattebortfall
vid nu tillämpat system. Till yttermera
visso framgår att det för ett flertal av
dessa inlandskommuner blir en total
förlust, även om man skulle anse att
hela skatteutjämningsbidraget bortföll
vid en rättvis kommunalbeskattning av
vattenfallsverket.

Efter 1966 års taxering skulle följande
kommuner göra totalförluster
med ledning av jämförelse med av Sydsvenska
Kraft AB redovisat rörelseöverskott
från kraftverksrörelse: Re sele

kommun en totalförlust på 174 000
kronor, Ådals-Liden 1 280 000 kronor,
Fors kommun 690 000 kronor, Stuguns
kommun 731 000 kronor, Stensele
120 000 kronor och Jokkmokks kommun
5 700 000 kronor.

Enligt 1968 års inkomsttaxering skulle
motsvarande totalförlust vara för
Resele kommun 270 000 kronor, ÅdalsI.
idens kommun 1 100 000 kronor, Fors
kommun 324 000 kronor, Stuguns kommun
320 000 kronor och Jokkmokks
kommun 8 000 000 kronor.

I ett flertal andra skulle förlusten
gå upp i närheten av respektive belopp
för skatteutjämningsbidraget. Jämförelseunderlaget
i bilagorna har sam -

manställts med ledning av Hjälta kraftverks
redovisning till Långsele kommun
och statens vattenfallsverks redovisning
till olika kommuner.

Hjälta kraftverk har i sin kapitalanskaffning
ett något gynnsammare läge
än de privata kraftverken i genomsnitt.
Av den anledningen nämnde jag tidigare
att ett genomsnitt för den privata
kraftindustrin skall kunna ligga till
grund för en lösning av dessa provisoriska
bestämmelser.

Jag nämnde tidigare att skatteutjämningsbidrag
utgick till de kommuner
vilka hade privata kraftverksföretag,
trots att dessa redovisar rörelseöverskott
till respektive kommuner. Jag
nämnde bl. a. Finnskoga-Dalby. Långsele
kommun, där Sydsvenska Kraft
AB:s kraftverk Hjälta är beläget, erhöll
359 664 kronor år 1967 och 407 218 kronor
år 1969 i skatteutjämningsbidrag.
Vid jämförelse med andra industriföretag
och deras inverkan på kommunernas
skatteintäkter får man dessutom
komma ihåg att i stor utsträckning är
andra industrier personalkrävande och
därför ger kommunerna intäkter på arbetstagarnas
inkomster. Driften av vattenkraftverken
har centraliserats, och
ytterligare starka personalinskränkningar
planeras av vattenfallsverket,
varför vederbörande kommuner erhåller
en mycket ringa skatteintäkt från
personalsidan.

I motionerna 1:19 och 11:68 liemställes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär att Kungl. Maj:t med
anledning av de vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering föreslagna kraftigt
sänkta taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks
vattenkraftanläggningar
föranstaltar om en utredning och till
riksdagen inkommer med förslag och
att därvid beaktas* konsekvenserna för
berörda kommuner i anledning av de
förslag, som vederbörande fastighetstaxeringsnämnd
har erhållit från länsstyrelserna.

Underlaget för länsstyrelsernas för
slag till kraftverkens och regleranlägg

116

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanläggningar m. m,

ningarnas fastighetstaxeringsvärden har
kommit från kraftverksindustrin. I
dessa beräkningar har man utgått ifrån
att det ekonomiska resultatet från äldre
anläggningar skulle motivera kraftigt
sänkta taxeringsvärden. Vid utarbetandet
av underlaget har statens vattenfallsverk
bl. a. för kraftverken efter
Indalsälven jämväl baserat beräkningarna
på att taxeringsvärdena måste justeras
på grund av kostnader för flottledsnedläggelse,
såsom exempelvis kasserande
av båtar, flottledsbommar o. d.

När det gäller frågan om lönsamheten
för de äldre kraftverken och dess
inverkan på fastighetstaxeringsvärdena
rimmar statens vattenfallsverks påstående
illa med vad verket anförde i sitt
yttrande över den fortsatta utbyggnaden
av norrländsk vattenkraft i allmänhet.
I det yttrandet sade vattenfallsverket
beträffande Vindelälvens utbyggnad:
”Det bör uppmärksammas att
fortsatt drift av en befintlig vattenkraftstation
ger en nettokostnad på cirka 0,2
öre per producerad kilowatt, lägre än
10 procent av nuvarande produktionskostnad.
Att spekulera över om och vid
vilken tidpunkt kraft kan produceras
till detta pris i nyuppförda kärnkraftanläggningar
ter sig helt meningslöst.”

Beträffande frågan om flottledsnedläggelsens
inverkan på rörelseresultat och
därmed också, enligt vattenvallsverkets
beräkningsgrunder för fastighetstaxeringsvärden
på anläggningarna, är det
bara att konstatera, att kraftindustrin
på ett helt annat sätt kan reglera vattenföringen
och därmed också kunna
erhålla ett bättre driftresultat för sina
anläggningar. Detta var ett av skälen
för nedläggningen av huvudflottleden
i Indalsälven. För att ytterligare styrka
detta vill jag anföra några synpunkter,
vilka kom fram vid ett sammanträde i
Sundsvall.

I samband med den rådande elkraftbristsituationen
i vintras var olika kommuners
representanter kallade till ett
informationssammanträde med kraftindustrins
representanter och organ för

information angående erforderliga åtgärder.
Där redogjordes för den aktuella
situationen och den brist, som förelåg.
Under diskussionen ställdes därför
den frågan, på vilket sätt bristsituationen
hade kunnat påverkas i det fall
nedläggningen av huvudflottleden i Indalsälven
hade kunnat genomföras ett
år tidigare. På detta lämnades svaret,
att bristen troligen hade kunnat nedbringas
til] ungefär hälften av den aktuella
situationen för landet, om en sådan
åtgärd kunnat vidtagas ett år tidigare.

Av detta framgår helt klart det ökade
värde nedläggning av huvudflottleden
i Indalsälven skulle ha haft för kraftverksindustrin.
Trots detta anförs såsom
ett skäl för en sänkning av fastighetstaxeringsvärdena
nedläggning av
huvudflottleden.

Övriga industrifastighetstaxeringsvärden
har i genomsnitt stigit över hela
landet, men kraftverks- och vattenregleringsanläggningarna
har inte följt den
utvecklingen. När det gäller statens vattenfallsverks
beräkningar anförs också
de nya avskrivningsförordningarna såsom
ett skäl för sänkning. Verkets avskrivningsprinciper
påverkar på ett felaktigt
sätt beräkningarna.

Dessa direktiv om sänkning av fastighetsvärdena
har en mycket negativ
effekt för berörda kommuner. Kommunernas
fastighetstaxeringsnämnder
har protesterat mot beräkningarna.
Trots dessa protester har dock kommunerna
till större delen böjt sig för direktiven.
Undantag finns dock, och det
blir därför intressant att se huruvida
staten skall försöka genomdriva givna
direktiv genom att överklaga åsatta taxeringsvärden
i det fall kommunens fastighetstaxeringsnämnd
icke accepterat
dessa direktiv. Frågan har uppmärksammats
i pressen, och redogörelser har
lämnats om det skattebortfall dessa åtgärder
skulle få för inlandskommunerna.

Herr talman! Jag nämnde tidigare
den behandling som skett i riksdagen

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

117

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanläggningar, in. in.

beträffande statens vattenfallsverks beskattning.
Vid omröstning i kamrarna
när frågan avgjordes under fjolårets
riksdag avslogs framställningarna av
den socialdemokratiska majoriteten.
Under behandlingen framhölls såsom
ett skäl alt det skulle behövas nya utredningar
i det fall motionsförslagen
skulle antagas. Jag har tidigare redogjort
för utredningsverksamheten alltifrån
år 1928. Talet om behovet av nya
utredningar var ett svepskäl för att
man från majoritetens sida inte ville ha
någon ändring. Nu anförs affärsverksutredningen
som skäl för att ingenting
kan göras omgående. En provisorisk
lösning, som sammanfaller med gällande
taxeringsförordningar, föreslås i reservationen.
Vill man inte från majoritetens
sida biträda ett sådant förslag,
kan det i dag inte anföras att någon ny
utredning behövs.

Herr talman! Jag vill till slut endast
konstatera, att såvida de norrländska
socialdemokratiska riksdagsmännen vid
fjolårets behandling verkligen velat bidra
till en rättvis lösning i den s. k.
jämlikhetens anda och därvid stött reservationen,
så hade det i dag förelegat
en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t
med yrkande om ändring av rådande
förhållanden.

Röstningssiffrorna var i första kammaren
51 för en sådan skrivning och 64
emot. Samtliga 9 närvarande norrländska
socialdemokrater röstade emot. Skulle
de ha röstat för hade siffrorna blivit
60 för och 55 emot en riksdagsskrivelse.
I andra kammaren blev röstsiffrorna
97 för och 113 emot en skrivelse. De
norrländska 17 närvarande socialdemokratiska
riksdagsmännen röstade emot
skrivelseyrkandet. Hade även dessa 17
ledamöter tillvaratagit sin landsdels intressen
hade siffrorna i andra kammaren
blivit 114 för och 96 emot en skrivelse,
varför yrkandet hade bifallits i
båda kamrarna. Jag hoppas att förhållandet
vid denna omröstning skall bli
att de riksdagsledamöter, som representerar
den landsdel där kommunerna

orättvist berövas kommunalskatteintäkter
genom statens vattenfallsverks redovisningsprinciper
och sänkning av fastighetstaxeringsvärden,
nu bidrar till
eu ändring i de över 40 år påtalade rådande
förhållandena.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 32 fogade reservationen.

Häri instämde herr T istad (fp).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Från centerpartiet ställer
vi oss helt bakom den motion som
herr Karl Pettersson väckt och den reservation
som föreligger i bevillningsutskottet.

Det är en principfråga av stor betydelse
som här tagits upp. Den gäller speciellt
kommuner i Norrland som haft
kraftverk inom sina gränser och som
anser sig ha blivit orättvist behandlade
i fråga om beskattningen. Det gäller
ofta glesbygdskommuner med svagt
skatteunderlag och med lågt inslag av
andra beskattningsobjekt. Dessa kommuner
får också i övrigt dras med en råd
svårigheter som inte förekommer i mera
centralt belägna kommuner. Skatteutjämningssystemet
har utjämnat en del
men inte allt.

Jag vill särskilt understryka vad som
sägs i reservationen: ”Med hänsyn till
att frågan varit föremål för riksdagens
behandling och ett flertal utredningar,
första gången redan 1928, och även föranlett
skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om förslag till ändringar utan
att sådant förslag framlagts, anser utskottet
det vara befogat att ånyo fästa
Kungl. Maj ds uppmärksamhet på att
frågan omgående måste lösas på ett för
berörda kommuner rättvist sätt.”

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag lovar att inte bli
alltför långrandig.

118 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks

Herr Karl Pettersson sade i sitt anförande
att situationen karakteriserades
av att det genomförts sänkta taxeringsvärden
för kraftverken, under det
att det skett en höjning av taxeringsvärdena
på alla andra områden. Det är ett
riktigt konstaterande, och det sammanhänger
med att man använt en ny princip
vid värderingen. Man har dragit
den slutsatsen ait tidigare värderingsnormer
lett till alltför höga värden och
därför gått in för en ny princip vid
fastighetstaxeringen.

Jag tycker att herr Pettersson var litet
orättvis mot utskottets majoritet,
när han sade att den inte ville åstadkomma
en rättvis taxering av kraftverksbolagen
till fördel för kommunerna.
Herr Pettersson har nog reda på
vad som står i föreliggande utskottsutlåtande.
Jag tycker närmast att det är
förvånande att herr Pettersson avgivit
en reservation och fått de övriga utskottsledamöterna
i oppositionen med
sig. När utskottet skriver som här skett
i utlåtandet där det talas om att utskottet
står fast vid de synpunkter som
tidigare anförts, nämligen att det vill se
till att det blir en så rättvis beskattning
som möjligt, är detta en mycket
positiv skrivning.

Jag kan heller inte förstå hur herr
Pettersson kan föra ett resonemang som
går ut på att riksdagen, om så och så
många socialdemokrater hade röstat för
herr Petterssons förslag förra året, hade
fått en skrivelse till Kungl. Maj:t.
Det är självklart att så hade skett. Men
kan herr Pettersson svara på min fråga:
Hade vi fått någon proposition i
ämnet i år, om vi hade beslutat på detta
sätt förra året? Jag är intresserad
att få svar på den frågan.

Om det skall skickas skrivelser till
Kungl. Maj:t, bör det ske i sådana fall
då det gäller att aktualisera frågor eller
då det har inträffat speciella händelser
som riksdagen vill fästa regeringens
uppmärksamhet på. Men här
har en utredning verkställts, och utredningens
betänkande har inte föran -

kraftverksanläggningar, m. m.
lett något förslag av Kungl. Maj:t. I
den mån det skulle förhålla sig på det
sättet — vilket jag inte tror — att regeringen
inte vill lägga fram en proposition
i ärendet, är det klart att behandlingen
fördröjs. Men det kan också vara
så att det finns anledning att undersöka
vilken metod som skall användas för att
man skali komma fram till en rättvis
taxering.

Det förhåller sig ingalunda på det
sättet, som herr Pettersson gör gällande,
att statens vattenfallsverk skulle ha
speciella favörer vid tillämpning av avskrivningsreglerna.
Vattenfallsverket
påstår i varje fall i officiella skrivelser
att enskilda företag har gynnsammare
avskrivningsregler, om de använder en
viss metod vid avskrivningen. Alla företag,
herr Pettersson, som har gäldräntor
har ju en absolut avdragsrätt, och det
är ingenting nytt för vattenfallsverkets
del. Jag hör till dem som menar att vi
är tvungna att behålla denna regel. Den
gäller inte bara gäldräntor för företag
utan också räntor vid belåning av fastigheter.
Jag hör inte till dem som anser
att avdrag för räntor bör slopas.
Herr Petterssons påstående att vattenfallsverket
skulle ha speciella favörer
på grund av avskrivningsreglerna är
felaktigt.

Jag vill vidare anföra att herr Petterssons
motion har behandlats välvilligt
så till vida att hela hans statistik
har tagits in som bilaga till reservationen.
Jag bär inte sett närmare på denna
statistik förrän i dag. Den är uppställd
så att herr Pettersson redovisat det
mest gynnsamma fallet på den privata
kraftverkssidan, och detta kan inte vara
riktigt objektivt handlat. En statistik
bör visa ett genomsnitt, om den redovisas
i en officiell handling. Jag erkänner
att jag inte ordentligt följt med statistiken,
och jag kunde ha stoppat den
i utskottet, då den måste vara missvisande
— och detta erkände också herr
Pettersson indirekt.

När utskottsmajoriteten säger att den
utgår ifrån att Kungl. Maj:t så snart som

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

119

Ang. taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks kraftverksanläggningar, m. m.

möjligt ser till att det genomförs en så
rättvis beskattningsmetod som möjligt,
gör den detta utan reservationer. Om
utskottet skulle ha avvikit från den
ordning som vi tillämpar och tillstyrkt
motionerna, i vilka begärs en skrivelse
till Kungl. Maj :t, hade detta varit ett
typiskt avsteg från gängse regler. Jag
tror att det är värdefullt för ett utskott
och framför allt för riksdagen, när
riksdagen skriver till Kungl. Maj:t, att
det finns möjligheter att skrivelsen får
effekt och att Kungl. Maj:t inte redan
har sin uppmärksamhet riktad på saken.
Men det gäller inte här, och därför
tror jag nog att vi kan säga, herr Pettersson,
att en riksdagsskrivelse i det
här sammanhanget inte tjänar de syften
som herr Pettersson säger sig vilja
främja.

Vad sedan gäller taxeringen får väl
herr Pettersson erkänna att där har
kommunerna möjlighet att påverka händelseutvecklingen.
Nu är det visst bara
herr Petterssons kommun som har överklagat.
Jag vet inte vad det beror på,
ty det finns ju många kraftverkskommuner,
men jag kan väl för litet om de
speciella förhållandena i Norrlandskommunerna.
Jag utgår dock ifrån att
kommunerna inte blir påtvingade några
särskilt orättvisa regler, utan att de
behandlas efter fastställda principer.
För övrigt gäller vid taxeringsarbetet
att man skall få fram ett så rättvisande
värde som möjligt och helst ett värde
beräknat på så objektivt sätt att det
kan sägas svara mot brukningsvärdet
på den fastighet det gäller.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande berörde frågan om de sänkta
taxeringsvärdena. Enligt vad som
redovisats i pressen har i flera fall de
privata kraftverksföretagen i mitt hemlän
fått taxeringsvärdena höjda. De privata
kraftverken har med två eller tre

undantag fått höjda taxeringsvärden.
De som fått sänkta värden är i stort sett
de statliga kraftverken.

Jag redovisade den skrivning som utskottet
har gjort såväl i år som tidigare.
Jag vill hålla med herr ordföranden
om att det är en positiv skrivning,
men den positiviteten har räckt sedan
1928. Utredningar har kommit med förslag,
och dessa har sedan gått till andra
utredningar som haft samma positiva
syn på frågorna. Vi reservanter anser
att man inte kommer till någon lösning
bara genom att vara positiv. Riksdagen
måste uttala att den önskar en
lösning. Därför bär vi motionärer också
följt den rekommendation som vi
fick i fjolårets debatt och begärt ett
förslag.

Vad gäller avskrivningarna på Vattenfalls
investeringar ligger det så till
att Vattenfall under alla år har ökat
sitt investeringsvärde. Vattenfall har
nämligen i kapitalvärdet även inlagt
vinstmedel, som man alltså har gjort
avskrivningar på. Man har således
gäldränteberäknat såväl sitt eget vinstkapital
som det lånade kapitalet. Så
kan inte ett enskilt företag göra.

När detta ärende behandlades i utskottet
tog jag upp frågan om den genomsnittliga
beräkningen. Det framgår
klart och tydligt av de bilagor som är
fogade till utskottets betänkande att det
gäller en jämförelse med Hjälta kraftverk.
Detta kraftverk är, som jag sade
i mitt tidigare inlägg, i en något gynnsammare
situation beträffande kapitalinsatser
än vad de genomsnittliga företagen
är. Man får dock komma ihåg att
de statliga företagen har ett gynnsammare
läge, eftersom de har större produktion.
De har lägre byggnadsinvesteringskostnad
per producerad enhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,

120

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Kort,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 57.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att
främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, med anledning av
motioner om åtgärder vid beskattning
i syfte att främja sparandet.

I detta betänkande hade utskottet i
ett sammanhang behandlat

I) de likalydande motionerna I: 97,
av herr Bohman m. fl., och II: 113, av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

a) förslag till lag om bostadssparande,

b) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370);

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad i motionerna
anförts angående aktiesparande;

II) de likalydande motionerna I: 78b,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Eriksson, Olle, samt II: 919, av fru Nilsson
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta om sådan ändring av
kommunalskattelagen, att det extra avdraget
för inkomst av kapital höjdes
med 200 kronor för ensamstående och
400 kronor för makar till sammanlagt
600 respektive 1 200 kronor;

III) de likalydande motionerna
1:796, av herr Svanström, och 11:899,
av herr Antonsson in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionerna
anförts rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto i
bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för målinriktat
bostadssparande;

IV) motionen II: 414, av herr Björck
i Nässjö, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning om hushållens sparvanor
i syfte att åstadkomma förslag till
åtgärder syftande till att stimulera det
enskilda sparandet och till åtgärder
som underlättade en övergång till olika
former av vinstandel och delägarskap;
ävensom

V) motionen II: 564, av herrar Antby
och Enskog, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionen anförts
rörande premiering av personligt bostadssparande
i bank eller annan penninginrättning.

De i motionerna I: 97 och II: 113
framlagda lagförslagen avsåge

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

121

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1971—1976 av medel,
avsedda för förvärv av egethem eller
för insats i bostadsförening med belopp
på sammanlagt högst 9 000 kronor för
ensamstående och 18 000 kronor för
makar,

2) rätt för ägare av en- och tvåfamiljsfastighet
eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i
deklarationen göra avdrag för amortering
av skuld på fastigheten eller lägenheten,
i den mån amorteringen överstege
1,5 procent av vederbörande taxeringsvärde,
dock maximalt med 700
kronor jämte 200 kronor för varje hemmavarande
barn under 16 år,

3) rätt till sparavdrag om högst 400
kronor för ensamstående och 800 kronor
för äkta makar för den som insatt
sparkapital i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
dock endast i den mån sparavdraget
ej kunnat utnyttjas i inkomstkällan
kapital.

De under I) och IV) upptagna motionerna
hade, i vad avsåge åtgärder
vid beskattningen i syfte att främja
sparandet, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 97 och II: 113, i vad
de hänvisats till bevillningsutskottet,

2) motionerna I: 784 och II: 919,

3) motionerna I: 796 och II: 899,

4) motionen II: 414, i vad den hänvisats
till bevillningsutskottet, samt

5) motionen II: 564.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m) och Enarsson
(m), vilka ansett, att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 97 och II:
113, i vad de hänvisats till bevillningsutskottet,

a) antaga de vid motionerna fogade

förslagen till lag om bostadssparande
och lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts
angående aktiesparande;

II) av herrar Tistad (fp), Yngve
Nilsson (m), Levin (fp), Gösta Jacobsson
(m), Johan Olsson (ep), Vigelsbo
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson
(m) och Ahlmark (fp), vilka ansett,
att utskottet bort under 2—5 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 784 och II: 919,
1:796 och 11:899, 11:414, i vad motionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
samt II: 564 i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära

a) utredning och förslag om höjning
av det s. k. sparavdraget i inkomstkällan
kapital till 600 kronor för ensamstående
och 1 200 kronor för makar,

b) utredning och förslag rörande
premiering av personligt sparande på
särskilt sparkonto i bank eller annan
penninginrättning samt rörande skattelättnader
för bostadssparande,

c) utredning om hushållens sparvanor
och förslag till åtgärder i syfte att
i övrigt stimulera det enskilda sparandet.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Frågan om sparstimulerande
åtgärder har diskuterats varje
år i riksdagen under en lång tid. Trots
detta finns det anledning att även i år
återkomma, ja kanske större anledning
än tidigare, eftersom just i år kan skönjas
en markant nedgång i det enskilda
sparandet. Många tecken tyder på det:
brist på medel för utlåning till näringslivet
—- kreditstopp råder ju på många
områden —■ och samtidigt tendenser
till en ökad inflation på grund av en
alltför stor efterfrågan på varor. Ett
ökat sparande skulle därför vara mycket
välkommet. Det skulle minska behovet
av restriktiva åtgärder i form av
höjd moms eller investeringsavgifter.

Även med hänsvn till handelsbalan -

122

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

sen borde vi söka uppnå en minskad
konsumtion, alltså ett ökat sparande,
till förmån för vår export.

Sparandet har minskat avsevärt under
1960-talet. Mellan åren 1964 och
1969 växte realinkomsterna med 10 procent,
men realkonsumtionen ökade
nästan dubbelt eller med drygt 19 procent.
Under perioden 1955—1964 var
sparkvoten, alltså andelen sparande av
en persons inkomst, mellan 7 och 8,5
procent. Därefter har den sjunkit från
6,5 procent under år 1965 till 3,5 procent
under år 1969. Särskilt under år
1969 har sparandet enligt tabeller som
redovisas i betänkandet visat en minskad
ökningstakt. Anledningarna till
denna tendens kan vara många. Genom
de förbättrade socialreformerna
har det blivit omodernt att spara; man
menar att man klarar sig ändå och
köper upp sina inkomster. Trots den
större tryggheten kommer dock att erfordras
ett visst sparande för att investeringarna
skall kunna klaras och förnyandet
av vår produktionsapparat
möjliggöras.

Vår konsumtion riktar sig i första
hand mot sådana varor som vi importerar
och som vi själva inte kan tillverka
eller inte har konkurrenskraft nog
att tillverka, och därför innebär ett alltför
litet sparande en olycklig utveckling
av vår handelsbalans.

I reservationen II har utskottets ledamöter
från oppositionen samlat sig
kring ett förslag som tillgodoser olika
motionsyrkanden. Det gäller närmast
ett utredningsyrkande om hushållens
sparvanor, möjligheterna att stimulera
personligt sparande på särskilt konto
i bank och möjligheterna att höja sparavdraget
vid beskattningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen II i betänkandet.

Häri instämde herr T istad (fp).

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Herr Johan Olsson har
främst uppehållit sig vid reservatio -

nen II, och därför skall jag inte kommentera
den särskilt. Jag ber endast
att få instämma i hans yrkande om bifall
till denna reservation.

Reservationen I utmynnar i en begäran
om sparavdrag för olika aktiviteter
som människor utövar i syfte att spara.

I stort sett är väl utskottet ense om
att vårt expanderande samhälle kräver
en allt större tillgång på kapital för
att kunna tillgodose alla anspråk som
ställs på vår produktionsapparat. Detta
medför givetvis också att behovet av
riskvilligt kapital ständigt ökar.

Man kan naturligtvis diskutera under
vilka former sparandet skall ske. Vi
har ett tvångssparande till ATP som jag
inte vill förringa och som får en allt
större betydelse för vårt framåtskridande.
Men därutöver har vi ett tvångssparande
över både den statliga budgeten
och de kommunala budgeterna
som gör att den enskilda människan
många gånger kommer i kläm. Nuvarande
skattebestämmelser innebär att
det allmänna tar mer och mer av den
enskilda människans arbetsinkomst.
Om denna enskilda människa skall kunna
spara i nämnvärd utsträckning bör
detta sparande premieras, därför att
ett sådant sparande i dagens läge faktiskt
mer eller mindre innebär en försakelse.

Inom moderata samlingspartiet har
vi den uppfattningen att valet i dessa
viktiga frågor inte precis står mellan
allmänt och enskilt sparande utan att
vi måste ha båda i kombination. Men
jag vill starkt understryka att vi har
den uppfattningen att vi måste öka det
enskilda sparandet och sprida ägandet
så att fler och fler enskilda människor
kan bli delaktiga av detta ägande. Fler
och fler skall alltså bli delaktiga i produktionsmedlen
och den avkastning
som dessa kan ge. Våra förslag är
framförda vid åtskilliga tillfällen, och
ingen kan vara tveksam eller sväva i
tvivelsmål därom. Men införandet av
ett sådant sparsystem kräver en omläggning
både av den ekonomiska po -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

123

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

litiken och av skattepolitiken. Vi hävdar
alltså att politiken måste utformas
så att det ges tillfälle för den enskilda
människan att genom sparande och
därtill investeringar medverka i produktionen.

Det är mot bakgrunden av denna vår
principiella uppfattning som de förslag
får ses som vi nu på nytt lagt fram för
riksdagen. Det gäller förslag om bostadssparande,
utbildningssparande, aktiesparande
och kapitalavdrag på avkastning
av egen rörelse och jordbruk
samt allmänt målsparande. Vi menar
att det är mycket väsentligt att människan
kan få välja det sparmål som passar
henne bäst. Jag vill understryka att
de förslag som lagts fram egentligen är
ganska blygsamma, men de är avsedda
att utgöra en stimulans för sparandet,
och jag tror att det är en injektion som
i dag behövs och som kan bli till nytta
för hela vårt samhälle, i synnerhet eftersom
vi vet att det enskilda sparandet
i dag befinner sig i en vågdal. Jag behöver
endast peka på ungdomens sparande
och på den minskade inlåningen
i bankerna — främst affärsbankerna.
Denna minskade inlåning har just i
dessa dagar understrukits av bankinspektionen,
som bestämt hävdar att
sparandet under första kvartalet i år
gått ned mycket väsentligt.

Denna nedgång i sparandet är beklaglig,
då vi är inne i en tid när hela
vårt samhälle skriker efter ekonomiska
resurser. Trots att här föreligger ett
behov av ökat sparande vill majoriteten
inte pröva de vägar som anvisats
i våra motioner. Man frågar sig ibland
varför den inte vill göra det. Troligen
är det därför att det anses förskräckligt
om någon med hög inkomst
skulle komma på idén att utnyttja de
föreslagna möjligheterna. Det glöms
helt enkelt bort i detta sammanhang att
de föreslagna sparformerna skulle bli
till glädje för större delar av landets
inkomsttagare, som dock befinner sig
i låg- och mellaninkomstskikten.

Slutligen vill jag framhålla att ett

ökat sparande kommer att leda till en
kapitalökning, som är nödvändig att få
till stånd om näringslivet skall kunna
utvecklas och utbyggas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
I och II.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det finns inte mycket
nytt att tillägga i detta ärende utöver
vad som sagts förra året och åren dessförinnan.
De motioner som behandlas i
bevillningsutskottets betänkande nr 33
och som avstyrks har, som tidigare
det gemensamt att de syftar till ett
ökat sparande. Det är självklart att vi
alla är överens med motionärerna om
det önskvärda i att sparandet ökar. Det
är t. o. m. mycket önskvärt att vi kan
få till stånd ett sådant ökat sparande,
både privat och kollektivt.

Utskottsmajoriteten har emellertid i
år liksom tidigare tagit avstånd från de
beskattningsåtgärder reservanterna föreslår
som stimulans för ett sådant sparande.
Man vill ju genom skattelättnader
stimulera exempelvis bostadssparande,
och det är på den punkten som
vi anser att man är inne på felaktiga
vägar. Det är mycket möjligt att man
skulle kunna redovisa ett ökat sparande
på de konton och för de ändamål
som här är aktuella. Men det är — och
det har vi tidigare påtalat — tveksamt
om man därigenom kan åstadkomma ett
nämnvärt nysparande. Det kan lätt hända
att det så att säga sparas redan förut
sparade pengar, och då är inte särskilt
mycket vunnet med en sådan åtgärd.

Dessutom — och det är för mig mycket
väsentligt —• har den stora inkomsttagaren
givetvis lättare att spara än
den som har en liten inkomst. Därför
innebär också motionärernas förslag
att den som har en stor inkomst får —
genom de här föreslagna avdragsmöjligheterna
— en väsentligt större skatteminskning
än vad låginkomsttagaren
får, även om de teoretiskt sett skulle
kunna spara lika mycket. Det är, menar
vi, en felaktig väg att gå då man vill

124

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

stimulera till ökat sparande. En dylik
åtgärd, som innebär minskad skatt för
både stat och kommun, får också den
effekten att alla skattebetalare skattevägen
måste kompensera vad det allmänna
förlorar.

I motion nr II: 414 föreslås en utredning
om framför allt hushållssparande
och olika möjligheter att stimulera ett
sådant sparande. På den punkten har
utskottsmajoriteten sagt att finansministern
i årets remissdebatt meddelat
att han har för avsikt att ta initiativ till
en sådan utredning. Vi menar därför
att motionärerna bör vara väl tillgodosedda
och finner ingen anledning att
tillstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att tillägga. Positionerna är ju
klara, liksom de har varit tidigare. Jag
vill notera yttrandet av utskottets talesman
att vi är överens om att det bör
vara ett ökat sparande både enskilt och
kollektivt. Men skall man få till stånd
ett ökat sparande, måste man ju också
försöka finna former som kan leda till
detta mål, och därför är det angeläget
med den utredning som begärs i reservationen
II.

Det är alldeles riktigt att det kan bli
en progressionsutjämnande effekt vid
ett sparande i bank med avdrag i beskattningen.
Men man måste kanske
finna sig i detta om man skall få en
verklig spareffekt, för därmed vänder
man sig till de grupper som man också
vill nå. Vi kan inte bortse från att man
måste sätta in stimulansen för ökat
sparande just hos de grupper som har
möjlighet att spara. Dessutom finns det
korrektionsmöjliglieter, som vi ju tilllämpar
i andra avseenden när det gäller
de högre inkomsttagarna.

Jag tror att det finns anledning att
ompröva dessa frågor. Den utredning

som tidigare prövat olika stimulansformer
tillsattes för tio år sedan och
mycket har förändrats sedan dess.

I en motion av herr Antonsson m. fl.
i andra kammaren diskuteras också
vissa former som inte skulle ha denna
progressionsutjämnande effekt. Det
föreligger alltså här flera förslag som
det finns anledning att försöka utreda.

Herr NILSSON, YNGVE, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast kort
framhålla att då vi nu befinner oss i
ett mycket prekärt ekonomiskt läge
med bristande kapitaltillgångar bör alla
vägar prövas när det gäller att spara
pengar. Därför tycker jag att man gott
kunnat gå med på det förslag till sparfrämjande
åtgärder som vi lägger fram.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationerna.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern har
som jag nämnde förutskickat att det
kommer en ny sparutredning. Jag tror,
att om en sådan utredning kommer till
stånd, kommer den självfallet att pröva
alla de uppslag och tänkbara nya vägar
som kan finnas för att åstadkomma ett
ökat sparande. På den punkten tror jag
vi kan känna oss ganska lugna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag har känt ett behov
att blanda mig i denna debatt, även om
klockan är mycket, därför att jag tycker
att det finns anledning att ytterligare
understryka allvaret i utvecklingen
beträffande sparandet i vårt
land. Jag kan naturligtvis inte förneka
att det föreligger stor okunnighet och
osäkerhet inte bara om själva sparandets
omfattning — och då framför allt
om hushållssparandets storlek -— utan

Onsdagen den 15 april 1970 om.

Nr 17

125

Om åtgärder

också om sparandets och sparinotivens
samband med den samhällsekonomiska
utvecklingen.

Men mina egna slutsatser av våra
bristfälliga kunskaper i det hänseendet
är uppenbarligen rakt motsatta dem
som regeringen och utskottsmajoriteten
dragit. Jag menar att det borde vara
ett självklart intresse för oss alla att, i
den mån så är möjligt, få de invecklade
sammanhangen klarlagda och dessutom
skaffa oss ett betydligt bättre underlag
än vad vi har i dag för direkta
stimulerande insatser, insatser som hittillsvarande
tendenser i sparandeutvecklingen
kräver.

Det borde inte föreligga några delade
meningar om sparandets betydelse
för kapitalbildningen och välståndsutvecklingen
i landet. Vi borde alla vara
medvetna om att sparandet i själva
verket är dagens utsäde för morgondagens
skördar. Om vi inte är beredda att
avsätta en del av det som eljest skulle
konsumeras till sparande för morgondagen,
kan de långsiktiga konsekvenserna
för samhällsekonomin bli mycket
allvarligare än vad många människor
i allmänhet föreställer sig. Hushållssparandets
roll motsvarar såvitt jag förstår
inte den gängse föreställningen att
det närmast syftar till att skapa reserver
åt den enskilde medborgaren för
oförutsedda händelser — att med andra
ord förstärka den sociala trygghet som
alla i dag anser att det är samhällets
primära funktion att svara för.

I själva verket är hushållssparandet
— som också understrukits för några
månader sedan i en studie om kapitalbildning
och finanspolitik av civilekonomen
Torkel Backelin — ”av mycket
väsentlig betydelse för finansiering av
tillskotten till vårt realkapital, d. v. s.
för den del av investeringarna som ej
utgör ersättning eller underhåll av gammalt
kapital”.

Den analys av sparandet som konjunkturinstitutet
verkställde inför årets
finansplan — och som utförligt återges
i utskottets betänkande — är mot den

vid beskattning i syfte att främja sparandet
bakgrunden särskilt intressant. Även
om nivån för hushållssparandet — som
konjunkturinstitutet även understryker
— systematiskt underskattats och även
om sparkvoten är för lågt angiven, är
trenden i utvecklingen alldeles påtaglig.
Med reservation för de felkällor
som finns förhåller det sig uppenbarligen
på det sättet att de svenska hushållen
år 1969 sparade omkring 2,8 miljarder
kronor, d. v. s. ungefär hälften
av vad man sparade 1964, då beloppet
var 5 miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet diskuterar olika
orsaker till denna utveckling, och utskottet
har ju i sitt betänkande återgivit
sin diskussion. Därför skall jag förbigå
den här.

Men vad utskottet inte återger — och
det är kanske signifikativt —- är konjunkturinstitutets
påpekande att den
marginella direkta skattekvoten för löntagare
låg relativt stilla under första
hälften av 1960-talet men att den därefter
lyftes upp till en betydligt högre
nivå. En förklaring till fallandet av
sparkvoten skulle alltså kunna vara,
menar konjunkturinstitutet, att skattekvotens
höjning medfört ”en avgjord
nivåsänkning för stegringstakten i hushållens
reella disponibla inkomster under
senare hälften av 1960-talet”. Genomsnittet
för ökningstakten mellan
1960 och 1964 var ungefär dubbelt så
högt som för 1965—1969. Både på kort
och på lång sikt, menar konjunkturinstitutet,
kan en sådan nedtrappning förväntas
”begränsa ökningstakten för sparandet
mer än för konsumtionen”. Härav
drar institutet den omvända slutsatsen
att om bruttonationalproduktens
ökningstakt kunde höjas skulle inte bara
det absoluta sparandet utan även
sparkvoten kunna öka allt under förutsättning
av ”en oförändrad skattekvot”.

I själva verket, herr talman, är denna
slutledning till sin innebörd allvarlig,
eftersom den ger anledning påminna
om — jag kan i det hänseendet hänvisa
till planeringschefen Erik Hööks

126

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

i finansdepartementet föredrag inför
Skånska sparbanksföreningen för någon
vecka sedan — att bruttonationalproduktens
stegringstakt sannolikt inte
kommer att öka utan att avtaga i förhållande
till den takt vi haft under de
senaste åren. Det socialdemokratiska
skatteförslaget innebär dessutom en
högre skattekvot. Slutpunkten på den
logiska linjen skulle alltså vara en ytterligare
minskning av både det absoluta
sparandet och sparkvoten med därav
föranledda konsekvenser för tillväxttakten
i vår ekonomi. På det sättet sluter
man alltså den socialdemokratiska
”giftcirkeln”.

Yad konjunkturinstitutet däremot inte
redovisar i sin argumentation om
anledningarna till det minskade sparandet
och som borde ha varit med, det
är den betydelse som den våldsamma
inflationstakten under 1960-talet kan ha
haft i detta sammanhang. Människor
och sparare som har upplevt den snabba
penningvärdeförsämringen under de
senaste årtiondena blir av naturliga
skäl mindre benägna att sätta in sina
pengar på banken och mera benägna att
anskaffa varaktiga konsumtionsvaror
eller att höja konsumtionen för att därmed
få valuta för pengarna innan dessa
förlorar i värde. Att 1960 års krona
i dag är värd 70 öre går inte att dölja
för husmödrar eller konsumenter över
huvud taget. En sådan försämring av
pengarnas reella värde måste helt enkelt
negativt påverka sparbenägenheten,
därom råder knappast delade meningar.
Om man frågar folk ute på gator
och torg i dag, herr talman, brukar
man få ett klart och nedslående besked:
Det lönar sig inte att spara längre.

Den svenska kronans förtroendekris
är alltså en faktor som bör tas med i
bedömningen när man diskuterar sparandet
liksom också frågan om förtroendet
för statsmakternas förmåga och
vilja att föra en antiinflationistisk ekonomisk
politik.

Om jag på nytt anknyter till planeringschefen
Hööks uttalande råder det

i dag uppenbar oro bland de ekonomer,
som försöker bedöma Sveriges utsikter
om möjligheterna att bibehålla
den tidigare tillväxttakten i ekonomin,
trots att denna icke varit så hög som
våra latenta resurser borde ha medgivit
med en annan ekonomisk politik.
Man är oroad över att tillgången på arbetskraft
minskar möjligheterna till en
behövlig expansion, och man fruktar
också att kapitalbildningen inte kommer
att vara tillräcklig för att ge oss
resurser att genom ny teknik, nya maskiner
och byggnader kompensera oss
för bristen på arbetskraft och för de
höga kostnader arbetskraften drar samt
att därutöver skapa den ytterligare produktionskapacitet
som behövs för att
följa med i den internalionella utvecklingen.
Vi behöver alltså inte bara stimulera
till ökade arbetsinsatser utan
också till en mer intensiv kapitalbildning
genom sparande — det offentliga,
i företagen och i hushållen.

Det är här icke fråga om något antingen—eller,
utan om ett både—och.
Den som gör gällande att det offentliga
sparandet genom ATP skulle kunna ersätta
företagssparandet eller hushållssparande!
är naturligtvis ute på villospår.
I den mån analyser föreligger tyder
dessa på att ATP-systemet i viss utsträckning
kompenserat sjunkande företagssparande,
däremot icke ens tillnärmelsevis
motsvarat den tillgångsökning
som samhället i dag kräver för att
upprätthålla konkurrenskraften.

Det kan dessutom diskuteras — där
har vi nog delade meningar — om icke
det kollektiva sparandet genom ATP,
genom den politiska prioritering som
därmed möjliggörs och den centrala dirigeringen
med beslut av ett fåtal personer
i ledningen för jättelika fonder,
kan leda till ett sämre resursutnyttjande,
en sämre användning, än ett sparande
som via den reguljära kreditmarknaden
kan kanaliseras till investerarna
på ett decentraliserat sätt. En kreditmarknad
där pengarna förmedlas via
ett flertal inbördes konkurrerande kre -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

127

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

ditinstitut ger större möjlighet till variationer,
till konkurrens och utveckling.

Oavsett vilken uppfattning man må
ha om ATP-sparandet är det emellertid
obestridligt, att de enskilda hushållens
sparinsatser därutöver är nödvändiga
om vårt land skall kunna hålla jämn
takt med utvecklingen. Det måste kunna
krävas av de enskilda människorna,
av konsumenterna, att de av årets skörd
— jag åtei kommer till bilden -—- avsätter
en del som utsäde åt kommande är.

Regeringspartiet har visat en anmärkningsvärd
oförmåga och olust att analysera
hithörande problem, väsentliga
för den ekonomiska utvecklingen. Det
är anmärkningsvärt inte minst därför
att vissa oroande tendenser uppenbarligen
kommer att ytterligare förstärkas
under den närmaste framtiden. Allt tyder
nämligen på att anspråken på den
offentliga sektorn kommer att fortsätta,
att de privata företagens självfinansieringsgrad
kommer att minska, att skattetrycket
kommer alt öka och tillväxttakten
att avta. Hur skall sparviljan och
sparförmågan kunna stimuleras under
denna process? Det är det problemet
som våra höga herrar i kanslihuset och
de som i kraft av sin majoritet beslutar
här i riksdagen inte kan och inte har
rätt att i längden skjuta ifrån sig.

Det finns också i detta sammanhang
anledning att peka på att ett ökat hushållssparande
och därav föranledd
minskad konsumtion får direkta finanspolitiska
effekter, långt mera betydelsefulla
för det ekonomiska klimatet än
skattehöjningar av motsvarande storlek,
som syftar till att till staten dra in
köpkraft från de enskilda. Jag har en
känsla av att detta samband —• sparande
kontra skattehöjningar — alltför sällan
har observerats och debatterats.

Sätter man in vårt sparande mot en
internationell bakgrund kan man också
konstatera att Sverige enligt OECDstatistik
från mitten av 1960-talet —
under den period då vår sparkvot var
betydligt högre än den är i dag — var

det land av de jämförda OECD-länderna
i vilket hushållen av sina disponibla
inkomster avsatte den minsta andelen
till sparande. Sverige låg alltså jumbo
på resultatlistan.

Jag har en känsla av att sparandet
för socialdemokraterna har blivit mer
en politisk än en ekonomisk fråga. Det
är bl. a. därför det kollektiva sparandet
fullt följdriktigt ansetts böra stimuleras,
medan däremot satsningar i stort sett
uteblivit då det gäller enskilt sparande.

Finansminister Gunnar Strängs lilla
bok om skatteförslaget, i vilket han presenterar
vissa men tyvärr inte alla fakta
om detta, karakteriseras bl. a. av en
hyllning till de kollektiva insatserna.
Och — säger han — att vår nuvarande
skattepolitik skulle ödelägga arbetsvilja,
sparande och framtidstro, det är ”en
beskrivning långt utanför verklighetens
gränser”.

Vi skall inte föra en skattedebatt i
dag. Men jag vill mot varandra ställa
Gunnar Strängs påstående om skatterna
och sparandet samt konjunkturinstitutets
kyliga analys därav. Jag vill hellre
apostrofera andra uttalanden som
finansministern gjorde i boken, nämligen
bl. a. att det måste ”vara realistiskt
att räkna med en i förhållande till önskvärda
investeringsbehov ofullständig
kapitalbildning” och att ”behovet av
industriell förnyelse kräver hyggliga
chanser till kapitalbildning i alla dess
former”.

Tyvärr underlåter Gunnar Sträng att
dra den riktiga slutsatsen av sina påståenden,
nämligen att hushållssparandet
måste uppmuntras och att det riskvilliga
sparandet måste med olika medel
stimuleras. Och här finns ju, som vi
alla vet, plats för många initiativ för
en uppfinningsrik finansminister.

Då man från oppositionens sida vid
nästan varje riksdag har understrukit
angelägenheten av allmänna och konkreta
sparstimulerande politiska åtgärder,
har dessa avvisats bl. a. därför att
skattefri avsättning av medel till sparkonton
eller skattelättnader över huvud

128

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

taget skulle innebära en inkomst- och
progressionsutjämning som man säger
sig inte kunna acceptera. Herr Johan
Olsson har med rätta kritiserat denna
argumentation. Man föredrar alltså att
låta sparandet nedgå, därför att skattesystemets
möjligheter att åstadkomma
spareffekt eventuellt skulle kunna få
till resultat att den allmänna fördelningspolitiska
målsättningen måste tonas
ned.

Även i år upprepar bevillningsutskottet
att det ”givetvis inte underskattat
sparandets betydelse för samhällsekonomin”
— ett praktfullt understatement
— ”utan endast velat framhålla att sparandet
i första hand bör främjas genom
andra åtgärder än genom lättnader vid
beskattningen”. Ja, herr talman, allt
beror på hur hårt man trycker på orden
”i första hand”. Vi har efter de
senaste årens erfarenheter verkligen inte
särskilt stora förväntningar härvidlag.
Det förefaller som om man på något
sätt inom dagens socialdemokrati
fortfarande ansluter sig till Ernst Wigforss’
uppfattning att fattigdomen fördras
med jämnmod om den delas av
alla.

Vi behöver, menar jag, angripa sparandets
problem helt förutsättningslöst
och utan den bundenhet som har kännetecknat
socialdemokraternas hittillsvarande
sätt att behandla sparandet. Vi
måste kartlägga och analysera de faktorer
som påverkar sparandet och föra
en realistisk sparpolitik, som skall vara
inriktad på att trygga den kapitalbildning
i landet som vi behöver för att
fullfölja den hittillsvarande välståndspolitiken.
Vi behöver vidga vårt vetande
om individernas och hushållens värderingar
och beteenden i sparfrågor.

Hur upplever exempelvis enskilda
människor det ekonomiska händelseförloppet?
Hur reagerar de inför konjunkturförändringar,
inflation, förhandlingar
på arbetsmarknaden, förändringar i
skattetrycket, övergång från direkt till
indirekt beskattning? Vilka känslomässiga
reaktioner medför sådana företeel -

ser, och vilka blir de ekonomiska konsekvenserna?
Hur påverkas exempelvis
den enskildes konsumtion då han finansierar
den med egna sparmedel eller
då han använder upplånade medel
eller utnyttjar konsumtionskrediter?
Studier av sådana frågor skulle självfallet
vara av värde för sparandet och
möjligheterna att påverka konsumtionsbeteendet
med ekonomiskt-politiska
medel.

Herr talman! Låt mig till sist än en
gång understryka att kapitalbildning
och sparande är så väsentliga element
för vår framtida välståndsutveckling
att det är ett klart samhällsintresse att
skaffa sig fördjupade kunskaper om
därmed sammanhängande problem. I
avvaktan på sådana analyser är det betydelsefullt
att alla de konkreta åtgärder
som rimligen kan komma i fråga
vidtas för att vända den nuvarande negativa
trenden i vårt hushållssparande.
Genom att stödja de två reservationerna
vid bevillningsutskottets betänkande
kan kammaren lämna sitt bidrag till en
sådan konstruktiv politik.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Herr Bohman säger att
vi borde kunna vara överens om att det
är nödvändigt med ett ökat sparande.
Jag tror att jag sade i mitt förra inlägg,
och vi har också skrivit det i betänkandet,
att alla partier är lika angelägna
om ett få ett ökat sparande till stånd,
både kollektivt sparande och hushållssparande.

Herr Bohman har här tagit upp en
skattedebatt och allmän ekonomisk debatt,
som vi väl får anledning att återkomma
till i kammaren vid ett eller
kanske ett par olika tillfällen under vårsessionen.
Jag vill bara beträffande det
aktuella skattepaketet säga att det förslag
som lagts fram och som bevillningsutskottet
så småningom kommer
att redovisa faktiskt innebär åtgärder
som snarast ökar möjligheterna för de
små och medelstora inkomsttagarna till

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

129

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

ökat sparande, eftersom förslaget medför
en skattesänkning för dessa grupper.
Det kan ses som ett led i strävandena
mot elt ökat sparande och inte
tvärtom, som herr Bohman vill göra
gällande.

Det bör tilläggas att regeringen och
riksdagen under en följd av år beslutat
anvisa medel till kampanjer för ökat
sparande. I och med 1970 års anslag på
700 000 kronor har det anvisats 4,05
miljoner kronor av statsmedel för sådana
kampanjer. Det visar att man har
eu positiv vilja att göra propaganda och
sprida upplysning kring denna verksamhet.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! I fråga om skatteförslagets
konsekvenser för sparandet är meningarna
minst sagt delade. Jag är inte
alldeles övertygad om att finansminister
Gunnar Sträng ansluter sig till
den tolkning och den analys som herr
Tage Johansson nu gjorde. Herr Johansson
kan ju fråga herr Sträng både öppet
och på tu man hand.

Det är klart att vi med glädje noterar
ett uttalande från socialdemokratiskt
håll, att vi ”borde vara överens om behovet
av ett ökat sparande”. Men vi löser
inte sparandets problem bara genom
sådana deklarationer och inte heller
genom stimulans åt lönsparande.
Här fordras verkligen kraftfulla, förutsättningslösa
åtgärder för att visa att
man menar allvar när man talar om
sparandets betydelse för den framtida
kapitalbildningen och därmed också för
det framtida välståndet. Detta är alltså
en utomordentligt betydelsefull samhällsekonomisk
fråga som vi inte löser
bara med vänligt och behagligt tal.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är ett par punkter
i herr Bohmans anförande som jag skul 5

Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

le vilja ha närmare besked om. Herr
Bohman sade exempelvis om OECDrapporten
i mitten av 1960-talet att Sverige
låg i botten. Han nämnde försiktigtvis
hushållssparande!. Ligger landets
sparkvot som helhet också i botten
jämfört med andra länders?

Jag vill också fråga om den som herr
Bohman sade mycket centralistiska användningen
av ATP-fonderna. Kan herr
Bohman kanske upplysa oss om hur
ATP-fonderna egentligen används och
vilka som i det enskilda fallet beslutar
om vem som skall bli låntagare? År det
en liten styrelse, eller kanaliseras besluten
genom andra organ, exempelvis
genom Industrikredit eller genom bankväsendet
i övrigt? Förekommer det en
stark centralistisk dirigering när det
gäller tecknandet av bostadsobligationer,
och är denna kapitalplacering felaktig?
Om den inte är felaktig är kanske
detta sparande lika angeläget som
det sparande som sker hos hushållen.

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! De siffror från OECD
som jag återgav, herr Wärnberg, avsåg
hushållssparandet. När jag talade om
sparkvoten var det alltså hushållssparandet
jag avsåg, inte det totala sparandet.
Det är ju hushållssparandet som vi
i första hand diskuterar i kväll. Och när
det gäller detta låg Sverige i botten av
de jämförbara länderna.

Utan att på något sätt vilja förringa
betydelsen av ATP-sparandet i och för
sig —• jag strök tvärtom under att det
inte är fråga om ett antingen-eller utan
om ett både-och — ställde jag mot detta
kollektiva sparande det enskilda sparandet
och ifrågasatte, men jag lämnade
den frågan delvis öppen, om det
inte när allt kommer omkring förhåller
sig på det sättet att det decentraliserade
sparandet och kreditförmedlingen genom
ett stort antal kreditinrättningar
leder till en bättre resursanvändning,
större rörlighet och flexibilitet.

130

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Fortfarande är det problem
jag tog upp olöst. Den totala sparkvoten
är intressant. Herr Bohman säger
att vi dag diskuterar hushållssparande!,
men han struntar blankt i andra
sparformer. Jag vill ha reda på det
totala sparandet i vårt land i mitten
av 1960-talet enligt OECD-rapporten i
förhållande till sparandet i andra länder.

Jag tycker nog att herr Bohman misstänkliggör
dem som har att kanalisera
ut medlen från ATP-fonderna. Det köps
obligationer för ATP-medlen som används
för bostadsbyggandet, och ATPmedel
placeras i ganska stor utsträckning
i industrin. Jag frågor om inte
de personer som förmedlar bostadskrediter
är lika goda kreditförmedlare som
de som sitter i styrelser för affärsbanker?
Jag tycker inte att man bör misstänkliggöra
dem. Herr Bohman säger att
han inte ifrågasätter att de är bra människor.
Men vad är herr Bohman då ute
efter? Är de personer bättre som förmedlar
krediter i kreditinstituten i övrigt
än de personer som förmedlar de
obligationer jag här nämnt?

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag upprepar att den
fråga vi nu diskuterar är hushållssparandets
storlek. I debatten om detta
sparandets storlek och om nedgången
däri görs från socialdemokratiskt håll
ofta, men naturligtvis inte alltid, gällande,
att det inte gör så mycket om det
enskilda sparandet i vårt land minskar,
eftersom ATP-sparandet i motsvarande
mån ökar. Nu visar de analyser som
gjorts att ATP-sparandet i viss utsträckning
möjligen kompenserat det minskade
företagssparandet men långt ifrån
bortfallet av hushållssparande! och att
det långt ifrån motsvarar det behov av
sparande som vi har i landet för att
öka kapitalbildningen. Jag trodde —
men på den punkten har jag tydligen
fel — att herr Wärnberg var klart medveten
om vilket stort behov av sparan -

de som föreligger utöver ATP-sparandet.

Jag ställde mot varandra det enskilda
sparandet och det kollektiva sparandet
och gav uttryck åt min alldeles bestämda
uppfattning att i valet mellan
dessa båda sparformer det enskilda decentraliserade
sparandet är att föredra.
På socialdemokratiskt håll har man
uppenbarligen den bestämda uppfattningen
att det kollektiva sparandet är
bättre. Att jag föredrar enskilt framför
kollektivt sparande innebär självfallet
inte att jag fördenskull menar alt vi
kan avstå från det ATP-sparande som
sker, när vi nu en gång har infört detta
system. Det ena slaget av sparpengar
är lika bra som det andra — pengar
luktar som bekant inte.

Det sägs att vi i Sverige inte kan
vara utan ATP-sparandet. Det må vara
riktigt. Men hade vi inte haft ATP, hade
sparandet måst taga sig andra vägar.
EU sådant konstaterande innebär
inte ett ”misstänkliggörande” av de
pengar som kommer från AP-fonderna
och inte ett ”misstänkliggörande” av
den prioritering för bostadsbyggandet
som ges med AP-medlen. Jag har över
huvud taget inte värderat ATP-sparandet
i och för sig utan jämfört de två
sparmetoderna, kollektivt och enskilt
sparande.

Herr Wärnberg frågar: Hur var den
totala sparkvoten i mitten av 1960-talet
enligt OECD-rapporten? Jag svarar uppriktigt
att jag inte kan ge ett bestämt
besked, eftersom jag inte har sådana
siffror med mig. Men om herr Wärnberg
själv har dessa uppgifter tillgängliga,
kan kanske herr Wärnberg tala
om detta för kammarens ledamöter.
Protokollet blir därigenom mer intressant
att studera. Annars får vi väl tillfälle
att återkomma när vi båda har ett
rikhaltigare material. Men, som sagl,
utgångspunkten för debatten var hushållssparande!,
och därför redovisade
jag uppgifter om detta, av vilka framgick
att Sverige låg under de andra
länderna.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

131

Om åtgärder vi

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! .lag har ingalunda förringat
betydelsen av sparandet. Kapitalbildningen
är av vitalt intresse för
ett land som vill fortsätta sin utveckling.
.lag förringar inte heller betydelsen
av hushållssparande! eller av något
sparande över huvud taget.

Vad jag vände mig mot i herr Bohmans
anförande var att herr Bohman
förringade betydelsen av allt annat
sparande än hushållssparande!. När jag
frågade efter vad rapporten säger om
den totala sparkvoten, så trodde jag
att herr Bohman hade rapporten med
sig; ger man sig in på att tala om sparandet
kan man ju inte utelämna något
så väsentligt som vad allt sparande utöver
hushållssparandet betyder. Jag
har inte rapporten med mig. Den går
jag verkligen inte och bär på mig. Jag
visste inte att herr Bohman skulle referera
till den. Om jag vetat det så hade
jag tagit med den.

Men rapporten visar nog att Sverige
inte befinner sig i ett bottenläge — så
mycket tror jag att jag kan säga, att
Sverige inte ligger i botten när det gäller
sparkvoten av bruttonationalprodukten.
Om hushållssparandet kan få
stor omfattning, så är det oerhört värdefullt,
men vi skall inte förringa det
andra sparandet. Det är bara det jag
hela tiden har sagt. Herr Bohman gör
sig skyldig till ett förringande av det
andra sparandet, när han säger att han
inte bryr sig om att ta reda på de övriga
sparkvoterna, ty han tittar bara
på siffrorna för hushållssparandet.

Det är klart att om herr Bohmans
förslag till skattesänkningar i alla lägen
går igenom, så blir det ett större sparande.
Om man inte behöver betala
skatter och man sätter in pengarna på
en sparbanksbok, så får man det inte
sämre för det, men någon måste ju betala
samhällets utgifter. Det går liksom
inte att sätta de här två storheterna mot
varandra, ty vi måste ha ett skattesystem
som betalar de utgifter vi i stort
sett är överens om. Men om vi inte tar

beskattning i syfte att främja sparandet
ut några skatter, så är det klart att de
som nu betalar stora skatter kan spara
mera. Därom är vi fullständigt överens.

Vad sedan det minskade hushållssparandet
på senaste tiden beror på vågar
jag inte ha någon bestämd uppfattning
om. Det kan vara en tillfällig nedgång,
men det kan också vara så att människorna
bär sagt sig att det i stället
för sparande gäller att köpa och t. o. m.
att låna så mycket pengar som möjligt
och investera i fast egendom. Hur det
förhåller sig vet jag inte, men detta är
en intressant fråga. Och jag tror inte
att regeringen nonchalerar sparandet
utan att den har ögonen öppna för vad
kapitalbildningen betyder för utvecklingen
i ett land som vårt.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag vet inte hur länge
vi skall fortsätta vår duett. Den har
varit betydelsefull i ett hänseende. Hem
Wärnberg har nämligen givit en klar
deklaration om sitt sparintresse, och
han har ju också sagt sig tala för den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Jag tycker att det är värdefullt, ty det
är alltför sällan, herr Wärnberg — jag
understryker detta, annars skulle jag
inte ha gått upp i debatten här i dag —
som man från socialdemokratiskt håll
vitsordar hur betydelsefull för vår
framtid kapitalbildning via sparande i
själva verket är.

Efter att ha givit herr WTärnberg detta
beröm vill jag kritisera honom för
det sätt varpå han argumenterar. Det
vi började att debattera här i dag var
hushållssparandet och hushållskvoterna.
Om jag då plockar med mig material
från OECD rörande hushållskvoterna
och lämnar en redovisning härför,
angriper herr Wärnberg mig och
säger sig vilja ha reda på den totala
sparkvoten. Då förklarar jag att jag
inte har tagit med mig sådana uppgifter,
eftersom det inte var den saken vi
skulle diskutera. Herr Wärnberg angriper
mig då för detta. Jag frågar: Har

132

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

herr Wärnberg själv material? Nej!
Men om vi skulle plocka sådant material
— nu gör jag mig skyldig till samma
sak som herr Wärnberg, och gissar

— då gissar jag, att det inte kommer
att ge en särskilt tillfredsställande bild
av den svenska sparkvoten. Det är möjligt
att vi inte — som i fråga om hushållssparandet
— kommer att ligga jumbo,
men jämfört med andra länder kommer
materialet inte att förete en bild
som vi kan vara stolta över och som
kan ge oss anledning att slå oss för vårt
bröst. Jag skall inte säga att jag är
övertygad om det, men jag gissar att så
blir fallet.

Det intressanta är utgångspunkten för
min argumentation mot herr Wärnberg
och hans partivänner; jag kritiserar er
för bristande intresse för det enskilda
sparandet. Det har vi kunnat konstatera
år efter år här i riksdagen, och det
är inte bara bär i riksdagen som vi debatterat
med våra meningsmotståndare
utan även i andra sammanhang. Vad
får man för svar när man framhåller
det enskilda sparandets betydelse och
hushållssparandets sjunkande kvot? Jo,
att det kollektiva sparandet kompenserar
de andra sparvägarna och att det
kollektiva sparandet är bättre. Det är
mot en sådan ensidig argumentation jag
vänt mig. Jag försöker få balans och
påvisa att det här inte gäller antingen

— eller utan både — och. Vi måste stimulera
till sparande. Jag upprepar vad
jag sade i mitt första anförande, nämligen
att detta gäller det offentliga sparandet,
företagssparandet och hushållssparande!.
Sedan sköt jag särskilt in
mig på hushållssparande!, därför att utvecklingen
där konsekvent pekar nedåt.

Att jag kom in på skattefrågan beror
på att konjunkturinstitutet, som ju får
förutsättas vara opolitiskt, gjort en analys
som tyder på att marginalkvoten
på skattesidan var en av de viktigaste
orsakerna till att sparandet har nedgått.
Jag tog inte upp skatterna som medel
att tillföra staten inkomster utan
bedömde skattepolitiken ur konjunktur -

politisk synvinkel och pekade på att
konjunkturpolitiskt är stimulansåtgärder
för sparandet bättre och effektivare
än skattehöjningar. Den uppfattningen
vidhåller jag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
punkten 1 samt därefter särskilt
avseende punkterna 2—5.

I vad gällde punkten 1 gjorde herr
andre vice talmannen därefter propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
33 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

133

Ane. schablonregeln för vdlabeskattningen, m. in.

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkterna 2—5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
33 punkterna 2—5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 50.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner.

I propositionen nr 49 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 februari 1970, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Med anledning av den väntade höjningen
av taxeringsvärdena för en- och
tvåfamiljsfastigheter vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering hade i propositionen
föreslagits vissa ändringar av
den metod som gällde vid beskattningen
för beräkning av inkomst av sådana
fastigheter, den s. k. villaschablonen.
Som intäkt avsåges skola upptagas 2
procent av den del av taxeringsvärdet
som icke överstege 150 000 kronor, 4
procent av den del som låge mellan
150 000 och 225 000 kronor samt 8 procent
av den del av taxeringsvärdet som
överstege 225 000 kronor. Vidare föresloges
att det extra avdraget för villaägare,
för närvarande 200 kronor, skulle
höjas till 500 kronor.

De nya bestämmelserna föresloges
tillämpade första gången vid 1971 års
taxering.

I samband härmed hade utskottet behandlat dels

följande med anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1007,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
11:1107, av herr Magnusson i Borås

134

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

a) att repartitionstalet beträffande
fastigheter för vilka inkomsten beräknades
i enlighet med bestämmelserna i
24 § 2 mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen
skulle bestämmas till 1,5
procent,

b) att som intäkt av sådana fastigheter
skulle upptagas ett belopp motsvarande
för helt år 1,5 procent av
den del av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret som icke
överstege 150 000 kronor, 3 procent av
den del av taxeringsvärdet som överstege
150 000 kronor men icke 250 000
kronor och 8 procent av den del av
taxeringsvärdet som överstege 250 000
kronor,

c) att för ovannämnda slag av fastigheter
skulle medgivas avdrag för värdeminskning
med 2 procent av byggnadsvärdet,
förutsatt att fastigheten vore
minst 30 år gammal,

d) att en allmän översyn av beskattningsreglerna
för en- och tvåfamiljsfastigheterna
skulle komma till stånd;

2) de likalydande motionerna I: 1016,
av fru Olsson, Elvy, och II: 1176, av
herr Jonasson m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att fysisk person,
som vore mantalsskriven på honom
tillhörig en- eller tvåfamiljsfastighet,
skulle få åtnjuta ett extra avdrag med,
för helt år räknat, 600 kronor, dock
högst med det belopp som skulle upptagas
som intäkt av fastigheten;

3) de likalydande motionerna I: 1017,
av herr Österdahl in. fl., och II: 1177,
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle

a) besluta att det extra avdraget enligt
25 § 3 mom. kommunalskattelagen
skulle bestämmas till 600 kronor,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag till nytt skattesystem
för villafastigheter;

4) motionen 11:1175, av herr Clarkson
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att helt avveckla den

kommunala fastighetsskatten eller i
andra hand att sänka repartitionstalet
till 1 procent;

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

5) de likalydande motionerna I: 7SO,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
II: 916, av herr Magnusson i Borås in. fl.,
vari anhållits bland annat, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära översyn
av schablonreglerna för inkomstberäkningen
av villafastigheter;

6) de likalydande motionerna 1:786,
av herr Olsson, Manne, in. fl., och II:
922, av herr Nyström in. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära utredning av förutsättningarna
och formerna för en beskattning
av fritidshus i linje med vad
som anförts i motionerna;

7) motionen II: 934, av herr Wennerfors.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

I) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 49 och
med avslag på motionerna 1:1007 och
II: 1167, I: 1016 och II: 1176 samt
1:1017 och 11:1177, i vad de avsåge
ändringar av 24 § 2 mom. och 25 § 3
mom. kommunalskattelagen (1928:370)
— antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370);

II) att riksdagen måtte

A) beträffande repartitionstalet

avslå

1) motionerna 1:1007 och 11:1167 i
denna del samt

2) motionen II: 1175;

B) beträffande översyn av schablonbeskattningsreglerna avslå 1)

motionerna 1:780 och 11:916, i
vad de behandlats i detla betänkande,

2) motionerna 1:1007 och 11:1167 i
denna del samt

3) motionerna 1:1017 och 11:1177 i
denna del;

Onsdagen ilen 15 april 1970 em.

Nr 17

135

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

kronor, ävensom med avslag på motionerna
I: 1007 och II: 1167, i vad de av -

el beträffande utredning om beskattning
av fritidshus

avslå

1) motionerna 1: 786 och II: 922 samt

2) motionen 11:934.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (in) och Magnusson i
Borås (in), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa,

a) , under punkten I, att riksdagen,

med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 49 och med bifall till motionerna
1:1007 och 11:1167, i vad de
avsåge ändringar av 24 § 2 mom. och
25 § 3 mom. kommunalskattelagen

(1928:370), samt med avslag på motionerna
1:1016 och 11:1176 samt
1:1017 och 11:1177, sistnämnda motioner
i vad de innefattade yrkande om
höjning av det extra avdraget till 600
kronor, måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370)
med de ändringar, att

dels 24 § 2 mom. erhölle i reservationen
angiven lydelse,

dels 25 § 3 mom. erhölle den lydelse,
reservationen visade;

b) , under punkterna II A 1 och A 2,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 1007 och II: 1167, i vad de
innefattade yrkande om nedsättning av
repartitionstalet, samt med anledning
av motionen II: 1175, antaga i reservationen
infört föi slag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370);

2) av herrar Tistad (fp), Levin (fp),
Johan Olsson (ep), Vigelsbo (ep), Ericsson
i Åtvidaberg (fp) och Börjesson i
Falköping (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 49 och med bifall till motionerna
1:1016 och 11:1176 samt motionerna
I: 1017 och II: 1177, sistnämnda motioner
i vad de innefattade yrkande om
höjning av det extra avdraget till 600

säge ändringar av 24 § 2 mom. och
25 § 3 mom. kommunalskattelagen

(1928:370), antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370) med den lindringen, att 25 § 3
mom. erhölle i reservationen angiven
lydelse;

3) av herrar Tistad (fp), Levin (fp),
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(in), Johan Olsson (ep), Magnusson i
Borås (m), Vigelsbo (ep), Ericsson i
Åtvidaberg (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under II B 1,
B 2 och B 3 hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av motionerna
1:1017 och 11:1177 samt 1:1007 och
II: 1167, i vad dessa motioner innefattade
yrkande om översyn av reglerna
för schablonbeskattning av villor, samt
med anledning av motionerna I: 780
och II: 916, i vad de behandlats i detta
betänkande, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till nytt
system för beskattning av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 34 utgör en fortsättning
på det ämne som vi här i kammaren
behandlade den 11 mars, nämligen villabeskattningen.
Vi diskuterade då motioner
som gällde grunderna för själva
taxeringsförfarandet, närmast med sikte
på 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Nu gäller det Kungl. Maj:ts proposition
nr 49 med förslag till detaljändringar
av den metod som tillämpas vid
beskattningen för beräkning av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter, den
s. k. villaschablonen, föranledda av
höjningen av taxeringsvärdena.

Kungl. Maj:ts förslag inskränker sig
till en höjning av tvåprocentsgränsen
för inkomstberäkningen från 100 000
till 150 000 kronor och en höjning av

136

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

fyraprocentsgränsen från 200 000 till
225 000 kronor, vartill kommer en höjning
av det s. k. extra avdraget för
helårsboende villaägare från 200 till
500 kronor.

Reservanterna från moderata samlingspartiet
har ansett att de föreslagna
justeringarna av gränserna för intäktsberäkningen
och höjningen av det extra
avdraget är otillräckliga för att eliminera
skatteeffekten av de höjda taxeringsvärdena.

Enligt bilaga 1 till utskottets betänkande
har den genomsnittliga nivåförändringen
för villafastigheternas taxeringsvärden
uppgått till 35,9 procent
och för villafastigheter med ett taxeringsvärde
av mindre än 100 000 kronor
till 32 procent. Hur dessa genomsnitt
beräknats har jag inte lyckats utröna.
De förefaller ligga något i underkant
med tanke på att de största höjningarna
faller på tätregionerna, där
det stora antalet villor ligger. Nivåförändringen
skiftar emellertid väsentligt
för olika delar av landet. Högst ligger
den i Göteborgsområdet, där taxeringsvärdena
på villor under 100 000 kronor
har stigit med inte mindre än 56 procent.
För Malmöhus län har stegringen
uppgått till i genomsnitt 43 procent och
för vissa begärliga områden har den
uppgått till inte mindre än 70 procent.

1 Stockholmsregionen har genomsnittet
varit 49 procent.

Om vi som exempel tar en villa som
för närvarande är taxerad till 80 000
kronor och det nya taxeringsvärdet blir
120 000 kronor stiger den taxerade intäkten
enligt schablonen från 1 600 till

2 400 kronor. Det höjda extraavdraget
är 300 kronor. Då blir alltså den reella
höjningen inte större än 500 kronor.
Vid motsvarande höjning från 100 000
till 150 000 kronor blir intäktshöjningen
700 kronor. En stegring från 150 000
till 225 000 kronor ger en intäktsökning
på 1 000 kronor.

I fråga om fritidsvillorna, där extraavdraget
inte är tillåtet, slår höjningarna
av taxeringsvärdena fullt ut. Fri -

tidshusens beskattning skärps avsevärt
härigenom.

Det totala antalet villor i landet utgör
898 000 taxeringsenheter. Enbart fritidshusen
utgör 418 000.

Utskottsmajoriteten säger sig inte dela
uppfattningen att villaschablonen
med de föreslagna justeringarna av intäktsberäkningarna
skulle innebära en
orättvisa mot villaägarna. Om innebörden
av ordet orättvisa kan förvisso råda
delade meningar, men höjningen av
gränsen för inkomstberäkningen från
100 000 till 150 000 kronor medför ingen
ändring av den omständigheten att
inom gränsen höjningen av taxeringsvärdet
slår fullt igenom. 2 procents
höjning blir 2 procent. Det kommer
man inte ifrån.

Vid de närmast föregående allmänna
fastighetstaxeringarna 1957 och 1965
vidtog statsmakterna åtgärder som helt
eller i det närmaste helt eliminerade
skatteeffekten av taxeringsvärdenas
stegring. 1957 sänktes repartitionstalet
och procenttalet för inkomstberäkningen
från 3 till 2,5 procent och 1965
skedde en motsvarande sänkning till
2 procent.

Skattesituationen är i dag exakt densamma
som vid dessa båda tillfällen.
Identiskt samma justering av skattereglerna
hade därför varit på sin plats.
Det finns inget skäl till att en villaägare
som en direkt följd av ett höjt taxeringsvärde
skall åsamkas en stegring
av sina boendekostnader, som inte står
i rimlig proportion till den allmänna
kostnadsutvecklingen. Det i villan nedlagda
kapitalet, som avses ligga till
grund för intäktsberäkningen, har inte
blivit större genom att taxeringsvärdet
stigit. Villaägaren har inte blivit rikare.
Boendevärdet har inte stigit. Varför
skall en villaägare, utöver den vanliga
inkomstbeskattningen, punktbeskattas
för det fiktiva höjda värde på villan
som trollats fram av taxeringsnämnden
på basis av det allmänna saluvärdets
utveckling? Tillhopa blir det, om jag
inte tar fel, 250 miljoner kronor som

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

137

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

på detta sätt pressas ut av villaägarna
som eu extra lök på laxen i beskattningen.

Villaägarna sitter fast i en snäv ekonomisk
ram, klavbundna av amorteringar
och räntor, kostnader för värme,
reparationer och underhåll. Det
finns inte något större utrymme för
ökade speciella skatter på fastigheter.

I reservation nr 1 har reservanterna
fullt ut velat eliminera skatteeffekten
av de nya taxeringsvärdena, i första
band genom att rcpartitionstalet och
procenttalet sänks från 2 till 1,5 procent.
Vi har vidare föreslagit en sänkning
av procenttalet mellan 150 000 och
250 000 till 3 procent. Över 250 000 har
vi bibehållit 8 procent.

Reservanterna har slutligen ansett att
villor äldre än 30 år är särskilt missgynnade
för närvarande. I regel är
amorteringarna av lånen i det närmaste
slutförda. Tvångssparandet har här
varit kraftigt. Något ränteavdrag förekommer
därför inte; i varje fall är det
relativt litet. Reparationskontot är däremot
högt och betungande för den enskilde.
Vi har med tanke härpå föreslagit
att ägare till sådana äldre villor
skall vara berättigade till ett värdeminskningsavdrag
på 2 procent på samma
sätt som andra fastighetsägare. En
sådan avdragsrätt skulle säkerligen vara
mycket välkommen, inte minst för
äldre personer, som har lagt ned sina
besparingar i fastigheten. På grund av
den dåliga ekonomin som villaägandet
faktiskt numera erbjuder — det är dyrt
att bo i villa — finner vi det rimligt att
de äldre villaägarna skall få möjlighet
att bo kvar i sina villor och inte diskrimineras
av beskattningen.

Jag vill vidare slå fast att det måste
vara ett kardinalfel i taxeringssystemet,
eftersom varje gång en allmän fastighetstaxering
ägt rum nya skatteregler
måste beslutas för att inte taxeringen
skall leda till orimliga skattemässiga
konsekvenser. Det är detta som ligger
bakom vårt ufredningskrav.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re 5f

Första kammarens protokoll 1970. Nr 17

servationen 1, a och b, i dessa olika
avsnitt, där mitt namn står först. Jag
ansluter mig också till yrkandet i reservation
3, med herr Tistad som första
namn, om översyn av schablonreglerna
för villabeskattningen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Folkpartiets och centerpartiets
representanter i utskottet föreslår
endast den ändringen i förslaget
enligt propositionen, att det extra avdraget
skall höjas med 400 kronor i
stället för med 300 kronor.

Av de tabeller som fogats till utskottets
betänkande framgår att villor, radhus
och kedjehus med taxeringsvärden
under 100 000 kronor preliminärt har
upptaxerats med i genomsnitt 32 procent
vid den allmänna fastighetstaxeringen.
Utgår man från en sådan genomsnittlig
uppräkning av taxeringsvärdena
får endast villor, som nu har
taxeringsvärde under 47 000 kronor, full
kompensation för höjningen vid den
statliga beskattningen, om avdraget höjs
med 300 kronor, som föreslås i propositionen.
Lägger man till en hundralapp
på avdraget kommer alla villor, som nu
har ett taxeringsvärde på högst 62 500
kronor, att bli helt kompenserade vid
den statliga beskattningen. Vi anser att
en sådan avvägning är riktigare än den
som föreslås i propositionen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 2.

Rakom reservation 3 står samtliga ledamöter
från oppositionspartierna. I
denna reservation begär vi en översyn
av reglerna för schablonbeskattning av
villor.

När schablonmetoden infördes genom
beslut vid 1953 års riksdag, betecknade
den inte bara en välkommen
förenkling av villabeskattningen. Den
innebar också en helt ny syn på denna.
Eftersom en villafastighet hade till huvudsakligt
ändamål att tjäna som bostad
åt ägaren, kunde den inte betrak
tas som en förvärvskälla i egentlig me
ning. Schablonregeln syftade i stället

138

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

till att beskatta räntan på det kapital
som ägaren hade nedlagt i fastigheten.

Den tekniska konstruktionen av schablonen
var i princip densamma som
nu: en viss procent av fastighetens
taxeringsvärde togs upp som intäkt, och
därifrån drogs räntan på det i fastigheten
nedlagda lånade kapitalet. Senare
tillkom det särskilda avdraget på 200
kronor, om ägaren är mantalsskriven
på fastigheten.

Ursprungligen var det tänkt att intäktsprocenten
skulle vara rörlig över
längre perioder och anpassas till ränteläget.
Den skulle alltså höjas när räntenivån
steg. Vi vet alla att det inte har
blivit så. Räntenivån har stigit kraftigt,
men intäktsprocenten har sänkts från
3 till 2,5 och från 2,5 till 2. Sänkningarna
var nödvändiga för att kompensera
för höjningarna av taxeringsvärdena
vid 1957 och 1965 års fastighetstaxeringar.
Vid det första tillfället infördes
dessutom det extra avdraget på 200 kronor.
Det föreslås nu höjt — i samband
med den tredje allmänna fastighetstaxeringen
under den tid schablonen existerat.

Vid 1966 års höstriksdag gjordes schablonregeln
om. För villor med taxeringsvärden
över 100 000 kronor höjdes intäktsprocenten
till 4 respektive 8. I
sammanhanget gjorde finansministern
ett uttalande som visade att han åtminstone
delvis övergivit den principiella
syn som låg till grund, när schablonregeln
infördes 1953. En del remissinstanser
hade ansett, att den intäkt som
beskattades borde motsvara hyresvärdet
för villaägarens bostad i stället för räntan
på det kapital som villan representerade.
Finansministern uttalade med
anledning härav i propositionen att intäktsprocenten
— och han sade uttryckligen
ifrån att det också gällde de skärpta
procentsatserna för villor med högre
taxeringsvärden — avvägs efter en skälighetsbedömning,
där hänsyn tas till
alla på frågan inverkande faktorer. Någon
klar princip ger detta uttalande
minst av allt uttryck för.

Denna kortfattade rekapitulation av
schablonens historia belyser, tycker
jag, behovet av att man sätter sig ner
och tänker efter om man kan hitta någon
ny, helst lika enkel men bättre
fungerande metod för taxering av enoch
tvåfamiljsfastigheter.

Jag ber, herr talman, att med detta
också få yrka bifall till reservation 3.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De båda föregående talarna
har varit föredömligt korta, och
jag skall försöka att vara lika kortfattad,
i synnerhet som man redogjort för
de grunder som nu gäller för villataxering.

Jag har i livligt minne när schablonregeln
infördes, och vad man än säger
om dess verkningar måste det nog erkännas,
att den medfört en betydande
förenkling av beskattningsreglerna när
det gäller villor. Dessförinnan var det
ju ett ständigt bekymmer både för myndigheter
och enskilda, hur man skulle
få en någorlunda rättvis taxering till
stånd. Nu går det lättare i detta avseende.

När man påstår att villaägarna är illa
behandlade, har jag svårt att instämma.
Alla vet att det finns åtskilliga personer
som påstår det rakt motsatta, nämligen
att villaägarna är särskilt favoriserade
med högst betydande belopp i förhållande
till dem som bor i andra bostadshus,
och man anför då gärna som exempel
dem som bara är hyresgäster. De
får inga speciella avdrag och förmåner,
men det får villaägarna.

Men vi kan bortse från den tvisten
och säga att om man syftar till en beskattning
av det i fastigheten nedlagda
kapitalet, så är det rätt naturligt att
man i tider med förändrat penningvärde
vid taxeringarna vart femte år också
måste ändra reglerna. Om vi kunde
finna en metod så att vi kunde slippa
denna process, vore det idealiskt, men

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

139

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

det iir nog svårt att hitta denna förnämliga
karamell.

Reservanterna i moderata samlingspartiet
säger alt här inte skapas några
nya reella värden, därför att man fält
högre taxeringsvärden. Nej, naturligtvis,
men det blir heller inte lika svårt
att betala skatterna som påförs fastigheten,
om vi har fått ett försämrat penningvärde,
ty då har ju inkomsterna
också följt med. Detta är alltså i och
för sig inte något argument.

Vad man bör beakta när man talar
om penningvärdeförsämring är emellertid
att en villaägare har en viss real
säkerhet i sin fastighet, och han får på
ett helt annat sätt än den som är t. ex.
banksparare garanti för sina pengar.
Jag tror därför inte att man med dessa
metoder kan bevisa att vi far särskilt
hårt fram mot villaägarna, utan det är
fortfarande en favör att kunna lägga
ned pengar i en villa. I synnerhet gäller
detta när det är fråga om höga ränteersättningar,
ty då blir ju inkomsten
på kapitalet högre och därmed också
skatterna. Det går alltså att se denna
sak från åtskilliga synpunkter.

Vi har i utskottet inte kunnat enas i
denna fråga och det har därför blivit
en majoritet av reservanter. Jag hemställer
om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Jag ger bevillningsutskottets
ordförande rätt däri att när
villaschablonen kom till stånd innebar
den en betydande förenkling vid taxeringsförfarandet.
Men utvecklingen har
egentligen spolierat detta system. I motsats
till ordföranden i bevillningsutskottet
tror jag att det finns en sådan karamell
som han talar om, och som skulle
hjälpa oss att finna en ny, förbättrad
schablon. Man kan t. ex. tänka sig
att vid varje taxeringstillfälle vart femte
år mera ta hänsyn till själva boendevärdet.
Man skall ju göra så enligt reglerna,
men det har kommit något i bakgrunden.

Ilerr talman! Jag medger att eu obligatorisk
förräntning på två procent kan
tyckas vara en relativt blygsam utdelning
på det egna villakapitalet. Jag ger
herr Ericsson i Kinna rätt häri. Men
vid bedömandet av skäligheten härvidlag
bör man hålla i minnet att utdelningen
måste beräknas på det mer eller
mindre fiktiva kapitalet, delvis ett uppblåst
kapital, och härigenom blir beskattningen
betydligt hårdare än vad
denna tvåprocentsregel ger vid handen.
Själva kapitalvärdet mobiliseras först
vid en eventuell försäljning.

Det finns de som påstår att villaägarna
favoriseras vid beskattningen. Jag
vill inte göra gällande att så är fallet,
men jag medger att när det gäller bostadsrättsföreningarna
borde det finnas
en större uniformitet. För närvarande
pågår eu utredning om hur ränteavdrag
skall kunna medges även för bostadsrättshavare.
Låt oss göra en jämförelse
med beskattningen av insatserna
i bostadsrättsföreningarna. Som förmögenhet
beskattas endast själva insatskontot,
innefattande insatsen plus
amorteringar och reell standardförbättring.
Däremot beskattas inte det mer eller
mindre officiella överpris som faktiskt
rekommenderas av bostadsrättsföreningarnas
styrelser vid försäljning.
Det är ett överpris som anknyter till
penningvärdeförsämringen. Jag menar
att taxeringsvärdet på sitt sätt motsvarar
detta officiella överpris, men i motsats
till taxeringsvärdet beskattas det
inte.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på några räkneexempel eller över
huvud taget diskutera frågan om vad
resultatet blir enligt det ena eller andra
av de förslag till beskattning som
här föreligger. Har man fått en smäll
på ett eller annat tusental kronor bara
på den här villaposten så kan det göra
detsamma om det i sammanhanget blir
en hundralapp mer eller mindre.

140

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

Jag vill framföra några synpunkter
på frågan om villorna och villabeskattningen
av litet mer mänsklig natur.
Det som uppkallade mig till talarstolen
var när herr Ericsson i Kinna talade
om favören av att få lägga ner pengar i
villor. Herr Gösta Jacobsson tog upp en
viss typ av villor till särskild behandling,
nämligen äldre villor, och det är
just om dessa jag skulle vilja säga ett
par ord. Jag ämnar inte tala om hur
många kronor det blir i skatt för den
ena eller andra villan, utan om i vilken
position människor kan befinna sig i
förhållande till denna typ av bostäder.

Vi kan vara ganska överens om en
sak, nämligen att de allra flesta större
villor kommer i människors ägo genom
arv. Det antal villor som verkligen köps
av unga människor därför att de tycker
att det är roligt eller bra att bo i dem
är i själva verket ganska litet. En del
människor tycker måhända att det är
underbart att få en villa genom arv.
Den fördel som kanske kan ligga i att
denna också utgör ett kapitalvärde skall
vägas mot det förhållandet att de människor
som har fått ärva dem inte har
något fritt val. De har att ta emot arvet
från föregående generation eller också
kan de bjuda ut det på marknaden för
att bli av med det och själva ställa sig
i bostadskön. Det är som alla vet inte
alla gånger så lustigt.

En erfarenhet är att den äldre generationen
byggde stora villor. Nutidens
människor bygger ”små lådor” och
krypin i vilka de vill bo. Också tomterna
är små. Här gäller frågan stora hus
och stora tomter. Därav följer att de
blir tungarbetade. Inte minst blir det
tungt för husmor att arbeta i hemmet
och sköta huset. Det blir tungt att sköta
ett stort hus och en stor tomt. Det är
mycket arbete med sådana. De stora
husen blir framför allt hyra att reparera
och underhålla. Att det föreligger
betydande risker för förslumning i fråga
om en hel del av denna typ av villor
skall man inte förneka. Om man går in
och tittar i de äldre villorna finner man

att de boendes förmåga och möjligheter
att underhålla dem i många fall har varit
mycket begränsade. Om man skall
tapetsera ett bostadsrum är det inte
helt oväsentligt huruvida man har att
röra sig med ett rum på tio kvadratmeter
— vilket är en vanlig typ av rum
för en person i moderna villor — eller
med ett rum med den dubbla storleken
20 kvadratmeter, vilket är vanligt i äldre
villor. I det sistnämnda fallet måste
vederbörande alltid räkna med att om
han efter tio—tolv år skall göra en reparation
kostar det dubbelt så mycket
för vad som egentligen är samma sak
som rum betraktat.

Man kan inte heller komma ifrån att
det är mycket besvärligt att skaffa kontanter
för att betala underhåll och reparation
av gamla villor. Det är svårt
att få låna — i många fall kan det rent
av vara omöjligt — när det gäller villor,
till och med om de rent av skulle
vara gravationsfria. Det är alltså likviditetsproblem
förenat med detta.

Nu säger herr John Ericsson: Ja, men
inkomsterna stiger ju så att de människor
som bor i dessa villor också får
möjligheter att med sina större löner
klara detta. Jag tror inte att herr Ericsson
i Kinna är riktigt underkunnig om
vilka problem det kan vara fråga om.
Av den anledningen tycker jag att det
finns skäl för det förslag som herr
Gösta Jacobsson har talat för, nämligen
att man borde ta litet hänsyn även till
de äldre villorna. Om man skall dra
gränsen vid villor som är 30 år kan
alltid diskuteras. Skälen för detta förslag
är av en något annan natur än de
som består i att räkna ut hur många
kronor som skall falla på den ena och
den andra villan utan att se det ur en
något vidare synvinkel, där människorna
inte är fullt så fria i sitt val som
bevillningsutskottets ärade ordförande
tror.

Det är inte utan att jag tycker att det
finns ett drag av brutalitet i den villabeskattning
som vi här i landet är utsatta
för, om vi råkar tillhöra de grup -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

per som måste ta hand om vad den äldre
generationen har efterlämnat.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
förevarande betänkande komme att
framställas i anslutning till avgivna reservationer.

I vad gällde beräkning av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter enligt
villaschablonen (24- § 2 mom. kommunalskattelagen),
fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan i denna del skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, i vad gäller beräkning av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter enligt
villaschablonen (24 § 2 mom. kommunalskattelagen),
röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flerialet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej —21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om storleken av schablonavdraget
(25 § 3 mom. andra stycket kommunalskattelagen)
gjorde herr förste
vice talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, i vad gäller storleken av schablonavdraget
(25 § 3 mom. andra stycket
kommunalskattelagen), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

142

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. schablonregeln för villabeskattningen, m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets hemställan
såvitt rörde införande av ett värdeminskningsavdrag
(25 § 3 mom. första
stycket kommunalskattelagen), anförde
nu herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så tydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, i vad gäller införande av ett värdeminskningsavdrag
(25 § 3 mom. första
stycket kommunalskattelagen), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan
i vad gällde repartitionstalet gjorde herr
förste vice talmannen därpå propositioner,
först på bifall till denna hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, i vad gäller repartitionstalet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

143

Ang. rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester
genom uppresning; och befanns därvid, På gjord proposition bifölls slutligen
att flertalet röstade för ja-propositio- utskottets hemställan i vad den ej förut
nen. behandlats.

I vad avsåge översyn av schablonbeskattningsreglerna
gjorde herr förste
vice talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, i vad gäller översyn av schablonbeskattningsreglerna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej -— 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

.lag vill meddela att jag har för avsikt
att fortsätta dagens plenum till dess
samtliga ärenden på föredragningslistan
behandlats. Under denna förutsättning
skulle fredagens arbetsplenum
kunna inställas. I stället hålles allenast
bordläggningsplenum kl. 14.00.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297); och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner om
barntillägg till folkpension;

nr 23, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter;
och

nr 24, i anledning av motioner om förbättring
av adoptivföräldrars ställning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätten att tillgodoräkna enstaka
arbetsdagar vid beräkning av semester

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
angående rätten att tillgodoräkna enstaka
arbetsdagar vid beräkning av semester.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,

144

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester

I: 881, av herr Österdahl och herr Peterson,
Eric, samt 11:1037, av herr Westberg
i Ljusdal.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
sådant förslag till ändring i semesterlagen,
att även enstaka arbetsdagar
grundade rätt till semester i form av
semesterlön eller särskild semesterlön.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 881 och II: 1037 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
(fp), herr Österdahl (fp)
och fru Frsenkel (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:881 och 11:1037 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört om
semesterförmåner till deltids- och korttidsanställda.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Semesterlagen har ju
till syfte att garantera arbetstagarna
betald ledighet från arbete så att vederbörande
utan inkomstbortfall kan
ta semester och få vila och rekreation,
något som väl behövs i vår urbaniserade
värld.

En självklar sak är att denna semesterrätt
bör tillkomma alla som är arbetstagare,
oberoende av hur arbetet
är förlagt eller hur omfattande det är.
Det är något som utskottsmajoriteten
dock inte vill vara med om. För att få
rätt till semester måste man nu arbeta
minst 8 dagar under en kalendermånad
hos en och samma arbetsgivare. Arbetar
man 15 dagar får man två dagars
semester.

Vid fjolårets behandling av denna
fråga framhöll utskottet att detta system
i och för sig medförde vissa fröskeleffekter.
För åtminstone vissa kate -

gorier korttids- och deltidsarbetande
kunde det, ansåg utskottet, vara befogat
med bättre semesterförmåner än lagen
direkt föreskriver. Det är tacknämligt
att man erkände detta. Man
ville dock inte göra något åt saken utan
hänvisade till arbetsmarknadens parter.

Så gör man också i årets utlåtande.
Skall man tolka detta utlåtande så att
utskottsmajoriteten anser problemet så
obetydligt att man inte bryr sig om det,
eller skall det tolkas så att arbetsmarknadens
parter verkligen skall klara semesterfrågorna
genom avtal.

Det är dock klart att man när det gäller
semesterförmånerna har valt att gå
fram lagstiftningsvägen. Lagstiftningen
bör då givetvis vara så allmängiltig och
så rättvis som möjligt. Men i sin nuvarande
utformning är lagen direkt orättvis
mot många arbetstagare på grund
av bestämmelsen om viss arbetad tid
per kalendermånad.

Jag vill bara erinra om vad som sägs
i motionerna om en anställd som bar
arbetat 40 timmar under en kalendermånad.
Om han arbetar fem timmar
per dag under åtta dagar får han rätt
till semester. Om han däremot arbetar
åtta timmar per dag under fem dagar
har lian ingen rätt till semester. Det
måste väl vara principiellt fel att lika
lång arbetstid till och med inom samma
månad i ena fallet ger semesterrätt
men inte i det andra. Om en anställd
arbetar exempelvis 14 dagar i följd
kring ett månadsskifte med sju dagar
i varje månad har han ingen semesterrätt.
Men skulle arbetet ha pågått endast
åtta dagar i ena månaden, alltså
sex dagar kortare tid, så får lian semester
för den tiden. Den som arbetar
i hemarbete hos flera familjer, exempelvis
en dag i veckan hos varje familj
men hos fem familjer — alltså fem dagar
i veckan — får ingen semesterrätt
även om arbetstiden skulle vara åtta
timmar per dag. Fn sådan person kan
ha full årsarbetstid utan att få semesterrätt.
Sådana orimligheter borde väl

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

145

Ang. rätten att tillgodoräkna enstaka arbetsdagar vid beräkning av semester

rättas till, men det vill inte utskottsmajoriteten
utan hänvisar till arbetsmarknadens
parter.

Denna orättvisa riktar sig mot ett
stort antal människor i detta land. Vi
bär ju 800 000 personer i vårt land som
arbetar på deltid, och det är säkert
många av dem som inte bar semesterrätt.
Antalet ökar vidare för varje år.
Största delen av dem är kvinnor som
tar arbete vid sidan om skötseln av
hem och barn. Det är angeläget att deras
arbetsinsatser tas till vara, inte
minst nu, när det är brist på arbetskraft
i stora delar av vårt land. Från
samma synpunkt är det också angeläget
att antalet kvinnor på arbetsmarknaden
ökar, då det är här som vi har den
praktiskt taget enda outnyttjade reserv
som finns på arbetskraftsområdet.
Många kvinnor vill delta i yrkesarbete,
men de vill först känna sig för och
pröva sig fram för att se vad de orkar
med och vad arbetet kräver av dem.
Här utgör deltids- eller korttidsarbete
en utmärkt möjlighet att få pröva på
vad man ger sig in i och samla erfarenheter
från arbetslivet, som sedan i
många fall leder till heltidsanställning.
För många kvinnor med små barn ger
korttidsarbete också goda möjligheter
att hålla kontakt med sitt tidigare yrke,
vilket säkert kan vara till stor nytta för
framtiden, t. ex. när barnen blir större
och kvinnorna kan ägna sig åt heltidsarbete.
Det är också så att arbetsmarknaden
i allt större omfattning behöver
korttids- och deltidsarbetande,
inte minst inom servicearbeten av olika
slag.

Vi reservanter anser att tiden är inne
att verkligen med kraft ta sig an och
tillförsäkra dessa anställda semesterrätt,
som i princip ger dem i största
möjliga omfattning likartade semestermöjligheter
som för heltidsanställda.
Detta kan ske exempelvis genom att
utge ersättning av samma karaktär som
beträffande den särskilda semesterlönen,
där man helt enkelt får 9 procent
på intjänad lön såsom särskild semes -

terlön. Andra lösningar är givetvis
möjliga. Kungl. Maj:t bör därför få i
uppdrag att utreda frågan och lägga
fram förslag i den här riktningen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! En motion av samma
innehåll som den nu föreliggande var
föremål för höstriksdagens behandling
i fjol, och det har inte tillkommit någonting
nytt sedan dess.

Herr Österdahl säger att vissa personer
har deltids- och korttidsarbete, men
det är väl inte många som arbetar så
kort tid som åtta dagar per månad; det
blir två dagar per vecka. Men det är
klart att det finns även sådana fall.

Nu var semesterlagen föremål för revision
år 1963 och förbättrades då avsevärt.
Det var då vi fick bestämmelsen
om en karens på åtta dagar för rätt
till en semesterdag. Om det inte föreligger
kontrollerad arbetstid, kan enligt
de flesta avtal i stället utgå semesterlön.

Som herr Österdahl sade är semesterlagen
till för att skapa möjligheter
till vila och rekreation. Om arbetstiden
är så kort som två dagar i veckan, föreligger
ju inte samma behov av vila
och rekreation, såvida man inte har ett
extra arbete vid sidan av det ordinarie.
Sådana fall förekommer ju också, t. ex.
biografmaskinister eller andra som arbetar
någon kväll i veckan. Dessa personer
har emellertid i regel också ett
ordinarie arbete och är därigenom tillförsäkrade
rätt till semester.

Denna fråga kan inte anses vara av
så stor betydelse att det är berättigat
att kräva en översyn av semesterlagen,
utan det bör ankomma på vederbörande
fackförbund att ta upp frågan. Lagen
är som sagt en minimilag, och det
finns åtskilliga som har större förmåner
än lagen föreskriver.

Jag ber att med detta korta anförande
få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

146

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Om en allmän tandvårdsförsäkring

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om en allmän tandvårdsförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
om en allmän tandvårdsförsäkring.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
1:508, av fru Olsson, Elvy, och fröken
Pehrsson, samt II: 586, av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl., i vilka likalydande
motioner föreslagits, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att förslag om utformningen av en allmän
tandvårdsförsäkring i enlighet med
vad i motionerna anförts skyndsamt
måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:508 och 11:586
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av fröken
Pehrsson (ep) och fru Nilsson (ep),
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 508 och
11:586 hemställer vi att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till utformning av en allmän
tandvårdsförsäkring att skyndsamt föreläggas
riksdagen.

Det är främst det sistnämnda jag särskilt
vill trycka på — att frågan behandlas
skyndsamt. 1961 års sjukförsäkringsutredning
framlade 1965 ett delbetänkande
och föreslog införande av en
allmän tandvårdsförsäkring som skulle
genomföras från och med 1968. Regeringen
tillsatte emellertid i stället en
ny utredning, 1967 års folktandvårdsutredning,
och denna har nu i år lagt
fram sitt slutbetänkande. I direktiven
för utredningen framhölls som angeläget
att bereda den enskilde en god tandvård
till överkomligt pris.

Vi har i motionerna också framhållit
liknande synpunkter. Där sägs sålunda
bl. a. följande:

”De allra flesta människor i vårt land
har på grund av tandsjukdomarnas utbredning
så gott som årligen behov av
tandläkarvård. Av 1961 års sjukvårdsförsäkringsutredning
verkställda undersökningar
visar att detta regelbundet

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

147

återkommande vårdbehov i fråga om
stora delar av befolkningen ej är tillfredsställt
i den omfattning som krävs
för att vidmakthålla en god tandstatus.
Utredningen konstaterade att regelbundet
återkommande tandläkarvård efterfrågas
av uppskattningsvis endast hälften
av de vuxna som kan anses vara i
behov av sådan vård. Många efterfrågar
över huvud taget ej tandläkarvård
eller gör det blott vid akuta besvär eller
eljest sporadiskt. Detta otillfredsställda
vårdbehov är främst framträdande
hos lägre inkomsttagare. Orsaken
är helt naturligt att kostnaderna för en
rationellt genomförd tandläkarvård har
en hämmande effekt.”

Vi påpekar också att resekostnadsersättning
bör utgå på samma sätt som
inom sjukförsäkringen.

Även tandläkarna och deras organ
tar upp angelägenhetsfrågorna på detta
område till debatt. Man menar även
på tandläkarhåll att det är fel att bara
en del av den vuxna befolkningen subventioneras
via folktandvården. Man
uttalar som sin mening att samhällets
omvårdnad genom en tandvårdsförsäkring
ekonomiskt skulle underlätta tandvården
för alla, oavsett inom vilken
tandvårdssektor vården lämnas.

I riksdagen har vid olika tillfällen
gjorts framstötar om utvidgning av ersättningsmöjligheterna
vid tandvård
men utan något egentligt resultat. Andra
lagutskottet hade frågan uppe till
behandling 1968 och har i sitt utlåtande
nr 10 framhållit, att utskottet finner
det angeläget att förbättra möjligheterna
för den enskilde att erhålla god
tandvård till rimliga kostnader.

I andra lagutskottets utlåtande nr 26,
som vi har att ta ställning till i dag,
anförs bl. a. följande: ”Enligt vad utskottet
inhämtat förbereds inom departementet
en särskild utredning om formerna
för en allmän tandvårdsförsäkring.
” Utskottet hänvisar också till att
socialministern i årets statsverksproposition
tillkännagivit sin avsikt att ta
upp frågan om utformningen av en

Ang. jordbrukspolitiken
tandvårdsförsäkring. Den frågan skulle
tas upp när folktandvårdsutredningens
betänkande förelåg. Nu föreligger, som
jag nämnde, betänkandet. Jag vill då
endast kraftigt understryka vikten av
att utredningen av formerna för försäkringen
sker skyndsamt, så att förslag
om en allmän tandvårdsförsäkring inklusive
resekostnadsersättning kan föreläggas
riksdagen snarast möjligt.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om rätt
till sjukpenning vid vård av sjukt barn;
och

nr 28, i anledning av motion om frivillig
sjukpenningförsäkring för förvärvsarbetande
ålderspensionär.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motion angående
handeln med begagnade bilar, in. in.;

nr 28, i anledning av motion om
obligatorisk färdskrivare på motorfordon,
in. m.; och

nr 32, i anledning av motioner om
vissa åtgärder för ökad säkerhet i trafiken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang'', jordbrukspolitiken

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av motioner
angående jordbrukspolitiken.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behand -

148

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. jordbrukspolitiken
ling i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de iikalydande motionerna 1:
173, av herr Svenungsson m. fl., och
II: 194, av herr Hedin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring av rationaliseringskungörelsen,
att kreditgarantier kunde lämnas til!
förvärv av deltidsjordbruk, som från
natur- och miljövårdssynpunkt borde
bevaras som brukningsform,

dels de Iikalydande motionerna I:
255, av herr Carlsson, Eric, och herr
Pettersson, Axel Georg, samt 11: 295, av
herr Jonasson in. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om sådan ändring av
bestämmelserna rörande statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, att statliga
kreditgarantier kunde lämnas även
för deltidsjordbruk, vars innehavare
hade sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen,
dels de Iikalydande motionerna I:
261, av herr Skagerlund in. fl., och II:
290, av herr Berndtsson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till sådan
ändring i bestämmelserna om kreditgarantierna
till jordbrukare, att även
deltidsjordbrukare kunde komma i åtnjutande
av dessa garantier,

dels de Iikalydande motionerna I:
421, av herr Bohman in. fl., och 11: 467,
av herr Holmberg in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle uttala, att Kungl. Maj :t vid
den fortsatta tillämpningen av 1967 års
riksdagsbeslut om den framtida jordbrukspolitiken
borde beakta vad i motionerna
anförts,

dels de Iikalydande motionerna I:
919, av herr Bengtson m. fl., och II: 604,
av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1. godkänna de grunder och riktlinjer
som angivits i motionerna för tilllämpningen
av 1967 års jordbruksbeslut
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om kartläggning av olika beslut, förordningar
och tillämpningsföreskrifter
på det jordbrukspolitiska området samt
av deras verkningar i förhållande till
varandra i syfte att skapa en helhetsbild
för bedömning av jordbrukspolitiken
i enlighet med motionerna,

dels de Iikalydande motionerna I:
928, av herr Kristiansson, Axe!, och
herr Eriksson, Olle, samt II: 605, av
herr Josefson i Arrie m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att det fortsatta
arbetet för jordbrukets rationalisering
i främsta rummet borde inriktas
på åstadkommande av bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk,

dels de Iikalydande motionerna 1:
945, av herr Svanström och herr Carlsson,
Eric, samt 11:1086, av herrar Jonasson
och Dockered, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att ompröva
gällande jordbrukspolitiska målsättning
i syfte att öka försörjningsgraden samt
vidga rationaliseringsstödet till att omfatta
jämväl småbruk, deltidsjordbruk,
familjejordbruk, jord- och skogsbruk
i kombination samt betesdrift i miljövårdande
syfte,

dels ock motionen 11:355, av herr
Oskarson in. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna motionerna 1:945 och II:
1086 utan åtgärd, såvitt desamma avsåge
omprövning av den jordbrukspolitiska
målsättningen,

2. lämna utan åtgärd motionerna I:
919 och II: 604, såvitt desamma avsåge
kartläggning av jordbrukspolitikens
verkningar in. in.,

3. lämna utan åtgärd motionerna I:
173 och 11:194, 1:255 och 11:295, I:
261 och 11:290, 1:421 och 11:467, I:
928 och 11:605, 11:355 ävensom 1:919
och 11:604 samt 1:945 och 11:1086,
sistnämnda båda motionspar såvitt i
övrigt vore i fråga.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

149

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (in),
Hermansson (ep), Skagerhind (fp),
Svenungsson (in), Hansson i Skegric
(ep), Persson i Heden (ep), Berndtsson
(fp) och Krönmark (in), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 och 3
hemställa, att riksdagen måtte

2. i anledning av motionerna 1:919
och II: 604, såvitt nu vore i fråga, anhålla,
att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte
kartlägga verkningarna av 1967 års
beslut rörande jordbrukspolitiken,

3. i anledning av motionerna I: 173
och 11:194, 1:255 och 11:295, 1:261
och 11:290, 1:421 och 11:467, 1:928
och 11:605, 11:355 ävensom 1:919 och
11:604 samt 1:945 och 11:1086, sistnämnda
båda motionspar såvitt i övrigt
vore i fråga, som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört beträffande
den fortsatta tillämpningen av
jordbrukspolitiken, in. in.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Vid riksdagens början
väcktes ett stort antal motioner, som
tog upp frågorna angående jordbrukspolitiken.

Visserligen har det inte gått mer än
tre år sedan vi fattade beslut om denna
politik. Utvecklingen går emellertid
mycket snabbt, och trots den korta tid
som förflutit har det redan visat sig
att riksdagen förbisåg väsentliga frågor
när beslutet fattades. Bland annat saknades
en helhetssyn på sambandet mellan
jordbrukspolitiken och andra landsbygdsproblem.
Jordbruksproduktionens
storlek sattes helt i centrum år 1967.
Produktionen skulle bantas ned så att
den i huvudsak motsvarade behovet vid
en avspärrning.

När det gäller att minska antalet jordbruk
har man redan hunnit långt. I
själva verket har avvecklingen gått fortare
än man förutsåg. Man beräknar nu
att det försvinner ett 40-tal jordbruk
varje dag, och antalet aktiva jordbrukare
minskas ännu fortare. Men man

Ang. jordbrukspolitiken
beaktade inte tillräckligt de problem
för miljön och landskapsvården som
uppkommer genom denna snabba förändring.
Miljöfrågorna har dessutom
fått betydligt större aktualitet nu än de
hade 1967. Detsamma gäller frågan om
jordbruksproduktionens regionala fördelning.
Vi har alla fått en allvarlig
tankeställare när vi bär sett lantbruksstyrelsens
prognos om och kartor över
åkerarealens fördelning i olika delar
av landet inom ett tiotal år.

Den viktigaste orsaken till önskemålet
om en översyn av jordbrukspolitiken
är givetvis det förhållandet att jordbruksbefolkningens
inkomster alltjämt
släpar efter i jämförelse med andra
folkgruppers. Jordbrukarna har inte
fått den ekonomiska och sociala trygghet
som riksdagsbeslutet 1967 avsåg att
ge. I moderata samlingspartiets partimotioner
I: 421 och II: 467 lämnas ett
par exempel på inkomstutvecklingen
inom jordbruket under tiden 1966—
1968. Uppgifterna är hämtade från de
beräkningar som utförts av lantbruksstvrelsen
och statistiska centralbyrån
i samband med prisförhandlingarna
1968—1969. Det är inte min mening att
vid denna tidpunkt trötta kammarens
ledamöter med en mängd siffror. Den
som är intresserad kan själv studera
materialet. Jag vill bara lämna ett par
uppgifter.

Samtidigt som industriarbetarens arbetsinkomst
enligt beräkningarna ökade
med 11,5 procent från 1966 till
1968 minskade jordbrukarens arbetsinkomst
under samma tid med 24,9 procent
inom storleksgruppen 25 hektar
och med 14,5 procent inom storleksgruppen
40 hektar. Även om hänsyn tages
till hela familjeinkomsten var utvecklingen
densamma. Det är givet att
en sådan inkomstutveckling, som hänger
samman med den restriktiva prispolitiken
enligt 1967 års beslut, inte stimulerar
till fortsatt upprustning och utveckling
inom jordbruket. Prissättningen
påverkar både viljan och möjligheten
till fortsatt satsning på ratio -

150

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. jordbrukspolitiken
naliseringsåtgärder. Om denna stimulans
saknas, kommer intresset från
främst de unga när det gäller att satsa
utbildning och kapital på jordbruksnäringen
att minska. Den höga skuldsättning
som följer med etablering av varje
nytt jordbruksföretag och de höga
räntekostnaderna gör det omöjligt för
vanliga jordbrukare, vilka inte kan sätta
in kapitaltillskott från annat håll,
att utveckla sina företag. Det gäller om
alla typer av jordbruk men i alldeles
särskilt hög grad om de större jordbruken,
som ju är mest kapitalkrävande.

Herr talman! Det är en lång rad frågor
som tas upp i de olika motionerna
och som vi också behandlar i den vid
utlåtandet fogade reservationen. Vi tar
bl. a. upp frågan om stöd åt deltidsjordbruket
och den tillämpade uppspjälkningen
av ett jordbruk i en jordbruksdel
och en skogsdel när det gäller
att pröva om en rationaliseringsåtgärd
är lönsam eller ej. Allt detta
är emellertid frågor som vi tidigare
många gånger har diskuterat i denna
kammare, och jag skall därför inte fördjupa
mig i dem.

Jag skall bara konstatera att den nedläggning
av småbruk som för närvarande
äger rum i vårt land har en betydande
inverkan på landskapsbildens
utseende. För varje nedlagt småbruk
ökas risken för att landskapet ändrar
karaktär. Åkern och de öppna betesmarkerna
växer snart igen. Därför blir
ett rationaliseringsstöd även till sådana
brukningsdelar, som för närvarande
är undantagna från detta, en satsning
på naturvården och samtidigt en billigare
satsning än om man skall hålla
bygden öppen med andra medel.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till den reservation som avgivits
från de borgerliga partiernas sida
och som yrkar på en kartläggning och
en undersökning av verkningarna av
1967 års beslut rörande jordbrukspolitiken.

Häri instämde herr Svenungsson (in).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I det knippe av motioner
som behandlas i jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 finns det en motion
där jag är med bland undertecknarna
— nr 945 i denna kammare och
nr 1086 i andra kammaren.

Denna motion har tagit sikte på väsentliga
ting och går litet längre än övriga
motioner i ett par sammanhang.
Motionen sysslar inledningsvis med de
förhållanden som nyss påtalades av
herr Eskilsson, nämligen de rationaliseringsåtgärder
som pågår och de vita
fläckar där inget jordbruk bör uppmuntras.
Vi menar att de i alltför hög
grad breder ut sig på kartorna. Vi tycker
det är märkvärdigt att ett sådant
förhållande kan tolereras i en värld,
där stora delar av befolkningen svälter.
Vi finner det egendomligt att människan
kan med sekundprecision genomföra
en landning på månen — den
saken har i dessa yttersta dagar, som
alla känner till, blivit försedd med vissa
reservationer, men tidigare kunde
man anse det ganska lätt att genomföra
en sådan landning — medan det tycks
behövas sekler för att klara fördelningen
av livsmedel mellan områden med
överproduktion och områden med svält.

Man bortser enligt min uppfattning
också från alt jordbruksbefolkningen
i hög grad är avnämare av industriprodukter.
Minskar man köpkraften i jordbruket
så minskar också möjligheten
att köpa dyra maskiner. Jag har i min
hemtrakt ett påtagligt exempel på detta,
nämligen Överums bruk som är känt
för sin tillverkning av jordbruksmaskiner
och som efter det dåliga skördeåret
i fjol haft betydande känningar i
fråga om brist på försäljningsmöjligheter.

Vi anser också att det från beredskapssynpunkt
finns anledning att ifrågasätta
om 1967 års jordbruksbeslut var
så välbetänkt. Bland annat påpekar vi
evakueringsmöjligheterna sådana de
skisseras i civilförsvarets stolta evakueringsplaner.
Vi tror inte att de blir

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

151

myeket värda om storstadsmänniskorna
vid en utrymning kommer till ett
öde och övergivet land.

Miljövårdssynpunkterna bär tidigare
här berörts av herr Eskilsson, och vi
har också tagit upp de frågorna.

Vi vill vidare framhålla att det från
konsumenternas synpunkt sannolikt är
mycket angeläget att vi i detta land
inte blir beroende av en livsmedelsimport.
Som ett exempel på hur det kan
gå framhåller vi de nuvarande prisförhållandena
på potatismarknaden.

Slutligen skisserar vi i vår motion i
all enkelhet upp en ny jordbrukspolitisk
målsättning i syfte att minska avflyttningstakten
från jordbruket, underlätta
miljö- och landskapsvården och
säkra konsumenternas behov av livsmedel
till rimliga priser.

Vi anser:

1. att man bör eftersträva en höjning
av självförsörjningsgraden till 90,
eventuellt 100 procent

2. att rationaliseringsstödet omlägges
till att omfatta såväl småbruket, deltidsbruket
som det mindre familjejordbruket 3.

att ett särskilt statligt stöd för enheter
med en kombination av jord och
skog inrättas

4. att det som en viktig del av miljövården
anordnas särskilt statligt stöd
för betesdrift, stängsel- och djurhållning
i för landskapsbilden och fritidsverksamheten
känsliga områden.

Utöver vad jag nu anfört direkt ur
motionen vill jag säga ytterligare ett
par saker.

En liten detalj i detta sammanhang
är den inhemska sockerproduktionen.
Det har bl. a. i Kalmar län och på Gotland
uttalats bekymmer för upprätthållandet
av den sockerbetsodling som är
en väsentlig del av produktionen i de
bägge länen. Vi tror att det skulle vara
illa om sockerbruken på Öland och på
Gotland skulle behöva läggas ned.

Jag vill också peka på den betydande
rationaliseringsfaktor som ett upprätthållande
i görligaste mån av jordbruk

Ang. jordbrukspolitiken

av varierande storlek — alltså även
mindre jordbruk — utgör. Slutligen vill
jag än en gång understryka betydelsen
från naturvårdssynpunkt av att jordbruket
upprätthålls.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta anförande som bakgrund få yrka
bifall till motionerna 1:945 och II:
1086, innebärande omprövning av den
jordbrukspolitiska målsättningen. I övrigt
instämmer jag i det yrkande om
bifall till reservationen som förut framställts.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Man kan väl säga att
den långa rad av motioner som behandlas
i anslutning till jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 är variationer på samma
tema. De innebär samtliga en kritik
av den nuvarande jordbrukspolitiken.

Jag vill med utgångspunkt i motionerna
1:919 och 11:604, som omspänner
hela problemkomplexet, göra
några reflexioner och erinringar.

När man gör erinringar på jordbrukspolitikens
område möts man, här
som på många andra punkter, tyvärr av
den ofelbarhetens attityd som blivit
mer och mer vanlig bland socialdemokraterna.
Man säger: Vad som är rätt
och riktigt kan här över huvud taget
inte ifrågasättas. Vi har ju en gång
beslutat, och då finns det inte någon
anledning att diskutera dessa frågor.

Det händer vidare inte så sällan att
t. o. m. rätt framstående socialdemokratiska
politiker — även jordbrukspolitiker
— vill göra gällande att det
jordbruksbeslut som riksdagen fattade
1967 skedde i enighetens tecken och att
hela riksdagen stod bakom beslutet. Jag
är angelägen om att betona att någon
enighet om jordbrukspolitiken varken
fanns i 1960 års jordbruksutredning eller
1967 års riksdagsbeslut. Det förelåg
reservationer på ett flertal väsentliga

152

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. jordbrukspolitiken
punkter, och de motioner som nu föreligger
utgör i stort sett en uppföljning
av de nämnda reservationerna.

De stora frågor, om vilka delade meningar
rått, har för det första gällt
var självförsörjningsgraden skall ligga.
För det andra har de gällt rationaliseringspolitiken,
dess inriktning och målsättning.
Man kan vidare anföra frågan
om kombinationen jord—skog och frågan
om deltidsj ordbruk.

Även frågan om en helhetssyn beträffande
jordbrukspolitiken har här
aktualiserats. Det är väsentligt att man
värderar jordbruket och dess insatser
inte bara med hänsyn till jordbrukets
betydelse som livsmedelsproducent
utan också med hänsyn till dess betydelse
från natur- och miljövårdssynpunkt,
något som redan tidigare har
framhållits. Jordbruket bör värderas
också från försvarssynpunkt, inte bara
med tanke på att vi i detta land måste
ha en total beredskap vad gäller livsmedel
utan också med hänsyn till att
vi även måste bygga upp en regional
beredskap. Som herr Svanström här
nämnde har denna beredskap planlagts
med hänsyn till möjligheterna att kunna
evakuera befolkningen. Också därvidlag
betyder ett jordbruk spritt över
hela landet oerhört mycket.

Allt detta är delavsnitt, men helt naturligt
griper avsnitten in i varandra
och bildar ett helt problemkomplex.

I rationaliseringspolitiken, som betraktas
som en viktig ingrediens i 1967
års jordbrukspolitik, utgör det en orimlig
balansakt att effektivisera det svenska
jordbruket om det skall ske inom en
totalt minskad produktionsvolym. Det
är lika omöjligt att klara en lokalisering
av jordbruket till olika delar av detta
land inom ramen för en totalt sett
minskad produktionsvolym. I det sammanhanget
vill jag särskilt nämna Norrland,
som ju brukar vara en känslig
landsända att nämna i detta sammanhang.
För alla som sysslar med jordbrukspolitik
bör det inte vara någon
hemlighet att jordbruket i Norrland är

i fara om vi totalt sett skall banta ned
jordbruksproduktionen.

Om jordbruket bantas ned minskas
också i motsvarande grad våra möjligheter
att klara natur- och miljövården.

När vi år 1967 diskuterade en 80-procentig självförsörjningsgrad som
målsättning, var det under vissa förutsättningar.
Man angav vissa saker som
väsentliga. Närmast var det de vinster
vi skulle göra genom att överföra resurser
till andra verksamhetsområden.
Vidare pekade man på de vinster som
en billig import av livsmedel skulle
medföra. Inte minst var det en fråga om
att på det sättet kunna göra en insats
beträffande u-hjälpen.

Detta är ganska intressant att påminna
om, främst sedan man med regeringen
som förespråkare har varit
ense om att acceptera Nordek-avtalet
beträffande jordbruket och importen
av livsmedel. Om det avtalet skall följas
upp — och jag föreställer mig att
det har varit regeringens mening —
försvinner de fördelar vi skulle ha fått
genom att importera billiga livsmedel.
Då försvinner också de ökade möjligheter
man trodde sig ha att här göra
en insats för u-hjälpen o. s. v.

Jag undrar verkligen om man år 1967,
därest man haft att besluta under de
förutsättningarna, varit lika angelägen
om att fatta ett beslut som i realiteten
innebär att vi lägger ned en mycket
stor del av jordbruket i vårt land för
att överflytta den odlingen till andra
sidan Sundet? Jag tror inte att det på
något sätt skulle ha kommit i fråga att
då fatta ett sådant beslut.

När det beslutet fattades gjorde man
det liksom i blindo, därför att man
hade inget mått på vad det egentligen
skulle innebära. Först något år därefter
kom de beräkningar som visade hur
mycket jord som skulle läggas ned i
de olika områdena här i landet.

Jag kan nämna några siffror som blir
en följd av den politik vi beslutat, om
vi nu fullföljer den. I Norrbotten och
Västerbotten är det fråga om en minsk -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

153

ning av åkerarealen med 40 procent, i
Jämtland med 55 procent och i Västerbotten
med 40 procent. Jag skulle också
kunna anföra exempel på att minskningen
även längre söderut är mycket
stor.

Vad gäller rationaliseringspolitiken
förmenar vi från centern att man till
grund för den jordbrukspolitik vi nu
lever under lägger eu övertro på det
stora jordbruksföretaget. Man gör vidare
det felet att man för fullt ut samma
politik i hela landet, trots de mycket
stora skiljaktigheter som finns. Vi hävdar
att det krävs en regional differentiering
i rationaliseringspolitiken. I annat
fall uppstår det fullständiga orimligheter
i Norrlandslänen och även i
skogslänen utanför Norrland.

Här kommer också problemet skog
och jord in; det har ju varit ett aktuellt
kapitel. Vi hävdar från centerns
sida att skog och jord hör oskiljaktigt
samman och att det är orimligt att tänka
sig att man skall kunna få ett lönsamt
jordbruk i de delar av landet, där
jord och skog av ålder har varit kombinerade,
om man skiljer dem åt.

Det skulle kunna föras ett vidare resonemang
om specialisering på skilda
områden. Vi hävdade före år 1967 och
gör det alltjämt, att jord, växter och
djur hör samman och att det inte kan
vara några vinster att hämta på att
skilja dessa produktionsinriktningar
från varandra. Före 1967 års beslut
tillämpades ju en viss norm när det
gällde utbyggnad av animalieproduktionen:
man skulle producera viss del
fodersäd själv och ha viss areal för
detta. Beslutet av år 1967 innebar däremot
att man utan att vara arealbunden
kunde framställa nära nog hur mycket
som helst av animalieprodukter —
t. ex. fläsk och höns — och även få
statligt stöd. Det är intressant att konstatera
att när nu miljöfrågorna har
kommit in i debatten kommer arealkravet
tillbaka. Det noterar vi med tacksamhet.
Det visar om än från andra ut -

Ang. jordbrukspolitiken
gängspunkter att den linje som vi var
inne på, var riktig.

Prispolitiken har också tagits upp i
motionerna och vissa jämförelser har
gjorts. Det skulle föra alltför långt
att gå in på dessa jämförelser, som jag
tror i huvudsak är riktiga.

I utlåtandet skriver utskottet med
början nederst på s. 3: ”Utskottet får
i anslutning härtill erinra om att gällande
riktlinjer för prispolitiken bl. a.
innebär att prissättningen på jordbrukets
produkter fortlöpande skall avvägas
med beaktande av samhällets,
jordbrukarnas och konsumenternas intressen.
” Detta låter i och för sig oantastligt.
Men jag vill fråga kammaren:
På vilket annat område i detta land
resonerar man på det sättet? På vilket
annat område för man det resonemanget
att frågan om huruvida den
som producerar en vara eller en tjänst
skall få fullt betalt skall avgöras av
vad konsumenterna kan betala och då
de sämst ställda? Det finns många områden
med ungefär samma problem
som det är intressant att göra jämförelser
med. Man kan ta bostadsmarknaden
och fråga: När har någon
sagt att frågan om vad byggnadsarbetaren
skall ha betalt får avgöras med
hänsyn till vad hyresgästen kan betala?
Vi vet alla att hyresgästen inte
kan betala bostadskostnaden i dag,
men man har gått in med sociala subventioner
till dem som inte har råd.

När har man sagt att frågan om huruvida
den eller den tjänstemannen
skall ha si eller så mycket betalt är avhängig
av om de sämst lottade konsumenterna
av tjänster i det här landet
har råd att betala? Man kan anföra
många exempel, däribland läkarna.
Här har man genomfört sociala reformer
som gör det möjligt även för
dem som inte har råd att betala fullt
pris för den tjänst som konsumeras.

Från dessa utgångspunkter är det
orimligt att frågan om vad jordbrukaren
skall ha i betalning för sitt arbete

154

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. jordbrukspolitiken

skulle vara avhängig av vad de sämst
lottade konsumenterna har råd att betala.
Har inte konsumenterna råd att
betala, måste man också på detta område
rimligen genom sociala åtgärder
se till att de sämst ställda kan betala.
Vi har ett instrument som är fullt användbart,
det behöver inte på något
sätt förändras.

Principerna för prissättningen är
också intressanta. Den som har fördjupat
sig något i detta ärende vet att vi
till skillnad mot det gamla systemet med
rörliga importavgifter och fasta priser
nu bar ett system med fasta importavgifter
och rörliga priser. Man kan fråga
sig om det är till någon fördel för vare
sig dem som producerar varorna eller
för dem som konsumerar dem. Det kan
det rimligen inte vara. Vad som är av
intresse för båda dessa parter är ju
fasta priser. Om sedan importavgifterna
är fasta är betydelselöst för både säljaren
och köparen. Det nya systemet
har lett till att det teoretiskt men inte
reellt föreligger värdebeständiga priser.
Det kanske de som försvarar gällande
system inte bar observerat.

Jag vill också säga några ord om naturvården.
Utskottet anför i utlåtandet
att man inte behöver ha några bekymmer
i det avseendet, eftersom Kungl.
Maj :t uppdragit åt statens naturvårdsverk
att följa den frågan. Oavsett hur
ambitiöst naturvårdsverket följer utvecklingen
räcker det inte med detta.
Det är för sent att göra någonting, när
skador konstaterats. Vad som är väsentligt
på denna punkt är att förekomma
skador, och det gör man inte genom
att följa frågan utan genom att vidta
åtgärder i tid. Tyvärr bar så inte skett
i detta fall.

Herr talman! Jag har velat föra fram
några av de kritiska synpunkter som
vi från centerpartiets sida har anfört
i den motion jag här åberopat. Vi anser
att åtskilligt av det som skett under de
år som gått ger anledning till en omprövning
i långa stycken. Vi har emellertid
inte begärt en direkt omprövning

av jordbrukspolitiken. Vi menar att
riksdagsbeslutet genom sina allmänna
formuleringar ger ett ganska stort utrymme
för skilda tolkningar och därmed
också för olika praktiska tillämpningar.
De ändrade förutsättningarna
bör därför i första hand föranleda justeringar
i detta avseende. Enligt vår mening
bör riksdagen ge anvisningar härom.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogande reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag fatta mig kort. Om debatten
hade ägt rum kl. 12 på dagen i stället
hade vi kunnat ägna denna fråga betydligt
större uppmärksamhet — den
uppmärksamhet den egentligen förtjänar.

Låt mig bara påminna om att det är
tre år sedan riksdagen fattade beslut
om den framtida jordbrukspolitiken.
Nu börjar man skönja verkningarna av
detta beslut både statistiskt och, ännu
mer, ute i stora delar av vårt land. Allt
fler börjar också ifrågasätta klokheten i
1967 års beslut om riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken. Att det
var delade meningar här i kammaren
den gången behöver jag inte påminna
om; det företogs inte mindre än 14
voteringar i frågan.

Det är mot bakgrunden av näraliggande
erfarenheter från den egna bygden
som många i dag frågar sig —
oavsett politisk förankring och oavsett
vad de ägnar sig åt — hur framtiden
skall komma att te sig när kulturlandskapet
förändras, när åkrar läggs igen
och befolkningen utglesas. Den som
inte sett detta eller vill se vad som sker
bör ägna denna fråga uppmärksamhet
för att se hur föränderlighetens vind
för närvarande drar fram över stora
delar av vår land.

Jordbruksnedläggelsen är en realitet.
Ändå står vi nu bara i början av vad

Onsdagen don 15 april 1970 om.

Nr 17

155

som kommer all ske, om lantbruksstyrelsens
prognoser om jordbruksnedläggelser
fram till år 1980 skall förverkligas.
Hur många i detta land är medvetna
om att av de drygt tre miljoner
bektar öppen åker vi hade 1966 skall
en tredjedel, alltså över en miljon hektar
åker, läggas ned till år 1980?

Några siffror för enstaka län ger
skrämmande framtidsperspektiv. I Kopparbergs
län, som ligger mig nära, skall
drygt hälften eller 54 procent av åkern
tas ur bruk och i Värmland 48 procent.
I Västmanlands län, som vi betraktar
som ett jordbrukslän, skall 25
procent av åkern försvinna.

Nåväl, säger någon, vi skall ju ned
till en självförsörjningsgrad av 80 procent
när det gäller livsmedel. Hur långt
har vi i dag egentligen kvar dit? Det
lär totalt sett inte fattas så värst många
procent. Men hur blir det 1980? Hur
långt under 80 procent är vi då, om
man inte hejdar den nedläggning, den
nedskrotning, som är på väg att ske för
närvarande.

Jag skall med hänsyn till den sena
timmen inte ta upp någon debatt om
vår framtida försörjningsberedskap,
hur viktig den än är för vårt försvar.
Jag skall inte heller ägna mig åt Sverige
och åt världssvälten — det gjorde
jag i remissdebatten. Jordbrukets roll i
kulturlandskapet, den yttre fysiska miljön,
skall jag inte heller fördjupa mig
i, hur lockande det än skulle vara.
Verkligheten talar sitt eget språk också
där. Igenlagda åkrar, obrukad åker med
busk och sly och oslagna vallar är exempel
på vad som sker. Men det finns
ytterligare en aspekt på det som sker
för närvarande, som tyvärr ägnas alltför
litet utrymme. Jag tänker på människans
roll, på hur alla dessa utrationaliserade,
friställda jordbrukare upplever
sin situation. Till skillnad från
rikspolitikerna har politikerna ute i
landet — observera detta! — i många
kommuner sagt sig att det behövs ett
visst stöd till dessa äldre jordbrukare,
till deltidsjordbrukare som vill stanna

Ang. jordbrukspolitiken
kvar i sin bygd. Denna fråga, herr talman,
gäller i första hand de till det
mindre jordbruket knutna människorna
som under sin återstående produktiva
tid vill leva kvar i sin bygd och göra
sin insats där, detta så mycket mera
som en nedläggning av småbruket i
många fall kommer att innebära betydande
ekonomiska förluster för ägarna
genom att deras fastigheter sjunker i
värde. Den nedläggning av åker som
planeras —- drygt en tredjedel av all
odlad åker i detta land — innebär en
nedbrytning av kapital, uppbyggt genom
mänskliga insatser, en nedbrytning
som saknar motstycke i vår historia.
För många av de människor som
gjort sitt livs insats i jordbruket är detta
något av en katastrof. För många av
våra bygder där jordbruket är en basnäring
innebär det en utarmning som
vi i dag bara kan ana oss till.

Kanske tycker någon här att jag målar
framtiden i mörka färger. Och visst
gör jag det — jag är medveten om det.
Men har man blicken riktad mot vad
som sker och på vad som planeras kan
färgsättningen inte bli någon annan.
En omprövning av 1967 års beslut i
linje med vad som föreslås i motionerna
I: 945 och II: 1086 skulle göra bilden
något ljusare och mera mänsklig.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få ansluta mig till det yrkande som
herr Svanström har framställt, nämligen
om bifall till de nyss nämnda motionerna.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Den borgerliga reservationen
vid detta utlåtande tar upp en
hel rad problem i samband med vår
jordbrukspolitik. Reservanterna vill ha
ändringar i det beslut som riksdagen
fattade 1967, då riktlinjerna för vår nuvarande
jordbrukspolitik fastställdes,
och alla förslagen emanerar från motionsslcrivare.
Dock har inte ens reservanterna
följt den motion som herr
Svanström talade om när det gäller ök -

156

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Ang. jordbrukspolitiken

ning av självförsörjningsgraden upp till

90—100 procent.

Ändringsyrkandena i reservationen
är ganska omfattande. Med hänsyn till
den sena timmen och med hänsyn till
att kraven är välkända för kammaren
avstår jag från att kommentera dem
alla. Jag skall ta några.

Prissättningen på jordbrukets produkter,
som är en väsentlig fråga, föregås
vanligen av överläggningar mellan
jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden. De nu framförda
förslagen kan väl lämpligen tas upp
i det sammanhanget.

I fråga om inkomstutvecklingen kan
jag bara säga att den i varje fall inte är
enhetlig, vilket framgår om man studerar
jordbrukarnas inkomster.

Vad beträffar rationaliseringsstödets
storlek och användning vill jag bara
påpeka att kreditramarna faktiskt är
tillräckliga och att de inte fullt ut har
tagits i anspråk.

Vidare vill jag säga till en av de föregående
talarna att vi faktiskt inte har
någon övertro på stora jordbruk. Det
har vi heller inte framhållit. Vi har
bara sagt att vi inte vill snöpa några
företagsformer. Enligt vad utskottet har
erfarit dominerar också enfamiljsjordbruken
starkt bland de företag som sedan
1967 har erhållit stöd. Det finns ej
heller här anledning till ändring av de
tillämpade reglerna.

Ett annat yrkande, som jag också
skulle vilja omnämna, är kravet på stöd
till deltidsjordbrukarna. I detta sammanhang
kan jag inte underlåta att göra
en reflexion. Svagheten i den borgerliga
jordbrukspolitiken är enligt min
uppfattning att ni begär statens hjälp
till snart sagt det mesta inom näringen,
även om det borde betraktas såsom
orimligt. Den som har jordbruk på deltid
eller fritid bör alls inte vara med
när staten hjälper till att bygga upp
våra rationella jordbruk, om inte vederbörande
jordbrukare tänker bygga
upp sitt jordbruk till en bärkraftig enhet.
Men då är det inte fråga om del -

tidsjordbruk längre. Det finns inte heller
här någon motivering för att riksdagen
skall frångå sitt tidigare beslut
på denna punkt.

Med tanke på vad jag förut sade om
den sena tidpunkten ber jag, herr talman,
att få hänvisa till vad utskottet
har anfört i sitt ganska utförliga utlåtande,
där praktiskt taget varje motion
är kommenterad. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan på alla punkter.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Herr Augustsson har
ingen anledning att be om ursäkt för
den sena timmen ty vi har rätt att
i kammaren ta den tid som behövs för
en debatt. Att förlägga debatten till denna
tid på dygnet må vara kammarens
ensak. Det hade nog funnits anledning,
herr Augustsson, att ta upp dessa frågor
till en verkligt saklig debatt. Här är
ju ingenting annat än undanglidningar.

Jag skall säga något om de kommentarer
som herr Augustsson gjorde. Vad
gäller prissättningen är det riktigt att
den har föregåtts av förhandlingar, men
dessa förhandlingar är mycket hårt
styrda genom den proposition som antogs
1967. Det ifrågasättes ju för övrigt
om jordbruket har rätt till förhandlingar;
detta kommer att tas upp
i ett annat sammanhang.

Vad beträffar rationaliseringsstödet
är det inte riktigt att detta är tillräckligt.
Det är riktigt så till vida att det
finns pengar kvar, men detta beror på
att det har uppställts sådana krav och
fordringar för att rationaliseringsstöd
skall utgå — för övrigt är det här huvudsakligen
fråga om lån — att det stora
flertalet jordbrukare inte bryr sig
om att ansöka om stöd. Om man har
blivit nobbad en gång kommer man
inte igen. Uppgifter om sådant sprider
sig, och sedan söker inte heller andra
som är i en liknande situation. Uppgiften
om anslagets storlek och vad som
finns kvar säger alltså ingenting om
den verkliga situationen.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

157

.lag liar vidare svårt för att hålla med
om att deltidsjordbruk är orimligt. Vad
som är deltidsjordbruk i dag och vad
som blir deltidsjordbruk i morgon kan
vara helt olika — det kan vara mycket
stora jordbruk.

Att enfamiljsjordbruken dominerar
är inte heller särskilt märkvärdigt. Vi
har inte fört denna politik i mer än tre
år, och dessutom måste det ju vara rätt
stora jordbruk — även om allting visserligen
är relativt — innan det finns
någon anställd i dag. Det är därför inte
särskilt underligt att enfamiljsjordbruken
ännu dominerar.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Ett enda ord till min
bänkkamrat herr Augustsson i samma
fråga som herr Axel Kristiansson nyss
yttrade sig i!

Det gällde frågan om de garantiramar
som finns för jordbrukets rationalisering.
De var visserligen stora, sade
herr Augustsson, men de har inte utnyttjats.
Vad beror det på? Jo, det beror
naturligtvis på att lönsamheten inom
jordbruket inte är så stor alt man
vågar sätta sig i skuld på det sätt som
förutsattes när dessa garantiramar fastställdes.
Det har visat sig att intresset
är mindre nu än tidigare för köp av
tillskottsjord liksom för att vidta rationaliseringsåtgärder.
Detta bottnar givetvis
i ovisshet om framtiden och osäkerhet
om utvecklingen för jordbruket.

Det är för att få till stånd en undersökning
av dessa förhållanden som
vi har framställt våra förslag i motioner
och reservationer.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten 1
samt därefter särskilt rörande punkterna
2 och 3.

Ang. jordbrukspolitiken

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 945 och II: 1086, såvitt
nu vore i fråga, och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de vidkommande
punkterna 2 och 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde voteri i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13
punkterna 2 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 45.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

158 Nr 17

Ang. jordbrukspolitiken

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Det ärende som nu behandlats torde
vara det sista ärende som föranleder
någon större debatt vid dagens plenum.
Därmed synes stora möjligheter föreligga
att i dag hinna med samtliga ärenden
på föredragningslistan. Det innebär
att arbetsplenum icke kommer att hållas
fredagen den 17 april. I stället blir
det bordläggningsplenum som börjar
kl. 14.00. De ärenden som finns upptagna
på den utdelade listan och som
skulle behandlas på fredag kommer i
stället att behandlas onsdagen den 22
april.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motion om bättre
tillvaratagande av odlingsbar mark;
och

nr 15, i anledning av motioner om
statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av motioner om förbud mot nytillverkning
och försäljning av icke gångbara
svenska mynt.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 5, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren i
avseende å statsutskottets memorial nr
53 fattade samma beslut som första
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.25.

In fidern
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. SOKTR. STHLM 1970