JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1970

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAIGGSTRÖM AB
STOCKHOLM 1970

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen .................................................... 9

I DOMSTOLAR m. m.

Framställning angående rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för

inställelse i brottmål mot den underårige .................................... 19

Framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant.................... 21

En äldre dam som stod i begrepp att lämna Marstrand för att resa till sitt hem har
utan eget samtycke på order av polismästare förts till en polisstation och därifrån
skjutsats till ett hotell i Kungälv varest hon avhämtats av sin dotter. Såsom skäl för
ingripandet har anförts att polismästaren efter samtal med dotterns man hade anledning
misstänka att en son till damen ämnade medelst olaga frihetsberövande bortföra

henne. Åtal mot polismästaren för obefogat ingripande.......................... 22

Åtal mot polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad................ 26

Åtal mot kriminalassistent för att denne brustit i hövligt och hänsynsfullt uppträdande
samt överskridit sin befogenhet genom att omhändertaga och insätta demonstrant i

arrest................................................................... 28

Polismyndighets befattning med tryckt affisch som påstås vara tukt- och sedlighets sårande

................................................................. 36

Frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till det s. k. innetorget i Täby

centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän plats............................ 38

Frågor om tillståndsgivning för allmän sammankomst på kasernområde som tillika är

allmän plats samt om upprätthållande av allmän ordning å sådant område m. m..... 43

Förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon skall utlämnas från annat

land till Sverige.......................................................... 49

Vissa övriga ärenden...................................................... 54

II FÖRSVARET m. m.

Framställning angående militära haveriutredningar och viss ändring i luftfartslagen 73
Framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition av anslagsposten

Särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer........ 91

Enligt anteckning å beslut i disciplinmål har ålagd disciplinbots storlek rättats. Fråga

om lagligheten härav...................................................... 92

Sedan underrätt ogillat av allmän åklagare anställt åtal mot överstelöjtnant och major
för tjänstefel, bestående i obehörigt lån av verkstadstält, m. m., har JO fullföljt målet

i hovrätt ................................................................ 94

Åtal mot förvaltare för onykterhet i tjänsten m. m............................. 100

Åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende vid skjutövning 117
Frågor bl. a. om regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev och
stamvitsord för officer, om tillämpning av vissa sekretessbestämmelser samt om

mottagande av gåvor till statsverket.......................................... 121

Förbandsläkare har av misstag, som förklarats bero på brådska, dels givit en värnpliktig
stelkrampsinjektioner med för kort intervall dels ock på en annan värnpliktig utfört

två injektioner vid ett och samma tillfälle.................................... 130

Värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker................ 133

Fråga i vad mån handlingarna i ett ärende hos försvarets sjukvårdsstyrelse kunde hemlighållas
jämlikt 14 § första stycket sekretesslagen..............................

Beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande till militärtjänstgöring............

Vissa övriga ärenden......................................................

Hl VÅRDOMRÅDET

Rättspsykiatriska undersökningar

Väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

Kriminalvård

Klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående motarbetande av KRUM..........

Straffverkställighet .......................................................

Anstaltsplacering ..........................................'''''';'' ''V ''''

Utredning i anledning av tidningsuppgifter om 23 fall av isolenngsstraff vid fang vårdsanstalt.

.............................................................

Användande av fängsel....................................................

Om transporter av intagna ................................................

Sjukvård och tandvård vid fångvårdsanstalterna................................

Utspisning av häktade i samband med inställelser inför domstol..................

Brevgranskning m. .......................................................

Delgivning med intagen...................................................

Användande av intagen för privat arbete m. m.................• • • • ............

Fråga om övervakningsnämnd bort förklara villkorlig medgiven frihet förverkad utan
att vederbörande fått tillfälle att yttra sig över det material, varå förverkandebeslutet

avses skola grundas..............................•

Övervakningsnämnds underlåtenhet att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande
person, som dömts till skyddstillsyn....................................

154

160

162

163

168

169

171

176

188

191

192

194

Barnavård

Barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka barns rätt till barnpension enligt lagen om
allmän försäkring har föranlett framställning till Konungen om ersättning av allmänna

medel för den förlust barnet härigenom lidit...........................; • • •

Fråga om tillräckliga skäl förelegat för beslut att omhändertaga 11-ang flicka för
samhällsvård. Tillika fråga om polishandräckning för hämtande av flickan bort genomföras
trots att ett flertal utomstående, bl. a. journalister och pressfotografer,
kommit tillstädes och hämtningen därför kunde förutses bli uppslitande för flickan
Uttalande om önskvärdheten av att representanter för barnavårdsnämnd om möjligt
är närvarande då polisen på begäran av nämnden verkställer hämtning av barn som

enligt beslut omhändertagits för samhällsvård ............................

Brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stockholm har medverkat till att en kvmna
med fem små barn inte fått den hjälp och omvårdnad från samhällets sida som hon

borde ha fått.........................................'' ö'' j

Barnavårdsnämnds ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhallsvard
omhändertaget barn vistas under permission från barnhem. Spörsmål om bristande
samordning mellan Stockholms barnavårdsnämnds olika avdelningar i permissionsfrågan
och om behov av organisatoriska förändringar inom nämnden ......----

Fråga om barnavårdsnämnds och barnavardsmans skyldigheter att vidtaga åtgärder till
förebyggande av misshandel av barn och att göra polisanmälan om sådan misshandel
Vid inspektion av barnavårdsnämnd upptagen fråga om barnavårdsmännens stora arbetsbörda
och deras till följd härav begränsade möjligheter att fullgöra sina åligganden
på ett tillfredsställande sätt. Skrivelse till länsstyrelse med hemställan om uppföljning
av verksamheten vid nämndens barnavårdsmannavdelning................

Fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från skolan sedan han

dömts till skyddstillsyn....................................................

Om kommunikationsskyldighet i ärende rörande vårdnad om barn................

203

207

217

219

223

228

233

234

235

Nykterhetsvård

Framställning till Konungen om att föreskrifter måtte meddelas om att polisen vid
handräckningsuppdrag inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens
områden skall, där ej annat föranledes av omständigheterna i det särskilda fallet, använda
civil klädsel och bilar som ej är försedda med polisbeteckning.............. 237

Vissa andra nykterhetsvårdsärenden......................................... 241

Socialvård

Åtal mot en föreståndarinna för ett ålderdomshem för åsidosättande av tjänsteplikt
genom att medverka i affärstransaktion mellan hennes make och en patient på hemmet 245
Flera kommuner har i strid med likställighetsprincipen fastställt differentierade avgifter
för vård på ålderdomshem. Ingripande häremot har inte ansetts böra ske med

hänsyn till pågående lagstiftningsarbete ...................................... 255

Fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande och verkställa utmätning
för indrivning av oguldna avgifter för hemsamarithjälp.................. 256

Sjukvård

Man som begått grova våldsbrott mot hemskild hustru har av domstol överlämnats
till sluten psykiatrisk vård och av socialstyrelsen placerats i sjukhus i närheten av
hustruns hem. Fråga om erforderlig hänsyn vid placering och vid beviljandet av frigång
tagits till hustruns anspråk på att kunna känna trygghet.................... 258

Fråga om vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus grundats på självständig

bedömning av vårdbehovet................................................. 265

Fråga huruvida person, som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd kunnat och bort
intagas på mentalsjukhus utan stöd av handlingar. Tillika fråga om behovet av åtgärd

till förekommande av dröjsmål med ambulanstransport........................... 268

Om svårigheterna för mentalsjukhus att utan dröjsmål intaga s. k. N-fall och om
problemen med vården av detta klientel bör föranleda inrättande av särskilda specialsjukhus
................................................................. 271

Krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan .................................... 276

Information om sociala bidrag till sjukvård................................... 277

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT
JO:s uppgifter och verksamhet

JO:s tillsynskompetens .................................................... 278

Om utredning i JO-ärenden................................................ 280

Offentlighet och sekretess m. m.

Åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent

för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling.......... 285

Skolföreningars affischering på skolas anslagstavla ............................ 294

Press release och allmänna handlingars offentlighet............................ 304

Vissa övriga ärenden...................................................... 307

Exekution

Frågor i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om godtagande av inrop och
om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auktionen. Tillika frågor om
oriktiga fullföljdshänvisningar och om underlåten kommunikation med inroparen

m. m.................................................................... 321

Obefogat krav på firmaregistreringsbevis..................................... 328

Taxering och uppbörd

Beskattningsmyndighets och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet i

taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion.............................. 329

Dröjsmål från prövningsnämnds kanslis sida med insändande till kammarrätten av

besvärsakter enligt 97 § taxeringsförordningen................................ 338

Lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit ansökan om befrielse från preliminär
skatt vid utlandsanställning utan godtagbar motivering.................... 341

Vissa övriga ärenden angående taxering...................................... 345

Kommunal självstyrelse

Skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt genom att ensam avgöra frågor som
bort upptagas av skolstyrelsen och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde med

styrelsen ................................................................ 355

Vissa övriga ärenden.......... 362

Tjänstemannafrågor

Vid inspektion av skolöverstyrelsen upptagen fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot
det egna verket och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet .. 367

Fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med tillräcklig omsorg genom
att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden. Tillika

fråga om innehållet i ett för fiskalen utfärdat tjänstgöringsbetyg.................. 372

Förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod.
Tillika frågor om underlåten kommunikation och dröjsmål med att

vidarebefordra avskedsansökan m. .......................................... 379

Diskriminering i platsannonser.............................................. 387

Vissa övriga ärenden...................................................... 402

Byggnads- och planväsendet

Fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt tillstånd från hyresnämnds
sida........................................................... • • 410

Fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att bereda granne tillfälle att yttra sig i

dispensärende, där åtgärd kan inverka på dennes rätt.......................... 411

Bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärsärende angående vitesföreläggande att
borttaga utan tillstånd uppförd tillbyggnad. Tillika fråga om hur diariegenomgång bör
verkställas............................................................... 412

Övrigt

Framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter och

myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak...................... 415

De svenska och danska öresundsdelegationerna har tillsatt en expertgrupp för utredning
av bl. a. vissa bullerproblem vid anläggning av en flygplats på Saltholm. Formerna
för expertgruppens arbete. Underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar

inom expertgruppen ...................................................... 420

Fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65. Framställning till socialstyrelsen om översyn av meddelade anvisningar

rörande läkarundersökning för erhållande av körkort.......................... 426

Vid polismyndighets utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande
har myndigheten brukat förse intyget med en stämpel innehållande upplysningar till
sökanden att förnyad prövning av ansökan syntes böra ske tidigast vid viss utsatt tidpunkt.
Denna praxis har betecknats som olämplig.............................. 432

Onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar
om trafiktillstånd ............................-........................... 434

Brister i fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande e.o.
lärare bl. a. i samband med överförandet fr. o. m. den 1 juli 1966 av de statliga

gymnasierna under kommunernas huvudmannaskap............................ 438

Elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet
.......................................................... 446

Rektor vid grundskola har under tjänstledighet anlitat skolexpeditionen för mångfaldigande
av pornografiska teckningar. Kritik mot denna åtgärd................ 449

Grekisk medborgare har avvisats till Grekland trots att han inrest till Sverige från
Västtyskland, där han hade uppehållstillstånd, och trots att han sagt att han kunde
vänta politisk förföljelse i Grekland. Kritik mot utlänningskommissionens och polisens

handläggning av saken .................................................... 454

Vissa andra ärenden ...................................................... 465

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över förslag till förvaltningslag..................................... 470

Yttrande över bisyssleutredningens betänkande ”Offentliga tjänstemäns bisysslor” .. 479

Yttranden över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande ”Ämbetsansvaret” .... 484

BILAGOR

1. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition ...................... 494

2. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares tjänstgöring

samt för personalorganisationen.......................................... 499

3. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1969

genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1969 501

4. Sakregister............................................................ 505

5. Summary in English.................................................... 519

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 2 § instruktionen den 29 december 1967 för riksdagens ombudsmän
överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende riksdagens ombudsmäns verksamhet
under år 1969.

Den 15 oktober avsade sig justitieombudsmannen Hugo Henkow uppdraget att
vara justitieombudsman med verkan fr. o. m. den 3 november. I anledning härav
övertog sistnämnda dag hovrättsrådet Gunnar Thyresson såsom äldste ställföreträdare
med stöd av 98 § regeringsformen och 68 § riksdagsordningen det efter Henkows
avgång lediga ombudsmannaämbetet för tiden till dess val av ny justitieombudsman
förrättats.

Sådant val ägde rum den 5 november, varvid Thyresson utsågs till riksdagens
ombudsman efter Henkow. Thyresson entledigades på egen begäran den 21 november
1969 av Kungl. Maj:t från sin hovrättsrådstjänst. Till ny ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän efter Thyresson valdes den 19 november kanslichefen vid
riksdagens ombudsmannaexpedition Bertil Wennergren.

Sammanträde med riksdagens JO-delegation ägde rum den 11 december. Härvid
lämnades redogörelser för årets petitaskrivelse, ställföreträdarnas tjänstgöring,
spridningen av ämbetsberättelsen och formerna för utredning av JO-ärenden. I
samråd med delegationen beslöts ny arbetsordning som i sakligt hänseende innebär
endast ett fåtal ändringar av den tidigare arbetsordningen. Den väsentligaste ändringen
består i en omfördelning av tillsynsuppgifterna mellan JO Lundvik och JO
Thyresson av huvudsaklig innebörd att JO Lundvik övertager tillsynen över taxerings-
och uppbördsväsendet, medan JO Thyresson svarar för tillsynen av — förutom
försvarsväsendet — domstolar, åklagare och kriminalpolis även till de delar
som tidigare sorterade under JO Lundvik.

Arbetsordningen är fogad som bilaga 1 till denna ämbetsberättelse.

1* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelser till 1970 års riksdag

I fråga om ämbetsberättelsens spridning beslöts vidare i samråd med JO-delegationen
att särskilda utdrag ur berättelsen skall göras beträffande de partier som
avhandlar försvaret, socialvården (inkl. barna- och nykterhetsvård) samt taxering
och uppbörd. Till det utdrag som avser försvaret skulle fogas ett sakregister
motsvarande det vilket tidigare funnits i MO:s ämbetsberättelser. Utdragen skulle
distribueras till berörda myndigheter och eventuellt även till undervisningsanstalter.

Vad gäller personalorganisationen, ombudsmännens ledigheter samt ställföreträdarnas
tjänstgöring hänvisas till en såsom bilaga 2 till ämbetsberättelsen fogad
särskild redogörelse. Det kan nämnas att ställföreträdarna förutom vid ombudsmännens
semestrar och sjukledigheter tagits i anspråk för dubbleringar sammanlagt
66 dagar.

Beträffande de under år 1969 anhängiga ärendena antecknas.

Balans från år 1968 ........................................... 577

Nya ärenden

Administrativa ärenden...................................... 22

Remisser och andra skrivelser från myndigheter.................. 5

Klagomål och andra framställningar från enskilda................ 2708

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d................... 344

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar ..................... 49

Summa balanserade och nya ärenden ............................. 3 705

Härav avgjorda under år 1969 .................................. 2 948

Balans 31.12.1969 ........................................... 757

Månadsvis översikt över ärendena:

Januari . .
Februari
Mars . . .
April . . .
Maj ....
Juni

Juli ____

Augusti .
September
Oktober .
November
December

Nya Avgjorda Balans

301

257

311

252

266

284

233

261

215

254

217

277

253

216

253

227

268

242

282

192

267

315

201

232

625

666

724

749

747

789

740

809

757

696

712

757

3 128

2 948

Av ärendena i balans den 31 december 1969 var omkring 450 ärenden föremål
för remissförfarande eller annan utredning, varför något över 300 ärenden var beroende
på prövning, vilket ungefärligen motsvarar vad som kan avgöras under
fem veckor.

1969 års ärendetal innebär en mycket kraftig ökning för klagoärendenas del.
Medan klagoärendena ökade från 1967 till 1968 med omkring 10 procent ligger
i årets tal för klagoärenden — 2 708 — en ökning i jämförelse med motsvarande
tal år 1968 — 2 120 — som uppgår till omkring 25 procent. Antalet initiativärenden
har i gengäld minskat i jämförelse med år 1968 (från 494 till 393). Det går
inte att påvisa någon speciell orsak till att klagoärendena ökat så starkt. Ett visst
samband torde dock råda mellan ökningen och den stora publicitet pressen ger
JO:s verksamhet jämte det ökade intresset hos allmänheten för samhällsfrågor.

Enligt sammanställningarna över ärendena avgjordes under år 1969 sammanlagt
2 948 ärenden. Av dessa utgjordes 2 539 av klagoärenden samt 384 av inspektions-
och andra initiativärenden. Härtill kom 25 såsom administrativa ärenden
diarieförda saker. De sistnämnda hänförde sig i 22 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m., medan 3 ärenden avsåg remisser från statsråd. Remisserna
besvarades genom följande utlåtanden.

Samtliga ombudsmän

Över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsansvaret».

JO Bexelius

Över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till förvaltningslag.

JO Lundvik

Över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns bisysslor
Remissutlåtandena återges i det följande i ämbetsberättelsen.

Tablå över utgången i de under år 1969 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
klagoärendena

Sakområde	Avvisn. överläm- Avgjor-eller av- nande da efter görande enl. 9 § utredn. utan sär- instr. utan att skild ut- fel fun- redning nits	Erinran el. annan kritik	Åtal eller Fram-discipli- ställning när be- till straff- Kungl. ning Maj: t	Summa ärenden
Domstolsväsendet ..........	69	1	132	27			229
Åklagarväsendet ...........	30	24	67	10			131
Polisväsendet; brottsutredning	55	14	82	7	i		159
Polisväsendet; övrigt........	14	2	44	11	i		72
Kriminalvården............	41	43	263	42	i		390
Försvarsväsendet...........	42	3	66	25	3	1	140
Barna- och ungdomsvården ..	23		74	16		1	114
Socialhjälp och åldringsvård .	12		45	2			59
Nykterhets- och narkomanvård	3		15	4			22
Sjukvård..................	39	2	144	7			192
Allmän försäkring..........	10	4	30	6			50
Hälsovård m. m............	15	1	39	7			62
Byggnads- och vägärenden ..	7		49	7			63
Exekutionsväsendet.........	21	1	37	15			74
Kommunal självstyrelse .....	40	1	47	9	1		98
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden ......	29		69	17			115
Taxerings- och uppbördsväsen-
det ....................	43	1	59	34			137
Utbildnings-, kultur-, kyrkofrå-
gor m. m...............	24	1	64	17			106
Jordbruksärenden ..........	10	1	27	1			39
Handelsärenden............	4		12				16
Inrikesärenden.............	6	1	20	7			34
Övriga förvaltningsärenden . .	13		26	1			40
Skrifter med oklara yrkanden	43						43
Frågor utanför kompetensom-
rådet ..................	154						154
Summa ärenden	747	100	1 411	272	7	2	2 539

Tablå över utgången i de under år 1969 hos riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions-
och övriga initiativ ärendena

Sakområde	Avgjorda efter utredn. utan slutlig anledning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till Kungl. Maj:t	Summa ärenden
Domstolsväsendet ..........	12	31		2	45
Åklagarväsendet ...........	2	7			9
Polisväsendet..............	4	8			12
Kriminalvården............	21	3			24
Försvarsväsendet...........	23	61		1	85
Barna- och ungdomsvården ..	5	14			19
Nykterhets- och narkomanvård	2	11		1	14
Sjukvård..................	1	4			5
Hälsovård m. m............	1	2			3
Exekutionsväsendet.........	4	2			6
Kommunal självstyrelse .... Övriga länsstyrelse- och kom-	4	2			6
munikationsärenden ...... Taxerings- och uppbördsväsen-	6	4		1	11
det ....................	20	98			118
Övriga förvaltningsärenden ..	11	16			27
Summa ärenden	116	263		5	384

Framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett:

1) Militära haveriutredningar och viss ändring i luftfartslagen;

2) Behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter och myndighets rätt
och plikt att ingripa med avseende på vrak;

3) Ändrade föreskrifter rörande disposition av anslagsposten Särskild hjälpverk
samhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer;

4) Rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse i brottmål
mot den underårige;

5) Vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant;

6) Ersättning av allmänna medel till barn som lidit förlust genom barnavårdsmans
underlåtenhet att bevaka barnets rätt till barnpension; samt

7) Meddelande av föreskrifter om användande av civil klädsel och bilar utan polisbeteckning
vid polisens handräckningsuppdrag inom nykterhetsvårdens, barnavårdens
och mentalsjukvårdens områden.

De under år 1969 beslutade åtalen har riktats mot

1) en rådman för underlåtenhet att förordna om omedelbar frigivning av häktad
m. m.;

2) en polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad;

3) kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent för
lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling;

4) en värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende vid skjutövning;

5) en kriminalassistent för att denne överskridit sin befogenhet genom att omhändertaga
och insätta demonstrant i arrest m. m.;

6) en häradshövding för dröjsmål med färdigställande av domar m. m.; samt

7) en tingsdomare för otillbörligt uppträdande mot underlydande.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett

1) en rustmästare angående oskickligt beteende och missfirmelse mot krigsman;
samt

2) en t. f. styresman för en fångvårdsanstalt angående underlåtenhet att mottaga
person som efter kallelse inställt sig för att avtjäna straff.

Bestraffningsbeslutet vann i fallet 1) laga kraft den 19 december 1969. Redogörelse
för åtgärden inflyter i 1971 år ämbetsberättelse. Detsamma gäller domen i
det i 1969 års ämbetsberättelse antecknade åtalsärendet 5), vilken vann laga kraft
den 29 december 1969.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att överlämna
klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har som framgår av
tablån utnyttjas i 100 ärenden. Av dessa har 45 ärenden överlämnats till kriminalvårdsstyrelsen,
2 ärenden till socialstyrelsen, 9 ärenden till riksåklagaren, 28 ärenden
till åklagare, 6 ärenden till länsstyrelse, 4 ärenden till polischef, 4 ärenden till
riksförsäkringsverket, 1 ärende till chefen för armén och 1 ärende till Sveriges Advokatsamfunds
styrelse.

I anslutning till tablån över initiativärenden kan också antecknas följande beträffande
vilka myndigheter som inspekterats under år 1969.

JO Bexelius har under år 1969 inspekterat

barnavårdsnämnden i Stockholm,

barnavårds- och nykterhetsnämnderna i Karlstad,

socialbyrån i Södertälje,

fångvårdsanstalterna i Kumla och Tillberga samt
Mariebergs sjukhus i Kristinehamn.

JO Henkow har under år 1969 inspekterat

Livgardesskvadronen och Stockholms stabskompani,

Roslagens flygkår,

Uppsala samt Västerås försvarsområden,

Upplands signalregemente med signaltruppernas kadett- och aspirantskola samt
arméns stabs- och sambandsskola,

Upplands flygflottilj,
flygvapnets krigsskola,
arméns underofficersskola,

Bodens samt Jokkmokks försvarsområden,

Kiruna försvarsområde och arméns jägarskola,

Luleå luftvärnskår,

Bodens ingenjörkår,
arméns helikopterskola,

Norrbottens flygflottilj,

Kronobergs regemente,

Kalmar flygflottilj,

Älvsborgs försvarsområde,

Bohusläns regemente,

Gullmarns örlogsdepå och första röjdykardivisionen,

Skaraborgs flygflottilj,

Gotlands militärkommando,

Gotlands regemente,

Gotlands artillerikår med Gotlands luftvärnsbataljon,

Gotlands kustartilleriförsvar med Gotlands kustartillerikår,

Bråvalla flygflottiljs detachement på Gotland,

Bodens och Gällivare domsagor,
rådhusrätterna i Luleå och Växjö,
länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län,

åklagarmyndigheterna i Luleå, Bodens, Gällivare, Kiruna och Växjö åklagardistrikt,
polismyndigheterna i Luleå, Bodens, Gällivare och Kiruna polisdistrikt,
länsstyrelserna i Södermanlands, Norrbottens, Kronobergs och Gotlands län,
överförmyndarna i Luleå norra och södra distrikt, samt

lokala skattemyndigheterna i Täby, Danderyds, Luleå, Bodens, Gällivare, Kiruna,
Växjö, Uddevalla, Munkedals, Trollhättans och Visby fögderier.

JO Lundvik har under år 1969 inspekterat

skolöverstyrelsen,
centrala studiehjälpsnämnden,

Stockholms rådhusrätt (administrativa avdelningen samt första avdelningen),

Österbygdens vattendomstol,

länsåklagarmyndigheten i Västmanlands län,

polismyndigheten i Västerås distrikt,

fångvårdsanstalten och allmänna häktet i Västerås,

övervakningsnämnden i Västerås,

statens skyddskonsulent i Västerås distrikt,

länsstyrelsen i Västmanlands län samt lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden,
länsnykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden, skogsvårdsstyrelsen, vägförvaltningen,
länsarkitekten, länsskolnämnden och överlantmätaren i nämnda län,
distriktslantmätaren i Västerås distrikt,
kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt,
hyresnämnden för Södermanlands och Västmanlands län,
domkapitlet och stiftsnämnden i Västerås stift samt
länsarbetsnämnden i Stockholms län (i vissa hänseenden).

Ställföreträdande JO Thyresson har under år 1969 inspekterat

övervakningsnämnden i Örebro,
skyddskonsulenten i Örebro distrikt,

Stockholms rådhusrätt (andra, femte, åttonde, nionde, tionde, elfte E, sextonde,

adertonde, tjugonde, tjugoandra och tjugofjärde avdelningarna) samt
Västernärkes domsaga.

I vissa fall har ombudsmännen vid sina inspektionsresor jämväl besökt myndigheter,
vars tillsyn ankommit på annan ombudsman än den inspekterande.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
i likhet med tidigare år särskilt ägnats rättsvården, beskaffenheten av förläggnings-
och fritidslokaler för de värnpliktiga, mathållningen och personalvården.
Besök har avlagts på militärhäktena. Granskningen av de judiciella handlingarna
har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar och andra
handlingar som har avseende å den militära straff- och processlagstiftningen samt
därtill anknytande föreskrifter. De värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnderna
har beretts tillfälle att framföra synpunkter varjämte upplysningar inhämtats från
personalvårdskonsulenter och -assistenter.

Granskningen av försvarets arrestantkort har under år 1969 omfattat sammanlagt
omkring 2 800 kort. Den har givit upphov till 5 särskilda initiativ ärenden.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen från andra länder har varit
oförminskat under år 1969. Besökare har kommit från Afganistan, Amerikas Förenta
Stater, Belgien, Canada, Egypten, Filippinerna, Frankrike, Indien, Japan,
Jugoslavien, Nederländerna, Tjeckoslovakien och Ungern. Västtysklands television
(kanal 2) har låtit inspela en TV-film om JO:s verksamhet. Bland de mera officiella
besöken märks det som staten Hawaiis nyutnämnde ombudsman avlade tillsammans
med två ledamöter av Hawaiis legislatur. Vidare kan nämnas besök av
Belgiens justitieminister, Canadas federala justitieminister och av en grupp civil
liberties commissioners från Japan.

JO Bexelius har vid en Wilton Park-Conference i England i juli föreläst om
»Problems of democratic control». Vidare har JO Bexelius i november såsom Tanzanias
regerings gäst besökt ett flertal myndigheter i Tanzania, främst the Permanent
Commission of Inquiry, som har uppgifter liknande JO-ämbetets. I samband

med besöket höll Bexelius också ett antal föredrag i Dar-Es-Salaam och Arusha.
Ställföreträdande JO Petrén har föreläst om den svenska ombudsmannainstitutionen
dels den 9 och 11 september i Bukarest och Cluj på inbjudan av Association des
rélations internationales och dels i Rotterdam den 22 oktober på inbjudan av Rotterdams
ekonomiska högskola. Vid en mottagning på svenska ambassaden i Haag
påföljande dag för parlamentets petitionskommission och parlamentets utskott för
juridiska och inrikes ärenden orienterade Petrén också om relationerna mellan
riksdagen och JO.

Såsom bilagor till denna skrivelse med tillhörande redogörelse för ärenden av
mera allmänt intresse fogas dels arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
(bil. 1), dels en redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen (bil. 2), dels en förteckning
över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1969 genom
skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1969 (bil. 3),
dels ett sakregister till 1969 och 1970 års ämbetsberättelser (bil. 4) och dels en
kortfattad redogörelse på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen m. m. (bil. 5).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1970
ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON

Sven Sjöberg

I. Domstolar m. m.

Framställning angående rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för
inställelse i brottmål mot den underårige

I en till Konungen den 9 maj 1969 avlåten skrivelse anförde ställföreträdande
JO Thyresson följande.

I egenskap av ställföreträdande justitieombudsman företog jag i februari 1969
inspektion av Stockholms rådhusrätt. Därvid uppmärksammades tillämpningen av
det i 9 § 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare intagna
stadgandet att den som inte fyllt tjugoett år ej må dömas till fängelse, skyddstillsyn
eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen
kunnat ske, blivit hörd i målet.

Ordföranden på en av rådhusrättens brottmålsavdelningar, tionde avdelningen,
anförde följande om stadgandets tillämpning:

Avdelningen hade i anledning av stadgandet ett formulär som användes för att
underrätta vårdnadshavare om åtalet och om tiden för huvudförhandlingen. Formuläret
lydde: »Ni underrättas härmed om att Eder son/dotter--född den--,

instämts till--Stockholms rådhusrätts tionde avdelning, rotel--, för att

svara å åtal angående--•. Huvudförhandling äger rum å avdelningens lokaler

i Rådhuset, ---dagen den--— klockan--». Förut hade i formuläret använts

ordet »kallas» men numera användes ordet »underrättas». Detta hindrade naturligtvis
inte, att domaren eller annan befattningshavare ändrade formulärets text
så att vårdnadshavaren kallades till huvudförhandlingen. Så skedde också icke sällan
beträffande vårdnadshavare som var bosatta i Stockholm eller dess närhet. Det
skulle emellertid medges, att i många fall vårdnadshavarna endast underrättades
om målets förekomst och att det dömdes till påföljd som anges i förenämnda stadgande
utan att vårdnadshavare blivit hörd av rätten. Regelmässigt hade emellertid
vårdnadshavaren i sådana fall hörts av personundersökare eller på annat sätt, och
utsaga av vårdnadshavaren fanns därför med i målet. Som skäl för att underlåta att
»kalla» vårdnadshavare i vissa fall kunde anföras, att om dessa bodde långt från
Stockholm de inte borde genom att kallas föranledas till dryga kostnader, vilka de
ej kunde få ersatta av statsverket. De borde i sådana fall kunna ha fri valrätt; utsagan
i personundersökningen vore måhända tillfyllest eller också kunde de, vilket
också förekom, i ett brev till rätten meddela vad de ville säga. I de fäll vårdnadshavare
kom tillstädes, var deras uttalanden — kanske på grund av blyghet eller
hänsyn till den underårige — ofta mindre uttömmande än deras motsvarande utsagor
i personundersökningen. Den nyanserade praxis, som avdelningen sålunda
tillämpade, hade visst stöd i lagtextens ord om hörande »där så lämpligen kunnat
ske», och den hade i praktiken visat sig ändamålsenlig och syntes utgöra en rimlig
avvägning mellan delvis motstridiga intressen.

Jag uttalade vid inspektionen bl. a.: Åtskilligt av det anförda talade onekligen
för en ej alltför restriktiv tillämpning av föreskriften om vårdnadshavares hörande.

Det vore sålunda stötande, att föräldrar till en underårig skulle betungas med utgifter
och kanske gå miste om arbetsförtjänst i sådana fall då de velat och kunnat

hänvisa till yttrande i personundersökning eller annan handling i målet.---

Det påtalade förhållandet, att vårdnadshavare i vissa fall kan i betungande grad
bli ekonomiskt lidande på att efterfölja kallelsen till rätten, är enligt min mening ej
tillfredsställande. Det synes rimligt, att vårdnadshavare, som på grund av stadgandet
höres i målet, får rätt till ersättning efter samma grunder som gäller för vittnen.

I fråga om motiven för nämnda föreskrift i 9 § 1964 års lag må återges följande
uttalande av departementschefen i prop. 1964: 10 s. 164 f.:

När domstolen har att välja brottspåföljd, är det givetvis angeläget, att den har
tillgång till en utförlig och tillförlitlig personutredning. Den skriftliga berättelsen
över personundersökningen, eventuellt i förening med läkarintyg, är härvidlag av
central betydelse. Uppgifterna i handlingarna får emellertid kompletteras med den
tilltalades egna uppgifter om sina levnadsomständigheter och personliga förhållanden
i övrigt. Då det gäller unga lagöverträdare, har det ansetts värdefullt att muntliga
upplysningar i viss utsträckning inhämtas jämväl av vårdnadshavare och personundersökare.
Denna uppfattning, som ligger till grund för stadgandena i 2 § av 1946
års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig delar jag till
fullo. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett hörande av vårdnadshavaren
måste anses så värdefullt för påföljdsfrågans bedömning, att i motsats till vad nu
gäller föreskrift härom bör meddelas också för andra fall än dem, då det är aktuellt
att döma till ungdomsfängelse. Också i de fall, då fråga är om så ingripande påföljder
som fängelse och skyddstillsyn, synes hörande av vårdnadshavaren regelmässigt
kunna bidraga till kännedomen om den tilltalade, hans tidigare utveckling
och hans nuvarande situation. Detta gäller särskilt tilltalade under 18 år, men också
beträffande dem som är mellan 18 och 21 år torde vårdnadshavares upplysningar
kunna förmodas ha sådan betydelse, att skäl finns att föreskriva ett sådant hörande.
En regel härom föreslås intagen i lagens 10 §. Föreskriften om hörande av vårdnadshavare
innebär en skärpning av den allmänna regeln i 21 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken om att rätten skall höra vårdnadshavaren, om den tilltalade är
omyndig och det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt.

Av departementschefens uttalande får anses framgå, att föreskriften om vårdnadshavarens
hörande — i vart fall numera — huvudsakligen tjänar intresset att
underlaget för bedömande av påföljdsfrågan skall bli så fullständigt som möjligt.
Det synes inte ur principiell synvinkel tillfredsställande, att domstol för tillgodoseende
av nämnda intresse kan kalla — eventuellt med vitesföreläggande jämlikt
RB 9: 7 — föräldrar eller andra vårdnadshavare att komma tillstädes, utan att dessa
får rätt till gottgörelse för ekonomiska uppoffringar på grund av inställelsen. Med
den självständiga ställning i förhållande till vårdnadshavare som ungdomarna i
regel intar — vårdnadshavare torde exempelvis endast i undantagsfall begagna sig
av sin rätt enligt RB 21: 1 att föra talan för den omyndige — lär ej heller de faktiska
processuella förhållandena motivera det nu rådande tillståndet att vårdnadshavare
ej har rätt till ersättning för sådan inställelse. Enligt min uppfattning talar övervägande
skäl för att vårdnadshavare tillerkännes sådan rätt. Beträffande omfattningen
av ersättningsrätten torde en jämförelse med vad som gäller för vittnen ligga
närmast till hands, särskilt som, enligt RB 20: 15, målsägande, som höres i an -

ledning av åklagarens talan, äger rätt till ersättning enligt vad om vittne är stadgat.

Med stöd av den befogenhet som stadgas i 2 § tredje stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag därför anhålla, att till prövning upptages frågan att
införa rätt för vårdnadshavare att få ersättning för inställelse vid domstol för sådant
hörande som avses i 9 § 1964 års lag och 21 kap. 1 § rättegångsbalken.

Framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant

I en den 9 maj 1969 till Konungen avlåten skrivelse anförde ställföreträdande
JO Thyresson följande.

Vid en av mig i egenskap av ställföreträdande justitieombudsman i februari
1969 företagen inspektion av Stockholms rådhusrätt uppmärksammades det förhållandet
att tingsnotarieaspiranterna enligt domsagostadgan (rådhusrättsstadgan)
inte äger behörighet att uppsätta, underteckna och låta expediera av rätten eller
domaren beslutade kallelser, förelägganden och andra meddelanden om handläggningen
i mål och ärenden. Sådan behörighet tillkommer aspiranten först när han
blir tingsnotarie och detta kan han inte bli förrän han tjänstgjort minst sex månader
såsom aspirant.

Flera avdelningsordförande framhöll att tingsnotarieaspiranterna borde kunna
tillerkännas behörighet i angivna avseende tidigare än vad nu är fallet. Det ansågs
vara i viss man ett slöseri med arbetskraft att inte kunna låta aspiranterna utfärda
kallelser, förelägganden och andra meddelanden. Om aspiranterna kunde användas
härför skulle domarna slippa ett rutinarbete som tog tid från dem för mera kvalificerade
uppgifter. En aspirant borde regelmässigt kunna få ifrågavarande behörighet
efter några månaders tjänstgöring.

Jag förklarade mig vid inspektionstillfället dela de sålunda framförda synpunkterna
och lät till inspektionsprotokollet anteckna: Bestämmelserna i domsagostadgan
om tingsnotarieaspirantemas behörighet synes onödigt restriktiva. Man
torde kunna i stor utsträckning vidga möjligheterna för aspiranterna att ägna sig
åt mera kvalificerade uppgifter. Det borde övervägas, huruvida det inte kunde
överlämnas åt häradshövdingen (domstolschefen) att bestämma vid vilken tidpunkt
aspiranten skulle betros med notariebehörighet. Över huvud taget synes
större befogenhet kunna lämnas häradshövdingen (domstolschefen) att själv för
olika uppdrag förordna aspiranter när han fann dem äga för uppdraget erforderlig
insikt och erfarenhet. Till jämförelse må hänvisas till den betydligt vidsträcktare
befogenheten domstolschef har i fråga om att förordna icke rättsbildade domstolsbiträden
till skilda uppdrag, bl. a. att utfärda kallelser (se domsagostadgan
24 § och rådhusrättsstadgan 21 §).

Med stöd av den befogenhet som stadgas i 2 § tredje stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag anhålla, att frågan om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant
i förut angivna hänseenden upptages till prövning.

En äldre dam som stod i begrepp åt t lämna Marstrand för att resa till sitt hem
har utan eget samtycke på order av polismästare förts till en polisstation och därifrån
skjutsats till ett hotell i Kungälv varest hon avhämtats av sin dotter. Såsom
skäl för ingripandet har anförts att polismästaren efter samtal med dotterns man
hade anledning misstänka att en son till damen ämnade medelst olaga frihetsberövande
bortföra henne. Åtal mot polismästaren för obefogat ingripande

Av handlingarna i ett genom klagomål av Erland Olander anhängiggjort ärende
framgår bl. a. följande.

Elsa Olander i Stockholm förklarades genom dom den 17 september 1965 av
Stockholms rådhusrätt på egen begäran omyndig. Förmyndare för henne var under
här aktuell tid advokaten Stig Lison Almkvist i Stockholm. Hon är änka och har
barnen Erland — klaganden — samt Bertil och Brita, den sistnämnda gift med
häradshövdingen Folke Ekdahl i Ludvika. Mellan Erland och makarna Ekdahl
föreligger, enligt uppgift sedan lång tid tillbaka, starka personliga motsättningar.

Almkvist har hos JO uppgivit, att han efter samråd med bl. a. läkare beslutat,
att Elsa Olander skulle utan inblandning av förmyndaren få sköta sina personliga
angelägenheter och sitt privatliv. I anslutning härtill godtog Almkvist, att Erland
Olander i samråd med Elsa Olander ordnade rekreationsresor för henne — under
våren och sommaren 1966 till Rhodos och Mallorca — samt att en sällskapsdam,
fru Hjördis D., anställdes. Almkvist var icke och påfordrade icke att vara fortlöpande
underrättad om Elsa Öländers vistelseort. Från början av juli 1966 befann
sig Elsa Olander och Hjördis D. i Falkenberg, där de den 13 augusti besöktes av
Folke Ekdahl. På initiativ av Erland Olander flyttade Elsa Olander och Hjördis
D. först till Göteborg och därefter till Marstrand. Erland Olander vidtog åtgärder
för deras avresa därifrån via Göteborg till Elsa Öländers hem i Stockholm den 22
augusti 1966.

Den 21 augusti 1966 sammanträffade makarna Ekdahls son Gunnar Ekdahl i
Marstrand med Elsa Olander. Följande dag satte sig Folke Ekdahl per telefon i
förbindelse med polismästaren i Kungälv Gösta Lang. Enligt Folke Ekdahls och
Langs samstämmiga uppgifter redogjorde Folke Ekdahl vid samtalet för vad som
förekommit i Falkenberg och uppgav vidare, att Erland Olander sökte hindra kontakter
mellan Elsa Olander och makarna Ekdahl, att han undgått makarna Ekdahl
på vägen från Falkenberg till Göteborg genom trafikfarliga manövrer och fortkörning,
att han sökt hemlighålla Elsa Öländers vistelse i Göteborg och Marstrand
samt att Folke Ekdahl hyste oro för Elsa Öländers hälsa och misstänkte, att Erland
Olander skulle föra Elsa Olander till för släktingarna och förmyndaren okänd
plats.

Lang gav order om spaningsåtgärder för att utröna, om Erland och Elsa Olander
befann sig i Marstrand. Strax därefter ringde Folke Ekdahl på nytt och uppgav,
att han från hotellet i Marstrand fått underrättelse att Erland Olander stod i
begrepp att lämna staden tillsammans med Elsa Olander och Hjördis D. Folke

Ekdahl förklarade vidare, att han angav Erland Olander för olaga frihetsberövande
och påkallade ingripande mot honom.

^ Lang beordrade därefter per telefon poliskonstapeln Ulf Grahn att uppsöka
Erland och Elsa Olander. Grahn och en annan polisman anträffade Erland och
Elsa Olander samt Hjördis D. vid färjeläget i Marstrand, då de stod i begrepp
att avresa till Göteborg. Polismännen stoppade dem, varefter alla begav sig till
polisstationen i Marstrand, där Erland Olander hade ett telefonsamtal med Lang.
Erland Olander lämnade därefter polisstationen, medan Elsa Olander och Hjördis
D. av en polisman skjutsades till ett hotell i Kungälv. Därifrån fördes de senare av
Brita Ekdahl till Ludvika.

I en den 1 september 1966 till JO inkommen skrift anförde Erland Olander
klagomål mot Lang för de åtgärder denne vidtagit i ärendet. Efter remiss inkom
Lang med upplysningar, varefter Erland Olander avgav påminnelser.

Då grundad anledning för polismyndighetens ingripande icke syntes ha förelegat
överlämnades handlingarna i ärendet därefter till länsåklagaren i Göteborgs och
Bohus län med begäran om utredning till utrönande av huruvida Lang genom sina
åtgärder gjort sig skyldig till tjänstefel. Yttrande från länsåklagaren Allan Grauers
jämte förundersökningsprotokoll inkom den 15 juni 1967. I Grauers’ yttrande
anfördes:

Av den verkställda utredningen anser jag det framgå att Lang beordrat polisman
x Marstrand att ingripa mot Erland Olander och Elsa Olander och att dessa

efter anträffandet medtagits till polisstationen i Marstrand. Lang har därefter_

telefonsamtal med Folke Ekdahl, som tidigare begärt Langs ingripande_vid tagit

åtgärder för att Erland Olander skulle lämna Elsa Olander. Så har även skett,
varefter genom Langs försorg denna och en medföljande dam inkvarterats i Kungälv,
varefter Elsa Olander förts till Ekdahls bostad i Ludvika. Någon grundad anledning
till ingripande från polisens sida förefanns enligt min mening icke. Lang
har i alltför hög grad förlitat sig på Ekdahls uppgifter vilka, såvitt kan bedömas,
varit överdrivna. Även om Lang handlat på sätt han för Elsa Öländers vidkommande
fann lämpligast och trots att han genom den verkställda utredningen i och
för sig erhållit tillräcklig varning, varför ett likartat upprepande ej är att befara,
torde dock med hänsyn till omständigheterna i övrigt åtal för tjänstefel icke kunna
underlåtas.

Sedan nya påminnelser inhämtats från Erland Olander och förundersökningen
på Langs begäran kompletterats med yttrande av Folke Ekdahl och på Erland
Öländers begäran med yttrande av Almkvist, avgav Lang genom sin offentlige
försvarare Olof Persélius slutligt yttrande.

I en den 12 oktober 1967 daterad, till länsåklagaren ställd skrivelse anförde
JO Bexelius följande.

Lang har gjort gällande, att han jämlikt 2 § polisinstruktionen var befogad och
pliktig att ingripa för att hindra att Erland Olander genom att föra Elsa Olander
från Marstrand gjorde sig skyldig till brottslig gärning (olaga frihetsberövande).
Nagon rimlig grund för misstanke om sådant brott från Erland Öländers sida fö -

relåg emellertid icke ens om Lang till alla delar godtog de faktiska uppgifter Folke
Ekdahl lämnade. Något tvång mot Elsa Olander påstods ju icke ha utövats, och
några faktiska belägg för Folke Ekdahls uttalade farhågor beträffande Elsa Öländers
hälsotillstånd och Erland Öländers avsikter förelåg mte. I ärendet har icke
framkommit något som tyder på att Erland Olander i fråga om resan till Stockholm
handlat mot moderns vilja eller önskan eller mot förmyndarens direktiv. Avsikten
synes för övrigt endast ha varit att Erland Olander skulle följa modern och
hennes sällskapsdam till Göteborg, varifrån damerna skulle på egen hand resa vidare
till Elsa Öländers hem i Stockholm.

Sedan Lang givit order om eftersökandet förekom ett telefonsamtal mellan
Lang och Almkvist, men denne lämnade icke några uppgifter som kunde stödja
misstanke om brott. I sitt hit avgivna yttrande har Almkvist bestämt bestritt, att
han på något sätt solidariserat sig med Folke Ekdahls begäran om åtgärder mot
Erland Olander.

Lang har vidare uppgivit, att han icke beordrat nagot frihetsberövande samt att
Erland Olander och hans sällskap frivilligt medföljde till polisstationen. Av utredningen
framgår emellertid, att de eftersökta stod i begrepp att lämna Marstrand då
de hejdades av polismännen, och uppenbarligen låg ingen verklig frivillighet i att de
på uppmaning följde med till polisstationen. Det bör observeras, att envar är skyldig
att följa polismans anvisningar om de ej är uppenbart lagstridiga. Även om
ingripandet knappast kan betecknas som ett frihetsberövande innebar det dock,
att Lang utnyttjade polismyndighetens auktoritet för att hindra Erland Olander och
bistå Folke Ekdahl ifråga om deras motsatta önskemål rörande Elsa Öländers förbindelser
och vistelseort. Rent faktiskt medförde ingripandet att Elsa Öländers resa
till hennes hem i Stockholm avbröts och att hon i stället fördes till makarna Ekdahls
hem i Ludvika utan att detta påkallats av förmyndaren. Av Grahns uppgifter
framgår även att Elsa Olander på polisstationen gav uttryck åt att hon inte ville
vara hos dottern och häradshövdingen.

Genom de angivna åtgärderna överskred Lang sin befogenhet och gjorde sig
enligt min mening skyldig till straffbart tjänstefel.

I likhet med Eder anser jag visserligen, att ett upprepande av vad som förekommit
knappast behöver befaras, och Lang har säkerligen handlat i bästa avsikt.
Det är emellertid nödvändigt att med skärpa slå vakt om principen att polismyndighets
åtgärder mot enskilda — och särskilt åtgärder som innefattar ingrepp i
privata förhållanden och enskildas rörelsefrihet — får företagas först efter noggrann
och självständig prövning av att lagliga förutsättningar för åtgärderna föreligger.
I före varande fail bibringas man ofrånkomligen intrycket att handläggningen
påverkats av det förhållandet, att anmälaren var en domare i chefsställning.
Av angivna skäl finner jag ofrånkomligt, att det förelupna felet beivras
genom åtal.

På grund av vad sålunda upptagits uppdrog JO åt länsåklagaren att vid Elisings,
Sävedals och Kungälvs domsagas häradsrätt väcka och utföra åtal mot Lang för
tjänstefel enligt 20 kap. 4 § BrB.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 18 oktober 1968 och redogjorde i domen
för åklagarens utveckling av åtalet samt för de uppgifter som vid huvudförhandlingen
lämnats av Lang, målsäganden Erland Olander och såsom vittne hörde

Grahn.

Därefter anfördes:

Av vad i målet förekommit anser häradsrätten icke, att Lang haft berättigad
grund för misstanke om att Erland Olander genom att föra bort Elsa Olander från
Marstrand skulle göra sig skyldig till brottslig gärning. Lang synes vid handläggandet
av ärendet helt ha godtagit Folke Ekdahls uppgifter utan självständig prövning
av de lagliga förutsättningarna för sin åtgärd. Efter vad som framkommit synes
icke någon verklig frivillighet från Erland Öländers och de övrigas sida ha
förelegat då de på uppmaning medföljde till polisstationen. Även om ingripandet
icke kan betecknas som ett frihetsberövande innebar det dock att Lang utnyttjade
polismyndighetens auktoritet för att hindra Erland Olander och bistå Folke Ekdahl,
ifraga om dessas motsatta önskemål rörande Elsa Öländers vistelseort och förbindelser
och utan hänsynstagande till Elsa Öländers egna önskemål.

Häradsrätten finner därför Lang icke kunna undgå ansvar för tjänstefel.

I enlighet härmed dömde häradsrätten Lang jämlikt 20 kap. 4 § BrB för tjänstefel
att till kronan utgiva femton dagsböter, varje om trettiofem kronor. Lang förpliktades
därjämte att till Erland Olander — som biträtt åtalet — utge ersättning
för rättegångskostnader och att till statsverket återgälda 3 000 kronor av kostnaden
för försvaret.

Lang vädjade mot domen i hovrätten för Västra Sverige och yrkade befrielse
från ansvar och ersättningsskyldighet.

Ändringssökandet bestreds av länsåklagaren och Erland Olander.

Hovrätten yttrade i dom den 21 januari 1969:

Hovrätten finner genom uppgifter av Lang, Grahn och Erland Olander följande
vara styrkt. På order av Lang har Erland Olander och dennes moder Elsa Olander,
vilka just stod i begrepp att lämna Marstrand, förts till polisstationen i staden.
Lang har därefter vid samtal med Erland Olander medelst påtryckningar förmått
denne att lämna moderns sällskap. Vidare har Lang utan att ens tala med Elsa
Olander föranstaltat om att hon och hennes sällskapsdam av en polisman skjutsats
till ett hotell i Kungälv, där de sedermera avhämtats av Folke Ekdahls hustru och
forts till Ludvika. Langs åtgärder har icke skett med Erland och Elsa Öländers
samtycke och har hindrat dem att avresa från Marstrand till Göteborg varifrån
Elsa Olander ämnat fortsätta till Stockholm.

Åtgärderna har grundats på de uppgifter som Folke Ekdahl lämnat vid telefonsamtalen
med Lang. Därjämte hade Lang Almkvists medgivande till att Elsa Olander
fördes till Kungälv.

Lang har i hovrätten gjort gällande, att misstanke förelåg att Erland Olander medelst
olaga frihetsberövande ämnade föra Elsa Olander från Marstrand samt att
Lang pa grund av sin tjänst var befogad och pliktig att handla som han gjort. Till
en början bor framhållas, att Lang — efter vad som vid samtalen med Folke Ekdahl
framkom om personliga motsättningar i saken — icke ägde att utan vidare
godtaga dennes uppgifter. Icke ens om Lang till alla delar godtog uppgifterna förelåg
emellertid någon rimlig grund för misstanke om brott från Erland Öländers sida
Nagot tvang mot Elsa Olander påstods inte ha övats, i vart fall inte under hennes
vistelse i Marstrand, och intet framkom som tydde på att Erland Olander i fråga
om den tillämnade avresan därifrån handlade mot moderns vilja. Almkvists uppgifter
gav icke stöd för misstanke om brott. Ej heller i övrigt förelåg belägg för
Folke Ekdahls uttalade farhågor beträffande Erland Öländers avsikter.

Av det sagda framgår, att Lang saknat tillräcklig grund att ingripa mot Erland
och Elsa Olander. Lang har följaktligen genom de vidtagna åtgärderna överskridit
sina befogenheter som polismästare och gjort sig skyldig till tjänstefel. Härför förskyller
han det av häradsrätten bestämda straffet.

Hovrätten fastställde därefter häradsrättens domslut i fråga om ansvar och återbetalningsskyldighet
till statsverket. Den ersättning som bestämts till Erland Olander
för rättegångskostnader — bl. a. för skriftväxling hos JO — nedsattes av hovrätten
med motivering att ersättning för skriftväxlingen före åtalets väckande var
motiverad endast i den mån den varit påkallad för utredning utöver vad åklagarmyndigheten
presterat.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Åtal mot polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad

I en den 16 september 1968 till JO inkommen skrift anförde Falköpings polisklubb
klagomål mot polismästaren Gunnar Arbner och påstod bl. a., att Arbner
den 3 augusti 1968 i andra polismäns närvaro om förste polisassistenten G. Hagström
använt uttrycket »den lille djävuln». Händelsen beskrevs närmare i en av
förste poliskonstapeln A.Thörnberg undertecknad skrift. Enligt Thörnbergs uppgifter
skulle två andra polismän samt Thörnberg ha varit närvarande, när orden
fälldes.

Efter remiss inkom länspolischefen Anders Vanäs med utredning, innefattande
bl. a. förhör med Arbner och de två av Thörnberg angivna polismännen.
Thörnberg hade ej kunnat höras, då han tjänstgjorde vid FN-bataljon på Cypern.
Sedan polisklubben yttrat sig, höll på JO Lundviks uppdrag auditören vid svenska
FN-bataljonen i Famagusta förhör med Thörnberg. Förnyade förhör hölls därefter
med Arbner och de två polismännen.

Arbner underrättades den 10 februari 1969 att han misstänktes för tjänstefel,
bestående i att han om Hagström använt uttrycket »den lille jäveln». Tillfälle bereddes
samtidigt Arbner att ange den ytterligare utredning han ansåg sig böra påfordra
ävensom att anföra vad han eljest aktade nödigt. I sitt den 25 februari 1969
inkomna yttrande bestred Arbner att han fällt det påstådda yttrandet men hemställde
— för det fall att så likväl skulle anses styrkt — om åtalseftergift.

I en den 14 mars 1969 daterad åtalsinstruktion anförde JO Lundvik följande:

Om förspelet till det påstådda yttrandet framgår av de hördas därutinnan i huvudsak
samstämmiga uppgifter följande: På kvällen fredagen den 2 augusti 1968
insjuknade den polisassistent som under veckohelgen skolat tjänstgöra som vakthavande
befäl. Sedan Hagström avböjt att övertaga tjänstgöringen natten till lördagen,
gjorde en annan polisman detta. På lördagsmorgonen tillfrågades Hagström,

om denne ville åtaga sig extra tjänstgöring som vakthavande befäl över veckoskiftet
för att täcka den insjuknades tjänstgöringsturer. Hagström svarade nekande
med hänvisning till att han ämnade resa till västkusten. Poliskommissarien Hj.
Carlsson vände sig då till polisassistenten Jarl Jonsson, som åtog sig att svara för
viss tjänstgöring som vakthavande befäl. Medan Carlsson och Jonsson befann sig
på utredningsavdelningens expedition under samtal om tjänstgöringen, kom Arbner
in på expeditionen. Arbner upplystes på fråga att Jonsson åtagit sig att tjänstgöra.

Thörnberg har i sin skrift och vid förhöret i Famagusta uppgivit, att han vid
Arbners ankomst befann sig i expeditionslokalen, att Arbner verkade arg och frågade
om Jonsson tog tjänstgöringen samt att Arbner, sedan Carlsson bekräftat
detta, yttrade: »Ja det var bra det, då kan den lille jäveln där nere sticka». Enligt
Thörnbergs uppfattning åsyftade Arbner därmed Hagström.

I instruktionen konstaterades därefter, att Carlsson och Jonsson bekräftat att
Arbner verkade irriterad men ej kunnat erinra sig att Arbner fällt det citerade yttrandet
eller något yttrande av liknande innebörd. Delade meningar rådde om
Thörnberg befunnit sig i rummet. Thörnbergs uppgifter om händelseförloppet överensstämde
emellertid så väl med de övrigas uppgifter — med undantag för påståendet
om Arbners yttrande om Hagström — att Thörnbergs påstående att han var
närvarande enligt JO:s mening måste anses förtjäna tilltro. Rimliga skäl hade ej
förebragts för antagande att Thörnberg skulle ha lämnat medvetet oriktiga uppgifter.
För riktigheten av vad Thörnberg påstått om Arbners yttrande talade, att
utredningen tydde på att Arbner på goda grunder var förargad på Hagström för
dennes ovillighet att biträda i den besvärliga situation som uppstått. Vissa indicier
försvagade bevisvärdet av Carlssons och Jonssons från Thörnbergs avvikande
uppgifter. — Vidare anförde JO:

Om Arbner använt det påstådda uttrycket eller någon liknande svordom om Hagström
var detta — även om fog fanns för missnöje med Hagström — oförenligt
med Arbners tjänsteplikt (jämför 10 § polisinstruktionen och de krav som i allmänhet
bör ställas på en chef i hans relationer till underordnad). Det rör sig visserligen
icke om någon allvarlig förseelse och jag hade, om förseelsen erkänts,
varit beredd ge åtalseftergift. Emellertid förnekar Arbner, att han fällt de påtalade
orden. Med hänsyn till de motsättningar som tydligen uppkommit inom poliskåren
i Falköping finner jag det angeläget att om möjligt bringa klarhet i vad som förevarit.
Frågan, om Arbner mot sitt nekande kan anses övertygad att ha fällt det påstådda
yttrandet, kan icke avgöras utan att Thörnberg, Carlsson och Jonsson hörs
mot varandra under ed, vilket endast kan ske inför domstol. Vad nu anförts finner
jag innefatta sådana särskilda skäl, att åtal — trots föreskriften i 12 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän — icke kan underlåtas.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt länsåklagaren i Skaraborgs län
att vid Vartofta och Frökinds domsagas häradsrätt väcka och utföra åtal mot Arbner
för tjänstefel i enlighet med instruktionen.

Vid huvudförhandling inför häradsrätten hördes Carlsson, Jonsson, Thörnberg

och tre andra polismän såsom vittnen. Hagström fordrade skadestånd av Arbner
med 100 kr.

Häradsrätten yttrade i dom den 13 ma] 1969, efter att ha redogjort för parternas
yrkanden och den förebragta bevisningen:

Genom den vid häradsrätten förebragta bevisningen är styrkt att Arbner under
tjänstgöring på polishuset i Falköping i närvaro av tre polismän om Hagström använt
uttrycket »den lille djäveln» eller en likartad svordom. Arbner har härigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel. Förhållandena äro ej sådana att tjänstefelet ej
skall föranleda ansvar. Annan påföljd än böter ifrågakommer ej. — Arbner har
för det fall att han fälles till ansvar för tjänstefel medgivit Hagströms skadeståndsyrkande.

I sitt domslut dömde häradsrätten därefter Arbner jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken
för tjänstefel att böta tjugo dagsböter om trettio kronor och förpliktade honom
att utge skadestånd till Hagström med 100 kronor ävensom att återgälda
statsverket kostnaden för försvaret.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

Åtal mot kriminalassistent för att denne brustit i hövligt och hänsynsfullt uppträdande
samt överskridit sin befogenhet genom att omhändertaga och insätta demonstrant
i arrest

I en skrift, som inkom till JO den 13 december 1968, anförde fil. stud. Roger
Gross klagomål mot kriminalassistenten Morgan Jansson för övergrepp den 4 juli
1968 i polishuset i Göteborg, varvid Gross omhändertogs såsom ordningsstörande.

Efter remiss inkom polismästaren i Göteborgs polisdistrikt H. Höfde med utredning
och yttrande. Utredningen innefattade bl. a. redogörelser för förhör med
Gross, Jansson, muraren Frank Baude, Claes Åke Magnusson, typografen Lars
Olof Isaksson samt ett stort antal polismän. Av utredningen inhämtades följande.

Den 4 juli 1968 förekom på Heden i Göteborg en demonstration, riktad mot
»den amerikanska imperialismen». I samband med demonstrationen omhändertog
polisen åtskilliga personer och förde dem till polishuset. För att protestera häremot
och försöka få veta vad som hänt de omhändertagna begav sig en delegation, bestående
av fyra demonstranter, nämligen Gross, Baude, Magnusson och Isaksson,
till polishuset. Poliskommissarien Gentz, till vilken de framfört sitt ärende,
sade åt dem att sitta ned och vänta medan han tog reda på vad som hänt de
omhändertagna. Därefter avlägsnade sig Gentz.

Enligt en den 4 juli 1968 dagtecknad primärrapport blev Gross samma dag
klockan 20.25 av Jansson omhändertagen och insatt i väntarrest på grund av
»Ordningsstörande enl PI 19. Gross reste sig upp på en bänk, och gick emellan
M. J. och en annan person. Han var högljudd och uppträdde störande i (receptionsavd.
). Vägrade åtlyda tillsägelse». Av rapporten framgår vidare att Gross efter
beslut av Gentz frigavs samma dag klockan 21.00.

Gross uppgav:

Strax efter det Gentz avlägsnat sig kom Jansson fram till Gross och hans sällskap
där de satt på en soffa i vestibulen och avkrävde Isaksson legitimation. Samtidigt
som Isaksson tog fram en legitimationshandling, frågade han Jansson varför
han behövde legitimera sig. Jansson sade då till Isaksson att han skulle »åka dit
för missfirmelse mot tjänsteman». Då Gross uttryckte sin förvåning häröver yttrade
Jansson först i brysk ton »när en polis talar skall du vara tyst» och därefter »när
en polis befaller skall du lyda blint». Gross skakade på huvudet och Jansson sade
da mycket vredgad: »Jag tror att du skall få komma ned i apburen». Gross drog
pa munnen åt Janssons uppträdande. Jansson tog då ett kraftigt tag i håret på
Gross, som satt på soffan, och försökte draga upp denne i stående ställning. Samtidigt
yttrade Jansson: »Kom med nu till apburen, din djävel». Greppet i håret
orsakade smärta. Gross förblev emellertid sittande. Jansson släppte då taget och
tillkallade tre andra polismän. Han sade åt dem: »Tag ner den djäveln till apburen».
Därefter insattes Gross i arresten. Innan han lämnade polishuset, talade
Jansson med honom i enrum. Jansson framhöll därvid att en polisman kunde behandla
vanliga enkla medborgare precis som han behagar. Vid samtalet frågade
Gross Jansson om dennes namn och tjänsteställning, men Jansson värnade att
upplysa härom. ö

Baude, Magnusson och Isaksson lämnade uppgifter, vilka i allt väsentligt överensstämde
med vad Gross uppgivit.

Gentz berättade:

Han hade vid inspektion utom polishuset uppmärksammat hur en skara demonstranter
tagade i riktning mot polishuset. Gentz tog kontakt med demonstranterna
och tragade efter syftet med marschen mot polishuset. Han fick då reda på att
demonstranterna ville taga reda på hur det gått med en tidigare omhändertagen
demonstrant. Efter samtal med Gentz beslöt demonstranterna att i stället för att
,a a.s^.ull tor införskaffande av önskade uppgifter. Delegationen hade sedan ett samtal med
Gentz inne i polishuset, varvid Gentz förklarade, att han skulle undersöka när den
omhändertagne demonstranten kunde förväntas bli frigiven. Gentz bad de fyra delegationsmedlemmarna
att sitta ner och avvakta besked i receptionen. Delegationsmedlemmarna
gjorde så, och Gentz avlägsnade sig för att inhämta uppgifter. Gentz
beraknar att detta tog något mer än 5 minuter men ej över 10 minuter. Då han
återkom fick han höra att något passerat mellan de väntande och polispersonal.
Han upplystes av den uniformerade personalen på platsen att en demonstrant
nedförts till persomntaget. Gentz hade inte beordrat något omhändertagande och
samtalet mellan honom och delegationsmedlemmarna hade förflutit lugnt. Från
hans sida fanns icke någon anledning till anmärkning mot dessa i vad avsåg deras
uppträdande under den stund han var i kontakt med dem.

Bortsett från Jansson har övriga polismän, som hörts om vad som hänt vid tillfallet,
^ uppgivit antingen att de ej sett eller hört något eller att de ej kunde erinra
sig något i saken. Poliskonstapeln Christer Gustavsson, som vid tillfället tjänstgjorde
i receptionen, uppgav dock att han mindes att Jansson omhändertog en av
de civila personer som kommit in i receptionen men att han ej kunde erinra sig
några detaljer i övrigt. Förste polisassistenten Äke Findh uppgav att han sett två
eller tre polismän, bl. a. Jansson, föra Gross från yttre hallen i polishuset mot

personmottagningen, att Gross var högljudd och verkade bråkig och att polismännen
höll fast Gross i dennes armar.

Jansson uppgav:

Han var i tjänst på kvällen den 4 juli 1968 och övervar demonstrationen på
Heden. Jansson var civilklädd. Han begav sig från Heden till polishuset för att
medverka vid förhör med omhändertagna demonstranter. Polispersonal förde omhändertagna
personer genom receptionsavdelningen, varvid Gross till sitt sällskap
yttrade »Titta nu på hur dom bär sig åt, nu skall vi se hur det går till på polisstation»
och fällde andra liknande uttryck. Han uppmanade de andra att se noga på
allt som hände. Jansson sade till Gross att vara tyst eller också avlägsna sig från
polishuset. Gross fortsatte emellertid att prata högt och började därefter gå omkring
i lokalen. Med hänsyn till att omhändertagna personer under tiden fördes in fann
Jansson det nödvändigt att säga till Gross att sitta kvar på soffan och inte springa
omkring inne på stationen. Gross påfordrade ändock att få undersöka vad som hänt
hans kamrater. Efter att ha uppmanat Gross att hålla sig till ordningen på polisstationen
vände sig Jansson till en uniformsklädd kollega, som fanns i närheten,
och sade till denne att om Gross inte höll sig till ordningen på stationen de fick
föra ned honom i AP-rummet. Jansson åsyftade härmed det rum, som är avsett
för förvaring av personer, omhändertagna enligt allmänna polisinstruktionen. Såvitt
Jansson kunde påminna sig uttalade sig inte Isaksson missfirmligt. Isaksson deltog
emellertid i samtalet med Gross. Jansson avkrävde inte Isaksson legitimation och
yttrade inte, att Isaksson »skulle åka dit för missfirmelse». Jansson bar inte hand
på Gross och fällde inte till honom något yttrande av innehåll som Gross och hans
sällskap påstått. Jansson tillkallade inte några polismän för att omhändertaga Gross.
Den nyssnämnde kollegan till Jansson och möjligen ytterligare en polisman, som
fanns till hands, biträdde Jansson med att föra Gross till väntarresten. Jansson
kände inte till vad dessa polismän hette. Huruvida det förekom något samtal mellan
Jansson och Gross efter det denne lämnat väntarresten kunde Jansson inte pammna
sig men det var inte osannolikt. Vid detta eventuella samtal yttrade sig Jansson ej
på det sätt som Gross påstått. Han blev inte tillfrågad om sitt namn och sin
tjänsteställning. Enligt Janssons uppfattning kunde den mot honoin riktade anmalan
vara en hämndeaktion. Denna uppfattning grundade Jansson på vissa uppgifter
av förste kriminalassistenten Gustaf Rodesjö.

Rodesjö har lämnat följande redogörelse.

Han beordrades att verkställa utredning rörande uppvigling m. m., som skulle ha
förekommit vid demonstrationen den 4 juli 1968. En anmälan från Jansson förelåg
enligt vilken en person gjort sig skyldig till uppvigling genom att uppmana
nåCTon att »storma polishuset». Vid förhör, som Rodesjö höll med den misstänkte,
infann sig Jansson och bekräftade den misstänktes identitet. Den misstänkte begärde
sedermera vittnesförhör med fem personer, bl. a. Gross och Baude. Den misstänkte
frågade vid ett tillfälle Rodesjö huruvida en person kunde vittna, om han
var JO-anmäld, och förklarade härom närmare att han hade eller skulle JOanmäla
Jansson.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde JO
Henkow i en den 9 juni 1969 dagtecknad, till överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
överlämnad åtalsinstruktion följande

I 10 § polisinstruktionen stadgas att polisman i sin tjänsteutövning skall uppträda
på ett sätt som inger förtroende och aktning; han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt
och med fasthet samt vinnlägga sig om självbehärskning och undvika vad
som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.

Enligt 19 § i instruktionen skall polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla
allmän ordning, tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande
stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna.

Ostridigt är att Gross ifrågavarande dag klockan 20.25 av Jansson omhändertogs
i polishusets receptionsavdelning och insattes i väntarrest samt att han frigavs
samma dag klockan 21.00 enligt beslut av Gentz.

Jansson har förklarat att Gross, trots upprepade tillsägelser att vara tyst och
sitta stilla, under högljutt prat uttalat sig kränkande om polismyndigheten och gått
omkring i receptionsavdelningen när omhändertagna personer infördes dit samt
därigenom stört ordningen på polisstationen.

Genom vad Gentz, Gross, Baude, Magnusson och Isaksson uppgivit måste
emellertid anses utrett följande. I sällskap med Gentz inkom de fyra sistnämnda
till receptionsavdelningen för att få kännedom om vad som hänt en omhändertagen
person. Sedan de på anmodan av Gentz satt sig ner för att invänta besked, avlägsnade
sig Gentz och var borta högst tio minuter. Under tiden inställde sig Jansson
och begärde att Isaksson skulle legitimera sig, enär denne skulle »åka dit för missfirmelse
mot tjänsteman». Med anledning härav uppstod ordväxling mellan Gross
och Jansson. Jansson tillsade Gross att vara tyst, grep tag i dennes hår och försökte
draga upp honom i stående ställning under yttrande »Kom med nu till apburen,
din djävel» samt tillkallade slutligen tre polismän med uppmaningen: »Tag
ner den djäveln till apburen». Med hjälp av de tillkallade polismännen avfördes
Gross till arresten.

Utredningen ger inte anledning till antagande att Isaksson kunde misstänkas för
missfirmelse mot tjänsteman. Janssons åtgärd att avfordra Isaksson legitimation var
därför opåkallad och framstår närmast såsom trakasserande. Något skäl för våldsutövning
mot Gross har inte förelegat. Det utövade våldet synes visserligen ej ha
innefattat misshandel men var kränkande. Janssons yttranden då han förgrep sig
på Gross och då han tillkallade polismän för arresteringen fälldes i Gross’ och
andras närvaro och var uppenbarligen inte tillständiga.

Vid angivna förhållanden finner jag att Jansson brustit i sin skyldighet att uppträda
hövligt och hänsynsfullt och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Det har inte förekommit någon omständighet som utgör stöd för riktigheten av
vare sig Janssons påstående att Gross gått omkring i receptionsavdelningen, då
omhändertagna personer infördes dit, eller den av Jansson i primärrapporten lämnade
uppgiften att Gross rest sig upp på en bänk och gått emellan Jansson och en
annan person. Händelseförloppet vid tillfället utesluter praktiskt taget att Gross
betett sig på sätt Jansson sålunda gjort gällande. Även om Gross vid ordväxlingen
med Jansson varit högljudd kan han inte genom sitt uppträdande anses ha

stört allmänna ordningen. Att märka är att Jansson själv genom opåkallat ingripande
föranlett ordväxlingen och att Gross hela tiden befann sig inom polishuset.
Med hänsyn till dessa omständigheter kan det för övrigt ifrågasättas om ett omhändertagande
över huvud taget kunde vara nödvändigt för att upprätthålla allmän
ordning.

På grund av det anförda anser jag det styrkt att Jansson överskred sin befogenhet
då han omhändertog Gross. Jansson har sålunda jämväl därigenom begått
tjänstefel.

Mot Janssons bestridande kan det ej anses visat att han på sätt Gross påstått
vägrat uppgiva namn och tjänsteställning.

Vad Jansson i enlighet med det föregående låtit komma sig till last är av den
allvarliga beskaffenhet att det inte kan undgå beivran.

Jansson skall därför ställas under åtal vid Göteborgs rådhusrätt för tjänstefel
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för det han vid ifrågavarande tillfälle av oförstånd
eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt

1. genom att ej, enligt 10 § polisinstruktionen, uppträda hövligt och hänsynsfullt,
i det han dels avfordrade Isaksson legitimation under ogrundat påstående att denne
skulle »åka dit för missfirmelse mot tjänsteman», dels ock med ett grepp i Gross’
hår försökte draga upp denne i stående ställning under yttrande »Kom med nu till
apburen, din djävel» och därefter tillkallade tre polismän med uppmaningen »Tag
ner den djäveln till apburen» samt

2. genom att med överskridande av sin befogenhet enligt 19 § polisinstruktionen
omhändertaga och insätta Gross i arrest.

JO uppdrog fördenskull åt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt att föranstalta
om åtal mot Jansson vid Göteborgs rådhusrätt i enlighet med sålunda meddelad
instruktion.

Chefsåklagaren W. Lundqvist påstod vid rådhusrätten ansvar å Jansson i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 28 oktober 1969 och dömde därvid
Jansson enligt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till fyrtio dagsböter om femton
kronor.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Jansson har medgivit, att han låtit omhändertaga Gross och insätta honom i
arrest, men har bestritt, att han därvid förfarit felaktigt. Han har förnekat övriga
åtalade gärningarna.

Jansson har vidare uppgivit: Den 4.7.1968 ägde stora demonstrationer rum på
Heden och därvid förekom upprepade lagöverträdelser, bl. a. flaggbränning, uppvigling
och polismisshandel. Jansson tjänstgjorde på Heden och såg en person
uppvigla de övriga demonstranterna och hörde dem säga att de skulle storma
polishuset. Flera av demonstranterna omhändertogs av polis och Jansson begav sig

till polishuset för att medverka vid förhör med de gripna och anmäla en person
för uppvigling. Då Jansson en stund uppehållit sig i polishuset fick han se Gross
och tva eller tre andra demonstranter sitta i receptionen. I polishuset fanns massor
med omhändertagna demonstranter och där fanns också många poliser. Det var
rörigt och ont om plats och alla förhörsrummen var upptagna. Gross och personerna
i hans sällskap uppträdde högljutt och trakasserade polisen i allmänna ordalag.
De använde typiska »demonstrationsuttryck» såsom att »polisen misshandlar
oss», »släpp våra kamrater», »titta nu hur dom bär sig åt» o. dyl. Jansson tillsade
dom flera gånger att vara tysta och vågade ej lämna dem utan tillsyn. Gross var
också uppe och gick i receptionen. Han gapade och skrek och störde Jansson i
hans tjänsteutövning. Jansson ansåg att det ej fanns någon annan möjlighet att
stoppa Gross än genom att omhändertaga honom. Det gick ej att avvisa honom
från^ polishuset, enär det var fullt med demonstranter på väg dit. Jansson tillsade
därför tre polismän att föra ner Gross i API-rummet. Jansson har ett minne av att
Gross därvid yttrade, att han skulle lugna sig. Jansson följde med Gross ner till
API-rummet men återvände sedan till väntrummet. Av en kollega fick han senare
höra att Gross ställt sig på en bänk där nere. Då var han emellertid redan omhändertagen.
Jansson avkrävde aldrig Isaksson någon legitimation och han använde
ej heller uttrycket apburen. Det är emellertid möjligt att han använde uttrycket
API-buren, som personintaget ibland brukar kallas. API är därvid en förkortning
av allmänna polisinstruktionen. Då han beordrade poliserna att föra ner Gross till
API-rummet sade Jansson ungefär »den där mannen som sitter här skall tagas
ner i API-rummet». — Jansson betraktade Gross’ och dennes kamraters närvaro

1 polishuset som en fortsättning på demonstrationen och ansåg att de ej borde ha
släppts in i polishuset.

I målet har på åklagarens begäran Gross hörts som målsägande samt Isaksson,
muraren Frank Baude, rörläggaren Claes Åke Magnusson, poliskonstapeln Christer
Gustavsson och förste polisassistenten Åke Lindh som vittnen.

Gross har uppgivit: Han tillhörde demonstranterna på Heden och blev av dem
utsedd att tillsammans med Isaksson, Baude och Magnusson taga reda på vad som
hänt med de kamrater, som blivit anhållna av polisen. De talade med en kommissarie
Gentz. Denne uppträdde mycket korrekt mot dem och släppte in dem i polishuset
och bad dem vänta i väntrummet. De satt där alla fyra och pratade lågmält
med varandra. Dämd kom Jansson fram till Isaksson och bad denne legitimera sig.
Isaksson tog upp någon legitimationshandling och frågade samtidigt varför han
skulle legitimera sig, vartill Jansson svarade »du skall åka dit för missfirmelse»
Gross blev förvånad häröver och lät undslippa sig ett »Va?» Jansson vände sig då
mot Gross^och yttrade »när en polisman säger något skall du vara tyst». Gross
skakade på huvudet och log. Jansson tilläde då »när en polisman säger något
skall du lyda blint». Jansson använde därvid brysk ton och samtalet blev hetsfgt.
Gross, som fann Janssons uppträdande något egendomligt, fortsatte att skaka på
huvudet och le och Jansson sade då »jag tror du skall få följa med ner till apburen».
Då Gross satt kvar på bänken tog Jansson ett tag i håret på honom och försökte
resa honom upp från bänken. Gross satt emellertid kvar. Ungefär samtidigt passerade
tre poliser. Jansson kallade pa dem och sade »hjälp mig, vi skall ta ner den
här djäveln till apburen». Så skedde också och Jansson kopplade själv ett grepp på
Gross. Efter att ha suttit i väntarresten 35 minuter blev Gross frigiven Gross anmälde
sedermera Jansson för JO. Detta skedde helt på hans eget initiativ.

Isaksson har berättat: Tillsammans med Gross, Baude och Magnusson blev han
av demonstranterna utsedd att efterhöra anledningen till att några av deras kamrater
blivit fängslade. Efter överenskommelse med en kommissarie vid namn Gentz blev

2 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

de av denne insläppta i polishuset och hänvisade till receptionen. Medan de satt där
och väntade talade de lågmält med varandra. De kände sig maktlösa. Såvitt Isaksson
vet sade han ej något om att de skulle särskilt uppmärksamma polisens uppträdande.
Det är fullständigt omöjligt att deras samtal kunde verka störande. Då de
suttit där 5—10 minuter kom Jansson fram till dem och avkrävde Isaksson legitimation.
Isaksson undrade varför och Jansson sade då att Isaksson skulle åka dit för
missfirmelse mot tjänsteman. Isaksson blev förvånad. Gross frågade också varför
och tillsades då av Jansson att hålla tyst då en polisman talar. Gross slog då ut med
armarna och ruskade på huvudet och sade »va», varpå Jansson yttrade »du skall
lyda blint när en polisman befaller» eller något liknande. Gross suckade igen, vilket
troligen retade Jansson, som sade »jag tror du skall få komma med ner i apburen».
Isaksson är helt säker på att Jansson använde uttrycket apburen. Jansson tog
därefter tag i håret på Gross och försökte slita honom upp från bänken. Detta
lyckades emellertid ej. Jansson avlägsnade sig sedan och kom tillbaka i sällskap
med tre poliser och sade till dem »ta ner den här djäveln i apburen». Gross blev
därefter gripen. Han försökte göra motstånd, men det var lönlöst. Jansson uppträdde
otrevligt och överlägset. Medan händelsen inträffade uppehöll sig en man
bakom receptionsdisken, troligen var det en polisman. Isaksson har icke träffat
Gross sedan händelsen inträffade och har ej läst igenom berättelsen han avgav vid
polisförhöret.

Baude har berättat: Han deltog den 4.7.1968 i demonstrationer på Heden därvid
två demonstranter blev gripna av polisen. Tillsammans med Gross, Isaksson och
Magnusson blev han utsedd att hos polisen höra efter varför demonstranterna gripits.
Av ett högre polisbefäl vid namn Gentz blev de insläppta i polishuset och hänvisade
till hallen, där Gentz bad dem ta plats medan han gick för att efterhöra
vad som hänt med de gripna. Under tiden satt de fyra och pratade tyst med varandra.
De var ej högljudda eller störande. Då de suttit där 2—4 minuter kom
Jansson fram till dem. Baude hade ej sett denne dessförinnan. Jansson, som var
civilklädd, verkade uppskärrad och obalanserad. Han gick direkt fram till Isaksson
och sade till denne att legitimera sig. Jansson fick legitimation av Isaksson men
samtidigt frågade denne varför han skulle legitimera sig. »Du skall klämmas åt för
missfirmelse av tjänsteman» svarade Jansson. »Va?» sade Gross då. Jansson vände
sig då mot Gross och yttrade »du skall vara tyst när en polisman talar». Gross
ruskade på huvudet, varpå Jansson tilläde »när en polisman talar lyder du». Gross
log men sade inget. Jansson yttrade då »jag tror du skall ner i apburen». Jansson
drog därefter Gross i håret för att resa honom upp från bänken. Gross satt emellertid
kvar, varför Jansson tillkallade tre polismän och sade till dem »sätt ner den
djäveln i apburen». Baude tror att Jansson även kallade Gross »djäveln» då han
drog honom i håret. Baude är säker på att Jansson använde ordet apburen och ej
något annat uttryck. Det förekom ej någon ordväxling mellan Jansson och Gross.
Poliserna tog därefter Gross i armarna och förde bort honom. Under uppträdet stod
en polis i uniform bakom en disk i receptionen. Det är möjligt, att denne var borta
en stund. Då Baude och de övriga senare lämnade polishuset diskuterade de att
anmäla Jansson. Baude har emellertid ej senare diskuterat detta med de övriga,
men Gross har sedan omtalat för Baude att han anmält Jansson för JO.

Magnusson har berättat: Av Gentz blev Magnusson och de övriga i delegationen
insläppta i polishuset. Gentz var vänlig och tillmötesgående och bad dem sitta ner
och vänta i vestibulen. Medan de väntade växlade de några ord med varandra i normal
samtalston och förblev sittande hela tiden. Det fanns inga andra personer i
receptionen och Magnusson är säker på att det ej heller stod någon bakom disken.
Då de suttit där tre eller fyra minuter dök Jansson upp. Magnusson hade inte

tidigare sett denne. Han flaxade omkring och gick fram till Isaksson och begärde
legitimation. Då Isaksson frågade varför han skulle legitimera sig, svarade Jansson
att Isaksson skulle åka dit för missfirmelse av tjänsteman. Alla tyckte detta var
egendomligt och Gross yttrade »va?». Jansson skrek då till Gross att vara tyst
när en polisman talar. Gross skakade på huvudet och Jansson yttrade då »när
polisen befaller skall du lyda blint». De tyckte alla att detta var egendomligt och
Gross drog på munnen. Jansson sade då »jag tror minsann du skall åka ner i
apburen». Jansson drog också Gross i håret och tilläde »kom med ner i apburen
nu din djävel». Jansson tillkallade därefter tre polismän och sade till dem att ta
ner »den här djäveln i apburen». Poliserna kopplade därefter ett grepp på Gross
och förde bort honom. Jansson uppträdde obalanserat och arrogant och Magnusson
vet säkert att han använde ordet apburen och ej API-buren eller något liknande.
Gross satt hela tiden på bänken till dess han fördes bort av polisen.

Gustavsson har berättat: Den 4.7.1968 tjänstgjorde han bakom disken i receptionen
på polishuset. Han hade tjänstgöring klockan 15.30—22. Han minns att
Gross och troligen två andra personer satt på en soffa i receptionen. Gustavsson
fäste sig ej särskilt vid dem. I receptionen upphöil sig många poliser. Det var
mycket folk i rörelse och Gustavsson vet ej om Gross och hans kamrater uppträdde
störande. Han vet ej om Gross hela tiden satt stilla på bänken. Det är möjligt,
att de uppträdde störande utan att Gustavsson såg det. Han minns att Jansson tog
några uppgifter av dem och att Jansson förde ner Gross i källaren men anledningen
härtill känner Gustavsson ej till. Gustavsson var borta från receptionen 5—10
minuter medan Gross och hans kamrater satt där.

Lindh har berättat: Vid tillfället var han på väg upp från personintaget till receptionen.
Han mötte då några man som förde ner Gross. En eller två konstaplar
höll Gross i ett grepp så att han gick framåtlutad. Gross var högljudd och Lindh
fick uppfattningen att han var bråkig. Lindh hade emellertid ej sett honom före
gripandet. Vid tillfället var mycket folk i rörelse och i personintaget var det mycket
rörigt, då åtskilliga gripna infördes dit.

Gross, Isaksson, Baude och Magnusson har beträffande händelseförloppet avgivit
berättelser, som med hänsyn till att händelserna tilldrog sig för mer än 15 månader
sedan är mycket exakta och påfallande överensstämmande. Detta förhållande
minskar i viss mån tilltron till deras uppgifter. Även om de före rättegången konfererat
med varandra, vilket de förnekat, kan det emellertid ej antagas, att de alla
fyra skulle vara beredda att inför rätta lämna felaktiga uppgifter. Riktigheten av
deras utsagor styrkes också av Gustavssons uppgift, att han ej märkt att Gross eller
hans kamrater uppträtt störande, trots att Gustavsson uppehöll sig i deras omedelbara
närhet och var tillstädes i det ögonblick Jansson avkrävde Isaksson legitimation
och beslöt att Gross skulle föras ner i källaren. Enligt Jansson uppehöll sig
åtskilliga personer i närheten och om Gross och hans kamrater uppträdde störande
borde Jansson kunnat föra bevisning därom. Rådhusrätten anser därför att man
måste sätta tilltro till Gross’, Isakssons, Baudes och Magnussons uppgifter och
finner därför utrett, att Jansson fällt de yttranden och även i övrigt uppträtt på det
sätt åklagaren gjort gällande. Även om stämningen i polishuset var upprörd på
grund av pågående demonstrationer och ett stort antal anhållna, kan Janssons
handlande ej anses försvarligt. Av utredningen framgår ej att Gross stört ordningen
eller utgjort en omedelbar fara för denna. Hans omhändertagande har därför
varit opåkallat och genom detta ingripande får Jansson anses ha överskridit sin
befogenhet enligt 19 § polisinstruktionen. Genom övriga åtalade gärningar har han
brutit mot 10 § samma instruktion. Jansson skall därför dömas för tjänstefel.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

Polismyndighets befattning med tryckt affisch som påstås vara tukt- och sedlig hetssårande I

en skrift som kom in till JO den 17 april 1968 anmälde Opinionsgruppen för
skärpt filmcensur genom Lennart Nyberg polismyndigheten i Lund, åklagarmyndigheten
i samma stad och tryckfrihetsombudet i Malmö för uraktlåtenhet att ingripa
mot Lunds Konsthall i anledning av en sedlighetssårande affisch. Polismyndigheten
i Lund inkom efter remiss med utredning och yttrande i ärendet. Handlingarna
översändes därefter till Nyberg för yttrande senast den 20 juni 1968. Då
Nyberg ej lät sig avhöra uppmanades han i skrivelse den 13 november 1968 att
yttra sig eller att i vart fall återställa handlingarna. Det meddelades honom att
ärendet skulle komma att avgöras i befintligt skick om han ej svarade inom viss
utsatt tid. Nyberg lät sig emellertid ej avhöra.

Av kopior av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Den 11 april 1968 återgavs i tidningen Aftonbladet en affisch, som Lunds
Konsthall uppgavs ämna använda som reklam för en utställning av erotisk konst
i sina lokaler den 3 maj—den 31 juli 1968. På affischen fanns avbildat ett japanskt
konstverk föreställande en samlagsscen. Affischens text var avfattad på engelska.
Affischen var tryckt i Danmark i en upplaga på omkring 500 exemplar.

Den 13 april 1968 inkom till polismyndigheten i Lund en till kriminalpolisen
ställd skrivelse från Nyberg, vid vilken var fogad en bild av affischen. Nyberg
anhöll om omedelbart beslag av affischupplagan och begärde förundersökning och
åtal mot konsthallsstyrelsen. Av skrivelsen framgick att en likalydande anmälan
tillställts tryckfrihetsombudet i Malmö.

I sin anmälan till JO uppgav Nyberg att han ringde till polismyndigheten i Lund
den 15 april 1968 för att kontrollera att åtgärder vidtagits i anledning av den
då två dagar gamla anmälan. Till Nybergs häpnad meddelades det honom att man
ingenting gjort åt saken. Nyberg uppger vidare att han senare samma dag ringde
även jourhavande åklagaren i Lund, som sade sig skola »titta på ärendet». Ännu
på kvällen denna den 15 april hade någon åtgärd ej vidtagits av åklagaren.

I polismyndighetens yttrande till JO anfördes bl. a. följande.

Då skrivelsen inkommit till övervakningssektionen vidtogs ej någon åtgärd, ty
någon distribution av affischen hade ej skett. Något förbud att inneha affischer av
vad slag som helst föreligger ju ej heller. Av denna anledning fanns ej skäl att inleda
någon förundersökning, då ju icke någon var skäligen misstänkt för brott. Därför
fanns ej heller någon anledning att underrätta jourhavande åklagare, chefsåklagare
Arne Sjöberg, Lund, om ärendet. Ej heller kunde något beslag göras.

Sedan Nyberg hos chefsåklagare Sjöberg frågat efter anmälan, översändes anmälan
den 15.4.1968 till tryckfrihetsombudet i Malmö, läroverksadjunkt Owe Hjert.
Den 16.4.1968 begärdes från justitiedepartementet, att ett exemplar av den aktuella
affischen skulle översändas dit. Därför hämtades en affisch i konsthallen samma
dag och översändes till departementet. I avvaktan på besked därifrån har ytterligare
åtgärd i ärendet ej vidtagits.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

En tryckt skrift skall, för att kunna anses som sådan i tryckfrihetsförordningens
mening, enligt 1 kap. 6 § förordningen vara utgiven. Härmed förstås enligt samma
lagrum att skriften blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Vid tidpunkten
för Nybergs anmälan till polismyndigheten i Lund hade affischen återgivits
i Aftonbladet. Genom att ett exemplar tillhandahållits för återgivande i
periodisk skrift får ett sådant utlämnande som avses i nämnda lagrum i tryckfrihetsförordningen
anses ha kommit till stånd. Affischen får därför anses som utgiven
och därmed som tryckt skrift vid anmälningstillfället.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
straffbart brott mot tukt och sedlighet, får enligt 10 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
efter beslut av polismyndighet i avbidan på förordnande om beslag tagas
i förvar. Fråga var i förevarande fall om en utrikes tryckt, ej periodisk och ej på
svenska språket avfattad skrift. Av sådan skrift behöver enligt 13 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
inte avlämnas något granskningsexemplar till chefen för justitiedepartementet
eller lokalt tryckfrihetsombud. Polismyndighets rätt att interimistiskt
ta skrift i förvar har tillkommit bl. a. med tanke på de fall då granskningsexemplar
ej lämnas.

Då polismyndigheten enligt vad som uppgives i dess yttrande ej ansåg sig ha
anledning att ingå i saklig behandling av anmälan, förfor den felaktigt. Som följer
av vad ovan anförts hade det varit dess skyldighet att i anledning av anmälan i sak
pröva om den skulle göra bruk av sin rätt att ta affischen i förvar.

Da enligt 10 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen beslut meddelats angående
tryckt skrifts tagande i förvar, skall enligt 12 § samma kapitel anmälan därom
jämte ett exemplar av skriften, så snart ske kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet,
som beslutar om beslag skall ske. Lokal åklagarmyndighet har
sålunda icke att ta befattning med beslagsfrågan. Vidare tillkommer det enligt
9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen chefen för justitiedepartementet eller justitiekanslern
att träffa beslut om allmänt åtal skall väckas för tryckfrihetsbrott. Det
är sålunda ej allmän åklagare på orten — vilket polismyndigheten i Lund tycks
ha trott som bestämmer om allmänt åtal. Åklagarmyndigheten i Lund har med
andra ord icke haft att ta befattning med frågan om beslag av affischen och ej
heller med frågan om affischen skulle föranleda åtal för tryckfrihetsbrott.

Enligt 9 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen åligger det tryckfrihetsombuden att
vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, envar inom sitt verksamhetsområde.
I instruktionen för tryckfrihetsombuden, fastställd den 31 januari 1950, angives
bl. a. vad ombuden i sin verksamhet särskilt har att iakttaga. Därav framgår
såsom också följer redan av 4 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen, enligt
vilken tryckfrihetsombudens primära uppgift är att mottaga granskningsexemplar
av tryckt skrift — ombudens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tryckta skrifter,
för vilka granskningsexemplar skall lämnas. Det måste dock anses ligga inom
tryckfrihetsombuds arbetsuppgifter att rikta chefens för justitiedepartementet uppmärksamhet
även på tryckt skrift, för vilken granskningsexemplar icke skall lämnas,

om ombudet finner att ett ingripande av något slag kan ifrågakomma beträffande
denna.

I förevarande fall har tryckfrihetsombudet i Malmö icke haft anledning vidta
någon åtgärd, då affischen uppenbarligen fanns i Lund. Även om ombudet i Lund
vid den nu ifrågavarande tidpunkten känt till affischens existens, kan det med
hänsyn till omständigheterna inte påstås ha varit hans skyldighet att underrätta
chefen för justitiedepartementet om affischen. Det finns under sådana förhållanden
icke grund för något mitt ingripande vad gäller tryckfrihetsombuden i Malmö och
Lund.

Affischen blev någon tid efter Nybergs anmälan granskad i justitiedepartementet
utan att föranleda beslut om allmänt åtal. Det kan under sådana förhallanden
svårligen göras gällande att affischen uppenbart innefattade straffbart brott mot
tukt och sedlighet och bort tagas i förvar av polismyndigheten. Någon skada kan
därför inte anses ha skett genom polismyndighetens försummelse att sakligt överväga
frågan om ett förvarstagande av affischen.

Den omständigheten att ordningen enligt 10 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
vid tagande av förvar angives vara den att förvarstagande — som beslutas av polismyndighet
— sker i avbidan på förordnande om beslag — som beslutas av chefen
för justitiedepartementet — leder mig till den uppfattningen att i fall, då polismyndigheten
visserligen icke finner grund för tagande i förvar men det likväl inte
är uteslutet att det kan ifrågakomma att förordna om beslag, polismyndigheten bör
insända skriften till justitiedepartementet för att bereda möjlighet till prövning av
beslagsfrågan. Det kan ifrågasättas om icke här förelegat ett sådant fall och att
polismyndigheten i Lund bort sörja för att Nybergs anmälan och affischen omedelbart
överlämnats till chefen för justitiedepartementet.

I förhoppning om att polismyndigheten i Lund framgent i förekommande fall
ägnar tryckfrihetsfrågor skärpt uppmärksamhet låter jag bero vid den erinran som
ligger i det ovan anförda.

Frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till det s. k. innetorget i Täby
centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän plats

I kvarteret Marknaden i det under 1960-talet uppförda Täby storcentrum finnes
ett större hus, enligt gällande stadsplan avsett för handelsändamål. Huset är ungefär
174 meter långt och 124 meter brett och inrymmer två varuhus, ett flertal
specialbutiker, tre banklokaler, post- och telestationer, försäkringskassa m. m. i två
butiksplan. I det nedre planet finnes en stor övertäckt hall, det s. k. innetorget,
med en längd av omkring 80 meter och en bredd av 26 meter. Huset äges av ett
kommanditbolag, som hyr ut lokaler till affärsföretag och allmänna inrättningar.

I en den 25 februari 1969 till JO inkommen skrift anförde fil. kand. V. Sevéus
i huvudsak följande: Tvist rådde huruvida innetorget var att betrakta som enskild
eller allmän plats. Polismyndigheten i Täby hade den 22 februari 1969 ingripit

mot personer, som försökte genomföra en bössinsamling på innetorget. Sevéus begärde
JO:s prövning av saken.

Efter remiss inkom polismästaren i Täby polisdistrikt Lars Olsson med yttrande,
vari inledningsvis lämnades en kortfattad beskrivning av butikshuset och innetorget.
Olsson konstaterade vidare, att han sedan den 27 september 1968, då
allmänheten erhöll tillträde till flertalet butiker och allmänna inrättningar i huset,
haft att taga ställning till om innetorget skulle anses som allmän plats enligt brottsbalken,
allmänna ordningsstadgan, lagen om allmänna sammankomster samt den
lokala ordningsstadgan för Täby köping. Eftersom allmänheten ägde tillträde till
innetorget i regel under tiden 7.00—21.30 var torget enligt Olssons mening under
denna tid att anse som allmän plats enligt 16: 15 och 16: 16 BrB. Enligt allmänna
ordningsstadgan och övriga författningar kunde innetorget däremot enligt Olssons
uppfattning ej anses som allmän plats, eftersom det icke utgjorde allmän plats
enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan, icke i lokal ordningsstadga likställts
med allmän plats och ej heller kunde anses upplåtet till eller eljest nyttjat för allmän
samfärdsel. I enlighet med denna uppfattning hade polismyndigheten avvisat
ansökningar om tillstånd till bössinsamlingar och demonstrationer på innetorget.
Avvisningsbesluten hade således motiverats med att det inte ankom på polismyndigheten
att lämna sådant tillstånd, emedan innetorget i nu angivet hänseende inte
var att anse såsom allmän plats.

I en den 10 mars 1969 till JO inkommen skrift anförde Rolf Svanberg på uppdrag
av socialdemokratiska fullmäktigegruppen i Täby klagomål mot Olsson för att
han icke upptagit en ansökan om att få anordna bössinsamling på innetorget till
saklig prövning. Svanberg ansåg att innetorget var allmän plats och argumenterade
utförligt för denna ståndpunkt. Samtidigt med Svanbergs skrift ingavs nr 20/1968
av tidskriften Byggnadsindustrin, som innehöll flera artiklar om Täby storcentrum.

I en den 11 mars 1969 inkommen skrift anförde Ossian Heidvall klagomål mot
kommunalfullmäktige i Täby och länsstyrelsen i Stockholms län för att stadsplanen
antagits och fastställts med godtagande av att innetorget övergick i enskild ägo.

Handlingarna i de av Sevéus och Svanberg anhängiggjorda ärendena remitterades
den 13 mars 1969 till rikspolisstyrelsen med begäran om yttrande i frågan huruvida
innetorget och liknande anläggningar borde anses som allmän plats vid tillämpning
av allmänna ordningsstadgan samt därjämte i frågan huruvida icke ägarens tillstånd
till demonstration e. d. erfordrades även om torget skulle vara att anse som
allmän plats. I sitt den 30 april 1969 till JO inkomna yttrande anförde rikspolisstyrelsen: Frågan

om det s. k. innetorget skall anses som allmän plats

Det s. k. innetorget är närmast en stor hall och utgör en del av ett större butikshus.
Hallen är helt under tak och utgör alltså en inomhuslokal.

Enligt 1 § första stycket allmänna ordningsstadgan förstås med allmän plats
bl. a. gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål ävensom annat område,
som är upplåtet till eller nyttjas för allmän samfärdsel.

Av förslag till ändring av stadsplan för del av kvarteret Marknaden, som fastställts
av länsstyrelsen 6.2.1968, framgår av 1 § 3 mom. att butikshuset med det
s. k. innetorget är avsett för handelsändamål. Detta s. k. torg utgör alltså inte allmän
plats enligt fastställd stadsplan.

Enbart det förhållandet att allmänheten under viss tid på dygnet har tillträde till
hallen för besök i butiker eller institutioner kan icke medföra att hallen skall anses
vara upplåten till eller nyttjad för allmän samfärdsel. På den karta som fogats till
förslaget om ändring av stadsplanen finns icke heller någon gångförbindelse inlagd
genom själva butikscentrum. Ifrågavarande hall kan alltså enligt styrelsens mening
inte heller anses som upplåten till eller nyttjad för allmän samfärdsel. Detsamma
måste uppenbarligen gälla även för exempelvis ett varuhus eller en inbyggd saluhall,
där köpmän hyr utrymme för butik eller stånd och dit allmänheten äger tillträde
under viss tid på dygnet.

Rikspolisstyrelsen anser sålunda att ifrågavarande plats icke är att anse som
allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan. Denna uppfattning står också helt i
överensstämmelse med de motiv som ligger till grund för utformningen av den
nuvarande bestämmelsen i allmänna ordningsstadgan.

Frågan om ägarens tillstånd till demonstration e. d. erfordras även om det s. k.
innetorget skulle anses som allmän plats

Ifrågavarande hall ägs av ett privat fastighetsbolag. Driftskostnaderna för hallen
ingår i den hyra som företag och institutioner erlägger till bolaget. Även om platsen
skulle ha varit att anse som allmän enligt allmänna ordningsstadgan torde det icke
vara möjligt att utan ett rättsligt förfarande med stöd av lag frånta ägaren av byggnaden
och dem som förhyr lokaler i byggnaden möjligheten att bestämma över hur
byggnaden skall utnyttjas.

Rikspolisstyrelsen anser sålunda, att även om platsen vore att anse som allmän
plats enligt allmänna ordningsstadgan, krävs enligt nu gällande rättsprinciper rättsinnehavarnas
tillstånd för att disponera platsen för särskilda ändamål.

Handlingarna i saken tillställdes därefter Sevéus och Svanberg för yttrande.
Yttrande från Svanberg inkom den 9 juni och från Sevéus den 10 juni 1969.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Thyresson följande.

I klagandenas argumentation i frågan huruvida innetorget är att anse som allmän
eller enskild plats framskymtar uppfattningen att denna klassificering är
avgörande för frågan i vilken utsträckning allmänheten äger tillträde på platsen och
utan ägarens tillstånd kan idka olika aktiviteter. Innan de egentliga klagomålen
mot olika myndigheter behandlas synes därför ett kortfattat klarläggande av de
olika författningarnas funktion vara påkallat.

Äganderätten till fast egendom innefattar enligt gällande svensk rätt i viss utsträckning
befogenhet att utestänga andra från mark och byggnader. Den som
utan ägarens lov tager väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som
kan skadas därav, kan enligt BrB 12: 4 straffas för tagande av olovlig väg. Och den
som obehörigen intränger eller kvarstannar i byggnad kan jämlikt BrB 4: 6 dömas
för olaga intrång. Beträffande marken är ägarens rådighet i nu aktuellt hänseende

sålunda begränsad till tomt (dvs. området närmast boningshus o. d.), plantering
och andra ägor som kan skadas av beträdande. På annan mark anses allmänheten
ha anspråk att färdas fritt, så länge skada ej åsamkas, och särskilda bestämmelser
till skydd härför återfinns numera i 15—17 §§ naturvårdslagen, som inskränker
ägarens rådighet över marken. När det gäller tillträde till byggnad finns ej motsvarande
inskränkning i ägarens rådighet, men straffskyddet enligt BrB 4: 6 omfattar
som nämnt endast obehörigt inträngande och kvarstannande. Byggnad eller del
däiav kan upplåtas för allmänheten på vissa villkor, och inom ramen för dessa är
tillträdet då fritt. Om lokal upplåtes till en allmän inrättning som t. ex. försäkringskassa
måste hyresavtalet anses innefatta en förpliktelse för hyresvärden att medge
försäkringskassans kunder — allmänheten — tillträde till lokalen. Motsvarande
resonemang kan föras beträffande affärslokaler m. fl.

Genom planlagstiftningen — byggnadslagen och därtill anslutande författningar
regleras de inskränkningar i de enskildas förfogande över marken, som ansetts
behövliga för att markens användning för bebyggelse — särskilt tätbebyggelse —
ur allmän synpunkt skall bli godtagbar. I stadsplan (den i detta ärende aktuella
planformen) skall jämlikt 25 § byggnadslagen utmärkas och till gränserna angivas
de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, däribland gator, torg,
parker och andra allmänna platser. Mark som ej enligt planen är avsedd för enskilt
bebyggande kan, sedan planen fastställts, kommunen vara berättigad och skyldig att
inlösa under vissa förutsättningar (41 och 48 §§ byggnadslagen). Härigenom kan
markens användning enligt planens intentioner säkerställas.

I 1956 års lag om allmänna sammankomster regleras från synpunkten av vikten
av att församlingsfriheten upprätthålles rätten att hålla sådana sammankomster.
Beträffande s. k. offentliga tillställningar, där nöjesmotivet i regel är mera dominerande,
meddelas motsvarande regler i den samma år av Kungl. Maj:t utfärdade
allmänna ordningsstadgan. Enligt författningarna krävs tillstånd av polismyndigheten
för att hålla allmän sammankomst eller anordna offentlig tillställning på vad
som i ordningsstadgan kallas allmän plats. Detta motiveras av att polisen måste
ha möjlighet att upprätthålla ordningen och tillse att trafiken fungerar. De ifrågavarande
författningarna reglerar däremot inte förhållandet till den, på vars mark
sammankomsten eller tillställningen hålles.

Beträffande det s. k. innetorget i Täby synes det uppenbart, att de företag och
allmänna inrättningar som förhyrt lokaler i butikshuset förutsatt, att allmänheten via
innetorget skulle äga tillträde till lokalerna under den tid dessa hålls öppna. Om
hinder häremot skulle resas från markägarens sida torde hyresgästerna omedelbart
och med fog reagera. Om andra aktiviteter än besök i butikshusets lokaler —
exempelvis demonstrationer — kan ske utan markägarens tillstånd får avgöras
efter de förut angivna reglerna i brottsbalken. Denna prövning — som i grunden
avser en privaträttslig fråga — ankommer på domstol och bör i nuvarande läge ej
föranleda nagot uttalande från min sida utöver det klargörande av frågeställningen
som här försökts.

Det hade sannolikt vid bebyggelseplaneringen varit möjligt att förlägga in2*
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

gångarna till butiker och inrättningar till torg eller allmän plats, varvid den aktuella
marken kunnat inlösas av kommunen. Självfallet kan torg eller annan allmän
plats förläggas under regnskydd. Att denna utväg ej valdes — såsom i Heidvalls
klagoskrift förmenas ha bort ske — kan emellertid icke föranleda någon anmärkning
från min sida. Det är här fråga om en lämplighetsbedömning, som måste
verkställas av planmyndigheterna, och utfallet av denna bedömning torde knappast
någonsin kunna föranleda ingripande av JO.

Av vad som anförts följer, att polismyndighetens bedömning av frågan huruvida
innetorget är att anse som allmän plats enligt ordningsstadgan icke i och för
sig har någon inverkan på frågan om markägarens befogenheter. Om innetorget
anses som allmän plats får allmän sammankomst och offentlig tillställning ej anordnas
utan polismyndighetens tillstånd, men sådant tillstånd ersätter ej det samtycke
från markägarens sida som må vara erforderligt.

Vid tolkningen av begreppet allmän plats i ordningsstadgan — som även blir
avgörande för tillståndstvångets omfattning enligt lagen om allmänna sammankomster
— måste beaktas, att tillståndstvånget motiveras av polisens uppgift att
sörja för allmän ordning och trafiksäkerhet.

Att ett område är »upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel» innebär,
att sammankomster och tillställningar kan innebära speciella risker i ordningsoch
trafikhänseende. Även om gångtrafik i avsevärd utsträckning förekommer på
innetorget under den tid detta hålles tillgängligt kan någon erinran ej göras mot
polismästarens och rikspolisstyrelsens bedömning att innetorget ej är att anse som
allmän plats enligt de angivna författningarna. Att det är fråga om en inomhuslokal
— låt vara en ovanligt stor sådan — kan ej frånkännas betydelse för tolkningsfrågan,
eftersom lagstiftaren i lagen om allmänna sammankomster uttryckligen skilt
mellan allmänna platser och andra platser utomhus (3 § och 4 § första stycket) och
sammankomstplatser inomhus (4 § andra stycket); beträffande de sistnämnda gäller
endast anmälningsskyldighet i fråga om allmänna sammankomster och detta blott
i vissa fall efter särskilt förordnande som får ges om det finnes oundgängligen erforderligt
för ordningens upprätthållande.

Såsom polismästaren Olsson påpekat användes uttrycket allmän plats i BrB
16: 15 och 16: 16 i en annan och vidsträcktare betydelse än i allmänna ordningsstadgan.
Med allmän plats förstås i BrB 16: 15 och 16: 16 varje utomhus eller
inomhus belägen plats där allmänheten äger tillträde. Om allmänheten äger tillträde
endast under vissa tider är platsen allmän under de tider den är upplåten för allmänhetens
begagnande. Skog och mark, där allmänheten visserligen äger tillträde
men någon allmänhet ej brukar finnas, anses ej såsom allmän plats (se Brottsbalken
II, 1965, s. 214).

På grund av det sagda finner jag vad som förekommit i saken icke ge skäl för anmärkning
mot någon myndighet eller tjänsteman. Vad som anförts i klagomålen
ger ej heller vid handen att nu gällande lag skulle vara behäftad med sådana
brister, att något särskilt initiativ från min sida är påkallat. Klagomålen lämnas
därför utan vidare åtgärd.

Frågor om tillståndsgivning för allmän sammankomst på kasernområde som
tillika är allmän plats samt om upprätthållande av allmän ordning å sådant

område m. m.

I en skrift, som inkom till JO den 2 oktober 1968, anförde Nordöstra kretsen av
Skåne SSU genom ombudsmannen Thomas Flinck klagomål över att organisationen
den 4 september 1968 av en officer vid Skånska dragonregementet, kaptenen
Carl-Gösta Boris-Möller, förvägrades att hålla ett appellmöte utanför regementets
kasernvakt, oaktat polismästaren i Hässleholm Per Gromark efter därom gjord
ansökan meddelat organisationen tillstånd till mötet. I klagomålen anfördes vidare:
Vid tillfället vägrade Boris-Möller uppge sitt namn och uppträdde ärekränkande.
Flinck hemställde om JO:s prövning av huruvida polismästaren förfarit felaktigt
när han meddelat ifrågavarande tillstånd samt vidare om Boris-Möller gjort sig
skyldig till tjänstefel, då han förbjöd mötet. Om det skulle visa sig att Gromark
eller Boris-Möller handlat felaktigt, hemställde Flinck om JO:s besked om hur
organisationen skulle förfara för att få sina kostnader för det inställda mötet
ersatta.

Efter remiss inkom den 7 november 1968 utredning och yttrande från chefen
för regementet översten Nils Isacsson, varöver Flinck avgav påminnelser. Den 1
april 1969 inkom infordrat yttrande från Gromark jämte viss kompletterande utredning
rörande Boris-Möllers uppträdande vid tillfället. Flinck inkom med påminnelser
över sistnämnda utredning. Därjämte inhämtades ytterligare upplysningar
från personalchefen vid regementet.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.
Tillståndsgivningen ifråga om mötet

Enligt det av Gromark den 21 augusti 1968 utfärdade tillståndsbeviset hade
organisationen meddelats tillstånd att den 4 och den 11 september 1968 hålla
»appellmöten via högtalare samt utdelande av flygblad» utanför bl. a. »kasernvakten
P 2».

Det appellmöte, som organisationen enligt tillståndsbeviset skulle hålla vid tillfället,
är en sådan allmän sammankomst å vilken lagen den 14 december 1956 om
allmänna sammankomster (i fortsättningen LAS) äger tillämpning Huvudprincipen
i nämnda lag är att anordnandet av sådana sammankomster skall — av hänsyn
till vikten av att församlingsfriheten upprätthålles — underkastas minsta möjliga
restriktioner. Skall sådan sammankomst äga rum på allmän plats, erfordras
dock polismyndighetens tillstånd (3 §), medan det beträffande sammankomst på
annan plats utomhus i stad eller köping räcker med en anmälan till polismyndigheten
av mötesarrangören (4 § första stycket). Tillståndstvånget motiveras av polisens
uppgift att sörja för allmän ordning och trafiksäkerhet. Beträffande s. k. offentliga
tillställningar, där nöjesmomentet är mer dominerande, meddelas motsvarande

regler i den av Kungl. Maj:t likaledes samma dag den 14 december 1956 utfärdade
allmänna ordningsstadgan (i fortsättningen AOst).

När i LAS talas om allmän plats, användes begreppet i samma mening som i
AOst. Med allmän plats förstås enligt 1 § AOst gata, torg, park och annan plats,
som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits
för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän
väg ävensom område, som är upplåtet till eller nyttjas för allmän samfärdsel.

Frågan om område är upplåtet till eller nyttjas för allmän samfärdsel får bedömas
från fall till fall. En väg t. ex. får anses nyttjad för allmän samfärdsel, då den
är allmänneligen befaren. En obebyggd tomt i en stad, som allmänheten med ägarens
medgivande nyttjar till gång- eller cykelbana, kan även tänkas vara allmän
plats (se prop. 1956: 143 s. 52 ff). En vidsträcktare innebörd än i nu nämnda författningar
har begreppet allmän plats fått då det användes i 16 kap. 15 och 16 §§
brottsbalken, som innehåller regler angående fylleri och förargelseväckande beteende.
Anledning att gå in på dessa skiljaktigheter föreligger emellertid ej i detta
sammanhang.

I tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) finns under rubriken »Definitioner
och beteckningar» angivet att med »kasernområde» avses »kasemanläggning med
tillhörande område och -— enligt vederbörande chefs bestämmande — visst begränsat
område i anslutning därtill». Enligt kap. 13 mom. 7 TjRK skall fastställda
gränser för kasemområde och för annat militärt område, i den mån området inte är
inhägnat, vara tydligt utmärkta eller angivna på annat sätt. Vidare skall enligt
nämnda stadgande dessa gränser anges i regementsinstruktionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande rörande det nu ifrågavarande
områdets karaktär: Det s. k. Möllerödsfältet tillhör staten och disponeras som
Skånska dragonregementets kasern- och övningsområde. Kasemområdet, som utgör
sydöstra hörnet av fältet, är i huvudsak inhägnat. En mindre del av kasemområdet
beläget i Möllerödsfältets sydöstra ytterkant ligger emellertid utanför inhägnaden
i omedelbar anslutning till vaktlokalen och huvudentrén till den inhägnade
delen av kasemområdet. Denna icke inhägnade del av kasernområdet utgöres
av en vändplan med busshållplats och intilliggande parkeringsplatser, vilka företrädesvis
nyttjas av regementets personal och besökande. Vändplanen utgör slutpunkt
på en allmänneligen befaren väg, som leder till regementet från väg 117 mellan
Hässleholm—Malmö. Från vändplanen fortsätter vägen genom kaserngrindarna
in på regementets inhägnade område.

Att området utanför kasernvakten, vilket disponeras såsom parkeringsplats för
personalen, skall inräknas i kasernområdet framgår av regementsorder den 22
oktober 1965, rego 92/65 (upprepat i rego 47/68). Däremot har gränserna för
kasernområdets utsträckning inbegripet nämnda parkeringsplats ej angivits i regementsinstruktionen
såsom föreskrives i TjRK. Ej heller finns någon upplysningsskylt
som visar allmänheten hur långt kasernområdet sträcker sig utanför det
inhägnade området.

Området ifråga utanför kasemvakten är sålunda militärt område och, såvitt kan
bedömas, tillika del av kasemområdet. Samtidigt utnyttjas åtminstone en del av
området, nämligen den del, som utgöres av vändplanen och parkeringsplatserna, för
allmän samfärdsel. Denna del av kasernområdet måste därför anses vara att betrakta
som allmän plats i den mening som avses i 1 § AOst och 3 § LAS.

Fråga uppkommer nu vilka regler som gäller för ordningshållning inom ett
sådant område, vilket är såväl kasernområde som allmän plats i AOst:s inskränkta
mening. Helt allmänt kan i denna del hänvisas till de synpunkter, som framföres
i ett äldre av MO handlagt ärende (se MO:s ämbetsberättelse 1950 s. 307 f) samt
till framställningen i Erik Sjöholms arbete »Om politimakten och dess begränsningar»
s. 199—203. Vidare bör erinras om de regler som utfärdats rörande
skyddet av militära områden. Främst bör stadgandet i 1 § tredje stycket kungörelsen
den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid
upprätthållande av allmän ordning m. m. uppmärksammas, enligt vilket militär
befälhavare äger sörja för upprätthållande av ordningen bl. a. inom militärt övningsområde.
Han äger sålunda i denna del en självständig befogenhet oberoende av civil
polismyndighet. MO uttalade i detta sammanhang att nämnda stadgande i 1 § tredje
stycket sagda kungörelse »innebär rätt för befälhavaren att meddela bestämmelser
och eljest vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande med giltighet för såväl
militär personal som civila personer, vilka uppehålla sig å den ifrågavarande platsen»
(MO 1950 s. 313). Ävenledes kan nämnas, att enligt 1 § lagen den 17 maj
1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (här kallad skyddslagen)
Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande militära befattningshavare
må utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning, fartyg,
luftfartyg eller område, som tillhör försvarsväsendet. Av 1 § kungörelsen den 24 maj
1940 angående tillämpningen av denna lag (bevakningskungörelsen) framgår, att
förbud enligt 1 § skyddslagen må meddelas av den på stället varande högste befälhavaren,
vilken i det aktuella fallet är regementschefen. Regementschefen har
emellertid icke meddelat förbud att beträda den nu ifrågavarande delen av kasemområdet,
varför skyddslagens regler saknar tillämplighet i förevarande fall. Slutligen
kan observeras att det av kap. 13 mom. 8 TjRK följer att, om inom kasernområde
det finns väg, som upplåtits för trafik med andra än av krigsmakten brukade fordon,
det är vederbörande länsstyrelse eller stadsstyrelse — och sålunda ej regementschefen
— som meddelar trafikföreskrifter. I övrigt torde dock, även om i TjRK någon
direkt föreskrift av sådan art icke synes förefinnas, reglerna i TjRK i 13 kap. om
inre tjänst m. m. och i 19 kap. om vakt- och ordningstjänst m. m. bygga på den
föreställningen, att det är regementschefen som inom kasemområdet ansvarar för
ordningen.

Vad gäller kasernomrade i allmänhet torde de ovan refererade reglerna vara så
att förstå, att civil polismyndighet visserligen har en formell rätt att utöva myndighet
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet även därstädes men att
det i främsta rummet ankommer på vederbörande militäre chef att svara för ord -

ningen inom kasernområdet såväl i förhållande till militär personal som vad gäller
civila, som uppehåller sig där.

Den omständigheten, att den i detta ärende ifrågavarande delen av kasemområdet
tillika är allmän plats, dit även civila har fritt tillträde, gör att polismyndighetens
nämnda formella befogenheter att verka för allmän ordning får ökad praktisk betydelse,
men den torde icke ändra det förhållandet att det alltfort är regementschefen
som bär det omedelbara ansvaret för ordningens upprätthållande på platsen.
Vidare kan konstateras, att den omständigheten att enligt vad nu sagts ordningshållningen
skall anses primärt åligga regementschefen icke medför ändring däri att

— om allmän sammankomst skall hållas på den del av kasernområdet som är allmän
plats — därför erfordras polismyndighetens tillstånd jämlikt 3 § LAS. Appellmötet
den 4 september 1968 har skolat hållas utanför vaktlokalen och — såvitt
kunnat utrönas — på den del av kasernområdet som utgör allmän plats i den
mening denna term har i nyssnämnda lag.

Under angivna förhållanden har det ålegat Gromark att till sakbehandling upptaga
organisationens ansökan om tillstånd till mötet den 4 september 1968. Vid
handläggningen av detta tillståndsärende har Gromark enligt min mening icke ägt
att bortse från det förhållandet att mötet skulle hållas på kasemområdet, där han

— enligt vad ovan upptagits — icke kan anses äga det primära ansvaret för ordningshållningen,
även om området är allmän plats. Fråga var i förevarande fall om
ett politiskt möte. Med hänsyn till vikten av att försvaret hålles utanför partipolitiska
meningsskiljaktigheter — något som särskilt understrykes i reglerna i 16 kap.
TjRK som handlar om försvarsupplysning — måste, då fråga är om tillstånd till
allmän sammankomst på militärt område, också andra synpunkter än rena ordningshållningssynpunkter
få göra sig gällande i ett tillståndsärende av detta slag.

Med hänsyn till vad nu anförts hade enligt min mening Gromark icke bort avgöra
organisationens ansökan om hållande av appellmötet utanför kasernvakten vid
Skånska dragonregementet utan att ha samrått med regementschefen, vilken har
ansvar för ordningen på området ifråga.

Tillika är i detta sammanhang att beakta att regementschefen var den, som utövade
dispositionsrätten till marken, där mötet skulle hållas. Uppenbart är att
rätten att hålla allmän sammankomst å enskild mark, som tillika är allmän plats,
måste tåla de inskränkningar som kan följa av äganderätten eller eljest på grund
av speciella förhållanden kan ifrågakomma. Motsvarande får anses gälla då fråga
är om statens mark som disponerats för speciellt syfte. Att ägare till fastighet har
medgivit att viss del av fastigheten får begagnas för t. ex. allmän samfärdsel innebär
ej att han har att finna sig i att området tillika brukas för annat ändamål,
t. ex. för demonstrationer.

För den tillståndssökande måste det vara väsentligt att han kan förlita sig på ett
erhållet tillstånd. Från denna utgångspunkt synes mig önskvärt att polismyndigheten
i fall, då för sammankomstens avhållande erfordras icke allenast polismyndighetens
tillstånd enligt LAS utan även exempelvis markägarens medgivande,
i beslut att meddela tillstånd intager en erinran om den begränsning med hänsyn

til] markägaren varmed beslutet är behäftat. Eljest kan sökanden få en vilseledande
bild av rättsläget. I det fall dispositionen till markområdet tillkommer arman
statlig myndighet kunde man tänka sig att gå ett steg längre och kräva att samråd
äger rum mellan berörda myndigheter och att sökanden i ett sammanhang får
besked såväl i tillståndsfrågan enligt LAS som beträffande frågan om platsens
upplåtande för sammankomsten. Möjligheterna att nå därhän torde dock variera
från fall till fall.

Såsom följer av det nu anförda har enligt min mening Gromark förfarit felaktigt
åtminstone såtillvida att han utan kontakt med regementschefen beviljat organisationen
det ifrågavarande tillståndet. Gromarks berörda handlingssätt kan dock icke
anses innefatta tjänstefel. Jag låter därför bero vid mina nu gjorda påpekanden.

Kasernområdets utmärkande

Som redan nämnts, har beslutet att parkeringsplatserna utanför kasemvakten
inräknas i kasernområdet ej, såsom föreskrives i kap. 13 mom. 7 TjRK, intagits
i regementsinstruktionen. Vad Isacsson anfört om att regementsinstruktionen ej omarbetats
under det sista året med hänsyn till den omfattande försöksverksamheten
som pågår inom regementet kan ej anses vara en godtagbar förklaring till underlåtenheten,
då beslut i saken meddelats bl. a. genom regementsorder redan den 22
oktober 1965. Ej heller är kasernområdet vederbörligen utmärkt.

Då jag förutsätter att regementschefen omedelbart tillser att TjRK:s regler om att
gränserna för kasernområdet skall vara angivna i regementsinstruktionen och tydligt
utmärkta blir uppfyllda, anser jag mig i denna del kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att kasernområdet blir klart avgränsat. Det inträffade visar det praktiska
behovet av att TjRK:s regler på ifrågavarande punkt följes.

Boris-Möllers rätt att ingripa

Fråga uppkommer vidare huruvida, då nu polismyndigheten meddelat tillstånd
för allmän sammankomst, denna kunnat genomföras utan avseende å vad de
militära myndigheterna haft för mening. Som följer av det ovan anförda torde
tillståndet få uppfattas som ett besked från polismyndigheten att från de synpunkter
polismyndigheten har att företräda någon erinran mot mötets avhållande icke förefanns.
Detta tillstånd förpliktar icke den myndighet, som disponerar marken, att
låta mötet avhållas. Emellertid uppkommer spörsmålet vilka åtgärder som kan
vidtagas gentemot mötesarrangörer som stödda på tillståndet börjar mötet. Här kan
förbigås de möjligheter exempelvis en enskild markägare kan ha att i ett dylikt
läge förhindra sammankomsten.

I förevarande fall var det regementschefen som ansvarade för ordningen på platsen
ifråga och som ägde utöva dispositionsrätten till marken. Han får anses ha
ägt att med hjälp av de medel, som står till hans förfogande för ordningens upprätthållande
därstädes, förhindra eller avbryta sammankomsten, därest han funnit
ur de synpunkter han har att företräda att mötet ej borde äga rum på ifrågava -

rande plats. Under alla omständigheter måste regementschefen haft befogenhet
att anmana mötesarrangörerna att inställa mötet.

Enligt kap. 13. mom. 36 TjRK ankommer det på dagofficeren att, då oförutsedda
händelser av vikt inträffar under regementschefs frånvaro, söka inhämta
dennes order eller, om detta icke är möjligt och åtgärder måste vidtas omedelbart,
utfärda erforderliga order samt snarast anmäla förhållandet till chefen.

Den föreliggande situationen var otvivelaktigt av den art att den inbjöd till
missförstånd. Några klara föreskrifter direkt tillämpliga på den förefinnes ej.
Enligt min mening hade det legat närmast till hands att Boris-Möller, som helt
tillfälligtvis passerade platsen, tillkallat dagofficeren — vilket lätt kunnat ske då
vaktlokalen låg alldeles i närheten — och överlåtit åt denne eller annat dagbefäl,
som har det omedelbara ansvaret för ordningen inom kasernområdet, att
avgöra om mötet skulle avlysas och mötesarrangörerna uppmanas lämna regementets
kasernområde. Det hade även varit naturligt att militär myndighet tagit
kontakt med polismyndigheten för att klargöra situationen.

Boris-Möller, som vid tillfället var iförd uniform, tjänstgjorde emellertid då
som regementsadjutant. Frågor om kasernområdets deponering och ordningens
upprätthållande ingår enligt gällande föreskrifter ej i adjutantens uppgifter. Under
förhandenvarande omständigheter kan det dock icke anses felaktigt att BorisMöller
i sin egenskap av regementsadjutant ingrep personligen och utövade regementschefen
tillkommande befogenheter. Icke heller finner jag anledning kritisera
det sakliga innehållet i det beslut Boris-Möller fattade med avseende å sammankomstens
hållande. Boris-Möllers åtgärd att anmana mötesarrangörerna att inställa
sammankomsten på kasernområdet föranleder därför i och för sig icke någon
min åtgärd.

Boris-Möllers uppträdande vid tillfället

Av bl. a. Boris-Möllers egna uppgifter framgår och är i övrigt ostridigt följande:
Boris-Möller blev ifrågavarande dag vid 17.15-tiden på officersmässen upplyst av
en fänrik att en bil med högtalaranläggning var uppställd utanför vaktlokalen på
regementets parkeringsplats, att civila uppehöll sig vid och kring fordonet samt
att dessa uppgav sig ha tillstånd från polisen att vistas där. Då han visste att parkeringsplatsen
tillhörde regementet och inräknades i kasemområdet, beslöt han sig
för att på vägen hem titta in på parkeringsplatsen. Hans avsikt var att säga till
mötesdeltagarna att de uppehöll sig på militärt område. Den som han kom att
tala med var en yngling vilken tycks ha varit Flinck. Denne åberopade att organisationen
hade polisens tillstånd att vara på platsen. Boris-Möller sade då att polisen
inte kunde bevilja sådant tillstånd, enär platsen utgjorde militärt område. Det
uppstod ett meningsutbyte, därvid båda blev upprörda och talade i högljudd ton,
Boris-Möller använde även svordomar. Han förbjöd mötesarrangörerna att använda
högtalarbilen och att dela ut flygblad samt tillsade dem att försvinna. Flinck

frågade efter hans namn. Han svarade då att det hade Flinck ej något med att
göra, eftersom han inte var intresserad av dennes namn

Enligt kap. 19 mom. 27 TjRK skall den som ingriper mot krigsman, om han
inte är igenkänd av den felande, uppge sin tjänstegrad och sitt namn samt vara
beredd att legitimera sig. Även om Boris-Möllers ifrågavarande ingripande ej var
riktat mot krigsman hade han dock, med hänsyn till att hans handlande skedde i
tjänsten, bort på begäran legitimera sig och ange i vilken funktion han agerade.
Även i övrigt giver utredningen vid handen att han uppträtt oskickligt.

Det måste fordras av officer, som ingriper i en situation som den föreliggande,
att han uppträder lugnt och sansat. För krigsmaktens anseende är det av vikt att
de som företräder den utåt gentemot civila icke genom sitt uppträdande ger anledning
till berättigad kritik. Jag bedömer därför Boris-Möllers brist på behärskning
relativt allvarligt men kan — med hänsyn till omständigheterna — låta bero vid
den erinran som ligger i det nu anförda.

Förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon skall utlämnas från

annat land till Sverige

I anslutning till ett aktuellt fall om vägrad utlämning till Sverige från Spanien
inkom efter remiss chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning L. Kellberg med
yttrande om praxis vid framställning från svensk sida om utlämning av den som
vistas i annat land. På JO Lundviks begäran avgav därefter riksåklagaren yttrande
om behovet av särskilda regler om förutsättningarna för begäran om utlämning till
Sverige.

Kellberg anförde i huvudsak följande.

Bortsett från vad som kunde innehållas i internationella överenskommelser som
Sverige ingått hade ej för utrikesförvaltningen och såvitt var bekant ej heller för
andra myndigheter utfärdats några föreskrifter om hur ärenden om utlämning till
Sverige skulle handläggas. Sverige hade utlämningsavtal med vissa länder (dock ej
Spanien) enligt den europeiska utlämningskonventionen samt med Amerikas Förenta
Stater, Storbritannien och Belgien enligt särskilda konventioner eller fördrag.
Bestämmelserna i dessa överenskommelser beaktades av departementet vid framställningar
om utlämning till Sverige. De stater som ratificerat den europeiska utlämningskonventionen
hade, liksom Sverige, i allmänhet vid tillträdet knutit förbehåll
som måste beaktas. Härutöver gällde, att Sverige icke kunde kräva tillämpning
från annan stats sida av bestämmelse i konventionen, gentemot vilken Sverige
gjort förbehåll. — De flesta framställningarna till utrikesdepartementet gällde utlämning
för lagföring. Ofta var den misstänkte redan efterlyst genom rikspolisstyrelsens
försorg och kunde även ha blivit föremål för provisorisk häktning i
utlandet. Vederbörande svenska myndigheter brukade taga kontakt under hand med
departementet för att få preliminärt besked om utlämning kunde tänkas bli be -

viljad. I samband därmed gjordes från departementets sida ofta vissa påpekanden.
Även då framställning till utrikesdepartementet redan gjorts, brukade påpekanden
göras. Det kunde gälla att brottet borde vara sådant, att i spegelfallet utlämning
kunnat ske från Sverige (4—6 §§ utlämningslagen). Det kunde gälla villkor i utlämningsavtal
eller i andra fall en summarisk prövning av utlämningsmöjligheterna,
om den främmande statens utlämningslagstiftning var bekant för utrikesdepartementet.
Om krav på reciprocitetsförklaring uppställdes i den främmande staten,
måste övervägas om t. ex. av hänsyn till bristande tillit till rättssystemet i vederbörande
land sådan borde avges. Intresset att få någon utlämnad borde också
vägas mot kostnaderna för utlämningen som kunde bli avsevärda. Ibland förde
distriktsåklagaren upp ärendet på länsåklagar- eller riksåklagarplanet för avgörande
om en framställning skulle göras. Utrikesdepartementet hade ibland underhandskontakt
med justitiedepartementet. — Utlämningsärende handlades ofta under
tidspress. — Rörande det i JO-ärendet aktuella fallet avslog spansk domstol framställningen
om utlämning enligt artikel 3 i den spanska utlämningslagen av
26.12.1958 under hänvisning till att angivna brott begåtts i Spanien. Utrikesdepartementet
hade ej gjort några överväganden om var den åtalade gärningen enligt
svensk och enligt spansk rättsuppfattning skulle anses vara begången. Den förra
frågan ansåg sig departementet ej vara behörig att pröva, den senare kunde departementet
på grund av avsaknad av tillgång till spansk strafflag ej överväga. -—-Utrikesdepartementet kände det som en brist att föreskrifter ej fanns för handläggning
av ärenden rörande utlämning till Sverige. Särskilt syntes det departementet
vara otillfredsställande att frågor om brottets natur och med en utlämning
förenade kostnader ej blev föremål för central bedömning. Då det gällde förhållandena
utrikes, var det betydligt svårare att komma till rätta med problemen och
en samlad lösning torde knappast vara möjlig. Det kunde dock övervägas, om
internationell efterlysning borde ske innan central åklagarmyndighet i Sverige tagit
ställning i ärendet och utrikesdepartementet satts i tillfälle att företaga en preliminär
bedömning.

I remissen till riksåklagaren uttalade JO Lundvik bl. a.: Åklagaren i brottmålet
var givetvis kompetent och lämplig att verkställa åtskilliga delar av den prövning,
som från svensk sida måste föregå en begäran om utlämning. Det kunde gälla
gärningens svårhetsgrad och art, den misstänktes personliga förhållanden och
styrkan av bevisningen (4—6, 8 och 9 §§ i 1957 års utlämningslag). De moment i
prövningen däremot, vilka hade internationell anknytning, torde däremot lämpligast
anförtros central myndighet som hade sakkunskap inom sig samt tillgång till litteratur
om innehållet i utlämningsavtal, det främmande landets bestämmelser om
utlämning och kriminallagstiftning i övrigt samt kännedom om andra förhållanden
i det landet som kunde påverka bedömningen. Bestämmelser i internationella
överenskommelser beaktades av UD för närvarande. Enligt den europeiska utlämningskonventionens
artikel 7 kunde ett land förbehålla sig att vägra utlämning beträffande
gärning som helt eller delvis var begången på dess territorium. Hade ett
sådant förbehåll skett, borde väl en — åtminstone summarisk — prövning ske från

svensk sida. Vilken myndighet skulle då pröva detta — UD, RÅ eller UD efter
samråd med RÅ? När det gällde begäran om utlämning från land, med vilket
Sverige icke hade utlämningsavtal, gjordes enligt UD en summarisk prövning av
utlämningsmöjligheterna, om det landets utlämningslagstiftning var bekant för UD.
Även om det kravet icke kunde uppställas, att UD eller annan central myndighet
skulle ha tillgång till alla länders aktuella utlämningslagstiftning m. m. ställde sig
frågan om ej sådan tillgång borde finnas eller snabbt kunna införskaffas åtminstone
beträffande länder, med vilka Sverige hade livlig kontakt. Därigenom kunde bedömningen,
om utlämningsframställning skulle göras, ske på säkrare grundval. Skulle
i så fall denna litteratur vara tillgänglig hos RÅ eller UD?

Riksåklagaren uttalade följande.

Sedan många år har det funnits överenskommelser om samarbete mellan Sverige
och främmande stater i utlämningsfrågor. Detta samarbete på straffrättens område
har med tiden successivt utvidgats och kommit att omfatta även andra områden.
Mellan de nordiska länderna har denna samverkan varit särskilt framträdande.
Den nordiska verkställighetslagen är således en produkt av detta samarbete.
Mellan de nordiska länderna har vidare utvecklats en praxis, som innebär
att mål rörande brott i ett av länderna, i vissa fall kan överlämnas för avgörande
till det land, där den misstänkte finns. I ett vidare perspektiv är det arbete för en
harmonisering av olika rättsregler som bedrivs inom Europarådet självfallet av
väsentlig betydelse. Detta samarbete, som med åren utvidgats och fördjupats,
måste ses mot bakgrunden av den snabba utvecklingen av kommunikationerna
länderna emellan.

Möjligheterna till utlämning har haft väsentlig betydelse för rättsväsendets effektivitet.
Utlämning har sålunda i åtskilliga fall utgjort en förutsättning för att
allvarliga brott skulle kunna beivras här i landet. För utlämningsförfarandet torde
även humanitära skäl kunna åberopas. För en misstänkt eller dömd är det således
ofta en förmån att få sin sak avgjord i hemlandet. Det är dock obestridligt att utlämningsförfarandet
i vissa fall kan vara en mycket ingripande åtgärd. Den person,
som begärs utlämnad, kan sålunda komma att vara berövad friheten avsevärd tid i
en för honom främmande miljö till följd av den tid proceduren tar. Genom de nya
former av internationellt samarbete inom straffrätten, som nu håller på att växa
fram, torde i framtiden utlämningsinstitutet få förhållandevis mindre betydelse än
hittills. Det är likväl angeläget att såvitt möjligt förbättra institutet i syfte att minska
de olägenheter det kan innebära för den enskilde.

Med undantag för vad de internationella överenskommelserna om utlämning
från länder utom Norden kan innehålla finns det inte några direkta föreskrifter
om hur dessa ärenden skall handläggas. Hithörande frågor synes inte heller ha
behandlats i litteraturen. Det är således t. ex. inte närmare angivet vem som skall
göra framställning om utlämning hos utrikesdepartementet. När det gäller lagföring
för brott följer emellertid av allmänna regler att det åligger åklagare i hans egenskap
av undersökningsledare att ta initiativ i hithörande frågor. Som utrikesdepartementet
anfört kommer framställningar om utlämning i regel från distriktsåklagare.
Riksåklagaren tar generellt inte någon befattning med dessa ärenden. Handläggningen
av här angivna ärenden blir emellertid fortlöpande granskad vid de inspektioner,
som riksåklagaren och länsåklagarna verkställer. I några fall har åklagare
vidare direkt underställt riksåklagaren frågor om utlämning.

Det kunde möjligen hävdas, att legalitetsprincipen skulle medföra skyldighet för

åklagaren att begära utlämning, där formella förutsättningar för sådan föreligger.
Bestämmelserna torde dock inte böra tolkas på detta sätt. Frågan huruvida utlämning
skall begäras eller inte bör — liksom andra beslut om i vilken omfattning en
utredning angående brott skall bedrivas — vara beroende av förhållandena i varje
särskilt fall. Olika omständigheter kan här komma att inverka. Helt allmänt kan
anmärkas, att individen måste anses ha ett anspråk på att inte utsättas för mera
ingripande åtgärder än som med hänsyn till sakförhållandena är rimligt. I cirkulär
till åklagarna---har jag anfört, att utlänning som är medborgare i annat

land än Danmark, Finland, Island eller Norge inte skall begäras utlämnad från
sitt hemland, även om detta land skulle vara villigt att utlämna sina medborgare,
eftersom Sverige inte utlämnar egna medborgare annat än till de nordiska länderna
och reciprocitet därför inte kan utlovas. Utlämning synes inte heller böra
begäras, där humanitära skäl såsom sjukdom, hög ålder e. dyl. talar emot en sådan
åtgärd (jfr av Sverige gjort förbehåll beträffande artikel 1 i europeiska utlämningskonventionen).
Vidare torde som utrikesdepartementet framhållit de kostnader,
som är förenade med en utlämning, böra beaktas.

I likhet med JO anser jag att starka skäl kan anföras för att prövningen av i
vart fall moment, vilka har internationell anknytning, bör ske centralt. Av handlingarna
i ärendet framgår, att begäran om utlämning skett i vissa fall, där det
berättigade i en sådan åtgärd kan ifrågasättas. Enligt vad jag inhämtat från utrikesdepartementet
har antalet utlämningsärenden utanför Norden under senare år

uppgått till följande antal, 16 år 1967, 22 år 1968 och 8 fram till 1.7.1969—---.

Det är således i varje fall för närvarande ett förhållandevis ringa antal ärenden
som det är fråga om. Med hänsyn härtill och med beaktande av de fördelar som
skulle vara förenade med en central bedömning av hithörande ärenden, bör enligt
min mening en sådan komma till stånd.

En central handläggning kommer att innebära vissa tidsförluster i förhållande
till nuläget. Dessa olägenheter torde emellertid väl uppvägas av de fördelar som en
central granskning innebär. Om erfarenheterna av en sådan handläggning ger vid
handen att vissa typer av utlämningsärenden är enkla och okomplicerade bör det
emellertid vara möjligt att för dem genomföra en decentralisering. En sådan ordning
torde också av praktiska skäl bli nödvändig om det skulle visa sig att antalet
ärenden framdeles ökade starkt.

I anledning av de direkta frågor, som JO ställt, vill jag anföra. Om förbehåll
skett enligt den europeiska utlämningskonventionens artikel 7 (anm. avser gärning
helt eller delvis begången på landets territorium) synes i enlighet med det ovan
anförda prövningen i första hand böra ankomma på riksåklagaren. Det kan emellertid
förutsättas att samråd med utrikesdepartementet regelmässigt kommer att
ske i dessa fall. — Det synes i första hand böra vara utrikesdepartementet, som
skall ha tillgång till främmande staters aktuella utlämningslagstiftning. Härför
talar bl. a. det förhållandet att förutom åklagarna även kriminalvårdsstyrelsen har
kontakt med utrikesdepartementet i utlämningsfrågor. I sammanhanget kan emellertid
nämnas, att riksåklagaren fortlöpande söker följa den utländska lagstiftningen
på här ifrågavarande område och även har tillgång till litteratur på området.

En central kontroll torde också böra ske beträffande åklagares begäran om
internationell efterlysning (jfr artikel 16 i europeiska utlämningskonventionen). Antalet
sådana framställningar, som ibland är av brådskande karaktär, har av rikspolisstyrelsen
uppskattats vara inemot dubbelt så stort som antalet utlämningsärenden
vid utrikesdepartementet (11 internationella efterlysningar under tiden
1.1.—30.6.1969). Central kontroll i här ifrågavarande avseende synes bl. a. av
praktiska skäl och till dess närmare erfarenheter vunnits lämpligen kunna ske på det

sättet, att åklagarna åläggs att omedelbart till riksåklagaren anmäla sådana fall där
begäran om internationell efterlysning framställts.

Sammanfattningsvis bör således enligt min mening här ifrågavarande ärenden bli
föremål för central bedömning på åklagarsidan. Framställningar om utlämning bör
innan de överlämnas till utrikesdepartementet granskas av riksåklagaren. Framställningar
från distriktsåklagare bör gå via länsåklagare, respektive överåklagare.
Kontroll bör vidare ske av framställningar om internationell efterlysning. Något
hinder kan inte anses föreligga för riksåklagaren att meddela åklagarna anvisningar
i här angivna avseenden (se 4 § åklagarinstruktionen och 7 kap. 5 § RB). En ändrad
handläggningsform skulle således kunna genomföras utan författningsändring.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

En framställning om att någon skall från annat land utlämnas till Sverige för
lagföring eller undergående av straff kan få djupt ingripande betydelse för vederbörande
och det vare sig utlämning kommer till stånd eller icke. Jag syftar här och
i det följande icke på utlämning från annat land inom Norden. Härom gäller särskilda
regler och förhållandena avviker även eljest väsentligt från vad som gäller
utlämning från mera avlägsna länder.

En utlämning kan stundom komma att framstå som ett oproportionerligt kraftigt
ingrepp. I all synnerhet gäller detta, om utlämningen skett för lagföring och vederbörande
sedermera frikännes. Utlämningsförfarandet tar merendels relativt lång
tid och kan redan i och för sig vara påfrestande för den som avses. I vissa länder
tillkommer sådana omständigheter som att häktet, där vederbörande inhyses under
utredningens gång, icke svarar mot rimliga sanitära krav och att behandlingen av
de intagna lämnar mycket övrigt att önska. I ett av mig som tjänstförrättande JO
år 1960 handlagt ärende — gällande utlämning till Sverige från ett land i Nordafrika
fick jag en uppfattning om vilka risker som kan möta i nämnda hänseenden.

Om åter en framställning om utlämning icke beviljas, kan resultatet — såsom
hände i det fall som föranlett mig att upptaga denna fråga — bli att vederbörande
helt i onödan fått tillbringa en längre eller kortare tid i häkte i det främmande
landet. Någonting dylikt är givetvis ytterst otillfredsställande.

Det är med hänsyn till det anförda mycket angeläget, att utlämning icke begärs
i onödan. Det bör kunna fordras, att den utredning som föregår en framställning
i saken från svensk sida är noggrann. Man bör sålunda pröva, att den bevisning
som åberopas mot vederbörande verkligen är bärande och att hinder mot utlämning
icke kan väntas möta enligt det främmande landets lag. Såsom belysts i ärendet
bör det också kunna fordras, att saken är av den beskaffenhet att en utlämning
i och för sig ter sig rimlig. Brottet får med andra ord icke vara alltför bagatellartat.
Härför talar, utöver de personliga hänsyn som jag berört, även kostnadsfrågan.

Den nuvarande ordningen för handläggning av hithörande ärenden lider av påtagliga
brister. Några närmare föreskrifter om hur det skall gå till, när fråga uppkommer
att begära någon utlämnad till Sverige, har icke meddelats. Såsom fram -

hållits från utrikesdepartementets sida är det särskilt otillfredsställande, att det
icke är sörjt för någon central prövning av vissa frågor som uppkommer i dessa
fall, såsom frågan om brottets natur.

Riksåklagaren har i sitt yttrande framhållit, att han är villig att ombesörja en
central prövning såvitt gäller åklagarväsendets befattning med utlämningsfrågor
ävensom frågor om internationell efterlysning. Riksåklagaren söker fortlöpande
följa den utländska lagstiftningen på här berörda områden. Genom en central
prövning hos riksåklagaren bör en väsentlig förstärkning av den enskildes rättssäkerhet
kunna vinnas såvitt nu är i fråga. Det är därför mycket tillfredsställande,
om riksåklagaren åtar sig denna uppgift.

Prövningen av frågan, om utlämning skall begäras, måste i viss utsträckning bero
av vad som är känt om mera speciella förhållanden i det främmande landet. Det
torde vara självklart, att utrikesförvaltningen — som har större möjligheter än
någon annan svensk myndighet att överblicka internationella förhallanden — bör
bidraga med sin kunskap härom. Även om utlämningsframställningar granskas av
riksåklagaren, kan sålunda utrikesdepartementet icke helt frånsäga sig ansvar för
ärendena, i allt fall så länge dessa enligt gällande lag skall passera genom departementet.

Jag har tidigare övervägt att göra en framställning till Kungl. Maj:t i syfte att
få fram närmare regler om förfarandet vid begäran om utlämning till Sverige. Då nu
riksåklagaren förklarat sig villig att ombesörja den centrala prövningen såvitt rör
åklagarväsendets befattning med hithörande frågor, räknar jag med att åtminstone
de väsentligaste olägenheterna med den nuvarande ordningen därigenom skall bli
avhjälpta1. Jag har under dessa förhållanden funnit mig böra i allt fall tills vidare
avstå från att taga något initiativ i saken.

Vad slutligen angår den konkreta framställning om utlämning från Spanien som
föranlett mig att upptaga ärendet kan jag inskränka mig till att säga, att jag väl
finner det förvånande att man i utrikesdepartementet tydligen icke ingått på någon
prövning av frågan om utlämning var möjlig med hänsyn till den i spansk lag
uppställda regeln att utlämning ej sker för brott som är begånget i Spanien, men
att vad som förevarit dock icke kan läggas någon till last såsom tjänstefel.

Vissa övriga ärenden

Krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av domstols behörighet

Med anledning av klagomål över att domstol ej velat telefonledes hos lokal skattemyndighet
kontrollera mantalsskrivning och ej heller godtagit skattekort som bevis
i sådant hänseende utan krävt mantalsskrivningsbevis anförde JO Henkow:

Domstols krav på företeende av mantalsskrivningsbevis som utredning om domstolens
behörighet kan enligt min mening inte föranleda någon anmärkning. Givetvis
föreligger det dock inte något hinder att domstolen själv per telefon kontrol 1

Riksåklagaren har sedermera den 19.12.1969 i cirkulär C 57 meddelat bestämmelser i saken.

lerar mantalsskrivningen hos lokala skattemyndigheten. Skulle i stället för mantalsskrivningsbevis
ha ingetts ett skattekort torde detta i många fall tillsammans med
övriga omständigheter kunna utgöra tillräckligt bevis om mantalsskrivningen. Att
märka är emellertid att skattekort och debetsedel avseende preliminär skatt utfärdas
redan vid årsskiftet och alltså innan justerad mantalslängd för mantalsåret
föreligger (jämför 43 § folkbokföringsförordningen), vilket innebär att den
rätta mantalskrivningsorten kan bli en annan än den som kan utläsas av skattekortet.

Kungörelsedelgivning

Det har vid något tillfälle förekommit att vid kungörelsedelgivning kallelsen i
sin helhet införts som tidningsannons. Om sådant förfarande har JO Lundvik
yttrat följande:

Jämlikt 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken kan delgivning i vissa fall,
då den sökte ej har känt hemvist och upplysning ej kan vinnas var han uppehåller
sig, ske genom kungörelse. Den handling som delges skall då anslås inom rättens
kansli och »meddelande därom» införas i allmänna tidningarna och, om det kan
antas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning. Som E.
påpekat har närmare föreskrift ej givits rörande meddelandets innehåll. I de av
processnämnden utgivna formulärsamlingarna från tiden för rättegångsbalkens
ikraftträdande innehöll meddelandena uppgifter tillräckliga för målets identifiering:
parterna, saken och målets diarienummer.

I brottmål kan stämning aldrig delges enligt 33: 12 RB (13 § samma kapitel),
och det kan därför med fog hävdas att, när i sådant mål exempelvis kallelse till
huvudförhandling delges den tilltalade genom kungörelse, denne i allmänhet inte
behöver upplysas om vad målet gäller. Detta bör han ju kunna utläsa av den
tidigare delgivna stämningen. Med hänsyn till att det otvivelaktigt kan lända den
tilltalade till skada eller olägenhet att det genom tidningsannonsering göres bekant
att han står under åtal för visst brott synes det lämpligt att utforma meddelandet
så att detta undvikes.

Den med klagomålen avsedda tidningsannonsen innehöll på grund av förbiseende
ej meddelande om att kallelsen anslagits utan i stället kallelsen in extenso.
Eftersom detta gjorde kallelsen onödigt lång och kostnadskrävande och ej överensstämde
med rättegångsbalkens föreskrift var det felaktigt att utforma annonsen

I ett senare ärende av samma art anförde JO Lundvik till ytterligare belysning av
på detta sätt.
det sagda.

Det är givetvis alltid lämpligt och önskvärt, att kungörelser utformas så att däri
namngivna personer icke onödigtvis behöver schavottera. När det gäller kallelser i
rättegångsmål måste man emellertid också ta hänsyn till intresset att den sökte får
klart för sig vad saken gäller. I tvistemål kan under vissa förutsättningar själva
stämningen delgivas genom kungörelse och det synes mig knappast tillrådligt att
underlåta att därvid ange vad målet rör. I brottmål kommer någon kungörelsedelgivning
icke i fråga av stämningen, endast av senare kallelser o. d. I dylika fall, där
man får förutsätta att vederbörande redan en gång fått del av vad målet rör, synes
man lämpligen kunna och böra underlåta att ange saken. Ej heller synes det finnas
anledning att nämna, att motparten är allmän åklagare. Undantag från vad nu sagts
kan dock befinnas erforderligt, om det finns flera mål som rör samma person och
det framstår som angeläget att förebygga en förväxling av målen.

Fördelning av uppdrag som offentlig försvarare

Med anledning av klagomål från två advokater angående ordningen för utseende
av offentliga försvarare anförde JO Lundvik:

I fråga om de av domstolarna tillämpade principerna för utseende av offentliga
försvarare kan jag ansluta mig till vad JO Bexelius uttalade i ett tidigare ärende.
(1967 års ämbetsberättelse s. 57—63.) I likhet med flera av de domare som yttrat
sig hos JO vill jag understryka, att det väl är ett önskemål att försvararuppdragen
sprides mellan advokaterna men att den ledande synpunkten måste vara den misstänktes
intresse att få den hjälp som erfordras i varje särskilt fall. Av skäl som
belysts i de i ärendet avgivna remissyttrandena följer härav, att en »i princip jämn
spridning» bland samtliga inom ett område verksamma eller till en domstol
anmälda advokater näppeligen är praktiskt möjlig eller ens önskvärd. Mot önskemålet
om ökad spridning måste vägas både det självklart överordnade intresset att
en för varje särskild uppgift fullt lämplig person utses och de expeditionella och
arbetsekonomiska synpunkter, som anförts av domstolarna. Det ligger i sakens
natur, att resultatet av avvägningen måste skifta mellan olika domkretsar.

Den utredning som nu företagits ger enligt min mening icke i något fall skäl till
antagande att domstolarna skulle ha åsidosatt sina skyldigheter i fråga om utseende
av offentliga försvarare.

Praxis vid utseende av offentliga försvarare har varit föremål för uppmärksamhet
vid ombudsmännens inspektioner och eljest då anledning förekommit. Någon
anledning till ingripande från JO:s sida i fråga om försvararuppdragens fördelning
har därvid ej framkommit.

Tanken om statligt anställda försvarare avvisades av 1968 års riksdag, som hade
att taga ställning till en motion i saken. Motionen utsattes under remissförfarandet
för stark kritik, och jag finner anledning saknas att ånyo upptaga frågan till behandling.

Uppdelning av rättegångsförfarandet i mål med stort antal tilltalade.
Bevisomedelbarheten åsidosatt

Den 1 april 1967 ägde en demonstration rum utanför US Trade Center vid
Vasagatan i Stockholm. Ett åttiotal deltagare omhändertogs och fördes till polisstation.

I maj 1967 inkom till Stockholms rådhusrätts tjugotredje avdelning stämningsansökan
avseende tre personer, vilka deltagit i demonstrationen och mot vilka
åtal väcktes för ohörsamhet mot ordningsmakten. För dessa tre hade utredningen
påskyndats av skäl, som är utan intresse här. Vid huvudförhandling i detta brottmål
den 28 augusti 1967 hördes två polismän, som omvittnade att de, iförda uniform,
utan att bliva åtlydda ett flertal gånger i handhögtalare uppmanat demonstranterna
att lämna platsen. Deras utsagor upptogs fonetiskt och utskrevs. För domen
gjordes en sammanfattning av utsagorna.

Under september 1967 inkom till tjugotredje avdelningen i olika omgångar
stämningsansökningar med yrkande om ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten
å inalles åttio personer som deltagit i demonstrationen.

I ett av de därvid uppkomna målen hölls huvudförhandling och meddelades dom

samma dag den 9, den 13, den 16, den 20 och den 23 november 1967 avseende
tre tilltalade vid varje tillfälle. Åklagaren åberopade och föredrog vid varje förhandling
såsom bevisning de vid huvudförhandlingen den 28 augusti 1967 av
polismännen avgivna vittnesutsagorna. Den tidigare gjorda sammanställningen av
utsagorna intogs som domsbilaga i de olika domarna. Vid huvudförhandlingen
den 20 november 1967 hemställde en av de tilltalade att polismännen måtte inkallas
för att de tilltalade skulle beredas tillfälle att ställa frågor till dem i anslutning
till vittnesmålen. Sedan den ene på kallelse kommit tillstädes och hörts, påfordrades
inte längre den andres hörande.

I ett annat utav målen hölls huvudförhandling den 23 november 1967 med nio
tilltalade och avkunnades gemensam dom angående dem. Rörande polismännens
vittnesmål förekom samma förfarande som i det föregående målet. Vittnena var
således ej kallade till förhandlingen. Åtalen bifölls ehuru de tilltalade bestred
ansvar.

Ytterligare förhandlingar hölls den 26 och 28 mars 1968. Vid båda dessa tillfällen
hördes polismännen som vittnen.

Klagomål anfördes mot uppläggningen av rättegångarna. Det androgs därvid
bl. a. att de tilltalade genom att domarna avkunnats efter hand ansett det uppenbart
att den första domen varit avgörande för utgången av alla senare fall samt att
rättegångarna varit stötande schablonmässiga.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Thyresson följande:

Enligt 45: 3 RB skall åtal mot flera för att ha tagit del i samma brott handläggas
i en enda rättegång om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare.
Åtal som väckts mot flera för skilda brott må enligt stadgandet likaledes handläggas
i en enda rättegång om det är till gagn för rättegången. Stadgandet lägger alltså i
domstols hand att från lämplighetssynpunkt avgöra om rättsförfarande mot flera
tilltalade skall genomföras i en eller flera rättegångar.

I de mål som tilldrager sig intresse i förevarande ärende — nämligen de som
anhängiggjordes i september 1967 — stod ett ovanligt stort antal personer samtidigt
åtalade vid samma domstol för gärningar av samma slag. Gärningarna var
tämligen okomplicerade och begangna vid samma tillfälle. Bevisningen angående
dem var exakt densamma. Brottet som gärningarna innebär förskyller normalt
endast böter. Det ligger i sakens natur att i mål, där förhållandena är sådana, det
svårligen kan undgås att handläggningen, bedömningen av skuldfrågan och straffmätningen
får ett drag av schablonmässighet hur än rättsförfarandet anordnas, antingen
genom en eller flera rättegångar. Det är ofrånkomligt att, sedan rätten en
gång prövat och godtagit bevisningen mot en tilltalads förnekande av gärningen och
bestämt straffpåföljden för denne, såväl bedömningen av skuldfrågan som straffmätningen
blir föga varierad beträffande övriga tilltalade, om ej särskilda omständigheter
framkommit angående dem.

För att nedbringa risken av att ifrågavarande rättsförfarande skulle få sken av
slentrian hade det i och för sig varit önskvärt att förfarandet kunnat genomföras
i ett sammanhang med samtliga tilltalade samtidigt närvarande och med vittnesförhör
vid ett enda tillfälle. Till följd av det stora antalet tilltalade utgjorde

emellertid redan rådhusrättens lokalförhållanden hinder härför. Men även om
lokalfrågan kunnat lösas framstår det som högst tvivelaktigt om förfarandet kunnat
genomföras under ordnade förhållanden med så manga tilltalade närvarande pa
en gång, om man beaktar de tilltalades allmänna inställning till rättssaken och
möjligheten av ömsesidig påverkan med därav följande fara för gemensamma ordningsstörande
meningsyttringar vid rätten. Det var därför nödvändigt att uppdela
förfarandet på något sätt. Ett problem härvid var givetvis frågan om hur bevisningen
skulle ske.

Enligt 35: 8 RB skall, då huvudförhandling hålles, bevis upptagas vid denna, om
ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandling. Med
upptagande av bevis förstås att beviset tillhandahålles domstolen i ursprungligt skick
utan förmedling av domstolsprotokoll (Gärde s. 474). I fråga om vittnesbevisning
är alltså enligt sagda lagrum huvudregeln den att vittne skall höras vid huvudförhandling.
Det i lagrummet åsyftade undantaget från denna regel är angivet i 36: 19
RB, vari stadgas''"att vittnesförhör får ske utom huvudförhandling, om vittne av
sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak är ur stånd att infinna sig vid
huvudförhandlingen eller om vittnes inställelse skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet. Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skall
enligt 35: 9 RB parterna kallas till sammanträdet för bevisupptagningen. Bevis
som upptagits utom huvudförhandlingen skall enligt 35: 13 RB upptagas även
vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse och hinder därför ej
längre föreligger. Uttalandet i Gärdes kommentar s. 492, att i fråga, om utsagor
som tidigare upptagits vid domstol vare sig i samma eller annat mål, domstolsprotokoll
får åberopas, saknar betydelse i förevarande sammanhang. Det var
nämligen inte utsagorna av polismännen i det äldsta brottmålet som aklagaren
åberopade såsom bevisning i stämningsansökningarna avseende de nu ifrågavarande
målen. Vad som åberopades var vittnesförhör med dem i dessa mål, vilket skulle
ha gett de tilltalade tillfälle att ställa frågor till dem. Att rättens ordförande med
åklagaren överenskommit om att vittnesbevisningen skulle förebringas genom
protokollsutdrag från det tidigare brottmålet inverkar ej på det sagda. Det må
tilläggas att i omedelbar anslutning till uttalandet i kommentaren hänvisning
göres till 35: 13 RB angående förnyat upptagande vid huvudförhandling av sådan
utsaga som det är fråga om i uttalandet.

Enligt den grundläggande regeln om bevisomedelbarhet i 35: 8 RB, som är
tvingande rätt, skulle således vittnesförhör med polismännen i nu ifrågavarande
mål om möjligt ha hållits vid huvudförhandling i dem.

På grund av det sagda måste det alltså anses ha stått i strid med 35: 8 RB att
vittnesförhör inte hölls vid varje huvudförhandling, vari rättsförfarandet uppdelats.
Det tillämpade förfaringssättet beträffande bevisningen var betänkligt även från en
annan synpunkt. Det överlämnades nämligen härigenom till de tilltalade att avgöra
om polismännen skulle inkallas eller ej. De tilltalade hade därvid att själva överväga
å ena sidan värdet att få höra polismännen och ställa frågor till dem samt å
andra sidan den tidsutdräkt som blev aktuell och den extra kostnad som enligt
huvudregeln i 31: 1 RB om rättegångskostnader skulle åsamkas de tilltalade för
ersättning till vittnena i händelse av fällande dom.

Med hänsyn till vad sålunda angivits om vittnesbevisningens upptagande var det
erforderligt med vittnesförhör i varje avsnitt, vari rättsförfarandet enligt det förut
anförda måste uppdelas. För att tillgodose det uppenbara intresset av att upprepade
vittnesförhör hölls vid så få tillfällen som möjligt var det angeläget att söka
begränsa antalet avsnitt så långt det lät sig göra med samtidigt beaktande av förenämnda
strävande att genomföra förhandlingarna i god ordning genom att hålla

antalet tilltalade i varje avsnitt nere. Det förefaller även naturligt att genomförandet
av avsnitten i möjligaste mån koncentrerades i tiden så att de inte utspreds på
en längre tidsrymd. Vid rättegångstillfället den 26 mars 1968 genomfördes förhandling
med elva tilltalade. Det synes därför ha varit möjligt och lämpligt att
uppdela förfarandet beträffande de åttio tilltalade på högst ett tiotal rättegångstillfällen.
Vid varje tillfälle kunde, såsom den 26 mars, de tilltalade först ha hörts
successivt i grupper och förhandlingen därefter ha fortsatt med samtliga samtidigt
närvarande från och med vittnesförhören. Med en uppdelning av förfarandet på
ett tiotal rättegångstillfällen torde hela förfarandet ha kunnat slutföras inom
loppet av några veckor.

Genom att förfarandet uppdelats så att varje avsnitt utgjorde en avslutad huvudförhandling
för sig har dom kommit att meddelas i anslutning till varje sådan
huvudförhandling. Häremot finns i och för sig inte något att erinra, eftersom bestämmelsen
i 30: 7 RB om meddelande av dom bygger på principen att dom skall
meddelas så snart ske kan efter det huvudförhandling ägt rum och att anstånd
med meddelandet får förekomma endast om det finnes oundgängligen erforderligt.
Den omständigheten att domar sålunda meddelats successivt har emellertid uppenbarligen
bidragit till att tilltalade som fått sin sak prövad senare än andra känt
sig dömda på förhand. Ehuru egentligt fog saknats för sådana känslor, enär
självfallet varje tilltalads ansvar noggrant prövades för sig, kan man inte helt
bortse från att sådana irrationella känslor kunnat uppstå. För att undvika att tidigare
domar gav upphov härtill synes enligt min mening den uppdelning av förfarandet
i avsnitt, som jag förut förslagsvis angivit, ha kunnat ske inom en enda
huvudförhandlings ram och gemensam dom kunnat efter förhandlingens slut meddelas
på en gång för samtliga tilltalade som nåtts med delgivning av kallelse till
förhandlingen.

Spörsmål rörande fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande

J. väckte enskilt åtal och talan om skadestånd mot bl. a. IN. IN. beviljades fri
rättegång i målet och R. förordnades som biträde enligt lagen om fri rättegång
åt IN. Sedan första inställelse ägt rum begärde J. att »målet i dess helhet» skulle
avskrivas. Svarandena hade ingen erinran häremot, men R. yrkade ersättning av
allmänna medel för sitt åt IN. lämnade biträde. Utan att bereda J. tillfälle att yttra
sig över ersättningsyrkandet avskrev häradsrätten målet, tillerkände R. ersättning
med yrkat belopp samt förpliktade J. att återgälda statsverket beloppet.

Angående biträdesförordnandet anförde JO Henkow:

Av 5 § lagen om fri rättegång framgår att biträde enligt denna lag ej skall förordnas
för misstänkt i brottmål utan att för sådan part skall beträffande biträde
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare.

Häradsrätten skulle alltså rätteligen ha förordnat R. till offentlig försvarare för
IN. i stället för som skett till biträde enligt lagen om fri rättegång.

Det felaktiga förordnandet har emellertid ej inverkat på frågan om återbetalningsskyldigheten
till statsverket. Även om R. varit förordnad som offentlig försvarare
för IN. skulle J. ha ålagts ersätta statsverket vad av allmänna medel utgått
till R. (NJA 1968 s. 70). Däremot hade IN., om häradsrätten förordnat R. som
offentlig försvarare, aldrig behövt löpa någon risk att återgälda statsverket kostnaden
för försvaret, vilken risk nu föreligger för den händelse att IN. efter rätte -

gångens avslutande skulle komma i sådan ekonomisk ställning som angives i 13 §
lagen om fri rättegång och det visats att kostnaden inte kunnat uttagas av J.

Rörande kommunikationsfrågan uttalades i en inom JO-expeditionen upprättad
promemoria bl. a. följande:

Som en följd av att rättspraxis (NJA 1962 s. 540, jämför NJA 1958 s. 87)
numera synes acceptera fullföljdsrätt för part som ålagts återbetalningsskyldighet
till statsverket beträffande beslut varigenom biträde enligt lagen om fri rättegång
tillerkänts ersättning torde kommunikation böra ske av biträdets yrkande om ersättning
av statsverket. Partens intresse av att erhålla del av dylikt yrkande måste, då
fråga är om återkallelse av talan, bedömas även med hänsyn till att hans återbetalningsskyldighet
i sådant fall ej är obligatorisk såsom framgår av 18 kap. 5 § RB.
För den part som drabbas av återbetalningsskyldighet skulle det för övrigt framstå
som egendomligt och inkonsekvent om han i detta hänseende skulle komma i
sämre ställning än om motparten ej haft fri rättegång i målet.

JO Henkow fann emellertid vid ärendets avgörande att underlåtenheten att kommunicera
det framställda ersättningsyrkandet med J. ej kunde läggas vederbörande
till last som tjänstefel.

Utformningen av beslut om avvisande av talan

I mål om skadestånd p. g. a. tryckfrihetsbrott avvisades kärandens talan efter
huvudförhandling. Beslutet, som intogs i huvudförhandlingsprotokollet, har, då
förordnanden om ersättningar och besvärshänvisningen uteslutes, följande lydelse:

Rådhusrätten finner med tillämpning av bestämmelsen i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
att ifrågavarande meddelande är att anse som annons samt att av
dennas innehåll icke omedelbart framgår att ansvar för tryckfrihetsbrott kan ifrågakomma.
Kärandenas anspråk kan vid sådant förhållande icke bli föremål för
prövning i den för rättegången i tryckfrihetsmål stadgade ordningen, varför kärandenas
talan avvisas.

Efter att ha hänvisat till stadgandena i 17 kap. 7 §, 10 § och 12 § rättegångsbalken
samt till vad processlagberedningen uttalat i motiven till nämnda lagrum
(se NJA II 1943 s. 221) anförde ställföreträdande JO Petrén följande:

Slutliga beslut om avskrivning av mål och ärenden torde i allmänhet vara av så
enkel beskaffenhet, att de kan göras kortfattade och intagas i protokollet från det
tillfälle, då beslutet fattas. Vad åter gäller slutligt beslut varigenom väckt talan
avvisas är läget ofta annorlunda. Sådana avgöranden föranledes vanligen av att
rättegängshinder av något slag föreligger. Ett konstaterande av att så är fallet är
ej sällan resultatet av en ingående prövning av mången gång svårbedömda rättsliga
spörsmål. Ett slutligt beslut om avvisning får i dylika fall anses vara i nu förevarande
formella hänseenden likvärdigt med en dom, vari det omtvistade blivit föremål
för prövning i sak. Det ter sig självfallet att sådant avvisningsbeslut ges samma
utformning som en dom.

I det föreliggande skadeståndsmålet var spörsmålet om avvisning avhängigt av
tillämpningen av vissa tryckfrihetsprocessuella regler. Viss bevisupptagning skedde
till belysning av denna fråga.

E”llgt. mitt förmenande — en uppfattning som rådhusrätten numera synes dela

ci orc,''gger har tämligen klart fall, då »frågans beskaffenhet» fordrat att det
slutliga beslutet avfattas och uppsattes som en dom.

Tillhandahållande av dom

Vid huvudförhandling i rådhusrätt beslöts att dom i målet skulle meddelas genom
att hallas tillgänglig den 5 december 1968. Domen, som är dagtecknad den 5 december
1968, har emellertid inte varit färdigställd och utskriven denna dag och
troligen ej förrän den 19 eller 20 december 1968.

Om anledningen härtill uppgav rättens ordförande i målet J. bl. a., att han på
grund av stor arbetsbörda och brist på sekreterarhjälp ej hunnit färdigställa domen
till utsatt dag, men att utgången i målet då varit bestämd efter enskild överläggning.
Han anförde därtill bl. a. följande:

Vid valet mellan att lata meddela parterna att dom skulle komma att meddelas
senare eller att endast lata besked om domslutet finnas tillgängligt på kansliet valde
jag det senare alternativet for att de båda tilltalade icke skulle behöva sväva i ovisshet
om utgången av ansvarsfrågan ytterligare någon tid. Jag lät därför meddela

^°8un aV fa et !ormodllgcn 1 form av koncept till domslut den 5 decemer
1968 Det har också inhämtats från kansliet att domslutet antecknats i där förd
minnesbok. Parterna kunde således ringa till rådhusrätten och där få reda
utgången av målet.

JO Lundvik anförde härom:

1 17 § första stycket tredje punkten expeditionskungörelsen föreskrives, att om
7?™ TSaS gen°m att hallas tillgänglig på rättens kansli, expeditionen skall
tillhandahallas nar domen meddelas. Något undantag från denna föreskrift har ei
medgivits (jfr däremot vad som i fjärde stycket av samma paragraf stadgas om
andra fall). Moter pa grund av oförutsedda omständigheter hinder mot att meddela
dom pa utsatt dag, kan rätten förordna om senare dag för domens meddelande,
varom parterna givetvis bör underrättas. Denna utväg — som bl. a. medför att
vadetiden forskjuts — har dock ej valts i förevarande fall.

Av utredningen i ärendet framgår att domen inte varit färdigställd och underskriven
pa utsatt dag och troligen icke förrän den 19 eller 20 december 1968.

slitsa förfarit på ett klart felaktigt sätt. Hans dröjsmål med domens färdigställande
i förening med att han icke uppsköt dagen för domens meddelande har
åtminstone bidragit till att målsäganden R. icke fick vetskap om domen före vadetidens
utgång. Ehuru J:s förfarande är anmärkningsvärt finner jag mig dock —
med hansyn till att han var relativt orutinerad och därjämte hade stor arbetsbörda
— kunna lata bero vid en erinran om vikten av att gällande expeditionsbestäm -

Felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då värnpliktig förpliktats utgiva ersättning
för hans hämtande till militärtjänstgöring

I ett den 21 januari 1969 dagtecknat yttrande som försvarets civilförvaltning
avgav i ett hos JO anhängigt ärende anfördes bl. a.:

Civilförvaltningen ville fästa JO:s uppmärksamhet på följande i nämnda ärende
inte aktuella problem. Då kronan i rättegång yrkar ersättning för någons hämtande
till militärtjänstgöring, vilket yrkande så gott som undantagslöst framställes av
åklagaren, förpliktar domstolarna i allmänhet den tilltalade att utge ersättning till
»Kungl. Maj:t och Kronans- eller till »statsverket», även om civilförvaltningen
uppträtt som målsägande och i sådan egenskap erhåller domsutskrift. Dubbelbevakning
av kronans "fordringar sker ibland genom att länsstyrelse söker verkställighet
för belopp som avser hämtningskostnader. Detsamma gäller vissa mindre
skadestånd som tillerkänts »kronan» efter yrkande, som åklagare framställt på
begäran av militärt förband och vilka belopp skulle ha indrivits av civilförvaltningen,
eftersom de bestritts av anslag från IV huvudtiteln.

Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades en promemoria, vari framhölls
följande:

Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall då i mål, vari åklagare för talan, den
tilltalade dömes för brottet, denne till statsverket återgälda statsverkets kostnad för
hans hämtande till rätten. Enligt 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol skall när någon av domstol förpliktas
att till statsverket återgälda ersättning som i samband med rättegång utgått av allmänna
medel inom två veckor från det beslutet därom vunnit laga kraft bevis, innehållande
de uppgifter som erfordras för verkställighet av beslutet, översändas till
länsstyrelsen i den ort där den förpliktade är bosatt. Till nämnda bevis användes
blanketten »Bevis till länsstyrelse om återbetalningsskyldighet till statsverket» (DV
483/1 och DV 483/2). Kostnad för någons hämtande till militärtjänstgöring utgör
inte sådan kostnad som avses i ovannämnda kungörelse. Utdömd ersättning för
hämtningskostnad bevakas av bevakaren vid vederbörande förband; om betalning
inte sker inom viss tid skall dock bevakaren överlämna ärendet till försvarets civilförvaltning
(se Föreskrifter och Anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål
m. m., AFSE, kap. 6 och 8). Av civilförvaltningen påtalade fel beträffande
kostnader för hämtning till militärtjänstgöring torde uppstå genom att domstolarna
i ovannämnda bevis upptager sådana kostnader.

I yttrande över promemorian anförde Föreningen Sveriges Häradshövdingar och
Stadsdomare bl. a.:

Såsom av den i ärendet upprättade promemorian framgår skall dom, varigenom
värnpliktig ålagts att utgiva ersättning för förpassningskostnader för hans hämtande
till värnpliktstjänstgöring, befordras till verkställighet genom försvarets civilförvaltning
i den ordning som gäller för dom i tvistemål, inte genom länsstyrelsen enligt
»bevis om återbetalningsskyldighet till statsverket» eller genom anteckning i saköreslängd.
Detsamma gäller skadestånd, som utdömes i militära mål.

Föreningen förklarade sig vidare vara villig att medverka till särskild information
om spörsmålet genom att intaga påminnelse därom i den av föreningen utgivna
domstolskalendern.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow.

Såsom föreningen anfört torde lämplig information till expeditionspersonalen
vara till fyllest för att förebygga felaktigheter av ifrågavarande slag.

Då föreningen erbjudit sig att lämna sådan information genom domstolskalendern,
finner jag ej skäl företaga vidare åtgärd i ärendet.

Rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling

Sedan förundersökning inletts mot H. som misstänkt för falskdeklaration ingav
åklagaren på förmiddagen den 3 maj 1968 till vederbörande underrätt en framställning
om kvarstad å så mycket av H:s lösa egendom som svarade mot böter
eller straffskatt, eller 80 000 kronor. Kvarstadsförhandling utsattes till klockan
14.00 samma dag och offentlig försvarare förordnades för H. Enligt delgivningsbevis
delgavs H. kallelse till förhandlingen klockan 13.12. H. inställde sig ej vid
förhandlingen som hölls mellan klockan 14.00 och 14.55. I beslut avkunnat vid
förhandlingens slut bifölls kvarstadsyrkandet.

Ställföreträdande JO Thyresson anförde rörande underrättens handläggning:

Av 26 kap. 2 § sista stycket RB framgår att, när fråga om kvarstad väckes i
brottmål, förhandling skall äga rum inför rätten så snart ske kan. Förutsättning
för kvarstad är enligt 1 § nämnda kapitel dels skälig misstanke om brott — vilket
som helst — dels fara för att den misstänkte genom att avvika eller genom att
undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala det som kan
komma att utdömas. Är fara i dröjsmål må rätten enligt 2 § sista stycket samma
kapitel omedelbart bevilja kvarstad att gälla till dess annorlunda förordnas. Av
sistnämnda lagrum jämfört med 24 kap. 17 § RB framgår vidare att, om den
misstänkte kallats till förhandlingen eller anledning förekommer att han avvikit
eller eljest håller sig undan, hans utevaro ej utgör hinder för förhandlingen.

I 32 kap. 1 § RB stadgas att när part eller annan enligt rättens beslut skall infinna
sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt
rådrum därtill. Enligt 3 § samma kapitel skall rätten utsätta ny tid, om det visar sig
att den förelagda ej erhållit skäligt rådrum. Vad nu sagts gäller oavsett om målet
eller ärendet i och för sig kan avgöras trots partens utevaro. Givetvis måste frågan
om vad som skall anses vara skäligt rådrum bedömas olika från fall till fall beroende
på sakens mer eller mindre brådskande och invecklade natur.

H. delgavs inte kallelse till kvarstadsförhandlingen förrän kl. 13.12 samma dag
som förhandlingen ägde rum, alltså mindre än en timme innan denna började kl.
14.00. Även om, såsom framgår av det förut anförda, kvarstadsyrkande skall
handläggas med skyndsamhet, måste delgivningen av kallelsen med H. anses ha
skett för sent för att han skulle ha haft det skäliga rådrum som omständigheterna
krävt. Förhandlingen borde därför ej ha ägt rum å den utsatta tiden. Då H. ej
kom tillstädes, hade åklagaren naturligtvis kunnat yrka att rätten måtte förordna
interimistiskt om kvarstaden. Förutsättning för bifall till ett sådan yrkande är
dock att fara i dröjsmål föreligger, vilket — såvitt handlingarna i ärendet utvisar
— inte direkt prövades i förevarande fall.

Tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens företeende

Rörande ensamdomares kompetens att handlägga ärenden om dylika tillstånd
uttalade ställföreträdande JO Thyresson — sedan han redogjort för institutets bakgrund
och vad som i olika förarbeten uttalats därom — följande:

I beaktande av vad processlagberedningen anförde i motiven till föreskriften om
behörighet för ensamdomare att vidtaga förberedande åtgärder i ärende som eljest
ligger utanför hans behörighet synes det mig befogat att i ärende om tillstånd till
inteckningsdödning — till skillnad från vad som är fallet i vanligt mortifikations -

ärende — anse beslutet om utfärdande av offentlig stämning såsom en på formell
prövning grundad förberedande åtgärd som kan företagas av ensamdomare.

Däremot torde med nu gällande lagstiftning det slutliga avgörandet ej i någotdera
fallet kunna fattas annat än av fullsutten rådhusrätt respektive häradsrätt med
nämnd.

Ärende om tillstånd jämlikt 19 kap. 13 § ärvdabalken

I ett ärende vari klagomål riktats mot rådhusrätt för dröjsmål med avgörande
av ärende angående tillstånd för boutredningsman att försälja dödsbos fasta egendom
uttalade JO Lundvik:

Det ligger i sakens natur att ett ärende angående rättens tillstånd till försäljning
av dödsbos fasta egendom skall handläggas skyndsamt. Det är sålunda i allmänhet
angeläget för såväl dödsbodelägarna som övriga till dödsboet anknytande intressen
att boet utan onödig tidsutdräkt beredes för avveckling. Förvaltningsåtgärder i
detta syfte bör därför inte uppehållas genom dröjsmål från rättens sida med prövning
av därtill anslutande tillståndsärenden. Det förhållandet att ingen handläggningsåtgärd
vidtogs under tiden den 24 oktober 1967—21 mars 1968 måste ur
denna synpunkt bedömas som otillfredsställande.

Prövning av sökandens uppgifter i ansökan om betalningsföreläggande

H. yrkade i eget namn föreläggande för en person att till honom utgiva visst
belopp samt angav som grund för yrkandet att den sökte ej erlagt betalning för
prenumeration å viss angiven tidning. H. förelädes att styrka sin behörighet att
företräda tidningen vid äventyr att hans ansökan eljest kunde komma att avvisas.
Då H. ej efterkom föreläggandet avvisades ansökningen. JO Thyresson yttrade
vid ärendets avgörande:

H. har i sin ansökan om betalningsföreläggande angivit sig själv som borgenär.
Det ankommer inte på domstolen att självmant ingå i prövning på riktigheten av
ett sådant påstående. (Saken har varit föremål för bedömande bl. a. av Svea
hovrätt i två ej publicerade fall, nämligen hovrättens beslut nr I:Ö 6/1965 meddelat
den 25 februari 1965 och hovrättens beslut nr Ea I:Ö 20/1966 meddelat den
27 juni 1967.) Förfarandet att med frångående av ansökningens uppgift om borgenär
infordra bevis om behörighet att företräda annat som borgenär förmodat rättssubjekt
har därför varit felaktigt och avvisandet av H:s ansökan saknar således
laga grund.

Kvarliållande av fullmakt i mål om betalningsföreläggande

Klagomål över att en häradsrätt i mål om betalningsföreläggande plägade kvarhålla
den fullmakt som åberopats i målet föranledde JO Lundvik att i skrivelse
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet anföra följande:

Enligt min mening framstår det som mindre tillfredsställande, att praxis på
förevarande punkt är oenhetlig. Det stora flertalet domstolar torde icke kräva, att
fullmakt i original eller avskrift kvarligger hos domstolen sedan s. k. slutbevis
meddelats i mål om betalningsföreläggande. Med hänsyn till att själva ansöknings -

handlingen eller avskrift därav icke kvarligger hos domstolen i sådant mål framstår
det också för mig som föga meningsfullt att fordra att fullmakten skall kvarligga.

Efter att ha anmärkt att gällande författning lämnade stöd för ståndpunkten att
det ej vore fel att kräva att fullmakt eller avskrift därav skulle kvarligga fortsatte JO
Lundvik:

För att åstadkomma enhetlighet i praxis synes avfattningen av 2 § kungörelsen
av den 26 september 1947 om dagbok och aktbildning i mål om lagsökning och
betalningsföreläggande lämpligen böra jämkas.

Enligt vad jag inhämtat torde fråga om vissa ändringar i reglerna om betalningsföreläggande
bli aktuell i justitiedepartementet under innevarande år. Eventuella
jämkningar i nyssberörda författningsrum synes kunna genomföras i samband
härmed.

Hämtning av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen

Interimsförvaltare hade, under påstående att konkursgäldenären undandrog sig
allt samarbete, hos konkursdomaren hemställt om gäldenärens hämtande till sammanträde
med honom. På grund av vad som förekommit i ärendet fann JO Henkow
anledning påpeka följande:

Med hänsyn till konkursförvaltares skyldighet att så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo samt förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet är det
angeläget att en framställning jämlikt 94 § konkurslagen blir behandlad utan onödigt
dröjsmål. I detta lagrum avsedda tvångsmedel, hämtning och häkte, är emellertid
så ingripande för den därav berörde att beslut i anledning av framställningen
såvitt möjligt torde böra fattas först sedan denne fått tillfälle att yttra sig. I den
män ej framställningen kräver komplettering måste därför konkursdomaren i regel
inleda handläggningen med att låta gäldenären få del av framställningen med föreläggande
att inom viss kort tid avge yttrande (jfr 3 och 4 §§ lagen om handläggning
av domstolsärenden).

Inregistrering av bouppteckningar

Vid inspektion av Stockholms rådhusrätt iakttog JO Lundvik följande:

Granskningen av bouppteckningsprotokollet gav vid handen, att rådhusrätten
tydligen med stor noggrannhet granskade bouppteckningarnas tillgångs- och skuldposter.
Med stor konsekvens ströks skuldposter, som bedömdes icke avdragsgilla.
Detta gällde även belopp som icke var större än — för att nämna några exempel
— 130, 200 eller 250 kronor. Den omständigheten, att behållningen ändock icke
steg till skattepliktigt belopp, syntes vara utan varje betydelse härvidlag. I ett fall
(från 1964) iakttogs, att rådhusrätten noterat att viss uppgiven skuldpost borde
utgå i följd varav bristen i boet rätteligen endast var så och så stor.

Vad sålunda och i övrigt framkommit rörande bouppteckningars inregistrerande
föranledde JO Lundvik att till protokollet anteckna följande:

Utan tvivel nedläggs här ett nitiskt och plikttroget arbete som ger ett i många
hänseenden utmärkt resultat. Man kan dock icke frigöra sig från intrycket, att

3 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

perfektionismen drivs ondödigt långt, särskilt när det gäller bouppteckningar som
under alla förhållanden icke kan föranleda uttagande av arvsskatt. Om någon förenkling
bär kunde göras men i gengäld ansträngningarna sättas in på att förkorta
handläggningstidema — vilka enligt JO:s mening är för långa — vore det bra. Här
finns enligt JO:s mening ett gott arbetsfält för den rationaliseringsverksamhet som
förekommer inom rådhusrätten.

Anteckning av tidpunkten för beställning av expedition

Ställföreträdande JO Petrén uttalade i ett ärende rörande detta spörsmål
följande:

Uppenbart är att, för att den i 19 § expeditionskungörelsen angivna tiden för
expedition, som på begäran utfärdas för annan än part, skall kunna iakttagas, det
måste krävas att anteckning göres beträffande tidpunkten för beställningen. Det
måste anses som otillfredsställande att klart besked icke kan ges i sådant hänseende.
Åtgärder synes böra vidtas till säkerställande av att vederbörande befattningshavare
har fullt klart för sig när expedition skall vara färdigställd för att tillhandahållas
den som begärt expeditionen.

Rådrum för anmälan av enskilt anspråk

P. häktades den 22 november 1968. Ansökan om stämning ingavs den 29 november
1968 och stämning utfärdades samma dag. Huvudförhandling hölls den 2
december 1968. Målsäganden A., som under förundersökningen hemställt att åklagaren
skulle föra hans talan om enskilt anspråk men ej kunnat precisera beloppen,
mottog den 29 november 1968 från åklagaren en underrättelse om att ansökan om
stämning samma dag skulle ingivas mot P. som var häktad och att yrkanden om
enskilt anspråk borde omgående i skrift framställas till rätten. A. klagade över att
han ej fått tillräcklig tid på sig att inkomma med sina skadeståndsanspråk. JO
Henkow anförde i sitt beslut följande.

Enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) är åklagare på målsägandes begäran
skyldig att i samband med åtal förbereda och utföra även målsägandens talan, om
det kan ske utan olägenhet och dennes anspråk ej befinnes obefogat. Vill målsäganden
att anspråket upptages i samband med åtalet, åligger det honom att till
undersökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter
varå det grundas.

Enär A, ej under förundersökningen anmält bestämt yrkande om anspråk i anledning
av ifrågavarande bedrägeribrott, kan det ej anses ha ålegat åklagaren att
utföra målsägandetalan för A:s räkning. Åklagaren har emellertid tillställt A.
en särskild underrättelse, av vilken framgår att P. var häktad i målet och att
eventuellt anspråk från A:s sida omgående skulle skriftligen tillställas rådhusrätten.

När ett brottmål skall företagas till huvudförhandling bestämmes av rätten, som
också kallar parterna till förhandlingen. Målsägande skall emellertid enligt 45 kap.
15 § RB kallas endast om han biträder åtalet eller eljest för talan jämte åklagaren
eller om han skall höras i anledning av åtalet. Någon skyldighet att i ett fall som

förevarande underrätta målsäganden om tid för huvudförhandling i målet föreligger
således ej.

Det må slutligen framhållas att, då den misstänkte är häktad, det åligger såväl
åklagaren som rätten att iakttaga skyndsamhet. Åklagaren var i förevarande fall
skyldig att väcka åtalet senast den 29 november 1968, och huvudförhandling skall,
enligt 45 kap. 14 § RE, regelmässigt hållas inom en vecka från den dag då stämningsansökningen
inkom till rätten.

Med hänsyn till vad här förut upptagits finner jag anmärkning ej kunna riktas
mot vare sig åklagarens eller rådhusrättens handläggning av förevarande mål såvitt
nu är i fråga.

Förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående kallelse och för husrannsakan En

person, H., klagade över att han vid visst tillfälle utan föregående kallelse
hämtats till polisförhör samt över att husrannsakan företagits hos honom efter förhöret.
Vederbörande Undersökningsledare uppgav i yttrande över klagomålen, att
besluten om de klandrade åtgärderna grundats på att H. varit skäligen misstänkt
för tillgreppsbrott. JO Henkow anförde — sedan han uttalat tvekan om det berättigade
att anse H. skäligen misstänkt och i detta sammanhang påpekat att H. efter
vad förhörsprotokollet utvisade ej jämlikt 23 kap. 18 § rättegångsbalken delgivits
misstanke om brott — följande:

Även om H. ansetts skäligen misstänkt för brotten har emellertid därmed inte
varit klart att han utan föregående kallelse kunde hämtas till förhör. Av bestämmelserna
i 23 kap. 7 § rättegångsbalken framgår att ett villkor för hämtning är att det
skäligen kan befaras att vederbörande ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle försvåra utredningen. Med hänsyn till att förhöret hölls mer än
en månad efter det brotten begåtts synes sådan farhåga inte utan vidare ha varit
motiverad, och det har ej åberopats någon särskild omständighet i detta hänseende.
I detta läge och då misstanken för brotten under alla förhållanden måste anses
svagt grundad, borde det ha framstått som naturligt och nödvändigt att inhämta
upplysningar om H:s person. Därest så skett torde, på grundval av de tydligen först
senare i förundersökningshandlingarna införda uppgifterna om att hos polisen i
hans hemort intet ofördelaktigt var känt om honom och att han innehade flera
fackliga och kommunala uppdrag, ha insetts att det ej var befogat att utan föregående
kallelse hämta honom till förhör.

Vad angår husrannsakan är det väl i och för sig tillräckligt att den hos vilken
åtgärden vidtages skäligen kan misstänkas för brottet. Förhören med H. och hans
hustru ägde emellertid rum, såsom ock rätteligen skolat ske, före husrannsakningen,
och vid bedömningen av om skälig misstanke för brotten förelåg måste alltså
beaktas även vad som framkommit vid förhören. De uppgifter makarna H. lämnat
bekräftade inte den misstanke om brott som dessförinnan möjligen kunnat hysas
utan visade enligt min mening tvärtom att misstanken saknade erforderligt stöd.

Polismyndighets åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd

När söndagen den 19 oktober 1969 i Stockholms centrum genomfördes en
demonstration, för vilken polismyndighetens tillstånd ej sökts, stoppade polismyndigheten
inte denna utan beredde i stället väg för den. Häröver klagade en person

hos JO under framhållande av att laglydiga medborgare hindrats att utnyttja
stadens gatumark och att polisen försvarat demonstranternas olagliga rättsanspråk
mot laglydiga personers rättigheter. JO Lund vik förklarade följande.

Enligt 3 § lagen om allmänna sammankomster må allmän sammankomst inte
utan polismyndighetens tillstånd hållas på gata, torg, park m. fl. i lagrummet angivna
platser.

I 10 § samma lag stadgas, såvitt nu är i fråga, att polismyndigheten^ äger inställa
eller upplösa allmän sammankomst om vid denna förekommer något som
strider mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga
fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de
tillstädesvarande.

Det måste sålunda föreligga mycket starka skäl innan polismyndigheten äger
upplösa en allmän sammankomst. Enbart den omständigheten att sammankomster
genomförs utan polismyndighetens tillstånd är icke tillräcklig för upplösning. Upplösning
på grund av oordning eller fara för de tillstädesvarande får endast ske när
det är fråga om svårare oordning eller avsevärd fara. För att understryka vikten av
att upplösning inte beordras annat än i verkligt allvarliga situationer har vidare
föreskrivits, att upplösning får ske först sedan andra åtgärder visat sig otillräckliga.

Polismans skyldighet att legitimera sig

I klagoärende mot en polisman för det denne ej legitimerat sig vid en trafikkontroll
anförde ställföreträdande JO Thyresson.

Av utredningen framgår följande. Ifrågavarande polisman — förste polisassistenten
Kurt Andersson — var vid ingripandet mot G. klädd i uniform (overall
med axelklaffar och båtmössa med polisemblem), hade en besiktningsbricka fastsatt
i brösthöjd på overallens vänstra sida och var försedd med vitt koppel med
pistol och hölster. Ytterligare två likadant klädda och utrustade polismän uppehöll
sig vid stoppstället, där en svart-vit tjänstebil med texten »Polis» var parkerad. Till
svar på G:s begäran om legitimation uppgav Andersson sitt namn och sin tjänstetitel
samt telefonnummer till länstrafikgruppens expedition där uppgifterna kunde
kontrolleras.

G. begagnade sig inte av denna möjlighet att kontrollera Anderssons uppgifter.

På grund av de förhållanden som enligt det anförda förelåg vid förevarande
tillfälle har G. inte haft rimlig anledning att ifrågasätta Anderssons egenskap av
polisman med behörighet att utöva trafikkontroll. Det kan därför inte anses ha
brustit något i Anderssons legitimation för tjänsteutövningen.

Det må tilläggas att enligt 9 § 2 mom. rikspolisstyrelsens provisoriska föreskrifter
den 28 december 1964 om polisens utrustning varje polisman skall vara
försedd med polisbricka och att enligt Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen
1967: 23 nr 203 tjänstekort bör utfärdas för samtliga polismän. Om det är
erforderligt kan således varje polisman regelmässigt genom företeende av polisbricka
och tjänstekort styrka sin egenskap av polisman och sin identitet.

Visitering av häktade, anhållna m. fl.

Sedan två intagna på Säters sjukhus rymt, hade de gripits av polisen och förts
till polisstationen, där de visiterats. Den polisman som verkställde visitationen hade

inte uppmärksammat två moraknivar som den ene av dem hade i sina stövlar. Sedan
saken anmälts till JO, verkställdes utredning genom polismästaren och inhämtades
yttrande från rikspolisstyrelsen. JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande följande
allmänna synpunkter på visitering.

Ändamålet med visitering av häktad eller eljest omhändertagen är att kontrollera
att den omhändertagne inte innehar föremål, med vilka han kan skada sig
själv eller annan eller eljest äventyra ordningen och säkerheten på förvaringsplatsen.
Jag delar rikspolisstyrelsens mening att visiteringen måste bli beroende av de
omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Jag delar även rikspolisstyrelsens
uppfattning att en förutsättning för att med säkerhet upptäcka föremål som en
omhändertagen döljer i skor och andra klädespersedlar är att klädesplagget tages av
och undersökes. Såsom styrelsen framhållit skulle sådana åtgärder i flertalet fall
stå i uppenbart motsatsförhållande till föreskrifterna om hänsyn till den omhändertagne.

Polismästaren har med instämmande av den för visitationen ansvarige polismannen
förklarat, att det inte är vanligt att vid visitering den omhändertagnes fotbeklädnad
undersöks annat än i speciella fall. Polismästaren har likväl betecknat
visitationen som bristfällig, vilket även polismannen synes anse. Jag delar denna
uppfattning. Även om enligt praxis fotbeklädnad endast undersöks i speciella fall
— varmed väl avses att skodonen normalt inte avtages — bör vid en med tillbörlig
noggrannhet utförd visitering så stora föremål som moraknivar uppmärksammas.
Om det skulle anses godtagbart att i kläder eller skodon dolda föremål av denna
karaktär inte upptäcks, synes det meningslöst att över huvud taget verkställa
visitation.

Kvarhållande för förhör mer än sex timmar samt husrannsakan enligt 28:1 RB
eller undersökning enligt 28:10 RB

Sedan S. anfört klagomål över åtgärder under en polisutredning och utredning
införskaffats från polismästaren, uttalade JO Henkow bl. a.

Med uppgift att S. efter överenskommelse per telefon inställt sig på polishuset
i Jönköping den 15 mars 1967 klockan 15.00 har S. gjort gällande att han i strid
med 23 kap. 9 § rättegångsbalken ej fått lämna polishuset förrän efter klockan
22.00 samma dag.

Enligt första stycket i detta lagrum gäller att den, som inte är anhållen eller
häktad, ej är skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex timmar men att, om
det finnes vara av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig
för fortsatt förhör, han dock är skyldig att kvarstanna ytterligare sex
timmar.

Av utredningen i denna del framgår följande. S. hördes vid tillfället bl. a. rörande
sin åtkomst av en personbil med danskt registreringsnummer. Sedan han uppgivit
att han innehade en sådan bil i sitt garage och att han köpt bilen av släktingar i
Köpenhamn, vilkas namn han emellertid ej ville uppge, bedömdes det vara av
synnerlig vikt att höra hans hustru i saken. S. fick därför kvarstanna medan hans
hustru hördes av polisen i hans bostad. Därefter hördes S. på nytt. S. underrättades
därvid om att han var misstänkt för att ha tillgripit bilen som inte fanns i
garaget.

Förhöret med S. avslutades klockan 20.55. Förhörsledaren ansåg sig emellertid
inte kunna låta S. lämna polisstationen genast, enär han dessförinnan måste söka

efter bilen på en av S. uppgiven parkeringsplats och samråda med åklagaren om
eventuellt beslag på bilen. Då det bedömdes vara av synnerlig vikt att S. fanns
tillgänglig för ytterligare förhör, beslöt förhörsledaren att kvarhålla honom tills
klarhet vunnits om bilen och hur det skulle förfaras med denna. Så snart bilen anträffats
och undersökningsledaren förordnat om beslag på den, fick S. lämna
polisstationen. Klockan var då omkring 22.00.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner jag ej anmärkning kunna riktas
mot att förhörsledaren bedömt det vara av synnerlig vikt att S. var tillgänglig för
fortsatt förhör och att S. därför fick kvarstanna under angiven tid.

S. har hävdat att reglerna om husrannsakan åsidosatts vid tillfället i det att förhörsledaren
i samband med förhöret med hans hustru företagit husrannsakan i
hans garage.

I detta hänseende har förhörsledaren uppgivit i huvudsak: Med anledning av
att S. påstått att bilen i fråga fanns i garaget frågade han dennes hustru om han
fick se efter, vilka bilar som fanns däri. Hustrun lämnade tillstånd härtill. Den enda
åtgärd som utredningsmannen vidtog var att »se in» i garaget. Han konstaterade
då att bilen ej fanns i detta.

Polismästaren har i sitt yttrande anfört att garaget består av en friliggande äldre
träbyggnad, närmast att betrakta som ett skjul. Enligt polismästarens uppfattning
kunde åtgärden såsom förhörsledaren avsett betraktas som sådan undersökning
som avses i 28 kap. 10 § rättegångsbalken.

Föremål för husrannsakan är enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken hus, rum eller
slutet förvaringsställe. Förutsättningarna för husrannsakan och formerna därför
regleras ingående i samma 28 kap. Enligt 10 § i kapitlet äger emellertid undersökningsledaren
eller åklagaren så ock polisman utan hinder härav företaga undersökning
å annat ställe än i 1 § avses, även om det inte är tillgängligt för allmänheten.

Såvitt utredningen visar borde visserligen ifrågavarande åtgärd ha företagits i
form av husrannsakan och ej såsom undersökning enligt 28 kap. 10 § rättegångsbalken.
Eftersom polis jämlikt 28 kap. 5 § balken även utan särskilt förordnande
äger företaga husrannsakan då fara är i dröjsmål, finner jag emellertid med hänsyn
till omständigheterna att fel av beskaffenhet att föranleda ansvar ej blivit begånget
i nu ifrågavarande hänseende.

Val av tolk vid polisförhör med politisk flykting

Med bifogande av en tidningsartikel begärde en person JO:s utredning av ett
antal frågor rörande polisens anlitande av tolkar speciellt i ärenden angående
politiska flyktingar från Grekland. Efter att ha inhämtat yttrande från polismästaren
i Stockholm anförde JO Lundvik.

Frågan om vilka krav som måste ställas på de av domstolar och andra myndigheter
anlitade tolkarna särskilt i vad gäller kännedom om juridisk terminologi och
språkkunskaper i allmänhet har i tidigare ärenden varit föremål för JO:s uppmärksamhet.
Hänvisas kan till 1968 års ämbetsberättelse s. 48—53 samt till de
under innevarande år avgjorda ärendena nr 1514 och 1515/1968. Utredningen
i dessa ärenden gav vid handen att den ökande internationella samfärdseln på
senare år skapat problem för myndigheterna, särskilt i fråga om anskaffande av
tolkar för mera ovanliga språk. Det framgick emellertid också, att åtgärder vidtagits
för att möta den nya situationen, och ytterligare initiativ från JO:s sida ansågs
icke i något av ärendena påkallat.

I förevarande ärende har klagomålen däremot föranletts av farhågor för att

politiska flyktingar från Grekland skall utsättas för menliga åtgärder från sitt hemlands
sida med hjälp bland annat av tolkar anlitade av svensk myndighet.

Såsom alltid, när fråga är om förhör med flyktingar från länder med starka inre
motsättningar, får man icke frånse risken av att tolken kan utnyttja den inblick han
får på ett för den hörde menligt sätt. Det måste också kännas pinsamt och obehagligt
för den hörde, om tolken manifesterar en från denne starkt avvikande politisk
uppfattning. Dessa omständigheter måste den myndighet som utser tolken
hålla i minnet och söka träffa sitt personval så att nu antydda olägenheter icke
uppkommer.

Polismyndighets skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande av förundersökning I

ärende angående klagan över att den som anmält en stöld inte fått något
besked om resultatet av polisens utredning uttalade JO Lund vik.

Jämlikt 14 § förundersökningskungörelsen bör, då förundersökning nedlägges
eller beslut fattas att åtal ej skall väckas, underrättelse därom lämnas den som
hörts som skäligen misstänkt för brottet ävensom målsägande, vilken angivit brottet
eller anmält enskilt anspråk på grund av brottet. I ett tidigare ärende — nr 581/
1964 — har justitieombudsmannen Alfred Bexelius anslutit sig till ett uttalande av
riksåklagaren av innebörd att underrättelse såsom regel skall lämnas, då åklagare
meddelar beslut om nedläggande av förundersökning.

14 § förundersökningskungörelsen är tillämplig oavsett om beslutet om nedläggning
meddelas av åklagare eller av polismyndighet. I A-ordern den 23 april
1968 nr 427 GBA/1C för Stockholm har också föreskrivits, att underrättelse
skall lämnas varvid dock undantag gjorts för sådana fall, där förundersökningen
nedlagts med motiveringen »ej spaningsresultat». I dessa fall, där någon skäligen
misstänkt person över huvud ej finnes, har underrättelse till målsäganden bedömts
såsom ej påkallad. Nedläggningen i dessa fall skiljer sig även på det sättet från
åklagarbesluten, att förnyad spaning formlöst kan upptagas.

Även om en målsägandes möjligheter att vidtaga ytterligare åtgärder sedan
polisen spanat utan resultat i regel är ytterligt små, kan det otvivelaktigt hävdas,
att målsäganden har ett rimligt krav att bli underrättad om sakens utgång. Om ett
ärende redovisas under rubriken »Ej spaningsresultat» eller under rubriken »Brott
ej styrkt», kan vidare vara en omdömesfråga; i det med klagomålen avsedda fallet
utpekade målsäganden sålunda en person såsom misstänkt, men utredningsmannen
ansåg — på i och för sig godtagbara skäl — att skälig misstanke ej förelåg. De nu
angivna invändningarna till trots är det emellertid uppenbart, att behovet av underrättelse
i de här aktuella fallen är långt svagare än vid åklagares nedläggningsbeslut.
För egen del anser jag visserligen ur servicesynpunkt lämpligt att underrättelse
lämnas, men den praxis som utvecklats hos stockholmspolisen och preciserats
i den nämnda A-ordern kan icke betecknas som felaktig. Med hänsyn till det
för närvarande synnerligen ansträngda arbetsläget hos polisen kan man ej heller
bortse från den låt vara i varje särskilt fall obetydliga arbetsökning som vid ändring
av praxis skulle uppkomma i ett stort antal ärenden.

Formerna för efterforskning av persons adress

I anledning av uppdrag att verkställa delgivning med svaranden i ett antal tvistemål
verkställdes av den för uppdraget ansvarige polismannen efterforskningar

rörande svarandens adress. Bl. a. uppsökte han under pågående skollektion en 16-årig son till svaranden för att få upplysning om adressen. Beträffande denna åtgärd
anförde JO Lundvik, sedan saken anmälts till JO, bl. a. att det ligger i sakens
natur att polisen vid t. ex. efterforskning av en person för förhör bör bedriva sitt
spaningsarbete så att minsta möjliga uppmärksamhet åstadkommes och att obehag
för andra personer om möjligt undviks. Det är vidare givetvis önskvärt att såvitt
möjligt barn ej blir inblandade när det gäller åtgärder från polisens sida gentemot
föräldrarna och särskilt att så ej sker medan barnen befinner sig i skolan. Med
hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet kunde det emellertid
inte anses att polismannen handlat felaktigt.

Verkställighet av delgivning i offentlig lokal

I ärende angående klagomål mot stämningsman vid delgivningscentralen i Stockholm
för det han verkställt delgivning på försäkringskassans lokal anförde JO
Lundvik.

Av utredningen framgår, att stämningsmannen verkställde delgivningen sedan
han enligt överenskommelse fått meddelande från försäkringskassan att H. var där.
Denna överenskommelse träffades, sedan han förgäves sökt delgiva H. i bostaden
vid ett tiotal tillfällen tidigare under året.

Delgivningsuppdrag bör givetvis utföras med takt och grannlagenhet. I möjligaste
mån bör undvikas att den som sökes för delgivning utsättes för utomståendes
uppmärksamhet eller eljest åsamkas obehag. En stämningsman är emellertid skyldig
att efter förmåga verkställa erhållna delgivningsuppdrag även i sådana fall, där
den sökte håller sig undan eller av andra skäl är svåranträffbar. Att delgivningsförfarandet
fungerar är av grundläggande betydelse för bl. a. rättsväsendets funktion.
Det kan med hänsyn härtill icke föranleda någon erinran att stämningsman,
då delgivning i mera diskreta former misslyckats eller bedömes som utsiktslös,
skaffar sig kontakt med den sökte i samarbete med andra myndigheter och på
annan plats än i vederbörandes bostad.

II. Försvaret m. m.

Framställning angående militära haveriutredningar och viss ändring i luftfartslagen.

I en den 3 januari 1969 till Konungen avlåten skrift anförde JO Henkow
följande.

Den 15 november 1965 kolliderade två flygplan av typ A 32 Lansen ur Hälsinge
flygflottilj. Vid kollisionen, som inträffade omkring två mil nordost om Söderhamn,
störtade båda flygplanen i havet. Föraren och navigatören i det ena flygplanet
räddade sig genom fallskärmshopp medan föraren i det andra planet omkom.
Under haverikommissionens utredning av haveriet närvar dåvarande specialflygläkaren
Å. Hassler som observatör och utförde därjämte en del undersökningar
på egen hand. Kommissionen avgav rapport över haveriet den 29 mars 1966. Vid
rapporten fanns fogade en promemoria i anledning av haveriet samt en kommentar
till specialistuttalanden i rapporten.

I promemorian och kommentaren, som båda upprättats av Hassler, anfördes
följande.

Ifrågavarande utredning är bristfällig, främst i medicinskt och tekniskt avseende.
Den omkomne föraren hade tidigare lidit av flygneuros. Någon psykiatrisk eller
psykologisk utredning angående frågan huruvida neurosen inverkat på händelsetorloppet
har ej verkställts. En noggrann sådan undersökning skulle troligen ha
medfört en annan bedömning än den vartill kommissionens medicinske ledamot
ommit. Rättsmedicinsk obduktion företogs ej av den omkomne föraren. Därest
sadan obduktion utförts hade klarhet kunnat vinnas om föraren intagit medikamenter
eller alkohol, om han omkom vid kollisionen eller vid nedslaget i vattnet,
vilka skador som åsamkats honom vid kollisionen, vid nedslaget och vid bärgnmgen,
osv. Ej heller har de överlevandes skador behandlats i rapporten. Teknisktmedicinskt
samarbete, som förekommer mellan rättsläkare och brottsplatsutredare
forekom ej vid bärgningen av flygplansvraket med den omkomne. Då den medicinska
bedömningen av den omkomne därför ej kunde sättas i exakt relation till
hur han påträffades, blev den osäker. Vid den tekniska utredningen undersöktes
ej samtliga bärgade vrakdelar, varför rekonstruktionen av olyckan blev osäker.

Vid förhör inför haverikommissionen hade specialflygläkaren A. Frykholm, som
ursprungligen ingått i kommissionen som medicinsk ledamot, uppgivit:

Han utförde själv obduktion av den omkomne i avsikt att endast i grova drag
onentera sig om skadorna för att därigenom få en bild av hur kollisionen tillgått
Vid obduktionen fann han att döden förorsakats av de svåra skador för vilka
kroppen utsatts och att dessa skador sannolikt uppstått i samband med flygplanens
kollision. Eftersom det var klart att haveriet inträffat genom kollisionen var
fragan om föraren omkommit vid själva kollisionen eller senare ej av vital bety -

3* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

I en i haverikommissionens rapport ingående medicinsk rapport över haveriet
anförde flygläkaren av första graden W. von Döbeln, vilken den 15 februari 1966
efterträtt Frykholm som kommissionens flygmedicinske expert, bl. a.:

Beträffande Dahlmans skador saknas observationer av medicinsk eller patologisk-anatomisk
art som medger säkra slutsatser angående deras uppkomst. Det kan
ej anses säkert eller ens sannolikt att en noggrannare undersökning av den döda
kroppen hade kunnat medge några sådana slutsatser. Då man ej ens om en rättsmedicinsk
obduktion givit bästa tänkbara resultat skulle kunnat vinna kunskaper
av betydelse för den haveriförebyggande eller skadeförebyggande verksamheten,
har det inte bedömts erforderligt att föranstalta en rättsmedicinsk obduktion.

Hassler har vidare — bl. a. i en av chefen för flygförvaltningens försökscentral
i oktober 1966 offentliggjord rapport angående medicinska aspekter på utredning
av militära flyghaverier — anfört:

Vid ett flygläkarmöte i oktober 1965 åhörde Hassler ett anförande av flygläkaren
Brandt, varav framgick att vid undersökning av omkring 150 haverier med
dödlig utgång medicinskt betydelsefulla iakttagelser gjorts i mindre än 10 fall.
Detta måste betraktas såsom ytterst anmärkningsvärt. Det kan nämligen hävdas,
att varje omkommen bör bli föremål för en minutiös undersökning, att såväl positiva
som negativa fynd i och för sig är lika värdefulla och att vad som framkommer
skall dokumenteras och registreras. För att kunna göra en systematisk insamling
och registrering av relevanta primärdata, måste man enligt expertis, ej tillhörande
flygledningen, inom och utom Sverige vid utredning av haverier följa
en noga genomtänkt plan, som kan kompletteras med detaljer av betydelse i enskilda
haverier, eftersom det kan anses att varje enskilt haveri har sina särskilda
aspekter med därav betingade särskilda undersökningar. Från flygledningen har
man med något undantag avvisat dessa tankegångar och bl. a. pekat på de.stora
arbetsinsatser och kostnader som skulle erfordras samt framfört att haverikommissioner
tillsätts av formella skäl och att haverier ofta inte är så intressanta eller
givande att utreda som inträffade tillbud, vilka rapporteras genom driftstörningsanmäian.
Utredningen av haveri sker icke enbart eller ens huvudsakligen med
tanke på att få underlag för forskning, granskningsarbete osv. Haverikommissionernas
främsta uppgift är att utreda haveriorsaker och därför är ett rutinförfarande
nödvändigt. En kommission måste anses vara skyldig lämna ifrån sig en rapport
som är fullständigt saklig, där allt väsentligt är upptaget och dokumenterat, så att
den ur olika synvinklar kan ägnas eftergranskning och efter kortare eller längre
tid vid behov revideras. Vid haveriutredning är en obduktion efter rättsmedicinskt
mönster av stort värde. För att sådan obduktion skall bli meningsfull och rättvisande
bör obducenten ha tillgång till alla för obduktionen erforderliga fakta. På
samma sätt som sker vid brottsplatsundersökningar av rättsmedicinska och kriminaltekniska
experter bör därför haveriplatsen noggrant undersökas, varvid fotografier
tages och skisser upprättas, den omkomnes utrustning undersökes och betydelsefulla
detaljer fotograferas. Alla yttre skador noteras och de som bedömes
ha särskild betydelse detaljfotograferas. Innan obduktionen påbörjas bör obducenten
personligen besöka haveriplatsen tillsammans med medicinsk ledamot av
haverikommissionen eller på annat sätt skaffa sig detaljkännedom om betydelsefulla
faktorer vid haveriet och aktuella frågeställningar. Likaväl som en vanlig
rättsmedicinsk obduktion utföres mot bakgrund av ett vanligen omfattande förundersökningsprotokoll
med fotografier, skisser och detaljerade frågeställningar,
bör obduktion av omkommen vid flyghaverier ej ske utan motsvarande föregående

undersökning. I annat fall kan relevanta omständigheter försummas vid obduktionen-
flyghaverier föreligger emellertid ofta svårigheter att göra tillräckligt ingående
undersökningar av detta slag. Därför bör så många medicinska detaljer som
möjligt registreras för att längre fram under utredningens gång ställas i relation
till senare framkomna omständigheter. Vid obduktionen måste alla yttre och inre
skador undersökas. Förekomsten av vissa skador eller avsaknaden av dem kan
nämligen ge anledning till betydelsefulla slutsatser om händelseförloppet. För att
få fram väsentliga medicinska detaljer skall anlitas rättsmedicinsk expertis, som
har stor erfarenhet av olika former av våldsam död. Sådan expertis utnyttjas alltså
inte främst på de grunder den vanligen anlitas, nämligen vid misstanke om brott.
Rättsmedicinaren ställs ofta inför avgörandet om viss skada inträffat i livet eller
drabbat den döda kroppen. Svaret härpå kan vara av stor nytta vid haveriutredning.
Vid exempelvis ett misslyckat fallskärmshopp finner man på den döda kroppen
ett flertal frakturer. Vid närmare undersökning visar det sig kanske att ett antal
frakturer inte resulterat i blödning i området. Vissa kontusionsskador visar diffus
blodutgjutning i vävnaderna, andra gör det ej. Härav kan slutas att döden inträtt
före det terminala markislaget, varför de blodtomma skadorna kan »sållas bort»
och slutsatsen dragas att den omkomne ådragit sig allvarliga skador i flygplanet,
under utskjutningen eller i fria luften. Vid mycket omfattande skador kan man
genom undersökning av fettembolier i lungorna sluta sig till hur snabbt döden
inträtt. Beträffande omkomna som påträffas i vatten kan man med stor säkerhet
uttala sig om huruvida de avlidit genom drunkning eller ej. Likaså kan man vid
brand med stor säkerhet säga om vederbörande levde eller var död då branden
började. Mikrokemiska metoder att påvisa blod eller kroppsvävnader på fallskärmsselar,
andningsmask, kabinsarg eller andra delar av flygplanet kan ibland
vara värdefulla. Sådana metoder kan även anlitas för att påvisa förekomsten av
alkohol, koloxid och medikamenter i kroppen. Vissa andra medicinska undersökningsmetoder
kan lämna upplysningar om den omkomne varit medveten om
den annalkande katastrofen eller ej samt om han varit utsatt för positiva eller negativa
g-krafter i dödsögonblicket. Den form av obduktioner som för närvarande utföres
vid flyghavericr benämnes flygmedicinsk. En väsentlig invändning som kan
resas mot denna obduktionsform är att beställaren, flygvapnet eller luftfartsstyrclsen,
ger obducenten, ofta muntligen, upplysningar om vad man önskar ha
utfört och speciellt icke vill ha utfört och tillställer honom ett ofta mycket undermåligt
och ofullständigt primärmaterial, så att obducenten helt utan egen förskyllan
kan göra sig skyldig till felbedömningar. Av dessa och andra orsaker som ej har
med stor arbetsbörda att skaffa motsätter sig en del rättsläkare samarbete med
flygvapnet beträffande obduktion av vid flyghaverier omkomna personer. För övrigt
utföres inte alltid obduktionerna av rättsläkare. Såsom väsentligt önskemål eller
krav från flygvapnet har sedan länge framförts att man vid obduktion ej skall taga
blodprov. Därvid har åberopats att resultaten vid tidigare blodprov ej varit rättvisande
samt att tillförlitliga metoder för tagande av sådana prov fortfarande saknas.
Sedan inånga år finns emellertid sådana metoder och flygvapnets praxis i
detta avseende står i skarp kontrast mot uppfattningar inom andra länders flygvapen
samt mot civil rättsmedicinsk praxis.

Flygöverläkaren U. Lundberg har anfört:

Hasslers främsta anmärkningar mot rutinen inom flygvapnet kan sammanföras
på följande sätt. Rättsmedicinsk obduktion göres icke efter varje dödshaveri och
alkoholprov tages icke obligatoriskt på död kropp efter haveri. Beträffande frågan
om rättsmedicinsk obduktion på haveridödade flygare är följande att anföra. Det

finns i princip tre typer av obduktioner nämligen dödsbevisobduktion, flygmedicinsk
obduktion samt rättsmedicinsk obduktion. Dödsbevisobduktion göres för att
klarlägga dödsorsaken och kan i princip verkställas av vilken läkare som helst.
Inom större sjukhus finns vanligen en rutinerad obducent. Inga speciella formaliteter
behöver uppfyllas för att få göra dylik obduktion. Flygmedicinsk obduktion
är en för vårt land specifik typ av obduktion. Benämningen har präglats av professorn
i rättsmedicin H. Sjövall och Frykholm för två decennier sedan. Det är den
typ av obduktion som vanligen verkställes efter haveri med dödlig utgång och
den kan bäst beskrivas såsom en dödsbevisobduktion utökad med undersökning
av de i samband med aktuellt haveri uppkomna frågeställningarna. I utförande skiljer
den sig föga från en rättsmedicinsk obduktion. Den kan alltså göras av en var
obducent och inga speciella formaliteter behövs men det eftersträvas alltid att få
rättsmedicinskt skolad obducent. Om misstanke om brott föreligger skall dylik
obduktion avbrytas och rättsmedicinsk obduktion begäras i fastställd ordning.
Sistnämnda form av obduktion begäres hos vederbörande åklagare om misstanke
om brott föreligger och vederbörande länsstyrelse förordnar obducent. Denne
måste ha rättsmedicinsk specialutbildning. I vårt land lider vi stor brist på kvalificerade
rättsmedicinare och de få som finns är följaktligen mycket hårt arbetsbelastade.
Med hänsyn härtill kan obduktionen fördröjas och färdigställandet av
protokollet ta ytterligare lång tid. Detta kan sålunda tidsmässigt försvåra haverikommissionsarbetet.
Beträffande alkoholprov efter dödshaveri gjordes fram till
1957 rutinmässigt alkoholbestämningar. Med anledning av att en hög procent provsvar
erhölls som visade positiva och ibland helt orealistiska värden utan att cn föregående
alkoholkonsumtion kunde påvisas av haverikommission eller, i förekommande
fall, i ärendet behjälplig kriminalpolis, bedömdes att i dessa fall sådana
felkällor förelåg att provtagningen var utan rutinmässigt värde. Sedan dess har
endast i speciella fall prov för alkoholbestämning utförts. Vid samtal med professor
R. Bonnichsen vid statens rättsmedicinska laboratorium så sent som i mars
1966 har denne efter granskning av protokoll över alkoholbestämning utförda
före 1957 vitsordat att där angivna värde inte är betingade av förtärd alkohol
enligt de kunskaper man i dag besitter. Rättvisande värden bedömer Bonnichsen
dock kunna erhållas i dag om provtagning sker legi artis. Svårigheterna med provtagning
å avliden person har senare medfört att medicinalstyrelsen utfärdat speciella
anvisningar, vilka emellertid är så strängt utformade att rutinmässig provtagning
i samband med flyghaverier fortfarande är omöjlig.

Sjövall har yttrat:

Han har tjänstgjort som assistent och rättsläkare sedan år 1945 och i samband
med flygvapnets haverikommission själv medverkat till tillkomsten av den form
av obduktion som kallas flygmedicinsk obduktion. Det förelåg ett starkt intresse
från kommissionerna, särskilt flygläkarna, att samtliga dödsoffer för militära flygolyckor
blev patolog-anatomiskt undersökta, då man härigenom kunde få ytterligare
belysning av orsakerna till och händelseförloppet vid haverierna. Bland
sådana tillgängliga orsaker må nämnas kronisk eller akut sjukdom hos föraren
eller påverkan av gift på denne. Det ansågs angeläget att just rättsläkarna fick utföra
dessa obduktioner, eftersom de hade störst erfarenhet och även intresse av
liknande problem i sin vanliga verksamhet. Då det emellertid ofta visade sig att det
ej förelåg skäl för rättsmedicinsk obduktion och de civila myndigheterna sålunda
ej kunde eller ville förordna om dylik, träffades överenskommelse om att haverikommissionerna
själva skulle tillkalla rättsläkare och ersätta honom. Bland andra
fördelar innebar detta att obducenten ej behövde göra undersökning och protokoll -

föring så utförligt som vid en rättsmedicinsk obduktion utan i stället kunde koncentrera
sig på de för haveriutredningen relevanta problemen och där ibland göra
mer inträngande analys än vad som kanske kunde anses nödvändigt t. o. m. vid en
rättsmedicinsk obduktion. Avsikten med denna samarbetsform var sålunda att
göra det möjligt att få till stånd sakkunnigt utförda, i flygmedicinskt avseende tillfredsställande
obduktioner i samtliga fall. Protokoll och utlåtande har förts i
rättsmedicinsk form och alltid redovisats till den beställande haverikommissionen.
Även vid dessa obduktioner har naturligtvis den allmänna regeln gällt att om
någon iakttagelse göres, som giver anledning misstänka brottslig gärning, obduktionen
skall avbrytas och anmälan göras till polisen för prövning av behovet av
rättsmedicinsk obduktion.

Hovrättsrådet, numera regeringsrådet I. Lidbeck, som varit ordförande i försvarets
haverikommission, har anfört:

Den 14 februari 1966 förekom ett sammanträde hos Lidbeck med haverikommissionens
båda övriga ordförande hovrättsråden L. Simonsson och G. Steen,
varvid även Hassler närvar. Hasslers vid detta tillfälle framförda kritik avsåg i
huvudsak dels det förhållandet att blodprov på förare inte brukar tagas och dels
att kroppen efter omkommen förare eller annan besättningsmedlem icke rutinmässigt
underkastas rättsmedicinsk undersökning. Tvångsvis blodprovstagning för
att konstatera eventuell förekomst av alkohol i blodet hos en person kan enligt
svensk rätt ske endast om personen i fråga är skäligen misstänkt för brott varå
kan följa fängelse. Beslut om blodprovstagning fattas av polis eller åklagarmyndighet
eller av domstol; haverikommissionen äger ej fatta sådant beslut. Förekomsten
av viss volymprocent alkohol i blodet hos förare av flygplan konstituerar
i och för sig inte ett brott såsom fallet är när det gäller bilförare. För att en flygplansförare
skall kunna tvångsvis blodprovsundersökas torde krävas skälig misstanke
inte endast om alkoholpåverkan utan även om att han förfarit oaktsamt och
att detta har sin grund i sådan påverkan. Enbart det förhållandet att ett militärt flygplan
havererat eller varit inblandat i haveritillbud är uppenbart ej tillfyllest för att
grunda misstanke om oaktsamhet till följd av alkoholpåverkan såsom anledning till
haveriet eller tillbudet. Rutinmässig blodprovsundersökning — på sätt Hassler
synes önska — lär sålunda lagligen icke kunna ifrågakomma. Om rättsmedicinsk
undersökning av kroppen efter omkommen person förordnar länsstyrelse eller
domstol. Sådant förordnande torde i princip meddelas endast om det finns anledning
misstänka att personen i fråga omkommit genom brottslig gärning och
undersökning kan förväntas bidraga till utredning av brottet. Omständigheterna
vid ett haveri är endast undantagsvis sådana att dessa förutsättningar föreligger. I
regel företas obduktion som görs av läkare med specialutbildning i patologi eller,
mera undantagsvis, av den läkare som ingår i kommissionen. Omfattningen av en
sådan •—■ i jämförelse med den rättsmedicinska undersökningen mindre detaljerad
•—- bestäms från fall till fall utifrån de föreställningar rörande haveriförlopp, dödsorsak,
räddningsmaterielens funktion etc. som utredningen i övrigt föranlett.

Genom skrivelse den 14 december 1966 till rikspolisstyrelsen begärde jag att
styrelsen i samråd med dåvarande medicinalstyrelsen måtte avgiva yttrande och
därvid även redogöra för vad som är känt om »dagen efter symptom».

Den 30 augusti 1968 inkom rikspolisstyrelsen med yttrande, vid vilket fanns
fogat dels ett å socialstyrelsens vägnar av rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion

avgivet yttrande och dels utlåtanden från professorn R. Bonnichsen vid statens
rättskemiska laboratorium och docenten M. Bergstedt vid Umeå universitet.

Bergstedt uppgav:

Efter alkoholförtäring kan två former av rubbningar av balanssystemet särskiljas.
Den första är den klassiska berusningen med cerebellär ataxi, den karaktäristiska
svajande gången etc. Denna rubbning står helt i relation till den aktuella
blodalkoholhalten. Den andra formen kan konstateras som en patologisk s. k. lägenystagmus.
Detta neurologiska symtom uppträder redan efter så låga engångsdoser
alkohol som 50 ml whisky hos en normal man. Denna lägenystagmus uppträder
under två perioder, av vilka den senare helt sammanfaller med det s. k. bakruset.
Bakruset som utgör en farmakologisk effekt av alkoholen har ett helt tidsmässigt
och förutsebart förlopp. Det startar alltid omkring fem timmar efter det blodalkoholhalten
börjar sjunka. Denna tidpunkt är sålunda oberoende av blodalkoholhaltens
höjd. Bakrusets duration och intensitet står däremot i direkt proportion
till maximala blodalkoholhaltens höjd. Under experiment har även noterats den
blekhet, tystlåtenhet samt ökade irritabilitet som är karaktäristisk för bakrusperioden.
Efter högre alkoholdoser har givetvis därtill noterats de välkända symtomen
av illamående, eventuellt med kräkningar, som tillhör det svåra bakruset. Bakrusperioden
infaller under en tidrymd då blodalkoholhalten är i starkt sjunkande och
efter måttliga alkoholdoser (50—150 ml whisky) kan alkoholen mycket väl redan
ha förbränts och lämnat kroppen. Trots detta har man sålunda en patologisk
rubbning av balanssystemet samt övriga symtom av bakrus. Den konstaterade
rubbningen av balanssystemet i form av denna lägenystagmus under bakruset
får sålunda ej förväxlas med den typ av balansstörning i form av cerebellär ataxi,
som ovan nämnts och som man vanligen förknippar med alkoholförtäring. Den
konstaterade balansstörningen i form av denna lägenystagmus bör uppfattas som
en farmakologisk »eftereffekt» på nervsystemet. Vid måttliga anspråk på god fysiologisk
funktion kan måttliga grader av bakrussymtom knappast påverka kapaciteten
i någon nämnvärd grad. Vid svårare bakrussymtom och vid höga krav på
god fysiologisk funktion blir dock problemet ett annat. Vid de höga krav på god
fysiologisk funktion som flygning ställer kan det enligt Bergstedts bestämda mening
ej accepteras att piloten befinner sig även i det lättaste bakrus. Det bör eftersträvas
att piloter har god kännedom om att bakrus existerar även efter relativt
låga alkoholdoser. De bör även känna till dess relation till tidpunkten för alkoholintag
och till alkoholdosens storlek och att det går att väl sluta sig till, när bakrussymtomen
upphör och därmed vederbörande med hänsyn till alkoholförtäringen
är lämplig för flygning. En tidrymd av 15 timmar från inmundigandet av alkohol,
varvid totaldosen intagits inom en timme, till vederbörande startat sitt flygpass
förefaller vara den lägsta rimliga tidsgränsen för måttlig alkoholförbrukning (50—
150 ml whisky). Rekommendabelt för yrken där denna fråga är så väsentlig, synes
vara att alkoholförtäring sker under en fix tidrymd exempelvis i form av cocktailtimme
mellan 5 och 6 på eftermiddagen och att under och efter efterföljande
middag ingen alkoholförtäring sker. Därmed skulle med hygglig marginal start
kunna ske kl. 9 följande förmiddag. Ett sådant schema gäller dock endast under
förutsättning, att alkoholdoser ej stör nattsömnen. Beaktas bör alltid den relativt
stora individuella toleransen visavi alkohol; den relativt alkoholovane med låg
kroppsvikt och stor känslighet etc.

Bonnichsen anförde:

Innan Adh-metoden infördes i rättskemin använde man allmänt Widmarks förfarande
eller modifikationer av detta, ofta i stor skala. Alkoholen bestämdes genom

titrering av en bikromatlösning före och efter det denna reagerat med alkohol.
Många flyktiga organiska ämnen gav i denna metod samma utslag som alkohol
och olika reningsförfaranden brukades för att avskilja andra flyktiga ämnen. Det
var emellertid nästan omöjligt att säkerställa om det verkligen var alkohol man
bestämde, när utgångsmaterialet var ruttet och därför innehöll rikligt med andra
flyktiga substanser. Då Adh-metoden infördes i rättskemin fick man en metod som
under de använda analysbetingelserna endast reagerar med vanlig sprit och vissa
högre alifatiska substanser. Efter gaskromatografins tillkomst kan man även fullständigt
separera olika alkoholer. I dag är det således ej förbundet med någon svårighet
att fastställa att det verkligen är etylalkohol man bestämmer. Det är känt
att vissa bakterier och svampar kan bilda alkohol. Detta innebär att det vid förruttnelseprocessen
kan bildas alkohol. Detta har emellertid ingen betydelse om
prov för alkoholbestämning tages snabbt efter döden. I den perifera venen dröjer
det enligt all erfarenhet längst innan förruttnelsen börjar och i regel minskar dessutom
alkoholhalten i blodet efter döden. Vid obduktion tager man prov från olika
delar av kroppen, enär det är osannolikt att förruttnelseprocessen är så likformig,
att det skall kunna bildas lika mycket alkohol i de olika kroppsdelarna. Om kroppen
är helt förbränd kan det vara omöjligt att få tillräckligt med provmaterial. I
de fall då laboratoriet har bestämt alkoholhalten i mer eller mindre förbrända likdelar,
har resultaten ofta varit negativa. Någon grund till att förmoda att det skulle
bildas alkohol i dessa fall finns således ej. Enligt rättskemiska laboratoriets erfarenhet
finns det intet hinder för att bestämma alkoholhalten på döda personer.
Proven bör dock tagas så snabbt som möjligt efter döden och man bör ej avvakta
en eventuell senare obduktion. Vid denna bör dock nya prov åter tagas.

Rättsläkarrådet anförde:

Den med åren stigande frekvensen av olyckor i trafiken till lands har medfört
att bl. a. sociologiska, psykologiska och medicinska förhållanden rörande de inblandade
personerna börjat att allt mer studeras för att på så sätt en förklaring
till vad som hänt skall kunna erhållas och profylaktiska åtgärder därigenom möjliggöras.
Vid dessa slag av olyckor genomföres förutom polisutredning ej sällan
medicinsk undersökning av motorfordonsföraren, blodprovstagning sker för utrönande
av eventuell påverkan av alkohol eller andra rusgivande medel och då dödsfall
inträffat utföres i många fall rättsmedicinsk obduktion, som av och till kompletteras
med provtagning för undersökning på förekomst av rusgivande medel. Sistnämnda
undersökning sker emellanåt utan samband med rättsmedicinsk obduktion.
Av flera skäl, på vilka det i detta sammanhang ej torde firmas anledning att
närmare ingå, förefaller det styrelsen uppenbart, att medicinsk expertis bör deltaga
i varje utredning av ett flyghaveri. Uppmärksamhet måste härvid riktas inte blott
på möjligheten av alkoholpåverkan utan även på eventualiteten av påverkan genom
bruk eller missbruk av stimulerande eller lugnande medel. Fordran på medicinsk
utredning av skisserat slag accentueras om personskada uppstått. Vid till dödsfall
ledande flyghaveri är ett klarläggande av omständigheterna kring och mekanismerna
vid skadeförloppet ofta en utomordentligt svår uppgift. För att vid sitt utredningsarbete
komma så långt som över huvud taget är möjligt måste haverikommissionen
i tillämpliga delar biträdas av speciellt skolad medicinsk expertis. Detta
innebär att endast rättsläkare är kompetenta att utföra den obligatoriska obduktionen.
Om denna skall kunna ge möjligast fullständiga upplysningar fordras att
obducenten har tillgång till alla tillgängliga data beträffande händelseförloppet och
rörande det vid undersökningen av haveriplatsen insamlade primärmaterialet. Förfarandet
bör vara likartat med vad som sker vid kriminalteknisk undersökning av

ett misstänkt brott; rättsläkaren deltager i besiktningen av brottsplatsen, brottsplatsundersökning
sker och med kännedom om vad som därvid uppdagats utföres
så obduktionen. Detta mönster förefaller böra följas även då det gäller med dödsfall
förenade flyghaverier. Detta synes fordra särskilda bestämmelser rörande
förordnande av rättsmedicinsk expertis för sådan förrättning, vilken bör utföras i
en form som är rättsligt bindande. Av Bonnichsens yttrande, vari socialstyrelsen
instämmer, framgår att det numera föreligger ytterst ringa risk att någon substans
som icke är etylalkohol blir bestämd som dylik, förutsatt att provtagningen sker
på ett ur rättskemisk synpunkt adekvat sätt. En i samband med obduktion företagen
provtagning torde fylla dessa krav. Rättskemisk undersökning kan numera
dessutom med hög grad av säkerhet avslöja förekomst av stimulerande och lugnande
medel i organismen. I Bergstedts yttrande, i vilket socialstyrelsen jämväl
instämmer, exemplifieras en med tillförlitlig och objektiv metodik utförd undersökning
som definitivt visar förekomsten av betydelsefulla rubbningar i nervsystemets
verksamhet t. o. m. vid sådan tidpunkt då förtärd alkohol försvunnit ur blodet.
Enbart denna undersökning torde vara fullt tillräcklig för att bevisa »dageneftersymtomens»
allvarliga betydelse. Socialstyrelsen vill därför ansluta sig till
Bergstedts förslag att den tidsperiod före flygning under vilken alkoholförtäring ej
får förekomma bestämmes till minst femton timmar.

Rikspolisstyrelsen anförde:

Enligt 2 § polisinstruktionen skall polisen bl.a. upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt uppdaga brott som hör under allmänt åtal. I sistnämnda uppgift
ingår även verkställande av utredningar i ett flertal ärenden där det från början
inte finns något som direkt tyder på att brott har begåtts. Som exempel härpå kan
nämnas bränder, explosionsolyckor, järnvägsolyckor och större katastrofer av olika
slag, där människoliv gått till spillo. Det måste anses vara ett samhällsintresse att
även händelser av sådana slag blir föremål för utredning för klarläggande av orsak
m. m., ehuru misstanke om brott inte föreligger.

Två slag av utredningar, nämligen haverier till sjöss och luftfartsolyckor, har
dock ansetts vara av sådan speciell karaktär och kräva sådana specialkunskaper
att utredning inte verkställes enbart genom polisens försorg. Vad angår flyghaverier
uppstår ofta förödande skador till person och egendom, och detta har medfört att
frågan om vad som kan göras för att klarlägga haveriorsakerna och därigenom
hindra ett upprepande har uppfattats såsom det väsentligaste vid haveriutredningar.
Frågan om någon kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brottslig handling
har till följd härav kommit i andra hand. Säkerhetsfrågornas dominans har föranlett
att undersökningar av flyghaverier hänskjutits till speciella undersökningskommissioner.
Förfaringssättet med särskilda undersökningskommissioner vid flyghaverier
tillämpas av Sverige liksom av övriga till Chicagokonventionen av år 1944
anslutna stater. I konventionen stadgas nämligen skyldighet för de fördragsslutande
staterna att på däri bestämt sätt driva undersökning av olyckor med
främmande luftfartyg.

Bestämmelserna om undersökningar av luftfartsolyckor återfinns i luftfartslagen
(LfL), luftfartskungörelsen (LfK) och, när det gäller militära flyghaverier, i kungörelsen
den 22 juli 1966 om undersökningar av militära luftfartsolyckor. Civila
och militära flyghaverier skall utredas efter samma principer, men de olika intressen
som behöver tillgodoses vid undersökningarna har föranlett i viss mån
olika representation i undersökningskommissionerna. Sålunda stadgas beträffande
civila flyghaverier i 8 § LfL att i undersökningskommissionen skall erforderlig teknisk
och juridisk sakkunskap vara företrädd. Kommissionens ledamöter utses i

normalfallet av luftfartsstyrelsen. Enligt ovannämnda kungörelse skall militära
flyghaverier, då civilt luftfartyg inte är inblandat i olyckan, utredas av försvarets
haverikommission, vars ledamöter utses av Kungl. Maj:t.

Polismyndighets och åklagares ställning vid utredningar om flyghaverier regleras
i LfL. 111:111 st. stadgas att haverikommission skall utföra sitt arbete i samråd
med polismyndighet eller åklagare som i saken leder förundersökning jämlikt 23
kap. rättegångsbalken. Denna samarbetsform är avsedd att förekomma endast då
man misstänker att brott (t. ex. tjänstefel) föreligger. Om förundersökning inletts
har undersökningsledaren ansvaret för att de initiativ tas vartill förundersökningen
kan föranleda. Om intressekollision uppstår mellan haverikommission och undersökningsledare
bör de med kännedom om varandras befogenheter i samråd kunna
vidtaga de åtgärder som erfordras för att såväl förundersökningen som haverikommissionens
arbete skall kunna genomföras enligt givna riktlinjer.

LfL 11:11 2 st. stadgar att luftfartsstyrelsen respektive försvarsgrenschefen i
avvaktan på att kommissionen börjar sin verksamhet i samråd med polismyndighet
eller på annat lämpligt sätt skall företaga de åtgärder som erfordras för säkerställande
av utredningen. I LfL 11: 12 2 st. stadgas vidare att om undersökningen
inte kan behörigen fullföljas på annat sätt må kommissionen påkalla utredning
genom polismyndighet.

Härutöver ges i lagstiftningen inga föreskrifter om polisens medverkan vid
haveriutredningar.

Av motiven till LfL framgår att frågan om lämplig anordning av undersökningsförfarandet
vid flyghaverier varit föremål för ingående behandling. Härvid har
övervägts dels ett utredningsförfarande genom särskild myndighet med domstols
befogenheter och dels en anordning i viss överensstämmelse med bestämmelserna
om sjöförklaring och sjöförhör. Däremot syns icke närmare ha diskuterats en av
polismyndighet eller åklagare ledd utredning i överensstämmelse med förundersökningsförfarandet
i brottmål. Man har i stället slutligen stannat för att haveriutredningar
skall verkställas av en undersökningskommission som medgetts vissa
befogenheter ifråga om att göra framställning hos domstol om hörande av vittne
m. m. Det förutsätts emellertid att utredningarna i betydande utsträckning sker i
samarbete med polismyndighet även i de fall förundersökning jämlikt 23 kap. RB
inte inletts. Slutligen anförs att det åligger polismyndigheten att självständigt pröva
behovet av begärd åtgärd (SOU 1955:42 sid. 152—155). Av motiven framgår
således att initiativet till ett samarbete mellan undersökningskommission och polismyndighet,
då misstanke om brott inte föreligger, bör komma från kommissionen.
Polisens medverkan kommer då i stort sett att begränsas till ett utnyttjande av dess
erfarenhet och rutin inom vissa områden, t. ex. platsundersökning och vittnesförhör.

Genom lagstiftning har polismyndighet och åklagare tillförsäkrats möjlighet att
deltaga i haverikommissionens undersökning samt att i samråd med kommissionen
bedriva förundersökning i saken. I vilken utsträckning och i vilka avseenden
polisen skall medverka i en haveriutredning är inte entydigt klarlagt och måste avgöras
från fall till fall. Enligt förarbetena till LfL bör avgörandet Tigga hos haverikommissionen,
i vilken erforderlig sakkunskap på området är samlad. Det är naturligt
att behovet av polisens medverkan kan växla med hänsyn till bl. a. haveriets
omfattning.

Såvitt styrelsen har sig bekant har hittills inga motsättningar förelegat mellan
polismyndighet och haverikommission. Den praxis vid bedrivande av haveriutredningar
som nu tillämpas beträffande samarbetet mellan haverikommission och
polismyndighet får således antagas ha fungerat utan anmärkningar. Även om det
sålunda inte framkommit att haverikommissionen underlåtit att utnyttja polisens

sakkunskap när behov därav förelegat vill styrelsen dock framhålla lämpligheten
av att polisens resurser och erfarenheter främst i fråga om platsundersökning och
vittnesförhör utnyttjas av haverikommissionen. Efter polisens förstatligande har
bl. a. de tekniska rotlarna avsevärt byggts ut och specialiseringen inom olika arbetsområden
har drivits längre än tidigare. Styrelsen är också beredd att vid dess
kriminalsektion (den s. k. rikskriminalen) inrätta en särskild arbetsgrupp med personal
som efter specialutbildning kan i hela landet ställas till haverikommissionernas
förfogande.

Några lagfästa föreskrifter har inte lämnats beträffande haverikommissionernas
befogenhet att föranstalta om obduktion. I luftfartsverkets provisoriska handbok
för haveriutredare anges dock under rubriken »Förberedelser» p. 2.3.5 att haveriutredaren
vid behov genom polismyndigheten skall föranstalta om obduktion av
omkomna flygbesättningsmedlemmar------

Beträffande obduktioner kan allmänt sägas att obducentens möjligheter att bedöma
skadorna och deras tillkomst i hög grad är beroende av att de omständigheter
som är förknippade med dödsfallet blir så noggrant redovisade som möjligt. Samarbetet
polis—rättsläkare tar även sikte på att obducenten på fyndplatsen skall
beredas tillfälle att sätta sig in i de omständigheter som varit för handen när dödsfallet
inträffade. Styrelsen anser det därför värdefullt att rättsläkare som förordnas
förrätta obduktion i samband med flyghaveri beredes tillfälle att före obduktionen
studera haveriplatsen.

I rättegångsbalken stadgas (RB 28: 12) att å den som skäligen kan misstänkas
för brott varå fängelse kan följa må blodprov tagas för utrönande av omständighet
som kan äga betydelse för brottet.

Förutsättningen för tagande av blodprov på levande person är sålunda att misstanke
om brott föreligger. Bestämmelsen äger tillämplighet även beträffande militära
brottmål. I BrB 21: 14 straffbeläggs krigsmans onykterhet i tjänsten med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år. Om skälig misstanke föreligger att krigsman
under tjänsteutövning är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt
kan sålunda blodprov tagas. Utan att sådan misstanke föreligger kan det däremot
inte ske. Prov med alcotest för att utröna alkoholpåverkan är icke reglerad genom
några lagbestämmelser men i ett ärende om trafikonykterhetsbrott har justitieombudsmannen
i sin ämbetsberättelse (68: 81) uttalat att med hänsyn till de allmänna
principerna för förundersöknings bedrivande bör begäran om alcotest från
polisens sida ej göras i andra fall än då misstanke om brott föreligger. Justitieombudsmannens
uttalande måste äga giltighet även i här ifrågavarande fall.

Med hänsyn till angelägenheten av att tillgängliga resurser för utredning av flyghaverier
utnyttjas på ett riktigt sätt framstår det som nödvändigt med ett nära samarbete
mellan haverikommissionerna och polisen. Möjligen kan vissa normer eller
anvisningar angående formerna för samarbetet ytterligare främja den önskade
samverkan. Rikspolisstyrelsen är för sin del beredd att därest så anses önskvärt
inom polisen utse särskild polisiär expertis för att inom hela riket biträda vid
haveriutredningar.

Sedan chefen för flygvapnet erhållit del av socialstyrelsens yttrande jämte Bergstedts
och Bonnichsens utlåtanden, inkom yttrande från honom och Lundberg.

Lundberg anförde:

Rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion anser att vid flyghaveri med dödlig utgång
obligatorisk obduktion av rättsläkare bör äga rum och att förfarandet bör
vara likartat med vad som sker vid kriminalteknisk undersökning av misstänkt

brott. Detta uttalande synes uttrycka en annan syn på dessa problem än den som
legat till grund för medicinalstyrelsens cirkulär den 31 oktober 1962 (Medicinalförfattningar
nr 92/1962) angående begränsning av förordnanden om rättsmedicinska
obduktioner. I fråga om tillförlitligheten av alkoholbestämningar i material
från döda har Bonnichsen uttalat, att proven bör tagas så snabbt som möjligt
efter döden och att man ej bör avvakta eventuell senare obduktion. Detta står i
överensstämmelse med medicinalstyrelsens cirkulär den 8 januari 1964 (Medicinalförfattningar
nr 1/1964). Rättsmedicinska sektionen anger i stället beträffande
provtagning på döda, att denna bör ske på ett ur rättskemisk synpunkt adekvat
sätt och fortsätter: »En i samband med obduktion företagen provtagning torde
fylla dessa krav.» Detta skulle emellertid kunna åstadkomma just den fördröjning
av provtagningen, som medför risk för postmortal alkoholbildning. Beträffande
förbud för alkoholförtäring före flygning är nu gällande regler ingående diskuterade
i betänkandet Nykterhet i trafik II (SOU 1965: 35). Där angives att
dessa regler utfärdats av luftfartsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. De
innehåller bland annat förbud för alkoholförtäring 8 timmar före flygning samt
stor återhållsamhet 24-—8 timmar före flygning. Medicinalstyrelsens ställningstagande
i denna fråga har bekräftats genom styrelsens remissyttrande av den 9
februari 1966 med anledning av betänkandet. Styrelsens yttrande baseras därvid
bl. a. på en inlaga av professorn L. Goldberg. Rättsmedicinska sektionen däremot
föreslår en förbudstid av 15 timmar och stöder sig härvid på ett yttrande av Bergstedt.
Av dennes referenslista framgår att större delen av de till grund för yttrandet
liggande undersökningarna tillkommit före 1966 och varit väl kända för
Goldberg, då han varit medförfattare till flera av arbetena. Även på denna punkt
föreligger sålunda en svårförklarlig diskrepans mellan rättsmedicinska sektionen
1968 och medicinalstyrelsen 1966. Rättsmedicinska sektionens yttrande är så mycket
märkligare som det synes innebära att en förbrukning av 15 cl whisky utan
samband med måltid inom tidsrymden 16—15 timmar före flygning betraktas som
acceptabel och måttlig. Den omständigheten, att rättsmedicinska sektionens yttrande
avgivits utan att medicinalstyrelsens tidigare uttalanden ens omnämnts styrker
misstanken att här föreligger bristande kommunikation inom den nuvarande
socialstyrelsen. Det torde icke finnas anledning att fästa avseende vid rättsmedicinska
sektionens ståndpunkt innan den ens vunnit gehör inom det egna ämbetsverket.
Någon ändring i gällande mot sektionens yttrande stridande medicinalförfaitningar
har socialstyrelsen hittills icke utfärdat liksom ej heller luftfartsverket
meddelats något återtagande av det tidigare givna samrådet på nu gällande
föreskrifter angående alkoholförtäring i samband med flygtjänst.

Chefen för flygvapnet förklarade:

Om och när framkomna önskemål om ändringar beträffande obduktion och
blodprov kommit till uttryck i författningar utfärdade av socialstyrelsen kommer
de givetvis att följas, men intill dess kommer ej något initiativ att tagas för att
ändra haverikommissionens praxis i hithörande frågor. Ej heller finnes" anledning
att ändra nuvarande föreskrifter beträffande alkoholbruk i samband med flygning.
Dessa tillkom 1965 för att uppnå kongruens med motsvarande civila bestämmelser,
som skrivits med anlitande av den sakkunskap dåvarande medicinalstyrelsen hade
till sitt förfogande. Erinras må om de dessförinnan inom flygvapnet gällande mera
restriktiva bestämmelserna, som återgivits i »Nykterhet i trafik II».

Svensk pilotförening har anfört:

Ur rättslig synpunkt borde det vara självklart att ingen av de för flygsäkerheten
ansvariga parterna ensam skall utreda flyghaverier och kunna påverka ärendenas

slutliga avgörande. Så är emellertid för närvarande inte fallet, då luftfartsstyrelsen,
som bl. a. svarar för trafikledning och säkerhetsutrustning på marken, äger utse
ledamöter för utredning av tillbud och smärre haverier och har att fatta beslut i
anledning av utredningen. Styrelsens möjligheter till opartisk bedömning måste
ifrågasättas med hänsyn till dess intresse i saken. Föreningen anser att det skulle
vara tillfredsställande om utredningar av luftfartsolyckor och tillbud kunde överföras
till ett helt utomstående organ. Frågan om alkohol och flygning har diskuterats
med jämna mellanrum under många år. Piloter är väl medvetna om alla de risker
som är förknippade med bruk av alkohol. Civilt dömes alkoholmissbruk i samband
med flygtjänst mycket hårt. Vid uppdagade fall av missbruk har vederbörande
erhållit omedelbart avsked. En skärpning av hithörande bestämmelser enligt
Bergstedts förslag synes oss ej kunna förebygga de enstaka fall av alkoholmissbruk
som förekommer. En alkoholmissbrukare torde aldrig låta sig påverkas av en
skärpt lagstiftning. Pilotföreningen anser att de nu gällande bestämmelserna väl
tillgodoser flygsäkerheten i detta avseende och att likartade bestämmelser skall
gälla för förare av luftfartyg som för förare av bil etc. Föreningen instämmer i synpunkterna
beträffande nödvändigheten av att tillkalla specialister vid specialutredningar.
Detta gäller inte enbart vid obduktion. Även om tanken på att avföra
flygutredningar i samband med tillbud och haverier från intressegrupperna skulle
kunna förverkligas kvarstår behovet av tillkallandet av sakkunniga på flera områden.
Erfarenheterna från Norge, där ett sådant system tillämpas, ger vid handen
att intressegruppernas representanter och specialister i praktiken måste tillkallas
för att de fasta utredarna skall kunna utföra sina uppgifter.

Ordföranden i försvarets haverikommission, hovrättsrådet G. Steen, har anfört:

En haverikommissions verksamhet syftar till att undersöka ett inträffat haveri
så allsidigt och fullständigt att ansvarig flygsäkerhetsmyndighet med ledning av
haveriutredningen kan vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att förhindra att
ett liknande haveri upprepas. Det är därför inte tillfyllest att veta, hur en luftfartsolycka
inträffat utan man måste också veta varför den skett.

En haveriutrednings resurser är begränsade. Det gäller att utnyttja dem så rationellt
att största möjliga effektivitet vinnes. Viss prioritering av angelägenhetsgraden
av skilda undersökningar måste ske. Målet för kommissionen måste vara att så
snabbt som möjligt komma fram till haveriorsaken och genast föreslå sådana åtgärder
att haveriet inte upprepas. Får kommissionen genom vittnesförhör med överlevande
från ett haveri och omständigheterna i övrigt en klar bild av hur olyckan tillgått
framstår det som direkt felaktigt att försena utredningen genom omständliga
och kostsamma undersökningar av exempelvis de sekundärskador som uppstått på
flygplanet då det under okontrollerade rörelser slagit i marken eller vattnet (jfr
haveriet den 15 november 1965).

Denna allmänna målsättning är den internationellt accepterade och redovisas i
skilda anvisningar för haveriutredare (jfr Manuel of aircraft accident investigation,
utfärdat av International civil aviation organization /ICAO/).

Efter en redogörelse för haveriutredningsmetodiken, varvid bl. a. lämnats upplysningar
om förfarandet på haveriplatsen, har Steen vidare uppgivit:

Vid ett haveri kan omkommen förare vara i sådant skick att en närmare undersökning
av förarens kropp kan ske. I detta fall sker obduktion, s. k. flygmedicinsk
obduktion, som utförs i regel av ett begränsat antal rättsläkare som vunnit särskilda
insikter i flygmedicin. Att märka är att obducenten kompletterar sin under -

sökning med rättskemiska analyser av blod eller vävnader i icke ringa omfattning
och alltid när skäl därtill föreligger.

Steen har vidare berört frågan angående flygning i alkoholpåverkat tillstånd, varvid
han gjort gällande att på grund av övervakning av personalen sådan flygning
honom veterligen endast förekommit i ett fall, ävensom tillvägagångssättet vid förhörsupptagning,
varvid han betonat vikten av att vid haveriutredning förares alkoholförtäring
före flygning utredes. Efter att ha framhållit värdet av att kommissionen
biträdes av teknisk och annan expertis har Steen anfört ytterligare:

Rikspolisstyrelsens uppfattning att hittills inga motsättningar förelegat mellan
polismyndighet och haverikommissionen kan bekräftas och må tilläggas att detsamma
även gäller i fråga om förhållandet mellan åklagarmyndighet och haverikommissionen.
I flera fall har sålunda kommissionen begärt och erhållit polismyndighets
bistånd vid t. ex. efterspaning av eventuella ögonvittnen till inträffat
haveri eller av föremål som lämnat havererat flygplan före nedslaget. Likaså har
kriminaltekniska anstalten vid behov biträtt med speciella undersökningar. I detta
sammanhang kan även nämnas att kommissionen och rikspolisstyrelsen upptagit
visst samarbete om att få till stånd utnyttjande av särskild fotografiapparatur (stereomätkamera)
som kan visa sig värdefull vid fotografering av vissa haveriplatser.

Ingen större luftfartsnation som är ansluten till ICAO har ansett sig kunna överlämna
utredning av luftfartsolyckor till polismyndighet. Med den sakkunskap som
skall vara företrädd av kommissionen och till denna regelmässigt knutna experter
kan icke delade meningar råda om att det måste ankomma på kommissionen att
från fall till fall avgöra om och vad slags ytterligare expertis eller sakkunskap —
däribland polisiär — som kan finnas erforderlig. Uppenbart är att en haveriplats,
som rör civilt eller militärt luftfartyg, icke är att betrakta som brottsplats. Vad
exempelvis beträffar undersökningar på haveriplatser måste framhållas att liksom
det kräves polisiär expertis för en brottsplatsundersökning så fordras just de kunskaper
som representeras av haverikommissionen med experter för undersökning
av en haveriplats. Utan omfattande flygerfarenhet och kunskaper om flygplan och
flygmotorer kan man icke där göra erforderliga iakttagelser eller efterforska och
säkra det som kan vara betydelsefullt vid den fortsatta undersökningen. Huruvida
speciella undersökningar redan på haveriplatsen erfordras av annan expertis än den
för kommissionen omedelbart tillgängliga torde endast kunna avgöras av denna.
I kommissionen finns som ledamot en läkare med flygmedicinsk utbildning. Behov
av att exempelvis även rättsläkare företar haveriplatsundersökning kan inte annat
än i något enstaka undantagsfall anses föreligga. Erfarenheten bestyrkt även utomlands
visar också att i normala fall erforderliga förhör även med markvittnen ger
bäst utbyte om de utförs av personer med den sakkunskap som kommissionen
företräder.

Under tiden den 1 januari 1964—den 1 december 1968 inträffade inom krigsmakten
sammanlagt 86 haverier av den allvarliga art att tillhopa 90 flygplan totalförstördes
och statsverket sålunda åsamkades materielförlust på åtskilliga miljoner
kr. Vid 37 av dessa haverier omkom tillhopa 57 flygplansförare eller andra besättningsmän.

Mot bakgrunden härav är det självfallet av utomordentlig vikt att varje haveri
blir utrett så fullständigt som möjligt. Genom att händelseförloppet i detalj fastställes
skapas den grundläggande förutsättningen för ett tillförlitligt bedömande av

anledningen till olyckan och därmed av huruvida någon som haft att taga befattning
med flygningen, vare sig han tillhört besättningen eller markpersonalen, förfarit
oriktigt eller olämpligt. Åtgärder för att hindra ytterligare olyckor kan därefter
vidtagas. Att fel och försummelser påtalas har mycket stor betydelse för
såväl den felandes som andras framtida handlande i liknande situationer och därmed
för haveriers undvikande (jfrMO ämbetsberättelse 1967 s. 159). I enlighet med
det sagda stadgas också i 8 § kungörelsen om undersökning av militära luftfartsolyckor,
jämförd med 126 § luftfartskungörelsen, att i haverikommissions utlåtande
skall förloppet av den med undersökningen avsedda händelsen såvitt möjligt
klarläggas och kommissionens uppfattning om anledningen till händelsen angivas
samt att utlåtandet skall innehålla vad som kan vara av betydelse för att bedöma
huruvida fel eller försummelse å någons sida bidragit till händelsen, huruvida felet
eller försummelsen bör föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet och huruvida
åtgärder bör vidtagas för att förebygga att händelse av samma eller liknande slag
ånyo inträffar.

Den föregående redogörelsen ger anledning ifrågasätta om haveriutredningar
hittills skett på tillfredsställande sätt i medicinskt och tekniskt avseende.

Enligt uppgifter från flygstaben har av ovannämnda 57 omkomna 8 ej återfunnits.
Beträffande övriga 49 har rättsmedicinsk obduktion utförts å 4 förare,
varjämte s. k. flygmedicinsk obduktion verkställts av rättsläkare å 16 förare och
5 andra besättningsmän. Endast i mycket begränsad omfattning synes vid de 86
inträffade totalhaverierna hopsamlandet av vrakdelar och undersökning i övrigt
av nedslagsplats ha företagits med anlitande av polisiär expertis.

Hassler har gjort gällande att de flygmedicinska obduktionerna är ofullständiga
och att beställaren av obduktionerna ger obducenten upplysningar om vilka undersökningar
som önskas eller inte önskas utförda. Bl. a. skulle från flygvapnets
sida ha uttryckts önskemål om att blodprov å omkomna för alkoholbestämning
ej skall utföras.

Lundberg har vitsordat att sedan år 1957 blodprov för alkoholbestämning endast
utförts i speciella fall enär rättvisande värden ej ansetts kunna erhållas. Steen har
påstått att obduktionerna kompletteras med rättskemiska analyser av blod eller
vävnader. Med hänsyn till Lundbergs nyssnämnda uppgift torde Steens påstående
ej innebära att alkoholbestämning skett.

Utredningen av det inledningsvis omnämnda haveriet den 15 november 1965
synes i viss mån belysande. Specialflygläkaren Frykholm verkställde flygmedicinsk
obduktion å den omkomne föraren. Vid denna gjordes ej någon mera ingående
undersökning av den omkomnes skador. Frykholm har själv förklarat att hans avsikt
med obduktionen var att endast i grova drag orientera sig om skadorna och
att frågan huruvida föraren omkommit vid själva kollisionen eller senare ej var
av vital betydelse. I den medicinska rapporten över haveriet har von Döbeln uttalat
att man ej genom rättsmedicinsk obduktion skulle kunnat vinna kunskaper av betydelse
för den haveriförebyggande eller skadeförebyggande verksamheten. Den
tekniska undersökningen vid haveriet utfördes av en flygdirektör.

Såsom Hassler i olika sammanhang närmare utvecklat kan en fullständig medicinsk
undersökning liksom ett sakkunnigt studium av nedslagsplats lämna upplysningar
av stor betydelse för haveriutrednings resultat. Innan utredningen slutförts
är det ofta inte möjligt att förutse vilka iakttagelser som är betydelsefulla.
Vid den medicinska undersökningen bör därför praktiskt taget varje kroppsskada,
invärtes eller utvärtes, uppmärksammas och i många fall även avsaknaden av viss
skada. För att iakttagelserna skall kunna inpassas i sitt sammanhang måste den
undersökande läkaren äga kännedom om alla omständigheter kring haveriet, däribland
de undersökningsfynd som görs på nedslagsplatsen. Att på detta sätt medverka
vid klarläggande av händelseförloppet torde fordra särskild kompetens vid
sidan av den rent medicinska och en fristående ställning så att alla undersökningsmöjligheter
kan tillvaratagas. Läkaren får sålunda inte bindas av speciella direktiv
från haverikommissionen eller annan, vilket dock givetvis inte hindrar att kommissionen
begär undersökning i visst avseende. Nedslagsplatsen synes böra undersökas
på liknande sätt som sker beträffande brottsplats vid utredning av allvarligare brott.
Om undersökningen skall bli tillfyllestgörande måste förutsättas att den handhaves
av någon som äger erfarenhet och erforderliga kunskaper rörande brottsplatsundersökning.

Socialstyrelsen har framhållit att endast rättsläkare är kompetent att utföra
obduktion som här är i fråga, och rikspolisstyrelsen har förklarat sig beredd att
inom polisen utse särskild polisiär expertis för att inom hela riket biträda vid
haveriutredningar.

Socialstyrelsen har vidare framhållit att hinder inte möter att bestämma alkoholhalten
i blodprov tagna å död kropp samt att rättskemisk undersökning av sådana
prov dessutom kan avslöja förekomsten av stimulerande och lugnande medel i
organismen. Med hänsyn härtill och då frågan huruvida förare eller annan besättningsmedlem
varit påverkad av alkohol eller stimulerande eller bedövande medel
är av största betydelse för haverikommissionens bedömning av huruvida fel eller
försummelse å någons sida bidragit till haveriet, måste det anses synnerligen angeläget
att blodprov alltid tages och analyseras då det är möjligt.

Vid angivna förhållanden anser jag att haverikommissionens utredning bör ske
under medverkan av polisiär expertis och, åtminstone då någon omkommit vid
haveriet, rättsläkare. Kommissionen torde visserligen redan för närvarande ha författningsmässig
befogenhet att anordna sådan medverkan. Med hänsyn till innehållet
i de yttranden som avgivits av Steen och chefen för flygvapnet, vilken har att
föreslå vissa ledamöter i kommissionen, torde det emellertid inte kunna förväntas
att denna möjlighet blir utnyttjad.

På grund härav synes det vara erforderligt att Eders Kungl. Maj:t utfärdar
instruktionsföreskrifter i ämnet.

Vad härefter angår den i anslutning till nyss berörda spörsmål uppkomna frågan
om verkan av alkoholförtäring i samband med flygning må till en början erinras om
vissa i detta avseende gällande föreskrifter.

I de av chefen för flygvapnet på överbefälhavarens uppdrag utfärdade Ordnings -

och säkerhetsföreskrifter för militär flygning (OSF), kap. 12 mom. 4.1, stadgas
följande.

I samband med flygtjänst och under de närmaste 8 timmarna före flygning får
alkohol ej förtäras. Vid ordinarie måltid får dock förtäras högst 1/3 liter Öl (ej
starköl) eller ett glas lättvin. Under tiden mellan 24 och 8 timmar före flygning
skall stor återhållsamhet iakttagas i fråga om alkoholförtäring.

Denna föreskrift, som nära överensstämmer med de förhållningsregler för förare
och annan besättningsmedlem å luftfartyg som återfinns i serien driftsbestämmelser
i luftfartsverkets Bestämmelser för civil luftfart (BCL), tillkom 1965. Dessförinnan
gällde förbud mot alkoholförtäring senare än 12 timmar före flygning. Ändringen
skedde för att överensstämmelse skulle uppnås med motsvarande regler för den
civila luftfarten.

I sitt i maj 1965 avgivna betänkande »Nykterhet i trafik II» (SOU 1965: 35 s.
53—56) föreslog 1957 års trafiknykterhetskommitté att i luftfartskungörelsen
skulle upptagas bestämmelser om förbud för förare och annan medlem av besättningen
å luftfartyg samt trafikledare att förtära alkohol i vidare mån än vad luftfartsverkets
föreskrifter i BCL hittills tillåtit samt att förbudet skulle kompletteras
med ett straffstadgande och en regel som möjliggjorde tagande av blodprov på
den som skäligen kunde misstänkas för överträdelse av förbudet. Kommittén hade
tidigare i en särskild promemoria ansett förbudet böra avse 12 i stället för 8 timmar
men frångick efter »åtskillig tvekan» denna mening med hänsyn till bl. a. en
i Norge gällande regel och den remisskritik som riktats mot promemorian. Vad
kommittén i betänkandet föreslagit har ej lett till lagstiftningsåtgärd.

Såsom av ovan intagna redogörelse framgår har socialstyrelsen i sitt till mig avgivna
yttrande förordat att förbudstiden bestämmes till 15 timmar. Bergstedts av
styrelsen åberopade utlåtande visar att alkoholförtäring har verkan på människans
funktionsförmåga relativt lång tid efter den tidpunkt då all intagen alkohol förbränts.

Med hänsyn till den risk för förlust av människoliv och betydande materiella
värden som är förenad med flygning torde det utan vidare vara klart att flygplansbesättning
och trafikledarpersonal måste underkasta sig avhållsamhet i fråga
om alkoholförtäring under någon tid före tjänstens början. För att säkerställa att
tjänstgöringen inte i någon mån påverkas av tidigare alkoholförtäring skulle nämnda
tid behöva vara väsentligt längre än 24 timmar. Men verkningarna är naturligtvis
beroende av förtäringens omfattning, och från personalens sida kan med fog
hävdas att ett förbud ej får sträcka sig längre än som kan anses praktiskt nödvändigt.
Vad här förut upptagits synes ge vid handen att förbud mot alkoholförtäring
bör råda åtminstone under de 12 sista timmarna före tjänstgöringens början
med allenast det undantag som för närvarande gäller beträffande ordinarie måltid.
Förutsättningen är då att under tiden 24—12 timmar före tjänstgöringens
början liksom hittills skall iakttagas stor återhållsamhet, vilket såsom professor
Goldberg uttalat under remissbehandlingen av ovannämnda betänkande bör anses
innebära att ej större alkoholmängd konsumeras än 20—30 gram, motsvarande

t. ex. en flaska vanligt Öl och 1—2 glas lättvin. En sådan avvägning borde även
från personalens synpunkt kunna te sig rimlig. Den innebär ju i realiteten att den
som skall börja tjänstgöra på måndag morgon kl. 9 skall avhålla sig från att
dricka alkoholhaltiga drycker efter kl. 9 söndag kväll och dessförinnan under söndagen
ej förtära mer än nyss sagts.

En regel av ifrågasatt innehåll bör gälla vid såväl militär som civil luftfart.
Med hänsyn till det internationella samarbetet på luftfartens område, särskilt
med Danmark och Norge genom SAS, synes det emellertid lämpligt att en ändring
i förhållande till de nuvarande föreskrifterna föregås av samråd med representanter
för våra grannländer.

Oavsett hur en regel i förevarande avseende utformas anser jag, i likhet med
trafiknykterhetskommittén, att den bör förses med straffsanktion. För närvarande
kan visserligen krigsman som bryter mot det i OSF stadgade förbudet ådömas ansvar
för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § eller 21 kap. 18 § brottsbalken, men för den
som ej har ämbets- eller krigsmannaansvar är överträdelse av luftfartsverkets motsvarande
förbud inte straffbar. Uppmärksammas bör att den civila luftfarten omfattar
ej endast den flygtrafik som bedrives av särskilda företag utan även ett numera
mycket utbrett privatflyg. Det torde emellertid vara tillräckligt att ett straffstadgande
upptager dagsböter. Eftersom nyssnämnda tjänstefelsbestämmelser är
subsidiära, kommer denna straffsats att gälla även för militär personal, och alla
som bryter mot förbudsregeln blir sålunda underkastade samma ansvar. För kontrollen
av regelns efterlevnad föreslog trafiknykterhetskommittén som nämnts att
möjlighet till blodprovstagning skulle finnas. Detta förslag är enligt min mening
välgrundat, framför allt med hänsyn till privatflygets utövare. I 28 kap. 12 § rättegångsbalken
har som förutsättning för kroppsbesiktning och därmed även för
tagande av blodprov uppställts att vederbörande skäligen kan misstänkas för brott
varå fängelse kan följa. Med anledning härav erfordras ett kompletteringsstadgande
som medger att blodprov utan hinder av nämnda paragraf företages å den som
skäligen kan misstänkas för överträdelse av regeln om förbud mot alkoholförtäring.

Den sålunda behövliga regleringen torde, med hänsyn till bl. a. att fråga är om
tvångsmedel, böra inordnas i luftfartslagen. I samband därmed synes förefintlig
olikhet mellan civil och militär personals straffrättsliga behandling i fall av påverkan
av starka drycker eller andra stimulerande medel böra undanröjas. Enligt

5 kap. 10 § luftfartslagen må ej någon göra tjänst ombord å luftfartyg, därest han
på grund av påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande
ämnen eller till följd av sjukdom eller uttröttning eller av annan orsak icke kan
på betryggande sätt fullgöra vad honom åligger. Denna bestämmelse äger, enligt

6 kap. 16 §, motsvarande tillämpning i fråga om viss markpersonal. I 13 kap. 6 §
stadgas att den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av
starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen som i 5 kap. 10 §
sägs, dömes till fängelse i högst två år (jfr 4 § lagen om införande av brottsbalken)

eller, om brottet är ringa, till dagsböter, dock ej under tjugufem. Av 15 kap. 1 §
framgår att nu återgivna bestämmelser ej äger tillämpning å militär personal. Beträffande
denna personal gäller såvitt nu är i fråga, förutom ovannämnda tjänstefelsbestämmelser,
21 kap. 14 § brottsbalken, vari stadgas att om krigsman under
tjänsteutövning är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, han skall
dömas för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år;
jämlikt 20 kap. 5 § må dock den som har ämbetsansvar ådömas fängelse i högst
två år. Allmänt sett synes de återgivna bestämmelserna innebära att krigsmän i
förevarande avseende är underkastade ett mindre strängt ansvar än civil personal.
Härtill kommer att brott som avses i 21 kap. 14 § brottsbalken kan upptagas till
bestraffning av bestraffningsberättigad militär chef.

Det torde saknas anledning att civil och militär personal på angivna sätt skall
ha olika straffrättslig ställning (jfr ovannämnda betänkande SOU 1965: 35 s. 42
och 52). Bestämmelserna i 5 kap. 10 §, 6 kap. 16 § och 13 kap. 6 § luftfartslagen
bör därför genom ändring av 15 kap. 1 § göras tillämpliga även å krigsmän.
Om så sker kan lämpligen såsom andra och tredje stycke i 13 kap. 6 § införas
stadganden av innehåll dels att den som under tjänstgöring ombord eller som
trafikledare förtär alkohol eller under de tolv timmarna närmast före sådan tjänstgöring
förtär alkohol i vidare mån än 1/3 liter Öl klass II A eller ett glas lättvin i
samband med ordinarie måltid eller ock under tiden mellan tjugufyra och tolv timmar
före tjänstgöringen förtär större alkoholmängd än 30 gram dömes, om han
därigenom ej annorledes ådragit sig ansvar, till dagsböter, dels ock att å den som
skäligen kan misstänkas för förseelse som nu sagts blodprov må tagas utan hinder
av vad eljest är stadgat. Med hänsyn till luftfartslagens nuvarande utformning torde
det dock finnas skäl att uppdela de ifrågasatta stadgandena och införa dem i 5 kap.
10 §, 6 kap. 16 § och 13 kap. 6 §.

Med stöd av 2 § instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed hemställa
att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande de av mig nu framförda
spörsmålen.

JO:s framställning såvitt rör uttalandet att försvarets haverikommissions utredning
bör ske under medverkan av polisiär expertis och, åtminstone då någon omkommit
vid haveriet, rättsläkare har enligt beslut av Kungl. Maj:t den 3 oktober
1969 delvis beaktats. Kungl. Maj:t har nämligen angivna dag utfärdat kungörelse
om ändring i kungörelsen om undersökning av militära luftfartsolyckor, varigenom
i 4 § införts bestämmelse om att rättsläkare alltid skall anlitas av försvarets haverikommission
när någon avlidit till följd av olyckshändelse som skall undersökas
av kommissionen (SFS 1969: 541).

Framställningen i vad rör förslaget om skärpta tidsgränser för förbud mot alkoholförtäring
före flygning har vidare av Kungl. Maj:t enligt förenämnda beslut
överlämnats till luftfartsverket för vidare prövning i samråd med chefen för flyg -

vapnet, socialstyrelsen, övriga berörda myndigheter och organisationer samt de
civila lufttrafikföretagen,

Kungl. Maj:t har slutligen enligt beslutet den 3 oktober 1969 förklarat sig
vilja framdeles taga ställning till de av JO väckta förslagen om införande i luftfartslagen
av bestämmelser om särskild straffsanktion för överträdelse av förbud
mot alkoholförtäring i samband med flygning, om skyldighet för den som skäligen
kan misstänkas för överträdelse av förbudet att underkasta sig blodprovstagning
samt beträffande ändring av luftfartslagen i syfte att göra lagens bestämmelser
om straff för alkoholpåverkan m. m. tillämpliga också på militär personal.

Framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition av anslagsposten

Särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer.

I en till Konungen den 1 april 1969 avlåten skrivelse anförde JO Henkow
följande.

Genom brev den 17 februari 1961 till försvarets civilförvaltning meddelade
Kungl. Maj:t ändrade föreskrifter rörande disposition av den under förslagsanslaget
Familjebidrag upptagna anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån
för de värnpliktiga och deras familjer. Enligt föreskrifterna må ur anslagsposten
bidrag utbetalas för tillgodoseende av sådant av militärtjänstgöring föranlett särskilt
behov som icke kan tillgodoses inom ramen för gällande familjebidragsförfattningar
och ej heller finnes skäligen kunna avhjälpas i annan ordning. Till erhållande
av bidrag ifrågakommer såväl värnpliktig som medlem av den värnpliktiges
familj. Bidrag utbetalas av civilförvaltningen.

Vid tillkomsten av lagen den 3 juni 1966 (SFS nr 413) om vapenfri tjänst anförde
föredragande departementschefen (propositionen 1966: 107 s. 63):

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 11 mars 1966 föreslår jag att de
vapenfria får samma förmåner i fråga om avlöning, familjebidrag, grupplivförsäkring
m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Grundläggande bestämmelser
om de värnpliktigas ekonomiska förmåner återfinns i värnpliktsavlöningskungörelsen
den 12 september 1958 (nr 485) och familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99). Föreskrifter om ersättning i anledning av skada eller
sjukdom, som värnpliktig ådragit sig under tjänstgöring, ges i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261). Värnpliktig åtnjuter grupplivförsäkringsskydd
enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 243) om grupplivförsäkring åt
värnpliktiga m. fl. Vissa särskilda bestämmelser gäller för värnpliktiga enligt 3 kap.
15 § och 19 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
70 § 2 och 3 mom. lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen,
35 § 2 och 3 mom. kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) och anvisningarna till paragrafen
samt punkt 6 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370). Med hänsyn till att de vapenfrias tjänstgöring inte längre skall
anses som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som en särskild
tjänsteplikt kan de angivna bestämmelserna inte utan vidare tillämpas på de

vapenfria. Behov av andra författningsändringar kan komma att föreligga än som
nu kunnat förutses.

Det torde saknas anledning att antaga annat än att avsikten varit att vapenfria
tjänstepliktiga — i likhet med vad som var fallet med de vapenfria värnpliktiga —
skulle äga möjlighet att erhålla bidrag ur den ifrågavarande anslagsposten Särskild
hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer. Brevet den 17
februari 1961 rörande dispositionen av anslaget är emellertid enligt sin ordalydelse
tillämpligt endast å värnpliktiga och beträffande militärtjänstgöring. Ändring av de
i brevet meddelade föreskrifterna synes därför påkallad.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

JO:s framställning har beaktats genom ändring av föreskrifterna rörande disposition
av ifrågavarande anslag, meddelad i regleringsbrevet för budgetåret 1969/70
för fjärde huvudtiteln (s. 96). Enligt punkt 2 i de sålunda ändrade föreskrifterna
kan bidrag utgå till såväl värnpliktig och vapenfri värnpliktig som medlem av
den värnpliktiges eller vapenfrie tjänstepliktiges familj.

Enligt anteckning å beslut i disciplinmål har ålagd disciplinbots storlek rättats.

Fråga om lagligheten härav.

Vid JO Henkows inspektion av Norrlands artilleriregemente den 16 juli 1968
uppmärksammades vid granskning av disciplinmålsprotokollen följande.

Genom beslut den 14 februari 1967 ålade tjänstförrättande regementschefen,
överstelöjtnanten S. Ryding, med kontrasignation av auditören V. Sohlberg värnpliktige
konstapeln L. för tjänstefel disciplinbot för tio dagar om fyra kr. Enligt
anteckning å beslutet den 15 februari 1967, undertecknad med signaturerna VS
och Bldn, rättades disciplinbotens storlek till sju kr. Sedan L. fullföljt talan mot
beslutet till rådhusrätten i Östersund, fastställde rådhusrätten genom slutligt beslut
den 27 april 1967 det överklagade beslutet.

I skrivelse till regementschefen den 2 september 1968 ifrågasattes bl. a. huruvida
rättelse lagligen kunnat ske samt huruvida i vart fall inte L. borde ha hörts
innan rättelse vidtogs.

I infordrat yttrande förklarade Sohlberg med instämmande av regementschefen,
översten L. Brandt-Lundin, att rättelse vidtagits av Brandt-Lundin och denne,
samt anförde: Disciplinboten för L. skulle utgöras av löneavdrag med belopp som
framgick direkt av vederbörande författningar. I sådant fall blir disciplinbotens
belopp inte föremål för prövning. Med hänsyn härtill har den ifrågavarande rättelsen
uppfattats såsom avseende en sådan uppenbar oriktighet, som åsyftas i 30 kap.

13 § rättegångsbalken. Detta stadgande får anses analogiskt tillämpligt på förfarandet
i disciplinmål. Därför borde L. och måhända även vederbörande åklagare
ha hörts innan rättelsen vidtogs. Att så inte skett har berott på förbiseende.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till Brandt-Lundin
följande.

Enligt 30 kap. 13 § rättegångsbalken (RB) må rätten, om den på grund av anmärkning
eller eljest finner att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning
eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om
rättelse sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig.

Stadgandet är ej direkt tillämpligt på handläggningen av disciplinmål. Det kan
emellertid ses som ett uttryck för en allmän princip, och analogisk tillämpning
torde därför få anses motiverad i sådant mål.

Frågan om innebörden av det med 30 kap. 13 § RB likalydande stadgandet i
17 kap. 15 § RB har varit föremål för tämligen ingående behandling i JO:s ämbetsberättelse
1966 s. 105—124. Motsvarande spörsmål inom förvaltningens område
har belysts i besvärssakkunnigas betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarande
(SOU 1964: 27 s. 476—481) och i ett inom justitiedepartementet utarbetat
förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 214—220). Utöver sålunda
gjord hänvisning må framhållas följande.

Ett beslut, varigenom bestraffningsberättigad chef ålagt disciplinstraff, vinner
rättskraft om det ej överklagas. Klagan över beslutet prövas av domstol. Rättskraftsinstitutet
och instansordningen innefattar sålunda förbud mot att bestraffningsberättigad
chef själv omprövar beslutet. Med hänsyn härtill och i rättssäkerhetens
intresse måste den befogenhet till rättelse varom här är fråga ha en mycket
begränsad omfattning och stadgande i detta avseende givas en restriktiv
tolkning.

Villkoren för att rättelse skall få ske är dels att beslutet innehåller uppenbar
oriktighet och dels att denna uppkommit till följd av skrivfel, missräkning eller
annat dylikt förbiseende. Dessa båda villkor sammanhänger intimt med varandra
och med det nyss berörda omprövningsförbudet. Att oriktighet är uppenbar innebär
att den är så tydlig att den i regel kan iakttagas av part vid genomläsning av
beslutet och att i vart fall någon tvekan ej kan råda om att ett förbiseende skett;
för beslut om rättelse fordras ju också att parterna erhållit tillfälle att yttra sig.
Skulle oriktigheten inte vara oomtvistlig, vilket givetvis särskilt inträffar då den
inverkat på målets utgång, utgör rättelsen därav en uppgift för den högre instans
dit målet kan fullföljas. Det är emellertid inte vilket förbiseende som helst som kan
bli föremål för självrättelse. Förbiseendet måste vara likartat med skrivfel eller
missräkning. Att en lagbestämmelse förbisetts eller av misstag tillämpats felaktigt
eller att ett för bedömningen av målet relevant faktum förbisetts, utgör inte något
som kan jämställas med nämnda fel av icke juridisk art och torde för övrigt ej
kunna vara uppenbart i här avsedd mening.

I förevarande fall innehöll det meddelade straffbeslutet ursprungligen att L.
ålades disciplinbot för tio dagar om fyra kr. I 6 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän stadgas emellertid att disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Enligt sistnämnda paragraf skall den, som
åtnjuter avlöning från krigsmakten, under tid då han undergår arrest vidkännas
löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer. I 13 § kungörelsen den 12
september 1958 angående avlöning m. m. till värnpliktiga stadgas att värnpliktig
under avtjänande av arrest ej äger uppbära på strafftiden belöpande penningbidrag
enligt 12 § 1 mom., och jämlikt sistnämnda lagrum i dess vid ifrågavarande tid
gällande lydelse utgjorde penningbidraget för menig, som icke tillgodoräknats
tjänstgöringstid om sammanlagt 304 dagar, fyra kr., för annan menig, vice korpral
eller andra klass sjöman fem kr. 50 öre och för korpral sju kr. Eftersom L. var
konstapel eller alltså likställd med korpral, skulle disciplinbotens belopp för dag
rätteligen ha bestämts till sju kr.

Oriktigheten i beslutet har tydligen uppkommit genom att nyssnämnda bestämmelser
av misstag tillämpats felaktigt. I enlighet med vad här förut upptagits är
detta förbiseende inte likartat med skrivfel eller missräkning och ej heller kan den
oriktighet som följt av förbiseendet anses uppenbar (jfr MO:s ämbetsberättelse
1951 s. 221 ff och 1965 s. 259 ff).

På grund härav har lagligt stöd saknats för den av Eder och Sohlberg vidtagna
rättelsen.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är ärendet av mig slutbehandlat.

Sedan underrätt ogillat av allmän åklagare anställt åtal mot överstelöjtnant och
major för tjänstefel, bestående i obehörigt lån av verkstadstält m. m., har JO

fullföljt målet i hovrätt

Med en den 17 oktober 1968 till JO inkommen skrivelse översände tjänstförrättande
militärbefälhavaren för Södra militärområdet generalmajoren S. Ahnfelt
för kännedom en av Kristianstads domsagas häradsrätt den 8 oktober 1968 meddelad
dom i militärt brottmål angående ansvar för tjänstefel. Ahnfelt uttalade i en
sedermera till JO inkommen skrift missnöje med häradsrättens dom.

Av domen framgick att länsåklagaren Gunnar Kragh vid häradsrätten yrkat ansvar
å överstelöjtnanten U. Björkman och majoren O. Miiller-Hansen jämlikt 20
kap. 4 § brottsbalken, jämförd med Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof
M 1961: 7) och Tjänstereglemente för krigsmakten kap. 17 mom. 8, samt anfört:
För att använda vid en privat bjudning i sitt hem har Björkman i maj 1967 utan
erforderligt tillstånd lånat ett kronan tillhörigt verkstadstält vid en under Skånska
flygflottiljen (F 10) lydande bastropp i Everöd. Tältet har den 25 maj 1967, efter
det att Miiller-Hansen kort tid dessförinnan lämnat sitt tillstånd därtill, transporterats
till och satts upp på Björkmans fastighet i Skepparslöv av militär personal

från nämnda tropp, vilken därefter den 29 maj 1967 tagit ner tältet och fört det
tillbaka till Everöd. Björkman lägges till last såsom tjänstefel att han lånat tältet
utan att ha skaffat sig tillstånd av behörig myndighet eller kunskap om vilka föreskrifter,
som gällt för ett sådant lån, medan Muller-Hansen anses ha åsidosatt
vad honom i tjänsten ålegat genom att medgiva att militär personal utförde ifrågavarande
arbete, vilket ej kunde bedömas vara av otvetydigt värde för militärens utbildning
eller överhuvudtaget böra ingå i en effektiv sådan utbildningsverksamhet.

Häradsrätten lämnade Kraghs talan utan bifall.

Domskälen angavs av häradsrätten sålunda.

De tilltalade har bestritt åtalet samt uppgivit:

Björkman: Han hade i april 1967 jämte sin hustru beslutat anordna en middagsbjudning
för ett fyrtiotal gäster i makarnas hem i Skepparslövs Nygård. För att
kunna bereda gästerna tillfälle till dans i trädgården behövde Björkman låna ett
större tält med golv. Han satte sig därför i förbindelse med bastroppchefen vid
Skånska flygflottiljens bastropp i Everöd för att efterhöra om där fanns något
verkstadstält som han kunde få låna. Samtidigt förhörde han sig om möjligheten att
låta personal ur troppen såsom övning resa och taga ned tältet. Bastroppchefen
hänvisade Björkman till baschefen, Muller-Hansen, som hade att besluta om den
ifrågasatta övningen. Björkman satte sig därefter i förbindelse med Muller-Hansen.
Denne förklarade sig ej ha något att erinra mot att personal ur troppen som övning
reste och nedtog tältet. Björkman överenskom därefter med bastroppchefen
att tältet skulle resas torsdagen den 25 maj och nedtagas påföljande måndag, att
tältet skulle transporteras till och från Björkmans trädgård med privat lastbil samt
att Björkman skulle svara för transportkostnaderna. De närmaste dagarna efter
middagen försökte Björkman att hos olika befattningshavare få besked om huruvida
han ej hade att erlägga hyra men fick endast nekande svar. Efter en semesterresa
återinträdde Björkman den 22 juni i sin tjänst. På begäran av stabschefen
vid militärbefälsstaben redogjorde Björkman den 26 juni för honom för hur han
fått låna tältet. I samband med utarbetande av en P.M. i detta ärende påträffade
Björkman en intendenturinstruktion för flygvapnet, vilken visade sig innehålla en
taxa för uthyrning av verkstadstält. Sedan Björkman i anledning härav hänvänt sig
till flygdirektören vid F 10 med begäran om en räkning å hyran för tältet, erhöll
han en sådan räkning, vilken lydde å 75 kronor, som han genast erlade. — Vid
lånet av tältet hade Björkman handlat helt som privatman. Vidare framhålles att
Björkman vid tiden för lånet saknade kännedom om vilken myndighet som hade att
besluta om tillstånd till utlåning av tält. Han hade tagit för givet, att sådana frågor
avgjordes inom flottiljen. Det ankom ej på Björkman som låntagare att tillse,
att behörig myndighet meddelat beslut om utlåning innan tältet utlämnades.

Muller-Hansen: Han tjänstgör som baschef vid F 10 samt har i denna egenskap
att beordra utbildning av den personal som tjänstgör vid baskompanierna och är
ansvarig för att all personal erhåller föreskriven utbildning. Någon dag i slutet av
april eller början av maj 1967 blev han uppringd av Björkman, som förklarade,
att han önskade låna ett verkstadstält, som skulle uppsättas i hans trädgård, samt
frågade om tältet kunde resas genom att personal från bastroppen i Everöd övades
i tältresning. Muller-Hansen, som kände till, att de värnpliktiga vid bastroppen
ej övats i tältresning, ansåg sig med stöd av 17: 8 i tjänstereglementet kunna tillåta,
att värnpliktiga utförde arbetet, samt förklarade för Björkman att hinder ej
förelåg under förutsättning att tillstånd till utlåningen meddelats.

På begäran av åklagaren har förste flygteknikern Lennart Andersson hörts som
vittne samt berättat: Han har tjänstgjort som bastroppchef i Everöd sedan år
1963. I hans arbetsuppgifter ingår att öva personalen, som består av, förutom
Andersson och en ställföreträdande bastroppchef, fem värnpliktiga, i handhavandet
och vården av troppens materiel. En dag i mitten av maj 1967, då Andersson
återkommit till basen efter en tids tjänstgöring på annan ort, meddelade ställföreträdande
bastroppchefen, att Björkman ringt och förhört sig om möjligheten att få
hyra ett verkstadstält samt att han skulle återkomma i ärendet senare. Någon tid
därefter ringde Björkman. Han förklarade, att han hade för avsikt att hyra ett
verkstadstält, och frågade, om de värnpliktiga vid bastroppen kunde åtaga sig att
på fritid mot ersättning resa tältet. Andersson som ej kunde besluta i sådana frågor,
hänvisade Björkman till baschefen. Några dagar senare ringde Björkman och
meddelade, att det var klart från flottiljen. Detta uppfattade Andersson som att
Björkman erhållit tillstånd att förhyra tältet. Björkman redogjorde därpå för sina
önskemål om tid och plats för tältresningen. Senare erhöll Andersson besked av
Miiller-Hansen om att personalen kunde anlitas i övningssyfte. Den 25 maj omkring
klockan 7.30 gav Andersson personalen order om övningen. Tältet lastades på en
privat lastbil. Andersson och de värnpliktiga åkte med förläggningens bil till
Björkmans trädgård, som är belägen på ett avstånd av 17 km från förläggningen,
varefter tältet restes. Personalen återkom till förläggningen omkring klockan 11.30.
Påföljande måndag, då tältet skulle nedtagas, kunde Andersson ej komma i förbindelse
med den förut anlitade åkaren. Han beordrade därför de värnpliktiga att hämta
tältet med förläggningens lastbil. Nedtagningen av tältet tog, restiden inberäknad,
omkring tre timmar i anspråk. — Det är ej ovanligt att övningar i tältslagning anordnas
på platser, belägna på avstånd av 15—20 km från basens förläggning. Vanligen
tillgår övningen, liksom i detta fall, så att tältet reses en dag och nedtages
någon dag senare. Över huvud taget tillgick övningen på samma sätt som vanliga
övningar i tältresning.

Enligt de av åklagaren åberopade ekonomiska föreskrifterna för flygvapnet, vilka
gällde vid tiden för utlåningen av tältet, fick flygmateriel, vartill verkstadstält är
att hänföra, utlånas för annat ändamål än tjänstebruk endast efter flygförvaltningens
medgivande i varje särskilt fall. Sådant medgivande har ostridigt ej utverkats
i förevarande fall. Häradsrätten finner emellertid, att Björkman genom att under
de förhandenvarande omständigheterna låna tältet icke handlat i tjänsten samt att
han i allt fall ej varit ansvarig för utlåningen av tältet. Björkman är följaktligen
fri från ansvar för tjänstefel.

Vad angår åtalet mot Miiller-Hansen, så förklaras i den av åklagaren åberopade
föreskriften i tjänstereglementet för krigsmakten, att förband får såsom övningsuppgift
i utbildningsverksamhet utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete eller
annat arbete för civil myndighet eller enskild under förutsättning att arbetet är av
otvetydigt värde för utbildningen.

Befälhavaren för Södra militärområdet, generallöjtnanten S. Norén, har i avgivet
yttrande anfört, bland annat: »Enligt C F 10 utredning hade endast en värnpliktig
före slutet av maj månad genomgått utbildning med verkstadstält. Utbildningen
av bastroppen i resning av verkstadstält i slutet av maj blev därför med
nödvändighet av formell karaktär och behov av att genomföra övningen utanför
bastroppens ordinarie förläggningsplats förelåg därmed icke. Den genomförda
övningen som sådan ingår i utbildningsplanerna och är därmed av otvetydigt
värde. Valet av övningsplats innebar emellertid transporter och därmed förbrukning
av tjänstgöringstid, som icke var nödvändig. Tältet restes vidare en dag och
nedtogs några dagar senare, vilket innebar ytterligare tidsförlust genom transporter.

Valet av övningsplats och de särskilda transporttiderna innebär att övningen som
helhet icke blev av otvetydigt värde för utbildningen».

Genom vad sålunda blivit upplyst i denna del och med hänsyn till de av vittnet
Andersson lämnade uppgifterna om rådande praxis vid anordnande av övningar i
tältresning finner häradsrätten annat ej visat än att arbetet med resandet och nedtagandet
av tältet varit av otvetydigt värde för de däri deltagande soldaternas utbildning.
Genom att lämna sitt medgivande till övningen har Miiller-Hansen följaktligen
icke handlat i strid mot den av åklagaren åberopade föreskriften eller
eljest åsidosatt vad honom i tjänsten ålegat.

JO Henkow vädjade mot domen i hovrätten över Skåne och Blekinge under yrkande
att åtalen måtte bifallas samt uppdrog åt hovrättsassessorn Bo G. Nordström
att föra JO:s talan i hovrätten. I skrivelse den 31 oktober 1968 till Nordström
anförde JO följande.

Beträffande åtalet mot Björkman är enligt domen ostridigt att flygförvaltningens
medgivande till utlåning av ifrågavarande tält ej utverkats. Häradsrätten har emellertid
funnit att Björkman dels genom att under förhandenvarande omständigheter
låna tältet inte handlat i tjänsten och dels ej varit ansvarig för utlåningen av tältet.

Vad häradsrätten salunda anfört såsom skäl för åtalets ogillande är väl i viss
mån riktigt, nämligen såtillvida att Björkman lånat tältet för privat bruk och att
den som utlämnat tältet utan erforderligt medgivande är närmast ansvarig för utlåningen.
Men ett konstaterande härav innefattar inte ett fullständigt ställningstagande
till åtalet. Ansvar för tjänstefel är helt beroende av huruvida tjänsteplikt åsidosatts;
det kan förekomma även om vederbörande »inte handlat i tjänsten» (se
Beckman m. fl. Kommentar till brottsbalken II s. 363—369). Tjänsteplikt härflyter
såväl ur skrivna regler om tjänsteåligganden som ur tjänstens beskaffenhet (jfr
a.a. s. 452). Då det gäller kronan tillhörig egendom kan en statstjänsteman bryta
mot sm skyldighet att tillvarataga kronans intresse likaväl genom att själv använda
egendomen för privat ändamål som genom att låta annan göra det. Och en föreskrift
med förbud om utlåning kan åsidosättas ej blott av den som omhänderhar
egendomen utan även av en tilltänkt låntagare (jfr 20 kap. 11 § andra stycket
brottsbalken).

Av Björkmans egna, i domen redovisade uppgifter framgår att han vid tiden
för lånet var medveten om det i och för sig självklara förhållandet att kronans
egendom inte får begagnas för privat ändamål utan tillstånd av behörig myndighet.
Sålunda har han uppgivit att han vid tiden för lånet saknade kännedom om vilken
myndighet som hade att besluta om tillstånd till utlåning av tält. Vidare har han
sagt att han satte sig i förbindelse med bastroppchefen för att efterhöra om det
vid bastroppen fanns något tält som han kunde få låna och då blev hänvisad till
baschefen. Slutligen har han uppgivit att denne förklarade sig ej ha något att erinra
mot att personal ur troppen som övning reste och nedtog tältet. Något påstående
om att bastroppchefen eller baschefen givit tillstånd till lånet har Björkman
däremot inte gjort, och såväl bastroppchefen Andersson som baschefen MiillerHansen
har också enligt av dem lämnade, i domen upptagna uppgifter, låtit honom
förstå att de saknade behörighet att ge sådant tillstånd.

Såsom förklaring till att Björkman trots nämnda omständigheter utfått tältet har
han, såvitt domen visar, ej haft annat att anföra än att han efter samtalet med
Muller-Hansen överenskom med Andersson att tältet skulle resas torsdagen den
25 maj. Andersson har emellertid vid vittnesförhör uppgivit att han fått den uppfattningen
att Björkman erhållit tillstånd att förhyra tältet samt att anledningen

4 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

därtill varit att Björkman några dagar efter det han hänvisats till baschefen ringde
och meddelade att »det var klart från flottiljen». Med hänsyn härtill synes Björkman
direkt ha vilselett Andersson i fråga om dennes befogenhet att utlåna tältet.
Under alla omständigheter har Björkman med vetskap om att han saknade erforderligt
tillstånd att låna tältet mottagit detsamma och brukat det för egen del.

Vid nu angivna förhållanden är det tydligt att Björkman av oförstånd eller
oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt då han lånat tältet utan att ha skaffat sig tillstånd
av behörig myndighet och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20
kap. 4 § brottsbalken.

Vad angår åtalet mot Miiller-Hansen har häradsrätten funnit annat ej visat än
att arbetet med resandet och nedtagandet av tältet varit av otvetydigt värde för
de däri deltagande soldaternas utbildning. Genom att lämna sitt medgivande till
övningen har Miiller-Hansen därför, enligt domen, inte handlat i strid mot den av
åklagaren åberopade föreskriften i Tjänstereglemente för krigsmakten eller eljest
åsidosatt vad honom i tjänsten ålegat.

Det synes böra godtagas att berörda arbete i och för sig varit av otvetydigt
värde för utbildningen. Eftersom det utförts i Björkmans trädgård och för att tillgodose
hans personliga intresse, kan arbetet likväl inte anses ha varit en övning
i vanlig mening utan måste betraktas som militär medverkan i civil verksamhet.
Denna bedömning överensstämmer tydligen med Miiller-Hansens uppfattning då
han i kap. 17 mom. 8 tjänstereglementet ansett sig ha stöd för att tillåta att värnpliktiga
utförde arbetet; kapitlets rubrik är »Militär medverkan i viss civil verksamhet».

Enligt nämnda stadgande i dess vid ifrågavarande tid gällande lydelse fick förband
(avdelning) såsom övningsuppgift i utbildningsverksamheten utföra vägbyggnadsarbete,
brobyggnadsarbete eller annat arbete för civil myndighet eller enskild,
under förutsättning att arbetet var av otvetydigt värde för utbildningen. I mom.
9 samma kapitel stadgades att arbete enligt mom. 8 skulle planläggas, ledas och
genomföras enligt de principer som gällde för militär verksamhet och i mom. 10
att närmare bestämmelser om »vägarbete m. m.» för civil myndighet eller enskild
skulle utfärdas av försvarsgrenschef efter samråd med berörda civila myndighet.
Genom kungl. brev den 7 april 1961 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret,
TL 1961 A nr 24) har meddelats bestämmelser om ersättning för vissa militära
vägarbeten m. m. Med stöd av förutnämnda mom. 10 har chefen för armén den
25 april 1962 (TL 1962 D nr 51) utfärdat bestämmelser för av militärt förband
utfört väg-, bro- eller annat tekniskt byggnads- eller underhållsarbete för myndighet,
organisation eller enskild person. Varken chefen för marinen eller chefen för
flygvapnet synes ha utfärdat generella bestämmelser i ämnet.

Den sålunda antydda regleringen måste anses ha inneburit dels att med uttrycket
»annat arbete» i mom. 8 inte avsetts sådant arbete som det ifrågavarande, resande
och nedtagande av tält, (jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1967
s. 190_193 och 1968 s. 148—155), dels ock att beslutanderätten angående ar bete

enligt mom. 8 tillkom försvarsgrenschef eller i vart fall ej lägre chef än flottiljchef.
Riktigheten av denna tolkning har bekräftats genom den ändring av mom.
8 och 9 som sedermera skett. Enligt nu gällande lydelse upptages i mom. 8, förutom
vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete eller annat arbete, jämväl transportarbete
och i mom. 9 angives att arbete enligt mom. 8 beslutas av regementschef
(motsvarande).

Av det anförda följer att Miiller-Hansen inte jämlikt kap. 17 mom. 8 tjänstereglementet
ägt tillåta arbete med tältets resande och nedtagande. Ej heller eljest
har han haft lagligt stöd för åtgärden. Miiller-Hansens ansvar för utbildningen vid

baskompanierna har givetvis inte innefattat rätt att använda personalen för att tillgodose
enskilds intresse.

På grund härav har Muller-Hansen av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
vad honom i tjänsten ålegat genom att medgiva att militär personal utförde ifrågavarande
arbete och sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap. 4 §
brottsbalken.

Vad i det föregående upptagits giver vid handen att häradsrätten ej anfört bärande
skäl för sitt domslut. Det är enligt min mening stötande att genom domen
kan anses ha godtagits att officer i ledande ställning vid militärområdesstab använder
krigsmaktens personal och materiel vid anordnande av privat middagsbjudning.
Jag har därför funnit att målet bör bringas under hovrättens prövning.

Nordström åberopade i hovrätten till utvecklande av grunderna för vadetalan
innehållet i JO:s skrivelse till honom.

Björkman och Muller-Hansen bestred ändringsyrkandet och hemställde att häradsrättens
dom måtte fastställas.

Hovrätten meddelade dom i målet den 13 oktober 1969 och dömde därvid, med
ändring av häradsrättens domslut beträffande Björkman, denne jämlikt 20 kap.
4 § brottsbalken och 2 § lagen om disciplinstraff för krigsmän för tjänstefel till
tio dagars disciplinbot å 29 kr. 80 öre. I fråga om Muller-Hansen fastställde hovrätten
häradsrättens domslut.

Hovrätten angav i domskälen sammanfattningsvis vad JO till stöd för vadetalan
anfört samt yttrade vidare.

Björkman har genmält bl. a. följande: Han har först efteråt förstått att hans
samtal med Muller-Hansen inte innefattade tillstånd att låna tältet. Vid efterforskningar
som gjorts betydligt senare har det framkommit att synnerligen stor oklarhet
vid ifrågavarande tillfälle rådde om vilka bestämmelser som verkligen gällde.

Beträffande åtalet mot Björkman finner hovrätten liksom häradsrätten att flygförvaltningens
medgivande till utlåningen av tältet erfordrats samt att sådant medgivande
icke utverkats.

Enligt vad Muller-Hansen uppgivit vid häradsrätten har han vid samtalet med
Björkman förklarat att hinder icke förelåg mot att värnpliktiga utförde arbetet med
tältresningen under förutsättning att tillstånd till utlåningen meddelats, och Björkman
har varken vid häradsrätten eller i hovrätten bestritt riktigheten av vad Muller-Hansen
sålunda uppgivit. Även om Muller-Hansen vid samtalet skulle ha uttalat
sig otydligt, måste det i allt fall ha tett sig ovisst för Björkman om MiillerHansens
yttranden innefattat tillstånd till utlåningen. Med hänsyn till den tjänsteställning
Björkman innehade och till ärendets ömtåliga natur hade Björkman bort
förvissa sig om att medgivande till utlåningen förelåg, innan han vidtog ytterligare
åtgärder för att utfå tältet. Av utredningen framgår att Björkman utan att göra
detta satt sig i förbindelse med Andersson och meddelat, att »det var klart från
flottiljen», och att Andersson därigenom bibringats den uppfattningen att vederbörligt
medgivande till utlåningen förelegat. Vid angivna förhållanden har Björkman
av oförstånd åsidosatt vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet
och gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vid straffmätningen beaktar hovrätten att Björkman uppenbarligen avsett att
ersätta kronan för lånet av tältet enligt gällande taxa.

100

Vad angår åtalet mot Miiller-Hansen finner hovrätten visserligen utrett att Muller-Hansen
saknat lagligt stöd för att tillåta arbetet med tältets resande och nedtagande,
vilket arbete varit att betrakta som militär medverkan i civil verksamhet. Utredningen
visar emellertid ej annat än att Miiller-Hansen vid lämnandet av tillståndet
utgått från att Björkman utverkat vederbörligt medgivande till lån av tält.
Vidare har chefen för Skånska flygflottiljen, översten Kjell Rasmusson, i ett till
häradsrätten avgivet yttrande uttalat att utlåning av verkstadstält som regel kombinerats
med anbefalld övning för flottiljens egen personal att resa och taga ner
tältet samt att Miiller-Hansen handlat i överensstämmelse med denna av Rasmusson
godkända praxis. Med hänsyn härtill och till att arbetet i fråga enligt vad utredningen
ger vid handen varit av otvetydigt värde för de däri deltagande soldaternas
utbildning finner hovrätten vad Miiller-Hansen förts till last icke vara av
beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Åtal mot förvaltare för onykterhet i tjänsten m. m.

I en den 4 september 1967 till MO inkommen skrift begärde förste högbåtsmannen
F. Larsson samt högbåtsmännen R. Högdahl och A. Johansson undersökning
av vissa förhållanden vid Ruda kustradiostation. Den 8 samma månad kompletterade
de denna anmälan genom en skrift, vari gjordes gällande att chefen för
radiostationen ofta var spritpåverkad i sin tjänsteutövning, uppträdde obalanserat
och aggressivt samt gav inkonsekventa order.

Sedan skrifterna översänts till länspolischefen i Kalmar län med begäran om
utredning i saken, inkom den 9 januari 1968 från denne ett förundersökningsprotokoll
rörande förhör med — förutom klagandena och chefen för radiostationen förvaltaren
P. G. Ljungkvist — bl. a. chauffören B. Pahlm, betongarbetaren K. Svensson,
kommunalarbetaren R. Ek, ingenjören J. Axner, ingenjören W. Andrä, kommendören
H. Gottfridsson, kaptenen R. Ekelund och chauffören J.-Å. Karlsson.
Under hänvisning till en inom militieombudsmansexpeditionen i ärendet den 29
januari 1968 upprättad promemoria hemställdes hos länspolischefen om viss ytterligare
utredning, vilken inkom den 28 mars 1968.

Av utredningen inhämtades följande.

Ljungkvist är sedan den 1 januari 1966 chef för radiostationen. Klagandena
tjänstgör som telegrafister vid stationen, Larsson sedan den 4 juli 1966, Högdahl
sedan den 20 december 1960 och Johansson sedan den 11 mars 1963. De har sin
arbetsplats på mottagarstationen. Denna är belägen 300 meter från expeditionslokalerna,
där Ljungkvist arbetar. Sändarstationen ligger 3 km från expeditionen och
mottagarstationen.

Vad som under den verkställda utredningen förekommit angående Ljungkvists
uppträdande och åtgärder i tjänsten redovisas i följande särskilda avsnitt.

101

/. Onykterhet i tjänsten.

Av de personer som hörts under utredningen har, förutom klagandena, framför
allt Pahlm, Svensson och Ek gjort gällande att Ljungkvist i sin tjänsteutövning varit
påverkad av rusdrycker och att han till följd därav åtminstone i viss utsträckning
ej kunnat sköta sin tjänst. Nämnda personer har uppgivit följande.

Larsson:

Någon tid efter det Larsson kom till Ruda berättade Högdahl för honom att det
inte var någon ordning med Ljungkvist. Larsson märkte också snart att det förekom
en hel del egendomligt vid stationen. Till följd av att Ljungkvist missbrukade
sprit, vilket påverkade dennes arbete, humör och därmed förmåga att leda verksamheten
vid stationen, blev förhållandena efter julen 1966 alltmer olidliga. Ljungkvist
var så gott som varje dag påverkad. Då Larsson och de andra telegrafisterna
avlöste varandra i tjänstgöringen, hade som regel någon av dem tillfälle att varje
dag iakttaga Ljungkvists uppträdande. Under senare tid hade de undvikit personlig
kontakt med Ljungkvist och denna hade huvudsakligen skett genom snabbtelefon.
Men även genom snabbtelefonen kunde de bilda sig en uppfattning om hans berusning.
Det verkade som om Ljungkvist började förtära rusdrycker när han kom
till arbetet, och hans berusning var mest påtaglig under eftermiddagarna. Ofta var
han då så påverkad att han sov och ej förmådde sköta sin tjänst. Det var vid dessa
tillfällen omöjligt att väcka honom per telefon eller snabbtelefon för att få besked
i en viss fråga. Innan han lade sig att sova sade han till att han inte fick väckas utan
att det förelåg något synnerligen viktigt. Var det inte fråga om något viktigt, skulle
man ge besked att chefen var ute. I sitt påverkade tillstånd kunde Ljungkvist ena
dagen giva en order och nästa dag vara rasande och yttra »hur fan kan Ni göra så».
När han fick till svar att han givit en sådan order, förnekade han detta. Larsson
kunde ej påminna sig att han sett Ljungkvist förtära rusdrycker på tjänstetid. Han
hade däremot i Ljungkvists skåp på expeditionen sett 8—10 tomma 37:or brännvinsflaskor
samt några tomma vin- och likörflaskor. Larsson hade ej fört anteckningar
över sina iakttagelser och hade därför svårt att ange bestämda tillfällen, då
Ljungkvist varit spritpåverkad. Han kunde dock erinra sig några händelser. Vid en
övning i augusti 1967 var både Larsson och Ljungkvist i tjänst. Ljungkvist vistades
härvid ofta i mottagarstationen. Vid samtliga besök märktes att Ljungkvist var
påverkad av alkohol. Graden av påverkan kunde variera något. Han luktade sprit
från andedräkten, sluddrade på talet, var oklar i framställning och ordergivning
och kunde ibland riktigt »stå och gunga». Genom sitt påverkade tillstånd störde
han telegrafisterna i stället för att hjälpa dem. Då Larsson och de övriga telegrafisterna
fann läget alltmer ohållbart, hade de den 31 augusti 1967 på mottagarstationen
ett samtal med Ljungkvist. Även då var Ljungkvist alkoholpåverkad. Han luktade
sprit och ögonen var rödsprängda. De påtalade hans spritmissbruk samt försökte
få honom att inse sin belägenhet och söka hjälp hos läkare. Han förklarade då att
han hade en del svarta dagar och stora minnesluckor. Han ömsom grät och ömsom
rasade under samtalet. Han hade en bandspelare påkopplad. Den stängde han
emellertid av då han sade något som han ej ville ha med på bandet. Han yttrade
bl. a. »Linns det någon djävul, som vill ladda en pistol så att jag får skjuta mig».
Efter detta samtal sände Ljungkvist genom telegrafisterna ett telexmeddelande till
chefen för flottans personalavdelning i Stockholm av följande innehåll. »Anhåller
bli befriad från min kommendering som chef för Ruda radio. Min företrädare ligger
begravd på Karlskrona kyrkogård efter diverse MO-anmälningar och utredningar.»

102

Johansson och Högdahl har vitsordat den berättelse Larsson lämnat samt tillagt
följande.

Johansson:

Han kunde ej påminna sig att han under år 1966 såg Ljungkvist påverkad av rusdrycker
under tjänsteutövning. Under vintern och våren 1967 förstod han att Ljungkvist
medförde rusdrycker till radiostationen ty denne blev påverkad allt eftersom
dagen framskred. Det märktes bl. a. på att Ljungkvist kunde sova hela eftermiddagarna
och det var då stora svårigheter att väcka honom. Johansson såg dock
aldrig att Ljungkvist drack rusdrycker på tjänstestället. Han hade däremot sett 20—
25 tomma 37:or och några vinflaskor i ett skåp på Ljungkvists expedition. Den 15
mars 1967 blev Ljungkvist nödsakad avliva sin hund och detta tycktes ta honom
så hårt att han den närmaste tiden därefter var helt förändrad och då missbrukade
rusdrycker i särskilt hög grad. På grund av Ljungkvists spritmisshruk och ringa
intresse för signaltjänsten hade det uppstått otrivsel på stationen.

Högdahl:

En morgon i september eller oktober 1966 följde Högdahl med Ljungkvist i dennes
bil från Ruda samhälle till radiostationen. Ljungkvist hade kort tid dessförinnan
bytt till sig en ny bil. När Högdahl vid 1630-tiden kom till expeditionen för att åka
med Ljungkvist tillbaka till Ruda, var denne så starkt påverkad att Högdahl ansåg
honom vara mycket olämplig att föra bilen. Det märktes på spritlukt från andedräkten,
på hans rörelser, som var ostadiga och onormalt lugna, samt på hans tal.
För att förhindra Ljungkvist att köra bilen, bad Högdahl att få provköra den. De
åkte till Ljungkvists bostad, där Högdahl parkerade bilen i garaget. — Högdahl uppgav
vid det med honom först hållna polisförhöret den 23 oktober 1967, att händelsen
inträffat våren 1967. Vid ett senare polisförhör den 20 februari 1968 ändrade
Högdahl tidpunkten härför, sedan han blivit upplyst om att bilbytet ägt rum den
6 augusti 1966, till, såsom ovan angivits, en dag i september eller oktober 1966.

Pahlm, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid stationen under tiden den 21
december 1966—den 29 november 1967 som telehantverkare, har uppgivit:

Han förstod ganska snart att Ljungkvist använde rusdrycker på tjänstetid. Spritlukt
från andedräkten, rödsprängda ögon, sluddrigt tal och vid flera tillfällen vacklande
gång var tecken härpå. Det var sällan Ljungkvist var nykter. Denna spritpåverkan
märktes alltmer allteftersom dagen framskred och var vid lunchtid tydligt
märkbar. Pahlm kunde inte ange några särskilda dagar för sina iakttagelser men
hade vissa hållpunkter. Ljungkvist avlivade i mars 1967 sin hund och var därefter
tre dagar i följd starkt påverkad och även deprimerad. Vid ett tillfälle under denna
tid, den 16 eller den 17 mars, då Pahlm vid 11-tiden var sysselsatt med städning
på expeditionen, fann han Ljungkvist mycket påverkad av alkohol. Denne luktade
sprit starkt, sluddrade på talet, var rödbrusig i ansiktet och raglade omkring på
expeditionen varvid han stödde sig mot möbler och väggar. Pahlm fick prata med
Ljungkvist och »larva» med denne som en barnunge eller en fyllerist. Ljungkvist
grät och var alldeles nere. Det fanns då anledning att befara vad som helst, i synnerhet
som han hade laddade vapen på expeditionen. Enligt Pahlms uppfattning
var Ljungkvist mycket kraftigt påverkad. Vid ett annat tillfälle under sommaren
samma år, då Pahlm vid 12-tiden skulle överlämna ett tjänstgöringsschema till
Ljungkvist, märkte han så fort han kom in på expeditionen stark spritlukt. Ljungkvist
var rödbrusig, irrade med blicken och sluddrade då han försökte tala. Han
satt djupt nedsjunken i sin stol och när han skulle fatta tag i den handling som

103

Pahlm skulle överräcka, famlade han hit och dit med handen så att Pahlm måste
trycka handlingen i handen på honom. Då Ljungkvist vid 1615-tiden samma dag
kom ut från förläggningen för att åka hem i sin bil iakttog Pahlm tillsammans med
Svensson att Ljungkvist var så påverkad att han vacklade och stödde sig mot trappräcket.
När han kom fram till bilen, stödde han sig mot motorhuven, tog sig fram
till dörren, satte sig i bilen och körde från platsen. Pahlm diskuterade med Svensson,
om de skulle ta bort bilens tändningsnyckel, men liksom de vid andra tillfällen,
då de reagerat mot Ljungkvists spritmissbruk och andra olämpliga beteenden, haft
lust att vidtaga åtgärder, drog de sig även nu för att företaga sig något mot Ljungkvist.
Denne var ändå deras chef och det kunde tänkas att de kunde få umgälla vad
de gjorde. Trots att de ansåg honom mycket olämplig att föra bilen i det tillstånd
han befann sig, vidtog de därför ej någon åtgärd för att stoppa Ljungkvists färd.
Genom Ljungkvists spritmissbruk hade allmänheten bibringats den uppfattningen,
att man helt allmänt »söp» mycket på radiostationen. Pahlm hade tillfrågats härom
av flera personer och tyckte det hela var otrevligt.

Svensson, vilken tjänstgjorde som värnpliktig vid stationen under samma tid som
Pahlm och var kommenderad till handräckningstjänst, har berättat:

Han hade gjort samma iakttagelser som Pahlm om Ljungkvists alkoholpåverkan.
Han kunde ej ange vilken dag han tillsammans med Pahlm iakttagit Ljungkvist
alkoholpåverkad gå till sin bil. Det hände många gånger att han fick vända sig direkt
till högbåtsmännen för att få besked vad han skulle göra, då han på grund av Ljungkvists
spritpåverkan ej kunde erhålla ordentliga order av denne.

Ek, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid stationen under.tiden den 14 april—
den 19 december 1967 som bilförare, har uppgivit:

Han märkte redan första dagen spritlukt från Ljungkvist. Denne var sedan så
gott som dagligen spritpåverkad. Förutom lukten iakttog han att Ljungkvist vid
några tillfällen gick ostadigt. Ljungkvist hade även haft ganska växlande humör
och ibland givit egendomliga order. Ek kunde ej ange bestämda tidpunkter för sina
iakttagelser. Han erinrade sig dock ett tillfälle — det var troligen den 28 juli 1967,
vilken dag han skulle ha begärt att få permission för att flytta in i en lägenhet den
1 augusti — då han någon gång mellan klockan 1100—1200 kom in på expeditionen,
att där luktade starkt av sprit och att Ljungkvist satt och sov i sin stol. Ljungkvist
var rödmosig i ansiktet, kroppen hängde på sidan och han reagerade ej på Eks
tilltal. Enligt Ek misskötte Ljungkvist sin tjänst vid stationen genom sitt spritmissbruk
och det var endast tack vare högbåtsmännen som det hela »flöt» vid stationen.

Även andra under utredningen hörda personer har lämnat uppgifter av innehåll,
att de ibland märkt alkoholpåverkan hos Ljungkvist under dennes tjänsteutövning.
Axner, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid stationen under tiden den 21 december
1966—den 12 oktober 1967 som teletekniker, har sålunda uppgivit att han
vid flera tillfällen, då Ljungkvist åt tillsammans med de värnpliktiga, lagt märke
till att Ljungkvist var påverkad av rusdrycker, vilket kändes på lukten från andedräkten
och någon gång även märktes på tal och gång.

Den verkställda utredningen giver emellertid även exempel på personer som haft
kontakt med Ljungkvist under samma tid men därvid ej iakttagit att Ljungkvist
varit påverkad av rusdrycker under tjänsteutövning.

104

Andra:

Han var sedan den 4 februari 1963 anställd som telemästare vid stationen och
hade sin verksamhet vid sändarstationen. Han träffade inte Ljungkvist varje dag
utan kanske någon gång i veckan. Däremot var han flera gånger om dagen — ibland
ett 10-tal gånger — i förbindelse med Ljungkvist via snabbtelefonen. Inte vid något
tillfälle hade han märkt att Ljungkvist var påverkad av rusdrycker under tjänstgöringen
vid stationen. Denne hade varken talat sluddrigt eller »virrigt». Som regel
rörde deras samtal tekniska spörsmål. Hade Ljungkvist ej varit klar i tankeverksamheten,
skulle Andrä genast ha märkt det.

Gottf ridsson:

Han hade efter förhandsmeddelande företagit inspektion av radiostationen under
sista kvartalet 1966 och på hösten 1967. Han kunde vid dessa inspektioner konstatera
att stationen sköttes på ett utomordentligt bra sätt. Ljungkvist gjorde ett mycket
gott intryck. Gottfridsson hade inte förstått att Ljungkvist missbrukade rusdrycker
men märkte vid sista inspektionen att han var »nere» och i behov av läkarvård,
varför han övertalade Ljungkvist att uppsöka läkare.

Ekelund:

Han är chef för sambandsavdelningen vid örlogsbas Syd och har i denna befattning
mycket att göra med Ljungkvist. Han brukar besöka stationen minst en gång
i kvartalet och har ibland kommit oförberett. Utöver dessa kontakter har han ganska
ofta haft kontakt med Ljungkvist per telefon. Han har inte vid något tillfälle
märkt att Ljungkvist varit påverkad av rusdrycker. Den 17 mars 1967 besökte
han sålunda radiostationen och därvid förekom ej något anmärkningsvärt. Någon
alkoholpåverkan hos Ljungkvist kunde inte konstateras. Denne medföljde i Ekelunds
bil till Lyckeby, då Ekelund på kvällen återvände till Karlskrona. Det var
omöjligt att förstå att Ljungkvist skulle ha missbrukat rusdrycker, då man kunde
konstatera att stationen skötts på ett så utmärkt sätt.

Ljungkvist har bestritt de beskyllningar om onykterhet i tjänsten som framkommit
i det ovan upptagna och därvid uppgivit: Det är helt felaktigt att han varit så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han varit ur
stånd att fullgöra sin tjänst eller att han haft nedsatt förmåga att fullgöra denna.
Han har ej förtärt sprit då han varit i tjänst. Till maten under dagen har han dock
druckit en eller ett par flaskor Öl. Även mellan måltiderna har han då och då druckit
en flaska mellanöl. Efter tjänstgöringens slut hade det förekommit att han »tagit
sig en snaps». Det rörde sig dock alltid om alkohol i måttliga mängder. Han förnekar,
att det funnits sprit- och vinflaskor i hans skåp på expeditionen. Den 15 mars
1967 blev han tvungen avliva en hund som han varit ägare till i åtta år. Både han
och hans fru sörjde denna hund mycket och den närmaste tiden därefter brukade
han spritdrycker i något större mängd än normalt men inte under tjänstgöringen.
Klockan 0900 den 16 mars besökte han tandläkaren Thole i Ruda och den 17 mars
hade han besök av kaptenen Ekelund, i vars tjänstebil han på kvällen medföljde
till Lyckeby. Han övernattade här hos sin son och återvände den 18 till Ruda.
Chefskapet hade varit så krävande att han blivit överansträngd och fått förstörda
nerver med svårigheter att sova på nätterna. Han hade till slut måst uppsöka läkare.
Han förstår numera att han sedan tidigt på våren 1967 befunnit sig i ett neurostill -

105

stånd som förvärrats. Detta kan möjligen av hans omgivning ha uppfattats som
tillstånd av berusning. Det är felaktigt att han legat och sovit under eftermiddagarna
och att han inte kunnat väckas. Det hade däremot förekommit att lunchrasten,
som normalt var mellan klockan 1200—1230, ibland förlängts till klockan 1400,
därvid han legat och sovit i ett rum intill expeditionen. Han hade vid sådana tillfällen
arbetat över motsvarande tid. Han förnekar att vad Pahlm och Ek berättat
därom, att han skulle ha uppehållit sig starkt påverkad på expeditionen, någonsin
förekommit.

II. Det olåsta dokumentskåpet.

Karlsson, som tjänstgjorde vid stationen som värnpliktig bilförare, har uppgivit:

En kväll under vintern 1966, då han hade vakten på radiostationen, uppmärksammade
han vid 18-tiden, att dörren till expeditionen stod på glänt. I ett dokumentskåp
på expeditionen satt en nyckel i låset. Nyckeln satt på en ring med ytterligare
ett antal nycklar. Han underrättade omedelbart den högbåtsman som var i
tjänst om sina iakttagelser. Det var antingen Högdahl eller Johansson. Eftersom
denne inte kunde lämna sin tjänst, beordrades Karlsson att hålla vakt på expeditionen.
Klockan 2000, då tjänsten för högbätsmannen var slut, infann sig denne
och låste dokumentskåpet och expeditionen.

Högdahl har uppgivit att Ljungkvist en dag kring årsskiftet 1967 efter det han
skjutit en räv strax utanför stationens område hade kört från stationen till bostaden
i Ruda utan att först låsa expeditionen och utan att tillse att ett dokumentskåp med
hemliga handlingar var låst. Efter två timmar uppmärksammades förhållandet av
Karlsson och både expeditionen och skåpet låstes då.

Johansson har uppgivit, att han i efterhand fått kännedom om det inträffade.
Eftersom högbåtsmännen vid denna tid ej tjänstgjorde längre än till klockan 1700,
hade någon underrättelse till dem på snabbtelefon vid 18-tiden ej kunnat ske.
Karlsson hade härvidlag troligen förväxlat högbåtsmännen med Ljungkvist, som
var den som blivit underrättad.

Ljungkvist har förklarat att han ej har något minne av händelsen men att han ej
vill bestrida att den var riktig. Dagen före nyårsafton 1966 hade han lyckats skjuta
en räv utanför stationsområdet. Han visade upp den för personalen vid stationen
och körde därefter, eller vid 1630-tiden till bostaden i Ruda. Hade han glömt låsa
expeditionen och dokumentskåpet måste det ha skett i samband med att han for
till bostaden. I skåpet förvaras ständigt hemliga handlingar, som ej fick komma till
annan personals kännedom än chefens och de tre högbåtsmännens. I regel hade
dessa handlingar hemligstämpel med kort giltighetstid, innan handlingen därefter
skulle förstöras.

III. Bortovaro under beredskapstjänst enligt beredskapsgrad M IV.

Angående beredskapstjänsten vid Ruda kustradiostation framgår av en av chefen
för marinkommando Syd utfärdad stabsorder nr 11/63 att chefen för radiostationen
4* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

106

skall utom ordinarie arbetstid vara beredd att vid behov inställa sig till tjänstgöring
på stationen. Denna beredskapstjänst är hänförd till beredskapsgrad M IV (Tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret avd. A nr 4/1963), vilket innebär att befattningshavaren
skall vara beredd att inom fyra timmar efter det åtgärd vidtagits för
hans tillkallande kunna påbörja tjänstgöring på arbetsplatsen.

Larsson och Högdahl har påstått, att Ljungkvist vid flera tillfällen ej iakttagit
ifrågavarande beredskapstjänst under bortovaro. Han hade sålunda varit i Stockholm
i privata ärenden, därvid han, såvitt de kände till, ej varit tjänstledig eller
haft semester. Under hans bortovaro hade ej någon av högbåtsmännen förordnats
att uppehålla hans tjänst. Ljungkvist brukade vid dessa tillfällen ringa från Stockholm
var fjärde timme och fråga om det varit något. De kunde endast i ett fall
ange dagen för sådan bortovaro. Den 3 maj 1967 var Ljungkvist sålunda bortrest
utan att han dessförinnan hade underrättat någon av högbåtsmännen om platsen
för sin vistelse eller om han hade semester eller annan ledighet. Angivna dag ringde
Ekelund från örlogsbasen och de kunde ej lämna uppgift om var Ljungkvist befann
sig.

Johansson har om Ljungkvists bortovaro den 3 maj 1967 uppgivit:

Då han klockan 1400 avlöste Larsson på mottagarstationen, omtalade denne att
Ljungkvist kort tid förut ringt till stationen och därvid uppmanats att sätta sig i
förbindelse med Ekelund. Ljungkvist hade ej uppgivit var han befann sig. Vid
1530-tiden ringde en fänrik Olsson från örlogsbasen och frågade om Johansson
fått kontakt med Ljungkvist. För att få reda på var Ljungkvist kunde träffas ringde
Johansson upp fru Ljungkvist. Hon upplyste att maken befann sig i Stockholm i
något uppdrag för Försvarets Motorklubb men att hon inte kände till något telefonnummer.
Strax efter klockan 1600 ringde Olsson igen och Johansson fick då
förklara, att han inte kunnat erhålla kontakt med Ljungkvist.

Ljungkvist har förnekat att han vid något tillfälle åsidosatt sin skyldighet ifråga
om beredskapstjänsten. Den 3 maj 1967 hade han varit i Stockholm för att deltaga
i ett kommittésammanträde med ett bolag i vilket Försvarets Motorklubb innehar
aktierna. Han hade antingen ingivit en ledighetsansökan, som kommit bort, eller
också hade han glömt bort att inge någon sådan. Han hade i vart fall vid denna
tid outnyttjade semesterdagar. Han tycker det är anmärkningsvärt att Johansson ej
hänvisat Ekelund till Försvarets Motorklubb, eftersom Johansson av Ljungkvists
hustru fått vetskap om att Ljungkvist befann sig där.

Från Sydkustens örlogsbas har inhämtats att Ljungkvist efter ansökan hade beviljats
semester från och med den 17 till och med den 29 april 1967 men att någon
ledighetsansökan ej ingivits dit för den 3 maj samma år.

Sedan Ljungkvist fått del av den ovan återgivna utredningen har advokaten Sven
Bengtsson, Karlskrona, såsom ombud för Ljungkvist i en hit den 12 juli 1968 inkommen
skrift anfört i huvudsak följande.

Ljungkvist kan inte i något avseende anses övertygad om att ha gjort sig skyldig
till brott. Beträffande det av Högdahl uppgivna tillfället under september eller oktober
1966, då Högdahl vid 1630-tiden skulle hämta Ljungkvist på expeditionen

107

för en bilfärd till Ruda samhälle, kunde mycket väl den av Högdahl påpekade
spritlukten från Ljungkvist ha härrört från Öl. Ljungkvists hustru, som erinrade sig
tillfället, bestred att maken överhuvud var spritpåverkad, när han och Högdahl
kom till hemmet. Beträffande det av Ek uppgivna tillfället, troligen den 28 juli
1967, då Ek mellan klockan 1100—1200 kom in på expeditionen och fann Ljungkvist
sovande i en stol, förnekar Ljungkvist att händelsen ägt rum. Han hade vid
denna tid ej uppehållit sig på expeditionen då han haft ett särskilt uppdrag utanför
denna. Eks permissionsansökan hade bifallits av Ljungkvist redan den 27 juli 1967.
Beträffande det av Larsson uppgivna tillfället den 31 augusti 1967, då Larsson jämte
Högdahl och Johansson sammanträffat med Ljungkvist på stationen för att diskutera
Ljungkvists spritproblem, är det riktigt att ett samtal mellan högbåtsmännen
och Ljungkvist nämnda dag förekom på mottagarstationen. Inget av samtalet,
som inspelats på band, berörde Ljungkvists spritproblem utan helt och hållet högbåtsmännens
tjänstgöring och lönegrad splacering. Johansson skötte vid tillfället
bandspelaren. Till grund för resonemanget låg ett utkast till en skrivelse som Ljungkvist
avfattat till chefen för Sydkustens örlogsbas med förslag till lönearadsplaceringar
för högbåtsmännen. Senare samma dag avfattade Ljungkvist en skrivelse till
kommendörkapten Eklind. Varken Ljungkvists tal, såsom det upptagits på band,
eller innehållet i sistnämnda skrivelse ger vid handen att Ljungkvist vid tillfället
skulle ha varit påverkad av starka drycker. Ljungkvist bestrider ej att han vid något
tillfälle kan ha glömt att låsa expeditionsdörren, men att dokumentskåpet med hemliga
handlingar samtidigt skulle ha varit olåst bestrider han. Vad angår bortovaron
under beredskapstjänst den 3 maj 1967 medger Ljungkvist att han ej förvissat sig
om att semester beviljats. Plan hade emellertid i enlighet med för honom gällande
beredskapsgrad var fjärde timme per telefon satt sig i förbindelse med radiostationen
och hade haft möjlighet att återvända till denna inom fyra timmar efter det han
erhållit underrättelse om att hans närvaro påkallades. Av utredningen framgår att
missämja rått mellan Ljungkvist och hans underlydande, närmast då högbåtsmännen,
vilka synes ha varit misslynta med att de på grund av omstationering till lägre
dyrort erhållit lägre lön och mist rätten till traktamenten. Redan våren 1967 varslades
högbåtsmännen om att de, som ditintills uppburit lön efter ortsgrupp 5, genom
omstationering till Ruda skulle få lön efter ortsgrupp 3, varjämte utgående
traktamenten skulle bortfalla från och med den 1 juli 1967. Genom Ljungkvists
medverkan uppsköts omstationeringstidpunkten till den 1 oktober 1967. Däremot
vägrade Ljungkvist att på så sätt medverka till en förbättring av högbåtsmännens
inkomster, att han planerade övertid för dem med ty åtföljande övertidsersättning.
Häri syntes orsaken ligga till att missämja uppstått mellan högbåtsmännen och
Ljungkvist. Ljungkvists tjänstgöring vid stationen hade varit synnerligen ansträngande.
Detta hade lett till att han under våren 1967 började sova dåligt och också
mist aptiten. Samtidigt nödgades han ett flertal gånger besöka tandläkare i Ruda. En
stifttand hade gått sönder och måst utbytas mot en tandprotes i överkäken. Tandprotesen
var svår att tillpassa och därför försämrades Ljungkvists tal. Ljungkvist kan
under våren och sommaren 1967 på grund av nämnda omständigheter samt sorgen
över att ha nödgats avliva sin hund ha uppträtt obalanserat mot underlydande och
därigenom ådragit sig deras missnöje. Han sökte emellertid hösten 1967 läkarvård
och hade därigenom kommit i god balans.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet salunda förekommit anförde
JO Henkow i en den 26 juli 1968 daterad, till länsåklagaren i Blekinge län och
Kronobergs län överlämnad åtalsinstruktion följande.

108

Klagandena har i sin anmälan gjort gällande att förvaltaren Ljungkvist i sin
tjänsteutövning ofta varit påverkad av rusdrycker. Såväl klagandena som vissa av
de hörda värnpliktiga har under utredningen gjort uttalanden av innehåll, att det
varit fråga om ett under längre tid pågående, dagligt spritmissbruk som på olika
sätt inverkat störande på arbetets gång vid stationen och som även eljest skapat
irritation och misstämning bland personalen där. Häremot står emellertid Ljungkvists
förnekande av ifrågavarande beskyllningar och den av honom lämnade förklaringen,
att hans beteende i vissa situationer varit en följd av ett neurostillstånd
som han sedan våren 1967 befunnit sig i och att detta av hans omgivning kunde ha
missuppfattats på sätt som skett. Vidare har vissa överordnade och telemästaren
Andra uppgivit att de ej lagt märke till något anmärkningsvärt i Ljungkvists uppträdande
vid de tillfällen de haft kontakt med honom. Även om således i viss mån
motstridiga uppgifter föreligger, måste dock de genomgående samstämmiga uttalanden
som flera av de hörda lämnat rörande iakttagelser av olika tecken på alkoholpåverkan
i Ljungkvists uppträdande förtjäna tilltro framför Ljungkvists egna förklaringar
härom. Att märka är att Ljungkvist i stor utsträckning gjort sprit- och
ölinköp genom sina underlydande och att enligt vad vissa av dem uppgivit ett avsevärt
antal tomma sprit- och vinflaskor iakttagits i ett skåp i Ljungkvists expedition.

Av den verkställda utredningen får sålunda anses styrkt att Ljungkvist under
tjänsteutövning varit påverkad av alkoholhaltiga drycker åtminstone i följande fall,
nämligen

1) vid det tillfälle under september eller oktober 1966 då klaganden Högdahl
vid 1630-tiden skulle hämta Ljungkvist på expeditionen för en bilfärd till Ruda
samhälle och iakttog alkoholpåverkan hos Ljungkvist på spritlukt från andedräkten,
på hans rörelser, som var ostadiga, samt på hans tal;

2) vid det tillfälle under mars 1967 då värnpliktige Pahlm var sysselsatt med städning
av expeditionslokalerna och iakttog att Ljungkvist luktade sprit starkt, sluddrade
på talet, var rödbrusig i ansiktet och raglade omkring på expeditionen;

3) vid det tillfälle under sommaren 1967 då Pahlm dels vid 12-tiden på expeditionen
skulle överlämna ett tjänstgöringsschema till Ljungkvist och märkte stark spritlukt
i lokalen samt att Ljungkvist var rödbrusig, irrade med blicken och sluddrade,
dels ock vid 1615-tiden tillsammans med värnpliktige Svensson iakttog Ljungkvist
vacklande och tagande stöd mot ett trappräcke gå till sin bil;

4) vid det tillfälle troligen den 28 juli 1967 då värnpliktige Ek mellan klockan
1100 och 1200 kom in på expeditionen och fann Ljungkvist sovande i en stol, kände
stark spritlukt i lokalen och såg att Ljungkvist var rödmosig i ansiktet, att kroppen
hängde på sidan och att han ej svarade på tilltal; samt

5) vid det tillfälle den 31 augusti 1967 då klagandena sammanträffade med Ljungkvist
på mottagarstationen för att diskutera dennes spritproblem och fann att han
luktade sprit, hade rödsprängda ögon samt uppträdde egendomligt.

Vad som framkommit om Ljungkvists alkoholpåverkan vid dessa tillfällen giver
vid handen att hans förmåga att sköta tjänsten måste antagas ha varit nedsatt.

109

Han har således i angivna fall jämlikt 21 kap. 14 § brottsbalken gjort sig skyldig
till onykterhet i tjänsten (åtalspunkt 1).

Genom värnpliktige Karlssons och Högdahls utsagor får vidare anses styrkt att
Ljungkvist en dag strax före årsskiftet 1967 lämnat radiostationen utan att först
ha låst vare sig expeditionen eller ett där befintligt skåp med hemliga handlingar.
Ljungkvist har sålunda av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt. Med hänsyn till
vikten av att tjänsteman som handhar hemliga handlingar tillser att dessa förvaras
på betryggande sätt, så att risk ej uppkommer att obehöriga får möjlighet att ta
del av dem, kan Ljungkvist ej undgå ansvar för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken (åtalspunkt 2).

Enligt den av chefen för marinkommando Syd utfärdade stabsordem nr 11 /63
(jämförd med Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret avd. A nr 4/63 har Ljungkvist
i egenskap av chef för radiostationen haft skyldighet att vara beredd att inom
fyra timmar efter det åtgärd vidtagits för hans tillkallande kunna påbörja tjänstgöring
på arbetsplatsen.

Klagandena har uppgivit att Ljungkvist den 3 maj 1967 varit borta från radiostationen
utan att ha underrättat någon av dem om var han kunde anträffas eller
om att han hade semester eller annan ledighet.

Ljungkvist har medgivit att han nämnda dag varit i Stockholm för att deltaga i
ett bolagssammanträde. Det torde i praktiken ej vara möjligt för den som befinner
sig i Stockholm att inställa sig i Ruda inom fyra timmar.

Av inhämtade uppgifter från örlogsbas Syd framgår att någon ledighetsansökan
från Ljungkvist för denna dag ej kommit myndigheten till handa. Även om det
skulle vara så som Ljungkvist hävdat, nämligen att han ingivit en ledighetsansökan
som kommit bort, har Ljungkvist genom att fara till Stockholm utan att kontrollera
att hans ledighetsansökan bifallits förfarit felaktigt.

Vid angivna förhållanden har Ljungkvist av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt
med avseende å den särskilda beredskapstjänst som åvilar chefen för kustradiostationen
och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken (åtalspunkt 3).

På grund av det anförda skall Ljungkvist ställas under åtal vid rådhusrätten i
Karlskrona jämlikt 20 kap. 4 § och 21 kap. 14 § brottsbalken för tjänstefel och
onykterhet i tjänsten.

JO uppdrog fördenskull åt länsåklagaren att i enlighet med sålunda meddelad
instruktion vid rådhusrätten i Karlskrona väcka och utföra åtal mot Ljungkvist.

Länsåklagaren Klas Lithner påstod vid rådhusrätten ansvar å Ljungkvist i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 18 november 1968 och ogillade därvid
åtalet under åtalspunkt 1, såvitt gällde ett tillfälle vid 12-tiden en dag under som -

maren 1967, ett tillfälle en dag i juli 1967 och ett tillfälle den 31 augusti 1967 samt
åtalet under åtalspunkt 2, samt dömde Ljungkvist med tillämpning av lagen om
disciplinstraff för krigsmän jämlikt 20 kap. 4 § första stycket och 21 kap. 14 §
brottsbalken för tjänstefel i ett fall och onykterhet i tjänsten i tre fall till trettio
dagsböter om tjugufem kronor.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Domskäl.

Åtalspunkt 1).

Ljungkvist har förnekat gärningarna. Han har uppgivit, att han vid ifrågavarande
tid dagligen under tjänstetid drack mellanöl, en till fyra flaskor beroende av hur
varmt vädret var, men förklarat, att han under tjänstetid eljest icke förtärde någon
alkohol och aldrig var alkoholpåverkad.

Beträffande Ljungkvists påstådda onykterhet en dag i september eller oktober
1966 har som vittnen hörts Högdahl på åklagarens begäran och Ljungkvists hustru
Margit på Ljungkvists begäran. Högdahl har uppgivit, att han en dag på hösten
1966 — någon tid efter det Ljungkvist köpt en ny bil — inställde sig hos Ljungkvist
på expeditionen omkring klockan 1630 för att åka med Ljungkvist i dennes bil
till Ruda samhälle, att Ljungkvist då var alkoholpåverkad — gick ostadigt, talade
osammanhängande och luktade sprit — att Högdahl, som vid ett telefonsamtal
mellan dem ett par timmar tidigare hört på Ljungkvists tal att Ljungkvist var alkoholpåverkad
och på väg till expeditionen övervägt om han skulle låta Ljungkvist
köra, därför bad att få provköra bilen och att han med Ljungkvists medgivande
och med Ljungkvist som passagerare körde bilen till dennes bostad i samhället.
Upplyst om att Ljungkvist förvärvade bilen den 6 augusti 1966 har Högdahl förklarat,
att det kan ha varit i september eller oktober som han körde bilen. Margit
har uppgivit, att vid Ljungkvists och Högdahls ankomst till bostaden vid ifrågavarande
tillfälle hon, Ljungkvist och Högdahl samtalade en stund utanför bostaden
och att Ljungkvist då icke var alkoholpåverkad utan var som vanligt.

Ljungkvist, som uppgivit att det troligen var redan i augusti som Högdahl körde
bilen, har förklarat, att han frågade Högdahl om denne ville provköra och att Högdahl
icke, såsom Högdahl uppgivit, bad att få köra.

Angående Ljungkvists påstådda onykterhet den 16 mars 1967 har Pahlm hörts
som vittne på åklagarens begäran. Pahlm har uppgivit, att han omkring klockan
1100 dagen efter den dag Ljungkvist lät avliva sin hund kom in på Ljungkvists
expedition för att städa, att Ljungkvist då satt där i en stol och grät, att Ljungkvist
började prata med honom om hunden — virrigt, osammanhängande och sluddrande
— och att det luktade sprit från Ljungkvists andedräkt. Han har vidare uppgivit,
att då Ljungkvist efter en stund besökte en toalett i expeditionsbyggnaden
Ljungkvist gick raglande och stödde sig mot en vägg.

Ljungkvist har uppgivit, att han lät avliva hunden den 15 mars 1967, att han
klockan 9 påföljande dag besökte tandläkaren Lennart Thole i Ruda, att han bör
ha återkommit till radiostationen senast klockan 1000 och att han icke minns vad
som hände på förmiddagen efter återkomsten dit. Han har förklarat, att han var
deprimerad för att hunden var död och att han talade otydligt därför att han strax
före fått tänder utdragna. Ljungkvist har åberopat ett av Thole den 3 september
1968 avgivet intyg beträffande honom av innehåll att han vid uppgivna besöket

den 16 mars var mycket deprimerad men uppträdde mycket korrekt och att Thole
drog ut den 3 mars en visdomstand och den 8 mars en framtand.

Beträffande Ljungkvists påstådda onykterhet vid 12-tiden en dag på sommaren
1967 har Pahlm hörts som vittne på åklagarens begäran. Pahlm har uppgivit, att
han vid 12-tiden en dag nämnda sommar kom till Ljungkvists expedition för att
lämna Ljungkvist ett tjänstgöringsschema, att Ljungkvist då satt där hopsjunken
i en stol och sov och att Ljungkvist icke vaknade när han vid ditkomsten anmälde
sig utan först sedan han två gånger knackat på dörren till expeditionen. Han har
vidare uppgivit, att då han räckte fram tjänstgöringsschemat Ljungkvist sträckte
ut ena handen för att ta det men tog miste, att det doftade sprit på expeditionen
och att han icke kan tänka sig annat än att denna doft kom från Ljungkvist.

Ljungkvist har uppgivit, att han icke minns något av det Pahlm berättat men
förklarat att han på grund av sömnlöshet nattetid ibland somnade på expeditionen.

Pahlm och Svensson har på åklagarens begäran hörts som vittnen om Ljungkvists
påstådda onykterhet vid 1615-tiden samma dag. Pahlm har uppgivit att Ljungkvist
en dag på sommaren 1967 — troligen den dag då han påträffade honom sovande
på expeditionen — någon gång mellan klockan 1600 och klockan 1615 kom ut från
expeditionen, gick nedför en trappa till expeditionsbyggnaden stödjande sig på ett
trappräcke, vacklade — tog snedsteg — fram till sin bil, som stod på en parkeringsplats
25—30 meter därifrån, och körde iväg med bilen. Pahlm har vidare uppgivit,
att han gjorde dessa iakttagelser från en trappa till en intilliggande byggnad
och under förflyttning därifrån till parkeringsplatsen och att han till Svensson, som
var i omedelbar närhet av honom när han stod på trappan, eller möjligen till någon
annan sade att man borde ta bilnycklarna från Ljungkvist eller be chauffören
på radiostationen att skjutsa hem honom. Han har förklarat, att han icke vet om
han hade sällskap med Svensson när han gick till parkeringsplatsen. Svensson har
berättat i huvudsak samma om Ljungkvists uppträdande vid sistnämnda tillfälle
som Pahlm gjort men förklarat, att han och Pahlm gjorde sina iakttagelser från
parkeringsplatsen, att klockan då var mellan 1630 och 1730 och att Ljungkvist
talade med dem en stund på parkeringsplatsen innan Ljungkvist åkte därifrån.
Svensson har dessutom uppgivit, att Ljungkvist var »himla rödblommig» i ansiktet
och glansig i ögonen och att Ljungkvists tal var litet sluddrigt. Delgiven Svenssons
uppgifter att Pahlm och Svensson iakttog Ljungkvist från parkeringsplatsen och att
Ljungkvist talade med dem, har Pahlm förklarat, att han är tveksam om varifrån
han gjorde iakttagelserna men att han är säker på att Ljungkvist icke talade med
honom.

Ljungkvist har uppgivit, att han icke minns vad som förekom vid åsyftade tillfället.
1 anledning av uppgiften att han var röd i ansiktet har han förklarat, att han
alltid har hög ansiktsfärg.

Till styrkande av påståendet att Ljungkvist var onykter en dag i juli 1967, har
åklagaren åberopat vittnesmål av Ek. Ek har uppgivit, att när han en dag mellan
klockan 1130 och klockan 1200 kom in på Ljungkvists expedition för att lämna
post Ljungkvist satt där i en stol och sov och att det osade brännvin från den plats
där Ljungkvist satt. Han har vidare uppgivit, att han tilltalade honom en gång, att
Ljungkvist icke vaknade och att han därför lade posten på ett bord och gick därifrån.
Hörd om när detta inträffade har Ek icke uppgivit annat än att han en eftermiddag
talade med Ljungkvist om permission i anledning av flyttning till ny bostad,
varvid Ljungkvist ställde som villkor för permission att Ek dessförinnan skulle färdigställa
en byggnad åt ett rådjur som Ljungkvist hade, att han är nästan säker på
att detta samtal ägde rum den dag dä han på förmiddagen påträffade Ljungkvist
sovande på expeditionen men att han är oviss om när flyttningen skedde.

112

Åklagaren har åberopat att Ek enligt protokoll över polisförhör den 17 oktober
1967 vid förhöret uppgivit att omvittnade händelsen på expeditionen och samtalet
om permission ägde rum samma dag.

Ljungkvist har uppgivit, att han icke har något minne av påstådda händelsen
på expeditionen. Han har upplyst, att byggnaden åt rådjuret uppfördes i juli 1967
och var färdig den 28.

Angående Ljungkvists påstådda onykterhet den 31 augusti 1967 har på åklagarens
begäran hörts Högdahl samt Larsson och Johansson. Högdahl har uppgivit,
att han, Larsson och Johansson på eftermiddagen ifrågavarande dag på mottagarstationen
hade ett samtal med Ljungkvist om ekonomiska och andra förhållanden
på radiostationen, att han och Ljungkvist var upprörda vid samtalet och att Ljungkvist
under dess senare del talade osammanhängande, verkade vara liksom borta
och grät. Han har vidare uppgivit, att Ljungkvist och Larsson vid slutet av samtalet
förflyttade sig från det rum där de ditintills uppehållit sig till ett annat rum, att
Ljungkvist därvid gick ostadigt och att Ljungkvist i det andra rummet, medan han
stod och gungade, frågade om det var någon som ville ladda hans pistol så att han
kunde skjuta sig. Larsson och Johansson har berättat i huvudsak sammanstämmande
med Högdahls uppgifter. De har därjämte uppgivit, att det luktade sprit
från Ljungkvist men även att Ljungkvist var deprimerad.

Ljungkvist har förklarat, att han vid tiden för samtalet var deprimerad på grund
av motsättningar mellan högbåtsmännen och honom och att han under samtalet
blev upprörd och till slut nedbruten till följd av deras uppträdande mot honom
vid samtalet.

I målet har förebragts en omfattande, här icke intagen utredning om uppgivna
motsättningar mellan högbåtsmännen och Ljungkvist. Vad härigenom framkommit
är ej av beskaffenhet att nedsätta värdet av vare sig högbåtsmännens eller de värnpliktigas
ovan intagna utsagor. Vidare har förebragts en här icke heller intagen
utredning om Ljungkvists uppträdande i nykterhetshänseende i allmänhet, varigenom
ådagalagts endast att helt skilda uppfattningar härom förekommer.

Såväl högbåtsmännen som de värnpliktiga har, såsom det förefallit, berättat med
inlevelse. De har varit nära Ljungkvist då de gjort sina iakttagelser. Deras uppgifter
om vad de iakttagit är bestämda. Vid upptagna förhållanden sätter rådhusrätten
tilltro till deras utsagor. Genom dessa får anses styrkt att Ljungkvist var alkoholpåverkad
vid de tillfällen varom de berättat. Såsom föreståndare för radiostationen
måste han anses ha varit under tjänsteutövning vid samtliga tillfällena. Vad som
framkommit om hans alkoholpåverkan vid det tillfälle på expeditionen då Högdahl
kom dit för att åka med honom i hans bil, vid det tillfälle på expeditionen då
Pahlm kom dit för att städa och vid det tillfälle utanför expeditionsbyggnaden då
Pahlm och Svensson såg honom gå därifrån till parkeringsplatsen ger klart vid
handen att hans förmåga att vid dessa tillfällen fullgöra tjänsten måste antagas ha
varit nedsatt. Det får anses klarlagt att den händelse varom Ek berättat inträffade
i juli 1967. Omständigheterna vid detta tillfälle, det tillfälle på expeditionen då
Pahlm kom dit för att lämna ett tjänstgöringschema och tillfället på mottagarstationen
talar för samma bedömning av Ljungkvists förmåga att vid dessa tillfällen
fullgöra tjänsten som gjorts beträffande de förutnämnda tillfällena. Med hänsyn till
att uppgiven sömnlöshet nattetid kan ha bidragit till att han sov på expeditionen,
att hans fumlighet vid mottagandet av tjänstgöringschemat kan ha berott på att
han även var yrvaken och att hans uppträdande på mottagarstationen delvis kan
förklaras av att han var deprimerad och upprörd kan det dock icke anses ådagalagt
att förmågan att fullgöra tjänsten måste även vid dessa tillfällen antagas ha
varit nedsatt på grund av hans alkoholpåverkan. Ljungkvist skall således fällas till

113

ansvar för onykterhet i tjänsten i tre fall och frias från ansvar för sådant brott i
likaså tre fall.

Åtalspunkt 2).

Ljungkvist har uppgivit, att han vid något tillfälle glömt att låsa dörren till expeditionen
då han begav sig hem på kvällen efter tjänstgöringens slut och därför
nödgats återvända för att låsa, men förklarat, att han icke minns när detta hände.
Han har vidare uppgivit, att allt av värde på expeditionen förvaras i skåpet, att
expeditionsbyggnaden nattetid är låst och att det område där den är belägen bevakas
av en vaktstyrka, samt gjort gällande, att uraktlåtenhet att låsa dörren därför
icke kan bedömas som tjänstefel. Ljungkvist har förklarat, att han aldrig lämnat
expeditionen för dagen utan att låsa skåpet.

Karlsson har på åklagarens begäran hörd som vittne uppgivit, att han en vinterkväll
då han hade jour — samma kväll som Ljungkvist skjutit en räv •—- tog vägen
förbi expeditionen för att komma till sin i annan del av expeditionsbyggnaden belägna
förläggning, att dörren till expeditionen vid detta tillfälle stod på glänt och
att det var mörkt på expeditionen. Han har vidare uppgivit, att han sköt upp dörren
och tände lyset och att han då varseblev att det i låset till ett, som han har
för sig, gråmålat skåp, som stod i det yttre av expeditionens två rum till höger om
ett fönster, satt en nyckel fäst vid en nyckelknippa om fyra å fem nycklar. Karlsson
har förklarat, att han tittade in genom dörren endast som hastigast och att han påföljande
morgon av Högdahl, för vilken han då omtalade vad han sett, fick veta
att skåpet var ett dokumentskåp.

Ljungkvist har upplyst, att han sköt en räv på kvällen före nyårsaftonen, och
förklarat, att det måste vara den kvällen Karlsson åsyftat. Han har uppgivit, att
skåpet stod i det inre rummet på expeditionen, att det i det yttre rummet på den
plats Karlsson uppgivit sig ha sett skåpet fanns en skrivbordshurts med lås och
tre grönaktiga plåtlådor hängande på en stång och att nyckeln till hurtslåset, vilken
han hade i en nyckelknippa, kan ha suttit i låset vid tillfället.

Vad Ljungkvist uppgivit om var skåpet, hurtsen och plåtlådorna fanns har lämnats
utan erinran av åklagaren.

Genom Karlssons vittnesmål är styrkt, att expeditionen icke var låst vid tillfället.
Det är däremot icke genom vittnesmålet eller vad eljest förekommit ådagalagt att
skåpet med hemliga handlingar var olåst. Sådana förhållanden har icke visats föreligga
att Ljungkvists uraktlåtenhet att låsa expeditionen skall anses utgöra åsidosättande
av tjänsteplikt. Åtalet skall därför ogillas.

Åtalspunkt 3).

Ljungkvist har vitsordat, att han den 3 maj 1967 begav sig till Stockholm och att
han icke kunde inställa sig på radiostationen i enlighet med beredskapstjänstbestämmelserna,
men gjort gällande, i första hand att ledighet för den dagen beviljats
honom och i andra hand, därest så icke var fallet, att han trodde detta och därför
bör undgå ansvar för tjänstefel. Han har uppgivit, att han icke minns men är övertygad
om att han till chefen för örlogsbasen, som beviljar honom ledighet, med
post avsänt en på vederbörlig blankett gjord ledighetsansökan. Vidare har han
uppgivit, att det är »närmast otroligt» att han skulle ha begivit sig iväg om han
icke dessförinnan erhållit besked om att hans ansökan bifallits men att, eftersom
han aldrig fått en ansökan om ledighet avslagen och därför måste ha som säkert
räknat med bifall även denna gång, det dock är möjligt att han glömt att förvissa

114

sig om huruvida han erhållit något besked. Ljungkvist har upplyst, att han vid ett
tillfälle i juli 1967 ansökte om ledighet per telex och fick besked om den på samma
sätt men att han eljest alltid vid ansökan om ledighet använt sig av ansökningsblankett
och erhållit besked om ledighet genom att viss del av blanketten med
åtecknat beslut återställts till honom. Han har vidare upplyst, att han förvarar mottagna
besked i en pärm och att han vid genomgång av beskeden icke funnit något
avseende ledigheten den 3 maj men samtliga erhållna besked beträffande andra
ledigheter.

I målet är upplyst, att om Ljungkvist beviljas ledighet anteckning härom göres
på ett vid örlogsbasen fört tjänstgöringskort och att på detta anteckning icke
finns om att ledighet beviljats honom den 3 maj 1967. Åklagaren har åberopat
ett skriftligt den 14 maj 1968 dagtecknat meddelande från örlogsbasen till en
tjänsteman på riksdagens ombudsmannaexpedition om att Ljungkvist till örlogsbasen
icke ingivit ansökan om ledighet för den 3 maj 1967.

Under hänvisning till att den ledighet varom besked meddelades per telex icke
antecknats på tjänstgöringskortet, har Ljungkvist förmenat att det kan ha gjorts
något fel på örlogsbasen även i förevarande fall.

Genom den förebragta utredningen finner rådhusrätten styrkt, att Ljungkvist ej
beviljats ledighet den 3 maj. Hans uppgift att han i allt fall trodde att ledighet
beviljats motsäges av meddelandet om att någon ansökan om ledighet icke ingivits.
Eftersom det icke är uteslutet att han avsänt en ansökan som förkommit på väg
till eller på örlogsbasen och han synes ha kunnat påräkna bifall till en ansökan,
får hans uppgift dock godtagas. Genom att fara till Stockholm utan att förvissa sig
om huruvida hans ansökan bifallits, förfor han emellertid felaktigt. Vid angivna
förhållanden måste han anses ha av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt med
avseende å den särskilda beredskapstjänst som åvilade honom. Därigenom har
han gjort sig skyldig till tjänstefel. Felet är icke grovt.

Chefen för flottans personalavdelning U. Eklind har i ett den 7 oktober 1968
avgivet yttrande anfört, att Ljungkvist under en mer än 30-årig tjänstetid vid örlogsflottan
ständigt gjort sig känd som en utomordentligt kunnig, skötsam och ansvarskännande
man och att inträffade händelser verkar svårförklarade och bedöms sannolikt
ha sin bakgrund i speciella förhållanden på arbetsplatsen, samt hemställt, att
hänsyn tages härtill och att, om Ljungkvist befinnes skyldig till någon eller några
av anklagelserna, avsättning eller suspension icke måtte ifrågakomma.

Ljungkvist skall ådömas gemensam påföljd för brotten. Denna bör bestämmas
till böter.

Såväl Ljungkvist som JO fullföljde — den senare anslutningsvis — talan mot
rådhusrättens dom. Ljungkvist yrkade, att åtalet måtte helt ogillas, och JO hemställde,
att åtalet måtte bifallas i samtliga punkter som gällde ansvar för onykterhet
i tjänsten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i målet den 30 maj 1969
och lämnade därvid, med ändring av rådhusrättens domslut i huvudsaken, åtalet
mot Ljungkvist för onykterhet i tjänsten i samtliga åtalspunkter utan bifall samt
dömde honom jämlikt 20 kap. 4 § första stycket brottsbalken för tjänstefel till tio
dagsböter om tio kronor.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

115

Åtalet för onykterhet i tjänsten en eftermiddag vid 1630-tiden i september eller
oktober 1966 på Ljungkvists expedition vid radiostationen.

I hovrätten har Ljungkvist, Högdahl och Margit Ljungkvist hörts ånyo, därvid
de berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i rådhusrättens
dom. Ljungkvist har dock hävdat, att den av Högdahl åsyftade bilfärden ägt
rum så tidigt som före den 15 augusti 1966. Högdahl har uppgivit, att han icke med
säkerhet kan säga att bilfärden icke ägt rum före detta datum, varjämte Högdahl
tillagt, att Ljungkvist, såvitt Högdahl kan erinra sig, icke gått ostadigt men att
hans rörelser varit onormalt lugna och avmätta.

I målet har visats, att starka motsättningar uppkommit mellan Ljungkvist och
de tre högbåtsmän, därbland Högdahl, som tjänstgjorde å radiostationen. Motsättningarna
har kommit starkast till uttryck under handläggningen av Ljungkvists
påstådda onykterhet den 31 augusti 1967, vilken åtalspunkt behandlas nedan. Vid
bevisvärderingen i nu förevarande punkt bör hänsyn tagas till dessa omständigheter.
På grund härav och då Margit Ljungkvists vittnesmål icke kan lämnas utan
avseende finner hovrätten åtalet i denna del icke styrkt.

Åtalet för onykterhet i tjänsten den 16 mars 1967 å Ljungkvists expedition vid

radiostationen.

I hovrätten har Pahlm och Ljungkvist hörts ånyo. De har därvid berättat i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som antecknats i rådhusrättens dom. Pahlm har
dock uppgivit, att han nu icke med säkerhet kan säga att det var den 16 mars 1967
som han gjorde sina iakttagelser.

I målet är upplyst, att Pahlm i mars 1967 tjänstgjorde på radiostationen som
telehantverkare och att han hade sitt tjänstgöringsställe å radiostationens sändarstation,
som är belägen nära tre kilometer från expeditionen.

Ljungkvist har i hovrätten åberopat den tjänstgöringslista som gällde för telehantverkare
den 16 mars 1967. Av tjänstgöringslistan framgår, att Pahlm ifrågavarande
dag skulle tjänstgöra å sändarstationen klockan 0800—1230 och klockan
1600—2000 och att hans två kamrater skulle tjänstgöra å sändarstationen klockan
0800—1200 samt klockan 1230—1600. Ljungkvist har hävdat, att Pahlms tjänstgöringsförhållanden
enligt tjänstgöringslistan inneburit, att Pahlm den 16 mars 1967
icke kunnat befinna sig å Ljungkvists expedition för att utföra städningsarbete.

På Ljungkvists begäran har angående Pahlms tjänstgöring den 16 mars 1967
vittnesförhör hållits med ingenjören Verner Andrä, vilken tjänstgör som telemästare
å radiostationen och som i denna egenskap var Pahlms närmaste överordnade.
Andrä har uppgivit, att indelningen enligt tjänstgöringslistan visar att Pahlm haft
sådan vakttjänstgöring å sändarstationen den 16 mars 1967 att Pahlm då icke
kunnat tjänstgöra å Ljungkvists expedition för utförande av städningsarbete. Andrä
har tillagt, att telehantverkarna sinsemellan kan byta vakter endast med hans tillstånd,
att han brukar anteckna byten å tjänstgöringslistan och att någon anteckning
om byte icke gjorts å tjänstgöringslistan för den 16 mars 1967.

Trots Andräs vittnesmål kan det icke anses helt uteslutet, att Pahlm gjort de av
honom uppgivna iakttagelserna den 16 mars 1967. Om så skett måste det emellertid
med hänsyn till det i rådhusrättens dom refererade intyget av Thole anses i
hög grad ovisst om Ljungkvists uppträdande så som det beskrivits av Pahlm berott
på spritpåverkan. Åtalet för onykterhet i tjänsten i denna del är förty icke styrkt.

116

Åtalet för onykterhet i tjänsten vid 12-tiden en dag på sommaren 1967 å Ljungkvists

expedition vid radiostationen.

I hovrätten har Ljungkvist hävdat, att det tillfälle som åsyftas kan ha varit i
augusti 1967. Han har vidare uppgivit, att han vid den tiden var synnerligen deprimerad.
På grund härav har han påstått, att Pahlms iakttagelser kan ha varit
yttringar av depression hos Ljungkvist i stället för spritpåverkan hos honom.

Pahlm har hörts ånyo i hovrätten, varvid han berättat i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som antecknats i rådhusrättens dom, dock med följande ändringar
och förtydliganden: Han knackade på vanligt sätt på dörren och steg in så
gott som genast. Ljungkvist satt framåtlutad på en stol och stödde sig på ett framförvarande
bord. Det är möjligt, att Ljungkvist sovit och vaknade just vid Pahlms
ankomst. Då Ljungkvist skulle taga det papper Pahlm medförde vred han stolen
mot Pahlm och sträckte ut handen, varvid han först grep i luften. Han betedde sig
sedan fumligt när han lade papperet på bordet. Pahlm var knappt en minut på
Ljungkvists expedition. Av felgreppet, fumligheten då Ljungkvist lade ifrån sig
papperet och spritdoften i rummet drog Pahlm slutsatsen, att Ljungkvist var spritpåverkad.
Han vet icke när på sommaren 1967 händelsen inträffade.

Pahlm har iakttagit Ljungkvist under en mycket kort tid. På grund härav och
då iakttagelserna väl kan förklaras av andra omständigheter än spritpåverkan hos
Ljungkvist finner hovrätten lika med rådhusrätten, att åtalet för onykterhet i tjänsten
vid ifrågavarande tillfälle icke är styrkt.

Åtalet för onykterhet i tjänsten utanför expeditionsbyggnaden vid 1615-tiden samma
dag som under föregående åtalspunkt.

Ljungkvist har i fråga om tidpunkten för händelsen och förklaringen till densamma
intagit samma ståndpunkt som under närmast föregående åtalspunkt.

Pahlm, som hörts ånyo i hovrätten, har berättat i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som antecknats i rådhusrättens dom. Han har dock gjort följande ändringar
och tillägg: Han är icke längre säker på att händelsen inträffade samma dag
som han överlämnade tjänstgöringsschemat till Ljungkvist. Ljungkvists uppträdande
så som han iakttog det kan enligt hans mening ha berott på depression.

Svenssons vid rådhusrätten avgivna vittnesutsaga har åberopats jämväl i hovrätten.

Pahlms och Svenssons berättelse skiljer sig i vissa avseenden helt från varandra.
På grund härav bör deras uppgifter bedömas med särskilt stor försiktighet. Ljungkvists
påstående, att denna händelse, liksom den närmast föregående, kan ha inträffat
under tid då han var synnerligen starkt deprimerad är icke vederlagd. Beaktas
bör även Pahlms uttalande, att Ljungkvists uppträdande enligt hans förmenande
kan ha berott på depression. Med hänsyn till dessa omständigheter finner
hovrätten åtalet i denna del icke styrkt.

Åtalet för onykterhet i tjänsten en dag i juli 1967, troligen den 28, mellan klockan
11 och 12 på Ljungkvists expedition.

I hovrätten har Ljungkvist och Ek hörts ånyo. De har lämnat i huvudsak samma
uppgifter som vid rådhusrätten.

Väsentligen samma synpunkter som i de båda närmast föregående avsnitten,
särskilt möjligheten av depression hos Ljungkvist, bör läggas på åtalet i denna
del. Åtalet är förty, såsom rådhusrätten funnit, icke styrkt.

117

Åtalet för onykterhet i tjänsten den 31 augusti 1967 på radiostationens mottagarstation.

I hovrätten har Ljungkvist, Högdahl, Larsson och Johansson hörts ånyo. De har
lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i rådhusrättens dom, dock
med följande tillägg:

Högdahl: Han kände ingen spritdoft från Ljungkvist. Om anledningen till de
symtom han iakttog hos Ljungkvist kan han inte uttala sig. Han kan således inte
yttra sig i frågan om Ljungkvist var spritpåverkad.

Larsson och Johansson: De kan icke bedöma i vad mån den spritpåverkan de
iakttog hos Ljungkvist nedsatte dennes tjänstbarhet.

Inför hovrätten har, såsom ock skedde vid rådhusrätten, spelats upp en bandupptagning
som Ljungkvist har bevarat från ifrågavarande tillfälle. Det är upplyst,
att Ljungkvist med högbåtsmännens samtycke föranstaltat om bandupptagningen.
Ljungkvist har åberopat bandinspelningen som bevisning. Han har förklarat,
att den återger praktiskt taget hela sammanträdet. Högdahl, Larsson och Johansson
har förklarat, att inspelningen icke återger hela sammanträdet och att den
därför icke ger en i allo rättvisande bild av detta. De har också pekat på förekomsten
i inspelningen av ett kortare musikinslag som de påstått icke ha förekommit
vid sammanträdet. Ljungkvist har givit musikinslaget en viss teknisk förklaring.

Om bandinspelningen omfattar hela sammanträdet undandrager sig hovrättens
bedömande. Oaktat den oklarhet som härutinnan föreligger måste emellertid inspelningen
anses utgöra ett synnerligen viktigt bevis. Bandinspelningen ger ett starkt
intryck av att Ljungkvist uppträdde lugnt och sansat medan tonen från högbåtsmännens
sida var anmärkningsvärt skarp och obalanserad. Den visar tydligt, att
starka motsättningar förelåg mellan högbåtsmännen å ena sidan och Ljungkvist å
andra sidan. Icke minst dessa motsättningar bör beaktas vid bedömningen av högbåtsmännens
utsagor. Hovrätten finner förty, att genom deras utsagor åtalet i
denna del icke är styrkt.

Åtalet för tjänstefel den 3 maj 1967.

Hovrätten finner på de av rådhusrätten anförda skälen Ljungkvist i förevarande
hänseende övertygad om att ha förfarit felaktigt. Omständigheterna är mildrande
och felet är ringa, dock icke så bagatellartat, att Ljungkvist helt kan undgå ansvar.

Ljungkvist är sålunda övertygad allenast om tjänstefel i ett fall, vilket tjänstefel
förskyller böter. Med hänsyn till omständigheterna bör dagsbotens belopp jämkas.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende

vid skjutövning

I en den 2 december 1968 till JO inkommen skrift anförde värnpliktige
480109-107 L. Hniopek och sju andra värnpliktiga följande. Den 13 november
1968 transporterades de och ytterligare några värnpliktiga med militärbuss från

118

flygstaben i Stockholm till Södertörns flygflottilj för att där ha en skjutövning.
Utbildningsledare var civilanställde assistenten R. Bertel, som vid tillfället bär
uniform med sergeants tecken. Under färden genom Stockholm gav Bertel order
om klädbyte. Vid skjutövningen lät han en värnpliktig intaga färdigställning och
anläggningsställning med sitt skarpladdade vapen riktat mot de övriga i övningen
deltagande värnpliktiga. En till chefen för flygstaben avsänd skrift om det inträffade
hade enligt uppgift ej nått denne.

Efter remiss inkom chefen för flygvapnet den 27 januari 1969 med utredning
och yttrande. Av utredningen inhämtades följande.

Bertel, som deltagit i frivillig befälsutbildning sedan 1956, förordnades den 10
september 1966 till värnpliktig sergeant. Från nämnda dag och fram till den 31
maj 1967 fullgjorde Bertel frivillig tjänstgöring vid Södertörns flygflottilj. Under
denna tjänstgöring har Bertel handhaft utbildning i markstrid och även lett skolskjutningar.
Från mitten av augusti månad 1968 och fram till utgången av oktober
månad samma år vikarierade Bertel som expeditionsunderofficer 1 vid flygstaben.
Därefter omplacerades han till civil befattning som assistent vid stabens personalavdelning.
Under sin tjänstgöring som expeditionsunderofficer hade Bertel att i
vissa hänseenden öva tillsyn och föra befälet över de vid staben tjänstgörande
värnpliktiga. Under oktober månad 1968 var Bertel expeditionsofficer 2 behjälplig
med att planera en övning vid Södertörns flygflottilj för de värnpliktiga vid
staben. I övningen skulle ingå en skolskjutning, och det bestämdes att Bertel
skulle leda densamma. Planläggningen skedde innan det blev känt att Bertel
skulle övergå till annan befattning. Övningen förlädes till den 13 november
1968. Som det ansågs lämpligt att Bertel, i enlighet med planerna, ledde skolskjutningen
ställdes han till förfogande härför av personalavdelningen. Enligt
order av expeditionsofficeren bar Bertel vid övningen sin sergeantuniform.

Färden från staben till flottiljen företogs med militärbuss. Medan bussen ännu
befann sig inom tätbebyggt område i Stockholm påtog de värnpliktiga sina medhavda
s. k. grönställ. Några drog dem utanpå sina uniformer, medan andra lade
av vapenrock eller byxor eller bådadera. Bertel har härom uppgivit, att han vid
avfärden tillsagt, att grönställen skulle vara påtagna då man kom fram till flottiljen
samt att det var lämpligt att draga stället utanpå uniformen. Flertalet värnpliktiga
har också uppfattat ordern så.

Rörande omständigheterna vid skjutövningen har Bertel uppgivit: Skjutningen,
som utfördes med kulsprutepistol m/45, ägde rum på Södertörns flygflottiljs skolskjutningsbana.
Skyttarna, omkring femton stycken, låg ganska jämnt fördelade
på den omkring 25 meter långa skjutvallen, luckan i mitten torde dock ha varit
bortåt fyra meter. Först skulle inskjutning ske med fem skott, varvid vapnen laddades
med ett skott i sänder allteftersom provskotten sköts. På kommandot »Uiggande
färdigställning!» gjorde flera skyttar anläggning, d. v. s. de förde in ett
finger i varbygeln och grep om avtryckaren. Bertel avbröt därför övningen och
omtalade vad som menades med färdigställning. Då några skyttar trots detta
gjorde fel avbröt Bertel ånyo övningen, varefter han med ett lånat vapen och lig -

119

gande tvärs över banan framför skjutvallen demonstrerade intagande av liggande
färdigställning. Vid fortsatt övning förekom ännu att någon skytt fortfor att intaga
anläggningsställning på kommandot »Färdigställning!» Detta föranledde Bertel
att låta göra ytterligare två demonstrationer, nu med den felande skytten. Huruvida
dessa demonstrationer var två från varandra helt skilda tilldragelser eller
möjligen skedde i ett sammanhang och kanske med samme skytt kan Bertel ej
med säkerhet erinra sig. I vart fall var skytten vid det ena tillfället värnpliktige
Rondin, och vid den demonstrationen tillgick så att Rondin, sedan kamraterna
säkrat och lagt ned sina vapen, beordrades att gå omkring tio meter framför skjutvallen
och där taga skydd eller lägga sig ned. Därvid kom Rondin åt,t ligga vänd
mot kamraterna på vallen. Medan Rondin låg så instruerade Bertel honom detalj
för detalj i intagande av liggande färdigställning, bl. a. att stödja kolven mot marken,
låta pipan peka uppåt i 45° vinkel, osäkra och rikta blicken mot målet Rondin
använde under demonstrationen magasin med en patron i. Bertel tänkte under
demonstrationen, som utspelades på cirka en halv minut, ej på att den kunde
vara olämplig från säkerhetssynpunkt. Vid den andra demonstrationen låg skytten
i fråga tvärs över banan så som Bertel själv gjort tidigare och på ett avstånd från
skjutvallen av omkring 25 meter.

Av de femton värnpliktiga som deltog i övningen har åtta sagt sig minnas att
Bertel själv demonstrerat åtminstone färdigställning liggande tvärs över skjutbanan.
Samtliga erinrar sig att Rondin övats framför skjutvallen i intagande av färdigställning
och åtta uttalar att det skedde två demonstrationer i följd med Rondin.
Med undantag för Rondin själv som ej minns så noga och en annan värnpliktig
som ej ägnade demonstrationen någon uppmärksamhet, erinrar sig alla att Rondin
vid den första demonstrationen låg med sitt vapen riktat mot kamraterna på skjutvallen.
De som erinrar sig den andra demonstrationen är alla ense om att Rondin
då låg tvärs över skjutbanan. Tolv av de tretton skyttarna på vallen liksom protokollföraren,
som stod bakom vallen, reagerade omedelbart med rädsla eller förvåning
över att Rondin fick ha vapnet riktat mot dem. Några har uppgivit att Rondin
förefallit nervös och fumlig vid demonstrationen.

Vad slutligen gäller behandlingen av den i klagomålen omnämnda skriften till
chefen för flygstaben har chefen för flygvapnet i sitt yttrande uppgivit att skriften,
som mottogs på eftermiddagen den 25 november 1968, föranledde omedelbar undersökning,
att ärendet föredrogs för flygstabschefen den 2 december 1968 samt
att handläggningen avbröts den 3 december 1968 enär kännedom då erhållits om
att saken anmälts också för JO.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Henkow i en den 30 april 1969 daterad, till överåklagaren i Stockholms åklagardi&trikt
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Vid ifrågavarande skjutövning, som ägde rum på flottiljens skolskjutningsbana
med kulsprutepistol m/45, låg de värnpliktiga bredvid varandra med riktning mot

120

banans målanordningar. Sedan vissa värnpliktiga handlat fel på kommandoordet
»Färdigställning» förevisade Bertel tillvägagångssättet genom att med ett av en
värnpliktig lånat vapen lägga sig framför avdelningen i vinkelrät ställning mot de
värnpliktiga. Då under den fortsatta övningen felaktigheter alltjämt, förekom, beordrade
han felande värnpliktig att i två fall utföra liknande demonstration efter
detaljerade instruktioner. I det ena av dessa fall låg den värnpliktige cirka 25 meter
framför kamraterna i samma ställning som Bertel legat, i det andra låg han
cirka 10 meter framför men i huvudsaklig riktning mot kamraterna. Under demonstrationerna
var använda vapen laddade med ett skott, och osäkrade.

Genom säkerhetsinstruktionen för armén, vilken är tillämplig jämväl inom
flygvapnet, har meddelats åtskilliga föreskrifter i syfte att i möjligaste mån minska
de risker som utbildning och övningar med olika stridsmedel medför. Bl. a. stadgas
i mom. 65 att det är förbjudet att »på lek» eller av vårdslöshet rikta vapen mot
personer eller i riktningar som kan innebära fara.

Även bortsett från denna och andra hithörande föreskrifter måste det anses
vara ett självklart, elementärt krav att ett laddat, osäkrat vapen inte riktas så att
någon kan komma till skada. Eftersom »färdigställning» är utgångsställning för
eldgivning och innebär att vapnet skall vara laddat och osäkrat, måste vapnet vara
riktat åt håll varåt eldgivning kan ske utan fara. Då fråga endast är om övning
i färdigställnings intagande kan det emellertid inte vara nödvändigt att vapnet är
laddat. Vid sådan övning bör därför tillses att använda vapen saknar laddning
men, eftersom enligt särskild föreskrift i nyssnämnda stadgande varje vapen under
övning och liknande tillfällen skall behandlas som om det vore laddat, får ändå
övningen inte utföras med vapen i sådan riktning att ett, skott skulle kunna medföra
skada.

På grund av det sålunda anförda måste det sätt varpå Bertel låtit utföra demonstrationerna
betecknas som ansvarslöst från säkerhetssynpunkt. Särskilt anmärkningsvärt
är att den värnpliktige i ett fall legat så att han haft vapnet riktat mot
kamraterna under det han utförde de handgrepp som intagande av färdigställning
innebar. Ehuru demonstrationen inte tog mer än en halv minut, medförde den
avsevärd risk för olycka. Att märka är att den värnpliktige ådagalade viss nervositet
och att hans tidigare felaktiga förfarande bestått i att han på kommandot
»Färdigställning!» gjort anläggning, vilket bl. a. innebär att högra pekfingret, förs
in i varbygeln. Flertalet av kamraterna har också funnit situationen riskfylld. Men
även då demonstrationen utförts med vapnet riktat vinkelrätt mot de värnpliktiga
har ett, vådaskott kunnat medföra skada. Närmare upplysningar om beskaffenheten
av terrängen omkring skolskjutningsbanan saknas visserligen men möjligheten
att någon vid tillfället uppehållit sig där har ej varit utesluten.

Vid dessa förhållanden finner jag att Bertel genom vad han låtit, komma sig till
last begått tjänstefel av den allvarliga beskaffenhet att det inte kan undgå beivran.

Med hänsyn till vad chefen för flygvapnet anfört kan det, inte riktas anmärkning
mot att Bertel efter eget åtagande beordrats att i egenskap av värnpliktig
sergeant tjänstgöra som övningsledare vid ifrågavarande skjutövning.

121

Utredningen ger ej stöd för antagande att fel eller försummelse i övrigt begåtts.

I enlighet med det anförda skall Bertel ställas under åtal vid Stockholms rådhusrätt
för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken, bestående i att han vid
ifrågavarande skjutövning av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt
i säkerhetsavseende genom att låta demonstrera intagande av färdigställning på
sådant sätt, att laddat och osäkrat vapen riktats i ett fall mot övningsdeltagare och
i övrigt åt håll varåt eldgivning skulle medfört fara för olycka.

JO uppdrog fördenskull åt överåklagaren att i enlighet med sålunda meddelad
instruktion vid Stockholms rådhusrätt föranstalta om åtal mot Bertel.

Kammaråklagaren P.-G. Arbman påstod vid rådhusrätten ansvar å Bertel i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten, som meddelade dom i målet den 8 september 1969, yttrade i
domskälen, att Bertel erkänt gärningen och att erkännandet vann stöd av övrig
utredning. I sitt domslut dömde rådhusrätten därefter Bertel jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken för tjänstefel att böta trettiofem dagsböter om tjugo kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

Frågor bl. a. om regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev
och stamvitsord för officer, om tillämpning av vissa sekretessbestämmelser samt om
mottagande av gåvor till statsverket

I en den 31 maj 1968 till JO inkommen skrift anförde kaptenen K. S. L. Karlsson
klagomål mot chefen för Gotlands regemente översten G. Hjukström för att
denne övat påtryckningar på honom ifråga om avgångsbetyg åt en plutonchefsskoleelev
vid namn Sundberg samt, då detta ej haft önskat resultat, själv utfärdat
betyg och utsatt Karlsson för repressaliebetonade åtgärder. Vidare hemställde
Karlsson att för honom utfärdade vitsord måtte granskas, därvid han gjorde gällande
att meningsskiljaktigheter mellan honom och högre chefer påverkat vitsorden.
Slutligen klagade Karlsson över att Hjukström i ett anförande i januari
1967, hållet inför regementets befälskårer, gjort uttalanden som innefattade politiska
värderingar och en skarp vidräkning med vissa politiker samt över att dåvarande
fortifikationsbefälhavaren vid VII. militärbefälsstaben år 1965 lät iordningställa
en kronans byggnad som bostad åt sig själv.

I en skrift som inkom till JO den 12 juli 1968 förklarade sig Karlsson vilja
komplettera sina tidigare klagomål med ytterligare detaljer samt anföra nya klagomål.
De nya klagomålen innefattade påståenden om att Hjukström dels utövat påtryckningar
på Karlsson för att förmå denne att återtaga förstnämnda klagoskrift,
dels påverkat personal vid regementet genom att inför praktiskt taget alla fast

122

anställda och kollektivanställda hålla anföranden om bakgrunden till Karlssons
klagomål, dels utövat repressalier mot Karlsson genom att ej låta honom, såsom
tidigare förekommit, vikariera som bataljonschef och genom att avkoppla honom
från vissa uppgifter, dels ock givit direktiv om religiös påverkan av värnpliktiga.
Vidare förekom påstående om att chefen för Gotlands militärkommando generalmajoren
K. G. Brandberg efter Karlssons JO-anmälan hållit en genomgång med
underlydande personal, vilken, enligt vad Karlsson hört sägas, liknat Hjukströms
nyssnämnda anförande. Slutligen hemställde Karlsson i denna skrift att följande
förfarande från Hjukströms sida skulle granskas, nämligen ett under år 1965
gjort inköp av konstverk till de värnpliktigas fritidshem, en under sommaren
1967 gjord andrahandsupplåtelse av del av Hjukströms privatbostad, vari funnits
inventarier tillhörande kronan, underlåtenhet att i visst fall giva klara direktiv
om befälsförhållanden samt olämpligt gjorda anmärkningar mot befälets tjänstgöringslistor.

Chefen för armén inkom efter remiss med utredning jämte eget yttrande.

Envar av Hjukström och Karlsson avgav påminnelser över utredningen.

I en den 6 februari 1969 till JO inkommen skrift hemställde Karlsson att ytterligare
omständigheter måtte utredas. Bland annat påtalade Karlsson därvid Hjukströms
handhavande av viss hemlig handling och hans åtgärd att 1968 upplåta
en kronans byggnad för filminspelning och i samband därmed uthyra delar av
sin privatbostad till filmtruppen. Vidare androg Karlsson klagomål över att viss
krigsbefattning varit obesatt under mer än sex månader, att kuppberedskapen vid
regementet var otillfredsställande, att den taktik och stridsteknik som övades vid
regementet var olämplig, att utbildningen var olämpligt organiserad, att disciplinen
bland de värnpliktiga tilläts vara för låg, att Hjukström onödigtvis ägnade
sig åt studier i psykologiskt försvar, att Hjukström på ett anmärkningsvärt sätt
påverkat officerskåren ifråga om officersmässens regi, att Hjukström vid sammanträde
med företagsnämnden yttrat sig olämpligt, att Brandberg uniformsklädd deltagit
i kyrklig procession vid ett prästmöte i Visby stift, att chefen för Göta trängregemente
onödigtvis närvarit vid en fälttjänstövning under hösten 1967 samt att
en värnpliktig vid Gotlands artillerikår, son till en f. d. regementschef, blivit kommenderad
till kadettskola ehuru han enligt vad Karlsson iakttagit vid en gemensam
övning med artillerikåren och Gotlands regemente var svag. Slutligen anmärkte
Karlsson på att en tjänstförrättande regementschef vid utredning på uppdrag
av JO i ett ärende angående viss värnpliktigs ledighet för studier underlåtit att
höra den värnpliktiges kompanibefäl.

Från rikspolisstyrelsen erhölls en genom dess försorg verkställd utredning angående
handhavandet av den hemliga handlingen.

Hjukström inkom efter anmodan med yttrande rörande upplåtelserna till filmtruppen
och över rikspolisstyrelsens utredning.

Med anledning av vad Hjukström i sitt yttrande omförmälde angående mottagande
av gåvor för statsverkets räkning infordrades särskilda yttranden från försvarets
materielverk och försvarets civilförvaltning.

123

Hjukström avgav, efter att ha tagit del av vad materielverket och civilförvaltningen
anfört, förnyat yttrande rörande gåvorna.

Karlsson mötte med påminnelser.

Vidare anhöll Hjukström i en den 5 februari 1969 inkommen skrift om
JO:s bedömning av huruvida Karlsson genom sitt agerande i ärendet gjort sig
skyldig till straffbar gärning.

Karlsson yttrade sig över denna Hjukströms framställning.

Fänriken Per Jägberger anmälde i en den 3 februari 1969 till JO inkommen
skrift sina synpunkter på Sundbergs betyg och framförde klagomål över att han ej
hörts under den utredning som skett genom chefens för armén försorg.

Slutligen avgav chefen för försvarsstaben infordrat yttrande såvitt rörde Hjukströms
handhavande av den hemliga handlingen.

JO Henkow uttalade i beslut den 7 juli 1969 följande.

Beträffande först betygssättningen för Sundberg framgår av den föreliggande utredningen
följande.

I arméorder nr 435 den 8 november 1967 (TLD nr 124) föreskrevs att som
elever till kadettskolor år 1968 skulle beordras värnpliktiga som under år 1968
avslutade eller tidigare avslutat underofficersutbildning och som av förbandschef
förklarades lämpliga för officersutbildning. Till vederbörande truppslagsinspektör
och skolchef skulle insändas preliminära namnuppgifter före den 15 januari 1968
och slutliga namnuppgifter före den 1 mars. Rörande dem som slutade plutonchefsskoleutbildning
den 30 maj 1968 var det dock tillräckligt med slutlig namnuppgift
före den 1 maj 1968.

För tillträde till kadettskola fordras av plutonchefsskoleelever lägst betyget 7 i
lämplighet för fortsatt utbildning samt ett medelbetyg av lägst 7 (SU Vpl. Armén
— Allmän del, 1963 års upplaga).

Från Gotlands regemente insändes preliminära namnuppgifter den 12 januari
1968 och slutliga namnuppgifter den 27 februari 1968. I uppgifterna förekom
Sundberg.

Den 30 april 1968 informerades Hjukström av regementsstabschefen att Karlsson
— som var chef för det kompani vid vilket plutonchefsskolan var förlagd —
uttalat farhågor för att Sundberg vid skolans avslutning den 30 maj 1968 ej skulle
kunna försvara betyget 7 i lämplighet. Från regementet avläts samma den 30
april skrivelser till pansarinspektören och chefen för pansarkadettskolan om vad
sålunda förevarit.

Den 8 maj 1968 beordrade chefen för armén bl. a. Sundberg som elev till pansarkadettskolan,
dit inryckning skulle ske den 4 juni 1968.

Den 22 maj 1968 hölls betygskollegium för bestämmande av slutbetyg från
plutonchefsskolan. I kollegiet deltog Karlsson, kaptenen Genfelt, löjtnanten Olsson
samt löjtnanten Nygren. Såvitt gällde betyget i lämplighet för Sundberg
föreslog Genfelt 6, medan Olsson och Nygren föreslog 7. Då Karlsson efter
kollegiet inför Hjukström föredrog förslag till betyg för Sundberg förordade
han i uppförande 10, i lämplighet 6, i truppföring 6, i trupputbildning 7, i personlig
färdighet 7, i fysisk träning 6, i taktik 7 och i reglementskunskap 8. Efter
att med Karlsson ha dryftat grunderna för dennes betygsförslag och efter samtal

124

med Sundberg beslöt Hjukström att fastställa lämplighetsbetyget till 7 och betyget
i truppföring likaledes till 7.

Sundberg har sedermera genomgått pansarkadettskolan. Han placerade sig där,
jämte 14 andra, som nr 22 av 76 elever.

Rörande skälen till sitt beslut har Hjukström framhållit bl. a. att han i fall av
tveksamhet ansåg det mest riktigt att låta vederbörande få fortsätta sin utbildning
och därmed beredas tillfälle att förkovra sig. I Sundbergs fall tillkom att denne
visat stort intresse för utbildningen och kunde förväntas beflita sig om ett gott resultat.

Chefen för armén har i sitt yttrande först framhållit att arméordern nr 435/
1967 innebar att beslut i fråga om lämplighet för kommendering till kadettskola
borde ha fattats före den 1 maj, då slutlig namnuppgift senast skulle insändas,
samt därefter uttalat att i arméstaben den principen tillämpades att vid tveksamhet
om lämpligheten för kadettskola vederbörande beordrades dit för att i den större
konkurrensen bedömas av andra lärare. I enlighet härmed hade Sundberg den 8
maj beordrats till pansarkadettskolan.

Hjukström har såsom sanningslöst tillbakavisat Karlssons påstående att han utövat
påtryckningar mot Karlsson angående Sundbergs betyg. I Karlssons skrifter
förekommer även påstående om att Hjukström i sin tur blivit utsatt för påverkan
av Brandberg. Såväl Brandberg som Hjukström har bestritt detta påstående. De
har sammanstämmande uppgivit att det enda samtal de haft om Sundbergs kommendering
var den 20 maj 1968, då Brandberg, sedan han inhämtat att det då
ännu ej var klart med Sundbergs beordrande till kadettskolan, påpekat att det nu
vore hög tid att fatta slutligt beslut enär skolan började den 4 juni 1968. Någon
omständighet som föranleder att större tilltro skall sättas till Karlssons än till
Hjukströms och Brandbergs uppgifter har inte förekommit.

Då det ankommer på förbandschef att lämna lämplighetsförklaring för officersutbildning
vid kadettskola och han jämväl har att fastställa avgångsbetyg från
plutonchefsskola, är det uppenbart att förbandschefen ej är bunden av de förslag
som lämnas av underlydande befäl.

Av vad sålunda upptagits framgår att Hjukström inte saknat fog att fastställa
betygen för Sundberg på sätt som skett. Ej heller är det styrkt att ovidkommande
hänsyn inverkat vid betygens fastställande. Under dessa omständigheter kan anmärkning
inte riktas mot Hjukström eller Brandberg för vad som förekommit i
fråga om betygssättningen för Sundberg.

Vad Karlsson i sin första klagoskrift åsyftat med repressaliebetonade åtgärder
för hans ställningstagande i fråga om Sundbergs betyg synes vara främst det förhållandet
att Hjukström vid två enskilda samtal förehållit Karlsson det olämpliga
i att denne vägrat kontrasignera betygen från plutonchefsskolan.

Hjukströms uppfattning att det ej varit korrekt av Karlsson att vägra kontrasignation
finner jag befogad. En föredragande får ej vägra kontrasignera chefs beslut
därför att det avviker från föredragandens förslag. Kontrasignationen innebär ej
i och för sig att föredraganden blir ansvarig för beslutets sakliga innehåll.

I de stamvitsord Hjukström tilldelat Karlsson för perioden 1 oktober 1965—
30 september 1966 har samarbetsförmågan angivits vara mycket god och som

125

kompletterande uppgifter har antecknats: Lojal, arbetsam, noggrann, viljestark,
stridbar men omdömesgill. Som befordringsvitsord har Hjukström tilldelat Karlsson
4, vilket innebär att vederbörande bedömes väl skickad att fullgöra tjänst i
närmast högre grad. Chefen för Gotlands militärkommando (CMKG) och pansarinspektören
har vid sin granskning av vitsorden antecknat tvekan mellan det lägre
befordringsvitsordet 3 och det av Hjukström satta. För perioden 1 oktober 1966—
30 september 1967 har Hjukström angivit samarbetsförmågan som god, medan
han som kompletterande uppgifter antecknat: Arbetsam, noggrann, viljestark, visar
dock ibland viss tendens att alltför onyanserat hävda egna uppfattningar.
CMKG och militärbefälhavaren för östra militärområdet (MBÖ) har instämt i
detta omdöme. Som befordringsvitsord har Hjukström även denna gång satt 4 medan
CMKG och MBÖ satt vitsordet inom parentes, vilket angiver att ytterligare
prövning bör ske. Pansarinspektören har för sin del sänkt befordringsvitsordet till
3 inom parentes.

Karlsson har förmenat att omdömet om honom är oriktigt och som exempel på
vad som kunnat inverka på vitsorden andragit bl. a. den klagan över viss kommendering
som han genom skrivelse den 18 december 1966 anfört hos CMKG.

I denna skrivelse klagar Karlsson över att han av regementschefen kommenderats
att vara instruktör vid Dalregementet i Falun under tiden 23 januari—4 mars
1967. Som skäl anför Karlsson att han ansåg sig bäst behövas på den tjänst han
hade. Skrivelsen avslutas med en förklaring att en tvångskommendering skulle
menligt inverka på hans inställning till militära myndigheter och medföra att han
fortsättningsvis inte med gott samvete kunde rekommendera officersyrket för intresserade
elever.

Upprättande av vitsord rymmer — såsom chefen för armén i sitt yttrande framhållit
— nödvändigtvis ett stort mått av personliga värderingar. Såvitt möjligt bör
emellertid dessa göras på ett objektivt sätt och med beaktande av alla relevanta omständigheter.
Vad angår vitsord i samarbetsförmåga och lämplighet för viss befattning
torde det inte kunna anses obefogat att hänsyn tages även till exempelvis
sådana uttalanden som Karlsson gjort i skrivelsen till CMKG. Ej heller i övrigt
har jag funnit anledning till anmärkning rörande vad i vitsordsfrågan förekommit.

Såvitt gäller Karlssons klagomål över påtryckningar för återtagande av anmälan
har Hjukström uppgivit att han — sedan han av en journalist blivit informerad
om att Karlsson förberedde en JO-anmälan jämte pressinlägg i saken — vänt sig
till två officerskamrater till Karlsson. Hjukström orienterade dem om vad han fått
veta och uttalade sin uppfattning om de skador som genom aktionen skulle åsamkas
andra än honom själv. Med hänsyn härtill förklarade han sig anse det önskvärt
att de, om de efter egen bedömning kom till samma uppfattning, tog kontakt med
Karlsson för att diskutera det lämpliga i hans tilltänkta åtgöranden. De vidtalade
officerarna har bestyrkt Hjukströms uppgifter.

Hjukström har ock uppgivit att han den 4 juni 1968 sammankallat personal
vid regementet för genomgång av Karlssons då ingivna anmälan samt att han därvid
redovist sin uppfattning om vad som passerat.

Brandberg har för sin del förklarat att han den 6 juni 1968 med anledning av de
mycket omdiskuterade tidningsartiklarna om Karlssons anmälan fann det lämpligt
att sammankalla representanter för befälskårer och civila vid förbanden för att delge
dem sin syn på vad som förevarit.

126

Hjukströms hänvändelse till två av Karlssons officerskamrater har väl ej varit
av beskaffenhet att ansvar för undertryckande av klagan kan komma i fråga. Eftersom
åtgärden otvivelaktigt kunde uppfattas som ett försök att förmå Karlsson
att avstå från sin tilltänkta anmälan, har dock Hjukström genom åtgärden handlat
olämpligt.

De uppgifter som lämnats av dem vilka närvarit vid Hjukströms och Brandbergs
genomgångar i anledning av Karlssons här anförda klagan ger ej belägg för att
därvid förekommit uttalanden som kan anses innefatta obehörig påverkan av de
närvarande. Hjukström och Brandberg måste emellertid ha insett att under en
utredning till följd av klagomålet olika befattningshavare kunde behöva höras.
Att vid sådant förhållande anordna genomgång av ifrågavarande slag kan innebära
ett föregripande av utredningen. Enligt min mening har därför anordnandet av genomgångarna
utgjort ett ej godtagbart förfarande.

Våren 1966 erhöll chefen för Gotlands regemente från dåvarande VII. militärbefälsstaben
vissa exemplar av ett utkast till operationsorder. Handlingarna, vilka
var försedda med hemligstämpel med dubbel ram och sålunda ansedda som
varande av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, registrerades vid och kvitterades
av regementets mobiliseringsavdelning. Hjukström, som skulle avgiva yttrande över
utkastet, utkvitterade därefter ett exemplar från mobiliseringsavdelningen. Till att
biträda vid utarbetandet av yttrandet kallade Hjukström majoren L. E. Nohlgren.
Hjukström utlämnade utkastet till denne utan att begära eller få kvitto. Yttrande avsändes
till militärbefälhavaren den 27 juni 1966. Utkastet skulle därvid ha återställts,
men framställning gjordes från regementet om att tills vidare få behålla
utkastet enär det försetts med åtskilliga anteckningar av betydelse för den fortsatta
planläggningen. Det är ovisst om framställningen formellt bifallits, men handlingen
har i vart fall inte återkrävts före det slutsammanträde om utkastet som hölls
på militärkommandostaben den 11 januari 1967. I detta sammanträde deltog
Hjukström. Någon tid därefter — troligen i februari månad och senast i början
av april månad — då mobiliseringsofficeren majoren N. Thalén återfordrade handlingen
för att insända den till militärkommandostaben, kunde den inte återfinnas.
Efterforskningar inleddes vid regementet och militärkommandostaben fick del av
förhållandet. Enär osäkerhet rådde om vem av Hjukström eller Nohlgren som
sist haft handlingen om hand, fick efterforskningarna utsträckas till att omfatta
förvaringsutrymmen som disponerats av Nohlgren och även till förvaringsutrymmen
använda av överstelöjtnanten L. Bergqvist som övertagit vissa uppgifter från
Nohlgren. Efterforskningarna bedrevs då och då under våren, sommaren och förhösten
1967. Då handlingen ännu vid ingången av oktober månad 1967 ej återfunnits,
beslöts på framställan av Thalén att i sekretessbestämmelserna föreskrivna
anmälningar om förlusten skulle göras. Innan detta skett kallade emellertid
Hjukström Thalén till sig och meddelade honom att han vid ytterligare en genomletning
av sitt säkerhetsskåp funnit utkastet. Genom Thaléns försorg insändes utkastet
till militärkommandostaben, dit det ankom den 5 oktober 1967.

I gällande bestämmelser för sekretesstjänsten inom krigsmakten (Prov Sekretess
B) föreskrives i kap. II mom. 371 bl. a. att om hemlig handling saknas detta
ofördröjligen skall anmälas till chefen samt att denne, därest handlingen trots
efterforskning ej tillrättaskaffas och ärendet är av större omfattning eller betydelse,
ofördröjligen skall avgiva anmälan till vederbörande polismyndighet samt till chefen
för försvarsstaben. Vidare föreskrives att så snart utredning i ärendet är slut -

127

förd, dock senast två månader efter den tidpunkt då förlusten upptäcktes, chefen
för försvarsstaben skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen och
om de rättsliga åtgärder som vidtagits med anledning därav.

I samma kapitel mom. 311 och 318—-322 lämnas föreskrifter angående kvittering
av hemlig handling. Härav framgår att hemlig handling som är av synnerlig
betydelse för rikets säkerhet alltid skall kvitteras av mottagaren samt att sättet
för kvittering inom stab eller myndighet skall ske efter vederbörande chefs bestämmelser
vilka skall finnas upptagna i arbetsordning eller motsvarande.

Hjukström har anfört att det enligt hans bedömande ej funnits anledning till
misstanke att handlingen kommit i orätta händer och att han därför ej ansett
det nödvändigt att göra anmälningar förrän efterforskningarna visat sig resultatlösa.
Då det beräknades att Nohlgren skulle omhänderha handlingen en mycket
kort tid, hade Hjukström ej funnit sig böra avkräva honom kvitto.

Med hänsyn till ordalagen i och syftet med bestämmelserna om förfarandet då
hemlig handling saknas är det självklart att den förutsatta efterforskningen skall
ske i omedelbar anslutning till upptäckten av förlusten och att föreskrivna anmälningar
skall göras oavsett om handlingen kan misstänkas ha kommit i orätta händer
eller ej. I förevarande fall har en hemlig handling av synnerlig betydelse för
rikets säkerhet varit saknad under ett halvt år eller mera utan att anmälningar
gjorts. Jag finner Hjukströms underlåtenhet i detta hänseende vara att anse som
tjänstefel.

Eftersom hemlig handling av synnerlig betydelse för rikets säkerhet städse skall
kvitteras, hade Hjukström bort avkräva Nohlgren kvitto när han överlämnade ifrågavarande
handling till denne. Vådan av att så ej skett framgår tydligt i fallet.
Jämväl Hjukströms nu berörda underlåtenhet finner jag utgöra tjänstefel.

Vad Hjukström sålunda låtit komma sig till last med avseende å handhavandet
av hemlig handling är i och för sig av allvarlig beskaffenhet, inte minst i betraktande
av Hjukströms ställning såsom regementschef. Handlingen har emellertid
kommit till rätta, och utredningen ger ej stöd för antagande att obehörig person
kunnat taga del av densamma. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna låta bero vid en erinran om den synnerliga vikten av
att gällande sekretessföreskrifter noggrant iakttages.

Efter framställning från representanter för Aktiebolaget Svensk Filmindustri
medgav Hjukström bolaget att få använda en kronan tillhörig, inom regementsområdet
belägen byggnad för tagning av exteriörbilder till filmen »Pippi Långstrump».
Hjukström medgav ock att huset av filmbolaget ommålades och försågs med viss
yttre utrustning. Hjukström begärde ej ersättning till kronan för upplåtelsen men
gjorde förbehåll om att därest kronan åsamkades kostnader dessa skulle ersättas
av filmbolaget. Sedan Hjukström vid något senare tillfälle erfarit att filmbolaget
var i behov av uppspelnings- och klipplokaler erbjöd han för ändamålet en icke
använd eller underhållen flygelbyggnad på den fastighet som han av kronan förhyrde
som privatbostad. Efter det att överenskommelse om filminspelningen träffats
berörde Hjukström vid samtal med filmbolagets representanter om de värnpliktigas
förhållanden den då pågående kasernrenoveringen och framställde en
förfrågan om icke filmbolaget skulle vilja bidraga med någon konst till utsmyckningen
av den kasern som höll på att renoveras. Sedan filmbolaget förklarat sig

128

villigt därtill uttryckte Hjukström önskemål om att gåvan skulle ha ett värde av
omkring 10 000 kr. Filmbolaget tillmötesgick Hjukströms önskemål och överlämnade
sedermera 58 inramade grafiska konstverk samt förklarade sig dessutom vilja
bestrida kostnaderna för en i sten huggen namntavla för den kasern vari konstverken
avsågs skola hänga. Namntavlan betingade ett pris av 1 000 kr.

I skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 17 april 1968 anhöll Hjukström
— med omnämnande av den konstgåva som filmbolaget utfäst och filmbolagets
åtagande att bekosta en namntavla till en kasern — om tillstånd och medel att få
anskaffa liknande namntavlor för regementets fyra övriga kaserner. Framställningen
bifölls. Härutöver har Hjukström icke till någon för försvaret central förvaltningsmyndighet
lämnat uppgift om filmbolagets gåvor.

Jämlikt kap. 17 mom. 25 i tjänstereglementet för krigsmakten erfordras tillstånd
av försvarsgrenschef då filminspelning avses skola äga rum inom militärt
område, då i uniform klädd personal ur krigsmakten skall deltaga i filminspelning
eller då militär materiel skall ställas till förfogande för filminspelning.

I förevarande fall har inspelningen avsetts skola ske inom regementets område
och tillstånd skulle därför rätteligen ha sökts hos chefen för armén. Hjukström har
sålunda förfarit felaktigt då han själv lämnat tillstånd. Felet är emellertid med
hänsyn till omständigheterna ej av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Ärende om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel
skall jämlikt kungörelse den 4 juni 1964 (SFS 1964: 484) prövas och avgöras av
den myndighet eller institution vilken gentemot riksrevisionsverket är redovisningsskyldig
för medlen om de mottagas. I vissa angivna fall skall ärendet dock överlämnas
till Kungl. Maj:t. För militära förband är försvarets civilförvaltning den
myndighet som, därest saken ej ankommer på Kungl. Maj:t, har att pröva och avgöra
frågan om mottagande av dylika medel.

Vad åter gäller mottagande av gåvor av annat slag än som avses i den nu nämnda
kungörelsen, dvs. gåvor som ej utgöres av penningmedel eller värdehandlingar,
har för krigsmaktens del bestämmelser härom utfärdats i förvaltningsreglemente
för krigsmakten och därtill hörande anvisningar. I dessa bestämmelser föreskrives
att ärende om mottagande av sådan gåva skall — utom i fråga om gåvor till
vissa speciella institutioner varom här ej är fråga — prövas av vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet, dock att ärendet i vissa fall skall överlämnas till
Kungl. Maj :t. Vidare stadgas att då central förvaltningsmyndighet beslutar mottaga
gåva underrättelse skall lämnas riksrevisionsverket. (Förvaltningsreglementet
21 § och anvisningarna punkt 4: 5.)

Det tillkommer således inte regementschef att besluta om mottagande av gåva
för statsverkets räkning. Hjukströms förfarande att själv mottaga gåvan av konstverk,
värderad till omkring 10 000 kr., utgör åsidosättande av 21 § förvaltningsreglementet.
Hjukström har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn
till att Hjukström synes ha handlat utan egennytta och med sitt förbands bästa
för ögonen låter jag emellertid bero vid den erinran som ligger i det anförda.

I fråga om den för en kostnad av 1 000 kr. anskaffade namntavlan finnes utrymme
för olika meningar huruvida filmbolagets åtagande att bekosta densamma
är att anse som gåva av penningmedel eller av föremål avsett att infogas i

129

byggnad. I det fall att åtagandet anses som en penninggåva ankommer prövningen
enligt vad förut sagts på civilförvaltningen medan den eljest torde ankomma på
fortifikationsförvaltningen. Då Hjukström tillskrivit fortifikationsförvaltningen om
saken och då verket ej invänt något häremot utan godkänt anskaffandet av ytterligare
namntavlor, finner jag ej skäl till klander i vad rör mottagandet av denna
gåva.

Såvitt här förda register utvisar har det av Karlsson i skriften den 6 februari
1969 åsyftade ärendet angående viss värnpliktigs ledighet för studier ej varit anhängigt
här.

Utöver det här förut anförda anser jag Karlssons klagomål ej påkalla annat uttalande
av mig än att stöd inte föreligger för antagande att tjänstefel begåtts i
övrigt i något av klagomålen berört hänseende.

Vad beträffar Hjukströms ifrågasättande av att Karlsson genom sitt agerande i
saken gjort sig skyldig till straffbar gärning och Jägbergers klagan över att han ej
hörts under den av chefen för armén ombesörjda utredningen har anledning till
anmärkning från min sida inte förekommit.

Jag företager ej vidare åtgärd.

Hjukström hemställde därefter i skrivelse till JO den 23 juli 1969 om omprövning
av beslutet i vad rörde hans åtgärd att själv mottaga den i ärendet aktuella
konstgåvan och åberopade därvid försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 21
januari 1949 (TLA nr 3) angående rätt för förbandschef att emottaga gåva för
läger- (manskaps-) kassas räkning. Framställningen föranledde enligt JO Henkows
beslut den 21 augusti 1969 inte annan åtgärd än att till Hjukström för kännedom
överlämnades en inom JO-expeditionen upprättad promemoria av följande lydelse.

Det av Kungl. Maj:t den 21 januari 1949 givna bemyndigandet för regementschef
att för läger- eller manskapskassas räkning mottaga gåva av lös egendom
(TLA 1949 nr 3) tillkom på initiativ av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
intendenturavdelning vid en tid då någon samlad reglering av spörsmålet
om mottagande av gåvor till statsverket inte förelåg. Sådana bestämmelser
har därefter tillskapats. Det skedde första gången genom kungörelsen den 4 juni
1954 om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel (SFS
1954: 366).

Vid tiden för utfärdandet av 1949 års bemyndigande pågick förberedelser för
utfärdande av ett nytt reglemente för läger- och manskapskassor. Sedan Kungl.
Maj:t den 8 mars 1950 förelagt civilförvaltningen att i ärendet avgiva förnyat utlåtande
anförde civilförvaltningen i utlåtande den 21 mars 1950 (dnr 1877/510)
att det av ämbetsverket förut framlagda förslaget till nya bestämmelser beträffande
läger- och manskapskassor på vissa punkter borde ändras med hänsyn till föreskrifter
som senare utfärdats av Kungl. Maj:t. Sålunda borde bl. a. det år 1949 givna
bemyndigandet för förbandschef att mottaga gåva av lös egendom för läger- och
manskapskassas räkning inarbetas i det blivande reglementet. Till yttrandet var
fogat fullständigt förslag till reglemente, i vilket det under 5 § 2. intagits ett
stadgande med samma innehåll som 1949 års bemyndigande. I det inom försvarsdepartementet
under år 1954 bearbetade förslaget har emellertid det nyssnämnda

5 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

130

utav civilförvaltningen föreslagna stadgandet strukits och ersatts med ett stadgande
av följande lydelse: »Beträffande mottagande av gåva till läger- eller manskapskassa
gäller vad särskilt är stadgat om mottagande för statsverkets räkning av
gåvo- och donationsmedel.» I detta bearbetade skick utsändes förslaget under hösten
1954 för yttrande till olika militära myndigheter. Berörda punkt föranledde ej
annat yttrande än att marinförvaltningen fann punkten överflödig enär det, enligt
förvaltningens bedömande, ändå vore klart att kungörelsen den 4 juni 1954 gällde
också läger- och manskapskassor. Departementsförslagets stadgande om gåvor
behölls emellertid i det av Kungl. Maj it den 12 november 1954 utfärdade reglementet
för läger- och manskapskassor inom försvaret (TLA 1954 nr 78). Vid
utfärdandet av detta reglemente föreskrevs att det skulle träda i kraft den 1 januari
1955 från och med vilken dag tidigare meddelade mot reglementet stridande bestämmelser
skulle upphöra att gälla.

Det torde vid angivna förhållanden vara klart att 1949 års bemyndigande satts
ur kraft med utgången av 1954.

1954 års kungörelse om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel
har sedermera ersatts av nya kungörelser i samma ämne. Den nu
gällande är utfärdad den 4 juni 1964 men ändrad dels den 8 december 1967 (SFS
1967: 741) och dels den 29 maj 1969 (SFS 1969: 345). Dessa kungörelser har
— även av Kungl. Maj:t — tillämpats analogt för gåvor av annat slag än de som
direkt omnämnes i författningstexten (se exempelvis departementsutredningen, decentraliseringsgruppen,
promemoria 56, dagtecknad den 28 februari 1966). För
krigsmaktens del tillskapades emellertid genom det förvaltningsreglemente som
trädde i kraft den 1 januari 1967 uttryckliga föreskrifter också för alla de slag av
gåvor som ej direkt avsågs med 1964 års kungörelse. Härigenom har för krigsmaktens
vidkommande erhållits en fullständig författningsreglering av spörsmålet
om gåvomottagande.

I en den 26 augusti 1969 till JO inkommen skrift begärde även Karlsson omprövning
av beslutet och han hemställde också att han för sin vägran att kontrasignera
betygen från plutonchefsskolan — vilket förfarande i beslutet betecknats
som inkorrekt — skulle bli ställd under åtal. I beslut den 28 augusti 1969 påpekade
JO Henkow bl. a. att Karlssons ifrågavarande kontrasignationsvägran, såsom
framgick av beslutet den 7 juli 1969, ej lagts honom till last som straffbar gärning,
vilket dock ej innebar att ett sådant förfarande alltid kunde passera utan beivran,
samt förklarade sig ej företaga vidare åtgärd.

Förbandsläkare har av misstag, som förklarats bero på brådska, dels givit en värnpliktig
stelkrampsinjektioner med för kort intervall, dels ock på en annan värnpliktig
utfört två injektioner vid ett och samma tillfälle

I en den 13 november 1967 till MO inkommen skrift uppgav Alois Grill att han
vid Livregementets grenadjärer erhållit två doser stelkrampsvaccin med endast
nio dagars mellanrum samt att han efter den andra dosen drabbats av hjärtlidande.
Grill hemställde att det skulle utredas huruvida det inträffade kunde läggas

131

någon till last som fel eller försummelse i tjänsten. Grill påtalade vidare att förbandsläkaren
vid regementet Bo Wallenström vägrat honom intyg om de utförda
vaccineringarna.

Efter remiss inkom sekundchefen med utredning och yttrande. Härefter infordrades
yttrande från medicinalstyrelsen. Den 28 mars 1968, då MO-ämbetet upphörde,
överfördes ärendet till riksdagens ombudsmannaexpedition.

I en den 2 september 1968 till JO inkommen skrift anmälde sekundchefen, att
värnpliktige P. Lundin hos honom anfört klagomål över att Wallenström den 6 augusti
1968, då Lundin skulle erhålla den andra injektionen mot stelkramp, givit
honom två doser vaccin i följd, vilket orsakat honom visst obehag.

Under hänvisning till det förut remitterade ärendet angående Grill översändes
ärendet angående Lundin till socialstyrelsen för yttrande.

Socialstyrelsen — vari medicinalstyrelsen uppgått den 1 januari 1968 — inkom
den 2 april 1969 med begärda yttranden.

Påminnelser avgavs i ärendet angående Grill av denne, varjämte sekundchefen
och Wallenström inkom med infordrade yttranden i ärendet angående Lundin.

Av handlingarna inhämtades följande.

I tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 3/1951, Dnr 174:6,
föreskrives angående skyddsympning mot stelkramp att denna bör ske med två injektioner
å 0,5 ml med minst fyra veckors mellanrum, varjämte förklaras att under
förhållanden, då två injektioner ej kan givas, t. ex. under repetitionsövning på
några veckor, en godtagbar grundimmunitet kan åstadkommas med endast en injektion,
som då bör innehålla 1 ml.

Grill har under sin värnpliktstjänstgöring av Wallenström ympats med stelkrampsvaccin
dels den 4 juli 1967, dels ock den 13 i samma månad. Mellan ympningarna
hade Grill överförts från ett kompani till ett annat. Det har ej kunnat
utrönas huruvida det före den andra injektionen blivit vederbörligen antecknat i
förteckningen för det kompani Grill då tillhörde, att han ympats första gången den
4 juli 1967. Vid den andra ympningen hade Wallenström i vart fall ej gjort sig underrättad
om när Grill erhållit sin första dos vaccin. Några timmar efter den andra
dosen ansattes Grill av hjärtbesvär, som förvärrades så att han den 19 juli 1967
fick intagas på regionsjukhuset i Örebro. Han behandlades där i respirator till
den 15 augusti och utskrevs för två månaders vila i hemmet den 18 oktober 1967.

Wallenström har anfört att orsaken till att det den 13 juli 1967 ej uppmärksammades
att Grill erhållit sin första dos allenast nio dagar tidigare fick tillskrivas den
brådska som rådde samt att det varit avsett att blott de skulle infinna sig som erhållit
sin första injektion den 8 juni 1967.

Professorn Justus Ström, vilken som sakkunnig avgivit utlåtande till socialstyrelsen,
har uttalat att det kunde tänkas att Grills sjukdom uppkommit som en
allergisk reaktion mot tetanustoxoid, vilket dock fick ses som en exceptionell
händelse sannolikt beroende på någon individuell reaktionsbenägenhet. Det förhållandet
att injektionerna givits med för kort tidsintervall kunde, enligt Ström, icke i

132

och för sig vara orsak till sjukdomstillståndet, tvärtom torde reaktionen ha blivit
än värre om längre tid förflutit mellan ympningarna.

Socialstyrelsen genom medicinalväsendets ansvarsnämnd har funnit att oavsett
huruvida Grills sjukdom orsakats av vaccineringen — vilket nämnden fann oklart
— utredningen ej visade att någon befattningshavare som stod under socialstyrelsens
inseende vid sin befattning med Grill gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Wallenström har medgivit att han vägrat Grill det begärda intyget om vaccineringarna.

Rörande Lundin har Wallenström medgivit att han av misstag givit Lundin två
sprutor vaccin i följd då denne den 6 augusti 1968 infann sig för stelkrampsvaccinering.
Han har som förklaring anfört att det vid massympningarna på förbandet
rådde pressade arbetsförhållanden och att han därför ej observerat att samme
värnpliktige som nyss fått sin injektion stod kvar framför honom då han utdelade
nästa injektion.

Ström, som avgivit utlåtande till socialstyrelsen även i detta fall, har uttalat att
någon risk icke varit förenad med den dubbla dos stelkrampsvaccin som Lundin
erhållit men att det för den sakens skull inte kunde anses tillåtligt att arbetet bedrevs
på sådant sätt att säkerheten åsidosattes.

Ansvarsnämnden har yttrat att Wallenström av misstag givit Lundin två sprutor
vaccin i stället för rätteligen endast en men att omständigheterna varit sådana att
det inträffade icke borde föranleda ansvar.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.

Utredningen visar att Wallenström av förbiseende givit Grill den andra injektionen
mot stelkramp oaktat att endast nio dagar förflutit efter den första och Lundin
dubbel dos vid den andra injektionen.

Förbiseendena har av Wallenström förklarats med den vid ympningarna rådande
brådskan. Denna förklaring är emellertid inte godtagbar. Det måste anses ansvarslöst
att bedriva verksamhet som läkare i sådan brådska att felaktigheter av
skildrat slag kan förekomma. En läkare bör för sitt arbete taga i anspråk den tid
som kräves för att det skall kunna utföras med tillbörlig säkerhet. Framhållas må
att truppbefälet inte äger ge direktiv om den tid inom vilken läkaren skall ha utfört
sitt arbete.

Väl har gjorts sannolikt att Grills sjukdom orsakats av att han erhållit stelkrampsvaccin,
men det föreligger ingen grund för antagande att den korta tidsperioden
mellan injektionerna därvid haft någon betydelse. Det av Wallenström begångna
misstaget ifråga om Grill kan därför ej anses ha vållat Grills sjukdom.

Det har ej visats att Lundin genom den honom givna dubbeldosen tillfogats
nämnvärda obehag utöver det en dos skulle ha givit honom eller att han fått men
därav.

133

Med hänsyn till sistnämnda omständigheter finner jag Wallenströms förbiseenden
ej kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Wallenströms vägran att till Grill utfärda det begärda intyget om vaccineringarna
har saknat fog. Ej heller i detta avseende anser jag emellertid att Wallenström gjort
sig skyldig till fel av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker

I en den 18 november 1968 till JO inkommen skrift anförde Sveriges tandläkarförbund:
Enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen skall värnpliktiga tandläkare fullgöra
tjänstgöring om 394 dagar, bestående av dels soldat- och befälsutbildning
eller enbart, soldatutbildning, dels ock fackutbildning och facktjänstgöring. Därjämte
har de, enligt vad Kungl. Maj:t med stöd av nämnda lagrum föreskrivit, att
fullgöra fortsatt tjänstgöring om högst 146 dagar. Om den fortsatta tjänstgöringen
stadgas att sådan må åläggas, där så anses påkallat för bibringande och vidmakthållande
av för avsedd mobiliseringsbefattning erforderliga insikter. Målet för
värnplikt,sutbildningen av tandläkare är att göra dem kompetenta att tjänstgöra
i krigsbefattning som läkarassistent och att i läkares ställe tillfälligt kunna leda
verksamhet vid bataljonsförbandsplats. Den verksamhet som tandläkarna utövar
under sin värnpliktstjänstgöring utgöres emellertid till mycket stor del av ren
fredstandvård vid de militära tandpoliklinikerna. Detta utnyttjande av tandläkarna
för utförande av uppgifter för försvaret utan något egentligt samband
med deras värnpliktsutbildning synes stå i direkt strid mot, vämpliktslagens bestämmelser.
Förhållandena har tidigare varit likartade för läkarna men genom
beslut av 1963 och 1965 års riksdagar har ändring skett beträffande dessa.
Utredningen rörande utbildning av värnpliktiga läkare m. m. diskuterade i sitt
betänkande »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63 s. 178—179) möjligheten
att låta värnpliktiga läkare, som inte erfordras inom den militära krigssjukvården,
fullgöra hela eller del av sin värnpliktstjänstgöring inom krigmaktens förbandssjukvård
men förkastade denna utväg bl. a. därför att den ansågs stå i
strid mot värnpliktslagens innebörd. Utredningen återgav också (s. 63) ett av
MO i skrivelse till Konungen den 3 maj 1948 gjort uttalande att det inte
torde stå i god överensstämmelse med värnpliktslagen att den fortsatta tjänstgöringen
för de värnpliktiga läkarna anordnades så att därvid i första hand tillgodosågs
det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden (se MO:s ämbetsberättelse
1949 s. 207 ff). Den kritik som sålunda framställts mot utnyttjandet av värnpliktiga
läkare synes kunna riktas även mot utnyttjandet av värnpliktiga tandläkare. Förbundet
hemställer om ett uttalande huruvida utnyttjandet av värnpliktiga tandläkare
för täckande av försvarets behov av arbetskraft för fredsmässig tandvård
är förenligt med värnpliktslagens bestämmelser och att, om så finnes inte vara
fallet, åtgärder vidtages för att förhindra ett sådant, utnyttjande.

134

Yttrande inhämtades från försvarets sjukvårdsstyrelse samt cheferna för armén
och marinen.

Tandläkarförbundet avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow.

Organisationen av försvarets tandvård i fredstid är grundad på bestämmelser
som Kungl. Maj:t meddelat den 29 juni 1945 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1945 avd. A s. 155). I dessa föreskrives att tandpoliklinikföreståndare
skall biträdas av bl. a. därtill beordrad värnpliktig tandläkare (A mom. 3), att
poliklinik vid vilken särskild föreståndare inte finns anställd skall, då verksamhet
där bedrivs, förestås av därtill beordrad värnpliktig tandläkare eller genom försvarets
sjukvårdsstyrelse särskilt förordnad tandläkare (A mom. 4) och att värnpliktig
tandläkare skall fullgöra 42 timmars tandvårdande verksamhet per vecka
(D mom. 4).

Av utredningen framgår att arbetet på de militära tandpoliklinikerna i övervägande
mån utföres av värnpliktiga tandläkare. Detta sker genom att större delen
av sådana tandläkare åliggande facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring om tillhopa
230 dagar tages i anspråk för ändamålet (jfr SOU 1966:58 s. 24).

Att värnpliktiga tandläkare beordras att utföra arbete på de militära tandpoliklinikerna
äger otvivelaktigt stöd i nyssnämnda bestämmelser. Frågan om lagligheten
av beordrandet kan emellertid inte bedömas enbar.t, på grundval av dessa.
Då bestämmelserna utfärdades förutsattes att de värnpliktiga tandläkarnas arbete
på poliklinikerna skulle ske inom värnpliktslagens ram (jfr prop. 1945:171 s. 19).

Enligt, 27 § 1 mom. D värnpliktslagen må Konungen förordna att värnpliktig
tandläkare skall fullgöra tjänstgöring om 394 dagar, bestående av bl. a. facktjänstgöring.
Vidare gäller enligt samma lagrum att, där så anses påkallat för bibringande
och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning erforderliga
insikter, värnpliktig .tandläkare må åläggas att utöver nämnda tjänstgöring fullgöra
fortsatt tjänstgöring under högst 146 dagar.

I förarbetena till värnpliktslagen anföres såvitt nu är i fråga följande (prop.
1941:318 s. 42, 65 och 66). Värnpliktiga tandläkare skall vid mobilisering tjänstgöra
antingen som läkarassistenter eller som tandläkare vid olika förband. Det är
nödvändigt att de värnpliktiga tandläkarna bibringas erfarenhet rörande den militära
tandvården. Denna erfarenhet förvärvas bäst under facktjänstgöring som
tandläkare vid truppförband. En tid av tre månader för ifrågavarande tjänstgöring
synes vara tillräcklig. Den mot repetitionsövningarna och efterutbildningsövningen
svarande tjänstgöringen bör i regel fullgöras som facktjänstgöring under
ordinarie höst- eller vinterrepetitionsövning. Denna tjänstgöring bör så långt möjligt
ske under fältmässiga former. Facktjänstgöringen bör med hänsyn till dels
önskemålet att, vidmakthålla tandläkarnas militära kunskaper och dels tandvården
vid truppförbanden fullgöras i omgångar och fördelas över hela värnpliktstiden.

135

Med hänsyn till vad sålunda upptagits synes förutsättningarna för att värnpliktig
tandläkare skall kunna .tagas i anspråk för arbete på militär tandpoliklinik vara
olika i skilda fall.

Facktjänstgöringen torde i princip inte skilja sig från det arbete som en tandläkare
utför under civila förhållanden. På den militära tandpolikliniken får emellertid
tandläkaren syssla med patienter som huvudsakligen utgöres av män i 20-årsåldem och kommer även eljest i kontakt med den militära miljön. Eftersom
förvärv av erfarenhet i detta avseende just är åsyftad med den i tjänstgöringstiden
om 394 dagar ingående facktjänstgöringen, kan tydligen någon berättigad anmärkning
inte göras mot att värnpliktig tandläkare som har att fullgöra sådan
tjänstgöring beordras att arbeta på militär tandpoliklinik.

Fortsatt tjänstgöring är ej en skyldighet som utan vidare åligger värnpliktig
tandläkare. Den kan åläggas, såsom av det föregående framgår, endast då det
anses påkallat för bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning
erforderliga insikter. Härav följer att den fortsatta tjänstgöringen är
direkt, beroende av vederbörandes krigsplacering.

För värnpliktig tandläkare som vid mobilisering skall tjänstgöra såsom tandläkare
vid förband måste det vara av värde att erfarenheten av den militära miljön
förnyas. Då verksamheten i mobiliseringsbefattning torde äga rum under
andra förhållanden än dem under vilka den militära tandvården arbetar i fredstid,
är det i och för sig önskvärt att den fortsatta tjänstgöringen anordnas så att
den också ger därav betingade speciella erfarenheter. Det synes emellertid vara
antagligt att de praktiska möjligheterna i detta avseende är begränsade, och i den
mån så är fallet kan knappast med fog göras gällande att det står i strid med
värnpliktslagen att värnpliktig tandläkare, som vid mobilisering skall tjänstgöra
såsom tandläkare vid förband, under fortsatt .tjänstgöring beordras att utföra arbete
på militär tandpoliklinik.

Jämväl för värnpliktig tandläkare som vid mobilisering skall tjänstgöra såsom
läkarassistent är det betydelsefullt att kontakten med den militära tandvården
återupplivas. Då en tandläkare tjänstgör som läkarassistent kommer naturligen
hans yrkeskunnighet att utnyttjas i största möjliga utsträckning. De speciella insikter
som erfordras för själva assistenttjänstgöringen torde emellertid inte kunna
förvärvas och vidmakthållas genom arbete på militär tandpoliklinik (jfr SOU
1966:58 s. 57 f) utan endast genom särskilt för ändamålet anordnad utbildning.
Den fortsatta tjänstgöringen synes därför huvudsakligen böra utgöras av sådan
utbildning och allenast till en mindre del innefatta tandvårdsarbete. Visserligen
har i förarbetena till värnpliktslagen uttalats att den fortsatta tjänstgöringen i regel
bör fullgöras som facktjänstgöring. Men förutom den reservation som ligger i uttrycket
»i regel» är att märka att uttalandet ej uteslutande hänför sig till dem
som krigsplacerats som läkarassistenter. Med hänsyn till lagtextens klara krav på
samband mellan den fortsatta tjänstgöringen och vederbörandes mobiliseringsbefattning
synes därför uttalandets innebörd få anses vara att facktjänstgöring skall
fullgöras i den mån den utöver annan erforderlig utbildning finnes motiverad.

136

Vid nu angivna förhållanden är det enligt min mening ej väl förenligt med värnpliktslagens
bestämmelser att värnpliktig tandläkare, som vid mobilisering skall
tjänstgöra såsom läkarassistent, under fortsatt tjänstgöring enbart ålägges arbete
på militär tandpoliklinik.

I anslutning till mitt sålunda gjorda uttalande må framhållas att 1966 års värnpliktskommitté
har att verkställa utredning rörande den närmare utformningen
av utbildningen för värnpliktiga i specialtjänst (riksdagsberättelsen 1969 s. 97)
och att, jag avser att låta kommittén få del av vad i förevarande ärende förekommit.

Fråga i vad mån handlingarna i ett ärende hos försvarets sjukvårdsstyrelse kunde
hemlighållas jämlikt 14 § första stycket sekretesslagen.

Vid inspektion av försvarets sjukvårdsstyrelse den 2 oktober 1968 antecknades
följande.

I en till sjukvårdsstyrelsen inkommen skrift jämte bilagor hade arméteknikern B.
vid Skånska luftvärnsregementet anfört klagomål mot anvisningsläkaren B. Söderberg.
Skriften och bilagorna var tillsammans med ett disciplinmålsprotokoll angående
tjänstefel av B., ett yttrande från Söderberg och ett läkarintyg utfärdat av
legitimerade läkaren Elsa Garmer, förvarade i akten i ett tillslutet kuvert, å vilket
antecknats att det innehöll sjukredovisningshandlingar och att det ej fick brytas
av annan tjänsteman än den som hade att föredraga ärendet eller meddela beslut
däri. Detta förvaringssätt torde innebära att handlingarna i kuvertet ansetts hemliga
jämlikt 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Då det kunde ifrågasättas om samtliga ifrågavarande handlingar utgjorde handlingar
i ärende rörande sjukvård och sålunda om förutsättningar förelegat för deras
hemlighållande, infordrades yttrande från sjukvårdsstyrelsen, som anförde:

Styrelsen vill för sin del tolka begreppet »ärende rörande sjukvård» så att även
ärende av nu ifrågavarande typ inrymmes därunder. Sekretessen i sjukvårdsärenden
skulle eljest lätt bli illusorisk då någon klagade över meddelad vård. Beträffande
frågan om vilka handlingar som angår B:s personliga förhållanden finner
styrelsen nu att detta icke är fallet med klagoskriften, medan styrelsen beträffande
övriga handlingar är böjd att anse förutsättningar för hemlighållande föreligga.
Styrelsen finner tillämpningen av sekretessbestämmelserna på ärenden som
detta vara svårbedömd, och i tveksamma fall är styrelsen av hänsyn till den enskilde
benägen att hemlighålla handlingar rörande hans personliga förhållanden.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.

I 14 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (sekretesslagen) stadgas bl. a. att handlingar i
ärende rörande sjukvård, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, icke må
utan hans samtycke utlämnas till annan tidigare än sjuttio år efter handlingens
datum; dock skall även utan sådant samtycke handling som nu sagts utlämnas, om

137

med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till
skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses
eller för hans nära anhöriga.

Huruvida en handling kan hållas hemlig enligt detta stadgande är alltså i första
hand beroende av om den ingår i ett ärende rörande sjukvård. Handlingens utlämnande
får dock vägras endast i vad den angår enskilds personliga förhållanden.
Med hänsyn härtill och till vad som förekommit under förarbetena till lagen
(SOU 1927: 2 s. 10, 38 och 134—166 och 1935: 5 s. 14 och 59—65 samt prop.
1937: 107 s. 55—65) är tydligen syftet med stadgandet att, till skydd för förtroendeförhållandet
mellan patient och sjukvårdens företrädare, från allmänhetens
insyn undandraga patientens uppgifter av personlig art och vad eljest iakttagits i
samma avseende. Sekretesskydd kan sålunda tillkomma handlingar som upprättats
i samband med undersökning, behandling och vård inom allmän eller enskild
sjukvård, innefattande jämväl den militära sjukvården och pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Exempel på sådana handlingar utgör läkarkort, specialistutlåtanden,
sjukjournaler samt patients skriftliga uppgifter om genomgångna
sjukdomar. Sekretesskydd som i enlighet med det nu sagda uppkommit för viss
handling består även om handlingen inlånats av annan myndighet än den, där
handlingen upprättats, för att tjäna till upplysning i exempelvis ett ärende om tillsättning
av tjänst. Däremot kan ett i sådant ärende avgivet läkarutlåtande inte
hållas hemligt, eftersom det ej utgör handling i ärende rörande sjukvård.

B:s ifrågavarande, till sjukvårdsstyrelsen insända skrift innefattade en begäran
om utredning angående vissa förhållanden i samband med att han sökt Söderberg
på dennes mottagning på regementet. B., som sade sig önska konfidentiell
behandling, ville ha utrett dels om Söderberg ställt fel diagnos, dels om han orsakat
B. skada genom oskickligt tal, dels om Söderberg gjort sig skyldig till tjänstefel
och dels om han kunde anses lämplig som läkare. Vid skriften hade B. fogat tre
bilagor, nämligen en redogörelse för sitt sjukdomstillstånd och vad som förekommit
vid besök hos olika läkare, en redogörelse för psykiska påfrestningar med
anledning av bl. a. hans och hans fästmös bostadsförhållanden samt ett av Garmer
utfärdat intyg enligt vilket B. sjukskrivits under viss tid på grund av angiven
sjukdom. Övriga handlingar, varom här är fråga, utgöres av ett av Söderberg till
styrelsen avgivet yttrande i saken, en till chefen för regementet ställd skrivelse
från Garmer angående hennes befattning med B. och ett disciplinmålsprotokoll
rörande denne.

Det ärende som genom B:s skrift anhängiggjorts hos styrelsen utgjorde uppenbarligen
inte ett ärende vari B. direkt var föremål för undersökning, behandling
eller vård. Såvitt B. ifrågasatt om Söderberg uppträtt oskickligt, begått tjänstefel
eller var lämplig som läkare kan ärendet över huvud taget ej anses vara av sådan
beskaffenhet att 14 § sekretesslagen är tillämplig. B:s framställning avsåg emellertid
även överprövning av den medicinska bedömning som Söderberg gjort vid
sin undersökning av B. Eftersom sekretesskydd kunde tillkomma handlingar som

5* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

138

upprättats vid undersökningen, måste det anses rimligt att också vid överprövningen
upprättade handlingar kan få sådant skydd.

På grund härav skall enligt min mening bedömandet av förevarande sekretessfråga
ske uteslutande med sikte på den del av ärendet som avser överprövning av
Söderbergs undersökning. Med utgångspunkt härifrån synes anledning saknas till
anmärkning mot att de vid B:s skrift fogade bilagorna, Söderbergs yttrande och
Garmers skrivelse, ansetts kunna hållas hemliga. B:s skrift upptager emellertid ej
någon uppgift om hans personliga förhållanden. Med sådan uppgift torde nämligen
endast avses vad som lämnar upplysning om vederbörandes liv och leverne, karaktär
och sinnesbeskaffenhet, familjeförhållande o. d. samt hälsotillstånd och arbetsförmåga,
i den mån ej dessa förhållanden är uppenbara för envar (Welamson,
Läkarsekretessen s. 110). Disciplinmålsprotokollet har upprättats i bestraffningsärende
och utgör följaktligen ej handling i ärende rörande sjukvård. Under dessa
omständigheter anser jag det felaktigt att skriften och protokollet förvarats på sätt
som skett.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande till militärtjänstgöring

I ett militärt brottmål vid rådhusrätten i Umeå yrkade distriktsåklagaren T.
Lindahl ansvar å värnpliktige B. för rymning samt förpliktande för B. att ersätta
kostnaden för hans hämtning från Solna till Västerbottens regemente med 1 593 kr.
50 öre eller det lägre belopp som rätten kunde finna skäligt. Transporten av B. hade
med bil verkställts av två vaktmän i AB Svensk Schäferhundvakt Larmtjänst, som
enligt avtal med polismyndigheten i Solna åtagit sig att utföra sådana uppdrag. Av
beloppet 1 593 kr. 50 öre utgjorde 759 kr. 70 öre reseersättning beräknad enligt
kungörelsen den 12 december 1952 angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med egen bil m. m. (bilersättningskungörelsen), 190 kr. traktamentsersättning
till vaktmännen enligt allmänna resereglementet, 418 kr. 95 öre timersättning till
vaktmannen, 216 kr. 60 öre obekvämtidstillägg till dem och 8 kr. 25 öre ersättning
för mat till B.

B. erkände vad åklagaren lade honom till last men bestred att i ersättning för
hämtningskostnaderna utgiva högre belopp än 647 kr. 40 öre.

Rådhusrätten, under ordförandeskap av rådmannen Sture Hedberg, meddelade
dom i målet den 25 april 1968. I denna uttalade rådhusrätten att den fann det
ägnat att väcka förvåning att en hämtningskostnad på nära 1 600 kr. tillåtits uppkomma
och fann skäligt förplikta B. att av hämtningskostnaden återgälda 647 kr.
40 öre. Detta belopp motsvarade de kostnader som enligt vad åklagaren uppgav
vid rätten skulle ha uppstått om B. transporterats med flyg till Umeå och därvid
åtföljts av en polisman, nämligen 140 kr. för flygbiljett för B., 354 kr. för flygbiljett
tur och retur för polismannen, 122 kr. 40 öre i timersättning till polismannen
och 31 kr. i traktamente till honom.

139

Efter remiss avgavs yttranden av Lindahl, Hedberg, t. f. polismästaren i Solna
distrikt H. Leister och försvarets civilförvaltning.

Hedberg anförde:

För rådhusrätten framstod det som uppenbart att B. inte skulle kunna åläggas
ersätta hela den uppgivna hämtningskostnaden. En skälig kostnad måste därför
framräknas. Timersättning till bevakande polisman är enligt uppgift en form av
gottgörelse som närmast kan jämställas med övertidsersättning. Det är alltså fråga
om en utöver polismannens ordinarie lön utgående extra kostnad för statsverket
på grund av hämtningen. Det låg därför nära till hands att jämställa denna ersättning
med statsverkets kostnad för traktamente till polisman, vilken utgift jämväl
föranledes av hämtningen. Hämtningskungörelsen hänvisar i ersättningsfrågan till
kungörelsen angående resekostnads- och traktamentsersättning åt förare vid fångtransport
m. m. Ehuru timersättning av ifrågavarande slag och traktamente är att
likställa ur den synpunkten att de utgör av hämtningen föranledda extra utgifter
synes därför timersättningen inte vara en ersättningsgill hämtningskostnad. Hedberg
anser därför numera att B. inte bort förpliktas utgiva timersättningsbeloppet utan
endast 525 kr.

Leister anförde:

Sedan B.:s syster den 29 mars 1968 meddelat polisstationen i Solna att B. var
efterspanad och vistades hos henne, hämtades han av polisen och infördes på polisstationen
nämnda dag klockan 19.55. B. uppgav att han avvikit från Västerbottens
regemente. Vakthavande befäl talade med B. för att få utrönt om han med ekonomisk
hjälp från polisen själv önskade återvända till regementet. Ibland sade han
sig vilja göra det men förklarade strax därpå att han var trött på militärlivet. På
grund härav bedömdes att B. med säkerhet inte frivilligt skulle återvända till regementet.
Polismyndigheten i Solna har med AB Svensk Schäferhundvakt Larmtjänst
ingått skriftligt avtal om att bolaget skall utföra vissa förpassningsresor. För B.
billigast hade varit om han transporterats av polismän med tjänstebil, enär reseersättning
då inte kunnat utkrävas. Polispersonal för transportens utförande fanns
emellertid ej tillgänglig. Med anledning härav kontaktades bolaget. Oaktat det i
avtalet inte klart uttryckts, är det en överenskommelse att billigaste färdsätt skall
användas. Bolaget undersökte möjligheten att transportera B. med flyg, i vilket
fall bolaget enligt överenskommelse skall ha endast en bevakare. Flyget var emellertid
fullbokat under hela dagen. Det fanns således ingen annan möjlighet än att
använda tåg eller bil som färdsätt. Bolaget gjorde ett överslag och fann att bil
skulle bli billigast, varför detta färdsätt beordrades. Av Leister gjorda beräkningar
visar också att bil varit det billigaste färdsättet. I rättegången mot B. hade åklagaren
bort yrka ersättning för hämtningskostnadema med 957 kr. 95 öre, motsvarande
de i bolagets räkning upptagna beloppen för resekostnader, traktamenten
och mat till B. Detta belopp har polismyndigheten rekvirerat från truppregistreringsmyndigheten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow.

Enligt 40 § 2. värnpliktslagen må värnpliktig, som utan anmält laga förfall uteblir
från tjänstgöring vartill han blivit i laga ordning inkallad, på egen bekostnad
hämtas till tjänstgöringens fullgörande. I 16 § hämtningskungörelsen (SFS 1942:
840 och 1967: 25) stadgas att ersättning för hämtning beräknas i enlighet med

140

gällande författning angående resekostnads- och traktamentsersättning åt förare
vid fångtransport.

Av kungörelsen den 19 juni 1942 angående resekostnads- och traktamentsersättning
åt förare vid fångtransport m. m. (SFS 1942:501 och 1946:611) framgår,
såvitt nu är i fråga, följande. Vid resor i tjänsten av förare vid fångtransport skall
i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i allmänna resereglementet; är sådan förare
inte befattningshavare i statens tjänst skall han hänföras till rese- och traktamentsklass
III F i reglementet (1 §). För transport av förpassad skall ersättning utgå
efter enahanda grunder som gäller beträffande resekostnadsersättning åt transportförare;
om vid transporten användes fortskaffningsmedel som tillhör eller
disponeras av transportföraren äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen del, jämväl gottgörelse med 5 öre per km för varje fånge eller häktad
(3 §). Därest den förpassade inte utsändes från fångvårdsanstalt och därvid förses
med proviant från anstalten må för hans underhåll under transporten till transportföraren
utgå ersättning med 2 kr. 50 öre för dygn; länsstyrelse eller annan vederbörande
myndighet dock obetaget att, när särskilda omständigheter såsom besvärliga
trafikförhållanden föreligger, utanordna den högre ersättning som befinnes
skälig (7 §).

De sålunda ur sistnämnda kungörelse återgivna bestämmelserna är uppenbarligen
i behov av översyn. Enligt vad jag inhämtat pågår också viss utredning i syfte att
få till stånd en modernisering. Intill dess nya bestämmelser trätt i kraft måste
emellertid, såvitt gäller den förpassades skyldighet att ersätta förpassningskostnaden,
kungörelsen lända till efterrättelse. Oavsett vilka kostnader som i verkligheten
uppkommit är alltså den förpassades återbetalningsskyldighet begränsad enligt
ersättningsreglerna i kungörelsen.

Hämtningen av B. har skett sålunda att denne av två i enskild tjänst anställda
vaktmän transporterats med bil från Solna till Umeå under tiden den 30 mars 1968
kl. 13.30—den 31 samma månad kl. 01.50, varefter vaktmännen återvänt till Solna
med ankomst sistnämnda dag kl. 18.00. Omständigheterna ger inte vid handen att
transporten lämpligen kunnat verkställas på ett från kostnadssynpunkt förmånligare
sätt.

På grund av det anförda skall ersättningen för hämtningen beräknas enligt
följande.

Resekostnadsersättning:

Två vaktmäns färd i egen bil 1 420 km å 51 öre . . 724: 20

Gottgörelse för B.:s medresa 710 km å 5 öre .... 35: 50

T raktamentsersättning;

30/3 (2X29:—=) .............. 58: —

31/3 (2X66:—=) .............. 132:— 190: —

Gottgörelse för B.:s underhåll ................ 2:50

S:a kronor 952: 20

Den av Lindahl yrkade ersättningen innefattade, utöver nämnda resekostnadsoch
traktamentsbelopp om tillhopa 949 kr. 70 öre, även timersättning 418 kr. 95

141

öre och obekvämtidstillägg 216 kr. 60 öre samt matkostnad för Bergström 8 kr.
25 öre. Lagligt stöd för att timersättning och obekvämtidstillägg skulle utgå saknas,
och såvitt upplysts har länsstyrelse eller annan vederbörande myndighet ej utanordnat
högre ersättning för B.:s underhåll än 2 kr. 50 öre.

Rådhusrätten har i domen funnit skäligt ålägga B. att återgälda allenast 647 kr.
40 öre av den utav Lindahl yrkade ersättningen. Det utdömda beloppet är beräknat
med utgångspunkt från att hämtningen verkställts med flyg och av endast en
vaktman. Rådhusrätten har emellertid ej anfört någon omständighet utvisande att
det varit möjligt att verkställa hämtningen på detta sätt. Någon allmän befogenhet
för domstol att efter skälighet nedsätta den hämtningskostnad som den hämtade
har att gälda föreligger ej.

Vid nu angivna förhållanden borde enligt min mening rådhusrätten ha ålagt B.
att återgälda kostnaden för ifrågavarande hämtning med 952 kr. 20 öre.

Vissa övriga ärenden

Kompanichefs närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga

Med anledning av klagomål över att kompanichef i visst fall närvarit vid läkarundersökning
av värnpliktiga tillhörande hans kompani anförde ställföreträdande
JO Petrén:

I kap. 21 mom. 37 första stycket TjRK föreskrives att kompanichef (motsvarande)
skall hålla sig orienterad om sjukläget vid kompaniet (motsvarande) och att
han bör uppsöka vederbörande läkare i anslutning till läkarmottagning för att
bilda sig en personlig uppfattning om personalens hälsotillstånd och för att lämna
upplysningar. Enligt andra stycket i samma moment får kompanichef (motsvarande)
eller högre chef efter medgivande av läkaren och patienten, om särskilda
skäl föreligger, närvara vid läkarens undersökning. I kap. 21 mom. 43 stadgas att
sjukanmäld och sjukredovisad inte är skyldig att lämna uppgift om arten av sin
sjukdom till truppbefäl.

Sistnämnda stadgande infördes genom generalorder den 20 maj 1968 sedan
överbefälhavaren avgivit förslag härom i anslutning till ett av militieombudsmannen
handlagt ärende. I detta anförde överbefälhavaren: Det är nödvändigt att varje
chef skaffar sig viss kännedom om underlydande personals hälsotillstånd. Sådan
kännedom utgör en nödvändig förutsättning för att bedöma individens och truppens
prestationsförmåga. Mot chef som i berörda hänseende inte visar tillräcklig
omtanke om sin underlydande personal kan med rätta riktas kritik för bristande
personalvård och mindre goda befälsegenskaper. Det är dock angeläget framhålla
att denna information om de värnpliktigas hälsotillstånd införskaffas på ett grannlaga
sätt. Åtgärden bör av den enskilde uppfattas som en för honom betydelsefull
personalvårdande angelägenhet. Det är angeläget att genom föreskrift säkerställa
den enskildes personliga integritet såväl vid truppbefäls utfrågning i samband med
sjukanmälan som vid läkarundersökningen. Frågan om chefs närvaro vid läkarundersökning
behandlas i kap. 21 mom. 37 TjRK. Detta moment synes böra
kompletteras med föreskrift att värnpliktig som anser sig därtill förhindrad, inte
behöver lämna uppgift om sjukdomens art till truppbefäl.

142

Stadgandena om att det fordras patientens medgivande för att kompanichef skall
få närvara vid läkarundersökning och att värnpliktig inte är skyldig att lämna
uppgift om arten av sin sjukdom till truppbefäl är tillkomna för att skydda den
personliga integriteten. Befäls närvaro vid läkarundersökning kan komma att
uppfattas som ett intrång i denna, därest vid läkarundersökning sådana personliga
förhållanden skulle blottas, varom den undersökte icke vill att befälet skall få
kännedom. Kompanichefs närvaro vid läkarundersökning har därför icke tillåtits,
om icke patienten medgivit densamma.

Kompanichefens närvaro vid läkarundersökningen i ifrågavarande fall ägde rum
efter anmodan av förbandsläkaren. Särskilda skäl hade befunnits motivera närvaron.
Emellertid hade inte varje särskild patient på förfrågan lämnat sitt uttryckliga
medgivande, utan den omständigheten att icke någon patient opponerat mot
närvaron ansågs innebära ett tyst medgivande.

Den tolkning av bestämmelsen som tillämpats i förevarande fall anser jag ej
kunna betecknas som felaktig. För egen del skulle jag dock vilja förorda den tilllämpning
av föreskriften att patientens uttryckliga medgivande inhämtas i varje
särskilt fall.

Olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling

Till deltagande i det år 1969 anordnade Vasaloppet anmälde sig vid ett regemente
preliminärt fyra fast anställda befäl och sextioen värnpliktiga. Kostnaderna
för ett så stort deltagande rymdes ej inom anslagsramen. Vid förfrågan bland de
värnpliktiga vilka som ville kvarstå därest de själva finge stå för anmälningsavgifter
m. m. återtog alla utom fyra sina anmälningar. Regementschefen beslöt härefter
att kostnaderna för befälets deltagande skulle bestridas ur övningsanslaget medan
de värnpliktiga själva skulle stå sina kostnader, dock att de skulle få fri transport
och viss fri förplägnad.

Ställföreträdande JO Thyresson anförde härom:

Jämlikt 17 kap. 11 mom. tjänstgöringsreglementet för krigsmakten (TjRK) fastställer
försvarsgrenschef vilka tävlingar som godkännes som militär utbildning.
Vidare stadgas där att deltagande i sådan tävling är tjänst. I arméorder nr 415 år
1967, som avser utbildningen 1 juni 1968—31 maj 1969, upptages deltagande i
Vasaloppet efter förbandschefs bestämmande såsom tävling vilken jämlikt TjRK
17: 11 godkännes som militär utbildning. I intendenturförvaltningsinstruktionen
(Int I) del 5 avsnitt 402.12 punkt a) föreskrives att från övningsanslag bestrides
kostnader för bl. a. deltagande i idrottstävlingar, som av försvarsgrenschef jämlikt
TjRK 17: 11 godkänts som militär utbildning.

Militär personal ur armén som efter förbandschefs bestämmande deltagit i 1969
års Vasalopp skall, enligt vad som framgår av förut återgivna bestämmelser i
tj änste reglemente t för krigsmakten och 1967 års arméorder, under tävlingen anses
ha befunnit sig i militärtjänst. Det framstår som självklart att tjänst ej skall vara
avgiftsbelagd för de värnpliktiga. Avsteg från denna princip synes svårligen kunna
medgivas. I konsekvens med denna princip ligger också bestämmelsen i intendenturförvaltningsinstruktionen
om att kostnad för sådant deltagande i tävling som är
att anse såsom tjänst skall bestridas ur övningsanslaget. Givetvis kan förbandschef,
när han beslutar om vilka som skall beordras till tävlingsdeltagande som är tjänst,
vara tvungen att gallra bland dem som aspirerar härpå. Detta icke blott med hänsyn
till vederbörandes lämplighet för denna form av tjänst utan ock med hänsyn till de
medel som står till förfogande för utbildningens finansiering. Det kan emellertid

143

icke anses tillåtligt att såsom i förevarande fall vid gallringen tillgripa en metod
som har till följd att visst utbildningsmoment avgiftbelägges. Metoden är därutöver
olämplig med hänsyn till att den kan misstänkas göra möjligheten till deltagande
mera beroende av vederbörandes ekonomiska resurser än av hans lämplighet eller
intresse för denna art av tjänst.

Tjänstgöringsbetyg för reservofficer

Reservofficer, som avförts ur reserven med tillämpning av 7 § 4 mom. reservbefälskungörelsen
för armén (SFS 1943: 815, nytryck 1957: 450) klagade över att
han vid begäran om tjänstgöringsbetyg fått endast kopia av vitsord. Ställföreträdande
JO Thyresson anförde härom:

Beträffande krigsmaktens reservpersonal finns — i motsats till vad som är förhållandet
för personalen på aktiv stat — inte några bestämmelser om betyg eller
vitsord i vidare mån än att vitsord skall upprättas för personal som fullgjort FNtjänst
eller motsvarande utlandstjänst. Föreskrifterna om intyg i 36 § statstjänstemannastadgan
gäller inte heller för reservpersonalen, enär anställning i krigsmaktens
reserver enligt stadgans 1 § är undantagen från dess tillämpningsområde.

Av den omständigheten, att bestämmelser om skyldighet för militär myndighet
att utfärda tjänstgöringsbetyg eller vitsord för reservpersonal med ovan angivna
undantag saknas, kan emellertid ej utan vidare dragas slutsatsen att sådan skyldighet
över huvud taget inte föreligger. Frågan om statstjänstemans rätt att erhålla
tjänstgöringsbetyg torde nämligen numera, i och med att statstjänstemannalagen
den 3 juni 1965 trätt i kraft den 1 januari 1966, kunna regleras mellan parterna
genom avtal; jfr 3 § sagda lag. I den mån avtal inte träffats härom, får i princip
allmänna civilrättsliga regler antagas vara tillämpliga. Enligt fast praxis anses en
arbetsgivare skyldig att på den anställdes begäran vid anställningens upphörande
utfärda tjänstgöringsbetyg med uppgift om tjänstetiden, arbetsuppgifterna, tjänstbarheten
och anledningen till anställningens upphörande. (Se vidare härom JO:s
ämbetsberättelse 1967 s. 358.)

Om alltså åtminstone en viss rätt för statstjänstemän till tjänstgöringsbetyg
numera torde kunna härledas ur allmänna arbetsrättsliga grundsatser, är omfattningen
av denna rätt dock ingalunda klar, såsom framgår bl. a. av de direktiv
som meddelats den s. k. betygsutredningen (Riksdagsberättelsen 1967 s. 379 ff).
Skyldigheten att utfärda betyg torde inte vara ensartad utan få bedömas inom varje
verksamhetsområde för sig. Krigsmaktens reservpersonal med dess speciella tjänstgöringsförhållanden
lär sålunda knappast kunna påfordra lika utförliga tjänstgöringsbetyg
som den aktiva militära personalen eller annan ständigt tjänstgörande
personal.

Protokoll vid militärförhör

Med anledning av vad som förekommit i ett klagoärende fann ställföreträdande
JO Thyresson anledning framhålla följande:

Enligt 24 § militära rättegångslagen skall vid militärförhör iakttagas vad som
erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och prövning av frågan om påföljd
för brottet; där så ske kan bör någon av den misstänktes förmän eller med
honom jämställda närvara vid förhöret. Enligt mom. 8 i de av överbefälhavaren
utfärdade anvisningarna rörande den militära rättsvården skall protokoll över
militärförhör utformas med sådan noggrannhet, att det utan komplettering kan

144

ligga till grund för auditörens yttrande och den bestraffningsberättigade chefens
beslut. I samma moment föreskrives vidare att av protokollet skall framgå huruvida
den anmälde vidgår det straffbara förfarande som lagts honom till last. Sistnämnda
föreskrift är ett uttryck för det förhållandet att straff i disciplinmål liksom tillrättavisning
praktiskt sett kan åläggas endast om den misstänkte erkänt brottet eller
medgivit de faktiska omständigheter som konstituerar detta (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1965, s. 118). Vidare skall enligt 8 § militära rättsvårdskungörelsen,
sedan i protokoll över militärförhör upptecknats utsaga av misstänkt
eller annan, innan förhöret avslutas utsagan uppläsas för den hörde eller tillfälle
på annat sätt lämnas honom att granska innehållet samt den hörde tillfrågas om
han har något att erinra mot innehållet; erinran som ej föranleder ändring skall
antecknas. Den hördes granskning bör göras omedelbart efter det han hörts och
alltså innan förhör med annan vidtar. Den av den hörde granskade och godkända
uppteckningen får inte ändras när protokollet slutligen renskrives (se RättsH s.
81—82).

Beslag av rusdrycker

I cirkulär till de militära befattningshavare som äger bestraffningsrätt i disciplinmål
(SFS 1960: 160 och Rättsvård B, 1969 års upplaga, s. 215) har Kungl. Maj:t
angående tillämpningen i sådana mål av lagen den 9 maj 1952 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. föreskrivit bl. a., att om sådan egendom som avses
i nyssnämnda lag tagits i beslag och vid åläggande av disciplinstraff förklaras förverkad
skall den bestraffningsberättigade samtidigt förordna att beslaget skall bestå
till dess beslutet i vad avser frågan om förverkande vinner laga kraft.

Vid inspektioner har uppmärksammats att vid avgörande av disciplinmål, vari
förverkande av nu ifrågavarande egendom beslutats, det understundom underlåtes
att förordna om förekommande beslags bestånd till dess förverkandebeslutet vunnit
laga kraft. JO Henkow påpekade i ett sådant fall följande:

I rättegångsbalken (27: 8) föreskrives att då mål avgöres rätten skall pröva om
beslag fortfarande skall bestå. Detta innebär att beslag ej gäller längre än till dess
dom meddelas. Motsvarande äger tillämpning i disciplinmål (37 § militära rättegångslagen).
Då bestraffningsberättigad chef avgör ett disciplinmål vari beslag
förekommer upphör sålunda beslaget att gälla.

Mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska förhållandena

Med anledning av iakttagelser vid en inspektion fann ställföreträdande JO
Petrén anledning understryka följande:

Om den misstänkte inte vid militärförhör erkänt brottet eller medgivit de faktiska
omständigheter som konstituerar detta och om hans invändningar finnes inte
kunna godtagas, bör i regel målet hänskjutas till åklagaren. Under inga omständigheter
får straff åläggas i disciplinär ordning, om det är tvivelaktigt om den
misstänkte begått brottet (se MO:s ämbetsberättelse 1961 s. 65 ff).

Återtagande av nöjdförklaring

Vid inspektion av ett förband uppmärksammades följande. En värnpliktig avgav
den 3 mars 1966 nöjdförklaring beträffande ett av förbandschefen meddelat straff -

145

beslut, varigenom han ådömts fyra dagars arrest. Emellertid hade rättsvårdsunderofficeren
J. överkorsat den i disciplinmålsprotokollet antecknade nöjdförklaringen
och därinvid antecknat »Återtagit nöjdförklaringen på grund av cellskräck den
3/3». Den värnpliktige överklagade sedan straffbeslutet hos allmän underrätt som
ändrade straffet till disciplinböter. Den i rättens akt i målet ingående och av J.
bestyrkta avskriften av disciplinmålsprotokollet innehöll inga uppgifter om nöjdförklaringen
och dess återtagande. JO Henkow anförde härom följande:

Nöjdförklaring innebär enligt 55 § militära rättegångslagen att krigsman som
i disciplinmål ålagts arrest avstår från talan mot straffbeslutet såvitt angår det
ålagda straffet och medger att detta må verkställas. Den dömde avskär sig från
rätten att klaga över beslutet och kan inte återuppliva denna rätt genom att återtaga
nöjdförklaringen (se RättsH s. 89, jfr 38 kap. 1 § brottsbalken, 10 § lagen om
behandling i fångvårdsanstalt och prop. 1945: 342 s. 136).

J. handlade sålunda felaktigt genom att låta den värnpliktige återtaga nöjdförklaringen.
Givetvis borde J. ha tillsett att avskriften av disciplinmålsprotokollet
var fullständig.

Behörighet att ålägga den som ej står under militärt befäl ersättningsskyldighet

Med anledning av framställan från en auditör upprättades inom JO-expeditionen
följande promemoria.

I den till grund för militära rättegångslagen liggande propositionen 1948: 216
anförde departementschefen, s. 170: »Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet
bör liksom nu tillkomma den som i disciplinmål äger bestraffningsrätt över den
ersättningsskyldige (59 § första stycket). Ofta inträffar det att förlust eller skada
uppdagas först vid utryckning från militärtjänst i samband med hemförlovning
eller hempermittering samt att ersättningsfrågan icke hinner avgöras före utryckningen.
Eftersom vederbörande då icke längre står under militärt befäl och följaktligen
icke heller är underkastad disciplinär bestraffningsrätt, erfordras en regel
angående vem som i dylika fall skall ålägga ersättningsskyldighet. I detta hänseende
torde böra gälla att den som senast ägde bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige
skall vara behörig (59 § andra stycket).»

Av vad sålunda återgivits torde framgå att förutsättning för tillämpning av 59 §
andra stycket militära rättegångslagen är att den ersättningsskyldige inte står under
militärt befäl (jfr 4: 6 AFSE och därunder upptagna anmärkning).

Straffarrestants rätt till bädd under dagen

En värnpliktig P., som undergått arreststraff, klagade över att bädden i arresten
under dagen varit uppfälld mot väggen och därför ej kunnat begagnas. P. ansåg
att förvaringsrummet vid sådant förhållande ej kunde anses vara försett med bädd,
vilket det enligt 33 § militära rättsvårdskungörelsen skulle vara. JO Henkow
uttalade med anledning härav följande:

Straffarrestant har rätt till bädd med sängkläder endast för nattvila, såvitt ej
särskilda omständigheter föranleder annat. Vid detta förhållande kan någon anmärkning
ej göras mot att sängen, såsom P. uppgivit, varit fälld upp mot väggen
under dagen.

146

Utdrag av militärt straffregister

På förekommen anledning uttalade ställföreträdande JO Thyresson att hinder
inte mötte för rikspolisstyrelsen att i sin polisrekryterande verksamhet erhålla utdrag
av militärt straffregister.

Hos statlig myndighet diarieförd handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar

Sedan personutredning i vapenfriärende inkommit till vapenfrinämnden fann
utredaren B. anledning komplettera utredningen. Den hos nämnden diarieförda
utredningen utlämnades till utredaren för detta ändamål. Utredaren skrev emellertid
ut ett helt nytt exemplar av utredningen och återställde ej den ursprungliga
utredningen. Nämnden vidtog inga åtgärder för att återfå den ursprungliga utredningen.
Ställföreträdande JO Thyresson anförde härom:

Sedan den av B. den 17 mars 1969 underskrivna utredningen inkommit till
nämnden utgjorde den en nämnden tillhörig allmän handling och var därmed i fortsättningen
undandragen B:s dispositionsrätt. Den kunde ej heller utan författningsstöd
förstöras av nämnden eller annan myndighet. Hinder förelåg inte i och för sig
mot att handlingen, för det ändamål som i förevarande fall avsågs, utlånades till
B., men det borde därvid ha klargjorts för B. att den under alla omständigheter
skulle återställas till nämnden. I vart fall borde åtgärder ha vidtagits för att om
möjligt återfå handlingen sedan B. ej självmant återställt den i samband med att
B. insände den nya utredningen.

147

III Vårdområdet

Rättspsykiatriska undersökningar

Väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

Sedan ett stort antal intagna på fångvårdsanstalterna Långholmen och Härianda
anfört klagomål över bl. a. de långa väntetiderna vid undersökningar å de rättspsykiatriska
klinikerna vid nämnda anstalter, beslöts remiss till kriminalvårdsstyrelsen,
som den 22 oktober 1969 inkom med utredning och yttrande. Därvid
bifogades yttranden från chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Långholmen,
professorn Gösta Rylander, och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Härianda,
överläkaren Birger Henrikson. Även annan utredning av betydelse redovisades.

Beträffande förhållandena vid Långholmskliniken framhöll Rylander i sitt
yttrande inledningsvis följande:

Klagomålen syntes mycket befogade. Såsom i ett flertal tidigare yttranden til!
JO framhållits medför de långa väntetiderna avsevärt psykiskt lidande för de flesta
häktade. Läkarnas undersökningsarbete försvåras även. Många häktade, av vilka
en del tyvärr redan tidigare icke visat någon positiv inställning till myndigheterna
och lagarna grips av allt större missnöje och misstro för att inte säga avoghet
mot allt vad auktoriteter heter. Det motstånd som i anslutning härtill uppstår gentemot
de rättpsykiatriska undersökningarna kan ibland för läkarna kräva avsevärd
tid att övervinna.

Rylander anförde därefter att väntetiderna under hösten 1968 var nere i något
över tre månader men att en tydlig tendens till stegring framträdde under våren
1969. Det kunde enligt Rylander förutses att denna tendens skulle öka med
anledning av den växande köbildningen av häktade, som på kronohäktet väntade
på plats vid kliniken. Rylander lämnade i detta sammanhang vissa statistiska
uppgifter. Dessa kompletterades sedermera till att avse situationen den 30 september,
i vissa fall den 8 oktober 1969. Av materialet må här följande anmärkas.

Antalet till kliniken anmälda undersökningsfall uppgick under tiden januari—
september 1969 till 175, därav 40 under tiden augusti—september. Motsvarande
siffror 1968 var 95 respektive 25. I fråga om de undersökningar, som avgivits
mellan den 27 maj och den 18 juli 1969, var medelvärdet av väntetiderna 4,3
månader med gränsvärdena 1,5 och 7 månader. För de undersökningar, som
avslutats under augusti—september 1969 var motsvarande medelvärde 4,5 månader.
Beträffande de undersökningar, som pågick den 8 oktober 1969 kunde väntetiden
uppskattas till mellan 5 och 6 månader. Vid kliniken utfördes under tiden
januari—september 1969 uppskattningsvis 250 undersökningar enligt 7 § lagen
om personundersökning i brottmål. Under samma tid var av de intagna på kliniken
39 utlänningar.

148

Rylander lämnade därefter en redogörelse för de olika faktorer, som medverkat
till att undersökningstiderna ånyo blivit längre. Sålunda hade antalet dittills under
året anmälda undersökningsfall nära nog undergått en fördubbling i jämförelse
med motsvarande tid förra året. En annan faktor av betydelse var det avsevärda
antalet utlänningar, som varit intagna på kliniken för undersökning eller vård.
Undersökningar och vård av detta klientel var synnerligen tidskrävande och besvärliga
beroende på språksvårigheter, den främmande uppväxtmiljön, svårigheter
att klarlägga den sociala bakgrunden, levnadsvanor, tidigare kriminalitet m. m.

Vidare framhöll Rylander att kliniken fortfarande fick mottaga ett stort antal
intagna från olika anstalter för vård och observation. Under tiden den 1 januari—
den 17 juli 1969 intogs 73 sådana fall från kriminalvården. Hela intagningssiffrari
för kliniken uppgick under denna tid till 145. Trots att kriminalvårdsstyrelsen
förutskickat att kliniken icke skulle behöva mottaga interner från olika anstalter
för vård och observation sedan den psykiatriska avdelningen vid Österåker öppnats
och erhållit en överläkare, liksom avdelningarna å Hall och Kumla, hade så
ingalunda blivit förhållandet. Denna ganska krävande arbetsuppgift åvilade alltså
fortfarande kliniken. Det torde säga sig självt att expertverksamheten åt domstolarna
måste bli lidande och att kriminalvårdsfallen bidragit till de växande
köerna på kronohäktet.

Bland övriga orsaker till den inträdda försämringen av läget nämnde Rylander
i yttrandet en ökning av undervisningsuppgifterna för klinikens läkare. Det ökade
studentantalet, kompletteringskurser för personal vid kliniken och utbildningskurser
för personal inom kriminalvården nämndes i sammanhanget. Vidare
förekom bland klinikens läkare tjänstledigheter för specialistutbildning eller vetenskaplig
verksamhet, en utbildning som Rylander med hänsyn till den kommande
organisationens behov bedömde som så betydelsefull, att dagens nödläge icke kunde
få lägga hinder i vägen härför. Den tilltagande narkomanbrottsligheten var en
annan faktor av betydelse, liksom omfattningen av § 7-undersökningarna. Härom
anförde Rylander följande:

Det har visat sig mycket svårt att erhålla läkare för dessa uppgifter från andra
håll än från kliniken, när det gäller häktade. Dels med hänsyn till vissa uttalanden
som JO gjort rörande det dåtida s. k. § 4-intyget i en skrivelse till Konungen av
den 13 oktober 1961, dels på grund av den svåra köbildningen av häktade vid
kliniken, reducerade jag 1962 avfattandet av § 4-intyg vid kliniken med 50 %.
Stora besvärligheter uppstod för domstolarna och klagomål från deras sida anfördes
både till JO och till medicinalstyrelsen om denna åtgärd och påpekande gjordes
av de stora svårigheterna som uppstått att få tag på läkare annorstädes, vilket i de
flesta fall icke lyckats. Domstolarna har för övrigt upprepade gånger antytt att de
helst vill ha specialutbildade rättspsykiatrer som avfattar dessa intyg. Klinikens
läkare har därefter försökt att i största möjliga mån tillgodose behovet vid Stockholms
rådhusrätt och de andra domstolarna som samarbetar med kliniken att få
§ 7-undersökningar utförda. Ett annat viktigt skäl än att tillgodose domstolarnas
trängande behov, som svårligen kan tillgodoses på annat sätt än genom hjälp
från kliniken, är att klinikens läkare skulle ha möjlighet att på ett tidigt stadium
ta ställning till frågan om rättspsykiatrisk undersökning behövs eller inte och med

149

ledning av sin erfarenhet kunna avråda från undersökning i sådana fall, där dylik
synes obehövlig.

Rylander redogjorde därefter för de olika åtgärder som vidtagits eller kunde
vidtagas för att nedbringa väntetiderna vid kliniken. Sålunda kunde undersökningsförfarandet
förenklas och påskyndas utan att vederhäftigheten i sakkunnigutlåtandena
riskerades. I fråga om § 7-undersökningarna hade efter samråd mellan
läkare vid kliniken och domare vid Stockholms rådhusrätt utarbetats en metod,
som avsevärt underlättat arbetet för den undersökande läkaren. I fortsättningen
skulle i samband med förordnandet om sådan undersökning domstolen lämna den
undersökande läkaren vissa uppgifter på ett särskilt formulär. Denna metod hade
enligt hittills vunna erfarenheter fungerat bra. Rylander hade därför uppskjutit
frågan om begränsning av antalet § 7-undersökningar för att få ytterligare erfarenheter
av detta system. Däremot hade en viss reducering av undervisningsuppgifterna
skett.

I fortsättningen redogjorde Rylander för den ytterst oroande situation som uppstått
därigenom att kliniken kunde komma att berövas två läkartjänster, som skulle
överföras till rättspsykiatriska kliniken i Uppsala sedan denna startat sin verksamhet.
Efter upprepade överläggningar med representanter för socialstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen hade avgörandet härom uppskjutits. Skulle kliniken
berövas två läkare, skulle situationen bli fullständigt katastrofal.

Avslutningsvis framhöll Rylander att den ursprungliga organisationsplan, som
godtogs av riksdagen 1961 med beräkning av antalet läkare vid bl. a. kliniken
i Stockholm, ej kunnat genomföras i sin ursprungliga form, varvid han anförde
följande:

Avsikten var, vilket även framhållits av kommittén för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet 1959, att kliniken i Stockholm borde vara den första eller
bland de första som kom till stånd. Så har icke blivit fallet. I stället torde rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm bli den sista i serien nya kliniker. Vad detta
betyder ur utbildnings- och rekryteringssynpunkt torde vara lätt att inse. Den
nya kliniken i Stockholm blir också större än vad ursprungligen avsetts. Antalet
platser för män har ökats. Häktade kvinnor, som skulle undersökas på rättspsykiatriska
avdelningen vid Hinseberg, skall i stället undersökas i Stockholm, där
en särskild avdelning tillkommit vid den nya kliniken. Undersökningen av kvinnorna
har för övrigt sedan flera år koncentrerats till rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm sedan Hinsebergsprojektet nedlagts. Detta betyder en avsevärd ökad
belastning. Undersökningsavdelningen på Håga för häktade nedlades under 1968.
En del av de häktade därifrån får i stället undersökas vid kliniken.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande inledningsvis följande:

Enligt underhandsuppgift från rättspsykiatriska kliniken den 8.10.1969 har
utlåtande numera avgivits beträffande tolv av de fjorton personer, som undertecknat
klagoskriften. Väntetiderna (dvs. tiden från det att begäran om utlåtande
inkom till kliniken till dess att utlåtandet avgavs) har i de aktuella fallen varierat
mellan ca 14 till 28 veckor.

Den i lag förutsatta tiden för genomförandet av rättspsykiatrisk undersökning
har sålunda väsentligt överskridits. Av Rylanders yttrande torde emellertid klart

150

framgå, att dröjsmålen inte kan läggas någon enskild befattningshavare till last
såsom fel eller försummelse utan att desamma ytterst har sin grund i den bristfälliga
organisation och i de otillräckliga personella resurser som det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet alltjämt har. Först sedan detta omorganiserats enligt
det av 1961 års riksdag fattade beslutet härom torde förutsättningar komma att
föreligga för att råda bot på de sedan många år föreliggande missförhållandena på
detta område.

Den av 1961 års riksdag beslutade omorganisationen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet håller successivt på att förverkligas. Sålunda beräknas klinikerna
i Uppsala och Lund kunna börja sin verksamhet, åtminstone i begränsad
skala, under innevarande budgetår, medan kliniken i Göteborg beräknas bli klar
under budgetåret 1970/71 och kliniken i Umeå under budgetåret 1971/72. Däremot
torde kliniken i Stockholm, vilken kommer att placeras på det s. k. Kronobergsområdet,
inte komma att bli färdigställd förrän under budgetåret 1973/74.
Långholmskliniken måste sålunda fungera under ytterligare några år.

Styrelsen framhöll därefter att under övergångstiden innan Kronobergskliniken
hunnit träda i funktion alla åtgärder måste vidtagas som var möjliga för att begränsa
de långa väntetider som rådde och kunde förväntas fortsätta att råda på
Långholmskliniken. Det var härvid först att observera, att möjligheterna att överföra
undersökningsfall från denna klinik till andra kliniker var ganska begränsade.
När det gällde vård- och observationsfall, som kliniken nu fick mottaga från
olika anstalter inom östra räjongen, fanns vissa möjligheter att överföra en del
sådana fall till Håga sjukhus, eventuellt även till fångvårdsanstaltema Malmö och
Kumla. Den psykiatriska behandlingsavdelningen vid Österåker hade hittills endast
kunnat fungera som en öppen mottagning för lättvårdsfall, beroende på att en av de
två läkartjänsterna inte lockat någon sökande. Det hade även varit vissa svårigheter
med att rekrytera vårdpersonal. Avdelningen beräknades emellertid kunna
börja fungera, åtminstone i begränsad omfattning, den 15 november 1969 med
motsvarande lättnad för Långholmskliniken. En åtgärd för att förkorta väntetiderna
var att i större omfattning anlita utomstående läkare för rättspsykiatriska
undersökningar. Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen inhämtat hade denna möjlighet
utnyttjats i ovanligt stor utsträckning under augusti och september 1969.

Styrelsen anförde därefter att vad som återstod för att förbättra situationen var
olika provisoriska åtgärder, som Rylander diskuterat i sitt yttrande, såsom en
förenkling av undersökningarna, begränsning av antalet § 7-undersökningar, och
en reducering av de på kliniken tjänstgörande läkarnas undervisningsuppgifter.
Styrelsen tillstyrkte att sådana åtgärder vidtogs som en nödfallsutväg om så
bedömdes erforderligt.

Beträffande den ifrågasatta reduceringen av antalet läkartjänster vid kliniken
upplyste styrelsen, att den i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1969 hemställt
om medel för inrättande av två extra tjänster som förste läkare vid Långholmskliniken
fr. o. m. den 1 december 1969 tills vidare. Kriminalvårdsstyrelsen
underhandlade samtidigt med socialstyrelsen om en godtagbar lösning under tiden
tills Kungl. Maj:ts beslut på framställningen erhållits.

Angående förhållandena på Härlandakliniken framhöll Henrikson i sitt ytt -

151

rande att de sex veckor, som lagen föreskriver, endast i yttersta undantagsfall
kunnat hållas. Kliniken hade emellertid, trots sin katastrofala underbemanning
av läkare, enligt vad statistiken utvisade hållit sin ställning ganska väl och haft
bland de kortaste väntetiderna i landet. Verksamheten vid kliniken hade måst
organiseras så, att största möjliga effekt utvanns. Henrikson hade därför avsagt sig
praktiskt taget allt författande av rättspsykiatriska utlåtanden och i stället koncentrerat
sig på redaktionsarbete och anskaffande av läkare. Ibland hade Henrikson
haft ända upp mot 20 utomstående läkare i arbete samtidigt. Under våren
1969 höll sig väntetiderna omkring 2,5 månader men hade stigit under sommaren,
då en av klinikens läkare hade semester och de utomstående läkarna tog ledigt
eller på grund av andras ledighet fick sådan arbetsbörda, att de inte kunde
åtaga sig undersökningsfall.

Vidare anförde Henrikson bl. a. följande:

Till detta kommer att domstolarna förordnar läkare vid kliniken att utföra § 7-undersökningar av häktade. Genom att den bitr. överläkaren och jag själv tar hand
om dessa små undersökningar kan vi någorlunda utvälja vilka häktade som är i
behov av fullständigare undersökning. Till dags dato — den 23 juli 1969 — har
i år anmälts 161 sådana § 7-undersökningar, och vi har nu en eftersläpning på
inte mindre än 35 småundersökningar, vilket medför att även dessa häktade måste
vänta långa tider. För att försöka bemästra detta problem, har jag frågat styresmännen
vid Lillhagens och S:t Jörgens sjukhus samt överläkare vid Sahlgrenska
sjukhusets psykiatriska klinik och barnpolikliniken samt andra kompetenta läkare
om de kunde åtaga sig § 7-undersökningar, men ännu har ingen ansett sig ha tid.

I sitt yttrande angående förhållandena vid Härlandakliniken anförde kriminalvårdsstyrelsen
inledningsvis följande:

Av de sexton personer, som undertecknat skriften med klagomål på bl. a. väntetiderna,
vistades sex på kliniken för vård och ej för undergående av rättspsykiatrisk
undersökning vid den tidpunkt då klagoskriften skrevs. I de övriga tio fallen har
enligt underhandsuppgift från Henrikson väntetiderna (dvs. tiden från det att begäran
om utlåtande inkom till kliniken till dess att utlåtande avgavs) varierat mellan
5 till 13 veckor.

Rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda inrymmer 24 vårdplatser.
Enligt personalplanen har kliniken en överläkare, en biträdande överläkare,
en förste läkare och en underläkare. Endast tjänsterna som överläkare och biträdande
överläkare är varaktigt besatta. För fullgörande av rättspsykiatriska undersökningar
måste därför, såsom framgår av Henriksons yttrande, i stor utsträckning
anlitas utomstående läkare.

Styrelsen framhöll därefter att väntetiderna i de angivna fallen — med bortseende
från ett — varit längre än vad lagen föreskriver. Anledningen härtill syntes
ha varit ledigheter under sommaren för klinikens läkare och utomstående läkare.
Ovanligt många § 7-undersökningar under den aktuella tiden syntes också ha
inverkat. Antalet sådana undersökningar hade emellertid, enligt underhandsuppgift
från Henrikson, nu nedbringats till fem. Det fanns därför anledning räkna
med att väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar vid kliniken snart åter
skulle komma att anta mer normala proportioner.

152

Eniigt styrelsens mening kunde de dröjsmål som förevarit inte läggas någon
enskild befattningshavare till last såsom fel eller försummelse utan berodde på
bristerna i det nuvarande undersökningsväsendets organisation. Någon varaktig
förbättring syntes ej kunna påräknas förrän den nya rättspsykiatriska kliniken i
Göteborg börjat sin verksamhet. Kliniken beräknades vara inflyttningsklar under
budgetåret 1970/71.

Till belysning av läget bör här tilläggas att enligt statistiken för januari 1969
fanns i hela landet 123 häktade, som väntade på utlåtande över rättspsykiatrisk
undersökning. Av dessa hade 83 väntat mer än sex veckor. För Långholmen var
motsvarande siffror 43 respektive 29 och för Härianda 23 respektive 12. Den
genomsnittliga undersökningstiden kunde uppskattas till tre månader. I september
1969 väntade i hela landet 171 häktade på utlåtande. Av dessa hade 103 väntat i
mer än sex veckor. Siffrorna för Långholmen var enligt septemberstatistiken 88
respektive 58 och för Härianda 24 respektive 10. Den genomsnittliga undersökningstiden
beträffande häktade uppskattades till omkring fyra månader.

Vid ärendenas avgörande uttalade JO Bexelius följande.

Jag har tidigare vid flera tillfällen gjort framställningar om förbättring av förhållandena
mom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Såsom jag därvid
framhållit är de fördröjda undersökningarna ur skilda synpunkter förkastliga och
oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav. Den långa väntetiden är ej blott
pressande för de berörda utan försämrar också uppenbart resocialiseringsmöjligheterna
och förstärker den ovilja mot samhället, som vanligen råder bland klientelet.
De åtgärder, som i skilda sammanhang vidtagits för att avhjälpa akuta nödsituationer,
har medfört en tillfällig förbättring men har i längden visat sig
otillräckliga.

Det är tydligt att samhällets resurser på detta område fortfarande är otillräckliga.
Det har inte — trots att problemet till en väsentlig del är av ekonomisk och
organisatorisk art — lyckats samhället att avhjälpa bristerna med den skyndsamhet
som varit påkallad av hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av bristerna.
Uppbyggnaden av den nya rättspsykiatriska organisationen har inte skett i den
takt som torde ha avsetts. När riksdagen 1961 antog riktlinjer för omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, fastställdes visserligen ingen bestämd
tidsplan för organisationens genomförande. Sex år angavs emellertid i departementspromemorian
som riktpunkt härför. Angelägenheten av att en effektiv
organisation kom till stånd så fort som möjligt betonades även. Organisationen är
i dag långt ifrån genomförd. Det framstår som särskilt beklagligt att den rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm — den största i landet och den där krissituationen
varit särskilt framträdande —■ inte torde bli färdigställd förrän under budgetåret
1973/74. Den enskilda människans intressen kommer här i kläm på ett sätt
som saknar motstycke i vårt samhälle.

När det gäller Långholmskliniken synes den akuta försämring av läget, som

153

inträdde under våren 1969, främst ha orsakats av den markanta ökning i antalet
undersökningsfall som då skedde. En samverkande orsak synes även ha varit att
vårdfallen icke, såsom förutsatts, kunnat beredas vård å andra anstalter, främst
Österåker. Den psykiatriska avdelningen vid denna anstalt kommer, enligt vad
kriminalvårdsstyrelsen upplyst, i dagarna att börja fungera, åtminstone i viss omfattning.
Långholmskliniken kan därefter befrias från en del vårdfall och får
ökat utrymme för undersökningsfälten.

Förhållandena vid kliniken å Härianda är, som framgår av yttrandena, klart
bättre, ehuru alls icke tillfredsställande. På sikt finns här anledning till viss optimism
i och med att den nya kliniken enligt beräkningarna skall kunna tagas i bruk
under nästkommande budgetår.

Rylander har i sitt yttrande redogjort för olika åtgärder som vidtagits eller kan
komma att vidtagas för att förbättra situationen vid Långholmskliniken. När det
gäller förenkling av undersökningar har jag tidigare (se JO:s ämbetsberättelser
1962 s. 118 f., 1964 s. 85 och 1968 s. 126) framhållit att dylika förenklingar visserligen
ingav betänkligheter men måste godtagas som en nödlösning. Vad beträffar
§ 7-undersökningarna kan det anses diskutabelt, om sådana undersökningar i ett
nödläge kan få tillåtas att i någon större omfattning inkräkta på de egentliga tjänsteuppgifterna.
De skäl Rylander anfört mot en ytterligare reducering av dessa undersökningar
är emellertid vägande och hans bedömning ger inte anledning till
kommentar från min sida.

Såsom framgår av remissyttrandena har berörda myndigheter vidtagit alla åtgärder
de kunnat för att komma tillrätta med situationen. Dröjsmålen med undersökningarna
kan icke läggas någon enskild befattningshavare till last såsom fel eller
försummelse utan beror på de djupgående bristerna i den hittillsvarande organisationen.
Missförhållandena är väl kända för statsmakterna och jag finner därför
inte anledning att göra framställning i saken eller att eljest vidtaga annan åtgärd
än att en avskrift av detta beslut skall för kännedom tillställas statsrådet och chefen
för iustitiedepartementet.

154

Kriminalvård

Under år 1969 har avgjorts 390 klagoärenden rörande kriminalvården. Av dessa
avskrevs 41 utan utredning och 43 överlämnades med stöd av instruktionen till
kriminalvårdsstyrelsen för prövning. 263 ärenden har efter viss utredning avskrivits
utan att föranleda kritik eller annan åtgärd.

I 43 ärenden har fog för kritik ansetts föreligga mot befattningshavare vid kriminalvården.
I ett av dessa ärenden ledde prövningen till anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen
för disciplinär bestraffning.

Klagomålen har i de flesta fall avsett disciplinär bestraffning av intagen, arbetsplacering,
anstaltsplacering, brevcensur, sjukvård, vägrad permission och avslag
av framställning om villkorlig frigivning. I ett drygt tiotal fall har klagomålen innefattat
påstående om misshandel eller annat kränkande uppträdande från befattningshavares
sida. Påstående om sådant övergrepp från personalens sida har dock
inte i något fall kunnat styrkas av den verkställda utredningen.

I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för några kriminalvårdsärenden
av mera allmänt intresse.

Klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående motarbetande av KRUM

l två skrifter som kom in till JO den 21 mars 1969 anförde Bertil Wikström
såsom förbundsordförande i KRUM och Hans Nestius såsom arbetsutskottsordförande
i samma förbund klagomål mot generaldirektören Torsten Eriksson i kriminalvårdsstyrelsen
för att denne i press, radio och TV offentligen angripit KRUM.
De hemställde att JO skulle utreda om förtalsbrott och därmed ämbetsbrott förelåg
från Erikssons sida.

Från Nestius kom vidare den 16 april 1969 in en skrift i vilken han upplyste
att kriminalvårdsstyrelsen stoppat den senaste informationen från KRUM till dess
medlemmar på fångvårdsanstalterna. Han ifrågasatte om styrelsen inte överskridit
sina befogenheter och begärde JO:s prövning härav.

Av handlingar och tidningsurklipp som ingivits av Wikström och Nestius eller
eljest varit tillgängliga hos JO framgick följande.

Enligt stadgarna för KRUM — Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
— skall förbundet vara en partipolitiskt och religiöst neutral sammanslutning
av enskilda medlemmar och samverkande organisationer som ansluter sig till förbundets
allmänna syftemål — en humanisering och effektivisering av svensk kriminalvård.
Förbundets verksamhetsformer är opinionsbildning, upprättande av
kontakter med intagna för att ge hjälp och stöd samt hjälp åt frigivna.

I KRUM-bulletin 1969 nr 1 meddelades under rubriken »Trestegsaktion om
förtroenderåd och höjda löner för fängelserna» att strejkaktioner genomförts med

155

skiftande resultat på Hall- och Norrtäljefängelserna. På Hall hade man som ett
direkt resultat av strejken fått ett förtroenderåd som skulle föra fångarnas talan
inför anstaltsledningen. På Norrtälje hade anstaltsledningen i samråd med kriminalvårdsstyrelsen
reagerat annorlunda. KRUM hade därför beslutat utforma en
aktion bestående av dels ett upprop till landets fångar att bilda förtroenderåd valda
i demokratisk ordning, dels ett öppet brev till LO:s ordförande Arne Geijer och
dels en demonstration utanför kriminalvårdsstyrelsens entré. Uppropet hade följande
lydelse:

Fångar! Kamrater!

På senaste tid har strejkaktioner genomförts med skiftande resultat på Hall- och
Norrtäljefängelserna. Hall har strejkat för den dåliga maten och en annan gång
därför att en medfånge misshandlats av vaktpersonalen, enligt vad fångarna ansåg.
Det gav gott resultat. Man fick i stort sett igenom sina krav. På Norrtälje strejkade
man för den låga lönen (genomsnittligt 1: 10 per timme för ett fullgott arbete).
Resultat: 30 knalltransporter och hot om bestraffning av även de 50 övriga inblandade.

I samband med den första strejken på Hall — som fick 100-procentig anslutning
— bildade de intagna i november 1968 ett förtroenderåd med valda representanter
för de olika avdelningarna. Rådet har hos anstaltsledningen tillkämpat sig ett erkännande
som förhandlingspartner. Man har god kontakt med pressen, KRUM och
andra som kan ge offentlighet åt rådets aktioner. På Norrtälje saknas ännu ett
sådant förtroenderåd.

Vi tror att detta är en av de viktigaste förklaringarna till att strejkerna på Hall
och Norrtälje utfallit på så olika sätt. På Norrtälje lyckades anstaltsledningen, med
bistånd av Kriminalvårdsstyrelsen, spräcka solidariteten bland de strejkande. 50 av
de 80 återgick till arbetet. Och två tredjedelar av de intagna på Norrtäljefängelset
deltog inte alls i strejken. Det är osannolikt att resultatet blivit detsamma om
fångarna från början hade varit fast organiserade.

Därför: bilda förtroenderåd, valda i demokratisk ordning av samtliga intagna
på anstalten! Uppta förhandlingar med ledningen och kräv medinflytande i frågor
som gäller förhållandena på fängelset! Begär samma organisations- och förhandlingsrätt,
samma yttrandefrihet, som tillfaller övriga medborgare. Det finns ingenting
i lagen som säger att ni skall förringas i dessa avseenden och behandlas som andra
klassens medborgare.

Detta är självfallet inte en uppgift som kan påläggas er från KRUM:s sida. Vi
kan bara föreslå detta. Det är ni själva som måste ta initiativ och göra jobbet.
Det är också ni som får ta stötarna, i form av eventuella bestraffningar. KRUM
kan stödja er med aktioner på utsidan i form av upprop, tidningsartiklar, demonstrationer
osv. Men vi kan inte i alla lägen förhindra att myndigheterna vidtar
bestraffningar.

Ni riskerar alltså en del. Å andra sidan — om ni inte organiserar er kommer
ni förmodligen alltid att utsättas för en förnedrande behandling. Sammanhållning
är styrka. Skapa därför er egen fackliga organisation.

KRUM

Vid det kriminalvårdsmöte som hölls den 27 februari 1969 yttrade generaldirektören
Torsten Eriksson bl. a. följande.

I dessa allra sista dagar har en grupp av sådana människor som anger sig sträva
efter en ökad humanisering av fångvården riktat ett flygblad till våra klienter på

156

anstalterna som inte syftar till något annat än att skapa oro, kanske kaos på anstalterna.
Det man uppmanar de intagna att göra kan bli till rena lagbrott, och det
förklarar man sig uppriktigt inse till fullo. Att såväl intagna som personal kan
få lida för vad man önskar få till stånd, det bekymrar inte det minsta dessa marodörer
på humanitetens bakgårdar.

Yttrandet föranledde åtskilliga kommentarer och intervjuer i pressen med
Eriksson. I »Vi» 1969 nr 20 återgavs en sådan intervju med bl. a. dessa frågor
och svar.

Fråga: Du har kallat vissa KRUM:are »marodörer på humanitetens bakgårdar».
Vad exakt menar du?

Svar: Marodörer kallar jag var och en som lurar intagna till handlingar som kan
förlänga deras strafftid. Många KRUM:are är förskräckligt omdömeslösa.

Fråga: KRUM:s upprop till landets fångar om att bilda förtroenderåd på anstalterna
tolkade du som en uppmaning till strejk. Var i uppropet stod det något
sådant?

Svar: De ska inte försöka sno sig undan och säga »det är bara förtroenderåd vi
vill bilda». Det väsentliga och det som vållat min reaktion lyder: »Detta är självfallet
inte en uppgift som kan påläggas er från KRUM:s sida. Vi kan bara föreslå
det. Det är ni själva som måste ta initiativet och göra jobbet. Det är också ni som
får ta stötarna i form av eventuella bestraffningar. KRUM kan stödja er med
aktioner på utsidan i form av upprop, tidningsartiklar, demonstrationer och så
vidare. Men vi kan inte i alla lägen förhindra att myndigheterna vidtar bestraffningar.
» 1 vilket läge kan KRUM, för det första, hindra myndigheterna att vidta
bestraffningar? Det är en högfärd som är enorm. Men vad jag vill framhålla är
att behandlingslagen inte medger medbestämmanderätt för fångar.

Fråga: Tror du inte det är bra för återanpassningen om fångarna får vara med
och bestämma och ta ansvar för sin egen situation?

Svar: Det är precis vad jag tror. Men man måste vara blind på båda ögonen
om man inte ser att här är ett upprop som förutsätter kamp. Jag måste ju följa
lagen. Den stund jag bryter mot den måste jag lämna detta rum.

I Sydsvenska Dagbladet den 10 april 1969 fanns under rubriken Aktuella frågor
intagen en artikel av Eriksson om KRUM och kriminalvården, i vilken han bl. a.
uttalade.

KRUM har alltså i sitt upprop förutsatt ett uppträdande från de intagnas sida
som kan föranleda bestraffning. I stället borde man väl ha på det bestämdaste
varnat just för detta. Ordet bestraffning kan givetvis ges olika betydelse, men det
förutsätter dock alltid att vederbörande gjort sig skyldig till ett uppträdande som
föranlett en i lagen reglerad påföljd.

Jag har kallat dem som står bakom uppropet för marodörer men förutsatte,
att uppropet inte var representativt för alla medlemmar i Krumorganisationen,
utan att det härstammade från en ledande grupp i Stockholm. Jag har uttalat min
erkänsla för många Krummedlemmars goda insatser. Åtskilliga Krummedlemmar
har också själva tagit avstånd från uppropet. Det vore väl om hela organisationen
öppet medgav att man gjort något galet, i stället för att försöka spela oskuld.

I ett brev till redaktören för Arbetaren, intaget i tidningens nr 13 år 1969 anförde
Eriksson bl. a.

157

Behandlingslagen ålägger de fängelsedömda att arbeta och att lyda personalens
anvisningar. Den som vägrar löper risk att få sin situation förvärrad, eftersom de
domarledda övervakningsnämnderna och de tre centrala ungdomsfängelse-, internerings-
och kriminalvårdsnämnderna enligt lag är skyldiga att bl. a. beakta den
dömdes uppförande, när de fastställer tid för villkorlig frigivning m. m. Kriminalvården
har ingen makt över dessa myndigheters beslut."De handlar lika självständigt
som domstolar.

Det är^ upprörande — milt sagt — att några litteratörer i Stockholm ska söka
förleda fångarna till handlingar som kan ha till följd att de blir senare frigivna
än de eljest skulle bli. Därför kallar jag dem marodörer.

o Den som vill ändra lagstiftningen om behandling i fångvårdsanstalt, för att t. ex.
få fångstrejker tillåtna, bör gå den politiska vägen. En parlamentarisk kommitté
utreder för närvarande, på kriminalvårdsstyrelsens hemställan, en revidering av behandlingslagen.

Det kan vidare antecknas att i motioner till 1969 års riksdag (I: 261 och II: 296)
föreslogs statsbidrag till KRUM. Över motionerna inhämtades av statsutskottet
yttrande från kriminalvårdsstyrelsen som avstyrkte bifall under hänvisning bl. a.
till att styrelsen funnit anledning att allvarligt ifrågasätta förbundets målsättning
och syfte — särskilt i fråga om eventuell avsikt att uppmana till strejk och därmed
till brott mot behandlingslagen. Styrelsen gjorde gällande att KRUM:s handlingar
innehöll ett försåtligt utnyttjande av den good-will som det kollektivavtalsrättsliga
strejkbegreppet tillvunnit sig.

Statsutskottet anförde i sitt utlåtande över motionerna (SU 1969: 52 s. 2):

Motionerna grundas närmast på att riksförbundet saknar medel för vissa angelägna
projekt, nämligen anställandet av en reseombudsman och en kurator samt
inrättande av ett centralt kansli. Om ekonomiskt stöd inte beviljas skulle förbundets
sociala verksamhet löpa risk att helt stagnera eller gå tillbaka.

Enligt utskottets mening förtjänar även den på frivillighetens väg uppbyggda
fritids- och kontaktverksamheten vid anstalterna ett statligt ekonomiskt stödr De
insatser på området som gjorts av skilda organisationer, bland dem riksförbundet,
måste anses vara mycket värdefulla. Motionernas yttersta syfte anges också vara
att få resurser för att utvidga den sociala verksamheten.

Enligt utskottets mening bör därför medel anvisas i sådant allmänt syfte och i
den omfattning som föreslås i motionerna. Kungl. Maj:t förutsätts ställa dessa medel
till kriminalvårdsstyrelsens förfogande att användas för ändamål som kan
främja de frivilliga insatserna vid anstalterna och om det är lämpligt även inom
frivården.

Med hänsyn till de redovisade insatserna får riksförbundets konkreta sociala
verksamhet förutsättas få andel i dessa medel och därigenom möjlighet till en
avsedd effektivisering.

Riksdagen beslöt att i enlighet med utskottets förslag till Frivillig kontaktverksamhet
m. m. anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kr.

I mars 1969 tillställde KRUM styresmännen vid fångvårdsanstalterna visst informationsmaterial
m. m. till vilket var fogat följande skrivelse.

Till Styresmannen!

Bifogade utsändning av KRUM-bulletinen och andra handlingar är i första hand

158

avsedd för de intagna på Er anstalt — men självfallet ser vi gärna att även så
många tjänstemän som möjligt tar del av informationen. Till följd av bristande
ekonomiska resurser är KRUM:s information — såväl till intagna och personal
som allmänheten i stort — ytterligt bristfällig, vilket i sin tur ofta resulterar
i oklarheter och direkta missförstånd om vad KRUM egentligen är och vill.

Riks-KRUM:s arbetsutskott vädjar därför till Er att ombesörja att bifogade
handlingar läggs ut på sådana platser inom Er anstalt, bibliotek, etc., att samtliga
intresserade inom anstalten får en reell chans att ta del av innehållet. Tidigare
vädjanden av detta slag har — vad vi kunnat utröna — i stort sett hundraprocentigt
hörsammats av styresmännen för landets fångvårdsanstalter. Naturligtvis har vi
varit mycket tacksamma för detta.

På separat blad bifogar vi också det upprop som KRUM sedan en tid sänt ut
till landets intagna. Själva kan vi inte finna att vi i denna skrivelse uppmanar de
intagna till något som skulle kunna leda till lagstridiga handlingar, men med tanke
på generaldirektör Torsten Erikssons reaktion på detta upprop har vi valt att inte
låta denna skrivelse ingå i själva bulletinen. Självfallet hoppas vi att Ni ska finna
det möjligt att lägga ut också denna skrivelse (liksom den redan passerat brevcensuren
på en rad anstalter), men om Ni skulle anse Er nödsakad att göra en
annan bedömning, så har vi med detta förfaringssätt velat gardera oss för att
åtminstone övrigt material ska kunna komma de intagna till del.

På Riks-KRUM:s arbetsutskotts vägnar
Med vänliga hälsningar
Hans Nestius

Vid telefonkonferens den 31 mars 1969 med samtliga kriminalvårdsdirektörer
meddelade kriminalvårdsstyrelsen dem att styrelsen beträffande Krumbulletin
1/1969 intagit den ställningen att anstalterna ej skulle medverka på något sätt
när det gällde tillhandahållande eller distribution av tidningen jämte bilagor. Ifall
tidningen var ställd till enskild intagen kunde den dock vidarebefordras till
adressaten. I detta fall skulle dock den bilaga, som innehöll manifestet »Fångar,
Kamrater» stoppas. Ifall någon kriminalvårdsdirektör skulle ha avvikande uppfattning
gentemot rekommendationerna uppmanades han att senast den 1 april 1969
anmäla detta till styrelsen.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius följande:

Som ett led i sin verksamhet har KRUM, med utnyttjande av den av sina
verksamhetsformer som i förbundets stadgar betecknas som opinionsbildning, utfärdat
ett upprop till de intagna på fångvårdsanstalterna om att bilda förtroenderåd.
Uppropet har fått en sådan utformning att det enligt kriminalvårdsstyrelsen
»inte kan förväntas bli uppfattat på annat sätt än som en uppmaning till strejk
och därmed till brott mot behandlingslagen». Denna tolkning vinner enligt styrelsen
stöd därav att de intagna i skriften uppmärksammas på att deras handlande
kan komma att åtföljas av bestraffning — en åtgärd som en myndighet endast
kan vidta på laga grund.

Till bemötande av kriminalvårdsstyrelsens tolkning av uppropet har Wikström
och Nestius påpekat att de i stället för formuleringen »eventuella bestraffningar»
lika gärna kunde ha skrivit »eventuella följder» eller »eventuella uteblivna för -

159

måner». I en skrivelse till styrelsen i februari 1969 har KRUM vidare framhållit
att »vi KRUM-medlemmar i frihet kommer inte att uppmana till eller stimulera till
strejker i fängelserna» men »däremot kommer vi att uppmana våra medlemmar
innanför murarna att hålla samman, att via ökad solidaritet och gemenskap successivt
driva fram en ökad demokratisering av beslutsfattandet på fängelserna»
och »vi tror att bästa och snabbaste sättet att nå ett sådant medinflytande är
genom upprättande av förtroenderåd, valda i demokratisk ordning av samtliga
intagna».

När det gäller att bedöma om uppropet av dem för vilka det var avsett kunnat
uppfattas såsom en uppmaning till strejk, är att märka att uppropet inledes med
uttalanden om det skiftande resultatet av strejkaktionerna på Hall- och Norrtäljeanstalterna,
därvid resultatet av Hallaktionen betecknas som »gott», medan det
beträffande strejken i Norrtälje konstateras att anstaltsledningen lyckats spräcka
solidariteten bland de strejkande. Vidare framhålles i uppropet att de intagna i
samband med strejken på Hall bildade ett förtroenderåd med valda representanter
för de intagna; i Norrtälje saknades ännu ett sådant råd. Nu berörda förhållande
var enligt uppropet en av de viktigaste förklaringarna till att strejkerna på Hall
och Norrtälje utfallit så olika. Det var enligt uppropet osannolikt att resultatet av
strejken i Norrtälje blivit detsamma, om fångarna från början varit fast organiserade.
Uppropet uppmanar »därför» till bildandet av förtroenderåd.

Den motivering till bildandet av förtroenderåd som sålunda givits i förening
med påpekandet att de intagnas handlande kan åtföljas av bestraffning talar för
kriminalvårdsstyrelsens tolkning av uppropet såsom en uppmaning till strejk.

Med den avfattning uppropet fått har kriminalvårdsstyrelsen, oavsett vad KRUM
i verkligheten åsyftade, haft objektiv anledning räkna med att intagna skulle komma
att uppfatta uppropet såsom en uppmaning till de intagna på fångvårdsanstalterna
att, även med sådana stridsmedel som strejk, verka för organisationsrätt, förhandlingsrätt,
medinflytande m. m. på anstalterna. Någon kritik kan i vart fall
inte riktas mot kriminalvårdsstyrelsen för dess mening om hur uppropet kunde
förväntas bli uppfattat av de intagna.

Såsom jag uttalat — senast i beslut den 20 januari 1969 angående stoppande
på fängvårdsanstalterna av ett av socialchefen Arne Isaksson författat manifest
till fängelsestrejkens försvar — är enligt 23 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt
intagen skyldig att med flit och ordning utföra arbete som åläggs honom.
Han äger således inte strejka, d. v. s. vägra utföra anvisat arbete.

Att uppmana de intagna på fängvårdsanstalterna till strejk och andra former
av obstruktion mot ordningen är således oförenligt med den skyldighet som enligt
23 § behandlingslagen åligger dem att utföra anvisat arbete och att ställa sig meddelade
ordningsföreskrifter till efterrättelse. Det kan inte förtänkas kriminalvårdsstyrelsen
att styrelsen reagerade kraftigt mot ett upprop som styrelsen tolkade
såsom en uppmaning till sådana disciplinbrott. Uppropet tolkat på detta sätt framstår
som ägnat att underminera de grunder på vilka enligt 1964 års behandlings -

160

lag kriminalvården vilar. Sedan må tankarna bakom och syftena med KRUM:s
aktion vara hur välmenade som helst.

Kriminalvårdsstyrelsens chef, generaldirektören Torsten Eriksson, gav utlopp
för den förtrytelse han kände gentemot KRUM:s aktion sådan den uppfattades inom
kriminalvårdsstyrelsen i ordalag som onekligen var ovanligt expressiva. Det skedde
i ett anförande på ett kriminalvårdsmöte. Det kan visserligen krävas av en offentlig
tjänsteman, att han, då han företräder sitt verk i ett offentligt sammanhang,
bemödar sig om måttfullhet i ord och handling. Å andra sidan måste en verkschef,
som uppträder i en offentlig debatt, kunna förfäkta sitt verks intressen och strävanden
på sätt och med ord som övertygar. Även en verkschef är självfallet berättigad
att — då han gör ett inlägg i den offentliga debatten —- använda drastiska
liknelser och expressiva ord, om detta är ägnat att få allmänheten att lättare förstå
den verkliga innebörden av det som är föremål för debatt. Med sin drastiska formulering
»dessa marodörer på humanitetens bakgårdar» ville Eriksson tydligen
med särskilt eftertryck låta alla förstå hur oförenligt med gällande lag och med
verklig humanitet uppropets författare handlat enligt hans mening. De som deltar
i den offentliga debatten måste vara underkastade en allmän kritikrätt som i inte
oväsentlig grad begränsar ärekränkningsbestämmelsernas räckvidd. Detta är i
varje fall gällande rätts ståndpunkt (se kommentaren till brottsbalken I s. 163—
164 och 193). KRUM:s talesmän har därför haft att finna sig i mothugg som inte
gått över det tillbörligas gräns. Var denna gräns går är naturligtvis en omdömesfråga
om vilken man kan ha olika meningar. För min del kan jag inte finna att
Erikssons drastiska uttryck, i betraktande av de omständigheter under vilka de
fälldes, var kränkande i sådan mån att de kan medföra påföljd för honom.

Infogat i det informationsmaterial, som KRUM ville att styresmännen på anstalterna
skulle distribuera på anstalterna, fanns också det upprop som kriminalvårdsstyrelsen
brännmärkt. Med den inställning kriminalvårdsstyrelsen hade till
uppropet — en inställning som jag funnit fullt förklarlig — var det helt naturligt
att styrelsen vidtog åtgärder för att förhindra spridning på anstalterna av detta upprop
på samma sätt som tidigare skett med det förut nämnda manifestet till fängelsestrejkens
försvar.

Någon skyldighet att medverka till distributionen av övrigt material har inte
förelegat. Kriminalvårdsstyrelsens rekommendationer till kriminalvårdsdirektörerna
angående handhavandet av Krum-bulletin 1/1969 m. m. kan därför inte föranleda
något ingripande från min sida.

Av nu anförda skäl finner jag klagomålen inte påkalla närmare utredning eller
eljest föranleda någon min åtgärd.

Straffverkställighet

En del klagomål har avsett straffverkställighetsfrågor. Ett sådant fall rörde fem
statslösa zigenare — makarna H., makarna K. och en broder till makarna K. —
dömda den 20 februari 1969 av Göta hovrätt till vardera ett års fängelse med

161

avräkning för häktningstid 3 månader 15 dagar. Den 3 mars 1969 ingav I. två artiklar
ur Aftonbladet för den 21 och 22 februari 1969, av vilka framgick att mannen
H:s 70-årige fader och makarnas minderåriga barn fått vistas tillsammans med
de dömda under häktningstiden och skulle få göra det även under straffverkställigheten.
I. begärde JO:s utredning om det stöd i överensstämmelse med svensk
lag att icke dömda personer och minderåriga barn fick vistas i fängelse. Han
ifrågasatte om ej rasdiskriminering förelåg.

Efter remiss upplyste kriminalvårdsdirektören för västra räjongen Barbro HallMikaelsson
följande.

Familjerna K. och H. hade, då fem av dem häktades efter stölder på olika platser
i Sverige, i sällskap fört en kringresande tillvaro i Europa. De hade nyligen
rest in i Sverige. Bland annat på grund av sitt ursprung, sina levnadsvanor och
språksvårigheter (de talar endast serbokroatiska) är de socialt synnerligen isolerade
och extremt beroende av närkontakt med varandra. Då de vuxna medlemmarna
häktades och berövades friheten under gängse former och barnen omhändertogs
av bamavårdsmyndigheterna reagerade både vuxna och barn synnerligen
negativt och på ett så kraftigt och primitivt sätt att de ansvariga vårdorganen fann
sig föranlåtna att söka extraordinära utvägar för att undvika sådana skadliga verkningar
hos alla medlemmarna inom gruppen, som helt uppenbart eljest kunde
bliva följden. Av dessa skäl kom man redan under häktningstiden i Västervik att
ordna en gemensam förläggning för de vuxna och barnen. Den äldre mannen H.
placerades på ålderdomshemmet i Västervik, där han fann sig väl tillrätta tills
han nåddes av budet att de övriga skulle förflyttas till Lockerud. Då avvek han
från hemmet och tog plats i familjens husvagn för att försäkra sig om att han ej
skulle bli kvarlämnad.

Så snart jag erhållit uppdraget att öppna anstalten Lockerud upptogs förhandlingar
med länets socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent och representanter
för stadens socialvård. Samtliga förklarade sig helst se att kriminalvården sörjde
för samtligas placering men lovade efter viss överläggning att försöka bereda plats
för den äldre mannen H. på stadens ålderdomshem. I avvaktan på att plats kunde
beredas tilläts H. att som besökande vistas hos sonen vid anstalten till den 13
mars, då han överfördes till ålderdomshemmet.

Då bamavårdsmyndigheterna i länet och staden efter verkställd utredning fann
att den för barnen gynnsammaste placeringen var hos föräldrarna erbjöd, man
att ekonomiskt sörja för barnens underhåll om de fick stanna hos föräldrarna.
Då i detta ärende så särskilda skäl måste anses föreligga beslöts att de sju barnen
skulle få stanna hos föräldrarna. Sedan den 5 mars pågår genom skolmyndighetens
försorg undervisning på platsen för barnen i skolpliktig ålder.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande:

I 26 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt föreskrives, att kvinna som vid
intagning medför spätt barn eller därefter föder barn må erhålla tillstånd att behålla
barnet hos sig under amningstiden och, om särskilda förhållanden påkallar
det, jämväl utöver nämnda tid. Innan sådant tillstånd lämnas, skall samråd äga
rum med länsstyrelsen i det län där kvinnan har sitt hemvist. Jämlikt 35 § behandlingslagen
må intagen i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten
6 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

162

mottaga besök av familjemedlemmar eller andra närstående, om det ej av särskild
anledning kan verka skadligt.

I behandlingslagen har man såsom självfallet utgått ifrån, att den som undergår
frihetsstraff i princip skiljes från sin familj och att vederbörande socialvårdsmyndigheter
eventuellt övertager det ansvar för familjens försörjning som åvilat den
intagne. Den helt speciella situation som här förelåg är icke i lagstiftningen förutsedd,
och den lösning som valts innebär onekligen en starkt extensiv tolkning av
26 och 35 §§ behandlingslagen. Genom att den språkligt och socialt starkt isolerade
gruppen sammanfördes på en lokal, där inga andra interner vistades, uppnåddes
emellertid en lösning som var human och ändamålsenlig och inte direkt
stridande mot gällande bestämmelser. Det synes mig uppenbart, att myndigheternas
åtgärder inte haft något som helst rasdiskriminerande syfte utan att man
tvärtom strävat efter att taga hänsyn till de särskilda svårigheter, som de dömdas
språkliga och sociala isolering medförde för dem. Mig synes kriminalvården
värd erkännande för det sätt varpå hithörande frågor löstes. Jag lämnar därför
klagomålen såsom obefogade utan åtgärd.

A nstal ts placering

Såsom redan tidigare angivits har ett flertal klagomål rört placering på anstalt.
Intagna som av en eller annan anledning förflyttas från en öppen anstalt till en
sluten riktar ofta klagomål häremot under påstående att grund för förflyttning
saknats. Eftersom sådana klagomål är talrika, skall här redogöras för ett ganska
typiskt sådant fall.

En intern E. uppgav i klagomål till JO följande. Han och A., som varit intagna
vid öppen anstalt, hade tillsammans med en tredje intagen blivit misstänkta för
att ha begått ett inbrott i ett närbeläget hus. Oaktat han och A. inte medverkat
vid brottet, hade de båda utan förhör plötsligt förflyttats till en närbelägen sluten
anstalt. I efterhand hade han hört att han förflyttats på grund av delaktighet i
brottet. Åklagaren hade emellertid senare förklarat att han och A. var helt fria
från sådana misstankar.

Styresmannen vid den öppna anstalten anförde bl. a.:

Den 25 eller 26 oktober hade ett inbrott skett i ett hus alldeles utanför anstaltsområdet.
Vid inbrottet försvann kontanter och bankböcker. En intagen greps
som misstänkt och erkände så småningom brottet. Pengarna och bankböckerna
kunde emellertid icke återfinnas. Det hade emellertid framkommit misstankar om
att tjuvgodset överlämnats till E. och A. Han förflyttade då båda till den slutna
anstalten, där dessa även lättare kunde höras av polisen. Orsaken till förflyttningen
hade man inte uppgivit med hänsyn till att polisen uppmanat honom att icke underrätta
de intagna om misstankarna. Då brottet emellertid icke kunnat styrkas hade
åklagaren lagt ner förundersökningen beträffande E. och A.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande:

Intagen äger inte någon ovillkorlig rätt till placering i viss anstalt. Förmånen
att få undergå straff å öppen anstalt förutsätter att man hyser förtroende till den

163

intagne. Rubbas förtroendet till intagen på grund av misstankar om brott under
anstaltstiden, kan en förflyttning bli nödvändig, även om brottet icke blivit styrkt.
Under hänvisning till vad nu sagts kan jag ej finna att befogad kritik kan riktas
mot förflyttningen. Som regel bör dock misstänkt få tillfälle att yttra sig, innan
förflyttning sker. I förevarande fall har dock funnits särskilda skäl att frångå
denna huvudregel.

Utredning i anledning av tidningsuppgifter om 23 fall av isoleringsstraff vid fångvårdsanstalt I

en artikel i Aftonbladet för den 15 januari 1969 med rubriken »Intern bunden
35 timmar i isoleringscell» omnämndes en uppsats av jur. stud. Stig Magnusson om
disciplinproblemen i fängelserna. Magnusson hade med kriminalvårdsstyrelsens tillstånd
använt journalhandlingar vid fångvårdsanstalten i Härnösand som källmaterial
till uppsatsen. Magnusson hade enligt artikeln uppgivit att det 1966 förekom
»23 fall av isoleringsstraff» vid anstalten, att 8 av dessa interner därvid
belädes med fängsel, d. v. s. bands fast i sängen, och att en av dessa — den i rubriken
angivne — låg fastbunden närmare ett och ett halvt dygn utan att det i journalhandlingarna
stod angivet något om orsaken till hans isoleringsstraff. De åtta
internerna var fastspända i genomsnitt 13 timmar 5 minuter. Anledningen till att
de isolerades och bands fast var psykisk obalans och självmordsförsök.

Magnusson hade vidare enligt artikeln uppgivit följande: Han hade tagit upp
hela disciplinkomplexet i sin uppsats men reagerat starkast mot denna form av
bestraffning. De interner som bands fast skulle enligt behandlingslagen omedelbart
ha läkarhjälp. Om internerna verkligen fått detta kunde Magnusson inte yttra sig
om. Det antecknades inte i de allmänna journaler, till vilka Magnusson hade tillgång,
utan i läkarnas sjukjournaler. Isolering med fastbindning var den mest inhumana
strafformen i svensk kriminalvård. Det rörde sig oftast om sjuka, djupt
deprimerade människor, vars sjukdom och depression kom just av att de var inspärrade
ensamma och kringskurna. De interner som bestraffades med isoleringscell
utan att bindas fast — skyddscell var den officiella pretentiösa benämningen
— hade oftast gjort sig skyldiga till någon form av disciplinbrott, ohörsamhet, rymningsförsök,
våld mot tjänsteman, smuggelförsök och dylikt. Dömdes en intern till
isoleringsstraff, innebar det i regel en dubbel bestraffning. Först den enorma
psykiska påfrestningen under isoleringstiden. Sedan sköts också den villkorliga
frigivningen på framtiden. En sekunds överilad handling kunde alltså innebära
ytterligare några månader eller år i fängelset.

I anledning av innehållet i tidningsartikeln begärde JO Bexelius genom remiss
den 16 januari 1969 att styresmannen vid fångvårdsanstalten Härnösand skulle
inkomma med upplysningar.

I anledning av remisserna inkom t. f. kriminalvårdsdirektören Ake Danielson,
styresmannen Malte Ståhlberg och t. f. överläkaren Karl-Henrik Werner med
yttranden. Därvid lämnade Werner en utförlig redogörelse för 18 fall, som gällde

164

psykiatriska avdelningen, och Ståhlberg för övriga 5 fall, där år 1966 vid anstalten
placering i skyddscell förekommit.

Ståhlberg uppgav bl. a.: Anstalten hade dels en isoleringsavdelning med sex
celler och dels två s. k. skyddsceller, de senare belägna i förbindelsegången mellan
gamla och nya fängelset. I skyddscellerna finns s. k. spännbälten. Där verkställes
inga disciplinära åtgärder. I skyddscell placeras endast sådana som inte kan förvaras
på annan plats i fängelset på grund av att de utgör ett allvarligt hot mot ordningen
och säkerheten vid anstalten eller att fara föreligger att de skulle skada sig
själva eller andra. Eftersom tittgluggarna i dörrarna till skyddscellerna var större
än i isoleringsavdelningens celler, kunde man hålla en intagen under bättre uppsikt
i skyddscellerna. Det var i vissa fall nödvändigt att använda skyddscell, då det
förekom att omhändertagna uppträdde högljutt och störande, vilket kunde skapa
oro i anstalten. Särskilt på natten var det mycket lyhört. På grund av ett beklagligt
förbiseende hade anteckning enligt 74 § behandlingslagen ej skett beträffande
den intern som hållits fastspänd 35 timmar.

Av Ståhlbergs och Werners redogörelser framgår följande.

Av de 23 fall som omnämns i tidningsartikeln avser 18 sådana som varit intagna
vid anstaltens psykiatriska avdelning antingen för genomgående av rättspsykiatrisk
undersökning eller för vård.

Inte i något av de av Ståhlberg redovisade fem fallen kom spännbälte till användning.
Anledningen till placeringen i skyddscell var i tre fall oro och störande
uppträdande, tablettberusning (placeringen och extra bevakning enligt rekommendation
av lasarettsläkare) och stark berusning. Två av de fem fallen avser intagna,
som en natt greps just då de lyckats slå hål i en yttervägg i avsikt att rymma. De
fick tillbringa natten i skyddscellerna, eftersom man inte kunde förutse hur de
skulle reagera efter att ha blivit tagna på bar gärning. Påföljande morgon överfördes
de till vanlig isoleringscell.

Att placering i skyddscell skedde i de 18 fall, för vilka Werner redogjort och
vilka alla avser personer intagna på den psykiatriska avdelningen, berodde på att
de intagna varit oroliga, förvirrade, chockade, våldsamma och störande, företagit
självmordsförsök eller eljest skurit sig, hotat att begå självmord, sökt skada andra
intagna, uppträtt hotfullt mot personalen eller i affekt skadat möbler och inredning.
I två fall skedde intagningen efter rymningsförberedelser, därvid de intagna
gjorde våldsamt motstånd. Werner betecknade sju av de intagna som vårdfall.
Fixering i spännbädd hade förekommit i åtta av fallen. Det skedde mestadels
nattetid och torde — om man bortser från det i tidningsartikelns rubrik avsedda
fallet _ ha varat i genomsnitt mindre än 10 timmar. Anledning till att spännbädd
kommit till användning i dessa fall var att de intagna varit förvirrade, skurit sig
eller varit våldsamma.

Om den intagne, som varit fastspänd 35 timmar, uppgav Werner i huvudsak:
Denne hade vid två tillfällen varit placerad på isoleringsavdelning, första gången
efter rymningsförberedelse och andra gången för att han bl. a. skurit sig och
slängt en stol mot celldörren. Han hade dessförinnan hotat att hänga sig. Den 18

165

september kl. Öl placerades han i spännbädd (enbart bälte) med extra övervakning
på grund av att han skurit sig med en skärva från en glödlampa. Han hade behandlats
på lasarett för skadan och hade då försökt rymma trots handbojor.
Överuppsyningsmannen Hollstedt kallades till anstalten kl. 03 och godkände vidtagna
åtgärder. Hollstedt ansåg på dagen den 18 september, som var söndag, fortfarande
att det ur säkerhetssynpunkt var befogat att den intagne var placerad i
spännbädd. Även Werner, som bedömde åtgärderna på förmiddagen den 19 september,
ansåg dem motiverade. Samma förmiddag befriades den intagne från
spännbädden och fördes på eftermiddagen åter till avdelningen. Med all sannolikhet
hade Werner, såsom regelmässigt skedde i dylika fall där man kunde
förutse s. k. överspelning och självskada m. m., på förhand givit instruktion till
vederbörande uppsyningsman att den intagne fick isoleras respektive placeras i
skyddscell och därvid även i spännbädd, om uppsyningsmannen bedömde det
nödvändigt för att hindra den intagne att skada sig etc. Praxis i tveksamma fall
var att uppsyningsmannen inhämtade direktiv från Werner eller tillkallade jourhavande
läkare. I detta fall kunde ingen tveksamhet råda. Den intagne var upprörd
och mer eller mindre desperat trots lugnande medicin och sömnmedel samt
hade vid flera tillfällen tydligt sagt ifrån och även visat vad han var beredd att
göra. Anledning att överföra honom till mentalsjukhus fanns inte då. Mentalvården
hade för övrigt inte möjlighet att ta hand om mer än en liten del av det
abnormklientel som fångvården nu måste sköta trots att större delen av detta
klientel borde vårdas på sjukhus med speciella resurser. Natten till den 17 oktober
placerades den intagne på nytt i skyddscell på grund av att han upptäcktes delta
i rymningsförsök.

Werner anförde avslutningsvis:

Här kan tillfogas att vid psyk. avd. (eller inom anstalten ö. h. t.) tjänstgör
nattetid ingen personal som kan anförtros mera kvalificerade sjukvårdande
uPPgifter> varför då heller ingen kvalificerad medicinsk behandling kan ges, t. ex.
sådan som fordrar kunskaper om applikationen (tillvägagångssättet vid injektioner
etc.) av mera »avancerade» läkemedel, dessas biverkningar o. s. v.

Det klientel inom fångvården som behöver kvalificerad psykiatrisk vård har
under 60-talet av flera orsaker ökat ofantligt och detta klientel har också blivit
mycket mera svårskött, bl. a. på grund av vederbörandes ökade och förvisso helt
motiverade krav på fullgod vård (vilken fångvården inte kunnat erbjuda) och på
grund av de betydligt ökade fri- och rättigheter som i behandlingslagar —- och
dessas tillämpningsföreskrifter — efterhand medgivits de intagna. När kriminalvården
inte tillnärmelsevis har fått resurser att smidigt effektuera all denna förstklassiga
behandling som är föreskriven eller rekommenderad är det inte förvånande
att nervkollapser och »överspelningar», stundom i direkt syfte att framtvinga
sjukhusvård, allt oftare inträffar bland de psykiskt sjuka och abnorma det
här är fråga om. Att den stressande situationen för den personal som tjänstgör
inom den slutna kriminalvården, och då fr. a. inom den psykiatriska sektorn, är
i det närmaste ohållbar får väl anses uppenbart.

Såsom framgår av det ovan anförda har beträffande de 13 redovisade internerna
placering i skyddscell skett i sammanlagt 18 fall. Jag vågar hävda att denna åtgärd
liksom den i vissa fall vidtagna placeringen på isoleringsavdelningen inte varit

166

obefogad i något av fallen. Ej heller kan det enligt min mening anses att någon
varit isolerad resp. placerad i skyddscell otillbörligt lång tid. Dessa åtgärder får
också ses som ett led i den psykiatriska behandling som enligt gängse praxis inom
svensk kriminalvård måste tillämpas i ifrågavarande fall.

En avsevärd nackdel med psykiatriska avdelningen (rättspsykiatriska kliniken)
i Elärnösand utgör den omständigheten att de lokaler som avdelningen måste
disponera är belägna på flera olika håll inom anstalten.

Beträffande vårdkrisen inom den psykiatriska sektorn av fångvården och därmed
förknippade aspekter på lokaliteter och andra vårdresurser särskilt i Härnösand
har jag på senare år yttrat mig utförligt i flera olika sammanhang, senast i år i
samband med anslagsyrkande för avdelningens ombyggnad. Jag har länge bedömt
läget som synnerligen allvarligt. Ifrågavarande vårdområde är — som bekant —
svårt försummat och situationen förvärras för varje dag.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius bl. a. följande:

Av den verkställda utredningen framgår att placeringen i skyddscell i de 23
fall som avses med tidningsartikeln skett i anledning av orosanfall, förvirring,
tablettförgiftning eller stark berusning eller på grund av att de intagna varit våldsamma
eller störande eller »spelat över» och därvid skurit sig eller eljest hotat
att begå självmord eller i ett par fall i anledning av rymningsförberedelser, därvid
placeringar i skyddscell motiverats av behovet att till en början kunna bättre
övervaka hur de intagna reagerade efter att ha tagits på bar gärning. Om man
bortser från sistnämnda två fall har intagningarna i skyddscell skett i syfte att
skydda de intagna från att begå något överilat. Härvid är att märka att skyddscellsplaceringen
i 18 av de 23 fallen avsett personer, som intagits på anstaltens
psykiatriska avdelning för vård eller rättspsykiatrisk undersökning. I intet av de
23 fallen har placeringen i skyddscell skett för att undergå disciplinär bestraffning.
Det saknas därför helt fog för att tala om »23 fall av isoleringsstraff» eller »bestraffning».
Än mindre finns det såvitt avser de 23 fallen anledning att tala om
»dubbelt straff» genom att villkorlig frigivning skulle skjutas på framtiden. Här är
ju inte alls fråga om disciplinära åtgärder enligt 68—70 §§ behandlingslagen.

Jag vill vidare erinra, att placeringen i skyddscell liksom även fixering i skyddsbälte
har uttryckligt stöd i behandlingslagen. I 73 § nämnda lag stadgas sålunda
att när det finnes erforderligt, för att betvinga våldsamt uppträdande, så ock eljest,
när säkerheten inom anstalten så kräver, intagen må hållas skild från andra intagna
samt, om andra medel finnes otillräckliga, beläggas med lämpligt fängsel, dock ej
under längre tid än säkerheten fordrar.

Vad särskilt angår fixering i skyddsbälte må framhållas att sådan åtgärd stundom
kommer till användning även inom mentalsjukvården. Vid besök på mentalsjukhus
i Sverige och Norge har läkare på förfrågan av mig förklarat att man ännu inte
kan undvara sådan åtgärd. Någon kritik torde därför icke kunna riktas mot
kriminalvården för att skyddsbälte används i vissa fall mot psykiskt sjuka eller
våldsamma personer till skydd för dem själva eller deras omgivning. Det finns alltså
inte fog för att tala om »den mest inhumana straff ormen i svensk kriminalvård».

167

Vid granskning av redogörelserna för de åtta olika fall, då fixering i skyddsbädd
kommit till användning, har jag ej kunnat finna att åtgärden i något fall
vidtagits utan att ha varit motiverad ur säkerhetssynpunkt. I ärendet har inte heller
framkommit något som visar att fixeringen i skyddsbädd varat längre än som påkallats
ur säkerhetssynpunkt. Vad särskilt angår det fall, där fixeringen varade
35 timmar, synes mig åtgärden ha bort tidigare än som skedde underställas vederbörande
läkare eller, om denne inte var tillgänglig, annan tillkallad läkare för att
bedöma om andra medicinska behandlingsmetoder i stället borde komma till
användning.

Jämlikt 74 § behandlingslagen skall anteckning göras om åtgärder enligt 73 §
och läkares yttrande däröver i särskild liggare med angivande av anledningen till
åtgärden. Sådan anteckning har åtminstone i ett fall inte skett. Jag vill i anledning
härav erinra om vikten av att sådan anteckning sker.

Med hänsyn till att, såsom framgår av bl. a. Werners avslutande uttalanden,
svårigheterna beträffande det klientel inom kriminalvården som här är aktuellt och
underdimensioneringen av de resurser som står till förfogande ingalunda är för
statsmakterna okända anser jag det inte motiverat att nu göra framställning i
saken eller att i övrigt företaga något ingripande.

I ett annat ärende, som också rörde placering i isoleringscell, klagade L. över att
han efter en misskött permission placerats i en isoleringscell utan lakan att sova i
och utan att han fått tillgång till sina toalettsaker och en handduk så att han
kunde tvätta sig.

Från fångvårdsanstalten inhämtades bl. a. följande.

Enligt »Särskild instruktion för observationsavdelningen» från den 1 juli 1968
placeras på avdelningen utan beslut i varje enskilt fall intagna, som återförts efter
rymning från anstalt eller permissionsavvikelse, liksom också de, som återföres
efter misskött långtidspermission (punkt 1 a). Intagen skall placeras i isoleringscell
i händelse av berusning, våldsamhet, matvägran eller eljest om särskild observation
av honom är påkallad, i övrigt i normalcell (6). I isoleringscell får den intagne
inte inneha personliga tillhörigheter. Toalettartiklar, rökverk o. dyl. skall förvaras
av uppsyningsmannen. Rökning är endast tillåten i samband med promenad eller
eljest i befattningshavares närvaro. I cellutrustningen skall ingå filt men ej lakan.
Den intagnes klädsel skall begränsas till det nödvändiga. Livrem får inte förekomma
(8 a). — Observationsavdelningen har tio normalceller och tio isoleringsceller.
Under det år som avdelningen har varit i bruk har man endast i enstaka
fall behövt använda isoleringscell, medan det under de sista två månaderna uppstått
svårigheter att få normalcellerna att räcka till. — L. ankom till anstalten den
30 juli 1969 kl. 18.00 efter permissionsavvikelse. Eftersom alla normalceller var
fullbelagda, placerades L. i isoleringscell. Dagen därpå vid 13-tiden hade en plats
blivit ledig i normalcell, varför L. överfördes till denna. Vad gäller toalettartiklarna
har tillsynsman B. G. vid observationsavdelningen uppgivit, att L. vid 10-tiden på förmiddagen den 31 juli 1969 fick in dessa samt en toaletthandduk.
Observationsavdelningens personal har beträffande L. helt följt instruktionen för
avdelningen. Eftersom avdelningen sedan några månader tillbaka har haft för få normalceller
kommer kompletterande instruktion att ges hur personalen skall förfara,

168

då man på grund av platsbrist måste använda isoleringscell. Vidare kan meddelas,
att utrustning har beställts för att kunna använda fem av isoleringscellerna som
normalceller.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande:

Av remissyttrandet framgår att L. placerades i isoleringscell, icke för att de i
instruktionen för observationsavdelningen angivna förutsättningarna för sådan
placering förelåg utan därför att normalcellema var fullbelagda. I och för sig kan
det av praktiska skäl vara befogat att vid överbeläggning taga i anspråk isoleringscellerna
även för sådana intagna, som eljest skulle ha placerats i normalcell. En
förutsättning härför måste dock vara, att de för den intagne avsevärt oförmånligare
bestämmelserna om isoleringscell då icke tillämpas och att en med normalcellerna
likvärdig utrustning tillhandahålles. Så har emellertid icke skett beträffande L. och
hans placering i isoleringscell har ur den synpunkten varit klart felaktig.

Jag har under hand inhämtat, att kompletterande instruktion nu utfärdats av innehåll,
att den som på grund av platsbrist intages i isoleringscell vid behandlingen
skall vara likställd med den, som vistas i normalcell. Då med hänsyn härtill liknande
misstag med avseende å behandlingen inte behöver befaras för framtiden,
finner jag ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd utan låter bero med vad i ärendet
förekommit.

Användande av fängsel

Några klagomål har gällt användningen av fängsel vid transporter av intagna.
Vid företagen utredning har dock inte framkommit annat än att gällande bestämmelser
följts. Något ingripande har därför ej funnits påkallat. I ett ärende ledde
dock klagomålen till viss ändring av praxis.

J., som var intagen å fångvårdsanstalten Kalmar, klagade över att han vid
transporter från anstalten till lasarettet i staden varit fängslad med livfängsel och
handklovar. Efter remiss inkom dåvarande kriminalvårdsdirektören för interneringsräjongen
Gunnar Marnell med yttrande jämte utredning, innefattande förhör
med J. och fem fångvårdstjänstemän samt yttrande av anstaltsdirektören i Kalmar
Folke Lindberg.

I Marnells och Lindbergs yttranden framhölls, att fångvårdsanstalten i Kalmar
utnyttjas som specialanstalt för svårbehandlade intagna inom interneringsräjongen
samt att säkerhetsbestämmelserna därför måste iakttagas särskilt strikt på denna
anstalt. Vid transporter utom anstalten hade fängsel i regel använts. Kriminalvårdsstyrelsen
hade emellertid numera under hand meddelat Lindberg, att prövning i
varje särskilt fall av behovet av fängsel skall ske vid transport av sådana intagna
som på egen begäran vistas på Kalmaranstalten, s. k. rosökare.

J. fick enligt Marnell vid tiden för anmälan räknas till rosökarna. Av utredningen
framgick, att han transporterades från fängelset till lasarettet den 9 december
1968, den 14 januari 1969 och den 18 januari 1969. Den 9 december
belädes J. inte med fängsel, vilket däremot skedde den 14 och 18 januari. Den
14 januari lossades fängslet i taxibilen vid framkomsten till lasarettet, medan så ej

169

skedde den 18 januari. Enligt uppgift av vårdarna var det deras mening att fängslet
skulle avlägsnas, men J. avböjde detta och syntes vilja demonstrera fängslet. Vid alla
tre tillfällena vägrade J. att låta sig iföras kavaj, som skulle ha dolt fängslet.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Att fängsel vid transporter användes i större utsträckning på Kalmaranstalten
än vid andra anstalter kan med hänsyn till klientelets sammansättning inte föranleda
någon erinran. Beträffande intagna som på egen ansökan vistas på anstalten
finns emellertid skäl till en mindre strikt praxis, vilket också numera införts.
Någon åtgärd från min sida är i denna del icke påkallad.

Vad angår de anförda klagomålen framgår av utredningen, att fängslingen av
J. den 14 och 18 januari 1969 överensstämde med då tillämpad praxis, varför den
ej kan föranleda någon anmärkning mot vårdarna. Att J:s vägran att medverka
till att fängslet doldes under hans dräkt i enlighet med föreskriften i 39 § behandlingslagen
föranledde olika åtgärder i de tre fallen finner jag ej vara av beskaffenhet
att föranleda kritik; bedömningen måste ju ske med hänsyn till J:s uppträdande
och övriga konkreta omständigheter vid varje särskilt tillfälle. I likhet med
kriminalvårdsdirektören anser jag dock att vårdarna, då J. vägrade att iföra
kavaj som kunde dölja fängslet, bort inhämta instruktion av styresmannen hur
man borde förfara.

Om transporter av intagna

Vid inspektion den 14 april 1969 av fångvårdsanstalten Kumla påtalade G.,
som var intagen å anstalten, bl. a. att transporter av de intagna skedde på ett otillfredsställande
sätt och anförde därvid: De intagna togs med våld och belädes med
bojor. Till dessa hade endast en av transportförarna nyckel. Transportbilen var
oftast så konstruerad att den endast hade en öppningsbar dörr. Vid en eventuell
olycka hade den intagne därför icke någon möjlighet att taga sig ur bilen. Även
föraren av bilen, som satt i en slags bur, måste ha svårigheter att komma ut vid
en eventuell olycka.

Ärendet remitterades till styresmannen för fångvårdsanstalten Kumla, som företog
viss utredning varvid även G. hördes. G. anförde därvid även klagomål över att
han den 10 januari 1969 transporterades från Långholmen till Kumla utan att i
förväg ha underrättats om transporten. G. uppgav att han fick besked om transporten
först på morgonen samma dag och att han inte fick tillfälle att underrätta
sina anhöriga om förflyttningen. G. påtalade även att han, då han motsatte sig
transport, förts till bilen med våld och belagts med handbojor.

Styresmannen för Långholmen upplyste följande.

Tidigare planlade och utförde varje anstalt sina transporter, vilket gjorde att
transporten i regel var bestämd en eller flera dagar i förväg. Efter transportcentralernas
tillkomst sker transportanmälan till centralen omedelbart efter beslut. Från
transportcentralen kommer transportbesked, då man vet vid vilken tidpunkt
transporten kan utföras. Ibland sker detta i god tid, ibland endast med ett par
timmars varsel. Transportcentralen har ej egna fordon och transportförare utan

6* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

170

dessa tillhandahålls av anstalterna inom centralens verksamhetsområde. Dessutom
sker många resor vid återfärd. I Stockholm har Allmänna häktet och Långholmen
haft stora personalsvårigheter med åtföljande problem för transportcentralen.
Mången gång vet man icke på morgonen, om personal och fordon kan anskaffas
för transport under dagen. En möjlighet till återtransport kan helt opåräknat dyka
upp. Med den starka beläggningen är det nödvändigt att använda sig av första
möjlighet till transport.

Av det ovan sagda torde framgå, att man ej har möjlighet att författningsenligt
i god tid underrätta den intagne om transporten. Detta är i hög grad beklagligt
men svårt att göra något åt. Om tid och möjlighet finns brukar man här försöka
ordna extrabesök, om den intagne väntar besök närmaste dagarna. Någon form
av underrättelse till de anhöriga brukar vi hjälpa till med. Arbetsbelastningen kan
dock orsaka svårigheter. Ibland kan man ej heller få telefonkontakt med de
anhöriga.

Angående den aktuella transporten kom samordningsbesked kl. 15.40 den
9 januari, innebärande att transporten skulle gå den 10 januari kl. 8.00. Att så
långt efteråt få fram närmare uppgifter om ärendets handläggning är icke möjligt.
Tidsrymden mellan besked och transport måste betecknas som kort, då ju tjänstetiden
på expeditionerna slutar kl. 16.55 och börjar kl. 8.00.

Att intagen vägrar gå med på transport till annan sluten anstalt kan ej accepteras.
I så fall skulle hela anstaltssystemet snart upphöra att fungera. Vid vägran brukar
som regel övertalning ge resultat. I ett mindre antal fall tvingas man gripa till hot
om våld och i enstaka fall blir det nödvändigt att använda tvångsmedel.

Eftersom G. vägrade att efterkomma ordern att göra sig klar för transport,
företogs förberedelser att utföra transporten med tvångsmedel. Av transportförarnas
samstämmiga vittnesmål framgår, att tvång utöver användande av fängsel ej
blev nödvändigt, då G. gav sig inför övermakten. G:s uppgifter verifierar tjänstemännens
uttalande.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt, § 110, skall
intagen, om ej särskilda skäl är däremot, i god tid före transport underrättas om
denna och dess ändamål.

Samordningen av transporter inom olika transportcentraler har uppenbara fördelar.
Systemet medför emellertid den olägenheten, att exakt tidpunkt för en viss
transport icke kan meddelas den intagne förrän besked härom inkommit från transportcentralen.
Stundom anvisas transport med ytterst kort varsel. Det är därför
angeläget, att den intagne snarast får del av beslut angående hans förflyttning, även
om besked ännu ej föreligger om vid vilken tidpunkt transport kommer att ske.
Såsom jag i tidigare liknande ärende framhållit bör sådan underrättelse lämnas
senast i samband med att anmälan göres till transportcentralen. En förvarning om
att transport beslutats och kan komma att ske med kort varsel inom t. ex. de
närmaste dagarna är av väsentlig betydelse för att undvika olägenheter för den
intagne. Genom ett sådant besked får underrättelseskyldigheten enligt ovannämnda
stadgande i vårdcirkuläret anses fullgjord. Lämnas anvisning på transport
i nära anslutning till anmälan utan att den intagne förvarnats måste övervägas
att uppskjuta transporten om den intagne motsätter sig förflyttning vid den tidpunkten.
Det kan icke anses godtagbart att föreskriften om underrättelse i god tid,

171

vilken meddelats i den intagnes intresse, åsidosätts av transportekonomiska eller
andra organisatoriska skäl, såsom anstaltens beläggning. Föreskriften skulle då
närmast bli illusorisk, eftersom sådana skäl för att genast verkställa en anvisad
transport regelmässigt föreligger.

G. har gjort gällande att han underrättades om transporten samma morgon som
den ägde rum. G:s uppgifter tyder på att frågan om hans förflyttning icke handlagts
på sådant sätt, att vårdcirkulärets föreskrift om underrättelse i god tid iakttagits.
Enligt vad styresmannen upplyst har det icke gått att så långt i efterhand få fram
närmare uppgifter om ärendets handläggning. Det är således icke känt om G.
förvarnats om transporten eller eljest kände till att den var förestående. De uppgifter
som föreligger ger icke tillräcklig grund för bedömning av om någon befattningshavare
gjort sig skyldig till tjänstefel vid handläggningen av saken. Otvivelaktigt
ges också vid tillämpningen av bestämmelsen visst utrymme för en skälighetsprövning.
Jag finner därför icke motiverat att föranstalta om ytterligare utredning
utan låter bero vid vad i ärendet förekommit.

Vad så gäller klagomålen över användandet av fängsel under transporten
och under transporter i allmänhet — finns föreskrifter härom i vårdcirkuläret,
§113. Däri stadgas att intagen under transport får beläggas med fängsel, som dock
inte bör användas med mindre det erfordras för att förhindra rymning eller för att
skydda den intagne eller omgivningen.

Av utredningen i ärendet framgår att det funnits fog för användandet av fängsel
i samband med att G. placerades i transportbilen. Enligt vad de medföljande vårdarna
uppgivit höll sig G. lugn under själva bilfärden. Det fanns sålunda knappast
anledning att hålla honom fängslad under hela resan. Avgörandet härav är emellertid
en omdömesfråga. Vad som förevarit i detta hänseende kan därför uppenbarligen
inte läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Frågan om hur fångtransportbilar lämpligen bör vara konstruerade måste bedömas
under beaktande av såväl trafiksäkerhetskrav som nödvändigheten av att bilarna
är rymningssäkra och i övrigt lämpade för sin särskilda användning. Som G.
antytt kan dessa synpunkter i viss mån vara svåra att förena. Användandet av
fängsel i transportbilen utgör här ett särskilt problem.

Den i ärendet företagna utredningen ger icke klart stöd för att säkerheten är i
erforderlig mån tillgodosedd. Eventuella brister i detta hänseende kan likväl inte
läggas någon enskild befattningshavare till last såsom fel eller försummelse. Jag
anser emellertid att frågan bör bli föremål för övervägande. Jag ämnar därför
till kriminalvårdsstyrelsen överlämna en avskrift av detta beslut med hemställan
att styrelsen, i samråd med trafiksäkerhetsverket, måtte taga frågan om säkerheten
vid fångtransporter under övervägande.

Sjukvård och tandvård vid jångvårdsanstalterna

Klagomålen beträffande sjukvården har varit jämförelsevis talrikt förekommande.
Dessa har ofta gällt att de intagna inte fått behövlig medicin eller vård.

172

I många av dessa fall har dock utredning visat att fråga endast varit om försök från
narkotikamissbrukares sida att skaffa läkemedel med berusningseffekt.

I ett fall anförde S. bl. a. följande: Under sin vistelse på skyddstillsynsanstalten
Stångby blev han efter remiss av läkaren vid anstalten, Kerstin Tunving, den 27
februari 1969 överförd till fångvårdsanstalten Malmö för undersökning av en ev.
hjärnskada. Han intogs emellertid aldrig på sjukhuset utan placerades på häktesavdelningen
vid anstalten. Den 3 mars 1969 återfördes han till Stångby utan
att han under vistelsen på Malmöanstalten blivit undersökt eller fått någon behandling.
Vid det enda sammanträffandet med anstaltens läkare den 28 februari
hade denne i snäsig ton förklarat att han ej behövde intas på sjukhuset och att han
ej behövde ta de tabletter som Tunving tidigare ordinerat honom.

Efter remiss inkom styresmannen för fångvårdsanstalten Malmö, t. f. kriminalvårdsinspektören
Anne-Marie Carlström, bl. a. med eget yttrande jämte yttranden
från l:e assistenten vid anstalten Stångby, Carin Petersson, och från anstaltsläkaren
vid fångvårdsanstalten Malmö, E. P. Lindblom. Av vissa till yttrandena fogade
handlingar framgick bl. a. att Tunving den 26 februari 1969 remitterat S. till
kroppssjukavdelningen, fångvårdsanstalten i Malmö. I remissen nämndes intet
om medicinmissbruk. Lindblom utfärdade den 28 februari remiss för skallröntgen.
S. blev sedermera den 10 mars 1969 undersökt vid neurologiska kliniken vid lasarettet
i Lund.

Lindblom anförde i huvudsak: S. hade i sin beskrivning undanhållit den väsentliga
upplysningen att han var medicinmissbrukare, vilket han ej heller omtalat
för läkaren vid anstalten Stångby eller vid den senare företagna neurologiska
undersökningen vid lasarettet i Lund. Då Lindblom på morgonen den 28 februari
1969 besökte S., uppvisade denne alla de kännetecken som en narkotikamissbrukare
hade och i hans beteende kunde utläsas klara abstinensbesvär. S. medgav
också missbruk av medicin och uppgav att han haft hjärnskakningar tre gånger,
men då ej sökt läkare. Remiss för skallröntgen utfärdades och blev tidsbeställd.
Även EEG-utredning planerades. I likhet med andra medicinmissbrukare hade
S. bestämda krav på fortsatt medicinering, både vad gällde dosering och kvalitet.
Lindblom hade upplyst S., att man skulle upphöra med all medicin för att få en
uppfattning om S:s tillstånd, när han var helt medicinfri, och därefter ge lämplig
behandling. Lindblom bedömde hans tillstånd icke vara sådant att inläggning på
kroppssjukhuset var indicerad. S. skulle med sitt arroganta sätt och krav på tabletter
ha stört ordningen på kroppssjukhuset, där han utan större svårighet skulle
ha kunnat skaffa sig önskade tabletter från andra intagna. På kvällen den 28
februari 1969 var S. orolig i cellen och överfördes under mycket lugna former till
isoleringsavdelningen, den enda som kunde ge effektiv övervakning och tillsyn.
Det skedde såsom en skyddsåtgärd. Den 3 mars 1969 fördes S. tillbaka till anstalten
Stångby utan att Lindblom eller sjukvårdspersonalen underrättades därom.
Röntgenundersökningen fick avbeställas och den utredning som skulle ha gjorts
hann ej påbörjas. Att läkare icke tillfrågades före en dylik förflyttning var anmärkningsvärt,
då en planläggning av en medicinsk utredning var en omständlig proce -

173

dur. Fallet visade klart att patientens verkliga åkomma på grund av förflyttningen
blivit helt fördold.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Beträffande S:s klagomål över att han under vistelsen vid fångvårdsanstalten ej
erhöll behandling eller medicin framgår av utredningen att förberedande åtgärder
vidtogs för att verkställa medicinsk utredning — skallröntgen, EEG och undersökning
av S:s tillstånd, sedan han blivit fri från påverkan av mediciner. I ärendet har
inte framkommit något som ger stöd för antagande att Lindbloms bedömning av
S. och hans åtgärder för att utreda fallet var felaktiga. Den av Lindblom planerade
medicinska utredningen kom emellertid inte till stånd, enär S. efter beslut av kriminalvårdsdirektören
Gunnar Thurén återfördes till anstalten Stångby innan utredningen
fullföljts. Thuréns beslut medförde således att transporten av S. till fångvårdsanstalten
Malmö och hans vistelse där blev meningslös. Då Thurén synes ha
underrättats om att Lindblom ej ansåg erforderligt att S. placerades på kroppssjukhuset,
dit han hade remiss, framstår det som anmärkningsvärt att Thurén beslöt att
återföra S. till anstalten Stångby utan att dessförinnan ha tillfrågat Lindblom eller
på annat sätt inhämtat erforderliga upplysningar. Av sjukjournalen framgår att upplysning
kunnat inhämtas åtminstone om att remiss utfärdats för skallröntgen. Thuréns
beslut fattades emellertid sedan Lindblom för dagen lämnat sitt tjänsterum och
sedan olika befattningshavare givit uttryck för stark oro för S:s tillstånd. Att Thurén
i detta läge inte ansåg sig böra dröja med beslut intill dess han fick kontakt med
Lindblom, framstår såsom förklarligt. Det är vidare uppenbart att syftet med beslutet
uteslutande var att S. snabbt skulle komma under tillsyn av läkare. I betraktande
härav synes mig någon befogad kritik inte kunna riktas mot Thuréns beslut,
även om detta med hänsyn till vad numera blivit upplyst framstår såsom förhastat
och icke ändamålsenligt.

I ett annat fall påtalade G. som var intagen i fångvårdsanstalt, att han ej
kunnat beredas plats på psykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten Hall.

Efter remiss inkom yttrande från bl. a. överläkaren vid Hallanstaltens psykiatriska
avdelning Karl-Erik Törnqvist. Denne lämnade därvid en utförlig redogörelse
för sina pressande arbetsuppgifter bl. a. som ensam psykiater vid Hallanstalten
samt för det stora intagningstrycket på den psykiatriska vårdavdelningen där.
Törnqvist uppgav, att så länge intemeringsräjongen inte disponerade någon rymningssäker
anstalt för de speciellt farliga och rymningsbenägna vilken tillät gemensamhet,
fick man räkna med otillfredsställande intagningsförhållanden. Prioritering
av väntelistan var enligt Törnqvist nödvändig. Beträffande G:s fall uppgav
Törnqvist bl. a.: Törnqvist hade personlig kontakt med G. den 7 augusti, den 16
oktober och den 8 november 1968 samt den 20 januari 1969, varvid G. erhöll
viss samtalsterapi och medicinering. Efter rymningsförsök överfördes G. till Norrköpingsanstalten
utan att Törnqvist före transporten yttrade sig i fallet. Den 10
februari 1969 uppsattes G. som förtursfall på väntelistan. I fortsättningen hade
Törnqvist flera kontakter med Norrköpingsanstalten. Eftersom en av G:s rym -

174

ningskamrater var intagen på psykiatriska avdelningen, fick G. vänta. Den 27
mars 1969 fick Törnqvist upplysning från Västerviksanstalten, dit G. förflyttats,
att denne var sämre. Följande dag intogs därför G. på psykiatriska avdelningen.
Flertalet nyintagna brukade befinna sig i betydligt sämre skick än G. då gjorde.

Sedan utlåtande begärts från kriminalvårdsstyrelsen om behovet av ytterligare
läkare vid Halls psykiatriska avdelning anförde styrelsen bl. a.:

Vid den tid klagomålen avser fanns vid Hallanstaltens psykiatriska vårdavdelning
inrättad en läkartjänst, nämligen en tjänst som överläkare. Såsom framgår av
ett i ärendet avgivet remissyttrande av tjänstens innehavare, docenten K-E. Törnqvist,
är det helt otillräckligt med endast en läkartjänst för det psykiatriska vårdarbetet
vid anstalten, vilket ytterligare belyses av de i klagoskriften omnämnda
förhållandena. Detta har också stått klart för kriminalvårdsstyrelsen, som därför i
sina i augusti 1968 avgivna anslags äskanden för budgetåret 1969/70 gjort framställning
hos Kungl. Maj:t om inrättande av en tjänst som biträdande överläkare
vid anstalten. Statsmakterna har tillmötesgått kravet (se statsutskottets utlåtande
nr 2/1969 sid. 17—-18), till följd varav personalplanen för anstalten fr. o. m.
1.7.1969 upptager även en tjänst som biträdande överläkare för psykiatriskt vårdarbete.
Denna är placerad i lönegrad A 29, vartill kommer avlöningsförstärkning
om 15 000 kr. per år. Tjänsten har redan varit utannonserad två gånger —• 29.4
och 9.6.1969 — men har hittills inte lockat någon sökande.

När den nya tjänsten blivit tillsatt kommer naturligtvis förhållandena vad gäller
den psykiatriska vården vid Hallanstalten att avsevärt förbättras. Enligt styrelsens
uppfattning erfordras emellertid ytterligare personalförstärkning för att situationen
skall kunna bli någorlunda acceptabel. Såsom Törnqvist i sitt remissyttrande uppgivit
är sålunda även tillgången på kroppssjukläkare vid anstalten klart otillräcklig,
vilken lett till att Törnqvist nödgats att i viss utsträckning biträda i kroppssjukvården.
Eftersom de internerade i mycket stor omfattning utgörs av en fysiskt
starkt nedgången grupp, ofta med sviter efter långvarigt och intensivt narkotikamissbruk,
är behovet av en effektiv somatisk vård stort. Styrelsen har i anledning
härav i en promemoria 22.1.1969, som överlämnats till regeringens samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN), framhållit nödvändigheten av att
även en biträdande överläkare för kroppssjukvården knyts till anstalten. Styrelsen
kommer att — som ett led i en fortsatt utbyggnad av läkarresurserna vid anstalten
— göra framställning härom i sina anslagsäskanden för budgetåret 1970/71. Ett bifall
till kravet skulle innebära ytterligare en välbehövlig avlastning i den tunga
arbetsbörda som nu åvilar överläkaren på den psykiatriska avdelningen vid Hallanstalten.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Det framstår såsom beklagligt att G. ej tidigare än som skedde kunde beredas
plats på psykiatriska avdelningen vid Hallanstalten. Utredningen ger emellertid
klart vid handen att varken Törnqvist eller annan tjänsteman inom kriminalvården
kan lastas härför. Ej heller i övrigt har i påtalat hänseende framkommit något av
beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare till last såsom fel.

Förhållandena vid psykiatriska avdelningen vid Hallanstalten har emellertid
varit ytterst besvärliga på grund av bristen på läkare vid anstalten. Kriminalvårdsstyrelsen
har emellertid redan vidtagit åtgärder — och planerar att vidtaga ytterligare
sådana — för att åstadkomma en förbättring härvidlag. Någon åtgärd från
min sida är därför inte påkallad.

175

I klagoskrift från L. som var intagen i fångvårdsanstalten Luleå anförde denne
bl. a. följande: En söndag i december 1968 anmälde L. för övertillsynsmannen
Thorsten Samsson att han hade tandvärk och önskade besöka tandläkare snarast.
L. medgav, på fråga av Samsson, att besöket fick anstå till kommande vardag.
Samsson påmindes om saken såväl måndag som tisdag men något tandläkarbesök
ordnades ändå inte. På onsdagen sprängdes tanden sönder utan att tandläkarbesöket
ännu blivit av.

Efter remiss inkom kriminalvårdsdirektören för norra räjongen Åke Danielson
med utredning och yttrande.

Samsson lämnade vid utredningen i huvudsak följande uppgifter: En söndag
i december 1968 klagade L. över tandvärk. Samsson kunde inte se någon svullnad
i L:s ansikte och undersökte honom inte heller närmare. Eftersom det var söndag
vidtogs ingen åtgärd utan Samsson överenskom med L. om att folktandvården
skulle kontaktas följande dag. På måndagen började Samsson sin tjänst kl. 13. L.
uppgav då att värken lindrats och att tandläkarbesöket kunde anstå till tisdagen.
Innan Samsson lämnade sin tjänst på måndagskvällen, skrev han ett meddelande
till den avlösande tillsynsmannen, vari denne anmodades att ombesörja tandläkarbesök
för L. När Samsson började sin tjänst på tisdag kl. 13 var lappen med
meddelandet borta, och Samsson tog då för givet att L. besökt tandläkare under
förmiddagen. L:s påstående att han under tisdagen ånyo påtalat sin tandvärk
var felaktigt. På onsdagen eller torsdagen kom L. till Samsson och klagade i vredesmod
över att han inte fått komma till tandläkare. L. förklarade samtidigt att han
då inte längre behövde eller önskade någon tandvård. Samsson kunde inte ge någon
förklaring till att han inte redan på söndagskvällen underrättat avlösande tillsynsmannen
om att L. behövde komma till tandläkare.

I sina påminnelser anmärkte L. bl. a. att några åtgärder ännu icke den 25
augusti 1969 vidtagits för att få tanden lagad.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.:

Vid utredningen har inte helt kunnat klarläggas vilka åtgärder Samsson vidtog
i anledning av L:s framställning. Samsson har emellertid vidgått att han inte på
söndagen såg till, att avlösande tillsynsmannen blev informerad om L:s begäran
om tandläkarbesök. Så hade bort ske med tanke på att Samsson inte återkom i
tjänst förrän kl. 13 följande dag. Enligt Samssons uppgifter förklarade L. på måndagen,
sedan Samsson börjat sin tjänstgöring, att värken lindrat och att tandläkarbesöket
kunde anstå till tisdagen. Denna uppgift har L. tillbakavisat såsom »orimlig».
Oavsett hur det förhåller sig härmed, framstår det som klart försumligt att
Samsson inte på måndag eftermiddag såg till att tid beställdes för tandläkarbesök
under tisdagens lopp. Uppenbart är att Samsson inte ägnat L:s framställning den
uppmärksamhet, som sakens beskaffenhet fordrade. Samssons försummelse är
betänklig. Jag anser dock inte att den försummelse som ligger Samsson till last
är av den beskaffenhet att den bör beivras. Jag låter därför för min del bero vid
den allvarliga erinran som innefattas i det sagda.

176

I anledning av L:s uppgift att tanden ännu den 25 augusti 1969 ej blivit lagad,
har upplysningar under hand inhämtats från styresmannen vid anstalten, G. Östlund.
Denne uppgav därvid att L. icke, såvitt Östlund kunnat utröna, påtalat behov
av tandvård efter händelsen i december 1968 men att Östlund nu skulle tillse, att
L. så snart som möjligt blev undersökt av tandläkare. Jag finner därför ej anledning
att vidtaga ytterligare åtgärd i anledning av L:s sistberörda påpekande.

Utspisning av häktade i samband med inställelser inför domstol

I ett klagomål påtalades att häktade i samband med domstolsförhandling ej fick
lagad lunch utan att detta mål ersattes av torrskaffning.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.:

I fråga om mathållningen vid transporter lämnas i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
nr 2/1968, § 112, bl. a. följande anvisningar: Lagade måltider bör där så kan
ske intas i fångvårdsanstalt eller allmänt häkte. I övrigt bör den intagne under
transport utspisas med torrskaffning. Besök på restauranger och kaféer, särskilt
sådana där alkoholhaltiga drycker serveras, skall om möjligt undvikas. I samma
paragraf föreskrives även att transport till förhandling inför domstol eller annan
myndighet skall planeras och genomföras på sådant sätt, att den intagne beredes
erforderlig vila före förhandlingen.

För den intagne är det naturligtvis önskvärt, att under transporter den normala
matordningen frångås i så liten utsträckning som möjligt. Den intagnes intresse
måste emellertid vägas mot vad som ur praktisk synpunkt ter sig försvarligt. I
allmänhet torde det inte innebära någon nämnvärd olägenhet för den intagne
att ett mål lagad mat ersättes med torrskaffning. Jag anser därför inte att det finns
anledning till kritik mot den av häktet tillämpade ordningen för utspisning i samband
med inställelser inför domstol.

Jag vill emellertid som min åsikt framhålla, att frågan såvitt möjligt bör avgöras
från fall till fall. I den mån det är möjligt att ordna så att den häktade kan få
lagad mat hos polisen i orten, bör möjligheten härtill enligt min mening tillvaratagas.
Man måste hålla i minnet att en domstolsförhandling ofta innebär en stark
psykisk press för den intagne. Särskilt om förhandlingen drar ut på tiden kan den
även vara fysiskt mycket tröttande. Dessa förhållanden bör uppmärksammas vid
planeringen av transporter till domstolarna. Stundom kan det finnas anledning att
direkt hos domstolen efterhöra när förhandlingen beräknas vara avslutad och vid
vilka tidpunkter avbrott för måltider kommer att ske.

Brev granskning m. m.

I klagomål från J., som var intagen å häktesavdelningen å fångvårdsanstalten i
Malmö, påtalade denne att vederbörande fångvårdsassistent censurerade till J.
ankommande post. Efter remiss inkom kriminalvårdsdirektören Arvid Grönberg
med yttrande och bifogade yttrande av överläkaren Olof Hellgren.

Vidare anhöll i fångvårdsanstalten Norrtälje intagne G. C. om besked huruvida
censurrätt förelåg beträffande försändelser till intagna från JO och JK. I klagomål
från G., intagen å rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö, påtalade
denne att brev till honom från hans offentlige försvarare öppnats. Båda

177

klagoskrifterna remitterades för utlåtande till kriminalvårdsstyrelsen. I kriminalvårdsstyrelsens
utlåtande anfördes bl. a. följande.

Enligt 8 § i lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. må häktad ej motta brev med mindre det prövas kunna ske på i lagrummet
angivna förutsättningar. Beträffande rätt för försvarare att sammanträffa med den
häktade hänvisas till RB. Jämlikt 11 § tillämpningskungörelsen till nämnda lag
meddelas tillstånd för intagen att motta brev av häktesföreståndaren. Därjämte
erfordras i fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brott tillstånd
av undersökningsledaren eller, om förundersökningen avslutats, åklagaren. Jämlikt
12 § samma kungörelse må brev ej läsas eller försändelse öppnas utan den intagnes
medgivande.

I anslutning härtill må erinras om att Sveriges advokatsamfund i samband med
tillkomsten av 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. föreslog,
att intagen skulle erhålla ovillkorlig rätt att utan kontroll avsända brev till
sin försvarare och motta brev från denne, men att vederbörande departementschef
ansåg ovillkorlig rätt att motta brev från försvarare ej böra komma ifråga. Det
kunde enligt hans mening nämligen ej bortses från att på sådan väg kunde för den
intagne öppnas möjlighet till obehörig kommunikation med yttervärlden (NJA II
1958 sid. 337).

Vad angår RB:s förutnämnda regler om försvarares rätt att sammanträffa i
enrum med den häktade, får dessa regler anses avse försvararen personligen och
torde böra inverka på tillämpningen av reglerna om häktads rätt att motta brev eller
annan försändelse på så sätt, att försändelse som konstaterats vara från försvararen
utan ytterligare granskning skall vidarebefordras. Den omständigheten att en försändelse
ankommer i kuvert med visst firmatryck torde dock inte utan vidare
kunna tas som bevis för att den innehåller meddelande från försvararen personligen.

G. har underskrivit ett generellt medgivande att brev till honom får av anstaltsledningen
öppnas. (Skriftliga medgivanden av detta slag används på alla häkten
och har till syfte att undvika förseningar i de häktades brevväxling; någon skyldighet
att lämna sådant medgivande föreligger givetvis inte. Det må nämnas att justitiekanslem
i ett den 31 maj »1958» avgivet utlåtande — ärende AD 314/1967 —
har uttalat att förfarandet med generella medgivanden vore praktiskt och ändamålsenligt.
)

Öppnande av brev till intagen skulle enligt 57 § andra stycket styrelsens cirkulär
nr 5 år 1962 om vård och behandling vid fångvårdsanstalterna, som gällde i
november 1968 och som då även i tillämpliga delar gällde häktade, ske i närvaro av
ett vittne. Om brevgranskaren efter fullgjord granskning inte själv överlämnade
brev till adressaten, skulle brevet ånyo förseglas och tillställas den sistnämnde i
sådant skick. Så torde ha skett i förevarande fall. Det synes härutöver inte böra
krävas att det ånyo förseglade kuvertet skall överlämnas till den häktade av viss
tjänsteman.

Beträffande därefter intagne C:s förfrågan, har inspektören vid fångvårdsanstalten
Norrtälje A. Engstrand per telefon upplyst att ett den 16.11.1968 från
justitiekanslern i slutet tjänstekuvert ankommet, till C. ställt brev öppnats av
Engstrand som jourhavande styresman.

Kriminalvårdsstyrelsen får härom anföra följande.

Enligt 34 § behandlingslagen må intagen icke utan tillstånd motta brev eller
annat skriftligt meddelande. Någon ovillkorlig rätt att, utan att brevet öppnas eller
granskas, motta brev, därför att det kommer från viss myndighet, finns ej. Dock har
kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse nr 81/1967 intagit den ståndpunkten att

178

granskning bör kunna underlåtas av brev från person av vilken den intagne tillåts
mottaga besök utan att besöket sker under bevakning.

Det må i detta sammanhang erinras om att departementschefen i förarbetena
till behandlingslagen (se prop. 1964: 76 s. 35) beträffande frågan, om granskning
skall ske av brev från myndighet till intagen, uttalat följande: »Vad beträffar beredningens
förslag att intagen skall kunna utan föregående granskning jämväl mottaga
brev från den centrala fångvårdsmyndigheten må anmärkas, att förslag av
samma innebörd framlades under förarbetena till 1958 års lag om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. men då avböjdes med hänsyn till svårigheterna att
avgöra om brevet verkligen härrör från myndigheten i fråga (se prop. 1958: 68 s.
69). Detsamma måste anses gälla i förevarande fall.»

Om anstaltsledningen finner att brev från JO eller JK till intagen bör öppnas,
utgår dock styrelsen "med hänsyn till innehållet i förutnämnda rundskrivelse från
att — sedan det konstaterats, att detsamma härrör från någon av nämnda myndigheter
— någon granskning av brevet icke sker.

I skrifter, inkomna hit den 8 januari och 10 februari 1969, anförde O., intagen
å rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö, och D., intagen å
rättspsykiatriska kliniken på Långholmen, klagomål för att till dem ställda försändelser
från advokater öppnats. O. påstod även, att ett brev till honom kommit bort
under censurbehandlingen, så att han endast erhöll ett tomt kuvert. 0:s klagomål
föranledde remiss, som besvarades av Grönberg.

JO Bexelius uttalade vid ärendenas avgörande:

Enligt stadgandet i 8 § första stycket lagen om behandling av häktade och
anhållna m. fl. — sådant stadgandet lyder enligt lag den 15 mars 1968 — må
häktad ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök,
med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller
medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras;
dock äger han utan sådan prövning avsända skrift till justitiekanslern, justitieombudsman,
länsstyrelsen och offentlig försvarare samt, om han förvaras i fångvårdsanstalt,
till kriminalvårdsstyrelsen.

Utan den häktades samtycke får brev icke öppnas eller läsas utan endast
stoppas. Enligt 12 § tillämpningskungörelsen till lagen skall intagen, om ej särskilda
skäl är däremot, underrättas då till honom adresserad eller av honom avsänd
försändelse kvarhålles. Medgiver intagen, som erhållit dylik underrättelse, att
brevet må läsas eller försändelsen öppnas, och finnes därvid innehållet ej föranleda
betänkligheter ur de synpunkter som skall beaktas vid tillståndsprövningen,
får tillstånd att avsända eller mottaga brevet eller försändelsen ej vägras.

De angivna bestämmelserna är i och för sig tillämpliga på varje särskild försändelse,
och häktad som så önskar äger alltså påfordra att frågan om öppnande
av varje särskild försändelse ställes till honom. Det är emellertid uppenbart, att ett
dylikt förfarande åtminstone vid häkten med större antal omhändertagna måste
medföra icke obetydliga dröjsmål vid befordringen av brev och försändelser. Om
häktad person för att erhålla snabbare postgång undertecknar ett generellt medgivande
— vilket även medför arbetsbesparingar för anstalten — synes detta icke

179

kunna föranleda några betänkligheter, förutsatt att medgivandet lämnats frivilligt
och med insikt om att prövning i varje särskilt fall kan förbehållas. På den nu
använda medgivandeblanketten anges bl. a.: »Bestämmelserna har avseende å varje
särskilt brev. För att möjliggöra en snabbare brevbefordran kan dock den som så
önskar lämna medgivande enligt nedan. Medgivandet kan när som helst återkallas.»
Vidare redogöres för rätten att sända brev ogranskade till vissa myndigheter. Vad
sålunda angivits synes mig fylla det erforderliga informationskravet.

Egentlig granskning av innehållet i meddelanden från offentlig försvarare anser
jag i likhet med kriminalvårdsstyrelsen icke böra förekomma. Däremot kan någon
invändning ej resas mot att det kontrolleras, att ankommande brev verkligen härrör
från försvararen. Jag har följaktligen ej heller i denna del något att invända
mot den ståndpunkt, som kommit till uttryck i kriminalvårdsstyrelsens utlåtande.

Vad sålunda angivits om brev från offentlig försvarare kan — såsom kriminalvårdsstyrelsen
också uttalat — tillämpas även beträffande brev från JO, JK och
kriminalvårdsstyrelsen. Någon motsvarighet till det behov av förtroliga meddelanden
som föreligger när det gäller försvarare föreligger dock ej i dessa fall.

För intagen på fångvårdsanstalt är 34 § behandlingslagen tillämplig, och brevgranskning
är icke avhängig av något samtycke från den intagnes sida. Såsom kriminalvårdsstyrelsen
anfört bör dock granskning kunna underlåtas i vissa fall, t. ex.
av brev som konstateras härröra från JK eller JO.

Av yttrandena över 0:s klagomål framgår, att hans påstående att ett brev kommit
bort föranlett omedelbara undersökningar men att brevet ej kunnat återfinnas.
Om brevet förlagts av en kriminalvårdstjänsteman — vilket dock ej är styrkt —
är detta givetvis beklagligt men kan icke föranleda något ingripande från min sida.

C., som var intagen som häktad å rättspsykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalien
Härianda, klagade över att han vägrats avsända ett brev till sin svägerska,
och över att ett brev till C. från i fångvårdsanstalt intagne U. kvarhållits och lagts
till C:s tillhörigheter i anstaltens förvar.

Efter remiss inkom styresmannen för anstalten, kriminalvårdsinspektören Folke
Bäckman, med yttranden varvid fogades bl. a. yttrande från kuratorn Birgitta
Göransson. Efter förnyad remiss inkom Bäckman med nytt yttrande jämte yttrande
från fångvårdsinspektören Bertil Hellström.

Brevet till svägerskan hade följande innehåll:

Jag tackar för Ert vänliga besök i söndags. Ni ha haft så mycket besvär för mig,
att jag skäms.

Jag är mycket ledsen över att meddela, att jag blivit mycket förändrad de senaste
dagarna, jag har gripits av någon slags livströtthet, som jag är djupt oroad
över. Jag har skrivit till B. också om detta, så att jag får se om någon förklaring
eller diskussion om detta kan ge lösningen.

Kanske är jag inte riktigt fysiskt frisk. Utan att föreställa mig det minsta vad
det kan vara, jag har inga hypokondriska känslor, men jag har börjat gråta ofta,
särskilt efter kl. 19.30 då det stängs i rummet här.

180

Jag har blivit trött och fått en egendomlig känsla av att livet har mist sitt värde
för mig.

Så har jag aldrig känt förut. Jag har aldrig tidigare, trots allt som hänt, ens
tänkt sådana tankar, jag med alla mina intressen och hobbies.

Jag skulle vilja gå rakt ut genom fängelsets port, (en föreställningstanke), rakt
ut till Kvibergskyrkogården och lägga mig ner bredvid min moders grav. För
att sedan gärna somna in för alltid. Hur kan jag ha fått sådana plötsliga griller.
Kanske är det så, att jag ständigt blir trakasserad av en intern på avdelningen,
som är s. k. »homofilhatare», som »hatar» sådana som »slår flickor», av vilken
anledning han utsett mig som offer för cigarrettiggning, hotelser till livet etc. är
svårt att förstå.

Igår var han i farten värre och idag har han också trängt in i cellen, där jag
dock försökt tala honom tillrätta.

Jag har vänt mig till JO och skall också vända mig till Medicinalväsendets ansvarsnämnd,
därest han inte avflyttar från avdelningen.

Igår flyttades från avdelningen en--— (censur av Härlandafängelsets

system av sanningsförtigande i enlighet med de trakasserier av mig som börjat
vid ankomsten hit), som inte hade det minsta med en här upptäckt grävning i en
vägg att göra.

Dessutom flyttades en annan gosse, därför att han hade sin säng över grävningshålet! Hela

avdelningen har känt till dessa grävningar. Då borde hela avdelningens
interner ha flyttats.

Den ende som uppenbarligen inte alls borde vistas på avdelningen, går alltjämt
kvar.

Om jag inte får vara ifred för ifrågavarande intern, kommer jag att göra polisanmälan.

Varför sätts inte en sådan ung pojke i arbete?

Ingen får göra som han.

Jag är så trött på alltihop.

Hälsningar

I fråga om brevet till svägerskan anförde Birgitta Göransson följande: Innehållet
i brevet bedömdes som olämpligt dels på grund av att det innehöll uppgifter om
förhållanden på avdelningen och på denna intagna personer, dels på grund av att
de förhållanden, som C. beskrev, ej var med sanningen överensstämmande. Av
erfarenhet har det visat sig olämpligt, att till anhöriga med ringa kunskap om
förhållanden på en fångvårdsanstalt vidarebefordra uppgifter, som kan vilseleda
och i onödan uppröra desamma. I fråga om brev med innehåll om andra intagna
har det visat sig nödvändigt, om granskning över huvud taget skall kunna utföras
och brevgranskaren ej skall ställas inför omöjliga avgöranden, att tillämpa en snäv
regel och helt förbjuda upplysningar om andra intagna i brev till privatpersoner.
Efter granskningen återlämnades brevet till C. med motiveringen att andra
intagna ej får beröras i brev och med uppmuntran att skriva om detsamma.

Beträffande brevet från U. kan här anmärkas, att beslutet om kvarhållande fattades
av Hellström såsom t. f. styresman och att Hellström därvid åberopade 76 §
kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968, vari stadgas att intagen bör tillåtas att

181

mottaga brev från eller avsända brev till annan intagen endast om särskilda skäl
talade därför.

I anledning av den första remissen anförde Birgitta Göransson bl. a. följande
angående brevet från U.: I praxis tillätes brevväxling mellan intagna å olika anstalter
endast om de intagna är släkt eller om man ur behandlingssynpunkt finner
det lämpligt. Styresmannen kände till att U. var dömd för liknande brott som
dem C. var häktad för och ansåg ej att det förelåg skäl till brevväxling. Birgitta
Göransson ombads att skriftligen meddela C. innehållet i 76 § kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/68. Dessutom redogjordes muntligen för de särskilda skäl,
som talade för brevväxling mellan intagna.

I sitt yttrande anförde Hellström följande:

Såvitt avser brevväxling mellan häktad och i fångvårdsanstalt intagen saknas
bestämmelser i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. och i tilllämpningskungörelsen
till denna lag. Detta har ställt till många problem för berörd
personal på anstalter och allmänna häkten, då dylik brevväxling förekommit. Det
är inte alltid som brevens innehåll föranleder kvarhållande på grund av äventyrande
av ordning eller säkerhet, och ej heller behöver de medföra fara för att bevis
undanröjes etc. Anledning att höra åklagare eller förhörsledare finns sålunda
inte alltid. Däremot kan vår tidigare erfarenhet av avsändare respektive adressat,
exempelvis kännedom om den enes negativa inverkan på den andre, eller föräldrars
vädjanden om vår medverkan att förhindra kontakt mellan två människor osv.
föranleda skäl nog att stoppa korrespondens. Jämför 4 § i tillämpningskungörelsen.
Det har på rättspsykiatriska kliniken här liksom på anstalten i övrigt och även på
närliggande fångvårdsanstalter och häkten utvecklats en praxis, att ej gärna låta
dylik brevväxling förekomma, om ej denna kan anses skälig ungefär i överensstämmelse
med vad 76 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 stadgar. I det
aktuella fallet var avsändaren en på fångvårdsanstalt intagen, dömd för sådana
brott C. är misstänkt för (bordellverksamhet). Avsändaren erbjöd C. vissa tjänster
med stoff till en bok i ämnet och i polisens arbetssätt. I och för sig finns ej skäl
att stoppa ett sådant brev, men det måste på skäliga grunder antagas, att en fortsatt
skriftväxling dem emellan skulle komma att ställa till många spörsmål för
berörda tjänstemän här och för åklagare och förhörsledare. Det är en grannlaga
uppgift att bestämma rågången för »äventyrandet av störande av ordning» och
där lagen inte täcker upp måste man förlita sig på erfarenheten i de enskilda
ärendena.

Hellström medgav vidare att meddelandet om brevets kvarhållande, vilket
lämnades till C. av Birgitta Göransson, var felaktigt formulerat. Hellström ansåg
att han i stället för att åberopa 76 § i cirkuläret kunde ha hänvisat till gällande
praxis och till beslut efter eget bedömande.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.

Lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. avser i första hand
häktade och anhållna, dvs. personer som i princip skall behandlas under beaktande
att de kan vara oskyldiga till det brott, som misstanken avser, medan lagen om
behandling i fångvårdsanstalt hänför sig till personer, som berövats sin frihet på
grund av straffdom. Denna grundläggande skillnad medför naturligen att de regler,

182

som i skilda hänseenden inskränker de intagnas frihet, har en olikartad utformning
för dessa båda kategorier. I fråga om rätten att avsända och mottaga brev
gäller visserligen för såväl häktade och likställda som för dem, som undergår
straff, att rätten därtill är beroende av särskilt tillstånd och förutsätter i princip
granskning av brevets innehåll. Vid prövningen av om tillstånd bör meddelas är
emellertid skilda synpunkter att beakta. Enligt 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt
skall prövningen avse frågan huruvida brevet är anstötligt eller med
hänsyn till behandlingens syfte eller annan särskild anledning olämpligt. Sådana
allmänna behandlings- eller lämplighetssynpunkter saknar emellertid betydelse i
fråga om den, som anhållits eller häktats för ett brott, som han måhända är oskyldig
till. Vid prövningen av en häktads rätt att avsända eller mottaga brev skall
endast beaktas vad som kan tillåtas ur synpunkten av ordning och säkerhet eller
av utredningsskäl. Jag vill här erinra om 2 § andra stycket lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. vari stadgas, att en häktad ej får underkastas
annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen
samt ordning och säkerhet. Härav följer att någon extensiv tolkning av de föreskrifter,
som inskränker en häktads frihet i olika hänseenden, inte bör förekomma.

I remissvaret har Birgitta Göransson angivit, att C:s brev till svägerskan kvarhölls
därför att det innehöll uppgifter om andra intagna och om förhållanden på
avdelningen, vilka uppgifter i sistnämnda hänseende dessutom var osanna. Avsändandet
av brev från häktad eller anhållen får emellertid inte vägras av annat än
av utredningsskäl eller av att ordning och säkerhet kan komma att äventyras. Brevet
till svägerskan innehöll inte något som kunde medföra fara för att bevis undanröjdes
eller utredning om brott försvårades. Jag kan inte heller finna att brevet
innehöll något som kunde äventyra ordning och säkerhet på anstalten. Det är
härvid att märka att brevet var så avfattat att annan intagens rätt till anonymitet
inte utsattes för fara.

Avsändandet av brevet till svägerskan kunde följaktligen lagligen inte förvägras.

I anledning av vad från anstaltens sida anförts vill jag i detta sammanhang
framhålla att tillämpningsproblem givetvis kan uppkomma vid bedömningen av
om ett brev bör kvarhållas ur synpunkten av ordning och säkerhet. Som jag
tidigare framhållit torde emellertid någon extensiv tolkning ej få ske. Endast
sådana inskränkningar i rätten att avsända eller mottaga brev, som ur angivna
synpunkt framstår som klart motiverade, bör sålunda förekomma. I detta sammanhang
bör vidare uppmärksammas, att häktads rätt till brevväxling uttömmande
reglerats i 8 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt
i 11 och 12 §§ tillämpningskungörelsen till lagen. Föreskriften i 4 § kungörelsen
om förbindelse mellan intagna torde icke kunna åberopas för att ytterligare inskränka
de rättigheter med avseende å brevväxling som tillkommer häktad.

I fråga om brevet från U. har Hellström anfört, att brevet innehöll erbjudande om
material till en bok samt att det i och för sig inte fanns skäl att stoppa ett brev med
sådant innehåll. Hellström har vidare hänvisat till att på rättspsykiatriska avdelningen
och anstalten i övrigt samt på närliggande anstalter och häkten rådde den

183

praxis, att brevväxling mellan häktad och en i fångvårdsanstalt eljest intagen person
icke gärna tilläts om den inte kunde anses skälig ungefär i överensstämmelse med
vad som stadgades i 76 § kriminalvårdsstyrelsens ovannämnda cirkulär. Hellström
har slutligen anfört att en fortsatt brevväxling mellan U. och C. skulle komma
att medföra många problem för berörda tjänstemän samt för åklagare och förhörsledare.

Till vad Hellström anfört är följande att anmärka: 76 § kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 är, såsom framgår av 160 § i cirkuläret, icke tillämplig å den
som vistas i anstalt såsom häktad. Det i 76 § meddelade principiella förbudet mot
brevväxling mellan olika intagna strider ju mot bestämmelserna i lagen om behandlingen
av häktade. En analogivis tillämpning får självfallet inte förekomma.
Givetvis får brevväxling mellan en häktad och andra intagna inte heller förbjudas
på den grund att berörda befattningshavare eljest skulle komma att ställas inför
problem i framtiden.

I fråga om brevet från U. har Hellström i sak medgivit, att brevets innehåll icke
var sådant, att det bort stoppas.

Jag finner sålunda att besluten om kvarhållande i båda fallen varit felaktiga.
Brevet från U. bör till följd härav omedelbart utlämnas till C.

I ärendet har upplysts, att besluten följt den praxis som utbildat sig vid anstalten.
Jag har för min del inte kunnat undgå intrycket av att felen ytterst haft
sin grund i en missuppfattning av vilka lagbestämmelser, som varit tillämpliga i
fråga om C:s rätt till brevväxling. Oavsett hur därmed förhåller sig, är vad i saken
förekommit likväl icke av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande tjänstemän
till last såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid mina nu gjorda uttalanden. Jag
förutsätter dock att åtgärder snarast vidtages för att bringa tillämpningen av bestämmelserna
om brevcensur i överensstämmelse med vad lagen stadgar. Jag ämnar
också tillställa kriminalvårdsdirektören för västra räjongen en avskrift av detta
beslut.

T. anförde i klagomål följande: T., som då var intagen på fångvårdsanstalten
Norrtälje, hade gjort ett reportage — vilket bifogades — som omfattade intervju
med en annan intagen, X., angående dennes syn på sina egna förhållanden i anstalter
och på fängelsestraffet som korrektionsmedel. I reportaget angavs X. med rätt
förnamn och sitt tidigare efternamn. Reportaget var genomläst och godkänt av X.
T. översände det den 20 mars 1969 till anstaltsdirektören G. Arvidsson för censur
och meddelade samtidigt, att X. själv skulle ta med reportaget under permission
nästa dag och överlämna det till viss dagstidning. Den 21 mars 1969 meddelade Arvidsson
följande beslut.

Bil. manuskript återgår under hänvisning till vårt samtal föregående dag. Då
intervjun avser en viss namngiven person, intagen på fångvårdsanstalt, anser jag
med hänsyn till bestämmelserna i sekretesslagen mig icke kunna medgiva att
manuskriptet ivägsändes för publicering. Om Ni är missnöjd med mitt beslut, kan Ni
överklaga detsamma hos kriminalvårdsstyrelsen, Stockholm.

184

T. anförde vidare: Då X. vid permissionen tog med en kopia av reportaget,
beslagtogs den av anstaltsledningen under hänvisning till Arvidssons beslut. Vid
ett samtal den 26 mars 1969 rådde Arvidsson T. att anmäla förfarandet till kriminalvårdsstyrelsen.
T. väntade sig dock där enbart negativt besked. T. hade dittills
fått ett brev och två reportagekulturartiklar stoppade av Arvidsson med motiveringen
att 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt tillämpats.

Efter remisser inkom Arvidsson och kriminalvårdsstyrelsen med yttranden.

Arvidsson anförde bl. a.

T. har tidigare varit anställd som journalist---. Under intagningstiden har

han skrivit åtskilliga artiklar och fått dem publicerade i olika tidningar. Vid ett
par tillfällen har jag haft anledning att stoppa några skrivelser, som T. inlämnat
för censurering, och orsaken härtill har varit att desamma innehållit direkta felaktigheter
eller obestyrkta påståenden. Jag har vid dessa tillfällen uttryckligen
framhållit att T. tilläts avsända skrivelserna därest han uteslöt nämnda felaktiga
påståenden. I det aktuella fallet, som föranlett T:s klagoskrift, inlämnade han den
20 mars 1969 till undertecknad en skrift för censur. Skrivelsen, som T. själv betecknade
som ett reportage och avsedd för publicering, handlade om en annan å härvarande
fångvårdsanstalt intagen person,---och är delvis formad som en

»intervju» med denne intern. Vid genomläsning av den sålunda till mig överlämnade
skriften blev jag genast betänksam. Skulle inte en publicering av denna
skrift strida mot gällande sekretessföreskrifter? Å fångvårdsanstalt intagna bör ju
under straff avtjänandet vara »skyddade för insyn från obehörigas blickar» och
ett offentliggörande av en skrift med detta innehåll kunde enligt min mening betecknas
som ett kringgående av den intagnes anonymitetsskydd. Visserligen hade
enligt T. vederbörande intagne själv givit sitt tillstånd till publiceringen men det
kunde ju ifrågasättas om denne intagne i det aktuella läget förstod vilka konsekvenser,
som ett offentliggörande av skriften skulle kunna få för hans del. Och
hur skulle hans anhöriga reagera då hans namn återigen blev aktuellt i ett pressalster
och hans livsöde återigen drogs fram inför offentligheten? Mig veterligt är
det heller icke tillåtet för journalister och andra skribenter att få tillträde till
fångvårdsanstaiter för att där genom intervjuer med intagna om deras livsöden
samla stoff för publicering. Om så är fallet borde ju inte heller en journalist, som
själv är intagen på fångvårdsanstalt, få begagna sig av det in side-material beträffande
sina medintagna, som han under straff avtjänandet kommer i besittning av,
för att använda för författandet av skrifter, avsedda för publicering i tidningar och
andra offentliga tryckalster. Detta var alltså bakgrunden för mitt övervägande
s. a. s. beträffande principfrågan i detta ärende. Att jag dessutom ansåg mig
kunna konstatera att T:s skrivelse innehöll direkta felaktigheter och att jag hade
andra invändningar mot innehållet, anser jag mindre relevant i detta sammanhang.
Felaktiga sakuppgifter etc. hade kunnat korrigeras, därest det från min sida hade
blivit aktuellt att tillåta att skriften skulle få vidaresändas.

För att få ett informellt men sakkunnigt råd i detta enl. min uppfattning svårbedömda
ärende, tog jag telefonkontakt med t. f. byråchefen Clas Amilon i kriminalvårdsstyrelsen.
Sedan denne informerats i ärendet angav han som sin personliga
uppfattning, att, därest jag var tveksam om lämpligheten av att låta T:s skrift vidaresändas
för publicering, jag borde »stoppa» skriften. Då jag underrättade T. om
detta mitt eventuella beslut, borde jag ge honom besvärshänvisning: att om han så
önskade överklaga mitt beslut hos kriminalvårdsstyrelsen. Det var också i enlighet
med detta jag behandlade detta ärende. Härvid meddelade jag T. mitt beslut både

185

skriftligen och muntligt. Vid mitt samtal med T. utvecklade jag mina synpunkter
i frågan och jag underströk uttryckligen, att han, om han var missnöjd med min
handläggning av ärendet, borde överklaga beslutet hos kriminalvårdsstyrelsen.

Efter en redogörelse för ärendet anförde kriminalvårdsstyrelsen följande.

Bestämmelser om intagens rätt att avsända brev finns i 34 § behandlingslagen.
Enligt denna paragraf får intagen inte utan tillstånd avsända brev eller annat
skriftligt meddelande. I paragrafen stadgas vidare bl. a. att intagen inte får förvägras
att till svensk myndighet avsända skrift, som ej är anstötlig till sin avfattning, eller
att eljest avsända brev, som inte är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning olämpligt.

När det gäller att avgöra om en intagen skall få avsända ett brev till en person
utanför anstalten iakttas inom kriminalvården strikt den regeln att brevet anses
olämpligt och att det därför inte få avsändas enligt 34 § behandlingslagen, om det
innehåller upplysningar om namngivna medintagna. Dessas anonymitet anses böra
till varje pris skyddas av hänsyn såväl till dem själva som till deras anhöriga, vilket
naturligtvis är särskilt angeläget, om brevet kan antagas få stor spridning genom
publicering i pressen eller dylikt. Avsteg härifrån görs inte utan vidare därför att
de berörda medintagna medger att brevet avsänds. Under alla förhållanden bör
framställningen avslås i fall, då det kan antagas att den som lämnat medgivandet
inte riktigt insett konsekvenserna härav eller då anhöriga till honom kan få
obehag av att brevet avsänds.

Vid prövningen av om ett brev skall få avsändas, granskas brevet ej med utgångspunkt
från huruvida det är avsett att publiceras. (Kungl. Maj:ts prop. nr 76
år 1964, sid. 36.)

Kriminalvårdsstyrelsen intar numera den ståndpunkten att kritik — även osaklig
sådan — av förhållanden inom fångvården som regel inte bör föranleda att en
skrift kvarhålles.

X. ådrog sig i samband med brott---- förhållandevis stor uppmärksamhet

i tidningspressen. Även om han sedan dess antagit nytt släktnamn måste det enligt
styrelsens mening vara olämpligt att han ånyo figurerar i pressen i brottssammanhang
under sitt tidigare namn; även om namnet utelämnas kan han lätt identifieras
genom uppgifterna i artikeln. Att X. — enligt uppgift av T. — lämnat sitt medgivande
till publiceringen kan inte inverka på det förhållande att anstaltsledningen
är ansvarig för att sekretessskyddet för X. fungerar, så länge X. är intagen. Det förhållande
att X. sökt frigöra sig från sitt förflutna genom att byta släktnamn ställer
enligt styrelsens mening uppgiften om frivilligt »medgivande» till publicering i en
egendomlig dager. Styrelsen tillåter sig även erinra om att det inte anses tillhöra
god journalistik att med namn och utförlig brottsbeskrivning i dagspressen blottställa
en redan dömd intagen.

Därest T. med utelämnande av biografin över X. skrivit en artikel innehållande
kritik av fångvården över huvud taget hade anstaltsledningen med största sannolikhet
vidarebefordrat skriften. Detta torde framgå av anstaltsdirektören Arvidssons
till remisshandlingarna fogade beslut den 21.3.1969, där såsom orsak till kvarhållandet
endast anges att intervjun avser en viss, namngiven, på fångvårdsanstalten
intagen person.

Enligt styrelsens mening har Arvidsson genom att kvarhålla T:s artikel förfarit
i enlighet med 34 § behandlingslagen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Arvidsson har i sitt skriftliga beslut den 21 mars 1969 hänvisat till bestämmel -

186

serna i sekretesslagen, men av hans yttrande till JO framgår att han i fallet tillämpat
34 § behandlingslagen. Sekretesslagen är ju inte heller direkt tillämplig annat
än på allmänna handlingar och T:s reportage utgjorde inte sådan handling.

Enligt 34 § behandlingslagen må intagen inte vägras att avsända brev, om detta
icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild
anledning olämpligt. Kriminalvården har genom bestämmelsen möjlighet att övervaka
intagnas korrespondens och att stoppa brev, vars innehåll skulle kunna
sprida oro bland allmänheten eller vara menligt för någon intagen. Den praxis
som utbildat sig inom kriminalvården att som regel vägra avsändande av skrift,
om den innehåller upplysningar om namngivna intagna, har till syfte att skydda
de intagnas anonymitet. En sådan praxis ligger inom ramen för bestämmelserna.
Jag vill tillägga att talrika klagomål härstädes över att intagnas rätt till anonymitet
inte tillräckligt beaktats visar att det är angeläget att man inom kriminalvården
har sin uppmärksamhet riktad på de intagnas intresse av anonymitet.

I förevarande fall har emellertid enligt T:s obestridda uppgift X., som reportaget
handlade om, lämnat sitt medgivande och varit införstådd med att reportaget
skulle offentliggöras. Någon anledning att genom censuringripande skydda X:s
anonymitet synes under sådana förhållanden inte ha förelegat. Det skulle visserligen
kunna ifrågasättas, om X. vid sitt medgivande tillräckligt beaktat konsekvenserna
för honom ur resocialiseringssynpunkt samt för anhöriga. En förfrågan hos X.
skulle ha kunnat ge klarhet härom.

Bestämmelserna i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen om rätten att fritt lämna
meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift har ej ansetts utgöra hinder för
att frågan om intagens rätt att avsända brev regleras i behandlingslagen. Med
hänsyn till syftet med nämnda bestämmelser bör dock föreskrifterna i behandlingslagen
tillämpas restriktivt och intagen bör inte vägras avsända brev till tidningsredaktion,
om det ej föreligger starka skäl däremot.

Mot bakgrunden av vad nu sagts anser jag för min del, att T:s reportage med
hänsyn till X:s medgivande lämpligen kunnat avsändas utan hinder av att X. däri
var namngiven. Det är här dock fråga om en bedömning, som ger utrymme för
olika meningar, och Arvidssons efter åtskilligt övervägande vidtagna åtgärd att
stoppa reportaget kan därför inte läggas honom till last såsom fel eller försummelse.
Klagomålen i denna del kan således ej föranleda någon åtgärd från min
sida.

Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit, att kritik av förhållandena inom fångvården
i regel ej utgör skäl att vägra avsändande av skrift med stöd av 34 § behandlingslagen.
Lagrummet tillämpas alltså inte, såsom T. antytt, för att skydda verksamheten
och de anställda från publicitet. Att anstaltsledningen inte genomgående kan
upprätthålla anonymitetsskyddet för de intagna genom att uppgifter om medintagna
— utan deras tillstånd — kan vidarebefordras på andra vägar, t. ex. om de ingår i
en skrift till JO, är en konsekvens av bestämmelsernas utformning och utgör inte
något skäl mot att såvitt möjligt skydda de intagnas rätt till anonymitet.

187

S., som var intagen på fångvårdsanstalten Lingatan, påtalade att han nekats
taga del av den s. k. statlistan eller portionslistan.

Efter remiss yttrade styresmannen vid anstalten, David Karlsson följande:

S. kom in till undertecknad å expeditionen och bad att få ta del av gällande
utspisningsstat. Jag förklarade då för S. att husmor hade portionsstaten, men att
han kunde skriva till kriminalvårdsstyrelsen och be att få en sådan. S. har även
sedermera skrivit till kriminalvårdsstyrelsen och framfört samma klagomål som till
JO. Jag har uppmanats av styrelsen att låta S. få ta del av staten, vilket han även
fått göra och bevis härom har översänts till kriminalvårdsstyrelsen.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Petrén bl. a.:

Portionsstaten vid anstalten är uppenbarligen allmän handling. Såvitt utredningen
i ärendet utvisar, föreligger det icke någon grund enligt vilken nämnda
handling skall hållas hemlig.

Enligt 2 kap. 1 § och 14 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen äger envar tillgång
till allmänna handlingar. Från denna rätt finns i grundlagen intet undantag beträffande
den som är intagen på fångvårdsanstalt. Jämlikt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
skall allmän handling, som ej skall hållas hemlig, på begäran genast eller så
snart ske kan tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar
taga del av handlingen. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om betydande hinder
för tillhandahållandet möter.

Det hade sålunda ålegat Karlsson att tillse att S. utfått portionsstaten för läsning
eller avskrivning på stället eller att, om Karlsson bedömde betydande hinder för
sådant tillhandahållande föreligga, meddela honom beslut om sin vägran att utlämna
handlingen. Karlssons åtgärd att hänvisa S. att vända sig till kriminalvårdsstyrelsen
var i föreliggande situation icke tillfyllest.

Jag vill i anledning av det inträffade understryka att å fångvårdsanstalt intagen
har samma rätt att utbekomma allmänna handlingar som andra. Det är av vikt att
reglerna om allmänna handlingars offentlighet är kända även bland de inom kriminalvården
anställda och att de även där tillämpas riktigt.

Karlsson har på sitt eget sätt verkat för att S. skulle få del av portionslistan. Då
S. icke synes ha lidit någon egentlig rättsförlust av vad som förevarit, kan jag
under angivna omständigheter låta med de ovan gjorda uttalandena bero.

Vidare kan nämnas att det i ett ärende framkom att en styresman för en fångvårdsanstalt
i strid mot tidigare JO-uttalanden och 80 § vårdcirkuläret inte låtit de
intagna själva kvittera sin värdepost. All post ställd till anstaltens adress kvitterades
i stället av honom själv eller av postbudet efter fullmakt av honom.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Petrén efter att ha kraftigt
kritiserat det felaktiga i detta handlingssätt bl. a. följande: Även om jag sålunda ser
allvarligt på det inträffade har jag ansett mig kunna låta vid det ovan anförda bero.
Därvid förutsätter jag, att från såväl kriminalvårdsstyrelsens som poststyrelsens sida
åtgärder vidtages till säkerställande av att å fångvårdsanstalt intagen får själv eller
genom ombud utkvittera till honom adresserade postala värdeförsändelser.

I en senare från kriminalvårdsstyrelsen ingiven skrivelse förklarade styrelsen
att denna i annan skrivelse samma dag erinrat vederbörande styresman om innehållet
i 80 § vårdcirkuläret.

188

Delgivning med intagen

I ett fall klagade K. som var intagen i fångvårdsanstalt bl. a. över att han fått
del av en dom först dagen efter det att domen meddelats. Vid ärendets avgörande
konstaterade JO Bexelius att utredningen i ärendet inte gav vid handen att någon
kriminalvårdstjänsteman gjort sig skyldig till fel eller försummelse i samband med
att domen delgivits K. JO anförde vidare:

Jag vill i detta sammanhang dock påpeka att intagen som inte varit närvarande
vid doms avkunnande eller då dom meddelas genom s. k. kanslidom och som
önskar få del av domslutet omedelbart efter det att domen meddelats ej bör
betagas möjlighet därtill. I görligaste mån synes detta lämpligen kunna ske genom
att tillfälle beredes den intagne att telefonkontakta domstolens kansli för att efterhöra
domslutet.

Genom beslut den 3 januari 1969 avgjorde JO Bexelius ett ärende angående
klagomål från C. mot styresmannen för fångvårdsanstalten Norrköping. En för C.
avsedd utskrift av beslutet översändes till styresmannen för anstalten med anmodan
att överlämna utskriften till C.

I en den 19 augusti 1969 till ombudsmannaexpeditionen inkommen skrift anhöll
C., som då var intagen å fångvårdsanstalten Hall, om besked i anledning av hans
tidigare klagomål.

Efter remiss inkom styresmannen för Norrköpingsanstalten Karl Adolf Jonsson
med yttrande. Vid yttrandet fogades en kopia av den för C. avsedda utskriften
av JO:s beslut. Av dessa handlingar framgick, att C. delgavs beslutet genom att
en tjänsteman vid anstalten till honom överlämnade en fotokopia av utskriften.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande:

Enligt 34 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt må intagen icke
förvägras att mottaga brev, som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning olämpligt. Av denna bestämmelse följer
att anstaltsledningen förfor felaktigt genom att behålla den för C. avsedda utskriften
av beslutet och i stället tillställa honom en fotokopia därav. Det förtjänar
att framhållas, att ett sådant förfaringssätt vid överlämnande av skrivelser från
myndigheter eller andra lätt kan uppfattas som trakasseri. Jag har emellertid anledning
att förmoda att felet i detta fall berodde på ett misstag angående utskriftens
rätta adressat. På grund härav och då C. i alla händelser fått del av mitt beslut,
finner jag ej påkallat att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

C. skall tillställas en avskrift av beslutet den 3 januari 1969.

L. som var intagen i fångvårdsanstalten Långholmen anförde klagomål över att
han vid förhör den 20 januari 1969 i anledning av misstanke om permissionsmissbruk
av förhörsledaren G. Augustin inte givits tillfälle att på ett tillfredsställande
sätt redogöra för händelserna under permissionen. L. uppgav vidare: Under förhöret
begärde han företräde hos styresmannen, vilket han dock ej beviljades. Den
28 januari underrättades L. om att beslut förelåg beträffande ifrågavarande undersökning
utan att han dessförinnan fått taga del av utredningen eller fått företräde

189

hos styresmannen. L. översände omgående till styresmannen en begäran att få ta
del av utredningen för att anföra besvär över beslutet men hade ännu ej erhållit
något svar.

Efter remiss inkom anstaltsdirektören S. Lundin med yttrande, vartill fogats
bl. a. yttranden av Augustin, protokoll fört vid förhör med L. å kronohäktet,
Långholmen, den 18 januari 1969 och ett den 20 januari 1969 dagtecknat brev från
socialläkaren, doktor Nils Bejerot, till inspektören vid Långholmen.

I protokollet över förhöret med L. hade upptagits följande.

L- uppgav att han fått löfte av anst.dir. Sven Lundin om förlängd permission
till kl. 8.00 den 18/1 1969. På fråga om det läkarintyg betr. hustruns tillstånd som
i så fall skulle medhas av L., genmälde denne att dr Bejerot skulle skicka det. På
särskild fråga hur det stod till med L. då han ringde till anstalten i och för permissionsförlängning
förnekade han berusning. Då han upplyses om att han talat
osammanhängande säger han att han i så fall varit upprörd och talat fel i affekt.

Förhöret avbröts här för kontroll ang. läkarbesöket. Kontrollen gav vid handen
att L. ringt till dr Bejerots mottagning och talat med sekreteraren där som förgäves
sökt få tag i dr Bejerot. Vid fortsatt förhör medgav L. på direkt fråga att vare sig
han eller hustrun talat med dr Bejerot den 17/1.

Förhöret avbröts här igen sedan missbruket blivit klarlagt.

Augustin anförde i sina yttranden: L:s påstående att han icke på ett tillfredsställande
sätt fått redogöra för sina förehavanden under permissionen är felaktigt.
L., som redan tidigare var känd för sin benägenhet att försöka komma undan för
honom besvärliga situationer, framförde under förhöret många undanflykter och
bortförklaringar, vilket Augustin sökte hindra honom från. Redan före förhöret
hade framkommit flera omständigheter som visade att L. missbrukat sin permission.
Augustin kunde ej tolerera L:s ideliga försök att tala om icke relevanta saker, och
Augustin tvingades till slut att med eftertryck be L. lämna rummet.

Bejerot uppgav i sitt brev bl. a.: L:s hustru ringde till Bejerot den 20 januari
1969 och uppgav att hon fått »ett psykiskt sammanbrott» då L. skulle återvända
redan på eftermiddagen den dag han erhöll permisison. Han hade sökt komma i
kontakt med ansvariga tjänstemän vid anstalten utan att kunna finna någon som
formellt hade rätt att medge förlängd permission. Enligt Bejerots mening bör det
ej bedömas som ett missbruk av förtroende att L. i den uppkomna situationen lät
sig övertalas att stanna i hemmet till påföljande morgon.

Lundin anförde i sitt yttrande:

L. hade fått permission den 17 jan. (dagant. 21 jan 1969) för att närvara vid en
utmätningsförrättning i hemmet. Tiden bestämdes av mig från kl. 08.00—15.00.
Mot slutet av permissionstiden ringde mig L. och gjorde framställning om förlängd
permission, eftersom »hustrun fått ett sammanbrott» vill jag minnas, att L.
sade. Han fick ett fullt entydigt besked: Därest läkare genom kontakt med anstaltsledningen
styrkte hustruns sjukdom, beviljade jag honom permission till påföljande
dags förmiddag; i annat fall skulle han vara tillbaka kl. 20.00 den 17.
Vid mitt samtal med L. framkom inget speciellt f. ö. Förlängningen till kl. 20.00
beviljades för att läkarkontakten skulle kunna komma till stånd. Hade situationen
verkligen varit allvarlig, skulle jourhavande eller privatpraktiker kunnat anlitas. I

190

stället ankom den 22 jan. en skrivelse från dr Bejerot, dagantecknad den 20 jan.,
sedan fru L. sistnämnda dag ringt läkaren. Jag kan icke aceptera läkarens slutsats.
De flesta intagna kan komma med samma eller liknande skäl.

Sedan L. erhållit del av protokollet över förhöret med honom samt yttrandet av
Augustin, inkom han med en kompletterande skrift, vari han anförde i huvudsak
följande: Han fann det synnerligen anmärkningsvärt att hans redogörelse beträffande
svårigheterna att komma i kontakt med Bejerot eller annan läkare ej medtagits
i protokollet, ej heller hans begäran om samtal med styresmannen. Inte heller
har i protokollet antecknats att förhöret avslutades utan endast att det bröts. Enligt
gällande bestämmelser skall den förhörde få ta del av protokollet, vilket skall
antecknas avslutningsvis i protokollet. Augustins vägran att låta honom taga del av
protokollet hade allvarligt äventyrat hans rättssäkerhet.

Med anledning av sistnämnda skrift från L. inkom Augustin med kompletterande
yttrande av bl. a. följande innehåll: L:s hörande hade endast haft ett syfte,
nämligen att i protokollsform slå fast att han icke kunde förete läkarintyg daterat
den 17 januari 1969, vilket var en förutsättning för den förlängda permissionen.
Emedan en disciplinär bestraffning icke var avsedd behövdes icke andra protokollförda
uppgifter än de som medtagits, och L:s personliga förhållanden, som denne
ständigt återkom till, hade ej någon betydelse. Att L. ej omedelbart fick del av
protokollsanteckningarna, vilket i regel brukar ske muntligen i omedelbar anslutning
till förhöret, berodde på L. själv, eftersom hans uppträdande var sådant att
Augustin tvingades be honom att lämna rummet.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Enligt 72 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt skall innan beslut meddelas
i disciplinärende förhör hållas med den intagne. Över vad som förekommit vid
förhör och annan undersökning skall föras protokoll. I kriminalvårdstyrelsens cirkulär
nr 2/1968 om vård i anstalt ges närmare bestämmelser angående handläggningen
av disciplinärenden. I 120 § i nämnda cirkulär stadgas sålunda bl. a. att
under utredning i disciplinärende omständigheterna vid förseelsen skall klarläggas
så tillförlitligt och allsidigt som möjligt. I 121 § ges bestämmelser om protokoll -ring av förhör. Därvid anges bl. a., att innan förhör avslutas, utsaga skall uppläsas
eller tillfälle på annat sätt lämnas den hörde att granska uppteckningen. Den hörde
skall tillfrågas om han har något att erinra mot innehållet. Av protokollet skall
framgå att den hörde fått del av uppteckningen och godkänt denna. Erinran, som
inte föranleder ändring, skall antecknas.

Även om vad som förekom i samband med permissionen inte ledde till någon
bestraffning för L. enligt bestämmelserna i 68 och 69 §§ behandlingslagen, är det
uppenbart att L:s hörande rörande anledningen till att han inte återkom förrän
den 18 januari kl. 8.00 är att betrakta såsom ett förhör i ett disciplinärende. Nyssnämnda
bestämmelser i cirkuläret var följaktligen tillämpliga å förhöret.

Enligt cirkuläret skall under utredningen omständigheterna vid förseelsen klar -

191

läggas så tillförlitligt och allsidigt som möjligt. Det är inte förenligt med denna
föreskrift att avbryta den hörde och hindra honom att framföra sin förklaring till
det inträffade, även om förklaringen uppenbarligen inte är godtagbar. Jag finner
sålunda det av Augustin angivna förhållandet att L. vid förhöret kom »med många
undanflykter och bortförklaringar då det redan var konstaterat att han missbrukat
permissionen» inte utgjort skäl för Augustin att »sätta slut för L:s agerande» och
»med eftertryck be honom lämna rummet».

Protokollet innehåller inte någon förklaring till L:s beteende. Cirkulärets föreskrift
om att omständigheterna vid en förseelse skall klarläggas så tillförlitligt och
allsidigt som möjligt har följaktligen ej iakttagits av Augustin.

Augustin har inte heller iakttagit föreskriften om att — innan förhör avslutas
— utsaga skall uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas den hörde att granska
uppteckningen. Om Augustins uppgift att L:s uppträdande vid tillfället var sådant
att föreskriften inte kunde iakttagas, borde tillfälle senare ha beretts L. att ta del
av protokollet och ange om han hade några erinringar.

Augustin har till förklaring av nu berörda brister i handläggningen uppgivit att
disciplinär bestraffning inte var avsedd och att andra protokollförda uppgifter inte
behövdes. Det var dock, enligt vad jag under hand inhämtat, inte Augustin som
hade att avgöra om förseelsen skulle medföra påföljd. Det är vidare upplyst att L.
i anledning av det inträffade entledigades från sin syssla såsom skrivare. Den förseelse
som L. otvivelaktigt gjort sig skyldig till kunde få betydelse även i andra
sammanhang, t. ex. vid prövning av fråga om villkorlig frigivning. Det var därför
av vikt att L:s förklaring till förseelsen inhämtades. Jag finner således att Augustin
i nu berörda hänseenden åsidosatt vad som ålegat honom. Vad sålunda ligger
honom till last är emellertid i betraktande av omständigheterna inte att hänföra
till straffbart tjänstefel. Jag låter därför i dessa delar bero vid vad i saken förevarit.
Jag vill dock i anledning av vad som framkommit i ärendet understryka vikten av
att vad som föreskrivits rörande handläggningen av disciplinärenden noga iakttages.

Användande av intagen för privat arbete m. m.

I klagomål från L., som var intagen å fångvårdsanstalten Luleå, anförde denne
bl. a. följande: Troligen under maj 1969 beordrade övertillsyningsmannen vid
anstalten, Thorsten Samsson, en intagen S. att hjälpa Samsson privat med att
uppföra en hundgård invid Samssons tjänstebostad på anstaltsområdet. När S.
nekade att hjälpa till hotade Samsson med repressalier.

Efter remiss inkom kriminalvårdsdirektören för norra räjongen Åke Danielson
med utredning och yttrande.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande bl. a.:

Som framgår av Danielsons yttrande var det klart stridande mot gällande instruktion
att Samsson använde S. som medhjälpare vid ett arbete av privat karaktär.
Jag har tidigare i ett liknande fall (se JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 217)
framhållit, att det — främst för bibehållande av allmänhetens förtroende för kri -

192

minalvårdspersonalen — från det allmännas synpunkt är av största vikt, att förbudet
mot att använda intagen för arbete åt tjänsteman strikt iakttages. Med hänsyn
till att S:s medverkan skedde frivilligt och, av allt att döma, var av mycket ringa
omfattning, finner jag dock inte skäl till ingripande mot Samsson i påtalat hänseende.
Jag låter bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

I klagomål från i fångvårdsanstalt intagne F., uppgav denne att förrådsmannen
B. hade av en internerad vid namn A. för en limpa cigarretter inköpt en transistorradio
och en verktygslåda. Efter remiss inkom t. f. kriminalvårdsinspektören Paul
Samuelsson med utredning, verkställd av t. f. fångvårdsinspektören L. C., jämte
eget yttrande. A., som överförts till annan fångvårdsanstalt, hördes där i saken.

B. och A. förnekade båda att något köpavtal träffats mellan dem. Däremot vitsordade
de, att A. vid ankomst till anstalten efter en rymning medförde bland
annat en trasig transistorradio och en verktygslåda, vilka han vid inskrivningen
förklarade sig ej önska behålla. Ett par veckor senare tog B. hem materielen till
sin bostad. I samband med utredningen efter min remiss återställde han den till
anstalten. — B. och A. uppgav vidare att A. av B. erhållit fyra askar cigarretter
men att detta ej hade något samband med radion och verktygslådan.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a. följande:

Det måste anses klart olämpligt och stridande mot tjänstens krav att fångvårdstjänstemän
tillgodogör sig intagens egendom, även om denna är av ringa värde
och den intagne själv ej längre önskar disponera den. Då B. återställt egendomen
till anstalten och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag mig dock
kunna låta bero vid den erinran som av överordnande redan meddelats honom.

Fråga om övervakningsnämnd bort förklara villkorligt medgiven frihet förverkad
utan att vederbörande fått tillfälle att yttra sig över det material varå förverkandebeslutet
skulle grundas

Vid inspektion av övervakningsnämnden i Umeå den 20 september 1968 antecknades
i inspektionsprotokollet följande.

Den 24 februari 1965 blev E. E. S. villkorligt frigiven från fångvårdsanstalten
i Umeå med en återstående strafftid av 8 månader 25 dagar. I skrivelse, som inkom
till övervakningsnämnden den 4 mars 1965, anmälde biträdande skyddskonsulenten
Gösta Brändström, att S. misskötte sig och ej iakttog uppställt villkor om
att S. skulle börja en omskolningskurs. Brändström hemställde, att S. skulle omhändertagas.
Den 5 mars beslöt övervakningsnämndens ordförande, att S. skulle
genom polismyndighetens försorg omhändertagas på sätt omförmäles i 26 kap.
22 § brottsbalken. Den 15 mars förklarade härefter nämnden den S. villkorligt
medgivna friheten förverkad. Såvitt framgick av protokollet hade S. — som förmodligen
ej påträffats av polisen — ej erhållit tillfälle yttra sig.

Utdrag ur protokollet i denna del remitterades till övervakningsnämnden med
begäran om upplysningar. I sitt den 13 januari 1969 inkomna yttrande vitsordade
övervakningsnämnden i protokollet intagna uppgifter och bilade i avskrift Bränd -

193

ströms skrivelse. Nämnden anförde vidare att S. enligt nämndens bedömande åsidosatt
sina åligganden i sådan grad, att annan åtgärd än förverkande av den villkorligt
medgivna friheten icke kunde komma i fråga. På grund härav och med hänsyn
till vad som upplysts om S:s förhållande fann nämnden, att S:s hörande var
utan gagn och att därför i detta ärende ett förverkandebeslut kunde meddelas utan
att den dömde erhållit tillfälle att yttra sig. Talan mot beslutet hade icke fullföljts.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

I BrB 37: 6 föreskrives, att i ärende som handlägges av övervakningsnämnd och
avser annan fråga än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift, skall
den dömde erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande
ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende
hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) anfördes i fråga
om förfarandet inför nämnderna (s. 412) följande.

För att de olika nämnder som på skilda områden skall handha vården av dem
som dömts till påföljd skall kunna fullgöra sina uppgifter måste nämnderna hålla
nära kontakt med vårdarbetet. I så stor utsträckning som möjligt bör man söka
ernå den dömdes medverkan vid genomförande av behandlingen. Av denna anledning
är det angeläget att den dömde får tillfälle att yttra sig innan nämnden fattar
beslut i ärende angående honom.

Strafflagberedningens uttalande mötte ingen gensaga under lagstiftningsärendets
fortsatta behandling och återges i kommentaren till BrB (del III s. 416). Anmärkas
må, att lagtexten i BrB i förhållande till skyddslagsförslaget innebär en skärpning
av kravet att den dömde skall beredas tillfälle att yttra sig.

Vikten av att förvaltningsmyndigheterna i allmänhet innan beslut meddelas låter
part få del av förebragt utredningsmaterial och sålunda ger honom möjlighet
att bemöta vad som andragits mot honom har av JO framhållits vid ett stort antal
tillfällen. Här må endast hänvisas till min skrivelse till Konungen den 5 december
1961, återgiven i 1962 års ämbetsberättelse s. 339 ff. I det förslag till förvaltningslag
som utarbetats inom justitiedepartementet (SOU 1968: 27) har upptagits
en allmän kommunikationsregel. Enligt detta förslag får slutligt beslut, som går
part emot, icke meddelas utan att myndigheten underrättar parten om upplysning,
yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan än honom själv, samt lämnat
parten tillfälle att yttra sig över det. Ärende får dock avgöras utan sådan underrättelse,
om det av särskild anledning är nödvändigt eller underrättelsen kan
medföra fara att beslutet icke blir genomfört. Om de föreslagna bestämmelserna
varit tillämpliga i det aktuella fallet hade beslutet ej kunnat meddelas utan föregående
kommunikation.

Beträffande villkorligt frigiven person är förverkande av den villkorligt medgivna
friheten den strängaste påföljd som står till buds. Av stadgandet i BrB 26: 19
framgår också att beslut om förverkande må tillgripas endast om det kan antagas
att villkorligt frigiven som åsidosatt sina förpliktelser icke skall låta sig rättas av
7 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 år riksdag

194

annan åtgärd. Ett sådant antagande att annat alternativ ej står till buds kan knappast
göras utan vederbörandes hörande.

I det nu aktuella fallet framgår av utredningen, att S. inställde sig en dag för
sent till den omskolningskurs som han ålagts att deltaga i samt att han under
det omedelbart följande veckoslutet avvek från kursen och ej återvände. Vad sålunda
förekommit innebar otvivelaktigt att S. på allvarligt sätt brutit mot meddelade
föreskrifter. Nämnden kan därför helt visst peka på vägande skäl för sin uppfattning
att S. åsidosatt sina åligganden i sådan grad att annan åtgärd än ett förverkande
av den villkorligt medgivna friheten inte kunde komma i fråga, och att
hans hörande därför var utan gagn.

För min egen del kan jag dock inte dela denna mening. Vid prövning härstädes
av ärenden, där myndighet underlåtit att kommunicera på grund av att saken
synts vara helt klar, har det i många fall visat sig, att det, om kommunikation
skett, skulle ha framkommit helt oförutsedda synpunkter som skulle ha förändrat
myndighetens bedömning av saken. I själva verket är omständigheterna sällan
sådana att man på förhand kan anse det helt uteslutet att en kommunikation kan
tillföra ärendet synpunkter som bör beaktas. I det aktuella fallet synes det mig
inte kunna helt uteslutas att S., om han hörts, kunnat anföra något, som kommit
annan påföljd att framstå såsom mera motiverad än ett förverkande. Det är därjämte
för allmänhetens förtroende för myndigheterna av största vikt att den enskilde
inte får känslan av att han hålles utanför handläggningen av ärenden, som angår
honom, och att hans egna synpunkter däri betraktas såsom ovidkommande.

Jag vill vidare framhålla att prövningen av frågan om förverkande utan olägenhet
kunnat anstå till dess S. omhändertagits och tillfälle beretts honom att yttra sig.

Ehuru beslut om förverkande sålunda enligt min mening ej bort fattas utan S:s
hörande, kan övervakningsnämndens förfarande ej anses innefatta fel. Ärendet
föranleder därför ej vidare åtgärd från min sida och är härmed av mig slutbehandlat.

Övervakningsnämnds underlåtenhet att under övervakningstid vidta åtgärder
beträfjande person, som dömts till skyddstillsyn

Den 20 maj 1966 dömdes P. för olaga hot bestående i att han vid telefonsamtal
med sin numera frånskilda hustru I. fällt yttrande innebärande hot om brottsliga
gärningar riktade mot I:s liv och mot deras gemensamma barns liv eller
säkerhet. I målet förebragtes en omfattande utredning angående P:s person. Denne
genomgick sålunda bl. a. rättpsykiatriska undersökningar vid två tillfällen. I det
sist avgivna utlåtandet uttalade överläkaren A. bl. a.

De åtalade brotten har P. begått i starkaste affekt. Det är ej minsta tvivel om, att
P:s ixofreni är orsaken till hans uppträdande mot I. och till hotet mot henne. Att
han vid sammanträffanden med henne och nya gräl skulle kunna visa sig aggressiv
och farlig kan man på grund av hans ixofreni icke utesluta. För att undvika lik -

195

nande sammanstötningar i framtiden är det nödvändigt, att han helt hindras från
att råka I., att telefonera till henne och att skriva till henne.

Sammanfattningsvis uttalade A., att P. var en ixofren man med konstitutionell
supervaliditet och med ett patologiskt elektroencephalogram, som visar förefintligheten
av ett patologiskt focus i högra temporalloben i hjärnan, att han begått
de åtalade brotten under härav orsakad själslig abnormitet, som dock ej var av
sådan art, att den kunde jämställas med sinnessjukdom, att han icke var i behov
av vård å mentalsjukhus samt att han i fortsättningen borde stå under läkarkontroll
med hänsyn till sin cerebrala rubbning.

I utlåtande den 5 april 1966 förklarade dåvarande medicinalstyrelsen, »att
P. — på sätt A. i sitt utlåtande visat — begått åtalade brott under inflytande av
själslig abnormitet, som dock icke är av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, samt att han icke är i behov av vård å sinnessjukhus».

Häradsrätten bestämde påföljden för de begångna brotten till skyddstillsyn och
sextio dagsböter om femtio kr. Skyddstillsynen skulle fortgå under en prövotid av
tre år under vilken P. skulle stå under övervakning. Övervakningsnämnden i Hälsingborg
skulle handhava övervakningen och jämväl utse övervakare. P. ålades därjämte
att under övervakningstiden underkasta sig den läkarvård som i samråd med
övervakaren kunde finnas erforderlig.

Övervakningsnämnden i Hälsingborg förordnade först en överläkare vid Neurologiska
kliniken vid Lunds lasarett S. till övervakare för P. Sedan denne anhållit om
befrielse från uppdraget, beslöt nämnden den 3 maj 1967 entlediga honom från
uppdraget och till ny övervakare för P. förordna förre förste kriminalassistenten C.

I en skrift, som kom in till riksdagens ombudsmannaexpedition den 9 oktober
1968, anförde advokaten Göran Luterkort å I:s vägnar i huvudsak följande: P.
hade inte tagit varning av häradsrättens dom. Han hade fortsatt sin förföljelse av I.
och barnen, framför allt i form av telefonsamtal. Till följd av hotelser och trakasserier
från P:s sida hade I. och barnen under mars 1966 flyttat till Schweiz och
där bosatt sig på en för P. okänd vistelseort. P. började emellertid omedelbart själv
och genom sin advokat att efterforska I:s adress. S. hade som övervakare tillhållit
P. att lämna I. och barnen ifred och att undvika all personlig kontakt och telefonkontakt
med I. och hennes familj. Då P. inte lät sig rätta, anmälde S. under våren
1967 att han inte längre kunde kvarstå som övervakare. Den 2 maj 1967 tillställde
Luterkort övervakningsnämnden en skrivelse, vari han med åberopande av att P.
motsatt sig S:s föreskrifter och bedrev efterforskningar angående familjens vistelseort
hemställde, att övervakningsnämnden måtte hos vederbörande åklagare göra
framställning om undanröjande av skyddstillsynen eller vidtaga annan åtgärd som
nämnden måtte finna påkallad. I beslut den 10 maj 1967 lämnade övervakningsnämnden
Luterkorts framställning utan bifall med följande motivering:

Det förhållandet att P. vidtagit åtgärder för att efterforska I:s och makarnas
barns vistelseort är icke i och för sig av sådan beskaffenhet, att övervakningsnämnden
därav föranledes att göra framställning angående P. enligt 28 kap. 8 § brottsbalken
hos vederbörande åklagare.

I ärendet har icke heller i övrigt förekommit sådana omständigheter, att över -

196

vakningsnämnden för närvarande finner sig böra vidtaga någon åtgärd mot P.
enligt sagda lagrum eller 28 kap. 7 § brottsbalken.

I ny skrivelse den 26 september 1967 begärde Luterkort ånyo att övervakningsnämnden
måtte vidtaga lämpliga åtgärder mot P. I skriften åberopade Luterkort
bl. a. följande:

I augusti 1967 kom I. och barnen till X. säteri. Redan den 6 september uppenbarade
sig P. på säteriet. I. var vid tillfället borta men några av barnen var hemma.
P. gick utan tillstånd in i huset. Bland annat gick han in i säteriets kontor där han
tog del av handlingar m. m. Polismyndigheten på orten, som känner väl till de övergrepp
som I. tidigare varit utsatt för, ingrep emellertid och P. avvisades från gården.

I beslut den 4 oktober 1967 lämnade övervakningsnämnden även denna framställning
utan bifall med följande motivering:

Det förhållandet att P. å X. säteri uppsökt sina och I:s gemensamma barn är ej
i och för sig av sådan beskaffenhet att övervakningsnämnden därav föranledes vidtaga
någon åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 8 §§ brottsbalken.

I ärendet har icke heller förekommit någon annan omständighet som kan göra
någon sådan åtgärd påkallad.

I sin skrivelse till JO anförde Luterkort vidare: Vintern 1968 lyckades P. få
kännedom om I:s och barnens vistelseort i Schweiz. Den 29 februari 1968 dök
sålunda P. upp i I:s villa i Lugano. Vid besöket var I. inte hemma och P. kunde
därför bl. a. få med de barn, med vilka han saknade umgängesrätt, på en biltur.
Sommaren 1968 vistades I. och barnen i Sverige. På P:s begäran hade samtliga
fem barn besökt honom på hans gård. Trakasserierna mot I. hade trots detta inte
upphört utan snarare förvärrats. De tog sig framför allt uttryck i en telefonterror
av sådan omfattning och av sådant innehåll att den måste betecknas som olaga
hot eller ofredande. Då I. ansåg att det skedda borde kunna beivras utan åtal
genom övervakningsnämnden och då denna trots upprepade framställningar vägrade
sådan hjälp, begärde I. nu JO:s ingripande.

Efter remiss inkom övervakningsnämnden i Hälsingborg, vilken handlagt ärendena
rörande P. under ordförandeskap av förre häradshövdingen Sven Rönnqvist,
med upplysningar. Nämnden anförde därvid bl. a.:

I samband med äktenskapsskillnaden har förekommit en del stridigheter mellan
makarna angående såväl vårdnaden om makarnas fem barn som makarnas personliga
och ekonomiska förhållanden. Dessa stridigheter har fortsatt en avsevärd tid.

S. förklarade i rapport den 14 november 1966 till skyddskonsulenten att han
meddelat P. ingående föreskrifter. Sålunda fick P. ej själv eller genom ombud besöka
X. gård eller trakten däromkring. Eventuell kontakt med I. skulle ske advokatvägen,
ej personligt. P. skulle ej skriva eller telefonera själv eller genom ombud
till I. eller hennes familj. Beträffande brev till barnen, om sådana skrevs, skulle
de ha neutralt innehåll. De skulle inte användas till hot, krav, påtryckning, utfrågning
eller anklagelse.

Det förefaller, som om S. icke skulle haft befogenhet att utfärda dylika föreskrifter.
Då P. reagerade mot desamma och stridigheter uppstod mellan honom och
S., avsade sig den sistnämnde uppdraget som övervakare.

197

Sedan C. övertagit övervakningen, har samarbetet mellan honom och P nått
friktionsfritt.

C:s rapporter angående P. har varit helt positiva.

Däremot har Luterkort gjort upprepade framställningar såväl muntligen som
skriftligen till övervakningsnämnden om vidtagande av åtgärder mot P.

Luterkorts anmälningar har varit föremål för övervakningsnämndens prövning
vid sammanträden den 10 maj och den 4 oktober 1967 samt den 17 juni och den
3 juli 1968.

Därjämte har ett sammanträffande den 11 april 1968 ägt rum på rådhuset i Hälsingborg
mellan övervakningsnämndens ordförande, Luterkort, C. och biträdande
skyddskonsulenten Ullabrita Larsson.

Luterkort har framställt anmärkning mot P. i följande avseenden: P. har, då I.
och barnen rest till Schweiz, tagit reda på deras vistelseort. Han har sökt upp
barnen såväl i Schweiz som på X. Han har trakasserat I. och barnen och fortsatt
att hota dem. Därjämte har han terroriserat dem genom ständiga långvariga telefonsamtal
samt försökt åstadkomma splittring mellan I. och barnen genom att förtala
henne hos barnen och genom att utöva påtryckning på barnen i personliga och
ekonomiska frågor.

I anledning av de nämnda förhållandena har Luterkort föreslagit, att skyddstillsynen
skall undanröjas, att åtgärd skall vidtagas för indragning av P:s pass, att
P. skall förbjudas att söka upp I. och barnen ävensom att uppehålla sig på X. säteri
eller i dess närhet samt att P. skall åläggas att iakttaga återhållsamhet beträffande
telefonsamtal med I. och barnen.

P. har medgivit, att han sökt upp barnen men har bestritt såväl att han hotat
I. och barnen som att han trakasserat eller terroriserat dem eller på annat sätt
uppträtt olämpligt mot dem.

Övervakningsnämnden har icke funnit det framgå av utredningen, att P. gjort
sig skyldig till hotelser av antytt slag. Huruvida det genom ett domstolsförfarande
skulle kunna fastslas, att så varit förhållandet, undandrager sig övervakningsnämndens
bedömande. I. har hänvisats till att — om hon anser sig befogad därtill —
angiva P. till åtal.

Samma förhållande gäller beträffande telefonsamtalen. Att de tagit sådan omfattning,
att de kan betecknas som ofredande har övervakningsnämnden icke ansett
sig kunna antaga enbart på grund av I:s uppgifter.

Om I. känner sig vara hotad av P., har övervakningsnämnden icke ansett sig
kunna vidtaga några åtgärder för att skydda henne häremot. Övervakningsnämnden
har anvisat I. att — om hon anser så vara erforderligt — begära polisskydd mot P.

Vad angår P.:s förhållande till barnen har övervakningsnämnden funnit det
vara egendomligt, att I. — oaktat hon begärt, att P. skall förbjudas att söka upp
barnen — likväl vid upprepade tillfällen låtit barnen vistas hos P. på dennes gård
och särskilt att detta även gällt de barn, beträffande vilka P. icke har umgängesrätt.
Därtill kommer, att meddelande om närmare föreskrifter angående vårdnaden
om barnen icke torde ankomma på övervakningsnämnden utan bör utgöra en
domstolsfråga.

Att P. velat taga reda på barnens vistelseort och hålla någon kontakt med dem
förefaller i och för sig vara naturligt. Övervakningsnämnden kan ej finna utrett,
att P. härvidlag handlat otillbörligt.

Ej heller vad i övrigt förekommit i ärendet har enligt övervakningsnämndens
mening varit av sådan beskaffenhet, att övervakningsnämnden på grund därav föranletts
att vidtaga någon åtgärd mot P. enligt 28 kapitlet 7 eller 8 § brottsbalken

198

eller att meddela någon särskild föreskrift för P. eller att föranstalta om indragning
av P:s pass.

Luterkort mötte med påminnelser.

Sedan Luterkort under våren 1968 gjort nya framställningar till övervakningsnämnden
om vidtagande av åtgärder mot P., höll övervakningsnämnden sammanträde
i saken den 17 juni 1968, vid vilket förhör hölls med P.

Övervakningsnämnden meddelade samma dag följande beslut:

Övervakningsnämnden finner det mot P:s bestridande icke vara utrett, att P.
fortsatt att mot I. eller P:s och I:s barn uttala hotelser av sådant slag, som
de uttalanden, vilka föranlett domen å skyddstillsyn.

Därest I. vill göra gällande, att så är förhållandet, hänvisas hon att göra anmalan
därom till vederbörande polismyndighet.

Det tillkommer ej övervakningsnämnden att meddela närmare föreskrifter som
avser rätten till umgänge med barnen. ....

Därest I. anser det vara erforderligt att närmare föreskrifter härutinnan meddelas,
har hon att göra framställning därom hos vederbörande domstol.

Vad angår I:s framställning i övrigt finner övervakningsnämnden icke av utredningen
framgå, att P. underlåtit att iakttaga vad som till följd av domen a
skyddstillsyn ålegat honom.

Övervakningsnämnden finner ej heller för närvarande skäl att för P. meddela
ytterligare föreskrifter utöver vad som upptagits i domen å skyddstillsyn eller
att föranstalta om indragning av det för P. utfärdade passet.

I en till JO den 22 januari 1969 inkommen skrift meddelade Luterkort att han
den 21 januari till övervakningsnämnden sänt ett telegram med följande lydelse:

P. har meddelat I. sin avsikt att uppsöka familjen i Lugano stop I. och barnen
är skräckslagna Jag anhåller att övervakningsnämnden anmodar P. att avstå från
sina planer samt att upphöra med sin numera nästan dagliga telefonförföljelse

Den 6 februari 1969 inkom från Luterkort en kopia av utdrag från protokoll
hållet vid övervakningsnämndens i Hälsingborg sammanträde den 22 januari 1969.
Av protokollet framgick, att C. vid telefonsamtal med P. samma dag diskuterat
den förestående avresan och att C. förehallit P., att denne inte skulle ställa till
några svårigheter för I. eller barnen under resan. I protokollet hade därutöver
bl. a. antecknats:

P. har enligt vad som framgår av utredningen i förut handlagda ärenden av
liknande slag tidigare uppsökt medlemmar av familjen i Lugano utan att han,
såvitt känt är, uttalat några hotelser mot den eller eljest uppträtt otillbörligt.

Övervakningsnämnden finner sig icke kunna vidtaga någon åtgärd i anledning
av P:s planerade resa.

Därest I. och barnen känner sig hotade, hänvisas de till att begara skydd av
polismyndigheterna i Schweiz.

Vad angår den påstådda, av P. utövade telefonförföljelsen skall Luterkort anmodas
att i skrivelse till övervakningsnämnden närmare angiva vari denna bestått.

Då av handlingarna i övervakningsnämndens akt inte framgick i vilken utsträckning
domens föreskrift om läkarvård under övervakningstiden tillämpats,

199

infordrades från övervakningsnämnden kompletterande yttrande härom. Nämnden
yttrade bl. a. däri:

Vid prövotidens början ansåg övervakningsnämnden något omedelbart behov
av läkarvård icke föreligga för P. Därvid utgick övervakningsnämnden från följande
bedömning: De hotelser, som P. enligt domen å skyddstillsyn uttalat mot sin
hustru I. och makarnas barn, tillkom samtidigt med att rättegång mellan makarna
om äktenskapsskillnad pågick. Under de upprörda och nervpåfrestande förhållanden,
som ofta uppkommer i samband med äktenskapsskillnad, är det långt
ifrån ovanligt att makarna förgår sig mot varandra i olika avseenden och även
gör uttalanden, som icke är allvarligt menade och som icke skulle ha tillkommit
under vanliga förhållanden. Med hänsyn härtill ansåg sig övervakningsnämnden
böra avvakta, om icke lugnare förhållanden skulle inträda, sedan frågorna om
äktenskapsskillnad och vårdnaden om barnen blivit avgjorda. Under denna tid
ville icke övervakningsnämnden genom ett ovarsamt ingripande mot P. med föreläggande
för honom att underkasta sig läkarvård riskera, att förhållandena förvärrades.
Därtill kom att den först utsedde övervakaren själv var läkare.

Tyvärr visade sig valet av denne övervakare vara olyckligt såtillvida, att stark
irritation uppstod mellan honom och P. Härtill torde ha bidragit, att övervakaren
meddelade detaljerade föreskrifter för P., vartill övervakaren torde ha saknat
befogenhet.

Sedan f. kriminalassistenten C. förordnats till övervakare, har förhållandet mellan
honom och P. varit helt friktionsfritt. Enligt vad C. meddelat övervakningsnämnden
har han icke vid något tillfälle under den tid han utövat övervakningen
sett sig föranledd påkalla att P. måtte underkastas läkarvård. Ej heller från skyddskonsulentens
sida har något önskemål i dylikt avseende blivit framställt.

Härefter återstår frågan, om övervakningsnämnden på grund av I:s framställningar
bort föranstalta om läkarvård av P. Övervakningsnämnden har härvidlag
beaktat: Under hela den tid som förflutit av prövotiden — av densamma återstår
nu endast ungefär tre och en halv månad — har P. icke på något sätt förverkligat
de hotelser, som föranlett domen å skyddstillsyn eller vidtagit någon åtgärd, som
kan tyda på att han menat allvar med hotelserna. Att han uttalat nya hotelser mot
barnen förefaller, med tanke på att I. låtit samtliga barn vistas hos P., vara
osannolikt. Att han uttalat nya hotelser mot I. har övervakningsnämnden icke
ansett sig kunna antaga, enär övervakningsnämnden icke haft möjlighet att fungera
som domstol och efter föranstaltande om bevisning konstatera, att P. mot sitt
nekande blivit övertygad om att ha begått nya brott. I så fall skulle övervakningsnämnden
ha överskridit sin befogenhet. Ehuru det upprepade gånger framhållits
för I., att hon — om hon anser sig befogad därtill — har möjlighet att angiva P.
till åtal, har hon icke velat begagna denna möjlighet. Om P. uttalat hotelser mot
I., torde man således i varje fall kunna antaga, att dessa icke varit av allvarligare
natur.

Övervakningsnämnden har på grund av vad sålunda anförts ej heller funnit I:s
framställningar böra föranleda någon föreskrift om läkarvård.

Det kan slutligen tilläggas, att P., då han den 17 juni 1968 hördes av övervakningsnämnden,
uppträdde fullt ordnat och enligt övervakningsnämndens mening
icke gav intryck av att vara en person, som var i behov av läkarvård.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Petrén.

Då brottsbalken trädde i kraft 1965, infördes bl. a. nya regler och institut i
syfte att bygga ut och förbättra kriminalvården i frihet. Som ett led i denna ut -

200

veckling är att se överflyttningen av åtskilliga funktioner från övervakningsdomstolar
till de nyskapade övervakningsnämnderna, som har till uppgift att leda
kriminalvården i frihet. Nämnderna, vilka är sammansatta av särskilt fackkunniga
ledamöter — förutom av lagfaren och i domarvärv erfaren ordförande av socialt
erfarna och verksamma personer och om möjligt psykiater — har förutsatts skola
utveckla en stark aktivitet i sin frivårdande verksamhet. Nämnderna har därför
också tillförsäkrats stor handlingsfrihet; de äger själva förordna och entlediga
övervakare, förverka villkorlig frigivning beträffande villkorligt frigivna och genom
olika individualpreventiva åtgärder verka för den dömdes återanpassning till ett
laglydigt liv etc. Allt efter föreliggande behov äger sålunda nämnderna utfärda
särskilda föreskrifter beträffande vad den dömde har att iakttaga under prövotiden.
Föreskrifterna får avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, utbildning, arbetsanställning eller
förbud att använda alkoholhaltiga drycker. Möjlighet att meddela dylika föreskrifter
fanns dock redan tidigare i dåvarande lag om villkorlig dom. I motiven till
brottsbalken inskärpes emellertid vikten av att föreskrifter ej utfärdas av slentrian
utan endast i fall där de kan väntas göra avsedd nytta och där deras efterlevnad
kan kontrolleras. Som en nyhet infördes genom brottsbalken bestämmelsen att
annan liknande föreskrift än de nyss nämnda också kan meddelas. Det kräves
dock att en sådan »liknande» föreskrift till sin natur verkligen är likartad de uppräknade
och kan antas få en individualpreventiv verkan. Liksom vad som gällde
enligt lagen om villkorlig dom kan det, om det befinns erforderligt, föreskrivas att
den dömde i eller utom sjukhus eller annan inrättning underkastar sig läkarvård,
nykterhetsvård eller annan vård eller behandling. Samtliga föreskrifter kan i och
för sig meddelas redan i samband med domen, men avsikten var i första hand att
övervakningsnämnden genom sin aktiva verksamhet för den dömdes återanpassning
själv skulle vidtaga erforderliga åtgärder. Föreskrifter om läkarvård och
nykterhetsvård ansågs dock inte böra meddelas utan tillstyrkan från medicinskt
eller nykterhetsvårdande håll. Införandet av nya föreskrifter förutsattes vidare oftast
vara beroende av att den dömde brustit i sina åligganden. Övervakningsnämnd
skulle dock kunna ingripa redan vid skälig misstanke härom utan att något straffprocessliknande
förfarande skulle behöva anställas.

Som framgår av den lämnade skildringen är övervakningsnämnd — till skillnad
från tidigare övervakningsdomstol — att uppfatta som en rent administrativ myndighet,
något som uttryckligen angives i den av justitiedepartementet utgivna
skriften »Övervakningsnämnderna» (tredje uppl. 1968 s. 18). Detta förhållande
motsäges icke av att lagstiftaren bl. a. genom att ge nämnden en lagfaren och i
domarvärv erfaren ordförande och genom att föreskriva att nämndledamot skall
ha avlagt domared uppenbarligen lagt vikt vid att rättssäkerhetskraven blir väl
tillgodosedda i nämndens verksamhet. Övervakningsnämnd har att på samma sätt
som andra nämnder, t. ex. socialvårdsnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd,
aktivt ingripa och verka för vården av det särskilda klientel, för vilket
den har fått ansvaret. Nämnden har sålunda icke att tillämpa ett straffprocess -

201

liknande förfarande utan ett vanligt administrativt förfarande som är brukligt hos
nämnder med vårduppgifter. Närmare föreskrifter härom finns både i brottsbalken
och i instruktionen för övervakningsnämndema. Även inom ramen för
förvaltningsförfarandet finns det fullgoda möjligheter att tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav.

Genomgången av handlingarna i detta ärende efterlämnar betydande tveksamhet
rörande spörsmålet om övervakningsnämnden i Hälsingborg vid övervakningen av
P. rätt förstått sina uppgifter som administrativt vårdorgan. Såsom övervakningsnämndens
åligganden gestaltas enligt gällande ordning, hade det ankommit på
nämnden att aktivt verka för att skaffa sig ett brett material som underlag för en
bedömning av vilka åtgärder som inom det register som står övervakningsnämnden
till buds bort vidtagas för vården av P. I stället synes nämnden ha inriktat sig på
att relativt passivt pröva bevisning avseende P:s beteende i olika situationer. Det
synes som om nämnden haft den uppfattningen att det åvilat I. och hennes ombud
att såsom målsägande förebringa bevisning om P:s beteende i olika lägen. Då
denna bevisning enligt nämndens mening icke varit tillfyllest, har den ansett sig
sakna underlag för att vidtaga någon vårdåtgärd i fallet.

I ärenden av detta slag är givetvis fråga om skönsbedömningar, där i och för
sig olika meningar kan göra sig gällande. Vad jag i denna sak velat påtala är
emellertid den enligt min mening icke riktiga uppfattning om en övervakningsnämnds
ställning och uppgifter som framskymtar bakom nämndens skrivsätt och
agerande i ärendet. För utvecklingen av kriminalvården i frihet är det av vikt att
övervakningsnämndema rätt fyller sin uppgift som aktivt verksamma administrativa
vårdorgan.

I förevarande fall är fråga om en person som dömts till skyddstillsyn för ett
relativt säreget brott, olaga hot mot frånskild hustru och barn. En omfattande
medicinsk utredning föreligger om den dömde, av vilken framgår att han företer
patologiskt konstaterbara förändringar i hjärnan och lider av en därav betingad
själslig abnormitet. Vederbörande läkare har även funnit att P. på grund av denna
sin ixofreni kunde visa sig aggressiv och farlig. I domen har P. därför också ålagts
att under övervakningstiden underkasta sig den läkarvård, som i samråd med
övervakaren kunde finnas erforderlig.

Mot bakgrund av vad som anförts hade det enligt min mening ålegat nämnden
att tillse att P. under övervakningstiden stod under kontinuerlig läkarkontroll. I
läkarutlåtandet, såsom det intagits i domen, liksom i övriga medicinska utlåtanden,
vilka varit kända för nämnden, påpekas uttryckligen behovet av i vart fall en
återkommande kontroll av P:s psykiska status. Nämndens åtgärd att, då S. begärde
entledigande som övervakare, i stället förordna en f. d. polisman, vilken saknade
medicinsk fackkunskap, kan icke anses väl förenlig med nämndens uppgift som
vårdorgan. Att kontakten mellan P. och övervakaren C. förlupit helt friktionsfritt
är icke något indicium på att nämndens åtgärd varit riktig. Kontakten synes av
lämnade övervakningsrapporter huvudsakligen ha inskränkts till ett antal telefonsamtal
och övervakaren förefaller exempelvis inte ha uppsökt P. i dennes hem.
7* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

202

Risken för konflikter torde därför inte varit alltför stor, då P. i huvudsak kunnat
fortsätta sina kontakter med I. och barnen efter eget gottfinnande. Övervakningen
måste självfallet anpassas efter den vårdades behov och situation. Former som
kan vara lämpliga i fall då det gäller att anpassa en anstaltsvårdad i ett normalt
arbetsliv passar icke med nödvändighet i ett fall som det nu föreliggande. En
övervakning, som hos den dömde skapar en känsla av att han egentligen icke är
underkastad annat än en rent formell tillsyn, är knappast ändamålsenlig, därest
övervakning verkligen behövs.

Föreliggande ärende reser också spörsmålet vilka befogenheter övervakningsnämnden
kan anses ha haft för att under övervakningstiden ge P. den vård och
tillsyn som varit medicinskt och socialt indicerad. Då det medges övervakningsnämnd
att meddela dömd föreskrifter att underkasta sig läkarvård, får antagas att
dylika föreskrifter må göras relativt detaljerade. Dylika föreskrifter måste givetvis
ha till syfte att bereda den dömde den vård, som erfordras för hans anpassning
och för att avhålla honom från att begå ytterligare brott. Uppenbarligen har S.
varit inne på denna linje, då han velat föreskriva förbud för P. att ta direkt förbindelse
med I. Även om S. ej som övervakare ägt att själv utfärda föreskrifter av
detta slag, borde hans initiativ likväl — bl. a. med hänsyn till att han representerar
den för nämnden närmaste medicinska sakkunskapen vad gäller vården av P. —
ha riktat nämndens uppmärksamhet på behovet av dylika föreskrifter.

Att ett sådant behov förelegat synes uppenbart. Den centrala frågan för övervakningsnämnden
har enligt min mening icke varit att bedöma den bevisning som
förebragts för att kunna avgöra huruvida P:s handlande vid det fortsatta kontakttagandet
med I. och barnen juridiskt är att bedöma som olaga hot i brottsbalkens
mening. Redan den omständigheten att P. fortsatt att plåga I. med telefonsamtal
och personliga besök hade utgjort tillräcklig grund för ett aktivt agerande från
nämndens sida. För att underlätta P:s anpassning och för att avhålla honom från
fortsatt brottslighet hade sannolikt en föreskrift av innehåll att P. icke ägde telefonera
eller uppsöka I. varit på sin plats. Som förut framhållits hade föreskrifter
av denna art knappast kunnat meddelas utan att nämnden dessförinnan rådfört
sig med medicinsk sakkunskap.

Även om i vårdärenden av denna art stort spelrum måste ges åt skönsmässiga
bedömningar, kan jag icke komma till annat slut än att kritik måste riktas mot
övervakningsnämnden för den passiva attityd den intagit i denna sak. Om tjänstefel
från någon befattningshavares sida kan det dock i detta sammanhang knappast bli
tal. Med hänsyn härtill låter jag vid mina ovan gjorda uttalanden bero.

203

Barnavård

Barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka barns rätt till barnpension enligt lagen
om allmän försäkring har föranlett framställning till Konungen om ersättning av
allmänna medel för den förlust barnet härigenom lidit

I en den 22 september 1969 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Bexelius
följande.

Kenneth H. är född den 16 februari 1949 och trolovningsbarn till Marianne L.
och Curt, Valter H. Den senare avled den 15 december 1964. Vid inspektion hos
barnavårdsnämnden i Ore kommun uppmärksammade statens socialvårdskonsulent
att Kenneth jämlikt 14 kap. 4 § lagen om allmän försäkring (AFL) var berättigad
till barnpension efter fadern, varför ansökan därom omedelbart ingavs till
Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa. I beslut den 5 april 1967 beviljade
kassan barnpension inom tilläggspensioneringen med ett avrundat årsbelopp av
4.704 kr. fr. o. m. december 1966. Härutöver anfördes besvär under yrkande att
barnpension måtte utgå fr. o. m. december 1964. I beslut den 25 september 1967
åberopade riksförsäkringsverket stadgandet i 16 kap. 5 § fjärde stycket AFL,
enligt vilket pension ej må utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
Riksförsäkringsverket lämnade därför besvären utan bifall. Försäkringsdomstolen,
varest talan fullföljdes, fann i dom den 6 mars 1968 icke skäl
föreligga till ändring i riksförsäkringsverkets beslut. En till Eders Kungl. Maj:t
ställd hemställan att Kenneth av nåd måtte tillerkännas barnpension för tiden i
fråga lämnades genom beslut den 4 oktober 1968 utan åtgärd.

I en skrift som inkom hit den 15 oktober 1968 uppgav Marianne att barnavårdsmannen
för Kenneth i god tid hade underrättats om att fadern avlidit. Det
ålåg barnavårdsman att bistå modern med råd och anvisningar samt att sörja för
att underhållsbidrag inbetalades till barnet. Det ankom vidare på barnavårdsnämnd
att, övervaka och granska bamavårdsmannens arbete. Eftersom barnavårdsmannen
och barnavårdsnämnden i Ore kommun sålunda åsidosatt sina skyldigheter,
borde de enligt Mariannes mening bära ansvaret för den ekonomiska
förlust som drabbat hennes son.

Efter remiss inkom barnavårdsnämnden i Ore kommun med infordrat yttrande.
Barnavårdsnämnden hänvisade häri till vissa av barnavårdsmannen avgivna yttranden,
av vilka framgick att anledningen till att ansökan om barnpension inte ingivits
i rätt tid var att varken denne eller barnets moder haft vetskap om ifrågavarande
bestämmelser i AFL. De hade utgått från att barnpension skulle utgå automatiskt
på samma sätt som ett Kenneth tillerkänt försäkringsbelopp på 7 000 kr.
gjort, Nämnden bestred emellertid att ansvaret för det inträffade kunde åvila nämnden
eller barnavårdsmannen. Barnavårdsnämnden uppgav vidare, att kommunen

204

tidigare inte haft försäkringsskydd för denna form av förlust men att åtgärder numera
vidtagits för att skaffa sådant skydd.

Sedan Marianne avgivit påminnelser inhämtades utlåtande från socialstyrelsen.
I utlåtandet anfördes bl. a. följande.

Barnavårdsmannens förpliktelser enligt 8 kap. 6 § första stycket föräldrabalken
torde även omfatta skyldighet att i förekommande fall bevaka barnets rätt till
barnpension enligt lagen om allmän försäkring — vare sig fråga är om barnpension
inom folkpensioneringens eller inom tilläggspensioneringens ram. I båda fallen
har barnavårdsmannen sedan den 1 juli 1964 befogenhet att underteckna pensionsansökan
för barnets räkning. (3 § kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 394)
med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring
m. m., ändrad 1964:160).

I det remitterade ärendet har barnet gått miste om barnpension (tilläggspension)
för tiden december 1964—november 1966, emedan varken förmyndaren för barnet
(modern) eller barnavårdsmannen föranstaltat om pensionsansökan i samband
med faderns död den 15 december 1964. Som skäl för denna underlåtenhet anges,
att ingendera hade kännedom om förmånen i fråga. Dessutom räknade man med
att om barnet vore berättigat, till några förmåner i anledning av faderns död, skulle
dessa tillfalla barnet utan särskild ansökan, såsom skett beträffande en försäkringssumma
på 7 000 kronor. —--

De sålunda angivna skälen kan enligt socialstyrelsens mening inte frita bamavårdsmannen
från ansvar för att barnpension ej blev sökt, — med därav följande
ekonomisk förlust för barnet. Barnavårdsmannen måste anses ha försummat sina
skyldigheter ifråga om att tillvarata barnets rätt.

Som ovan nämnts står barnavårdsmannens verksamhet under .tillsyn av barnavårdsnämnden
---. Nämnden skall bl. a. årligen granska av barnavårds mannen

förda anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar
---. Ore kommuns barnavårdsnämnd får enligt socialstyrelsens mening anses
ha brustit i tillsynen över barnavårdsmannaskapet för ifrågavarande barn, då
nämnden inte uppmärksammat, att barnavårdsmannen underlåtit åt,t bevaka barnets
rätt till barnpension.

Sedan barnavårdsnämnden därefter anmodats inkomma med nytt yttrande i anledning
av socialstyrelsens utlåtande, beslöt nämnden uttala att — om JO ansåg
att nämnden gravt försummat sin tillsyn i förevarande ärende och om det ansågs
förenligt med den kommunala kompetensen att nämnden höll barnet skadeslöst —
nämnden komme att utbetala erforderligt skadestånd efter det lagakraftvunnet beslut
förelåg att fullmäktige ställde medel till förfogande.

Av utredningen i ärendet framgår sålunda att Kenneth gått, miste om honom
eljest tillkommande barnpension under tiden fr. o. m. december 1964 t. o. m.
november 1966 till följd av att ansökan om pension inte gjorts förrän i mars 1967.
Det belopp som Kenneth härigenom förlorat, uppgår till omkring 9 000 kr.

Vad därefter angår frågan huruvida någon kan göras ansvarig för den förlust
som Kenneth lidit får jag anföra följande.

Enligt rättspraxis är den, som innehar uppdrag såsom barnavårdsman, inte
underkastad ämbetsansvar med avseende å uppdragets fullgörande, med mindre
uppdraget är förknippat med anställning att, efter barnavårdsnämndens för varje

205

särskilt fall meddelade förordnande tjänstgöra såsom barnavårdsman. Jag har under
hand inhämtat att barnavårdsmannen inte varit anställd som tjänsteman hos
barnavårdsnämnden utan att han åtagit sig uppdraget såsom barnavårdsman för
Kenneth vid sidan av sin tjänst som folkskollärare. Vid sådant förhållande är uppdraget
inte förenat med ämbetsansvar. Talan om ansvar för tjänstefel i aktuellt
hänseende och om därå grundad skadeståndsskyldighet kan följaktligen inte riktas
mot barnavårdsmannen. Frågan huruvida denne på civilrättslig grund kan
åläggas skadeståndsskyldighet kan endast avgöras av domstol på talan av Kenneth.

Då JO:s tillsyn är begränsad till befattningshavare med fullständigt ämbetsansvar,
kan jag inte ingå i prövning av det sätt, varpå barnavårdsmannen fullgjort
sitt uppdrag, i vidare mån än som erfordras för att bedöma om barnavårdsnämnden
kan anses ha försummat på nämnden ankommande tillsyn över dennes fullgörande
av uppdraget såsom barnavårdsman för Kenneth. Härutinnan är följande att
beakta.

Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken (F. B.) har barnavårdsman att bistå den som
har vårdnaden om barnet med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt
och bästa behörigen tillvaratages. Särskilt åligger det honom att, sörja för att barnets
börd fastställes, när det är fött utom äktenskap, samt för att underhåll .tillförsäkras
barnet så ock biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag.
På grund av bestämmelserna i 20 kap. 4 och 11 §§ F. B. äger barnavårdsman
befogenhet att, själv föra talan om underhåll åt barnet. Denna befogenhet
avser talan om sådan underhållsskyldighet varom stadgas i F. B. Någon uttrycklig
föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att i förekommande fall göra
ansökan om barnpension har inte meddelats. Barnavårdsman är emellertid enligt
3 § KK den 25 maj 1962 med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension
enligt lagen om allmän försäkring behörig att göra ansökan om barnpension.

Skyldigheten för barnavårdsman att tillse att barnets rätt och bästa tillvaratages
måste anses innefatta åliggande för honom att i et,t fall sådant som det förevarande
själv göra ansökan om barnpension eller att tillse att sådan ansökan göres
av barnets förmyndare. Barnavårdsmannen måste följaktligen genom sin underlåtenhet
att, tillse att ansökan om barnpension ingavs så snart han fick besked om
att Kenneths far avlidit anses ha försummat vad som ålegat honom i denna egenskap.

Enligt 8 kap. 8 § F. B. står barnavårdsmans verksamhet under tillsyn av barnavårdsnämnden
som, när anledning därtill föreligger, äger entlediga honom från
uppdraget och förordna annan i hans ställe. I 12 § KK den 28 april 1950 om
barnavårdsmans verksamhet, och tillsynen därå skall barnavårdsnämnd bistå barnavårdsman
i hans verksamhet samt lämna honom erforderliga råd och upplysningar.
Nämnden skall vaka över att barnavårdsmannen iakttar i lag och författning
meddelade föreskrifter angående barnavårdsmans åligganden. Nämnden skall
vidare årligen, såvitt möjligt före den 1 april, granska av barnavårdsmannen förda
anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar. Vid granskningen
bör särskilt uppmärksammas fall, där faderskapet ännu inte fastställts. Av vad

206

sålunda stadgats om en barnavårdsnämnds tillsynsskyldigheter får anses följa att
nämnden har att kontrollera att talan om fastställande av faderskap förts. Det
ligger väl i sakens natur att i samband därmed kontrolleras att underhållsskyldighet
fastställts, i den mån avtal härom inte träffats. Huruvida man kan påfordra
att den årliga granskningen göres så ingående att barnavårdsnämnden kontrollerar
att förmyndaren eller barnavårdsmannen i förekommande fall gjort ansökan om
barnpension kan vara mera tveksamt. För min del är jag benägen anse att nämnden
vid sin granskning är skyldig att förvissa sig om hur det förhåller sig i berörda
hänseende, om innehållet i barnavårdsmannens handlingar tyder på att förutsättningar
för barnpension kan föreligga.

Av utredningen i nu förevarande ärende framgår att barnavårdsnämnden under
tiden december 1964—mars 1967 inte observerat att Kenneth var berättigad
till barnpension enligt 14 kap. 4 § AFL. Jag har inhämtat att av barnavårdsmannens
akt framgår att Kenneths fader avled den 15 december 1964 samt att, fadern
haft inkomst av anställning. Även andra handlingar i akten ger vid handen att
Kenneth var berättigad till barnpension. Vid vilken tidpunkt uppgifter härom influtit
i akten är osäkert. Det torde dock inte vara osannolikt att en noggrann
granskning — om den verkställts före april 1965 — borde ha fått till resultat att
barnavårdsmannens underlåtenhet att bevaka Kenneths rätt uppmärksammats.
Det är emellertid tydligt att barnavårdsmannens akt beträffande Kenneth åtminstone
vid tiden för 1966 års granskning innehöll uppgifter, av vilka kunde slutas
att förutsättningar för barnpension förelåg.

Av det sagda följer att barnavårdsnämnden vid granskning haft möjlighet att
tidigare än som skett uppmärksamma att Kenneth inte kommit i åtnjutande av
den barnpension, vartill han var berättigad. Att nämnden likväl inte fäste barnavårdsmannens
uppmärksamhet på detta förhållande eller på annat sätt vidtog åtgärd
för pensionens utfående måste — oavsett, huruvida nämndens underlåtenhet
berodde på att man inte kände till AFL:s bestämmelser om barnpension eller på
att granskningen inte verkställts med tillbörlig omsorg — enligt min mening betecknas
som en försummelse.

Med hänsyn till syftet med barnavårdsnämnds tillsyn över barnavårdsmännens
verksamhet och till omständigheterna i det nu aktuella fallet framstår det
åtminstone för mig såsom uppenbart, att den försummelse, som enligt det sagda
ligger barnavårdsnämnden i Ore till last, är så pass ursäktlig att den inte kan
medföra ansvar och ersättningsskyldighet för någon av nämndens ledamöter.
lag kan därför inte vidtaga någon åtgärd mot nämnden.

Enligt nu gällande rätt kan inte heller Ore kommun förpliktas gottgöra Kenneth
den ekonomiska förlust han åsamkats genom att varken barnavårdsmannen
eller nämnden tillsett att han tillerkänts barnpension under ifrågavarande tid.

Det måste emellertid betecknas som stötande att denna förlust, till vilken det
allmännas organ medverkat, uteslutande skall drabba Kenneth. Jag kan vid sådant
förhållande inte finna annat än att mycket starka billighetsskäl talar för att
ersättning av allmänna medel tillerkännes Kenneth.

207

Eders Kungl. Maj:t har tidigare lämnat en ansökan att Kenneth av nåd skulle
tillerkännas barnpension för .tiden i fråga utan bifall. Därvid synes dock prövningen
i huvudsak ha gällt huruvida pensionen kunde utgå trots att ansökan därom
ingivits för sent. Någon utredning som visade att barnavårdsmannen och
barnavårdsnämnden inte på rätt sätt fullgjort sina uppgifter förelåg inte vid
Eders Kungl. Maj:ts prövning av framställningen. Såsom skäl för en förnyad
framställning till Eders Kungl. Maj:t om ersättning av allmänna medel till Kenneth
vill jag främst anföra, att det framstår såsom helt orimligt att det förhållandet,
att vissa samhällsorgan inte på rätt sätt fullgjort sina uppgifter, skulle kunna
utgöra grund för det allmänna att, undandraga sig att till Kenneth utbetala den
pension som han — om det allmännas organ inte försummat sig — enligt AFL
skulle ha fått av det allmänna. Till stöd för framställningen vill jag vidare åberopa
Eders Kungl. Maj:ts praxis vid behandling av liknande framställningar från
ombudsmännens sida, då fråga varit om tjänsteåtgärder, som objektivt varit oriktiga
men för vilka någon tjänsteman inte ansetts kunna eller böra göras ansvarig,
och då billighetsskäl motiverat gottgörelse av allmänna medel. Till förmån för
framställningen åberopas även ett av 1906 års lagutskott vid granskningen av
JO:s ämbetsförvaltning gjort uttalande i ämnet.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i ärendet —
framlägga vad sålunda förekommit för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.

Fråga om tillräckliga skäl förelegat för beslut att omhändertaga 11-årig flicka för
samhällsvård. Tillika fråga om polishandräckning för hämtandet av flickan bort
genomföras trots att ett flertal utomstående, bl. a. journalister och pressfotografer,
kommit tillstädes och hämtningen därför kunde förutses bli uppslitande för flickan

Den 30 maj 1969 förekom i Göteborgspressen en artikel om åt,t socialvårdsassistenter
och polis i Göteborg föregående dag anställt »jakt» på en 11-årig
flicka vid namn Anu för att omhändertaga henne för samhällsvård. Den 10 juni
1969 hade en Göteborgstidning en artikel med rubriken »Polis finkammade
bostad på jakt efter 11-åringen». Enligt uppgift i artikeln eftersökte man denna
gång flickan i faderns sommarbostad i Kungälv. Den 18 juni 1969 förekom vidare
i dagspressen ett flertal artiklar och fotografier rörande en föregående dag verkställd
hämtning av Anu med bl. a. följande rubriker: »Brutalt anhållande av
11-åriga flickan», »Rättslös», »Ingen läkare var med», »12-åring tvångshäm.fad
vid muntlig förberedelse om vårdnadsbestämmelse», »11-åringen bortförd gråtande
av polis under tumult i city», »Omhändertagen för samhällsvård ett dygn
innan vårdnadsdom faller» och »Anu — en gangster?». Klagomål anfördes hos
JO av ett flertal personer, som hemställde om utredning om de sociala myndig -

208

heterna och polisen i Göteborg gjort sig skyldiga till försummelse eller tjänstefel
i samband med flickans omhändertagande.

Med anledning av vad som förekommit inhämtades yttranden från Göteborgs
socialförvaltning samt polismyndigheterna i Kungälvs och Göteborgs polisdistrikt.
Efter omfattande utredningar, därvid flertalet av de tjänstemän som tagit befattning
med saken hördes, inkom nämnda myndigheter med utförliga redogörelser
för vad som förevarit. Vid utredningen framkom följande.

Anus föräldrar är födda, fadern 1918 och modern 1936. De ingick äktenskap
1956 och har i äktenskapet barnen Anu, född den 17 juli 1957, och Robert,
född den 23 december 1959. Äktenskapet upplöstes genom dom å äktenskapsskillnad
den 8 oktober 1962. Enligt överenskommelse mellan föräldrarna förordnades
därvid, att modern skulle ha vårdnaden om barnen medan fadern skulle
ha rätt att ha barnen boende hos sig dels två veckoslut per månad, dels en sammanhängande
tid av tre månader varje år. Oaktat det dömts till äktenskapsskillnad
sammanbodde emellertid föräldrarna fram till julhelgen 1966, då fadern
flyttade från hemmet. Under år 1967 hade faderns rätt till umgänge med barnen
utnyttjats på det sätt att han haft barnen boende hos sig över vissa veckoslut
medan han andra veckoslut, då modern haft nattarbete, legat över hos barnen.
Efter ett gräl mellan föräldrarna hade emellertid Anu i februari 1968 flyttat hem
till fadern. Hon hade därefter — frånsett en månad under sommaren 1968 och
en vecka under hösten samma år, då hon bott hos modern — stannat kvar hos
fadern. I november 1968 hade även Robert flyttat hem till fadern. Den 13 december
1968 hemställde modern hos länsstyrelsen, att länsstyrelsen måtte förordna,
att barnen skulle hämtas hos fadern och överlämnas till henne. Länsstyrelsen
begärde omgående, att socialvårdsnämnden i Göteborgs femte socialvårdsdistrikt
skulle avgiva yttrande i ärendet samt höll därjämte den 23 januari 1969
förhör med föräldrarna. Socialvårdsnämnden, som redan tidigare hade viss kännedom
om ärendet, lät verkställa en omfattande utredning, därvid även barnpsykiatrisk
expertis anlitades. Utredaren fann, att modern efter skilsmässan syntes
ha skött barnen utan anmärkning men att hon under förhandenvarande omständigheter
icke torde vara i stånd att utöva sin vårdnadsrätt. Vidare fann utredaren,
som därutinnan fick stöd av den barnpsykiatriska experten, att fadern
— framför allt genom att hos barnen skapa en negativ inställning till modern —
satte sina barns själsliga hälsa i fara. Utredaren föreslog därför, att, barnen skulle
omhändertagas för samhällsvård och tills vidare placeras i neutral miljö. Efter
förhör med föräldrarna beslöt socialvårdsnämnden den 26 februari 1969 att på
de av utredaren anförda skälen omhändertaga barnen jämlikt 25 § a) och 29 §
barnavårdslagen för samhällsvård. Samtycke till beslutets verkställande lämnades
av modern den 4 mars 1969. Länsstyrelsen avslog därefter den 11 mars 1969
moderns begäran om handräckning för barnens utlämnande. Barnen överfördes
den 21 mars 1969 till ett fosterhem i Nässjö, i vilket de tidigare vistats som sommarbarn.

Sedan det i sista veckan i mars 1969 anmälts till socialvårdsnämnden, att Anu

209

blev uppskärrad och orolig efter varje telefonsamtal med fadern, beslöt socialvårdsnämndens
ordförande den 1 april 1969 enligt 11 och 41 §§ barnavårdslagen
att meddela fadern förbud att besöka barnen. Efter utredning beslöt socialvårdsnämnden
den 9 april 1969 att meddela fortsatt besöksförbud. Då fadern
ej löste ut delgivning genom posten, blev beslutet delgivet fadern genom delgivningscentralen.

Den 14 maj 1969 avvek Anu från fosterhemmet och begav sig hem till fadern.
Polishandräckning begärdes omedelbart för flickans återförande till fosterhemmet.
Verkställigheten uppsköts dock, sedan socialassistenter, som besökte fadern, bibringats
uppfattningen att fadern skulle medverka till flickans återförande till
fosterhemmet. Så skedde emellertid ej. Samråd ägde därpå rum mellan socialvårdstjänstemännen
och den barnpsykiatriske experten, som likaledes ansåg, att
flickan borde återföras till fosterhemmet. Samma dag hade socialvårdstjänstemännen
ett långt samtal med fadern, som lovade att följande dag tillsammans
med Anu besöka barnpsykiatern. Vid detta besök gick såväl Anu som fadern
med på att Anu skulle placeras på barnhem och att socialbyråns representanter
skulle få hämta Anu i faderns bostad påföljande dag. När socialbyråns representanter
på överenskommen tid kom till bostaden var dock ingen hemma. Däremot
uppehöll sig reporter och fotograf från dagspressen utanför bostaden. Fadern
meddelade något senare per telefon till socialbyrån, att han ej ämnade
lämna flickan ifrån sig. Den 21 maj informerades socialvårdsnämnden om ärendets
utveckling. Detta föranledde icke någon ändring av tidigare beslut. Följande
dag förklarade dock ordföranden för Anus fader, att besöksförbudet skulle
hävas, om han frivilligt medverkade till flickans överförande till barnhemmet.
Fadern vägrade emellertid att medverka härtill. Då barnpsykiatern tillstyrkt
handräckningsförfarande, om ingen annan möjlighet visade sig, beslöts den 23
maj, att tidigare jämlikt 94 § barnavårdslagen gjord begäran om polishandräckning
skulle vidhållas. På grund av att Anu till en början vistades på okänd plats
kunde handräckningen ej omedelbart äga rum. Socialvårdsnämnden informerades
ånyo om ärendets utveckling den 28 maj och beslöt då att godkänna vidtagna
åtgärder. Den 29 maj tog socialvårdsnämndens utredare kontakt med estniska
skolan, där fadern låtit inskriva Anu som elev. Rektorn för Buråsområdet, skolläkaren
och skolsköterskan bedömde det som möjligt att hämtningen av Anu
skulle kunna ske i skolan och skolsköterskan skulle försöka medverka vid hämtningen
så att denna ej skulle behöva väcka uppmärksamhet. Föreståndaren för
skolan uttryckte däremot önskemål om att hämtningen ej skulle ske på skolans
område. Efter överläggning mellan socialchefen, socialsekreteraren, barnpsykiatern
och utredaren beslöts, att hämtningen likväl skulle ske i skolan, eftersom en
hämtning i faderns bostad kunde befaras bli mer uppslitande för flickan. Genom
socialvårdsnämndens jourbyrå hemställdes om hjälp av civilklädd polis. Skolsköterskan
lät hämta Anu till sin expedition. Medan Anu uppehöll sig där hade
fadern, som skolsköterskan ej kände, kommit dit och bett att få låna telefon.
Samtidigt hade Anu begivit sig iväg från expeditionen. Skolsköterskan hade följt

210

efter henne till skolans yttertrappa, där hon sammanträffat med den civilklädde
polis, som skulle medverka vid hämtningen. Hon hade pekat ut Anu för polismannen,
som med raska steg, dock utan att springa, begivit sig över skolgården
mot den utgång, genom vilken Anu just passerat. När han kom ut på gatan, såg
han Anu försvinna mellan två fastigheter och han kunde därefter ej återfinna henne.
När socialbyråns personal och barnpsykiatern kort därpå anlände till skolan,
hade Anu alltså redan försvunnit. Ett nytt försök gjordes något senare samma
dag att anträffa Anu i faderns bostad. Under besöket i faderns bostad anlände
Anu dit. Fadern upplyste henne redan i ytterdörren om att polisen var där, varpå
Anu omedelbart vände och försvann. Något förföljande av flickan upptogs ej.

Ärendet föredrogs därpå ånyo inför socialvårdsnämnden den 4 juni 1969 i närvaro
av barnpsykiatern. Därvid beslöts att nya åtgärder skulle vidtagas för att
verkställa nämndens omhändertagandebeslut. Den 6 juni gjordes genom skyddspolis,
läkare och socialbyråpersonal ett nytt hämtningsförsök i faderns bostad.
Ingen var dock hemma i bostaden vid detta tillfälle. Sedan det kommit, till socialbyråns
kännedom, att fadern uppehöll sig med Anu i faderns sommarbostad i
Kode kommun, togs kontakt med ordföranden i barnavårdsnämnden där. Vidare
begärdes handräckning genom polismyndighetens i Kungälv försorg. Hämtningsförsöket
verkställdes den 9 juni. Även vid detta hämtningsförsök var socialvårdspersonalen
och barnpsykiatern närvarande. Anu anträffades dock ej i sommarbostaden
och fadern, som befann sig där, kunde ej övertalas att framdeles medverka
till ett överlämnande av flickan. Hämtningsförsöket ledde följaktligen ej
till avsett resultat.

Den 11 juni 1969 återupptogs ärendet till behandling av socialvårdsnämnden.
Fadern infann sig till sammanträdet, biträdd av advokat. Faderns advokat meddelade
nämnden, att fadern numera hos Göteborgs rådhusrätt begärt, at,t vårdnaden
om barnen skulle överflyttas på honom. Ansökan om beslut i vårdnadsfrågan
i avbidan på att dom meddelades i målet hade gjorts och rådhusrätten
skulle meddela sådant beslut den 17 juni. Fadern hemställde, att ytterligare hämtningsförsök
icke måtte ske, innan rådhusrätten meddelat sitt beslut. På fråga av
socialsekreteraren förklarade fadern efter överläggning med sin advokat, att han
— om rådhusrätten ej biföll hans ansökan om at,t omedelbart få vårdnaden om
barnen — skulle rätta sig efter detta och låta Anu placeras i neutral miljö. Då
fadern vägrade att uppgiva var Anu fanns och då ny undersökning av barnpsykiater
därigenom förhindrades, beslöt socialvårdsnämnden den 13 juni att avslå
faderns framställan om att inhibera handräckningsförfarandet.

Den 17 juni 1969 fick socialvårdstjänstemännen kännedom om att Anu tillsammans
med fadern besökte rådhusrätten vid förhandlingen i vårdnadsfrågan.
Socialchefen meddelade skyddspolisen, att handräckningsframställningen vidhölls
men att hämtningen av flickan ej fick ske inom rådhusrättens lokaler. Skyddspolis
och socialvårdspersonal sändes till rådhusrätten. Den barnpsykiater, som
tidigare anlitats, eftersöktes men kunde just då ej anträffas. I samband med att
rätten tog lunchuppehåll, tog en polisman kontakt med rättens ordförande, som

211

meddelade, att rätten ej önskade höra Anu ytterligare men att det var möjligt
att parterna önskade göra detta. Skyddspolisen jämte ytterligare några poliser,
som även var civilklädda, och socialvårdstjänstemännen begav sig därefter till
Östra Hamngatan 19, dit Anu förts. Enligt skylt på dörren .till den lokal, där Anu
vistades, innehades densamma av Männens Rättsförening. En polisman knackade
på dörren men fick ej något svar. Sedan någon efter ytterligare knackningar
frågat vem som knackade, hade polismannen upplyst, att det, var från polisen.
Dörren öppnades likväl ej. En person innanför dörren förklarade, att polisen
icke hade rätt att komma in, enär det var privat område. Eftersom polismannen
av sin förman fått order att ej bryta upp dörren, avvaktade polisen, att någon
person skulle passera genom dörren. Kort därefter kom Anus fader till platsen.
Polismannen försökte förmå honom att medverka till Anus hämtande men fadern
vägrade att göra detta. Under polismannens diskussion med fadern öppnades
dörren och en person gick ut,. Polismannen lyckades genom att sätta en fot
emellan förhindra att dörren ånyo stängdes. Ingången spärrades emellertid av två
män och en kvinna. Polismannen visade sin polisbricka och begärde att få komma
in men förvägrades detta. De närvarande poliserna trängde sig då in i lokalerna.
Dessa bestod av ett större rum, i vilket journalister och fotografer uppehöll
sig, och ett mindre rum, där Anu satt tillsammans med en kvinna. En polisman
begav sig in till Anu och förklarade för henne, att hon var tvungen att följa
med honom. Flickan genmälde, att hon ej ville göra detta. Samtidigt fylldes rummet
av pressmän och andra personer, som kom utifrån. Fadern kom in och tog
Anu, som började gråta, i sitt knä. Polismannen försökte än en gång tala fadern
och hans sällskap till rätta. Han uppmanade vidare pressmännen att lämna rummet.
Enligt polismannens uppgift efterkom de flesta uppmaningen men några
vägrade till en början och använde hårda ord mot honom. En fotograf fick enligt
uppgift dragas ned från en stol men lämnade därefter självmant rummet.
Dörren till det större rummet, dit pressmännen förvisats, stängdes. Polismannen
försökte därefter ånyo tala fadern till rätta, vilket misslyckades. Vid telefonkontakt
därefter med sin förman fick polismannen order om att hämtningen skulle
fullföljas. Dock tillkallades först förstärkning och uniformerad polis placerades
i trappuppgången bl. a. för att förhindra att någon olycka skulle hända i trappan.
Fadern förklarade därpå, att han själv önskade bära Anu nedför trappan,
vilket han tilläts att göra. När han kom ut i trappan, uppgav han emellertid, att
han skulle ta flickan med sig till rådhusrätten. Polis och socialvårdspersonal lösgjorde
därefter Anus armar från faderns hals och armar samt förde henne i skrikande
tillstånd till en väntande bil. Via polisstationen fördes hon till barnsjukhus,
där hon undersöktes av två läkare och konstaterades vara i god kondition.

Rådhusrätten avslog genom beslut den 18 juni 1969 faderns begäran om att
omedelbart få vårdnaden om barnen. Efter av fadern däröver anförda besvär
fastställdes detta beslut av hovrätten för Västra Sverige den 3 juli 1969. Anu
vistades under tiden den 17—27 juni på barnsjukhuset och placerades därefter
i fosterhem. Den 29 juni avvek hon från fosterhemmet men påträffades och

212

fördes till ett barnhem i Göteborg. Från detta avvek hon den 14 juli 1969 och
begav sig till fadern, där hon nu vistas. Rådhusrätten beslöt efter förnyad prövning
av vårdnadsfrågan den 31 juli 1969 att tillerkänna fadern vårdnaden om
Anu i avbidan på att målet slutligt avgöres. Rådhusrätten stödde sig därvid på
ett läkarintyg, vari bl. a. uppgavs att ytterligare ingripanden mot Anu med åtföljande
tvångsplaceringar skulle vara betydligt mer skadliga för flickans psykiska
hälsa än den påverkan som fadern eventuellt kunde utöva på henne. Rådhusrättens
beslut överklagades i hovrätten av modern. Hovrätten lämnade den 10
september 1969 hennes besvär utan bifall. Samma dag upptogs vid sammanträde
med socialvårdsnämnden tidigare bordlagt ärende angående framställning från
fadern om att samhällsvården beträffande Anu skulle upphöra. Nämnden fann
därvid i den för Anu rådande situationen och med hänsyn till att av rådhusrätten
hos nämnden begärd vårdnadsutredning skulle kunna genomföras på ett för
Anu så smidigt sätt som möjligt att en omplacering av henne borde få anstå under
tiden för vårdnadsutredningen, vilken skulle innehålla barnpsykiatrisk bedömning
av henne. »Med hänsyn till ovanstående och då vårdnadsutredningen
inte kan beräknas vara avslutad förrän i slutet av innevarande år och under
dessa förhållanden så lång tid kommer att förflyta att omhändertagandet av
flickan för samhällsvård inte bör uppehållas», beslöt nämnden att jämlikt 43 §
barnavårdslagen förklara samhällsvården beträffande Anu villkorligt upphörd
och att ställa henne under övervakning.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I samband med att rätten dömer till skillnad mellan äkta makar har rätten
enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken (FB) att bestämma vem av dem som skall ha
vårdnaden om deras barn. Rätten kan senare, om väsentligt ändrade förhållanden
föranleder därtill, ändra tidigare fattade beslut i vårdnadsfrågan (6:13 FB).

Bestämmelser, som berör vårdnaden om barn, finnes emellertid ej endast i FB
utan även i barnavårdslagen. Enligt 25 och 29 §§ barnavårdslagen kan sålunda
barnavårdsnämnd eller motsvarande nämnd (i Göteborg socialvårdsnämnden) för
samhällsvård omhändertaga den som ej fyllt aderton år, om hans kroppsliga eller
själsliga hälsa utsättes för fara eller om hans utveckling äventyras på grund av
föräldrarnas olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att, fostra honom.
Omhändertagandet innebär, att barnavårdsnämnden under den tid omhändertagandet
varar övertager en del av det ansvar för barnet och den bestämmanderätt
beträffande barnet som eljest ligger på den rättsliga vårdnadshavaren. Nämnden
äger sålunda fatta beslut om barnets vistelseort, skolgång, medicinering etc.

Medan domstolarna alltså har att slita tvister mellan föräldrar om vem av dem
som vid skilsmässa skall ha den rättsliga vårdnaden om barnen, åligger det barnavårdsnämnderna
att ingripa så snart ett barn riskerar att taga skada på grund av
föräldrarnas eller enderas uppträdande. Ett beslut om ingripande av sistnämnda
art, vilket innebär att den rättslige vårdnadshavaren tillkommande befogenheter

213

gentemot barnet för viss begränsad tid mer eller mindre beskäres, fattas följaktligen
i administrativ väg, och det ankommer ej på domstolarna att överpröva
dessa beslut.

Beträffande det nu aktuella fallet har förekommit ett stort antal artiklar i pressen,
i vilka skarp kritik riktats mot socialförvaltningen i Göteborg för dess »jakt»
på Anu. Särskilt påtalades att man genomförde hämtningen utan att fästa avseende
vid att flickan ville vara hos fadern. Vidare framhölls som synnerligen anmärkningsvärt
att de sociala myndigheterna ingrep endast någon dag innan rådhusrätten
skulle meddela beslut om den rättsliga vårdnaden. Allvarliga anmärkningar
riktades även mot polisen för det sätt varpå hämtningen genomfördes. I
samband därmed påtalades särskilt att läkare inte var närvarande vid tillfället
och att hämtningen verkställdes under en paus i rådhusrättens förhandlingar i
vårdnadsfrågan. Efterföljande pressdebatt och de hit inkomna klagomålen ger
vid handen att allmänheten blivit i hög grad upprörd över den behandling Anu
varit utsatt för såsom den skildrats i pressen. Det har, enligt vad som uppgivits
för mig, t. o. m. gått så långt att de poliser, som haft att ombesörja handräckningen,
och deras familjer blivit utsatta för trakasserier från allmänheten i olika
former.

I anledning av de missförstånd om innebörden i och syftet med socialvårdsnämndens
åtgärder för att omhänderta Anu, som kommit till uttryck i den häftiga
kritiken mot nämnden, vill jag till en början framhålla att nämndens åtgärder
inte utgjorde led i moderns försök att få förverkligat vad som bestämts om den
rättsliga vårdnaden i domen om äktenskapsskillnaden. För nämnden var alltså
inte fråga om att ta ställning till en tvist om vem av föräldrarna som skulle ha
vårdnaden. Om så varit fallet, skulle självfallet synnerlig hänsyn ha tagits till vad
barnet önskade, när det nått sådan ålder och mognad som Anu gjort.

Den fråga som socialvårdsnämnden haft att avgöra var i stället huruvida Anus
själsliga hälsa utsattes för fara och hennes utveckling äventyrades på grund av
föräldrarnas — såväl faderns som moderns — olämplighet såsom fostrare i sådan
mån att det för barnets bästa var nödvändigt att omhändertaga henne för
samhällsvård och sålunda inte låta någon av föräldrarna ha den faktiska vårdnaden
om henne. Det ligger i sakens natur att ett sådant beslut mången gång måste
kunna fattas även mot barnets egen önskan. Samhället kan nämligen inte tillåta
att ett barns utveckling äventyras av en olämplig miljö och måste därför kunna
ingripa, även om barnet inte kan förstå att det sker för dess eget bästa.

Jag vill vidare i anledning av yppade missförstånd framhålla att ett beslut om
omhändertagande för samhällsvård inte kan omedelbart rubbas av vad domstol
kan komma att bestämma i anledning av talan om överflyttande av den rättsliga
vårdnaden från en av föräldrarna till den andra. En helt annan sak är att en
barnavårdsnämnd vid sina överväganden i samhällsvårdsfråga givetvis har att
beakta den utredning som i domstolsmål framkommit om föräldrarnas lämplighet
såsom fostrare. Detta innebär emellertid inte att nämnden är bunden av domstolens
bedömning av den utredning som förebragts inför domstolen. Innan sådan

214

utredning förebragts inför domstolen, har nämnden att grunda sina överväganden
om behovet av samhällsvård på egen utredning. Sedan beslut om samhällsvård
fattats, kan verkställighet av beslutet alltså inte hindras enbart av den omständigheten
att en av föräldrarna vid domstol yrkar överflyttande av vårdnaden på sig
och att ytterligare utredning därför kan förväntas.

Den för bedömningen av kritiken mot socialvårdsnämnden helt avgörande
frågan är således huruvida föräldrarna och särskilt fadern var så olämplig såsom
fostrare, att Anus själsliga hälsa utsattes för fara och hennes utveckling äventyrades
i sådan mån att ett omhändertagande för samhällsvård framstod såsom
nödvändigt. Härutinnan är följande att beakta.

I förevarande ärende fick modern i äktenskapskillnadsdomen 1962 i enlighet
med föräldrarnas överenskommelse vårdnaden om barnen. Sedan dessa under
år 1968 vägrat att återvända till henne efter vistelse hos fadern, begärde hon hos
länsstyrelsen hjälp med att få barnen utlämnade. Länsstyrelsen hörde i ärendet
socialvårdsnämnden, som verkställde utredning rörande barnen. Med hänsyn till
vad som framkom vid denna utredning fann socialvårdsnämnden skäl föreligga
att i stället omhändertaga barnen för samhällsvård. Länsstyrelsen avslog därefter
moderns begäran om att få barnen utlämnade till sig.

Vid min granskning av socialvårdsnämndens utredning i samhällsvårdsfrågan
har jag fått, ett starkt intryck av att den som verkställt utredningen strävat efter
att ge en objektiv och fullständig bild av de för bedömningen relevanta förhållandena.
Vid utredningen vid vilken även barnpsykiatrisk expertis anlitades framkom
starkt stöd för att fadern påverkat barnens inställning till modern, att han
delgivit barnen sin uppfattning att modern levde ett oordentligt, liv och hade (alltså
efter äktenskapsskillnaden) intima förbindelser med olika män, för vilken uppfattning
något belägg dock icke framkom vid utredningen, att fadern utfrågat Anu
om moderns förehavanden samt att han vid flera tillfällen på kvällarna tagit barnen
med sig i sin bil till moderns arbetsplats för att barnen skulle få tillfälle att
se om modern hade sällskap med någon man.

Socialvårdsnämnden och den av nämnden anlitade barnpsykiatern har ansett
att faderns påverkan av barnens inställning till modern inneburit fara för deras
psykiska hälsa. Nämnda förhållande jämte moderns temporära oförmåga att, ta
vård om barnen har av nämnden åberopats såsom skäl för nämndens den 26
februari 1969 fattade beslut att omhändertaga barnen för samhällsvård.

Huruvida vad sålunda och i övrigt framkommit utgjort tillräckliga skäl för att
besluta om ett omhändertagande av barnen för samhällsvård ger naturligtvis rum
för olika meningar. Även om det framstår såsom tveksamt om angivna förhållanden
utgjort tillräckliga skäl för att besluta att omhändertaga barnen för samhällsvård
och sålunda frånhända fadern den faktiska vårdnad om barnen som
han hade, är dock skälen för socialvårdsnämndens beslut så vägande, att någon
kritik inte kan riktas mot nämnden för dess beslut, i all synnerhet som nämndens
beslut haft stöd av den barnpsykiatriske experten.

I enlighet med socialvårdsnämndens beslut den 26 februari 1969 blev barnen

215

omhändertagna och placerade i ett fosterhem i Nässjö. Den 14 maj avvek Anu
från detta hem och begav sig till fadern. Då nämnden hade den uppfattningen
att, fadern påverkade Anu på ett sätt som utsatte hennes psykiska hälsa för fara
— en uppfattning som vann ytterligare stöd i rapporter från fosterhemmet om att
Anu blev uppskärrad och orolig efter varje telefonsamtal med fadern — kan
någon erinran givetvis inte riktas mot, nämnden för att den i enlighet härmed
vidtog åtgärder för att återföra barnet till fosterhemmet. Det är härvid att märka
att dessa åtgärder vidtogs efter samråd och i samförstånd med den barnpsykiatriske
experten. Det är vidare tydligt att man från nämndens sida strävade efter
att Anus återförande till fosterhemmet skulle ske i samförstånd med fadern. Vid
ett besök hos barnpsykiatern gick såväl Anu som fadern med på att Anu skulle
placeras på barnhem och att socialbyråns representanter skulle få hämta Anu i
faderns bostad påföljande dag — den 21 maj. Då socialbyråns folk i enlighet,
härmed kom till bostaden var ingen hemma, men däremot hade reporter och
fotograf från dagspressen infunnit sig. Fadern lät senare meddela att han ej ämnade
lämna flickan från sig.

Med hänsyn till vad nu sagts kan någon erinran inte riktas mot nämnden för
att nämnden fann sig föranlåten att anlita polishandräckning för att omhändertaga
Anu.

Vid de hämtningsförsök, som enligt den förut lämnade redogörelsen gjordes
den 29 maj och den 9 juni, medverkade, förutom civilklädd polis, såväl socialvårdstjänstemän
som läkare. Såvitt utredningen ger vid handen har vid dessa
hämtningsförsök såväl polis som övriga medverkande uppträtt mycket hänsynsfullt,
. Det finns inte någon saklig grund för att i detta sammanhang tala om jakt
på Anu. I den mån någon kritik kan riktas mot förfarandet i detta skede av ärendet
synes den snarare böra gå ut på att de medverkande uppträtt alltför försynt.
Det förefaller sålunda ej uteslutet, att hämtningen kunnat ske på ett lugnt sätt
om man vid något tillfälle avvaktat flickans hemkomst till bostaden. Då socialvårdsnämnden
uppenbarligen letts av en önskan att gå så varsamt fram som möjligt,
kan givetvis någon anmärkning ej riktas mot nämnden i detta sammanhang.

Sedan fadern väckt talan mot modern med yrkande om att få den rättsliga
vårdnaden om barnen överflyttad på sig och den 11 juni 1969 hemställt att ytterligare
hämtningsförsök måtte inställas, till dess rådhusrätten meddelat interimistiskt
beslut i frågan, kan givetvis hävdas att saken härigenom kom i ett annat läge,
i all synnerhet som fadern utfäste sig att ställa sig rådhusrättens kommande beslut
till efterrättelse. Med nämndens uppfattning att fadern utsatte flickans psykiska
hälsa för fara och i betraktande av att någon utredning som påkallade ett annat
ställningstagande ännu ej framkommit, kan någon vägande invändning dock inte
riktas mot nämnden för att den vidhöll sin begäran om polishandräckning, i all
synnerhet som fadern tidigare ej hållit sina löften om att återlämna barnen.

I fråga om sättet för omhändertagandet av Anu den 17 juni 1969 anfördes
följande.

216

Det ligger i sakens natur att verkställighet av beslut om omhändertagande av
barn bör ske under iakttagande av största möjliga varsamhet. I den mån så är
möjligt bör man söka förmå den som har hand om barnet att acceptera omhändertagandet
och medverka till att detta sker under så lugna och för barnet så
skonsamma former som möjligt. När som i förevarande fall den som har hand
om barnet inte vill medverka till ett frivilligt överlämnande av barnet, är det
särskilt angeläget att hämtningen sker på ett sätt som är så litet uppslitande som
möjligt. Från denna synpunkt bör man av hänsyn till barnet eftersträva att hämtningen
sker utan att väcka utomståendes uppmärksamhet. Om barnet känner
sig vara i centrum för uppmärksamhet från många utomståendes sida, är det
svårare att genom samtal förbereda barnet på vad som skall ske och hämtningen
blir lätt mera uppslitande än eljest. I flera av mig handlagda ärenden har hämtningen
fått ett påtagligt uppslitande förlopp just på grund av att hämtningen
ägnats stor uppmärksamhet från utomståendes sida. Visar det sig, när hämtning
skall ske, att denna inte kan genomföras utan att väcka en för barnet menlig
uppmärksamhet, bör man därför enligt min mening av hänsyn till barnets bästa
uppskjuta hämtningen till ett tillfälle, då den kan ske i lugnare former.

Mot bakgrunden av vad nu sagts framstår det såsom mindre lämpligt att vederbörande
tjänsteman inom socialförvaltningen valde att verkställa hämtningen vid
det tillfälle, då fadern medförde flickan till rådhusrätten för att höras vid förhandlingen
därstädes. Det borde nämligen ha stått klart att en hämtning i samband
med förhandlingen svårligen kunde ske utan att väcka uppmärksamhet. Visserligen
kan göras gällande att socialförvaltningen tidigare haft svårt att komma
i kontakt med flickan. Det är emellertid inte troligt att flickan kunnat hållas dold
någon längre tid. Den tidsutdräkt som ett förnyat letande efter flickan skulle ha
medfört, hade enligt min mening varit att föredraga framför en hämtning under
omständigheter som kunde befaras bli uppslitande.

Nu genomfördes hämtningen, medan flickan under ett uppehåll i rättens förhandlingar
vistades i lokaler som tillhörde Männens Rättsförening. I dessa lokaler
var vid tillfället samlade ett stort, antal journalister, fotografer och andra. När
det med hänsyn härtill blev klart för dem, som skulle genomföra hämtningen,
att denna inte skulle kunna genomföras utan en uppmärksamhet, som kunde
befaras bli menlig för flickan, hade det enligt min mening varit bäst, för flickan
att hämtningsförrättningen avbrutits och uppskjutits till ett lämpligare tillfälle.
Av utredningen framgår också att Anu vid tillfället blev uppjagad av »hela situationen
såsom sådan med fotoblixtar».

Å andra sidan har jag i andra ärenden iakttagit att man bett tidningsmän komma
tillstädes i hopp att därigenom hindra förrättningen. Det är förståeligt att
myndigheterna är obenägna att på grund av åtgärder, som kan uppfattas såsom
vidtagna i syfte att hindra myndighetsutövning, avstå från åt,t fullgöra tjänsteuppgift.
När det gäller hämtning av barn, bör emellertid vad som är bäst för
barnet vara avgörande.

Vilken mening man än må ha härutinnan är det dock uppenbart att, det inte

217

kan läggas vederbörande tjänstemän till last såsom tjänstefel att hämtningen genomfördes
trots den påfrestande uppmärksamhet flickan blev utsatt för.

Mot hämtningsförfarandet den 17 juni har därjämte anmärkts att detsamma
skedde utan läkares medverkan och att polisen skulle ha olagligen inträngt, på
privat område och uppträtt bryskt.

Av vad som förevarit vid tidigare hämtningsförsök beträffande Anu framgår,
att socialvårdsnämnden är väl medveten om att läkare om möjligt bör medverka
vid besvärliga hämtningar. Vidare har av utredningen framgått, att en
socialvårdstjänsteman även vid hämtningen den 17 juni varit i kontakt med den
läkare, som tidigare medverkat, att denna lovat att ånyo medverka, att han dock
blivit tillfälligt upptagen just då hämtningen skedde samt att Anu i stället blivit
läkarundersökt omedelbart efter omhändertagandet, och därvid befunnits vara i
god kondition. Under dessa förhållanden finner jag någon berättigad kritik ej
kunna riktas mot att socialförvaltningen lät genomföra hämtningen utan att, läkare
var närvarande vid själva hämtningen.

Vad därefter angår polisens medverkan vid hämtningen den 17 juni framgår
av 94 § bamavårdslagen, att polismyndigheten på begäran av barnavårdsnämnd
är skyldig att verkställa beslut om omhändertagande, om framställningen tillkommit
i laga ordning. Polismyndigheten har alltså inte kunnat vägra att medverka
vid hämtningen av Anu.

Att polisen vid sådan handräckning har rätt att göra intrång på privat, område
ligger i sakens natur. I förevarande fall torde för övrigt polisen ha haft möjlighet
att taga sig in i den lokal, där Anu vistades, med stöd av rättegångsbalkens
bestämmelser. Förhindrande eller försvårande av verkställighet av omhändertagandebeslut
genom bortförande eller döljande av underårig kan nämligen medföra
frihetsstraff (89 § barnavårdslagen) och förekommer anledning befara att sådant
brott förövats har polisman möjlighet att företaga husrannsakan (28 kap. 1 och
5 §§ rättegångsbalken). Något olagligt inträngande på privat område kan följaktligen
ej anses föreligga.

Ej heller har i ärendet framkommit någon omständighet, som tyder på att
polisen vid inträngandet i lokalen och själva omhändertagandet, av Anu skulle
ha uppträtt onödigt bryskt. Snarare ger utredningen vid handen, att polisen därvidlag
uppträtt med all den takt och hänsyn, som i förevarande situation var
möjlig.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

Uttalande om önskvärdheten av att representanter för barnavårdsnämnd om möjligt
är närvarande då polisen på begäran av nämnden verkställer hämtning av
barn som enligt beslut omhändertagits för samhällsvård

I Göteborg förekom under år 1969 även ett annat fall av hämtning av barn, som
väckte stor uppmärksamhet genom artiklar i pressen.

218

I början av mars 1969 var sålunda i dagspressen införda artiklar om hur
polisen i Göteborg hämtat en 17-årig flicka i hennes hem. Av artiklarna framgick
att flickan tidigare avvikit från ett flickhem, där hon intagits sedan hon
omhändertagits för samhällsvård. Enligt en av artiklarna trängde civilklädda
polismän in i lägenheten och »slet flickan ur den förtvivlade moderns armar».
Vidare gjordes gällande att polisen vägrat, flickan att klä på sig och att hon endast
iförd underkläder släpats ut på gatan mitt för ögonen på nyfikna grannar
och andra in i den väntande polisbilen.

Med anledning av tidningsuppgifterna anfördes klagomål hos JO mot socialförvaltningens
i Göteborg befattning med ärendet och mot polisens uppträdande
vid hämtningen.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttranden från socialvårdsnämnden
i Göteborgs fjärde socialvårdsdistrikt och från polismästaren i Göteborg.

Vid utredningen i ärendet framkom i huvudsak följande. Flickan omhändertogs
den 28 januari 1969 för samhällsvård med stöd av 25 och 29 §§ barnavårdslagen
och placerades på ett flickhem. Sedan hon avvikit därifrån i början
av februari 1969 begärde socialförvaltningen den 10 februari hos göteborgspolisens
skyddssektion handräckning jämlikt 94 § barnavårdslagen för återförande
av flickan till flickhemmet. Framställningen beviljades och flickan söktes tre
gånger i bostaden innan hon den 4 mars anträffades där av en förste polisassistent
och en kvinnlig poliskonstapel. Vid hämtningen gjorde flickan själv visst
motstånd. Vidare sökte modern och en äldre broder till flickan förhindra hämtningen.
Innan polismännen lämnade lägenheten med flickan, hade hon själv
tagit på sig strumpbyxor, behå och långbyxor. Modern försvårade för polismännen
att låta iföra flickan ytterligare kläder. Bl. a. lät modern gömma en jumper
och en jacka som flickan skulle haft på sig. Hon fick ute i trappan låna en tröja
av den kvinnliga poliskonstapeln, innan hon fördes ut ur huset. Hon saknade däremot
skor, då hon gick ut till polisbilen.

Polismästaren anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Under år 1968 hade polisen
i Göteborg på begäran av socialförvaltningen i staden verkställt, hämtning
av barn jämlikt 94 § barnavårdslagen i cirka 350 fall. I ett 25-tal av dessa
fall hade representanter för socialförvaltningen varit närvarande. Såvitt var känt,
hade verkställigheten av alla de hämtningar som utförts av göteborgspolisen
under 1968 icke i något fall föranlett berättigade anmärkningar. Under år 1969
infördes att biträde av företrädare för socialvården regelmässigt skulle begäras
vid hämtningar av barn. I de fall biträde av socialvårdstjänstemän skedde vid
hämtningarna kunde polispersonalen hålla sig mera avvaktande, medan socialvårdstjänstemännen
tog den omedelbara kontakten med barnet och dettas vårdnadshavare,
för vilken därvid socialvårdstjänstemännen framstod som de agerande.
Under sådana omständigheter uppfattades ej hämtningen som så ingripande
som då polisen ensam svarade för densamma.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius att det inte fanns skäl till anmärkning
mot socialvårdsnämndens åtgärd att begära handräckning för återförande

219

av flickan till flickhemmet, varifrån hon avvikit, sedan hon omhändertagits för
samhällsvård, eller mot polismyndigheten för att den lämnade den begärda handräckningen.
JO förklarade vidare att det inte heller fanns fog för kritik mot de
polistjänstemän, som verkställde handräckningen, utan att dessa fastmera syntes
ha visat lugn och besinning i den svårbemästrade situation, som uppstod då flickan
och hennes moder och broder sökte förhindra eller i varje fall fördröja hämtningen
till dess tillkallade pressmän hunnit anlända.

JO anförde vidare följande.

Jag delar helt polismästarens uppfattning att representanter för barnavårdsmyndigheten
bör mera regelmässigt än vad som hittills varit fallet närvara vid
de hämtningar, som utföres av polisen med stöd av 94 § barnavårdslagen. Då
medverkan av företrädare för socialvården numera i regel påfordras av polismyndigheten
i Göteborg vid handräckningsåtgärder med stöd av 94 § barnavårdslagen,
påkallar ärendet i denna del ej vidare åtgärd från min sida. Det synes
mig önskvärt att den ordning för handräckning enligt barnavårdslagen, som sålunda
numera iakttages i Göteborg, tillämpas även av övriga polismyndigheter
i landet, i den mån så ej redan sker.

Brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stockholm har medverkat till att en
kvinna med fem små barn inte fått den hjälp och omvårdnad från samhällets sida

som hon borde ha fått

Genom artiklar i dagspressen i slutet av september 1967 fick JO sin uppmärksamhet
fäst på att en 36-årig kvinna K. P., som var född i Finland men sedan
år 1963 bosatt i Hässelby i Stockholm, avlidit under sådana omständigheter att
det kunde ifrågasättas om hon fått erforderlig hjälp av samhället,. Kvinnan, som
hade fem barn, födda under åren 1962—1966 och som övergivits av barnafadern,
bodde i en sommarstuga om ett rum och kök och hade den 20 september
1967 avlidit i bostaden i samband med förlossning. Faderskapet var fastställt
endast för det, första barnet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd framhöll under utredningen bl. a., att
sammanlagt fem tjänstemän varit förordnade som barnavårdsmän för K. P:s
barn under åren 1963—1967, att de ej kunnat få önskvärd kontakt med K. P.,
enär hon »velat klara sig själv utan inblandning av några myndigheter», att barnavårdsmännen
i Stockholm icke minst på grund av bostadsproblemen för ensamstående
mödrar och det stora antalet utlänningar hade ett tungt arbete, att,
en omorganisation av barnavårdsmannabyrån i syfte att förbättra barnavårdsmännens
arbetsförhållanden skett 1965/66 samt att anslag numera begärts för
ytterligare en barnavårdsman.

Efter ytterligare utredning av länsstyrelsen i Stockholms län konstaterade länsstyrelsen
i yttrande till JO, att något hembesök ej skett från barnavårdsmännens

220

sida och att utövandet av barnavårdsmannaskapet för K. P:s barn måste anses
såsom klart otillfredsställande i fråga om den personliga omvårdnaden. Länsstyrelsen
framhöll vidare, att föräldrarnas obenägenhet att medverka vid fastställandet
av faderskapet för barnen ej kunde utgöra någon bärande grund för en
sådan fördröjning av denna frågas behandling som förekommit. I fråga om tillsynen
över barnavårdsmännens verksamhet fann länsstyrelsen att brister förelegat,
eftersom granskning skett endast år 1964 och 1965 och det ej följts upp,
att då gjorda anmärkningar resulterat i åtgärder från barnavårdsmännens sida.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

K. P. hade under loppet av fyra år fött icke mindre än fem barn. Hon bodde
i en omodern, dålig och förfallen sommarbostad, innehållande ett rum och kök.
Rummet rymde enligt allt, att döma ej så mycket mer än sängar. Rinnande vattten
saknades och grannar i den moderna bebyggelsen hade enligt dagspressen
en tid försökt att underlätta hennes arbete med tvätt och dylikt genom att leda
dit, vatten i en plastslang. Det kan väl under sådana förhållanden icke råda någon
tvekan om att en barnavårdsman med tillräcklig initiativkraft antingen själv
eller genom att initiera andra organ skulle ha kunnat göra åtskilligt för att hjälpa
K. P. och hennes barn. Om icke annat hade det — oavsett att det sista havandeskapet
ej var känt — funnits skäl att söka ge henne upplysning i familjeplaneringsfrågor.
Vidare hade hon i avbidan på att bättre bostad kunnat ordnas bort
beredas hjälp med barntillsyn.

Enligt vad barnavårdsnämnden själv uppgivit var K. P:s bostadssituation vid
en efterhandsbedömning närmast katastrofartad. Det hade enligt nämnden, om
denna situation varit känd för barnavårdsmannen, självfallet varit påkallat med
en anmälan till nämnden. Man har med hänsyn härtill anledning åt,t fråga sig,
hur K. P:s besvärliga situation kunnat förbli okänd för de barnavårdande myndigheterna.
Barnavårdsnämnden har härutinnan åberopat, dels att K. P. fram till
den 24 augusti 1967, då hon övergavs av barnafadern, ej velat medverka till någon
kontakt med de sociala myndigheterna, dels att hon varit svår att anträffa.

Den omständigheten att K. P. före den 24 augusti 1967 må ha undandragit
sig kontakt med sociala myndigheter kan emellertid knappast tagas som intäkt,
för att hon skulle ha avvisat alla åtgärder, om hon blivit på rätt sätt underrättad
om att samhället önskade och kunde hjälpa henne och barnen. Ej heller kan
hon ha varit omöjlig att anträffa, då hon fött samtliga barn i Sverige och enligt
allt att döma under senare år mestadels bott här. Även om K. P. skulle ha varit
mycket svåranträffbar, kan dock — såsom länsstyrelsen framhållit — detta förhållande
ej ha utgjort något godtagbart skäl för barnavårdsmännen att underlåta
att taga kontakt med K. P. och hennes barn. En sådan kontakt var tvärtom
nödvändig för att barnavårdsmannen skulle kunna fullgöra sin skyldighet att
sörja för att barnens börd fastställdes samt för att öva tillsyn över barnens personliga
förhållanden och följa deras utveckling. En sådan kontakt torde för
övrigt vara av särskild betydelse just i de fall, då vårdnadshavaren har en nega -

221

tiv inställning till åtgärder från samhällets sida. Barnavårdsmannen har nämligen
att tillse, att barnens rätt och bästa tillvaratas, och vårdnadshavarens inställning
till de sociala myndigheterna får — även om man givetvis bör ta så stor
hänsyn som möjligt till dennes önskemål — ej lägga hinder i vägen för att syftet
med barnavårdsmannaskapet uppnås.

Av utredningen i ärendet framgår, att barnavårdsmännen avsänt, åtskilliga brev
till K. P. utan att svar erhållits. Försök att besöka bostaden har däremot från
barnavårdsmännens sida gjorts endast vid två tillfällen, nämligen den 1 augusti
1964 samt någon gång under sista halvåret 1966. Vid intet av dessa tillfällen
var K. P. hemma. Den vikarierande barnavårdsmannen har uppgivit, att hon, då
hon den 27 december 1965 tillträdde vikariatet, erhöll cirka 400 barnavårdsmannaärenden
att sätta sig in i jämsides med det löpande dagliga arbetet, att hon blev
bekant med ärendena allteftersom de av någon anledning aktualiserades samt
att K. P:s ärende blev aktuellt i och med att K. P. den 30 juni 1966 fick tvillingar.
Samma barnavårdsman har vidare uppgivit, att hon åkt ut till Hässelby
för att besöka K. P., att K. P. och hennes barn då ej var hemma, men att hon
vid tillfället kunde konstatera att bostaden såg dålig och förfallen ut. Senare hade
hon varit tvungen att ägna sin tid åt att göra tjänsten i ordning för sin efterträdare,
som fick en förteckning över aktuella ärenden, bland dem K. P:s ärende.
Även den barnavårdsman, som tillträdde den 1 oktober 1966, fick ett stort
antal ärenden (385 stycken). I 60 av dessa ärenden hade faderskapet ej fastställts.
Den nya barnavårdsmannen har uppgivit att hon den 13 januari 1967 skrev
till K. P. med begäran om kontakt. Därefter tog hon ej någon ytterligare befattning
med ärendet förrän efter det att K. P. själv den 24 augusti 1967 uppsökt
barnavårdsmannabyrån.

Vad sålunda förekommit i ärendet visar, att barnavårdsmannaskapet i förevarande
fall överhuvudtaget icke fyllt sin funktion. I viss mån får väl ansvaret
härför anses vila på de tjänstemän som handhaft barnavårdsmannaskapet för
K. P:s barn. Emellertid framgår av utredningen i ärendet att innehavarna av
tjänsterna växlade så ofta och att antalet ärenden på varje tjänsteman var så
stort, att det ej fanns möjlighet för vederbörande tjänsteman att sätta sig tillräckligt
in i och därefter följa upp varje ärende. En för arbetet försvårande omständighet
synes även ha varit, att hemmen var utspridda över så stort område,
att tiden ej medgav erforderliga hembesök. Jag anser därför att den bristfälliga
handläggningen ej kan läggas barnavårdsmännen till last såsom tjänstefel.

Såsom mera betänkligt framstår däremot att de tjänstemän, som hade att fullgöra
den barnavårdsnämnden åliggande skyldigheten att granska barnavårdsmannaskapen
och som år 1964 och 1965 observerat och påtalat, att faderskapet
ej fastställts för de senast födda barnen och att något hembesök ej skett, icke
följde upp ärendet och tillsåg att erforderliga åtgärder vidtogs. En granskning
■tjänar inte mycket till om den inte är förenad med kontroll att iakttagna brister
blir avhjälpta. I hög grad anmärkningsvärt är också, att någon granskning av
ärendet överhuvudtaget ej synes ha skett mellan den 8 september 1965 och den

222

27 december 1967. Omsättningen av tjänstemän torde emellertid ha varit st,or
även på dessa tjänster. Det torde därför ha varit svårt för innehavarna av tjänsterna
att tillse att påtalade brister avhjälptes. Vidare är i detta sammanhang att
beakta de speciella problem, som uppstått under en övergångstid i samband med
omorganisation av barnavårdsmannabyrån vid årsskiftet 1965/66. Den bristfälliga
skötseln av bamavårdsmannaskapet torde med hänsyn härtill ej heller kunna
läggas de tjänstemän som hade att granska barnavårdsmannaskapen till last som
tjänstefel.

Vad därefter angår barnavårdsnämndens ansvar för de missförhållanden som
rått får jag anföra följande.

Barnavårdsnämnden är enligt 8 kap. 8 § föräldrabalken skyldig att utöva tillsyn
över barnavårdsmännens verksamhet och skall enligt 12 § kungörelsen om
barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå vaka över att barnavårdsmannen
iakttager i lag och författning meddelade föreskrifter angående barnavårdsmans
åligganden. Även om barnavårdsnämnden anställer särskilda tjänstemän för att
sköta granskningsskyldigheten, åligger det likväl nämnden att tillse att denna
fullgöres och att de av granskningsmännen iakttagna bristerna i barnavårdsmännens
verksamhet avhjälps inom rimlig tid. Denna tillsyn har uppenbarligen
varit på ett flagrant sätt ineffektiv, såvitt avser det aktuella fallet, där granskningsmännens
vid två olika tillfällen (1964 och 1965) gjorda påpekanden om
försummade åligganden inte lett till något resultat och där granskningen av barnavårdsmannaskapet
under senare tid synes ha eftersatts.

Av barnavårdsnämndens yttranden i ärendet framgår att nämnden redan för
några år sedan uppmärksammat behovet av att minska barnavårdsmännens arbetsbörda.
Den omorganisation av barnavårdsmannabyrån som skedde vid årsskiftet
1965/66 har medfört att antalet barnavårdsärenden per barnavårdsman kunnat
nedbringas från cirka 400 till i dagens läge i genomsnitt 283. Det totala antalet
barnavårdsmän uppgår numera till 42.

Vad som framkommit i ärendet rörande hur bamavårdsmannaskapet utövats
ger klart vid handen att en reform var påkallad för att barnavårdsmännen skulle
bli i stånd att fullgöra dem åvilande uppgifter. Enligt barnavårdsnämnden har
omorganisationen vid barnavårdsmannabyrån vidtagits i detta syfte, ehuru verkningarna
av omorganisationen på grund av det tidskrävande arbetet därmed ej
omedelbart kommit till synes. Nämnden har därjämte förklarat, att tidigare brister
i granskningsarbetet bör kunna undvikas med den nuvarande organisationen
och befintliga resurser. Vad som upplysts om hur bamavårdsmannaskapet för
K. P:s barn skötts under senare år och att någon granskning av barnavårdsmannaskapet
ej skett under tiden den 8 september 1965—den 29 december 1967
ger inte belägg för att tidigare brister på området blivit genom omorganisationen
avhjälpta. Om hur härmed förhåller sig torde några bestämdare uttalanden
dock ej kunna göras förrän verksamheten kunnat följas en längre tid. Med hänsyn
till att barnavårdsnämnden redan innan K. P:s ärende upptogs här inskridit
för att förbättra barnavårdsmännens arbetsförhållanden samt till att den brist,-

223

fälliga handläggningen av ärendet under 1966—1967 kan ha haft sin orsak i
omorganisationen anser jag mig såvitt avser barnavårdsnämnden kunna låta bero
vid vad som förevarit. Jag förutsätter därvid, att barnavårdsnämnden, som ju
är skyldig att utöva tillsyn över barnavårdsmännens verksamhet, i fortsättningen
kommer att noggrant följa denna för hela barnavården så viktiga verksamhet.
Det är emellertid min avsikt, att genom inspektion av barnavårdsnämnden ägna
dessa frågor ytterligare uppmärksamhet.

Av statens socialvårdskonsulents yttrande att döma är svårigheterna med omsättningen
av tjänstemän på barnavårdsmannasidan ej begränsade till Stockholm
utan gör sig gällande på många håll i landet. Problemet med hur barnavårdsmannaskapet
skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt synes följaktligen vara
av sådan räckvidd, att det bör uppmärksammas även på ett högre plan än det kommunala.
Spörsmålet torde vara av intresse för socialstyrelsen, som enligt 5 § barnavårdslagen
har att följa barnavårdsverksamheten i riket och verka för att den
ordnas och utvecklas ändamålsenligt, samt för socialutredningen, som enligt, sina
direktiv skall överse de nuvarande barnavårdsorganens funktioner och funktionsförmåga.
Avskrift av denna skrivelse kommer därför att översändas till såväl socialstyrelsen
som socialutredningen för kännedom.

Avslutningsvis anförde JO följande.

Vad som förekommit i ärendet visar emellertid — såsom länsstyrelsen också
funnit — att det brustit i samordningen av verksamheten hos de olika organen
på socialvårdens område. Även i detta avseende synes dock numera en omorganisation
inom Stockholm vara på väg. Syftet är därvid att, inrätta s. k. storbyråer
med sektioner för att få de olika socialvårdsgrenarna lokalt samlade. Dock skall
barnavårdsmännen ej inordnas i denna distriktsorganisation. Det synes därför
ovisst om den tilltänkta organisationen kan förebygga sådana brister i samarbetet
mellan socialbyrån och barnavårdsman, som framkommit i detta ärende. Socialutredningen
har emellertid fått i uppdrag att utreda såväl hur en bättre samordning
mellan samhällets vårdorgan skall kunna komma till stånd som hur förutsättningar
i övrigt skall kunna skapas för en aktiv, uppsökande socialvård. Med
hänsyn härtill anser jag vidare åtgärd från min sida icke heller i denna del av
ärendet vara påkallad.

Barnavårdsnämnds ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård
omhändertaget barn vistas under permission från barnhem. Spörsmål om
bristande samordning mellan Stockholms barnavårdsnämnds olika avdelningar i
permissionsfrågan och om behov av organisatoriska förändringar inom nämnden

I slutet av september 1968 förekom tidningsartiklar med uppgifter om att en
nioårig flicka, som omhändertagits för samhällsvård av Stockholms stads barnavårdsnämnd
och placerats på ett barnhem i staden, på kvällen den 21 september
1968 avlidit i tablettförgiftning under permission till en lägenhet i Hässelby, vilken
av polisen beskrivits som ett knarkamäste.

224

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna tog JO del av barnavårdsnämndens
handlingar i ärendet samt ett i saken upprättat förundersökningsprotokoll.
Vidare inhämtades yttranden från barnavårdsnämnden och länsstyrelsen i
Stockholms län. Länsstyrelsen hörde på JO:s uppdrag barnavårdsnämnden och
vederbörande tjänstemän hos nämnden.

Av utredningen i ärendet framgick i huvudsak följande.

Den 21 augusti 1968 beslöt barnavårdsnämnden med stöd av 25 § a) och 29 §
barnavårdslagen att för samhällsvård omhändertaga systrarna U. och L., vilka
var 12 resp. 9 år gamla. Som skäl för omhändertagandet angavs, att flickornas
utveckling äventyrades på grund av föräldrarnas bristande förmåga att fostra dem.
Enligt utredningen i ärendet hade fadern, som övergivits av sin hustru och som
saknade bostad, bott tillsammans med U. och L. i tält på en campingplats. Fadern
hade ytterligare sex äldre barn, av vilka flera varit föremål för barnavårdsnämndens
ingripande. Ett av dessa barn, flickan M., som var 15 år gammal, hade omhändertagits
av barnavårdsnämnden den 6 mars 1968 och av samma anledning som
U. och L. Enligt utredningen rörande U. och L. framfördes misstankar om att
fadern missbrukade sprit.

Sedan U. och L. placerats på ett barnhem i Stockholm, fick de permissioner
för att besöka fadern. Denne bodde vid dessa tillfällen hos en gift dotter, som
tillsammans med sin make var inneboende i en tvårumslägenhet i Hässelby. Samma
dag som den första permissionen beviljades hade en moster till flickorna ringt
till barnhemmet och sagt, att fadern kanske inte skötte sig så bra, då han bodde
hos den gifta dottern, och att han kunde tänkas »ta till flaskan». Föreståndarinnan
för barnhemmet ansåg sig likväl böra bevilja permissionen, sedan utredningsassistenten,
som kontaktats, tillstyrkt densamma. Något hembesök i Hässelby
gjordes inte från barnhemmets sida och inte heller togs någon personlig kontakt
med de anhöriga, hos vilka flickorna skulle vistas. Den 29 augusti 1968 anmälde
utredningsassistenten till en av barnavårdsnämndens fosterbarnsinspektörer, att
den gifta system och hennes make var beredda att taga emot U. och L. som fosterbarn.
Efter att tagit del av socialregisterakten för den gifta systern och hennes
make meddelade fosterbamsinspektören den 3 september till utredningsassistenten,
att systern och hennes make inte kunde godtagas som fosterföräldrar. Flickorna
permitterades därefter under ytterligare två helger till samma hem. Inte heller i
samband med dessa permissioner gjordes något hembesök eller togs någon personlig
kontakt med släktingarna. Vid den sista permissionen vistades även till en
början den 15-åriga systern M. i lägenheten.

Lördagen den 21 september 1968 vid 15-tiden ringde M. till barnhemmet och
meddelade personalen där, att det varit bråk i lägenheten i Hässelby, att M.
gått därifrån och att systrarna U. och L. borde återlämnas till barnhemmet. Enligt
en vid polisförhör den 23 september 1968 lämnad uppgift hade M. sagt dels »att
de skulle åka och hämta tjejerna där bara för där fanns brännvin och tabletter»
och dels att hon själv fått både tabletter och sprit. En tjänsteman på barnhemmet

225

hade omedelbart ringt upp en grannfamilj och bett att få tala med U., som kommit
till telefonen och meddelat att hon och L. hade »roligt» samt att M. varit
»dum» och gått sin väg. Personalen på barnhemmet, som kände till att det tidigare
förekommit misshälligheter mellan syskonen, bedömde under dessa förhållanden
M:s uppgifter som överdrivna och vidtog inte någon ytterligare åtgärd. Påföljande
dag meddelades till barnhemmet, att L. avlidit i lägenheten i Hässelby. Av utlåtande
av rättsläkaren framgick, att dödsorsaken var tablettförgiftning. Vid polisutredningen
i ärendet framkom vidare, att sprit- och tablettförtäring förekommit
i lägenheten såväl den 20 som 21 september 1968 samt att i lägenheten funnits
utspridda en mängd medicinska preparat av varierande art.

Såväl barnavårdsnämnden som länsstyrelsen betonade i sina yttranden vikten
av att kontakten mellan barn och vårdnadshavare upprätthölls under omhändertagandetiden
men framhöll samtidigt, att det inträffade utvisade att permissionsfrågorna
i fortsättningen måste ägnas större uppmärksamhet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Då ett barn omhändertages för samhällsvård påtager sig samhället ett mycket
stort ansvar. Samhället övertar bl. a. föräldrarnas skyldighet att hålla uppsikt över
barnet och tillse att barnet ej utsättes för onödiga risker. I sådana fall, då omhändertagandet
föranletts just av att föräldrarna brustit härutinnan, ligger det i sakens
natur att samhällets organ ägnar denna skyldighet minst lika stor uppmärksamhet
som man normalt kräver av föräldrar. Det torde följaktligen åligga de
barnavårdande organen, att innan ett omhändertaget barn permitteras göra sig
närmare underrättad om var barnet skall vistas och söka förvissa sig om att vistelsen
på denna plats ej är olämplig ur barnets synpunkt.

I förevarande fall hade flickorna omhändertagits på grund av föräldrarnas
bristande förmåga att fostra dem. Misstankar hade under den utredning, som
föregick omhändertagandet, framförts om att fadern missbrukade sprit och det
var känt att han saknade fast bostad och levde under otrygga förhållanden. Redan
dessa omständigheter borde ha föranlett att viss försiktighet iakttogs vid permission
till fadern. Då härtill kommer, att en moster till flickorna uttryckt farhågor
för att fadern ej skulle sköta sig så bra och att han skulle »ta till flaskan», sedan
han flyttat till den gifta dottern, blev skälen för en närmare undersökning av det
hem, till vilket flickorna skulle permitteras, än starkare. Föreståndaren för barnhemmet
synes i detta skede också ha tillfrågat utredningsassistenten, om permission
till fadern borde ske och därvid fått ett tillstyrkande svar. Hur ingående frågan
om permission diskuterats mellan föreståndaren och assistenten har inte blivit helt
klarlagt vid utredningen. Det är emellertid tydligt att förhållandena i hemmet i
Hässelby inte kan ha varit föremål för närmare överväganden. Föreståndaren har
uppgivit sig ha utgått ifrån att assistenten varit väl förtrogen med hemmet i Hässelby.
Om föreståndaren vid tillfället frågat om hemmet i Hässelby, borde det ha
framkommit att assistenten saknade kännedom härom, eftersom fadern ej flyttade
dit förrän efter flickornas omhändertagande. Man kan därför ej anse att permis 8

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

226

sionsfrågan ägnats den uppmärksamhet, som med hänsyn till omständigheterna
var påkallad.

Det är vidare att märka att frågor rörande familjen handlagts av olika tjänstemän.
Sålunda har utredningen rörande M., å ena sidan, samt U. och L., å andra
sidan, utförts av olika assistenter. Detta förhållande har otvivelaktigt varit ägnat
att försvåra att man fick en samlad överblick över familjens förhållanden.

Vid de olika utredningarna hade dock framkommit åtskilligt som var av betydelse
för permissionsfrågans bedömande. En utredning den 10 november 1967
innehåller sålunda uppgift av en syster till fadern att båda föräldrarna missbrukade
sprit, att det ofta var bråk i familjen samt att föräldrarna använde barnen till att
tigga. I en senare den 29 februari 1968 dagtecknad utredning, som lades till grund
för beslut om omhändertagande av M., omnämnes att faderns spritmissbruk syntes
ha återkommit och att han under senaste tiden vid ett flertal tillfällen setts spritpåverkad
i Sätra. I en anmälan för intagning av M. på barnhem den 24 juli 1968
uppges, att fadern var förtidspensionerad, att han missbrukade alkohol, att han
tillsammans med en broder, som saknade arbete, flera gånger hälsat på i flickans
fosterhem, att fadern och brodern vid dessa tillfällen uppträtt otrevligt samt att
saker blivit stulna vid besöken. Om dessa förhållanden varit kända vid prövningen
av permissionsfrågan, hade med säkerhet frågan ägnats betydligt större uppmärksamhet.

Olägenheterna av att olika avdelningar och tjänstemän handlagt frågor rörande
samma familj framträder vidare, då det gäller frågan om undersökningen av lämpligt
fosterhem för flickorna U. och L. Sedan den gifta system begärt att hon och
hennes make skulle få ta hand om U. och L. som fosterbarn, har på barnavårdsnämndens
fosterhemsbyrå i månadsskiftet augusti—september 1968 gjorts en
undersökning om dessa makars lämplighet som fosterföräldrar. Enbart genom att
taga del av dessa makars socialregisterakt har man på fosterhemsbyrån kunnat
konstatera, att makarna, som själva var inneboende hos andra, ej var lämpliga
som fosterföräldrar. Om även dessa uppgifter varit kända för föreståndaren för
barnhemmet, är det i hög grad troligt, att permissionerna blivit föremål för än
noggrannare överväganden.

Vidare inkom till fosterhemsbyrån den 16 september 1968 en begäran om att
den gifta systerns svägerska, som var innehavare av lägenheten i Hässelby, önskade
omhändertaga barnen som fosterbarn. Någon undersökning av hennes förhållanden
skedde dock ej innan L. avled. Om socialregisterakten beträffande denna
svägerska granskats, vilket varit motiverat med tanke på alla andra oroande
faktorer, hade framgått, att såväl svägerskan som hennes vuxna dotter, vilka båda
bodde i lägenheten, led av psykisk ohälsa, att båda intog mycket medicin, att svägerskan
flera gånger gjort självmordsförsök med sömntabletter, att svägerskan
ibland fick ångestneuroser med oöverlagda handlingar som följd samt att hon
lidit av tvångstankar. Det hade i sådant fall också kunnat konstateras, att vidare
permissioner till lägenheten i Hässelby ej borde ske. Att dessa permissioner indragits
hade i och för sig ej behövt innebära, att all kontakt mellan flickorna och deras

227

fader avskurits. Om så ansetts lämpligt hade flickorna kunnat få kortare permissioner
för att träffa fadern på annan plats och vidare hade fadern kunnat besöka
dem på barnhemmet.

Då permissionerna nu ändock beviljades utan föregående hembesök, ålåg det
i allt fall barnhemspersonalen, som närmast svarade för flickornas vård, att vara
beredd att gripa in, om sådana omständigheter skulle inträffa att detta blev påkallat.
En sådan situation uppstod utan tvekan, då system M. ringde till barnhemmet och
bad att systrarna U. och L. skulle hämtas tillbaka dit. Även om den tjänsteman
på barnhemmet som tog emot samtalet icke uppfattade mer än att det förekom
bråk i lägenheten, var M:s begäran — framför allt sett mot bakgrunden av vad
som tidigare förekommit — så alarmerande, att en närmare undersökning av förhållandena
bort ske. Att i detta läge endast ringa till en grannfamilj och tala med
den tolvåriga system U. förefaller synnerligen valhänt. I stället borde ett hembesök
omedelbart ha skett eller, om detta ej varit möjligt, samtal ha begärts med fadem.
Att döma av vad som framkommit vid polisutredningen hade detta räckt för att
konstatera, att flickorna omedelbart bort hämtas tillbaka till barnhemmet. Samma
resultat hade för övrigt uppnåtts, om grannfamiljen tillfrågats om förhållandena
i den lägenhet, där flickorna vistades.

Av det sagda framgar att jag funnit kritik kunna riktas mot hur barnavården
i detta fall handhafts. Då jag likväl icke funnit tillräckliga skäl till åtal mot
någon av de tjänstemän, som tagit befattning med permissionsfrågorna, har detta
sin grund i att jag funnit den olyckliga handläggningen mera bero på ett bristfälligt
system än försummelse av enskilda tjänstemän. Det grundläggande felet synes
sålunda närmast vara att söka i att frågor rörande de i ärendet inblandade personerna
handlagts på olika avdelningar inom socialförvaltningen och av skilda
tjänstemän utan att det funnits erforderlig sammanhållande länk med skyldighet
att ta del av nämndens hela material rörande permissionsmiljön. Om en och
samma tjänsteman haft att svara för alla sociala åtgärder rörande familjen hade
också med största sannolikhet alla de uppgifter, som varit tillgängliga inom socialförvaltningen
rörande de berörda personerna, på ett enkelt sätt kunnat delges den
som närmast haft att pröva permissionsfrågoma. Barnavårdsnämnden har i sitt
yttrande hit också medgivit, att permissionsfrågorna måste ägnas större uppmärksamhet,
samt har i detta syfte infört vissa skärpta bestämmelser. Det kan emellertid
ifrågasättas om dessa skärpta bestämmelser räcker för att åstadkomma en
tillfredsställande handläggning av permissionsärenden. För att så skall bli fallet
synes snarare böra vidtagas en ändring av den nuvarande organisationen. Enligt
vad jag under hand inhämtat övervägs också för närvarande en sådan ändring. Då
det finnes anledning att antaga att vad som framkommit i förevarande ärende
därvid kommer att beaktas, anser jag mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit.
Jag utgår därvid från att barnavårdsnämnden kommer att tillse att dess
organisation är sådan att tillgängligt, relevant utredningsmaterial blir beaktat, när
det vid prövning av permissionsfråga gäller att förvissa sig om att omhändertaget
barn vid permissionen kommer i tillfredsställande förhållanden.

228

Fråga om barnavårdsnämnds och bamavårdsmans skyldigheter att vidtaga åtgärder
till förebyggande av misshandel av barn och att göra polisanmälan om sådan

misshandel

Frågan om vilka skyldigheter som åvilar barnavårdsman och barnavårdsnämnd
vid uppkommen misstanke om barnmisshandel har aktualiserats i några härstädes
handlagda ärenden.

Ett av dessa ärenden upptogs med anledning av artiklar i dagspressen om att
barnavårdsnämnden i Stockholm vägrat att hjälpa en moder att göra polisanmälan
om åt,t hennes halvårige son vid upprepade tillfällen blivit allvarligt misshandlad
av moderns fästman.

Av i ärendet verkställd utredning framgick i huvudsak följande.

Pojken var född den 7 december 1967. Barnavårdsman hade förordnats för
pojken den 26 september 1967. I slutet av mars 1968 flyttade modern och barnet,
som tidigare vistats på mödrahem, tillsammans med fästmannen till en lägenhet
i Stockholm. Barnavårdsmannen besökte modern och fästmannen i lägenheten,
innan barnet överflyttades dit. Anmälan gjordes även till barnavårdscentralen.
Under våren 1968 intogs barnet på barnsjukhus vid två tillfällen, först, i
april och sedan i maj. Intagningen i maj skedde enligt sjukhusets anteckningar på
grund av misshandel av barnet. Dagen efter den senare intagningen anmälde överläkaren
vid barnsjukhuset per telefon till barnavårdsnämnden att anledning fanns
att, misstänka att barnet varit utsatt för misshandel, att barnet vid intagningen varit
i mycket dålig kondition och hade många blåmärken. Han förklarade vidare
att det även vid intagningen i april funnits misstankar om misshandel. Barnavårdsnämnden
förklarade sig omedelbart beredd att omhändertaga barnet för
utredning för den händelse modern skulle begära att få barnet utskrivet från
sjukhuset. Sedan överläkaren även skriftligen till nämnden anmält misstankarna
om misshandel, verkställdes utredning hos barnavårdsnämnden. Den 7 juni tog
modern per telefon kontakt med barnavårdsmannen rörande eventuell polisanmälan
av misshandeln av barnet. Barnavårdsmannen, som vid den tidpunkten
kände till att ärendet var föremål för utredning av barnavårdsnämnden, hänvisade
modern att i stället taga kontakt med den assistent vid utredningsavdelningen,
som handlade ärendet. Under utredningens gång hade modern förklarat
för utredningsassistenten, att, hon själv ej orkade göra polisanmälan utan att
detta fick ske genom barnavårdsnämnden. Utredningen slutfördes emellertid
utan att någon polisanmälan skedde och vid sammanträde den 13 juni 1968 beslöt
barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet för samhällsvård med placering
i fosterhem. Sedan modern i slutet av juli 1968 begärt assistentens medverkan
till att göra polisanmälan mot fästmannen på grund av misshandel av barnet
men ej fått någon hjälp därmed, gjorde hon den 1 augusti själv anmälan till polisen
om misshandeln.

Socialstyrelsen hänvisade i ett i ärendet avgivet yttrande till dels ett betänkande
angående barnmisshandel, vilket avgivits i februari 1969 av en utav social -

229

styrelsen tillkallad utredning, dels socialstyrelsens den 28 februari 1969 till Kungl.
Maj:t avgivna utlåtande över detta betänkande.

I betänkandet framhölls i huvudsak följande. Barnavårdscentralerna har en
viktig uppgift att fylla, då det gäller att, förebygga barnmisshandel, och att det
därför är av stor vikt att barnavårdscentralerna får möjlighet att kontrollera alla
familjer med barn under skolåldrarna. I många fall av konstaterad barnmisshandel
har ingen anmälan inlämnats till polismyndigheten av ansvarig läkare eller av
barnavårdsnämnd. Även om läkare i regel ej har sådan anmälningsplikt, kan det
dock ej vara fel av läkaren eller anses utgöra brott mot tystnadsplikten att göra
sådan anmälan. Eftersom samtliga fall av barnmisshandel skall anmälas till barnavårdsnämnd
måste det emellertid huvudsakligen vara nämndens uppgift att avgöra
huruvida anmälan till polisen skall ske. Detta bör ske i de fall brottets svårighetsgrad
motiverar en anmälan. Givetvis bör det alltid ske vid särskilt grava fall
av misshandel. Likaså skall anmälan ske när utredning icke kan göras utan medverkan
av polis.

Det kan också vara av vikt att göra anmälan med hänsyn till att det därigenom
kan bli möjligt att erhålla ytterligare belysande utredningar såsom rättspsykiatrisk
undersökning av den som utövat misshandeln. Stundom kan däremot polisanmälan
tänkas böra underlåtas av speciella skäl. Det frihetsberövande som en polisanmälan
kan få till följd kan innebära en splittring av familjen, som kan försvåra
eller omöjliggöra en rehabilitering av denna. Barnavårdsnämnden får här
göra en avvägning av olika intressen.

Socialstyrelsen instämde i sitt utlåtande över betänkandet i allt väsentligt i vad
där anförts, dock att enligt styrelsens mening all misshandel av ett litet barn var
att betrakta som grov och därför borde anmälas till polismyndigheten av barnavårdsnämnden.
Styrelsen framhöll därjämte, att bamavårdsmännen, som borde
beredas ökade möjligheter att följa barn i ömtåliga miljöer, var en viktig faktor
i arbetet på att förebygga barnmisshandel.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i huvudsak följande.

Såsom framhållits i betänkandet angående barnmisshandel och socialstyrelsens
utlåtande däröver är det av synnerlig vikt att så långtgående åtgärder som möjligt
vidtages i syfte att förebygga barnmisshandel. En sådan åtgärd är att sjukhus,
där man har anledning att misstänka att, ett intaget barns hemförhållanden
ej är tillfredsställande, tager kontakt med såväl barnavårdscentral som barnavårdsman,
om sådan finnes förordnad för barnet, eller eljest med barnavårdsnämnden.
Genom en sådan kontakt får de barnavårdande myndigheterna sin uppmärksamhet
riktad på fallet och kan därefter hålla familjen under särskild uppsikt.

Beträffande det aktuella fallet anförde JO följande.

Då barnavårdens tjänstemän informerats om barnets skador och misstankarna
om misshandel, ankom det närmast på dem att göra polisanmälan. I allt fall borde
frågan om sådan anmälan skulle ske ha hänskjutits till barnvårdsnämnden, dit
överläkaren vid barnsjukhuset för övrigt ställt sin skrivelse rörande misstanken om

230

misshandeln av barnet, så att nämndens ledamöter haft möjlighet att taga ställning
till spörsmålet.

Anmärkningsvärt förefaller också, att barnavårdsmannen på moderns förfrågan
om polisanmälan borde göras ej medverkade därtill. Några skäl för att underlåta
polisanmälan förelåg ej vid denna tidpunkt. Den som kunde misstänkas för misshandeln
var ej vårdnadshavare för barnet och sammanbodde ej heller längre med
barnets moder. Barnavårdsmannens ståndpunkt i denna fråga kan — såsom socialstyrelsen
anfört — knappast stå i överensstämmelse med stadgandet i 8 kap. 6 §
föräldrabalken om att barnavårdsmannen skall bistå den som har vårdnaden om
barnet med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen
tillvaratas. Viserligen var det, lämpligt att samråd skedde med utredningsassistenten,
innan ställning togs till frågan om polisanmälan borde göras. Ett sådant samråd
borde emellertid ha upptagits av barnavårdsmannen i stället för att modern, såsom
nu skedde, hänvisades till att själv taga kontakt med denna assistent.

Än mer anmärkningsvärt är emellertid att utredningsassistenten, som redan
efter en konferens på barnsjukhuset haft anledning att göra polisanmälan, ej tillmötesgått
modern, då hon uttryckligen begärde hjälp med att göra sådan anmälan.
Den kännedom som assistenten hade om barnets skador gjorde henne utan tvekan
särskilt lämpad att göra anmälan eller i allt fall att vara närvarande, då anmälan
gjordes, för att komplettera densamma med uppgifter om skadornas omfattning
och art. Hon hade ju tillgång till överläkarens till barnavårdsnämnden ingivna
skrift rörande skadorna.

Slutligen finner jag det även förvånansvärt, att barnavårdsnämnden icke vid
sitt sammanträde den 13 juni 1968, då barnets omhändertagande beslutades, till
prövning upptog frågan om polisanmälan borde göras. Visserligen framställde
modern ej någon begäran därom vid sammanträdet. Att hon i den situation hon
då befann sig icke självmant upptog spörsmålet om polisanmälan borde göras är
ej ägnat att väcka förvåning. I den utxedning, som presenterades vid sammanträdet,
fanns emellertid omnämnt bl. a., att barnet intagits på sjukhus i mycket dålig
kondition med blåmärken på ömtåliga ställen, att, tillståndet varit kritiskt men
att barnet skulle överleva samt att anledning fanns att misstänka att barnet varit
utsatt för misshandel. Anledning förelåg otvivelaktigt under dessa förhållanden
för nämnden att fråga modern vad hon ansåg om skadorna och att överväga om
nämnden skulle göra polisanmälan.

Barnavårdsnämndens och dess tjänstemäns underlåtenhet att polisanmäla de
framkomna misstankarna om en mycket grov barnmisshandel framstår för mig
— särskilt efter moderns begäran om hjälp med polisanmälan — såsom en försummelse
att iakttaga vad som av omständigheterna var påkallat till barnets bästa
och av det allmännas intresse av att framkomna misstankar om grov barnmisshandel
alltid blir föremål för utredning. Vid bedömningen av denna försummelse
måste emellertid beaktas, att den primära frågan för nämnden och tjänstemännen
fullt riktigt och naturligt var att tillse att barnet kom i betryggande förhållanden.
Vidare måste beaktas att frågor om i vilken utsträckning polisanmälan skall ske

231

av vad som framkommit i barnavårdsärenden är av ömtålig natur. Då härtill kommer,
att författningsbestämmelser och anvisningar i ämnet, — såsom socialstyrelsen
framhållit — saknas, anser jag försummelsen ej bör läggas nämndens ledamöter
eller någon dess tjänsteman till last såsom tjänstefel.

I sitt beslut, som upptogs i skrivelse till socialstyrelsen, anförde JO avslutningsvis
följande.

Syftet med att i detalj utreda detta ärende och påkalla socialstyrelsens utlåtande
har främst varit åt,t söka klargöra hur framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet bör behandlas och att söka belysa i vad mån gällande föreskrifter,
råd och anvisningar behöver kompletteras. Vad som framkommit i ärendet
synes mig ge vid handen att de råd och anvisningar angående barnmisshandel
som utfärdades i januari 1966 behöver kompletteras. När det gäller förebyggande
åtgärder bör sådana iakttagelser om förmodade missförhållanden i ett barns hem,
som de vilka i det aktuella fallet gjordes på sjukhuset i samband med att barnet
vårdades där första gången i april 1968, anmälas till barnavårdscentralen eller
barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Vidare och framför allt är det med hänsyn
till vad som inträffat uppenbart att vägledning bör ges barnavårdsnämnderna i
vilken utsträckning polisutredning bör påkallas i anledning av framkomna misstankar
om misshandel av barn. Med hänsyn till de skiftande omständigheterna i
varje särskilt fall synes en sådan vägledning knappast böra ske författningsvägen
utan genom att råd och anvisningar i frågan utfärdas. Erforderligt material för
råd och anvisningar kan hämtas från den inom socialstyrelsen verkställda utredningen.

Då behovet av anvisningar i nu berörda hänseende synes trängande, synes desamma
böra snarast utfärdas utan att avvakta Kungl. Maj:ts ställningstagande
till den inom socialstyrelsen verkställda utredningen i dess helhet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa att socialstyrelsen ville taga
under övervägande att utarbeta och tillställa de organ, som har med barnavården
att göra, råd och anvisningar rörande dels vad som ytterligare kan göras för att
i möjligaste mån förebygga barnmisshandel och vanvård av barn, dels i vilken utsträckning
dessa organ bör medverka till polisanmälan av misstänkt barnmisshandel.

I ett annat fall var omständigheterna följande.

Överläkaren vid en barnpsykiatrisk klinik i Stockholm anmälde i maj 1968 till
JO att en flicka från Vaxholm, Marie, född den 7 januari 1967, intagits på kliniken
den 1 maj 1968 i ett tillstånd som tydde på långvarig vanvård, undernäring
och även misshandel samt uttalade att det föreföll synnerligen anmärkningsvärt,
att barnavårdsnämnden i Vaxholm ej ingripit tidigare än som skett.

En vidlyftig utredning företogs i ärendet, därvid även frågan om fastställande
av barnets börd upptogs. Under utredningen framkom i huvudsak följande. Maries
moder flyttade i februari 1967 tillsammans med dottern hem till familjen E. i
Vaxholm. Mannen C. E. var vid denna tid ordförande i barnavårdsnämnden i

232

Vaxholm men avgick från ordförandeposten vid årsskiftet 1967/68. Barnavårdsman
förordnades i Vaxholm för Marie den 24 april 1967. Modern lämnade några
dagar senare upp barnet på socialbyrån i Vaxholm. Barnet omhändertogs för
samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen och placerades på spädbarnshem. Kort
tid därefter gjorde modern ett självmordsförsök. Efter en kortare tids sjukhusvård
återvände modern till familjen E. och återfick Marie i sin vård. I februari 1968
flyttade familjen E. till Täby medan Maries moder stannade kvar i Vaxholm med
sitt barn. Före denna tidpunkt hade några åtgärder ej vidtagits för att, få faderskapet
för barnet fastställt. Sedan familjen E. flyttat, anmälde flera personer vid
skilda tillfällen till barnavårdsnämnden att de hyste oro för Marie och att de misstänkte
att flickan missköttes av sin moder. Sedan grannar anmält att Marie lämnats
ensam i lägenheten en hel dag, beredde sig barnavårdsnämndens ordförande
och barnavårdsmannen med polisens hjälp tillträde till lägenheten, där Marie påträffades
hårt fastbunden i barnsele i överdelen av barnvagn, som stod på golvet.
Flickan var i mycket dålig kondition då hon påträffades. På läkares inrådan fördes
hon omedelbart till sjukhus i Stockholm.

Vid ärendets prövning hänvisade JO Bexelius inledningsvis till bestämmelserna
om barnavårdsmans skyldighet att sörja för att barnets börd fastställes och att
utöva tillsyn över barnets personliga förhållanden och följa dess utveckling samt
om barnavårdsnämnds skyldighet att följa barnavårdsmannaverksamheten.

JO fann att frågan om fastställandet av faderskapet för Marie uppenbarligen
inte skötts tillfredsställande och att barnavårdsmannen gjort sig skyldig till försummelse
genom att inte vidtaga åtgärder härför.

Beträffande därefter den i förevarande sammanhang mera allvarliga frågan
hur barnets förhållanden kunnat utveckla sig så olyckligt som skett utan att detta
förhindrats av de barnavårdande myndigheterna fann JO att de inkomna anmälningarna
och de av barnavårdsnämndens tjänstemän gjorda iakttagelserna bort
föranleda barnavårdsmannen åt,t tillse att barnet kom under kontroll. En snabbutredning
om barnets förhållanden borde sålunda ha kommit till stånd tidigare
än som skedde. Vad som efteråt framkommit genom förhör med grannar och
andra personer visade att en sådan utredning skulle ha givit underlag för ett, omhändertagandebeslut.
JO fann således att barnavårdsmannen inte handlagt ärendet
på ett godtagbart sätt. Med hänsyn till omständigheterna — bl. a. barnavårdsmannens
stora arbetsbörda — ansågs försummelsen inte böra beivras som tjänstefel.

Avslutningsvis anförde JO följande.

Ett mera väsentligt spörsmål än frågan om någon befattningshavare gjort sig
skyldig till tjänstefel är emellertid vad man i anledning av det inträffade kan göra
för att för framtiden förebygga en sådan passivitet från barnavårdens sida som
den som förekommit i detta fall. Vad som framkommit i detta ärende och i ett
annat av mig samtidigt avgjort ärende rörande grov barnmisshandel visar på ett
övertygande sätt vikten av att erforderlig utredning snabbt kommer till stånd,
när de barnavårdande organen får kännedom om omständigheter som kan utgöra

233

tecken på misshandel eller vanvård, så att ingripanden mot dylika missförhållanden
kan ske i tid.

I likhet med socialstyrelsen anser även jag att barnavårdsmännen har en mycket
betydelsefull uppgift att fylla i nu förevarande sammanhang. Det har emellertid
såväl vid handläggningen härstädes av klagoärenden som vid inspektioner framkommit
att barnavårdsmännen ofta är så överbelastade med arbete att de inte
hinner med att göra hembesök i den omfattning som förutsättes i 3 § kungörelsen
om barnavårdsmännens verksamhet. Med hänsyn till vad i många fall blivit följden
av att erforderliga hembesök ej göres framstår det som angeläget att barnavårdsnämnderna
vakar över att organisationen är sådan att, hembesök kan göras så
snart anledning därtill ges. Det är vidare tydligt att man inte på alla håll har sin
uppmärksamhet riktad på betydelsen av att, samarbete sker mellan barnavårdscentral
och barnavårdsman och av att barnavårdsmännen i fall, som kan antagas
vara ömtåliga, förskaffar sig full insyn i barnets förhållanden.

Socialstyrelsen har utfärdat vissa råd och anvisningar på området (nr 64/1950
och 185/1966). Då ytterligare vägledning i nu berörda hänseenden synes behövlig
och önskvärd, skall en avskrift, av detta beslut översändas till socialstyrelsen för
beaktande vid framdeles förekommande översyn av hithörande råd och anvisningar.

Då socialutredningen i samband med sin allmänna översyn av den sociala vårdlagstiftningen
har att pröva även barnavårdsmännens funktion och funktionsförmåga
samt att taga ställning .till hur samarbetet bör ordnas mellan olika barnavårdande
organ anser jag mig därjämte böra för kännedom översända en avskrift
av detta beslut till utredningen.

Vid inspektion av barnavårdsnämnd upptagen fråga om barnavårdsmännens stora
arbetsbörda och deras till följd härav begränsade möjligheter att fullgöra sina
åligganden på ett tillfredsställande sätt. Skrivelse till länsstyrelse med hemställan
om uppföljning av verksamheten vid nämndens barnavårdsmannaavdelning

De problem, som sammanhänger med barnavårdsmännens stora arbetsbörda
och deras begränsade möjligheter att utöva tillsyn över varje barns personliga
förhållanden och följa dess utveckling, har skarpt belysts i förut refererade fall
av barnmisshandel. Brister i detta avseende har också framkommit i flera andra
klagoärenden och har vidare observerats vid inspektioner av barnavårdsnämnder.

Vid inspektion av barnavårdsnämnden i Södertälje i januari 1969 framkom sålunda
att där fanns drygt 1 200 barnavårdsmannaskap, fördelade på 2Vi tjänsteman.
En barnavårdsman hade 471 ärenden. På grund av det stora antalet ärenden
hade barnavårdsmännen i Södertälje svårt att hinna med sina uppgifter. Även
granskningen av barnavårdsmannaärenden var svår att hinna med. Vid inspektionen
konstaterades att barnavårdsmännen på grund av arbetsbelastningen inte
hade möjlighet att följa barnens personliga utveckling.

8* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

234

Vid inspektionsärendets avgörande anförde JO Bexelius i skrivelse till länsstyrelsen
i Stockholms län bl. a. följande.

Såsom framgår av stadgandena om barnavårdsmännens verksamhet har dessa
viktiga uppgifter att fylla inte bara då det gäller fastställande av barnets börd
utan även då det gäller att tillse att barnet får växa upp under godtagbara förhållanden
och utvecklas på ett normalt sätt. Barnavårdsmännens uppgift i sistnämnda
hänseende kan sägas ingå som ett mycket betydelsefullt, led i den uppsökande
och förebyggande barnavården. Det är därför också angeläget, att på
barnavårdsmännen ej lägges större arbetsbörda än att de kan fullgöra detta aliggande
samt att barnavårdsnämnden vakar över att så sker. Jag har i flera härstädes
handlagda ärenden iakttagit att allvarliga missförhållanden beträffande
små barn inte uppmärksammats av vederbörande barnavårdsman på grund av
att han haft alltför stor arbetsbörda och därför inte kunnat göra föreskrivna hembesök.
Erforderliga förebyggande åtgärder har därför inte blivit i tid vidtagna till
allvarlig skada för barnen.

JO framhöll vidare att det med hänsyn till barnavårdsmannainstitutionens stora
betydelse var av stor vikt att en uppföljning skedde av hur en av barnavårdsnämnden
i Södertälje föreslagen omorganisation av barnavårdsmannaavdelningen återverkade
på barnavårdsmännens arbetssituation. JO framhöll att det enligt 4 §
barnavårdslagen åligger varje länsstyrelse att tillse att bamavarden inom länet
ordnas och handhas ändamålsenligt samt anförde att uppföljningen av verksamheten
i Södertälje lämpligast kunde ske genom försorg av länsstyrelsen. Under
åberopande härav hemställde JO att länsstyrelsen i Stockholms län ville följa
utvecklingen på barnavårdsmannaområdet i Södertälje och därvid särskilt ha sin
uppmärksamhet riktad på om barnavårdsmännen blir i stånd att fullgöra sin skyldighet
att följa barnens personliga förhållanden och utveckling.

Fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från skolan sedan han

dömts till skyddstillsyn

En på Sundbo yrkesskola intagen elev dömdes den 22 augusti 1968 av Västmanlands
domsagas häradsrätt till skyddstillsyn. Sedan en advokat i Fagersta
anfört klagomål hos JO över att eleven icke omedelbart efter domen utskrivits
från skolan utan istället placerats på skolans slutna avdelning, förklarade rektorn
vid skolan — under hänvisning till en skrivelse från socialstyrelsen till riksåklagaren
den 4 februari 1965 samt till riksåklagarens cirkulär C 6 — att något
utskrivningsfall jämlikt 67 § barnavårdslagen icke förelåg vid dom å skyddstillsyn.

I ärendet upplystes vidare att Svea Hovrätt sedermera på talan av åklagaren
ändrat häradsrättens dom och bestämt påföljden till ungdomsfängelse.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius bl. a. följande. Socialstyrelsen

235

och riksåklagaren har i de av rektor åberopade skrivelserna hävdat, att skyddstillsyn
endast i mycket sällsynta undantagsfall bör ifrågakomma som påföljdsalternativ,
när elev vid ungdomsvårdsskola begått brott. Denna ståndpunkt har
även vunnit stöd i Högsta Domstolens praxis. Detta innebär visserligen ej att
häradsrättens ställningstagande kan antagas ha innefattat något tjänstefel men
innefattar ett starkt stöd för rektors bedömning att utskrivning ej borde äga rum.
Enligt 67 § barnavårdslagen skall elev utskrivas, när ändamålet med vården får
anses uppnått eller då eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre
kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg. Dessutom skall
utskrivning ske, om elev enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits
i fångvårdsanstalt. I sistnämnda fall har skolan att rätta sig efter domstolens
bedömande, oavsett om skolans styrelse och rektor skulle anse utskrivningen
olämplig. Styrelse och rektor måste däremot på eget ansvar bedöma om ändamålet
med vården är uppnått eller vård bör beredas utom skolan. Domstols dom
å skyddstillsyn ändrar icke denna ansvarssituation. Någon anmärkning kan därför
ej riktas mot bedömningen att utskrivning i det aktuella fallet ej borde ske.

Om komniunikationsskyldighet i ärende rörande vårdnad om barn

Vid inspektion av en barnavårdsnämnd iakttogs att en rådhusrätt inhämtat yttranden
i ett vårdnadsmål mellan två makar från barnavårdsnämnden i S. angående
mannens lämplighet som vårdnadshavare för makarnas barn och från barnavårdsnämnden
i ö. angående hustruns lämplighet i samma avseende. Barnavårdsnämnden
i S. förklarade att mannen syntes mycket lämplig att anförtros vårdnaden om
barnen. I ärendet uppmärksammades att hustrun inte hörts av barnavårdsnämnden
i S. och ej heller delgivits utredningen, innan nämnden avgav sitt yttrande till
rådhusrätten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Såsom framgår av 14 § bamavårdslagen skall utredningar i bamavårdsärenden
åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets
bedömning. Även om barnavårdsnämnden i S. i detta fall endast hade att yttra
sig om mannens lämplighet såsom vårdnadshavare, ligger det i sakens natur att en
allsidig utredning i vårdnadsärendet icke kunde åstadkommas, om icke även hustrun
hördes och fick tillfälle att yttra sig om mannens lämplighet som vårdnadshavare.
Att enbart höra mannen och de personer, till vilka denne hänvisade, medförde
betydande risk för att det material, som skulle ligga till grund för barnavårdsnämndens
utlåtande, icke blev objektivt. Barnavårdsnämndens underlåtenhet
att i förevarande ärende låta höra modern under utredningen utgör därför en klar
brist i ärendets handläggning.

Av 19 § barnavårdslagen framgår vidare att den ärendet rör som regel skall
underrättas om vad som framkommit vid utredningen och beredas tillfälle yttra sig

236

däröver, innan barnavårdsnämnden avgör ärendet. Om två föräldrar strider om
vårdnaden om barnet, torde båda föräldrarna beröras av barnavårdsnämndens yttrande
i vårdnadsfrågan, antingen detta nu avser båda föräldrarnas lämplighet som
vårdnadshavare eller allenast enderas lämplighet. Först genom en sådan delgivning
kan nämnden skapa garantier för att ärendet blir så objektivt utrett som möjligt.
Barnavårdsnämnden har följaktligen förfarit felaktigt jämväl i det hänseendet att
utredningen ej delgivits barnets moder för eventuellt yttrande, innan nämnden tog
ståndpunkt i ärendet. Den omständigheten att modern fått del av utredningen före
domstolsavgörandet torde i detta sammanhang vara av underordnad betydelse, då
modem vid denna delgivning redan gått miste om sin möjlighet att påverka barnavårdsnämndens
ställningstagande i vårdnadsfrågan.

237

Nykterhetsvård

Framställning till Konungen om att föreskrifter måtte meddelas om att polisen vid
handräckningsuppdrag inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens
områden skall, där ej annat föranledes av omständigheterna i det särskilda
fallet, använda civil klädsel och bilar som ej är försedda med polisbeteckning

I en den 8 oktober 1969 dagtecknad framställning till Konungen anförde JO
Bexelius följande.

Vid mina inspektionsbesök på alkoholistanstalter och mentalsjukhus har det ej
sällan förekommit att intagna vid samtal som jag haft med dem beklagat sig över
att de hämtats och förts till anstalten eller sjukhuset av uniformsklädd polis och
att hämtandet till följd härav varit ägnat att väcka för dem besvärande uppmärksamhet.
Även i åtskilliga härstädes handlagda klagoärenden har framkommit att
förpassningama till dylika inrättningar utförts av uniformsklädd polis. Jag har
därför länge övervägt att söka utreda om det föreligger behov av anvisningar för
att motverka att handräckningsförrättningar av detta slag utföres av uniformsklädd
polis.

Behovet av en dylik utredning aktualiserades av ett i september 1967 härstädes
anhängiggjort, ärende (1248/67, 200/68), i vilket en person i Ballingslöv i Skåne
klagade över att hans fästmö under hösten 1967, då hon var havande i framskridet
stadium, utan anledning återintagits på vårdanstalten Runnagården. Ärendet avgjordes
av mig genom beslut den 28 juni 1968, därvid jag fann till fullo klarlagt,
att något behov av anstaltsvård inte förelåg och att återintagningen därför var obefogad.
Kritik riktades därför mot vederbörande nykterhetsnämnd, som utan erforderlig
utredning och utan föregående kontakt med kvinnan begärt hennes återintagning,
och mot direktören för anstalten. I klagoskriften upplystes att hämtningen
skett av uniformsklädda poliser »i en välskyltad polisbil». Hämtningen, på vilken
kvinnan inte blivit förberedd av nykterhetsnämnden, medförde sådan chock för
henne att hon fick blödningar och måste föras till sjukhus. Det fanns emellertid
inte någon som helst grund för kritik mot det sätt, varpå polismännen uppträdde
vid tillfället.

Då det emellertid fanns anledning ifrågasätta lämpligheten av att vid handräckningsuppdrag
av förevarande slag anlita uniformerad polis och använda bilar som
utmärkts såsom polisbilar skrev jag den 28 juni 1968 till rikspolisstyrelsen och
begärde att styrelsen ville yttra sig i frågan om polishandräckning på nykterhetsvårdens,
barnavårdens och mentalsjukvårdens områden skulle kunna helt eller i
allt fall i större utsträckning än för närvarande utföras av civilklädd personal och
i bilar som ej var utmärkta som polisbilar.

238

För beaktande vid remissvarets avgivande översändes sedermera utdrag av protokoll
fört vid min inspektion av S:t Lars sjukhus i juni 1968. Vid inspektionen
framhölls från sjukhusets sida att polishandräckning i vissa fall måste tillgripas vid
intagning av patienter, att det då hände att poliser kom med polisbil och i full utrustning,
att dessa fall ibland väckte stort uppseende bland grannar och andra,
att det från patienternas sida klagats över att polisen kommit utan förvarning och
inte tillåtit vederbörande att ordna sina tillhörigheter, eftersom polisen önskat
genomföra hämtningen utan dröjsmål, samt att det var ett önskemål att hämtningen
i dessa fall kunde ordnas på ett mera diskret sätt och att — framför allt då det
gällde kvinnliga patienter — tillfälle lämnades patienten att byta kläder och snygga
upp sig.

Till besvarande av remissen anförde rikspolisstyrelsen i skrivelse den 2 april
1969 följande.

Verkställighet av polisiär handräckning inom nykterhetsvårdens, barnavårdens
och mentalsjukvårdens områden är en uppgift som ålagts personalen vid polisens
skyddssektioner. Skyddssektion har inrättats i 87 av landets 119 polisdistrikt. I de
32 polisdistrikt som för närvarande saknar skyddssektion utförs handräckningar
av personal vid övervakningssektionerna.

Samtliga polisdistrikt utom ett (Malung) har tilldelats en eller flera tjänstebilar,
som ej utmärkts som polisbilar. I de fall behov föreligger av att använda fordon,
som ej utmärkts som polisbil, och sådant ej finns tillgängligt kan polischef medge
polisman tillstånd att för tjänsteuppdraget använda privat fordon.

I sin dagliga .tjänst använder den personal som tjänstgör vid skyddssektionerna
i regel civil klädsel, medan övervakningssektionernas personal bär uniform.

Handräckning på nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens områden
skall enligt rikspolisstyrelsens uppfattning verkställas på ett för den som
åtgärden avser så skonsamt sätt som möjligt,. Många reagerar mot hämtning genom
polisens försorg och särskilt om hämtningen utförs av uniformerad polispersonal
och i bilar, som utmärkts som polisbilar. Erfarenheten visar att handräckningsförfarandet
underlättas om förrättningsmännen är civilklädda och använder fordon,
av vilket det ej framgår att det är en polisbil.

Såväl rikspolisstyrelsen som de lokala polismyndigheterna är väl medvetna om
dessa förhållanden. Handräckningar inom berörda områden utförs därför i den
utsträckning det är möjligt av civilklädd personal och med användande av »civila»
fordon. I polisdistrikt med skyddssektion utförs sålunda regelmässigt alla handräckningar
av civilklädd personal, som använder polisbilar utan särskild märkning.
I de polisdistrikt där handräckningar utförs av övervakningspersonal söker
man i görligaste mån använda antingen fordon som ej är särskilt utmärkta som
polisbilar eller polismännens privata personbilar. Polismännen brukar även byta
till civil kavaj och ta på sig sina privata ytterkläder, om de har sådana på polisstationen.
Det förekommer dock fall då handräckningen är av så brådskande natur
att en patrullerande radiobilbesättning måste per radio beordras att utföra ett
handräckningsuppdrag. Då handräckningen avser mentalsjuk person anlitas om
möjligt ambulans för transport av den sjuke.

Såsom framgår av ovanstående är det inte möjligt att utföra handräckningar
inom berörda områden helt med användande av civilklädd personal och fordon,
som ej är utmärkta som polisbilar. De fall då uniformsklädd personal utför sådan
handräckning och därvid använder polismärkt fordon utgör dock undantagsfall
och torde bli allt färre allteftersom polisens resurser utökas.

239

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning det förekom, att handräckningsuppdrag
på socialvårdens och mentalsjukvårdens områden utfördes av uniformsklädd
polispersonal i polismärkta bilar, infordrade jag därefter yttranden
från länspolischeferna i Kristianstads och Malmöhus län.

Av yttrandet, från länspolischefen i Kristianstads län jämte därvid fogad utredning
framgår, att av 323 förpassningar inom länet på socialvårdens och mentalsjukvårdens
områden under tiden den 1 januari 1968 — slutet av maj 1969 utfördes
271 av civilklädda personer i omärkta bilar, 31 av uniformsklädd polispersonal
i ambulans och 21 av uniformsklädda polismän i polismärkta bilar. Av
de sistnämnda 21 fallen hade förpassningen i 11 fall skett till polisstationer, varefter
den fortsatta förpassningen till bestämmelseorten utförts av civilklädd personal.
Såsom orsak till att handräckning stundtals utföres av uniformsklädd personal
i polismärkta bilar angavs dels att detta kunde vara nödvändigt vid brådskande
ingripande, dels att svårigheter ibland uppstod på grund av att endast ett, fåtal
av tjänstefordonen ej var märkta.

Av yttrandet från länspolischefen i Malmö med därtill fogad utredning kan ej
utläsas hur stor andel av handräckningsuppdragen på socialvårdens och mentalsjukvårdens
områden, som utföres av uniformsklädd personal. I ett avseende framgår
emellertid en klar skillnad mellan de olika polisdistrikten. I Hälsingborgs polisdistrikt
efterspanades och återfördes sålunda flertalet patienter, som avvikit från
sjukhus, genom uniformsklädda polismän medan man i Malmö polisdistrikt, syntes
kunna omhändertaga och återtaga flertalet från sjukhus avvikna patienter med
civilklädd personal. Frånsett förpassningarna i Hälsingborg av från sjukhus avvikna
patienter tycks emellertid flertalet handräckningsuppdrag på socialvårdens
och mentalsjukvårdens områden även inom Malmöhus län utföras av civilklädd
personal i omärkta bilar. Undantag förekommer dock dels då civilklädd personal
ej finns tillgänglig, dels då den som skall omhändertagas anses vara farlig för omgivningen.

Efter det att, rikspolisstyrelsen avgivit yttrande i ärendet och ärendet remitterats
till länspolischeferna i Kristianstads och Malmöhus län inkom ytterligare ett klagomål
i en handräckningsfråga. En person i Luleå anförde sålunda i en den 22 maj
1969 hit inkommen skrift klagomål över att han efter försöksutskrivning från
Furunäsets sjukhus i Piteå på kvällen den 28 april 1968 under »uppseendeväckande
former» hämtats i sin bostad av uniformsklädda polismän för att i »polismålad
bil» återföras till sjukhuset. Han uppgav att liknande förfarande ofta förekom
vid hämtning av sjuka människor i Luleå. Polismästaren i Luleå polisdistrikt bekräftade
att handräckningen för mannens återförande till sjukhuset ombesörjts
av uniformerad personal i polisskyltat fordon samt uppgav att anledningen härtill
var personalbrist.

Jag har vid flerfaldiga tillfällen haft anledning erinra att polishandräckning för
att inställa den som skall intagas på anstalt, i regel inte bör anlitas, med mindre
vederbörande nämnd försökt förmå den som skall intagas att frivilligt inställa sig

240

i sällskap med representant för nämnden. Det ligger emellertid i sakens natur att
ett tvångsmässigt ingripande med hjälp av polis mot vårdbehövande på socialvårdens
och mentalsjukvårdens sida mången gång är nödvändigt på grund av
vederbörandes bristande insikt om sitt tillstånd eller sin situation. Det får emellertid
ej i sådana sammanhang glömmas bort, att syftet med ingripandet är att få en
lämplig vård till stånd. Eftersom handräckningen påkallats på grund av vårdbehov
och ej på grund av lagbrott, har de som blir föremål för handräckningen svårt
att förstå, att de skall utsättas för ett förfarande, som hos grannar och andra kan
inge föreställningen, att de gjort sig skyldiga till brott. Ett ingripande av uniformsklädda
poliser skapar därför ofta en stark misstro mot den kommande vården.
Likaså måste det förhållandet att omhändertagandet ibland synes ske under sådan
tidspress, att den omhändertagne ej ens hinner byta kläder och snygga till sig före
avfärden, vara ägnat att skapa misstro mot vården. Det är följaktligen ur vårdsynpunkt
av stor betydelse, att handräckningen om möjligt utföres av civilklädd
personal, att den även i övrigt sker på ett sådant sätt att den ej onödigtvis väcker
uppmärksamhet samt att ingripandet över huvud taget sker under så skonsamma
former som möjligt.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande uppgivit, att såväl styrelsen som de lokala
polismyndigheterna är väl medvetna om att handräckning på socialvårdens och
mentalsjukvårdens områden bör ske på ett så skonsamt sätt som möjligt och att
handräckningen också i den utsträckning det är möjligt, bör ske med civilklädd
personal och med användande av »civila» fordon. Jag vill gärna vitsorda att de
många utredningarna rörande hämtningar till anstalt givit ett starkt intryck av åt,t
anlitad polispersonal sökt genomföra sina uppgifter på ett så hänsynsfullt sätt som
möjligt. De klagomål, som vid skilda tillfällen anförts härstädes i dessa frågor,
ger emellertid anledning att ifrågasätta om de lokala polismyndigheterna till fullo
insett vikten av att vid dessa handräckningsuppdrag i största möjliga utsträckning
undvika att använda uniformerad personal och polisskyltade bilar. Anmärkningsvärt
synes exempelvis vara, att man inom Malmö polisdistrikt kan uppspåra och
återföra flertalet avvikna sjukhuspatienter med civilklädd personal medan man i
Hälsingborgs polisdistrikt för flertalet sådana handräckningsuppdrag anser sig
tvungen att anlita uniformerad polis. Ej sällan har framkommit att hämtningarna
skett i samband med patrulleringsuppdrag. Så var exempelvis förhållandet i Luleåfallet.

Otvivelaktigt förekommer fall, då användande av uniformsklädd personal ej
kan undvikas. Detta torde framför allt ifrågakomma, när situationen påkallar ett
mycket snabbt ingripande och efterspaning måste ske genom all tillgänglig personal.
I det stora flertalet fall föreligger emellertid ej en sådan situation. Inte i
något av de i det föregående omnämnda fallen från Skåne och Luleå förelåg något
som helst behov av ett så skyndsamt ingripande, att personalen ej hunnit byta
kläder. I sådana fall är det ur vårdsynpunkt stötande att uniformsklädd personal
likväl användes för handräckningsuppdragen på grund av att endast sådan personal
finnes tillgänglig och därför att — såsom från något polisdistrikt anförts

241

— ombyte till civila kläder skulle vara »ur tjänstesynpunkt opraktiskt och tidsödande».
För att dölja uniformen torde väl i regel endast vara nödvändigt att
byta kavaj eller rock och avtaga huvudbonaden. Ej heller är det tillfredsställande
att polisskyltad bil användes för att annat tjänstefordon ej finnes tillgängligt. I
dylika fall torde nästan alltid finnas möjlighet att använda privat fordon eller
taxi. Mot ett sådant förfarande har från något polisdistrikt invänts att det skulle
vara alltför kostnadskrävande. En sådan invändning förefaller dock föga bärande.
Den kostnadsbesparing, som anlitande av polisskyltad bil medför, väger lätt vid
jämförelse med den skada som kan föranledas därav ur vårdsynpunkt.

Av det sagda framgår, att möjligheter finnes att i samband med handräckningsuppdragen
på socialvårdens och mentalsjukvårdens områden skapa större hänsynstagande
till vårdsynpunkterna. Med hänsyn till vikten av att dessa synpunkter
iakttages bör dessa möjligheter snarast tillvaratagas. Att, åstadkomma detta synes
lämpligast kunna ske genom direktiv till polisen att vid dessa handräckningsuppdrag
använda civil klädsel och omärkta fordon, såvida icke särskilda skäl påkallar
annat. Sådana direktiv torde — i den mån rikspolisstyrelsen ej anser sig
kunna utfärda dem — närmast ha sin plats i polisinstruktionen.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet som tillkommer
mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän hemställa att Eders
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att föreskrifter på lämpligt sätt meddelas
om att polisen vid utförande av handräckningsuppdrag på socialvårdens och mentalsjukvårdens
områden skall, där ej annat påkallas av omständigheterna i det
särskilda fallet, använda civil klädsel och bilar, som ej är försedda med polisbeteckning.

Vissa andra nykterhetsvårdsärenden

Vid inspektion i januari 1969 av socialbyrån i Södertälje observerades att avdelningschefen
vid nykterhetsvårdsavdelningen meddelade avstängningsbeslut enligt
14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård och att dessa beslut i efterhand godkändes av
nykterhetsnämnden. Från nämndens sida medgavs att förfarandet var felaktigt och
förklarades att detsamma ej skulle upprepas.

Ställföreträdande JO Petrén anförde i beslut följande.

I förarbetena till nykterhetsvårdslagen framhölls att avstängningsåtgärder borde
användas med urskillning och i första hand avse de grova missbrukarna. En viss
återhållsamhet måste emellertid iakttagas, särskilt i storstadsområdena, då det var
viktigare att en någorlunda effektiv avstängning kunde upprätthållas gentemot de
grövsta missbrukarna än att avstängningsåtgärder vidtogs i alla de fall då detta i
och för sig kunde framstå som önskvärt (se Klackenberg-Hjerns kommentar till
lagen om nykterhetsvård, fjärde upplagan, s. 97 och 100 ff). Det hade förutsatts
att länsnykterhetsnämnden borde kunna i tämligen stor utsträckning överlåta sin

242

befogenhet att föranstalta om avstängningsåtgärder på kommunal nykterhetsnämnd.
Däremot hade den kommunala nämnden inte tillagts rätt att delegera
beslutanderätten i dessa frågor på någon tjänsteman eller ledamot av nämnden.

Nykterhetsnämnden i Södertälje fick därför anses ha förfarit felaktigt, då den
låtit avdelningschefen meddela avstängningsbeslut och i efterhand godkänt dessa.
Nämnden hade haft att tillse att ärendena om avstängningsåtgärder upptagits i
nämnden vid sådan tidpunkt att kontrollstyrelsen kunnat få meddelande om
besluten inom den tid styrelsen angivit.

Den omständigheten att avdelningschefen på nykterhetsvårdsavdelningen meddelat
ett flertal avstängningsbeslut och att nykterhetsnämnden i efterhand godkänt
dessa gav intryck av att sådana beslut meddelades rutinmässigt i Södertälje och
att nykterhetsnämnden inte ingick i närmare prövning av ettvart av de enskilda
ärendena. Då detta inte undersökts vid JO-inspektionen, syntes det riktigast att
länsnvkterhetsnämnden i Stockholms län närmare granskade hur nykterhetsnämnden
i Södertälje tillämpade avstängningsbestämmelsema i 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen.
En förutsättning för länsnykterhetsnämndens delegation till nykterhetsnämnden
i Södertälje var självfallet att nykterhetsnämnden tillämpade avstängningsreglerna
riktigt.

Länsnykterhetsnämnden tillställdes en avskrift av JO:s beslut.

Länsnykterhetsnämnden inkom därefter med redogörelse till JO över vad som
förekommit vid den undersökning länsnykterhetsnämnden gjort av nykterhetsnämndens
i Södertälje tillämpning av reglerna om avstängning. Därvid hade framkommit
att nykterhetsnämnden syntes ha frångått den felaktiga praxis, som JO
påtalat, och att nämnden numera upptager avstängningsärenden i så god tid att
lagenligt träffat beslut föreligger innan verkställande åtgärder vidtages.

I ett annat ärende upptogs frågan om nykterhetsnämnds skyldighet att skyndsamt
behandla ärende angående förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet
av beslut om tvångsintagning. Vid inspektion av en länsstyrelse hade vid
granskningen av nykterhetsvårdsärenden sålunda iakttagits att ett ärende om förverkande
av anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning förfallit till
följd av dröjsmål vid ärendets handläggning.

Omständigheterna i ärendet var följande: Länsstyrelsen hade den 11 september
1967 begärt nykterhetsnämndens yttrande med anledning av en till länsstyrelsen
inkommen övervakningsrapport avseende en man, som den 10 oktober 1966 jämlikt
35 och 36 §§ lagen om nykterhetsvård meddelats villkorligt anstånd med verkställighet
av beslut om tvångsintagning å vårdanstalt och därvid ställts under övervakning
för en tid av ett år samt meddelats lydnadsföreskrift av innehåll att fullständigt
avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker. Remisshandiingarna inkom
till nykterhetsnämnden den 12 september 1967. Nämnden konstaterade vid sammanträde
den 28 september 1967 att mannen redan under övervakningens första
skede brutit mot honom meddelad lydnadsföreskrift och att hans alkoholmissbruk

243

under övervakningstiden fortgående alltmera tilltagit, vilket bl. a. styrkts av att han
varit berusad eller spritpåverkad vid fyra olika tillfällen i augusti och september
1967. Nykterhetsnämnden förordade att det villkorliga anståndet skulle förverkas.
Protokollsutdrag jämte remisshandlingama kom länsstyrelsen tillhanda den 6 oktober
1967. Länsstyrelsen föreläde samma dag mannen att inom fyra dagar från
delfåendet förklara sig över nykterhetsnämndens förslag om förverkande av det
villkorliga anståndet. Mannen delgavs handlingarna den 12 oktober 1967. Länsstyrelsen
förklarade den 20 oktober 1967 att ärendet jämlikt 39 § nykterhetsvårdslagen
inte skulle föranleda någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

Efter remiss anförde nykterhetsnämnden i huvudsak följande. På grund av
ärendets natur bedömdes det från nykterhetsnämndens sida angeläget att från
övervakaren erhålla ytterligare upplysningar angående den övervakade. Nämnda
information inkom från övervakaren den 28 september 1967 och ärendet behandlades
därefter på nämndens ordinarie sammanträde samma dag. Sedan protokollet
justerats, expedierades ärendet omedelbart till länsstyrelsen och kom länsstyrelsen
tillhanda den 6 oktober 1967. Länsstyrelsen hade då möjlighet att behandla ärendet
före den 10 oktober 1967, då tidigare beslut om tvångsintagning å vårdanstalt
förföll.

JO Bexelius yttrade följande.

Det framstår med hänsyn till vad som upplysts om mannens alkoholmissbruk
såsom i hög grad otillfredsställande att förevarande ärende om förverkande av
anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning förföll på grund av dröjsmål
vid ärendets handläggning. Den huvudsakliga anledningen härtill utgjorde
dröjsmål från nämndens sida. Nykterhetsnämnden hade sålunda besvarat länsstyrelsens
remiss för sent. Nykterhetsnämnden borde ha tillsett att de kompletterande
upplysningar som nämnden ansåg behövliga införskaffades mera skyndsamt
än som skedde. När nu nykterhetsnämnden inte behandlade ärendet förrän
vid sammanträdet den 28 september 1967, borde nämnden i varje fall genom
omedelbar justering och utskrift av protokollet ha tillsett att remissvaret kommit
länsstyrelsen tillhanda väsentligt tidigare än som skedde. Länsstyrelsen erhöll nu
handlingarna först den 6 oktober 1967 — fyra dagar innan ärendet förföll. Någon
kritik kan inte riktas mot länsstyrelsen för att länsstyrelsen för sin del inte ansåg
sig böra avgöra ärendet utan att först inhämta förklaring från mannen, i all synnerhet
som länsstyrelsen av nykterhetsnämndens yttrande hade skäl att antaga att
denne inte hörts av nämnden i anledning av övervakarens rapport. En kortare
förklaringstid än fyra dagar hade dock med hänsyn till tidsbristen varit lämpligare.
Även om länsstyrelsen kunde ha underlåtit att inhämta förklaring, hade länsstyrelsen
— med beaktande av att den 6 oktober 1967 inföll på en fredag — endast två
arbetsdagar till förfogande från det ärendet inkom och till detsamma förföll den
10 oktober 1967.

JO fann den långsamma handläggningen hos nykterhetsnämnden betänklig men
ansåg sig dock med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid ett påpekande
om vikten av att ärenden av förevarande slag behandlas med erforderlig skyndsamhet.

I ett annat inspektionsärende uppkom anledning att ifrågasätta huruvida hand -

244

läggningen av ett nykterhetsvårdsärende hos en länsstyrelse och en polismyndighet
skett med erforderlig skyndsamhet och med beaktande av bestämmelserna i 21 §
2 mom. och 26 § lagen om nykterhets vård. I inspektionsprotokollet antecknades
följande beträffande detta fall.

P. T. omhändertogs den 29 juli 1968 av polismyndigheten i V. polisdistrikt med
stöd av 21 § 1 mom. lagen om nykterhetsvård. Utredningen i ärendet var i huvudsak
avslutad påföljande dag. Sedan läkarintyg erhållits den 1 augusti 1968, ingav
polismyndigheten samma dag ansökan till länsstyrelsen om tvångsintagning av
P. T. på vårdanstalt. Länsstyrelsen beslöt den 1 augusti 1968 att P. T. fortfarande
skulle vara omhändertagen och föreläde honom att inom 24 timmar från delfåendet
av ansökningshandlingarna skriftligen eller muntligen yttra sig över ansökningen.
Förhör med P. T. hölls inför länsstyrelsen den 5 augusti 1968. Genom
beslut samma dag prövade länsstyrelsen lagligt lämna ansökningen om tvångsintagning
av P. T. utan bifall, enär länsstyrelsen icke fann av utredningen framgå att
P. T. var hemfallen åt alkoholmissbruk. P. T. hade då varit omhändertagen i en
veckas tid.

I inspektionsprotokollet ifrågasattes om inte handläggningen kunnat påskyndas
därigenom att polismyndigheten redan den 30 juli 1968, då utredningen var i
huvudsak avslutad, kunnat inge handlingarna till länsstyrelsen utan att avvakta
läkarintyg. Vidare ifrågasattes om inte länsstyrelsen kunnat hålla förhör med den
omhändertagne tidigare än som skett.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Länsstyrelsen skulle ha kunnat hålla förhör tidigare än som nu skedde, om
ansökningen gjorts redan den 30 juli 1968, då utredningen var i huvudsak avslutad.
Det är att märka att läkarintyg kunde ha ingivits senare. Om intyget och
eventuell annan kompletterande utredning föranlett annan bedömning, hade ansökningen
kunnat återkallas. Det förelåg ju enligt polismästarens uppfattning sannolika
skäl för att P. T. var hemfallen åt alkoholmissbruk och för att han var
farlig för annan. Annars hade han ju inte kunnat hållas omhändertagen i avvaktan
på vidare utredning. Om ansökningen gjorts redan den 30 juli, skulle den tid
P. T. hölls omhändertagen innan han släppts ha blivit kortare. I varje fall borde
polismästaren under hand ha underrättat länsstyrelsen om fallet för att möjliggöra
att förhör hölls så tidigt som möjligt.

245

Socialvård

Åtal mot en föreståndarinna för ett ålderdomshem för åsidosättande av tjänsteplikt
genom att medverka i affärstransaktion mellan hennes make och en patient på

hemmet.

Eva Larsson är föreståndare för Morlanda kommuns ålderdomshem Strandgården
i Ellös. Eva Larsson är gift med polisassistenten Jack Larsson i Göteborg.

Den 25 juli 1967 uppsökte pensionären August Berntsson i Gullholmen t. f. provinsialläkaren
Tage Larsen, som konstaterade att Berntsson hade lunginflammation
och ordinerade penicillin. Den 3 augusti 1967 ringde Berntsson till Eva Larsson
och bad att få komma till Strandgården. Samma dag hämtades Berntsson i sin
bostad av Eva Larsson och ordföranden i socialnämnden i Morlanda kommun
snickaren Anders Johansson och inlades på ålderdomshemmet. Berntsson hade vid
ankomsten till Strandgården ungefär 38,5° i feber. Under tiden den 3—10 augusti
höll sig Berntssons feber huvudsakligen mellan 38° och 39° med lägsta resp. högsta
mätta temperatur ungefär 37° och 39,3° (båda värdena den 4 augusti).

Enligt köpekontrakt den 10 augusti 1967 sålde Berntsson till Jack Larsson sin
på ofri grund belägna stuga på Gullholmen jämte sjöbod, båt med utombordsmotor,
inventarier och lösöre för 25 000 kr. I kontraktet föreskrevs att egendomen såldes
i vid tillträdet befintligt skick att av köparen tillträdas den 1 mars 1969 eller dessförinnan
enligt överenskommelse »ifall säljaren inflyttar i lägenhet i stiftelsehus
eller erhåller stadigvarande vård på Strandgården i Ellös». Köpet kom till stånd
under medverkan av Eva Larsson.

Berntsson vårdades därefter på Strandgården till i slutet av augusti. Eftersom
han då ännu ej var feberfri, remitterades han till Uddevalla lasarett. Efter en
kortare tids vård där återkom han till Strandgården, varifrån han utskrevs i början
av oktober.

I en den 25 september 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift hemställde
revisionssekreteraren Clas Göran Palmgren om utredning, huruvida omständigheterna
vid köpet varit sådana, att de lät sig förenas med Eva Larssons ämbetsansvar.
Med anledning härav uppdrog JO Bexelius åt länsåklagaren i Göteborgs
och Bohus län att verkställa utredning i saken. Sedan länsåklagaren inkommit med
förundersökningshandlingar och eget yttrande underrättades Eva Larsson om att
hon var misstänkt för tjänstefel genom sin medverkan till köpet. Samtidigt bereddes
hon tillfälle att ange den ytterligare utredning hon ansåg önskvärd och att eljest
anföra vad hon aktade nödigt.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgick i huvudsak följande.

Eva Larsson uppgav rörande omständigheterna vid köpet i huvudsak följande.

246

När hon och Johansson kom till Berntssons bostad den 3 augusti, hade Berntsson
gett intryck av att vara »krasslig». Han hade legat till sängs och klagat över att han
hade ont i benen. Johansson hade medgett, att Berntsson intogs på Strandgården
och vistades där tills han blev frisk. Berntsson hade uttalat önskemål om pensionärslägenhet
och fast plats på Strandgården. Berndtsson hade vid tillfället yttrat:
»Jag får nog sälja huset och få mej en pensionärslägenhet.» Han hade nämnt, att
han hade en spekulant, som ville betala 20.000 kr. för huset men att han ville ha
mera betalt. Antingen i detta sammanhang eller efter ankomsten till Strandgården
hade Eva Larsson på skämt sagt: »Jag får väl köpa huset.» Någon eller några dagar
senare hade Berntsson sagt till Eva Larsson, att hon skulle få köpa hans hus. Eva
Larsson hade blivit överraskad och svarat: »Kanske det, det får jag allt tänka på»
eller något liknande. Berntsson hade varit envis och förklarat, att han inte skämtade.
Eva Larsson hade samma kväll talat om saken med sin man, Jack Larsson.
Denne hade blivit intresserad och frågat om priset. På Eva Larssons fråga nästa
dag hade Berntsson begärt 25.000 kr. Efter ytterligare någon dag hade Eva Larsson
frågat Berntsson, om hon och hennes man fick se på huset. De hade fått Berntssons
tillstånd och hade sett på huset. För att få veta om ett köp var förenligt med Eva
Larssons ställning såsom föreståndare för Strandgården hade de studerat socialstyrelsens
råd och anvisningar i socialvårdsfrågor. Eva Larsson hade också frågat
Johansson till råds. Johansson hade förklarat, att såvitt han kunde bedöma inga
hinder förelåg mot att makarna Larsson förvärvade huset för det angivna priset.
Jack Larsson hade därefter besökt Berntsson för att bilda sig en uppfattning om
Berntsson menade allvar med sitt erbjudande. Berntsson hade då vidhållit sitt
erbjudande. Jack Larsson hade fått den uppfattningen, att Berntsson var medveten
om vad han gjorde. Eva Larsson hade klargjort för Berntsson, att hennes man
och inte hon skulle stå som köpare. Berntsson hade förklarat sig vara medveten
härom. Makarna Larsson hade meddelat Berntsson, att de bestämt sig för att köpa
huset för det angivna priset. Någon eller några dagar därefter hade Berntsson sagt
till Eva Larsson, att i köpesumman ingick en sjöbod, en båt med utombordsmotor
och lösöre. I samband härmed hade hon talat om för Berntsson, att de hade för
avsikt att betala 10 % av köpesumman i handpenning och att de ej hade för
avsikt att tillträda förrän 1969. Eva Larsson hade också sagt, att om Berntsson
flyttade till en pensionärslägenhet han skulle få taga med sig det lösöre han ville ha.
Hon hade vidare nämnt, att fastighetsmäklaren Georg Jansson, Kärra, skulle
anlitas för att upprätta köpehandlingen. Berntsson hade förklarat sig vara nöjd med
allt detta. På fråga när köpehandlingen skulle undertecknas hade Berntsson svarat,
att det skulle göras så fort som möjligt. Kort därefter hade Eva Larsson vidtalat Jansson.
Den 10 augusti på eftermiddagen hade Johansson kommit till Strandgården.
Eva Larsson och Berntsson hade för Johansson växelvis redogjort för köpevillkoren.
Jansson hade därefter kommit till Strandgården, medförande ett förslag till
köpehandling. Köpehandlingen hade undertecknats av Jack Larsson och Berntsson
och bevittnats av Johansson och Jansson. Berntsson hade dessförinnan läst handlingen,
kommenterat varje avsnitt och haft vissa ändringar att göra beträffande båt

247

och andel i brygga. Innan Bemtsson undertecknat handlingen, hade Jansson också
frågat honom om det var hans vilja att makarna Larsson skulle få köpa huset under
angivna villkor. Bemtsson hade svarat ja. Bemtsson hade visserligen varit sjuk och
haft feber vid tillfället men inte i sådan grad, att det enligt Eva Larssons uppfattning
påverkat hans omdömesförmåga. Med anledning av en tidningsartikel i saken hade
Eva Larsson erhållit ett intyg den 22 september 1967 av Larsen, vari Larsen med
läkarbesöket den 25 juli som grund uttalat, att vad beträffade patientens psykiska
hälsa han »förekom» fullt klar och orienterad i tid och ställe och med »sufficient»
sjukdomsinsikt samt att det kunde på heder och samvete intygas, att Bemtsson
var vid sina sinnens fulla bruk den 25 juli. Enligt Bemtssons uttryckliga önskan
hade hans systerson Bertil Svensson och dennes hustm inte underrättats. Bemtsson
hade varit misslynt med dem och förmenat, att de icke ägnat honom tillsyn, då han
behövt sådan. Eva Larsson ansåg, att priset var skäligt. Makarna Larsson önskade,
att köpet skulle stå fast. Bemtsson fick dock bo kvar i huset tills vidare, om han
kunde klara sig själv.

Jack Larsson berättade i huvudsaklig överensstämmelse med Eva Larssons uppgifter,
vilka i tillämpliga delar också bekräftades av Johansson och Jansson.
Beträffande Berntssons uppträdande uppgav Jack Larsson, att när han besökte
Bemtsson före tillfället den 10 augusti han fått den uppfattningen, att Bemtsson
var klar i huvudet och väl medveten om vad han sade och gjorde samt att han vid
tillfället den 10 augusti inte fått intryck av att Bemtsson var sjuk.

Johansson och Jansson gjorde uttalanden, som bekräftar Jack Larssons uppgifter
i sistnämnda hänseende.

Bemtsson uppgav att försäljningen ej varit på tal vid några andra tillfällen än
då han hämtades till Strandgården och då köpet kom till stånd, att han blivit
överraskad vid tillfället den 10 augusti och att han ej skulle ha sålt huset, om han
varit frisk vid tillfället och kunnat sköta sig själv, samt att han önskade få köpet
att återgå, om det kunde ske utan bråk.

En granne till Bemtsson, fru Viola Appelqvist, uppgav om Berntssons hälsotillstånd,
att han dagarna närmast före den 3 augusti varit så sjuk, att han endast
med svårighet kunnat lämna sin säng, att han den 3 augusti varit så svag, att han
fått ledas till färjan samt att hans hälsa vid hennes besök på Strandgården den 4
och 10 augusti varit till synes oförändrad. Enligt Viola Appelqvist var Bemtsson
något senil och detta hade börjat märkas hösten 1966.

Elvy Ohlsson, som är sjukvårdsbiträde på Strandgården, uppgav, att Bemtsson
då han intogs på Strandgården verkade något omtöcknad och att hans omdömesförmåga
var något nedsatt.

Vidare framgick att lägenheten var taxerad till 9 000 kr., varav byggnadsvärde
8 700 kr. och markvärde 300 kr. Bemtsson köpte enligt egen uppgift huset 1951
för 6 500 kr. och har därefter reparerat det för 15 000—20 000 kr. Direktören
Olof Grundén, Uddevalla, vilken sommaren 1967 varit spekulant på huset, har
sagt sig ha varit beredd att betala 35 000 kr. för det. Eva Larsson har uppgett, att
ett hus i närheten av Bemtssons såldes 1961 på offentlig auktion för 27 000 kr. och

248

att det varit av ungefär samma storlek men i avsevärt bättre skick och försett med
centralvärme. Till detsamma hade enligt Eva Larsson hört en relativt nybyggd,
rymlig sjöbod. Palmgren har å andra sidan uppgett, att vid försäljning av hus på
Gullholmen under de allra senaste åren pris erhållits som bara för fem, sex år sedan
skulle ha betecknats som rena »fantasipriser», att prissättningen sålunda var helt
oberoende av taxeringsvärde och husens egenskap av fast eller lös egendom och att
sjöbodar var oerhört eftertraktade av både fiskarbefolkningen och sommargäster.

I skrivelse till länsåklagaren den 5 mars 1968 anförde JO Bexelius följande.

Socialstyrelsens råd och anvisningar nr 194 behandlar de kommunala ålderdomshemmens
uppgifter och verksamhet. Däri inskärps, att drickspengar ej får förekomma
på ålderdomshem och att personalen under inga förhållanden bör taga
emot penninggåvor och måste iakttaga största försiktighet även då det gäller andra
gåvor. Otillbörlig anges varje gåva vara, som kan tänkas påverka den anställdes
tjänsteutövning eller eljest sätta honom i tacksamhetsskuld till givaren. Endast gåvor
av mycket ringa värde — sägs det vidare — bör tagas emot, allt annat måste avböjas,
även om detta skulle förorsaka pensionären viss besvikelse. Vidare anförs.

Det måste också klargöras för all personal på ålderdomshem, att pensionärer icke
får påverkas i fråga om disposition av sin kvarlåtenskap. En person,
som vistas på ålderdomshem eller annan institution som tillhör kommun, bör
icke genom kommunen få hjälp att upprätta testamente till förmån för allmänt
ändamål eller kommunens förtroendeman eller tjänsteman eller annan i allmän
tjänst. Även samtal som kan tolkas som en uppmuntran eller uppmaning till vårdtagaren
att testamentera egendom till viss personal eller till socialnämnden eller
annat allmänt ändamål måste undvikas. Pensionärer som önskar hjälp med att
ordna med sin kvarlåtenskap bör alltid hänvisas till neutral expertis.

Att dessa råd och anvisningar endast avhandlar gåvor och dispositioner för dödsfalls
skull förklaras uppenbarligen av att transaktioner av dessa slag är de som i
praktiken oftast kan bli aktuella. Den omständigheten, att andra ekonomiska transaktioner
sålunda ej nämnts, får dock inte tagas till intäkt för att sådana skulle utan
vidare anses tillåtna. Pensionärer, som är intagna på ålderdomshem, är beroende av
personalen. Detta beroende kan i många fall vara mycket starkt på grund av pensionärernas
höga ålder, sjuklighet och allmänna svaghet. Även en pensionär, som
i likhet med Berntsson intages tillfälligt för vård men som för framtiden önskar
stadigvarande plats på ålderdomshemmet, måste antagas känna sig beroende av
personalen. Om personal för egen eller närståendes räkning ingår eller medverkar
vid ingåendet av avtal med en på ålderdomshemmet intagen pensionär, är detta därför
ägnat att väcka misstankar om att personalen utnyttjat situationen för att
direkt eller indirekt tillskansa sig förmåner. Särskilt är detta fallet, om avtal ingås
utan att pensionärens anhöriga blivit varskodda. Åtminstone så snart fråga är om
avtal av större ekonomisk betydelse måste deltagande i sådana transaktioner från
personalens sida anses oförenligt med tjänstens beskaffenhet.

Det var alltså oförenligt med Eva Larssons ställning såsom föreståndare för

249

Strandgården, att hon medverkade till att hennes make köpte Berntssons hus, medan
Berntsson på grund av sjukdom var intagen på Strandgården. Eftersom något uttryckligt
förbud för personal på ålderdomshemmet att medverka till sådana avtal
dock ej fanns, är det beroende av omständigheterna i övrigt huruvida Eva Larssons
medverkan bör anses innefatta straffbart tjänstefel eller icke. Därvid är främst att
beakta om priset var skäligt eller ej och vad Eva Larsson insett härom. Vidare
bör hänsyn tagas till i vilket tillstånd Berntsson befann sig när avtalet träffades
och vid förhandlingarna dessförinnan, och om han kan anses ha fått skälig betänketid
och om hans intressen i övrigt behörigen tillvaratagits.

Av utredningen rörande priset kan inte anses framgå, att detta i och för sig var
oskäligt lågt. Däremot torde det stå klart, att priset var förmånligt för köparen. Att
Eva Larsson och hennes man Jack Larsson insett detta, synes kunna slutas av att
de nästan utan vidare godtog det av Berntsson begärda priset. De besåg visserligen
huset men synes i övrigt inte ha gjort några närmare undersökningar rörande
prisets skälighet.

I fråga om Berntssons yttre uppträdande under den aktuella tiden har lämnats
något skiftande uppgifter. Uppgifterna om att Berntsson verkat klar och redig och
förefallit att veta vad han ville torde dock få godtagas. Något skäl att misstänka
att Berntsson ej besatt full rättshandlingsförmåga kan inte påstås ha förelegat. Enligt
vad ovan framgått var Berntsson emellertid febersjuk under hela den aktuella
tiden. Även om några yttre påtagliga tecken på bristande omdöme hos Berntsson
inte kunde förmärkas finns det ändå på grund av sjukdomen i förening med
Berntssons höga ålder anledning befara att hans omdömesförmåga var nedsatt.
Att märka i detta sammanhang är, att Berntsson numera sagt sig vilja, att köpet
skall återgå. Mot bakgrund av det sagda finns starka skäl ifrågasätta riktigheten av
Eva Larssons uttalande, att Berntsson inte var så sjuk att det påverkade hans omdömesförmåga.
Det är enligt min mening förvånansvärt, att Eva Larsson icke fann
påkallat att åtminstone uppskjuta den slutliga uppgörelsen, tills Berntsson någorlunda
återvunnit sin hälsa, i all synnerhet som hon borde ha räknat med att Berntsson,
som ju önskade pensionärsrum eller stadigvarande plats på ålderdomshemmet,
kunde känna sig rädd för att stöta sig med henne och därför inte gärna motsatte
sig hennes önskemål.

Helt kort tid, endast en vecka, förflöt mellan det frågan om köp kom upp och till
dess avtalet ingicks den 10 augusti. Detta är desto mer anmärkningsvärt som tillträde
eventuellt ej skulle ske förrän 1969 och i varje fall inte var omedelbart förestående.
Visserligen var det enligt Eva Larsson — vars uppgifter om händelseförloppet
såsom icke vederlagda måste i huvudsak godtagas — Berntsson själv som ville
genomföra köpet så snart som möjligt. Eva Larsson borde emellertid ha förstått
bättre. Bortsett från att Berntsson var sjuk borde han ha lämnats längre tid att
betänka sig. Överlåtelsen avsåg ju dock praktiskt taget hela Berntssons bo. Eva
Larsson har i sitt yttrande hit särskilt framhållit, att Berntsson inte som pensionär
var intagen för långvarig vård. Just mot bakgrund härav framstår den snabbhet,
varmed affären genomfördes, också såsom anmärkningsvärd.

250

JBerntssons släktingar, som är bosatta på Gullholmen, fick ej vetskap om försäljningen
förrän efteråt. Eva Larsson har uppgett, att Bemtsson motsatt sig att släktingarna
kontaktades. Hon fann sig därför inte böra kontakta dem. Däremot konsulterade
hon ordföranden i socialnämnden och tillsåg, att han var närvarande, när
köpet skedde. På honom ankom otvivelaktigt att bevaka Berntssons intressen (jämför
6 § lagen om socialhjälp). Av handlingarna att döma lämnade han dock icke
någon verklig hjälp. Alldeles bortsett härifrån hade det — bl. a. med hänsyn till
att Berntsson kunde känna sig stå i beroendeförhållande även till Johansson —
varit lämpligt att någon som direkt företrädde Berntssons intressen medverkade.

Även om de nu anförda omständigheterna tillsammans är graverande för Eva
Larsson skulle jag ha varit benägen att underlåta åtal, om det inträffade kunde
sägas ha skett av obetänksamhet och förhastande och Eva Larsson efteråt sökt
rätta till saken. Emellertid har hon, trots att hon fått veta, att Berntsson önskar att
köpet skall återgå, och haft god tid att överväga saken närmare i likhet med sin
make förklarat, att deras önskan är, att köpet skall stå fast. Med hänsyn härtill
finner jag mig icke kunna underlåta åtal i förevarande fall. Det framstår nämligen
för mig såsom nödvändigt att från det allmännas sida inskärpes att transaktioner
av detta slag mellan personal och intagna icke är tillåtliga.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO Bexelius åt länsåklagaren Allan
Grauers att vid Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätt väcka och utföra
åtal mot Eva Larsson för tjänstefel för det hon under ovan angivna omständigheter
medverkat till det ifrågavarande köpet. Såsom tillämpligt lagrum åberopades
20 kap. 4 § brottsbalken.

Grauers väckte vid häradsrätten åtal mot Eva Larsson. Vid huvudförhandlingen
i målet hördes Berntsson, Johansson och Jansson såsom vittnen. I dom den 19 juni
1968 yttrade häradsrätten efter redogörelse för ansvarsyrkandet, parternas inställning
och bevisningen följande.

Av ålderdomshemmets sjukjoumal beträffande Bemtsson framgår att Berntsson
den 3—10 augusti 1967 hade feber. Temperaturen på morgonen den 10 augusti
1967 var 38,5 grader.

Socialstyrelsens råd och anvisningar behandlar i det häfte som utkom i juni 1967
de kommunala ålderdomshemmens uppgifter och verksamhet. Av anvisningarna
framgår att drickspengar ej får förekomma samt att personalen under inga förhållanden
bör taga emot penninggåvor och att den måste iakttaga största försiktighet
även då det gäller andra gåvor. Otillbörlig angives varje gåva vara som kan tänkas
påverka den anställdes tjänsteutövning eller eljest sätta honom i tacksamhetsskuld
till givaren. Vidare anföres att det måste klargöras för all personal på ålderdomshem
att pensionärer icke får påverkas i fråga om disposition av sin kvarlåtenskap.
En person som vistades på ålderdomshem eller annan institution som tillhör
kommun, borde icke genom kommunen få hjälp att upprätta testamente till förmån
för allmänt ändamål eller kommunens förtroendeman eller tjänsteman eller annan

251

i allmän tjänst. Även samtal som kunde tolkas som en uppmuntran eller uppmaning
till vårdtagaren att testamentera egendom till viss personal eller till socialnämnden
eller annat allmänt ändamål måste undvikas. Pensionärer som önskade hjälp med att
ordna sin kvarlåtenskap, borde alltid hänvisas till neutral expertis.

Socialstyrelsens nämnda råd och anvisningar avhandlar endast gåvor och disposition
för dödsfalls skull. Att andra ekonomiska transaktioner ej nämnts, får
dock ej tagas till intäkt för att sådana utan vidare skulle vara tillåtna.

Pensionärer som är intagna på ålderdomshem är beroende av personalen och
detta beroende framträder särskilt starkt om pensionären har hög ålder eller är
sjuklig. Även en pensionär som endast tillfälligt intagits på ålderdomshem för vård
men som för framtiden önskar stadigvarande plats på ålderdomshemmet, måste
antagas känna sig beroende av personalen. Personalens deltagande för egen eller
närståendes räkning i avtal med sådan pensionär måste, åtminstone då fråga är
om avtal av större ekonomisk betydelse, anses oförenlig med tjänstens beskaffenhet.

Berntsson som är född 1892, var vid förhandlingarna om köpet sjuk. Berntssons
önskade erhålla en pensionärslägenhet eller om han ej kunde få en sådan, att plats
bereddes honom på ålderdomshemmet. Berntsson måste förty antagas ha känt sig
beroende av Eva Larsson.

Eva Larsson visste att Berntsson önskade en pensionärslägenhet eller, om han ej
kunde få en sådan, plats på ålderdomshemmet.

Eva Larssons medverkan vid köpeavtalet mellan Berntsson och Jack Larsson
var därför oförenlig med Eva Larssons ställning såsom föreståndare för ålderdomshemmet
Strandgården.

Vid bedömande av frågan om Eva Larssons medverkan innefattar straffbart
tjänstefel må beaktas att priset med hänsyn till i målet upplysta förhållanden framstår
såsom mycket förmånligt för köparen, att då köpekontraktet undertecknades
Berntsson var sängliggande i lunginflammation med feber och att Eva Larsson icke
fann påkallat att åtminstone uppskjuta den slutliga uppgörelsen, som avsåg praktiskt
taget hela Berntssons bo, tills Berntsson någorlunda återvunnit sin hälsa.

Häradsrätten fann med hänsyn härtill att Eva Larssons medverkan vid köpet
var att bedöma som straffbart tjänstefel. Häradsrätten förklarade vidare att den
omständigheten, att Berntsson må antagas ha besuttit full rättshandlingsförmåga och
numera önskade vidbliva köpet samt att Johansson på Eva Larssons tillf rågan
före avtalets träffande uttalat att han icke kunde finna något hinder mot avtalet,
ej föranledde till annat bedömande.

Häradsrätten dömde Eva Larsson jämlikt 20 kap. 4 § första stycket brottsbalken
för tjänstefel att till Kronan utgiva trettio dagsböter å tjugo kronor.

Eva Larsson fullföljde talan i hovrätten för Västra Sverige under yrkande att
åtalet måtte ogillas. Grauers bestred ändringsyrkandet. Genom dom den 2 oktober
1968 fastställde hovrätten häradsrättens dom.

Mot hovrättens dom fullföljde Eva Larsson talan i högsta domstolen med
yrkande att Kungl. Maj:t måtte, med ändring av hovrättens dom, ogilla åtalet.

252

Socialstyrelsen avgav yttrande i målet efter hörande av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Högsta domstolen (JustR:n Beckman och Conradi) yttrade i dom den 7 november
1969:

Det kan icke annat än i sällsynta undantagsfall anses tillbörligt att föreståndare
för statligt eller kommunalt vårdhem av där intagen person genom gåva, köp eller
annorledes förvärvar dennes tillhörigheter. Eva Larssons medverkan till att hennes
man av Bemtsson, som vid tillfället var intagen på vårdhemmet, köpt dennes hus
med mera var icke förenlig med hennes tjänsteplikt som hemmets föreståndare.
Detta borde Eva Larsson ha förstått. Att Eva Larsson förfor öppet och rådfrågade
socialnämndens ordförande huruvida förfarandet var tillåtet samt att Bemtsson
numera förklarat sig önska vidbliva köpet kan endast beaktas såsom för Eva
Larsson mildrande omständigheter. Vid straffmätningen bör emellertid även
beaktas, att priset framstår såsom förmånligt för köparen, att köpet genomfördes
trots att Bemtsson var sängliggande sjuk i lunginflammation med feber samt att
ytterligare ett viktigt skäl för Eva Larsson att uppskjuta köpet borde ha varit att
Bemtsson var endast tillfälligt intagen på hemmet och beräknades lämna detta
inom kort.

På nu upptagna skäl prövar Kungl. Maj:t lagligt allenast på det sätt ändra hovrättens
dom i ansvarsfrågan att det straff Eva Larsson jämlikt det av domstolarna
åberopade lagrummet förskyllt bestämmes till femton dagsböter å tjugo kronor.

Justitierådet Hedfelt var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och
anförde:

Det kan icke annat än i undantagsfall anses tillbörligt att föreståndare för ålderdomshem
eller liknande inrättning av där intagen person förvärvar dennes tillhörigheter.
Såväl de intagna som deras anhöriga måste kunna känna trygghet för
att sådant icke förekommer. Med hänsyn till att de intagna i allmänhet torde känna
sig beroende av föreståndaren, är den angivna grundsatsen viktig även för att
upprätthålla dennes anseende för opartiskhet.

Det sagda gäller även transaktioner som med föreståndarens vilja äger mm mellan
någon denne närstående och en på hemmet intagen.

Sådana särskilda förhållanden, som kan motivera undantag från den angivna
regeln, har ej förelegat i det fall målet avser. Eva Larsson har därför förfarit felaktigt
då hon medverkade till avtalet mellan Bemtsson och hennes man.

Justitieombudsmannen har i sin instruktion till åklagaren uttalat, att eftersom
något uttryckligt förbud i detta hänseende ej finnes — men väl föreskrifter om gåva
och testamente — det beror av omständigheterna i övrigt om Eva Larssons medverkan
skall anses innefatta straffbart tjänstefel. Enligt justitieombudsmannen är
därvid att beakta, om priset var skäligt och vad Eva Larsson insåg härom, i vilket
tillstånd Bemtsson befann sig när avtalet träffades och vid förhandlingarna dessförinnan,
om han kan anses ha fått skälig betänketid samt om hans intressen i
övrigt behörigen tillvaratagits.

Angående dessa särskilda omständigheter må till en början anmärkas, att priset
såsom justitieombudsmannen hävdat måste anses förmånligt för köparen. Berntsson
har som vittne uppgivit, att han kände till att hus i Gullholmen är eftersökta
av sommargäster och i sådana sammanhang kan betinga höga priser men att han

253

icke ville begagna sig av detta förhållande för att få ut ett pris som han ansåg
oskäligt högt. Han har vidare uppgivit, att han ett par år tidigare förhandlat med
annan än makarna Larsson om försäljning av huset och även av denne begärt
25 000 kronor, men att vederbörande ej ville eller kunde betala mer än 20 000.
Med hänsyn härtill samt till uppgifter av andra vittnen kan Eva Larssons påstående,
att hon funnit priset fullt skäligt, icke anses vederlagt.

Vad angår de mera personliga omständigheterna, alltså om Bemtsson vid tillfället
varit för sjuk att lämpligen ingå avtalet, huruvida han fått betänketid och
över huvud om hans intressen tillvaratagits, framgår av utredningen att Bemtsson
sedan något år tillbaka haft planer på att sälja huset och flytta till pensionärsbostad
eller ålderdomshem. Det framgår vidare, att köpet varit på tal flera gånger under
tiden från hans intagning den 3 augusti 1967 till köpet den 10 i samma månad.
Eva Larsson har vid köpet i flera hänseenden handlat korrekt. Hon har sålunda
förvissat sig om att hennes överordnade, socialnämndens ordförande Anders
Johansson, icke hade något att invända och tillsett att denne i enrum med Bemtsson
underrättade sig om Berntssons vilja. Hon har vidare för avtalet anlitat en i sådana
ärenden i orten betrodd man, Georg Jansson. Både denne och Johansson har vittnat,
att Bemtsson vid köpet verkade klar och redig och föreföll att veta vad han ville.

Justitieombudsmannen har särskilt anmärkt, att Eva Larsson bort se till att
någon släkting till Bemtsson bevakade hans intressen. Eva Larsson har emellertid
obestritt uppgivit, att hon velat underrätta Berntssons systerson Bertil Svensson
men att Bemtsson motsatt sig detta. Det kunde icke komma i fråga, att Eva Larsson
trots detta skulle tillkalla Svensson.

Vad hittills berörts angående omständigheterna vid köpslutet ger ej anledning
till anmärkning. Däremot har Eva Larsson haft svårt att förklara varför köpet
skulle avslutas just då, medan Bemtsson ännu hade feber och måste ha varit
tämligen medtagen efter en tids sjukdom. Den av Eva Larsson till försvar åberopade
omständigheten att Bemtsson endast tillfälligt var intagen på hemmet borde tvärtom
ha varit ett viktigt skäl för henne att vänta.

Ett för justitieombudsmannens beslut om åtal betydelsefullt skäl, nämligen att
Eva Larsson ej velat medverka till återgång av köpet, har bortfallit när sedermera
Bemtsson ändrat mening och förklarat att han icke önskade återgång; att han
tidigare intagit motsatt ståndpunkt har han förklarat med påtryckningar från Bertil
Svensson.

Sammanfattningsvis utfaller bedömningen sålunda: Eva Larsson har av oförstånd
åsidosatt sin tjänsteplikt då hon medverkade till att Bemtsson medan han var intagen
på hemmet sålde huset till hennes man, och hon borde ha insett att så var
fallet. Det skedda är emellertid icke så graverande för henne som det kan ha
förefallit då åtal beslöts; viktiga omständigheter har i målet fått en arman belysning.
Kvar står emellertid som anmärkningsvärt att Eva Larsson icke dröjde med
köpet tills Bemtsson lämnade hemmet, något som beräknades ske inom kort.

Vad sålunda ligger Eva Larsson till last är övervägande ett formellt fel. Med
hänsyn till sakens principiella vikt kan Eva Larsson ej undgå ett bötesstraff, vilket
dock bör sättas lägre än domstolarna utmätt.

På gmnd härav biträder jag det slut domen innehåller.

Referenten justitierådet Walberg, med vilken justitierådet Brundin instämde,
var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och anförde:

Den som är intagen på ett statligt eller kommunalt vårdhem är, såsom justitieombudsmannen
framhållit, mer eller mindre beroende av personalen på vårdhemmet.
Detta gäller även den som intagits för tillfällig vård. Om befattningshavare vid

254

sådant vårdhem för egen eller närståendes räkning ingår avtal av större ekonomisk
betydelse med vårdtagare eller medverkar vid ingåendet av dylikt avtal, är detta
därför ägnat att väcka misstankar om att befattningshavaren utnyttjat situationen till
egen fördel. I betraktande härav måste det i regel anses oförenligt med tjänstens
beskaffenhet, att befattningshavaren inlåter sig på transaktioner av detta slag.

Sådana särskilda förhållanden, som kan motivera ett undantag från den angivna
regeln, har ej förelegat i detta fall. Eva Larssons medverkan till köpeavtalet med
Bemtsson har därför icke varit förenlig med hennes tjänst som föreståndare för
vårdhemmet. Hon har alltså förfarit felaktigt i sin tjänst.

Beträffande frågan om felet skall tillräknas henne som försummelse, oförstånd
eller oskicklighet är att beakta följande.

De i målet åberopade, av socialstyrelsen utfärdade anvisningarna avhandlar
endast gåvor och testamentariska dispositioner. Någon föreskrift som berör vårdpersonals
medverkan till rättshandlingar av annat slag än de nyss nämnda finns ej.
Eva Larsson har hos sin chef, socialnämndens ordförande Anders Johansson, förfrågat
sig om hinder mötte för avtalet med Bemtsson och fått till svar att så ej
vore fallet. Vid angivna förhållanden är för ansvarsfrågan avgörande, om affären
— bortsett från Eva Larssons egenskap av föreståndare för vårdhemmet — framstår
som korrekt eller icke. I detta avseende är prisets skälighet av väsentlig betydelse.

Justitieombudsmannen har förklarat sig icke göra gällande, att priset var oskäligt
lågt, men han har ansett det stå klart, att priset var förmånligt för köparen.
Bemtsson hade vid Eva Larssons och Anders Johanssons besök i hans hem omtalat,
att han tidigare haft anbud på 20 000 kronor och att han varit beredd att sälja till
anbudsgivaren för 25 000 kronor. Med hänsyn härtill samt till vad Johansson och
Jansson i sina vittnesmål uppgivit angående sin uppfattning om priset kan Eva
Larssons påstående, att hon funnit detta fullt normalt, icke anses vederlagt.

Emellertid har justitieombudsmannen särskilt lagt Eva Larsson till last, att avtalet
träffades, medan Bemtsson ännu hade förhållandevis hög feber, att Bemtsson
icke erhållit skälig betänketid samt att Bemtssons släktingar ej underrättats.

Av utredningen framgår att Bemtsson alltsedan intagningen på vårdhemmet haft
förhållandevis hög feber. Enligt justitieombudsmannen var det på grund av sjukdomen
i förening med Berntssons höga ålder anledning att befara att hans omdömesförmåga
var nedsatt. Emellertid är att beakta, att Bemtsson sedan något år
tillbaka haft planer på att sälja huset, att han haft flera spekulanter, av vilka en,
såsom förut nämnts, bjudit 20 000 kronor samt att han själv från början begärt
det pris, som sedermera bestämdes. Genom Johanssons och Janssons vittnesberättelser
är vidare utrett, att Bemtsson vid köpetillfället verkat klar och redig samt
förefallit att veta vad han ville. Vad angår frågan om Bemtsson erhållit skälig
betänketid är, utöver vad förut sagts om Berntssons tidigare planer på försäljning
av huset, av betydelse vad Bemtsson såsom vittne uppgivit därom, att köpet varit
på tal flera gånger under tiden mellan den 3 och den 10 augusti 1967 och att han
velat få affären klar så snart som möjligt. Han har som vittne vidare förklarat, att
han önskade vidbliva köpet; tidigare uttalanden i motsatt riktning hade berott på
påverkan från systersonen Bertil Svensson. Vad slutligen beträffar frågan huruvida
Bemtssons intressen i övrigt behörigen tillvaratagits har justitieombudsmannen
lämnat obestridd Eva Larssons uppgift, att Bemtsson motsatt sig att hans släktingar
underrättades. I detta sammanhang bör också beaktas, att Eva Larsson tillsåg
såväl att Johansson före köpslutet i enrum med Bemtsson underrättade sig om
dennes vilja som att Johansson vid köpslutet var närvarande som köpevittne. Det
ankom otvivelaktigt på Johansson att vid husförsäljningen bevaka att Bemtssons
intressen iakttogs.

255

Med hänsyn till vad sålunda kan anföras till Eva Larssons försvar bör det fel,
till vilket hon enligt det förut sagda gjort sig skyldig genom att medverka till avtalet,
icke tillräknas henne såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Tjänstefel,
som avses i 20 kap. 4 § brottsbalken, föreligger alltså icke.

På grund härav prövar jag lagligt att, med upphävande av hovrättens dom i ansvarsfrågan,
ogilla åtalet mot Eva Larsson.

Flera kommuner har i strid med likställighetsprincipen fastställt differentierade
avgifter för vård på ålderdomshem. Ingripande häremot har inte ansetts böra ske
med hänsyn till pågående lagstiftningsarbete

I utslag den 27 mars 1968 förklarade regeringsrätten att kommun fick anses
lagligen oförhindrad att fastställa vårdavgiften vid kommunens ålderdomshem till
ett för alla vårdtagare lika stort belopp motsvarande kommunens självkostnad,
vilket skulle medföra att, om vårdtagare icke förmådde att gälda hela avgiften, återstoden
fick täckas av kommunen genom socialhjälp. Däremot förklarade regeringsrätten
i utslaget att kommunen icke ägde rätt att, såsom skett, bestämma avgiften
till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje särskilt fall.

Sedan klagomål anförts hos JO över att flera kommuner fortsatte att uttaga
differentierade avgifter för vård på ålderdomshem, oaktat det fastslagits, att socialnämnd
ej har rätt därtill, anförde JO Bexelius i beslut den 9 januari 1969 bl. a.
följande. Utslaget har medfört, att ett stort antal kommuner, som för närvarande
tillämpar differentierade avgifter för vård på ålderdomshem, hamnat i en besvärlig
och formellt ohållbar situation. I denna situation har Svenska kommunförbundet i
skrivelse till Konungen den 16 maj 1968 hemställt om lagändring i syfte att legalisera
systemet med differentierade avgifter vid ålderdomshemmen. Skrivelsen, som
varit föremål för remissbehandling, har — enligt vad under hand inhämtats — av
flertalet remissinstanser blivit positivt bemött. Dock har socialutredningen, som
enligt sina direktiv har att verkställa en allmän översyn av bl. a. socialhjälpslagen,
förklarat, att utredningen — ehuru den delar kommunförbundets uppfattning att
man i dagens läge bör eftersträva en rimlig självfinansiering av driften vid ålderdomshemmen
— icke kan tillstyrka, att frågan om ålderdomshemsavgiftema nu —
utbruten ur sitt sammanhang — göres till föremål för författningsmässig reglering
på sätt kommunförbundet föreslagit.

JO anförde vidare följande.

Om de kommuner som idag tillämpar differentierade avgifter vid ålderdomshemmen
nu rev upp sina beslut härom, kan det alltså tänkas, att de inom en mycket
snar framtid fick återgå till systemet med differentierade avgifter. Sett mot denna
bakgrund måste det anses förståeligt, att kommunerna valt att avbida det svar på
kommunförbundets hemställan om lagändring, som är att förvänta inom den närmaste
tiden. Jag anser mig under dessa förhållanden ej ha anledning att för närvarande
ingripa mot de förhållanden som påtalats i klagomålen.

256

Kungl. Maj:t förordnade den 29 maj 1969 att kommunförbundets framställning
skulle överlämnas till socialutredningen för att beaktas vid fullgörande av
utredningens uppdrag och att utredningen borde behandla den i framställningen
upptagna frågan med förtur. Socialutredningen avser att framlägga förslag i frågan
i början av år 1970.

Fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande och verkställa
utmätning för indrivning av oguldna avgifter för hemsamarithjälp

I ett ärende anfördes klagomål mot en kommun för dess förfarande att begära utmätning
hos ett äldre pensionärspar för oguldna avgifter för hemsamarithjälp.

Av handlingarna i ärendet framgick följande: Pensionärsparet, makarna L., sökte
den 29 november 1965 hjälp av hemsamarit. Efter den 7 december 1965 lämnades
sådan hjälp 24—27 timmar per månad med ett par korta avbrott. Intill den 1 juli
1966 var vården avgiftsfri men enligt beslut av kommunalfullmäktige uttogs efter
denna tidpunkt en grundavgift av 50 öre per timme oavsett hjälpmottagarens inkomst.
Grundavgiften har sedermera höjts. Mannen L. avsade sig den 10 oktober
1966 fortsatt hjälp med motivering att kostnaden var för hög. Arbetsledaren för
sociala hemhjälpen bedömde emellertid vårdbehovet så angeläget att samariten
beordrades fortsätta arbetet. Socialnämnden i sin egenskap av hemhjälpsnämnd
avslog den 12 oktober 1966 begäran om nedsatt avgift, och detta beslut delgavs
makarna L. Räkningar å avgift utsändes därefter — den första den 11 oktober
1966 — och krav å tillhopa 213 kr. överlämnades sedermera till en inkassofirma
för indrivning. Slutbevis i mål om betalningsföreläggande utfärdades den 5 november
1968. Vid utmätningsförsök den 2 december 1968 befanns makarna L. sakna
utmätningsbar egendom. — Makarna L. hade på hösten 1968 en sammanlagd
pension av 834 kr. i månaden. Mannen led av ledgångsreumatism och hustrun bl. a.
av kärlkramp. Mannen var 82 år och hustrun 79 år gammal.

Efter hänvisning till bestämmelserna i 12 och 13 §§ socialhjälpslagen om obligatorisk
och frivillig socialhjälp och socialnämnds allmänna skyldighet att jämlikt
15 § socialhjälpslagen lämna socialhjälp till den som vistas i kommunen och finnes
vara i behov av socialhjälp anförde JO Bexelius vid ärendets avgörande följande.

Kommunalfullmäktiges beslut att uttaga en viss mindre avgift av i princip
samtliga hjälptagare låg i och för sig inom ramen för kommunens beslutanderätt. I
ärendet är upplyst att kommunen — när mannen L. förklarade sig inte i fortsättningen
önska hemsamarithjälp om avgift uttogs — likväl lämnade sådan hjälp
enär makarnas behov av hjälp med rätta ansågs angeläget. Att makarna L. var i
behov av hemsamarithjälp synes uppenbart.

Enligt socialhjälpslagen ankommer det på kommun att tillse att den som är i
behov av vård i hemmet utan att själv kunna ordna detta på lämpligt sätt erhåller
sådan vård. Bästa sättet att tillgodose detta vårdbehov torde ofta vara att anlita

257

den sociala hemhjälpsorganisationen. Härav följer att — även om den sociala hemhjälpen
i och för sig inte är att anse såsom en form av socialhjälp — de skyldigheter
som åvilar kommunen enligt socialhjälpslagen måste beaktas vid handläggningen
av ärenden rörande social hemhjälp. Detta har kommunen också gjort
genom att tillse att familjen L. fick hemsamarithjälp, trots att mannen L. förklarade
sig inte önska hjälp om avgift uttogs. Den lämnade hemsamarithjälpen måste därför
uppfattas såsom socialhjälp som lämnats med stöd av antingen 12 eller 13 §.
Det är tydligt att kommunen för sin de! utgått från att makarna L. inte saknade
egna medel. Utredningen lämnar inte erforderlig upplysning för att pröva om
kommunens bedömning härav är riktig. Om kommunens bedömning skulle vara
riktig — något som dock förefaller tvivelaktigt — var socialhjälpen att uppfatta
såsom lämnad med stöd av 13 §. För socialhjälp enligt 13 § är hjälptagaren jämlikt
34 § i princip ersättningsskyldig. Vill kommun ha ersättning för socialhjälp enligt
13 §, har kommunen enligt 39 § att hänvända sig till länsstyrelsen. Kommunen
förfor följaktligen felaktigt genom att påkalla betalningsföreläggande.

Då debiterade avgifter ej betalades överlämnades saken till indrivning. Under
hand har jag inhämtat, att detta skedde efter beslut på tjänstemannaplanet. Detta
måste betecknas såsom olämpligt. Rättsligt indrivningsförfarande och utmätningsförsök
för vårdavgifter mot personer i makarna L:s ställning kan med fog uppfattas
som stötande och obilligt, och innan så drastiska åtgärder vidtogs hade det enligt
min mening varit påkallat att frågan om avgifterna skulle inkrävas på detta sätt
prövats av socialnämnden, som enligt kommunalfullmäktiges beslut hade möjlighet
att vid särskilda omständigheter pröva reducerad avgift eller avskrivning av fordran
för avgifter.

Av angivna skäl fann JO handläggningen av ärendet från kommunens sida
mindre tillfredsställande.

9 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

258

Sjukvård

Man som begått grova våldsbrott mot hemskild hustru har av domstol överlämnats
till sluten psykiatrisk vård och av socialstyrelsen placerats i sjukhus i närheten av
hustruns hem. Fråga om erforderlig hänsyn vid placeringen och vid beviljandet av
frigång tagits till hustruns anspråk på att kunna känna trygghet

I 12 § lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall stadgas, att om någon genom lagakraftvunnen dom överlämnas till sluten psykiatrisk
vård medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen) skall föranstalta om att
han utan dröjsmål intages på sjukhus för sådan vård. Enligt 14 § samma lag kan
patient få tillstånd att på egen hand vistas utom sjukhusområdet under viss del av
dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke medför fara för annans
personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd meddelas i allmänhet av
överläkaren; beträffande bl. a. patient, som intagits på grund av domstols förordnande,
ankommer det dock på utskrivningsnämnden att fatta beslut i hithörande
ärenden. Tillstånd varom nu är fråga kan förbindas med särskilda föreskrifter, som
enligt 3 § kungörelsen angående tillämpningen av lagen får avse bl. a. vistelseort,
förbud att besöka viss ort eller viss person.

I en den 4 december 1968 till JO inkommen skrift anförde advokaten Birger
Rosén i egenskap av ombud för fru K. L. följande.

Den 20 februari 1968 dömde Skarabygdens häradsrätt till hemskillnad mellan
fru L. och hennes make montören S. L. Mannen var vid den tidpunkten intagen
för vård på Falbygdens Sjukhus men blev senare utskriven därifrån. Han uppsökte
sedan hustrun upprepade gånger och uppträdde våldsamt och hotfullt emot henne
och gjorde sig skyldig till försök till dråp, grov misshandel, misshandel, våldtäkt
och olaga hot gentemot hustrun. Hon polisanmälde mannen och efter rättspsykiatrisk
undersökning dömde Skarabygdens Häradsrätt honom den 9.10.1968 till
sluten psykiatrisk vård. I domskälen anges att mannen enligt läkarutlåtandet är
farlig för annans personliga säkerhet. Trots detta har mannen nu blivit placerad
på Falbygdens Sjukhus i Falköping och vistas där utan någon bevakning under
dagtid. Han har rätt att vistas utanför sjukhuset och har endast en anmälningsplikt
var fjärde timma. Avståndet mellan sjukhuset och fru L:s bostad är omkring 3
mil.

På grund av vad som tidigare hänt är fru L. övertygad om att mannen förr eller
senare kommer att uppsöka henne för att utkräva hämnd. Hon anser sig därför
sväva i uppenbar livsfara genom detta förhållande. Jag anhåller därför att JO
snabbt utreder saken och undersöker möjligheten att genast rätta till detta missförhållande.

Efter remiss inkom överläkaren vid Falbygdens sjukhus Lars Pettersson med
upplysningar, varvid han anförde.

259

Pat. har vårdats på Falbygdens sjukhus den 31/5—31/7 1967 under diagnosen
Reactio neuroticodepressiva, Persona pathologica et immatura. Den 13/11 1967
intogs S. L. med stöd av ansökan samt vårdintyg utfärdat av dr Erik Nordberg,
Lidköpings lasarett, efter att i självmordssyfte ha intagit 4,8 g Fenemal. Han vårdades
då fram till den 23/11 och visade inte några tecken till pågående psykos och
ej heller till endogen depression. Man ansåg då att orsaken till hans självmordsförsök
stod att finna dels i hans subjektivt sett besvärliga situation och dels i hans
något instabila personlighet. Försöksutskrevs till hemmet i gott skick. Den 12/12
-67 återintogs han här från försöksutskrivning. Han berättade då, att hustrun
och hans pojkar bott hos hans svärmor hela hösten och att han inte haft någon
möjlighet att få träffa barnen. Förhållandet mellan pat. och svärföräldrarna, speciellt
svärmodern, synes vid detta tillfälle ha varit utomordentligt dåligt, pat. låg i
hemskillnad och dessa bekymmer synes ha tagit pat. hårt, varför han i deprimerat
tillstånd intogs på Falbygdens sjukhus. Pat. utskrevs förbättrad den 11/3 1968.
Den 29/5 -68 intogs pat. på nytt på ansökan av dr Bernt Santesson i Skara. Han
satt då anhållen och skulle ev. häktas för olaga hot och våldtäktsförsök mot hustrun.
Han hade under sista månaderna blivit alltmer dyster och fick den 26/5 en
ångestattack. Den 29/5 gjorde pat. ett suicidalförsök, då allt syntes honom hopplöst.
Tillståndet tolkades som en reaktiv depression. Han visade inte några påtagliga
psykotiska symtom och verkade inte heller påtagligt neurotisk. Han uppvisade
en viss personlighetsaberration, subsolid, närmast substabil personlighet utan tydliga
ixoida drag. Tolkades som ett nästan desperat suicidalförsök, när han fick höra
att han blivit häktad. Han anpassade sig snabbt till miljön på sjukhuset och avvaktade
vidare juridiska åtgärder med relativ tillförsikt. Den 7/11-68 intogs pat.
enligt Socialstyrelsens beslut, överlämnad till vård av Skarabygdens häradsrätt enligt
dom den 9/10 1968 för försök till dråp, grov misshandel, misshandel, våldtäkt
och olaga hot, efter rättspsykiatrisk undersökning av docent Sune Nyström i
Göteborg. När pat. intogs här var han lugn, orienterad, psykiskt i god balans,
möjligen något spänd. Själv anser sig pat., enligt vad han själv säger, oskyldig till
de brott han dömts för. Tyckte det var svårt att vistas på Härianda, finner det betydligt
bättre på Falbygdens sjukhus. Några psykotiska eller endogent depressiva
tecken fanns inte vid intagningen. Pat. har här städse varit väl anpassad på sjukhuset,
vissa dagar bitter ehuru ej psykotisk eller direkt depressiv. Den 12/11
fick pat. tillstånd att börja i vår terapiverkstad. Vidare fick han frigång inom sjukhusets
område i sjukhusets kläder. Till detta beslut bidrog en långvarig kännedom,
som man tidigare hade om pat. Övriga friförmåner måste beviljas av nämnden,
vilket upplystes. Den 22/11 fann utskrivningsnämnden för Skaraborgs län icke
skäl bifalla framställning från pat. om rätt att använda privata kläder och icke heller
om rätt för sjukhusläkaren att bevilja stadspermission. Pat. har vid ett tillfälle
under sjukhusvistelsen besökt sjukkassan i Skara tillsammans med och under omedelbar
uppsikt av förste skötare vid den avdelning där han vårdas och vid ett tillfälle
postkontoret vid Danska vägen i Falköping likaledes i sällskap med vårdare
från sjukhuset. Pat. har under den tid han vistats på sjukhuset alltid varit mycket
regelbunden, när det gällt att passa måltider och komma till terapiverkstaden och
några tendenser att avvika utanför sjukhusområdet har aldrig förmärkts. Han har
nu liksom vid tidigare vårdtillfällen engagerat sig, i sjukhusets patientförening.
Den 6/12 har utskrivningsnämnden för Skaraborgs län beslutat bevilja pat. permission
på torsdagar mellan kl. 18.00—21.00. Nämnden har däremot icke funnit
skäl att bifalla pat:s framställning om överlåtelse på sjukvårdsläkaren att besluta
angående stadspermissioner.

I avgivna påminnelser ifrågasatte Rosén, om inte socialstyrelsen mot bakgrun -

260

den av S. L:s sjukdom och hans grova brottslighet mot hustrun förfarit felaktigt
genom att placera patienten å sjukhus så nära fru L:s hem. Tillika ifrågasatte
Rosén, om inte överläkarens och utskrivningsnämndens åtgärder att ge patienten
så vidsträckta friförmåner som fallet var redan drygt en månad efter häradsrättens
dom måste betraktas som så riskabla, att tjänstefel även hos dessa instanser förelåg.
Med den långa erfarenhet fru L. hade av S. L:s sjukdom ansåg hon det uteslutet
att han redan nu kunde vara så återställd att han inte längre kunde anses
farlig för hennes säkerhet.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anmodades socialstyrelsen att inkomma
med upplysningar angående dels de principer styrelsen tillämpar beträffande
placering å sjukhus för psykiatrisk vård av person, som genom domstols beslut
överlämnats till sluten psykiatrisk vård, dels ock styrelsens synpunkter på placeringen
av S. L. Därjämte anmodades utskrivningsnämnden för Skaraborgs län att
lämna upplysningar i ärendet.

Under erinran om 12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall yttrade socialstyrelsen till en början.

Av lagmotiven framgår att departementschefen i likhet med sinnessjuklagstiftningskommittén
ansett att det bör ankomma på socialstyrelsen att föranstalta om
intagning av den som överlämnats av domstol till sluten psykiatrisk vård. I detta
ligger att styrelsen bestämmer på vilket sjukhus intagning skall ske. Härvid bör
styrelsen enligt departementschefen följa de regler som gäller för vårdskyldigheten--—
enligt sjukvårdslagen, innebärande att landstingskommun har att om besörja

sjukvården för personer, som är bosatta inom sjukvårdsområdet. För vissa
former av specialistvård har varje landstingsområde för sig inte tillräckligt befolkningsunderlag
för att uppbära en vårdenhet. För ändamålet finns s. k. regionsjukhus
inrättade. På dessa sjukhus fördelas patienterna från de landstingsområden
eller delar av landstingsområden, som ingår i sjukhusens resp. upptagningsområde
enligt en avtalsenlig kvotering.

Departementschefen har framhållit att —- vilket sedermera också blivit fallet —
i samband med landstingsövertagande av huvudmannaskapet varje landsting får
svara för vården av psykiskt sjuka inom sjukvårdsområdet på samma sätt som när
det gäller kroppsligt sjuka. I några sjukvårdsområden kommer det inte att finnas
tillräckligt antal platser för sluten psykiatrisk vård, varvid landstingen enligt departementschefen
får träffa avtal om vårdplatser på sjukhus inom annat sjukvårdsområde.
Även inom den psykiatriska sjukvården finns speciella vårdbehov, som
inte kan tillgodoses för varje sjukvårdsområde för sig, t. ex. den s. k. psykopatvården.
Departementschefen har vidare framhållit att en person som är intagen
med kvarhållningsrätt bör liksom en kroppsligt sjuk person eller en psykiskt sjuk
som tagits in på egen begäran i princip vårdas på hemortssjukhus eller sjukhus,
där det landsting som han tillhör förfogar över vårdplatser. Är han i behov av
specialistvård skall han kunna beredas sådan, även om detta innebär att han måste
flyttas till ett annat sjukhus. Några särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar
förflyttning skall kunna ske bör därför enligt departementschefen inte
meddelas i lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid sin placering av N-fallen följer socialstyrelsen de enligt lagmotiven för ändamålet
tillämpliga riktlinjerna. Styrelsen undersöker alltså i första hand om medicinska
och administrativa förutsättningar föreligger att placera en till sluten psykiatrisk
vård överlämnad person till ett gängse lasarett för psykiatrisk vård i ve -

261

derbörande landstingsområde eller till angivet slag av lasarett, där landstinget disponerar
vårdplatser. Det bör i sammanhanget observeras att vid ett flertal sådana
lasarett finns särskilda smärre avdelningar för vårdkrävande klientel, i allmänhet
belägna inom lasarettet. Dessa avdelningar ger en viss möjlighet till differentiering
av patienterna från övriga patienter vid lasarettet.

Emellertid är många av N-fallen av den karaktären att de för sin vård bedömes
kräva speciella anordningar utöver dem som finns vid nyssnämnda psykiatriska
lasarett. Det kan vara fråga om patienter som på ett markant sätt demonstrerat
en våldsam läggning i samband med begåendet av brott, som medfört ifrågavarande
påföljd, och/eller eljest genom sitt allmänt dokumenterade sätt att agera i förhållande
till sin omgivning anses behöva anordningar av angiven art. Ett i sammanhanget
aktuellt slag av patienter kan också vara de som man av tidigare erfarenheter
vet regelbundet rymmer från gängse lasarett för psykiatrisk vård eller i övrigt
visar sig svårskötta på en sådan vårdenhet. Därvid måste uppmärksammas att
svårsköttheten inte nödvändigtvis behöver ta sig uttryck i rymningsbenägenhet eller
våldstendenser utan kan framträda på andra sätt som exempelvis insmuggling av
sprit och narkotika.

Efter att härefter ha redogjort för de begränsade vårdresurser som för närvarande
står till förfogande för särskilt vårdkrävande N-fall och dessas fördelning å de
olika vårdenheterna fortsatte styrelsen.

I anslutning till det ovan sagda får styrelsen också framhålla att styrelsen alltmer
kommit till den uppfattningen att utvecklingen av vården av bl. a. N-fallen måste
ur ett långtidsperspektiv i vissa avseenden orienteras efter nya riktlinjer. I avvaktan
på ett närmare fastläggande av dessa utvecklingslinjer och ett realiserande på
det praktiska planet av nämnda intentioner beträffande vårdorganistationen anser
styrelsen det dock oundgängligt att åtgärder vidtas övergångsvis beträffande utformningen
av vården för N-fall och motsvarande vårdgrupper.---Dessa

övergångsvisa åtgärder innebär bl. a. en viss fortsatt differentiering av det särskilt
vårdkrävande klientelet inom de f. d. statliga mentalsjukhusen från övriga på dessa
sjukhus vårdade patienter i tillämplig utsträckning. Starka skäl synes redan i dagens
läge tala för att utvecklingen av vårdformen, såvitt nu avser differentieringsfrågan,
även ur ett långtidsperspektiv kommer att åtminstone försöksvis länkas i
de banor nämnda övergångsåtgärder följer. — ---

Vad nu anförts om styrelsens uppfattning beträffande värdet av en decentraliserad
vårdorganisation för de särskilt vårdkrävande bör i tillämplig utsträckning
anknytas till styrelsens nuvarande riktlinjer för placering av N-fall till sluten vård
på psykiatrisk enhet. Som ovan i yttrandet angivits placerar styrelsen i första hand
en till nämnda slag av vård överlämnad person till gängse lasarett för psykiatrisk
vård i vederbörande landstingsområde eller till sådant gängse psykiatriskt lasarett,
där vederbörande landsting disponerar vårdplatser. Endast därest dessa resurser
(inklusive särskild smärre avdelning för vårdkrävande patienter inom gängse psykiatriskt
lasarett) inte förslår för ändamålet hänvisas patienten till enheter med
mer kvalificerade resurser.---

Den i ärendet aktuelle patienten har av socialstyrelsen efter sedvanlig förunderrättelse
till Falbygdens sjukhus placerats på detsamma (och på en för i huvudsak
vårdkrävande patienter anordnad enhet) genom beslut den 5.11.1968. Patientens
vårdbehov har inte bedömts vara av ett sådant slag att han erfordrar vård på specialavdelning
eller vid Karsuddens sjukhus. Patienten har en personlighetsavvikelse
med instabil läggning men erfarenheterna från såväl hans tidigare som hans nu -

262

varande sjukhusvistelser visar att han utan större svårigheter anpassar sig till den
vårdmiljö, som Falbygdens sjukhus erbjuder. De depressioner och ångesttillstånd
som ibland drabbat patienten torde i huvudsak stå i samband med de i fallet välkända
komplikationerna på det emotionella planet och kan inte få vara vägledande för
valet av vårdinstitution. I patientens fall är det snarare hans behov av lämplig arbetsoch
socioterapi inom ramen för en miljö, som så nära och friktionsfritt som möjligt
ansluter till normalsamhällets betingelser, som dominerar vårdbilden. Falbygdens
sjukhus, som är patientens hemortssjukhus, är ett av landets modernaste och
bäst utrustade psykiatriska lasarett. Enheten har förnämliga terapeutiska resurser
till sitt förfogande och kan erbjuda goda möjligheter till en effektiv eftervård och
resocialisering i patientens egen hembygd. Styrelsen har således ansett att lasarettet
är den för patienten med hänsyn till hans psykologi och vårdbehov lämpligaste
vårdenheten.

Vad beträffar den eventuella säkerhetsrisken för hustrun bör det rimligen —
i varje fall på något längre sikt — finnas större möjligheter att neutralisera en
sådan, om patienten får en adekvat vård än om han överföres till en vårdinrättning,
som visserligen kunde ligga på längre avstånd från hustruns hem än Falbygdens
sjukhus men som till sin beskaffenhet inte är lämpad för patientens vårdbehov.
Ur ett korttidsperspektiv ankommer det givetvis på vederbörande överläkare och
utskrivningsnämnd att i berörda hänseende vidta de dispositioner, som allt efter
omständigheterna kan vara de lämpligaste.

Utskrivningsnämnden anförde.

Utskrivningsnämnden har, på grundval av journalhandlingarna och sjukvårdsläkarens
upplysningar samt den personliga kännedom om S. L. som vunnits vid de
nämndens sammanträden då S. L. varit närvarande, beviljat honom de friförmåner
som nämnden ansett försvarliga med hänsyn till bestämmelserna i 14 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Veterligen har hitintills ej förekommit något som skulle ge vid handen att nämndens
bedömning varit felaktig.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

De av socialstyrelsen hittills tillämpade principerna för placering av särskilt vårdbehövande
patienter, som av domstol överlämnats till vård enligt lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, synes överensstämma med de riktlinjer som godtagits
av statsmakterna. Socialstyrelsen har i anslutning härtill skisserat vissa delvis nya
riktlinjer för vården av hithörande klientel, innebärande en fortsatt differentiering
i ökad utsträckning inom ramen för de vanliga psykiatriska lasaretten. Dessa riktlinjer
föranleder inte annat uttalande från min sida än att jag förutsätter att det
skydd för annans personliga säkerhet, som lagen avser att tillförsäkra vederbörande,
därigenom icke minskas.

Enligt socialstyrelsens uppfattning är vårdbehovet för S. L. icke av den art att
vård på specialavdelning eller specialsjukhus erfordras. Med hänsyn härtill har
han i enlighet med de förut angivna riktlinjerna för placering av N-fall intagits å en
för i huvudsak vårdkrävande patienter avsedd enhet inom Falbygdens sjukhus,
som är hans hemortssjukhus och dessutom ett av landets bäst utrustade psykiatriska
lasarett.

263

Även om placeringen sålunda skett i enlighet med vedertagna principer och på
ett sätt som tillgodoser vårdbehovet för S. L., måste man dock ställa sig frågan
om placeringen var förenlig med den rätt att känna trygghet som fru L. kunde
ställa anspråk på. Det måste dock ha stått klart för styrelsen att det innebar ett riskmoment
att vårda S. L. på ett sjukhus som låg endast tre mil från fru L:s hem.
Härutinnan var att beakta att S. L. enligt utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen
var att anse såsom farlig för annans säkerhet. Vidare var att beakta
att fru L. vid flera tillfällen under år 1968 — och således endast kort tid före
placeringen — varit utsatt för våldtäkt, grov misshandel och hot från mannens sida.
Med tanke på det fruktansvärda som hon fått uppleva är det lätt att förstå hennes
i klagomålen uttalade övertygelse om och fruktan för att S. L. förr eller senare
skall komma tillbaka för att ta hämnd.

En placering av S. L. på annat sjukhus än Falbygdens var otvivelaktigt ägnad
att minska möjligheterna för S. L. att företaga sig något som innebar fara för fru
L. Härvid är att märka att gällande bestämmelser inte utgjort hinder för att med
hänsyn till säkerhetsrisken placera honom på annat sjukhus än Falbygdens.

Socialstyrelsen har beträffande säkerhetsrisken uttalat att det rimligen — i varje
fall på längre sikt — finns större möjligheter att neutralisera risken, om patienten
får en adekvat vård än om han överföres till en vårdinrättning, som visserligen ligger
på längre avstånd från hustruns hem än Falbygdens sjukhus men som till beskaffenhet
inte är lämpad för patientens vårdbehov. Självfallet delar jag denna
mening, men jag vill dock erinra att det faktiskt finns flera andra sjukhus än Falbygdens
med möjlighet att på ett fullt godtagbart sätt tillgodose S. F:s vårdbehov.

Med tanke på säkerhetsrisken har styrelsen vidare uttalat att det ur ett korttidsperspektiv
givetvis ankommer på vederbörande överläkare och utskrivningsnämnd
att i berörda hänseende vidta de dispositioner som alltefter omständigheterna kan
vara de lämpligaste. Otvivelaktigt ägde styrelsen vid sitt ställningstagande i placeringsfrågan
utgå från att överläkare och utskrivningsnämnd skulle tillse att S. L:s
rörelsefrihet begränsades av vad som var påkallat ur säkerhetssynpunkt. Detta betyder
— eftersom faran för annans säkerhet måste bedömas som större vid Falbygdens
sjukhus, som ligger nära fru F:s hem, än vid annat sjukhus — att S. L:s
frigång i början måste mera begränsas vid en placering på Falbygdens sjukhus än
vid placering på annat håll. Även ur vårdsynpunkt kan därför vägande skäl anföras
för att S. F. till en början placerades på annat sjukhus än Falbygdens för att
senare, då hans hälsotillstånd förbättrats, överflyttas till sistnämnda sjukhus, som
otvivelaktigt har goda möjligheter till eftervård och resocialisering i S. L:s egen
hembygd.

Var S. F. borde placeras är emellertid en omdömesfråga, som ger utrymme för
olika meningar. Även om jag för min del inte kan biträda den mening härom,
som kom till uttryck i styrelsens ställningstagande i placeringsfrågan, är det uppenbart
att styrelsens beslut rörande placeringen av S. F. inte kan läggas någon befattningshavare
i styrelsen till last såsom tjänstefel.

264

Vad härefter angår klagomålen mot utskrivningsnämnden får jag anföra följande.

Av utredningen i ärendet framgår att utskrivningsnämnden beviljat S. L. följande
förmåner, nämligen dels den 22 november 1968 full frigång, dock utan rätt
att använda privata kläder, dels den 6 december 1968 stadspermission torsdagar
mellan kl. 18—21, dels den 14 mars 1969 permission under tiden den 14—16
mars, dels ock den 28 mars 1969 permission under tiden den 3—8 april 1969.

Av 14 § förenämnda lag framgår, att en förutsättning för tillstånd att på egen
hand vistas utanför sjukhuset är att det icke medför fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv. Det är emellertid svårt att med säkerhet bedöma om dylik
fara är för handen, såsom framhållits av läkare i anledning av härstädes anförda
klagomål över försöksutskrivningar och permissioner, under vilka våldsbrott begåtts.
Med hänsyn härtill och i betraktande av de upprepade grova våldshandlingar,
vartill S. L. gjort sig skyldig gentemot hustrun, och av innehållet i det rättspsykiatriska
utlåtandet rörande S. L. synes stor försiktighet ha varit påkallad, när det
gällde att i början av vården bevilja S. L. frigång och permission. Den omständigheten
att en del av de grova våldsbrotten begåtts endast ett par månader efter det
han utskrivits från Falbygdens sjukhus var ägnad att med skärpa understryka nödvändigheten
att iakttaga försiktighet vid bedömningen av säkerhetsrisken. Mot bakgrunden
av vad nu sagts kan ifrågasättas, om lagens angivna förutsättning var för
handen vid de beslut, som nämnden fattade den 22 november och 6 december
1968. Det är vidare ägnat att förvåna, att nämndens i mars 1969 meddelade permissionsbeslut,
som enligt översända protokollsutdrag icke är begränsade till viss
ort, icke är förbundna med några föreskrifter i syfte att förhindra S. L. att besöka
fru L. Enligt min mening borde sådana föreskrifter ha meddelats inte minst av tillbörlig
hänsyn till henne.

Av överläkarens yttrande framgår emellertid att S. L. vid intagningen på sjukhuset
den 7 november 1968 var i god psykisk balans, möjligen något spänd. Det
är vidare att konstatera att S. L. inte missbrukat de honom beviljade frigångs- och
permissionsförmånerna. Med hänsyn härtill kan det inte göras gällande att nämnden,
då den beviljade S. L. ifrågakomna förmåner, skulle ha felbedömt faran för
annans personliga säkerhet i sådan mån, att nämndens bedömning härav skulle
kunna läggas nämndens ledamöter till last såsom fel.

Ehuru jag för min del, på sätt framgår av det sagda, anser att större hänsyn
borde tagits till fru L:s befogade anspråk på att kunna känna trygghet mot ett upprepande
av vad som hänt henne, låter jag av anförda skäl och under erinran att
det inte tillkommer JO att meddela myndighet anvisningar om hur visst ärende
skall handläggas bero vid mina nu gjorda uttalanden. Det är dock min förhoppning
att den belysning som detta fall fått genom detta beslut skall vara ägnad att påverka
myndigheternas handläggning av framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet.

265

Fråga om vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus grundats på självständig

bedömning av vårdbehovet

Vid en av JO Bexelius den 14 november 1968 företagen inspektion av S:t Olofs
sjukhus, Visby, uppmärksammades ett ärende, vari polismyndigheten i Visby polisdistrikt
den 9 augusti 1968 anhållit om intagning på sjukhuset av K. H. L. enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Ansökningen var åtföljd
av vårdintyg enligt 7 § nämnda lag, utfärdat av t. f. provinsialläkaren i Visby
B. Johnsson. I intyget förklarade Johnsson sig ha funnit sannolika skäl föreligga
för att den undersökte på grund av psykisk sjukdom var i behov av sluten psykiatrisk
vård och för att han var farlig för eget liv. Läkarens uppfattning grundades på
följande i intyget angivna iakttagelser:

Pat mycket förtegen om sig själv och sina tidigare upplevelser. Enl samtal med
dr Andersson S:t Olofs sjh har pat själv sökt vård och blivit bedömd lida av schizofreni
med dålig sjukdomsinsikt. Vägrar helt vid samtalet med honom beröra något
av sina problem men uppträder egendomligt och spänt.

JO lät till protokollet anteckna att läkaren skulle enligt uttrycklig föreskrift i 7 §
ovannämnda lag i intyget lämna en redogörelse för de iakttagelser på vilka han
grundade sin uppfattning. Intyget innehöll emellertid — lika litet som ansökningen
— icke något om skälen till antagandet att den undersökte var farlig för eget liv.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodades polismyndigheten inkomma
med närmare upplysningar om på vilken utredning ansökningen grundades
och om denna utredning tillhandahållits sjukhuset. Vidare önskades upplysning
om grunderna för läkarens antagande att L. var farlig för eget liv. Polismyndigheten
inkom med yttrande, vartill fogades en av polisassistenten H. Bogren upprättad
promemoria. Även Johnsson inkom med yttrande.

I Bogrens promemoria fanns antecknat följande.

Fredagen den 09.08.1968 kl. 15.30 inkom en begäran till polismästaren i Visby
från bitr. överläkaren vid S:t Olofs sjukhus, doktor Karin Andersson, om att L.
skulle omhändertagas eftersom han var farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv och i omedelbart behov av sluten psykiatrisk vård.

Doktor Andersson uppgav att L. den 08.08.68 frivilligt inskrivit sig på sjukhuset,
att han var djupt deprimerad, att han blivit bedömd lida av schizofreni och att han
hade dålig sjukdomsinsikt. Doktor Andersson uppgav vidare att den typiska bilden
av schizofreni är att patienten tycker sig höra röster som ger order till handlanden
som den sjuke inte kan motstå samt att tvångsföreställningar och våldshandlingar i
detta sammanhang är mycket vanliga varför en patient med den sjukdomsbilden
måste anses farlig såväl för eget liv som annans personliga säkerhet. L. ansåg sig
stå i telepatisk förbindelse med sin hustru, han var rastlös, han gick av och an på
golvet, klättrade på möbler och försökte komma ut.

På förmiddagen den 09.08 blev L. våldsam och slog till en vårdare samt ställde
sig vid en vägg och dunkade händer och huvud i väggen. Han begärde att omedelbart
få lämna sjukhuset och eftersom han frivilligt inskrivit sig på sjukhuset kunde
han inte nekas detta oaktat han var i uppenbart behov av sjukvård och av den
anledningen begärde doktor Andersson hos polismästaren i Visby att L. skulle
omhändertagas.

9* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

266

Polismästaren fann av doktor Anderssons redogörelse det vara sannolikt att L.
var farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och beordrade jourhavande
förste polisassistenten Ulf Ronander att vidtaga åtgärder för L:s omhändertagande
och läkarundersökning.

Samma dag kl. 16.10 omhändertogs L. på S:t Olofs sjukhus avd C 2 av
två poliskonstaplar och infördes på polisstationen kl. 16.30.

Vid införandet på polisstationen var L. mycket orolig och fick bevakas av två
poliskonstaplar. Han klättrade upp på stolar, upp i fönster, gick runt och synade
väggar och förde ett osammanhängande tal.

Johnsson anförde i sitt yttrande:

Då polisen kallade mig till polisstationen för undersökning av L. upplyste de
mig om omständigheterna kring omhändertagandet av honom, allt refererat i polisens
remissvar.

Jag ringde även överläkaren vid S:t Olofs sjh för att kollationera uppgifterna att
L. skulle vara farlig för eget liv. Dr Andersson bekräftar detta och beskriver L:s
uppträdande på sjukhuset. Detta uppträdande är även beskrivet i polisens rapport
i remisshandlingarna.

Vid läkarundersökningen kommer inget egentligt fram som tyder på att L.
skulle vara farlig för eget liv, dock klart och tydligt att han är ur stånd att taga
hand om sig själv. Pga det praktiskt omöjliga att ägna mer tid än Vi—1 tim. åt ett
intagningsfall som det här där en annan läkare med längre observation av patienten
har kommit till den slutsatsen att pat är farlig för eget liv, skrev jag intyget byggt
på Anderssons iakttagelser.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

Enligt 7 § lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LBSPV) äger polismyndighet omhändertaga en person, om det föreligger
sannolika skäl för att han lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv och fara dessutom är i dröjsmål. Friges icke den omhändertagne
omedelbart, skall polismyndighet utan dröjsmål föranstalta om
läkarundersökning av vederbörande och — om vårdintyg utfärdas — genast ansöka
om den omhändertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. I fall
som avses i nämnda paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande
att sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne på grund av psykisk
sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de iakttagelser på vilka
läkaren grundar sin uppfattning. Sker intagning, skall polismyndigheten senast
andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande
de omständigheter som föranlett ansökningen.

Redan av ordalagen av de återgivna bestämmelserna i 7 § LBSPV framgår att
såväl polisen som den vårdintygsgivande läkaren haft att självständigt bedöma
om det förelåg sannolika skäl för att L. led av psykisk sjukdom och var farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv.

Den smidiga ordning för tvångsintagning på mentalsjukhus som lagen anvisar
har såsom grundförutsättning den garanti mot misstag som ligger däri att två av

267

varandra oberoende läkare skall ha funnit vårdbehov föreligga. Redan härav följer
att den vårdintygsgivande läkaren inte får grunda sitt intyg uteslutande på sjukhusläkarens
bedömning. Att den vårdintygsgivande läkaren hade att helt självständigt
pröva intagningsförutsättningarna och att han därvid inte fick uteslutande lita på
överläkarens iakttagelser och bedömning måste i det aktuella fallet ha framstått
såsom särskilt uppenbart, eftersom L., som tidigare frivilligt sökt vård på sjukhuset,
inte lagligen kunde kvarhållas på sjukhuset, oaktat dr Andersson, som är en erfaren
överläkare, ansåg vårdbehov föreligga.

Johnsson har i sitt yttrande vidgått att vid läkarundersökningen inte framkom
något som tydde på farlighet och att han ringde Andersson för att få uppgifter
härom. Då Johnsson inte fick grunda sitt ställningstagande i fråga om farligheten
uteslutande på Anderssons uppgifter och bedömning härav utan att dessa bestyrkts,
hade Johnsson bort anmoda polisen att föranstalta om erforderlig utredning härom.
I det aktuella fallet kunde Johnsson också — eftersom han vid undersökningen av
L. fann att denne på grund av psykisk sjukdom inte kunde taga vård om sig själv
— ha utfärdat sådant vårdintyg varom förmäles i 5 § LBSPV.

Inte heller formellt framträder vårdintyget som ett uttryck för en självständig
bedömning av intagningsförutsättningarna. Såsom grund för intyget åberopas endast
följande: »enligt samtal med dr Andersson har patienten själv sökt vård och blivit
bedömd lida av schizofreni». Intyget var därför inte godtagbart.

I enlighet med det förut sagda ankom det även på polisen att i anledning av
Anderssons anmälan till polisen självständigt pröva, huruvida L. till följd av psykisk
sjukdom var farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv. När det
därvid gäller själva bedömningen av sjukdomen bör visserligen polismyndigheten i
allmänhet kunna grunda sitt ställningstagande på den vårdintygsgivande läkarens
bedömning. En förutsättning härför är dock att vårdintyget fyller lagens föreskrifter
härom och det kan Johnssons intyg, på sätt framgår av det sagda, inte anses ha
gjort. När det däremot gäller att pröva, om den omhändertagne är farlig för annans
personliga säkerhet eller för eget liv, har polisen ofta möjlighet att själv bedöma
denna fråga utan biträde av läkare. I varje fall ankommer det på polisen att se till
att det föreligger godtagbar utredning av frågan om vederbörandes farlighet. I det
aktuella fallet hade erforderlig utredning med lätthet kunnat ske genom att höra
den vårdare som enligt Anderssons uppgifter utsatts för våld. Om Andersson själv
iakttagit våldet, hade hon bort ombedjas lämna närmare uppgifter härom.

Någon verklig utredning rörande L:s farlighet har inte skett från polisens sida.
Man har utan kontroll godtagit de uppgifter som Andersson lämnat, och man har
godtagit vårdintyget, ehuru detta saknar den föreskrivna redogörelsen för de
iakttagelser på vilka Johnsson grundat sin i intyget uttalade uppfattning att L. var
farlig för eget liv.

Det är emellertid uppenbart att i sakligt hänseende laga förutsättningar för
tvångsintagning förelåg. Då jag likväl upptagit saken till granskning på sätt som
skett har syftet därmed uteslutande varit att mot bakgrunden av det inträffade
understryka att det till förekommande av misstag är nödvändigt att såväl polisen
som den vårdintygsgivande läkaren självständigt prövar intagningsförutsättningarna.

268

Fråga huruvida person, som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, kunnat och
bort intagas på mentalsjukhus utan stöd av handlingar. Tillika fråga om behovet
av åtgärd till förekommande av dröjsmål med ambulanstransport

Vid en av JO Bexelius företagen inspektion av erkända vårdanstalten Holmahemmet
i Höör framkom i samband med granskning av hemmets journaler
följande.

Enligt journalen hade E. H. J. från Åstorps köping, född 1920, under natten till
den 3 maj 1968 råkat i ett akut psykiskt sjukdomstillstånd, som krävde omedelbar
vård. Han fördes därför från anstalten till Lund, där han dock icke mottogs
på något sjukhus. Efter lång väntan fördes han till S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg,
där han intogs först påföljande morgon.

Med ledning av journalanteckningar lämnade föreståndaren följande redogörelse
för händelseförloppet.

Vid 2-tiden natten till den 3 maj blev jourhavande vårdare väckt av en medpatient
till J., som meddelade att J. blivit orolig och omedelbart i behov av hjälp,
även jourhavande assistent och husfar kallades.

Patienten hade helt plötsligt hoppat upp ur sängen och kört båda händerna
genom fönsterglasen. Han var mycket orolig och besvärlig samt ville bara göra
»slut på livet».

Jourhavande läkaren på S:t Lars sjukhus, som vi kontaktade, hänvisade oss till
akutintaget på lasarettet i Lund för vårdintyg. Då vi anlände till akutintaget kom
en läkare ut och såg på patienten och konstaterade att patienten var i stort behov
av vård samt skrev ett intyg, som vi skulle lämna till läkaren på S:t Lars sjukhus.
Då vi visade intyget för läkaren på S:t Lars sa han att han inte kunde godkänna
intyget vi fått av läkaren på lasarettet utan hänvisade oss till psyk. klin. utan att se
på patienten. Vi fortsatte då till psyk. klin. där läkaren meddelade att han per
telefon från S:t Lars sjukhus fått reda på att patienten hörde till S:ta Maria sjukhus
i Hälsingborg och utfärdade vårdintyg för intagning där. Då vi ansåg att patienten
var alltför sjuk för fortsatt transport med personbil begärde vi ambulans, vilket
läkaren lovade ordna. Läkaren kontaktade ambulanspersonalen vid lasarettet med
begäran om transport till S:ta Maria sjukhus men fick besked om att de inte fick
lämna staden. Samma besked fick han då han kontaktade lasarettet i Hälsingborg.
Efter telefonsamtal med Kristianstad fick han äntligen löfte om att de skulle
beordra en ambulans från Ängelholm. Kl. 06.30 blev patienten hämtad i Lund.
Tilläggas må att patienten är hemmahörande i Kristianstads län.

Med anledning av vad sålunda upplysts ifrågasatte JO om inte läkaren vid S:t
Lars sjukhus — eftersom fråga var om person, som på grund av orosanfall var i
behov av omedelbar vård, och det åberopade intyget inte synes ha varit godtagbart
för tvångsintagning — kunde ha intagit patienten, som tydligen icke motsatt sig
vård, med anlitande av den fria intagningsformen. Vidare ifrågasattes om icke
föreskrifterna för ambulansförare kunde ändras så, att dröjsmål med intagning
inte inträffar på sätt som skett i detta fall.

I ärendet avgavs yttranden av landstingets förvaltningsutskott, dess sjukvårdsstyrelse,
direktionen för S:t Lars sjukhus, chefsläkare Bo Gerle och underläkaren
Birgitta Rorsman vid samma sjukhus, direktionen för lasarettet i Lund ävensom
ambulansförmannen vid lasarettet och brandchefen i Hälsingborg.

269

Birgitta Rorsman, som vid tillfället tjänstgjorde som jourhavande läkare vid S:t
Lars sjukhus, lämnade följande upplysningar.

Såsom jourhavande vid S:t Lars sjukhus den 3 maj 1968 erhöll jag telefonledes
begäran om intagning av en på vårdanstalt intagen manlig patient, som blivit
orolig, tillfogat sig själv skada och uttryckt självmordsavsikt.

Då ej framkom, att anhållan om intagning baserades på patientens egen önskan
om omhändertagande, men då han ansågs farlig för eget liv och i behov av sluten
psykiatrisk vård, rekommenderades kontakt med Psykiatriska kliniken I, Lasarettet,
Lund för vårdintyg. Dock tillråddes som första åtgärd kirurgisk bedömning
av sårskadoma. Då patient och vårdare senare anlände till S:t Lars sjukhus, hade
vårdintyg dock ej erhållits, varför hänvisning ånyo skedde till Psykiatriska kliniken
I.

Tilläggas bör att vid psykoser och psykosliknande tillstånd giltigheten av patientens
egen begäran kan ifrågasättas och att jag även av detta skäl ej utnyttjade
denna intagningsform.

G er le anförde.

Jag har tagit del av remisshandlingama och doktor Rorsmans yttrande och jag
bär även idag haft ett samtal med doktor Rorsman. Hon framhöll därvid, att hon
nu, så långt efter den avsedda händelsen, har svårt att erinra sig närmare detaljer
i händelseförloppet. På mina frågor svarade hon, att hon bedömde patientens alkoholpsykos
som så allvarlig och till sin prognos osäker, att hon ansåg det riktigast att
begära intagningshandlingar för att möjliggöra ett kvarhållande av patienten, om
dennes till vården gynnsamma inställning skulle, som i sådana fall ej sällan händer,
snabbt slå om till ett krav på att få lämna sjukhuset. Vidare uppgav hon, att hon
var beredd att mottaga patienten, så snart vederbörliga handlingar upprättats.
Meddelandet på fråga från psykiatriska kliniken I, att patienten tillhörde S:ta
Maria sjukhus upptagningsområde, var ej avsett som ett uttryck för en vägran att
mottaga patienten på S:t Lars sjukhus.

Mot bakgrunden av doktor Rorsmans uppgifter angående händelseförloppet
och med hänsyn till omöjligheten att nu rekonstruera detaljerna i detsamma anser
jag mig ej kunna konstatera att något allvarligare fel blivit begånget i samband
med intagningsärendets handläggning vid S:t Lars sjukhus. Det hade givetvis för
doktor Rorsman varit av värde att företa en personlig undersökning av patienten,
innan hon återremitterade honom till psykiatriska kliniken I för utfärdande av
vårdintyg. Hon medger detta men menar, att patienten redan undersökts av psykiater
vid det första besöket på lasarettet och att det endast gällde att fullgöra de
formella åtgärderna för intagning.

Med anledning av det inträffade kommer jag inom kort att på en konferens med
sjukhusets läkare upptaga till diskussion intagningsförfarandet vid fall av sådan
natur som det i JO:s remisskrivelse berörda och kommer därvid att ange riktlinjerna
för ett intagningsförfarande, som tillgodoser det akuta sjukvårdsbehovet och
samtidigt står i full överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

Sinnessjuklagstiftningskommittén, vars förslag ligger till grund för gällande lagstiftning,
betonade i sitt betänkande angelägenheten av att den fria intagningsformen
bereddes så stort utrymme som möjligt. Denna intagningsform borde sålunda

270

kunna ifrågakomma även vid jämförelsevis svåra fall av psykisk sjukdom. Utrymmet
för denna intagningsform borde enligt kommitténs mening inte begränsas
till uteslutande sådana fall, då den sjuke framställer formlig begäran om intagning.
På samma sätt som intagning på kroppssjukhus i viss omfattning ägde rum utan
att den sjuke var i stånd att utrycka önskemål därom borde det — anförde
kommittén vidare — vara möjligt att tillämpa den fria intagningsformen vid vissa
omtöcknings- och förvirringstillstånd. I enlighet härmed ansåg kommittén att den
fria intagningsformen borde kunna användas så snart den sjuke icke uttryckligen
motsatte sig intagningen (se SOU 1964: 40 s. 165).

Kommitténs förslag i denna del godtogs av så gott som alla remissinstanser och
av statsmakterna (se prop. 1966: 53 och 2LU: 44).

Det i detta ärende aktuella fallet avsåg en alkoholmissbrukare, som fått ett
orosanfall samt därvid skadat sig själv och uttryckt självmordsavsikt. Patienten var
uppenbarligen i trängande behov av psykiatrisk vård. Jag kan väl förstå och biträda
dr Rorsmans bedömning av patientens alkoholpsykos som så allvarlig och till
sin prognos så osäker, att det i och för sig var önskvärt att patienten intogs på
handlingar för att möjliggöra ett kvarhållande även mot hans vilja. Patienten motsatte
sig emellertid inte intagning. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att
patienten omedelbart kom under vård borde patienten, då vederbörligt vårdintyg
inte förelåg, ha genast intagits med anlitande av den fria intagningsformen. Att så
inte skedde är helt oförenligt med vad som avsågs under förarbetena till gällande
lag. Då emellertid chefsläkaren vidtagit åtgärd till förekommande av ett upprepande,
låter jag bero vid vad i saken förevarit. Jag vill emellertid betona angelägenheten
av att intagning av den, som är i trängande behov av omedelbar psykiatrisk
vård och som ej motsätter sig intagning på mentalsjukhus, inte utan att särskilda
skäl föranleder till annat fördröjes genom uppställande av krav på handlingar.

Beträffande dröjsmålet med ambulanstransporten anförde JO följande.

Enligt i augusti 1965 utfärdade bestämmelser för anlitande av landstingets ambulansbilar
skall rekvisition av ambulansbil från sjukvårdsinrättning ske av läkare
eller av inrättningens personal på uppdrag av läkare. Hänvändelse skall göras till
närmast belägna ambulansstation. Transporterna är kostnadsfria för personer
som är bosatta inom landstingsområdet; i andra fall skall viss avgift debiteras.

Från sjukvårdsstyrelsen har under hand inhämtats, att det i praxis förekommer
visst samarbete mellan ambulansstationerna i angränsande sjukvårdsområden i syfte
att göra transportverksamheten så rationell som möjligt ur såväl beredskaps- som
driftsynpunkt, när det gäller icke brådskande transporter.

I det aktuella fallet rekvirerades, i enlighet med meddelade bestämmelser, transporten
hos ambulansstationen vid Lunds lasarett, där den behandlades såsom en
icke brådskande överflyttningstransport, som lämpligen kunde ske genom hemlandstingets
försorg. Enligt vad sjukvårdsstyrelsen upplyst fanns vid ambulansstationen
i Lund nattetid endast två ambulansbilar tillgängliga. I uppgivet syfte att
om möjligt undvika en uttunning av denna beredskap tog vederbörande vakt -

271

havande å stationen kontakt med ambulanscentralen i Kristianstad, som åtog sig
att ordna transporten.

Av utredningen framgår emellertid att det ifrågavarande natt inte förekom någon
överbelastning, varför ambulansbeställningen hade kunnat omedelbart ombesörjas
från stationen i Lund. Med hänsyn härtill och då vid beställningen uttrycktes önskemål
om avtransport »så snart som möjligt», borde transporten självfallet ha ombesörjts
från stationen i Lund. Vederbörande vakthavande på denna station förfor
därför oriktigt, då han fördröjde avtransporten genom att anmoda ambulanscentralen
i Kristianstad att ordna transporten.

Som emellertid vad sjukvårdsstyrelsen i skrivelse i saken till ambulansstationerna
anfört synes ägnat att framdeles förhindra, att onödiga dröjsmål med ambulanstransporterna
uppkommer, låter jag även i denna del bero vid vad i saken förekommit.

Om svårigheterna för mentalsjukhusen att utan dröjsmål intaga s. k. N-fall och om
problemen med vården av detta klientel bör föranleda inrättande av särskilda

specialsjukhus

Vid JO Bexelius’ inspektion den 12 juni 1968 av S:t Lars sjukhus i Lund
redogjordes från sjukhusets sida för vården av de s. k. N-fallen, d. v. s. de fall, där
socialstyrelsen jämlikt 12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård föranstaltat
om intagning utan dröjsmål av sådana, som genom lagakraftägande dom
överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Man framhöll att det vid sjukhuset förelåg
svårigheter att utan dröjsmål intaga patienter av detta slag samt att vården av
dessa i övrigt medförde en mängd problem och utgjorde en stor belastning på
sjukhusets resurser. Sjukhusläkarnas synpunkter på denna fråga sammanfattades
senare i en promemoria, däri sjukhusdirektören anförde följande.

För S:t Lars sjukhus kompliceras härmed sammanhängande frågor av att Malmö
stad ej behöver på egna sjukhus vårda N-fall utan med stöd av övergångsstadgande
fortfarande kan repliera på S:t Lars sjukhus.

Vid senaste inventering 15/3 1968 fanns vid S:t Lars sjukhus följande antal Nfall
inneliggande vid sjukhuset:

Från landstingsområdet Från Malmö stad

Klinik	M	K	M	K
MKI MK II	15		15	2
MI	23		13
M II	23		10
Kl				1
K II		1
Summa	61	1	38	3

272

Dvs. totalt 62 från landstingsområdet och 41 från Malmö stad vad gäller N-fall.

Önskemål: Sjukvårdsläkarnas önskemål är att Malmö stad övertager vårdnadsskyldigheten
jämväl för denna patientkategori.

Av inneliggande 41 N-fall från Malmö stad vistas ej mindre än 29 på öppen
avdelning eller på låst avdelning med rätt till frigång; speciellt byggda avdelningar
för dessa patienter saknas vid sjukhuset. Överbeläggningen vid Malmö östra sjukhus
är mindre än vid S:t Lars sjukhus.

Intagningssvårigheter: Envar av cheferna för ovan nämnda sex kliniker disponerar
på sina 6—8 vårdavdelningar platser för samtliga kategorier psykiskt sjuka,
dock hittills som regel blott för endera könet. Ingen av klinikerna har underbeläggning;
flertalet har besvärande överbeläggning. Varje klinik måste ha visst antal
vårdplatser avdelade för huvudgrupperna akutvård, rehabilitering och åldringsvård
med någotsånär fixa gränser huvudgrupperna emellan för att verksamheten
skall fungera.

Vid nu angivna organisatoriska förhållanden kan kravet på intagning av N-fall
»utan dröjsmål» ej alltid tillgodoses utan men för sjukvårdsarbetet. Sjukvårdsläkarna
måste i varje enskilt fall göra en avvägning mellan behov och tillgångar.
För den händelse de föreliggande resurserna ej medgiver omedelbar förtur åt Nfallen,
finns alltsa risk för intressekollision mellan å ena sidan medicinskt vårdbehov
för verkligt psykiskt sjuka och å andra sidan N-fallens formella rätt till intagning
utan dröjsmål.

Sjukvårdsläkarna strävar givetvis efter kortast möjliga väntetid för N-fall. Som
regel torde väntetiden ej överstiga en vecka, räknat från det handlingarna kommit
sjukvårdsläkaren tillhanda tills patienten intages på sjukhuset. I vissa fall har
väntetid om 3—4 veckor ej kunnat undvikas. Det bör nämligen beaktas, att sjukhusets
resurser ej medgiver mer än ett begränsat antal patienter samtidigt med de
speciella krav på vård och behandling, som flertalet N-fall påkallar, att vårdtiden
för dessa patienter som regel blir förhållandevis lång och att försöksutskriva
sådana patienter ofta måste kunna beredas sluten vård med speciell förtur.

Önskemål: För att på ett medicinskt försvarbart sätt komma ifrån nuvarande
föga tilltalande situation, då olika grupper av psykiskt sjuka måste vägas emot
varandra, när det gäller förtur till intagning, önskar sjukvårdsläkarna att man så fort
som möjligt uppför speciella sjukhus och/eller kliniker för N-fall och ur vårdsynpunkt
likställda fall (s. k. sociopatvård). Den främsta fördelen med vård på
specialsjukhus/specialkliniker av sociopater skulle givetvis vara att vård- och
behandlingsmöjligheterna för övriga verkligt psykiskt sjuka därigenom kunde förbättras
vid nuvarande sjukhus för psykiatrisk vård. Vissa avdelningar vid dylika
sjukhus får nämligen f. n. på ett olyckligt sätt sin miljö präglad av närvaron av
patienter, som kräver särskilda anordningar för säkerhet och övervakning m. m.,
något som verkar negativt på andra psykiskt sjuka och deras anhöriga. Strävandena
att integrera somatisk och psykiatrisk vård skulle påtagligt främjas, om inslagen
av kriminalvård utrensades från gängse psykiatriska sjukhus.

Sjukvårdsläkarnas önskemål om specialsjukhus/specialkliniker för sociopatvård
överensstämmer helt med direktionens uppfattning i denna fråga.

Efter remiss avgavs yttranden av socialstyrelsen — efter hörande av Malmö stads
sjukvårdsstyrelse — samt av direktionen för S:t Lars’ sjukhus samt sjukvårdsstyrelsen
i Malmöhus läns landsting.

273

Socialstyrelsen anförde inledningsvis.

Enligt 12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall
socialstyrelsen, om någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten
psykiatrisk vård, föranstalta om att han utan dröjsmål intages på sjukhus för sådan
vård. Varken i denna lag eller sjukvårdslagen (25 §) finns något stadgande rörande
överläkarens skyldighet att intaga patienter av nu förevarande slag. I förarbetena till
förstnämnda lag (prop. 53/66 sid. 76) uttalas emellertid att, när socialstyrelsens
beslut om intagning föreligger, den sjuke bör utan dröjsmål tagas in på det sjukhus
styrelsen bestämt. Däri framhålles också (sid. 183) att vid judiciellt överlämnande
av person till sluten psykiatrisk vård något intagningsbeslut av läkare inte bör fattas
och inte heller någon sådan prövning av vårdbehovet företas som äger rum när en
patient tagits in efter ansökan.

Ur nämnda synpunkter är det givetvis otillfredsställande att som framgår av
handlingarna i ärendet det rättssäkerhets- och vårdintresse som styrelsen har satts
att bevaka genom bestämmelserna i 12 § ovannämnda lag i vissa fall inte tillgodoses
på föreskrivet sätt. Det är i hög grad angeläget att vederbörande läkare vidtar
alla tänkbara åtgärder för N-fallens omedelbara emottagande.

Styrelsen berörde härefter de speciella svårigheter att omhändertaga ifrågavarande
patienter, som föreligger vid S:t Lars sjukhus, och yttrade därvid följande.

Sjukhusets upptagningsområde utgöres av delar av Malmöhus och Kristianstads
läns landstingsområden, varjämte vid sjukhuset avtalsenligt vårdas s. k. N-fall
från Malmö stad.

Kristianstads läns landstingsområde saknar f. n. en utbyggnad av områdets
psykiatriska vårdorganisation, som är adekvat i förhållande till vårdbehovet. Till
följd därav belastas bl. a. S:t Lars sjukhus med psykiatrisk sjukvård, som egentligen
borde ankomma på L-länet. Det kan förutskickas att en förhållandevis lång
tid kommer att förflyta innan pågående upprustning av den psykiatriska sjukvården
i Kristianstads läns landstingsområde ger praktisk effekt.

Vidare tillkommer för S:t Lars sjukhus, som ovan angivits, den speciella komplikationen
att sjukhuset vårdar N-fall från Malmö stad" En ändring av detta förhållande
är avhängig av kommunal överenskommelse och ligger inte inom styrelsens
kompetensområde. Styrelsen vill ändock framhålla att det otvivelaktigt
vore av värde om Malmö stad omprövade sina möjligheter att övergångsvis inom
egna inrättningar ansvara för vården av N-fallen.

Enligt socialstyrelsen ägde emellertid svårigheterna vid S:t Lars sjukhus även
samband med den bristfälliga organisationen av den s. k. sociopatvården i landet
i dess helhet. Styrelsen anförde härutinnan bl. a.

F. n. vårdas s. k. sociopater på dels Karsuddens sjukhus i Katrineholm dels
särskilda avdelningar vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sundsvalls sjukhus dels
de fasta paviljongerna vid Säters sjukhus och Norra sjukhuset, Västervik, dels
vissa vid ett flertal sjukhus för psykiatrisk vård under hand inrättade särskilda
vårdavdelningar. Därjämte finns sådana patienter spridda bland övriga patienter
vid vissa sjukhus för psykiatrisk vård.

Den relativt blygsamma omfattningen och resurstillgången hos ifrågavarande
vårdform är till stor nackdel inte endast för denna utan även för psykiatrin i övrigt.
Den strävan mot differentiering och liberalisering av den gängse psykiatrin som
länge varit kännetecknande för modern psykiatrisk planeringsverksamhet motver -

274

kas sålunda bl. a. av den samvård mellan sociopater och övrigt psykiatriskt klientel,
vilken tyvärr alltjämt är förhärskande i betydande omfattning.

Socialstyrelsen har f. n. på remiss ett förslag av regionvårdskommittén angående
vårdorganisation för sociopater. Däri föreslås bl. a. att sociopatvården ordnas regionvis,
att regionerna blir identiska med dem för kroppssjukvård, att regionenheterna
förlägges till kroppssjukvårdens regionvårdscentra, att enheterna förses med
lämpliga diagnostiska och terapeutiska resurser samt att en rationell eftervårdsorganisation
kommer till stånd.

Socialstyrelsen anser att regionvårdskommitténs förslag till övervägande del tar
sikte på en mer definitiv utformning av sociopatvården och alltså måste i motsvarande
omfattning ses ur ett långtidsperspektiv.

Emellertid är det aktuella vårdbehovet för sociopater inom den psykiatriska
vårdorganisationen så stort och de existerande vårdresurserna för ändamålet så
begränsade att åtgärder snarast måste vidtas för att förbättra situationen under
övergångstiden fram till dess en långtidsplanering börjar ge effekt.

En betydande del av sociopatklientelet inom den psykiatriska vården utgöres
av patienter, som överlämnats till sluten psykiatrisk vård efter beslut av domstol.
Antalet sådana patienter tenderar att öka kraftigt. Under år 1963, 1964, 1965,
1966, 1967 och 1.1—31.8.1968 överlämnades sålunda till sluten vård 339 resp.
349, 337, 356, 431 och 304 (proportionellt för hela året 456) patienter. Antalet
svåra brott har undergått en ökning. I sammanhanget bör sålunda uppmärksammas
att antalet patienter som överlämnats till sluten psykiatrisk vård för nämnda år med
anledning av brott mot liv och hälsa utgjort 45 resp. 59, 58, 95, 91 och 75 (proportionellt
för hela året 112), medan motsvarande antal patienter, som överlämnats
till sådan vård i samband med brott mot frihet och frid, utgjort 0, resp. 0, 3, 5, 13
och 12 (proportionellt för hela året 18). Till bilden hör också att det stegrade narkotikamissbruket
utgör ett alltmer markant inslag såväl i brottssituationerna som vid
patienternas omhändertagande inom den psykiatriska sjukvården. Till följd bl. a.
härav ökar de disciplinära svårigheterna vid vårdens handhavande.

Specialavdelningarna vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sundsvalls sjukhus
resp. fasta paviljongerna vid Säters sjukhus och Norra sjukhuset i Västervik är
regelmässigt fullbelagda. Svårigheter föreligger därför allt som oftast att i förekommande
fall överföra patienter till dessa avdelningar. Karsuddens sjukhus har
f. n. endast c:a 100 patienter men avser att motta ytterligare patienter i samband
med öppnandet av en tredje överläkaravdelning. Enligt den målsättning, som f. n.
gäller för sjukhusets vårdverksamhet, mottas emellertid i första hand endast
patienter, som betraktas som rehabiliteringsbara.

Med anknytning till vad ovan sagts om nödvändigheten av snara åtgärder ur
korttidsperspektiv avser socialstyrelsen att redan under hösten 1968 i samråd med
sjukvårdshuvudmännen vidta övergångsvisa sådana. De principiella riktlinjerna
för denna provisoriska planering torde i huvudsak innefatta inrättande av särskilda
sociopatavdelningar inom de psykiatriska sjukhus, där sociopatklientelet alltjämt
är i sin helhet blandat med övriga patienter (vid S:t Lars sjukhus finns inte någon
särskild sociopatavdelning), en utökning, där detta är möjligt, av antalet sociopatplatser,
ett allsidigare utnyttjande av Karsuddens sjukhus samt en förbättring av
sociopaternas möjligheter till rehabilitering och eftervård.

Sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting yttrade bl. a.:

Som framgår av socialstyrelsens yttrande i ärendet var de resurser för sociopatvård
som i samband med huvudmannaskapsreformen överlämnades till landstingen
begränsade. Härtill kommer att en betydande del av befintliga resurser är omo -

275

derna. Ehuru från statens sida genom tillskapande av Karsuddens sjukhus, som dock
kunnat beläggas endast till en mindre del, ansträngning gjordes för att höja sociopatvårdens
standard och kapacitet, framstår det som uppenbart, att resurserna i
ifrågavarande hänseende icke motsvarar behovet. Följden härav har blivit, att flertalet
av de patienter, varom nu är fråga, omhändertages vid vanliga psykiatriska
sjukhus, ehuru de icke är lämpade för omhändertagande vid dessa.

Det är realistiskt förutsätta att sociopater jämväl fortsättningsvis under ett antal
år kommer att vara hänvisade till omvårdnad vid nyssnämnda sjukhus. — I likhet
med direktionen för S:t Lars sjukhus anser sjukvårdsstyrelsen det vara angeläget
att tillskapa särskilda vårdresurser för sociopater. De fördelar som är att vinna
härigenom är allmänt omvittnade. Det bl. a. i socialstyrelsens yttrande nämnda
förslaget av regionvårdskommittén beträffande vårdorganisation för sociopater
belyser detta förhållande.

Detta förslag innefattar ett handlingsprogram, som — därest det antages av
sjukvårdshuvudmännen — för sitt realiserande kräver betydande investeringar.
Det är redan på grund härav uppenbart, att åtgärder för sociopatvårdens definitiva
upprustning kan genomföras först på lång sikt. Detta förhållande nödvändiggör
jämväl enligt sjukvårdsstyrelsens mening åtgärder från sjukvårdshuvudmännens
sida, syftande dels till att vid befintliga sjukhus för en övergångstid tillskapa för
sociopater så adekvata behandlingsresurser som möjligt, och dels till att begränsa
de olägenheter för övriga patienter som följer av sociopaters närvaro vid vanliga
psykiatriska sjukhus. En möjlig utväg är — såsom socialstyrelsen anfört — att koncentrera
sociopaterna till vissa avdelningar vid befintliga psykiatriska sjukhus samt
utrusta dessa avdelningar — ifråga om personal, ifråga om särskilda resurser för
arbetsterapi etc. — med hänsyn till de krav som följer av sociopaternas svårskötthet
och den särskilda behandlingsmetodik som dessa kräver.

Socialstyrelsen avgav senare yttrande över det förslag till vårdorganisation för
sociopater, som framlagts av en arbetsgrupp inom regionvårdskommittén. I yttrandet
tog styrelsen principiellt avstånd från arbetsgruppens förslag till specialsjukhus
i anslutning till regioncentra för ifrågavarande klientel, främst med hänsyn
till angelägenheten av att så långt som möjligt undvika en vårdorganisation som
framhäver klientelets speciella karaktär. Styrelsen föreslog i stället en försöksorganisation
med smärre, decentraliserade enheter inom ramen för de vanliga psykiatriska
sjukhusen, bl. a. inom Malmö—Lund-regionen, varjämte styrelsen betonade nödvändigheten
av att vissa provisoriska åtgärder snarast vidtogs av sjukvårdshuvudmännen
i samråd med socialstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förutsätter, att
den som genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård skall
genom socialstyrelsens försorg kunna utan dröjsmål intagas på sjukhus för sådan
vård. Av handlingarna framgår emellertid att betydande svårigheter härför möter
icke blott inom S:t Lars'' sjukhus’ upptagningsområde utan också för landet i
övrigt. Även om särskilda svårigheter av övergångsnatur föreligger för S:t Lars
sjukhus, beroende på att Malmö stad enligt tidigare avtal varit befriad från att

276

omhändertaga ifrågavarande patienter, är huvudorsaken till svårigheterna tydligen
att hänföra till de brister som för närvarande vidlåder organisationen för vård av
s. k. sociopater i landet i dess helhet. Förslag föreligger emellertid numera till
ordnandet av denna vård. Såväl socialstyrelsen som vederbörande sjukvårdsstyrelser
synes vidare vara väl medvetna om angelägenheten av att snara åtgärder
vidtages för en praktisk lösning av denna vårdfråga, i första hand av provisorisk
karaktär.

Vid sådant förhållande saknas anledning till ingripande från min sida. Ärende)
föranleder därför icke någon min vidare åtgärd. Jag vill dock starkt understryka
vikten av att åtgärder för frågans lösning skyndsamt vidtages.

Krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan

En tjänsteman vid riksbanken, som led av en reumatisk sjukdom, erhöll på
nyåret 1967 meddelande från arbetsgivaren att försäkringskassan överfört honom
till den kategori försäkrade som skall lämna läkarintyg för varje sjukdag, alltså
även vid endagsfrånvaro. Han klagade hos JO över försäkringskassans och riksbankens
förfaringssätt att utan hans hörande meddela ett för honom så kännbart
beslut. Efter att ha hört försäkringskassan och riksbanken anförde JO Bexelius
följande.

Enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring må allmän försäkringskassa, när
skäl är därtill, påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom intyg av
läkare. Stadgandet tillämpas normalt så att läkarintyg avkräves fr. o. m. åttonde
sjukdagen. För kortare sjukperiod är således den försäkrades egna uppgifter regelmässigt
tillfyllest.

Om en försäkrad haft upprepade korta sjukperioder har allmän försäkringskassa
möjlighet att påfordra att den försäkrade vid kommande sjukfall styrker nedsättning
av arbetsförmågan med läkarintyg redan från första sjukdagen. En liknande
befogenhet har enligt sjukkontrollkungörelsen tillagts offentlig arbetsgivare.

Ett beslut om förstadagsintyg torde — oavsett huruvida det meddelas av försäkringskassa
eller arbetsgivare — av den försäkrade ofta uppfattas som ett uttryck
för bristande förtroende för hans under straffansvar lämnade uppgifter. Det kan
givetvis också vara betungande för en av sjukdom drabbad person att nödgas
anskaffa läkarintyg varje gång han insjuknar. Av detta följer att ett beslut om
förstadagsintyg inte bör fattas enbart på grund av sjukskrivningsfrekvens e. d., utan
först sedan en utredning om vederbörandes sjukdomsförhållanden ägt rum. Detta
har kommit till uttryck i riksförsäkringsverkets cirkulär nr 19/1966, enligt vilket
samråd regelmässigt bör ske med förtroendeläkaren när fråga uppkommer att
avkräva försäkrad förstadagsintyg. I cirkuläret anges därjämte att tillfälle bör
beredas den försäkrade att yttra sig i samband med meddelande av beslutet. I
cirkuläret framhålles att vad nu sagts gäller även försäkrade som omfattas av
arbetsgivarinträdc, dock kan överenskommas med vederbörande myndighet att
denna ombesörjer erforderliga åtgärder. Samma syfte torde ligga bakom föreskriften
i punkt 4 av anvisningarna till sjukkontrollkungörelsen att tjänsteman med
onormal sjukledighetsfrekvens skall beredas tillfälle att med personalledaren
motivera sitt ledighetsbehov.

Initiativet till beslutet att avkräva L. förstadagsintyg togs av Stockholms all -

277

männa försäkringskassa. Beslut därom synes därefter ha meddelats sedan samråd
ägt rum mellan försäkringskassans representant och personalledaren på riksbanken.
Varken kassan eller banken har, såvitt visats, berett L. tillfälle att yttra sig i
frågan innan beslutet fattats. Något samråd med förtroendeläkaren eller med annan
läkare har uppenbarligen inte ägt rum. Det sätt varpå L. avkrävts förstadagsintyg
synes vid sådant förhållande otillfredsställande och stridande mot vad som åsyftas
med meddelade anvisningar. Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet torde
också kunna för visst antagas att något beslut om förstadagsintyg aldrig skulle
ha fattats, därest en utredning rörande L:s sjukdomsförhållande dessförinnan kommit
till stånd.

Försäkringskassan har uppgivit, att vid telefonsamtalet mellan kassan och riksbanken
överenskommits, att banken skulle ombesörja erforderliga åtgärder, »vilket
i detta fall skedde genom att man begärde förstadagsintyg». Av detta synes närmast
följa att kassans uppfattning var att beslut om förstadagsintyg skulle fattas
av banken. Personalledaren har å sin sida uppgivit att kassan vid telefonsamtalet
ombett honom att meddela L., att denne vid kommande sjukfall hade att lämna
förstadagsintyg. Banken skulle sålunda endast ha att framföra ett av kassan redan
fattat beslut.

Såvitt framgår av utredningen har tillfälle icke beretts L. att i anledning av försäkringskassans
framställning vid samtal med personalledaren motivera sitt ledighetsbehov.
Sådant samtal skall, såsom nämnts, enligt sjukkontrollkungörelsen äga
rum, om tjänsteman har onormal sjukledighetsfrekvens. Enligt min mening bör
bestämmelsen medföra att sådant samtal alltid kommer till stånd, när fråga uppkommer
att avkräva förstadagsintyg av en anställd. Skulle vid sådant samtal
framkomma omständigheter som tyder på att anledning saknas att avkräva intyg,
bör det ankomma på vederbörande arbetsgivare att underrätta försäkringskassan
eller tjänsteläkaren eller vidtaga annan liknande åtgärd. Att — såsom synes ha
skett i nu förevarande fall — vid framförande av beslutet om förstadagsintyg
uppmana den anställde att själv kontakta kassan, kan knappast anses tillfyllest.

Information om sociala bidrag till sjukvård

Stadsfullmäktige i Stockholm har anslagit medel för bidrag till bestridande av
skillnaden mellan vårdavgift på enskilt sjukhem och den avgift patienten enligt
prövning skulle ha att erlägga på kommunalt sjukhus. Den ordningen tillämpas
att, när en långtidssjuk patient överförs från akutsjukhus till enskilt sjukhem på
sjukvårdsförvaltningens initiativ, patienten genom sjukhuskurator får meddelande
om möjligheten att få nedsatt vårdavgift och hjälps med upprättande av ansökan.
I ett fall, där en patient genom anhörigas försorg flyttats från S:t Eriks sjukhus till
enskilt sjukhem, hade någon upplysning ej lämnats dem om möjligheten till bidrag.
När man först två år senare fick kännedom om möjligheten och gjorde ansökan,
beviljades bidrag först fr. o. m. ansökningsdagen men ej för den gångna tiden.
JO Bexelius fann det otillfredsställande att det i fall av bristande kännedom om
bidragsformen kommer att bero av tillfälliga omständigheter om en person, som
utan förmedling av sjukvårdsförvaltningen intas på enskilt sjukhem, kan utnyttja
bidragsmöjligheten och betonade angelägenheten av ändamålsenlig information
om det sociala bidraget.

278

IV. Förvaltningen i övrigt
JO:s uppgifter och verksamhet

JO:s tillsynskompetens

I några ärenden har uppkommit mera speciella frågor om vilka offentliga funktionärer
som står under JO:s tillsyn. Ledamöterna av styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har ansetts stå under JO:s tillsyn i fråga om sin handläggning av disciplinärenden.
Styrelse för befälsutbildningsförening har även befunnits stå under
JO:s tillsyn. Vidare har ordföranden i allmänningsstyrelsen för Orsa sockens
besparingsskog funnits stå under JO:s tillsyn men ej särskild regleringssamfällighet
enligt vattenlagen.

I ärende angående klagomål mot fullmäktige i riksbanken anförde JO Lundvik.

Fullmäktiges i riksbanken ställning i ansvarshänseende regleras genom en särskild
lag av den 26 juni 1936, benämnd ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. Enligt 1 § i denna lag gäller, att om fullmäktig
överträder eller eftersätter de plikter som åligger honom i sådan egenskap
eller eljest förbryter sig i utövningen av sin befattning, han skall straffas därför
så som i allmän lag är stadgat om brott av ämbetsman. Enligt 2 § ankommer det
på riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer att förordna om sådant åtal.
(Härmed kan också jämföras stadgandet i 111 § regeringsformen, att fullmäktige
i riksbanken icke kan ställas »till redo och ansvar» annat än efter riksdagens
beslut.) Åtalet utföres — enligt 17 § instruktionen för riksdagens ombudsmän -—-av någon av justitieombudsmännen. Tidigare har gällt, att JO under viss förutsättning
ägde väcka åtal mot bankofullmäktig även utan särskilt bemyndigande men
stadgandena härom har numera utgått (se härom SOU 1965: 64 s. 228 f.; jfr också
bankoutskottets uti. 1936: 81 s. 2).

Av det anförda framgår, att JO icke äger väcka åtal mot bankofullmäktig utan
bemyndigande av riksdagen, bankoutskottet eller riksdagens revisorer. Läget är i
princip analogt med vad som gäller i fråga om åtal mot statsråd. Av 106 § regeringsformen
följer nämligen, att det är konstitutionsutskottet, och endast detta, som
äger besluta om åtal mot statsråd och att det sedan ankommer på JO att utföra
åtalet (jfr också 16 § instruktionen för riksdagens ombudsmän).

Eftersom JO icke utan bemyndigande kan väcka åtal mot statsråd, anses JO ej
heller äga ingripa mot statsråd på annat sätt såsom genom erinringar eller påpekanden.
Enligt gammal, fast praxis avböjer JO att till prövning upptaga klagomål
mot statsråd under hänvisning till att statsråds ämbetsutövning icke står under
JO:s tillsyn.

Något motsvarande spörsmål har icke aktualiserats beträffande bankofullmäktiges
ämbetsutövning, i allt fall ej under senare år. Enligt min mening måste emellertid
frågan om JO:s eventuella tillsyn över bankofullmäktige bedömas på samma
sätt som JO:s befogenheter gentemot statsråd. Eftersom JO — som redan påpekats

279

— icke kan väcka åtal mot bankofullmäktig utan särskilt bemyndigande, kan han
icke heller ingripa på annat sätt och har att avvisa klagomål som hos honom anföres
mot bankofullmäktig.

Även beträffande riksbankschefen har fråga om JO:s tillsyn kommit under bedömande.
JO Lundvik anförde som skäl för beslut att ej pröva klagomål mot
riksbankschefen.

Såsom framgår av bl. a. 72 § regeringsformen är riksbankschefen alltid en av
bankofullmäktige. Frågan, huruvida riksbankschefen är undandragen JO:s tillsyn,
är emellertid icke besvarad enbart med detta konstaterande. Det skulle i och för
sig kunna tänkas, att de särskilda åtalsregler som här är av betydelse och medför
att JO icke kan ingripa utan bemyndigande gäller endast så länge riksbankschefen
så att säga handlar såsom fullmäktig i riksbanken men icke när han i övrigt utövar
sitt ämbete, om nu en sådan distinktion kan göras. Det är emellertid att märka,
att den särskilda ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
även gäller för riksgäldsdirektören, också om denne icke är fullmäktig.
Reglerna för åtal mot riksgäldsdirektören, när han ej är fullmäktig, är snarlika dem
som gäller för åtal mot fullmäktig. Ej heller mot riksgäldsdirektören kan JO ingripa
utan särskilt bemyndigande. — Att riksgäldsdirektören men ej riksbankschefen
blivit särskilt nämnd beror uppenbarligen därpå, att den förre icke automatiskt
tillika är fullmäktig; jfr för övrigt förarbetena till ansvarighetslagen i bankoutskottets
utlåtande 1936: 81. Bestämmelsen om riksgäldsdirektören kan ej tolkas
annorlunda än att den gäller för hans verksamhet i allo inom riksgäldskontoret.
Jag kan icke finna något skäl till att riksbankschefen skulle åtnjuta mindre skydd
mot åtal än riksgäldsdirektören. Jag finner därför lagens mening vara den, att
frågan om åtal mot riksbankschefen i denna hans egenskap städse skall bedömas
enligt ansvarighetslagen. Till det anförda må läggas, att slutsatsen stödes även av
det förhållandet att gällande författningar rörande riksbanken icke på något sätt
antyder att riksbankschefen skulle kunna tänkas handla i annan egenskap än
såsom en av fullmäktige.

Beträffande frågan om JO:s tillsyn över allmänna reklamationsnämnden uttalade
JO Lund vik.

Allmänna reklamationsnämnden har bildats av statens konsumentråd, som fastställt
stadgar för nämnden. Dess verksamhet bekostas av staten. Nämndens uppgift
är att, med vissa undantag, på begäran av konsument, som finner sig ha anledning
till anmärkning mot vara eller tjänst vilken inköpts eller tillhandahållits i näringsverksamhet,
avge yttrande rörande varans eller tjänstens beskaffenhet samt
övriga omständigheter av betydelse för reklamationsfrågans bedömning. Finner
nämnden klaganden ha fog för sin talan, bör nämnden lämna anvisning om hur
klaganden bör vinna rättelse. Nämnden består av ordförande och 32 ledamöter,
samtliga utsedda av konsumentrådet. Ordföranden och sex av ledamöterna utses
direkt av konsumentrådet. Övriga ledamöter utses efter förslag av Kooperativa
Förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund
m. fl. organisationer. Under beaktande av nu nämnda olika omständigheter
framstår nämnden knappast som infogad i den statliga organisationen och
det har ansetts, att den ej kan betecknas som en myndighet (jfr SOU 1968: 27
s. 81).

I sitt yttrande i ärendet har statens konsumentråd uttalat som sin mening, att
allmänna reklamationsnämndens ordförande och ledamöter icke är underkastade

280

ämbetsansvar i denna sin egenskap. Nämndens tjänstemän, vilka är anställda hos
konsumentrådet, skulle däremot ha ämbetsansvar. Detta gällde även bl. a. de av
nämnden anlitade särskilda föredragandena.

Frågan, huruvida nämndens ordförande och ledamöter är underkastade ämbetsansvar,
framstår som i viss mån tveksam. Med hänsyn till vad ovan upplysts om
nämndens tillkomst, uppgifter, sammansättning och ställning talar enligt min mening
dock övervägande skäl för att konsumentrådet har rätt i sin bedömning att ämbetsansvar
icke föreligger.

Med hänvisning till det anförda — och då anledning saknas för mig att ingå i
prövning av om någon nämndens tjänsteman förfarit felaktigt i före varande fall
— finner jag mig icke böra upptaga klagomålen till prövning.

Sedan klagomål anförts mot statens betongkommitté anförde stf JO Thyresson.

Enligt vad jag under hand inhämtat från statens planverk är statens betongkommitté
ett organ som funnits i snart 30 år. Dess verksamhet bekostas av åtta
samverkande ämbetsverk via verkens budget. Det är främst fråga om de s. k.
byggande verken. Kommitténs sekretariat är formellt lokaliserat till statens planverk.
Kommitténs huvuduppgift är att utarbeta förslag till bestämmelser på
betongområdet till sina huvudmän och att utöva en allmänt rådgivande funktion.
Ordförande i kommittén är professorn i brobyggnad vid tekniska högskolan i
Stockholm Georg Wästlund och sekreterare civilingenjören Tage Kron. I kommittén
ingår representanter även för det enskilda näringslivet. Några administrativa
befogenheter har kommittén inte. Den har ej heller befogenheter att ge för huvudmännen
bindande besked.

Under beaktande av nu nämnda olika omständigheter finner jag att kommittén
inte kan anses utgöra någon egen myndighet. Kommittén kan inte heller räknas
som en integrerad enhet hos någon av de uppdragsgivande myndigheterna, inte ens
hos statens planverk. Av den omständigheten att kommittén enligt det sagda inte
torde ha karaktär av myndighet kan dock inte utan vidare dragas den slutsatsen,
att ordföranden och ledamöterna i den ej har ämbetsansvar. Med hänsyn till vad
som upplysts om kommitténs uppgifter, sammansättning och ställning talar dock
enligt min mening övervägande skäl för att sådant ansvar ej föreligger.

Med hänvisning till det anförda finner jag mig icke kunna upptaga klagomålen
till prövning.

Om utredning i JO-ärenden

I en skrivelse som kom in till JO den 5 maj 1969 anförde ledamoten av riksdagens
första kammare Nils Nilsson — under framhållande av angelägenheten av
att ärendena hos JO får en så opartisk behandling som möjligt — att det med
nuvarande ordning kan inträffa, att ett ärende utreds av personer med mer eller
mindre nära anknytning till ärendets tidigare handläggning, i vissa fall även av
personal som i tjänsteställning är överordnad den person som framfört ärendet
till JO. Nilsson ifrågasatte om en sådan utredningsform är tillfredsställande och
hemställde att JO och riksdagens JO-delegation prövar möjligheten av ändrade
former vid utredning för vissa ärenden.

I anledning härav anförde JO Bexelius, efter samråd med justitieombudsmännen
Henkow och Lundvik, i skrivelse till Nilsson den 15 juli 1969 följande.

281

Formerna för utredningen i JO-ärenden har vid åtskilliga tillfällen varit under
bedömning hos riksdagen och hos statliga utredningar. Senast var det fallet under
1963 års JO-utrednings arbete.

I sitt betänkande (SOU 1965: 64) anförde utredningen (s. 204) efter en i allt
väsentligt rättvisande redogörelse för hur beredningen av JO-ärendena går till
bl. a. att utredningsförfarandet i stort sett torde bedrivas så rationellt som syntes
möjligt, samtidigt som kraven på rättssäkerhet i förfarandet fick anses väl tillgodosedda.
Såvitt framgår av prop. 1967: 32, där remissyttrandena över betänkandet
redovisades, rönte denna bedömning inte motsägelse från någon remissinstans. Ej
heller anfördes från riksdagens sida vid dess behandling av 1967 års JO-reform
några avvikande synpunkter i ämnet.

I klagoärenden hos JO kan erforderlig utredning mången gång erhållas genom
ett förfarande som närmast får karaktären av skriftväxling mellan två mot varandra
stående parter — klaganden och den anmälda myndigheten eller tjänstemannen.
I sådana fall kan utredningsåtgärderna hos JO begränsa sig till en remiss
av klagoskriften till myndigheten eller tjänstemannen och en slutremiss till klaganden
av handlingarna i ärendet. Att klagoskriften på detta sätt delges med den anmälda
myndigheten eller tjänstemannen är oundgängligt i alla fall, där anledning
kan antas förekomma till kritik, eftersom JO inte kan kritisera någon utan att
denne först blivit hörd och fått tillfälle att försvara sitt handlingssätt. Det är vidare
att märka att denne som regel är väl initierad i saken och därför utgör en upplysningskälla
som inte bör lämnas outnyttjad. De svar som erhålls efter remissen till
den anmälda myndigheten eller tjänstemannen ger inte alltid fullständiga upplysningar.
En eller flera nya remisser kan då göras till dess alla de upplysningar
lämnats som bedöms erforderliga. Utredning genom sådan i JO:s regi organiserad
skriftväxling utgör den normala formen för utredning i de fall där man inte kan
nöja sig med att enbart infordra myndighets handlingar för kontroll. Den genom
skriftväxlingen erhållna utredningen kan i mån av behov kompletteras genom inhämtande
av expertutlåtande, muntliga förhör m. m. varom mera nedan.

Remissförfarandet kan emellertid också byggas ut på det sättet att JO remitterar
ärendet inte direkt till den tjänsteman som anmälts utan till hans närmast överordnade
chef. Härigenom vinnes att JO får inte bara en förklaring från den som anmälts
utan också kompletterande utredning och yttrande över denna förklaring
från den anmäldes överordnande. Klagomål mot en polisman kan sålunda remitteras
till vederbörande polischef, klagomål mot vårdare på fångvårdsanstalt till
styresmannen på anstalten, klagomål mot en officer till regementschefen, klagomål
mot kommunalkamrer till kommunalnämnden etc.

När särskilda omständigheter talar för det, såsom att vederbörande chefs förutsättningar
att bedöma saken fullt objektivt och utan förutfattad mening kan antas
vara mindre gynnsamma, görs remissen i stället till överordnad tillsynsmyndighet,
dvs. i sådana fall som de nämnda till länspolischefen, vederbörande kriminalvårdsdirektör,
chefen för armén respektive länsstyrelsen. Även om i och för sig anledning
saknas att antaga att den närmaste överordnade inte skulle kunna göra en

282

fullt objektiv utredning och bedömning, föredrar man dock ändå att ställa remissen
till tillsynsmyndigheten i mera ömtåliga fall för att förebygga eventuella misstankar
om partiska utlåtanden.

Finns det på grund av sakens utgreningar eller andra omständigheter, såsom
förtroendeskäl av nyssnämnda slag eller misstanke om allvarligt ämbetsbrott, som
kan föranleda åtal, inte lämpligt att över huvud taget anlita en myndighet inom
samma hierarki, begär JO antingen länsåklagares eller annan åklagares biträde med
utredningen eller verkställer utredningen genom egen personal, antingen någon av
tjänstemännen hos JO eller någon jurist som tillkallas särskilt för uppdraget.

Beträffande polismyndighets medverkan vid ärendes beredande genom förhör
med tjänsteman eller enskilda personer uttalade 1965 års JO-utredning (SOU
1965: 64 s. 204), att sådant förfarande i många fall är rationellt och kan medföra
en märkbar avlastning av arbetsbördan hos JO men att det enligt utredningens
mening bör utnyttjas med återhållsamhet. Bl. a. kan myndigheter och tjänstemän
känna det olustigt att bli underkastade polisförhör i anledning av mer eller mindre
obefogade klagomål. Enligt utredningens mening bör polismyndighet som regel
medverka endast i ärenden, i vilka finnes grundad anledning antaga att tjänstefel
förekommit. Vad utredningen sålunda uttalat överensstämmer med rådande uppfattning
inom JO-ämbetet.

Vid den tidpunkt, då ställning tas till hur utredningen av ett ärende skall läggas
upp, framgår inte alltid om och i vad mån saken är av så ömtålig eller allvarlig
beskaffenhet eller eljest av så speciell natur att den reguljära remissordningen bör
frångås och uppdrag lämnas någon med fristående ställning att ombesörja utredningen
redan från början. Det kan därför inträffa att överordnads biträde vid
utredningen begärs, fastän det i ljuset av vad som senare framkommer i ärendet
inte lämpligen bort ske. Någon saklig inverkan på ärendets utgång skall detta dock
inte få, eftersom utredningen inte är avslutad i och med remissförfarandet i fråga.
Finnes det utredningsmaterial som tillförts ärendet genom remissen otillräckligt
eller eljest otillfredsställande, fortsätter nämligen utredningen. Härvid kan, om det
behövs, en åklagare eller JO:s egen personal anlitas. Det förekommer också att
utredningen kompletteras genom förhör som hålls av JO själv. Det förtjänar framhållas
att det reguljära remissförfarandet under alla förhållanden bör ses endast som
en första etapp i utredningen av ett ärende och att ansvaret för slutfasen av utredningen
vilar på föredraganden i ärendet och i sista hand på JO själv. Från JO:s
ämbetsberättelser kan som illustration av det sagda anföras 1968 s. 205 (remiss
först till byggnadsnämnd därefter till åklagare), 1965 s. 277 (remiss först till
polischefen därefter till statsåklagaren), 1968 s. 183 (remiss direkt till länsåklagare),
1965 s. 81 (utredning genom kanslichefen hos JO), 1965 s. 337 (först remiss till
ÖÄ för utredning och yttrande därefter kompletterande utredning på JO-expeditionen
med bl. a. förhör inför JO personligen). Ett nyligen avgjort ärende rörande
försummelse av barnavårdsman att ingripa i anledning av vanvård av barn remitterades
för utredning först till barnavårdsnämnden och sedan till länsstyrelsen såsom
tillsynsmyndighet, varefter saken, innan ärendet avgjordes av JO, ytterligare ut -

283

reddes genom polisens försorg och slutligen genom att en tjänsteman hos JO
utsändes att hålla kompletterande förhör med vissa personer.

Det bör inte förbises att utredningstaktiken ofta innefattar lämplighetsbedömningar,
som lämnar utrymme för delade meningar. Det förekommer klagande för
vilka endast det absolut bästa är gott nog och som anser att deras ärenden bör
utredas uteslutande genom JO:s egen försorg med muntliga förhör m. m., medan
JO bedömer de ordinära rutinerna tillräckliga. JO kan därför inte undgå kritik
från sådana som hyser annan uppfattning angående hur utredningen lämpligen
bör bedrivas. För förtroendet för JO är det dock naturligtvis angeläget att välja
en utredningsform som i möjligaste mån förebygger uppkomsten av sådan kritik.
Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas att det ligger i JO:s fria skön
inte bara att bestämma om hur ett ärende skall utredas utan också hur ingående
den skall göras. Det har nämligen uppdragits åt JO att inom tämligen vida gränser
avgöra om och på vad sätt en sak skall prövas. JO kan begränsa sig till en ren
tjänstefelsprövning men kan också gå in på mycket allsidiga bedömningar om
JO finner att saken har betydande intresse utöver det enskilda ärende som föreligger.

När det gäller den kommunala självstyrelsen förutsättes JO dock skola iakttaga
större återhållsamhet än eljest när det gäller prövningens omfattning. Det är givet
att ju mer begränsad prövning som JO anser sig böra underkasta ett ärende desto
mindre ingående blir utredningen. Delade meningar kan naturligtvis i ett enskilt
ärende också hysas om hur långt JO:s prövning bör sträcka sig. Ej sällan bottnar
därför kritik av en JO-utredning i en avvikande uppfattning om prövningens
omfattning.

Till fullständigande av bilden av utredningsförfarandet bör erinras om att klaganden
i ärendet i allmänhet får del av utredningsmaterialet, innan ärendet avgörs
och därvid har tillfälle att framställa anmärkningar mot materialet och påkalla
kompletteringar. Sådan delgivning av utredningsmaterialet före ärendets avgörande
sker undantagslöst, om klagomålen anförts av någon som intar målsägandeställning
och avser något väsentligt eller bevisvärderingen är tveksam. Då klaganden
ofta är den som bäst känner de faktiska omständigheterna, kan man erfarenhetsmässigt
utgå från att han i sitt yttrande påtalar brister i utredningen. Framstår hans
anmärkningar mot utredningen såsom befogade, brukar utredningen kompletteras
antingen genom en ny remiss till myndigheten eller genom utredning på annat sätt.
Häri ligger en viss ej obetydlig garanti mot att ett ärende blir avgjort på grundval
av ofullständigt eller missvisande material. Det kan tilläggas att det också inträffar
att en klagande, sedan han fått del av JO:s beslut, skriver och begär ny prövning
under påpekande av något som han uppfattar såsom en felaktighet eller lucka i
JO:s utredning. Finnes sakligt fog för ytterligare utredning och prövning, tas
saken då upp på nytt.

Såsom torde framgå av den lämnade redogörelsen används i princip inte den
av Eder påtalade utredningsformen remiss till »personer med mer eller mindre
nära anknytning till ärendets tidigare handläggning», när omständigheter före -

284

kommer som talar mot densamma. Att denna utredningsform ändå måste vara den
normala för inhämtande av det grundläggande materialet ligger emellertid i öppen
dag, i all synnerhet när det såsom i de flesta ärenden redan från början framstår
såsom uppenbart att anförda klagomål inte kan leda till åtal. Denna utredningsform
är i de allra flesta fall den mest rationella och, i betraktande av att infordrade
yttranden avges under tjänstemannaansvar, tillika fullt betryggande. Det skulle vara
dålig arbetsekonomi att välja ett annat tillvägagångssätt. Redan av detta skäl saknas
anledning att överväga en övergång till en annan normalordning. Härtill kommer
att praktiskt oöverstigliga hinder möter att övergå t. ex. till en ordning som innebär
att all utredning görs genom åklagare eller JO:s egen personal. Det synes heller
inte vara Eder mening att så skulle ske, utan endast att andra former skulle
väljas för utredning av vissa ärenden. I själva verket gäller emellertid såsom
framgår av den lämnade redogörelsen redan en sådan målsättning. Att så är fallet
har emellertid inte alltid stått klart för allmänheten och pressen. Ni har genom
Eder skrivelse riktat uppmärksamheten på en väsentlig sida av JO:s verksamhet.
Med hänsyn till det informationsbehov som föreligger i denna för förtroendet
för JO-ämbetet så betydelsefulla fråga har det tett sig som mycket tillfredsställande
att tillfälle erhållits att lämna denna tämligen utförliga redogörelse
för JO:s praxis.

285

Offentlighet och sekretess m.m.

Åtal mot kommimalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent
för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling

Den 2 februari 1968 inkom till Fjällsjö kommunalkontor en skrift från Thorvald
Sundin i Backe, vari Sundin under fyra punkter begärde kommunalnämndens svar
på frågor om vissa kommunala tjänster. I de tre första punkterna ställdes frågor
om utannonsering, kompetensfordringar, lön, arbetsuppgifter, tidpunkt för anställning
och dylikt beträffande tre namngivna befattningshavare. Under punkt 4), som
rörde en ej namngiven befattningshavare, här kallad X., anfördes följande: Hur
förhåller det sig med X:s sjukledigheter? Sjukdomens art?

I en den 14 februari 1968 till JO inkommen skrift framförde redaktören Sven
Ericson, anställd vid Östersunds-Posten, klagomål över att han på kommunalkontoret
inte kunnat få upplysning om existensen av och innehållet i Sundins skrift.
Ericson anförde bl. a.: Den 8 februari 1968 hade Ericson ringt till kommunalkamreraren
Jan Berglund och frågat om skriften. Berglund hade bestritt att han sett
handlingen. Den 9 februari 1968 besökte Ericson kommunalkontoret. Berglund
var på annan ort. Vid detta tillfälle hade kommunalassistenten Per Carlström uppgivit
att skriften inte var diarieförd, varjämte kommunalnämndens ordförande Alrik
Ohlsson upplyst att han inte hade någon kännedom om skriften.

Efter remiss inkom kommunalnämnden med yttranden, delvis i anslutning till
frågor i en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria. Vidare
verkställde efter remiss länspolischefen i Västernorrlands län viss utredning.
Ericson avgav påminnelser. Ohlsson, Berglund och Carlström delgavs härefter misstanke
om tjänstefel genom vilseledande eller felaktiga uppgifter till Ericson vid
dennes försök att få ta del av Sundins skrift. I anledning härav inkom yttranden
från Ohlsson, Berglund och Carlström.

Rörande behandlingen av Sundins skrift, sedan den inkommit till kommunalkontoret
men innan Ericson frågade efter den, uppgav Berglund, Carlström och
Ohlsson följande.

Berglund: Efter ankomststämpling förevisades skriften för Ohlsson vid genomgången
av inkomna handlingar. Ohlsson och Berglund fann skriften polemisk och
riktad mot tredje mans personliga förhållanden. Utan att något formellt beslut att
sekretessbelägga Sundins skrift fattades ombad eller mera formellt beordrade
Ohlsson Berglund att, i avvaktan på närmare undersökning om huruvida skriften
helt eller delvis skulle hemligstämplas, ej utlämna den och således förvara den
skild från övriga handlingar. På grund av andra göromål kunde skriften ej underställas
särskild sakkunnig förrän den 15 februari vid tidigare planerat besök av

286

Berglund hos Svenska Kommunförbundet. Vid polisförhör uppgav Berglund, att
han och Ohlsson var överens om att skriften skulle hållas avskild i avvaktan på hur
man skulle ställa sig i arbetsutskottet eller kommunalnämnden efter konsultation
hos kommunförbundet. Berglund hade haft handlingen undanlagd så att den var
oåtkomlig för andra. Detta förfaringssätt uppfattade Berglund vara helt i linje med
Ohlssons direktiv i saken. Carlström, som under Berglunds ansvar förvarade handlingar,
hade av Berglund beordrats att ej utlämna Sundins skrift, som förvarades
av Berglund.

Ohlsson uppgav vid polisförhör: Han tog genom Berglund del av Sundins skrift
före den 8 februari. De hade varit villrådiga hur de skulle behandla skriften, då den
fjärde punkten innehöll en mycket känslig fråga. Det rörde sig nämligen om alkoholism.
Ohlsson var av den uppfattningen att handlingen skulle till arbetsutskottet
men att den tills vidare skulle hållas skild från övriga handlingar. Hur Berglund
sedan förvarade handlingen hade Ohlsson ingen kännedom om. Formellt beslut
om sekretessbeläggning fattades först den 15 februari efter det man erfarit att
JO-anmälan skett. Mellan Ohlsson och Berglund var det aldrig något tal om
hur skriften diariemässigt skulle behandlas. Ohlsson mindes »nu» att han sagt åt
Berglund att skriften måste stoppas undan med hänsyn till den fjärde punkten.

Efter att vid polisförhör först ha lämnat en annan version uppgav Carlström:
Han hade utan att rådfråga Berglund från Berglunds skrivbord tagit en del handlingar,
bl. a. Sundins skrift, och diariefört dem. Därefter lades handlingarna åter
på Berglunds skrivbord. Sedan Berglund erfarit att Sundins skrift blivit diarieförd,
hade han till Carlström sagt att den egentligen ej skulle ha diarieförts, enär innehållet
kunde skada tredje man. Berglund sade att skriften och diariekortet ej fick
lämnas ut förrän Berglund talat med Ohlsson. Diariekortet togs ur kortlådan och
lades undan, medan Berglund hade hand om Sundins skrift.

Berglund vitsordade vid fortsatt polisförhör Carlströms uppgifter om diarieföring
och undanläggande av diariekortet. Kortet följde enligt Berglund Sundins skrift.

Kommunalnämnden anförde i anslutning till frågor i den förut nämnda promemorian:
Det var Ohlsson som i avvaktan på nämndens beslut bar ansvaret för
beslutet att Sundins skrift ej fick utlämnas. På denna punkt hade Ohlsson givit
Berglund order. Ohlsson — liksom senare nämnden — bedömde att 14 § sekretesslagen
var tillämplig. Eventuell felbedömning beklagades. Vid Ericsons telefonförfrågan
borde Berglund, i stället för att lämna Ericson undvikande svar, ha hänvisat
Ericson till Ohlsson. Det kunde tänkas att Berglunds undvikande svar av
Ericson kunde tolkas så att skriften ej hade kommit in.

Om vad som förekom vid Ericsons förfrågningar den 8 och den 9 februari 1968
uppgavs under utredningen bl. a. följande.

Berglund: Han var vid telefonsamtalet jäktad. Ericson hade frågat om det
inkommit någon skrift från Sundin. Eftersom Berglund inte kände Ericson och
den tidning han representerade hade lokal representation, hade Berglund intagit en
avvisande hållning, d. v. s. Berglund gjorde ej något egentligt ställningstagande till
om det fanns någon skrift från Sundin eller ej. Ericson fick ingen upplysning om att

287

det inkommit en skrift. Berglund hade med avsikt svävat på målet. Motiveringen
var att han uppringts av en person som han inte kunde identifiera. Berglund hade
inte ansett sig skyldig att ge Ericson begärd uppgift. Det var möjligt att Berglunds
sätt att föra samtalet kunnat inge Ericson den uppfattningen att Berglund ej visste
om Sundins skrift. Berglund ansåg det vara sin plikt enligt anställningsvillkor att
ställa sig till efterrättelse vad hans huvudman, kommunalnämnden och dess ordförande,
beordrade eller uttalade önskemål om, även om Berglund personligen
skulle kunna ha en annan uppfattning.

Carlström: På fråga av Ericson hade Carlström sagt att han ej visste av någon
skrift från Sundin. När Carlström yttrade sig på detta sätt, ansåg han sig handla i
enlighet med Berglunds direktiv. Ericson och fotografen Håkan Hopstadius, som
följde med Ericson, ville gå igenom diariet och Carlström lät dem titta i den låda,
där diariekorten förvarades och varur diariekortet beträffande Sundins skrift urtagits
och därefter undanlagts. Den s. k. diarielistan, där ärendena förekom i
löpande ordning, fick de inte se. De frågade inte heller efter den. Om de fått se
pärmen med diarielistorna, skulle de ha kunnat konstatera förekomsten av Sundins
skrift. Därefter fick Ericson och Hopstadius gå igenom ännu ej diarieförda handlingar,
där givetvis Sundins skrift, som var undanlagd, ej fanns. Carlström hävdade
att han bett tidningsmännen återkomma till kommunalkontoret den 12 februari.

Ohlsson: Den 9 februari deltog han i ett sammanträde på kommunalkontoret.
Han fick därefter brått till ett lantmäterisammanträde i Kyrktåsjö. När han var på
väg ut, sammanträffade Ohlsson med Ericson, Hopstadius och Carlström. Han
hörde Carlström nämna att han inte visste var Berglund hade skrivelsen. Ericson
vände sig mot Ohlsson och uttalade, att de ville se Sundins skrift. Ohlsson sade
att han hade så mycket handlingar att läsa och tilläde, att han inte hade tid för att
han skulle på sammanträde i Kyrktåsjö. Ohlsson förnekade ej — såsom Ericson
påstått — kännedom om skriften. För Ohlsson var det ju bara så att han ej visste
var Berglund hade skriften förvarad. Ohlsson sade avslutningsvis att Ericson och
Hopstadius skulle återkomma den 12 februari, då Berglund åter skulle vara i tjänst
på kommunalkontoret. Vidare hade Ohlsson sagt att, eftersom de visste så mycket,
kunde de vända sig till Sundin, som säkerligen hade en kopia. Om diarieföring
och dylika frågor hade Ohlsson ingen kännedom.

I påminnelser påstod Ericson med bestämdhet att Berglund den 8 februari bestred
skriftens förekomst genom ett klart, entydigt förnekande och att Ohlsson vid
besöket nästa dag inte gav Ericson någon anmaning till återbesök. Vid senare
hållet polisförhör uppgav Ericson att Berglund vid telefonsamtalet »i bestämt
ordalag» sade, att han inte kände till Sundins skrift. Ericson kunde inte påstå att
Berglund sagt, att någon sådan skrift ej inkommit. Berglund kunde ha sagt så,
men så långt efteråt kunde Ericson ej med bestämdhet påstå det. Även efter
det Ericson summerat innehållet i Sundins skrift, hade Berglund förnekat kännedom
om skriften. Ericson hade försökt fråga in sig på olika sätt men det kom
varje gång samma förnekande attityd från Berglund. Vid besöket den 9 februari
svarade Carlström på Ericsons fråga att han ej kände till den efterfrågade skriften

288

och att han i allt fall ej diariefört den, för i så fall skulle han veta om skriften.
Då Ericson och Hopstadius gick igenom diariekorten och Ericson antydde att
kortlådan ej kunde ha den intakthet man kunde begära av ett diarium, sades det
ingenting om att det fanns en löpnummerförteckning över inkommande handlingar.
Vid tal om eftersläpning i diarieföringen uttalade Carlström direkt att det,
som Carlström ej fått in, det låg i Berglunds skrivbord och det var låst. Ericson
hänvisades aldrig till att återkomma. Det sades bara att Berglund var åter i tjänst
den 12 februari. Då Ericson sammanträffade med Ohlsson sade sig Ohlsson ej
känna till Sundins skrift. Ericson frågade därefter vad Ohlsson hade för kommentar
till att diarieföringen släpade efter och att viss handling — varmed avsågs
Sundins skrift — undanhölls från diarieföring. Ohlsson uttalade att den detaljen
sköttes av personalen och den lade han sig inte i. Ericson relaterade huvuddragen
i Sundins skrift, varpå Ohlsson sade att han per telefon talat med Sundin om dennes
problemställning. Ohlsson avslutade samtalet med Ericson med att hänvisa
Ericson till Sundin. Ericson ställde frågan om det var Ohlssons uppfattning att
man skulle söka en offentlig handling hos den som upprättat och avlåtit den, men
fick intet svar av Ohlsson.

Hopstadius: Vid besöket den 9 februari hade Ericson frågat Ohlsson om Sundins
skrift fanns att tillgå, eftersom man inte hittade den. Ohlsson svarade att han
ej visste något om den efterfrågade skriften. Ohlsson menade på att han inte kunde
hålla reda på allt. Ohlsson avbröt samtalet med att hänvisa till Sundin.

Efter erhållen del av misstanke om tjänstefel anförde Ohlsson bl. a.: Sundins
skrift bedömdes vara kvalificerad för personsekretess enligt 14 § sekretesslagen.
Följaktligen ansåg sig Ohlsson vara lagligen förhindrad att ställa handlingen till
allmänhetens förfogande. Ohlsson beslöt i stället interimistiskt om partiell sekretess.
Någon avsikt att hemlighålla sekretessbeslutet som sådant hade inte Ohlsson.
Ohlsson var numera införstådd med det fel han begått och skulle för framtiden
undvika ett upprepande. Som företrädare för kommunens personalmyndighet var
Ohlsson angelägen påminna om den konfliktsituation den underordnade tjänstemannen
Carlström befunnit sig i, då det gällde att antingen utlämna i strid mot
chefsdirektiv eller vägra utlämna i förlitande på att den högskoleutbildade ledande
tjänstemannens — Berglunds — anvisningar var lagriktiga.

Carlström uppgav att han ej blott av Berglund fått order om att ej lämna ut
Sundins skrift till någon utan även erhöll order att ej »veta om» Sundins skrift
samt att Carlström med sin ringa erfarenhet litade helt på sin chefs order.

Berglund uttalade i anledning av vad Carlström sålunda uppgivit:

Det är riktigt som Carlström anför att jag meddelat honom att kommunalkontoret
icke ägde att utlämna eller upplysa om den ifrågavarande handlingen för någon.
Bakgrunden härtill var klara besked från kommunalnämndens ordförande Alrik
Ohlsson.

Carlströms påstående att jag skulle ha givit honom »order om att ej veta om
denna skrivelse» är dunkelt uttryckt. Vad Carlström i själva verket synes mena
förefaller mig vara, att han skulle erhållit direktiv att vid eventuell förfrågan om

289

den ifrågavarande handlingen uppgiva att han icke kände till densamma. Någon
order av sådan innebörd har jag icke givit Carlström. Jag torde däremot ha gjort
klart för honom, att om en handling faller under sekretesslagens bestämmelser och
det förordnas om inskränkning jämlikt lagen om utbekommande av allmän handling,
skulle han anse sig förhindrad att lämna några som helst uppgifter om såväl
handlingens existens som dess innehåll. Jag anser alltjämt att detta är en riktig
rättsregel som såväl Carlström som jag själv och andra tjänstemän har att rätta sig
efter vid tillämpningen av den så kallade sekretesslagen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Bexelius i en den 19 mars 1969 dagtecknad, till länsåklagaren i Västernorrlands
län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Sundins skrift — som uteslutande innehöll frågor rörande fyra befattningshavares
anställningsförhållanden — blev i och med att den inkom till kommunalkontoret
allmän handling. Diarieföringen och tidpunkten för densamma saknar varje betydelse
för denna bedömning. Något stadgande i sekretesslagen som möjliggör hemlighållande
av handlingar i rena personalärenden finns inte. Från kommunalnämndens
sida har till stöd för hemlighållande åberopats bestämmelserna i 14 § sekretesslagen.
Bortsett från att skriften inte innehöll något rörande vederbörandes personliga
förhållanden som kunde missbrukas till skada eller förklenande för honom
var fråga inte om handling i sådant socialt ärende som bestämmelserna avser. Det
kan sålunda konstateras att Sundins skrift i och med ankomsten till kommunalkontoret
blev en allmän handling som till alla delar var offentlig.

Att Ohlsson och Berglund, då de tog del av handlingen, felaktigt utgick från att
skriften borde hållas hemlig är — eftersom någon framställning att få ta del av
skriften då ännu inte gjorts — i och för sig inte av beskaffenhet att kunna för dem
medföra ansvar

Ohlsson har uppgivit att han och Berglund varit villrådiga om hur skriften skulle
behandlas. Ohlsson hade för sin del varit av den uppfattningen att handlingen
»skulle till arbetsutskottet». Jag förmodar att Ohlsson härmed åsyftar att frågan
om sekretesskydd borde prövas av kommunalnämndens arbetsutskott enligt bestämmelserna
i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen (TF), däri stadgas bl. a.: Finnes
hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och anser myndigheten
särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande,
äger myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är hemlig.

Är någon, som har vården om en allmän handling, tveksam rörande dess beskaffenhet
av offentlig handling, skall han enligt 2 kap. 9 § TF hänskjuta frågan
till myndighetens avgörande. Det kan med hänsyn härtill givetvis inte läggas Ohlsson
och Berglund till last såsom fel att de ansåg att kommunalnämnden eller dess
arbetsutskott borde ta ställning till frågan om skriften skulle hållas hemlig. Ett
beslut av nämnden eller dess arbetsutskott om hemlighållande skulle ha bundit
dem och övriga befattningshavare på kommunalkontoret.

Ohlsson har uppgivit att han tillsagt Berglund att skriften måste »stoppas
10 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

290

undan» med hänsyn till innehållet i skriftens fjärde punkt. Den omständigheten,
att frågan om hemlighållande av skriften i denna del skulle hänskjutas till kommunalnämnden
för prövning, har emellertid inte lagligen fått medföra att skriftens
existens hemlighölls och inte heller att ett utlämnande av skriftens övriga delar
vägrades. I 2 kap. 8 § sista stycket TF stadgas nämligen, att handling, som endast
till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder härav tillhandahållas på stället,
om det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres inte uppenbaras. Kan
det ej ske, äge den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma
med uteslutande av den del som är hemlig.

Genom att tillsäga Berglund att skriften skulle stoppas undan förfor Ohlsson
följaktligen klart felaktigt. Berglund har uppgivit att han fattat Ohlssons tillsägelse
så att skriften inte fick utlämnas och skulle förvaras skild från övriga handlingar.
Ohlssons order ledde också till att Ericson inte fick besked att skriften inkommit
till kommunalnämnden. Han kunde därför inte ens få del av de delar av skriften,
vilka under inga förhållanden innehöll något som kunde hemlighållas. Ohlsson
är därför ansvarig för att skriften i dessa delar inte kom att utlämnas.

Vad därefter angår diariebehandlingen av Sundins skrift vill jag först framhålla
följande.

Det ligger i sakens natur att en myndighet för att över huvud taget kunna fullgöra
sina uppgifter måste registrera inkommande handlingar på något sätt. Utan
registrering kan allmänhetens — och pressens — fria tillgång till allmänna handlingar
bli illusorisk. Såsom offentlighetsutredningen framhållit (SOU 1966: 60 s.
110) kan det förhålla sig så att den enskilde bara om en handling är diarieförd
har någon reell möjlighet att få reda på om handlingen existerar och att utverka
prövning av frågan om ett utlämnande. Såsom kommittén också framhållit till stöd
för eu generell registreringsskyldighet skulle en sådan minska risken för att myndigheterna
undanhåller allmänheten handlingar, vilkas innehåll anses ömtåligt trots
att laglig grund för hemlighållande inte är för handen.

Att en handling på grund av dess innehåll inte får utlämnas, medför, såsom
framgår av det redan sagda, i och för sig inte att även det förhållandet att handlingen
inkommit skall hemlighållas. Det är fastmera vedertagen praxis att sekretesskyddade
handlingar diarieförs tillsammans med offentliga. Endast kvalificerat
hemliga handlingar förs i diarier vilka är skyddade från insyn. Om sådana var det
uppenbarligen inte fråga i detta fall. Den omständigheten att diariet innehåller
uppgift om handling, som skall hållas hemlig, utgör inte grund för att hemlighålla
också diariet.

I arbetsordningen för kommunalnämnden i Fjällsjö kommun har bland kansliuppgifterna
upptagits åliggande att registrera nämndens ärenden. I enlighet härmed
diarieföres inkommande handlingar. Vid diarieföring användes ett av kommunaktiebolaget
tillhandahållet skrivset, därvid man vid registrering av nytt ärende
på en gång utskriver tre handlingar — ett handläggningskort, ett diariekort samt
en diarielista. Handläggningskortet följer ärendet, diariekortet sättes på littera in i
en kortlåda och diarielistan förvaras i löpnummerföljd i en pärm.

291

I ärendet är upplyst att Carlström i angiven ordning diariefört Sundins skrift
samt att Berglund, sedan han erfarit att så skett, låtit uttaga diariekortet ur kortlådan,
enär diarieföring enligt Berglund inte skulle ha skett.

I enlighet med det förut sagda och med den arbetsordning som tillämpades hos
kommunalnämnden skulle emellertid handlingen registreras på sätt som också
skedde. Berglund handlade därför i strid med sin tjänsteplikt, då han lät uttaga
diariekortet ur kortlådan, en åtgärd som uppenbarligen skedde i syfte att undanhålla
allmänheten kännedom om handlingen. Det är härvid att märka att — även
om Ohlsson och Berglund verkligen trodde att innehållet i skriftens fjärde punkt
kunde hållas hemligt — skriftens existens och dess innehåll i övriga punkter under
inga förhållanden kunde undanhållas allmänheten.

Vad därefter angår Ericsons telefonsamtal med Berglund den 8 februari 1968
har Berglund vitsordat att Ericson vid samtalet frågat om det inkommit någon
skrift från Sundin. Om vad som i övrigt förekom vid samtalet har Ericson och
Berglund lämnat motsägande uppgifter. På grund av gällande bevisregler har jag
att vid bedömningen utgå från Berglunds uppgifter rörande samtalet. Berglund
har uppgivit att han vid samtalet intog en avvisande hållning, d. v. s. att han inte
gjorde något egentligt ställningstagande till om det fanns någon skrift eller ej.
Han hade med avsikt svävat på målet. Det var enligt Berglund möjligt att hans
sätt att föra samtalet kunnat inge Ericson den uppfattningen att Berglund ej visste
om Sundins skrift.

Om en tjänsteman vid en myndighet tillfrågas huruvida viss handling inkommit
till myndigheten, ligger häri i allmänhet en begäran att få ta del av handlingen.
Av den i TF stadgade rätten för envar att få ta del av allmän handling, som ej skall
hållas hemlig, följer att tjänstemannen är skyldig att, eventuellt efter undersökning,
ge ett klart besked om huruvida handlingen inkommit eller inte. Om sådan skyldighet
ej skulle anses föreligga, skulle nämligen rätten att få ta del av handlingen
bli helt illusorisk.

Vad nu sagts gäller också om den efterfrågade handlingen bedöms såsom hemlig,
åtminstone om man bortser från sådana, här inte aktuella handlingar som är av
så kvalificerat hemlig karaktär att även deras existens måste hållas hemlig. Den som
handlar under tjänstemannaansvar får således — även om fråga är om hemlig
handling — inte oriktigt förneka eller med nyssnämnda undantag vid direkt förfrågan
undanhålla upplysning om att handling inkommit till myndigheten. Den
som vill få viss handling utlämnad till sig skulle eljest betagas möjlighet att påkalla
formligt beslut om utlämnande, så att han vid avslag kan överklaga beslutet.

Rätten att få besked huruvida viss handling inkommit gäller även om vederbörande
inte legitimerar sig. En annan sak är att det — vid bedömande av fråga om
handling, som kan hållas hemlig med stöd av sekretesslagen, skall utlämnas —
kan vara av betydelse vem sökanden är.

Berglund åsidosatte följaktligen sin tjänsteplikt då han inte lämnade korrekt
besked i anledning av Ericsons telefonförfrågan. Vad Berglund anfört till sin ursäkt
förtjänar inte avseende. Jag vill endast framhålla att en kommunalkamrer intar en

292

sådan ställning att han under inga förhållanden kan frias från ansvar för åsidosättande
av tjänsteplikt därför att han handlat på order av kommunalnämndens
ordförande.

Carlström har beträffande Ericsons besök på kommunalkontoret den 9 februari
1968 erkänt att han på fråga av Ericson sagt att han »ej visste av» någon skrift från
Sundin. Carlström lämnade sålunda en medvetet oriktig uppgift. Till förklaring
härav har Carlström åberopat att han av Berglund fått order om att ej lämna ut
Sundins skrift och att »ej veta om» densamma. Även om Carlström skulle ha fått
en order om att ej veta om Sundins skrift, är detta likväl i och för sig icke av beskaffenhet
att befria honom från ansvar för åsidosättande av tjänsteplikt.

Av utredningen framgår vidare att Ericson och Hopstadius i anledning av Carlströms
oriktiga besked rörande skriften från Sundin begärt att få se diariet och att
Carlström då låtit dem titta i den låda, där diariebladen förvarades och ur vilken
kortet beträffande Sundins skrift uttagits. Vidare lät Carlström Ericson och Hopstadius
granska även vissa ännu icke diarieförda handlingar. Däremot lät Carlström
dem icke se pärmen med diarielistorna. Någon uttrycklig begäran att få se
just diarielistorna framställdes visserligen icke av Ericson och Hopstadius. Då Carlström
emellertid förstod att framställningen om att få se diariet skedde i syfte att
kontrollera huruvida Sundins skrift inkommit, ålåg det Carlström i anledning av
framställningen att tillhandahålla även diarielistan, som ju utgjorde en del av
diariet. Om så skett, skulle Ericson och Hopstadius ha sett att den efterfrågade
skriften kommit kommunalnämnden tillhanda. Genom sin underlåtenhet att tillhandahålla
diarielistan måste Carlström anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad slutligen angår det samtal, som fördes mellan Ericson och Ohlsson efter
besöket hos Carlström, har motstridiga uppgifter om vad som yttrades vid samtalet
lämnats vid utredningen. Ericson och Hopstadius har uppgivit att Ohlsson på fråga
om Sundins skrift fanns att tillgå svarat att han ej visste något om den efterfrågade
skriften. Ohlsson å sin sida har uppgivit att han ej förnekat kännedom om skriften.
Det var endast så att han ej visste var Berglund förvarade skriften.

Endast genom förhör inför domstol kan på ett betryggande sätt utredas vad som
förekom vid samtalet. Vad som framkommit i ärendet — särskilt Ohlssons tillsägelse
om att Sundins skrift skulle stoppas undan samt Ericsons och Hopstadius’
sammanstämmande uppgifter — utgör emellertid sannolika skäl för antagande att
Ohlsson åsidosatt sin tjänsteplikt genom att förneka kännedom om skriften eller
genom att uttala sig på vilseledande sätt.

Instruktion för riksdagens ombudsmän ger ombudsman befogenhet att underlåta
åtal om förekommet fel ej är av allvarlig beskaffenhet. Jag har ofta begagnat mig
av denna befogenhet, då kommunala förtroendemän och tjänstemän på grund av
bristande insikt om gällande bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet
felaktigt vägrat utlämna efterfrågad handling. Jag skulle ha varit benägen att
begagna mig av denna befogenhet, om Ohlssons, Berglunds och Carlströms förfaranden
bara berott på bristande kännedom om deras förpliktelser enligt bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet. Det inträffade är emellertid inte att

293

betrakta bara såsom uttryck för okunnighet om gällande rätt. I förevarande fall
tillkommer att medvetet oriktiga och vilseledande uppgifter lämnats. Det skulle
helt visst rubba allmänhetens förtroende för kommunala myndigheter om ett förfarande
sådant som det nu påtalade kan få förekomma utan att beivras.

Till stöd för en åtalseftergift beträffande Carlström kan åberopas hans underordnade
ställning och att han själv uppfattat saken så att han handlat på order av
överordnade. Jag tror emellertid att ett upprepande av det inträffade avsevärt
motverkas om alla kommunala tjänstemän vet vad som kan bli följden för den
som till hörsammande av överordnads önskemål lämnar allmänheten medvetet
oriktiga eller vilseledande uppgifter.

På grund av vad sålunda upptagits uppdrog JO Bexelius åt länsåklagaren att
inför Ångermanlands västra domsagas häradsrätt väcka och utföra åtal mot
Ohlsson, Berglund och Carlström för tjänstefel

mot Ohlsson för hans tillsägelse till Berglund att Sundins skrift skulle stoppas
undan och för att han vid samtal med Ericson förnekat kännedom om Sundins
skrift eller i vart fall svarat Ericson på ett vilseledande sätt;

mot Berglund för att han i syfte att undanhålla allmänheten kännedom om
skriften lät borttaga diariekortet ur den låda, där det förvarades, samt för att han
vid telefonsamtalet med Ericson inte på dennes fråga lämnade besked om att
skriften inkommit utan i stället svarade på ett vilseledande sätt; samt

mot Carlström för att han lämnat Ericson den medvetet oriktiga uppgiften att
han ej kände till Sundins skrift och för att han ej i anledning av Ericsons och
Hopstadius’ begäran att få se diariet lät dem se diarielistan utan endast den låda,
ur vilken diariekortet beträffande Sundins skrift uttagits.

Länsåklagaren väckte vid häradsrätten åtal i enlighet med uppdraget. Vid huvudförhandlingen
hördes Ericson och Hopstadius som vittnen.

1 dom den 30 juni 1969 anförde här ad sr ät t e n, att Ohlsson erkänt vad som
lagts honom till last, att Berglund bestritt ansvar, enär han inte haft för avsikt att
undanhålla allmänheten skriften och inte svarat medvetet vilseledande på Ericsons
frågor, samt att Carlström bestritt ansvar med hänvisning till att han handlat på
order av överordnade. Efter en redogörelse för uppgifter av de tilltalade och vittnena
gjorde häradsrätten följande bedömande: Sundins skrift blev då den kom till kommunalkontoret
allmän handling. Oavsett om den — helt eller delvis — skulle kunna
bli föremål för sekretess, har någon laga grund för att hemlighålla dess blotta existens
ej förelegat. Diarielistan — den kronologiska löpnummerförteckningen — har
liksom diariekortet varit offentlig handling. Av den samlade utredningen framgår,
att samtliga tilltalade haft klart för sig vilken skrift Ericson efterfrågat och att de
samtliga mot bättre vetande förnekat kännedom om densamma. Berglunds uppgift
vid huvudförhandlingen att han skulle ha varit osäker på vilken skrift Ericson avsett
vid telefonsamtalet är i belysning av Ericsons och Carlströms uppgifter samt det
förhållandet att Berglund omedelbart efter telefonsamtalet lät borttaga diariekortet

294

ur kortlådan uppenbarligen oriktig. I stället för att förneka kännedom om skriften
har det som tjänsteplikt ålegat Ohlsson, Berglund och Carlström att upplysa om
att den inkommit till kommunalkontoret och efter begäran därom utlämna handlingen
såvida ej prövning enligt sekretesslagen, vilken skolat ske så snabbt som
möjligt, föranlett beslut om hemlighållande, helt eller delvis, av handlingen, ett
beslut som sedan skolat delges Ericson och kunnat bli föremål för överprövning.
Genom sina oriktiga uppgifter har de tilltalade följaktligen åsidosatt
dem åliggande tjänsteplikt. Dessa felaktiga uppgifter har varit ägnade att starkt
kringskära eller omöjliggöra Ericsons grundlagsskyddade rätt att få taga del av
allmän handling. Såsom framgår av utredningen har de oriktiga uppgifterna kompletterats
med övriga åtgärder, Ohlssons tillsägelse att handlingen skulle »läggas
undan», Berglunds tillsägelse om avlägsnande av diariekortet ur kortregisterlådan
och Carlströms underlåtenhet att förete diarielistan. De tilltalades beteenden måste
bedömas vara utförda av oförstånd eller oskicklighet. Samtliga har handlat under
ämbetsmannaansvar. Vid påföljdsfrågans bedömande måste beaktas i Ohlssons
och Berglunds fall att deras handlande varit förestavat av en — låt vara — missriktad
ambition att skydda förment sjuk medmänniska, som omnämnts i den
aktuella skriften, och i Carlströms att han haft en underordnad befattning och
följt förmans order och intentioner. Beträffande Ohlsson måste saken ses så, att
han i inledningsskedet överlämnat åt Berglund såsom närmast sakkunnig att utreda
hur man tekniskt skulle förfara och att Ohlsson i och för sig ej haft det direkta
ansvaret för ärendets vidare handläggning ävensom att han uppenbart plötsligt
konfronterats med Ericson och Hopstadius i en jäktad situation utan att då veta
om Berglunds åtgärder.

Häradsrätten dömde Ohlsson, Berglund och Carlström jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken för tjänstefel, Ohlsson till tolv dagsböter å fyrtio kronor, Berglund
till tjugu dagsböter å trettio kronor och Carlström till fem dagsböter å tjugu kronor.

Häradsrättens dom vann laga kraft, såvitt avsåg Ohlsson och Carlström. Berglund
fullföljde talan i hovrätten för Nedre Norrland under yrkande i första hand
att åtalet mot honom måtte ogillas och i andra hand att straffet måtte nedsättas.

Hovrätten meddelade dom den 11 november 1969 och fastställde därvid
häradsrättens dom, såvitt gällde Berglund.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Skolföreningars affischering på skolas anslagstavla

Ett första ärende anhängiggjordes av Thomas Flinck för Hässleholms SSU/skol
genom en skrift som kom in till dåvarande justitieombudsmannaexpeditionen den 20
december 1967. Det hänförde sig till händelser som inträffade i december 1967
i anslutning till en politisk kampanjvecka, som föreningen anordnat under vecka
49, och föreningen begärde JO:s prövning av en rad frågor i anslutning till hän -

295

delserna. Skriften remitterades till länsskolnämnden i Kristianstads län, vilken
efter att ha hört rektor Johan Stark, studierektor Stig Johansson, tillsynslärare
Ingvar Johnsson samt skolstyrelsen i Hässleholm avgav eget yttrande i ärendet.
Flinck mötte med påminnelser för föreningen.

Också ett andra ärende anhängiggjordes av Thomas Flinck. Genom en skrift,
som kom in den 11 mars 1968, påtalade han vissa händelser som ägt rum i mars
månad 1968 och begärde gemensam handläggning med det första ärendet. Ärendet
remitterades till skolstyrelsen, som efter att ha hört rektor Johan Stark inkom med
upplysningar. Flinck mötte med påminnelser.

Ett tredje ärende inkom från Lennart Moberg (SSU-Radikal) och Christer
Leopold (De Geerskolans FNL-grupp) till riksdagens ombudsmannaexpedition den
22 april 1968. I skriften begärdes JO:s prövning av ett rektorsbeslut om avslag
på framställning om affischering på De Geerskolans anslagstavla, vilket meddelats
den 17 april 1968. Skriften remitterades till skolstyrelsen i Norrköping, som efter
att ha hört rektorn vid De Geerskolan Kjell-Gunnar Lundholm och skoldirektören
Thore Olsson avgav eget yttrande till JO. Moberg och Leopold mötte härefter
med påminnelser.

1. Händelserna i december 1967

Enligt det tryckta programmet för Hässleholms SSU/skola politiska kampanjvecka
skulle onsdagen den 6 december diskussionsmöte hållas i skolans musiksal
över ämnet »Varför är skolan så odemokratisk?», medan fredagen den 8 december
i samma sal skulle diskuteras »Vårt behov av sex-moral». Inför onsdagens möte
satte föreningen upp två handgjorda affischer, den ena på en anslagstavla utanför
aulan och den andra på en anslagstavla utanför musiksalen i den del av skolbyggnaden,
där grundskoleeleverna har lektioner. På baksidorna av affischerna
fanns likaledes handgjorda affischer om fredagens möte. De senare var illustrerade
med sexuella motiv. Sedan någon under onsdagen vänt på affischen utanför musiksalen,
tog tillsynsläraren Ingvar Johnsson ned den och visade den för rektor Johan
Stark. Denne, som fann affischen olämplig, behöll den. Han diskuterade härefter
med Johnsson och studierektor Stig Johansson vilka åtgärder som kunde vidtas
mot de elever som satt upp affischen. Bl. a. ifrågasattes åtalsanmälan.

Påföljande dag fann Stark på anslagstavlan utanför musiksalen en ny handgjord
affisch av samma karaktär som den nedtagna. Han tog då ned också denna
och lade den i förvar tillsammans med den första affischen på rektorsexpeditionen.
Dagen efter var två nya affischer uppsatta, på vilka skolledningen klandrades för
att den »på ett odemokratiskt sätt konfiskerat våra tidigare affischer» och kvällens
möte utannonserades men vilka saknade sexuella illustrationer. Stark lät ta ned
också dessa affischer men lämnade senare en av dem tillbaka efter diskussion
med Flinck m. fl. Den Stark behöll hade en baksida med sådana sexuella illustrationer
som föranlett nedtagande av de föregående affischerna. Den återlämnade
affischen blev emellertid efter återuppsättning nedtagen igen av Johansson. Stark
godkände i efterhand denna åtgärd.

296

På förslag från lärarhåll hölls föräldramöte måndagen den 11 december för
information och diskussion om det inträffade vilket ägnats stor uppmärksamhet
i tidningarna. Meddelande om mötet utgick även till skolstyrelsens ledamöter
och stadsfullmäktige. Representanter för SSU/skol och elevrådet tilläts närvara.
På förslag från elevhåll anordnades också sammanträde med samarbetsnäinnden
den 20 december. Nämnden beslöt emellertid att ej diskutera frågan om affischerna,
eftersom SSU/skol hade vänt sig till JO med begäran om utredning.

2. Händelserna i mars månad 1968

Inför ett möte som Hässleholms FNL-grupp skulle hålla onsdagen den 6 mars
1968 på Folkets Hus hade iordningställts ett stencilerat flygblad om mötet. Samma
dag besökte Flinck Stark och anhöll att få sätta upp flygbladet på skolans anslagstavla.
Han upplyste att Hässleholms SSU stod bakom. Stark avslog emellertid
Flineks begäran.

3. Händelserna i april månad 1968

Söndagen den 21 april 1968 skulle FNL-gruppen och SSU-Radikal i Norrköping
anordna en fredsdemonstration på Kristinaplatsen-Folkets Hus samt ett opinionsmöte
i Folkets Hus under temat »Med FNL för Vietnams folk». Särskilda affischer
hade tryckts härom. Den 17 april besökte Lennart Moberg och Christer Leopold
rektor Kjell-Gunnar Lundholm och begärde att få sätta upp affischen på De
Geerskolans anslagstavla. Framställningen avslogs.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Bexelius.

Beträffande affischering går en skarp juridisk skiljelinje mellan affisch som
utgör tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens (TF:s) mening och affisch av annat
slag. I förevarande sammanhang torde denna skiljelinje dock inte böra överbetonas.
Tvärtom talar goda skäl för att man eftersträvar en så enhetlig bedömning
som möjligt. Till klarläggande av rättsläget bör emellertid först några ord sägas
om vad som gäller i rent tryckfrihetsrättsligt hänseende beträffande tryckt affisch.
Jag vill då först erinra om att ingen av de affischer som blev föremål för tvist
i Hässleholm utgjorde tryckt skrift. Den affisch, som inte fick sättas upp på De
Geerskolans anslagstavla, var däremot tryckt.

Enligt 1: 2 andra stycket TF får myndighet eller annat allmänt organ inte på
grund av tryckt skrifts innehåll hindra dess spridning bland allmänheten genom
åtgärd, som saknar stöd i TF. Utgörs den tryckta skriften av en affisch, uppkommer
först frågan om affischens uppsättande på en anslagstavla utgör spridning i TF:s
mening. Denna fråga har besvarats jakande. Härefter uppkommer frågan om vad
som skall förstås med att på grund av dess innehåll hindra affischens uppsättande
på anslagstavla.

Det har förutsatts att spridningsrätten inte kan vara så fri att den som vill
sprida en tryckt skrift inte ens behöver iaktta allmänna ordningsföreskrifter. Sam -

297

hållets organ måste kunna ingripa mot spridande som stör ordningen eller hindrar
trafiken på allmän plats (se vidare JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 194). Tillämpat
på spridning genom uppsättande på myndighets anslagstavla innebär detta att myndighet
dels äger meddela allmänna, av ordningsskäl förestavade föreskrifter om
inskränkningar i utnyttjandet av anslagstavlan, vilka kan göras gällande också
gentemot spridning av tryckta skrifter, dels att myndigheten äger — om så påkallas
av ordningsskäl — ingripa mot skrifter, även tryckta sådana, vilka uppsatts på
anslagstavlan.

JK har i ett beslut den 27 november 1967 angående spridning av skoltidning i
anslutning till en redogörelse för 1:2 TF uttalat, att det däri intagna förbudet att
hindra tryckt skrifts spridning bland allmänheten visserligen i och för sig inte
gäller spridningshinder som uteslutande betingats av andra hänsyn än hänsyn till
skriftens innehåll. Myndighet får dock enligt JK inte använda sig av detta till att
kringgå 1: 2 TF. I allmänhet får därför spridningsförbud meddelas endast på
grund av hänsyn till ordningen. Detta gäller enligt JK även inom skolan. JK tilllägger
emellertid att det med hänsyn till skolans arbetsformer och till bl. a. skolans
fostrande uppgift kan göras gällande, att begreppet ordning har ett något vidare
innehåll inom skolor för barn och ungdom än i allmänhet och att inom sådana
skolors område spridningsförbud således kan vara tillåtliga i större utsträckning
än som vanligen är fallet. Härtill kommer, säger JK, att skolområdet under skoldagen
i princip ej får disponeras för annat ändamål än skolans och, när det användes
för ändamål, som faller inom rektors arbetsområde, ej torde vara sådan
allmän plats som avses i 1 § allmänna ordningsstadgan.

Jag delar JK:s uppfattning att spridning av tryckt skrift inom en skola är att
anse som spridning bland allmänheten och att spridningsförbud regelmässigt får
meddelas endast på grund av hänsyn till ordningen. Jag instämmer också i att begreppet
ordning inom en skola knappast kan undgå att ta intryck av de betingelser,
under vilka skolan verkar, och alltså kan antas ha en något vidare innebörd
än det har t. ex. när det är fråga om en allmän plats. Såsom JK också framhållit
är det emellertid väsentligt att hålla i minnet det syfte som ligger bakom förbudet
mot spridningshinder i 1: 2 TF. Detta syfte är i enlighet med 1: 1 TF att
säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Det kan därför under
inga andra förhållanden och på inga andra vägar än dem TF anger komma i fråga
att hindra spridning av tryckt skrift, om syftet med hindrandet är att inskränka ett
meningsutbyte eller en allsidig upplysning. Ordningsskäl, praktiska skäl och liknande
skäl får inte användas som svepskäl till kringgående av förbudet mot spridningshinder.

TF:s förbud mot spridningshinder, vilka grundas på skrifts innehåll, är inte
absolut. En tryckt skrift kan enligt bestämmelser i 10 kap. TF konfiskeras, läggas
under beslag, tagas i förvar eller bli föremål för utgivningsförbud, allt dock endast
under förutsättning att det kan vara fråga om tryckfrihetsbrott. Beslutsbefogenheterna
är förbehållna domstol, chefen för justitiedepartementet, JK, tryckfrihetsombud,
polismyndighet och militär myndighet. Annan myndighet äger inte hindra
10* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

298

en tryckt skrifts spridning på den grund att den bedöms innefatta tryckfrihetsbrott,
t. ex. brott mot tukt och sedlighet eller missfirmelse av tjänsteman. De nämnda
myndigheternas kompetens är här exklusiv. I 6: 2 TF stadgas emellertid att, utan
hinder av TF, gäller om spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som
genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de
ungas fostran, vad i lag är stadgat. Lagstadgandet finns i 16: 12 brottsbalken, som
kriminaliserar gärningen såsom ett brott mot den allmänna ordningen under benämningen
»förledande av ungdom».

Innebörden av de angivna reglerna i TF blir att en administrativ myndighet
inte kan ingripa mot en tryckt skrift, som på grund av sitt innehåll bedöms innefatta
tryckfrihetsbrott, på annat sätt än genom att anmäla skriften för vederbörlig
åtgärd hos en enligt TF behörig instans, såvida fråga inte är om »förledande av
ungdom», då samma ordning får anses gälla som i fråga om hindrande av allmänt
brott.

Såväl vid Linnéskolan i Hässleholm som vid De Geerskolan i Norrköping finns
i de av rektor meddelade ordningsföreskrifterna en bestämmelse om att det är
förbjudet att utan rektors medgivande sätta upp anslag på skolans anslagstavlor.
Det kan till en början konstateras att en sådan bestämmelse uppenbarligen ligger
inom ramen för ordningsföreskrifter som rektor enligt skolstadgan har befogenhet
att meddela. Det ligger också i öppen dag att bestämmelsen, brukad i sitt ordningssyfte,
blir tillämplig också på anslag som utgörs av tryckt skrift. Lika klart
är det att bestämmelsen inte får användas till att hindra uppsättande av tryckt
skrift av andra skäl än ordningsskäl. Bestämmelsen får med andra ord inte utnyttjas
till censur av skrifter på grund av deras innehåll. Tolkningen av begreppen ordning
och ordningsskäl blir under sådana förhållanden av central betydelse.

Till ordningsskäl kan till en början hänföras sådant som rör ordningen på själva
tavlan och den ransonering av platserna för anslag som är en naturlig följd av
utrymmets begränsning. Reklam och meddelanden angående sådant som rör verksamhet
eller tilldragelser utanför skolan kan i enlighet härmed avvisas av ordningsskäl.
Av samma skäl bör varje form av reklam eller propaganda kunna avböjas.
Villkor bör vidare av enahanda skäl kunna uppställas, t. ex. i fråga om
format och innehållsomfång, för tillstånd till anslag. Den som vill utannonsera
ett sammanträde bör alltså som villkor för anslag kunna åläggas att begränsa meddelandet
till uppgifter om tid, rum och ämne för sammanträdet. Om det fordras
av utrymmesskäl eller eljest bedöms nödvändigt, bör anslagstavlan vidare kunna
förbehållas för — förutom skolans egna organ — de etablerade skolföreningarna.

Mera vanskligt är att bedöma i vad mån — utöver sådana omständigheter av
mera praktisk natur som nu nämnts — till ordningsskäl skall kunna räknas också
sådant som har med elevernas reaktioner vid betraktandet av det anslagna att göra.
Som JK framhållit kan det med hänsyn till skolans arbetsformer och till bl. a.
dess fostrande uppgift göras gällande att begreppet ordning har ett något vidare
innehåll där än eljest. Jag är benägen att ansluta mig till en sådan uppfattning.
Hänsyn bör enligt min mening tas till att deltagandet i skolundervisningen är obli -

299

gatoriskt och att eleverna kommer från samhällsgrupper med skilda värderingar.
Det bör tas med i beräkningen att bland eleverna kan finnas sådana, i vilkas hem
råder mycket stränga seder. Från hemmens sida bör kunna ställas de anspråken
på skolan att skolan upprätthåller en god ordning i så måtto att barnen inte under
skolgången utsätts för upplevelser som kan verka upprivande. Med utgångspunkt
i ett sådant resonemang bör det enligt min mening finnas utrymme för vägran
till anslag på skolas anslagstavla av ordningsskäl som bottnar i skolans uppgift att
främja elevernas utveckling till harmoniska människor. Härvid fäster jag särskild
vikt vid den omständigheten att spridandet bland barn och ungdom av skrift eller
bild, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran, kriminaliserats såsom ett brott mot allmän ordning.
Lagstiftaren får härigenom anses ha gett till känna att det är tillåtet att av
ordningsskäl meddela allmänna föreskrifter om och vidtaga åtgärder mot skrifter
och bilder som kan vara till men för känsliga unga sinnen eller äventyra de ungas
fostran till goda seder och en sund livsstil. Det ligger i sakens natur att de intressen
som lagstadgandet slår vakt om blir särskilt framträdande i en sådan allmän
miljö som skolans. I synnerhet gäller detta naturligtvis lågstadiets skolor.

Skolöverstyrelsen upplyser i Aktuellt från skolöverstyrelsen 1962: 22 att beträffande
föreningars rätt till affischering praxis redan då var att de i vederbörande
läroanstalt existerande skolföreningarna tilläts använda anslagstavlorna. Skolöverstyrelsen
uttalar i anslutning härtill att någon skillnad ej skall göras mellan politiska
och andra föreningar och hänvisar till Allmänna anvisningar för undervisning och
fostran på skolans högre stadier s. 70. Skolöverstyrelsen tillägger att i vilken utsträckning
skolans anslagstavlor får användas av eleverna bestämmer rektor. I
sammanhanget bör också erinras om vad som sägs i 1962 års läroplan för grundskolan
om samverkan mellan skolledningen och kollegiet samt elevrådet i fråga
om utformningen av skolans ordningsregler. Härav framgår tydligt att det inte är
meningen att rektor skall vara helt allenarådande beträffande reglernas innehåll
utan att reglerna tvärtom skall tillkomma i nära samverkan med berörda parter.
Det sagda kommer naturligen att gälla också beträffande allmänna tillämpningsföreskrifter
till ordningsreglerna, om sådana föreskrifter kommer på tal. I vad mån
föreskrifterna bör skrivas in i ordningsreglerna eller upprättas fristående från dessa
är en lämplighetsfråga som torde böra avgöras från fali till fall. Väsentligt är
emellertid att föreskrifterna finns fästade i skrift så att någon diskussion inte behöver
uppkomma om vad som bestämts.

Träffas i en skola den överenskommelsen att skolföreningarna inte skall behöva
begära tillstånd från fall till fall för anslag på skolans anslagstavla, blir följden att
något krav på förhandsgranskning från rektors sida i fråga om föreningarnas anslag
inte skall resas gentemot dem. Däremot kommer rektor naturligtvis att kunna ingripa
mot uppsatta anslag som strider mot de ordningsregler som bestämts för
tavlans användning eller eljest kränker ordningen i skolan. Man bör emellertid
kunna räkna med att en skolförening, som känner sig tveksam om lämpligheten
av att en viss skrift sätts upp på skolans anslagstavla, tar kontakt med rektor i

300

förväg och diskuterar frågan med honom. En sådan ordning är enligt min mening
avgjort att föredra framför den förhandsgranskning som en tillståndsgivning från
fall till fall innebär. Jag vill erinra om att jag intagit motsvarande ståndpunkt i
fråga om förhandsgranskning av skoltidningar, tryckta såväl som på annat sätt
framställda (JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 387).

En förutsättning för att skolföreningarna skall kunna befrias från skyldighet att
begära tillstånd från fall till fall för annonsering på skolans anslagstavla bör enligt
min mening vara att allmänna föreskrifter utfärdats som ger klara besked om hur
anslagen skall vara utformade. Sådana föreskrifter behövs dels till ledning för föreningarna,
dels som stöd för eventuella ingripanden från skolledningens sida mot
det som sätts upp. Det bör enligt min mening i princip inte få förekomma att skolledningen
tar ner ett av en skolförening uppsatt anslag utan att kunna åberopa att
det står i strid mot utfärdade allmänna ordningsföreskrifter för anslagstavlan.

Om sin vägran att tillåta uppsättande av den tryckta affischen om FNL-mötet
den 21 april 1968 på De Geerskolans anslagstavla har Lundholm upplyst att av
utrymmesskäl tillstånd i regel ej medgivits utomstående organisationer eller privata
företag att utnyttja skolans anslagstavla. Skolföreningarna, även de politiska, hade
däremot fått sätta upp anslag om sina sammanträden. Med hänsyn till riskerna för
reaktioner från sådana som hyste motsatt mening i den starkt kontroversiella fråga
som affischen avsåg och den psykos, som vid demonstrationer alltför ofta på grund
av ungdomarnas bristande mognad leder till icke önskvärda komplikationer, hade
Lundholm ansett det icke riktigt att frångå tidigare praxis i fråga om affischeringens
begränsning. Lundholm har tillfogat att FNL-gruppen inte registrerats som
skolförening.

Skoldirektören Olsson har i samma fråga anfört.

• Den P™ciP rektor tillämpat innebär att meddelanden, som berör elevverksamheen
i alla former, utan vidare anslås på skolans anslagstavla, men att annonsering
av arrangemang utanför skolans egentliga verksamhetsområde ej medges Undantag
från denna regel har endast medgivits, då t. ex. stadens fritidsnämnd arrangerat
verksamhet, som direkt vänder sig till och är avsedd för eleverna, eller då det
gäller hjälpaktioner för handikappade, majblomsförsäljning o. d.

Principiellt torde det vara vanskligt att tillåta helt fri affischering på skolornas
anslagstavlor av flera skäl. Givetvis finns arrangemang utanför skolan, som kan
vara av betydelse för eleverna att känna till och kanske delta i, men skall affischeringen
helt släppas utan kontroll, måste detta komma att innebära, att även företeelser
av icke önskvärd art ges samma rätt till propaganda bland ungdomarna.
Den politiska verksamheten bör i och för sig ej försvåras för gymnasiets elever,
men även om denna verksamhet inrangeras bland de aktiviteter, som bör prioriteras,
måste en gränsdragning göras, om fältet ej skall lämnas helt fritt.

Skolstyrelsen i Norrköping har uttalat sin anslutning till principen och tillfogat.

Skolstyrelsen delar skolchefens uppfattning, att medgivande att uppsätta affischer
och anslag på skolornas anslagstavlor måste lämnas av rektor i varje särskilt fall.
Några generella regler för behandlingen av sådana ärenden har icke utfärdats. En
viss praxis har emellertid utbildats, nämligen den, att anslagstavlorna skall utnytt -

301

jas för meddelanden och anslag som berör elevverksamhet i olika former Skolstyrelsen
anser denna princip riktig. Härigenom torde alla typer av skolföreningar,
aven politiska, ha en möjlighet att informera om sin verksamhet och även stimulera
eleverna till olika fritidsaktiviteter. Någon åtskillnad mellan olika typer av föreningar
har, såvitt skolstyrelsen har sig bekant, heller aldrig skett. Denna hittills
tillämpade princip innebär också, att meddelanden som berör elevverksamheten
i alla former utan vidare anslås på skolornas anslagstavlor.

I det fall anmälan avser kunde på affischen vare sig genom dess utformning eller
undertecknande utläsas, att det rörde sig om någon aktivitet som berörde elevverksamheten.

Klagandena har i sina påminnelser framhållit att affischen gällde ett arrangemang,
för vilket två av skolans politiska föreningar var huvudarrangörer, nämligen
SSU-Radikal och De Geerskolans FNL-grupp. Vidare har de nämnt att Kommittén
för ett fritt Asien fått annonsera på anslagstavlan. De har ifrågasatt om de av
rektor och skoldirektören uppgivna riktlinjerna för annonsering på anslagstavlan
följts konsekvent. Mot skolstyrelsens uppgift att någon åtskillnad ej skulle ha
gjorts mellan olika typer av skolföreningar när det gällt möjligheten att utnyttja
skolans anslagstavla står klagandenas påstående att full konsekvens inte iakttagits
i praxis. Jag finner det inte nödvändigt att utreda hur därmed faktiskt förhållit
sig utan anser det tillräckligt att understryka betydelsen av att den för all myndighetsutövning
grundläggande regeln om att lika fall skall behandlas lika iakttas.
Opartiskhet, objektivitet och konsekvens utgör oeftergivliga krav också i ett så
förhållandevis trivialt sammanhang som en tillståndsprövning rörande annonsering
på skolas anslagstavla utgör. Avsteg från dessa krav framstår såsom ett godtycke,
som inte får förekomma hos myndighetsorgan.

Som skäl för sin vägran att ge tillstånd till FNL-affischens uppsättande har
Lundholm förutom den på rent praktiska utrymmesskäl grundade begränsningen
till skolföreningar hänvisat till risken för oroligheter till följd av meningsmotståndares
reaktioner. Den omständigheten att en affisch kan befaras föranleda opinionsstörningar
inom skolan kan emellertid i enlighet med vad jag förut anfört inte anses
utgöra ett skäl vilket kan åberopas mot det förbud att ingripa mot en tryckt skrift
på grund av dess innehåll som stadgas i 1: 2 TF. Ett godtagande av Lundholms
resonemang skulle innebära sanktionering av just sådan censur som grundregeln
i nämnda stadgande är avsedd att vara ett värn mot. I den mån Lundholm lät sitt
ställningstagande påverkas av sådana bevekelsegrunder som de senast nämnda,
kränkte Lundholm alltså den grundlagsfästa tryckfriheten. Det är emellertid ej
visat att det var sådana bevekelsegrunder och ej det förhållandet att Lundholm
uppfattade FNL-gruppen såsom något annat än en skolförening som fällt utslaget.
Jag begränsar mig därför till att framhålla vikten av att den på tryckfriheten vilande
fria opinionsbildningen hålls i helgd också inom skolan.

De affischer som man ville sätta upp på anslagstavlorna i Linnéskolan i Hässleholm
var inte tryckta. Tryckfrihetsförordningens förbud för myndighet eller annat
allmänt organ att hindra spridning av affischerna på grund av deras innehåll var

302

därför inte direkt tillämpligt. I allt väsentligt bör emellertid enligt min mening
samma betraktelsesätt tillämpas som då fråga är om tryckta affischer.

Stark har vitsordat att han beviljat allmän dispens för skolföreningarna från
förbudet att utan rektors medgivande sätta upp anslag på skolans anslagstavlor. En
sådan dispens kan naturligtvis inte anses innebära att rektor avhänt sig varje form
av kontroll över det som sätts upp på anslagstavlorna. Det måste tvärtom anses
åligga rektor att öva fortlöpande tillsyn över att anslagstavlorna inte brukas i strid
mot de allmänna föreskrifter som beslutats eller eljest överenskommits rörande
användningen av tavlorna och att det som anslås ej heller eljest kränker ordningen.
Som led i denna tillsyn måste rektor också anses vara befogad att ta ner och
tillfälligt omhänderta det som satts upp och som bedöms innefatta kränkning av
den allmänna ordningen i skolan. Omhändertas en affisch, får den dock inte
behållas längre än som är nödvändigt med hänsyn till ändamalet med omhändertagandet.

De affischer angående den planerade sexualdebatten, som var illustrerade med
sexuella motiv och som först sattes upp för att sedan tas ned av skolledningen,
var så utformade att det mot bakgrunden av stadgandet i 16: 12 brottsbalken om
förledande av ungdom inte saknades fog för den meningen att deras uppsättande
innefattade ordningsbot!. Med hänsyn härtill lärer någon befogad kritik inte
kunna riktas mot skolledningen för nedtagandet av affischerna. Klagomålen i denna
del kan därför inte föranleda någon min åtgärd.

Härmed vill jag inte ha sagt att ett åtal skulle ha lett till fällande dom utan
endast att det var försvarligt att överväga om affischeringen innebar ordningsbrott.
Då frågan härom prövats och anmälan befunnits inte böra ske, saknades laga
grund för att behålla de nedtagna affischerna. Dessa borde därför, sedan frågan
prövats, utan dröjsmål ha återställts. Att så icke skedde, är likväl inte av beskaffenhet
att påkalla något uttalande från min sida utöver det påpekande som ligger
i det sagda.

Vad härefter angår nedtagandet av den affisch, i vilken skolledningen klandrades,
får jag framhålla, att åtgärden inte skulle kunna föranleda någon kritik, om den
skett med stöd av generellt meddelade ordningsföreskrifter för skolföreningamas
affischering eller eljest enligt gällande praxis för denna affischering av innebörd
t. ex. att affischs innehåll skulle begränsas till uppgifter om tid, rum och ämne
för ett möte eller eljest till objektiv information om detta. Utan sådant stöd borde
affischen enligt min mening alltså inte ha tagits ned. Utredningen i ärendet visar
inte huruvida sådant stöd som nu sagts fanns för åtgärden i det aktuella fallet.
Jag finner det dock ej nödvändigt att närmare fördjupa mig häri, eftersom det är
uppenbart att nedtagandet av affischen, som inte utgjorde tryckt skrift, inte skulle
— även om det stöd saknades som jag bedömt erforderligt — kunna föranleda
straffrättsligt ansvar för någon.

En allmän fråga som reser sig i förevarande sammanhang är om intresset av
disciplin i skolan kan beaktas i så måtto att en affisch, som kan befaras äventyra
ordningen i skolan, på denna grund kan tas ned av skolledningen. Det grundlag -

303

gande stadgandet om disciplinen finns i 26 § skollagen som anger att elev skall visa
aktning och lydnad för lärare och annan skolans personal. Det kan göras gällande
att affischer som uppmanar till eller kan ge upphov till olydnad mot lärare
eller som kan skapa allmän missaktning för dessa bör kunna tas ned av ordningsskäl.
Det är emellertid tydligt att det mot bakgrunden av TF:s förbud mot
spridningshinder finns mycket litet utrymme för ett sådant betraktelsesätt (jfr dock
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1950 s. 276). Ett ingripande av sådana
ordningsskäl som nu sagts får inte ske med utgångspunkt i själva innehållet i
affischen utan endast i de för ordningen och disciplinen menliga följder som
affischen fått eller kan befaras få. Det torde vidare fordras att följderna är klart
påvisbara eller anledningen att befara dem är väl grundad och att det är fråga om
för ordningen och disciplinen allvarliga följder. Det är uppenbart att de klandrande
uttalanden, som den affisch innehöll vilken nu närmast är föremål för diskussion,
inte var av den karaktär att ett nedtagande kunde motiveras på sådana allmänna
ordningsskäl som de nu senast berörda. Avslutningsvis vill jag därför på denna
punkt i anledning av det inträffade endast betona angelägenheten av att uppsatta
affischer inte nedtas i andra fall än då affischeringen skett i strid mot gällande
ordningsföreskrifter eller gällande praxis eller då åtgärden eljest är klart betingad
av ordningsskäl.

SSU/skol har också begärt min prövning av Starks åtgärd att kalla föräldraföreningen
m. fl. till möte utan att samtidigt erbjuda SSU/skol och elevrådet att
närvara. Stark har i sin förklaring upplyst att samma dag som mötet skulle hållas
några elever kommit och frågat om de fick vara med vid kvällens möte. »I samråd
med studierektorn gav jag dem rätt därtill», uppger Stark. Det vill synas som om
Starks handlande stod i mindre god överensstämmelse med de grundsatser om
samarbete mellan skolledning och elever som kommit till uttryck i läroplanerna.
Handlandet framstår knappast som föredömligt i vad läroplanerna kallar en demokratisk
skola. Jag anser mig emellertid inte böra gå in på dessa frågeställningar
vidare än så utan begränsar mig till de gjorda uttalandena.

Om sin vägran att medge uppsättande av flygbladet om FNL-mötet den 6 mars
har Stark uppgivit att han, då Flinck begärt motivering, först svarat att det ej
behövdes någon sådan. Då Flinck genmält att han inte kunde nöja sig därmed,
hade Stark framställt en del anmärkningar mot FNL-sympatisörerna, bl. a. att de
vid ingången till skolan målat orden »Stöd FNL». I anledning av påstående från
Flinck att han handlat partiskt när det gällt olika politiska föreningar i skolan
har Stark anfört följande.

Jag har faktiskt hört samma påstående från någon mer inom SSU, men varifrån
denna avundsjuka kommit, vet jag ej. SSU/skol har det sista året varit mycket aktiv,
och när en sådan förening anordnar särskilda kampanjer, kommer de ofta med
förslag, som man får dämpa ned något, för att de skall passa i skolmiljön. Så har
jag handlat mot fler föreningar t. ex. med Läroverkets Kristliga Förening vid dess
kampanjvecka under höstterminen. Är det däremot en förening, som för en något
tynande tillvaro, så behöver den en viss uppmuntran för att kunna fortsätta.

304

Det möte som flygbladet skulle sprida information om var ett allmänt möte
utanför skolan. Med hänsyn till gällande praxis måste Stark under sådana förhållanden
anses ha haft fullt fog för sin vägran att tillåta att flygbladet sattes upp på
skolans anslagstavla. Den omständigheten att Hässleholms SSU också stod bakom
arrangemanget kan inte anses ha gjort någon skillnad. Vid denna min bedömning
saknar jag anledning att uttala mig om de övriga skäl Stark anfört i samband med
att han avslog Flineks framställning. Av Starks uttalande rörande praxis kan inte
klart utläsas huruvida Stark hållit en fullt objektiv linje i sitt handlande gentemot
olika politiska skolföreningar. Jag anser mig inte böra göra annat uttalande än att
jag alldeles som till Lundholm betonar angelägenheten av att en rektor eftersträvar
största möjliga objektivitet och opartiskhet i sina mellanhavanden med de skilda
skolföreningarna så att de kan verka på lika villkor.

Press release och allmänna handlingars offentlighet

Hos konjunkturinstitutet författades och utskrevs under juli månad 1969 på
stencil ett antal s. k. konjunkturbarometrar för juni 1969. Stencilema daterades
den 18.7.1969 och försågs med olika signaturer. Vidare antecknades på den sammanfattande
stencilen avseende industrin juni 1969 följande: »För publicering tidigast
måndagen den 21 juli, kl. 17.00.»

På Svenska Dagbladets ledarsida fanns den 21 juli 1969 intagen en artikel i vilken
tidningen meddelade att den i dagens nummer publicerade konjunkturinstitutets
rapport, trots att denna inte skulle friges för publicering förrän kl. 17.00 på måndagen.
Tidningen förklarade sig inte kunna finna annat än att tidsgränsen var helt
godtyckligt fastställd och måste ha tillkommit för att gynna radio och TV.

I anledning av tidningsartikeln upprättades inom riksdagens ombudsmannaexpedition
en promemoria, i vilken det bl. a. antecknades att av tillgängliga uppgifter
att döma från konjunkturinstitutet den 18 juli 1969 expedierats ett antal stencilerade
s. k. konjunkturbarometrar och att yttrande syntes böra inhämtas från institutet
angående de grunder, på vilka institutet funnit sig kunna meddela de påtecknade
publiceringsföreskrifterna och på vilka institutet ansett sådana föreskrifter
förenliga med tryckfrihetsförordningens (TF:s) bestämmelser.

Efter remiss inkom konjunkturinstitutets chef överdirektören Börje Kragh med
yttrande, i vilket det inledningsvis angavs att institutets arbete med konjunkturbarometrar
inletts 1954 och sedan dess kontinuerligt utbyggts. Vidare anfördes
bl. a. följande.

Sedan barometern kommit att täcka större delen av industrin, ansåg institutet
att det motiverade utsändning till pressen, som synes ha uppmärksammat konjunkturbarometerns
nyhetsvärde omkring 1960. Den av JO påtalade publiceringsföreskriften
på det till nyhetsmedia av institutet utsända materialet infördes 1961.

I fråga om undersökningar av den typ konjunkturbarometrama representerar
föreligger det ofta svårigheter att ge exakta förhandsbesked om när analyserna
och resultaten kommer att vara färdiga. Nyhetsmedia skulle då behöva kontinuer -

305

ligt bevaka tidpunkten för färdigställandet med motsvarande besvär både för dem
och för institutet. Under sådana förhållanden syntes det institutet mest rationellt
med en utsändning, som dels garanterar snabbinformation till alla intresserade nyhetsmedia,
dels även medför att produktionsprocessen inom institutet inte alltför
mycket störs av nyhetsmedias i och för sig vällovliga ambition att så fort som
möjligt få ta del av resultaten.

Det ansågs vidare motiverat att en viss kortare tidrymd borde förflyta mellan
det att stencilerna i ovannämnd bemärkelse expedieras — dvs. utsänds till företag
och nyhetsmedia — och att de blir föremål för referat och kommentarer. Material
av denna natur torde kräva en allsidig och nyanserad behandling innan det i nyhetsmedia
presenteras för en bredare allmänhet om man nämligen vill göra något
mer än att bara återge den av institutet författade resumén. Ett par dagars andrum
för genomläsning synes icke vara opåkallat med hänsyn till den brådska som
ambitionen att komma först annars kan medföra och den risk för misstolkning av
fakta som detta speciella slag av nyhetsmaterial då kan tänkas ge upphov till. Det
samtidiga utsändandet medför ju vidare att ingen kommer först på materialsidan.
Det borde i motsvarande mån vara mindre möjligt och angeläget att komma först
på publiceringssidan. Utsändning och publiceringsföreskrift bör sålunda ses i ett
sammanhang.

Institutet anser att de ovan angivna synpunkterna representerar goda skäl för den
påtalade publiceringsföreskriften. Institutet är å andra sidan fullt medvetet om
att icke ens aldrig så goda skäl ger institutet rätt att jämställa en sådan föreskrift
med ett förbud vars överträdelse på något sätt skulle kunna få föranleda sanktioner.
Institutet har gett nyhetsmedia en service genom att utsända ett material
så fort detta färdigställts och har anmodat mottagarna att i ett gemensamt intresse
följa viss publiceringsprocedur. Institutet har haft den uppfattningen att en anmodan
av detta slag konstituerar en implicit överenskommelse mellan dem till vilken
anmodan riktats — denna överenskommelse har också nästan undantagslöst
hållits. Institutets uppfattning har i själva verket styrkts i de fall då något nyhetsmedium
(detta gäller både radio/TV och enstaka tidningar) icke beaktat den
gjorda anmodan. De som varit solidariska har då genast låtit höra av sig. Någon
form av sanktioner har emellertid aldrig förekommit från institutets sida. Lika litet
har någon, som inte mottagit utsänt material, förvägrats att direkt hos institutet
ta del därav. Institutet är helt på det klara med att barometrarna så snart de
expedierats är offentlig handling till vilken »varje svensk medborgare äger fri
tillgång».

Angivandet av ett klockslag i publiceringsföreskriften kan ses som ett tillbehör
till denna men ej som dess egentliga syfte. Ett datum — med eller utan klockslag —
kan ej anges utan att något medium prioriteras. Det valda förfaringssättet har, som
den av JO bilagda notisen från Svenska Dagbladet mycket riktigt förmodar, motiverats
av att den kortfattade, av institutet redigerade resumén skulle komma till
användning före de av tidningarna i efterhand presenterade tyngre och utförligare
versionerna.

Institutet vill avslutningsvis påpeka att dess användning av publiceringsföreskrift
följer en sedan länge välkänd praxis — etablerad både av offentliga myndigheter,
av privata organisationer och enskilda personer samt — och kanske i synnerhet
— av internationella organisationer som t. ex. Förenta Nationerna. Uppenbarligen
har det genomgående funnits starka motiv för denna åtgärd. Frågan är väl också
om eu sådan föreskrift verkligen står i strid mot en bestämmelse om »fri» tillgång
till allmänna handlingar dvs. om man verkligen inkräktar på den frihet vars skydd
tryckfrihetsförordningen i grund och botten syftar till att garantera. I alla händelser

306

vore det välkommet med ett auktoritativt klarläggande av detta förhållande t. ex.
genom på administrativ väg utfärdade enhetliga bestämmelser för offentliga myndigheter
och verk.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén.

Det kan i och för sig framstå som önskvärt att svenska myndigheter tillämpar
en internationellt vedertagen ordning i fråga om »press release». Å andra sidan
måste det observeras att förutsättningarna för ett »press release»-system i Sverige
i väsentliga avseenden skiljer sig från dem, som föreligger i andra länder. Den i
Sverige gällande ordningen med allmänna handlingars offentlighet saknar nämligen
i stort sett motstycke utomlands.

I Sverige gäller enligt reglerna i 2 kap. 5 § TF för offentliga myndigheter att,
såvitt nu är i fråga, en handling skall anses upprättad och därmed allmän, då den
expedierats. I och med att en handling hos en myndighet expedierats, kan i enlighet
härmed, förutsatt att någon sekretessbestämmelse icke är tillämplig, föreskrifter
ej lämnas om hur den som utbekommit handlingen skall förfara med den. Det
står honom exempelvis fritt att i tidning eller annorstädes ge ökad publicitet åt
handlingen och dess innehåll. Något utrymme för föreskrifter om publicering först
vid viss senare tidpunkt finns sålunda ej (se även JO:s ämbetsberättelse 1969
s. 318).

Vad nu sagts utesluter självfallet icke att myndighet, exempelvis av skäl som konjunkturinstitutet
utvecklat i sitt yttrande, hemställer hos nyhetsmedia att hålla
inne med publicering av innehåll i viss handling till viss tidpunkt. Det kan emellertid
här icke bli fråga om annat än allmänna önskningar. Det är nyhetsmedias
sak om de vill efterkomma myndighetens hemställan. Det kan antagas att de ej
sällan är beredda att efterkomma sådana önskemål.

I det aktuella fallet hade konjunkturbarometrarna, då de tillställdes nyhetsmedia,
också sänts till olika företag. Tvekan kan icke råda om att de därmed var att anse
som expedierade i den mening som avses i ovannämnda grundlagsregel. Konjunkturinstitutet
har därför enligt min mening ej haft befogenhet att förse barometrarna
med några föreskrifter rörande publicering. Institutet hade inte ägt göra
annat än att uttrycka önskemål i fråga om publiceringstiden.

Även om vad jag här anfört i stort sett är blott ett upprepande av vad som redan
tidigare uttalats av JO (se JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 318) och därför borde
vara känt av konjunkturinstitutet, kan det fel som begåtts dock ej anses vara av
beskaffenhet att föranleda ansvar för någon institutets tjänsteman. Jag kan därför
i denna del låta bero vid mina nu gjorda påpekanden och vid ett understrykande
av att de anförda synpunkterna bör vinna myndigheternas beaktande.

Den av konjunkturinstitutet i dess yttrande upptagna frågeställningen kan emellertid
föranleda till vissa ytterligare överväganden. Stadgandena i 2 kap. 5 § TF
reglerar tidpunkten, då en handling, som tillkommer hos en myndighet, skall anses
ha fått så slutgiltig form att den blivit allmän handling. Huvudregeln är att handlingen
inte är allmän förrän den upprättats i lagrummets mening. Så länge handlingen
inte befinner sig i det färdiga skick eller eljest inte nått det handläggnings -

307

stadium att den skall anses som upprättad, har den karaktär av en myndighetens
interna handling. Översändandet av en kopia av en sådan ännu ej upprättad handling
till någon utomstående anses inte i och för sig innefatta en expediering av
handlingen. Expedieringen, varigenom handlingen blir allmän, är en mera formbunden
åtgärd (se härom närmare RÅ 1963 ref. 16 och JO:s ämbetsberättelse
1964 s_ 444). Myndigheten kan sålunda överlämna ett exemplar av en icke allmän
handling underhand till exempelvis en tidning utan att för den skull handlingen
»expedieras» och därmed blir allmän. I den mån myndigheten på detta sätt låter
nyhetsmedia ta del av ett dylikt internt dokument, kan den därvid också uppställa
villkor beträffande publicering och meddela andra föreskrifter i förbindelse med
tillhandahållandet försåvitt gäller tiden intill dess handlingen blivit allmän (se JO:s
uttalande härom 1969 s. 318). Ett åsidosättande av dylika föreskrifter från mottagarens
sida kan dock icke få annan påföljd än att myndigheten upphör att i
fortsättningen visa vederbörande tillmötesgående i form av tillhandahållande av
dylika interna icke allmänna handlingar.

Sedan detta sagts om rättsläget, kan jag dock icke underlåta att tillägga att enligt
min mening en tillämpning av detta förfaringssätt syftande till förtida publicering
måste brukas med stor försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att myndigheter i
större omfattning utsänder icke färdiga handlingar till nyhetsmedia för publicering.
Så bör endast ske, då goda sakskäl talar för metodens användande. Ett vanligt och
praktiskt viktigt fall kan särskilt förtjäna nämnas, då sådana skäl torde kunna
anföras. Myndigheten har vid viss tidpunkt givit en handling dess slutliga utformning
samt bestämt en dag för dess expediering och allmänliggörande. På grund av
exempelvis handlingens vidlyftighet eller dess invecklade innehåll kan det då, för
att nyhetsmedia skall bli i stånd att ge ett riktigt referat av den i omedelbar anslutning
till handlingens allmänliggörande, vara lämpligt att nyhetsmedia beredes tillfälle
att ta del av handlingen i förväg, så att vederhäftiga referat kan publiceras
i samma ögonblick som handlingen genom expedieringen blivit allmän. Däremot
synes mig mera tveksamt, om det av konjunkturinstitutet anförda argumentet att
en kontinuerlig bevakning av arbetet med konjunkturbarometrama från nyhetsmedias
sida skulle medföra besvär både för dem och för institutet kan utgöra tillräcklig
grund för institutet att tillhandahålla nyhetsmedia barometrarna redan
innan dessa blivit allmänna handlingar.

Vissa övriga ärenden

Diarieföring

Sedan det vid JO Lundviks inspektion av länsarbetsnämnden i Västmanlands
län befunnits att där inte fanns något egentligt diarium i vilket alla handlingar togs
in, beslöt JO Bexelius att begära yttrande av arbetsmarknadsstyrelsen rörande
behovet av anvisningar för länsarbetsnämndernas förande av diarium. I sitt yttrande
anförde styrelsen.

308

Sedan JO:s påpekande kommit styrelsen tillhanda, har styrelsen påbörjat en
undersökning rörande förhållandena i nu påtalade hänseende. Härvid har följande
framkommit:

Av tio tillfrågade nämnder hade sju nämnder viss diarieföring (från den s. k.
fatalieliggaren bortses här).

Gemensamt för de nämnder som hade diarieföring var, att centralt diarium
fördes i form av bunden bok. Uppgifter om inkomstdag, ärendets beskaffenhet
och beslutsdatum samt — i flertalet fall — »avsändare» kunde fås ur dessa
diarier.

Det brast i enhetlighet på så sätt, att handlingstyper som diariefördes hos en
nämnd icke antecknades hos en annan och omvänt. Vidare kunde ur vissa
diarier — utöver vad som angivits ovan — utläsas »handläggningsåtgärd» och
diarienummer. I vissa fall fördes icke någon fatalieliggare, utan uppgifter om
anförda besvär och därmed sammanhängande frågor (t. ex. remisser) stod att
få ur diariet.

Hos en länsarbetsnämnd fördes därjämte två diarier för särskilda gruper av
ärenden (arbetsvårdsärenden och »länsstyrelseärenden»).

Vid de sju länsarbetsnämnderna som hade diarieföring hade under ett år antecknats
lägst 133 och högst 969 ärenden.

Arbetsmarknadsstyrelsen måste konstatera att nuvarande förhållanden ej är tillfredsställande.
Med hänsyn till den livliga omsättningen av handlingar inom verket
— verksamheten har särskilt under 60-talet tilltagit i betydande omfattning —
motsvarar det nuvarande systemet icke kraven på säkerhet och överskådlighet.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner att det föreligger ett påtagligt behov av anvisningar
om diarieföring hos länsarbetsnämnderna. Styrelsen avser att utfärda sådana
anvisningar inom kort.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Som arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig avse att inom kort utfärda anvisningar
om diarieföring hos länsarbetsnämnderna, påkallar ärendet inte vidare
åtgärd från min sida. Jag förutsätter därvid att anvisningarna utformas på sådant
sätt att även ärenden som innehåller hemliga handlingar kan diarieföras i det
allmänna diariet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag vid flera tillfällen
hävdat, att även allmänna handlingar, som skall hållas hemliga men inte är så
kvalificerat hemliga att redan deras existens skall hållas hemlig, bör registreras i
diarium, i vilket allmänheten har full insyn. Att så sker är av väsentlig betydelse
för offentlighetsprincipens upprätthållande. Det förhåller sig nämligen så att allmänheten,
bara om en handling är registrerad i sådant diarium, i praktiken kan
få reda på att handlingen existerar och utverka prövning, i den ordning som föreskrivs
i TF, av begäran om handlingens utlämnande.

Utnyttjande av myndigheters dataanläggningar

I en klagoskrift uppgav A. att han med posten mottagit ett provexemplar av en
veckotidning. Tidningsredaktionen hade av allt att döma erhållit uppgift om hans
adress från skattemyndigheternas dataregister. Å. ifrågasatte om det kunde anses
tillfredsställande och förenligt med gällande rätt att uppgifter ur dessa register
utlämnades för kommersiella ändamål. JO Henkow yttrade i anledning härav.

Från länsstyrelsen i Stockholms län har inhämtats följande. Vid länsstyrelsernas
datakontor föres i samband med fastighetsredovisningen magnetbandregister över
länets fastigheter, i samband med personredovisningen magnetbandregister över lä -

309

nets befolkning (personband) och i samband med skatteredovisningen magnetbandregister
över de skattskyldiga i länet (skatteband). Innehållet i banden är i huvudsak
av offentlig karaktär. I servicemeddelanden, utgivna av centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden (CFU), anges närmare vilka uppgifter som finns i banden
och i vad män dessa uppgifter kan lämnas ut till allmänheten. Utlämnande av
bandens innehåll sker normalt på det sättet att datamaskinanläggningen uthyres till
den som önskar erhålla vissa uppgifter. CFU har fastställt timtaxor för sådan
uthyrning, vilka taxor godkänts av statskontoret och riksrevisionsverket. Att hyra
en maskin kostar omkring 500 kr. per timme, vartill kommer kostnad för material
för utskrift m. in. 1 det av Å. påtalade fallet hade vederbörande tidningsföretag
dock inte hyrt länsstyrelsens datamaskinanläggning utan hade troligen erhållit
uppgifter om namn och adresser från statistiska centralbyrån eller något privat
serviceföretag. Byrån eller företaget hade emellertid med all sannolikhet i sin tur
fått uppgifterna från länsstyrelsens personband. Vid tillämpning av lagen den 28
maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen)
har magnetband ansetts som allmän handling (se Regeringsrättens årsbok
1965 ref. nr 25). Uänsstyrelse torde därför vara skyldig att lämna ut uppgifter
ur magnetband efter de i 2 kap. tryckfrihetsförordningen stadgade grunderna.

Vad som förekommit i nu förevarande ärende ger inte anledning antaga att någon
tjänsteman överträtt gällande bestämmelser eller att eljest något ingripande
från min sida skulle vara motiverat.

Det må nämnas att Kungl. Maj:t den 9 maj 1969 tillsatt en utredning om
offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. I direktiven för
utredningen (se Post- och Inrikes Tidningar den 20 maj"l969) framhålles bl. a. de
speciella behov datateknikens utveckling kan medföra med hänsyn till den enskildes
personliga integritet.

Tillhandahållande av allmän, offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift

Inför en rättegång angående åtal för en parkeringsförseelse önskade J. till komplettering
av utredningen i målet ta del av polismyndighetens tjänstgöringslistor för
den aktuella dagen. Han ville endast se på dem för att göra egna avskrifter. Resultatet
av hans besök blev emellertid att polismyndigheten utfärdade ett avgiftsbelagt
intyg angående vilka polismän som tjänstgjorde vid tillfället i fråga. Sedan J. klagat
häröver hos JO och yttrande inhämtats från polismyndigheten (polisintendenten
Bo Lind och poliskommissarien Eric Hasselgren) uttalade ställföreträdande
JO Petrén.

I första hand uppkommer frågan om J. begärt att få ta del av tjänstgöringsjournalerna
för den 11 och 12 juli 1968. Dessa är uppenbarligen allmänna handlingar
och någon grund för deras hemlighållande synes icke föreligga. För den händelse J.
begärf att få ta del av journalerna, hade det sålunda ålegat Hasselgren — förutsatt
att denne hade hand om journalerna — att jämlikt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
genast eller så snart som möjligt tillhandahålla J. dem.

Såväl Lind som Hasselgren har bestämt förnekat att J. gjort någon framställning
om journalernas tillhandahållande. Mot deras bestridande är icke styrkt att J. gjort
sådan framställning. Jag anser mig ej böra föranstalta om ytterligare utredning i
denna del. Grund för något mitt ingripande i anledning av vägran att utlämna
allmän, offentlig handling finnes under sådana omständigheter icke.

Enligt 1 § polisinstruktionen den 3 december 1965 skall bestämmelserna i bl. a.
4 § allmänna verksstadgan tillämpas på den lokala polisorganisationen. I 4 § andra

310

stycket nämnda stadga föreskrives att myndighet skall inom sitt verksamhetsområde
tillhandagå enskild med upplysningar och anvisningar enligt föreskrifterna i cirkuläret
den 18 oktober 1946 angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med
översändande av expeditioner m. m. (det s. k. servicecirkuläret). Där stadgas bl. a.
följande: Myndighet skall från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för
allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som ej kräver
särskild efterforskning. Skriftlig uppgift om förhållande, beträffande vilket hittills
plägat utfärdas avgiftsbelagt bevis, såsom diariebevis, taxeringsbevis, mantalsskrivningsbevis
eller registreringsbevis, skall dock alltjämt lämnas genom utfärdande
av sådant bevis. I cirkuläret framhålles vidare att en myndighet jämväl i
övrigt bör tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som
berör myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnandet av sådant biträde
av särskild anledning finnes medföra olägenhet.

Uppenbarligen har det jämlikt ovan återgivna föreskrifter ålegat i första hand
Hasselgren och vidare Lind att lämna J. de av honom önskade uppgifterna ur
tjänstgöringslistorna. Av Linds och Hasselgrens yttranden till JO framgår att J.
också erhållit de upplysningar han önskat, låt vara att ett studium av handlingarna
efterlämnar det intrycket att Linds och Hasselgrens handlande icke helt präglats
av den anda av tillmötesgående mot allmänheten, som utgör grundtonen i servicecirkuläret.

Vad härefter angår frågan om i vilken skriftlig form de av J. önskade upplysningarna
bort lämnas är följande att anteckna.

Servicecirkulärets föreskrifter har återgivits ovan. De torde böra tolkas så att
även skriftlig uppgift må lämnas kostnadsfritt, i den mån uppgiften icke iklädes
formen av sådant bevis som plägat avgiftsbeläggas. Skriftligt besked av den typ,
varom här är fråga — upplysningar om polismäns tjänstgöringstider — torde icke
bruka utfärdas i “form av avgiftsbelagt bevis. I bilaga till expeditionskungörelsen
talas om intyg, som utfärdas av polismyndighet och som icke eljest är särskilt
nämnt i kungörelsen. Sådant intyg skall beläggas med en expeditionsavgift av 15 kr.

JO har vid tidigare tillfälle uttalat sig i ett liknande spörsmål (se JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 487), vartill här kan hänvisas.

Bestämmelser om avgiftsbeläggning skall enligt sakens natur tolkas restriktivt.
Föreskrifterna i servicecirkuläret och i expeditionskungörelsen torde därför böra
tillämpas på så vis att skriftliga upplysningar, som enskild begär, icke skall lämnas
i form av avgiftsbelagda bevis eller intyg i andra fall än då sådana bevis eller
intyg »hittills» plägat utfärdas. Då utdrag ur polisens tjänstgöringslistor icke hittills
“torde brukat lämnas i form av avgiftsbelagda bevis, borde polismyndigheten
i förevarande fall i och för sig ha lämnat J. de önskade upplysningarna icke i form
av ett avgiftspliktigt intyg utan som ett skriftligt besked utan avgift.

Nu har emellertid Lind påstått, att J. uttryckligen begärt att få ett intyg. Denna
uppgift har J. bestämt bestritt. Det torde icke vara praktiskt möjligt att nu utreda
vad som exakt förevarit vid tillfället i fråga.

Om emellertid J. framställt begäran om att få upplysningarna i form av ett
intyg, synes Linds förfaringssätt att utfärda ett formligt intyg och belägga detta
med avgift icke kunna klandras.

Fråga om promemoria med riktlinjer för medaljtilldelning har karaktär
av allmän handling

Från inrikesdepartementet hade till landshövdingen i Göteborgs och Bohus län
kommit en promemoria med riktlinjer för tilldelningen av medaljen »För medbor -

311

gerlig förtjänst». Eftersom promemorian var ställd till landshövdingen personligen,
hade den ej diarieförts. För att kunna vara landshövdingen behjälplig med att uppsätta
framställningar om medaljer hade landssekreteraren Axelson av landshövdingen
fått en kopia av promemorian. När en enskild person — P. — hos länsstyrelsen
begärde få ta del av promemorian vägrade landssekreteraren honom det.
P. klagade hos JO häröver och över att landssekreteraren kränkt hans rätt till
anonymitet genom att begära en skriftlig framställning från honom.

JO Bexelius anlade följande rättsliga bedömning.

En landshövding har enligt gammal sed utöver de uppgifter, som åvilar landshövdingen
såsom chef för länsstyrelsen, åtskilliga inte särskilt författningsreglerade
uppgifter. Avgivandet av förslag till tilldelning av medalj och dylikt hör till dessa
särskilda på landshövdingeämbetet ankommande uppgifter och ingår alltså inte i
länsstyrelsens åligganden.

Handlingar i ärenden, som ankommer på själva landshövdingeämbetet och som
förvaras hos ämbetet, är allmänna handlingar, vare sig de inkommit till landshövdingen
eller upprättats av honom. Framställning om utbekommande av allmän
handling skall enligt 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen göras hos den myndighet,
där handlingen finns, och skall prövas av den myndigheten. År vården om handlingen
enligt givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare har denne dock att
själv besluta om handlingens utlämnande. Vägrar han utlämna handlingen, skall
frågan på sökandens begäran hänskjutas till myndigheten.

Vad P. i det aktuella fallet önskade utfå synes ha varit en promemoria med riktlinjer
för tilldelning av medaljen »För medborgerlig förtjänst». Denna hade upprättats
inom Kungl. Majrts kansli och tillställts rikets landshövdingar för beaktande
vid avgivande av förslag om tilldelning av medaljen. Promemorian torde i och
med att den kommit in till landshövdingen ha blivit en allmän, hos landshövdingeämbetet
förvarad handling. Som handlingen inte är sekretesskyddad, torde envar
ha rätt att ta del av den.

Axelson har upplyst att han brukat vara landshövdingen behjälplig med upprättande
av förslag om tilldelning av medaljer och att han därför av landshövdingen
fått en avskrift av promemorian. När det gäller att bedöma huruvida denna
avskrift av den hos landshövdingeämbetet förvarade originalhandlingen tillika är
allmän och offentlig är till en början att beakta att det biträde som Axelson lämnat
landshövdingen vid upprättandet av medaljförslag inte kan anses ingå i hans uppgifter
såsom landssekreterare och tjänsteman vid länsstyrelsen. Avskriften kan
därför inte bedömas såsom en handling vilken är förvarad hos länsstyrelsen och
på den grunden blir att betrakta som allmän och offentlig.

När det gäller Axelsons innehav av avskriften är fortsättningsvis två betraktelsesätt
tänkbara. Antingen får Axelson anses inneha avskriften i och för sitt uppdrag
som biträde åt landshövdingen i medalj ärendena eller också kan man se det så att
han som privatperson för sin personliga information är i besittning av avskriften
på samma sätt som vem som helst annan som liksom sökanden i förevarande
ärende är intresserad av att förfoga över en avskrift av den hos landshövdingeämbetet
förvarade allmänna handlingen. Anläggs det första betraktelsesättet är att
märka att Axelson knappast tillika kan anses ha fått sådant vårduppdrag beträffande
handlingen som enligt tryckfrihetsförordningen förpliktar honom att själv
besluta om handlingens utlämnande. Axelson borde därför enligt detta betraktelsesätt
ha hänvisat sökanden att göra sin framställning hos landshövdingen eller vidarebefordrat
framställningen till denne.

312

Ser man i stället saken så att Axelson inte innehade avskriften i anledning av ett
tjänsteuppdrag hos landshövdingeämbetet utan snarast som privatperson, kan
följande synpunkter anläggas. Som privatperson var Axelson givetvis inte skyldig
lämna ut avskriften. Det är emellertid uppenbart att framställningen om promemorians
utlämnande utgick från antagandet att promemorian var en hos länsstyrelsen
förvarad handling och riktades till Axelson inte i hans egenskap av privatperson
utan på grund av hans egenskap av landssekreterare med rätt att besluta på länsstyrelsens
vägnar. Då en framställning görs hos en myndighet rörande en sak som
det ankommer på annan myndighet att besluta om, hör det till vedertagen administrativ
ordning att den förstnämnda myndigheten antingen överlämnar framställningen
till den behöriga myndigheten eller hänvisar sökanden till denna myndighet.

Vilket betraktelsesätt som än anläggs i det förevarande fallet kommer jag alltså
till den slutsatsen att Axelson bort hänvisa P. till landshövdingen eller till landshövdingen
själv framföra P.:s begäran om utbekommande av promemorian. Att
Axelson underlät detta är dock inte av beskaffenhet att kunna läggas honom till
last såsom tjänstefel.

En begäran om utlämnande av allmän handling kan visserligen göras muntligen
och utan att sökanden anger vem han är. 1 beslut vari sådan begäran avslås måste
emellertid anges vem sökanden är. Med hänsyn härtill kan det inte under föreliggande
omständigheter anses felaktigt att Axelson föreslog att P. skulle inkomma
med skriftlig framställning i saken.

Fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad handling

En privat konsultfirma hade på uppdrag av en kommuns fritidsnämnd gjort en
översiktlig utredning beträffande turist- och fritidsverksamheten i kommunen.
Utredningen hade av fritidsnämnden överlämnats till kommunalnämnden för beredning.
Då en journalist på kommunalkontoret begärde att få ta de! av utredningen
förvägrades han detta. Sedan saken anmälts till JO och förklaring inhämtats från
kommunalnämnden, åberopade denna dels vad som sägs i 2: 1 TF om sekretess
till skydd för menigheters behöriga ekonomiska intressen, dels 8 och 34 §§ sekretesslagen
om plansekretess respektive upphandlingssekretess m. m. JO Bexelius
anförde vid ärendets avgörande.

För att bedöma frågan om fritidsutredningen var att anse såsom en allmän handling
hos kommunalnämnden är det enligt TF:s bestämmelser av avgörande betydelse
huruvida fritidsutredningen skall anses ha inkommit till fritidsnämnden eller
kommunalnämnden eller ha upprättats hos någon av dessa nämnder. Har handlingen
inkommit till fritidsnämnden var den allmän handling i och med att den
inkom. Har utredningen upprättats hos fritidsnämnden blev den allmän handling,
då den expedierades till kommunalnämnden. Har slutligen utredningen upprättats
hos kommunalnämnden blir den allmän handling först då kommunalnämnden
slutfört ärendet (se 2: 5 TF). I sistnämnda fall ligger det inom kommunalnämndens
diskretionära prövning att bedöma om utredningen skall utlämnas till enskild,
oaktat handlingen ännu inte fått karaktär av allmän.

Ehuru de av kommunalnämnden lämnade upplysningarna är alltför knapphändiga
för att medge en helt säker bedömning, tyder de lämnade uppgifterna
på att konsultfirmans utredning är att anse såsom en utifrån kommande handling
som blev allmän handling redan då den inkom till fritidsnämnden. Under alla
förhållanden blev utredningen — även om handlingen skulle kunna anses upp -

313

rättad inom fritidsnämnden — att anse såsom allmän handling, då den överlämnades
till kommunalnämnden. Något stadgande i sekretesslagen som skulle kunna
motivera att den därefter hölls hemlig torde inte finnas. De lagrum och den kommentar
som åberopas i kommunalnämndens protokoll den 7 februari 1968 är i
allt fall inte tillämpliga. Det åberopade stadgandet i 2: 1 TF anger endast riktlinjer
för sekretess. I andra stycket av sistnämnda lagrum stadgas sålunda att de fall, då
allmänna handlingar enligt nämnda riktlinjer skall hållas hemliga, skall noga anges
i särskild lag, dvs. sekretesslagen. Ett hemlighållande måste därför kunna stödjas
på något lagrum i sekretesslagen. 8 § sekretesslagen rör enbart »hos myndighet
upprättade» handlingar i ärenden angående stadsplan, generalplan och utomplansbestämmelser.
34 § i lagen gäller ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse
av egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande
av arbete för myndighets behov i vissa fall. Den översiktliga utredning beträffande
turist- och fritidsverksamheten inom kommunen — varom här är fråga —
är enligt min mening av alltför förberedande och generell karaktär för att kunna
inordnas under dessa paragrafer.

Offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever

Vid JO Lundviks inspektion hos länsskolnämnden i Västerbottens län uppmärksammades
att handlingar i vissa ärenden av disciplinkaraktär beträffande
skolelever hölls hemliga. Sedan skriftligen begärts närmare upplysningar, meddelade
länsskolnämnden att det gällde handlingar i ärenden av personlig natur, som
handlades av länsskolpsykologen. Nämnden förklarade vidare.

Jämlikt 6 kap. 29 § skolstadgan skall skolpsykolog medverka vid utredning
av orsaken till elevs upprepade förseelser, fortsatta olämpliga uppträdande eller
allvarligare förseelse. 1 regel sändes handlingar i sådana ärenden direkt till länsskolpsykologen
och det tillsågs att registratorn ej tog del av innehållet. De diariefördes
dock i huvuddiariet. Inkommande handlingar — utredningsmaterialet, ev.
remissvar från läkare, barnavårdsnämnd, föräldrar etc. — samt kopia av länsskolpsykologens
utlåtande förvarades separat på dennes expedition under lås och
därigenom oåtkomligt för andra än denne och hans medhjälpare. Genom detta
förfaringssätt kunde utomstående i länsskolnämndens diarium konstatera att ett
elevärende blivit föremål för behandling av länsskolpsykologen, men endast behöriga
kunde ta del av vad som framkommit rörande elevens personliga förhållanden.
Ärenden, som kunde handläggas utan att personliga förhållanden penetrerades,
utskildes inte ur länsskolnämndens övriga handlingar, även om de skulle ha varit
ställda till länsskolpsykologen personligen.

Vidare upplystes under hand. De handlingar, som kom in till länsskolpsykologen,
var till en del sådana som omfattades av sekretess enligt 14 § sekretesslagen. Det
gällde barnavårdsnämnds handlingar, innehållande t. ex. utlåtande av psykolog eller
läkare eller yttrande av barnavårdsman, handlingar hörande till den psykiska barnaoch
ungdomsvården samt handlingar på vilka läkarsekretessen var tillämplig. De
flesta handlingar som länsskolpsykologen förvarade var dock inte hemliga, såsom
anmälningar från rektor om problem och skolläkares — blanka eller motiverade
— remisser. Någon relegation hade aldrig varit aktuell. När elev eller föräldrar
lämnade uppgifter om personliga förhållanden till länsskolpsykologen, skedde det
i förtroende. Genom att själv behålla handlingar med sådana uppgifter hade man
kontroll över att uppgifterna inte kom till obehörigs kännedom.

314

JO Bexelius anförde.

Jag har vid flera tillfällen hävdat, att även allmänna handlingar, som skall hållas
hemliga men inte är så kvalificerat hemliga att redan deras existens skall hållas
hemlig, bör registreras i diarium, i vilket allmänheten har full insyn. Att så sker
är av väsentlig betydelse för offentlighetsprincipens upprätthållande. Det förhåller
sig nämligen så att allmänheten, bara om en handling är registrerad i sådant diarium,
i praktiken kan få reda på att handlingen existerar och att utverka prövning, i den
ordning som föreskrivs i TF, av begäran om handlingens utlämnande. Av vad länsskolnämnden
anfört synes framgå att samtliga handlingar i de ärenden som handläggs
av länsskolpsykologen antecknas i huvuddiariet. Någon anledning till anmärkning
mot diarieföringen synes därför inte föreligga.

Av de kompletterande upplysningarna framgår att vissa handlingar i länsskolpsykologens
ärenden må, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, hållas
hemliga med stöd av 14 § sekretesslagen, t. ex. handlingar i ärenden rörande sjukvård,
samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och
barnavårdsmäns verksamhet. Någon gång kan möjligen 7 § sekretesslagen vara
att tillämpa på handling i ärende som handläggs av länsskolpsykologen.

Beträffande handlingar i disciplinärenden — vilka föranlett remissen till länsskolnämnden
— vill jag framhålla att de som sådana inte kan hållas hemliga, även
om de lämnar upplysning om någons personliga förhållanden. Det finns nämligen
ej något stadgande i sekretesslagen om sekretess för dylika handlingar. Det framgår
också av länsskolpsykologens uppgifter att han är medveten om att dessa
handlingar ej är hemliga.

Eftersom länsskolpsykologen har att förvara de handlingar som aktualiserat
detta ärende, ankommer det enligt 2: 9 TF i första hand på honom att — om
framställning görs om handlings utbekommande — pröva om handlingen skall
hållas hemlig enligt något stadgande i sekretesslagen.

Endast handling, som enligt stadgande i sekretesslagen kan hållas hemlig, får
undanhållas. Annan allmän handling är offentlig och skall på begäran utlämnas.
Även den som önskar uppträda anonymt skall därvid tillhandahållas begärd handling.
Att personen i fråga uppger sitt ändamål med framställningen får inte ställas
som villkor för utlämnande av allmän handling som är offentlig. Det är vidare
oförenligt med offentlighetsprincipen att en tjänsteman söker förmå vederbörande
att återkalla sin framställning med hänsyn till innehållet i sådan handling. En annan
sak, på vilken jag här ej ingår, är i vad mån det är lämpligt att en tjänsteman
uttrycker önskemål om att uppgift ur offentlig handling inte publiceras eller eljest
sprides.

Av det nu sagda framgår att, när det gäller allmänna handlingar som är offentliga,
man inte kan tala om obehöriga i den mening som avsetts av länsskolpsykologen.

Skolöverstyrelsen har i bestämmelser den 22 maj 1967 om tystnadsplikt för
bl. a. skolpsykologer (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1967/68 nr 6) uttalat att
juridiskt bindande bestämmelser saknas om tystnadsplikt för skolpsykologer. Skolöverstyrelsen
meddelade därför vissa rekommendationer om diskretion beträffande
elever och deras förhållanden samt ansåg att de regler som gällde läkares och
sjuksköterskas tystnadsplikt borde kunna tjäna som vägledning även för psykologer
i skolan. Skolöverstyrelsen anförde vidare: »När en elev självmant anförtror
psykolog eller kurator något om sina personliga förhållanden, sker detta ofta i den
föreställningen, att vederbörande har Tystnadsplikt’. Den förtroendesituation, som
därmed uppstår, bör i möjligaste mån respekteras och diskretionen brytas endast
med elevens medgivande.»

315

Förslag om sekretess för vissa handlingar upprättade under medverkan av psykolog
har inte lett till lagstiftning (SOU 1966: 60 s. 14 och 152).

Mot bakgrund av vad jag tidigare redovisat är alltså tydligt att de rekommendationer
som skolöverstyrelsen utfärdat om diskretion inte får tillämpas rörande
innehållet i allmän handling som är offentlig gentemot den som begär handlingens
utlämnande.

Länsskolnämnden synes skilja mellan ärenden med handlingar, som rör personliga
förhållanden, och andra ärenden. Detta är ur offentlighetssynpunkt en oriktig
inställning. Personliga förhållanden i sådana handlingar, som avses i 14 § sekretesslagen,
kan medföra att handlingarna skall hållas hemliga, under det att handlingar
i skolärenden i allmänhet är offentliga, även om de rör personliga förhållanden.

Skolkurators tystnadsplikt

I anledning av att en skolelev anmält skolans kurator för det hon till lärare
vid skolan yppat uppgifter rörande hans personliga förhållanden, som hon inhämtat
vid samtal han haft med henne, uttalade JO Lundvik efter att ha erinrat om skolöverstyrelsens
ovan återgivna rekommendationer att det i det förevarande fallet inte
fanns något som tydde på att kuratorn, mot elevens vilja eller mot uttalat löfte till
honom, skulle ha till annan utlämnat uppgifter rörande honom, ägnade att skada
honom eller eljest medföra obehag för honom.

Utbekommande av sjukjournal

F. hade genomgått en neurologisk undersökning vid Sahlgrenska sjukhuset under
docenten T. P. Störtebeckers ledning. I februari 1969 begärde han på neurologiska
kliniken att få ta del av den journal som upprättats i samband med undersökningen
i och för konsultation av läkare i annan stad. Av en sjuksköterska fick han det
beskedet att journalen utlämnades endast på begäran av den läkare han ämnade
konsultera. Då han sökte direktkontakt med Störtebecker, lät denne meddela att F.
skulle be en tjänsteman hos sjukvårdsstyrelsen att kontakta honom. Sedan F.
anmält saken hos JO, anförde Störtebecker i infordrat yttrande.

Patienter begär ofta journalutdrag, enär de har flyttat och t. ex. har för avsikt
att söka läkare på annan ort. Vanlig medicinsk praxis är att patienten ombeds upplysa
om namnet på läkare som han ämnar besöka. Journalutdrag eller fotokopia av
journalen skickas därefter till läkaren. När F. meddelade, att han önskade söka
läkare på annan ort och ville ha sin journal tillsänd, lät Störtebecker helt rutinmässigt
en sjuksköterska meddela, att Störtebecker omgående skulle sända journalutdrag
till F.:s nya läkare. Trots detta insisterade F. på att få journalen tillsänd
sig. Från Störtebeckers sida förelåg ej hinder mot att patienterna fick ta del av innehållet
i sina journaler. Ur medicinsk synpunkt skulle journalerna tjäna till bruk
för fortsatt handläggning. Därför utlämnades ej originalhandling utan man kunde
låta antingen patienten personligen ta del av handlingen eller göra en kopia därav.
Eftersom journalen ej var offentlig handling, brukade från läkarhåll en vanlig telefonförfrågan
om utbekommande ej anses tillfyllest utan man ville ha skriftlig begäran.
Vanlig rutinpraxis, som läkare brukade följa, var därför att anmoda ifrågavarande
patienter att skriftligen kontakta den administrativa huvudmannen med
begäran om utbekommande av deras journalhandlingar. Så skedde även i detta fall.

316

Någon skriftlig begäran hade i F.:s fall ej kommit till Störtebecker från sjukvårdsstyrelsen,
till vilken Störtebecker låtit hänvisa F. Från läkarens sida förelåg ett
medicinskt ansvar för att utlämnande av sjukjournal till patient ej var till förfång
för patienten. Störtebecker illustrerade detta med ett exempel. Ur rent medicinsk
synpunkt var Störtebecker i tvivel om gagnet av att icke medicinskt bildade patienter
fördjupade sig i sina sjukjournaler, enär feltolkning från deras sida av medicinska
data oftare ledde till skada för dem själva än till nytta. Från administrativ
synpunkt var det naturligtvis från Störtebeckers sida intet till hinder för att patienter
fick ta del av sina journaler, vilka ju utgjorde offentlig handling, och F. fick
gärna en kopia av sin journal, men Störtebecker trodde att det vore nyttigare för
F. ur medicinsk synpunkt, om kopian kunde skickas direkt till hans blivande läkare.
Om vissa patienter insisterade på att själva få förvalta sina sjukjoumaler, borde
dessa patienter själva även åta sig ansvaret för detta sitt handlande. Ärendet hade
då förlorat sin omedelbara medicinska relevans och övergått till ett administrativt
ärende, som åvilade den administrativa huvudmannen att expediera efter vederbörlig
kvittering från patienten och mot lämplig expeditionsavgift. Sammanfattningsvis
rörde det sig om ett ärende som Störtebecker skött enligt gängse medicinsk
praxis, varför det var beklämmande att konstatera F.:s klagomål, men man kunde
ju fråga sig, huruvida han hade svårt att särskilja läkarens medicinska bedömning
av ett ärende från den rent administrativa sidan av ärendet beträffande utbekommande
av offentlig handling.

JO Bexelius uttalade.

Den ifrågavarande journalen är allmän handling. TF:s och sekretesslagens bestämmelser
är alltså tillämpliga.

Enligt 14 § sekretesslagen får allmän handling i ärende rörande sjukvård, i vad
handlingen angår enskilds personliga förhållanden, inte utan hans samtycke till
annan utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens datum. I vissa, här inte aktuella,
fall kan dock utlämnande ske även utan samtycke. Vad nu sagts gäller utlämnande
till utomstående. Den handlingen rör kan däremot i regel inte förvägras att själv
ta del av handlingen. Med stöd av paragrafens andra stycke kan emellertid ett utlämnande
till patienten själv av handling angående hans vård eller behandling av
läkare vägras, dock endast om grundad anledning finnes att antaga att genom
handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas
eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

2: 8 TF föreskriver hur utlämnande skall ske av allmän handling, som ej skall
hållas hemlig. Handlingen skall på begäran genast eller så snart ske kan utan
avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta del
därav. Han äger ock mot fastställd avgift få avskrift av handlingen. Om betydande
hinder därför möter, skall skyldighet att tillhandahålla handling på stället dock ej
föreligga. Rätten att få avskrift är beträffande handling som förvaras hos kommunalmyndighet
och som kan tillhandahållas på stället inskränkt till att gälla i den
utsträckning därom är stadgat i kommunallag eller eljest är särskit stadgat.

Framställning om allmän handlings utfående görs enligt 2: 9 TF hos den myndighet,
där handlingen finns. Prövningen ankommer på den som anförtrotts vården
om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag. Det åligger honom dock
att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt
att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens
avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om
sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Det sist sagda torde innebära, att fråga om utfående av sjukhusjournal i första

317

hand skall prövas av vederbörande läkare men att, om läkaren vägrar utlämnande,
sökanden kan begära att frågan om utlämnande hänskjutes till sjukhusdirektionen.

Något krav på skriftlig framställning från sökanden uppställs ej i TF eller sekretesslagen.
Sådant krav är med hänsyn till rätten för varje svensk medborgare att
även anonymt få ta del av allmän handling, som är offentlig, uteslutet åtminstone
för dessa fall.

Mot bakgrunden av de nu redovisade bestämmelserna får jag beträffande handläggningen
av F:s begäran om utfående av hans sjukhusjournal anföra följande.

Journalen rörde F. själv. Denne ägde följaktligen rätt att ta del av journalen i
den mån det icke förelåg något sådant förhållande som avses i 14 § andra stycket
sekretesslagen. Eftersom journalen förts vid en undersökning och alltså inte avsåg
vård och behandling av F., synes sistnämnda lagrum inte ha varit tillämpligt med
avseende å journalen. I allt fall har inte från något håll ifrågasatts, att journalens
utlämnande till F. skulle kunna motverka lämnad vård eller behandling eller sätta
någons personliga säkerhet i fara. Situationen var uppenbarligen sådan att F.
lagligen inte kunde förvägras att ta del av journalen.

Så snart det stod klart för Störtebecker ad F. inte ville följa Störtebeckers i och
för sig välbetänkta råd om att avskrift av journalen skulle översändas till den
läkare F. ämnade konsultera utan att F. önskade att själv ta del av journalen, ålåg
det Störtebecker på vars klinik journalen fanns att ta ställning till F.:s begäran.

Av Störtebeckers förklaring synes framgå att han låtit underrätta F. om att denne
hade att göra en skriftlig framställning till sjukvårdsstyrelsen. F. har bestritt
denna uppgift. Det ligger närmast till hands att antaga att de motstridiga uppgifterna
om händelseförloppet beror på att F. missförstått det besked han fått. Oavsett
hur därmed förhåller sig, ger Störtebeckers handlande, såsom han själv återgivit
detsamma i den avgivna förklaringen, anledning till kritik. Det ålåg nämligen
Störtebecker på grund av stadgandet i 2: 9 TF att i första hand själv pröva F.:s
begäran. Störtebecker ägde således inte utan sådan prövning hänvisa F. att göra
framställning i saken till sjukvårdsstyrelsen.

På sätt framgår av det redan sagda borde F.:s ansökan ha bifallits vid den
prövning som ankom på Störtebecker. Om Störtebecker vid sin prövning skulle
ha ansett att ansökningen borde avslås — något som av hans yttrande att döma
icke var fallet — borde F. ha underrättats härom och om skälen härför; och skulle
ärendet, om F. så begärt, av Störtebecker ha hänskjutits till sjukvårdsstyrelsens
prövning. För ett dylikt hänskjutande behövdes emellertid inte någon skriftlig
framställning från F.:s sida. Ärendet kunde också av Störtebecker ha hänskjutits
till sjukvårdsstyrelsens avgörande, om han vid sin prövning funnit att frågan var
tveksam. En förutsättning härför var dock att sakens avgörande inte alltför länge
uppehölls genom ärendets hänskjutande till sjukvårdsstyrelsen.

Anledningen till att Störtebecker uppmanade F. att göra en skriftlig framställning
till sjukvårdsstyrelsen synes emellertid ha varit att F.:s begäran om handlingens
utlämnande framställdes vid ett telefonsamtal. Det är givet att det ålåg Störtebecker
att iakttaga försiktighet till förekommande av att journalen, som ju skulle
hållas hemlig i förhållande till utomstående, inte kom i obehörigs hand. Krav på
skriftlig framställning från den, som är berättigad att ta del av handlingar, har
emellertid inte stöd i lag och får av principiella skäl i regel inte uppställas. Vad
Störtebecker kunnat begära var att F. — då han kom till kliniken för att ta del
av journalen ■—- legitimerade sig för den händelse inte någon där kände igen
honom från undersökningen. Om F. vid telefonsamtalet avsåg att beställa en avskrift
av journalen att tillsändas honom, var särskild försiktighet givetvis påkallad
så att inte avskriften kom i obehörigs hand. Med hänsyn härtill var det i och för

318

sig inte sakligt omotiverat att kräva en skriftlig framställning. Men i så fall borde
F. ha underrättats om skälen härför och om att han antingen fick komma personligen
och därvid vara beredd att legitimera sig eller också göra en skriftlig
framställning.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att F.:s begäran att få ta del av sjukhusjournalen
ej handlagts i överensstämmelse med TF:s och sekretesslagens bestämmelser.
Vad härutinnan förekommit är dock i betraktande av omständigheterna
inte av beskaffenhet att böra läggas Störtebecker till last såsom tjänstefel. Ärendet
föranleder därför inte vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock understryka vikten
av att framställningar av förevarande art handläggs korrekt så att den enskilde
inte betages möjlighet till egen insyn i sina förhållanden i den utsträckning svensk
rätt medger.

Fråga om allmän handling angått någon myndighetens rättstvist

Enligt en tidningsartikel skulle ett kyrkoråd ha hemlighållit ett brev från ett
brandstodsbolag angående brandskadeersättning för kyrka. I anledning härav
begärde JO upplysningar från kyrkorådet och tog del av det ifrågavarande brevet.
Det befanns att brevet innehöll en efterlysning av en inventarieförteckning. Vidare
uppgavs att de sakkunniga som utsetts för värdering av skadorna på kyrkan inte
syntes ha fått önskad kontakt. Bolaget redogjorde slutligen för sin beräkning av
skadan. Kyrkokamreraren hade avvisat en begäran att få ta del av brevet, eftersom
det innehöll uppgifter av väsentlig betydelse för frågan om ersättningen, som ännu
ej var slutgiltigt uppgjord. Vid anmälan av saken hos kyrkorådet beslöt detta
att inte utlämna brevet, förrän uppgörelse träffats. 6 och 34 §§ sekretesslagen
åberopades.

JO Bexelius uttalade.

Flandlingar som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning till utredning
i någon dess rättstvist må enligt 6 § sekretesslagen ej utan myndighetens tillstånd
utlämnas förrän saken blivit slutligen avgjord eller tjugo år förflutit från handlingens
datum. 34 § första stycket samma lag avser handlingar i ärenden angående förvärv,
avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet äger förvalta,
eller angående transport som utförs av myndighet eller angående arbete som utförs
för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan myndighets
personal.

Syftet med bestämmelsen i 6 § sekretesslagen är att den statliga eller kommunala
sidan i en rättstvist inte skall vara sämre ställd än sin motpart. I det betänkande,
vari förslag i saken upptogs första gången, anfördes bl. a.: »Då kronan
indrages i rättstvister avgiver —--ofta justitiekanslem yttrande, däri invänd ningar,

som motparten kan tänkas framföra, undersökas och saken i övrigt diskuteras
på ett sätt, som i viss mån motsvarar det, på vilket en advokat kan avhandla
en sak med sin klient. Det kan uppenbarligen lända kronan till men att dylika

yttranden bliva tillgängliga för motparten, innan tvisten är avgjord---. Stat

och menighet böra vid rättstvister med enskilda icke försättas i sämre ställnina
än dessa.» (SOU 1935: 5 s. 52 f.)

Av ordalagen i 6 § sekretesslagen — handling som upprättats eller anskaffats
för myndighets räkning — och av syftet med stadgandet framgår att sekretessen
inte omfattar handlingar som kommer från motparten. Eftersom bolaget var församlingens
motpart i mellanhavandet om brandskadeersättning, kunde brevet,

319

även om man godtar att här är fråga om rättstvist i paragrafens mening, inte
hemlighållas med stöd av 6 § sekretesslagen.

Det är tydligt, att kyrkorådet, då 34 § första stycket sekretesslagen åberopades,
inte avsåg bolagets brev utan andra handlingar, t. ex. kostnadsberäkningar för
uppförande av ny kyrka. Brevet kan givetvis inte inordnas under nämnda lagrum
liksom ej heller under någon annan paragraf i sekretesslagen.

Kyrkorådet förfor alltså klart felaktigt, då rådet lät beslutet om hemlighållande
av handlingar rörande mellanhavandet med bolaget omfatta även brevet från
bolaget. Hithörande regler är emellertid svåra att tillämpa. Med hänsyn härtill
och till vad i övrigt förekommit anser jag dock att kyrkorådets felaktiga beslut att
hemlighålla bolagets brev inte bör läggas någon ledamot eller tjänsteman till last
som tjänstefel.

Utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som inkommit till kommunalnämnd

I samband med en framställning om kommunalt ekonomiskt stöd ingav ett
hotelibolag sin senaste bokslutsrapport till kommunalkontoret, där en medarbetare
i Skattebetalarnas förening begärde att få ta del av den vid besök den 19 april.
Kommunalkamreraren hänsköt frågan till kommunalnämnden, som vid sammanträde
den 22 april konstaterade, att hotellrörelsen kunde allvarligt skadas av en
publicering, och beslöt att återlämna rapporten till bolaget. JO Bexelius uttalade
efter att ha hört kommunalnämnden.

Den grundläggande regeln om inskränkningar i allmänna handlingars offentlighet
finns i 2: 1 TF. Där föreskrivs att allenast sådana inskränkningar får gälla som påkallas
av vissa uppräknade skäl, bl. a. till skydd för enskildas behöriga ekonomiska
intresse. I särskild lag, sekretesslagen, skall noga anges de fall, då enligt de uppräknade
grunderna allmänna handlingar skall hållas hemliga.

Den ifrågavarande bokslutsrapporten blev allmän handling i och med att den
kom in till kommunalkontoret. Vad angår frågan huruvida rapporten kunde hållas
hemlig med stöd av någon föreskrift i sekretesslagen vill jag erinra att handling
som rör statlig stödverksamhet under vissa förutsättningar kan hållas hemlig enligt
bestämmelser i 21 § sekretesslagen och därtill anknutna tillämpningskungörelser.
För kommunalt stöd saknas däremot sådan reglering. Enligt 34 § sekretesslagen
kan vidare handlingar i ärende angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, hållas hemliga under viss tid.
Så långt som till ett ärende angående förvärv av hotellet hade saken ännu ej
avancerat den 22 april, såvitt tillgängliga handlingar ger vid handen. Inte heller
eljest finnes i sekretesslagen någon bestämmelse som kan medföra att handling
i ärende av förevarande beskaffenhet kan hållas hemlig. Att, såsom nämnden uttalat,
stöd för nämndens handlingssätt torde finnas i den grundläggande regeln i
2: 1 TF är inte riktigt. Regeln tjänar främst som riktlinje för regeringen och riksdagen
vid lagstiftningen, alltså främst vid utformandet av de särskilda bestämmelserna
i sekretesslagen.

När kommunalnämnden den 22 april prövade framställningen att få ta del av
bokslutsrapporten, fanns rapporten tillgänglig hos nämnden. Handlingen skulle
följaktligen i enlighet med det sagda omgående ha utlämnats. I stället beslöt nämnden
att återlämna rapporten därvid syftet uppenbarligen var att hindra handlingens
utlämnande till föreningens medarbetare. Härigenom har de i beslutet deltagande
nämndledamöterna på ett flagrant sätt åsidosatt vad som ålegat dem på grund av
bestämmelserna i TF.

320

Till förklaring av sitt felaktiga handlande har från nämndens sida anförts, att ett
utlämnande av rapporten skulle kunna medföra skada för hotellinnehavarinnan
och att nämnden därför ansåg det orätt mot henne att utlämna rapporten. Det finns
inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av denna förklaring. Det får vidare
antagas att nämnden på grund av det sätt varpå bestämmelserna i 2: 1 TF avfattats
felaktigt trodde att nämnden i ett fall sådant som det förevarande ägde befogenhet
att vägra utlämna handling, vars publicerande kunde medföra skada för enskilds
behöriga ekonomiska intresse. Med hänsyn till nu angivna och övriga upplysta
förhållanden anser jag mig kunna underlåta åtal. Jag låter därför bero vid en allvarlig
erinran om vikten av att de ur rättssäkerhetssynpunkt fundamentala, grundlagsfästa
bestämmelserna om utlämnande av allmän handling noga iakttas.

321

Exekution

Frågor i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om godtagande av inrop
och om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auktionen. Tillika frågor
om oriktiga fullföljdshänvisningar och om underlåten kommunikation med inroparen
m. m.

Till gäldande av Hugo Jönsson, Balkåkra, Ystad, åvilande utskylder tog kronofogdemyndigheten
i Ystad den 1 februari 1968 i mät Jönssons personbil av märket
Volvo PV 544, 1960 års modell. Bilen värderades till 1 500 kr. Den 12 mars 1968
hölls auktion på bilen. Högsta budet uppgick till 1 100 kr. Auktionsförrättaren
ansåg, att sannolika skäl talade för att högre pris kunde erhållas vid underhandsförsäljning
eller vid ny auktion och godtog därför icke budet. Den 1 april 1968
hölls ny auktion. Därvid avgavs endast ett bud, på 300 kr., vilket godtogs av auktionsförrättaren.
I en den 10 april 1968 till länsstyrelsen i Malmöhus län inkommen
skrift anförde Jönsson besvär över auktionen den 1 april. I utslag den 20
augusti 1968 prövade länsstyrelsen lagligt undanröja auktionen, enär det vid
auktionen måste ha framstått som sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling
kunde ha uppnåtts för bilen och auktionsförrättaren således ej bort godtaga budet.

I en den 12 augusti 1968 till JO inkommen klagoskrift riktade Jönsson anmärkningar
mot kronofogdemyndigheten, främst därför att bilen sålts till för lågt belopp.

I ärendet inhämtades yttranden från kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen.

Kronofogdemyndigheten anförde bl. a. följande: Före den exekutiva auktionen
den 12 mars inhämtades, att bilhandlare ansåg bilen måhända vara värd 1 500 kr.
De hade dock uttalat, att bilen först borde granskas. Med ledning av dessa uttalanden
bestämdes, att ett bud understigande 1 500 kr. ej borde godtagas. Vid auktionen
den 12 mars infann sig endast en spekulant, vilken bjöd 1 100 kr. som
första bud. Då nämnda person antogs vara Jönssons ombud och det fanns anledning
räkna med att flera spekulanter skulle infinna sig vid ett annat auktionstillfälle
och att priset då skulle bli avsevärt mera gynnsamt, vägrade förrättningsmannen
godtaga inropet. Vid auktionstillfället den 1 april infann sig likaledes
endast en spekulant, vilken såvitt kunde bedömas ej var Jönssons ombud. Förrättningsmannen
kunde således konstatera, att auktionsgodset ej var attraktivt och att
något avsevärt högre bud ej kunde erhållas. Med hänsyn härtill godtogs det
gjorda inropet 300 kr. Köparen har upplyst, att han samma dag inropet skedde,
försålt bilen till en bilhandlare i Malmö för 400 kr.

Sedan det påpekats att kronofogdemyndigheten i sina protokoll över auktionerna
den 12 mars och den 1 april angivit att gäldenären hade att iakttaga en fullföljdstid
av tre veckor, vidgick kronofogdemyndigheten att fullföljdshänvisning 11

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

322

arna varit felaktiga eftersom klagan över verkställd exekutiv auktion syntes vara
att hänföra till klagan över utmätningsmans förfarande jämlikt 200 § utsökningslagen
och sådan klagan ej är begränsad till viss tid.

Med anledning av fråga, varför utslag i målet meddelats först den 20 augusti
1968, anförde länsstyrelsen bl. a., att länsstyrelsen är synnerligen angelägen om att
mål och ärenden avgöres med största skyndsamhet, att dröjsmålet med handläggningen
av ifrågavarande mål berott på att personalläget på allmänna sektionen
varit besvärligt, vilket i sin tur haft sin grund i vakans på en förste länsnotarietjänst
och semesterledighet för föredraganden i målet, samt att, för undvikande
av fortsatt eftersläpning av handläggningen av exekutiva ärenden, åtgärder vidtagits
för en intensifierad kontroll och en kraftfullare uppföljning efter diariegenomgångarna
av dessa ärenden.

Med anledning därav att JO Lundvik efterlyst anledningen till att länsstyrelsen
ansett sig kunna undanröja auktionen utan att köparen blivit hörd i målet anförde
länsstyrelsen i huvudsak följande: Nämnda fråga diskuterades ingående innan
målet avgjordes. Utsökningslagen upptar i 195 § ett stadgande om att vederparten
skall höras i där angivna fall. Någon annan föreskrift, som reglerar frågan om
vem som skall höras i utsökningsmål av här förevarande slag, synes icke finnas i
utsökningslagen. Av uttalandena i litteraturen fann länsstyrelsen stöd för uppfattningen,
att köparen inte behövde lämna ifrån sig bilen utan lösen och på grund därav
kunde det ifrågasättas, om köparen hade sådant intresse av saken att han borde
höras i målet. Den direkta anledningen till att kommunicering av handlingarna
icke ägde rum var dock, att länsstyrelsen under hand från kronofogdemyndigheten
inhämtat, att köparen av bilen redan samma dag som han förvärvade den på
auktionen sålt den vidare. Någon uppgift på köparen lämnades ej och inte heller
vid kontroll hos bilregistret framkom någon uppgift om vem nye ägaren var. Den
andre köparens intresse av saken måste anses ha varit än mera uttunnat än den
föregående köparens med hänsyn till att det med fog kunde ifrågasättas, om han
ens mot lösen varit skyldig återlämna den köpta bilen. Även om det skulle förelegat
skyldighet för den senare köparen att återlämna bilen, synes han enligt rättspraxis
kunnat fordra ersättning för bruksvärdet. Han skulle alltså ej ha gjort någon
förlust på grund av återlämnandet och torde därför knappast ha haft något intresse
av frågan huruvida den exekutiva auktionen bestod eller inte. Efter länsstyrelsens
utslag i målet har framkommit, att den nye köparen var okänd för den förste köparen,
och ingen av köparna hade före avgörandet av målet blivit antecknad som
ägare till bilen i bilregistret.

Sedan ny utmätning utsatts att äga rum hos Jönsson den 20 november 1968 på
grund av obetalda skatter m. m., anhöll Jönsson i en den 15 november 1968 till
JO inkommen skrift att nämnda förrättning måtte inställas i avvaktan på att hans
tidigare klagomål blivit avgjorda.

Med anledning av sistnämnda skrift inhämtades från kronofogdemyndigheten i
Ystad, att den senaste utmätningen avsett delvis samma skatteskulder som den

323

utmätning, varvid bilen togs i mät, samt att Jönsson befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

I 93 § 2 mom. utsökningslagen i lagrummets lydelse från och med den 1 juli
1967 stadgas, att vid försäljning av annan lös egendom än sådan som avses i 94 §
1 mom. (vissa fartyg) inrop ej får godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling än den bjudna kan uppnås. I 126 § 3 mom. har intagits en motsvarande
bestämmelse beträffande fast egendom. I 93 § 3 mom. angives, att om inrop
ej godtages och egendomen ej säljes vid nytt utrop, ny auktion skall utsättas eller
egendomen säljas under hand. I förarbetena till nämnda bestämmelser om försäljning
av lös egendom anförde lagberedningen bl. a. (SOU 1966: 7 s. 99): »Auktionsförrättaren
är enligt förslaget skyldig att avvisa inrop, om det finnes sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås.. Naturligtvis kan denna bedömning vara
förenad med svårigheter. Auktionsförrättaren synes i första hand få utgå från det
värde som utmätningsmannen enligt 73 § UL skall ha åsatt egendomen i samband
med utmätningen. Denna värdering, som i första hand har betydelse för bestämning
av hur mycket som skall utmätas, kommer genom förslaget att få ökad betydelse,
och den möjlighet utmätningsmannen har att tillkalla sakkunniga som
biträde vid värderingen kan behöva tillgripas oftare än hittills.» — Vad gäller de
motiv som legat bakom bestämmelsen i 126 § angående fast egendom anförde
departementschefen bl. a. (prop. 1967: 16 s. 126), att avsikten med bestämmelsen
ej var att mångfaldiga försäljningsförsök skulle göras och att — om inrop avvisades
och ny auktion utsattes —- inrop på den senare auktionen i regel finge godtagas,
även om inropssumman inte nämnvärt skilde sig från den tidigare. — Denna
synpunkt äger uppenbarligen viss tillämpning även på försäljning av lös egendom.

Utredningen i förevarande fall medger icke någon säker uppfattning om det utmätta
godsets, bilens, värde. Kronofogdemyndigheten hade värderat bilen till 1 500
kr. Värderingen hade emellertid icke föregåtts av någon besiktning genom sakkunniga
och måste därför betecknas som osäker. Vid auktionen den 12 mars 1968
avgavs ett bud på 1 100 kr. för bilen. Vid den förnyade auktionen den 1 april
samma år uppnåddes emellertid icke högre bud än 300 kr. Den som då inropade
bilen sålde den vidare samma dag för 400 kr. Sistnämnda omständighet tyder i sin
mån på att bilens värde icke var så högt som 1 500 kr.

I efterhand kan man givetvis beklaga, att auktionsförrättaren icke godtog det
bud å 1 100 kr. som avgavs den 12 mars. Hans bedömning kan dock icke läggas
honom till last såsom något direkt fel.

När det vid auktionen den 1 april visade sig att högre bud än 300 kr. ej kunde
erhållas, stod förrättningsmannen i en svår situation. Något direkt hinder hade enligt
lag icke mött mot att utsätta en tredje auktion eller att göra ett försök med
underhandsförsäljning. Å andra sidan får det, i betraktande av vad som anförts
under lagens förarbeten, anses vara underförstått att mångfaldiga försäljningsförsök
i regel icke skall göras. Förnyade försäljningsförsök hade dragit ökade kost -

324

nader. Med hänsyn till det ringa intresse som visats för bilen måste det vidare ha
framstått som ganska ovisst om ett väsentligt högre bud skulle kunna erhållas. Jag
finner det icke kunna läggas förrättningsmannen till last såsom tjänstefel att han
i det läge som förelåg godtog det gjorda inropet.

När det gäller de meddelade fullföljdshänvisningarna har kronofogden vidgått,
att dessa fått en felaktig utformning genom att klagotiden i förevarande fall begränsats
till tre veckor utan att stöd härför finnes i utsökningslagen (jfr i denna
fråga Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. 1960 s. 428 f och NJA 1883 s. 382). Då
någon rättsförlust ej uppkommit och felaktigheten ej är av beskaffenhet att böra
medföra ansvar för tjänstefel, anser jag mig kunna låta bero vid en erinran om
vikten av att fullföljdshänvisningar lämnas i enlighet med de i utsökningslagen
givna bestämmelserna.

Jönssons klagomål angående den till den 20 november 1968 utsatta utmätningen
är ej av beskaffenhet att föranleda något yttrande från min sida.

Vad gäller handläggningen av målet hos länsstyrelsen framgår av utredningen,
att kronofogdens yttrande över de anförda besvären inkommit till länsstyrelsen den
22 april 1968, att komplettering av handlingarna med protokollet från auktionen
den 12 mars begärts först vid månadsskiftet maj—juni och att, sedan handlingarna
blivit kompletta den 7 juni 1968, målet avgjorts först den 20 augusti samma år.
Som länsstyrelsen framhållit är det självfallet angeläget, att mål av ifrågavarande
slag avgöres med största skyndsamhet. Handläggningen av det aktuella målet har
dragit alltför långt ut på tiden. Med hänsyn till vad som angivits om anledningen
till dröjsmålet och då någon skada ej synes ha uppkommit genom detsamma samt
åtgärder numera också vidtagits för att undvika liknande dröjsmål i framtiden,
låter jag i denna del bero vid mitt ovan gjorda uttalande.

I ärendet uppkommer också fråga, om länsstyrelsen över huvud bort häva auktionen
och om icke i allt fall inroparen först bort få tillfälle att yttra sig. I dessa
delar får jag anföra följande.

Under vilka betingelser förrättad exekutiv auktion på lös egendom kan efter
klagan undanröjas och vilka rättsverkningar undanröjandet får, därom meddelar
utsökningslagen icke några bestämmelser.

I rättspraxis och doktrin har främst uppmärksammats den situationen, att utmätning
och auktion med orätt kommit att omfatta gods som tillhör tredje man
och alltså icke utmätningsgäldenären. Det antages, att tredje man icke kan tillvarataga
sin rätt genom att överklaga auktionen. Han måste överklaga själva utmätningen
och utverka inhibition av fortsatt verkställighet (jfr Karlgren i SvJT 1956
s. 255 f). I vad mån tredje man kan föra vindikationstalan mot inroparen av
godset är en omstridd fråga (jfr sammanfattning och hänvisningar i en uppsats av
Hessler i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult 1960 s. 206 ff).

Den nyssberörda situationen kan icke utan vidare likställas med den, då felet
ligger däri att reglerna om kungörande av auktion eller om förfarandet vid auktionen
blivit åsidosatta. Inom litteraturen har antagits, att åtminstone grövre fel av
denna art bör föranleda att auktionen upphävs (se bl. a. Hassler, a.a. s. 259 f och

325

Almén, Om auktion såsom medel att åvägabringa avtal II, 1900, s. 20, 51 och 98).
I rättspraxis har också förekommit, att auktion på utmätt lös egendom hävts av
sådan anledning. Det har härvid i allmänhet rört sig om auktion på fordran eller
annan rättighet (jfr NJA 1922 s. 464 och SvJT 1953 rf. s. 46 — i NJA 1922 s. 57
gällde det ett interimsbevis å aktier). Endast sällan har det förekommit att auktion
på vanligt lösöre hävts (ett fall återges i JO:s ämbetsberättelse 1951 s. 119 ff;
ett annat hos Hassler, a.a. s. 261 not 74).

Det har förmodats (Almén, a.a. s. 20 not 3), att sistberörda förhållande sammanhänger
med att köparen skulle göra ett godtrosförvärv. Härom säger Almén
(anfört ställe) efter att ha hävdat att auktion bör upphävas vid kungörelsefel: »En
annan sak är, att den omständigheten, att någon felaktighet förelupit vid kungörandet
av en auktion å utmätt lös egendom, — — — icke lär kunna betaga inroparen
den rätt, som i allmänhet tillkommer godtroende förvärvare av lös sak, att
endast mot lösen behöva utgiva densamma.» I sin år 1895 utgivna kommentar till
utsökningslagen anför vidare Herslow på s. 120, efter att ha konstaterat att någon
viss tid icke föreskrivits för klagan över auktion på utmätt lös egendom: »Sedan
sådan egendom blivit å exekutiv auktion såld, lärer emellertid den, vilken i god tro
köpt egendomen, erlagt betalningen och fått egendomen till sig utlämnad, näppeligen
vara pliktig att återställa densamma, åtminstone icke utan lösen.» Förhållandet
berörs också av Trygger i hans kommentar till utsökningslagen, 1 uppl. 1897—
1904 s. 416, där han avhandlar 134 § (nuvarande 156 §), vari det stadgas att, om
fastighetsauktion överklagats, utdelning ur köpeskillingen ej mot köparens bestridande
får lyftas annat än mot pant eller borgen. Trygger säger: »Något stadgande,
motsvarande det i § 134, finnes ej beträffande lös egendom. Orsaken härtill är
den, att, även om auktionen upphäves, köparen endast emot det, att köpeskillingen
till honom återställes, kan tvingas utlämna den i god tro köpta egendomen.» I nyare
litteratur har frågan icke närmare diskuterats (i SOU 1966: 7 antyder lagberedningen
på s. 66 f och 134 f problemet utan att taga egen ställning därtill).

Tryggers här ovan citerade uttalande tyder närmast på att han ansett, att frågan
om köparens goda tro icke skall prövas i klanderprocessen utan senare, måhända i
särskild vindikationsprocess. Överexekutors utslag, varigenom en auktion undanröjs,
skulle med denna inställning närmast få en deklaratorisk karaktär. Vilken
uppfattning Almén och Herslow hade, framgår ej klart, men deras uttalanden
framstår som väl förenliga med Tryggers. Rättspraxis kan knappast sägas möjliggöra
bestämda slutsatser i denna fråga. I det hovrättsfall som återges i JO:s ämbetsberättelse
1951 s. 119 ff undanröjdes en lösöreauktion utan att frågan om
köparens goda tro ens synes ha kommit på tal (i fallet hos Hassler a.a. s. 261 not
74 var tydligen den goda tron irrelevant eftersom det var köparen själv som ville
ha auktionen undanröjd). Almén har åberopat avgörandet i NJA 1887 not. B 373.
Här klandras en auktion på utmätt lös egendom, synbarligen under åberopande av
fel i förfarandet. Hovrätten, i vars utslag högsta domstolens majoritet ej fann skäl
göra ändring, lämnade besvären utan avseende, enär klagan över ifrågavarande
åtgärd lagligen ej kunde föranleda återgång av försäljningen. Frågan om den goda

326

tron blev sålunda icke uttryckligen berörd och det är vanskligt att draga bestämda
slutsatser av den kortfattade motiveringen. Slutligen må nämnas, att hovrätten i
fallet SvJT 1953 rf. s. 46 undanröjde auktion på en utmätt bostadsrätt med en
motivering som ger vid handen, att frågan om köparens goda tro tillmättes relevans.

För egen del vill jag lämna här berörda fråga öppen och inskränker mig till att
framföra följande synpunkter: Strängt taget kan det i här behandlade fall icke röra
sig om extinktiva godtrosförvärv i gängse mening. Det är ju icke fråga om gods
som förvärvats från annan än rätte ägaren, såsom när auktionen avsett tredje mans
gods vilket blivit utmätt för annans skuld. Felet förutsätts ju bestå endast däri, att
reglerna om kungörandet eller förfarandet vid auktionen åsidosatts i något hänseende.
Fallen synes därför snarare vara att jämställa med de godtrossituationer som
behandlas i 3 kap. avtalslagen, låt vara att olikheterna icke får förloras ur sikte.
Extinktiva godtrosförvärv erkänns i stort sett beträffande lösöre o. d. Avtalslagens
3 kap. har ett betydligt större tillämpningsområde. Om den goda tron skall tillmätas
relevans i nu behandlade sammanhang, är det därför tänkbart att den bör
beaktas även vid auktion på fordran eller rättighet (jfr SvJT 1953 rf. s. 46).

På frågan om möjligheten över huvud att undanröja auktion på utmätt lös egendom
vill jag härutöver anlägga följande principiella synpunkter:

1 motiven till utsökningslagen framhöll nya lagberedningen (se NJA 1877 II
nr 3 s. 117), efter att ha nämnt att viss tid föreslagits för gäldenärs och borgenärs
klagan över utmätning, för klagan över auktion å fast egendom samt för klagan
över köpeskillingsfördelning: »Utmätningsmannens åtgärder i övrigt för verkställighet
av domstols eller överexekutors beslut äro i allmänhet till sin natur sådana,
att den, som anser sig hava blivit genom dylik åtgärd lidande, ej bör vara bunden
av någon viss tid, inom vilken han skulle vara pliktig att föra klagan, vid äventyr
att åtgärden skulle anses hava tagit åt sig laga kraft och den, som lidit, hava förlorat
rätt att vinna den rättelse i åtgärden, som eljest kunnat äga rum.» Motiven antyder,
att ehuru klagotiden är obegränsad, möjligheten att vinna rättelse kan gå förlorad
till följd av faktiska omständigheter. Förhållandet uttryckes av Alexanderson i
Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, 2 uppl. 1927 Utsökning s. 169
på följande sätt: »Klagan kan alltså föras när som helst, ehuru naturligtvis i vissa
fall efter en viss tids förlopp förhållandena medföra, att rättelse ej längre kan åvägabringas.
» (Jfr också Hassler a.a. s. 428.) Rättspraxis har också i en situation med
stor konsekvens intagit en ståndpunkt som ligger helt i linje med det nu sagda. Det
gäller när tredje man klagar över att hans gods med orätt tagits i anspråk för
annans skuld. Om förfarandet fortgått så långt att godset redan är sålt och köpeskillingen
utgiven, brukar förklaras, att klagan icke kan föranleda någon åtgärd
(jfr Karlgren i SvJT 1956 s. 255 f).

De överväganden som uppburit denna praxis synes mig kunna åtminstone delvis
appliceras också på det nu aktuella problemet om upphävande av auktion på
grund av fel vid förfarandet. Det är tydligt, att det mången gång måste möta stora
svårigheter eller vara omöjligt att återställa läget som det var före auktionen. Det
sålda kanske har bytt ägare igen, godset kanske har förts till annat land eller kan

327

eljest icke påträffas. Vidare är att märka, att köpeskillingen skall redovisas i vanlig
ordning oavsett om auktionen överklagats, låt vara att överexekutor torde kunna
förordna om inhibition, något som dock sällan lärer medhinnas (jfr häremot hur
motsvarande problem lösts vid fastighetsauktion, 156 § UL och motiven till dåvarande
134 § i NJA 1877 II nr 3 s. 100).

Om det utan vidare står klart att någon rättelse icke är möjlig, förefaller det mig
uppenbart att överexekutor ej bör undanröja auktionen. Utslaget skulle ju komma
att sakna praktisk betydelse men kan verka förvirrande på parterna och möjligen
föranleda dem till onyttiga men kostnadskrävande åtgärder. I övrigt kan man ha
olika meningar om hur överexekutor skall förfara. För egen del finner jag det
klokt, om överexekutor iakttar stor försiktighet när det gäller att riva upp en
auktion. Om det icke framstår som åtminstone sannolikt att saken kan rättas till,
gör man knappast parterna en tjänst genom att häva auktionen. Det skulle också
ur mera allmän synpunkt vara olyckligt, om det blev vanligt att exekutiva auktioner
upphävs på klagan, kanske långt i efterhand. Allmänhetens intresse att avge bud på
auktionerna skulle minskas och priserna gå ner. En praxis i antydd riktning skulle
därför komma att gå stick i stäv med lagstiftarens i samband med 1967 års ändringar
i utsökningslagen ådagalagda inställning att söka sörja för att så högt pris
som möjligt vinnes. Praxis skulle också mindre väl kunna förenas med de nya reglerna
om försäljning av utmätt egendom under hand.

De här behandlade frågorna har tidigare icke haft så stor praktisk betydelse. Det
är möjligt att läget blivit ett annat efter de år 1967 genomförda ändringarna i utsökningslagen.
Som ovan framhållits innebär dessa bl. a., att inrop ej får godtagas
om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.
Det är tänkbart att det nu kommer att bli vanligt, att gäldenär eller borgenär överklagar
auktion under anförande att auktionsförrättaren icke bort godtaga gjort
inrop. Frågan, om ett bud är godtagbart eller icke, är en bedömningsfråga som företer
vissa likheter med andra ställningstaganden som en utmätningsman har att
göra. Bl. a. är det i viss utsträckning lagt i utmätningsmans hand att avgöra, hur
auktion lämpligen skall kungöras. Det har antagits, att om utmätningsman åsidosatt
vad som lämpligen bort iakttagas för kungörandet, detta icke medför att auktionen
skall upphävas (NJA 1883 s. 382, Trygger, a.a. s. 284 samt Almén, a.a. s.
20). Det synes mig som om man med fog kan draga en viss parallell härmed i den
nu behandlade situationen. Den omständigheten att utmätningsman missbedömt
möjligheten att uppnå högre köpeskilling och låtit klubban falla för ett lågt bud bör
sålunda enligt min mening icke föranleda till att auktionen upphäves annat än om
felbedömningen är uppseendeväckande grov (jfr lagberedningen i SOU 1968: 64
s. 190 — nya regler för fastighetsexekution, 55 §). Härtill måste givetvis ytterligare
tillkomma att situationen även i annat hänseende är sådan att det kan komma i
fråga att upphäva auktionen.

I förevarande fall har länsstyrelsen upphävt auktionen på bilen, trots att det var
känt att inroparen sålt bilen vidare och man ej visste var bilen dåmera fanns.
Enligt min mening hade länsstyrelsen i detta läge icke bort upphäva auktionen.

328

Att länsstyrelsen intog annan ståndpunkt kan med hänsyn till den ovisshet som
vidlåder hithörande problem dock givetvis icke läggas någon därför ansvarig till last
såsom fel.

Jag kan däremot icke underlåta att reagera mot att länsstyrelsen ej beredde inroparen
tillfälle att yttra sig innan auktionen upphävdes. Någon uttrycklig föreskrift
om att kommunikation skall äga rum finns visserligen, såsom länsstyrelsen
framhållit, icke för dessa fall. Det antages emellertid allmänt, att kommunikation
alltid bör äga rum om klaganden visat skäl för sin talan (jfr bl. a. Hassler, a.a.
s. 432), och enligt min mening framstår det som ett starkt rättssäkerhetskrav att
ändring icke göres i utmätning e. d. utan att tillfälle till yttrande beretts den vars
rätt kan beröras av åtgärden. Den omständigheten att inroparen i detta fall hunnit
sälja bilen vidare medför enligt min mening icke att frågan om auktionens upphävande
ej skulle kunna röra hans rätt. Jag vill här endast hänvisa till reglerna om
säljarens hemulsansvar i 59 § köplagen samt — då det kan antagas att nye ägaren
var i god tro — till vad som anföres om lösen i SOU 1965: 14 s. 110. Det må
tilläggas, att kommunikation i detta fall synes ha varit i hög grad påkallad också
ur utredningssynpunkt.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat. Då vad i ärendet framkommit
synes kunna vara av intresse för lagberedningen vid dess fortsatta arbete
med utsökningslagens reformering låter jag överlämna en avskrift av detta mitt
beslut till lagberedningen för kännedom.

Obefogat krav på firmaregistreringsbevis

Sedan en kronofogdemyndighet avvisat en ansökan om verkställighet av ett
lagsökningsutslag på den grund att sökanden underlåtit att efterkomma anmodan
att komplettera ansökningshandlingarna med firmabevis utvisande behörigheten
att teckna sökandens firma och sökanden anmält detta hos JO, inhämtades yttrande
från kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen. JO Lundvik anförde härefter.

I det till kronofogdemyndigheten ingivna lagsökningsutslaget har som borgenär
angivits »köpman Per Gustav Tage Hellström med firma ''Hellströms TV, Radio

o. Musik’». Som länsstyrelsen framhållit kan av denna firma utläsas att det ej var
fråga om ett bolagsförhållande utan att borgenären var en enskild person som drev
näring under angiven firma. Hellström måste därför ha varit behörig att teckna
firman och kronofogdemyndigheten har alltså saknat anledning anmoda sökanden
att inkomma med firmaregistreringsbevis.

329

Taxering och uppbörd

Beskattningsmyndighets och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet
i taxermgsmål angående ifrågasatt skentransaktion

Av handlingarna i mål angående muraren Emil Wiliam Strands i Töre inkomsttaxering
år 1962 framgick följande.

Taxeringsnämnden i Töre distrikt taxerade år 1962 Strand till statlig inkomstskatt
för en taxerad inkomst av 9 900 kr. och till kommunal inkomstskatt för en
taxerad inkomst av 12 960 kr., därvid taxeringsnämnden med avvikelse från
Strands deklaration beskattade honom för ett belopp av 1 500 kr. som enligt
lämnad underrättelse om avvikelsen avsåg till sonen Bengt Åke försåld virkespost.
Någon motivering för beskattningsåtgärden angavs inte.

I besvär hos prövningsnämnden i Norrbottens län uppgav Strand, att han icke
sålt någon virkespost till sonen för 1 500 kr. men att sonen enligt leveranskontrakt
med Statens Skogsindustrier fått ut 1 500 kr. och deklarerat för beloppet.

Taxeringsnämndens ordförande anförde i avgivet yttrande, att virket utgått från
Strands skog. Att ett särskilt kontrakt å 1 500 kr. upprättats för sonens del hade
inom taxeringsnämnden ansetts utgöra försök till skatteflykt.

I sina erinringar förklarade Strand att sonen, som var född år 1945, bett att av
fadern få köpa skog på rot för att få arbete och inkomst, att de 1 500 kr. utgjorde
förskott och att sonen år 1962 fått slutlikvid på 822 kr.

Härefter avgav taxeringsintendenten Cixten Ohlsson följande yttrande.

Klaganden har som gåva till sonen överlämnat en avverkningsrätt som inbringat
1 500 kr. Gåvan är ej avdragsgill vid taxering. Därest klaganden gör gällande att
sonen arbetat hos honom kan avdrag ändock icke beviljas för lön till sonen. Barn
mellan 16 och 18 år, som ej genom arbete eller eljest uppnår skattepliktig inkomst,
må nämligen jämlikt 20 § kommunalskattelagen icke hänföras till arbetspersonalen.

Ohlssons yttrande föranledde Strand att avge nya erinringar, i vilka han upprepade,
att han icke sålt någon virkespost utan endast stämplad skog på rot, som
sonen huggit och levererat. Han förklarade vidare, att han inte gjort avdrag för
någon gåva å 1 500 kr. i sin deklaration eller för omkostnader för förvärvande av
inkomsten å 1 500 kr.

Ä erinringarna antecknade Ohlsson »Vidi» samt datum och signatur.

Prövningsnämnden avslog Strands besvär vid sammanträde den 30 och den
31 maj 1963 med följande motivering:

Klagandens son, Bengt Åke, född den 20 januari 1945, var under beskattningsåret
icke ägare till jordbruksfastighet. Hans försäljning av virke till AB Stall*
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

330

tens Skogsindustrier har uttagits från klagandens jordbruksfastighet. Klaganden
har i sin deklaration icke redovisat någon intäkt genom försäljning av avverkningsrätten
till sonen. Oaktat sonen försålt virket i sitt namn, kan med hänsyn
till föreliggande omständigheter denne icke anses skattskyldig för likviden å
1 500 kr. Taxeringsnämndens åtgärd, att hos klaganden beskatta ifrågavarande
likvid, är förty befogad.

I besvär hos kammarrätten uppgav Strand, att han sålt avverkningsrätten till
sonen för fulla värdet av 822 kr., vilket belopp Strand deklarerat. Sonen hade i sin
tur huggit och levererat massaveden, vilket för denne inbringade 2 322 kr.

Över besvären avgav Ohlsson följande yttrande:

Sonen Bengt Åke Strand, som den 1 november 1961 icke fyllt 18 år, uppnår
icke genom arbete eller eljest skattepliktig inkomst. Rotlikviden å 822 kr. utgör
under alla förhållanden för klaganden skattepliktig intäkt. Oavsett huruvida gåva
eller ej föreligger är klaganden dock icke berättigad till avdrag för värdet av det
arbete sonen utfört.

Strand anförde i erinringar, att han deklarerat för rotlikviden 822 kr. och att
han ej gjort något avdrag för något värde av sonens arbete.

Ohlsson antecknade på erinringsskriften »Föranleder ej ändrat ställningstagande
i sak».

Kammarrätten förklarade i utslag den 1 juni 1965, att den icke fann skäl att
göra ändring i prövningsnämndens beslut.

Taxeringsfrågan är numera efter besvär av Strand beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

I en skrift, som inkom till justitieombudsmansexpeditionen den 19 december
1967, riktade Strand kritik mot handläggningen av taxeringsmålet. Han påstod,
att taxeringsnämnden och prövningsnämnden samt Ohlsson lämnat oriktiga uppgifter
i målet och hemställde att JO måtte utreda saken.

Med anledning av klagomålen upprättades inom justitieombudsmansexpeditionen
en promemoria, vari redogjordes för gången av taxeringsmålet, varefter följande
anfördes.

Beskattningsåtgärden kan grundas på ett av följande alternativ.

I. Det påstådda avtalet mellan Strand och dennes son var ett skenavtal, från
vilket bortsetts vid taxeringen. Strand har på grund härav beskattats för hela
likviden från AB Statens Skogsindustrier. I den mån likviden behållits av sonen,
har den ansetts utgöra från Strand utbetald lön. Eftersom löneinkomsten icke föranlett
skatteplikt för sonen, har Strand på grund av bestämmelsen i 22 § 1 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen jämfört med punkt 2 av anvisningarna till
20 § samma lag icke heller erhållit avdrag för lönekostnaden.

II. Det påstådda avtalet mellan Strand och sonen var ogiltigt på annan grund
med påföljd att beskattningsfrågan i övrigt bedömts på samma sätt som under I.

III. Strand har skänkt sonen skog på rot. Därvid har ansetts att Strand först
tillgodogjort sig rotposten såsom naturauttag.

IV. Uppgiften om att Strand sålt skog på rot åt sonen har i och för sig godtagits.

Med anledning av det anförda uppkommer följande frågor:

331

1. Vilken bedömningsgrund har legat till grund för Ohlssons yttranden?

2. Borde inte den rättsliga grunden för Strands skattskyldighet ha angivits tydligare
i Ohlssons yttranden och prövningsnämndens motivering?

3. Borde inte Ohlsson eller prövningsnämnden ha verkställt sådan utredning i
målet, att de faktiska förhållandena och Strands syn på saken klarlagts? Om gåva
eller försäljning av skog på rot ansetts föreligga, borde utredning icke förebragts
om värdet av rotposten?

4. Vad hade Ohlsson för stöd för påståendet att Strand skänkt sonen avverkningsrätten? 5.

Hur har frågan om rätt beskattningsår bedömts för det fall att Strands uppgift
om att han sålt skog på rot till sonen godtagits?

Under åberopande av innehållet i promemorian infordrades därefter yttrande
dels av prövningsnämndens ordförande rörande utformningen av prövningsnämndens
motivering till nämndens beslut i taxeringsmålet och dels av Ohlsson rörande
innebörden av dennes yttranden hos prövningsnämnden och kammarrätten.

Före detta landskamreraren Arvid Wenker, som tjänstgjorde såsom ordförande
i prövningsnämnden vid handläggningen av Strands taxering, anförde i avgivet yttrande
bl. a. följande.

Sedan besvär anförts över prövningsnämndens beslut, ankommer det icke på
mig som prövningsnämndens ordförande att försvara beslutets materiella riktighet.
Vad angår handläggningen hos prövningsnämnden torde denna — särskilt om man
beaktar de arbetsförhållanden, varunder dess beslut måste färdigställas — få anses
tillfredsställande. Stöd för denna uppfattning synes mig kunna hämtas av innehållet
i Kammarrättens utslag. Därest utredningen hos prövningsnämnden och dess motivering
synts Kammarrätten otillfredsställande, skulle detta ha kommit till uttryck
vid dess handläggning och i dess utslag.

Ohlsson anförde följande.

Kungl. Maj:t har i utslag den 7 juni 1962 — härefter kallat utslaget — i fråga
om hemmansägaren Thure Enbom motiverat sitt ställningstagande på följande sätt:

»Värdet å avverkningsrätten då klaganden överlät densamma å sin fader understeg
uppenbarligen icke det belopp, som fadern erhöll vid försäljningen, eller
14 415 kronor. Överlåtelsen till fadern får därför anses hava utgjort försäljning till
ett belopp av 6 200 kronor och gåva till ett belopp av 8 215 kronor.

Då gåva av avkastning från fastigheten för klaganden medför skattskyldighet för
inkomst till belopp motsvarande gåvans värde samt beloppet 14 415 kronor således
skolat i sin helhet tagas till beskattning hos klaganden, lämnar Kungl. Maj:t besvären
utan bifall.»

Med ändring av det inbördes släktskapsförhållandet och krontalen föreligger
här enligt min mening ett likartat fall och jag har under hela taxeringsprocessen
haft utslaget som förebild. Några teoretiska spekulationer därutöver har icke föresvävat
mig. Om jag icke missminner mig i Enbomska fallet var där fråga om påstått
skenavtal fram till Kungl. Maj:ts beslut. Regeringsrättens motivering anser
jag dock överlägsen.

Edm frågor.

1. Bedömningsgrunden för mitt yttrande är alternativ 1 men även kombinerat
med alternativ III sedan framkommit, att Strand i 1963 års deklaration redovisat
slutlikviden från AB Statens Skogsindustrier som rotlikvid från sonen.

332

2. Motiveringen har i sak grundats på vad härovan angivits. En motiverings
bärighet kan ju alltid diskuteras.

Jag har haft utslaget som förgrund, dock utan att åberopa detsamma. Prövningsnämnden
har motiverat sitt beslut på annan likvärdig, enligt min mening korrekt
grund. Den rättsliga grunden är i båda fallen angiven, men ett åberopande från
min sida av utslaget kan jag tänka mig varit att föredraga utan att underlåtenheten
nu bör läggas mig till last.

3. Strands syn på saken synes klar, han vill genom sin transaktion komma i åtnjutande
av avdrag för annars icke avdragsgill lön till sonen. Med den ståndpunkt
jag intagit synes värdet av rotposten eller avverkningsrätten, synonyma ord, sakna
betydelse, enär värdet alltid måste understiga leveranslikviden.

4. Påståendet att Strand skänkt sonen avverkningsrätten saknar annat stöd än
den motivering, som i utslaget angivits. Formuleringen bör kanske icke ha varit
så kategorisk utan borde i stället ha stått exempelvis »bör i taxeringssammanhang
betraktas som gåva».

5. Frågan om rätt beskattningsår får anses besvarad under punkt 1, eftersom
Strands uppgift om försäljning av skog på rot till sonen icke godtagits och varigenom
rotpostens värde anses ingå i det förskott sonen utkvitterat år 1961.

Det kan synas lättvindigt av mig att på Strands erinringsskrivelser anteckna
»Vidi» och »Föranleder ej ändrat ställningstagande i sak». Hur man än vrider och
vänder på saken måste emellertid resultatet bfi detsamma, att Strand bör beskattas
för all skogslikvid. Av Erland Geijer, Eric Rosenqvist och Harry Sterner utgiven
Skattehandbok, del 1, 6:e upplagan, sidan 57 framgår, att vid gåva till barn av
avverkningsrätt till skog, som sedermera försålts, »givaren beskattats, men i allmänhet
icke för värdet av skogen vid gåvotillfället utan för inkomsten genom barnens
försäljning av skogen och först för det beskattningsår, varunder hkvid influtit.
Beskattningen har alltså skett som om givaren själv sålt skogen och erhållit
likviden. Grunden till beskattningen har förmodats i detta fall icke ha varit, att
själva gåvan ansetts innebära tillgodogörande av inkomst från fastigheten utan att
givaren i verkligheten tillgodogjort sig skogslikviden och att gåvan alltså ansetts
vara en skentransaktion».

Om sonen varit över 18 år hade Strands transaktion utan vidare måst godkännas.
Nu förhåller sig emellertid så, att sonen är mellan 16—18 år. Enligt anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen anses barn i denna ålder ej tillhöra arbetspersonalen
med mindre barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder
skatteplikt för barnet enligt 51 §. Sonen uppnår icke skattepliktig inkomst.

Min motivering bygger på fakta men är kanske icke fulländad. Med rimliga
krav anser jag dock icke motiveringen dålig och hemställer jag därför, att anmälan
icke måtte föranleda någon Eder åtgärd.

Med hänsyn till att kammarrätten i sitt utslag allenast uttalat att domstolen icke
fann skäl att göra ändring i prövningsnämndens beslut och denna lokution brukade
tilläggas den innebörden, att kammarrätten godtagit prövningsnämndens motivering,
beslöts att av kammarrätten infordra yttrande i saken.

De i domstolens avgörande deltagande ledamöterna, kammarrättsrådet och divisionsordföranden
Tage Boström, kammarrättsrådet Jarl Fröberg och kammarrättsassessorn
Stig Hellsten, anförde i ett särskilt yttrande följande.

Vid bedömningen av rättsfrågan i målet har kammarrätten funnit att — oavsett
den form avtalet mellan klaganden och sonen givits — grunden för beskattningen
varit att i verkligheten klaganden och inte sonen tillgodogjort sig skogslikviden och

333

att fråga således varit om skentransaktion. I rubriken har ordet »skentransaktion»
inte använts. Kammarrätten har nämligen inte ansett detta nödvändigt enär prövningsnämndens
motivering enligt vår mening ger vid handen att prövningsnämnden
ansett skenavtal föreligga. Att sa varit fallet framgår bl. a. därav att prövningsnämnden
angivit att försäljningen skett i sonens namn.

Vid sitt ställningstagande har kammarrätten ansett sig kunna godtaga de skäl
som prövningsnämnden i sin motivering för beslutet angivit. Kammarrätten har
därför ej haft anledning att på annat sätt än genom den använda lokutionen instämma
i prövningsnämndens beslut.

Kammarrätten anförde därefter bl. a.

Den skattskyldige har fått skilda, delvis motstridiga och delvis vilseledande
upplysningar om hur sakläget på olika håll skatterättsligt bedömts. Meddelandet
från taxeringsnämnden om dess avvikelse från deklarationen har fått en olycklig
eller ofullständig formulering. Taxeringsintendenten har fört ett resonemang som
varit för den skattskyldige svårfattligt och som f. ö. inte heller till sina konsekvenser
slutförts. Den skattskyldige har med andra ord inte av taxeringsnämnden givits
en adekvat information och vad taxeringsintendenten i olika sammanhang anfört
har heller inte gjort det möjligt för den skattskyldige att överblicka vilken argumentation
och eventuell bevisning från hans sida som skulle kunna vara av
relevans. Mot formuleringen av prövningsnämndens beslut synes emellertid enligt
kammarrättens mening motsvarande eller likvärdig kritik inte vara att rikta.
Givetvis hade tydligare kunnat utsägas att uppgörelserna mellan fadern, sonen och
Statens Skogsindustrier under förhandenvarande omständigheter skatterättsligt
bedömts såsom ett avtal för skens skull som inte fritagit fadern från att skatta för
skogslikviden å 1 500 kr. Det synes dock enligt kammarrättens mening inte råda
någon tvekan om att detta betraktelsesätt har täckning i den av prövningsnämnden
nyttjade formuleringen.

Denna uppfattning hade uppenbarligen de tre ledamöter i kammarrätten som
den 1 juni 1965 avgjorde målet, och de bedömde det inte heller som erforderligt
att med andra ord tillkännage enahanda uppfattning. Självfallet kan diskuteras
om en tydligare skrivning varit att föredra, men enligt kammarrättens mening
finns här utrymme för olika uppfattningar.

Avslutningsvis torde få sägas — samtidigt som det förtjänar framhållas att den
skattskyldige, enligt kammarrättens bedömande, inte genom vad som förekommit
lidit någon rättsförlust — att vad i ärendet förekommit kan ge anledning till skärpt
uppmärksamhet i avseende å behovet av klargörande motiveringar och uttalanden
av de på skilda nivåer arbetande myndigheterna.

Strand mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Enligt 20 § kommunalskattelagen får vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla avdrag inte ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande
barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som
ej anses tillhöra arbetspersonalen. Tanken bakom avdragsförbudet är att mannen,
hustrun och barnen lever i hushållsgemenskap och att förvärvsverksamhetens
ekonomi är så sammanvävd med familjeekonomin i övrigt att den skatterättsligt

334

bör bedömas som en odelbar enhet. Samma tanke ligger till grund för föreskriften
i samma paragraf att periodisk utbetalning till person i den skattskyldiges hushåll
skall hänföras till hans levnadskostnader, för vilka avdrag ej får ske. När det
gäller barn under 16 år är som framgår av föreskrifterna förbudet mot avdrag för
värdet av barnets arbete absolut, vare sig lön utgått för detta arbete eller ej. I fråga
om barn, som fyllt 16 men ej 18 år, medges däremot avdrag för lön, om barnet
kan anses tillhöra arbetspersonalen. Enligt anvisningarna till 20 § p. 2 skall detta
anses vara fallet om barnets inkomst av arbete eller annat är så stor, att den föranleder
skatteplikt för barnet enligt 51 §, dvs. om barnet uppnår en beskattningsbar
inkomst av minst 100 kr. Barnet utgör då självständigt skattesubjekt och har
av lagstiftaren ansetts ej längre kunna, ehuru hemmavarande, betraktas som en
ekonomiskt osjälvständig deltagare i familjeförsörjningen. Åldersgränserna går tillbaka
på reglerna i 6: 4 föräldrabalken om barns rätt att själv taga tjänst eller
annat arbete.

Av de återgivna bestämmelserna framgår att en fader, vilken såsom led i skogsbruket
på sin fastighet låter en son avverka ett parti skog, vid beräkningen av sin
inkomst av skogsbruk inte får göra avdrag för värdet av sonens arbete eller för lön
till sonen för arbetet, om denne var under 16 år eller mellan 16 och 18 år och
ej tillhörde arbetspersonalen. Bestämmelserna utsäger däremot inte direkt hur den
situation skall bedömas som innebär, att fadern till sonen överlåter — genom
försäljning eller gåva — rotposten i fråga och sonen i egen regi avverkar skogspartiet
och avyttrar virket.

Av innehållet i 21 § kommunalskattelagen torde följa att fadern i vart fall skall
som skattepliktig intäkt ta upp belopp svarande mot den likvid sonen ger honom
för rotposten eller mot värdet av det produktuttag som en gåva av rotposten innebär.
Huruvida fadern dessutom skall beskattas för belopp svarande mot den del
av virkeslikviden, som hänför sig till värdet av sonens arbete med avverkningen,
utan rätt på grund av avdragsförbudet i 20 § kommunalskattelagen att göra ett
häremot svarande avdrag är en rättsfråga som ger utrymme för olika meningar.
Då regeringsrätten1 kan komma att ingå på denna fråga vid prövning av skattemålet,
anser jag att jag inte bör uttala mig rörande densamma i vidare mån än
genom att som allmän synpunkt framhålla att enbart den omständigheten att ett
upptagande av virkeslikviden som skattepliktig intäkt för sonen blir förmånligare
för fadern i beskattningshänseende än om virkeslikviden tas upp som skattepliktig
intäkt för honom själv utan rätt till avdrag för arbetets värde givetvis inte kan
vara avgörande för den skatterättsliga bedömningen, som måste ske under hänsynstagande
till samtliga på tolkningen och tillämpningen av lagen inverkande faktorer.
En från nu nämnda rättsfråga skild fråga är huruvida de transaktioner
mellan far och son som målet handlar om ägt rum i verkligheten eller ej. Har

1 Regeringsrätten meddelade den 19 november 1969 utslag i målet av följande lydelse: »Av
utredningen i målet framgår, såsom även prövningsnämnden och kammarrätten funnit, att
Emil Strand i verkligheten icke sålt någon skog till sonen. På grund härav lämnar Kungl.
Maj:t besvären utan bifall.»

335

någon försäljning eller gåva av rotposten till sonen aldrig förekommit utan föreligger
ren efterhandskonstruktion, skall beskattningen självfallet ske på grundval
av vad som faktiskt ägt rum. En skentransaktion saknar rättslig verkan.

Mot bakgrund av det sagda kan konstateras att vad skattemyndigheterna ställdes
inför i förevarande fall var i första hand om här förelåg en verklig transaktion eller
en skentransaktion. Har transaktionen verklighetens prägel, hade myndigheterna
att också ta ställning till nyssnämnda rättsfråga. Genom beslutsmotiveringar hade
myndigheterna att upplysa den skattskyldige om sina bedömningar såväl av bevisfrågorna
som av rättsfrågan under noga särhållande av dessa två artskilda frågeställningar.

Jag övergår härefter till frågan huruvida myndigheterna handlagt taxeringsrnålet
på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Myndigheternas
utrednings- och motiveringsskyldighet träder här i förgrunden.

Taxeringsnämnden synes inte ha utrett de närmare omständigheterna kring
skogsaffären. I varje fall innehåller taxeringshandlingama inte närmare upplysning
härom. Det är därför oklart på vilka antaganden nämnden grundade sitt avgörande.
Beslutet om höjning av Strands taxering motiverades inte på annat sätt än att det
tillagda beloppet förklarades avse den till sonen försålda virkesposten. Med hänsyn
till att transaktionen hade flera olika led och sträckte sig över mer än ett år
är det i betraktande även av den tidsknapphet, under vilken en taxeringsnämnd
arbetar, begripligt att dessa onöjaktigheter uppkom. Jag vill emellertid betona vikten
av att en taxeringsnämnd vinnlägger sig om att grunda sina avgöranden på en
så fullständig utredning som möjligt och att förse sina beslut med motiveringar
som klargör för de skattskyldiga varför deras uppgifter inte tagits för goda.

Med hänsyn till vad Strand anförde i sina besvär till prövningsnämnden borde
den första åtgärden från Ohlssons sida, då han erhöll besvären för avgivande av
yttrande, ha varit att söka utreda de faktiska omständigheterna. Detta underlät
Ohlsson och gjorde i stället ett antagande att avverkningsrätten överlämnats som
gåva till sonen. Med utgångspunkt i ett härpå grundat rättsligt resonemang avstyrkte
Ohlsson bifall till besvären. Såvitt nu kan bedömas är förklaringen till detta
från den skattskyldiges synpunkt helt ofattbara förfaringssätt att finna i en feltolkning
från Ohlssons sida av ett regeringsrättsutslag i ett likartat taxeringsmål.
Det framstår inte desto mindre som anmärkningsvärt att Ohlsson — inte ens
sedan Strand bemött hans yttrande på ett sätt som visade att han inte förstått det
— gjorde något försök att utreda saken eller att göra sitt resonemang begripligt
för Strand. Denna försummelse från Ohlssons sida är dock inte att hänföra till
tjänstefel. Jag vill emellertid framhålla vikten av att en taxeringsintendent i förklaringar
över besvär låter sig angeläget vara att grunda sina ståndpunktstaganden
på en betryggande utredning om sakförhållandena och att utveckla sina slutledningar
på ett sätt som gör det möjligt för de skattskyldiga att förstå dem. Endast
härigenom kan en meningsfull kontradiktorisk process komma till stånd inför
prövningsnämnd och skattedomstolar.

När målet kom upp till prövningsnämnden för avgörande var det fortfarande

336

otillfredsställande utrett. Prövningsnämnden borde därför enligt min mening ha
föranstaltat om komplettering av utredningen. I beslutet talas om Strands »försäljning
av avverkningsrätten till sonen» och om »hans (sonens) försäljning av
virke till AB Statens Skogsindustrier». Intet sades om varför trots detta Strand
och inte sonen skulle anses skattskyldig för likviden från bolaget. Om skälet var
att transaktionen mellan Strand och sonen bedömdes som skentransaktion, borde
detta efter vad som inledningsvis anförts ha klart utsagts i prövningsnämndens
beslut. Genom att detta led saknas i beslutet hänger slutet i luften. Denna brist
i motiveringen kan inte försvaras med att Strand ändå bort förstå beslutet med
hänsyn till att transaktionens ohållbarhet måste stå klar för honom hela tiden. Det
gällde ju att upplysa honom om vad prövningsnämnden ansåg i detta hänseende.
Utöver dessa påpekanden föranleder prövningsnämndens handläggning av taxeringsmålet
inte något ytterligare uttalande.

I sina besvär till kammarrätten citerade Strand taxeringsnämndens underrättelse,
enligt vilken »den till Bengt-Åke Strand försålda virkesposten å 1 500 kr. påförts»
honom till beskattning, Ohlssons förklaring att Strand till sonen överlämnat
en avverkningsrätt, som inbringat 1 500 kr., såsom gåva, vilken ej var avdragsgill,
samt upplyste att det i verkligheten låg till så att han sålt avverkningsrätten till
fulla värdet 822 kr. till sonen och att denne i sin tur huggit och levererat massaveden,
som inbringat 2 322 kr. Besvärsskriften avfattades mot bakgrund av prövningsnämndens
beslut, där det framhölls att sonens försäljning av virke till AB
Statens Skogsindustrier uttagits från Strands fastighet och att Strand inte redovisat
någon intäkt genom försäljning av avverkningsrätten till sonen samt förklarades,
att denne, oaktat han försålt virket i sitt namn, med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
inte kunde anses skattskyldig för likviden, som i stället skulle beskattas
hos fadern.

Strands besvärsskrift ådagalade att prövningsnämndens beslut inte givit honom
de ledtrådar han behövde för att få full klarhet om hur myndigheterna såg på
saken. Beslutet hade inte upplyst honom om vilka de omständigheter var som
enligt prövningsnämnden föranledde att han och inte sonen skulle skatta för den
av sonen huggna och försålda massaveden. Ohlssons förklaring till kammarrätten
över besvären blev inte ägnad att skingra dunklet såsom framgår av Strands bemötande.
När kammarrätten skulle besvara besvären var utgångsläget alltså det att
Strand såsom rättssökande begärde full klarhet om varför han beskattats på sätt
som skett.

Studerar man noga kammarrättens utslag i anledning av Strands besvär,
finner man att kammarrätten i utslagets sakframställning beskrivit taxeringsnämndens
beslut på det sättet att nämnden höjt Strands deklarerade nettointäkt med
1 500 kr., »utgörande likvid för en i sonen Bengt-Åke Strands namn försåld virkespost
som uttagits från fastigheten». Det förefaller som om kammarrätten med sitt
ordval velat ange att kammarrätten uppfattat taxeringsnämndens beslut — som i
underrättelsen om avvikelsen från deklarationen angavs innebära att den till sonen
försålda virkesposten å 1 500 kr. påförts Strand — så att nämnden betraktat sonen

337

som bulvan för fadern vid virkesförsäljningen och menat att det i verkligheten
var Strand som sålt virkesposten, ehuru i sonens namn.

Ytterligare en detalj i kammarrättens utslag faller i ögonen. Prövningsnämnden
uttalade i sitt beslut att »hans ( = sonens) försäljning av virke» uttagits från klagandens
jordbruksfastighet. De citerade orden har i kammarrättens utslag återgivits
med orden »ifrågavarande virke». Härigenom har ur prövningsnämndens
beslut avlägsnats en vändning som kunnat uppfattas såsom en motsägelse till ett
antagande att även prövningsnämnden ansåg att det egentligen var Strand som
sålt virket.

Rent objektivt sett kan av det sätt, varpå kammarrätten i sitt utslag beskrivit
underinstansernas avgöranden, måhända utläsas att kammarrätten uppfattat besluten
såsom uttryck för den bedömningen att Strands överlåtelse till sonen av de
utstämplade träden var en skentransaktion. Betraktat från denna synpunkt låter det
sig förklara att kammarrätten utformade sitt eget beslut så att kammarrätten ej
fann skäl att göra ändring i det överklagade beslutet. Ä andra sidan kunde kammarrätten
knappast förvänta att Strand, som tidigare fått del av underinstansernas
mångtydiga beslut, skulle kunna av kammarrättens skrivning förstå grunden för
taxeringen. Det visade sig också att utslaget inte fullgjort sin funktion att ge
Strand de klarlägganden, som han med fog kunnat förvänta sig från kammarrätten
efter vad som förevarit vid taxeringsfrågans tidigare behandling. Enligt min
mening hade det med hänsyn till vad nu sagts varit önskvärt att kammarrätten i
sitt utslag utvecklat skälen för sitt avgörande ungefärligen på det sätt som sedermera
skedde i ledamöternas yttrande i förevarande ärende.

Det allmänna ställer stora krav på de skattskyldiga i fråga om deklaration och
uppgiftslämnande. De skattskyldiga bör i gengäld kunna räkna med att taxeringsmyndigheterna
behandlar deras ärenden med omsorg och öppenhet. När lagstiftningen
är invecklad och dunkel, blir det en ämbetsplikt för myndigheterna att söka
uppväga nackdelarna härav genom att lägga ut texten för de skattskyldiga. Ett
betydelsefullt medel härför utgör motivering av taxeringsbeslut i kontroversiella
ärenden. Taxeringsmyndigheternas arbetsbörda är stor. Det är därför i och för sig
förståeligt att beslutsmotiveringarna ibland blir ofullständiga eller i vart fall ej
tillräckligt upplysande för den som är lekman i skattefrågor.

På kammarrätten som är en domstol bör kunna ställas särskilda krav i förevarande
hänseende. Detta gäller i synnerhet när det såsom i förevarande ärende
av klagandens inlagor framgår att taxeringsmyndigheterna inte gett honom erforderlig
information. Vad som inträffat i ärendet visar på ett eklatant sätt vilken
viktig funktion kammarrätten har härvidlag. Att kammarrätten fyller denna funktion
är såväl för den enskilde individen som för förtroendet för rättsskipningen i
taxeringsmål i allmänhet av den allra största betydelse.

Jag vill slutligen i anledning av det sätt varpå kammarrätten i sitt utslag utformat
sakframställningen tillägga att det i många fall är lämpligt att genom en
ändamålsenlig utformning av sakframställningen förmedla all den information om
grunderna för en myndighets avgörande som part behöver för att förstå detta.

338

Metoden låter sig med fördel tillämpa framför allt i besvärsmål, där det överklagade
beslutet är så skrivet att det fyller rimliga anspråk på upplysning om de faktiska
och rättsliga omständigheter som bestämt utgången och besvärsinstansen i
allt väsentligt delar beslutsinstansens uppfattning.

Används metoden att motivera via sakframställningen, kommer tyngdpunkten
i besvärsinstansens beslut tydligen att ligga på denna del av beslutet. När underinstansens
beslut återges i sakframställningen, är av redigeringstekniska skäl ibland
viss språklig jämkning nödvändig. Den självklara begränsningen måste dock i så
fall iakttagas att redigeringen inte får ske på ett sådant sätt att riktigheten av det
sakliga innehållet kan ifrågasättas. Detta måste återges med trohet mot originalet.

Dröjsmål från prövningsnämnds kanslis sida med insändande till kammarrätten
av besvärsakter enligt 97 § taxeringsförordningen

I en skrift som inkom till JO den 28 mars 1968 anförde Rolf Norling i huvudsak
följande. Han hade bedrivit taxirörelse i Borlänge åren 1961—1966. Inkomsten
av rörelsen bestämdes vid 1964 och 1965 års taxeringar av prövningsnämnden efter
skön. Norling överklagade dessa taxeringar hos kammarrätten. Med anledning
av att kronofogdemyndigheten hotat med exekutiva åtgärder hörde han sig
den 28 februari 1968 för hos kammarrätten när målen kunde beräknas bli avgjorda
och fick då beskedet att besvären ännu inte kommit in till kammarrätten.
Länsstyrelsen hade vägrat anstånd med betalning av skatten till dess kammarrätten
avgjort målen. Norling ifrågasatte om tjänstefel begåtts.

Landskamreraren Olof Israelsson inkom med infordrade upplysningar, varav
framgick följande. Norlings taxering år 1964 avgjordes av prövningsnämnden vid
sammanträde den 29 och 30 juni 1965. Norlings besvär till kammarrätten inkom
till prövningsnämndens kansli den 21 september 1965 och remitterades till taxeringssektionen
den 29 september. Först den 28 februari 1968 avgav vederbörande
taxeringsintendent yttrande i målet. Prövningsnämndens kansli hade dessförinnan
påmint förste taxeringsintendenten Ragnar Lindholm om målet den 20 juli och den
2 november 1966 samt den 27 februari och den 23 augusti 1967. Norlings taxering
år 1965 avgjordes av prövningsnämnden den 11 maj 1966. Den 9 augusti
1966 inkom Norlings besvär över beslutet till prövningsnämndens kansli, som i
sin tur remitterade målet till taxeringssektionen den 11 augusti. Sedan prövningsnämndens
kansli påmint om målet den 27 februari och den 23 augusti 1967 avgav
vederbörande taxeringsintendent yttrande den 28 februari 1968. Nästa dag
översändes båda besvärsakterna till kammarrätten. Påminnelserna till Lindholm
hade skett på så sätt att han fick balansförteckningar över oredovisade kammarrättsbesvär.

På begäran översände prövningsnämndens kansli till JO en den 29 februari
1968 upprättad förteckning över kvarliggande kammarrättsbesvär. Av förteckningen
syntes framgå att det vid detta tillfälle hos länsstyrelsen fanns åtminstone

339

160 kammarrättsbesvär, vilka kommit in tidigare än sex månader innan förteckningen
upprättades. Dessutom fanns ytterligare 78 besvärsärenden, som kommit
in under de senaste sex månaderna.

Efter remiss inkom Lindholm med yttrande, varefter Norling avgav påminnelser.

Slutligen inhämtades yttrande från revisionsintendenten, numera taxeringsintendenten
Sune Agardt, varjämte länsstyrelsen på begäran inkom med förnyade yttranden
av Israelsson och Lindholm samt med eget yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.

Enligt 97 § första stycket taxeringsförordningen ankommer det på prövningsnämndens
kansli att infordra förklaring eller yttrande i anledning av besvär över
nämndens beslut och att vid behov bereda tillfälle till ytterligare skriftväxling. I
andra stycket stadgas att besvärsakt skall, om inte särskilda omständigheter föreligger,
översändas till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit
till prövningsnämndens kansli.

Det är allmänt känt att taxeringsprocesser som slutligen avgöres i de högsta
instanserna tar lång tid i anspråk. Förvaltningsdomstolskommittén uppger i sitt
betänkande »Förvaltningsrättsskipning» (SOU 1966: 70, s. 284) att en undersökning
år 1965 visat att det i genomsnitt förflyter två år mellan prövningsnämndens
och kammarrättens beslut. Olägenheten av långa handläggningstider gör sig gällande
i skilda hänseenden. Stora belopp kan stå på spel och den skattskyldige kan
tvingas att skjuta viktiga dispositioner på en oviss framtid. Enligt sakens natur
medför en taxeringsprocess ett psykologiskt tryck på den enskilde och han har
även på grund härav ett berättigat krav på att hans sak förs fram till ett avgörande
utan onödig tidsutdräkt. Det bör också erinras att en skattskyldig som yrkar nedsättning
av sin taxering ofta blir tvungen att betala skatten på grund av taxeringen,
fast beslutet inte vunnit laga kraft. Inte heller får man bortse från att hanläggningstider
liksom formerna för handläggningen i övrigt har stor betydelse för
allmänhetens tilltro till myndighetens objektivitet och opartiskhet.

Under dessa omständigheter är det av synnerlig vikt att det förberedelsearbete
beträffande kammarrättsmål som genom nyssnämnda författningsbestämmelse
ålagts prövningsnämndens kansli ombesörjes utan dröjsmål. Om den för arbetet
fastställda maximitiden i normalfall, sex månader, skall kunna hållas måste tydligen
tillses att infordrade förklaringar och yttranden inkommer inom rimlig tid.
Finns från kansliets sida anledning att räkna med att så ej skall ske måste bestämda
frister utsättas för förklaringars och yttrandens avgivande. Sådan frist bör utmätas
efter målets beskaffenhet och med hänsyn till de övriga förberedelseåtgärder
som skall medhinnas. Endast i det fall, att målet är mycket omfattande eller svårbedömt,
kompletterande utredning måste avvaktas el. dyl., kan nämligen sådana
särskilda omständigheter anses föreligga som berättigar kansliet att överskrida den
för besvärsaktens insändande till kammarrätten stadgade sexmånaderstiden (se
Hedborg m. fl., Taxeringshandbok s. 261).

340

Av utredningen framgår att handlingarna rörande Norlings besvär över 1964 och
1965 års taxeringar översändes till kammarrätten nära två och ett halvt resp. drygt
ett och ett halvt år efter det att besvären inkommit. De avsevärda överskridanden
av sexmånaderstiden som sålunda ägt rum har emellertid inte varit enstaka händelser.
Sedan berörda handlingar översänts till kammarrätten den 29 februari 1968
fanns ytterligare 160 mål i vilka besvär hos kammarrätten anförts tidigare än sex
månader utan att handlingarna insänts. Av dessa besvärsmål hade två anhängiggjorts
år 1964 och 41 år 1965. Mot bakgrunden av det här förut anförda är vad
som förekommit i hög grad otillfredsställande.

Israelsson, som i egenskap av landskamrerare är ansvarig för den inträffade
tidsutdräkten, har förklarat att annan åtgärd i syfte att undvika denna inte vidtagits
än att målen upptagits i balansförteckningar som vid olika tidpunkter tillställts
förste taxeringsintendenten såsom påminnelse om hans skyldighet att redovisa målen.
Denna förklaring är inte godtagbar. Balansförteckningarnas överlämnande har
väl inneburit en erinran till intendenten att däri upptagna mål skulle redovisas,
men redan då balansen började uppkomma borde det ha stått klart att remiss
måste förenas med föreläggande av viss tid för svaret och remisshandlingarnas återställande.

På grund av det sålunda upptagna finner jag Israelsson ha, genom underlåtenhet
att tillse att ifrågavarande mål blivit jämlikt 97 § taxeringsförordningen översända
till kammarrätten, gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till att olägenheter
på sätt ovan antytts kan ha uppkommit därav är felet av den allvarliga beskaffenhet
att jag övervägt att beivra detsamma. Eftersom Israelsson numera inser vad
som ålegat honom i förevarande hänseende och vidtagit åtgärder för att förhindra
ett upprepande, anser jag mig emellertid kunna låta bero vid den erinran som innefattas
i det anförda.

Vad härefter angår förste taxeringsintendentens dröjsmål med att yttra sig i
kammarrättsmål har naturligtvis innehållet i 97 § taxeringsförordningen varit väl
bekant för såväl Lindholm som andra tjänstemän vilka utfört på taxeringsintendent
ankommande göromål. Ehuru remisser i sådana mål skett formlöst utan föreläggande
av viss tid, borde därför remisserna ha besvarats inom sådan tid att prövningsnämndens
kansli kunnat till kammarrätten översända handlingarna enligt vad
i nämnda författningsrum stadgas.

Agardt, som haft att avgiva yttrande i Norlings ifrågavarande båda mål, har
uppgivit att yttrandet i målet angående 1964 års taxering ansetts böra anstå i avbidan
på resultatet av taxeringsrevision i målet angående 1965 års taxering och
prövningsnämndens beslut i detta. Även om man godtar att prövningsnämndens
beslut angående 1965 års taxering inväntades har dock yttrandet avgivits först sedan
mer än ett år och nio månader förflutit från beslutets dag.

Av vad Lindholm uppgivit och länsstyrelsen i sitt yttrande anfört får anses
framgå att anledningen till förekomna dröjsmål med yttranden i kammarrättsmål
huvudsakligen varit den till följd av personalbrist stora arbetsbelastningen på taxeringssektionen.
Detta förhållande kan emellertid inte lända Lindholm till ursäkt.

341

Då allt arbete som åvilar en viss personalstyrka inte medhinnes måste något slag
av prioritering ske. I förevarande fall kan då med fog hävdas att det måste vara
angelägnare att redan pågående processer slutföres än att t. ex. initiativ tages till
nya. Men givetvis är det inte tillfredsställande att på detta sätt vissa uppgifter sättes
i efterhand. Såsom chef för taxeringssektionen borde därför Lindholm ha tillsett,
förutom att remitterade kammarrättsmål redovisades i vederbörlig tid, att erforderlig
personalförstärkning kom till stånd. I den mån han ej själv kunnat komma
till rätta med förhallandena hade han haft att hänvända sig till länsstyrelsen.
Trots att taxeringssektionen under många år haft betydande svårigheter att bemästra
sina uppgifter har, såvitt utredningen visar, tillfyllestgörande åtgärder inte
företagits från Lindholms sida.

Den kritik som sålunda riktats mot Lindholm kan dock ej läggas honom till last
såsom tjänstefel.

Vad i övrigt i ärendet förekommit ger ej anledning till anmärkning.

Lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit ansökan om befrielse från
preliminär skatt vid utlandsanställning utan godtagbar motivering

I en den 24 juni 1968 till lokala skattemyndigheten i Vilhelmina fögderi inkommen
skrift anhöll montören Lars Jonsson, Åsele, om skattebefrielse för tiden den
1 juni 1968—den 15 juli 1969 på grund av utlandsvistelse. Till stöd för sin ansökan
åberopade Jonsson ett av hans arbetsgivare AB Calor & Sjögren den 10 juni
1968 utfärdat intyg, vari uppgavs, att Jonsson fr. o. m. den 1 juni 1968 »kommer
att vara verksam vid vår arbetsplats i Sassnitz, Östtyskland». Enligt intyget beräknades
arbetet vara färdigt den 1 juli 1969.

Genom beslut samma dag den 24 juni avslog häradsskrivaren Nils Åke Hallonstén
Jonssons ansökan med följande motivering.

Enligt gällande bestämmelser i 53 § kommunalskattelagen är fysisk person skyldig
att erlägga skatt i Sverige för tid under vilken han varit här i riket bosatt för
all inkomst, som av honom förvärvats här i landet eller å utländsk ort. Eder vistelse
i Sassnitz under tiden 1/6 1968—1/7 1969 anses icke ha karaktär av varaktig
bosättning utomlands. Vid sådant förhållande är Ni såsom bosatt i Sverige
skyldig att här erlägga preliminär skatt även beträffande den inkomst som av Eder
förvärvas från AB Calor & Sjögren i Stockholm under tiden för Eder vistelse i
Sassnitz.

Något beskattningsavtal mellan Sverige och Folkdemokratiska Republiken Tyskland,
som kan föranleda ändring i allmänna bestämmelser rörande skattskyldighet,
finnes icke.

Jonsson anförde besvär hos länsstyrelsen i Västerbottens län. I ett den 4 juli
1968 avgivet yttrande hemställde tjänstgörande häradsskrivaren Rolf Risberg att
besvären måtte lämnas utan bifall. Risberg meddelade i särskild handling att enligt
telefonsamtal med bolaget samma dag upplysts att anställningen i Sassnitz skulle

342

räcka cirka ett år enligt intyget samt att lokala skattemyndigheten i Örebro fögderi
befriat en anställd från preliminärskatteuttag under arbete i Portugal.

Genom resolution den 5 juli 1968 fann länsassessorn Lars Lindblad och länsassistenten
Sture Undin på länsstyrelsens vägnar besvären icke kunna föranleda
ändring av överklagade beslutet. I resolutionen anfördes bl. a. följande.

Utredning i målet visar, att klaganden, vilken är anställd hos AB Calor &
Sjögren i Solna, sedan den 1 juni 1968 arbetar för bolagets räkning i° Sassnitz,
Östtyskland, att lön för arbetet utbetalas från bolagets huvudkontor på konto i
bank för Jonssons räkning i Sverige, samt att arbetet beräknas vara slutfört under
juli månad 1969.

Något gällande dubbelbeskattningsavtal finns icke med Folkdemokratiska Republiken
Tyskland (Östtyskland). Klaganden skall vid sådant förhållande jämlikt
53 § kommunalskattelagen beskattas i Sverige för den lön, som härifrån utbetalas
för det i Östtyskland utförda arbetet.

I en den 17 september 1968 till JO inkommen skrift ifrågasatte Jonsson om
länsstyrelsen förfarit riktigt genom att avslå hans besvär över lokala skattemyndighetens
beslut och genom att lämna besked om att klagan ej fick föras över
länsstyrelsens resolution.

Med anledning av klagomålet infordrades från länsstyrelsen yttrande över en
inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria, vari anfördes bl. a. följande.

Ärendet avsåg jämkning av skatt med stöd av 45 § uppbördsförordningen. Utgången
var därför beroende på om Jonsson kunde antagas bli skattskyldig här i
riket för inkomsten från arbetet i Sassnitz. Länsstyrelsen ansåg att så var fallet
och åberopade till stöd härför innehållet i 53 § kommunalskattelagen jämte den
omständigheten att det inte fanns något dubbelbeskattningsavtal med Östtyskland.
Lokala skattemyndigheten anförde i andra ordalag samma skäl för sitt beslut. För
såväl lokala skattemyndigheten som länsstyrelsen var synbarligen avgörande, att
Jonssons vistelse i Sassnitz inte ansågs medföra någon ändring av hans bosättning
i Sverige.

Enligt 54 § första stycket h) kommunalskattelagen är emellertid här i riket bosatt
fysisk person, som under vistelse utomlands åtnjutit avlöning på grund av anställning
där annat än hos svenska staten, svensk kommun eller ombord på svenskt
fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg, frikallad från skattskyldighet
för inkomst av anställningen under förutsättning att anställningen och vistelsen i
utlandet varat minst ett år eller enligt anställningsavtal eller på annan grund kan
antagas komma att vara minst ett år. I punkt 3 anvisningarna till 54 § stadgas
undantag härifrån endast för den som i och för sin tjänst måste göra tillfälliga
besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande). Innebörden av förevarande bestämmelser har närmare utvecklats
i prop. 1966: 127 s. 50.

Med anledning av det anförda ifrågasättes om lokala skattemyndighetens och
länsstyrelsens beslut i ärendet är lagligen grundade.

I avgivet yttrande anförde Lindblad och Undin att de vid ärendets handläggning
funnit^ att Jonssons skrivelser var daterade den 17 juni och den 27 juni 1968
och att Jonsson av breven att döma befunnit sig i Åsele vid dessa tidpunkter. Ytterligare
anfördes följande.

343

Med hänsyn till dessa omständigheter samt då risk förelåg att Jonsson här i
riket skulle bli beskattad för sin inkomst i Östtyskland ansåg vi att jämkning icke
borde ske eftersom den slutliga skatten då i alltför hög grad skulle avvika från
den preliminärt erlagda.

Vi är medvetna om att brister förelegat i resolutionens utformning bl. a. i reciten
och beslutsmotiveringen. Inte heller vill vi bestrida att vi bort göra en närmare
utredning angående Jonssons vistelseort under aktuell tid. En sådan utredning
kom dock ej till stånd på grund av hög arbetsbelastning (semestertid) och vår
önskan att erhålla ett snabbt avgörande. Vi har dock försökt åstadkomma ett så
riktigt resultat som möjligt. Om så inte blivit fallet är vi de första att beklaga
detta och — i den mån så kan ske — medverka till att missförståndet undanröjes
och eventuell ändring kommer till stånd.

I frågan om ärendets handläggning hos den lokala skattemyndigheten anförde
Hallonstén i infordrat yttrande bl. a. följande.

Vid handläggningen av ärendet har jag antagit, att Jonsson den 17 juni 1968
vid tidpunkten för avlåtandet av sin ansökan vistats här i riket (i Åsele — se ovan
rörande skrivelsens dagtecknande). Jag är medveten om att mitt antagande bort
uppföljas av närmare utredning rörande de exakta tiderna för Jonssons in- och
utlandsvistelse. Av tidsnöd har någon sådan utredning emellertid icke kommit till
stånd. Av handlingarna i ärendet har jag kunnat konstatera, att utlandsvistelsen
enligt vid ansökan fogat av arbetsgivaren, aktiebolaget Calor & Sjögren i Stockholm,
utfärdat intyg med hänsyn till slutförandet av arbetena i Sassnitz i Östtyskland
tidsmässigt skulle komma att begränsas till längst den 1 juli 1969. Härav
följer, att Jonsson i sin gjorda ansökan om skattejämkning lämnat uppgifter rörande
sin utlandsvistelse, såväl ifråga om vistelsens påbörjande som dess avslutande, som
av mig icke kunnat godtagas såsom bevisligen riktiga. Vid sådant förhållande har
jag ansett, att den i 54 § första stycket h) kommunalskattelagen omförmälda ettårsregeln
såsom icke verifierad icke skolat beaktas vid fattandet av mitt beslut i
anledning av den gjorda framställan.

Jonsson avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till länsstyrelsen följande.

I 45 § 1 mom. uppbördsförordningen stadgas följande. Sedan debetsedel å preliminär
skatt utfärdats må, därest bättre överensstämmelse mellan den preliminära
och den motsvarande slutliga skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom
jämkning föreskrivas ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten.
Jämkning skall göras bl. a. i följande fall, nämligen, såvitt nu är i fråga, då skattskyldig
gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den
preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller i avdrag för omkostnader i
förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag eller av annan anledning kommer
att avvika från motsvarande slutliga skatt.

Då Jonsson anhållit om befrielse från att erlägga preliminär skatt för tiden den
1 juni 1968—den 15 juli 1969 på grund av utlandsvistelse, var det tydligt att han
grundade sin ansökan på att hans arbetsinkomst under nämnda tid skulle vara fri
från skatt enligt 54 § första stycket h) kommunalskattelagen.

Att det i Jonssons ansökan åberopade intyget var daterat den 10 juni 1968 och

344

att såväl ansökningen som klagoskriften till länsstyrelsen dagtecknats i Åsele respektive
den 17 och den 27 juni 1968 utgjorde visserligen omständigheter som
kunde ge anledning att närmare undersöka utlandsvistelsens antagliga varaktighet.
Någon sådan undersökning synes emellertid inte ha gjorts i vidare mån än att
Risberg i samband med att han yttrade sig över Jonssons besvär genom telefonsamtal
med bolaget erhöll bekräftelse på att Jonssons utlandsvistelse skulle vara cirka
ett år enligt intyget. Innebörden härav torde vara att oavsett när vistelsen började
den beräknades få den varaktighet som angivits i intyget.

Vid angivna förhållanden måste Jonsson anses ha gjort sannolikt att hans preliminära
skatt på grund av utlandsvistelse skulle komma att väsentligt avvika från
motsvarande slutliga skatt. Enligt min mening borde därför hans ansökan ha bifallits,
och såväl Hallonsténs beslut som länsstyrelsens resolution är sålunda felaktiga.

Lindblad och Undin, som är ansvariga för länsstyrelsens resolution, har i yttrande
till mig uppgivit att de med hänsyn till dagteckningen av bolagets intyg och
Jonssons skrivelser samt då risk förelåg att Jonsson här i riket skulle bli beskattad
för sin inkomst i Östtyskland, ansett att jämkning inte borde ske. Det är uppenbart
att denna förklaring ej är förenlig med resolutionens motivering. Närmast ger
den intryck av att vara en efterhandskonstruktion som tillkommit för att dölja att
Lindblad och Undin inte känt till ifrågavarande stadgande i 54 § kommunalskattelagen.
Jag anser mig dock ej ha tillräckliga skäl att lämna förklaringen utan avseende.

På grund härav måste förutsättas att Lindblad och Undin verkligen gjort den
bedömning som de påstått. Men resolutionens motivering framstår då som obegriplig.
Den är ej endast, såsom de själva medgivit, bristfällig utan rent av vilseledande.
I motiveringen fastslås ju som utrett att Jonssons arbete utomlands för bolagets
räkning beräknas pågå minst tretton månader. Det kan härav omöjligen utläsas att
just dessa uppgifter inte till alla delar funnits troliga och att därför risk för beskattning
av arbetsinkomsten här i riket förelåg. Inte minst en myndighet som omprövar
en lägre myndighets beslut skall naturligtvis korrekt angiva sina skäl för avgörandet.
Att så sker är av största betydelse för den som berörs av beslutet. I förevarande fall
har visserligen länsstyrelsens resolution jämlikt 86 § uppbördsförordningen inte
fått överklagas. Jonsson har emellertid varit oförhindrad att göra ny ansökan om
jämkning, och för detta ändamål kunde han behöva veta om kompletterande utredning
erfordrades i något avseende. Med den motivering som givits i länsstyrelsens
resolution skulle Jonsson, därest han ej annorledes skaffat sig kännedom
om sakens riktiga bedömning, ha funnit förnyad ansökan vara meningslös.

Vad angår motiveringen till Hallonsténs beslut överensstämmer denna i sak med
de skäl som angivits i länsstyrelsens resolution, och Hallonstén har i förklaring
till mig anfört liknande synpunkter som Lindblad och Undin. Med utgångspunkt
från att jämväl Hallonstén ansett Jonssons ansökan i första hand skola prövas mot
bakgrunden av 54 § första stycket h) kommunalskattelagen finner jag i enlighet
med vad här förut upptagits att ej heller Hallonsténs sätt att motivera sitt beslut

345

kan godtagas. Det är givetvis angeläget att även den som i första instans har att
pröva en ansökan så omsorgsfullt angiver skälen för beslutet att sökanden förstår
utgången och har möjlighet att bedöma om han skall överklaga beslutet.

Såväl Lindblad och Undin som Hallonstén har sålunda genom det sätt varpå
de angivit skälen för sina beslut av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt
och alltså gjort sig skyldiga till tjänstefel. Jag finner emellertid felen ej vara
av den allvarliga beskaffenhet att beivran bör ske och låter därför bero vid den
erinran som innefattas i det anförda.

Vissa övriga ärenden angående taxering

Anstånd med avgivande av självdeklaration

Ett aktiebolag klagade över att bolagets ägare, S., vid 1968 års taxering vägrats
anstånd med avlämnande av självdeklaration, trots att uppskov till den 15 april
under taxeringsåret begärts och beviljats årligen sedan år 1952. Bolaget ifrågasatte
om anledningen till att anståndsansökan inte beviljats var att bolaget och S.
funnit anledning till klagomål mot taxeringsmyndigheterna i länet.

JO Henkow anförde i skrivelse till förste taxeringsintendenten, som avgivit två
yttranden i ärendet.

Enligt 34 § 2 mom. taxeringsförordningen må på ansökan av deklarationsskyldig,
som visar att i följd av hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens
mera betydande omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet
hinder möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, utsättas annan
tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.

Såsom Ni själv uppgivit beviljade Ni jämlikt nämnda stadgande S. anstånd
med avlämnande av 1967 års deklaration. Den till grund för detta anståndsbeslut
liggande ansökningen var undertecknad av S. och hade i det väsentliga samma
innehåll som ifrågavarande ansökning

Till förklaring av att sistnämnda ansökning avslagits av Eder har Ni anfört dels
att anståndet inte begärts av den deklarationsskyldige utan genom ombud (ett
bolag") och dels att deklarationen ej var av den vidlyftighet och särskilda beskaffenhet
i övrigt som Ni tidigare trott.

Av Edert beslut den 31 januari 1968 framgår ej att bolaget inte godtagits som
företrädare för S. I själva verket har Ni ej heller haft någon anledning att ifrågasätta
bolagets behörighet (jfr besvärssakkunnigas betänkande SOU 1964: 27 s.
208—-212). Därest emellertid den som uppger sig företräda annan anses sakna
behörighet därtill, måste besked därom lämnas före sakens avgörande eller i vart
fall senast då det sker, bl. a. därför att en sådan brist i allmänhet lätt kan avhjälpas
(jfr fjärde stycket i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga
till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allmänheten med översändande av expeditioner m. m.).

Den andra av de anförda förklaringsgrunderna innebär tydligen att Ni numera
anser Edert beslut angående 1967 års deklaration vara oriktigt. Ni har emellertid
inte kunnat angiva något sakligt skäl för denna uppfattning utan endast antytt att

346

Ni först vid prövningen av den nu ifrågavarande ansökningen satt Eder in i anståndsfrågan.
Härjämte är att märka att enligt uppgift liknande ansökningar under
en lång följd av år före 1967 bifallits.

Vid upptagna förhållanden ger Edert beslut att avslå bolagets för S.:s räkning
gjorda anståndsansökning i viss mån intryck av godtycke. Det är därför förklarligt
att bolaget funnit enda anledningen till Edert ändrade ställningstagande vara att
klagomål anförts mot taxeringsmyndigheterna i länet. Att en sådan misstanke om
bristande objektivitet ej kan avvisas såsom helt obefogad måste anses betänkligt
från synpunkten av allmänhetens förtroende för myndigheterna. Jag finner dock ej
styrkt att Ni gjort Eder skyldig till tjänstefel genom att vid beslutets fattande ha
tagit ovidkommande hänsyn.

Arbete i taxeringsnämnd

Verksamheten i taxeringsnämnd har under 1969 i likhet med tidigare år i åtskilliga
fall varit föremål för JO:s bedömande. Ett ärende gällde taxeringsnämnds
skyldighet att införskaffa utredning. Nämnden hade vägrat Å. förlustavdrag under
motivering att avdraget inte kunnat kontrolleras genom granskning av äldre deklarationer.
Å. hävdade att taxeringsnämndens ordförande, S., därigenom i onödan
vältrat över arbetsuppgifter på Å. och prövningsnämnden. JO Henkow uttalade
härom.

Enligt 5 § förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
åligger det skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, att visa ej mindre förhandenvaron
av de förutsättningar, som för honom grundar rätt till förlustavdrag,
än även befogenheten i övrigt av det yrkade avdraget.

Bevisbördan beträffande förlustavdrag har sålunda uttryckligen lagts på den
skattskyldige. Detta hindrar givetvis inte att den skattskyldige till utredning om
sin rätt åberopar handling som redan finns hos taxeringsmyndigheten. Är den
åberopade handlingen inte att tillgå där utan förvarad hos annan myndighet, torde
det i allmänhet inte medföra nämnvärt besvär att införskaffa den. I synnerhet då
sistnämnda myndighet är en skattemyndighet synes den skattskyldige kunna ha
berättigat anspråk på att taxeringsmyndigheten i fråga utan hans medverkan får
tillgång till handlingen. Om handlingen till följd av särskilda förhållanden inte
lämpligen kan införskaffas av taxeringsmyndigheten, bör den skattskyldige därför
i vart fall få besked i god tid före taxeringsbeslutet att han ej kan räkna med att
handlingen utan vidare är tillgänglig vid beslutets fattande.

Med hänsyn till det sålunda anförda borde S. enligt min mening ha sökt infordra
de äldre deklarationer han ansåg behövliga i kontrollhänseende och, därest hinder
i detta avseende mött, ha lämnat Å. meddelande därom. Att S. underlåtit detta är
emellertid ej av beskaffenhet att föranleda ansvar.

En skattskyldig klagade över att han tillsänts underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen medan han varit bortrest. Den skattskyldige ansåg att
detta medförde risk för att taxeringen blev avgjord innan yttrande till taxeringsnämnden
kunde avges. Stf JO Petrén uttalade i anledning härav.

I 65 § taxeringsförordningen stadgas, att förekommer anledning att åsätta skattskyldig
taxering med avvikelse från självdeklaration skall, där hinder ej möter,
tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan. Om formen för ett sådant
meddelande till den skattskyldige har — till skillnad mot vad som gäller beträf -

347

fande underrättelse om slutlig avvikelse enligt 69 § nämnda förordning — ingenting
föreskrivits. Det finns sålunda intet som hindrar att en underrättelse om ifrågasatt
avvikelse utsändes i vanligt brev, vilket för övrigt torde vara det normala sättet.

Har taxeringsnämnd utsänt underrättelse om ifrågasatt avvikelse, skall nämnden
självfallet inte upptaga den skattskyldiges taxering till slutlig behandling förrän så
lång tid förflutit, att den skattskyldige kan antagas ha fått i underrättelsen angivet
rådrum med ingivande av eventuellt yttrande. Då nämnden icke kan veta när
underrättelsen om ifrågasatt avvikelse kommit den skattskyldige till del, kan denna
tidrymd icke beräknas alltför knappt. Det må vidare påpekas, att en taxeringsnämnd
givetvis bör — under förutsättningen att taxeringen inte är definitivt avgjord
— beakta allt vad den skattskyldige anfört, oavsett vid vilken tidpunkt yttrandet
inkommer till nämnden.

Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall, om självdeklaration inte blivit
följd vid taxeringen, till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden
deklarationen frångåtts samt om skälen härför. I ett ärende hade H. vägrats
avdrag för ökade levnadskostnader och facklitteratur utan att något som helst skäl
för taxeringsnämndens beslut angivits. Vid avgörandet av ärendet, vilket väckte
frågan om taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial som lämnats till lokal
skattemyndighet för längdföring, anförde JO Henkow bl. a.

Till förklaring har taxeringsnämndens ordförande (TO) uppgivit att, då H. den
24 juni 1968 inkom med yttrande i anledning av underrättelsen om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen, TO redan insänt denna till lokala skattemyndigheten, att
hans begäran hos myndigheten att återfå deklarationen inte kunnat villfaras samt
att han därför saknat möjlighet att ange skäl för avvikelsen.

Upplyst är att med hänsyn till den inom taxeringsregistreringen tillämpade datatekniken
taxeringsnämnderna haft att till lokala skattemyndigheten inleverera
deklarationer enligt fastställda tidsplaner så att visst antal deklarationer skulle
komma myndigheten till handa under envar av de perioder i vilka tiden för taxeringsarbetet
indelats. Det är emellertid att märka att leveranserna skolat avse
endast färdigbehandlade deklarationer. Härav följer att, då avvikelse från en
deklaration ifrågasatts, denna inte rätteligen skolat insändas förrän yttrande från
den skattskyldige inkommit eller tiden för yttrandets avgivande utgått. Först då
så skett har deklarationen kunnat företagas till slutlig behandling. Enligt 29 §
1 mom. taxeringskungörelsen skall deklarationen med tillhörande handlingar senast
inom en vecka därefter avlämnas för längdföring.

Såvitt av utredningen framgår har H.:s yttrande med anledning av den ifrågasatta
avvikelsen inkommit till TO inom förelagd tid. Redan dessförinnan hade
emellertid H.:s deklaration insänts till lokala skattemyndigheten. Eftersom TO inte
återfick deklarationen innan han den 28 juni 1969 underrättade H. om den
slutliga avvikelsen, måste antagas att det definitiva beslutet om H.:s taxering fattats
utan närmare prövning av frågan om avvikelse från deklarationen. Detta är givetvis
inte godtagbart.

En skattskyldig klagade över att en underrättelse om avvikelse från hans självdeklaration
var odaterad och att underskriften var oläslig. I skrivelse till TO anförde
JO Henkow bl. a.

Underrättelsen är otillfredsställande även såtillvida att den inte daterats och ej
heller försetts med läslig namnteckning. Med hänsyn till ordning och reda är det

348

angeläget att varje skrivelse från en myndighet angiver den dag då den utfärdats,
och den av riksskattenämnden senast fastställda blanketten för underrättelse av
ifrågavarande slag upptager också särskild plats för datering. Enligt cirkulär den
7 juni 1940 har Kungl. Maj:t, under framhållande av angelägenheten av att tjänstemans
namnunderskrift å utgående expedition skrives så tydligt som möjligt, föreskrivit
att, då namnunderskrift å sådan expedition icke kan anses fullt tydlig, det
skall åligga vederbörande att under namnunderskriften med tryckbokstäver eller
med maskinskrift återgiva namnet.

Skriftväxling hos prövningsnämnd

I 77 § taxeringsförordningen stadgas att det ankommer på prövningsnämndens
kansli att ombesörja skriftväxlingen då besvär anförts hos prövningsnämnden.
Sedan A. anfört klagomål mot det sätt varpå skriftväxlingen handlagts m. m. inhämtades
yttranden från förste taxeringsintendenten N. och t. f. förste länsassessorn
H. Vid ärendets avgörande uttalade JO Henkow om skriftväxlingen och om protokollföring
hos prövningsnämnd bl. a.

Enligt 77 § tredje stycket taxeringsförordningen skall påminnelser eller nytt
yttrande infordras från part när så finnes påkallat.

Såsom framhålles i de av H. åberopade kommentarerna, Hedborg m. fl., Taxeringshandbok,
andra uppl., s. 223 och Lundevall, Handbok i taxeringsförfarandet,
s. 229, bör jämlikt stadgandet påminnelser eller nytt yttrande infordras då part
inkommit med ny utredning eller bevisning av den art att den kan tänkas påverka
målets utgång eller då part ändrat grunden för sin talan. Därmed har dock inte
fullständigt angivits alla situationer i vilka det kan finnas påkallat att ånyo höra
part. En antydan härom lämnas i kommentarerna (s. 220 respektive s. 224) när
det erinras om ett sakkunniguttalande, enligt vilket en aktiv processledning bör
utövas från prövningsnämndens sida samt nämnden sålunda har att tillse att utredningen
i målen är tillfredsställande och sörja för föreliggande bristers avhjälpande,
bl. a. genom kommunikation av yttranden och inlagor med parterna. I Lundevalls
kommentar (s. 229) framhålles därjämte att det hör till god processordning att part
har rätt att få del av vad från motsidan anförts i målet samt att bemöta motsidans
argument.

Grundsatsen om parts rätt att få del av allt processmaterial i målet är uppenbarligen
av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och måste därför beaktas
då fråga om kommunicering av handlingar med part uppkommer. Det kan nämnas
att regeringsrätten den 15 mars 1966 meddelat sina föredragande följande anvisningar
(se SOU 1968: 27 s. 146).

»Ett avgörande till nackdel för enskild part får ej grundas på material, som denne
icke haft tillfälle att bemöta. Skrift, genmäle, yttrande eller utlåtande, som inkommit
under skriftväxlingen och som icke förut delgivits enskild part, skall därför

tillställas parten genom föredragandens försorg.---Kommunikation må dock

underlåtas om den synes överflödig, t. ex. därför att målet med säkerhet kan
väntas bli avgjort till partens förmån eller skriften, genmälet, yttrandet eller utlåtandet
endast innebär ett blankt avstyrkande eller vidhållande av tidigare intagen
ståndpunkt, alltså utan att ny motivering lämnas eller nya uppgifter framkommer.
Vidare må kommunikation underlåtas, om målet är brådskande och handlingen
i fråga icke synes ha avgörande betydelse för målets utgång.---»

I förevarande fall hade N. grundat sin besvärstalan endast på vad som förekommit
vid 1966 års taxering då yrkade avdrag skönsmässigt reducerats till cirka 40 %,

349

men A. hade inte velat godtaga N.:s yrkande om en liknande reducering av de vid
1967 års taxering uppgivna avdragsgilla kostnaderna och därför i sin förklaring
lämnat en post för post motiverad specifikation med begäran om besiktning. Eftersom
en taxering i princip torde böra grundas på de faktiska omständigheterna och
skönsmässig uppskattning ske endast då dessa ej i erforderlig mån kunnat klarläggas,
måste det från utredningssynpunkt ha framstått som angeläget att riktigheten av
N.:s invändningar mot förklaringen kontrollerades. Någon skyldighet för prövningsnämnden
att företaga besiktning föreligger visserligen inte men en sådan
skulle givetvis ha kunnat ske och hade måhända också varit lämplig i fallet. När
nu någon besiktning ej kom till stånd förelåg så mycket större skäl att låta A.
få yttra sig över vad N. anfört och i synnerhet över de detaljinvändningar som
framkommit genom blyertsanteckningarna på förklaringsskriften. Det kunde givetvis
inte uteslutas att beaktansvärda motargument skulle framföras eller att kompletterande
utredning angående de omstridda kostnadernas art skulle förebringas.

Vid angivna förhållanden finner jag att H. förfarit felaktigt genom att inte
delgiva A. allt som från N.:s sida andragits i anledning av förklaringen och bereda
henne tillfälle att avgiva nytt yttrande i målet.

Vad angår prövningsnämndens protokoll har där redovisats N.:s yrkande i besvären
samt angivits att A. genom ombud inkommit med erinringar. Någon uppgift
om att N. därefter yttrat sig finns ej. Såsom H. medgivit hade i protokollet
bort intagas en sådan uppgift och H. har alltså förfarit felaktigt jämväl i detta
hänseende.

T axeringsrättelser

Vid JO:s inspektioner har även år 1969 (jfr JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 371)
uppmärksamhet ägnats åt lokal skattemyndighets rättelsebeslut jämlikt 72 a §
taxeringsförordningen. I ett fall hemställde L., som blivit taxerad som ensamstående
skattskyldig utan hemmavarande barn, hos lokala skattemyndigheten om
ändring av taxeringsnämndens beslut under anförande: »Jag sammanlevde med
min fru under hela 1967, vår son föddes den 5/8 -67, fast giftermål ej skedde
förrän i november samma år, min fru hade under 1967 ingen inkomst.» Lokala
skattemyndigheten beslöt att L. skulle taxeras som ensamstående med hemmavarande
barn. Beslutet, som förutsatte att barnet varit hemmavarande hos L. den
1 november 1967 (jfr 65 § kommunalskattelagen), meddelades utan att yttrande
från taxeringsnämndens ordförande dessförinnan inhämtats. Stf JO Petrén anförde
vid ärendets avgörande.

Enligt 72 a § taxeringsförordningen må lokal skattemyndighet i viss omfattning
besluta om rättelse av taxeringsnämnds beslut om taxering. Förutsättning härför
är att den av taxeringsnämnden fastställda taxeringen blivit oriktig till följd av
uppenbar felaktighet. Felaktigheten kan gälla bl. a. avdrag för kommunalskatt
enligt schablon, förvärvsavdrag och ortsavdrag. Bestämmelsen om rättelse av
lokal skattemyndighet har tillkommit för att avlasta prövningsnämnderna. Det är
därför viktigt att denna rättelsemöjlighet utnyttjas så långt möjligt är. Å andra
sidan får givetvis rättelse blott ske i fall, då förutsättningarna härför förefinnas.
Särskilt må framhållas, att felaktigheten skall vara uppenbar. Vidare torde böra
krävas att tvekan inte råder om på vilket sätt rättelse skall ske.

I förevarande fall hade L. i sin deklaration uppgivit att han ingått äktenskap
den 18 november 1967 samt — medelst kryssmarkering — att han den 1 novem -

350

ber samma år hade hemmavarande barn under 16 år. L. hade däremot yrkat
allmänt avdrag för kommunalskatt med belopp som gäller för ensamstående utan
hemmavarande barn och hade vidare inte framställt något yrkande om sådant förvärvsavdrag,
som under vissa omständigheter tillkommer man med hemmavarande
barn under 16 år.

Taxeringsnämnden hade å vederbörlig plats pa deklarationens sista sida markerat
att L. skulle taxeras som ensamstående utan hemmavarande barn. Detta beslut
kunde förmodas ha kommit till stånd på grund av att nämnden förbisett L.:s uppgift
å deklarationens första sida att han hade hemmavarande barn under 16 år.
Tänkbart hade dock varit att markeringen gjorts sedan nämnden diskuterat saken
och exempelvis funnit att barnet varit hemmavarande hos L. först i och med
giftermålet den 18 november 1967.

Det måste under sådana omständigheter anses tveksamt huruvida uppenbarhetskriteriet
är uppfyllt. Frågan om över huvud en felaktighet föreligger har icke kunnat
bestämt besvaras, med mindre taxeringsnämndens ordförande avgivit yttrande.
Om sålunda skattemyndigheten bedömt förutsättningar för taxeringsrättelse föreligga
— något som i och för sig kan starkt ifrågasättas — hade i vart fall yttrande
av°taxeringsnämndens ordförande bort inhämtas jämlikt 72 a § fjärde stycket
taxeringsförordningen. Endast för det fall att ordföranden upplyst att taxeringsnämnden
känt till att L. haft hemmavarande barn under 16 år den 1 november
1967 eller att nämnden i vart fall inte haft anledning att betvivla att så varit fallet,
synes ett rättelsebeslut av lokala skattemyndigheten kunnat komma i fråga.

Enligt min mening har sålunda icke lokala skattemyndigheten på grundval av det
för myndigheten föreliggande materialet ägt pa sätt skett meddela rättelsebeslutet
i fråga.

I ett annat fall uppmärksammades att lokal skattemyndighet i samband med
kontroll av stomme till förmögenhetslängd rättat taxeringsnämndens beslut i materiellt
hänseende. Sedan den rättade längden underskrivits, meddelade lokala skattemyndigheten
beslut med åberopande av 72 a § taxeringsförordningen för att uppnå
samstämmighet mellan taxeringsunderlaget och förmögenhetslängden. Om detta
tillvägagångssätt anförde JO Henkow.

Enligt 68 § första stycket taxeringsförordningen skall följande taxeringslängder
föras, nämligen inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av taxeringsnämnd beslutade
taxeringar skall införas med angivande av taxeringens belopp och den
skattskyldiges namn. I paragrafens sista stycke stadgas att taxeringslängd skall
underskrivas av lokal skattemyndighet eller annan längdförare. Av 38 § taxeringskungörelsen
framgår att längdföringen sker med ledning av vad som antecknats
på deklarationer och andra handlingar samt att lokal skattemyndighet skall kontrollera
och rätta stommarna till taxeringslängderna i nödvändig omfattning innan
dessa underskrives. Längderna skall vara underskrivna senast den 10 augusti
under taxeringsåret.

Det förhållandet att lokal skattemyndighet skall kontrollera och rätta stommarna
till taxeringslängder innebär inte att myndigheten har befogenhet att föra in andra
belopp i längden än vad taxeringsnämnden har antecknat på deklarationshandlingarna.
Huvudsyftet med denna granskning torde nämligen inte vara att uppnå ett
materiellt riktigt taxeringsresultat utan att åstadkomma överensstämmelse mellan
taxeringsnämndens beslut och längdens innehåll. Finner lokal skattemyndighet att
nämndens beslut är oriktigt bör myndigheten — sedan längden underskrivits —

351

meddela beslut om taxeringsrättelse jämlikt 72 a § taxeringsförordningen eller
anmäla felet till förste taxeringsintendenten.

Av det anförda framgår att lokala skattemyndigheten förfarit felaktigt genom att
vid granskningen av stommen till förmögenhetslängden införa andra belopp i
längden än vad taxeringsnämnden antecknat på deklarationshandlingama. Eftersom
längdföringsfel inte var i fråga och ej heller förutsättning för tillämpning av
72 a § andra stycket taxeringsförordningen förelåg, hade över huvud taget någon
rättelse genom lokala skattemyndighetens försorg inte kunnat ske.

Särskild skatteberäkning för makar (»frivillig särtaxering»)

Enligt 1 § förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar (SSF)
kan samtaxerade makar och därmed likställda under vissa förutsättningar få statlig
inkomstskatt och folkpensionsavgift beräknad enligt de grunder som gäller för ensamstående
skattskyldig. Av 8 § SSF framgår att den särskilda skatteberäkningen
inte sker automatiskt utan först sedan ansökan därom framställts. De två första
styckena i 8 § har följande lydelse.

Skatteberäkning enligt denna förordning sker efter ansökan hos den lokala
skattemyndigheten i hemortskommunen av båda makarna eller en av dem. Ansökan
bör innehålla de uppgifter som fordras för tillämpning av 5 § och skall avfattas
på blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden efter samråd med
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Ansökan om skatteberäkning skall senast den 1 juli under taxeringsåret göras i
den ordning som i 35 § taxeringsförordningen stadgas för avlämnande av allmän
självdeklaration. Har taxeringsnämnden icke följt makes självdeklaration vid taxeringen
till statlig inkomstskatt eller har nämnden åsatt make, som icke lämnat
deklaration, sådan taxering, må dock ansökan om skatteberäkning göras hos den
lokala skattemyndigheten senast den 15 augusti under taxeringsåret.

Bristande kännedom om dessa bestämmelser torde ha vållat rättsförluster för
allmänheten i ett inte obetydligt antal fall (se BeU 1969 s. 4 f). Vidare har uppmärksammats
att tillämpningen av bestämmelserna inte varit fullt enhetlig från
myndigheternas sida. Sålunda framkom vid inspektion av en lokal skattemyndighet
att myndigheten upptog ansökningar om särskild skatteberäkning till prövning i sak,
oaktat de inkommit efter föreskriven tid. Sedan häradsskrivaren J. avgivit yttrande,
anförde dåvarande stf JO Thyresson.

J. har i sitt yttrande uppgivit att lokala skattemyndigheten år 1968 till prövning
i sak upptagit ansökningar om särskild skatteberäkning, vilka inkommit efter
angivna tidpunkter men dock i sådan tid att de kunnat iakttagas vid avisering till
länsstyrelsens datasektion om ändrad taxering och debitering. Detta synes innebära
att lokala skattemyndigheten ansett sig oförhindrad att bifalla ansökningar,
såvida de ej inkommit senare än i slutet av september månad under taxeringsåret.
J. har såsom förklaring till denna praxis anfört dels att det inträffat att ansökningshandlingar
förkommit eller kommit in för sent oaktat de ingivits i vederbörlig
ordning, dels att många skattskyldiga varit av den uppfattningen att ansökan som
inlämnats vid 1967 års taxering gällde jämväl för kommande år.

Det av lokala skattemyndigheten tillämpade förfaringssättet strider direkt mot
förut angivna bestämmelser. Detta måste anses anmärkningsvärt. Vad J. anfört

352

om anledningen till förfarandet utgör inte godtagbar förklaring till att det tillämpats.
Den valda tidpunkten — slutet av september månad under taxeringsåret —
saknar varje anknytning till författningstexten och måste för de skattskyldiga förefalla
helt godtycklig. Därtill kommer att myndighetens praxis medför avsevärd risk
för att skattskyldiga inom skilda fögderier i riket kommer att behandlas olika.

I fråga om tolkningen av andra punkten av 8 § andra stycket SSF anförde
häradsskrivaren A. följande.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1965 har departementschefen beträffande
bestämmelserna i 8 § ovannämnda förordning uttalat bl. a. följande: »Om taxeringsnämnden
avviker från deklarationen kan förutsättningarna för särbeskattningen
ändras. För att tillgodose de skattskyldigas intresse härvidlag föreslås att ansökan
i detta fall får inges senast den 15 augusti, dvs. inom samma tid som gäller för
anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut.»

I eu artikel i Skattenytt nr 7 år 1965 (sid. 226) har lagbyråchefen E. Reuterswärd
beträffande ansökan om särskild skatteberäkning för makar anfört bl. a.
följande: »Ansökan skall inges till vederbörande lokala skattemyndighet senast
den 1 juli under taxeringsåret. Det kan förutsättas att flertalet ansökningar kommer
att inges tillsammans med den allmänna självdeklarationen. Om TN bestämmer
taxeringen med avvikelse från deklarationen, kan förutsättningar för särbeskattning
uppkomma när sådana förutsättningar tidigare inte förelegat. Särskild ansökningstid
har därför föreskrivits för dessa fall, nämligen senast den 15 augusti under
taxeringsåret, dvs. samma tid som gäller för anförande av besvär över TN:s
beslut.» Lokala skattemyndigheten har i sådana fall, då ansökan inkommit efter
den 1 juli men senast den 15 augusti under taxeringsåret, prövat densamma endast
då taxeringsnämndens höjning av den statliga taxeringen varit av sådan storleksordning
att först på grund av denna höjning förutsättningarna för särbeskattning
blivit uppenbara. De skattskyldiga ha möjlighet att genom tabell, som finnes införd
på tredje sidan i ansökningsformuläret, bedöma huruvida deras inkomster
varit av sådan storleksordning att särbeskattning skulle vara förmånlig. Det har
för den skull bedömts omotiverat att skattskyldig enbart på den grunden att taxeringsnämnden
avvikit i något avseende vid taxeringen till statlig inkomstskatt,
skulle få en förlängd ansökningstid och detta ställningstagande har grundats på
ovan citerade uttalanden för tillämpning av lagtexten i 8 §. Upplysningsvis får jag
framhålla att endast ett fåtal ansökningar ha berörts av denna tillämpning av bestämmelserna.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Henkow.

Såsom A. anfört har bestämmelsen i 8 § andra stycket andra punkten SSF om
förlängd ansökningstid tillkommit med tanke på att taxeringsnämnds beslut kan
inverka på förutsättningarna för skatteberäkningen. Det är uppenbarligen rimligt
att tiden för ansökan utsträckes, då den särskilda skatteberäkningen först genom
taxeringsnämndens beslut medför lägre sammanlagd skatt för makarna än den skulle
ha blivit om den beräknats på vanligt sätt (jfr prop. 1965: 84 s. 23). Någon
begränsning av stadgandets tillämpningsområde med hänsyn till innebörden av
taxeringsnämndens deklarationsavvikelse har emellertid inte kommit till uttryck i
författningstexten. Där utsäges, som nämnts, förbehållslöst att förlängd ansökningstid
gäller om taxeringsnämnd inte följt makes deklaration i fråga om taxeringen
till statlig inkomstskatt.

1 och för sig kan det förefalla omotiverat att makar alltid skall komma i åtnjutande
av förlängd ansökningstid endast därför att taxeringsnämnden avvikit från

353

deklaration i fråga om taxeringen till statlig inkomstskatt. Ofta torde nämligen
sadan avvikelse ej alls inverka på frågan huruvida särskild skatteberäkning är
förmånlig eller inte. Att märka är emellertid att det genom ansökningsförfarandet
i princip lagts i makarnas hand att avgöra om särskild skatteberäkning skall äga
rum. Makarna har bl. a. möjlighet att påfordra särskild skatteberäkning även om
denna medför ökad sammanlagd skatt. Då otvivelaktigt en ändrad taxering i vissa
fall kan rubba de förutsättningar från vilka makarna utgått när de på grundval av
deklarationerna tagit ställning till frågan, skulle det vara otillfredsställande om de
ej fick ompröva sitt ställningstagande. En bedömning från lokala skattemyndighetens
sida huruvida förlängd ansökningstid är motiverad skulle kunna utesluta
denna möjlighet och därmed lända makarna till nackdel. Myndigheten vet ju i
allmänhet inte vare sig anledningen till att ansökan gjorts först efter den 1 juli under
taxeringsåret eller efter vilka grunder makarna avgör huruvida de önskar erhålla
särskild skatteberäkning.

På grund av det anförda skall enligt min mening 8 § andra stycket andra punkten
SSF äga tillämpning oavsett vilken innebörd taxeringsnämndens deklarationsavvikelse
i fråga om taxeringen till statlig inkomstskatt har.

I ett annat ärende uttalade stf JO Wennergren — sedan han redogjort för
innehållet i de två första styckena av 8 § SSF — följande.

" ---. Av } 5 § SSF jämfört med 99 § TF framgår vidare att en ännu längre

ansökningstid står till den skattskyldiges förfogande, om han inte erhållit i 69 §
TF föreskriven underrättelse om taxeringsnämndens beslut senast den 15 juli under
taxeringsåret.

Vid tillämpningen av bestämmelsernas föreskrifter om sätt, tid och ordning för
ansökan kan olika problem uppkomma. Det är inte ovanligt att en skattskyldig i
stallet för att göra ansökningen på fastställd blankett, i sin självdeklaration framställer
yrkande om särskild skatteberäkning. I ett sådant fall talar enligt min
mening övervägande skäl för att en — om ock ofullständig — ansökan skall anses
gjord den dag som deklarationen inkommit till den enligt 35 § taxerinosförordningen
behöriga myndigheten. Av allmänna rättsgrundsatser följer då att sökanden
skall beredas tillfälle att fullständiga sin ansökan genom att avfatta den på föreskriven
blankett (SOU 1968: 27 s. 107). Lokala skattemyndigheten bör därför
tillställa den skattskyldige sådan blankett och anmoda honom att återställa den i
ifyllt skick inom viss tid. Endast om den skattskyldige underlåter att före den
angivna tidens utgång efterkomma anmaningen, torde ansökningen kunna avvisas
pa grund av den formella brist som består i att den ej avfattats på föreskrivet sätt.

Ibland kan tvekan uppkomma om när och om en ansökan gjorts. Det förekommer
att skattskyldiga, som inte erhållit särskild skatteberäkning trots att detta skulle
medföia lägre skatt, i efterhand hävdar att de i vederbörlig tid och ordning ingivit
ansökan om sådan skatteberäkning. Vinner påståendet stöd i anteckningar i diarier
e. d., skall frågan om skatteberäkningen självfallet upptas till prövning i sak, även
om själva ansökningen inte kan återfinnas. Ofta torde det emellertid ställa sig
svårt att direkt verifiera den skattskyldiges påstående. Det får då från fall till fall
bedömas huruvida den skattskyldige kan anses ha i tillräcklig mån gjort sannolikt
att en ansökan verkligen gjorts. Full bevisning om att ansökan gjorts torde med
hänsyn till att ansökningar erfarenhetsmässigt emellanåt kommer på avvägar inte
böra stallas som villkor för en prövning av skatteberäkningsfrågan. Motsvarande
galler i tillämpliga delar när full visshet inte råder om vid vilkenddpunkt ansökan
gjorts.

Bedömningen av om en ansökan skall anses gjord i rätt tid kompliceras av att
12 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

354

olika ansökningstider gäller beroende på hur den skattskyldiges taxering handlagts
hos taxeringsnämnden. Lokala skattemyndigheten kan sålunda inte avslå en ansökan
som kommit in efter den 1 juli såsom för sent inkommen utan att först via taxeringshandlingarna
ha konstaterat att taxeringsnämnden inte avvikit från självdeklarationen.
Ej heller kan lokala skattemyndigheten avslå en ansökan, som kommit
in efter den 15 augusti, utan att först ha försäkrat sig om att taxeringsnämnden
inte försummat sin underrättelseskyldighet.

Avslutningsvis vill jag framhålla att lokal skattemyndighet ej fått någon befogenhet
att till prövning upptaga ansökningar som kommit in efter utgången av
den ansökningstid som är tillämplig. Myndigheten får å andra sidan inte avslå en
ansökan på grund av försutten ansökningstid utan att först ha utrett vilken ansökningstid
som gäller i det aktuella fallet.

Vid flera inspektioner hos lokala skattemyndigheter har iakttagits att ansökningar
om särskild skatteberäkning inte diarieförts vartefter de inkommit till lokala
skattemyndigheten. Ansökningshandlingarna har vidare inte alltid förvarats på
betryggande sätt. I inspektionsprotokollen har därvid framhållits att det — bl. a.
med hänsyn till att de skattskyldiga i regel saknade bevis om att ansökan om särskild
skatteberäkning ingivits — syntes mindre tillfredsställande att ansökningshandlingarna
under lång tid förvarades hos lokala skattemyndigheten utan att myndigheten
på något sätt antecknat vilka som gjort sådan ansökan. Vederbörande
myndigheter har i anledning av påpekandena förklarat att ansökningar om särskild
skatteberäkning framdeles skall diarieföras kontinuerligt och att ansökningshandlingarna
skall förvaras i låsta utrymmen.

355

Kommunal självstyrelse

Skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt genom att ensam avgöra frågor som
bort upptagas av skolstyrelsen och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde

med styrelsen

I en den 7 augusti 1968 till JO inkommen skrift framförde Sven Fomarve, som
sedan den 1 januari 1968 var ledamot i skolstyrelsen i Ösmo kommun, klagomål
mot styrelsens ordförande Harald Sjöberg för dennes handläggning under 1968 av
ett ärende beträffande personalmatsal vid ösmo Centralskola.

Efter remiss inkom kommunalnämnden i kommunen och Sjöberg med vardera
två yttranden. Fomarve avgav påminnelser. Vidare infordrades från skolstyrelsen
och kommunalkontoret i kommunen handlingar som kunde beröra ärendet. JO
Lundvik tog även del av yrkesinspektionens handlingar i saken. Slutligen hörde
föredraganden vid besök på kommunalkontoret Sjöberg, kommunalnämndens ordförande
Gustav Eriksson och kommunalkamreraren Sven Hammarson.

Rörande lokalen må ur handlingarna till en början redovisas följande.

Lokalen och ännu ett rum användes tidigare som hemvårdsrum men behövdes
icke längre för detta ändamål. I skrivelse den 18 november 1966 lämnade yrkesinspektionen
— socialinspektören Lott-Lis Berglin — skolstyrelsen anvisning att
ordna särskilt matrum för skolans personal. Yrkesinspektionen hänvisade till
arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 23: 1 och förklarade, att hemvårdsrummet
lämpligen kunde användas för ändamålet. Skolstyrelsen lade vid sammanträde den
21 november 1966 skrivelsen till handlingarna. Något protokollsutdrag expedierades
icke till yrkesinspektionen. Sedan Berglin utsänt en påminnelse den 21 december
1966 till skolstyrelsen, föredrogs saken i kommunalnämnden den 11
januari 1967, varefter nämnden beslöt att bordlägga ärendet samt att uppdraga åt
ordföranden att samtala med Berglin, enär »man ansåg att skrivelsens utformning
var påverkad». Att döma av yrkesinspektionens handlingar har sådan kontakt icke
tagits. Efter ytterligare en påminnelse den 3 mars 1967 översände skolchefen Walter
Möller protokollsutdrag avseende skolstyrelsens beslut den 21 november 1966 och
meddelade, att inga åtgärder hade vidtagits och att skolstyrelsen från kommunalnämnden
inhämtat, att de åberopade anvisningarna nr 23: 1 icke var tillämpliga i
ösmo. Yrkesinspektionen svarade i skrivelse till kommunalnämnden den 12 april
1967, att anvisningarna var tillämpliga för samtliga skolor. Detta besked föranledde
viss aktivitet. Vid kommunalnämndens sammanträde den 10 maj 1967 förklarade
Sjöberg, som är ledamot av nämnden, att skolstyrelsen icke avlåtit någon
skrivelse med innehåll att anvisningarna icke skulle vara tillämpliga i kommunen.
Det antecknades, att nämnden icke heller fattat dylikt beslut. Nämnden beslöt samtidigt,
att de båda rummen skulle vara sjukvårdsrum. Möller meddelade i skrivelse

356

den 12 maj 1967 till yrkesinspektionen, att skolstyrelsen icke kunde upptaga frågan
till ny behandling, eftersom kommunalnämnden vidhållit sitt beslut att rummet
icke fick användas till personalmatsal.

Den 1 september 1967 sammanträdde i Ösmo skola yrkesinspektören Gösta
Sandahl, Berglin, Sjöberg, Möller och skyddsombudet, tillsynsläraren Erland Ivarsson.
Även Eriksson hade kallats men var förhindrad närvara. Sjöberg hänvisade
vid sammanträdet till kommunalnämndens beslut om användande av rummet. Sjöberg
uppgav, att skolstyrelsen därför ej utan nämndens hörande kunde ändra
beslutet men att Sjöberg skulle lägga fram yrkesinspektörens krav och därefter
lämna besked. I skrivelse den 23 november 1967 till kommunen, vari redogjordes
för det nu sagda och uppgavs att Sjöberg vid telefonsamtal den 21 november 1967
sagt sig ha hänskjutit ärendet till kommunalnämnden, uttalade Sandahl att besked
av kommunen införväntades senast den 7 december 1967 om vidtagna eller planerade
åtgärder i anledning av yrkesinspektionens anvisning den 18 november 1966.
Trots påminnelser den 20 december 1967 och den 6 februari 1968 gjordes från
kommunalnämndens sida intet i saken.

Den 5 april 1968 anmodade yrkesinspektionen skolstyrelsen att ordna matrum
för skolans personal senast den 3 maj 1968 vid äventyr att eljest tillämpning av
tvångsbestämmelserna i 53 § arbetarskyddslagen skulle övervägas. På denna anmodan
svarade Sjöberg genom en den 29 april 1968 dagtecknad skrivelse. Däri
ställde sig Sjöberg »i egenskap som skolstyrelsens ordförande» frågande till yrkesinspektionens
anmodan. Sjöberg utvecklade närmare sina synpunkter och avslutade
med att »notera å skolkommunens vägnar att vi fritager oss från allt ansvar
i lokalfrågan för elevernas undervisning, och ansvaret får helt återfalla på Eder».
Sjöberg nämnde icke i skrivelsen om kommunalnämndens beslut att rummet skulle
vara sjukvårdsrum utan angav, att rummet var mer än nödvändigt som undervisningsrum
eller materialrum.

Fornarves klagomål mot Sjöbergs handläggning avsåg bl. a. Sjöbergs vägran att
trots begäran ta upp ärendet på sammanträde före den 20 september 1968 och
Sjöbergs åtgärd att utan skolstyrelsens medverkan avlåta skrivelsen den 29 april
1968. Fornarve uppgav härom: Vid årets första sammanträde den 30 januari 1968
anhöll Fornarve, att ärendet skulle medtagas för att snarast kunna behandlas. Sjöberg
avslog framställningen med motivering att endast frågor på dagordningen
kunde tas upp till behandling. Sjöberg påstod vidare, att ärendet icke kunde behandlas
av skolstyrelsen utan skulle hänskjutas till kommunalfullmäktige. Fornarve anhöll,
med stöd av en annan ledamot, att skolstyrelsen-skulle ingå med en skrivelse
till fullmäktige, alternativt att ärendet skulle medtagas vid nästa skolstyrelsesammanträde.
Vid sammanträde den 19 mars 1968, som föräldraföreningen inbjudit
till, framhöll Sjöberg ånyo att det var fullmäktige som hade att besluta i ärendet,
medan Fornarve hävdade att ärendet skulle handläggas av skolstyrelsen. Vid skolstyrelsens
sammanträde den 27 mars 1968 anhöll Fornarve vid sammanträdets
början, med stöd av flera ledamöter, att frågan måtte tas upp till behandling.
Sjöberg meddelade, att endast frågor på dagordningen skulle behandlas. På upp -

357

maning av Fornarve rapporterade Sjöberg vid sammanträdets slut om föräldraföreningens
sammanträde. Sjöberg uppgav ånyo, att ärendet låg under fullmäktige.
Fornarve bad att få läsa upp ett besked från t. f. länsskolinspektören Rolf Sage
Hallberg, vilket stödde uppfattningen att skolstyrelsen var behörig. Sjöberg avslutade
i stället sammanträdet, trots att så gott som samtliga ledamöter protesterade
och krävde att sammanträdet skulle fortsätta. Sjöberg lämnade lokalen. I kallelsen
till sammanträdet den 4 juni 1968 fanns sist på dagordningen »Ev. övriga ärenden».
Vid sammanträdet fanns dock nya dagordningar utskrivna, där den citerade punkten
uteslutits. Fornarve anhöll, att punkten skulle finnas med och att det här aktuella
ärendet skulle behandlas. Sjöberg meddelade dock, att endast frågor på dagordningen
skulle tas upp till behandling. Genom kontakt med yrkesinspektionen hade
Fornarve fått vetskap om bl. a. inspektionens anmodan den 5 april 1968. Efter påstötning
rapporterade Sjöberg härom och om svarsskrivelsen den 29 april 1968.
Detta omnämndes ej i protokollet. Ärendet kom på detta sätt upp till en viss behandling
och diverse skrivelser upplästes. Sjöberg vägrade dock att låta ärendet gå
till beslut med hänsyn till att det inte fanns på dagordningen. Fornarve hävdade,
att det var skolstyrelsen och ingen annan som borde ha författat svaret till yrkesinspektionen.
På Fornarves fråga ville alla närvarande ledamöter utom Sjöberg att
ärendet skulle behandlas omedelbart. Dessa ville även ha ett nytt sammanträde
snarast och bestämde detta till den 10 juni 1968. Varken Sjöberg eller skolchefen
kom tillstädes vid den tidpunkten.

Enligt skolstyrelsens protokoll för år 1968 förekommer personalmatsalsärendet
den 30 januari, den 27 mars, den 4 juni och den 20 september. Vid det förstnämnda
tillfället yrkade en ledamot, att en hemställan skulle göras till kommunalfullmäktige
om snabb behandling av ärendet, varefter Fornarve instämde i att ärendet borde
påskyndas och beslut fattas om att lokalen fick användas. Den 27 mars avlämnade
ordföranden rapport, som lades som protokollsbilaga, från sammanträdet med
föräldraföreningen. I rapporten förekom bl. a. kritik mot Fornarve. Den 4 juni
lämnades visst bemyndigande, varvid dock undantogs prövning av hemvårdsrummet.
Fornarve lämnade en redogörelse för ärendet och nämnde om skrivelser som
yrkesinspektionen avlåtit till skolstyrelsen, kommunalnämnden och kommunen
under tiden den 18 november 1966 — den 5 april 1968, vilka skrivelser enligt
Fornarve icke besvarats. Fornarve krävde att skolstyrelsen skulle uppta ärendet till
omedelbar behandling. Ordföranden vägrade upptaga kravet till behandling, enär
Fornarves förslag helt fick anses som nytt ärende utanför dagordningen. Den 20
september upptogs frågan. Sjöberg ansåg att ärendet borde få vila tills JO behandlat
Fornarves klagomål. Efter diskussion och besiktning av lokalen beslöt skolstyrelsen
med sju röster mot två, att rummet skulle användas som personalmatsal tills vidare.

Beträffande frågan vilken nämnd — kommunalnämnden eller skolstyrelsen —
som varit behörig att i första hand handlägga personalmatsalsärendet har bl. a.
förekommit följande: Sjöberg uppgav i sitt första yttrande, att då skolstyrelsen den
21 november 1966 lade yrkesinspektionens skrivelse den 18 i samma månad till
handlingarna det skett, enär skolstyrelsen ansåg att fullgoda serviceanläggningar

358

för lärarpersonalen redan förelåg. Enligt Sjöbergs i samma yttrande uttalade mening
kunde skolstyrelsen icke fatta beslut om inrättande av personalmatsal, eftersom
därmed skulle följa vissa kostnader, utan frågan kunde endast föreläggas av skolstyrelsen
att behandlas och beslutas av fullmäktige. Den omständigheten att yrkesinspektionen
tillskrivit kommunalnämnden i frågan hade styrkt Sjöberg i hans
uppfattning att beslutanderätten ankom icke på skolstyrelsen utan på fullmäktige.
I kommunalnämndens andra yttrande uttalade Eriksson, att 2 kap. 4 § skolstadgan
ej torde vara tillämplig i ärendet, enär det ej var fråga om lokaler för undervisning
utan en komplettering av lokaliteter enligt anvisningar som tillkommit sedan skolan
var byggd. Sjöberg ansåg därför enligt Eriksson att frågan var av sådan art att den
borde prövas av fullmäktige. I sitt andra yttrande uppgav Sjöberg att undervisningsfrågor,
personal, material och lärosalar m. m. självklart ålåg skolstyrelsen att
bereda och besluta inom ramen för medel och ändamål som fullmäktige anvisat,
medan andra eventuellt tillkommande kostnadskrävande ärenden bereddes av
skolstyrelsen och efter beslut framställning gjordes till fullmäktige. Sjöberg betonade
vidare, att kommunalnämnden var fullmäktiges närmaste utredningsorgan.
Vid föredragandens besök uppgav Hammarson — med instämmande av Eriksson
och Sjöberg — att man i kommunen hade den uppdelningen att skolstyrelsen beslutade
om lokaler för undervisning, dit matbespisningslokaler för eleverna hörde
liksom den tidigare användningen av ifrågavarande rum som hemvårdsrum, medan
kommunalnämnden beslutade om andra lokaler, t. ex. personalmatsal och sjukvårdsrum
avsett för elever.

Sjöberg har beträffande sin handläggning år 1968 uppgivit: Under sammanträdet
den 30 januari 1968 begärde Fornarve omedelbar behandling av personalmatsalsärendet.
Sjöberg upplyste då, att skolstyrelsen 1964—1967 haft ärendet
under behandling och överlämnat det för utredning (tydligen till en viss utredningskommitté).
Fornarve opponerade sig och uttryckte att det var »fel». Sedan sammanträdet
den 27 mars 1968 avslutats och medan reseräkningarna bestyrktes, uttalade
Fornarve att sammanträdet skulle fortsätta. Sjöberg uppmärksammade då
Fornarve på att sammanträdet var klubbat avslutat. Fornarve gjorde då gällande
— med instämmande av Ivarsson — att han icke uppfattat att så skett. Fornarve
vidhöll kravet på fortsatta förhandlingar, vilket Sjöberg vägrade, då arbetsordningen
var genomgången samt Sjöberg och två andra ledamöter omgående måste lämna
lokalen för att bevista ett annat sammanträde. Fornarve ropade då, att de fick
hålla sammanträdet själva. Sjöberg undertecknade skrivelsen den 29 april 1968
efter samråd med ledamöterna i en troligen år 1964 tillsatt utredningskommitté,
som skolstyrelsen anmodat och bemyndigat att utreda om matsal för lärarpersonalen.
Sjöberg undertecknade skrivelsen som kommitténs ordförande, likaså skolstyrelsens
ordförande. Vid föredragandens besök uppgav Sjöberg, att undertecknandet
skett endast såsom skolstyrelsens ordförande. Något gällande delegationsbeslut
fanns ej, men Sjöberg ansåg sig bunden av den linje som utstakats av kommunalfullmäktige,
kommunalnämnden och äldre skolstyrelse. Yrkesinspektionens anmodan
hade också kommit till Sjöberg personligen och ingen annan än Sjöberg kunde

359

lösa ut den rekommenderade försändelsen. — Vid sammanträdet den 4 juni 1968
kom Fomarve återigen med sina inslag och avbröt i annat ärende. När det var behandlat,
fick Fomarve tillfälle att framföra sina önskemål och yrkanden. Sjöberg
fann att Fornarve åter rörde ihop begreppen och uppmärksammade honom härpå.
Eftersom Fornarve icke hörsammade, vägrades han få fortsätta. Fornarve fick småningom
fortsätta och redogjorde för bl. a. Sjöbergs skrivelse den 29 april 1968,
vilken Sjöberg annars ämnat läsa upp själv. Därefter framkom inga konkreta
yrkanden i sakfrågan annat än att Fornarve »krävde hem vårdsrummets användning
till omedelbar behandling», vilket Sjöberg hindrade av två skäl, nämligen att
ärendet var överlämnat till annan instans och att tre ordinarie ledamöter och en
suppleant var part enligt 16 § kommunallagen. Fornarves uppgift, att Fornarve
vid sammanträdet framställt proposition att ärendet omedelbart skulle behandlas
och att samtliga närvarande ledamöter utom Sjöberg yrkat bifall var icke riktig.
Något sådant hade ej förekommit före sammanträdets avslutning. Långt efter avslutat
sammanträde hade uttryckts, att nästa sammanträde skulle hållas den 10
juni 1968. Telefonmeddelande utgick sedermera från skolchefen, att sammanträde
ej kunde äga rum sistnämnda dag, eftersom både skolchefen och Sjöberg var
upptagna på annat håll. Att nästa sammanträde ej kom att hållas förrän den 20
september 1968 berodde på att det var omöjligt att hålla sammanträde under
semestertiden.

I kommunalnämndens första yttrande uttalade nämnden, att nämnden icke ansåg
att Sjöberg handlat felaktigt i sakärendet och handläggning av skolstyrelsens sammanträden.
Mot detta beslut reserverade sig Ivarsson, vilken är ledamot även i
skolstyrelsen, och uppgav:

Vid upprepade tillfällen har skolstyrelsens ledamöter begärt, att frågan om
personalmatsalen vid Centralskolan skulle upptagas till behandling. Vid skolstyrelsens
sammanträde den 4.6.1968 begärde Sven Fornarve m. fl. att frågan skulle
upptagas till omedelbar behandling. Ordföranden vägrade och avslutade sammanträdet.
Omedelbart därpå begärde samtliga närvarande ledamöter (6 st.) och suppleanter
(2 st.), att skolstyrelsen skulle kallas till extra sammanträde inom en vecka
i och för behandling av detta ärende. Anteckning om detta fick inte göras i protokollet,
enär begäran framfördes efter sammanträdets avslutning. Ärendet har
heller inte upptagits till behandling i skolstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Jag vill till en början framhålla, att jag ansett mig icke böra ingå på annat eller
mera än den formella handläggningen av förevarande sak. Först dock några ord
om vilken kommunala nämnd eller styrelse som haft att i första hand taga upp
frågan om lokalens användning.

Skolstyrelsen har att sörja för undervisningen av barn i grundskolan. Skolstyrelsen
svarar för den löpande förvaltningen av skolorna och skall enligt 2 kap. 4 §
skolstadgan utreda behovet av skollokaler och föreslå fullmäktige i kommunen
därav betingade åtgärder.

360

Det synes naturligt att till skollokaler hänföra alla de utrymmen, som behövs
för att skolundervisningen skall fungera och som har sin huvudsakliga användning
för skolan, samt ej göra den uppspaltning som enligt uppgift skett i Ösmo kommun.
Till skollokaler, vilket det tillkommer skolstyrelsen att planera och förvalta, skulle
då räknas även erforderliga utrymmen för lärarpersonalen och exempelvis sjukvårdsrum,
vare sig det är avsett för elever eller personal. Hur komplicerat beslutsförfarandet
eljest kan bli belyses av detta ärende.

Enligt vad jag erfarit handhar skolstyrelsen i andra kommuner förvaltningen av
alla skolbyggnader i vidsträckt bemärkelse. Att så bör ske förutsätts också i skolöverstyrelsens
anvisningar för planering av byggnadsföretag inom det allmänna
skolväsendet.

Jag är ej övertygad om att skolstyrelsen och kommunalnämnden i Ösmo kommun
i praktiken iakttagit den antydda inskränkningen beträffande skolstyrelsens
befogenhet att förvalta skollokaler. Skolstyrelsen lade nämligen den 21 november
1966 yrkesinspektionens anvisning den 18 i samma månad till handlingarna, enär
enligt Sjöberg fullgoda serviceanläggningar för lärarpersonalen redan fanns. Skolstyrelsen
ansåg sig således vid detta tillfälle behörig att behandla ärendet. Sjöberg
borde vidare — om skolstyrelsen ej var behörig behandla frågan — icke ha i sak
besvarat yrkesinspektionens anmodan den 5 april 1968 utan den borde efter överlämnande
från skolstyrelsen ha handlagts av kommunalnämnden. I sitt svar nämnde
för övrigt Sjöberg intet om att rummet skulle vara sjukvårdsrum. Han angav däremot,
att rummet behövdes för undervisningsändamål. Sjöberg har också i sitt
första yttrande i JO-ärendet uttalat, att skolstyrelsen ej kunde fatta något beslut
om inrättande av personalmatsal, då därmed följde kostnader, utan endast förelägga
fullmäktige att besluta. Icke ens vid detta tillfälle var det fråga om att kommunalnämnden
var behörig myndighet. Att kommunalnämnden den 10 maj 1967 beslöt
att rummet skulle vara sjukvårdsrum framstår som ett avsteg från vad eljest i
praktiken iakttagits.

När jag nu övergår till att pröva själva klagomålen, dvs. ärendets handläggning
år 1968, anser jag mig, mot bakgrund av det ovan anförda, kunna utgå från att
Sjöberg hyste den uppfattningen, att ärendets beredning ankom på skolstyrelsen
och skulle — sedan kommunalnämnden jämlikt 19 § kommunallagen fått tillfälle
att yttra sig — bli föremål för fullmäktiges ställningstagande, om extra anslag
fordrades.

I ärendet är klarlagt, att Fornarve sammanträdesdagarna den 30 januari, den 27
mars och den 4 juni 1968 uttalat önskemål om att beslut skulle snabbt fattas att
rummet fick användas till personalmatrum.

Sjöberg hävdar att Fomarves yrkande den 27 mars 1968 framförts sedan sammanträdet
avslutats, under det att Fornarve påstår att yrkandet gjordes under sammanträdets
gång. I brist på ytterligare utredning får Sjöbergs uppgift här tagas för
god. Det är därför icke visat, att Fornarve vid detta sammanträde framförde något
yrkande i saken och att detta således bort avspeglas i skolstyrelsens protokoll.

Yrkesinspektionens anmodan den 5 april 1968 var ställd till skolstyrelsen och

361

skulle således besvaras av denna. Det kan här nämnas, ehuru förhållandet saknar
betydelse i sammanhanget, att det var skolchefen Möller som kvitterade mottagningsbeviset
och icke Sjöberg, såsom Sjöberg själv uppgivit. Sjöberg, som numera
icke längre gör gällande, att han upprättat svaret för någon utredningskommittés
räkning, hade ej bemyndigande från skolstyrelsen att besvara yrkesinspektionens
anmodan. Vad kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller äldre skolstyrelse må
ha beslutat i själva sakfrågan var ovidkommande såvitt gällde Sjöbergs behörighet
att ensam besvara skrivelsen. Någon tidsbrist förelåg uppenbarligen ej. För att besvara
yrkesinspektionens anmodan ålåg det därför Sjöberg att i saken rådgöra med
skolstyrelsen och alltså utsätta sammanträde. Sådan skyldighet hade förelegat, även
om enskilda skolstyrelseledamöter icke tidigare visat intresse i frågan, men var
naturligtvis ännu mera påkallad nu. Genom att besvara yrkesinspektionens anmodan
utan att först taga kontakt med skolstyrelsen har Sjöberg förfarit klart felaktigt.

När nu Sjöberg ensam såsom ordförande avgav svaret till yrkesinspektionen, ålåg
det honom att vid nästa sammanträde den 4 juni 1968 anmäla förhållandet för skolstyrelsen
för att utverka styrelsens godkännande i efterhand av åtgärden. Sjöberg
har också förklarat, att han skulle ha föredragit svaret, om icke Fornarve kommit
emellan och fått läsa upp svaret. Något godkännande av Sjöbergs åtgärd att ensam
avge svaret lämnades ej av skolstyrelsen, snarare tvärtom. Huruvida Fomarves
yrkande om prövning av hemvårdsrummets användning då borde upptagas till omedelbar
behandling eller ej ankom ej på Sjöberg såsom ordförande att avgöra utan
på skolstyrelsen. Sjöberg förfor således felaktigt genom att, såsom det anges i protokollet,
ensam ta ställning härtill vid sammanträdet och vägra frågans upptagande
på den grund att det fick anses vara ett nytt ärende utanför dagordningen. I JOärendet
har Sjöberg såsom skäl för sin vägran i stället anfört, att ärendet var överlämnat
till arman instans samt att tre ledamöter och en suppleant var jäviga. Om
denna version skulle vara riktig, vill jag anmärka, att det icke är ordförandens utan
skolstyrelsens sak att ta ställning i jävsfrågor.

Genom Fornarves, Sjöbergs och Ivarssons uppgifter är utrett, att majoriteten av
skolstyrelsen den 4 juni 1968 begärde extra sammanträde den 10 i samma månad
för att behandla ärendet. Oavsett om denna begäran framfördes under eller efter
sammanträdet, skulle med hänsyn till bestämmelserna i 35 § kommunallagen,
vartill 14 § skollagen hänvisar, nytt sammanträde utsättas, låt vara att någon
jämkning kunde äga rum beträffande den bestämda dagen. Genom att icke utsätta
sammanträde förrän till tidpunkt efter tre månader — den 20 september 1968 —
har Sjöberg ånyo förfarit felaktigt. Hänsyn till semestertid kan givetvis icke ursäkta
ett så långt dröjsmål. Det är att förmoda att man önskat beslut i så god tid att
ärendet var avgjort före höstterminens början.

Det har i ärendet gjorts gällande, att Sjöberg skulle ha avslutat sammanträde med
klubbslag trots ledamöters protester. Utan att gå in på riktigheten av påståendena
härom vill jag betona, att det är skolstyrelsen och icke ordföranden ensam som
bestämmer, när sammanträdet skall avslutas, och att ordföranden därför före det
avslutande klubbslaget måste ha skolstyrelsens inställning klar för sig. Vidare
12* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

362

vill jag nämna, att den omständigheten att en sak anmälts till JO icke bör medföra
att avgörandet fördröjs.

Sammanfattningsvis finner jag alltså, att Sjöberg förfarit felaktigt genom att
ensam besvara yrkesinspektionens skrivelse av den 5 april 1968 och vid sammanträdet
den 4 juni 1968 ensam taga ställning i fråga som bort avgöras av skolstyrelsen.
Ytterligare har Sjöberg felat genom sin underlåtenhet att trots framställd
begäran i tid utsätta sammanträde med skolstyrelsen. Särskilt det sistnämnda felet
är av allvarlig natur. Med hänsyn till de begränsningar som av riksdagen stadgats
för JO:s ingripanden på det kommunala området finner jag mig dock böra låta
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Vissa övriga ärenden

Jäv

Järfälla kommun förvärvade 1967 och 1968 fastigheterna Görväln, på vilka finns
bl. a. en slottsbyggnad med två flygelbyggnader, en större villa samt en annexbyggnad.
Bostäder i byggnaderna uthyrdes av kommunens fastighetskontor. En av
flygelbyggnaderna uthyrdes till ordföranden i kommunalnämndens arbetsutskott,
N. Under JO:s bedömande kom huruvida N. bort delta i arbetsutskottets beslut
att godkänna att fastighetskontoret uthyrde flygelbyggnaden till honom. JO Lundvik
uttalade härom.

I 16 § kommunallagen föreskrives, att fullmäktig ej må deltaga i behandling
av ärende som rör honom personligen. Sistnämnda bestämmelse är enligt lagens
37 och 45 §§ tillämplig även med avseende på ledamot i kommunens styrelse eller
sådan nämnd som tillsatts för handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr,
således även på ledamot i kommunalnämndens arbetsutskott. Motiven
till kommunallagen (prop 1953:210) belyser stadgandet ur olika synvinklar
men lämnar ingen direkt ledning för dess tolkning i ett fall som det förevarande.
Det förtjänar dock nämnas, att departementschefen gjorde uttalanden av
innebörd att jävsbestämmelsen icke borde tolkas restriktivt samt uttryckligen framhöll
att han icke fann hinder för en rättsutveckling enligt vilken inom jävsområdet
fördes fall som med avseende å jävsregelns anda och syfte var fullt jämförbara
med de särskilt reglerade fallen. I besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:
27) framhölls (s. 141), att den i 16 § kommunallagen för jäv stadgade förutsättningen
att ärendet skulle röra vederbörande personligen kunde anses motsvara
den enligt 4 kap. 13 § första punkten rättegångsbalken angivna förutsättningen
att personen i fråga skulle vara part eller eljest ha del i saken eller av dess utgång
kunna vänta synnerlig nytta eller skada.

I ärendet har framskymtat den tanken, att beslutet — såsom icke innefattande
något för kommunen bindande åtagande gentemot N. — icke skulle röra honom
personligen varför jävsregeln i 16 § kommunallagen ej skulle vara tillämplig. Onekligen
innefattade beslutet efter orden endast ett bemyndigande för fastighetskontoret
och är därför formellt sett av allenast intern karaktär. Det lärer emellertid icke
kunna bestridas, att frågan om N. skulle få förhyra lägenheten i realiteten var
avgjord i och med arbetsutskottets beslut. För egen del finner jag helt övervägande
skäl tala för att man bör se till denna beslutets reella innebörd. Enligt min mening

363

måste beslutet därför anses ha rört N. personligen, varför jag finner att han rätteligen
skolat frånträda vid ärendets behandling.

Vid bedömande av N.:s handlande är, å andra sidan, att beakta, att frågan om
jävsregelns tillämpning i ett fall som det förevarande måhända icke är höjd över
varje diskussion. Hans strävan att överflytta valet av hyresgäst från fastighetskontoret
— med vilket N. hade nära beröring — till ett mera fristående och auktoritativt
organ, arbetsutskottet, måste vidare anses i och för sig ytterst vällovlig. Att N.
vid ärendets behandling i arbetsutskottet förbisåg jävsfrågan och ej frånträdde vid
behandlingen av ärendet — vilket av allt att döma icke var på något sätt kontroversiellt
— kan under dessa omständigheter icke läggas honom till last såsom
tjänstefel.

Kommunalnämnds kompetensöverskridande

Sedan det efter anmälan till JO utretts att kommunalnämnden i Orsa till
Aktiebolaget Orsa Park- och Fritidsområde utan bemyndigande av kommunalfullmäktige
utbetalat 70 000 kr. såsom förskott på statsbidrag som väntades tillkomma
bolaget, anförde JO Lundvik.

JO:s tillsyn omfattade ursprungligen i princip endast statliga befattningshavare.
Först genom riksdagsbeslut år 1957 utsträcktes tillsynen till kommunala myndigheter
och tjänstemän. Därvid stadgades tillika vissa, alltjämt gällande begränsningar
i tillsynen i syfte bl. a. att förebygga att den kommunala självstyrelsen led
intrång. Såvitt gäller den oreglerade kommunalförvaltningen ingriper JO i huvudsak
endast när särskild anledning är därtill. Min prövning av nu förevarande ärende
sker från här angivna utgångspunkt.

I ärendet är utrett att kommunalnämnden utan att kommunalfullmäktiges beslut
därom förelegat till bolaget utbetalat 70 000 kr. såsom förskott för väntat statsbidrag.
Vad sålunda förekommit är givetvis icke tillfredsställande. Det är också
mindre tillfredsställande att kommunalnämnden dröjde ett halvår med att delge
kommunalfullmäktige revisorernas anmärkningar angående kommunens mellanhavanden
med fritidsbolaget. Med hänsyn till att utbetalningarna skett till ett av
kommunalfullmäktige godkänt ändamål och det icke ens påståtts att medlen använts
för något otillbörligt syfte saknar jag — med hänvisning till den begränsning
som gäller för JO:s tillsyn av kommunernas förvaltning — anledning till vidare
ingripande i saken. Jag har därvid även beaktat, att kommunalfullmäktige numera
godkänt att kommunalnämnden under 1968 lämnat förskott till fritidsbolaget samt
beviljat kommunalnämnden full ansvarsfrihet avseende 1968 års förvaltning.

Handläggningstiderna i kommunala besvärsmål

För att få en uppfattning om handläggningstiderna i kommunala besvärsmål och
i förekommande fall om orsakerna till att handläggningen dragit ut på tiden lät JO
Lundvik verkställa en genomgång av de kommunala besvärsmål som avgjorts i
regeringsrätten under tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. Av praktiska skäl
gjordes en begränsning till mål, som ankom på social- och kommunikationsdepartementens
föredragning, samt kyrkokommunala mål. Vid genomgången antecknades
dag för det kommunala beslutet, länsstyrelsens beredningsåtgärder, dag för
länsstyrelsens beslut och dess innebörd, regeringsrättsbyråns beredningsåtgärder
samt dag för regeringsrättens utslag och dess innebörd. Genomgången kom att

364

omfatta 160 mål angående beslut från borgerlig primärkommun, 8 mål angående
beslut från landsting och 13 mål angående beslut från kyrkokommuner.

Bland besvärsmålen rörande borgerliga primärkommuner befanns det äldsta
kommunala beslutet vara från den 28 december 1961 och det yngsta från den 27
februari 1969. Länsstyrelsernas beslut var i målen meddelade den 18 maj 1962
respektive den 16 april 1969. Den genomsnittliga handläggningstiden uppgick hos
länsstyrelse till 5,8 månader och hos regeringsrätten till 13,4 månader.

Av landstingsbesluten var det äldsta från den 26 januari 1967 och det yngsta
från den 5 september 1968. Den genomsnittliga handläggningstiden hos regeringsrätten
belöpte sig till 9,2 månader.

För besvärsmålen från kyrkokommuner antecknades som äldsta beslut den 29
oktober 1963 och som yngsta beslut den 26 juni 1968. Den genomsnittliga handläggningstiden
uppgick hos länsstyrelse till 11,2 månader och hos regeringsrätten
till 18,7 månader. I 9 av målen skedde hos länsstyrelsen remiss till domkapitel.

I anledning av iakttagelser vid genomgången har remiss gjorts till ett antal
länsstyrelser och till föredragande i regeringsrätten med begäran om yttrande
rörande tillämpningen av remissförfarandet, handläggningen av för sent anförda
besvär m. m.

Kommunalbesvär

Sedan ett den 26 februari 1969 fattat stadsfullmäktigebeslut överklagats, meddelade
länsstyrelsen utslag redan den 17 mars 1969 och fann på anförda skäl
besvären icke föranleda någon åtgärd. Klaganden gjorde anmälan hos JO och anmärkte
mot att besvären avgjorts utan att stadsfullmäktige hörts och innan besvärstiden
utgått. Han ansåg sig ha fått sina möjligheter att få andra ogiltighetsgrunder
upptagna till prövning avskurna genom det för tidiga avgörandet. JO Lundvik förklarade
att det med hänsyn till föreliggande omständigheter inte skäligen kunde
riktas någon anmärkning mot länsstyrelsen för att länsstyrelsen avgjort besvärsmålet
utan att höra stadsfullmäktige och innan besvärstiden utgått. Han tilläde att klaganden
inte berövats möjligheten att före besvärstidens utgång anföra nya ogiltighetsgrunder.

Vid sammanträde med kommunalfullmäktige i Nora kommun i Västmanlands
län den 12 februari 1968 förelåg en framställning från en kommunmedlem om
utförande av vatten- och avloppsanläggning för det område där han bodde (hedenområdet).
Fullmäktige beslöt att avslå framställningen. Häröver klagade sökanden
hos länsstyrelsen med yrkande att länsstyrelsen skulle upphäva beslutet. Efter remiss
från länsstyrelsen inkom fullmäktige med yttrande den 4 april 1968. Vid JO
Lundviks inspektion av länsstyrelsen i april 1969 uppmärksammades att ärendet
ännu ej avgjorts. Yttrande begärdes i anledning härav från länsstyrelsen. Vid länsstyrelsens
svar var fogad bl. a. en promemoria av föredraganden. Ur denna kan
antecknas.

365

Landssekreteraren ansåg, att skrivelsen borde diarieföras såsom kommunalt
besvärsmål — även om besvären ville synas utsiktslösa. Sedan målet avgjorts borde
länsstyrelsen upptaga ärendet till behandling i sak med stöd av lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar samt hälsovårdsförfattningarna. Jag delade landssekreterarens
bedömning av handläggningsordningen. Efter remissbehandling föredrog
jag ärendet för landshövdingen, varvid jag medförde ett av mig undertecknat
utslag, daterat den 26.4.1968, varigenom besvären lämnades utan bifall, enär
klaganden ej ens påstått att klandrade beslutet skulle vara olagligt i något av de
hänseenden, varom förmäles i 76 § kommunallagen. Landshövdingen ställde sig
tveksam och syntes mena, att jag anlagt ett väl formalistiskt betraktelsesätt på
ärendet. Han behöll akten för vidare övervägande. Efter några veckor efterlyste
jag ärendet och fick då reda på att detsamma behandlats vid ett s. k. länsråd och
därefter överlämnats till naturvårdssektionen för undersökning och sakbehandling.
I samband därmed gjordes den av JO omnämnda blyertsanteckningen i diariet.
Jag ansåg mig ej kunna avföra ärendet ur diariet, emedan jag alltjämt hade den
uppfattningen, att här förelåg formliga besvär över ett kommunalfullmäktigebeslut.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

I lag eller författning har i olika sammanhang stadgats skyldighet för kommun
att vara verksam för tillgodoseende av skilda samhälleliga behov. Föreskrifter av
sådant innehåll återfinns, för att nämna endast några få exempel, i barnavårdslagen,
hälsovårdsstadgan, byggnadslagen och brandlagen. Merendels har det i dessa
sammanhang ålagts länsstyrelsen att ex officio övervaka att kommunerna fullgör
sina nu nämnda skyldigheter. Om länsstyrelsen får kännedom om förhållande som
tyder på att kommun åsidosatt vad den författningsenligt har att iakttaga, ankommer
det i dessa fall på länsstyrelsen att upptaga saken till undersökning och, när
anledning förekommer, ingripa med vitesföreläggande eller på annat sätt. Ett
sådant ingripande kan aktualiseras exempelvis genom vad som framkommit i ett
kommunalt besvärsmål.

Den omständigheten att vad som anförs i besvär över kommunal myndighets
beslut kan ge länsstyrelsen anledning ingripa såsom tillsynsmyndighet får naturligtvis
icke medföra att besvären ej blir prövade i vanlig ordning. Ofta torde det emellertid
framstå som ändamålsenligt att samordna besvärsmålet med tillsynsärendet
så att de kan avgöras på en gång. Önskvärdheten av en samordning får dock icke
medföra att besvärsmålet uppehälles, om allmänna eller enskilda intressen skulle
lida men därav.

Vad angår förevarande fall må till en början framhållas, att 3 § lagen den 3 juni
1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar stadgar skyldighet för kommun
att tillse att sådan anläggning kommer till stånd, när det till förekommande
av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för visst område
ordnas i ett större sammanhang. I lagrummet är därjämte utsagt, att om kommun
försummar att fullgöra sin skyldighet, länsstyrelsen kan ge kommunen åläggande
därom.

Vidare må erinras, att länsstyrelsen enligt 3 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 skall vaka över allmänna hälsovården i länet. Om länsstyrelsen erhåller

366

kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende, skall länsstyrelsen enligt
samma författningsrum tillse att tjänliga åtgärder vidtages till undanröjande därav.
I 81 § av stadgan är härutöver utsagt, att länsstyrelsen vid sin tillsyn över att kommuner
fullgör sina åligganden med avseende å hälsovården äger förelägga vite.

Vad som anfördes i sökandens skrift till länsstyrelsen och vidare framkom har
förvisso givit länsstyrelsen anledning att upptaga till prövning, om icke något
borde göras för att förbättra avloppsförhållandena inom hedenområdet. Jag finner
det därför riktigt, att länsstyrelsen lät sin naturvårdssektion ta hand om denna
sak och har ingen erinran mot sektionens åtgärder.

Den inkomna skriften framstår emellertid till såväl form som innehåll såsom
en besvärsinlaga och har bort behandlas som sådan. I anledning av vad som anförs
i föredragandens promemoria kan jag i detta sammanhang icke underlåta att som
min mening framhålla, att inlagan med en välvillig tolkning kan anses innefatta
påstående om förefintligheten av två av de besvärsgrunder som omförmäles i 76 §
kommunallagen, nämligen att beslutet vilar på orättvis grund (olika tätbebyggelser
bör vara jämställda i fråga om rätten till vatten och avlopp) och att beslutet strider
mot allmän lag (kommunen har åsidosatt sin skyldighet enligt 3 § lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar). Särskilt med hänsyn till det sista angivna
påståendet — som icke utan vidare kunnat lämnas utan avseende — har goda skäl
kunnat anföras för en sammankoppling av besvärsmålet med tillsynsärendet. Tillsynsärendet
har av olika, fullt godtagbara, anledningar kommit att draga ut på
tiden. Såvitt av handlingarna framgår har i detta fall varken allmänna eller enskilda
intressen blivit lidande på att det kommunala besvärsmålet icke företagits till avgörande
för sig. Jag finner därför icke anledning till kritik av länsstyrelsens åtgärd att
låta anstå med avgörandet av besvärsmålet.

367

Tjänstemannafrågor

Vid inspektion av skolöverstyrelsen upptagen fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt
mot det egna verket och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet Vid

JO Lundviks inspektion av skolöverstyrelsen den 31 januari och den 3—7
februari 1969 upptog JO till diskussion med dåvarande generaldirektören och
chefen för överstyrelsen Hans Löwbeer vissa frågor rörande överstyrelsens relationer
utåt. Samtalet anknöt till uttalanden som Löwbeer gjort vid företagsnämndens
sammanträde den 23 november 1967. Löwbeer anförde vid inspektionen
bl. a. följande.

Vid studiekonferenser och vid många andra tillfällen har verkets tjänstemän att
uppträda som representanter för SO och klarlägga dess inställning till allehanda
frågor, t. ex. hur språkundervisningen skall läggas upp. Om vederbörande då
börjar driva en egen linje, uppstår förvirring och oklarhet bland åhörarna. SÖ:s
inställning måste utåt framstå som klar och enhetlig, annars uppstår stora svårigheter
för dem som skall arbeta på fältet. — Inom verket är ett fritt meningsutbyte
tillåtet och önskvärt. Utåt företräder emellertid varje tjänsteman SO, inte bara sig
själv. Det kan därför inte tillåtas att han utåt framför särmeningar, som strider
mot SÖ:s policy.

Själv anförde JO följande.

När tjänstemannen uppträder i tjänsten och företräder SO, skall han givetvis
lojalt följa de direktiv som getts från SO i fråga om vilka meningar som bör framföras
såsom SÖ.s i givna avseenden. Hinder kan inte anses möta att för sådana
tjänstesammanhang förbjuda tjänstemannen att framföra egna privata åsikter. Viss
reservation torde dock böra göras när det gäller kontakter med nyhetsmedia med
hänsyn till den grundlagsskyddade informationsfrihet som gäller enligt tryckfrihetsförordningen.
Framträder en tjänsteman vid en offentlig diskussion, i en tidningsartikel
e. d., som privatperson torde det stå honom fritt att framföra vilka åsikter
han vill även rörande sådant som rör det egna verkets policy. Det bör dock tilläggas
att full klarhet inte råder om förhållandet mellan svensk tjänstemans tjänsteplikt
och hans åsikts- och yttrandefrihet. I princip har tjänstemannen väl åsiktsoch
kritikfrihet men det kan inte uteslutas att tjänsteplikten undantagsvis måste
anses innebära skyldighet för honom att iaktta en viss återhållsamhet, t. ex. för att
skydda tjänstens anseende.

Efter remiss inkom skolöverstyrelsen med yttrande i den väckta frågan. Överstyrelsen
berörde först formerna för utformandet av överstyrelsens policy samt den
interna informationen om fastställda riktlinjer och gjorda ställningstaganden, överstyrelsen
anförde därvid följande.

I enlighet med vad som anges i 3 § instruktionen för skolöverstyrelsen ligger
tyngdpunkten i överstyrelsens verksamhet på sådana uppgifter som — såsom skett

368

i verkets arbetsordning — kan sammanfattas under beteckningarna utveckling,
planering och samordning, rationalisering samt rådgivning och service. För att en
samordnad verksamhet av denna art skall kunna bedrivas inom de olika arbetsenheterna
fordras — för det första — ett fortlöpande arbete på utformningen av skolöverstyrelsens
policy och allmänna riktlinjer för verksamheten. Det är en bestämd
strävan att detta skall ske under medverkan av verkets tjänstemän på olika nivåer
i en fri, öppen och fortlöpande diskussion, där olika meningar får tillfälle att göra
sig gällande. Formerna härför skiftar efter omständigheterna. Arbetsgrupper, tillfälliga
eller mer eller mindre permanenta, bildas för olika frågor. Fortlöpande
diskussioner förs på byrå- och avdelningssammanträden samt vid de chefs- och
kanslisammanträden samt föredragningar som äger rum varje vecka. Även vid de
månatliga orienteringssammanträdena förekommer allmänna diskussioner i principiella
frågor.

SÖ:s ställningstaganden utformas successivt enligt de beslutsformer som anges
i instruktionen och arbetsordningen, i principiellt viktiga frågor slutligt av styrelsen.
Överstyrelsens policy och riktlinjer kommer till uttryck bl. a. i anslagsframställningar
till Kungl. Maj:t, särskilt i den sammanfattande ingressen, och i yttranden
till Kungl. Maj:t i principiellt betydelsefulla ärenden samt i interna promemorior,
projektförteckningar m. m.

En andra förutsättning för en målstyrd verksamhet är en väl fungerande intern
information, som garanterar att personalen har en grundlig insikt i fastställda riktlinjer
och gjorda ställningstaganden. Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet.
De viktigaste formerna för informationen är spridningen inom verket av petitaingressen
och viktigare avgivna yttranden, informationskedjan från chefs- och
kanslisammanträden till avdelnings- och byråsammanträden osv. samt den verksamhet
som bedrivs av verkets informationssektion. En viktig roll spelar härvidlag
den grundliga genomgång av statsverkspropositionen som sker i början av varje
år dels på det allmänna orienteringssammanträdet, dels avdelningsvis.

Med utgångspunkt från de i inspektionsprotokollet återgivna uttalandena anförde
skolöverstyrelsen vidare följande.

Som ovan framhållits anser skolöverstyrelsen det vara i hög grad eftersträvansvärt
att inom verket ständigt fortgår en fri och öppen diskussion vid utformningen
av överstyrelsens policy och i alla principiella frågor, till vilka ställning skall tas.
Det är överstyrelsens uppfattning att detta också är fallet. Sedan överstyrelsens
ståndpunkt i cn fråga sålunda har utformats, har tjänsteman i sitt framträdande utåt
i tjänsten att lojalt handla i enlighet härmed och i tjänstesammanhang inte framföra
egen eventuellt avvikande mening. Detta bör gälla vare sig han direkt deltagit i
själva beslutsfattandet och därvid varit i tillfälle att anmäla avvikande mening eller
han inte deltagit på detta sätt. Ett annat handlande skulle självklart förvirra dem,
som arbetar i skolväsendet eller i övrigt är intressenter i frågan.

Skolöverstyrelsen vill här inskjuta, att överstyrelsen är medveten om att, såsom
JO framhåller, viss reservation måste göras ifråga om kontakter med nyhetsmedia
med hänsyn till tryckfrihetsförordningens föreskrifter. Skolöverstyrelsen har i arbetsordningen
(28 §) — i anslutning till föreskrift om lämnande av uppgift om fattat
beslut — intagit en hänvisning till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om
meddelande av uppgift för offentliggörande i tryckt skrift. I en kommentar till föreskriften
i arbetsordningen (Kanslimeddelande 1967: 1) har hänvisning gjorts till
uttalanden av JO i sådan fråga i ämbetsberättelsen 1967 s. 181 f.

Debatten i skolfrågor förs givetvis inte endast inom skolöverstyrelsen. Det är
önskvärt och i många fall nödvändigt att skolöverstyrelsetjänstemän deltar i dis -

369

kussioner som förs, t. ex. vid konferenser som anordnas av organisationer på
skolans områden, personal-, elev- och föräldraorganisationer. Överstyrelsen anser,
såsom redan framgått, det mycket viktigt att tjänsteman därvid inte gör uttalanden,
som kan skapa osäkerhet eller oklarhet om vad som är skolöverstyrelsens linje;
egna från denna linje avvikande meningar kan därvid inte få drivas. Generaldirektörens
ifrågavarande uttalanden avser i första hand just detta.

Sedan kan frågan om tjänstemans yttrandefrihet vidgas att omfatta hans deltagande
som medborgare i den allmänna samhällsdebatten och i politiska sammanhang,
där skolpolitiska frågor kan utgöra ett viktigt inslag. Någon inskränkning
i hans rätt att som enskild delta häri kan givetvis inte få förekomma. Svårighet kan
dock här tänkas uppkomma för den enskilde att dra en gräns mellan å ena sidan
sin ställning som tjänsteman och å den andra sidan som privatperson-medborgare.
Det torde till slut vara en gränsdragning som endast den enskilde tjänstemannen
själv kan göra från fall till fall.

JO lämnade därefter tillfälle åt skolöverstyrelsens chefstjänstemannaförening,
skolöverstyrelsens tjänstemannaförening och SACO-föreningen vid skolöverstyrelsen
att inkomma med yttranden i ärendet. Alla tre föreningarna inkom med
sådana yttranden.

Skolöverstyrelsens chefstjänstemannaförening förklarade sig inte ha något att
erinra eller tillägga.

Skolöverstyrelsens tjänstemannaförening (sektion I) ifrågasatte det lämpliga
i att myndighet över huvud utfärdade direktiv, som inskränkte den enskilde tjänstemannens
yttrandefrihet. Föreningen anförde vidare följande.

Det torde vara överflödigt att slå fast att tjänsteman, som i tjänsten företräder
myndighet, också har att framföra myndighetens officiella linje. Det torde höra till
undantagen att så icke sker och bör om det ändå sker kunna rättas till tjänstevägen.
Tjänsteman bör dock icke på det sätt SÖ föreslår hindras från att ge uttryck åt en
från den officiella linjen avvikande mening under förutsättning att oklarhet icke
skapas om vilken åsikt som är den officiella.

Kärnpunkten i SÖ:s yttrande synes vara detta — »egna från denna linje avvikande
meningar kan därvid inte få drivas». Föreningen finner denna formulering
alltför kategorisk. Med bakgrund av den exemplifiering som ges i samma stycke
— »SÖ-tjänsteman som deltar i diskussioner som förs t. ex. vid konferenser som
anordnas av organisationer på skolans områden, personal-, elev- och föräldraorganisationer»
— anser föreningen det orimligt av myndigheten att fordra att en
tjänsteman, som såsom privatman och kanske funktionär i en fackorganisation
drivit en annan mening än SÖ:s, plötsligt skall förneka sina egna åsikter vid tillträde
av ett konsulentförordnande eller ett expertuppdrag hos SÖ. I båda fallen kan han
komma att delta i de fortsatta överläggningarna inom en facklig organisation eller
en ämnesförening och bör då rimligen deklarera, att han står fast vid sin åsikt men
att SÖ:s policy är en annan och att han i sin tjänst har att rätta sig därefter.

Föreningen tycker sig finna stöd för sin uppfattning i den passus i SÖ:s remisssvar
som talar om att svårigheter kan uppkomma för den enskilde att dra en gräns
mellan å ena sidan sin ställning som tjänsteman och å andra sidan sitt handlande
som privatperson-medborgare och att det till slut torde vara en gränsdragning som
endast den enskilde tjänstemannen själv kan göra från fall till fall.

Föreningen finner sålunda att ifrågavarande direktiv så som de uppfattats av
berörd personal innebär ett ingrepp i den personliga yttrandefriheten. Om verks -

370

ledningen anser behov kvarstå för anvisningar av detta slag bör de enligt föreningens
mening ges en tydligare form i t. ex. introduktionsmaterial för nyanställda, varav
klart bör framgå att det gäller, enligt formuleringen i företagsnämndens protokoll,
lojalitet mot SÖ:s policy i tjänstekontakter.

SACO-föreningen vid skolöverstyrelsen anförde inledningsvis följande.

Det är alldeles uppenbart, att envar i sin tjänsteutövning måste vara lojal mot
arbetsgivarens direktiv och de intentioner som ligger bakom dessa direktiv. Lika
självklart måste vara att arbetsgivaren inte blott informerar om beslut som bör
vara bekanta för befattningshavarna i och för deras handlande utan även så långt
möjligt är delger dem bevekelsegrundema bakom dessa. Det är nämligen först
härigenom man verkligen kan handla i ledningens anda. — Under sin icke-tjänstgöringstid
kan emellertid den anställde komma att i diskussioner och på andra
sätt bli företrädare för andra intressen än arbetsgivarens. Detta gäller vare sig
den anställde är anställd i offentlig eller enskild tjänst.

Enligt SACO-föreningen borde skolöverstyrelsen tydligare ha klargjort sin uppfattning
om vad som är tjänsteuttalanden och vad som inte är det. I alla händelser
borde överstyrelsen ha visat sin uppfattning genom några exempel. Föreningen
framhöll avslutningsvis följande härom.

För föreningen synes det inte vara förenat med alltför stora svårigheter att skilja
åtgöranden inklusive uttalanden gjorda i tjänsten från sådana som görs som privatperson
. — Under den tid då en befattningshavare — på tjänsterummet eller annorstädes
—• uppträder i tjänsten är han skyldig att företräda arbetsgivarens intressen.
I de fall han uppträder som privatperson är situationen en annan. — Lika väl som
den enskilde tjänstemannen med varsamhet bör beträda gränsområden mellan den
privata och tjänstemannasfären, lika väl bör arbetsgivaren med lika stor varsamhet
bedöma situationer som inträffat i detta inte alltför breda gränsområde. Det
är särskilt väsentligt ur den anställdes synpunkt att inte ens skuggan av en misstanke
behöver föreligga för att åtgärder utom tjänsten av här aktuellt slag kan påverka
hans möjligheter exempelvis till avancemang i tjänsten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Anledningen till att jag tog upp frågan om vad tjänstemännen i skolöverstyrelsen
borde iakttaga, när de med utomstående diskuterade överstyrelsens inställning i
olika undervisningsfrågor, var främst den att spörsmålet kunde ha intresse även
för andra myndigheter och för tjänstemännen hos dessa.

I gällande lag har frågan om tjänstemännens lojalitetsplikt och därav eventuellt
följande inskränkningar i deras yttrandefrihet icke blivit närmare behandlad. I 10 §
statstjänstemannalagen är visserligen stadgat, att tjänsteman skall ställa sig till
efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbetet
samt särskilda föreskrifter rörande hans tjänsteutövning. Det är dock vanskligt
att av detta allmänt hållna stadgande hämta någon egentlig ledning för lösningen
av den nu aktuella frågan. Ämnet synes också vara föga uppmärksammat inom den
svenska förvaltningsrättsliga doktrinen och har knappast avsatt några spår i rättspraxis.
Det är därför svårt att ange några bestämda riktlinjer för hur hithörande
spörsmål mera i detalj bör bedömas. Det är vidare tydligt, att problemen gör sig

371

gällande på olika sätt hos skilda myndigheter allt efter myndigheternas uppgifter,
storlek och inarbetade sedvänjor. Graden och vidden av myndighetens utåtriktade
aktiviteter inverkar givetvis också.

Jag kan i förevarande ärende icke behandla ämnet ur alla aspekter utan måste
begränsa mig starkt. I det stora hela kan jag nöja mig med att hänvisa till mina
ovan återgivna uttalanden vid inspektionen av skolöverstyrelsen. Härtill vill jag
dock foga vissa reflexioner, delvis med anknytning till vad som framkommit
under ärendets remissbehandling.

Vad först angår tjänstemans uppträdande, när han i sin tjänst mera direkt
framträder som talesman för det egna verket, så bör han härvid givetvis lojalt
följa den linje som han vet vara verkets. Det bör icke få komma i fråga, att han i
dessa sammanhang agiterar mot verkets intagna ståndpunkt. Lojalitetskravet får
dock icke drivas in absurdum och får enligt min mening icke taga sig uttryck som
ter sig stötande för tjänstemännen i gemen. Det förefaller mig som om en tjänsteman
— även när han uppträder i tjänsten — skall ha rätt att, åtminstone i korthet,
redovisa sin rent personliga mening, om han direkt tillfrågas därom, och det oavsett
att hans mening måhända starkt avviker från verkets ståndpunkt. När jag vid inspektionen
anförde att hinder icke kunde anses möta mot att förbjuda tjänsteman
att framföra egna privata åsikter, hade jag icke här avsedda situation i åtanke och
mitt uttalande framstår därför som alltför onyanserat. Jag vill vidare säga, att det
icke bör vara en tjänsteman förmenat att helt allmänt framhålla att de åsikter han
utvecklar är verkets och icke hans egna.

Såsom jag framhöll vid inspektionen och också blivit belyst i skolöverstyrelsens
remissyttrande måste vad som anförts om begränsningarna i tjänstemannens yttranderätt
underkastas särskilda reservadoner när det gäller kontakten med nyhetsmedia.

När tjänstemannen uppträder utom tjänsten och som privatperson och detta
också måste stå fullt klart för dem som han vänder sig till — för att välja ett
extremt exempel: om han talar i egenskap av riksdagsman eller ledamot av kommunal
församling — föreligger en stark presumtion för att han bör kunna tala helt
fritt som honom lyster. Såsom jag framhöll vid inspektionen är det dock tänkbart,
att han det oaktat åtminstone i vissa sammanhang — andra än de nyss åsyftade —
har att iakttaga viss återhållsamhet i sina uttalanden. Härtill kommer att tjänstemannens
ställning icke alltid är så entydig. Han kan t. ex. ha inbjudits till en
förening eller liknande för en diskussion, vid vilken han mer eller mindre direkt
kommer att framstå som en representant för verket, åtminstone enligt åhörarnas
uppfattning. Det borde te sig som naturligt för tjänstemannen att då också, och
helst i främsta rummet, redovisa verkets uppfattning i frågan.

I ärendet har även diskuterats på vad sätt en myndighet lämpligen kan ge uttryck
åt sin inställning i fråga om kraven på tjänstemännens lojalitet. Skolöverstyrelsen
har valt att ta upp frågan i verkets företagsnämnd. Från vissa synpunkter
har det antagligen varit klokt att icke utfärda några bindande skriftliga förhållningsregler.
Frågan är ännu endast ofullständigt belyst och alla konsekvenser av

372

skilda förhållningsalternativ kan icke överblickas. Det är dock tänkbart, att skolöverstyrelsen
finner ett behov av mera preciserade regler. Ett skäl härtill kan vara
att överstyrelsen mer än andra ämbetsverk utnyttjar experter och annan personal
som knyts till verket för kortare tidsperioder. I och för sig torde hinder icke möta
mot att utfärda tjänsteföreskrifter rörande tjänstemans uppträdande även utom
tjänsten förutsatt att bärande sakliga skäl kan anföras härför. Skulle fråga uppkomma
om att utfärda tjänsteföreskrifter rörande tjänstemännens yttrandefrihet,
är det givetvis angeläget att företrädare för personalen får tillfälle att ge sin mening
till känna.

Jag vill till sist framhålla, att en viktig förutsättning för att tjänstemännen spontant
skall känna lojalitet med det egna verket och kunna med framgång utåt
företräda dess ståndpunkter är att verksledningen bereder utrymme för ett fritt
internt meningsutbyte och sörjer för erforderlig information om fattade beslut och
motiven därför. Vid min inspektion av skolöverstyrelsen fick jag ett intryck av att
överstyrelsen fäste stor vikt vid dessa synpunkter och detta intryck har befästs
genom vad som framkommit i detta ärende.

Fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med tillräcklig omsorg
genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden.

Tillika fråga om innehållet i ett för fiskalen utfärdat tjänstgöringsbetyg

F. d. hovrättsfiskalen Hans Landgren är född den 20 augusti 1937. Han avlade
studentexamen år 1956 och juris kandidatexamen år 1960. Efter tingstjänstgöring
antogs Landgren som fiskalsaspirant i Göta hovrätt fr. o. m. den 19 oktober 1964
och som fiskal fr. o. m. den 25 oktober 1965. Landgren tjänstgjorde därefter i
hovrätten eller i domstol under hovrätten. Den 28 juni 1968 beslöt hovrätten att
Landgren skulle på grund av bristande lämplighet skiljas från sin tjänst som fiskal
med utgången av december 1968. Landgren anhöll därefter hos hovrätten om
återanställning. Hovrätten beslöt den 14 oktober 1968 att lämna Landgrens anhållan
utan bifall. På Landgrens begäran utfärdade hovrätten den 15 november
1968 ett tjänstgöringsbetyg för honom. I betyget angavs att hovrätten beslutat att
Landgren på grund av bristande lämplighet skulle skiljas från sin tjänst. Landgren
anförde besvär hos Kungl. Maj:t över hovrättens beslut den 28 juni och den 14
oktober 1968 samt över tjänstgöringsbetygets innehåll. Beträffande beslutet den 28
juni 1968 gjorde Landgren en särskild hemställan att beslutet skulle förklaras
ogiltigt på grund av domvilla. Kungl. Maj:t i regeringsrätten meddelade utslag
den 21 januari 1969, enligt vilket besvären över beslutet den 28 juni 1968 såsom
för sent inkomna ej upptogs till prövning och Landgrens hemställan om ogiltigförklaring
på grund av domvilla lämnades utan avseende. Enligt skrivelser den 14
februari 1969 lämnade Kungl. Maj:t besvären angående återanställning utan bi -

373

fall och beslöt att besvären avseende tjänstgöringsbetyget ej skulle upptagas till
prövning.

I till JO inkomna skrifter anförde Landgren klagomål i olika hänseenden. I
första hand berörde klagomålen omständigheterna vid hovrättens beslut att skilja
honom från fiskalstjänsten och tjänstgöringsbetygets innehåll. Landgren gjorde
gällande att hovrätten bort närmare motivera avskedsbeslutet och ifrågasatte om
inte ett brev av kontroversiellt politiskt innehåll som Landgren ingivit till utbildningsdepartementet
påverkat hovrättens ledamöter. Han ifrågasatte även om hovrätten
vid avskedandet agerat på egen hand eller varit utsatt för påtryckningar. I
betyget hade hovrätten i nedsättande syfte endast angivit att avskedet föranletts
av bristande lämplighet. Vidare klagade Landgren över att hovrätten på förfrågningar
med anledning av att han sökt andra tjänster lämnat ofördelaktiga upplysningar
om honom.

Efter remiss inkom hovrätten med upplysningar och yttranden. Vid ett av yttrandena
var fogad en av hovrättens president N. E. Åqvist den 29 oktober 1968
upprättad promemoria.

Landgren avgav påminnelser.

Angående Landgrens tjänstgöring och bedömningen därav anförde Åqvist i promemorian
följande:

Vid Landgrens antagande till fiskal uttalades olika meningar och gavs uttryck
för stor tveksamhet. Överläggningen utmynnade emellertid i ett formellt enhälligt
beslut. Att tveksamhet förelåg framgår i och för sig redan av den långa tid Landgren
fick tjänstgöra som fiskalsaspirant; Landgren har fått »provföredraga» inför
både min företrädare i ämbetet och mig själv. Trots den tveksamhet som således
förelåg, var uppfattningen hos ett flertal av hovrättens ledamöter att förhoppningar
kunde hysas om att Landgren skulle utvecklas gynnsamt. I samband med att jag
meddelade Landgren att han antagits till fiskal, framhöll jag också att hovrätten
hyste förhoppningar om en gynnsam utveckling beträffande honom.

Landgren tjänstgjorde därefter som fiskal i hovrätten, bortsett från några kortare
förordnanden i underrätt, till mars 1966. Sedan en tid hade då behov förelegat
i Vadsbo domsaga av ett stadigvarande fiskalskompetent biträde. I mars 1966
bedömdes behovet vara så akut att det trots det besvärliga personalläget i hovrätten
måste tillgodoses. Landgren hade vid denna tid i och för sig inte tjänstgjort
så länge som fiskal att han normalt sett bort sändas ut såsom mera permanent
fiskalskompetent biträde i underrätt, men någon äldre fiskal var icke tillgänglig
för ändamålet och domsagans behov bedömdes som nämnts så angeläget att det
icke kunde anstå längre. Landgren förordnades därför till fiskalskompetent biträde
i domsagan fr. o. m. den 21 mars 1966. I samband därmed meddelade jag häradshövdingen
i domsagan Olof Svensson att viss tveksamhet förelegat i fråga om
Landgrens antagande som fiskal men att hovrätten bedömt hans prognos som förhållandevis
god och att denna bedömning hittills icke direkt jävats samt att Landgren
egentligen var något för ung i tjänsten för att bli fiskalskompetent biträde
men att äldre fiskal icke stod till buds.

I juli 1966 begärde Svensson att få med mig diskutera Landgrens tjänstgöring
i domsagan och ett sammanträffande mellan mig och Svensson ägde rum i Jönköping
den 5 juli, därvid även deltog vice ordföranden på I avd. hovrättsrådet
Norén och t. f. byråchefen fiskalen Odencrants. Vid sammanträdet framförde

374

Svensson så allvarliga anmärkningar mot Landgrens sätt att fullgöra sina tjänsteåligganden
— Landgren brast i fråga om såväl skicklighet som omdöme — att jag
efter samråd med Norén och Odencrants ansåg det ofrånkomligt med hänsyn till
arbetets behöriga gång i domsagan att Landgren togs därifrån. Innan jag fattade
det formella beslutet härom, inkallade jag Landgren till hovrätten och förklarade
för honom att han med anledning av vad som förekommit skulle vid lämplig tidpunkt
få återgå i tjänst i hovrätten och att han senare, om inget talade däremot,
skulle återgå till underrättstjänstgöringen men i annan domstol. Jag ansåg det inte
uteslutet att — vilket jag också meddelade Landgren — utfallet av hans tjänstgöring
i Vadsbo domsaga kunde bero på att han »oförskyllt» kommit ut som fiskalsbiträde
för tidigt.

Möjlighet att avlösa Landgren i Vadsbo domsaga uppkom först efter sommaren.
Landgren återgick i tjänst som fiskal i hovrätten från och med den 3 oktober 1966.

Landgren tjänstgjorde därefter på olika avdelningar i hovrätten som fiskal och
denna hans tjänstgöring — som i och för sig var förhållandevis svag — gav vid
handen att Landgren icke utvecklats på sätt man hoppats och bekräftade därmed
i viss mån den bedömning häradshövdingen Svensson gjort. Omständigheterna ansågs
likväl icke vara sådana, att Landgren icke borde beredas fortsatt underrättstjänstgöring.
Från och med den 1 mars 1967 förordnades Landgren att tjänstgöra
som fiskalskompetent biträde i rådhusrätten i Norrköping. Anledningen till att
denna domstol valdes var att det var en rådhusrätt, tillika den största inom Göta
hovrätts område, med flera framstående och erfarna domare. I den mån Landgrens
»misslyckande» i häradsrätten berott på olyckliga omständigheter, borde
möjlighet till en mera allsidig bedömning kunna ske i den större domstolen i Norrköping.
Detta meddelade jag också till Landgren och till borgmästaren i rådhusrätten
Sven Lutteman.

Landgrens tjänstgöring i rådhusrätten följdes — liksom fallet har varit med övriga
fiskalskompetenta biträden där —• kontinuerligt genom samtal som jag eller
andra av hovrättens ordinarie ledamöter bl. a. i samband med hovrättsting hade
med främst borgmästaren men även andra ledamöter i rådhusrätten. Med hänsyn
till de speciella omständigheterna beträffande Landgren förhörde jag mig i regel
om hans förhållande i tjänsten även vid telefonsamtal eller sammanträffanden med
Lutteman i andra tjänsteangelägenheter. Vid mitt besök i rådhusrätten i samband
med hovrättsting i början av februari 1968 ansåg jag tiden vara mogen att få en
mera sammanfattande bedömning av Landgrens tjänstgöring i rådhusrätten. Jag
sammanträffade därför med borgmästaren Lutteman och med rådmannen Anders
Törnvall, den i tjänst äldste rådmannen och tillika den ordinarie domare som
Landgren i huvudsak biträtt. Luttemans och Törnvalls omdömen om Landgrens
tjänstgöring bekräftade klart vad de tidigare samtalen gett anledning befara, nämligen
att Landgren icke fyllde måttet vare sig i fråga om skicklighet eller omdöme.
Bedömningen av Landgren i rådhusrätten ansåg jag böra tillmätas så mycket större
betydelse som direkta jämförelser kunde ske med övriga tre samtidigt tjänstgörande
fiskalskompetenta biträden, samtliga f. ö. yngre som fiskaler än Landgren.
Det överenskoms härefter att Törnvall skulle meddela Landgren, att Törnvall
fått lämna presidenten en redogörelse för Landgrens arbetsprestationer, att Törnvall
därvid icke kunnat underlåta att framföra allvarlig kritik mot Landgren, att
Landgren borde söka avsevärt förbättra sina arbetsinsatser och att presidenten
komme att senare efterhöra utfallet av denna tillsägelse. Enligt vad jag erfarit tog
Landgren, sedan Törnvall talat med Landgren, också kontakt med Lutteman för
att ytterligare informera sig om bakgrunden till den skedda tillsägelsen.

Den 6 maj 1968 besökte jag i samband med hovrättsting ånyo rådhusrätten

375

och sammanträffade med Törnvall, dåmera efter Luttemans avgång t. f. borgmästare.
Sammanfattningsvis gav samtalet vid handen att någon egentlig förändring
i Landgrens arbetsresultat icke förekommit under den mellanliggande tiden.

I detta läge ansåg jag mig böra mera uttryckligt informera hovrättens övriga
ordinarie ledamöter om situationen. Detta ägde rum vid plenum den 29 maj 1968.
Vid plenum biträdde hovrättens ledamöter ett mitt förslag att Landgren borde få
tillfälle att framföra sina synpunkter i saken till presidenten, innan ställning togs
till Landgrens fortsatta tjänstgöring.

Efter kallelse infann sig därefter Landgren hos mig den 31 maj 1968. Därvid
meddelade jag honom att hans tjänstgöring i rådhusrätten icke utfallit tillfredsställande
och att Törnvalls tillsägelse icke syntes ha haft åsyftad verkan. Jag betonade
att bedömningen av hans tjänstgöring icke grundade sig på hans handhavande
av ett eller annat enskilt mål eller ärende utan var en sammanfattande bedömning
av innebörd att han icke uppnått den nivå som fordras för fortsatt befordran
på domarbanan, »icke höll måttet». Vid samtalet, som ägde rum i närvaro av t. f.
byråchefen Odencrants och byrådirektören Carlquist, sade jag icke — såsom Landgren
gjort gällande i sin skrivelse till justitieombudsmannen — att Landgren »ej
längre var önskvärd som fiskal» och jag anmodade icke heller — såsom antytts i
en tidningsartikel — Landgren att själv säga upp sig. Däremot nämnde jag att
den möjligheten icke kunde uteslutas att hovrättens plenum kunde komma att
säga upp Landgren från hans anställning.

Vid plenum i hovrätten den 28 juni 1968 redogjorde jag för vad som förekommit
vid samtal med Landgren, och hovrätten beslöt därefter att uppsäga Landgren
till årsskiftet. Beslut delgavs Landgren den 4 juli 1968.

Sammanfattningsvis framhöll Åqvist att Landgren uppsades från sin anställning
som fiskal i hovrätten på grund av — vid den kontinuerliga prövning som äger
rum av icke ordinarie befattningshavare — sedan lång tid ådagalagd bristande
lämplighet för vidare befordran på domarbanan.

I fråga om Landgrens till utbildningsdepartementet ingivna brev anförde Åqvist
i promemorian:

Mot slutet av diskussionen om Landgren (vid plenum den 29 maj 1968) förde
någon ledamot på tal en skrift som Landgren tidigare i maj skulle ha avfåtit till
förmodligen utbildningsdepartementet och vari FNL skulle ha omnämnts; skriften
hade någon tid dessförinnan varit refererad i dagspressen. I anledning härav återgav
jag ur minnet innehållet i skriften och underströk liksom flera andra ledamöter
att skriften självfallet saknade betydelse i sammanhanget. Samtidigt framhölls
att hovrätten givetvis icke kunde förhindra att en eventuell blivande uppsägning av
Landgren av denne eller andra kunde tolkas som föranledd av skriften men att
hovrätten lika självklart icke av denna anledning kunde avstå från eljest påkallade
åtgärder. Skriften har varken vid detta eller annat tillfälle distribuerats till eller
— mig veterligen — cirkulerat bland hovrättens ledamöter.

För fullständighetens skull bör nämnas att vid sammanträdet med Landgren den
31 maj 1968 skriften från Landgren till utbildningsdepartementet överhuvudtaget
icke var på tal. Den 10 september 1968 begärde Landgren att få träffa mig följande
dag, och ett sammanträffande ägde rum i hovrätten den 11 september 1968,
därvid byråchefen Ljunggren också var närvarande. Vid sammanträdet efterhörde
Landgren bl. a. möjligheten att få tjänstledighet för omskolning. I sammanhanget

376

förde Landgren själv skriften på tal. Därvid uttalade jag att skriften inte gjort
något vare sig till eller från när det gällt Landgrens uppsägning, eventuellt kan
orden ha fallit att skrivelsen »inte varit vare sig till er nackdel eller till er fördel»
i sammanhanget. Att Landgren fattat detta som att hans agerande för FNL icke
talat till hans fördel får stå för Landgrens egen räkning.

Åqvist uttalade sammanfattningsvis i denna del att skriften inte påverkat uppsägningsärendets
handläggning.

Det av hovrätten den 15 november 1968 utfärdade tjänstgöringsbetyget är av
följande lydelse.

Landgren är född den 20 augusti 1938. Han antogs till fiskalsaspirant i Göta
hovrätt från och med den 19 oktober 1964 och till extra ordinarie fiskal i hovrätten
från och med den 25 oktober 1965.

Landgren har efter fiskalsförordnandet tjänstgjort:

25/10 1965—20/3 1966 som fiskal i hovrätten;

21/3 1966—2/10 1966 som fiskalskompetent biträde i Vadsbo domsaga;

3/10 1966—28/2 1967 som fiskal i hovrätten;

1/3 1967—22/9 1968 som fiskalskompetent biträde vid rådhusrätten i Norrköping.

Landgren har därjämte såväl före som efter antagandet till fiskal vid olika tillfällen
haft kortvariga förordnanden i underrätt.

Hovrätten beslöt den 28 juni 1968 att Landgren skulle på grund av bristande
lämplighet skiljas från sin tjänst som extra ordinarie fiskal i hovrätten med utgången
av december 1968. Genom skrivelse den 3 juli 1968 uppsades Landgren
i enlighet med hovrättens beslut. Uppsägningsskrivelsen delgavs honom den 4 juli
1968.

Landgren har därefter på egen ansökan beviljats tjänstledighet för enskilda
angelägenheter från och med den 23 september 1968 tillsvidare, dock längst till
och med den 31 december 1968.

Hovrätten har förklarat sig i avgivet yttrande anse att enligt arbetsrättslig praxis
skyldighet föreligger för statlig myndighet att på begäran utfärda tjänstgöringsbetyg
och anförde rörande det för Landgren utfärdade betyget bl. a.: Eftersom
Landgren begärt betyg över sin tjänstgöring, har hovrätten på sätt som skett uttalat
sig om anledningen till hans skiljande från tjänsten och därmed också om
hans tjänstbarhet. Därest hovrätten därutöver skulle lämnat särskilda värdeomdömen
angående Landgrens tjänstgöring, skulle dessa sammanfattningsvis inte ha
utmynnat i annat uttalande än att Landgren brustit i lämplighet för sin tjänst.
Självfallet står det Landgren fritt att hos hovrätten begära endast intyg om sin
tjänstgöring.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.

Enligt 30 § första stycket statstjänstemannalagen må tjänsteman, som är förordnad
tills vidare, efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten. I andra stycket
av samma paragraf stadgas att uppsägning endast må ske om tjänstemannen visat

377

bristande lämplighet för tjänsten eller det finnes anledning att draga in denna eller
uppsägningen av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Landgrens tjänst som fiskal i hovrätten var extra ordinarie och att betrakta
som ett förordnande tills vidare. Av det nämnda stadgandet följer sålunda att
Landgren kunde uppsägas bl. a. om han visat bristande lämplighet för tjänsten.

Fog saknas för antagande att hovrätten i frågan om uppsägningen av Landgren
låtit sig påverkas av ovidkommande omständigheter och jag finner ej anledning
att ifrågasätta riktigheten i och för sig av hovrättens bedömning att Landgren
brast i lämplighet för tjänsten.

Av vad som anförts i Åqvists promemoria framgår emellertid att man inom
hovrätten hela tiden hyst tveksamhet om Landgrens lämplighet. Även om skälet
till att han ej tidigare än som skett uppsagts från sin tjänst var att man hoppats
att Landgren skulle utvecklas till det bättre och i det längsta velat bereda möjlighet
till en sådan utveckling, kan ifrågasättas om Landgren i anställningshänseende behandlats
på ett godtagbart sätt.

När Landgren uppsades hade han tjänstgjort som fiskalsaspirant ett år och som
fiskal drygt två och ett halvt år. Det är visserligen riktigt att vid domstolar och
andra myndigheter en kontinuerlig prövning äger rum och måste äga rum beträffande
icke ordinarie befattningshavare. En uppsägning kan självfallet vara påkallad
från allmän synpunkt även om den berörde tjänstemannen avsevärd tid varit
anställd hos myndigheten. Att märka är emellertid att olägenheterna av en uppsägning
regelmässigt torde bli större ju längre tid den uppsagde varit anställd hos
myndigheten. Det är därför från personalvårdssynpunkt av vikt att, när tveksamhet
föreligger huruvida en tjänsteman brister i lämplighet för sin tjänst, frågan om
hans fortsatta anställning avgöres inom rimlig tid.

I detta sammanhang må erinras om innehållet i 62 § arbetsordningen för rikets
hovrätter. Där stadgas att prövning av fiskalsaspirant såvitt möjligt bör ske innan
aspiranten tjänstgjort i hovrätten ett år. Avsikten med stadgandet är tydligen att
hovrätten i aspirantens intresse skall fatta beslut i frågan om hans antagande som
fiskal på ett tidigt stadium. Sedan fiskalsförordnande meddelats synes vederbörande
alltså böra vara berättigad att räkna med att endast vad därefter uppenbarats skall
kunna medföra hans skiljande från tjänsten. Att aspirantprövningen i realiteten
utsträckes över en lång tid efter fiskalsförordnandet är inte förenligt med berörda
stadgande.

Jämväl från allmän synpunkt måste det anses betänkligt att frågan om Landgrens
lämplighet för tjänsten hållits öppen under avsevärd tid. Beslutet om hans
entledigande innebär att Landgren inte varit lämplig för domaruppgifter, men
han har trots det i stor utsträckning tjänstgjort som ordförande i underrätt. Det
torde väl vara oundvikligt att sådan tjänstgöring stundom anförtros den som utöver
nödig formell kompetens inte har personliga kvalifikationer för domarbanan.
Med hänsyn till rättssäkerhetens krav är det emellertid olägligt att så sker,
och det måste anses vara betydelsefullt att förekomsten av dylika fall begränsas.

På grund av det anförda har enligt min mening hovrätten, genom underlåtenhet

378

att tidigare än som skett taga definitiv ställning till Landgrens anställningsförhållanden,
ej handlagt frågan därom med tillräcklig omsorg.

I det av hovrätten utfärdade tjänstgöringsbetyget för Landgren har upptagits
dels anställningstid och förordnanden och dels orsaken till att han skilts från fiskalstjänsten.
Bortsett från att Landgrens födelseår angivits felaktigt synes den redovisning
av faktiska omständigheter som därvid skett ej i och för sig kunna föranleda
anmärkning.

Inte desto mindre är det förklarligt att Landgren ej ansett sig kunna åtnöjas med
betyget. Ändamålet med ett tjänstgöringsbetyg torde främst vara att vederbörande
vid sökande av ny anställning skall kunna visa vilka arbetsuppgifter han förut haft,
hur han skött dessa och vad han i övrigt ådagalagt med avseende å tjänstbarhet
och uppförande. Eftersom hovrätten i det för Landgren utfärdade betyget inte
upptagit annat omdöme än att Landgren brustit i lämplighet, har det uppenbarligen
inte kunnat användas för nämnda ändamål.

Av 3 § statstjänstemannalagen framgår att myndighets skyldighet att utfärda
tjänstgöringsbetyg kan regleras genom avtal. Några regler i detta avseende torde
dock ej ha kommit till stånd. Däremot har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 juni 1966 en särskild utredningsman tillkallats för att utreda frågan om
normer för betyg och intyg över anställning inom den statligt reglerade offentliga
förvaltningen (riksdagsberättelsen 1967 s. 379 och 1969 s. 423). Vid dessa förhållanden
synes det naturligt att tills vidare ledning hämtas av den praxis som föreligger
beträffande privat arbetsgivares skyldighet att utfärda betyg. Såvitt angår
frågan om betygets innehåll får anses gälla att arbetsgivaren är pliktig att ange,
förutom anställningstiden och arbetsuppgifterna, vitsord om yrkesskicklighet och
uppförande samt uppgift rörande anledningen till anställningens uppphörande (se
Personaladministrativa rådets skrift Hur man skriver tjänstgöringsbetyg s. 102 ff
med där anmärkta rättsfall). Vitsord om yrkesskicklighet och uppförande skall
grundas på arbetsgivarens egen uppfattning (NJA 1947 s. 129). Det omdöme som
därvid uttalas måste emellertid vara allsidigt och får sålunda ej redovisa enbart
negativa omständigheter utan att ange de positiva som därjämte kan anföras (jfr
nämnda skrift s. 87). På arbetstagarens begäran är arbetsgivaren skyldig att ur
betyget utelämna uppgift om anledningen till anställningens upphörande (jfr NJA
1941 s. 115 och Schmidt, Tjänsteavtalet, andra upplagan s. 146).

Med utgångspunkt i vad sålunda upptagits kan först konstateras att hovrätten i
tjänstgöringsbetyget för Landgren ej gjort någon bedömning av dennes sätt att
fullgöra sina åligganden. I hovrättens yttrande har visserligen gjorts gällande att
hovrätten åtminstone indirekt uttalat sig om Landgrens tjänstbarhet genom att
anföra skälet för hans entledigande. Att Landgren ansetts brista i lämplighet utgör
emellertid ett allmänt omdöme om honom som inte besvarar frågan hur han skött
sina uppgifter. Eftersom Åqvist, enligt vad han uppgivit i sin promemoria, för
Landgren framhållit att det inte förelåg anledning till anmärkning mot honom i
något visst mål eller ärende, synes kunna förutsättas att ett svar på frågan skulle
varit fördelaktigt för Landgren. Berörda allmänna omdöme måste för övrigt anses

379

vara alltför onyanserat för att böra användas i ett tjänstgöringsbetyg för den som
i drygt två och ett halvt år varit anställd i hovrätt som fiskal. För sådan tjänst
erfordras kvalifikationer i flera olika hänseenden, såsom beträffande teoretiska
kunskaper, omdömesförmåga, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, ordningssinne,
samarbetsförmåga osv. Det har sålunda funnits goda möjligheter att undvika
ett så generellt uttryck som bristande i lämplighet, och naturligtvis har också
ytterligare precisering kunnat ifrågakomma. Särskilt med hänsyn till anställningstidens
längd är det tydligt att Landgren inte saknat alla kvalifikationer för tjänsten
och att alltså även positiva omständigheter kunnat anföras i fråga om hans
tjänstbarhet.

Vidare måste mot det av hovrätten utfärdade betyget anmärkas att däri upptagits
orsaken till att Landgrens anställning upphört. Visserligen torde Landgren inte
då han gjorde framställning om betyget ha begärt att uppgift därom skulle uteslutas
ur betyget, men det kan med fog hävdas att hovrätten bort inse att Landgren
hade ett sådant önskemål.

I enlighet med det nu anförda har hovrätten i tjänstgöringsbetyget för Landgren
dels underlåtit att yttra sig om hur denne fullgjort sina åligganden, dels beträffande
hans tjänstbarhet i övrigt uttalat sig alltför generellt och enbart negativt
och dels mot hans vilja angivit orsaken till anställningens upphörande. Det torde
visserligen inte kunna antagas att hovrätten, såsom Landgren ifrågasatt, haft ett
nedsättande syfte med att utforma betyget på sätt som skett, men det framstår
som anmärkningsvärt att en myndighet som ansett sig skyldig att utfärda tjänstgöringsbetyg
inte ägt större förståelse för vad betyget borde innehålla. Även om
rättsläget på området i viss mån är oklart, synes enkel rättvisa ha bort medföra
en allsidigare utformning av betyget. Med nutida synsätt på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare kan det ej vara godtagbart att en myndighet, som efter
lång tid funnit sig böra skilja en anställd från tjänsten på grund av bristande
lämplighet, tilldelar denne ett tjänstgöringsbetyg som ytterligare måste försvåra
hans situation.

Jag finner förty att hovrätten förfarit felaktigt genom att utfärda ifrågavarande
tjänstgöringsbetyg. Vad som förekommit är dock ej av beskaffenhet att för någon
tjänsteman i hovrätten föranleda ansvar.

Förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under löpande
pensioneringsperiod. Tillika frågor om underlåten kommunikation och dröjsmål
med att vidarebefordra avskedsansökan m. m.

Enligt 4 § 1 mom. första stycket statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(SPR) är reglementet underkastad anställningshavare avgångsskyldig vid övre gränsen
av den för honom gällande pensioneringsperioden. I tredje stycket av samma
moment föreskrives att, därest anställningshavare, som uppnått pensionerings -

380

periodens nedre men icke dess övre gräns, befinnes icke kunna på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete, han må förklaras skyldig att avgå.

Enligt 2 § 3 mom. tilläggsbestämmelserna till SPR gäller, att fråga om tillämpning
av bestämmelserna i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR prövas av den, på vilken
anställningshavarens entledigande ankommer, i den mån icke överordnad myndighet
förbehållit sig prövningen. Finnes anledning antaga att tillämpning av bestämmelserna
i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR bör ifrågakomma, skall tillfälle
beredas anställningshavaren att inkomma med ansökning om entledigande jämte
ansökning om egenpension.

Där ej särskilda skäl föranleder annat, bör avgången ej fastställas att äga rum
tidigare än sex månader efter det tillfälle beretts anställningshavaren att inkomma
med dylik ansökning. I 2 § 4 mom. tilläggsbestämmelserna föreskrives vidare att,
där fråga om anställningshavares avgångsskyldighet jämlikt 4 § SPR förekommer
— sålunda även vid tvångsentledigande enligt 1 mom. tredje stycket nämnda paragraf
— entledigande ej må ske utan att frågan om anställningshavarens rätt att
komma i åtnjutande av egenpension dessförinnan avgjorts eller i samband med entledigandet
avgöres. Underlåter anställningshavare att i vederbörlig ordning ingiva
ansökning om entledigande och om ålderspension och inkommer han icke med
sådana ansökningar utan dröjsmål efter det han av vederbörande verksmyndighet
(huvudman) erinras om sin skyldighet därutinnan, ankommer det på myndigheten
(huvudmannen) att föranstalta om prövning av frågan om anställningshavarens
rätt att komma i åtnjutande av ålderspension samt att, därest pensionsrätt prövats
föreligga, entlediga anställningshavaren eller göra hemställan om hans entledigande.

I en den 19 september 1968 till JO inkommen skrift anförde kriminalkommissarien
Hugo Balkert, som innehade tjänst hänförd till pensioneringsperiod III (65—
66 år) och den 1 maj 1968 uppnått periodens nedre gräns, klagomål mot polismästaren
i Solna polisdistrikt Georg Nyqvist och länspolischefen i Stockholms län
John Lundwall med anledning av åtgärder som av dem vidtagits i syfte att åstadkomma
Balkerts entledigande från tjänsten snarast möjligt efter den 1 maj 1968.
Balkert påstod även, att Nyqvist den 9 april 1968, då han med Balkert dryftade
frågan om dennes pensionsavgång, varit obalanserad i sitt uppträdande mot honom,
utfarit i tarvligheter och bl. a. yttrat, att »Ni ska inte tro, att det här är någon
försörjningsinrättning».

Efter remiss inkom Lundwall med utredning och yttrande, varefter Balkert avgav
påminnelser. Jämväl Nyqvist inkom med yttrande. Ytterligare upplysningar inhämtades
från statens personalpensionsverk.

Av utredningen framgick följande: I skrivelse till Balkert den 22 maj 1968 —
undertecknad av Lundwall — anförde länsstyrelsen i Stockholms län, att enär
anledning fanns till antagande att tillämpning av 4 § 1 mom. tredje stycket SPR
borde ifrågakomma beträffande Balkerts avgång från tjänst, länsstyrelsen beredde
denne tillfälle att till länsstyrelsen inkomma med ansökning om entledigande jämte
ansökning om egenpension.

381

I en till länsstyrelsen ställd skrift den 14 juni 1968 anhöll Balkert bl. a. om närmare
besked beträffande anledningen till att en tillämpning av 4 § 1 mom. tredje
stycket SPR ifrågasattes beträffande honom.

Nyqvist yttrade sig i saken i skrivelse till länsstyrelsen den 10 juli 1968 och
anförde bl. a. följande: Nyqvist upptog under hösten 1967 tillsammans med polisintendenten
G. Rohlin till behandling frågan om de borde ta initiativ till förslag
om att Balkert borde avgå i samband med uppnåendet av pensionsperiodens nedre
gräns den 1 maj 1968. Det stod klart för dem att Balkert ej på ett tillfredsställande
sätt kunde sköta honom åliggande arbete som kriminalkommissarie och chef för
kriminalsektionen i polisdistriktet. Något förslag till länsstyrelsen avläts emellertid
icke, beroende på att Balkert åtnjöt sjukledighet. Frågan blev åter aktuell våren
1968. Nyqvist delgav, troligen den 9 april 1968, Balkert sin syn på saken och
klargjorde att Balkert enligt Nyqvists mening ej kunde fullgöra sin tjänst på ett
tillfredsställande sätt. Balkert ställde sig dock helt oförstående härtill. — De brister
som främst framträdde i fråga om Balkerts tjänsteutövning gällde initiativkraften
samt förmågan att organisera, fördela och leda arbetet.

T. f. länspolischefen Lars Olsson avlät därpå till statens personalpensionsverk
en den 31 juli 1968 dagtecknad ansökan om egenpension för Balkert. Personalpensionsverket
översände med skrivelse den 19 augusti 1968 ansökningen till
polismästaren i Solna polisdistrikt för komplettering.

I skrivelse till rikspolisstyrelsen den 12 september 1968 anslöt sig länsstyrelsen
till vad Nyqvist anfört i sin ovannämnda skrivelse av den 10 juli 1968 om Balkerts
bristande förmåga att utföra honom — såsom chef för kriminalsektionen — åliggande
arbete. Länsstyrelsen, som uttalade att oförmågan enligt länsstyrelsens mening
icke hade sin grund i sjukdom, överlämnade — enär jämlikt kungörelsen
1967: 279 fråga om tillsättande av och entledigande från tjänst som kriminalkommissarie
numera prövas av rikspolisstyrelsen — ärendet till styrelsen för vidare
handläggning. Därest beslut fattades om Balkerts entledigande borde detta enligt
länsstyrelsen fastställas till senast den 1 december 1968.

Balkert insände den 12 oktober 1968 tjänstevägen en till rikspolisstyrelsen ställd
ansökan om sitt entledigande fr. o. m. den 1 maj 1969 jämte en därvid fogad ansökan
till personalpensionsverket om egenpension. Ansökningarna, som inkom
den 14 oktober 1968 till Solna polisdistrikt, kvarhölls av Nyqvist till den 18 november
1968, då de båda handlingarna översändes till personalpensionsverket, dit
de inkom den 19 november 1968.

Redan tidigare hade emellertid rikspolisstyrelsen agerat i saken. Med skrivelse
den 25 oktober 1968 till personalpensionsverket överlämnade rikspolisstyrelsen
länsstyrelsens förut nämnda ansökan om egenpension för Balkert till personalpensionsverket.
Styrelsen tillstyrkte ansökan. Personalpensionsverket meddelade
beslut den 5 november 1968 i anledning av ansökan och förklarade Balkert äga
rätt till egenpension enligt SPR. Beslutet expedierades till polismästaren i Solna
polisdistrikt. Denne (Nyqvist) hemställde därefter i skrivelse till rikspolisstyrelsen
att Balkert skulle beviljas avsked fr. o. m. den 1 januari 1969. Rikspolisstyrelsen

382

beslöt den 20 november 1968 meddela Balkert avsked fr. o. m. den 1 januari 1969.

Sedan Balkert överklagat rikspolisstyrelsens beslut hos Kungl. Maj:t, meddelade
Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 18 februari 1969 utslag på Balkerts besvär
och upphävde rikspolisstyrelsens överklagade beslut. I regeringsrättsutslaget uttalades
bl. a. följande.

Såvitt handlingarna i målet utvisar grundar sig rikspolisstyrelsens beslut på uttalanden
av polismästaren och länsstyrelsen om att Balkert icke kan fullgöra sin
tjänst på tillfredsställande sätt. Det kan på grund av de nämnda uttalandena och
vad i övrigt förekommit i målet anses klarlagt, att motsättningar uppkommit mellan
Balkert och hans närmaste överordnade och att dessa icke är tillfredsställda med
hans sätt att sköta tjänsten. Uttalandena har emellertid i huvudsak endast karaktären
av allmänt hållna omdömen och innefattar icke någon sådan utredning om
faktiska förhållanden, som kan anses visa, om och i vad mån Balkert brustit i
fullgörande av tjänsten. Utredningen i målet är således icke av den beskaffenhet,
att den möjliggör ett bedömande — oberoende av den åsikt som myndigheterna
företräder i själva saken — huruvida Balkert är ur stånd att fullgöra sin tjänst på
ett tillfredsställande sätt. Då det vid sådant förhållande icke kan anses ådagalagt,
att detta är fallet, upphäver Kungl. Maj:t rikspolisstyrelsens överklagade beslut.

Balkert påtalade i sina påminnelser att rikspolisstyrelsen meddelat sitt nyssnämnda
beslut om Balkerts avskedande utan att Balkert förvarnats och utan att
han hunnit uttaga sin semester för år 1968.

Nyqvist tillbakavisade »med skärpa» vad Balkert i klagoskriften anfört mot honom
personligen.

I sitt yttrande anförde Lundwall bl. a.: Pensionsärendet har icke sin grund i
animositet från Nyqvists sida gentemot Balkert; i den mån någon varit särskilt
aktiv i ärendet är det Lundwall. Lundwalls aktivitet har därvid förestavats av hans
bedömning att Balkert ej på ett tillfredsställande sätt kunnat utföra det honom
åliggande betydelsefulla arbetet som kriminalkommissarie i länets största polisdistrikt.

Med anledning av Nyqvists åtgärd att över en månad kvarhålla Balkerts den 12
oktober 1968 tjänstevägen insända ansökningar om entledigande och om tjänstepension
begärdes nytt yttrande av Nyqvist. I anledning härav anförde Nyqvist
följande.

Enligt här fört diarium inkom Balkert den 14 oktober 1968 med en till Rikspolisstyrelsen
ställd ansökan om avsked per den 1 maj 1969 jämte en därvid fogad
ansökan om egenpension. Det var för undertecknad känt att frågan om Balkerts
avgångsskyldighet jämlikt 4 § första mom. tredje stycket statens allmänna tjänstepensionsreglemente
var föremål för Rikspolisstyrelsens och Statens personalpensionsverks
prövning. Då jag räknade med, att beslut i ärendet skulle fattas inom
den allra närmaste tiden, vidarebefordrade jag för undvikande av dubbelhandling
ej omgående angivna handlingar.

Troligen den 18 november 1968 meddelade mig polisintendent Hans Leister
att personalpensionsverket telefonledes efterhört, huruvida Balkerts ansökan om
egenpension ingivits till polismyndigheten och att verket önskade få sig tillsänd
Balkerts ansökan. Sistnämnda dag översändes ansökan till personalpensionsverket,
varvid jag hänvisade till verkets tidigare beslut i ärendet av den 5 november 1968.

383

Härvid gjorde jag även följande anteckning: »RPS handlägger fråga om avsked
från 1.1.1969.»

Uppenbarligen av förbiseende kom såväl Balkerts ansökan om avsked som handlingen
om egenpension att direkt tillställas personalpensionsverket.

I skrivelse den 21 januari 1969 till rikspolisstyrelsen hemställde JO Ulf Lundvik
om yttrande med anledning av att, enligt vad av handlingarna syntes framgå,
styrelsen genom förenämnda beslut den 20 november 1968 entledigat Balkert från
tjänsten utan att denne dessförinnan av styrelsen beretts tillfälle att yttra sig över
den till grund för beslutet liggande utredningen. I ett med anledning härav den 27
februari 1969 avgivet yttrande anförde styrelsen följande.

Polischefen och länspolischefen har båda funnit att Balkert inte på ett tillfredsställande
sätt kunde fullgöra sin tjänst som chef för kriminalsektionen i Solna
polisdistrikt. Tjänsten är krävande och av vital betydelse för polisverksamheten.
Rikspolisstyrelsen anser att i ärendet förelegat klara och otvetydiga skäl för beslutet
den 20 november 1968 om Balkerts entledigande.

Balkert, som genom bl. a. samtal med polischefen och genom länsstyrelsens
skrivelse den 22 maj 1968 delgivits dessa myndigheters inställning till hans pensionsavgång,
har i skrift den 14 juni 1968 utvecklat sin syn på frågan. Föreskrifter
eller andra regler för den formella handläggningen av ärenden av detta slag utöver
föreskrifterna i tilläggsbestämmelser till SPR torde inte föreligga. Ärendenas nära
anknytning till ärenden om vitsordsgivning, betygsutfärdande o. d. kan ha bidragit
till avsaknaden av bestämmelser om delgivning, respittider och andra omständigheter
av formell karaktär. Någon praxis i dessa avseenden har inte heller utbildats.
Rikspolisstyrelsen finner alltså att formell skyldighet inte förelegat för
rikspolisstyrelsen att delge Balkert handlingarna före ärendets slutliga avgörande.
Rikspolisstyrelsens underlåtenhet i denna del grundade sig dock inte enbart på
formella skäl utan även på förvissningen att Balkert inte skulle kunna komma att
tillföra ärendet något ytterligare av värde för bedömning av frågan huruvida han
på ett tillfredsställande sätt kunde sköta sin tjänst. Detta torde även till fullo ha
bestyrkts av vad Balkert senare anfört i saken. Rikspolisstyrelsen vill dock nu ge
tillkänna att det, med hänsyn till den fråga som förelåg till avgörande, torde ha
varit till fördel om en formell delgivning med Balkert kommit till stånd. Rikspolisstyrelsen
vill även meddela att styrelsen — för den händelse liknande ärenden
skulle uppkomma — avser att verkställa formell delgivning med vederbörande före
beslut.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

År 1951 infördes i de statliga pensionsreglerna det nuvarande systemet med
pensionsperioder i stället för tidigare ordning med en fast pensionsålder. Systemet
innebär att statlig tjänsteman har rätt att avgå med pension då han uppnår pensioneringsperiodens
nedre gräns och är skyldig avgå då han når periodens övre
gräns. I princip är det befattningshavaren som själv äger bestämma vid vilken tidpunkt
under pensioneringsperioden han vill avgå. Emellertid fogades till denna befattningshavarens
rätt som ett komplement en myndigheternas rätt att under vissa
förutsättningar besluta om tjänstemannens avskedande redan då han uppnår periodens
nedre gräns. I samband med systemets införande gjordes åtskilliga uttalanden,

384

av vilka här kan ur departementschef syttrandet (prop. 1951: 184 s. 57—58) återges
bl. a. följande.

Vad först angår frågan om myndigheternas möjlighet att besluta om befattningshavares
entledigande under pensioneringsperiod delar jag pensionsålderskommitténs
uppfattning, att myndighet icke regelmässigt skall ha att upptaga befattningshavarens
fortsatta tjänstgöring utöver pensioneringsperiodens nedre gräns till
särskilt övervägande utan tjänstgöringen bör oförändrat fortgå till den tidpunkt
före periodens slut, intill vilken befattningshavaren önskar kvarstå, såvida icke
myndigheten av särskilda skäl finner anledning föreskriva att tjänstgöringen skall
upphöra tidigare.---

Liksom kommittén förutsätter jag, att myndighet icke meddelar beslut om entledigande
under pensioneringsperiod utan att ha förskaffat sig en bestämd, på erfarenhet
av befattningshavarens arbete grundad uppfattning om hans arbetsförmåga.
Härvidlag bör man givetvis icke kräva en så formbunden prövning som är stadgad
i fråga om sjukpensionering. I princip bör enligt min mening för avbrytande av
tjänstgöring under pensioneringsperiod fordras att befattningshavaren befunnits
icke kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Därutöver
bör i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag gälla, att entledigande
må ske, då befattningshavarens bibehållande i tjänst får anses innebära risker för
hans egen eller andras säkerhet eller hälsa.

Statsutskottet uppmärksammade vid sin behandling av propositionen bl. a. de
motsättningar som kan uppkomma mellan befattningshavare, som önskar kvarstanna
i tjänst, tills han uppnår pensionsperiodens övre gräns, och myndigheten,
som önskar göra sig av med en tjänsteman, som visar tecken på sjunkande tjänstbarhet.
Utskottet yttrade härom (SU 1951: 146 s. 27 och 28).

Befattningshavarens valfrihet med avseende å tidpunkten för avgången måste
sålunda självfallet — vilket även departementschefen förutsatt — motsvaras av en
befogenhet för myndigheten att tillse, att icke tjänstgöringen utsträckes längre än
som motiveras av tjänstbarheten. Det ligger i sakens natur, att denna intresseavvägning
kan erbjuda svårigheter i det enskilda fallet. Med den utformning bestämmelserna
erhållit i propositionsförslaget och vartill utskottet i det följande återkommer,
synas svårigheterna dock kunna i betydande utsträckning bemästras.

Vidare bör myndighet icke fatta beslut om entledigande under pensioneringsperiod
utan att ha förskaffat sig en bestämd, på erfarenhet av befattningshavarens
arbete grundad uppfattning om hans arbetsförmåga. Mot vad propositionsförslaget
på denna punkt i övrigt innehåller har utskottet intet att invända.

Reglerna har sedan 1951 undergått vissa justeringar men kvarstår, såvitt nu
är i fråga, oförändrade i sina huvuddrag i 1959 års nu gällande pensionsreglemente
(SPR).

Uppenbart är att ärende om att avskeda tjänsteman mot hans vilja, innan han
uppnått pensionsperiodens övre gräns, måste handläggas med största omsorg. Av
de ovan återgivna uttalandena vid införande av ordningen med pensionsperioder
framgår, att hänsyn i första hand skall tagas till befattningshavarens egna önskemål.

385

Endast om genom sådant hänsynstagande statliga effektivitetskrav blir i mera avgörande
grad eftersatta, bör ifrågakomma att tvångsvis entlediga en tjänsteman.

Reglerna synes också ha tillämpats med stor försiktighet. Hos JO har uppgivits
att rikspolisstyrelsen icke tidigare haft något ärende av detta slag före Balkerts
fall. Det förhållandet att icke tidigare under de år rikspolisstyrelsen varit verksam
(sedan den 1 juli 1964) något enda fall av tvångsvis avskedande före uppnående
av den övre pensionsgränsen inträffat, trots att det gäller en så stor personalgrupp
som polisen och en kår, på vilken måste ställas höga krav ifråga om effektivitet,
tyder på att man gått fram med försiktighet och i förekommande fall eftersträvat att
nå godvillig uppgörelse med tjänstemannen ifråga.

Såsom statsutskottet framhåller måste ställas betydande krav på utredningen i
fall av denna art. Det måste, såsom statsutskottet i sitt ovan återgivna yttrande
avser att framhålla, klart och övertygande utredas att tjänstemannen icke på ett
tillfredsställande sätt kan utföra honom åliggande arbete. Regeringsrätten har i sitt
utslag på Balkerts besvär intagit samma ståndpunkt.

I Balkerts fall fanns av här tillgängliga handlingar att döma icke annan utredning
än ett den 10 juli 1968 dagtecknat uttalande av Balkerts närmaste chef,
Nyqvist, till vilken Balkert synes stå i visst motsatsförhållande, av innehåll att
bristerna i Balkerts tjänstbarhet främst framträder beträffande hans initiativkraft
samt hans förmåga att organisera, fördela och leda arbetet. Nyqvist förklarar det
vara helt uteslutet att Balkert mäktar med göromålen som biträdande spaningsledare
och chef för spaningscentralen vad gäller grova våldsbrott. Länsstyrelsen har
i sitt yttrande av den 12 september 1968 anslutit sig till Nyqvists uttalande att
Balkert icke kan på ett tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete som
chef för kriminalsektionen. Såvitt här tillgänglig utredning utvisar — något som
bekräftas av regeringsrättens utslag — har rikspolisstyrelsen icke haft tillgång till
ytterligare material som underlag för sitt beslut att entlediga Balkert fr. o. m. den
1 januari 1969.

Balkert sjalv har icke beretts tillfälle yttra sig i ärendet om sitt avskedande. Av
allmänna förvaltningsrättsliga grundregler följer att ett för en enskild tjänsteman
så ingripande beslut som hans tvångsvisa avskedande icke får beslutas utan hans
hörande.

Spörsmålen beträffande kommunikation har varit föremål för överväganden av
besvärssakkunniga och senast utförligt belysts i det inom justitiedepartementet utarbetade
förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 143—173). Den i 15 §
lagförslaget intagna huvudregeln om kommunikation innebär att slutligt beslut,
som går part emot, inte får meddelas utan att myndigheten underrättat parten om
upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan än honom
själv, och lämnat parten tillfälle att yttra sig över det. Den rättsgrundsats, som
föreslås bli lagfäst i stadgandet, torde, som jag nyss antytt, utgöra del av gällande
rätt.

Då vidare, som angives i förarbetena, en omsorgsfull utredning om vederbörandes
tjänstbarhet skall eftersträvas i ärenden om ifrågasatt tvångsavskedande, måste
13 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdas;

386

givetvis den, om vars oförmåga är fråga, beredas tillfälle att själv förebringa allt
det material han önskar andraga till sakens belysning. Att så bort ske har i förevarande
fall varit så mycket mera påkallat, som personliga motsättningar synes ha
förelegat mellan Nyqvist och Balkert.

Under angivna omständigheter har rikspolisstyrelsen, trots att någon formell
föreskrift icke överträtts, förfarit felaktigt, då den beslutat om Balkerts entledigande
utan att ha inhämtat Balkerts yttrande över utredningen i saken. Balkert har först
i sina besvär till Kungl. Maj:t fått tillfälle att närmare utveckla sin talan. Även i
övrigt hade en mera ingående utredning varit behövlig.

Bristerna i utredningen i detta ärende bör enligt min mening betecknas som
allvarliga. Då emellertid rikspolisstyrelsen förklarat sig ämna i fortsättningen i liknande
fall verkställa delgivning med vederbörande före fattande av beslut, kan
jag begränsa mig till att än en gång understryka vikten av att utredningen ägnas
tillbörlig omsorg och framför allt av att kommunikationsprincipen iakttages.

Själva sakfrågan har numera avgjorts av Kungl. Maj:t. Den föranleder därför
inte något annat mitt yttrande än att det med hänsyn till de syften, som stadgandet
i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR avses skola tillgodose, synes mig kunna starkt
ifrågasättas, om ej den vinst i effektivitetshänseende staten kunde ha gjort genom
att avlägsna Balkert från hans tjänst fyra månader tidigare än eljest skolat ske
mångfalt uppväges av vad staten därmed skulle förlorat i anseende som personalvårdande
arbetsgivare. Med hänsyn till föreliggande personalbrist inom polisen
synes mig sannolikt att Balkert, som har långvarig erfarenhet av polisiär tjänst,
bort kunna utnyttjas på ett rationellt sätt inom polisväsendet under de fyra
månader som tvisten gällde.

Nyqvist har icke vidarebefordrat Balkerts ansökningar om avsked och om egenpension
till respektive myndigheter i vederbörlig ordning. Avskedsansökan har
över huvud icke insänts till rätt adressat rikspolisstyrelsen utan till personalpensionsverket.
Visserligen var vid den tidpunkt, då Balkert ingav sin avskedsansökan,
redan frågan om hans tvångsvisa entledigande anhängiggjord. Detta förhållande
kan emellertid icke ha givit Nyqvist befogenhet att stoppa Balkerts ansökan, som
bort omgående överlämnas till rikspolisstyrelsen för gemensam handläggning med
det andra ärendet om Balkerts avgång. Nyqvist hade vidare till personalpensionsverket
bort omedelbart vidarebefordra Balkerts ansökan om pension. Jämlikt 2 §
4 mom. tredje stycket tilläggsbestämmelserna till SPR inträder nämligen myndighetens
plikt att föranstalta om prövning av tjänstemans rätt till pension först då anställningshavaren
underlåtit att själv ingiva ansökan. Rikspolisstyrelsen insände
sin ansökan om pension för Balkert först den 25 oktober 1968. Genom Nyqvists
innehållande av Balkerts ansökan har personalpensionsverket berövats möjlighet
att i ärendet beakta Balkerts egen ansökan. Då emellertid, såvitt kan överblickas,
Balkert härigenom icke lidit någon rättsförlust, låter jag bero vid en allvarlig erinran
till Nyqvist, som i saken förfarit felaktigt. Inkomna ansökningar av nu förevarande
slag måste vidarebefordras i vederbörlig ordning.

Mot Nyqvists bestridande är icke styrkt, att han vid sammanträffandet med

387

Balkert den 9 april 1968 gjort sig skyldig till kränkande uttalanden mot Balkert
eller eljest uppträtt otillbörligt. I denna del finns sålunda icke grund för något mitt
ingripande.

Diskriminering i platsannonser

Inledning, bakgrund

Genom kungörelse den 15 juni 1945 (SFS nr 424), som trädde i kraft den 1
januari 1946, förordnade Kungl. Maj:t, att statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts
medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast
män eller endast kvinnor.

Den 8 februari 1963 skrev expeditionschefen i civildepartementet — på uppdrag
av chefen för samma departement, som i ärendet samrått med övriga statsråd —
till samtliga expeditionschefer i statsdepartementen samt chefen för utrikesdepartementets
personalavdelning och uppmanade dem att tillse, att vid utannonsering av
tjänster tillhörande vederbörandes departement annonserna icke infördes under
rubrik avsedda för enbart manliga eller enbart kvinnliga tjänster. Det påpekades i
skrivelsen, att annonserna självfallet icke heller skulle utformas så att därav kunde
utläsas att person av visst kön önskades för viss tjänst. — Om vad sålunda skulle
iakttagas för statsdepartementens del förutsattes underställda verk och myndigheter
bli underrättade genom försorg av skrivelsens mottagare.

Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 26 augusti 1960 (SFS nr 538) gjorde
Kungl. Majrt dessa uppmärksamma på ett uttalande av utredningen om äldre
arbetskraft i statstjänst att faktiska åldersgränser icke bör införas genom att i samband
med ledigannonsering etc. önskemål om viss ålder uttalas. Utredningens förslag
(betänkande inom socialdepartementet den 9 april 1960, stencil) innefattade
bl. a., att myndighet icke skulle få i praktiken införa åldersgränser, t. ex. genom att
hos arbetsförmedlingen eller i samband med ledigannonsering, prospekt eller anställnmgsbroschyrer
etc. uttala önskemål om viss ålder.

Enligt 6 § första stycket statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 (SFS
nr 601) får endast den som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd utses till innehavare
av tjänst som tillsättes av myndighet eller upptagas i förslag till tjänst som
tillsättes av Kungl. Maj:t. Detta gäller enligt andra stycket, om ej särskilda skäl
föranleder till annat, dock icke i fråga om den som tidigare erhållit tjänst förenad
med rätt till statlig pension eller den som ifrågakommer till icke-ordinarie anställning,
vilken beräknas vara så kort tid eller bli förenad med tjänstgöring av så ringa
omfattning att rätt till statlig pension icke inträder. — Såvitt gäller statligt reglerade
kommunala tjänster har i Kungl. Maj:ts stadga den 3 december 1965 om vissa
tjänstemän hos kommuner m. fl. (SFS nr 602) i 5 § meddelats bestämmelser i fråga
om läkarintyg, vilka överensstämmer med de i 6 § statstjänstemannastadgan därom
meddelade.

I en skrift, som inkom till JO den 11 augusti 1969, anmälde redaktören K.-G.

388

Michanek att de förut nämnda föreskrifterna i stor omfattning åsidosattes av myndigheterna
och påkallade JO:s ingripande direkt mot vissa statsmyndigheter.
Michanek hänvisade till en av honom gjord undersökning, vars resultat publicerats
i Expressen den 5—10 juli 1969.

Redan innan klagoskriften inkom hade JO Lundvik — med anledning av uppgifterna
i Expressen — föranstaltat om granskning av vissa av länsarbetsnämnden
i Stockholms län utgivna platslistor. Enär de däri förekommande meddelandena
angående lediga platser hos myndigheter i flera fall befanns avfattade i strid mot
gällande bestämmelser, lät JO inhämta yttranden från vissa berörda myndigheter.
I flera av dessa yttranden uttalades, att anledningen till att villkor om ålder eller
kön uppställts var missförstånd mellan den tjänsteman hos myndigheten som gjort
beställningen av arbetskraft och ordermottagaren hos arbetsförmedlingen. Det gjordes
också gällande, att myndigheten ej godkänt meddelandets lydelse, för vilken
arbetsförmedlingen varit ansvarig. Med anledning härav verkställde JO den 26
november 1969 inspektion av länsarbetsnämnden i Stockholms län, varvid inspektionen
begränsades till frågor rörande praxis vid ledigförklarande av statliga
tjänster m. m.

JO upptog också till granskning vissa fall, där platser utannonserats i dagspressen,
och infordrade vederbörande myndighets yttrande med anledning av vad
därvid iakttagits.

Slutligen inkom Michanek den 17 och 21 oktober med ett antal tidningsurklipp
jämte fotokopior av orderblanketter vilka använts vid ordermottagning vid länsarbetsnämnden
i Stockholms län.

I det följande kommer att kortfattat redovisas de fall av diskriminering i meddelanden
om lediga platser och platsannonser, vilka JO upptagit till närmare
granskning. Fallen fördelas därvid i tre huvudgrupper: förbehåll vid ledigförklarande
av tjänster för antingen manlig eller kvinnlig sökande, uppställande av åldersgränser
samt infordrande av »friskintyg» i stället för läkarintyg.

De utredda fallen

I. Fall av förbehåll för manlig eller kvinnlig sökande

a) Statens pris- och kartellnämnd. I den av arbetsförmedlingen
i Stockholm utgivna platslistan, avdelning A för vecka 31 år 1969 (tiden den 27
juli—den 2 augusti), fanns på s. 18 intaget ett meddelande, att nämnden sökte en
kontorist i lönegrad A 9. Medelst ett »K» angavs att tjänsten var avsedd för kvinnlig
sökande. _ Efter remiss inkom nämnden med yttrande. Nämnden framhöll

därvid, att den alltid tillämpat den regeln, att lediga tjänster utannonseras utan
förbehåll beträffande kön. Om den berörda annonseringen anförde nämnden
bl. a. följande.

Såvitt nämnden kunnat utröna har i föreliggande fall icke något förbehåll av
berört slag skett från nämndens sida. Emellertid kan det icke anses uteslutet att
genom ordvalet vid den muntliga anmälan — som sannolikt skedde i mars månad

389

— arbetsförmedlingens personal bibringats den uppfattningen att tjänsten gällt
kvinnliga platssökande. Vederbörande tjänsteman hos nämnden kan ha sagt »vi
söker en maskinskriverska, som också är hemma i maskinräkning», varmed dock
ingalunda menats att anställningen skulle vara förbehållen kvinnliga sökande. Uttryckssättet
har i så fall varit betingat av erfarenheten att manliga platssökande i
allmänhet icke visar intresse för denna typ av anställning. Vidare är det möjligt att
nämndens tjänsteman vid sitt samtal med arbetsförmedlingen kan ha framhållit
att tjänsten eventuellt kunde tänkas delad mellan två hemmafruar, som söker
halvtidstjänst.

Av det ovanstående framgår, att nämnden icke avsett att förbehålla den ifrågavarande
tjänsten för endast kvinnliga platssökande, men att arbetsförmedlingen
synes ha uppfattat situationen så och därför — utan att nämnden begärt det och
utan nämndens vetskap — markerat den lediga tjänsten med ett »K» i sin publikation.

Vid inspektionen av länsarbetsnämnden besökte JO ordercentralen för mottagning
av beställning av arbetskraft för kontor och förvaltning. JO tog därvid del av
orderblanketten avseende ifrågavarande tjänst. Klarhet kunde därvid inte skapas,
hur beteckningen »K» i platslistan kommit till. Det konstaterades emellertid, att
beteckningen sedermera strukits. Beställningen hade kommit in den 10 mars.

b) Statens Vattenfallsverk. Genom annons i Dagens Nyheter för
den 8 maj 1969 sökte vattenfallsverket en stansoperatris till datacentralen vid huvudkontoret
i Råcksta. — Då annonsens avfattning angav att tjänsten syntes vara
avsedd för kvinnlig sökande, remitterades ärendet till vattenfallsverket för yttrande.
— I sitt remissvar hävdade verket, att gängse språkbruk följts vad avsåg den
för arbetet adekvata yrkesbenämningen. Suffixet »-tris» hade icke ansetts utesluta
potentiella manliga sökande. Att använda begreppet »operatör» eller »stansoperatör»
syntes mindre lämpligt, då det inte syntes ingå i det allmänna språkbruket för
den eftersökta yrkesgruppen utan rent av avse en annan yrkeskår. Enligt verkets
uppfattning syntes den enda möjligheten att undvika eventuella missförstånd beträffande
en könsbunden yrkesbenämning vara en längre omskrivning, vari ingick
ordet »anställningshavare» eller »tjänsteman» jämte en beskrivning av arbetsuppgiften.
Annonstextens krav på pregnans och klarhet gjorde dock att verket inte
fann förfarandet rekommendabelt. Någon diskriminering av eventuella manliga
sökande hade ingalunda avsetts.

c) Statistiska centralbyrån. Genom en annons i Dagens Nyheter
för den 12 augusti 1969 sökte centralbyrån (SCB) två stansoperatriser till sin
datamaskincentral. Då annonsens avfattning angav att tjänsterna syntes vara avsedda
för kvinnliga sökande, infordrades yttrande från centralbyrån. I yttrandet
anfördes följande.

Vid annonsering efter personal till en specifik arbetsuppgift är det givetvis önskvärt
att kortfattat göra klart för läsarna vad slags arbetsuppgifter den utannonserade
befattningen avser. Yrkesbenämningen stansoperatris (eller stanserska) är den
inom arbetsområdet i fråga mest brukliga på den personal som utför renodlat stansarbete.
I likhet med vissa andra titlar, t. ex. sjuksköterska, systemman, har titeln
genom sin språkliga utformning en könsanknytning, varför den kan uppfattas som

390

förbehållen visst kön, trots att så ingalunda är fallet. Det kan väl också ifrågasättas
om den manliga formen stansoperatör är mindre könsdiskriminerande. SCB följer
denna benämningspraxis utan att förbehåll för kvinnliga sökande förekommer vid
något anställningstillfälle. Vid annonsering efter stansoperatriser har SCB vid flera
tillfällen haft manliga sökande som även i något fall beretts anställning. SCB är
dock beredd att utnyttja sådan titulatur i annonsering att misstankar om könsförbehåll
undanröjes. Verket har även vid upprepade tillfällen erinrat berörd personal
om att sådant förbehåll icke får göras. Eftersom SCB icke vid något tillfälle avsett
att förbehålla vissa tjänster för kvinnliga respektive manliga sökande synes något
avsteg från den i SFS 1945: 424 meddelade bestämmelsen icke ha skett.

II. Krav på viss ålder för anställning

Samtliga berörda fall under denna rubrik återfinnes i arbetsförmedlingens i Stockholm
platslistor, avdelningarna B eller J för vecka 31 år 1969 (27 juli—2 augusti).
I det följande refereras till platslistan endast genom angivande av avdelning och
sida.

a) Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU). I platslistan avd. J fanns på s. 31 intaget ett meddelande, att nämnden
sökte en expeditionsvakt. Det angavs i meddelandet, att vederbörande borde vara
cirka 30—40 år. — Efter remiss inkom nämnden med yttrande. Därav framgick
bl. a. följande.

Anmälan till arbetsförmedlingen i Stockholm om att CFU sökte lämplig person
som expeditionsvakt gjordes på telefon. Därvid framhölls att sökanden borde
kunna köra moped enär nämnden hade för avsikt att inköpa en trehjulig lastmoped
för transport av paket m. m. från nämndens distributionsdetalj. På fråga av tjänstemannen
på arbetsförmedlingen huruvida nämnden i så fall önskade »en yngling»
lämnades det beskedet att ev. sökande inte fick vara för vek, då det här gällde ett
ganska tungt arbete. — Från såväl arbetsförmedlingens som nämndens sida var
man enig om att sökanden borde vara »fullvuxen» (35—40 år). Från nämndens
sida förutsattes att dessa upplysningar skulle leda till att man redan på arbetsförmedlingen
skulle underrätta vederbörande sökande om arbetets art för att undvika
att sökande som inte ansåg sig orka med att lyfta tunga paket skulle behöva
uppsöka nämnden. Från nämndens sida räknades givetvis inte med att notisen
i arbetsförmedlingens publikation skulle få den utformningen som den fick. Notisens
formulering var okänd för nämnden.

Vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden framhöll föreståndaren på ordercentralen
för industri-, lager- och kommunikationsexpeditionen på fråga av JO,
att det inte var helt osannolikt att vederbörande ordermottagare kunde ha föreslagit
den person på CFU som gjorde beställningen att kontakt skulle tagas med
ungdomsexpeditionen och att arbetsgivaren då reagerat med att säga att vederbörande
borde vara »mellan 30 och 40 år». Fallet kunde inte klarläggas närmare.

b) Länsstyrelsen i Stockholms län. I platslistan avd. J fanns
på s. 30 intaget ett meddelande, att länsstyrelsen sökte en expeditionsvakt i lönegrad
A 8, varvid angavs att vederbörande borde vara högst 40 år. — Efter remiss
anförde länsstyrelsen bl. a. följande.

391

Formuleringen i meddelandet strider uppenbarligen mot föreskrifterna i cirkuläret.
Länsstyrelsen vill emellertid framhålla att länsstyrelsen inte angivit någon
åldersgräns då tjänsten i fråga anmäldes ledig och inte heller medverkat vid utformningen
av meddelandets lydelse. Att den angivna åldersgränsen kommit in
kan möjligen vara föranlett av den uppgift om arbetsuppgifternas art (budskickning
o. d.) som lämnats till arbetsförmedlingen.

Det kan nämnas att i ett senare meddelande i samma publikation för vecka 34,
med utgivningsdag den 22.8.1969, likaledes avseende en tjänst som expeditionsvakt,
anges »gärna äldre».

Länsstyrelsen framhöll avslutningsvis, att den vid sin personalrekrytering inte
på något sätt ställt den äldre arbetskraften åt sidan och beklagade att den påtalade
åldersgränsen angivits.

Vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden framkom bl. a. följande. Beträffande
det förstnämnda fallet framgick av orderblanketten, att länsstyrelsen kontaktade
orderexpeditionen första gången den 22 maj 1969. Det fanns noterat, att länsstyrelsen
ringt i saken fyra gånger. Vad som förekommit i fråga om åldersgränsen
kunde icke klarläggas. — Vad gällde den av länsstyrelsen omnämnda andra annonsen
uttalade föreståndaren för vederbörande ordercentral, att hon såg det som
något direkt positivt att myndigheten gärna ville ha äldre sökande i betraktande
av de svårigheter länsarbetsnämnden hade att placera den äldre arbetskraften.

c) Handelsdepartementet. I platslistan avd. J fanns på s. 30 intaget
ett meddelande, att departementet sökte en expeditionsvakt. Vederbörande
borde enligt meddelandet vara cirka 16—18 år. — På förfrågan av JO meddelade
expeditionschefen i departementet, att departementet inte beställt någon platsannons
i den angivna publikationen eller godkänt utformningen av det åberopade
meddelandet. Möjligen hade en telefonkontakt mellan materialförvaltaren i departementet,
som under sommaren 1969 genom muntliga förfrågningar sökte efter
någon person som expeditionsvakt, och arbetsförmedlingen varit underlag för meddelandet.
— Föreståndaren för vederbörande ordercentral framhöll i denna sak vid
inspektionen av länsarbetsnämnden, att det av noteringarna på ordersedeln framgick
att materialförvaltaren i handelsdepartementet gjort en beställning den 7 maj
1969. Från departementet hade man senare påmint expeditionen om beställningen.
Handelsdepartementet måste enligt föreståndarens åsikt rimligen känna
till att nämnden numera hade ett system med öppen annonsering. På ordersedeln
stod som beställning »16—18 år».

d) Telekontoret i Stockholm. I platslistan avd. J fanns på s. 37
intaget ett meddelande, att Stockholms teleområde sökte en expeditionsvakt. I
meddelandet angavs, att vederbörande borde vara cirka 16—17 år. — Efter
remiss inkom teledirektören vid telekontoret med yttrande, vari upplystes att
meddelanden till arbetsförmedlingen normalt gjordes skriftligen, varjämte anfördes.

Den nu aktuella notisen i Lediga platser för vecka 31 infördes efter att en
underordnad tjänsteman vid teleområdet gjort ett avsteg från anställningsrutinen
och per telefon meddelat arbetsförmedlingen ett behov av en person för intern

392

budbäring. Önskemål uttalades om att vederbörande skulle vara cirka 16—17 år
gammal. För dessa arbetsuppgifter anställes normalt ynglingar, vilka senare överföres
till telearbetar- eller reparatörskurser. Det förekommer dock relativt ofta att
även äldre personer anställes för arbetsuppgifter av den karaktär det här är fråga
om. Arbetsförmedlingen införde därefter en notis om det anmälda rekryteringsbehovet
under rubriken »expeditionsvakt» i sin publikation Lediga platser i stället
för under »kontorsbud», vilket hade varit en mer adekvat placering. Det bör framhållas
att arbetsförmedlingen själv redigerar notiserna i Lediga platser och inte
heller ger televerket möjlighet att granska notisens innehåll innan den publiceras.

Åtgärder hade enligt teledirektören vidtagits för att förhindra ett upprepande.

Failet blev ej närmare belyst vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden.

e) Centrala studiehjälpsnämnden. I platslistan avd. J fanns
på s. 74 intaget ett meddelande, att nämnden sökte en expeditionsvakt. I meddelandet
angavs att vederbörande borde vara cirka 17—20 år. — Efter remiss anförde
studiehjälpsnämnden bl. a. följande.

Kontakten med arbetsförmedlingen har från nämndens sida skötts av personalchefen
L. Staffas. Hon har uppgett, att hon inte framställt någon begäran om att
ålder skulle utsättas i meddelande om tjänsten. Vid diskussion om tjänstens karaktär
angav Staffas, att expeditionsvakten borde ha god fysik och kunna lyfta tunga
bördor. Anledningen till detta är att nämndens nuvarande vaktmästare av hälsoskäl
är ordinerad att inte lyfta tunga bördor. I anslutning till detta uttalades att
tjänsten skulle passa en yngre person, men det var inte avsett att något önskemål
skulle anges i ifrågavarande publikation. — Nämnden är medveten om att några
åldersgränser icke bör utsättas vid ledigannonsering utan att det gäller att söka
och anställa den som med hänsyn till meriter m. m. är den lämpligaste för arbetsuppgifterna.
Inte i något fall har vid annonsering i tidningar någon önskvärd ålder
angivits. Det inträffade ger dock nämnden anledning att förstärka uppmärksamheten
i den påtalade frågan.

Vid inspektionen av länsarbetsnämnden bragtes detta ärende på tal. Det kunde
dock ej klarläggas.

f) Riksrevisionsverket. I platslistan avd. J fanns på s. 37 intaget
ett meddelande, att riksrevisionsverket sökte en expeditionsvakt i lönegrad 8. Det
angavs att vederbörande borde vara högst 50 år. — Efter remiss anförde riksrevisionsverket
bl. a. följande.

Riksrevisionsverkets behov av en expeditionsvakt anmäldes i förevarande fall till
arbetsförmedlingen per telefon. Härvid kom samtalet in på frågan om lämplig levnadsålder
för den, som bestrider expeditionsvaktsyssla hos verket. Av vad som
sagts vid samtalet har vederbörande tjänsteman vid arbetsförmedlingen uppenbarligen
fått uppfattningen, att önskemål förelegat om att i meddelandet skulle anges,
att den som ville komma i fråga till tjänsten, borde vara högst 50 år. — Den
tjänsteman vid riksrevisionsverket, som gjort ifrågavarande anmälan, har bestämt
förklarat att det berott på ett missförstånd, att tjänstemannen vid arbetsförmedlingen
fått nämnda uppfattning. Önskemål om att meddelandet skulle innehålla
någon formulering angående viss ålder har inte framförts.

Riksrevisionsverket uppgav till sist, att på tjänsten i fråga hade anställts en

393

person som var äldre än 50 år och att åtgärder vidtagits i syfte att förebygga en
upprepning av det skedda.

Föreståndaren för ordercentralen för industri-, lager- och kommunikationsexpeditionen
vid länsarbetsnämnden framhöll vid JO:s inspektion, att det enligt hennes
bedömning nog var den mänskliga faktorn som fick lastas för det inträffade. Sannolikt
hade någon vikarie tjänstgjort som ordermottagare. Beställningen hade
kommit in mitt under semestertiden.

g) Kontrollstyrelsen. I platslistan avd. B fanns på s. 19 intaget ett
meddelande, att kontrollstyrelsen sökte ett kontorsbiträde i lönegrad A 3—A 9,
varvid angavs att vederbörande borde vara 30—40 år. — Efter remiss anförde
kontrollstyrelsen bl. a. följande.

I slutet av juni månad 1969 anmäldes till arbetsförmedlingen i Stockholm att
kontrollstyrelsen sökte ett kontorsbiträde till en arbetsenhet inom styrelsen. Anmälan
gjordes av en tjänsteman som tillfälligt hade att ombesörja nyanställning av
personal. —- Regelmässigt görs sådan anmälan per telefon till arbetsförmedlingens
ordercentral för kontorspersonal.

Den tjänsteman hos kontrollstyrelsen som handlade ärendet har uppgivit, att man
under samtalets gång kom in på frågan om eventuella önskemål beträffande ålder.
Samtalsvis hade härvid yttrats, att genomsnittsåldern hos den berörda arbetsgruppen
— vilken är ovanligt homogen i sin sammansättning — torde ligga mellan
trettio och fyrtio år. Tjänstemannen bestrider däremot att han som önskemål skulle
ha uttalat, att åldern hos sökande till tjänsten borde vara trettio—fyrtio år. Hans
uppgifter om den genomsnittliga åldern syftade närmast till att belysa att styrelsen
ställde sig positiv till rekrytering ur den äldre arbetskraftskadern. — Med hänsyn
till att tjänstemannen i fråga är väl insatt i de föreskrifter som gäller beträffande
rekrytering av personal inom statsförvaltningen, anser kontrollstyrelsen sig inte ha
anledning betvivla riktigheten av hans uppgifter. Kontrollstyrelsen har även i övrigt
vid behov av nyanställning av personal sett till att bekantgörandet i enlighet med
gällande föreskrifter utformas utan förbehåll med avseende på ålder och kön hos
de sökande.

I samband med att statliga myndigheters annonsering efter personal behandlades
i dagspressen uppringdes kontrollstyrelsen i början av juli (vecka 27) av en byrådirektör
vid arbetsförmedlingen. — Genom samtalet bibragtes personalrekryteraren
hos kontrollstyrelsen _ den uppfattningen, att man från arbetsförmedlingens sida
skulle vidta erforderliga åtgärder i syfte att vid kommande publicering i Lediga
platser av styrelsens behov stryka den olämpliga åldersuppgiften. Då ytterligare
behov av biträdespersonal uppkom, hade kontrollstyrelsen anledning att helt kort
efter nyssnämnda telefonsamtal ånyo kontakta arbetsförmedlingen. Vid denna förnyade
och samlande anmälan, som gjordes av sistnämnde tjänsteman hos kontrollstyrelsen,
underströks att tjänsterna inte i något fall förutsattes vara låsta till viss
ålderskategori. Det är därför överraskande att uppgiften om åldersgräns i förevarande
fall medtagits i arbetsförmedlingens publikation ännu vecka 31. — Att kontrollstyrelsens
behov av ett kontorsbiträde meddelats i arbetsförmedlingens publikation
med angivande^ av åldersgräns torde sålunda, såvitt kontrollstyrelsen kan
bedöma, ha berott på ett olyckligt missförstånd från arbetsförmedlingspersonalens
sida.

Vid inspektionen av länsarbetsnämnden konstaterade JO via orderblanketten,
att beställningen inkommit den 2 juni 1969. Ordercentralen för mottagning av be 13*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

394

ställning av arbetskraft för kontor och förvaltning hade enligt den uppgift JO
erhöll där begärt att anteckningen om ålderskravet skulle strykas i platslistan.
Detta framgick av en anteckning den 2 juli 1969 på orderblanketten. Det kunde
inte klarläggas, varför denna begäran ej efterkommits.

h) Lantmäteristyrelsen. I platslistan avd. B fanns på s. 19 intaget
ett meddelande att lantmäteristyrelsen sökte två kontorister. I meddelandet
angavs, att vederbörande borde vara »yngre». — Efter remiss anförde lantmäteristyrelsen
bl. a. följande.

Under sistlidna vår uppkom behov av att tillföra personaldetaljen inom administrativa
byråns allmänna sektion två arbetskrafter, som skulle få till uppgift
att biträda med enklare göromål vid viss personalredovisning. Arbetskraftsbehovet
anmäldes därför till arbetsförmedlingen per telefon av en lantmäteristyrelsens
tjänsteman. På direkt fråga från förmedlingens tjänsteman om lantmäteristyrelsen
hade något emot att yngre arbetssökande anvisades platserna svarade styrelsens
tjänsteman att så inte var fallet. — Huruvida arbetsförmedlingens fråga föranleddes
av tillfälligt stor tillgång på yngre arbetskraft är för styrelsen obekant.
Styrelsen har således inte begärt att endast yngre sökande skulle anvisas de båda
platserna, än mindre dikterat lydelsen av ifrågavarande platsmeddelande.

Styrelsen beklagade att formuleringen ändå blivit sådan att den stred mot Kungl.
Maj:ts cirkulär den 26 augusti 1960. På grund av det inträffade avsåg styrelsen att
påminna vederbörande tjänsteman hos styrelsen om att i samband med ledigannonsering
etc. inte fick användas formuleringar eller framföras önskemal som
innebar, att faktiska åldersgränser infördes eller att viss tjänst förbehölls endast
män eller endast kvinnor.

Om denna beställning uppgavs vid inspektionen av länsarbetsnämnden, att beställningen
syntes ha kommit in den 18 mars 1969. Identifikationen var dock något
osäker. Det var emellertid inte uteslutet, att ordermottagaren kunde ha tagit upp
beteckningen »yngre» på ordersedeln för att få över ärendet till nämndens studerandeexpedition.
Vederbörande kunde tänkas ha sagt till beställaren t. ex.: »Kan
Ni utnyttja skolungdomar tills vidare?»

i) Patent- och registreringsverket. I platslistan avd. J fanns
på s. 30 intaget ett meddelande att verket sökte en expeditionsvakt i lönegrad
A 7—A 8, varvid angavs att vederbörande borde vara högst 40 år. — Efter remiss
inkom verket med yttrande. Därav framgick bl. a. följande.

Det skall här påpekas att det är arbetsförmedlingen som bestämmer innehållet
i de annonser som införs i »Lediga platser». I vilken mån tillräckliga skäl funnits
att vid ifrågavarande annonsering avvika från rekommendationerna i 1960 års
cirkulär är alltså en fråga som i första hand arbetsförmedlingen haft att ta ställning
till. Patentverket har inte uttryckt något önskemål om annonsens formulering
och åldersfrågan har inte den betydelse att patentverket skulle funnit anledning
att ställa viss ålder som villkor för anställning. När det gäller anställning för
ett arbete, som kräver viss fysisk spänst, är det emellertid orealistiskt att utesluta
att åldersfrågan avhandlas vid kontakten mellan arbetsgivaren och arbetsförmedlingen.
Patentverket vill dock tillägga, att det erfarenhetsmässigt finns gott om

395

äldre arbetskraft som har samma fysiska förutsättningar som dem man brukar
tillskriva en 40-åring. Patentverket delar därför uppfattningen att det onödigtvis
begränsar urvalet att i en annons om den lediga tjänsten som expeditionsvakt föreskriva
att sökanden borde vara högst 40 år.

Vid inspektionen av länsarbetsnämnden uppgav föreståndaren för vederbörande
ordercentral, att beställningen av ifrågavarande arbetskraft inkommit till ordercentralen
den 25 mars 1969. Från ordercentralens sida erbjöd man ganska ofta, om
beställaren förde in viss ålder, »något positivt», t. ex. »vi har en man i den och
den åldern». Det kunde möjligen ha varit fråga om ett sådant fall.

III. Infordrande av »friskintyg» i stället för läkarintyg

a) Värmlands läns landstings förvaltningsutskott

I Dagens Nyheter för den 21 april 1969 fanns införd en annons i vilken landstinget
ledigförklarade en tjänst som rektor och ett antal lärartjänster vid Värmlands
centrala vårdyrkesskola. Det angavs i annonsen, att sökande skulle — beträffande
rektorstjänsten efter anmodan — förete friskintyg. — Under erinran om att
Michanek i sin framställning hit anfört, att kravet på friskintyg, som ofta uppställdes,
utestängde alla med något handikapp — vilket stred mot Kungl. Maj:ts
cirkulär den 15 september 1960 angående anställningsvillkor m. m. för partiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet (SFS 1960: 553 med
senare ändringar) — och med hänvisning till 5 § Kungl. Maj:ts stadga den 3
december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., lät JO infordra landstingets
yttrande. — I sitt yttrande anslöt sig landstingets förvaltningsutskott helt
till ett av landstingets undervisnings- och kulturnämnd avgivet yttrande. Förvaltningsutskottet
anförde bl. a. följande.

I sitt remissvar till förvaltningsutskottet har nämnden meddelat, att annonsen
i fråga har i det här påtalade ärendet fått en olycklig formulering. I stället för ordet
friskintyg borde ha angivits ordet läkarintyg med möjligheter till angivande av
eventuella handikapp utan hinder varav anställning i förekommande fall kan
ifrågakomma. Nämnden har i anslutning härtill förklarat, att nämnden för sin del
i fortsättningen kommer att iaktta gällande föreskrifter på området och så formulera
annonserna, att den av ledigannonserad tjänst intresserade icke kan ställas
i tvivelsmål om att vederbörande kan söka tjänsten trots handikapp. — Vid ledigförklarande
av tjänster, vilket i huvudsak sker centralt från landstingets kansli, har
numera kravet på friskintyg slopats. Förvaltningsutskottet beklagar för sin del den
ovannämnda olyckliga formuleringen och skall fortsättningsvis söka förhindra att
liknande förbiseende upprepas.

b) Direktionen för Karolinska sjukhuset. I Dagens Nyheter
för den 22 juli 1969 fanns införd en annons, i vilken direktionen ledigförklarade
en tjänst som ingenjör i lönegrad Ag 19 med placering vid sjukhusets
driftsektion. Det angavs i annonsen, att sökanden skulle vara beredd att vid
anfordran avlämna friskintyg. — Under erinran om innehållet i 6 § statstjänstemannastadgan
och hänvisning till Kungl. Maj:ts cirkulär den 15 september 1960
(jfr ovan under III a) remitterades ärendet till direktionen för yttrande. I sitt ytt -

396

rande medgav direktionen, att uttrycket friskintyg felaktigt använts i kungörelse
om lediga tjänster. Denna omständighet hade emellertid icke medfört att sökande
med handikapp hade utestängts från tjänster. Åtgärd hade vidtagits för att en
upprepning av den påtalade felaktigheten ej skulle förekomma.

Vissa iakttagelser från inspektionen av länsarbetsnämnden i Stockholms län

Vid inspektionen av länsarbetsnämnden erfor JO, att nämnden med början 1967
på försök infört ett »öppet» platsförmedlingssystem på vissa förmedlingsexpeditioner.
Systemet innebär att lediga platser, till skillnad från tidigare, annonseras i platslistor
vilka på begäran tillhandahålles platssökande. Arbetsgivaren ringer in ett
besked om vilken arbetskraft han önskar, önskemålen nedtecknas av en ordermottagare
och sammanfattas av förmedlingen till en annons i vederbörlig platslista.

Personalen på nämnden hade i maj månad 1969 kallats samman till en orientering
om gällande föreskrifter vid ledigförklarande av statliga tjänster. Vid tillfället
i fråga hade det klargjorts för personalen, att det var förbjudet att ange att »friskintyg»
krävdes. Det skulle i stället, om beställaren fordrade intyg, betonas, att det
var fråga om »läkarintyg». Enligt bestämd order gällde följande för närvarande:
Inga uppgifter om kön och ålderskrav tas in i annonserna om lediga statliga tjänster.
Information om gällande bestämmelser lämnas till de statliga myndigheter som
fortsätter att kräva förbehåll av diskriminerande karaktär. — Beträffande enskilda
uppdragsgivare frågar tjänstemännen vid arbetsförmedlingen inte längre — som
man försöksvis under viss tid gjort — om man kan få bortse från framställda önskemål
om visst kön eller viss ålder. Begär sådan uppdragsgivare visst förbehåll av
denna art, upplyser tjänstemännen endast om att det pågår en debatt i dessa frågor
och omtalar vad som gäller för statliga verk. Sådana enskilda uppdragsgivare
som absolut kräver att förbehåll tas in i platsmeddelandet tillmötesgås av tjänstemännen
på det sätt, att de på orderblanketten noterar ett »M» eller »K» i därför
tillämplig ruta. Sådana tomma rutor — märkta »M» eller »K» — finns för övrigt
på orderblanketten, som användes för mottagande även av statliga myndigheters
telefonbeställningar. Nya blanketter är emellertid under utarbetande genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg.

Som komplettering till ovanstående må nämnas, att föreståndaren för en av
ordercentralerna på fråga av JO betonade, att ordermottagarna inte ansåg sig
kunna med samma tyngd som på den statliga sektorn kräva en ändring på den
kommunala beställningssidan. Det var emellertid, uppgavs det, en stark strävan
från förmedlingens sida att upplysa om vad som krävdes på den statliga sektorn
för att det skulle kunna vara till ledning även för en kommunal beställare.

Länsarbetsdirektören uppgav bl. a., att arbetsförmedlingens personal var oerhört
främmande för att ange någon övre åldersgräns i platsmeddelandena utan mycket
starka påtryckningar. Vid nämnden kände man med sin speciella erfarenhet väl de
åldersproblem som fanns. — Studerandeexpeditionen (lediga platser för ungdom)

397

riktade sig till viss bestämd åldersgrupp. Här var enligt länsarbetsdirektörens uppgifter
arbetsgivarna starkt inspårade på könsbundenhet vid arbetsanställning.

Vid ärendenas avgörande uttalade JO Lundvik följande.

De fall av diskriminering vid platsannonsering — efter kön, ålder eller hälsotillstånd
— som här upptagits till granskning kan och bör ses i ett vidare sammanhang.
Diskriminering av samma eller liknande art möter på många olika håll; i
familjen, på arbetsplatsen, i yrkesvalet, ja, även i våra allmänna attityder. Delvis
kan förhållandet tillskrivas slentrian, delvis är vår inställning betingad av uppfostran.
En utveckling åt annat håll är emellertid på gång. Allt mer kommer man till
insikt om det inhumana i varje form av diskriminering. Icke minst gäller det
diskriminering inom arbetslivet. Samhällsdebatten ägnas i dag sådana frågor som
sättet att komma till rätta med könsrollstänkandet, den äldre arbetskraftens inlemmande
i produktionen och de handikappades problem. Skolans målsättning — icke
minst manifesterad i den nya läroplan för grundskolan som snart träder i tillämpning
— är att verka för en mera human attitydbildning på området. Det bör därför
bli lättare för den yngre generationen att nalkas dessa problem på ett naturligt
och inlevt sätt. I dagens läge finns det emellertid i verk och myndigheter, precis
som i samhället i övrigt, människor vilka av naturliga skäl är förankrade i äldre
föreställningar och som kanske icke alltid känslomässigt förmår leva upp till andan
i de nya bestämmelser som meddelats. Det finns både sociologiska och psykologiska
förklaringar till att — utan att någon egentligen ond avsikt föreligger — så
många avsteg göres från vad som bestämts om utformningen av platsannonser

o. d. Det bör också understrykas, att även om förbuden mot diskriminering i
annonser o. d. upprätthålls fullt ut, så har därmed dock icke vunnits någon absolut
garanti för att det slutliga urvalet av sökande sker utan otillbörliga sidoblickar.

I enlighet med vad som gäller beträffande området för JO:s tillsyn har jag till
granskning i första hand upptagit fall som rör statliga myndigheters handlande.
Statliga bolag står ej under JO:s tillsyn och deras annonser har ej granskats. Än
mindre tillkommer det mig att utöva någon övervakning på den rent privata
sektorn. Kommunal myndighets platsannonsering har påtalats endast i ett fall, där
för vissa statligt reglerade tjänster oriktigt krävts friskintyg. Rörande kommunerna
vill jag i övrigt anföra följande: Kungl. Maj:ts i det föregående berörda författningar
(SFS 1945: 424 och 1960: 538) med förbud mot särskiljande efter kön och
ålder riktar sig endast till statliga myndigheter. Några motsvarande förbud finns ej

meddelade för kommunala myndigheter. Den s. k. likställighetsprincipen _ som

gäller för all kommunal förvaltning och i korthet innebär att ett kommunalt beslut
ej får på icke objektiv grund gynna eller missgynna enskilda kommunmedlemmar
— kan möjligen förtjäna beaktande i detta sammanhang. Den har dock uppburits
av andra överväganden än dem som här blir aktuella och det har synts mig mycket
ovisst, om principen med framgång skulle kunna åberopas t. ex. i ett kommunalt
besvärsmål där frågan är om viss befattning oriktigt förbehållits endast män. Jag

398

vill dock understryka, att det är oförenligt med de allmänna strävandena i vårt
land att från kommuns sida utestänga personer av visst kön eller viss ålder från
anställning. Om rättelse ej kan vinnas på övertygelsens väg, synes fråga uppkomma
om ingripande lagstiftningsvägen. Beträffande »friskintyg» framgår av 5 § stadgan
den 3 december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. att såvitt gäller
tjänster som åsyftas i stadgan (statligt reglerade tjänster) väl kräves »läkarintyg» —
varom mera nedan — men ingalunda »friskintyg». För rent kommunala tjänster
saknas bestämmelser i författning. I kollektivavtal för kommunernas tjänstemän
förekommer bestämmelse om att sökande skall förete »friskintyg», varmed emellertid
förstås läkarintyg som styrker att sökanden är »fri från sådan sjukdom eller
sådant sjukdomsanlag eller lyte, som kan inverka menligt på förmågan att sköta
tjänsten». Det synes mig beklagligt, att man som beteckning för detta intyg, som i
och för sig ej är opåkallat, valt termen »friskintyg». Ordet kan avskräcka en handikappad
från att söka en tjänst, som han mycket väl kunnat gå i land med. Med de
begränsningar som gäller för JO:s möjligheter att ingripa på det kommunala området
nödgas jag dock inskränka mig till att påpeka förekomsten av nu angivna
förhållande.

Då jag nu övergår till att behandla de särskilda fallen, upptar jag först villkor
om visst kön. Min direkta undersökning har begränsats till några få fall som synts
typiska i sitt slag. Det må för övrigt nämnas, att min fortsatta granskning av länsarbetsnämndens
i Stockholm platslistor visat att antalet fall av påtaglig könsdiskriminering
i platsmeddelandena starkt minskat sedan Expressens artiklar i frågan
publicerats och hunnit påverka myndigheternas handlande.

Den könsdiskriminering det här är fråga om är av två slag: dels fall där antingen
en man eller en kvinna söks, dels fall där tjänstens benämning antyder att arbetsgivaren
åtminstone i första hand vänder sig till sökande av endera könet. Ett fall av
den förstnämnda typen och två av den senare har redovisats i det föregående.

Det förra fallet gäller en via arbetsförmedlingen i Stockholm utannonserad
kontoristtjänst för kvinnlig innehavare vid statens pris- och kartellnämnd. Full
klarhet har inte kunnat vinnas om hur beteckningen »K» i platslistan tillkommit.
Sannolikt får nämnden och arbetsförmedlingen dela ansvaret härför. Nämnden har
förklarat sig ha för praxis att ej ställa villkor om visst kön och jag anser mig
kunna utgå från att nämnden tillser att det inträffade, såvitt på nämnden ankommer,
icke upprepas. Förmedlingen å sin sida har efter hand betydligt skärpt reglerna
för att förhindra att arbetsförmedlingens platslistor upptar tjänster för manlig
eller kvinnlig sökande. Jag anser mig vid angivet förhållande kunna underlåta att
vidtaga någon åtgärd mot pris- och kartellnämnden eller länsarbetsnämnden i Stockholm.
Jag vill emellertid, i anledning av vad pris- och kartellnämnden framhållit i
sitt remissyttrande, understryka vikten av att termer, som kan suggerera en mottagare
av beställning av arbetskraft i viss riktning — såsom här »maskinskriverska»
— undvikes.

Det sist sagda för mig över till de två fall där tjänstens benämning föranlett mitt

399

ingripande. Såväl statens vattenfallsverk som statistiska centralbyrån har i annonser
efterlyst »stansoperatriser». Myndigheterna har hänvisat till att yrkesbenämningen
följt »gängse språkbruk» eller är »den mest brukliga på den personal som utför renodlat
stansarbete». Båda har förklarat att de icke avsett att utesluta manliga
sökande. Benämningen »stansoperatör» har de förmenat vara en »manlig form»
(statistiska centralbyrån) eller »rent av avse en annan yrkeskår» (vattenfallsverket).

Jag är medveten om att de »könsbundna» yrkesbenämningarna utgör ett besvärligt
problem. Det finns helt neutrala benämningar, som t. ex. »kontorist» och »programmerare».
Det finns också många benämningar som till sin ursprungliga natur
är maskulina men som efter hand blivit beteckningar inom vilka också kvinnliga
yrkesutövare ryms. Å andra sidan har jag utomordentligt svårt att förstå, att en
yrkesbenämning som »stansoperatris» kan uppfattas annat än som en, inom vilken
ryms enbart kvinnliga anställda. Vattenfallsverkets uppfattning att det inte bara är
en språklig skillnad mellan operatör och operatris har ej närmare utvecklats. I
annonser ser man båda formerna, utan att någon yrkesmässig skillnad synes vara
åsyftad. För egen del menar jag, att det — till dess vi måhända genomgående får
helt neutrala beteckningar — är bättre och säkrare utesluter risken för missförstånd,
om i ett fall som här föreliggande den »manliga» beteckningen »operatör»
användes, när tjänsten skall stå öppen för såväl manliga som kvinnliga sökande.
Tyvärr synes det icke gå att komma ifrån att vårt språk på denna punkt är fattigt.
Det vore dock uppenbarligen av värde, om vid de översyner av gällande statliga
tjänstebenämningar som kontinuerligt företages även iakttages möjligheterna att få
bort könsbundenheten i dessa. Enligt vad jag erfarit vid inspektionen av länsarbetsnämnden
i Stockholms län har det nyligen tillsatts en kommitté på nordisk
basis, som skall se över yrkesnomenklaturen. Det vore glädjande, om kommittén
kunde beakta även vad här anförts.

Jag kan tillägga, att jag i ett fall sett en annons, vari myndighet (värnpliktsverket)
ledigförklarat tjänster för »datapersonal — kvinnliga eller manliga». Initiativet
synes mig förtjänstfullt, ehuru det är ofrånkomligt att metoden medför en något
ökad kostnad.

Med hänsyn till att några fasta normer inte finns på förevarande område och då
vattenfallsverket och statistiska centralbyrån icke syftat till att diskriminera vissa
sökande företager jag icke någon vidare åtgärd i denna del.

Könsdiskrimineringen i de fall som här redovisats har bestått däri att tjänster
mer eller mindre uttryckligen förbehållits kvinnliga sökande. Det skulle kunna göras
gällande, att de tjänster det här rört sig om är av den natur att män ändå inte
skulle vilja ifrågakomma och att de begångna felen därför är av mera formell
natur. Oavsett hur det må förhålla sig med mäns villighet att åtaga sig arbete som
kontorist eller stansoperatör, är det icke utan sina olägenheter om vissa grenar av
yrkeslivet faktiskt kommer att förbehållas kvinnor. Jag vill här endast erinra om
de ofta återkommande uttalandena i den allmänna debatten om hur kvinnoyrkena
blir eftersatta i lönehänseende m.m.

400

Jag övergår till de redovisade fallen av åldersdiskriminering. Det har här gällt
annonser som utformats på ett sätt som gett äldre personer den föreställningen att
de ej kunde ifrågakomma för anställning. Jag är medveten om att vissa arbeten
med hänsyn till sin karaktär lämpligen inte kan utföras av t. ex. den som har svag
rygg. Alla äldre personer har emellertid icke ryggbesvär. Ändå utestängs generellt
äldre sökande, om man ställer ett krav på t. ex. 30—40 års ålder. Detta är orimligt.
Speciella hänsyn till arbetets krav får och bör däremot tagas vid urvalet bland
de sökande. Det kan också vara lämpligt att man redan vid annonseringen klargör,
t. ex. att det fordras att vederbörande kan bära tunga bördor eller föra moped.
Cirkuläret av den 26 augusti 1960 (SFS 1960: 538) tar sikte på slopande av övre
åldersgränser. Det är också utan tvivel så, att det är den äldre arbetskraftens placering
som vållar bekymren i praktiken. Icke desto mindre synes det mig som om
man rent principiellt ej heller bör — i allt fall icke utan vägande skäl — uppställa
några krav på viss lägsta ålder. Härvid är dock att märka, att enligt 5 § statstjänstemannastadgan
och 4 § stadgan den 3 december 1965 om vissa tjänstemän hos
kommuner m. fl. ordinarie tjänst endast får innehas av den som fyllt 20 år och extra
ordinarie tjänst endast av den som fyllt 19 år. I lag och författning (se t. ex. 4 kap.
1 § rättegångsbalken om domare) finns härutöver i vissa fall ålderskrav, som givetvis
måste iakttagas.

Ingen av de myndigheter vars platsannonser jag undersökt har, enligt vad som
anförts i yttrande till mig, haft för avsikt att utesluta sökande av annan ålderskategori
än den direkt efterfrågade. Så gott som samtliga har förklarat sig beredda
att i fortsättningen tillse, att någon diskriminering i fråga om ålder inte görs.

I yttranden från berörda myndigheter har oftast uttalats att det varit missförstånd
mellan den »beställande» tjänstemannen och ordermottagaren hos länsarbetsnämnden
som föranlett att villkoret om ålder influtit och att myndigheten ej godkänt
annonsens lydelse. I ett fall (handelsdepartemenet) har angivits, att någon
platsannons ej beställts i berörda publikation. I ett annat fall (kontrollstyrelsen) har
anförts, att det från myndighetens sida understrukits att tjänst icke var låst till viss
ålderskategori vilket dock sedan angivits i meddelandet om ledig tjänst. Vid min
inspektion av länsarbetsnämnden fick jag försäkringar om att utfärdade bestämmelser
på området numera noggrant iakttogs och fungerade som riktmärken för
nämndens ordermottagare i deras kontakter med beställarna. De av mig undersökta
fallen visade sig ligga i tiden före det skärpta förhållningsorder utfärdades för länsarbetsnämndens
tjänstemän. Jag har i det föregående, så långt varit möjligt, redovisat
vad som från länsarbetsnämndens sida uttalats om nämndens åtgärder i de
enskilda fallen. Även efter detta är det emellertid många gånger inte klart, hur det
tillgått då platsmeddelandet kom till. Åldersvillkors uppställande torde, såsom jag
sett det, mestadels kunna hänföras till missförstånd mellan beställare och ordermottagare.
Jag finner ingen anledning att föranstalta om ytterligare utredning för att
bringa klarhet i de konkreta fallen och var skuldbördan ytterst ligger. Det synes
emellertid enligt min mening angeläget, att informationen om det s. k. öppna för -

401

medlingssystemet och platslistorna på ett eller annat sätt förstärks. Jag har nämligen
av myndigheternas yttranden fått det bestämda intrycket, att många statliga
myndigheter helt enkelt icke är medvetna om innebörden eller ens förhandenvaron
av det nya förmedlingssystemet och därmed förknippade platslistor. Detta är givetvis
mycket otillfredsställande. Jag anser mig därför kunna utgå ifrån att länsarbetsnämnden
i Stockholms län — liksom givetvis de länsarbetsnämnder i övrigt som
har samma system — finner möjlighet att nå ut med ytterligare information till
myndigheterna i saken.

Jag vill till sist i detta sammanhang framhålla vikten av att statsmyndigheterna
på lämpligt sätt ökar informationen till dem som fått deras uppdrag att svara för
ackvisitionen av arbetskraft om gällande bestämmelser på området. Jag kommer
även fortsättningsvis att ha min uppmärksamhet tid efter annan riktad på förekomsten
av fall av diskriminering i platsannonser och platsmeddelanden.

Vad slutligen angår de båda fall, där uttrycket »friskintyg» i annonser om lediga
platser använts i stället för — såsom förutsatts i 5 § Kungl. Maj:ts stadga den 3
december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. respektive i 6 § statstjänstemannastadgan
— läkarintyg om hälsotillstånd, får jag anföra följande: Det
måste starkt betonas, att den omständigheten att läkarintyg författningsenligt krävs
för att vederbörande skall kunna utses till innehavare av viss tjänst icke innebär
att läkarintyget måste utvisa att sökanden är i allo frisk. Syftet med kravet på
läkarintyg är endast att säkerställa att den som anställes har och kan under överskådlig
tid förutsättas bevara den arbetsförmåga som erfordras för tjänstens utförande.
Kravet sammanhänger därmed, att den anställde får rätt till sjukpension
i händelse av varaktig arbetsoförmåga. — Om »friskintyg» krävs, kan detta, som
Michanek mycket riktigt angivit i sin framställning hit, avhålla handikappade från
att anmäla sig som sökande. Det senare strider i sin tur mot Kungl. Maj:ts cirkulär
den 15 september 1960 angående anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra
inom statlig och statsunderstödd verksamhet (SFS 1960: 553).

Både Värmlands läns landsting och Karolinska sjukhuset har insett, att de felaktigt
krävt friskintyg, beklagat det inträffade och förklarat, att de fortsättningsvis
skall iaktta gällande bestämmelser på området. Med hänsyn härtill har jag ansett
mig kunna underlåta att ingripa mot landstinget och sjukhuset. Jag anser dock att
vad som här framkommit kan visa sig vara av värde för andra myndigheter och
organ, som måhända är omedvetna om skillnaden mellan »friskintyg» och läkarintyg.

Jag har icke funnit det nödvändigt att närmare uppehålla mig vid alla de konkreta
exempel på olika myndigheters diskriminering i annonser m. m. som Michanek
tillställt mig. De har emellertid givit mig den allmänna övertygelsen, att det
finns all anledning för myndigheterna att skärpa uppmärksamheten på vad här avhandlats.
Även om felaktigheter på denna sektor i sig själv är allvarliga nog, vill jag
dock än en gång hänvisa till vad jag i det föregående anfört om att diskriminering i
fråga om kön, ålder och handikapp möter även utanför annonsernas värld. Medvetandet
härom gör det emellertid icke mindre angeläget att motarbeta diskrimine -

402

ring, även om det för myndigheternas del närmast bara blir fråga om att överpröva
deras annonseringspolitik.

Avskrift av JO:s beslut expedierades bl. a. till Svenska kommunförbundet och
Nordiska expertgruppen för yrkesvägledningsfrågor.

Vissa övriga ärenden

Jävsfrågor m. m. vid tillsättning av professur

I ett ärende angående jäv för sakkunnig i ett tillsättningsärende uttalade ställföreträdande
JO Petrén bl. a.

Det akademiska befordringsväsendet kan under seklernas lopp uppvisa många
exempel på bittra strider mellan vetenskapsmän ofta av framstående skicklighet.
Läget inom en vetenskaplig disciplin är ofta det att universitetstjänsterna är få
och de kvalificerade sökandena flera. Då det vanligen icke råder brist på begåvning
och skrivkunnighet, tenderar ej sällan akademiska befordringsärenden att svälla ut
till mastodontärenden, i vilka skrivelser av olika slag korsar varandra. Röstläget
blir ofta högt.

Sedan gammalt bygger tillsättningsförfarandet vad gäller högre akademiska
tjänster på ett system med sakkunniga. Som framgår av de ovan återgivna reglerna
ur universitetsstadgan skall de sökandes vetenskapliga skicklighet bedömas av
särskilt utsedda granskare, sakkunniga. Envar sakkunnig har att avgiva ett omdöme
om de sökandes skicklighet till tjänsten. Enligt sakens natur måste varje sådant
omdöme vara uttryck för den sakkunniges personliga värdering och blir i denna
mening subjektivt. Givetvis åligger det den sakkunnige att vid sin bedömning taga
hänsyn endast till faktorer, som är relevanta i sammanhanget. Sympatier och antipatier
av olika slag, som icke har med den vetenskapliga skickligheten att göra,
får självfallet icke inverka på bedömningen.

Men även om alla ovidkommande hänsyn hålles utanför — något som för den
enskilde sakkunnige kan vara svårt nog; ingen är i stånd att helt frigöra sig från
alla de värderingar han lever med i vardagslag — kvarstår dock det faktum att
objektiva en gång för alla givna värderingsnormer icke finnes för tillsättning av
professurer. Objektivitet i den meningen att sakkunnigbedömningen är höjd över
alla subjektiva värderingar kan icke finnas i dessa sammanhang. Varje sakkunnig
har full frihet att fästa mer avseende vid en forskaregenskap än vid en annan
och att inom det område som fastställts för professuren lägga större vikt vid insatser
på ett forskningsfält än vid resultat som uppnåtts på ett annat. Meritering
av olika slag kan värderas på skilda sätt. Utan att brista i tillbörlig objektivitet kan
sålunda olika sakkunniga vid bedömningen av en och samma sökande komma till
ganska olikartade resultat beroende på vid vilka faktorer vederbörande sakkunnige
fäster särskilt avseende.

Med hänsyn till vad nu sagts är av vikt att fakulteterna vid val av sakkunniga
tillser att om möjligt olika riktningar och olika synsätt blir företrädda inom en
sakkunniggrupp. Exempel kan anföras på hur genom ett relativt ensidigt val av
sakkunniga tillhörande en meningsriktning eller en gruppering inom en disciplin
småningom flertalet akademiska tjänster besatts av forskare av en typ eller tillhörande
en viss meningsriktning, medan högt förtjänta forskare av annat slag

403

blivit mer eller mindre utestängda. Ytterst ankommer det på universitetskanslersämbetet
och i sista hand på Kungl. Maj:t att ingripa korrigerande gentemot tendenser
av detta slag.

Personliga motsättningar kommer oundvikligen alltid att spela en icke oväsentlig
roll i det akademiska befordringsväsendet. I allmänhet har vetenskapsidkare inom
en och samma disciplin antingen konkurrerat med varandra eller blivit bedömda
den ene av den andre. I många fall växer härigenom motsättningar fram, som på
olika sätt kan försvåra samarbetet och som kan göra akademiska befordringsärenden
till skådespel där mänskliga lidelser får stort utrymme.

Det kan icke vara JO-ämbetets sak att söka utreda och kartlägga alla detaljer
i de talrika dramata av detta slag, som utspelar sig inom ramen för det akademiska
befordringsväsendet. På JO-ämbetet ankommer att bevaka att grundläggande administrativa
principer icke överträdes och att gällande bestämmelser följes. Vad angår
olika instansers bedömning av sökande kan JO icke upphäva sig till någon överprövningsinstans
med uppgift att i efterhand granska alla de värderingar av
skilda slag som är ofrånkomliga i ett befordringsärende. Det gäller här för JO
att övervaka att icke någon utsättes för mannamån och att icke enskilds rättssäkerhet
kränkes.

I syfte att tillgodose detta intresse av rättssäkerhet har i 120 § andra stycket
universitetsstadgan insatts regeln om grannlagenhetsjäv. Den kan icke rimligen
givas den tolkningen att varje motsättning, som kan ha förekommit mellan en sökande
och en tilltänkt sakkunnig, diskvalificerar den senare från ett sakkunniguppdrag.
Om bestämmelsen tillämpades så strängt, skulle det i åtskilliga ämnen
icke vara möjligt att över huvud uppdriva sakkunniga. Uppenbarligen måste —
för att jäv skall anses föreligga enligt den ifrågavarande regeln i universitetsstadgan
— fordras en tämligen påfallande fiendskap eller i vart fall en så kraftigt
dokumenterad ofta känslomässigt förankrad motvilja mot en sökande från den
föreslagne sakkunniges sida, att hans vilja till objektivitet på allvar kan ifrågasättas.

Prövningen av frågan om jäv föreligger ankommer på den fakultet som har att
utse sakkunniga i det förekommande fallet. Om fråga om jäv uppkommer, vare
sig genom att den som föreslagits eller utsetts till sakkunnig anför jäv mot sig själv
eller genom att jävsinvändning göres av en sökande till tjänsten eller av en utomstående,
skall givetvis hållbarheten i invändningen prövas noggrant av fakulteten
ifråga.

I förevarande fall har samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet
vid två tillfällen, nämligen den 6 mars och den 20 mars 1968 prövat frågan om
D:s eventuella jävighet som sakkunnig. Av handlingarna i ärendet framgår ej,
vilken form fakultetens prövning fick vid sammanträdet den 6 mars 1968. Att den
icke varit särskilt ingående vid detta första tillfälle kan måhända slutas av det
förhållandet, att först vid fakultetssammanträdet den 20 mars 1968 fakta redovisades,
som baserades på handlingarna i det tillsättningsärende från läsåret 1951/52,
som förutsatts utgöra den huvudsakligaste grunden för ett motsatsförhållande
mellan D. och en av sökandena.

Det finns, som framhållits av fakulteten, icke närmare bestämmelser om proceduren
vid behandling av jävsfrågor inom universitetsväsendet. Mot bakgrund av
att D. i sin jävsinvändning mot sig själv förklarat sig beredd att på anfordran
precisera grunderna för sin invändning synes fakulteten ha bort anmoda D. att
skriftligen eller muntligen för fakulteten närmare utveckla dessa grunder för sin
jävsinvändning. Även för att undvika att få sken av att icke vara helt opartisk
i sin bedömning borde fakulteten låtit sig angeläget vara att införskaffa ett täm -

404

ligen utförligt material för jävsfrågans avgörande. Av handlingarna att döma synes
fakulteten ha begränsat sina undersökningar till förebringande av viss dokumentation
i ett 16 år gammalt tillsättningsärende, i vilket D. och sökanden stått emot
varandra. Fakulteten borde lämpligen ha eftersträvat att få även den fortsatta
utvecklingen av motsatsförhållandet mellan D. och sökanden närmare belyst.

Enligt min mening hade sålunda samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms
universitet bort ägna större omsorg åt utredningen av frågan om D:s eventuella
jävighet. Brister i handläggningen av jävsfrågan i sakkunnigsammanhang
kan lätt hos därav berörda skapa intrycket, att myndigheten har en förutfattad
mening i tillsättningsärendet. Detta är så mycket mera förklarligt, som valet av
sakkunniga ofta kan få stor betydelse för tillsättningsärendets slutliga utgång.
Fakultetens underlåtenhet i detta fall att införskaffa tillräckligt utredningsmaterial
kan dock knappast läggas någon, som är underställd JO:s tillsyn, till last som
straffbart tjänstefel.

Vad gäller jävsfrågan i sak synes mig D. ha bedömt sin egen situation tämligen
riktigt. Vid en prövning i efterhand förefaller universitetskanslersämbetet sålunda
ha goda skäl för sin uppfattning att D. med anledning av vad som anförts i jävsanmälningarna
bort befrias från att vara sakkunnig beträffande sökanden i fråga.
Fakultetens ståndpunktstagande att icke godkänna jävsinvändningarna kan dock
icke läggas någon till last som tjänstefel.

I samma tillsättningsärende gjordes jävsinvändning också mot en annan av de
sakkunniga. Den framfördes uttryckligen först efter det att de sakkunniga avgivit
sina utlåtanden och fakulteten fann jäv ej föreligga. Sedan även denna fråga
bragts under JO:s prövning förklarade JO Lundvik.

Det är visserligen icke utsagt men ligger likafullt i sakens natur, att en preciserad
jävsinvändning ej kan få framställas hur sent som helst under ett ärendes handläggning,
om jävsförhållandet —■ som i detta fall — synes part uppenbart på ett
tidigt stadium. Åtskilliga skäl talar härför. Sakkunnigproceduren är i sin nuvarande
utformning tidsödande. Proceduren, om den avancerat långt, bör därför inte utan
mycket starka skäl avbrytas, då detta kan betyda, att tillsättningsförfarandet förlängs,
till men för sökande och med ökade kostnader som följd. En sökande, som
ämnar anföra jäv, bör i eget intresse ej heller göra detta i ett alltför sent skede,
enär förfarandet eljest ger det intrycket, att han vill få möjlighet att först taga
del av den presumtivt jäviges uttalanden i tro, måhända, att de trots allt kan vara
positiva för honom. Det är också uppenbart att kraven på dokumentation om ett
motsatsförhållande måste ställas högt vid en mycket sen jävsinvändning, där part,
som gjort den, redan länge känt till de omständigheter, som skulle konstituera
jävssituationen. Enligt min mening kan fakulteten på intet sätt klandras, för att
den i det läge, som rådde i oktober 1968, efter utredning fann jäv icke föreligga
mot H.

I ärendet framfördes klagomål hos JO även över att fakulteten efter att ha
befriat två av de ursprungligen utsedda sakkunniga från deras uppdrag utsett två
nya sakkunniga utan att först vända sig till övriga akademiska lärosäten där
ordinarie lärartjänster i ämnet fanns. JO Lundvik uttalade härom.

Tolkningen av 122 § tredje stycket universitetsstadgan erbjuder vissa svårigheter.
Fakulteten har tydligen hämtat viss ledning från 121 §. Däri stadgas som
tidigare framhållits, att sakkunniga utses av fakulteten efter samverkan med övriga

405

akademiska lärosäten från vilka förslag skall begäras. Fakulteten har läst stadgandet
så, att den ej var bunden av de förslag som avgetts från övriga lärosäten.
Denna uppfattning kan jag biträda. Mera tveksam synes mig frågan, hur man
skall fatta stadgandet i 122 § tredje stycket att, om de sakkunnigas antal nedgått
under tre och fakulteten finner sig icke kunna utse nya sakkunniga med ledning
av tidigare inkomna förslag, nya förslag skall infordras därvid vad i 121 § sägs
skall äga motsvarande tillämpning. Stadgandet går tillbaka på en liknande föreskrift
i 1956 års universitetsstatuter, där beslutanderätten vid utseende av sakkunniga
dock, väl att märka, var lagd på det större konsistoriet. I sitt nya sammanhang
är stadgandet enligt min mening knappast nöjaktigt avfattat. I förevarande
sammanhang nöjer jag mig med att uttala, att jag anser den tolkningen icke utesluten
att det ligger i fakultetens diskretionära bedömande om den anser sig behöva
inhämta nya förslag. Hur många oförbrukade namn som kvarstår, skulle då
icke få omedelbar relevans. Vilken uppfattning man än må ha i denna tolkningsfråga,
kan fakultetens ställningstagande i detta fall uppenbarligen icke läggas dess
ledamöter till last såsom tjänstefel.

Sedan en liknande fråga kommit under bedömande i ett annat ärende, anförde
JO Lundvik.

I förevarande fall hade till medicinska fakulteten i Lund inkommit förslag å fyra
olika sakkunniga. Innan fakulteten hunnit fatta något beslut i ärendet hade sedermera
två av de föreslagna avböjt sakkunniguppdraget. Fakulteten ansåg sig i det
uppkomna läget kunna, utan att inhämta ytterligare förslag, till sakkunniga utse
de två kvarstående personerna jämte en tredje av fakulteten själv nominerad
person.

Vid bedömande av vad sålunda förevarit vill jag till en början fastslå, att fakulteten
enligt min — också i annat sammanhang (jfr föregående ärende) uttalade —
mening icke varit bunden av de ursprungliga förslagen å fyra sakkunniga utan ägt
utse till sakkunnig någon som ej upptogs därå. Vidare må framhållas, att 122 §
universitetsstadgan icke kan anses tillämplig i en situation som den förevarande
där avsägelserna kom innan sakkunniga utsetts (angående tolkningen av 122 § må
i övrigt hänvisas till mitt beslut i nyssnämnda ärende). Å andra sidan finner jag
det uppenbart, att fakulteten i det uppkomna läget — när två av de föreslagna
avsade sig — kunnat inhämta förslag å ytterligare sakkunniga. Härför talar bl. a.
analogien med 122 §. Huruvida ytterligare förslag bör inhämtas måste givetvis
bero av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag kan icke finna, att fakultetens
förfarande i detta fall kan läggas någon till last såsom fel.

En vid 1968 års riksdag väckt motion om inrättande av en professur i oral
kirurgi vid odontologisk fakultet sändes av statsutskottet på remiss till socialstyrelsen.
Hos JO påtalades att vid socialstyrelsens handläggning av remissärendet
styrelsens specielle sakkunnige i odontologi deltagit fastän han kunde bedömas
som en av de allvarligaste kandidaterna till en lärostol i oral kirurgi och därför
hade starkt personligt intresse av att sådana krav inte uppställdes i kompetenshänseende
för professuren som han ej uppfyllde. JO Bexelius uttalade.

Av handlingarna framgår att socialstyrelsens yttrande avfattats i enlighet med
beslut av generaldirektören Rexed i närvaro av cheferna för tandvårdsbyrån och
sjukhusbyrån, medicinalråden Osvald och Alsén, den förre föredragande, samt
docenten Söder i hans egenskap av specialföredragande å tandvårdsbyrån. Söder

406

har alltså deltagit i styrelsens avgörande, ehuru han icke, på sätt i klagoskriften
påståtts, fungerat som föredragande i ärendet.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av största vikt att alla som deltager i
ett ärendes avgörande är ojäviga. En förutsättning för materiellt riktiga beslut
och för allmänhetens förtroende för förvaltningens objektivitet är att myndigheternas
befattningshavare intar en opartisk ställning. Några generella bestämmelser av
vad som härutinnan krävs av förvaltningsmyndigheterna finns ej. Sedan gammalt
har, i den mån uttryckliga bestämmelser ej meddelats, i praxis de i rättegångsbalken
upptagna jävsreglema för domare i stor utsträckning beaktats av myndigheterna.
De jävsregler som i detta sammanhang är aktuella uttryckes i rättegångsbalken så,
att domare är jävig dels om han själv är part eller eljest har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada dels ock om eljest särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
målet.

Från socialstyrelsen har under hand upplysts, att vid tidpunkten för avgivandet
av förenämnda yttrande frågan om tillsättandet av professuren i oralkirurgi vid
odontologiska fakulteten i Göteborg var aktuell. Till denna professur hade Söder
icke anmält sig som sökande. Frågan om tillsättande av annan professur i ämnet
kunde enligt vad för mig uppgivits icke väntas bli aktuell förrän om 4 å 5 år.
Under sådana förhållanden kan det icke med fog göras gällande att Söder, då socialstyrelsen
den 17 april 1968 avgav sitt yttrande över motionen, hade sådant intresse
av saken, att han var av jäv hindrad att deltaga i styrelsens handläggning.

Riktigheten av att återkalla ett skolöverstyrelsebeslut på grund av att det angick
fråga som skulle avgöras av rektor

Den 15 augusti 1968 förordnade skolöverstyrelsen sjuksköterskan S. att vara
innehavare av en arvodestjänst som seminariesköterska vid förskoleseminariet i
Jönköping fr. o. m. höstterminen 1968. Den 27 augusti 1968 återkallade styrelsen
sitt beslut. Saken uppmärksammades vid JO Lundviks inspektion av skolöverstyrelsen
och föranledde begäran om yttrande från styrelsen. Som förklaring till återkallelsen
anfördes att vid beslutets fattande förbisetts att tillsättningen efter författningsändring
1967 ankom på rektor för seminariet och att beslutet vid återkallelsen
ännu ej vunnit laga kraft. Vidare framhölls att återkallelsen gjorts mot bakgrund
av den rådande oklarheten om när en myndighets beslut är att anse som en
nullitet. Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik.

Beslutanderätten i anställningsärendet ankom på rektor, och skolöverstyrelsens
beslut att förordna S. på tjänsten var därför oriktigt. Möjligheten av att beslutet
kunnat betraktas som en nullitet har antytts. Under vilka omständigheter ett förvaltningsbeslut
kan betraktas som en nullitet — dvs. utan vidare frånkännas betydelse
— är tämligen ovisst. Man torde få kräva, att beslutet är behäftat med
något mycket allvarligt och påtagligt fel såsom att det härrör från en myndighet
som över huvud ej har med saken att göra. I förevarande fall är att märka, att
skolöverstyrelsen författningsenligt utövar överinseendet över förskoleseminariema
och att besvär över seminarierektors beslut bl. a. i anställningsärenden föres hos
skolöverstyrelsen. Den omständigheten att ett anställningsbeslut genom förbiseende
kommit att meddelas av skolöverstyrelsen i stället för som bort ske av rektor
kan enligt min mening icke medföra att skolöverstyrelsens beslut blir att betrakta
som en nullitet.

407

Fråga är då, om skolöverstyrelsen ägt och bort återkalla sitt beslut i syfte att
åvägabringa rättelse. Man står här inför problemet om rättskraft i förvaltningsrätten.
Några generella regler härom finns icke i lag eller författning och det har
ej heller, vid det reformarbete som pågår på förvaltningsrättens område, ansetts
möjligt att uppställa några sådana regler.

Jag finner ej anledning att i förevarande ärende gå in på problemet i hela dess
vidd. Jag konstaterar endast, att — eftersom S. var enda sökande och rektor var
införstådd med att hon skulle få tjänsten, som ej behövde ledigkungöras — förfarandet
knappast medfört risk för rättsförlust för S. och att någon sådan förlust ej
heller veterligen uppkommit. Även om jag fortfarande ställer mig tvekande i frågan
om riktigheten av åtgärden att återkalla tillsättningsbeslutet, vill jag uttala, att återkallelsen
— som uppenbarligen var föranledd av en i och för sig välmotiverad
strävan att rätta till ett fel — under inga förhållanden kan läggas den för beslutet
ansvarige till last såsom tjänstefel.

Underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut

En person, som vid två tillfällen sökt maskinisttjänster vid försvaret med fortifikationsförvaltningen
som tillsättningsmyndighet, klagade hos JO över att han
inte fått tillfredsställande information om tillsättningsbesluten. Ställföreträdande
JO Thyresson uttalade.

Enligt föreskrift i 16 § av den intill den 1 januari 1966 gällande allmänna verksstadgan
(SFS 1955: 3) skulle tillkännagivande om myndighets beslut om tjänstetillsättning
ofördröjligen anslås i myndighetens lokal. Motsvarande föreskrift finns
för tiden efter den 1 januari 1966 i den då ikraftträdda statstjänstemannastadgan
(10 § andra stycket samt 12 och 13 §§). Skyldighet att tillställa den som sökt
tjänst särskilt meddelande fanns ej föreskriven i nämnda verksstadga och stadgande
härom finns ej heller efter den 1 januari 1966. I en inom civildepartementet
i juli 1965 upprättad promemoria (1965: 4) med förslag till statstjänstemannastadga
upptogs en föreskrift om att meddelande om tillsättningsbeslut genast skulle
tillställas den som sökt tjänsten. Stadgan kom emellertid ej att innehålla någon
sådan föreskrift, enligt uppgift av det skälet att i de fall där ledigförklaring av tjänst
samlat ett mycket stort antal sökande det kunde bli alltför betungande för myndigheten
att behöva underrätta var och en om tillsättningsbeslutet. Detta torde
dock ej böra tagas till intäkt för att myndighet alltid kan begränsa sig till att tillkännage
beslutet genom anslag. Uppenbarligen kan det ofta vara svårt för sökande,
som ej fått en tjänst och som önskar klaga, att utnyttja sin besvärsrätt om beslutet
endast anslås. I de fall då endast ett fåtal sökt en tjänst och det inte innebär något
större besvär för myndigheten att särskilt underrätta var och en av dem om beslutet
synes det därför böra ske (jämfört kungl. cirk. den 18 oktober 1946 till samtliga
till statsförvaltningen hörande myndigheter ang. skyldighet att tillhandagå allmänheten
med översändande av expeditioner m. m., det s. k. servicecirkuläret, infört
under 1 kap. utsökningslagen i lagboken; jämför också förslaget till förvaltningslag,
SOU 1968: 27 s. 204 o. f.).

D. innehade tjänst som föreståndare för televerkets radiosektion i Luleå. Sedan
den 1 maj 1967 var han tjänstledig för fullgörande av ett expertuppdrag i Ghana.
Under hans bortovaro ledigförklarades en nyinrättad tjänst som radiodirektör vid
televerket med placering i Luleå. Han sökte tjänsten, som emellertid tillsattes med
en annan sökande. Hos JO klagade han då bl. a. över att han gått miste om möj -

408

ligheten att överklaga tillsättningsbeslutet genom att han inte genom televerkets
försorg underrättats om beslutet i så god tid att han kunnat iaktta föreskriven
besvärstid. Ställföreträdande JO Thyresson förklarade i denna del.

Televerkets centralförvaltning har inte varit skyldig att anslå tillkännagivande
om beslutet, vilket fattades den 19 december 1967. Tillkännagivandet anslogs likväl
den 21 i samma månad och underrättelse om beslutet utsändes sistnämnda dag
till televerkets tjänsteställen genom förvaltnings- och personalmeddelanden. Att
D. trots detta ej i tid fick del av beslutet synes bero på ett missförstånd av den
person som D. anmodat att vara hans kontaktman under hans utomlandsvistelse.

Det måste ha stått klart för verksledningen att D. haft goda skäl att hysa uppfattningen
att han hörde till dem som främst skulle komma i fråga för den nyinrättade
radiodirektörstjänsten i Luleå, eftersom D. innehade tjänsten såsom föreståndare
för Luleå radiosektion som kan sägas i viss mån ha uppgått i den nya
radiodirektörstjänsten. Vidare måste det ha varit uppenbart för verksledningen att
D. på grund av sin utrikesvistelse kunde antagas ha mindre goda möjligheter att
hålla sig underrättad om utgången av tillsättningsärendet. Även om formellt sett
någon skyldighet inte förelegat för verket att underrätta D. i saken, hade det enligt
min mening på grund av angivna omständigheter varit lämpligt att verket — inte
minst från synpunkten att en arbetsgivare i personalvårdens intresse bör visa sina
anställda omtanke och hänsyn — snarast tillställt D. underrättelse om tillsättningsbeslutet
med snabbaste postbefordran för att bereda honom tillfälle till besvär.

Besvärsliänvisriing i tjänstemannaärenden

I anledning av klagomål mot att besvärshänvisning ej meddelats i ett tjänstetillsättningsärende
uttalade ställföreträdande JO Thyresson.

Skyldighet för myndighet att i tjänstemannaärenden meddela besvärshänvisning
torde ej föreligga. Såsom framhållits av besvärssakkunniga i slutbetänkandet »Lag
om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964:27 s. 451) förses beslut i tjänstetillsättnings
ärenden, avlöningsärenden och andra personalärenden i regel ej med besvärshänvisning;
parten-tjänstemannen förutsättes därförutan äga kunskap om tillgänglig
klagomöjlighet. Att förvaltningsmyndighet i regel torde vara skyldig att på begäran
meddela besvärshänvisning torde vidare stå fast. — Nämnas må att det i
förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 204) har upptagits en föreskrift, att,
där det ej är obehövligt, beslut skall bringas till parts kännedom genom delgivning
av en expedition och att expeditionen skall innehålla besvärshänvisning, om beslutet
går part emot och han får klaga över det genom besvär.

I ett ärende, där en tjänsteman felaktigt till länsstyrelsen ingivit besvär över
länsskolnämnds beslut att entlediga henne från tjänsten, uppkom fråga om besvärstiden
skall räknas från dagen för beslutets delgivning med klaganden även om
beslutet ej är försett med besvärshänvisning. Vidare kom under bedömande om
länsstyrelsen varit skyldig vidarebefordra besvärsskriften till rätt besvärsinstans. JO
Bexelius anförde i dessa delar.

Länsstyrelsen grundar sin uppfattning att besvärstiden för länsskolnämndens beslut
den 30 december 1968 borde räknas från den dag N. delgavs fullföljdshänvisningen
på motiv till en föreslagen men ännu inte antagen förvaltningslag. Ståndpunkten
i motiven bygger på en föreslagen bestämmelse, att expedition i vissa

409

ärenden skall innehålla besvärshänvisning, om beslutet går parten emot och han
får klaga över det genom besvär. För närvarande gäller inte en sådan generell bestämmelse
inom förvaltningen. Beslut i personalärenden brukar sålunda i regel ej
förses med besvärshänvisning. Den ursprungliga beslutsexpeditionen till N. kan
därför ej anses så ofullständig på grund av avsaknad av besvärshänvisning att
expeditionens delgivning ej skulle utgöra utgångspunkt för besvärstiden. Enligt
egen uppgift fick N. del av beslutet den 9 januari 1969. Besvärstiden skulle således
ha utgått den 30 i samma månad. Om länsstyrelsen omgående översänt besvärsskriften
till departementet, hade skriften alltså varit departementet till handa
tidigast den 31 januari 1969, dvs. efter besvärstidens utgång. Huruvida besvären
i sådant fall ändock kommit att prövas i sak eller ej, hade ankommit på Kungl.
Maj:t att avgöra. Jämför den skiftande praxis härvidlag, som konstitutionsutskottet
redovisat i sitt memorial nr 15 år 1968.

Såsom länsstyrelsen framhållit ger gällande författningsbestämmelser inte vägledning
vid bedömande av fråga om myndighet, till vilken besvär felaktigt ingivits,
är skyldig att vidarebefordra besvären till rätt myndighet. För egen del är jag
benägen anse att en sådan skyldighet följer av den serviceskyldighet som i betydande
utsträckning åvilar myndigheterna i förhållande till allmänheten. I nyssnämnda
memorial anges att, om besvär inkommit till fel myndighet, handlingen snarast
bör vidarebefordras till rätt myndighet (s. 54). Det fall man närmast haft i åtanke
är, att besvär ingivits till beslutsmyndigheten i stället för besvärsmyndigheten eller
tvärtom, men den angivna ordningen bör gälla även i andra uppenbara fall. Vidare
kan nämnas att regeringsrätten brukar överlämna inkomna skrifter i här ifrågavarande
fall (se t. ex. RÅ 1968: S not 167).

410

Byggnads- och planväsendet

Fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt tillstånd från

hyresnämnds sida

I ett ärende anfördes klagomål mot en hyresnämnd rörande handläggningen av
ett ärende angående bl. a. tillstånd att omändra två bostadslägenheter till kontor.
I klagomålen framhölls bl. a. att byggnadslov erhållits för omändringsarbetena
och ifrågasattes om jämväl hyresnämnds tillstånd då var erforderligt. Vid slutbehandlingen
av ärendet hänvisades till 9 § hyresregleringslagen och anfördes att
frågan huruvida byggnadsnämnden bort hänvisa klaganden att söka hyresnämndens
tillstånd att uthyra lägenheterna för bostadsändamål skulle upptagas som särskilt
ärende. I detta ärende infordrades yttrande från byggnadsnämnden huruvida uppgiften
att byggnadslov lämnats var riktig samt, om så var fallet, huruvida inte
byggnadslovet med hänsyn till stadgandet i 9 § hyresregleringslagen borde ha gjorts
beroende av tillstånd från hyresnämndens sida.

Från byggnadsnämndens sida anfördes därefter i huvudsak följande. Det är riktigt
att bostadslägenheterna enligt beviljat byggnadslov har ändrats till kontorslägenheter.
Byggnadsloven meddelades av stadsarkitekten jämlikt bemyndigande.
I byggnadslovsprotokollen gjordes av förbiseende ingen hänvisning till hyresnämndsprövning.
Som förklaring härtill framhölls att ett byggnadslovsbeslut normalt föregås
av muntliga kontakter mellan sökanden och stadsarkitekten, varvid bl. a. behovet
av hyresnämnds tillstånd brukar påpekas. Det är då lätt hänt att stadsarkitekten,
därest han på grund av delegation själv beslutar i ärendet, råkar försumma
att även skriftligt göra den obligatoriska hänvisningen till hyresnämndsprövningen.
Vidare framhölls att byggnadslovet såsom sådant inte är beroende av
att annan myndighet än byggnadsnämnden ger sitt tillstånd. Däremot är byggnadsföretagets
tillåtlighet beroende av tillstånd från såväl byggnadsnämnd som
hyresnämnd. Fastighetsägarens skyldighet att söka tillstånd kvarstår givetvis även
om han inte uttryckligen och bevisligen påmints därom. Slutligen anmärktes att
byggnadsnämndens verksamhet sannolikt inte registrerade hela kontoriseringstendensen,
eftersom byggnadslovet ej alltid sökes även om så bort ske jämlikt 54 §
byggnadsstadgan.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Ansökningen om byggnadslov synes ha avsett dels vissa ändringsarbeten, bl. a.
ventilationsanordningar, dels ock lokalernas användande för annat ändamål än
tidigaie. Enligt 54 § byggnadsstadgan erfordras byggnadslov för vissa åtgärder,
bl. a. sådan ändring av byggnad som berör ventilationskanaler, samt för ianspråk -

411

tagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill
byggnaden förut varit använd. Enligt 9 § hyresregleringslagen må lägenhet, som
den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den blivit färdigställd, var
avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, ej utan hyresnämndens tillstånd
uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål än nu
sagts.

För att taga de bostadslägenheter, varom i ärendet är fråga, i anspråk för kontorsändamål
krävdes alltså tillstånd av såväl byggnadsnämnden som hyresnämnden.
För byggnadsarbetenas utförande krävdes däremot endast lov av byggnadsnämnden.
Med hänsyn till att arbetena synes ha betingats av lägenheternas ianspråktagande
för kontors ändamål, hade byggnadslov till arbetenas utförande kunnat och
lämpligen bort göras beroende av att även hyresnämnden lämnade tillstånd till
att lägenheterna togs i anspråk för ett helt annat ändamål än förut. Under alla förhållanden
ålåg det jämlikt 57 § första stycket byggnadsstadgan byggnadsnämnden
att hänvisa byggnadslovssökanden att söka sådant tillstånd, som enligt stadgande
i lag eller författning var erforderligt för åtgärd för vilken byggnadslov söktes.

Eftersom vederbörlig prövning jämlikt hyresregleringslagen sedermera ägt rum
och någon slutlig skada ej uppkommit, lät JO bero vid nu gjorda påpekanden.

Fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att bereda granne tillfälle att yttra sig i
dispensärende, där åtgärd kan inverka på dennes rätt

En byggnadsnämnd beviljade byggnadslov för uppförande av enfamiljshus med
sammanbyggd garagedel på en tomt inom kvarter, som enligt gällande stadsplan
fick bebyggas med friliggande bostadshus i två våningar till en höjd av 7 meter
och inrymma två lägenheter och där av tomtplats högst en fjärdedel fick bebyggas.
Byggnadsnämnden hade av länsstyrelsen tillagts befogenhet att medge avvikelse
från fastställd stadsplan. Byggnadsföretaget avvek från gällande stadsplan bl. a.
därigenom att byggnaden upptog mer än en fjärdedel av tomtens areal och med
omkring 2 meter sköt in på mark, som ej fick bebyggas (förgårdsområde). Ägarna
till två av de tre tomter som gränsade till byggnadstomten hade skriftligen lämnat
sitt medgivande till byggnadsföretaget, medan den tredje angränsande tomtens
ägare, N., inte bereddes tillfälle att yttra sig, innan byggnadslovet lämnades.

N. anförde klagomål bl. a. över att hon inte hörts i dispensärendet och framhöll
att hon klagat hos Kungl. Maj:t över ett beslut av länsstyrelsen, varigenom länsstyrelsen
lämnat hennes besvär över byggnadslovsbeslutet utan bifall.

I ärendet inhämtades yttrande från byggnadsnämnden, som anförde i huvudsak
följande. N. hade redan i samband med att hon ett år tidigare anfört besvär över
tomtindelningen för området hävdat att nybebyggelse över huvud taget inte borde
tillåtas där. Vid upprepade besök på stadsingenjörs- och stadsbyggnadskontoret
hade hon understrukit sitt ogillande av varje bebyggelse på området. Detta hade

412

delgivits byggnadsnämnden vid föredragningen av byggnadslovsärendet. Någon
som helst tvekan om att N. var emot varje bebyggelse och sålunda avstyrkte byggnadslov
förelåg ej, och detta stod fullkomligt klart för byggnadsnämnden. Att
ytterligare en gång höra henne skulle endast tjäna syftet att ytterligare fördröja
ärendet med därav följande kostnader för sökanden.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande. Beträffande handläggning
av dispensärende gäller enligt 67 § 3 mom. byggnadsstadgan att — om
åtgärd, för vilken dispens sökes, kan inverka på grannes rätt — tillfälle att yttra
sig skali beredas grannen, innan dispensen beviljas. I detta fall är uppenbart att
byggnadsföretaget kunde inverka på N:s rätt. Tillfälle skulle alltså ha beretts
henne att yttra sig, vilket byggnadsnämnden underlåtit. Till förklaring av denna
underlåtenhet har nämnden anfört att nämnden kände till hennes inställning till
företaget och att det därför var onödigt att höra henne. N. hade emellertid författningsenlig
rätt att framföra sina synpunkter i ärendet, och nämnden kunde inte på
förhand veta om hon inte skulle komma att framföra synpunkt som kunde vara
värd beaktande. Nämnden förfor således klart felaktigt genom sin underlåtenhet
att höra N.

Då någon rättsförlust på grund av det inträffade inte syntes ha uppstått, eftersom
dispensfrågan underställts högre myndighets prövning, lät JO bero vid den erinran
som innefattades i det sagda.

Bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärsärende angående vitesföreläggande
att borttaga utan tillstånd uppförd tillbyggnad. Tillika fråga om hur diariegenom gång

bör verkställas.

Vid sammanträde den 5 januari 1966 beslöt byggnadsnämnden i Mölndal att
vid vite av 3 000 kr. förelägga ägaren av en stadsäga att inom tre månader efter
delgivning ha borttagit en utan tillstånd uppförd tillbyggnad på stadsägan. Fastighetsägaren
anförde den 18 mars 1966 genom sitt ombud, advokaten F., besvär
hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län över byggnadsnämndens beslut. Besvären
fullföljdes och kompletterades genom nya skrifter dagtecknade den 22 april
och den 11 maj 1966. Först genom remiss den 8 september 1967 — alltså nära
16 månader senare — anmodade länsstyrelsen byggnadsnämnden att inkomma
med förklaring över besvären. Vid sammanträde den 20 september 1967 beslöt
byggnadsnämnden på anförda skäl att avstyrka besvären och att samtidigt påpeka
det anmärkningsvärda i att besvären ej remitterats tidigare. På grund av ett misstag
inom byggnadsnämndens expedition avsändes emellertid ej yttrandet till länsstyrelsen
förrän i februari månad 1968, då länsstyrelsen gjorde en påstötning per
telefon. Sedan länsarkitekten hörts i ärendet remitterade länsstyrelsen den 17 maj
1968 ånyo ärendet till byggnadsnämnden med fråga om byggnaden kunde tillåtas

413

kvarstå till utgången av år 1971, då klaganden enligt uppgift ej längre hade behov
av den. I yttrande, som inkom till länsstyrelsen den 28 juni 1968, avstyrkte byggnadsnämnden
besvären och framhöll, att nämnden fann det angeläget att besvärsärendet
snarast avgjordes. Den 2 juli 1968 meddelade länsstyrelsen utslag i ärendet
och ogillade besvären, varvid dock tidpunkten för föreläggandets fullgörande framflyttades
till den 1 januari 1969. Varken länsarkitektens eller byggnadsnämndens
yttrande hade dessförinnan delgivits F. eller klaganden. F. fullföljde talan mot
länsstyrelsens utslag och begärde att få del av samtliga handlingar i ärendet.
Besvärsskriften översändes av Kungl. Maj:t till länsstyrelsen, som infordrade
yttrande från byggnadsnämnden men ej delgav F. handlingarna. Efter påstötningar
från dennes sida expedierades fotokopior av samtliga handlingar till F., som enligt
egen uppgift erhöll dessa den 9 september 1968.

Sedan F. fäst JO:s uppmärksamhet på länsstyrelsens handläggning av besvärsärendet,
varvid den huvudsakliga anmärkningen avsåg länsstyrelsens underlåtenhet
att före ärendets avgörande kommunicera utredningen, granskades handlingarna i
ärendet och inhämtades yttrande från länsstyrelsen, därvid fogades särskilda yttranden
från fyra befattningshavare, som i länsstyrelsen deltagit i sakens handläggning.
Länsstyrelsen bifogade även yttrande från byggnadsnämnden, som åberopade
en tjänsteskrivelse av stadsarkitekten.

Vid ärendets avgörande framhöll JO Bexelius att omständigheterna i fråga om
sättet för besvärsärendets handläggning och den tidsutdräkt som förekommit i flera
avseende var anmärkningsvärda. JO anförde därom närmare följande.

Det framstår först och främst som synnerligen otillfredsställande från allmän
synpunkt, att ett ärende om ett vitesföreläggande, där tiden för föreläggandets
fullgörande gick ut redan under våren 1966, fick ligga obehandlat i länsstyrelsen
under tiden den 12 maj 1966—8 september 1967, då remiss till byggnadsnämnden
äntligen skedde. Ansvaret för ärendets förberedande ålåg, enligt vad länsstyrelsen
upplyst, vederbörande länsassessorer. Enligt av avdelningschefen utfärdad instruktion
skulle bevakning av anhängiga ärenden ske genom att diarierna i början av
varje kalenderkvartal genomgicks av vederbörande förste landskanslist. Det av F.
anhängiggjorda besvärs ärendet borde ha observerats vid genomgångarna i juli och
oktober 1966 samt januari, april och juli 1967, men i de listor som upprättades
och överlämnades till föredragande, sektionschef och avdelningschef upptogs ej
ärendet.

Det är uppenbart att vederbörande förste landskanslister vid kvartalsgranskningarna
på ett betänkligt sätt brustit i noggrannhet. De bristfälliga kvartalsgranskningarna
synes i någon mån kunna förklaras av besvärliga arbetsförhållanden i
samband med ombyggnad av kanslilokalerna.

Mot instruktionen om kvartalsvis kontroll synes i och för sig intet vara att
erinra. Det måste emellertid framhållas, att vederbörande föredragandes ansvar ej
upphäves genom att kontrolluppgifter anförtros underordnad personal. Jag kan
sålunda icke biträda länsstyrelsens uppfattning, att länsassessorerna ägt förlita sig
på kvartalsrapportema. De borde ha förvissat sig om att rapporterna grundades

414

direkt på grundmaterialet och inte upprättades med ledning av föregående kvartalsrapport.
Åtminstone en gång årligen bör därjämte en genomgång av anhängiga
ärenden göras av föredraganden med ledning av diarier och annat grundmaterial.
Under förutsättning att dessa förs på ett sätt som underlättar uppmärksammandet
av ej avslutade ärenden behöver en sådan genomgång ej bli orimligt tidskrävande.
Det torde vara vanligt och i regel lämpligt, att en dylik kontroll sker i början av
varje kalenderår. Det kan också vara motiverat med särskild kontroll vid byte av
befattningshavare.

Då ärendet i september 1967 äntligen remitterades till byggnadsnämnden var
det med hänsyn till den förelupna förseningen särskilt angeläget att icke ytterligare
dröjsmål tillkom. Det framstår som förvånande och otillfredsställande, att tydligen
ingen på länsstyrelsen insåg detta eftersom inga speciella åtgärder vidtogs för att
bevaka ärendet. Då remissyttrandet på grund av expeditionsfel från byggnadsnämndens
kansli ej insändes medförde detta ytterligare fem månaders onödigt
dröjsmål.

Hur felet på byggnadsnämndens sida uppkom har ej kunnat utrönas, men sannolikt
har orsaken varit att ärendet — som av byggnadsnämnden med rätta bedömdes
som brådskande — ej behandlades enligt vanlig rutin. Ansvaret för felet åligger
närmast stadsarkitekten, som också själv vitsordat detta.

Med hänsyn till att länsstyrelsen upplyst att huvudsyftet med den förnyade remissen
till byggnadsnämnden den 17 maj 1968 var att få bekräftelse på vilken
byggnadsdel som avsågs med rivningsföreläggandet framhöll JO att någon befogad
erinran inte kunde riktas mot denna remiss.

I kommuniceringsfrågan anförde JO vidare följande. Länsstyrelsen har i sina
yttranden framhållit, att länsstyrelsen är väl medveten om vikten av att kommunikation
sker, och beklagat det avsteg från eljest tillämpad praxis som ägt rum i
detta ärende. Med hänsyn härtill kan jag inskränka mig till att i denna del uttala,
att klagomålen ifråga om den underlåtna kommunikationen måste anses fullt befogade
och att utslaget trots det avsevärda dröjsmål som redan förelupit ej bort
meddelas utan kommunikation.

JO anförde avslutningsvis att anmärkningar av delvis allvarlig natur måste göras
mot länsstyrelsens handläggning av besvärsärendet men att anledning dock saknades
till antagande att någon befattningshavare handlat i vrång avsikt samt att
någon skada ej torde ha tillfogats enskild genom vad som förekommit. JO lät därför
bero vid de erinringar som innefattades i det sagda, varvid JO förutsatte att länsstyrelsen
vidtog erforderliga åtgärder för att förhindra ett upprepande. Beträffande
det hos byggnadsnämnden förelupna expeditionsfelet lät JO bero vid avgiven förklaring.

415

Övrigt

Framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter
och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak

I en den 7 februari 1969 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Lundvik
följande.

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Västerbottens län i oktober 1968 upptog
landssekreteraren Lennart Lindblad ett spörsmål om ett fartyg som gått på
grund och blivit vrak. Lindblad hävdade, att det borde finnas bestämmelser som
gav staten rätt att taga hand om vrak om ägaren ej gjorde det.

Av utredning som sedermera införskaffats framgår följande om det konkreta
fallet.

Den 18 december 1966 grundstötte det grekiska fartyget m/v Sinergasia på
Lövögrundet utanför Holmsund. Grundet är beläget cirka 3 distansminuter (5 500
meter) från fastlandet. Fartyget som totalhavererade stod ännu i december 1968
kvar på grundet.

Sedan länsstyrelsen erhållit rapport om förlisningen, undersökte länsstyrelsen,
huruvida vraket kunde medföra oljeskador eller skador från lasten som bestod av
bl. a. kopparslig. Vid undersökningen märktes inga oljeskador och kopparhalten i
vattnet var så ringa, att den ansågs icke kunna medföra skador på fisket. Länsstyrelsen
befarade dock, att det kunde finnas olja i vrakets tankar. Sedan det uppgivits
att äganderätten till vraket efter skadereglering övergått till firma P. WighamRichardson
& Co, London, tillskrev länsstyrelsen i september 1967 detta företag
med förfrågan om vilken åtgärd man planerade beträffande vraket. På denna fråga
erhölls icke något svar. Efter förslag av en skeppsmäklare i Stockholm tillskrev
länsstyrelsen i november 1967 Salvage Association i London såsom då uppgiven
försäkringsgivare. Avskrift av brevet tillställdes P. Wigham-Richardson & Co. 1
december 1967 meddelade Salvage Association, att detta företag icke vore ägare
till vraket, men att man tagit kontakt med P. Wigham-Richardson & Co, som enligt
Salvage Association vore »insurance brokers for this vessel». Salvage Association
förklarade, att P. Wigham-Richardson & Co skulle behandla ärendet med »the
parties concerned». P. Wigham-Richardson & Co avhördes alltjämt icke. Då vraket
inte ansågs utgöra någon direkt fara för sjöfarten eller fisket, lät länsstyrelsen
ärendet bero vintern 1967—68.

I april 1968 anhöll byggnadsnämnden i Holmsunds köping, att länsstyrelsen
måtte med statliga medel låta bortförskaffa vraket. Med anledning härav anhöll
länsstyrelsen den 22 maj 1968 om sjöfartsstyrelsens utlåtande i frågan.

Sjöfartsstyrelsen svarade i skrivelse den 18 juli 1968, att risk bedömdes icke
föreligga att vraket eller delar därav skulle kunna av vind, sjöhävning eller is föras

416

ut till och störa trafiken i farleden. Vraket kunde därför icke anses utgöra något
hinder eller någon fara för sjöfarten. Ej heller ansågs vraket vålla väsentligt förfång
för fisket. Sjöfartsstyrelsen hade därför funnit sig icke kunna föranstalta om
att vraket undanröjdes med tillämpning av kungörelsen den 1 juni 1951 om undanröjande
av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak m. m. Sjöfartsstyrelsen ansåg
det dock ur allmänna synpunkter önskvärt att vraket undanröjdes snarast möjligt.

Sedan länsstyrelsen erfarit, att försäkringsaktiebolaget Skandia ägde större delen
av lasten (kopparsligen) medan ett försäkringsföretag i USA skulle vara ägare
till annan del av lasten (silverslig), tillskrev länsstyrelsen den 23 juli 1968 Skandia
och AB H. Gullberg, det senare bolaget såsom ombud för företaget i USA. Skandia
svarade den 31 i samma månad, att bolaget för sin del inte hade något att invända
emot bärgning av fartyget. Skandia avstod från sin rätt till lasten. AB H.
Gullberg lät sig icke avhöra.

På grund av svårigheten att få svar från P. Wigham-Richardson & Co hemställde
länsstyrelsen i skrivelse den 22 juli 1968 hos utrikesdepartementet, att detta genom
beskickningen i London skulle ta kontakt med det engelska företaget för att söka
utröna vilka avsikter företaget hade ifråga om vraket. Om företaget icke självt
ämnade låta bärga vraket, ansåg länsstyrelsen det rimligt, att företaget avstod från
sin rätt till detsamma. Enär en bärgare tagit kontakt med P. Wigham-Richardson
& Co och även med länsstyrelsen angående vraket, förordade länsstyrelsen en
överenskommelse mellan företaget och bärgaren. Länsstyrelsen hemställde också,
att departementet ville söka kontakt med vederbörande grekiska rederi för att
få bestyrkt, att rätten till vraket övergått till P. Wigham-Richardson & Co. I skrivelse
den 5 september 1968 meddelade beskickningen i Athen, att rederiet bestyrkt
att rätten övergått till »försäkringsgivarna».

Med skrivelse den 12 september 1968 överlämnade utrikesdepartementet en
skrivelse från generalkonsulatet i London, som förhandlat med P. WighamRichardson
& Co. Innehållet i denna skrivelse gav dock inte någon större klarhet.
Företrädaren för företaget hade meddelat generalkonsulatet, att han gärna skulle
lämna de av länsstyrelsen begärda upplysningarna men att han kunde handla endast
»on behalf of the Owners and on their instructions». Länsstyrelsens förmodan, att
P. Wigham-Richardson & Co ägde vraket av Sinergasia, vore felaktig.

Med anledning av vad Lindblad anfört anhöll jag om sjöfartsstyrelsens yttrande.
Till svar härå redogjorde sjöfartsstyrelsen för innehållet i sin till länsstyrelsen
den 18 juli 1968 avlåtna skrivelse samt överlämnade vidare en av sjöfartsrådet
G. Lindencrona författad promemoria av den 23 augusti 1968. I promemorian
redogjordes för de bestämmelser om bärgning av skeppsvrak som finns i lagen
den 12 juni 1942 om fornminnen, lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd, i 224 § sjölagen samt i Kungl. Maj:ts beslut den 20 augusti 1841
återgivet i kommerskollegiums kungörelse den 20 september samma år (Svensk
Författningssamling 1841 nr 44 s. 2). Sistnämnda bestämmelser gäller det fall att
någon hos länsstyrelsen anmäler sig vilja upptaga sjunket gods som övergivits av
ägaren.

417

I promemorian anfördes vidare följande:

I samband med sjömätningar och eljest påträffas ofta vrak, som kan vara till
hinder för sjöfarten och vilkas bortförande eller sprängning kan vara angeläget ur
sjöfartssäkerhetssynpunkt. Det förekommer även att fartyg förliser på sådana platser
utan att ägaren finner anledning att bärga detsamma. Genom kungörelse den
1 juni 1951 (nr 321) om undanröjande av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak
m. m. har sjöfartsstyrelsen bemyndigats att föranstalta om undanröjande i erforderlig
omfattning av fartyg eller annat större föremål, som sjunkit i allmän farled
och utgör hinder eller fara för sjöfarten eller som sjunkit inom vattenområde, där
fiske må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentligt förfång
för fiske av betydenhet. Dessa föreskrifter är emellertid icke helt tillfredsställande.
Önskvärt vore att, på sätt motsvarande fråga reglerats i många hamnordningar
efter mönster av sjöfartsstyrelsens normalhamnordning, skyldighet fastställdes
för ägaren av fartyget eller föremålet att i erforderlig omfattning undanröja
detsamma samt rätt för sjöfartsstyrelsen att i händelse av tredska vidtaga erforderliga
åtgärder på ägarens bekostnad. Sjöfartsstyrelsen borde därvid äga rätt att —
om betalning ej sker — täcka sina kostnader av vad som bärgas. Ägare till förlist
fartyg bör äga åberopa begränsningsregeln i sjölagens 254 § 1 mom. p. 5. En öppen
fråga är om ägarens skyldigheter bör upphöra viss tid efter det fartyget eller föremålet
sjunkit och han förklarar sig ha övergivit detsamma. Det kan ifrågasättas om
icke en sådan skyldighet för ägare att undanröja sjunket fartyg eller annat större
föremål bör geografiskt utvidgas utöver allmän farled och plats där fiske av betydenhet
bedrives.

Slutligen berördes i promemorian vissa miljövårdsfrågor:

Allt oftare förekommer att äldre fartyg, som icke längre kan med fördel utnyttjas
kommersiellt eller för fritidsändamål, föres upp mot någon strand eller i
någon vik för att där ligga tills det vittrar eller slås sönder av väder och vind.
Sådana skrotlager har blivit en allt vanligare syn i många vackra vikar och ibland
kunnat utgöra olägenhet eller fara för folk som besöker platsen för fritidssysselsättningar
såsom bad, fiske o. dyl., eller av andra anledningar. Hur denna fråga
skall lösas är tveksamt. Möjligen bör skillnad göras mellan de fall vraket ligger på
enskilt och då det ligger på allmänt vattenområde.

Promemorian utmynnade i en rekommendation att de berörda frågorna görs till
föremål för utredning genom en särskilt tillkallad utredningsman.

Sedan jag därefter berett länsstyrelsen tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde
länsstyrelsen:

Bortskaffande av vrak regleras av dels kungörelsen den 1 juni 1951 om undanröjande
av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak m. m. dels ock kommerskollegiums
kungörelse den 20 september 1841 angående rättigheter och skyldigheter
för dem, vilka upptaga sjunket gods, som av ägare blivit övergivet.

Vidare torde det i vissa fall kunna vara möjligt att tillämpa naturvårdslagen.

Av sjöfartsstyrelsens yttrande och i övrigt kända förhållanden framgår, att Sinergasia
inte kan undanröjas med stöd av 1951 års kungörelse.

Enligt 1841 års kungörelse kan länsstyrelsen på ansökan av bärgare lämna tillstånd
till upptagande av sjunket gods. Förutsättning härför är, att godset övergivits
av därtill lagligen berättigad ägare.

I fallet Sinergasia har äganderätten till vraket ännu ej kunnat utrönas. Försäk14
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

418

ringsaktiebolaget Skandia har avstått från sin rätt till lasten (kopparslig), medan
försäkringsföretag i USA, som uppgivits vara ägare till annan del av lasten (silverslig)
ej avhörts. Ansökan om rätt att bärga fartyg och last har ej inkommit till
länsstyrelsen, men en bärgare har muntligen meddelat, att han mot en ersättning
av 22 000 kronor är villig att bärga fartyget med last.

Om inledda undersökningar om äganderättsförhållandena inte leder till resultat
inom nära framtid, kan man — med hänsyn till den tid som redan förflutit sedan
förlisningen — möjligen anse fartyget och lasten som övergivna. Man kommer likväl
inte till någon lösning, såvida inte bärgare hos länsstyrelsen anmäler sin önskan
att verkställa bärgningen. Om bärgaren — såsom nu är fallet — begär ersättning
för sitt arbete, saknar länsstyrelsen anslag för ändamålet. Risk föreligger därför, att
vraket får ligga kvar tills det förstöres av naturkrafterna. I detta sammanhang kan
nämnas, att det lärer ha förekommit viss plundring på vraket. Vid samtal med
polismyndigheten härom har framhållits, att myndigheten saknar resurser att vidtaga
åtgärder till skydd för egendom på vraket.

1841 års kungörelse har tillkommit i en tid då handelsflottan bestod av segelfartyg
av trä. Fartygen var i allmänhet små. Om de förliste förstördes de snabbt
genom naturkrafterna. Problemen med oljeskador eller andra föroreningar från
förlista fartyg existerade ej på den tiden.

Erfarenheten visar, att det kan vara mycket svårt att utreda vem som är ägare
till vrak och last. Sannolikt beror detta bl. a. på förhållandena inom sjöförsäkringsbranschen.
Sedan skadereglering ägt rum, övergår äganderätten till förlista egendomen
från redaren/lastägaren till försäkringsgivaren. Denne torde emellertid som
regel ha återförsäkring och det kanske förekommer serier av återförsäkringar.
Om försäkringsgivaren fått huvudparten av sin förlust ersatt genom återförsäkring,
är det förståeligt att han mister intresset för vraket. Skulle han vilja göra en formell
överlåtelse av egendomen, måste han kanske inhämta medgivande av samtliga inblandade
försäkringsföretag och dessa kan vara spridda i olika länder.

Det sagda visar att 1841 års kungörelse inte längre fyller sitt ändamål. Behov
föreligger av en ny författning, som är anpassad till aktuella förhållanden. Författningen
bör vara konstruerad så, att vederbörande myndighet viss kort tid efter
förlisningen äger rätt att vidtaga åtgärder för undanskaffande av förlist fartyg med
last, såvida inte vederbörande rättsägare själv vidtager erforderliga åtgärder inom
den bestämda tiden. Därest fartyget eller lasten medför akut allvarlig skada eller
fara för sjöfart, fiske eller naturvårdsintresset, bör myndigheten äga rätt att omedelbart
ingripa.

I sådana fall, där bärgaren av det som bärgas inte kan täcka sina kostnader och
skälig ersättning för sitt arbete, bör staten träda emellan med möjlighet att söka
sitt åter av den slutligt ansvarige.

Vad slutligen angår naturvårdslagen, så torde det måhända inte vara uteslutet
att i vissa fall tillämpa denna lag. I praktiken torde det dock vara mycket svårt att
lösa problemen med stöd av denna lag, i varje fall då åtgärder befinnes erforderliga
gentemot utländska intressenter.

Under åberopande av det anförda vill länsstyrelsen framhålla vikten av att
skyndsamma åtgärder vidtages för åstadkommande av en tidsenlig och effektiv
lagstiftning på före varande område.

Med avseende på det konkreta fall som föranlett ärendets upptagande vill jag
endast framhålla, att jag förutsätter att, om länsstyrelsen trots fortsatta ansträng -

419

ningar icke inom rimlig tid får klarhet i frågan om äganderätten till fartyg och last
och dessa vid föreliggande förhållanden då får anses övergivna, länsstyrelsen föranstaltar
om vrakets avlägsnande på det allmännas bekostnad. Om länsstyrelsen
icke skulle disponera erforderliga medel härför, torde det ankomma på länsstyrelsen
att göra framställning härom hos Eders Kungl. Maj:t.

Vad som framkommit i ärendet visar enligt min mening, att det föreligger ett
behov av bestämmelser som reglerar, å ena sidan, fartygsägarens skyldigheter och
å andra sidan, länsstyrelses eller annan myndighets rätt och plikt att ingripa, när
fartyg blivit vrak.

Att ett förolyckat eller övergivet fartyg blir liggande som vrak på havsbotten eller
på något grund kan medföra allvarliga olägenheter. I första hand tänker man kanske
på de risker som vraket kan medföra för sjöfarten. Också fisket kan lida förfång.
Finnes olja ombord som drivmedel eller som last, kan befaras att oljan förr
eller senare läcker ut och vållar skador. Även annan fartygets last kan medföra
skaderisk. Såsom framhållits i ärendet kan skeppsvrak vidare verka störande på
landskapsbilden och medföra olägenhet för friluftslivet vid badstränder och klippor.
Vrak kan också medföra särskilda olycksrisker därigenom att barn och andra
lockas till platsen och ej alltid besinnar de faror som där kan hota.

Vad som här sagts gäller, med de modifikationer som betingas av sakens natur,
i princip alla slags fartyg. Icke ens mindre fritidsbåtar kan lämnas åt sidan. Med
hänsyn till att allt fler människor skaffar sig fritidsbåtar kan sådana tvärtom med
tiden komma att representera ett allvarligt problem, särskilt från miljövårdssynpunkt
Man kan här draga en parallell med de olägenheter som följer med övergivna
bilar. Allmänhetens ökade intresse för friluftsliv inverkar också på det viset,
att här påtalade förhållanden blir förnimbara för en vidgad krets av människor.

Det allmänna intresset av att förolyckade eller övergivna fartyg icke blir liggande
som vrak tillgodoses endast ofullständigt av gällande bestämmelser.

Vad till en början angår Eders Kungl. Maj:ts i ärendet åberopade beslut av den
20 augusti 1841 förutsätter det, att någon enskild anmäler önskan om att bärga
sjunket gods som övergivits av ägaren. Bestämmelserna har därför en relativt begränsad
räckvidd. De framstår också som otidsenliga.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 äger sjöfartsstyrelsen föranstalta om att fartyg
undanröjes »i erforderlig omfattning», om det sjunkit i allmän farled och där
vållar hinder eller fara för sjöfarten. Detsamma gäller när fartyg sjunkit inom vattenområde,
där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt och där vållar väsentligt
förfång för fiske av betydenhet. Kungörelsen är alltså efter sin ordalydelse
icke tillämplig i ett fall som det förevarande, när fartyget står på ett grund vid
sidan av farleden och ej skadar fisket. Bortsett härifrån är bestämmelserna ytterst
ofullständiga. Man kan exempelvis fråga sig, hur långt sjöfartsstyrelsen kan gå för
att få vraket avlägsnat. Får det sprängas? Under vilka förutsättningar? Hur långt
skall ägarens intressen tillvaratagas? I vilken utsträckning och med vilka medel
skall ägaren efterforskas? Såsom anmärkts i den inom sjöfartsstyrelsen upprättade
promemorian är det också en brist, att författningen alls icke berör kostnads -

420

frågan. Man kan slutligen diskutera, om icke ämnet är av sådan karaktär att det
kräver reglering i lag och icke allenast i administrativ författning.

Länsstyrelsen har i ärendet antytt, att man i vissa fall skulle kunna tänka sig ett
ingrepp mot övergivande av fartyg med stöd av naturvårdslagen. De stadganden
som därvid kan tänkas åberopade är 23 och 24 §§, där det talas om nedskräpning
eller osnyggande i naturen, samt reglerna om vite m. m. i 39 §. Nu berörda bestämmelser
synes väl kunna tillämpas, när det rör sig om mindre båtar som avsiktligt
övergivits (jfr vad som i förarbetena yttrats om bilvrak, prop. 1964: 148 s. 100).
Däremot framstår det för mig som tveksamt, om bestämmelserna kan tillämpas
också på båtar som icke övergivits utan förolyckats eller på vrak efter större, sjögående
fartyg. Särskilt de sistnämnda synes knappast gå in under stadgandenas
ordalydelse. Frånsett dessa mera formella betänkligheter är det tydligt, att tillämpning
av naturvårdslagen i många fall, särskilt när fartygsägaren är okänd eller
vistas utom riket, icke representerar en framkomlig väg. Eventuella handräckningsåtgärder
genom utmätningsman måste nämligen föregås av vitesföreläggande och
sådant skall ha delgivits adressaten.

Övriga i ärendet berörda bestämmelser (i fornminneslagen, lagen om sjöfynd
och sjölagen) är uppenbarligen ej heller ägnade för tillämpning i här avsedda situationer.
I vad mån länsstyrelse med stöd av sin allmänna politimakt kan ingripa,
när ett sjunket eller övergivet fartyg vållar olägenhet ur allmän synpunkt, är en
öppen fråga. Såsom jag redan betonat får det därför anses föreligga ett behov av
föreskrifter rörande fartygsägarens skyldigheter och myndighets rätt och plikt att
ingripa med avseende på vrak. Det synes också angeläget att en ändamålsenlig
kompetensfördelning kommer till stånd mellan sjöfartsstyrelsen och länsstyrelse i
dessa tall.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän får jag härmed — med överlämnande av handlingarna i ärendet
— framlägga här berörda spörsmål för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.

De svenska och danska öresundsdelegationerna har tillsatt en expertgrupp för utredning
av bl. a. vissa bullerproblem vid anläggning av en flygplats på Saltholm.

Formerna för expertgruppens arbete. Underlåtenhet att redovisa skiljaktiga
meningar inom expertgruppen

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1968 tillkallade
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet samma dag sakkunniga
att ingå i en delegation med uppdrag att i samarbete med en motsvarande dansk
delegation förbereda regeringsöverläggningar i för Sverige och Danmark gemensamma
frågor rörande fast förbindelse över Öresund och storflygplats i öresundsregionen.
Delegationerna fann nödvändigt att komplettera tidigare utförda utredning -

421

ar om de bullerförhållanden som kunde väntas uppkomma om en storflygplats
förlädes till regionen. I detta syfte tillsatte delegationen en särskild expertgrupp,
i vilken ingick bl. a. f. d. generaldirektören Bo Lundberg och flygchefen E. G.
Eriksson. Gruppen överlämnade i augusti 1968 sina kompletterande utredningar
till delegationerna, som därefter publicerade en stencilerad promemoria rubricerad
»Flygbuller omkring en storflygplats i Köpenhamnsområdet» (stencil K 1968: 10;
daterad 25.9.1968).

I två skrifter, som inkom till JO den 16 januari resp. den 21 februari 1969,
påtalade Lundberg, att expertgruppens arbete bedrivits på ett i vissa avseenden
onöjaktigt sätt. Han gjorde också gällande, att den framlagda promemorian var
ofullständig och tillika behäftad med felaktighet i ett väsentligt avseende. Lundbergs
framställning innefattar i huvudsak följande:

Sedan fråga uppkommit om anläggande av en ny storflygplats i öresundsområdet,
företogs från dansk sida vissa undersökningar rörande de bullerstörningar
som kunde förväntas uppkomma på svenskt och danskt land vid olika förläggningsalternativ.
En dansk akustiker, professorn F. Ingerslev, framlade i oktober
1967 en preliminär rapport angående störningsområdets utsträckning vid förläggning
av flygplatsen till Kongelunden på Sydamager respektive till Saltholm. I denna
utredning utgick Ingerslev från antagandet att in- och utflygningssektorer anordnats
helt symmetriskt runt flygplatsen. Flygplanen antogs i stort sett tillämpa
rak utflygning intill dess de nått störningsfri höjd. Genom att en av de planerade
banorna på Saltholm —- 14L — pekade mot Malmö skulle denna stad bli
svårt störd, därest rak utflygning över staden från banan tillämpades. — Det
danska luftfartsdirektoratet framlade i december 1967 en rapport över de trafikledningsmässiga
förutsättningarna för en ny flygplats bl. a. på Saltholm. I denna
rapport var särskilt följande rekommendationer beträffande flygvägarna av betydelse.

1) Vid start i sydvästlig riktning från en planerad bana på Saltholm med beteckningen
21L skulle flygplan, som hade nordostlig destination, stiga på rakbana
ca 12 km innan 180°-svängen företogs, så att normalt en höjd av minst 5 500
fot uppnåddes strax efter svängen. De utgående planen skulle då komma på störningsfri
höjd när de passerade Malmö.

2) Vid starter i sydostlig riktning skulle plan, som var destinerade öster- och
norrut, använda bana 14L men göra en vänstersväng ungefär mittemellan Saltholm
och Malmö varigenom staden inte skulle bli störd.

Lundberg fortsatte:

I den expertgrupp som öresundsdelegationerna tillsatte i mars 1968 för att
komplettera nyssnämnda danska bullerutredningar ingick som svenska deltagare
Eriksson, civilingenjören N. S. P. Ingemansson såsom akustiker och avdelningsdirektören
C. A. Johansson såsom trafikledningsexpert och svensk ordförande.
Därjämte deltog Lundberg i gruppens arbete som suppleant för Eriksson. Lundbergs
deltagande ansågs motiverat på grund av att Eriksson genom sin flygtjänst
kanske inte kunde deltaga i alla sammanträden samt enär Lundberg som flygtekniker
kunde bidra till bedömningarna av utvecklingen i fråga om flygbuller m. m.
Expertgruppen hade till uppgift att ange vilka bullerförhållanden som skulle uppkomma
om de förutsättningar, som uppställts i de danska utredningarna, ändrades
beträffande flygplans bulleralstring, utflygningsvägar och trafikfördelning mellan

422

olika startbanor. Därjämte skulle gruppen göra en jämförelse mellan olika metoder
för beräkning av störningsområdet samt i möjlig mån belysa frågan om buller
från överljudsflygplan.

Lundberg androg vidare:

Expertgruppen sammanträdde fyra gånger. Tidigt under gruppens arbete överlämnade
Lundberg till den två rapporter som innehöll av honom utförda beräkningar
angående kritiska bullergränser vid anläggande av en storflygplats på Saltholm
respektive vid Kongelunden. Beräkningarna beträffande saltholmsalternativet, som
utgick från de av luftfartsdirektoratet anvisade flygvägarna, utvisade att bullergränsen
skulle komma att ligga i Öresund på ganska betydande avstånd från
Malmö, vilket innebar att staden inte skulle bli nämnvärt störd. Lundbergs rapporter
upptogs aldrig till diskussion inom expertgruppen. Dennas sista sammanträde
ägde rum den 6 augusti 1968. Ingerslev, som var med i gruppen, presenterade då
omarbetade beräkningar rörande störningsområdenas omfattning vid flygplatsens
förläggning enligt de båda aktuella alternativen. Till grund för dessa beräkningar
hade såvitt gällde saltholmsalternativet lagts förändrade förutsättningar i fråga
om de flygvägar, som skulle tillämpas. De nya flygvägarna hade föreskrivits av
Johansson och gruppens danske trafikledningsexpert Nielsen utan att dessförinnan
göras till föremål för överläggning i gruppen. Den svenske akustikern Ingemansson,
som vid detta tillfälle ännu inte hade slutfört sina beräkningar, meddelade
att han räknade med samma flygvägssystem. Såvitt gällde utflygning mot sydväst
från bana 21L av flygplan, som var destinerade mot nordost, innebar förändringen
att 180°-svängen skulle påbörjas redan vid ändpunkten av startbanan.
Denna flygväg skulle innebära mycket svår bullerstörning av Malmö, enär planen
— även de tyngsta och mest bullersamma — på låg höjd skulle passera strax
utanför staden eller, på grund av spridningen i vinkelled, ofta t. o. m. över staden.
Såvitt gällde utflygningar i sydostlig riktning hade föreskrivits att plan, som efter
start gör vänstersväng, vid nattstarter skulle använda bana 14R. Detta medförde
störning av Malmö på natten genom att svängen kom att ligga mycket närmare
staden än efter start på bana 14L. Planen skulle ibland t. o. m. komma att passera
över Malmö.

Slutligen anförde Lundberg:

Vid expertgruppens sammanträde den 6 augusti hade deltagarna ingen tidsmässig
möjlighet att i detalj studera akustikernas omfattande beräkningar och
konsekvenserna av de tillämpade nya flygvägarna. Eriksson och Lundberg anmärkte
emellertid framför allt på den exceptionellt tidiga 180“-svängen efter start på bana
21L samt på att trafikledningsexperterna givit sina direktiv beträffande flygvägarna
utan föregående överläggning inom expertgruppen. Vidare framhöll de att expertgruppen
enligt deras mening inte hade löst sin utredningsuppgift och att det
därför var olämpligt att söka utforma och nå enighet om en slutrapport. Eriksson
och Lundberg erhöll dagen efter sammanträdet av Johansson ett koncept till
slutrapport. Då deras anmärkningar inte var medtagna i utkastet sände Eriksson
omedelbart en skriftlig redogörelse för desamma till Johansson. Senare framlade
Johansson en slutrapport i vilken så gott som alla Erikssons och Lundbergs anmärkningar
av väsentlig innebörd fortfarande var obeaktade eller uteslutna. I ett
följebrev meddelade Johansson att rapporten inte skulle publiceras utanför gruppen,
att öresundsdelegationen själv skulle skriva en rapport, samt att de »nya
författarna» fått tillgång till Erikssons och Lundbergs »reservationer». Eriksson

423

och Lundberg fick ta del av den promemoria, som delegationen lade fram, först
vid dess offentliggörande den 25 oktober 1968. De fann då att deras reservationer
inte heller hade medtagits i denna promemoria. Promemorian innehöll en oriktig
uppgift av väsentlig betydelse för bedömning av rapportens slutsatser. Det angavs
nämligen att akustikerna i sitt arbete utgått från de flygvägar som framlagts av det
danska luftfartsdirektoratet. Ingen antydan gavs om att akustikerna — på sätt
Lundberg angivit -—• i själva verket räknat med utgångspunkt från andra flygvägar.
Eriksson och Lundberg, som ansåg det vara av vikt att remissinstanserna snarast
möjligt fick kännedom om denna allvarliga felaktighet i promemorian, anmärkte i
en skrivelse till kommunikationsministern den 8 november 1968 såväl på denna sak
som på det förhållandet att deras reservationer undertryckts i rapporten.

Lundberg hemställde med stöd av redogörelsen för vad som förevarit, att JO
måtte granska de brister i fullständighet och objektivitet som förekommit i samband
med expertgruppens arbete. Lundberg gjorde gällande, att Johansson i egenskap
av svensk ordförande i gruppen var huvudsakligen ansvarig för dessa brister.
Lundberg begärde också utredning dels om anledningen till att hans och Erikssons
reservationer inte redovisats i delegationens promemoria, dels beträffande den
av Lundberg såsom oriktig betecknade uppgiften i promemorian att det danska
luftfartsdirektoratets flygvägssystem låg till grund för de redovisade bullerberäkningarna.

Efter remiss inkom 1968 års svenska öresundsdelegation med yttrande över
klagomålen. Delegationen vitsordade att de svenska och danska delegationerna
tillsatt en expertgrupp med de uppgifter som angivits i Lundbergs framställning
samt anförde vidare:

Med hänsyn till de nya bullerberäkningar som skulle utföras ansåg delegationerna
det nödvändigt att i första hand knyta akustiker till expertgruppen. Vidare erfordrades
trafikledningsteknisk expertis. Delegationerna ansåg att det därjämte
borde undersökas om någon flygexpert från exempelvis SAS kunde ingå i gruppen.

Den svenska delegationen utsåg som svenska deltagare i expertgruppen civilingenjören
S. Ingemansson och ledamoten i delegationen Johansson. Den danska
delegationen utsåg som danske representanter i gruppen konsulenten J. L. Halck,
som är den danska delegationens sekreterare, professor Ingerslev och luftfartsinspektören
A. G. T. Nielsen. SAS utsåg efter hänvändelse från den danska delegationen
flygchefen E. G. Eriksson att ingå i gruppen. Lundberg deltog i gruppens
arbete som SAS:s konsult; han hade således inte något uppdrag av delegationerna.

Expertgruppen var att betrakta som en delegationernas arbetsgrupp. Inga förordnanden
utfärdades för deltagarna i gruppen. Inte heller utarbetades några
skriftliga direktiv för gruppen. Delegationerna följde gruppens arbete genom att
redogörelser för arbetsläget kontinuerligt lämnades vid delegationernas sammanträden,
och delegationerna gav efter hand anvisningar för gruppens arbete. Delegationerna
utsåg inte ordförande i gruppen. Gruppen har heller inte utsett ordförande.

Det förhållandet att namnen på dem som i olika egenskaper deltagit i arbetet
i expertgruppen inledningsvis nämns i delegationernas PM kan måhända ha föranlett
någon läsare till missförståndet att dessa svarar för innehållet i promemorian.
Gruppen har emellertid enbart arbetat för delegationerna och har inte lämnat
någon gemensam skriftlig slutrapport, vilket delegationerna inte heller funnit erfor -

424

derligt. Såsom framgår av promemorian är det delegationerna själva som svarar
för redovisningen och bedömningarna i promemorian.

Med hänsyn till gruppens ställning och rapportens karaktär enbart av underlag
för delegationernas bedömning och även till formuleringarna i bil. 9 och 10 till anmälan
(den promemoria som Eriksson och Lundberg upprättade efter sammanträdet
den 6 augusti 1968) synes Erikssons och Lundbergs »reservationer» vara
att betrakta som ett yrkande om komplettering av undersökningarna med utgångspunkt
från en modifiering av de flygvägar som akustikerna enligt sina förutsättningar
haft att utgå från. Trafikledningsexperterna inom gruppen ansåg nu liksom
vid tidigare diskussioner av dessa frågor i gruppen sådana modifierade flygvägar
inte lämpade att ligga till grund för ytterligare undersökningar. I det av gruppen
redovisade materialet beaktades emellertid Lundbergs och Erikssons synpunkter
genom ett uttalande om möjligheterna att reducera bullerstörningarna genom att
anpassa flygvägarna över särskilt kritiska områden. Delegationerna fick redogörelser
för Erikssons och Lundbergs uttalanden, när gruppens arbete redovisades.
Inte heller delegationerna fann att ytterligare undersökningar då borde göras. I
delegationernas PM har intagits ett uttalande om möjligheten att reducera störningarna
genom att korrigera vissa flygvägar och genom att införa vissa bullerbegränsande
flygprocedurer (s. 16).

Inte enbart Eriksson och Lundberg framförde synpunkter på den första utskriften
av gruppens redogörelse. De särskilda synpunkter, som sålunda framförts
inom expertgruppen, har inte bedömts vara av sådan art att det funnits skäl för delegationerna
att särskilt redovisa dem i promemorian.

I de frågor av flygledningsteknisk natur som aktualiserats i ärendet hänvisade
delegationen till ett särskilt yttrande av Johansson. Såvitt gällde flygvägssystemet
framhöll denne bl. a. att i luftfartsdirektoratets rapport främst presenterades flygvägar,
som kunde användas för trafikavveckling vid komplicerade trafiksituationer,
för att därigenom påvisa att flygvägssystemet kunde fungera även vid dylika tillfällen.
Det material, som utarbetats av Johansson och Nielsen m. fl., var en komplettering
och inte ett frångående av luftfartsdirektoratets flygvägssystem. Materialet
överlämnades till deltagarna i arbetsgruppen i form av flygvägsskisser med
kommentarer på våren 1968.

Lundberg avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Av utredningen framgår, att expertgruppen tillsatts av delegationerna för vissa
uppgifter av teknisk natur. Några skriftliga direktiv om hur arbetet inom gruppen
skulle bedrivas har delegationerna icke meddelat men väl efter hand muntliga
anvisningar. Någon ordförande för gruppen har ej utsetts. Gruppens arbete har
bedrivits i tämligen fria former i det att de olika experterna i stor utsträckning arbetat
individuellt, även om vissa sammanträden hållits. Någon gemensam slutrapport
i egentlig mening har ej upprättats. Den rapport som framlagts synes ha blivit
författad av den fungerande ordföranden utan att alla gruppens medlemmar
fått tillfälle att deltaga i beslut om rapportens innehåll.

Några bestämmelser i svensk lag eller författning om hur arbetet i en expert -

425

grupp skall bedrivas finns icke och praxis på området synes ännu ej ha nått sådan
fasthet att ledning alltid kan hämtas därur. Situationen i förevarande fall kompliceras
också därav att utredningsarbetet skulle bedrivas i samarbete mellan representanter
för Danmark och Sverige.

Även om fasta utgångspunkter för bedömningen saknas, kan dock vissa riktlinjer
härledas ur sakens natur. Det synes mig sålunda uppenbart att, när ett antal
personer tillkallas för att ingå i en expert grupp, det förutsätts att de i åtminstone
viss utsträckning skall arbeta i kollegiala former och låta sina bedömningar
komma till synes i en gemensam slutrapport. I allt fall gäller detta frågor, där de
olika personernas sakkunskap helt eller delvis täcker varandras eller där vissa bedömningar
måste grundas på de resultat som framgår av andras arbete. Så har
varit fallet hos den förevarande expertgruppen. I denna ingick bl. a. trafikledningstekniska
experter och akustiska experter. De senares bedömningar av väntade
bullerstörningar måste grundas på de beräkningar som trafikledningsexpertisen
gjorde i fråga om frekventa flygvägar. Anledning synes därför ha funnits att låta
gruppens arbete ske i kollegiala former. Att så ej skedde i större utsträckning än
som blev fallet kan förmodas ha berott på tidsnöd men tydligen också därpå, att
delegationerna, som följde gruppens arbete, ej uttryckte önskemål om en mer ingående
samverkan. Tidsnöden liksom också delegationernas inställning torde också
utgöra förklaringen till att någon gemensam slutrapport ej upprättades.

De former varunder expertgruppen arbetade och särskilt det förhållandet att
någon gemensam slutrapport ej upprättades har otvivelaktigt medfört, att Lundberg
och Eriksson fick minskade möjligheter att inverka på sakens bedömning.
Även om detta må beklagas, kan dock vad härutinnan förevarit uppenbarligen
icke läggas någon under min tillsyn stående befattningshavare till last såsom tjänstefel.
Jag saknar därför anledning till vidare åtgärd i denna del.

Lundbergs påstående, att i delegationernas promemoria lämnats en oriktig uppgift
angående det flygvägssystem som legat till grund för bullerberäkningarna, har
blivit bestritt. Jag inskränker mig i denna del till att säga, att — vilken uppfattning
som här än må anses vara den riktiga — det förelupna icke kan läggas någon
härför ansvarig till last såsom tjänstefel.

Lundbergs enligt min mening mest vägande anmärkning hänför sig till det förhållandet,
att delegationernas promemoria icke redovisar att han och Eriksson
haft annan mening än expertgruppen i övrigt och det på punkter av stor betydelse.

Någon bestämmelse om rätt för expert i kommitté eller utredning att få sin avvikande
mening redovisad finns icke meddelad i svensk lag eller författning. I
praxis medges i vårt land dock i allmänhet expert, som har annan mening än den
i kommitténs eller utredningens betänkande redovisade, att i reservation eller särskilt
yttrande framlägga sin mening. Att expertens åsikt — i vad den hänför sig
till ämne där han deltagit i utredningsarbetet — redovisas synes mig naturligt och
lämpligt.

Delegationerna har i sin promemoria redogjort för expertgruppens tillsättande,
sammansättning och uppgifter. På flera punkter hänvisas i promemorian till de

14* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

426

slutsatser expertgruppen dragit. Jag kan, vid en bedömning av saken ur svensk
synpunkt, icke finna det annat än högst otillfredsställande, att delegationerna härvid
icke med ett ord antytt att expertgruppen ej varit enig och alltså icke nämnt
att Lundberg och Eriksson på flera punker varit av annan mening. Promemorians
utformning framstår genom denna underlåtenhet som i vissa avseenden vilseledande.
Jag kan också väl förstå, att Lundberg och Eriksson känner det förödmjukande
att deras åsikter tillmätts så ringa betydelse att åsikterna ej ens omnämnts.
Därjämte kan de med fog påtala, att läsaren av promemorian bibringas det oriktiga
intrycket att de omfattat den mening som framställs såsom expertgruppens.

Då såsom ovan framhållits några uttryckliga regler icke finns på förevarande
område, kan vad som förevarit icke läggas någon under min tillsyn stående befattningshavare
till last såsom tjänstefel och jag låter därför bero med dessa mina
uttalanden.

Fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65. Framställning till socialstyrelsen om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort

I 31 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen föreskrives att sökande vid
anmälan till förarprov skall förete läkarintyg, innefattande bl. a. utlåtande i vad
mån sökanden lider av sådant lyte eller sådan sjukdom, som väsentligen minskar
hans förmåga att föra motorfordon av det slag varom fråga är. Enligt 63 § vägtrafikkungörelsen
äger medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen) meddela närmare
föreskrifter om sättet och ordningen för utförandet av den läkarundersökning,
som skall ligga till grund för läkarintyg avsett att företes vid anmälan till förarprov
för körkort. Med stöd härav lämnade medicinalstyrelsen genom cirkulär den
26 april 1965 vissa anvisningar och upplysningar till ledning för läkarundersökningen.
Sålunda föreskrevs att till sådan undersökning hörde jämväl aktgivande på intelligensrubbningar.
I anslutning härtill uttalades följande i cirkuläret: »Under
inga förhållanden bör den som icke når högre IK än 65 eller högre IÅ än 9—10
föreslås till erhållande av körkort. Vid gränsfall bör testning utföras med pålitlig
metod och av van undersökare.» Vidare stadgas i 67 § vägtrafikkungörelsen att
körkort för den som lider av sjukdom som väsentligen minskar hans förmåga att
föra motorfordon av det slag varom fråga är må utfärdas efter medicinalstyrelsens
tillstyrkan och på de villkor som styrelsen må ha angivit som förutsättning för
tillstyrkandet.

Av handlingarna i ett hos JO upptaget ärende rörande utfärdande av körkort
för personer, som är intellektuellt utvecklingsstörda, framgick följande.

I september 1966 anhöll jordbrukseleverna A. och L. vid Johannesbergs skol-,
yrkes- och vårdhem var för sig hos länsstyrelsen i Skaraborgs län om körkort för
traktor. Enligt åberopat läkarintyg erhöll A., som ej lärt sig läsa, vid testning en -

427

ligt Terman-Merrill-metoden en intelligenskvot av 48. L., som hade vissa läs- och
skrivsvårigheter, nådde vid testning enligt samma metod en intelligenskvot av 53.
Länsläkaren avstyrkte av medicinska skäl båda ansökningarna.

I infordrade yttranden till länsstyrelsen den 1 november 1966 anförde medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, att A. och L. på grund av intellektuell underutveckling
ej borde betros med körkort för traktor.

Sedan handlingarna överlämnats till sökandena för avgivande av påminnelser,
insände kuratorn vid Johannesbergs vårdhem till länsstyrelsen avskrift av ett av
professorn i psykologi Gösta Ekman den 4 november 1963 avgivet utlåtande i två
liknande körkortsärenden. I sistnämnda utlåtande anförde Ekman bl. a.

Det kan anses helt säkert, att sambandet mellan körskicklighet och intellektuell
nivå är obefintligt eller obetydligt inom ett mycket brett variationsområde. Det
empiriska underlaget för en bedömning av detta samband i den lägre delen av det
intellektuella variationsområdet är av större intresse men å andra sidan mindre
väl känt. Allmänt kan man räkna med att körskicklighet, liksom nästan varje prestationsförmåga,
visar ett visst samband med intelligens på de mycket låga nivåerna,
ehuru det självfallet är omöjligt att draga annat än en godtycklig gräns för »lämplighet
».

På det hela taget, och detta torde äga väsentlig giltighet också i det lägre intellektuella
variationsområdet, måste man räkna med att andra psykologiska faktorer
än intelligensnivå är av mycket större betydelse för körskicklighet. Dessa andra
faktorer torde emellertid i praktiken sällan beaktas, och skälet därtill är säkert
nästan enbart att de är mycket svårare att bedöma och mäta med en rimlig grad
av säkerhet. Förhållandet är sålunda i viss mån det att själva tillgången på intelligensundersökningsmetoder
kan medföra en tendens att lägga en alltför stor vikt
vid just intelligensvariabeln i sådana fall där den i själva verket är av underordnad
betydelse.

Min allmänna slutsats av ovanstående resonemang blir att en bedömning öv en
persons lämplighet som bilförare endast i ringa utsträckning bör grundas på vederbörandes
intellektuella nivå. Även vid sådana grava intelligensdefekter, där
bristen kan tänkas vara av betydelse för körskickligheten, bör i första hand en totalbedömning
av vederbörandes lämplighet utföras. Ett ställningstagande bör inte
under några omständigheter grundas enbart på en intelligensbestämning.

Tf. förste bilinspektören Mats Molander, som av länsstyrelsen anmodats yttra
sig i ärendet, framhöll bl. a. att både A. och L. visat sig ha goda kunskaper beträffande
såväl trafikregler som övriga bestämmelser, som är aktuella för traktorförare,
samt att båda framfört traktor på ett föredömligt sätt — även på livligt
trafikerad väg. Enligt Molanders mening låg A:s och L:s kunskaper inom det aktuella
området på avsevärt högre nivå än genomsnittet för traktorkörkortsaspiranter.
Molander tillstyrkte därför ansökningarna.

Ärendet återremitterades därefter till medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd, som i förnyade yttranden den 31 januari 1967 anförde, att A. och L. på
grund av höggradig intellektuell underutveckling från medicinsk synpunkt för det
dåvarande icke borde betros med körkort för traktor.

Sedan tillfälle ånyo beretts sökandena att inkomma med påminnelser, insände
rektorn vid Johannesbergs särskola B. T:son Fridholm med skrivelse den 22 juni

428

1967 intyg om förnyad testning av A. och L. med anlitande av andra metoder än
den tidigare använda. Enligt intyget nådde A. med Blockprovet en IK av ca 70—
75. Ett försök till intelligensbedömning med WISC gav ett IK-värde av 65. Den
adekvata kvoten angavs ligga omkring 60. I intyget för L. uttalades att L. vid
testning med Stanford-Binet nått en IK av 54 och med WISC en kvot av 64. Den
adekvata kvoten för L. angavs ligga närmare 60.

Fridholm åberopade vidare en av överinspektören och chefen för medicinalstyrelsens
avdelning för psykiskt efterblivna Karl Grunewald »å medicinalstyrelsens
vägnar» den 19 juni 1967 till Fridholm på dennes begäran avlåten skrivelse, vari
han — under hänvisning till professor Ekmans förut återgivna utlåtande i två liknande
körkortsärenden -— anförde bl. a. följande.

I det åberopade yttrandet av professor Ekman konstateras att vederbörandes
intellektuella nivå endast i ringa utsträckning bör ligga till grund för sådan lämplighetsbedömning,
och ett beslut bör inte under några omständigheter grundas enbart
på en intelligensbestämning. Professor Ekmans ställningstagande är sålunda
grundläggande för hur mycket en intelligensbestämning bör få influera på bedömningen
av ett körkortsärende.

Beträffande de båda förevarande ansökningarna gäller det enbart körkort för
traktor. Vederbörande besiktningsman, som personligen bedömt bägge elevernas
sätt att framföra traktor, har förklarat dem fullt kompetenta såväl med avseende
å teorikunskap som praktisk körförmåga och har tillstyrkt, att de båda tilldelas
körkort för traktor.

Ett annat relevant förhållande i sammanhanget är att traktorkörkort för en särskolelev
har en väsentlig betydelse för deras sociala anpassning och de arbetsanställningar
de kan erhålla. Likaså är det uppenbart att innehav av traktorkörkort
kan medföra betydligt ökade möjligheter att nå bättre inkomstförhållanden samtidigt
som detta i sin tur återverkat på elevernas sociala anseende och självkänsla.
Den aktuella utredningen ger vid handen att båda eleverna visat en god social anpassning
och förefaller vara psykiskt stabila samt i god psykisk balans. Det finns
sålunda inga hållpunkter för förekomsten av sådana personlighetsmässiga defekter,
såsom impulsivitet, omdömeslöshet och liknande.

Enligt medicinalstyrelsens mening finnes därför i förevarande tvenne fall icke
tillräckliga motiv att förvägra vederbörande körkort för traktor. Lämpligt vore
dock att omprövning av deras körförmåga sker efter något år genom kontroll av
deras körskicklighet.

Med stöd av det anförda tillstyrkes att L. och A. betros med körkort för traktor.

Genom beslut den 27 juni 1967 beviljade länsstyrelsen båda ansökningarna.

Sedan JO:s uppmärksamhet riktats på saken, tog JO Bexelius del av länsstyrelsens
handlingar i de två körkortsärendena. JO anhöll därefter att medicinalstyrelsen
— efter hörande av dess rättspsykiatriska nämnd och överinspektören Grunewald
— ville avge yttrande i anslutning till en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria, vari bl. a. anfördes följande.

För JO:s bedömning av ärendet är det erforderligt att få del av medicinalstyrelsens
uppfattning dels i frågan huruvida körkort med hänsyn till trafiksäkerhetens
krav i princip bör utfärdas för intellektuellt underutvecklade personer, som inte
kan läsa eller som har lässvårigheter, och om mindre krav i detta hänseende bör

429

ställas på traktorförare än på förare av övriga motorfordon och dels huruvida
körkort i de nu aktuella fallen bort utfärdas. Vidare önskas uttalande i frågan huruvida
medicinalstyrelsens handläggning av A:s och L:s körkortsärenden skett i
enlighet med för styrelsen gällande instruktion.

Med anledning härav inkom socialstyrelsen med infordrat utlåtande. Vid utlåtandet
var fogat yttranden av styrelsens rättsläkarråds rättspsykiatriska sektion samt
av Grunewald — numera medicinalråd och chef för socialstyrelsens byrå för omsorger
om utvecklingsstörda m. m. — ävensom av professorn i psykiatri Börje
Cronholm, professorn i oligofrenologi med genetik Hans Forssman och den förut
omnämnde professorn i psykologi Ekman, samtliga medlemmar av socialstyrelsens
vetenskapliga råd, samt från rektor Fridholm vid Johannesbergs skol-, yrkes- och
vårdhem.

I skrivelse till socialstyrelsen anförde JO Bexelius följande.

Den viktigaste frågan i ärendet gäller huruvida vid prövning av ansökan om körkort
för personer, som är intellektuellt utvecklingsstörda, resultatet av mätningar
av intelligensnivån bör — såsom skett i 1965 års cirkulär — i viss utsträckning
tillerkännas avgörande betydelse. Socialstyrelsen har i anledning av remissen genom
sin utredning pa ett utomordentligt sätt sörjt för att denna fråga, som har intresse
utöver de två i ärendet aktuella fallen, blivit på ett allsidigt sätt belyst.

Beträffande denna fråga har professor Ekman uttalat att det kan anses helt säkert
att sambandet mellan körskicklighet och intellektuell nivå är obefintligt eller
obetydligt inom ett mycket brett variationsområde. Ekman medger dock att man
kan räkna med att körskicklighet, liksom nästan varje prestationsförmåga, visar
ett visst samband med intelligensen på de mycket låga nivåerna. På det hela taget
— och detta också i det lägre intellektuella variationsområdet — har enligt Ekman
andra psykologiska faktorer än intelligensnivå större betydelse för körskickligheten.
Ekman anser därför att vederbörandes intellektuella nivå endast i ringa
utsträckning bör få påverka bedömningen. I stället bör även vid grava intelligensdefekter
en totalbedömning av den sökandes lämplighet fälla utslaget.

Professor Forssman har förklarat sig dela Ekmans principiella inställning.

Professor Cronholm har sagt sig vara i stort sett enig med Ekman men förklarat
sig anse att det finns en gräns, under vilken en dålig intellektuell utrustning i och
för sig måste antagas avsevärt nedsätta körskickligheten. Då denna gräns var
svar att fixera, synes det Cronholm rimligt att godta de i medicinalstyrelsens cirkulär
angivna gränsvärdena, därvid han dock framhållit vikten av en allsidig bedömning
av de intellektuella resurserna samt att gränsvärdena ej bör tolkas alltför bokstavligt
utan ses som ett riktmärke vid totalbedömningen.

Socialstyrelsen har — under erinran om att dåvarande medicinalstyrelsen intagit
den ståndpunkten att personer som inte når högre IK än 65 eller högre IÄ än 9—
10 under inga förhållanden bör föreslås till erhållande av körkort — förklarat sig
sakna anledning att för närvarande intaga någon annan ståndpunkt. Styrelsen har

430

dock i någon mån modifierat denna mening genom att uttala att personer med lägre
gränsvärden än de i cirkuläret angivna måste »i princip» anses olämpliga att föra
motorfordon. I enlighet härmed anser styrelsen att i undantagsfall körkort för personer
med lägre IK-värden bör kunna — trots cirkulärets regel — utfärdas efter
noggranna kompletterande undersökningar.

De skiftande uppfattningar som sålunda framkommit och de synpunkter som
framförts till stöd för dem belyser klart de svårigheter som möter, när det gäller
att vid prövning av fråga om körkort för intellektuellt underutvecklade avväga
de intressen som står mot varandra. Det är givetvis av vikt att man icke genom
uppställande av alltför stränga villkor undandrar en underutvecklad tillfredsställelsen
att kunna fullgöra en nyttig arbetsinsats inom samhället. Å andra sidan måste
till allmänhetens skydd beaktas vad trafiksäkerhetsintressena kräver. Även traktorkörning
i skog och mark ställer till förekommande av olyckshändelser krav på
föraren som den underutvecklade kan ha svårt att fylla och som även bör beaktas
i sammanhanget.

Ur den enskildes synvinkel talar vägande skäl för att vid prövning av fråga
om körkort för underutvecklad låta en totalbedömning av hans egenskaper fälla
utslaget. Alla de hörda professorerna synes också ense om att inom ett tämligen
brett område intelligensnivån inte får vara ensamt avgörande utan att inom detta
område i stället körkortsfrågans prövning skall grundas på en totalbedömning av
abiliteter och defekter. Det förefaller dock naturligt att utgå från att det — som
professor Cronholm framhållit — finns en gräns, under vilken en dålig intellektuell
utrustning måste antagas nedsätta körförmågan så avsevärt att körkort inte
bör utfärdas. Var denna gräns går lämnar utredningen i detta ärende inte besked
om. Av vad som framkommit i ärendet förefaller det dock som om det finnes
vägande skäl att låta prövningen av körkortsfråga grundas på en totalbedömning
av sökandens egenskaper även vid intelligensnivå som ligger under de i cirkuläret
angivna gränsvärdena, i varje fall då fråga är om körkort för att föra traktor.

Även om cirkulärets gränsvärden för dem, som under inga förhållanden må
föreslås till erhållande av körkort, skulle med tanke på de flesta fall kunna anses
ha satts betryggande lågt, måste det mot bakgrunden av det anförda ifrågasättas
om medicinalstyrelsens anvisningar i 1965 års cirkulär är ändamålsenliga och tillräckliga.
Av professorernas uttalanden framgår att det mycket väl kan förhålla
sig så att en intellektuellt underutvecklad med ett IK-värde över 65 kan på grund av
speciella intellektuella defekter vara höggradigt olämplig att framföra motorfordon.
Med hänsyn härtill synes det knappast vara ändamålsenligt att på sätt som skett i
anvisningarna knyta möjligheterna för en underutvecklad att få körkort till viss
intelligensnivå. Detta kan nämligen vid tillämpningen ute i landet leda till missförstånd.
I varje fall synes det mig önskvärt att det av anvisningarna klart framgår
att prövningen skall även vid IK-värden över det i cirkuläret angivna grundas på
en totalbedömning och icke på viss intelligensnivå allenast.

Till stöd för en revision av bestämmelserna kan även åberopas vad i yttrandena
anförts om den osäkerhet som vidlåder intelligenstestningar. I de två aktuella

431

körkortsfallen har också resultaten av testningarna blivit mycket skiftande. Det
förefaller som om resultaten av testningarna kan bli beroende av vilken metod
som använts och vem som varit undersökare. Detta intryck bestyrks av professor
Forssmans uttalande att med olika metoder kan samma försöksperson vid samma
tillfälle få värden över eller under 65 även i en van testares hand. Hänsyn synes
också böra tagas till vad Forssman uppgivit om de beräknade medelfel som de
olika metoderna är förenade med.

Det synes med hänsyn till vad nu sagts önskvärt att anvisningarna beträffande
intellektuellt utvecklingsstörda utformas så att därav tydligt framgår att prövningen
av sökandens lämplighet skall grundas på en totalbedömning av relevanta omständigheter
och att dessa omständigheter följaktligen skall beaktas vid läkarundersökningen.
Om systemet med gränsvärden anses böra bibehållas, synes det — av
utredningen i detta ärende att döma — vara lämpligt att anvisningarna ger vägledning
beträffande vilken testmetod som må anlitas och vilken hänsyn som skall
tagas till beräknat medelfel vid testvärden. Det kan även ifrågasättas om inte i
anvisningarna bör anges vilken utbildning en undersökare bör ha för att hans
testresultat skall kunna godtagas. Vidare synes önskvärt att i anvisningarna antydes
att något lägre krav kan ställas vid utfärdande av körkort för förande av traktor.

Av anförda skäl synes mig en översyn av de av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningarna
i förevarande hänseende vara påkallad. Jag vill därför förorda att
socialstyrelsen måtte överväga en revision av anvisningarna till större överensstämmelse
med de meningar som uttalats av de i ärendet hörda sakkunniga professorerna.
Därvid synes även böra undersökas om arbetsbelastningen tillåter att
anvisningarna utformas på sådant sätt att tveksamma fall städse underställes socialstyrelsens
prövning.

Vad därefter angår frågan om körkort bort utfärdas i de aktuella fallen synes
det mig — efter att ha tagit del av professorernas utlåtanden — klart, att det
finns sakligt underlag för båda de i ärendet uttalade meningarna. Jag kan därför
helt ansluta mig till professor Forssmans uttalande att det inte kan göras gällande
att den ena eller den andra meningen är fel. Ärendet kan därför härutinnan inte
föranleda vidare åtgärd från min sida.

Beträffande ärendets handläggning i medicinalstyrelsen hänvisade JO till vissa
av socialstyrelsen åberopade bestämmelser samt anförde vidare.

Av styrelsens yttrande framgår otvetydigt att det författningsenligt ankom på
rättspsykiatriska nämnden att uttala sig i körkortsärendena. Grunewald var inte
behörig att å styrelsens vägnar uttrycka verkets ståndpunkt i ärendena. Frågan om
någon ytterligare åtgärd från verkets sida borde företagas borde därför av Grunewald
ha hänskjutits till nämnden. Det stod därvid Grunewald fritt att genom kontakt
med nämndens ordförande eller på annat sätt verka för att nämnden ändrade
ståndpunkt. Om Grunewald därvid inte kunde få gehör för sina synpunkter, hade
han vidare möjlighet att söka övertyga generaldirektören om att denne borde inom
nämnden upptaga principfrågan om en ändrad praxis.

432

Grunewald överskred alltså sina befogenheter, då han uttalade sig i ärenden vilka
instruktionsenligt ankom på nämnden att avgöra. Grunewalds uttalande, att det
»enligt medicinalstyrelsens mening» inte fanns tillräckliga motiv att förvägra körkort
för traktor, ledde till att körkort beviljades de sökande, tydligen i strid med
nämndens uppfattning. Det fel som Grunewald lät komma sig till last är därför av
allvarlig beskaffenhet.

Det är emellertid uppenbart att motivet till Grunewalds handlande uteslutande
var en i och för sig erkännansvärd önskan att hjälpa två handikappade att få det
som de enligt Grunewalds mening borde få. Han hade dessutom sakligt vägande
skäl för sin ståndpunkt. Med hänsyn härtill och till att Grunewald numera förklarat
sig inse att han handlat felaktigt, anser jag mig kunna underlåta åtal. Jag låter
därför bero vid en erinran om skyldigheten för envar tjänsteman att iakttaga
gällande instruktionsbestämmelser.

Slutligen har socialstyrelsen i sitt utlåtande berört angelägenheten av att styrelsens
rättspsykiatriska sektion i ärenden rörande psykiskt utvecklingsstörda i ökad
utsträckning anlitar experter på frågor inom detta område. Vad socialstyrelsen
härom uttalat synes mycket betydelsefullt från rättssäkerhetssynpunkt.

Vid polismyndighets utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande
har myndigheten brukat förse intyget med en stämpel innehållande
upplysning till sökanden att förnyad prövning av ansökan syntes böra ske tidigast
vid viss utsatt tidpunkt. Denna praxis har betecknats som olämplig

Vid JO Lundviks inspektion i april 1969 av länsstyrelsen i Västmanlands län
observerades vid granskningen av körkortsärenden, att polismyndigheten i Västerås
polisdistrikt i flera fall vid utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande
försett intyget med en stämpel innehållande upplysning till sökanden
att förnyad prövning av ansökan synes böra upptagas tidigast vid viss utsatt tidpunkt.
Från länsstyrelsens sida framfördes, att denna uppgift av många sökande
uppfattades som om de fått avslag på sin körkortsansökan, då de icke kände till
att de ägde rätt att påkalla länsstyrelsens prövning av körkortsfrågan, oaktat de ej
erhållit positivt lämplighetsintyg av polismyndigheten.

Med anledning av vad sålunda iakttagits beslöt JO att inhämta yttrande från
polismyndigheten.

Efter remiss inkom polismyndigheten med ett den 23 maj 1969 dagtecknat yttrande,
därvid anfördes i huvudsak följande.

Polismyndigheten har sedan år 1961 tillämpat angivna ordning vid utfärdande
av s. k. negativa lämplighetsintyg. Avsikten härmed var att nedbringa antalet förfrågningar
från körkortssökande om den tidpunkt då det kunde löna sig för dem
att göra förnyad ansökan. Åtgärden gjordes i bl. a. arbetsbesparande syfte, då det
visat sig att sådana förfrågningar väsentligen ökat polismyndighetens arbetsbörda.

433

Polismyndigheten förklarade att de körkortssökande brukade upplysas om innehållet
i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen angående sina möjligheter att påkalla
länsstyrelsens prövning av körkortsfrågan dels av vederbörande körskola under
utbildningstiden dels ock av polismyndigheten i de fall en sökande vänt sig dit
med förfrågan. Polismyndigheten förklarade sig i samband härmed villig att göra
tillägg på blanketten av innehåll att sökanden är oförhindrad att, när han så önskar,
påkalla länsstyrelsens prövning av ärendet.

Med anledning av vad som upplysts av polismyndigheten i Västerås beslöt JO
att inhämta yttrande från rikspolisstyrelsen om lämpligheten av att polismyndigheten
tillämpade särskilt förfaringssätt vid utfärdande av negativa lämplighetsintyg
och huruvida åtgärder borde vidtagas för att uppnå enhetlighet bland landets
polismyndigheter i detta avseende.

Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen med ett den 30 juli 1969 dagtecknat yttrande,
däri anfördes bl. a. följande.

Det torde vara uppenbart att polismyndighetens uppgift på blanketten att förnyad
prövning av ansökan icke synes böra upptagas förrän tidigast viss angiven
tidpunkt av många sökanden måste uppfattas som att frågan om körkort definitivt
avgjorts och att förnyad ansökan är meningslös före den av polismyndigheten angivna
tidpunkten. Även om information om innehållet i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen
lämnas av bilskolorna i samband med förarutbildningen och vid
direkt förfrågan även av polismyndigheten, kan man inte bortse från det inte ringa
antal körkortsaspiranter som inte erhåller sin utbildning genom bilskolornas försorg
och som sålunda självmant måste kontakta polisen för att kunna få de upplysningar
som krävs för att förstå innebörden av lämplighetsintygets text. Det tilllägg
på blanketten som polismyndigheten är villig att göra torde inte i nämnvärd
grad vara ägnat att för sökanden klargöra att länsstyrelse har rätt att utfärda körkort,
oaktat polismyndighet meddelat negativt lämplighetsintyg.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det således olämpligt att påföra lämplighetsintyget
sådana noteringar att sökanden kan bibringas en felaktig uppfattning
om gällande bestämmelser. Anteckning om vilket datum sökande tidigast kan
påräkna positivt lämplighetsintyg kan i stället göras på de handlingar, som förvaras
på polismyndighetens kansli. Härigenom underlättas kanslipersonalens arbete
vid besvarande av frågor rörande negativa lämplighetsintyg.

Det är inte känt för rikspolisstyrelsen att någon polismyndighet utöver Västerås
tillämpar från övriga polismyndigheter avvikande förfaringssätt vid utfärdande av
negativa lämplighetsintyg. Med hänsyn härtill och då styrelsen utgår från att polismyndigheten
i Västerås framdeles inte kommer att tillämpa förfaringssättet om JO
har någon erinran mot det, anser sig styrelsen inte behöva vidta annan åtgärd i saken
än att i sinom tid i styrelsens allmänna meddelanden till polismyndigheterna
publicera JO:s avgörande i detta ärende.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Alltsedan 1961 har polismyndigheten i Västerås tillämpat den praxis, att när
körkortssökande bedömes icke lämplig att betros med körkort, det intyg som utfärdas
i ärendet förses med en stämpel med texten: »Förnyad prövning av ansökan
synes böra upptagas tidigast......».

434

Någon motsvarighet till denna praxis förekommer veterligen icke inom övriga
polisdistrikt i riket.

Såsom rikspolisstyrelsen uttalat i sitt yttrande i ärendet är den text som påtryckes
intygen ägnad att vilseleda många sökande. Polismyndighetens avstyrkande
utgör nämligen icke något hinder för länsstyrelsen att upptaga och, om skäl är
därtill, bifalla en ansökan om körkort. Vidare förhåller det sig så, att om länsstyrelsen
avslagit ansökan, intet hindrar sökanden från att genast återkomma med
ny ansökan, låt vara att den praktiska möjligheten av att vinna bifall därvid helt
naturligt är liten.

Även om den praxis som tillämpas av polismyndigheten i Västerås kan vara
ägnad att bespara polisen en del arbete, vill jag mot bakgrund av det anförda och
i likhet med rikspolisstyrelsen beteckna denna praxis som olämplig. Enligt min
mening finns all anledning för polismyndigheten att snarast frångå sin påtalade
praxis. Någon anledning att i intygen ange viss tid då förnyad ansökan kan upptagas
synes icke förekomma. Polismyndighetens förslag att behålla den nuvarande
texten men förse den med ett tillägg kan jag icke tillstyrka.

Onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar
om trafiktillstånd

Trafiknämnden i Göteborg beslöt i juni 1966, att antalet tillstånd till drosktrafik
i Göteborg skulle utökas. Ansökningar om sådant tillstånd inkom från
droskförama Allan Falck och Arne Thelin jämte flera andra personer. Falcks
och Thelins ansökningar lämnades genom beslut den 22 november 1966 utan
bifall av trafiknämnden. Falck besvärade sig hos länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och, sedan ärendet där avgjorts, hos Kungl. Maj:t men vann ej bifall
till sina besvär.

Genom köpeavtal den 15 januari 1968 förvärvade sedermera Thelin av droskägaren
Johan Edvin Falkenström två droskbilar. Avtalet var för sin giltighet beroende
av att Thelin erhöll erforderligt trafiktillstånd. Thelin ansökte samma den
15 januari hos trafiknämnden om att få övertaga Falkenströms tillstånd till yrkesmässig
trafik för personbefordran. På ansökningen hade Falkenström tecknat, att
han avsade sig sitt trafiktillstånd till förmån för Thelin. Trafiknämnden lät kungöra,
att ansökningen inkommit och att trafikföretag och andra som berördes därav
kunde få yttra sig i ärendet. Med anledning därav inkom Falck med en skrift,
vari han anhöll att han — för den händelse han icke erhöll någon av de rättigheter
han tidigare ansökt om — måtte tilldelas det tillstånd som Thelin bett att
få övertaga.

Genom beslut den 16 februari 1968 biföll trafiknämnden Thelins framställning.
Beslutet anslogs i nämndens lokal den 19 februari 1968. Till beslutet var fogad

435

den hänvisningen, att besvär över beslutet fick anföras hos länsstyrelsen inom tre
veckor från anslagsdagen. Genom ett till Falck ställt beslut samma den 16 februari
lämnade trafiknämnden utan bifall dennes »ansökan om att få övertaga droskägaren
Johan Edvin Falkenströms tillstånd». Enligt Falck meddelad besvärshänvisning
fick besvär över avslagsbeslutet föras hos länsstyrelsen. Besvären skulle ha
inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Beslutet expedierades till Falck i rekommenderat brev med begäran om mottagningsbevis
och kom Falck till handa den 28 februari 1968.

I en den 15 mars 1968 till länsstyrelsen inkommen besvärsinlaga hemställde
Falck att bli tilldelad det trafiktillstånd som Thelin erhållit. I utslag den 8 april
1968 lämnade länsstyrelsen besvären utan prövning, enär de icke inkommit inom
föreskriven tid. Falck besvärade sig häröver hos Kungl. Maj:t, som den 4 oktober
1968 lämnade besvären utan bifall. Under mellantiden hade Falck erhållit tillstånd
till drosktrafik.

I en den 25 mars 1968 till JO inkommen skrift anförde advokaten Bengt Liittners
såsom ombud för Falck klagomål mot trafiknämnden dels för det Falck icke
erhållit begärda trafiktillstånd och dels för att nämnden lämnat Falck en felaktig
besvärshänvisning i sitt till denne ställda beslut den 16 februari 1968.

Med anledning av klagomålen inkom trafiknämnden och länsstyrelsen med
infordrade yttranden, varefter Liittners mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lund vik.

Att Falck icke erhöll trafiktillstånd år 1966 har berott på att flera andra sökande
ansetts böra få företräde på grund av längre tjänstgöringstid som droskförare. Av
Falck anförda besvär häröver har lämnats utan bifall såväl av länsstyrelsen som av
Kungl. Maj:t och jag kan ej finna att i denna del förekommit något som motiverar
mitt ingripande.

Då trafiknämnden ansåg att Thelin borde få övertaga Falkenströms trafiktillstånd
och sålunda lämnade Falcks i det ärendet gjorda framställning utan bifall,
har nämnden byggt på liknande överväganden som i det förra ärendet. Nämnden
har nämligen ansett, att Thelins tjänstgöringstid var längre än Falcks. Falcks klagomål
synes i denna del väsentligen bygga därpå, att Falck haft längre tjänstgöringstid
som droskförare i Göteborg än Thelin, vilken under några år arbetat i Stockholm.
Klagomålen föranleder icke annat yttrande från min sida än att jag finner
uppenbart, att trafiknämndens bedömning icke kan läggas någon därför ansvarig
till last såsom tjänstefel och att jag ej heller eljest finner anledning till ingripande.

Vad angår de av trafiknämnden i dess beslut den 16 februari 1968 meddelade
besvärshänvisningarna och behandlingen hos länsstyrelsen av Falcks den 15 mars
1968 anförda besvär vill jag anföra följande.

I 18 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. stadgas, att tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillstånds -

436

havaren avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligger, överlåtas på
annan efter medgivande av den myndighet som meddelat trafiktillståndet. Det har
under förarbetena till förordningen förutsatts, att framställning om erhållande av
sådant medgivande skall behandlas i samma ordning som i 7—11 §§ stadgas för
handläggning av ansökan om nytt trafiktillstånd (se t. ex. SOU 1938:59s. 159 och
prop. 1940: 115 s. 91 f). Även vid tillämpningen av reglerna om besvär m. m. i
44 § skall enligt motiven beslut varigenom överlåtelse medgives anses lika med
beslut som innefattar nytt trafiktillstånd (se SOU 1938: 59 s. 218).

Trafiktillstånd meddelas i de fall som här är av intresse av trafiknämnd. Enligt
den nyss nämnda 44 § i 1940 års förordning skall talan mot trafiknämnds beslut
enligt förordningen föras hos länsstyrelsen genom besvär. Av 1954 års lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut följer, att besvärstiden är
3 veckor — för menighet dock fem veckor — och att tiden räknas från det klaganden
fick del av beslutet. Del av beslut får klaganden normalt genom att myndigheten
låter formligen delgiva honom detta. Emellertid är i andra stycket av
44 § i 1940 års förordning stadgat, att beslut som innefattar trafiktillstånd skall
anses ha kommit klaganden till del den dag då beslutet tillkännagivits genom anslag
i vederbörande myndighets lokal. Skälet för detta stadgande är att tillståndsbeslut
— i motsats till exempelvis beslut som innefattar avslag på ansökan — i allmänhet
icke blir gällande förrän beslutet vunnit laga kraft eller efter besvär fastställts.
Det har därför ansetts av vikt, att besvärstidens utgångspunkt blir lätt fastställbar
och att beslutets vinnande av laga kraft icke får bero av om delgivning
kunnat ske med alla tänkbara klagande.

Som redan antytts är nyssnämnda regel om besvärstidens beräkning avsedd att
vinna tillämpning även på beslut som innebär medgivande till överlåtelse av trafiktillstånd.
Om någon skulle vilja göra gällande att trafiknämnden icke bort lämna
sitt medgivande till viss överlåtelse, har han därför att inge sina besvär inom tre
veckor räknade från den dag då beslutet tillkännagavs genom anslag i trafiknämndens
lokal.

Tillämpningen av det nu sagda kompliceras, om klaganden (A) framträtt redan
hos trafiknämnden och där intagit den ståndpunkten, att trafiknämnden borde
icke endast vägra sitt medgivande till att trafiktillståndet överläts på sökanden (B)
utan härutöver även verka för att tillståndet i stället överfördes på A. Om nämnden
i sådant fall likväl låtit B övertaga trafiktillståndet, kan man ställa frågan, om
beslutet även bör uppfattas som ett avslag på en särskild framställning i saken
från A:s sida med därav följande återverkan på besvärstidens beräkning. Vad
trafiknämnden har att bestämma i dylikt ärende är emellertid i princip endast och
allenast, huruvida medgivande skall lämnas till överlåtelsen av tillståndet till B
eller icke. Ett eventuellt avslag på B:s framställning innebär icke, att A mer eller
mindre automatiskt inträder som förvärvare av tillståndet. Överlåtaren föredrar
kanske i det förändrade läget att behålla sitt trafiktillstånd eller vill söka sig ny
avtalspart, annan än A. Med hänsyn till det sagda framstår det för mig som mest
naturligt anse, att det i den antydda situationen endast föreligger en sak hos trafik -

437

nämnden, nämligen om medgivande till trafiktillståndets överlåtelse till B, och att
tiden för anförande av besvär över beslut, varigenom sådant medgivande lämnats,
skall för envar klagande räknas från anslagsdagen. Huruvida en eller två beslutsexpeditioner
utskrives är enligt min mening härvid utan inverkan.

I förevarande fall tillkommer ytterligare en komplikation. Falck hade hos trafiknämnden
angivit, att han i första hand ville ha något av de trafiktillstånd som han
tidigare ansökt om och i andra hand det tillstånd som avsågs med Thelins ansökan.
Det kan därför icke utan fog göras gällande, att det hos trafiknämnden förelegat
två, strängt taget skilda saker, nämligen dels Thelins av Falck bestridda ansökan
om att få övertaga Falkenströms tillstånd och dels en självständig ansökan från
Falcks sida om att få ett trafiktillstånd. Liknande situationer kan uppkomma även
eljest; jag kan bl. a. hänvisa till det fall som återgives i NJA 1959 s. 384. Förhållandet
har föranlett Kungl. Maj:t att i cirkulär den 15 september 1961 till trafiktillståndsmyndigheterna
anbefalla, att med varandra sammanhörande tillståndsärenden
om möjligt avgörs samtidigt. Meddelas i dylikt fall bifall till den enes
men avslag på den andres ansökan, måste beslutet enligt min mening anses ha
två sidor; det innefattar dels ett trafiktillstånd och dels ett avslag på framställning
om sådant tillstånd. Tiden för eventuella besvär över att trafiktillstånd meddelats
räknas från anslagsdagen, medan besvär över att ansökan om sådant tillstånd avslagits
skall anföras inom tid som räknas från delfåendet i vanlig ordning. I nyssnämnda
cirkulär föreskrivs, att underrättelse om trafikmyndighetens beslut i här
aktuellt fall ävensom om vad den som vill besvära sig har att iakttaga bör utan
uppskov tillställas envar sökande, som ej erhållit bifall till sin ansökan. Besvärshänvisningen
måste härvid för att fylla sin funktion ge upplysning om båda de
angivna besvärstiderna. Betydelsen av att berörda parter i god tid före besvärstidens
utgång erhåller en i sak riktig och fullständig besvärshänvisning i här avsedda
fall kan icke nog understrykas.

I sitt till Falck ställda beslut den 16 februari 1968 har trafiknämnden icke uttryckligen
yttrat sig om annat eller mera än om Falcks ansökan att få övertaga
Falkenströms trafiktillstånd. Oavsett om nämnden ansett, att den genom beslutet
tagit ställning också till Falcks framställning om att få ett eget trafiktillstånd, eller
icke, kan jag ej finna annat än att den vid beslutet fogade besvärshänvisningen
var onöjaktig, då däri utan reservation angavs att besvär kunde anföras inom tre
veckor från det Falck fått del av beslutet. Hur besvärshänvisningen enligt min
mening bort utformas, framgår av det ovan anförda.

Falcks hos länsstyrelsen anförda besvär hänförde sig uteslutande till det förhållandet
att Thelin hade fått övertaga Falkenströms trafiktillstånd och berörde sålunda
icke Falcks framställning om att få ett eget tillstånd. Falck hade visserligen
icke erhållit den besvärshänvisning han bort få. Denna omständighet kunde emellertid
ej inverka på tillståndsbeslutets lagakraftvinnande. Att länsstyrelsen under
sådana omständigheter och då besvären inkom efter det tillståndsbeslutet vunnit
laga kraft och blivit gällande ej upptog besvären till prövning var enligt min mening
riktigt.

438

Brister i fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande

e. o. lärare bl. a. i samband med överförandet fr. o. m. den 1 juli 1966 av de
statliga gymnasierna under kommunernas huvudmannaskap

Som ett led i gymnasiereformen överfördes de statliga gymnasierna fr. o. m.
den 1 juli 1966 under kommunernas huvudmannaskap. I ett cirkulär den 22 mars
1966 med anvisningar i vissa övergångsfrågor för icke-ordinarie lärare föreskrev
skolöverstyrelsen, att bl. a. samtliga extra ordinarie lärare med förordnande tills
vidare vid statligt gymnasium skulle sägas upp med utgången av juni månad 1966.
I cirkuläret sades, att det var förutsatt att lärarna — i mån av behov och enligt
gällande behörighetsbestämmelser — skulle komma att i anslutning till omorganisationen
den 1 juli 1966 återanställas vid gymnasiet i kommunen. I regel skulle
därvid icke erfordras att tjänsten ledigkungjordes eller lediganmäldes. För flertalet
lärare skulle uppsägningen enligt cirkuläret därför komma att innebära en mera
formell procedur.

Fil. mag. Barbro Galewski förordnades den 15 januari 1966 — efter att dessförinnan
ha innehaft vissa tidsbegränsade förordnanden — att vara extra ordinarie
adjunkt i Lidingö med tjänstgöring tills vidare vid Södra läroverket, numera
Gångsätra skola. Hon undervisade i engelska och franska.

I enlighet med skolöverstyrelsens anvisningar uppsade skolstyrelsen i Lidingö
genom skrivelse den 29 mars 1966 samtliga icke-ordinarie lärare vid Södra läroverket.
I skrivelsen hänvisades till skolöverstyrelsens ovannämnda cirkulär.

I skrifter, som inkom till JO den 24 januari 1967 och senare, anförde Galewski
klagomål över att hon icke blivit återanställd m. m. Hon påtalade därvid, att fil.
mag. Christina Möller-Lundvall den 23 juni 1965 erhöll förordnande tills vidare
som extra ordinarie adjunkt vid Södra läroverket utan att tjänsten i vederbörlig
ordning blivit lediganmäld hos arbetsförmedlingen. Galewski menade, att förordnandet
för Möller-Lundvall — som undervisade i tyska, franska och spanska —-medfört ett överskott av språklärare vilket i sin tur lett till att Galewski icke fått
fortsatt förordnande. Galewski menade vidare, att hon bort ifrågakomma för
återanställning framför Möller-Lundvall samt att rektor obehörigen gynnat MöllerLundvall
vid schemaläggningen.

Galewski anförde vidare: Den 8 juni 1966 hade hon mottagit ett skriftligt
meddelande från rektor att hon icke kunde få fortsatt förordnande med tjänstgöring
vid Gångsätra skola. Enligt meddelandet syntes det däremot möjligt att
bereda Galewski tjänstgöring vid Källängens skola. Då Galewski ej ville tjänstgöra
vid Källängens skola, hade hon redan i juni månad 1966 vänt sig till skoldirektören
i Lindingö med klagomål i saken och denne hade lovat att göra en utredning.
I avvaktan på utredningen hade Galewski påbörjat licentiatstudier. Då utredningen
dröjde, begärde hon den 6 oktober 1966 tjänstledighet med B-avdrag för
studier för den händelse hon icke kunde få tillbaka den tjänst hon förlorat. Skoldirektören
meddelade emellertid i brev den 7 oktober 1966, att då Galewski icke
var anställd inom skolväsendet i Lidingö, frågan inte kunde behandlas av skolsty -

439

relsen. I november samma år hade Galewski fått upplysning om att hon kunde besvära
sig hos skolnämnden för Stockholms stad och län. Hon hade med anledning
därav den 24 november 1966 hos nämnden anfört besvär över att hon inte fått
fortsatt förordnande. Dessa besvär hade nämnden den 14 februari 1967 avvisat
såsom för sent inkomna. Galewski hade överklagat utslaget hos Kungl. Maj:t.

Galewski påtalade vidare, att hennes förordnande före den 15 januari 1966 felaktigt
tidsbegränsats samt att förordnanden för icke-ordinarie lärare vid Gångsätra
skola för läsåret 1966/67 icke meddelats förrän under våren 1967.

Med anledning av klagomålen inkom skolstyrelsen med yttranden. Från suppleanten
i skolstyrelsen Fritz Åberg inkom skrifter. Yttranden avgavs vidare av
Lärarnas riksförbund och skolöverstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i beslut den 23 maj 1969 bl. a.
följande.

Felaktiga förordnanden

a. För Galewski

I 25 kap. 42 § skolstadgan föreskrivs, att förordnande beträffande extra ordinarie
tjänst skall, om ej annat stadgats, meddelas tills vidare fr. o. m. viss dag, alltså
utan tidsbegränsning.

Av utredningen framgår, att Galewski av skolstyrelsen först anställdes som extra
ordinarie adjunkt för läsåret 1964/65 samt att hon därefter erhöll nytt förordnande
endast för höstterminen 1965. Först i januari 1966 erhöll hon ett till tiden
icke begränsat förordnande.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande i ärendet anfört, att Galewski redan första
gången bort erhålla förordnande från och med viss tidpunkt tills vidare.

Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning och finner följaktligen, att skolstyrelsen
förfor felaktigt då förordnandena för Galewski de två första gångerna tidsbegränsades.
Någon inverkan på frågan om Galewskis återanställande efter uppsägningen
i mars 1966 bör dessa fel dock icke ha haft.

b. För Möller-Lundvall

När tjänst som extra ordinarie lärare skall tillsättas, erfordras i allmänhet icke
att tjänsten formligen kungöres ledig till ansökan. Enligt 25 kap. 39 § skolstadgan
skall dock skolstyrelsen anmäla ledigheten till den offentliga arbetsförmedlingen.
Från denna regel gäller vissa undantag som bl. a. avser fall när fråga är om fortsatt
förordnande vid samma skola under vissa villkor.

Möller-Lundvall anställdes under vårterminen 1965 vid Södra läroverket i Lidingö
för att fullgöra handledd praktik. Därefter fick hon den 23 juni 1965 —
utan att tjänsten lediganmälts hos arbetsförmedlingen — ett icke tidsbegränsat
tillsvidareförordnande som extra ordinarie adjunkt därstädes.

440

Såsom påtalats av bl. a. skolöverstyrelsen och vitsordats av skolstyrelsen hade
tjänsten bort anmälas ledig till arbetsförmedlingen. Skolstyrelsen förfor alltså
felaktigt, då den i juni 1965 utfärdade förordnande för Möller-Lundvall utan att
sådan lediganmälan skett.

Galewski synes mena, att skolstyrelsen velat gynna Möller-Lundvall på Galewskis
bekostnad. Något stöd för antagandet att den uteblivna lediganmälningen haft
sin orsak i en sådan strävan har dock icke framkommit.

Galewski gör vidare gällande, att eftersom Möller-Lundvalls förordnande var behäftat
med fel, skolstyrelsen icke ägt återanställa henne efter uppsägningen i mars
1966 utan att tjänsten då lediganmälts.

Det går ej att i gällande bestämmelser finna något otvetydigt svar på denna
fråga. Den omständigheten att förordnandet år 1965 icke föregåtts av vederbörlig
lediganmälan hade kunnat medföra förordnandets undanröjande efter besvär. Sådana
har emellertid icke blivit anförda inom därför stadgad tid. Fråga är då om
felet kunnat och bort tillrättas genom att förordnandet återkallades eller MöllerLundvall
uppsades från sin tjänst och denna därefter anmäldes ledig. Skolöverstyrelsen
har i ärendet uttalat, att det förelupna felet icke syntes kunna anföras som
skäl för att förordnandet skulle hävas. Jag vill för min del uttala, att jag finner
övervägande skäl tala för att förordnandet icke kunde återkallas (hävas) och att
det knappast heller kunnat ifrågakomma att bringa förordnandet till upphörande
genom uppsägning. Om Möller-Lundvall icke kunnat uppsägas av här berörd anledning,
framstår det för mig som fullt klart att hon efter uppsägningen i mars
1966, som gällde samtliga extra ordinarie lärare och var föranledd av den förestående
omorganisationen, kunnat återanställas utan att tjänsten dessförinnan
lediganmäldes. Sammanfattningsvis vill jag säga, att det icke kan läggas skolstyrelsen
till last såsom fel att den icke, innan Möller-Lundvall efter den generella
uppsägningen i mars 1966 åter förordnades till extra ordinarie adjunkt, anmälde
tjänsten till arbetsförmedlingen såsom ledig.

Frågan om Galewskis återanställande

I skrivelse till skolstyrelsen den 6 juni 1966 framlade rektor förslag till förordnande
för lärare vid Gångsätra skola läsåret 1966/67. Rektor framhöll därvid,
att antalet klasser och därmed veckotimmar nedgått avsevärt och att samtidigt
ordinarie lärare utnämnts med placering vid skolenheten. Det hade därför inte varit
möjligt att återanställa samtliga icke-ordinarie lärare som uppsagts inför den
förestående kommunaliseringen. I kombinationen engelska och franska kunde sålunda
icke alla erhålla förnyat förordnande.

Vidlyftig utredning har i ärendet förebragts i frågan, huruvida situationen vid
Gångsätra skola verkligen var sådan att någon av de icke-ordinarie språklärarna
måste förvägras fortsatt anställning och om det i så fall var ofrånkomligt att just
en lärare i engelska och franska måste friställas.

Utredningen ger vid handen, att det funnits vissa möjligheter att kombinera om

441

lärarnas tjänstgöring. Det förefaller med hänsyn härtill sannolikt, att det varit åtminstone
teoretiskt möjligt att bereda samtliga extra ordinarie lärare i engelska
och franska fortsatt tjänstgöring och i stället låta en lärare i annan språkkombination
få gå.

Vad angår frågan, om det var ofrånkomligt att någon av språklärama måste
friställas, får jag av utredningen det bestämda intrycket, att läget i juni 1966, då
rektor gjorde upp förslag till förordnanden och meddelade Galewski att hon ej
kunde komma ifråga, var sådant att det framstod som välbetänkt att skära ned
kadern av språklärare. Man kunde redan då förutse en nedgång i antalet veckotimmar
i jämförelse med läsåret 1965/66; i själva verket blev nedgången ännu större
än vad man beräknat på våren. Vidare måste — såsom rektor framhållit — på
våren vissa marginaler hållas så att samtliga lärare fick full tjänst när organisationen
definitivt fastställdes på hösten. Med hänsyn till de genomgripande förändringar
som förestod i skolans organisation måste det ha framstått som ytterst angeläget
att gardera sig i detta hänseende.

På hösten hade läget stabiliserats så att bättre överblick fanns. Det förelåg då
ett icke obetydligt antal s. k. övertimmar. Rektor har i ärendet uppgivit, att man
vid en efterhandskonstruktion skulle genom utnyttjande av övertimmar kunna få
fram 21 veckotimmar i engelska och franska, vilket dock icke räckt till för full
tjänst. Enligt rektor skulle en sådan omplanering dock varit ogörlig av schemamässiga
skäl.

Utredningen visar sålunda, att det teoretiskt sett funnits utrymme åtminstone för
en reducerad tjänst (21/24) i engelska och franska. Huruvida oöverstigliga hinder
av schematekniska skäl mött mot inrättandet av en sådan tjänst, kan jag icke med
säkerhet bedöma. Jag konstaterar emellertid icke utan förvåning, att skolstyrelsen
såsom sådan aldrig synes ha upptagit till allvarligt övervägande om en sådan tjänst
kunde inrättas så att man kunde undgå att helt friställa Galewski eller annan av
språklärarna. Jag återkommer i det följande till den formella handläggningen av
återanställningsfrågan.

Om man nu ansåg sig böra friställa någon av språklärarna, är nästa fråga den,
om det var rimligt att just Galewski skulle få gå.

Såsom jag redan framhållit uttalade rektor i sin skrivelse till skolstyrelsen den 6
juni 1966, att minskningen i antalet klasser och därmed veckotimmar medförde
att icke alla lärare med ämneskombinationen engelska och franska kunde få förnyat
förordnande. I engelska och franska fanns tre extra ordinarie adjunkter, varav
Galewski var en. Enligt rektor var Galewski den som hade de lägsta meriterna
vid tillämpning av skolöverstyrelsens meritberäkningsanvisningar.

Utredningen har icke vederlagt rektors påstående att Galewski vid den aktuella
tiden hade lägre meriter än övriga extra ordinarie adjunkter med ämneskombinationen
engelska och franska.

Såsom redan framhållits förefaller det emellertid ha varit åtminstone teoretiskt
möjligt att låta minskningen av antalet språklärare gå ut över en annan kategori
än lärarna i engelska och franska. Galewski har i ärendet gjort gällande, att hon

442

bort ifrågakomma för fortsatt förordnande framför Möller-Lundvall, och utredningen
har kommit att beröra även denna fråga.

Möller-Lundsvalls meriter har ansetts poängmässigt större än Galewskis. Galewski
gör mot denna värdering gällande bl. a. att meritvärderingen påverkats av det
sätt på vilket rektor lagt ut undervisningstimmar för Möller-Lundvall. Såsom tidigare
framhållits påstår Galewski, att rektor obehörigen gynnat Möller-Lundvall
vid schemaläggningen.

Huruvida schemat kunnat utan större olägenhet läggas på annat sätt i vad gäller
de timmar som tilldelats Möller-Lundvall, kan ej med säkerhet bedömas med ledning
av utredningen. Jag inskränker mig till att konstatera, att det icke framkommit
något stöd för antagande att rektor vid schemaläggningen tagit obehöriga hänsyn
eller att bedömningen av Möller-Lundvalls poängmässiga meriter kan läggas
någon till last såsom fel.

I ärendet har ytterligare gjorts gällande, att Galewski i allt fall bort få företräde
framför Möller-Lundvall på grund därav att Galewski varit längre i tjänst vid
skolan.

I denna fråga vill jag anföra följande: Situationen var i realiteten den, att man
av organisatoriska skäl såg sig nödsakad att friställa en av språklärarna. Enligt
min mening har läget i sak varit att bedöma som om det gällt att avskeda någon
av de anställda. Uttryckliga regler saknas om vilka urvalsprinciper som skall tilllämpas
i en sådan situation. Regeringsrätten har nyligen haft att taga ställning till
ett dylikt fall (RÅ 1966 ref. 35) och därvid intagit en ståndpunkt som i korthet
innebär, att tjänstgöringstidens längd bör tillmätas stor betydelse i konkurrens med
andra på frågan inverkande omständigheter. Härtill kan läggas, att man inom det
enskilda näringslivet i stor omfattning åtmistone vad gäller lägre befattningshavare
tillämpar principen att den sist anställde först skall friställas om arbete ej kan beredas
alla.

Skoldirektören har i ärendet hänvisat till ett äldre avgörande av regeringsrätten
(RÅ 1935 not. E 238). Han synes därur utläsa, att vanliga poängmässiga befordringsprinciper
skall tillämpas även i konkurrenssituationer av här förevarande art.
Utan att närmare ingå på det åsyftade fallet — som ej kan fullt ut bedömas med
ledning av det knapphändiga referatet — vill jag erinra om att fallet är gammalt
och att mycket förändrats sedan dess, både i vad gäller lärarnas anställningsförhållanden
och den allmänna uppfattningen inom arbetslivet. Det är därför vanskligt
att draga några bestämda slutsatser från detta avgörande, om vilket dock skall
konstateras att det — i motsats till 1966 års fall — rör skolväsendet.

För egen del vill jag sammanfattningsvis uttala, att frågan om Galewski bort
ifrågakomma för återanställning framför Möller-Lundvall lämnar utrymme för olika
uppfattningar och att det uppenbarligen icke kan läggas skolstyrelsen eller någon
dess underlydande till last såsom fel att Möller-Lundvall fick företräde.

Den formella handläggningen av frågan om Galewskis återanställande

Som jag redan sagt blev Galewski i mars 1966 uppsagd från sin tjänst med ut -

443

gången av juni månad 1966. Hon mottog vidare den 8 juni 1966 ett skriftligt meddelande
från rektor att hon inte kunde få fortsatt förordnande med tjänstgöring
vid Gångsätra skola men att hon möjligen kunde få tjänstgöra vid Källängens skola.
Med anledning härav sökte Galewski i samma månad kontakt med skoldirektören.
Vad som därvid förekom är icke i detalj klarlagt. Galewski uppger, att skoldirektören
lovade att göra en saklig utredning, och skoldirektören säger, att han
troligen meddelat att frågan skulle diskuteras med rektor. Tydligt är, att skoldirektören
ställt i utsikt någon form av utredning och att Galewski väntat besked om
hon kunde få fortsatt tjänstgöring vid Gångsätra skola. Ehuru Galewski sedermera
vid flera tillfällen tog kontakt muntligen och skriftligen såväl med skoldirektören
som med skolstyrelsens ordförande, erhöll hon aldrig något klart besked om möjligheten
av fortsatt anställning. Skoldirektörens meddelande i oktober 1966, att
Galewskis ansökan om tjänstledighet inte kunde behandlas av skolstyrelsen, enär
Galewski ej var anställd inom skolväsendet i Lidingö, kan knappast ses som ett
svar på frågan, om Galewski skulle kunna erhålla fortsatt förordnande och kom
under alla förhållanden på ett mycket sent stadium.

Jag kan inte finna annat än att handläggningen av denna sak skett på ett ytterst
otillfredsställande sätt, särskilt därigenom att skolstyrelsen såsom sådan aldrig
tagit klar ställning till frågan om Galewskis återanställande och meddelat ett beslut
varöver hon kunnat anföra besvär. Vad angår rektors meddelande i juni 1966 må
till en början framhållas, att rektor, såvitt av handlingarna framgår, icke var behörig
att fatta något beslut i frågan på skolstyrelsens vägnar. Meddelandet framstår
vidare till sin form som ett privatbrev. Det hänvisar till rektors skrivelse den
6 juni 1966 till skolstyrelsen, vari rektor framlägger förslag till förordnanden för
lärare vid Gångsätra skola. Brevet till Galewski framstår under dessa förhållanden
i sak som en underrättelse om att rektor icke kunnat föreslå henne till fortsatt
förordnande. Om något beslut på skolstyrelsens vägnar rör det sig alltså icke.
Vad som yttrats vid det samtal som Galewski haft med skoldirektören i juni 1966
kan ej heller rimligen uppfattas som något skolstyrelsens beslut varöver hon haft
anledning att anföra besvär. Meddelandet i oktober 1966, att skolstyrelsen icke
tog befattning med hennes ansökan om tjänstledighet, har en annan karaktär men
innefattar knappast något ståndpunktstagande i frågan om Galewski skulle kunna
komma att återanställas.

Det skulle mot det anförda kunna invändas, att Galewski dock blivit uppsagd
i mars 1966 och att hon därefter aldrig formligen sökt återanställning. Det är
emellertid att märka, att uppsägningen i mars drabbade samtliga icke-ordinarie lärare
vid skolan och att det därvid angavs att de flesta kunde påräkna återanställning.
Tjänsterna skulle i regel icke ledigkungöras eller lediganmälas och det var
tydligen förutsatt, att ansökan om återanställning icke behövde göras. Det finns
ingenting som tyder på att icke också Galewski haft anledning att räkna med återanställning
och det har inte rimligen kunnat påfordras, att hon skulle överklaga
uppsägningen. Ej heller har hon haft anledning att inge formlig ansökan om återanställning.

444

Det skulle vidare kunna invändas, att frågan om Galewskis återanställande
icke blivit slutligt avgjord förrän övriga lärare definitivt beretts anställning och
att Galewski kunnat anföra besvär över anställningsbeslutet. Någon definitiv anställning
av icke-ordinarie lärare vid Gångsätra skola skedde emellertid icke förrän
under våren 1967 eller alltså vid en mycket sen tidpunkt. Till en början tjänstgjorde
lärarna och uppbar lön endast med stöd av ett muntligt besked från rektors
sida. Först den 10 november 1966 tog skolstyrelsen så till vida ställning i saken
att den uppgjorde listor över lärarnas placering vid olika skolenheter. Det har
uppenbarligen inte kunnat begäras att Galewski skulle besvära sig över rektors
muntliga besked till lärarna om deras tjänstgöring. Beträffande beslutet den 10
november 1966 kan ifrågasättas, om det haft konstitutiv karaktär. Under alla förhållanden
kom detta beslut först på ett mycket sent stadium.

Efter Galewskis hänvändelse till skoldirektören i juni 1966 och hennes senare
framställningar till denne och skolstyrelsens ordförande måste det ha stått klart
för skolledningen, att Galewski vidblev sin önskan att få fortsatt förordnande
vid Gångsätra skola. Enligt min mening har det under dessa omständigheter ålegat
skolstyrelsen att från höstterminens början fatta ett uttryckligt beslut i frågan
om de extra ordinarie lärarnas återanställning, som Galewski i händelse av missnöje
kunnat överklaga hos skolnämnden för Stockholms stad och län.

Sent utfärdade förordnanden för övriga icke-ordinarie lärare

Skolstyrelsen har i denna del anfört: Enligt skolöverstyrelsens anvisningar skulle
icke-ordinarie lärare förordnas, när övergången för de ordinarie lärarna till kommunal
anställning slutförts och eventuellt utrymme i tjänstefördelningen kunde
konstateras. Överföringen av de ordinarie lärarna kunde icke påbörjas förrän
löneförhandlingarna slutförts, vilket skedde i december 1966. Skolstyrelsen hade
behandlat ärendet om överföring av de ordinarie lärarna vid sammanträde i februari
1967. Några skriftliga förordnanden hade man av dessa skäl ej kunnat meddela
de icke-ordinarie lärarna under höstterminen. Till dem hade rektor i juni
1966 före läsårets avslutning meddelat, hur tjänstefördelningen skulle bli under
kommande läsår. De extra ordinarie lärarna hade fått lön från och med den 1 juli
1966. Övriga icke-ordinarie lärare hade fått lön från höstterminens början den 24
augusti. Den 10 november 1966 hade därefter skolstyrelsen skriftligen fördelat lärarna
på skolenheter för höstterminen 1966. — För viss nyanställd personal hade
tillämpats annan ordning.

Även om det av skäl skolstyrelsen anfört får anses ha mött hinder mot att meddela
de icke-ordinarie lärarna definitiva förordnanden å sina tjänster förrän frågan
om överföring av de ordinarie lärarna lösts någon gång på våren 1967, kan jag
icke finna skolstyrelsens handläggning av lärarnas anställningsfråga tillfredsställande.

Enligt 14 § Kungl. Maj:ts stadga om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.,
som trädde i kraft den 1 januari 1966 och äger tillämpning på lärare vid kommu -

445

nala skolor, skall den anställde — med visst här icke aktuellt undantag — få
skriftligt bevis om anställningen. I beviset skall anges bl. a. den anställningsform
som gäller för anställningen. Några sådana skriftliga anställningsbevis har icke
tillställts lärarna under höstterminen 1966, med reservation för vad som gällt de
helt nyanställda lärarna. Redan häri ligger ett fel.

Än större betänklighet väcker det att något i skrift fixerat beslut om de här
ifrågavarande lärarnas anställning överhuvud icke förelåg, i allt fall icke före den
10 november 1966. Jag vill erinra om att det är en allmän regel inom förvaltningen
att myndighet skall upprätta skriftlig handling om sina beslut som är av någon
vikt. Att besluten avfattas i skrift är angeläget av många skäl. Utan skriftligt beslutsförfarande
förlorar reglerna om besvär, insyn, personligt ämbetsansvar m. m.
mycket av sin betydelse som garantier för rättssäkerhetens upprätthållande. När
det gäller anställningsbeslut, måste hänsyn också tagas till att de utgör grundval
bl. a. för löneutbetalning och pensionsberäkning. Att det icke senast vid höstterminens
början förelåg skriftliga beslut om vilka lärare som tills vidare skulle tjänstgöra
vid skolan framstår därför som mycket otillfredsställande.

Till skolstyrelsens ursäkt må dock framhållas, att styrelsen i samband med
gymnasiets kommunalisering från den 1 juli 1966 hade att lösa en mängd administrativa
uppgifter av engångsnatur och att skolledningen överhuvud var starkt belastad
vid den tid som här är aktuell. Förhållandena får förutsättas numera vara
tillrättade.

Sammanfattning och slutsatser

Av vad jag anfört framgår, att anmärkningar i skilda hänseenden kan riktas mot
skolstyrelsens handläggning av de frågor som uppdragits i ärendet. Vissa för Galewski
och Möller-Lundvall före den 1 juli 1966 meddelade förordnanden måste
sålunda betecknas som felaktiga. De ur rättssäkerhetssynpunkt mest allvarliga
anmärkningarna hänför sig till skolstyrelsens underlåtenhet att i tid fatta något
uttryckligt beslut i frågan om de extra ordinarie lärarnas återanställande, ett förfarande
som medfört att Galewski enligt min mening saknat utgångspunkt för anförande
av besvär. Slutligen kan vissa anmärkningar riktas mot tiden för utfärdande
av skriftliga förordnanden för de icke-ordinarie lärarna m. m.

I själva sakfrågan, om Galewski bort återanställas, har jag icke kunnat finna att
det ligger skolstyrelsen eller annan till last såsom fel att Galewski ej bereddes
fortsatt anställning.

Då vad i ärendet framkommit, trots de förelupna felen, ej kan anses vara av
beskaffenhet att kunna läggas någon därför ansvarig till last såsom tjänstefel, låter
jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

446

Elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras beroende av facklig

organisationstillhörighet

Jämlikt 21 kap. 1 § skolstadgan är den som genomgått årskurs 9 i grundskolan
eller äger motsvarande kunskaper behörig att intagas som elev i yrkesskola. I fråga
om krav på högre skolunderbyggnad än grundskolan för viss kurs samt om krav på
förkunskaper i visst ämne eller praktik och om andra villkor för behörighet att
vinna inträde i kurs förordnar skolöverstyrelsen. Jämlikt 21 kap. 4 § skolstadgan
meddelas beslut om intagning i yrkesskola av skolstyrelsen.

Jämlikt en av skolöverstyrelsen den 29 april 1965 fastställd läroplan för damfrisörskola
gäller såsom särskilda fordringar för inträde, utöver fullgjord skolplikt,
till årskurs I att inneha intyg om lämplighet för yrket, till årskurs II att ha genomgått
årskurs I och därefter under ett år ha varit samt även under kurstiden vara anställd
inom yrket samt till årskurs III att ha genomgått årskurs II och därefter
under ett år ha varit samt även under kurstiden vara anställd inom yrket. Före
intagning av elever skall yttrande inhämtas från ett yrkesråd, till vilket ledamöter
föreslås av Svenska Frisörföreningens och Svenska Frisörarbetareförbundets lokala
lärlingsnämnd.

Vid Polhemsskolan i Lund finnes damfrisörskola. Vid sammanträde i yrkesrådet
för damfrisörer den 17 augusti 1967 under ordförandeskap av skolans rektor
Herman Gumaelius antecknades under § 1 följande:

Betygshandlingarna för de sökande till årskurs 1 i damfrisörskolan (generell läroplan
UY 1 65: 35) togs upp till prövning. Samtliga konstaterades vara bosatta inom
elevområdet (Malmöhus län med undantag för Malmö stad).

Sökanden Kerstin Olsson, Furulund, upptogs till särskild behandling. Eleven hade
goda vitsord och skolbetyg. Lärlingsnämndens ordförande damfrisörmästare Folke
Lundell anförde att herr J. Hall, chefen för den salong i Malmö där hon var anställd
som elev, ej hade någon utbildning som frisör och ej var ansluten till Svenska
Frisörföreningen. Någon kontraktskrivning i vedertagen bemärkelse kunde därför
ej äga rum och icke heller skulle gesällprov kunna avläggas i vanlig ordning. Malmö
stad tillhörde f. ö. icke Lunds elevområde. Det kunde icke vara meningen att damfrisörskolan
i Lund under de redovisade omständigheterna skulle bedriva utbildning
för salong i Malmö. Det bemärktes att sökanden inlämnat lämplighetsintyg
undertecknat av herr Hall. Herr Lundell förklarade sig icke vilja biträda en intagning
i damfrisörskolan av denna elev.

Efter diskussion beslöts med hänsyn till de framförda synpunkterna att ärendet
skulle utredas ytterligare. Övriga sökande intogs i kursen.

I brev till länsskolnämnden i Malmöhus län den 30 augusti 1967 hemställde
Gumaelius med hänvisning till protokollet av den 17 augusti om länsskolnämndens
utlåtande huruvida hinder förelåg för intagning av Kerstin Olsson. Den 4 september
meddelade emellertid skolchefen i Lund i skrivelse till länsskolnämnden, att
Kerstin Olsson intagits i damfrisörskolan sedan hon fått anställning hos frisörmästare
i Lund. Länsskolnämnden avskrev därefter ärendet.

I en den 19 oktober 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift uppgav Hall,

447

att Lundell förmått Kerstin Olsson att sluta sin anställning hos honom och börja
hos en frisör i Lund för att därigenom få möjlighet att komma in vid yrkesskolan.
Hall förmenade att Lundell otillbörligt utnyttjat sin ställning i yrkesrådet och att
Gumaelius begått tjänstefel genom att följa yrkesrådets rekommendation. Han begärde
JO:s utredning och åtgärder i saken.

Efter remiss ingav skolstyrelsen i Lund avskrifter av protokollet den 17 augusti
1967 och skriftväxlingen samt av yttrande från Gumaelius den 30 oktober 1967.
Hall yttrade sig över utredningen.

JO Alfred Bexelius beslöt den 15 januari 1968 att hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
hemställa om utlåtande i den av ärendet aktualiserade principfrågan.
I sitt den 14 februari 1968 till JO-expeditionen inkomna utlåtande redogjorde
näringsfrihetsombudsmannen för ett antal av honom handlagda ärenden
rörande konkurrensbegränsningar inom frisörbranschen. Han upplyste vidare, att
Hall enligt till NO-ämbetet lämnade uppgifter i aktiebolagsform drev två damfrisérsalonger
i Malmö med sammanlagt nio anställda inklusive de två föreståndarinnorna
för salongerna. Samtliga anställda var yrkesutbildade men ej fackföreningsanslutna.
I principfrågan anförde NO:

Även om en person som i detta fall Hall — trots att han är ägare till två frisérsalonger
— ej skulle ha undergått frisörutbildning och sålunda ej själv deltar i det
manuella utövandet av yrket, bör detta enligt min mening ej inverka på frågan om
den s. k. kontraktskrivningen. Det väsentliga bör vara, om de som förestår frisérsalongerna
uppfyller vissa kvalifikationskrav och detta givetvis oavsett om de tillhör
en branschsammanslutning eller ej. Inom flera branscher, till vilka yrkesskolorna
har anknytning, t. ex. bilreparationsbranschen, torde många gånger firmornas ägare
icke deltaga i det aktiva hantverksarbetet utan ansvaret för den praktiska yrkesundervisningen
i stället åvila anställda verkmästare. Mot bakgrunden av vad ovan
upptagits beträffande pris- och konkurrensförhållandena inom frisörbranschen
skulle det vara än olyckligare om en elevs intagning i yrkesskola gjordes beroende
av, huruvida arbetsgivaren tillhör eller icke tillhör en enskild intresseorganisation
som Svenska Frisörföreningen. Vad slutligen beträffar det s. k. gesällprovet har
detta som tidigare nämnts icke något att göra med avgångsbetyget från yrkesskolan.

Ärendet remitterades därefter till skolöverstyrelsen, som i sitt den 20 februari
1969 inkomna utlåtande förklarade sig ansluta sig till de av NO anförda synpunkterna.
Överstyrelsen ville starkt understryka, att det var uppenbart i strid mot
skolstadgans bestämmelser, om en elevs intagning i yrkesskola fick påverkas av
några som helst fackliga organisationshänsyn. I överstyrelsens utlåtande anfördes
vidare följande:

Undervisningen inom frisöryrket vid yrkesskola är organiserad som en treårig utbildning.
Under sammanlagt ett år bedrivs utbildningen i skola och under återstående
tid som praktiskt arbete hos frisör. För inträde till denna utbildning vid yrkesskola
krävdes före 1965 bl. a. ett mellan mästare och elev upprättat lärlingskontrakt.
Då denna anordning ansågs strida mot skolstadgans bestämmelser angående
intagning av elever borttogs i samband med utfärdandet av generella läroplaner för
dam- och herrfrisörskola kravet på sådant lärlingskontrakt. Emellertid är det, om
utbildningen skall kunna bedrivas enligt läroplanen, nödvändigt att eleven tillförsäk -

448

ras anställning inom facket under de perioder utbildningen bedrivs utanför skolan.
Med utgångspunkt i detta förhållande har i läroplanen intagits särskilda anvisningar
om yrkesråd och dess medverkan vid intagning av elever.

Huvudsaken är således att någon form av kontrakt föreligger vid början av den
första perioden på arbetsstället utanför skolan. Med beaktande av den procentuellt
stora anslutningen till Svenska Frisörföreningen är det naturligt, att den övervägande
delen av anställningsavtal träffas med fackanslutna frisörmästare, varför det erforderliga
kontraktet i realiteten alltjämt består av det ovan nämnda lärlingskontraktet,
som dessutom anses uppfylla det i läroplanens »särskilda fordringar för inträde
utöver fullgjord skolplikt» angivna kravet på intyg om lämplighet för yrket. SO vill
understryka, att detta lärlingskontrakt, i vilket eleven kontrakterar en egen framtida
organisationstillhörighet, inte utgör något krav vid inträde till kursen men väl
för avläggande av gesällprov. Detta senare prov är inte någon skolans angelägenhet
utöver att det av kommentaren till statsbidragsbestämmelsema (Kbr. 28.5.1959,
senast ändrat 4.6.1964) samt av läroplanen för yrkesskola framgår att, om gesällprov
förekommer inom yrket, utbildningen bör ta sikte på att meddela den kompetens
som erfordras för avläggande av detta prov; läroplanen förutsätter endast
slutbetyg.

SO vill avslutningsvis framhålla, att statsbidragsbestämmelsema beträffande lärlingsutbildning
omfattar alternativet att utbildande företagare i sin tjänst har anställd
arbetsledare, som äger den i det aktuella avseendet erforderliga kompetensen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Av bestämmelser i skolstadgan och läroplanen — för vilka i korthet redogjorts
i det föregående — framgår, vilka hänsyn som författningsenligt skall tagas vid
intagning av elever i damfrisörskola. Såsom skolöverstyrelsen framhållit är det ej
förenligt med gällande bestämmelser, om härutöver uppställs krav på viss facklig
organisationstillhörighet. Att dylika krav kan föra till olyckliga konsekvenser ur
allmän synpunkt har närmare belysts i näringsfrihetsombudsmannens utlåtande.

Såvitt handlingarna utvisar förelåg intet författningsenligt hinder mot att Kerstin
Olsson intogs på Polhemsskolan höstterminen 1967, och hennes vitsord och skolbetyg
berättigade henne synbarligen till intagning. De invändningar som i yrkesrådet
framfördes var, såsom av det föregående framgår, ej sådana att något avseende
bort fästas vid dem. Anledning har därför saknats att med hänsyn till sagda invändningar
uppskjuta beslutet om Kerstin Olssons intagning.

Av skolöverstyrelsens yttrande framgår emellertid, att före läroplanernas utfärdande
år 1965 för inträde krävts ett mellan mästare och elev upprättat s. k.
lärlingskontrakt samt att sådana i flertalet fall alltjämt upprättas. Kravet på att
sådant kontrakt skulle föreligga vid intagningen borttogs i läroplanerna, men anvisningarna
om yrkesrådens medverkan vid intagning av elever och kravet på anställning
inom yrket synes ha medfört en viss oklarhet. Ehuru åtgärden att uppskjuta
Kerstin Olssons intagning enligt min mening var opåkallad och faktiskt torde
ha verkat som en påtryckning mot henne att byta arbetsgivare, finner jag därför
icke, att vad som förekommit kan läggas Gumaelius till last såsom tjänstefel.

449

Hall har riktat klagomål även mot Lundell. Lundells yrkanden vid yrkesrådets
sammanträde — de enda åtgärder beträffande vilka ämbetsansvar för honom ens
kan ifrågasättas — kan emellertid uppenbart ej anses som tjänstefel.

Rektor vid grundskola har under tjänstledighet anlitat skolexpeditionen för mångfaldigande
av pornografiska teckningar. Kritik mot denna åtgärd

I en skrift, som inkom till JO den 2 juli 1969, påtalade kyrkoherden Olle
Eriksson, Särna, att skolchefen i Säma, rektorn vid grundskolan där, Egil Hols
med utnyttjande av rektorsexpeditionens personal och tekniska utrustning låtit
framställa 450 pornografiska bilder. Eriksson hemställde att JO måtte utreda
huruvida Hols gjort sig skyldig till tjänstemissbruk i följande hänseenden. Genom
utnyttjande av sin förmansställning hade Hols låtit en kvinnlig kontorist vid rektorsexpeditionen
utföra ett arbete — reproduktion av pornografiska teckningar —
som måste innebära ett ingripande i hennes integritet. Det kunde nämligen anses
klart, att hon vid tillträdandet av sin tjänst vid skolkontoret icke räknat med att
få mottaga dylika uppdrag av sin förman. — Hols hade vidare genom utnyttjande
av kontorets tekniska resurser fått reproducera bilder till ett pris, som vida understigit
vad han skulle ha fått erlägga hos en privat skrivbyrå, om en sådan över
huvud taget hade åtagit sig uppdraget att reproducera pornografi. — Hols hade
slutligen brustit i det omdöme som förväntas av en man i rektors och skolchefs
ställning.

Av de handlingar som Eriksson bifogat sin framställning framgick bl. a. följande:
Hols hade viss del av våren 1969 varit tjänstledig på grund av militärtjänstgöring,
Den 19 maj 1969 hade den kvinnliga kontoristen på rektorsexpeditionen erhållit
ett brev från Hols, innehållande tre pornografiska teckningar och följande meddelande: »Gunnel! Bli

nu inte chockad. Jag vill ha 150 ex. av vardera teckningen som elektro stenciler.

Kanske blir det bättre att gå via planocopen. Skall sändas till---

(värnpliktsnumret, här utelämnat) Hols, Fältpost---(numret här utelämnat).

Det är bråttom. Jag betalar sedan.

Tack.

Hälsningar Egil»

Kontoristen hade villfarit Hols begäran och reproducerat bilderna till det angivna
antalet. Vid samtal mellan kontoristen och t. f. rektor hade överenskommits, att de
reproducerade bilderna icke skulle sändas till Hols. I stället skulle t. f. rektor
bränna bilderna. Innan detta skett hade några bilder försvunnit och visats upp
för personer i samhället.

Efter remiss inkom länspolischefen i Kopparbergs län med utredning i saken
och eget yttrande. Av utredningen framgick bl. a. följande.

15 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

450

Hols uppgav:

Han hade varit inkallad till repetitionstjänstgöring. De inkallade hade till största
delen varit i åldern 25—45 år. Man hade bl. a. diskuterat och tittat på porrtidningar.
Vid ett tillfälle under permission hade Hols tillsammans med två kamrater
köpt några porrbildstidningar. Tidningarna hade studerats på militärförläggningen.
En av de inkallade kamraterna, som var skicklig tecknare, hade, med bilder
i de inköpta tidningarna som förebild, tecknat tre bilder, som han förstorat på A4-ark. De flesta av kamraterna hade velat ha bilderna. Då det skulle ha blivit för
mycket arbete för tecknaren att rita åt alla kamraterna, hade Hols ämnat lösa
problemet genom att låta elektrostencilera bilderna på skolans maskiner i Särna.
Han hade vänt sig till kontoristen vid skolexpeditionen, som normalt skötte stencileringsarbeten,
med en skriftlig beställning av 450 bilder av teckningarna. Hon
utförde nämligen i mån av tid även stencileringsarbeten åt allmänheten efter fastställd
taxa. Hols hade varit tjänstledig och alltså ej fungerat som förman för
kontoristen i egentlig mening. Eftersom han skulle göra rätt för sig som alla andra,
hade han ej haft anledning att betänka om hon uppfattade det som en order eller
ej. Det hade varit hans avsikt att betala vid hemkomsten till Särna. Han skulle ej
ha gjort den aktuella beställningen, om han anat eller kunnat tänka sig att det
skulle bli så stort väsen omkring den. Han hade ej haft någon tanke på att den
skulle komma till allmänhetens kännedom. Han erkände gärna att det var en
ovanlig beställning.

Kontoristen framhöll bl. a.:

Hon hade blivit lite förvånad, då hon fick beställningen och bilderna från Hols.
Hon hade emellertid varken blivit illa berörd eller stött. Då hon var tveksam, hade
hon visat t. f. rektor beställningen för att denne skulle avgöra saken. Sedan hon
själv tänkt över saken, hade hon uppfattat beställningen närmast som en beställning
från allmänheten. T. f. rektor hade ej klart sagt ifrån att hon skulle låta bli
att framkalla bilderna. Hon hade lagt bilderna från Hols så att utomstående normalt
ej skulle ha tillgång till att se dem, sedan hon gått hem för dagen. Dagen efter
det beställningen inkommit hade hon tagit itu med framställningen, vilken hon på
grund av ett annat arbete ej hade kunnat utföra i ett sammanhang. I det rum där
framkallningsmaskinen var uppställd hade all personal vid skolan tillträde. Genom
att hon den aktuella dagen utfört en hel del andra arbeten och fått gå ifrån vissa
stunder, hade teckningarna kommit att ligga framme i maskinrummet. Hon visste
ej hur många lärare som cirkulerat i det aktuella rummet, men det kunde ha varit
många lärare. Det var möjligt, att någon varit och tittat på bilderna under den tid
hon ej varit närvarande. Hon hade dock ej framvisat bilderna för någon. När alla
bilderna var framkallade, hade hon samlat ihop dem och lagt dem i bokhyllan på
skolexpeditionen. Om någon skulle ha tittat i bokhyllan, hade det nog varit lätt
att iakttaga bilderna. T. f. rektor hade senare på dagen omtalat att bilder från
Hols’ beställning hade kommit ut i samhället. T. f. rektor hade då bestämt sig för
att bränna alla bilderna och avlägsnat sig med dem. Originalbilderna hade återsänts
per post till Hols av t. f. rektor.

T. f. rektor uppgav:

Han hade den dag beställningen kom in tyckt att den var olämplig. Ju färre av
personalen som kände till beställningen, desto bättre var det enligt hans uppfattning.
Han hade tänkt att det var bra för Hols, om saken ej blev ytterligare känd.
Påföljande dag hade han haft besök av Eriksson som, utan att t. f. rektor talat

451

om saken, i förbigående sagt att han hört talas om att Hols beställt framkallning
av pornografiska bilder vid skolan. Eriksson hade inte givit t. f. rektor några råd.
Efter samtalet och då han fått veta att saken var känd på samhället, hade t. f.
rektor beslutat att inga bilder skulle sändas till Hols. Han hade ej tyckt att skolans
material skulle användas för sådant ändamål. Beställningen hade dessutom varit
olämplig ur den synpunkten att såväl elever som skolans personal ägde rätt att beträda
rummet, där framkallningen skedde.

Länspolischefen anförde för egen del i huvudsak följande:

Av utredningen framgick, att allmänheten mot en av skolstyrelsen fastställd taxa
kunde få handlingar duplicerade genom skolkontoret och att det var kontoristen
som utförde detta arbete. Såvitt framgick av utredningen syntes det icke vara föreskrivet,
att skolledningen eller skolstyrelsen i de särskilda fallen skulle ingå i någon
prövning. Möjlighet hade givetvis funnits för personalen att i tveksamma fall
underställa skolledningen frågan om effektuering av en beställning. Detta hade
också skett i här föreliggande fall. Av utredningen syntes också framgå, att Hols,
som varit tjänstledig, handlat i egenskap av privatman och att han som sådan
skulle betala för det utförda arbetet. Det borde dock ha stått klart för Hols att han,
som normalt var kontoristens förman, genom denna sin ställning kunnat dels försätta
henne i en för henne personligen obehaglig situation, dels få igenom en beställning,
som skolan principiellt kanske inte borde medverka till. Samma synpunkter
kunde också läggas på Hols’ förhållande till t. f. rektor, vilken normalt
var underställd Hols. Även om Hols härigenom kunde anses ha handlat olämpligt,
syntes han dock enligt länspolischefen icke genom sitt handlande ha begått straffbar
gärning.

I en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria, vilken
bifogades en remiss till länsskolnämnden i Kopparbergs län, erinrades om att i
ärendet uppkommit två huvudfrågor. Det syntes för det första ha varit en av
skolstyrelsen godtagen praxis att kontorsbiträdet på skolexpeditionen mot fastställd
taxa tillhandagick allmänheten med mångfaldigande av handlingar, därvid
skolans apparatur och material användes. I anslutning härtill ställdes frågan, om
det var rimligt att i sådant sammanhang även pornografiska teckningar mångfaldigades.
Bl. a. borde observeras risken för att teckningarna blev sedda av eleverna.
Beträffande de sistnämnda hänvisades till vissa uttalanden i läroplanen för grundskolan.
För det andra ställdes frågan, om det var förenligt med en rektors tjänsteplikt
att han lät skolexpeditionen mångfaldiga pornografiska teckningar och om
det därvidlag spelade någon roll, om rektor var i tjänst eller tjänstledig. Frågan
kunde enligt promemorian ses ur två synvinklar, nämligen dels om det kunde anses
fläcka rektors anseende och nedsätta hans möjlighet att rätt utöva sin lärargärning,
om han förfor på angivet sätt, dels om rektors begäran att få teckningarna
mångfaldigade innefattade en obehörig påtryckning på den honom underlydande
personalen.

I sitt yttrande i ärendet framhöll länsskolnämnden inledningsvis i huvudsak
följande:

Lämplighetsbedömningen av de för reproduktion avsedda originalen syntes på

452

skolexpeditionen helt naturligt ha ansetts åvila beställaren. Nämnden, som med
förvåning hade noterat vad som hänt i Särna, fann att Hols inte kunde ställas till
svars för det intresse han som privatperson kunde ha för pornografi. Däremot hade
han genom sin beställning brustit i omdöme, eftersom han inte fick vara främmande
för alstrens tvivelaktiga karaktär och det sensationsmakeri som lätt kunde
uppkomma kring bilder av denna art. På grund av sin ställning i Särna hade han
inte bort ta ens den — som han själv tycktes ha trott — minimala risken att bilderna
skulle bli kända i kommunen. Man borde dock beakta att Hols visste att
apparatrummet hölls låst, och att endast lärarna och annan behörig personal hade
nycklar. Han syntes därvid ha utgått ifrån att hans beställning skulle tillställas
honom utan inblandning av annan än kontoristen. Risken för att teckningarna nu
skulle nå utanför den från början avsedda kretsen hade ökat genom åtgärder utanför
Hols’ kontroll.

Med anledning av den första frågeställningen i promemorian anförde nämnden
bl. a. följande:

Skolan och hemmen kunde knappast hindra barn och ungdom från att se den
pornografi som utbjöds i deras omvärld. Uppgiften för hem och skola syntes under
rådande förhållanden närmast böra vara den att hos de uppväxande skapa en
sådan inställning till sexuallivet att bilder av ifrågavarande art miste sin sensationseffekt.
Skolan försökte i sin sexualundervisning att få ungdomarna att nalkas
sexualfrågoma på ett öppet och avspänt sätt. Det fanns anledning antaga, att
undervisning och samtal om sexuallivet inte var samma sensation för dagens skolungdomar
som det var och kanske ännu är för deras föräldrar. Arbetet med attitydförändringar
inom detta område var dock ett arbete på lång sikt. I takt med denna
sakliga undervisning minskade också riskerna för eventuella skadeverkningar, om
och när barn och ungdom kom i kontakt med den s. k. pornografin.

Den andra frågan i promemorian, den om vilka beteendemönster som var förenliga
med en rektors tjänsteplikt, kunde enligt länsskolnämndens mening inte
besvaras kategoriskt. Med tjänsteplikt syntes böra förstås främst rektors pedagogiska
och organisatoriska verksamhet inom skolan, sådan den var reglerad i skolstadgan.
Nämnden var av den bestämda uppfattningen, att man vid bedömningen
av ett icke önskvärt handlande hos en tjänsteman måste undersöka och i normalfallet
ta hänsyn till, om det hänförde sig till tid, då denne uppehållit sin tjänst eller
varit helt ledig från den. Nämnden hade vid bedömningen av Hols’ handlande
enbart sett till de rådande faktiska förhållandena, nämligen att Hols vid tillfället
varit tjänstledig. Han kunde heller inte misstänkas ha haft för avsikt att ge bilderna
allmän spridning vare sig i skolan eller inom kommunen. — För eleverna syntes
händelsen inte framstå med samma dimensioner som för de vuxna, vilka ingripit
eller indragits i förloppet. Rektors möjlighet att i fortsättningen utöva sin lärargärning
bedömdes därför av länsskolnämnden inte ha nedsatts.

Det var enligt nämnden klarlagt, att kontoristen inte hade kunnat bortse från
att beställaren av bilderna var hennes ordinarie förman. Huruvida Hols’ handlande
skulle kunna anses innefatta en obehörig påtryckning på kontoristen syntes däremot
tveksamt. De skriftliga meddelandena från Hols till kontoristen tydde i ton och
form på ett gott kamratligt förhållande dem emellan och saknade varje karaktär
av order.

453

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Det är alldeles uppenbart, att människors inställning i vårt land till och i sexualfrågor
under främst det senaste årtiondet blivit allt öppnare och mera fördomsfri.
Särskilt gäller denna attitydförändring det uppväxande släktet, som i långt högre
grad än tidigare generationer genom skolans undervisning kommer i kontakt med
sådana frågor av såväl etisk som biologisk natur. Men även utanför skolans ram
märks förändringarna i inställningen. Vad som tidigare såldes och lästes i smyg,
som t. ex. porrtidningar, säljs i dag öppet och efterfrågas öppet av allmänheten.
Här är icke platsen att knyta några värderingar till utvecklingen. En utveckling
har emellertid skett och samhällsmedlemmarna har i större eller mindre utsträckning
anpassat sig till den. Det är viktigt att hålla detta i minnet, då förevarande
sak bedömes. Hur långt värderingarna i sexualfrågor än förändrats, kan man
emellertid inte bortse ifrån, att människor som har med barn att göra, t. ex. lärare,
måste vara uppmärksamma på att barnen kanske inte alltid är mogna att mottaga
sexualupplysning i vilken form som helst. Man torde också böra betänka, att
barnen ännu i dag ibland riskerar att komma i en besvärlig mellanställning mellan
vad skolan lär och de attityder som präglar en äldre generation föräldrar. Takt och
finkänslighet samt saklighet måste uppenbarligen vara vägledande i den sexualupplysning
som skolan förmedlar till yngre elever. Å andra sidan kan varken skolan
eller föräldrarna effektivt förhindra att såväl saklig som osaklig sådan upplysning
når barnen utanför skolans ram.

Stora krav på förmåga att kunna balansera och avväga olika värderingar och
informationskällor för elever i grundskolan måste uppenbarligen ställas på rektor
för en sådan skola. Rektor är skolans främste företrädare. Kraven på omdöme, takt
och balanserat uppträdande är givetvis särskilt stora på en person, som fyller en
sådan viktig funktion. Dessa krav gör sig i princip gällande oavsett om rektor är
i tjänst eller icke, i allt fall om hans handlande har beröring med skolans värld.

Mot bakgrund av vad nu sagts måste rimligheten av att pornografiska teckningar
mångfaldigas på en skolexpedition med rektors goda minne starkt sättas
ifråga. I förevarande fall var Hols tjänstledig för militärtjänstgöring, då han lät
föranstalta om reproduktion i ett stort antal exemplar av tre pornografiska bilder.
Han var också medveten om att allmänheten i mån av utrymme härför mot viss
mindre avgift kunde få handlingar av skilda slag reproducerade och räknade sig
uppenbarligen vid detta tillfälle till denna »allmänhet». Han förklarade sig beredd
att stå för kostnaderna för reproduktionerna. Uppenbarligen utgick han också
ifrån, som länsskolnämnden påpekat, att det rum, där reproduktionerna utfördes,
normalt hölls låst, varför risken för obehörig åtkomst av i rummet förvarade handlingar
rimligen bort vara ringa.

Även med beaktande av nu angivna omständigheter kan jag icke finna annat än
att Hols, med hänsyn framför allt till att han borde ha besinnat den uppmärksamhet
som enbart själva beställningen som sådan skulle kunna få, borde —
oavsett att han var tjänstledig — ha avhållit sig från att engagera skolexpeditionen
i denna sak. Då så icke skedde, har Hols brustit i omdöme. Även om Hols’ an -

454

seende måhända i någon mån kan ha fläckats genom det inträffade, torde hans
möjlighet att rätt utöva sin lärargärning bland eleverna emellertid knappast ha
minskat. Jag har därvidlag alltså dragit samma slutsats som länsskolnämnden. Trots
att jag således ställer mig kritisk till Hols’ handlande i här berörda avseenden och
icke kan tillmäta den omständigheten utslagsgivande betydelse att Hols var tjänstledig
har jag dock icke funnit, att han genom vad som passerat gjort sig skyldig till
straffbar gärning.

Vidkommande frågan om Hols’ begäran att få teckningarna mångfaldigade innefattade
en obehörig påtryckning på vederbörande kvinnliga kontorist, tyder i varje
fall vad kontoristen själv sagt i saken icke på att så skulle vara fallet, oavsett att hon
givetvis, som länsskolnämnden framhållit, icke kunde helt bortse från att beställaren
av bilderna var hennes förman. Även om Hols’ åtgärd att överlämna beställningen
till en underordnad kvinnlig tjänsteman enligt min mening framstår
som i och för sig mindre lämplig, vill jag därför ej lägga honom till last att han
skulle ha utövat obehörig påtryckning.

Eriksson har i ärendet reagerat mot det pris som förutsatts uttagas för de
reproducerade bilderna. Då den prissättningen uppenbarligen ej skulle ha avvikit
från den som normalt gäller vid reproduktion för allmänheten, påkallar berörda
förhållande icke något mitt ingripande.

Vad slutligen angår den fråga som uppställer sig vid ärendets behandling, nämligen
om den tillförordnade rektorns handlande att låta förstöra huvudparten av de
färdigställda reproduktionerna, som Hols beställt, var förenligt med vad som
åvilade honom i tjänsten, inskränker jag mig till att säga, att det i allt fall icke
kan läggas t. f. rektor till last som fel att han i denna mycket speciella situation
skred till en i normala fall så drastisk åtgärd. Jag vidtager alltså icke någon åtgärd
i anledning härav.

polisens handläggning av saken

Grekiske medborgaren Paul Kotsikos inreste den 21 februari 1969 till Sverige
från Förbundsrepubliken Tyskland. Han gjorde gällande, att han var politisk flykting
och begärde asyl här i riket. Den 20 maj beslöt statens utlänningskommission,
att Kotsikos skulle avvisas. Beslutet verkställdes den 24 maj 1969, då Kotsikos
sändes med flyg till Athen.

I en skrift, som inkom till JO den 29 maj 1969, påkallade ordföranden i SSU
JÄMLIKHET Ulf Andersson prövning, huruvida polismyndigheten handlagt ärendet
i enlighet med gällande författningar.

455

Advokaten H. G. Franck anförde i en den 30 maj 1969 till JO inkommen
klagoskrift i huvudsak följande: Den utredning som låg till grund för utlänningsnämndens
och utlänningskommissionens prövning av Kotsikos’ påstående om
politiskt flyktingskap hade varit bristfällig, och Kotsikos hade inte fått tillfälle att
bemöta för honom ofördelaktiga uppgifter som lämnats av andra personer. Med
hänsyn till tillståndet i Grekland efter kuppen den 21 april 1967 borde varje ansökan
om uppehålls- och arbetstillstånd från grekiska medborgare behandlas generöst,
och avvisning borde ej ske, när det förelåg någon som helst risk att utlänningen
kunde utsättas för repressalier i Grekland. Det var en påtaglig brist, att utlänningskommissionen
underlåtit att i sitt beslut ange att verkställighet ej fick ske till Grekland.
Kotsikos hade inte fått del av beslutet om avvisning förrän i samband med
att han greps. Han hade, sedan beslutet om avvisning fattats, ej fått tillfälle att ta
kontakt med advokat eller annan som kunde lämna honom biträde. Kvällen den
23 maj 1969 hade Franck för jourhavande poliskommissarien omtalat, att Kotsikos
skulle ansöka till Kungl. Maj:t om upphävande av avvisningsbeslutet och om
inhibition. Beslut förelåg då, att Kotsikos redan påföljande morgon skulle skickas
till Athen. Trots de upplysningar Franck sålunda lämnade, vidtogs icke någon
åtgärd från polismyndighetens sida för att uppskjuta verkställigheten. Ansökningen
till Kungl. Maj:t undertecknades natten till den 24 maj 1969 av Kotsikos, och en
kopia av handlingen lämnades till polismyndigheten. I ansökningen åberopade
Kotsikos omständigheter, som ej prövats av utlänningskommissionen. Jämlikt 58 §
andra stycket utlänningslagen hade ärendet därför bort ånyo underställas utlänningskommissionen,
innan verkställighet skedde. I vart fall hade ansökningen bort
föranleda polismyndigheten att avbryta vidare verkställighet i avvaktan på att
Kungl. Maj:t fattat beslut åtminstone i frågan om inhibition. Verkställigheten hade
skett på morgonen pingstaftonen den 24 maj 1969. I ett rättssamhälle får det inte
förekomma, att beslut av så livsavgörande slag verkställs under sådana omständigheter
och med sådan brådska vid en tidpunkt, då en rad samhällsorgan ej
fungerar. I enlighet med regeln i 55 § utlänningslagen hade Kotsikos i alla händelser
inte bort avvisas till annat land än förbundsrepubliken. Natten till den 24
maj 1969 hade Kotsikos varit apatisk och djupt olycklig samt enligt uppgift försökt
begå självmord. Det borde undersökas, vilka åtgärder polismyndigheten vidtagit
för att bereda Kotsikos tillfälle att komma i kontakt med läkare, och om Kotsikos
fått någon medicin, som haft betydelse i samband med verkställigheten. Den 24 maj
1969, medan Kotsikos var på väg till Athen, hade Franck vid telefonkontakt med
jourhavande kommissarien, chefen för polisens utlänningsavdelning och med polisintendenten
O. P. Stefansson försökt att få verkställigheten återkallad. Jourhavande
kommissarien och chefen för utlänningsavdelningen hade därvid förklarat
att de inte kunde göra något åt saken. Stefansson hade avslagit framställningen,
ehuru han då hade tillgång till tidigare ej förebragt utredning av betydelse för
frågan om Kotsikos var politisk flykting.

Den 13 juni 1969 inkom viss utredning, som gjorts på föranstaltande av polismästaren
i Stockholm Nils Liining, jämte yttrande av Liining.

456

Efter remiss inkom den 2 juli 1969 från utlänningskommissionen ett yttrande,
vari anfördes bl. a. följande.

Utlänningskommissionens beslut hade expedierats den 21 maj 1969 till polismyndigheten
i Stockholm för delgivning med Kotsikos och verkställande av awisningsbeslutet.
Vid sin bedömning av ärendet hade såväl utlänningsnämnden som
kommissionen ej funnit sådana omständigheter föreligga som föranledde en tillämpning
av 53 § utlänningslagen. Så kallad hemlandsklausul hade därför ej fogats till
avvisningsbeslutet. I kommissionens beslut om avlägsnande av utlänning angavs
som regel icke, till vilket land verkställighet skulle ske, eftersom utlänningslagen
innehöll bestämmelser därom. Endast i sådana fall, då kommissionen bedömde att
verkställighet kunde ske trots föreliggande hinder enligt 53 §, angavs i kommissionens
beslut, till vilket land verkställighet skulle äga rum. — I 58 § andra stycket
utlänningslagen stadgades, att vid verkställighet av bl. a. avvisning underställning
av verkställighetsfrågan skulle ske om utlänningen framfört påstående om s. k.
politiskt verkställighetshinder och påståendet ej var uppenbart oriktigt eller om
påståendet enligt det beslut som förekom till verkställighet redan var prövat. Med
hänsyn till vad som förekommit i samband med verkställigheten av det Kotsikos
meddelade avvisningsbeslutet ifrågasatte kommissionen, huruvida icke verkställighetsfrågan
jämlikt berörda lagrum borde ha underställts kommissionen. Givet var
att i verkställighetsärenden där fråga var om s. k. politiskt verkställighetshinder
största möjliga försiktighet alltid borde iakttagas.

Franck inkom med påminnelser.

Kungl. Maj:t föranstaltade den 29 maj 1969 i anledning av fallet Kotsikos om
utredning, huruvida ändringar i nuvarande bestämmelser angående formerna för
handläggning av ärenden om utlännings avlägsnande från Sverige är påkallade med
hänsyn till utlänningens rättssäkerhet. Efter slutförd utredning avgav utredningsmannen,
landshövdingen Ingvar Lindell, den 28 oktober 1969 en promemoria med
förslag till vissa ändringar i nu gällande bestämmelser.

Av handlingarna framgår i korthet följande:

Kotsikos, som är född 1935, hade före inresan till Sverige vistats i Förbundsrepubliken
Tyskland sedan augusti 1966, således ungefär två och ett halvt år. Han
hade vid ankomsten hit giltigt grekiskt hemlandspass. Av passet framgick, att han
hade uppehållstillstånd i förbundsrepubliken till den 10 augusti 1969. Den 28
februari 1969 ansökte Kotsikos hos polisen i Stockholm om uppehållstillstånd
och om arbetstillstånd för anställning som restaurangbiträde. Enligt ansökningen
ville han stanna i Sverige i avvaktan på att det nuvarande politiska tillståndet i
Grekland förändrades. Sedan ansökningen överlämnats till utlänningskommissionen,
remitterades den till polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt den 7
mars 1969 med begäran om fullständig utredning i ärendet.

Under utredningen hördes förutom Kotsikos två landsmän till denne och en
tjänsteman vid socialförvaltningen i Stockholms stad. Kotsikos uppgav bl. a., att
han, sedan den nuvarande regeringen i Grekland kommit till makten, i förbundsrepubliken
deltagit i demonstrationer mot den nya grekiska regeringen och att han
förhörts vid grekiska konsulatet i Stuttgart angående sin inställning till regimen i
Grekland samt därefter kallats till grekiska ambassaden i Bonn för nytt förhör.
Han uppgav vidare, att han lämnat förbundsrepubliken med anledning av denna
kallelse och emedan han var rädd att eljest därifrån sändas tillbaka till Grekland;
i hemlandet skulle han omedelbart bli ställd inför militärdomstol på grund av sin

457

politiska uppfattning. De två grekiska medborgare som hördes lämnade enligt
förhörsprotokollet följande uppgifter. R.: »Kotsikos bor hos mig sedan i slutet av
februari 1969. Han bor tillsammans med en tysk kvinna, Helga H. Det är visst
hans fästmö. Han är inte demokrat. Han är ingen vidare människa. Han går till
sociala byrån och får pengar och sedan går de ut och dansar. Till sina barn i Grekland
säger han, att han inte kan skicka några pengar. Grekerna skäms för honom.
Han har livlig fantasi.» — M. (sekreterare i grekiska Centerunionen i Stockholm):
»Kotsikos är inte här av politiska skäl. Jag har kontrollerat hans uppgifter. Han
ljuger. Han är inte bra.» (M. lämnade uppgifterna per telefon.) Från socialförvaltningen
i Stockholms stad inhämtades, att Kotsikos under tiden den 28 februari till
den 16 april 1969 erhållit bidrag till uppehälle, logi och kläder med sammanlagt
1 306 kr.

Utredningen resulterade i att förste polisassessorn Anders Nelin, som uppehöll
tjänst som polisintendent och i egenskap därav hade att såsom polismyndighet
handlägga utlänningsärenden, fann, att det förelåg anledning att avvisa Kotsikos på
den grund att Kotsikos kunde antas komma att sakna medel för sin vistelse i landet
och för sin hemresa. Eftersom Kotsikos påstått sig vara politisk flykting, överlämnade
Nelin genom resolution den 16 april 1969 ärendet enligt 20 § andra stycket
utlänningslagen till kommissionens prövning. Kommissionen underställde avvisningsfrågan
utlänningsnämnden för yttrande. I enhälligt yttrande den 12 maj
1969 fann nämnden hinder inte möta mot avvisning av Kotsikos. I kommissionens
beslut den 20 maj 1969 om avvisning av Kotsikos anfördes som skäl, att Kotsikos
kunde antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse i riket ävensom
för hemresan. Beslutet innehöll inte något förbud mot att awisningen verkställdes
genom att Kotsikos fördes till sitt hemland (s. k. hemlandsklausul) och inte heller
andra anvisningar om beslutets verkställande.

Avvisningsbeslutet expedierades den 21 maj 1969 till polismyndigheten i Stockholm
för delgivning med Kotsikos och för verkställighet. Sedan Kotsikos efterspanats
och på morgonen den 23 maj påträffats på en socialbyrå i staden av två
polismän, följde han med till kriminalstationen. Enligt beslut av Nelin jämlikt 35 §
utlänningslagen togs Kotsikos i förvar i avvaktan på att avvisningsbeslutet skulle
verkställas och delgavs beslutet genom tolk. Nelin beslöt senare samma dag, att
Kotsikos skulle sändas till Grekland den 24 maj. Kotsikos ställdes inte vid något
tillfälle uttryckligen inför valet att avvisas antingen till Grekland eller Förbundsrepubliken
Tyskland.

Vid 22-tiden den 23 maj ringde Franck till vakthavande kriminalkommissarien
Ernst Ahlbäck och omtalade, att han avsåg att senare under natten inkomma med
en ansökan om att få avvisningsbeslutet upphävt. Ahlbäck, som då inte hade
närmare kännedom om ärendet men visste att Kotsikos skulle avvisas till Grekland
nästa dag, tog efter telefonsamtalet del av handlingarna i ärendet. Omkring kl.
24.00 på natten infann sig Kotsikos’ fästmö och hennes arbetsgivare för att låta
Kotsikos underteckna en till Kungl. Maj:t ställd ansökan, vari hemställdes om
upphävande av avvisningsbeslutet och om inhibition av verkställigheten. I ansökningen
påstods, att Kotsikos i Grekland ådömts två års fängelse och att straffet

15* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

458

sammanhängde med hans inställning till den rådande militärregimen. Det uppgavs
vidare i ansökningen, att Kotsikos utpekats av militär juntan som kommunist och
därför riskerade att bli utsatt för hårt straff och förföljelse, samt att han, om han
sändes till Grekland, kunde dessutom erhålla ytterligare straff på grund av sin
flykt från landet och sin aktivitet utomlands. Ahlbäck tog del av ansökningen och
uppmärksammade påståendet om att Kotsikos ådömts straff i Grekland; han förvånades
över att Kotsikos inte tidigare omnämnt detta. Ansökningen översattes till
grekiska för Kotsikos, som därefter undertecknade den. Ahlbäck ansåg inte, att innehållet
i ansökningen kunde föranleda ett avbrytande av verkställigheten och fann
därför inte skäl att underrätta jourhavande polischef.

Kotsikos förvarades från omhändertagandet till dess beslutet om avvisning verkställdes
på polisens arrestavdelning. Den 23 maj kl. 18.00—21.00 avhämtades
Kotsikos’ tillhörigheter. Kotsikos färdades därvid i bil tillsammans med tre polismän.
Sedan en Kotsikos tillhörig bil hittats efter något sökande, uppställdes den på
polishusets gård för att senare säljas. Kotsikos’ övriga tillhörigheter hämtades dels i
hans bostad i Täby, dels hos hans fästmö i Danderyd. Då det av säkerhetsskäl befanns
inte vara lämpligt att Kotsikos själv var med vid besöket i Danderyd, hämtades
de hos fästmön befintliga tillhörighetema av personal i Danderyds polisdistrikt.
Med anledning av att det ansågs föreligga risk att Kotsikos skulle försöka
fly, förelåg extra bevakning under uppehållet i Täby. Denna bevakning bestod i att
en polisman därifrån med hund satt i sin tjänstebil och var beredd att ingripa. På
återfärden till Stockholm bad Kotsikos att få ringa sin fästmö. Denna begäran
villfors efter återkomsten till polisens lokaler.

Verkställigheten tillgick så att Kotsikos och två civilklädda polismän for med
flygplan från Arlanda till Athens flygplats. På egen begäran fick Kotsikos vid mellanlandning
i Ziirich samtala med schweiziska polismän. Före landningen i Athen
fick han sitt pass och sin färdbiljett jämte bagagekvitton. Han upplystes om att
hans ankomst till Grekland inte skulle tillkännages för grekiska myndigheter. Polismännen
tog avsked av Kotsikos, och denne passerade ensam genom en annan passkontroll
än poliserna.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Inledning

Med hänsyn till att förslag numera framlagts om ändring av gällande bestämmelser
om förfarandet vid avvisande av utlänning m. m. begränsar jag min prövning
av saken till frågan om någon befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller
försummelse vid sin handläggning av fallet. Jag vill tillägga att min prövning sker
med utgångspunkt från vad som i varje ögonblick varit känt för de beslutande
myndigheterna. Till vad som i efterhand framkommit om Kotsikos’ person och
hans behandling i Grekland har jag sålunda icke ansett mig böra taga hänsyn.
Uppgifterna härom är för övrigt knappast entydiga.

459

Tillämpliga bestämmelser

Myndigheterna har i fallet Kotsikos huvudsakligen haft att tillämpa de regler
som är upptagna i utlänningslagen den 30 april 1954 med sedermera däri gjorda
ändringar.

Såvitt gäller utlännings avlägsnande från riket skiljer utlänningslagen mellan fyra
olika former: avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Av dessa har i ärendet
reglerna om avvisning och i viss mån de om förpassning särskilt intresse.

Avvisningens innebörd var vid lagens tillkomst att en utlänning vid inresan hindrades
komma in i riket eller i omedelbar anslutning till inresan avlägsnades ur
riket. Efter en lagändring år 1963 kan numera avvisning i vissa fall äga rum intill
tre månader efter utlänningens ankomst. Lagändringen tillkom huvudsakligen för
att åstadkomma en med övriga nordiska länder enhetlig reglering och för att det ej
skulle vara nödvändigt att för avlägsnande av icke önskvärda men ej påtagligt
asociala utlänningar, som inkommit i riket, avvakta utgången av den tre månader
långa period, då uppehållstillstånd ej erfordras. Lagens bestämmelser om förpassning
är nämligen i allmänhet inte tillämpliga så länge utlänningen inte behöver uppehållstillstånd;
grunden för beslut om förpassning är att utlänning uppehåller sig i
riket utan att, då så erfordras, inneha pass och tillstånd att vistas här. Vid lagändringens
genomförande uttalade departementschefen vissa betänkligheter med
anledning av att ändringen komme att innebära viss förskjutning av awisningens
innebörd''(NJA II 1963 s. 493).

De fall, då utlänning kan avvisas, framgår av 18 och 19 §§. Bl. a. nämns, att
utlänningen kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i
landet och för sin hemresa.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. Om polismyndigheten finner
skäl till avvisning föreligga men utlänningen påstår att han i det land från vilket
han kommit löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, skall jämlikt 20 § —
om påståendet inte är uppenbart oriktigt — polismyndigheten underställa ärendet
den centrala utlänningsmyndigheten. Central utlänningsmyndighet var vid ifrågavarande
tid statens utlänningskommission. Underställning skall också ske, om
utlänningen påstår att han i det land från vilket han kommit inte åtnjuter trygghet
mot att bli sänd till land i vilket han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse.
Även i andra fall får underställning ske, om polismyndigheten finner det vara tveksamt
om utlänningen bör avvisas. Utlänningsmyndigheten skall i regel höra utlänningsnämnden.

Över utlänningsmyndighetens beslut får klagan föras hos Kungl. Maj:t genom
besvär, om utlänningsnämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening
eller om nämnden inte avgett yttrande (46 §).

Enligt 55 § första stycket bör utlänning som avvisas befordras till land, varifrån
han ankommit hit. Utlänning som förpassas bör enligt samma lagrum befordras till
sitt hemland eller, om detta inte kan utrönas, till land från vilket han ankommit
hit. Om det möter hinder att verkställa beslut som nu sagts eller det eljest förekommer
särskilda skäl däremot, får utlänningen befordras till det land som befinns
lämpligast.

Jämlikt 53 § får utlänning vid verkställighet inte befordras till land, där han
löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och inte heller till land, där han inte
åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han löper sådan risk. Undantag från
denna regel gäller endast i vissa fall av synnerligen grov brottslighet och till skydd
för rikets säkerhet (54 §).

Beslut om avvisning skall verkställas av polismyndighet så snart det kan ske

460

(58 § första stycket). Om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet
inte är uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten
(58 § andra stycket). Underställning skall dock inte ske, om
påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat.
Ärende om verkställighet skall vidare underställas, om det möter svårighet att verkställa
beslutet eller om det är tvivelaktigt hur beslutet skall verkställas (60 § första
stycket). Om den centrala myndigheten meddelat beslut om avvisning, kan myndigheten
lämna närmare anvisningar för verkställigheten.

Kan beslut om avvisning inte verkställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet
verkställts eller ej, skäl att beslutet inte längre skall lända till efterrättelse, äger
Kungl. Maj:t upphäva beslutet. Beslut om avvisning, som inte verkställts, får upphävas
av den centrala myndigheten, om särskilda skäl är därtill, utom i fall då
beslutet meddelats av Kungl. Maj:t (51 §).

Den beslutande myndigheten kan i ärenden om avvisning hålla förhör (39 §).
Därvid kan, förutom utlänningen, andra personer höras (42 §). Vid förhör har
utlänningen rätt till biträde av lämplig person (41 §).

Francks anmärkning att utredningen var bristfällig och att Kotsikos inte fick tillfälle
till bemötande

I denna fråga kan till en början hänvisas till följande uttalande i Lindelis ovannämnda
promemoria av den 28 oktober 1969:

»En allmänt vedertagen förvaltningsrättslig princip är att det utredningsmaterial,
varpå ett beslut grundas, skall vara sakligt och så fullständigt som möjligt och att
— i vart fall i ärende där motpart saknas — det åligger beslutsmyndigheten att
tillse att ärendet är tillräckligt utrett innan det avgöres. Kravet på att utredningsmaterialet
i förvaltningsärende skall vara sakligt och fullständigt gör sig gällande
med synnerlig styrka i ärenden som i så hög grad berör för den enskilde vitala

intressen som fråga om avlägsnande av utlänning.---I allmänhet torde det

inte vara möjligt att åstadkomma en saklig och fullständig utredning i ett ärende,
om inte parten ges möjlighet att ta del av utredningsmaterialet och bereds tillfälle
att göra de kompletteringar och beriktiganden som han anser erforderliga. Den
allmänna skyldigheten för myndighet att tillse att ärende är tillräckligt utrett innan
det avgörs får därför anses innefatta också ett principiellt krav på att myndigheten
upplyser part om vad som tillförts ärendet och ger honom tillfälle till bemötande.
Behovet av kommunikation gör sig enligt utredningsmannens mening särskilt
starkt gällande i sådana ärenden om avlägsnande där avgörandet huvudsakligen
grundas på enskildas omdömen om utlänningens personliga förhållanden och
vandel.»

Jag instämmer i dessa synpunkter och vill för egen del tillägga följande: I förarbetena
till utlänningslagen underströks, att en huvudsynpunkt vid utarbetandet
av lagen var att stärka de rättsliga garantierna och tillgodose trygghetsbehovet för
politiska flyktingar (NJA II 1954 s. 119—120). Lagen innehåller visserligen inte
någon föreskrift om att förhör med utlänning skall hållas innan beslut om avvisning
meddelas annat än i fall då myndigheten själv finner anledning därtill. Emellertid
uttalade departementschefen vid lagens tillkomst, att förhör i synnerhet var påkallat
när fråga var om förpassning av den som påstår att han är politisk flykting.
Departementschefen tilläde: »Det förhållandet att någon allmän rätt för utlänning

461

att påkalla förhör i förpassningsärenden icke föreskrivits innebär icke, att förpassningsbeslut
får meddelas utan att den beslutande myndigheten har tillgång till
erforderlig utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet.»
Ehuru uttalandet avser ärenden om förpassning, äger det enligt min mening full
giltighet även vid avvisning av utlänning som sedan någon tid befinner sig i riket.

Enligt min mening var frågan om avvisande av Kotsikos ett ärende av sådan
vikt och beskaffenhet att utlänningskommissionen lämpligen bort hålla förhör, innan
beslut meddelades. I alla händelser hade kommissionen icke bort avgöra ärendet
utan att dessförinnan underrätta Kotsikos om vad hans båda landsmän uttalat om
honom och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver. Underlåtenheten framstår
som särskilt betänklig mot bakgrund av att kommissionen, såsom av dess yttranden
framgår, var medveten om att dess prövning innebar att Kotsikos kunde sändas till
Grekland.

År 1962 har JO i ett ärende, vari utlänningskommissionen vägrat utlänning förlängt
uppehållstillstånd samt förordnat om förpassning av honom, riktat kritik mot
kommissionen för att beslutet grundats på utredning som utlänningen icke fått
tillfälle att yttra sig över. I det ärendet fann JO med hänsyn till omständigheterna,
att underlåtenheten ej var av beskaffenhet att kunna läggas de för beslutet ansvariga
till last såsom tjänstefel, men framhöll angelägenheten av att kommissionen framdeles
hade sin uppmärksamhet riktad på vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att
kommuniceringsprincipen iakttages, där så är påkallat av omständigheterna (JO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 341).

Kommissionens underlåtenhet att låta Kotsikos taga del av utredningen i förevarande
fall framstår för mig som ej mindre betänklig än den motsvarande underlåtenheten
i det tidigare fallet. I fallet Kotsikos tillkommer, att beslutet — i motsats
till vad som blev utgången i nyss berörda fall — också gick i verkställighet. Kommissionens
underlåtenhet att låta Kotsikos ta del av utredningen har emellertid
inte stått i strid med någon uttrycklig bestämmelse. Kommissionen har vidare ej
saknat anledning antaga att de uppgifter som av Centerunionen lämnades om
Kotsikos’ politiska verksamhet var riktiga. Med hänsyn därtill finner jag mig kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Utlänningskommissionens sakliga prövning

Kommissionens yttrande ger vid handen, att kommissionen vid sin prövning av
avvisningsfrågan fann, att Kotsikos inte löpte risk för politisk förföljelse i hemlandet.
Olika meningar kan hysas i frågan, huruvida den — i och för sig knapphändiga
— utredning som förelåg verkligen medgav en sådan slutsats. För egen del inskränker
jag mig till att säga, att kommissionens ställningstagande i allt fall ej kan
läggas någon dess ledamot eller befattningshavare till last såsom straffbart fel.

Delgivningen av beslutet

Att Kotsikos delgavs kommissionens beslut först i samband med att han den 23
maj togs i förvar för verkställighet finner jag ej anledning att kritisera.

462

Nelins beslut den 23 maj att Kotsikos skulle sändas till Grekland påföljande morgon

Såsom redan påpekats framgår av 55 § utlänningslagen att den som avvisas i
första hand bör befordras till det land från vilket han kommit till Sverige.

I en den 26 maj 1969 upprättad promemoria har Nelin om anledningen till att
han beslöt låta verkställigheten ske till Grekland uttalat bl. a., att kommissionen
uppenbarligen funnit Kotsikos icke vara politisk flykting, att Kotsikos helt saknade
medel till sin försörjning, att Kotsikos enligt egna uppgifter ej i Grekland utsatts
för politisk förföljelse, att grekiska Centerunionen i Stockholm uttalat sig negativt
om Kotsikos, och att Kotsikos lämnat sådana uppgifter om vistelsen i förbundsrepubliken
som visade att han ej önskade återvända dit. Vid förhör den 29 maj
1969 har Nelin tillagt, att Kotsikos vid delgivningen av avvisningsbeslutet underrättats
om att han skulle föras antingen till förbundsrepubliken eller till Grekland
och därvid förklarat, att han inte ville komma till förbundsrepubliken, eftersom
han saknade möjligheter att försörja sig där; Kotsikos hade emellertid även motsatt
sig att komma till Grekland.

De skäl som Nelin anfört för att hellre låta verkställigheten ske till Grekland än
till förbundsrepubliken förefaller knappast övertygande. Kotsikos hade som nämnts
vistats i förbundsrepubliken två och ett halvt år och hade uppehållstillstånd där till
augusti 1969. Av utredningen framgår, att Nelin den 23 maj 1969 talat med polisintendenten
Otto Holm om ärendet och därvid givit uttryck för viss oro över att
behöva sända en grekisk medborgare, som åberopat politiskt flyktingskap, tillbaka
till hemlandet; det framgår också, att Nelin därvid ej nämnt möjligheten att sända
Kotsikos till förbundsrepubliken. Mot bakgrund därav förefaller det troligast, att
Nelin i själva verket inte gjort klart för sig, att Kotsikos enligt huvudregeln borde
avvisas till förbundsrepubliken. Antagandet stöds också av att Nelin i sin promemoria
uttalat, att han ej fann skäl »frångå praxis att låta Kotsikos föras till
hemlandet» och av att Nelin aldrig, såsom eljest varit naturligt, ställt Kotsikos
själv inför valet att föras till antingen Grekland eller förbundsrepubliken.

Vid bedömningen av vad som förevarit måste ihågkommas, att stadgandet i 55 §
utlänningslagen icke tillkommit för att tillvarataga något utlänningens intresse
och ej heller är av tvingande natur. Regeln bör i likhet med övriga bestämmelser
om proceduren vid avvisning ses mot den bakgrunden, att avvisning ursprungligen
avsågs äga rum vid inresan. I den mån utlänningen kvarstannat i riket en längre
tid uttunnas, allmänt sett, de skäl som talar för hans återsändande till det land
varifrån han ankommit hit. Härtill kommer i det förevarande fallet att Kotsikos
enligt egen uppgift ej funnit sig väl till rätta i förbundsrepubliken och ej ville
återvända dit. Jag finner därför att Nelin — som vid sitt ställningstagande ej hade
tillgång till de uppgifter som sedermera framfördes i »nådeansökningen» — visserligen
förfarit olämpligt genom att icke uttryckligen ställa Kotsikos i valet mellan
avvisning till förbundsrepubliken och avvisning till Grekland men att denna Nelins
underlåtenhet dock icke kan läggas honom till last såsom tjänstefel.

Eftersom utlänningslagen stadgar, att avvisningsbeslut skall verkställas av polis -

463

myndigheten så snart det kan ske, finner jag mig icke kunna rikta någon anmärkning
mot Nelins beslut om tiden för verkställighet.

Tillfälle till kontakt med advokat eller annan

Såvitt framgår av utredningen har Kotsikos inte begärt att få sätta sig i förbindelse
med annan person än sin fästmö. Någon rätt för Kotsikos att oberoende
av framställning få juridiskt biträde har inte förelegat enligt gällande lag.

Telefonsamtalet mellan Kotsikos och hans fästmö synes ha kommit till stånd
först omkring kl. 21.00 den 23 maj. Av utredningen (uppgifter av vaktkonstapeln
N. D. Dahlgren) framgår, att Kotsikos upprepade gånger under dagen hade begärt
att få ringa och tala med sin fästmö. Det är inte klart, vad som förekommit i anledning
därav och varför telefonsamtalet ej ägde rum förrän på kvällen.

Vad sålunda förekommit föranleder mig att erinra om 10 § kungörelsen den
25 april 1958 angående tillämpningen av lagen s. d. om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. Enligt nämnda bestämmelse skall den som intagits i bl. a. polisarrest
på annan grund än misstanke om brott eller fylleri efter intagningen i förvaringslokalen
eller överflyttning till annan sådan lokal erhålla tillfälle att underrätta
närstående om sin vistelseort. Det ligger i sakens natur, att sådant tillfälle bör
beredas den intagne så snart som möjligt.

Åtgärder i anledning av »nådeansökningen» och begäran om inhibition

Francks telefonsamtal med Ahlbäck ägde rum omkring kl. 22.00 den 23 maj.
Ahlbäck hade då inte tagit del av handlingarna rörande Kotsikos. Han visste emellertid,
att Kotsikos skulle avvisas till Grekland tidigt på pingstaftonen, och fick vid
telefonsamtalet med Franck klart för sig, att en ansökan skulle komma in med
begäran att få verkställigheten hävd. När »nådeansökningen» sedermera ingavs omkring
kl. 24.00, hade Ahlbäck hunnit ta del av handlingarna i ärendet.

Enligt 46 § utlänningslagen kunde besvär icke anföras mot utlänningskommissionens
beslut. En viss möjlighet återstod dock att få beslutet upphävt med stöd av
51 § samma lag. Syftet med »nådeansökningen» var uppenbarligen att få sistnämnda
stadgande bragt i tillämpning.

I gällande lag finns ingen bestämmelse om skyldighet eller ens rättighet för polisen
att låta anstå med verkställigheten, när tillämpning påkallats av 51 §. I Lindells
promemoria föreslås en uttrycklig bestämmelse om att anstånd skall kunna ges
under vissa förutsättningar. I praxis förekommer i Stockholm redan nu att anstånd
ges, låt vara sparsamt. För egen del anser jag, att lagens krav på att avvisning
skall verkställas »så snart det kan ske» icke behöver eller ens får läsas så bokstavligt
att hinder skulle möta mot att ge ett helt kort anstånd när sådant erfordras för
att icke stadgandet i 51 § skall bli helt illusoriskt och starka skäl i övrigt talar
för anstånd.

Redan med hänsyn till det sagda finner jag det olyckligt, att verkställigheten
genomfördes utan varje uppskov. Härtill kommer, att det måste ifrågasättas om

464

icke polisen varit skyldig att självmant ånyo bringa frågan om verkställighet under
utlänningskommissionens prövning. Såsom redan anförts stadgas i 58 § andra
stycket utlänningslagen, att ärendet skall underställas den centrala utlänningsmyndigheten
om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet ej är
uppenbart oriktigt och ej redan blivit prövat. Skall underställning ske, måste
uppenbarligen frågan om verkställighet anstå tills vidare. Frågan om Kotsikos’
ställning som politisk flykting hade visserligen redan prövats av utlänningskommissionen.
I »nådeansökningen» hade emellertid framförts nya påståenden som,
om de var riktiga, ställde saken i ett helt annat läge. I utlänningskommissionens
till mig avgivna yttrande framskymtar uppfattningen att underställning bort ske
med hänsyn till vad som framkommit på verkställighetsstadiet. För egen del finner
jag starka sakliga skäl tala för den tolkningen av lagtexten, att man i ett fall som
det förevarande står inför ett »nytt» påstående och att detta — om ej påståendet är
uppenbart oriktigt — skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten. Till
stöd för att frågan om avvisning under antydda omständigheter bör ånyo prövas
av den centrala utlänningsmyndigheten synes också kunna åberopas stadgandet i
60 § utlänningslagen, att underställning skall ske bl. a. om svårighet möter vid
verkställighet.

I förevarande fall kan väl göras gällande, att det är egendomligt att det utomordentligt
viktiga påståendet om att Kotsikos i Grekland dömts till fängelse två
år för ett politiskt färgat brott icke framförts tidigare. Att därav sluta sig till att
påståendet var uppenbart oriktigt vore dock enligt min mening förhastat. Språksvårigheter
och bristande insikt om vilka fakta som ur svensk synvinkel var de mest
relevanta kan mer än väl förklara att domen icke förts på tal tidigare. Jag anser
för den skull, med hänvisning till vad jag nyss sagt, att all anledning funnits att
bringa frågan om verkställigheten under utlänningskommissionens förnyade prövning.
Också av denna anledning har det därför enligt min mening varit motiverat
att låta anstå med verkställigheten.

Att Ahlbäck, som ej var närmare insatt i fallet, ej själv förstod att verkställigheten
kunnat och bort uppskjutas är beklagligt men kan ej läggas honom till last
såsom tjänstefel. Mera betänkligt är att Ahlbäck icke hänsköt frågan till jourhavande
polischefen. Enligt 10 § kungörelsen den 9 oktober 1964 om handläggning
av vissa polischefsuppgifter gäller, att om uppgift som i polischefens ställe fullgörs
av honom underställd tjänsteman kräver avgörande som är av principiell betydelse
eller eljest av större räckvidd, frågan om uppgiftens fullgörande skall hänskjutas
till polischefen eller den tjänsteman som polischefen bestämmer. Vidare är stadgat,
att om kommissarie eller lägre tjänsteman anser att uppgift som han har att fullgöra
i polischefens ställe är av svårare beskaffenhet, anmälan därom skall göras
till den närmast högre tjänsteman som har att fullgöra uppgifter av ifrågavarande
slag. Jag anser, att det varit Ahlbäcks skyldighet att i den uppkomna situationen
underrätta jourhavande polischefen om vad som förevarit. Att Ahlbäck icke iakttog
detta har dock uppenbarligen icke berott på någon ond avsikt utan får tillskrivas
obekantskap med hithörande bestämmelsers rätta tolkning. Med genomförande av

465

det förslag som framlagts i Lindelis promemoria bör det vara sörjt för att saken
icke skall behöva upprepas. Jag anser mig därför kunna låta bero vid vad som
förevarit.

Självmordsförsök och läkarvård

Tolv personer, som tjänstgjorde på arrestavdelningen under den tid då Kotsikos
var intagen där, har hörts. Fyra av dem befann sig på avdelningen under natten.
Samtliga har uppgivit, att de inte iakttagit och ej heller hört talas om att Kotsikos
försökt begå självmord.

Såvitt utredningen visar, har Kotsikos inte företett tecken på sjukdom och ej
heller sagt, att han var sjuk eller begärt att få träffa en läkare.

Klagomålen i denna del lämnas av mig utan åtgärd.

Francks framställning på eftermiddagen den 24 maj

Jag finner inte skäl till kritik mot någon tjänsteman för det framställningen —
som gjordes blott några minuter innan flygplanet skulle landa i Athen — ej föranledde
verkställighetens avbrytande.

Övrigt

Vid min granskning av ärendet har intet framkommit som ger stöd för antagande
att i övrigt någon tjänsteman gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid
sin tjänsteutövning.

Vissa andra ärenden

Kallelse till besiktning som äger mm i mål vid hyresnämnd

I ärende vari klagan förts över delgivningsförfarandet i vad gällde kallelse till
besiktning genom särskilt förordnad besiktningsman yttrade JO Lundvik följande.

I 9 § andra stycket lagen den 28 maj 1968 om hyresnämnder stadgas bl. a.: Om
anledning därtill förekommer, skall nämnden eller den nämnden förordnar besiktiga
den lägenhet som tvisten rör. Parterna skall beredas tillfälle att närvara vid sådan
besiktning.

Någon bestämmelse om hur parterna skall underrättas om besiktningen har ej
meddelats. Man får vid sådant förhållande förfara på lämpligaste sätt. Hinder kan
icke anses möta mot att underrätta dem muntligen, t. ex. vid ett telefonsamtal. Det
kan enligt min mening sålunda icke fordras att man använder sig av formlig delgivning,
i allt fall icke när kallelsen, såsom i detta fall, utgår från särskilt utsedd
förrättningsman. Å andra sidan bör man givetvis förskaffa sig skälig visshet om
att underrättelsen verkligen når fram till parterna.

Grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende

Vid JO Lundviks inspektion hos en polismyndighet uppmärksammades att, då

466

polisintendenten, som normalt handlade vapenärendena på polismyndighetens vägnar,
ansökt om licens för förvärv av en armépistol, ärendet handlagts av en polisintendenten
underordnad tjänsteman. Det upplystes att beslutet om vapenlicensen
fattats när polismästaren var på semester och polisintendenten vikarierade för
honom. JO Lundvik framhöll att ärendet —- som givetvis inte kunde handläggas
av polisintendenten själv — lämpligen bort avgöras av polismästaren personligen,
i allt fall om denne kunnat väntas återinträda i tjänst inom rimlig tid.

Avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden

Vid samma inspektion iakttogs att i ärenden, där avslag meddelades på ansökan
om licens för förvärv av salongsgevär eller pistol, en standardformulering användes
för motiveringen av det innehållet att sökanden inte uppfyllde kraven för innehav
av dylikt vapen och behov av vapnet inte kunde anses föreligga. JO Lund vik anförde
härom.

Standardformuleringar var givetvis arbetsbesparande och någon invändning mot
användande av sådana kunde icke göras i därför lämpade fall. Emellertid måste tillses,
att besluten inte blev mer eller mindre innehållslösa utan gav sökanden den vägledning
som var skälig. I annat fall föranleddes sökanden mången gång att i onödan
anföra besvär. Alltför knapphändig formulering kunde också föranleda kverulans
som tog sig uttryck bl. a. i JO-anmälningar. Enligt JO:s mening borde den formulering
som här berördes utökas, så att sökanden fick klart för sig att polismyndigheten
enligt meddelade direktiv hade att iakttaga särskilt stor restriktivitet just
när fråga var om salongsgevär eller pistol.

Fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som besvärsskrift

I ärende angående klagomål mot länsstyrelse och polismyndighet för handläggning
av frågor om innehav av visst vapen anförde JO Lundvik.

Polismyndigheten förordnade den 14 mars 1968 att vapnet skulle inlösas av
Kronan och fastställde det värde efter vilket inlösen skulle ske till 300 kronor. Vid
beslutet var fogat en underrättelse, att talan mot beslutet kunde föras genom
besvär hos länsstyrelsen inom tre veckor från delfåendet av beslutet.

Den 26 mars 1968 inkom till polismyndigheten en skrift från Å., där denne bl. a.
anförde att han betalat 500 kr. för vapnet och haft utlägg för ammunition och
vapenlicens med 40 kr. Å. förklarade, att han ansåg skäligt att han fick ersättning
för dessa utlägg. I skrivelse den 17 april 1968 meddelade polismyndigheten Å., att
därest han med sin skrift avsåg att anföra besvär över polismyndighetens beslut
om inlösen av vapnet, besked härom emotsågs inom en vecka från delfåendet av
meddelandet. Den 23 april 1968 inkom Å. till polismyndigheten med en skrift, där
han med anledning av myndighetens skrivelse meddelade att han krävde 540 kr. i
inlösensumma. Polismyndigheten behandlade därefter beslutet som lagakraftvunnet.

Enligt min mening hade polismyndigheten bort överlämna Å:s skrifter till länsstyrelsen
för dess ställningstagande i frågan, huruvida den skrift som inkom den 26
mars kunde uppfattas som en besvärsinlaga. Av Å:s båda skrifter framgår nämligen
fullt tydligt, att han var missnöjd med polismyndighetens värdering av vapnet.
Den omständigheten att Å. icke lämnade ett klart svar på frågan, om han med sin

467

första skrift avsåg att anföra besvär, borde enligt min mening icke ha lagts honom
till last. Att handlingarna undanhölls länsstyrelsens — besvärsinstansens — prövning
framstår för mig som otillfredsställande. Jag vill tillägga, att det för mig skulle
framstått som naturligt och lämpligt om länsstyrelsen bortsett från handlingens
formella brister och behandlat den som en besvärsinlaga.

Obehöriga villkor i beslut angående tillställningar

Vid JO Lundviks inspektion av en polismyndighet iakttogs att polismyndigheten
på ansökningar av två finska föreningar, som ville var på sin plats på långfredagen
år 1968 ordna interna danstillställningar, utfärdat bevis om anmälan för
envar av föreningarna och däri som särskilt villkor föreskrivit att danstillställningen
inte fick pågå längre än till klockan 24.00. JO Lundvik uttalade härom.

Föreskrifterna i 9—22 §§ allmänna ordningsstadgan om anmälnings- och tillståndstvång
är tillämpliga endast på sådana tillställningar som är offentliga i ordningsstadgans
mening. Det är att märka att inte bara tillställningar som anordnas
för allmänheten utan också vissa slags föreningsarrangemang skall behandlas som
offentliga tillställningar. Den omständigheten att en tillställning av en förening
betecknas som intern utesluter därför i och för sig inte att den är att bedöma som
offentlig tillställning enligt 9 § andra stycket allmänna ordningsstadgan. Utgör en
förenings danstillställning offentlig tillställning enligt nämnda författningsrum, är
den underkastad tillståndstvång enligt 12 § andra stycket allmänna ordningsstadgan.
— I det aktuella fallet tillkommer också, att det numera upphävda stadgandet
i 10 § om förbud mot offentlig tillställning på långfredagen utan länsstyrelsens
tillstånd var att beakta. — Kan danstillställningen inte betraktas som offentlig tillställning,
kommer däremot inte ens föreskrifterna om anmälningstvång i 13 §
första stycket stadgan att gälla.

Polismyndigheten har i de aktuella fallen tydligen bedömt föreningarnas danstillställningar
som icke offentliga tillställningar. Föreningarnas anmälningar borde
i enlighet härmed inte ha föranlett annan åtgärd från polismyndighetens sida än att
polismyndigheten underrättat föreningarna om resultatet av sin bedömning. Såsom
polismyndigheten vitsordat saknades vid denna bedömning varje stöd i allmänna
ordningsstadgan för uppställande av något villkor om tidsbegränsning av tillställningarna.

Vid samma inspektion uppmärksammades att polismyndigheten i ett för AB
Knäppupp utfärdat tillståndsbevis angående offentlig tillställning under särskilda
villkor angivit att tillståndshavaren skulle genom försäkring eller på annat lämpligt
sätt svara för eventuell skada som genom arrangemangen kunde uppkomma
på person eller egendom. JO Lundvik uttalade.

Av 16 § första stycket allmänna ordningsstadgan framgår, att polismyndigheten
får meddela föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet vid offentlig tillställning.
En föreskrift om att anordnaren av tillställningen skall teckna s. k. företagsförsäkring
eller på annat sätt beakta sitt skadeståndsansvar torde knappast
kunna inordnas under begreppet föreskrifter angående ordning och säkerhet. Jag
anser därför att det var oriktigt att uppställa det ifrågavarande villkoret.

Polismyndigheten har i sitt yttrande gjort gällande att det i själva verket inte
var frågan om ett villkor utan endast om en påminnelse att stat och kommun inte
genom tillståndet iklädde sig något skadeståndsansvar. Det är svårt att förstå

468

behovet av en sådan information. Om den skulle lämnas, borde det i vart fall inte
ha skett i ordalag och på sätt som kunnat uppfattas som gällde det ett tillståndsvillkor.

Utredningen hos länsstyrelse i besvär smål angående lokala trafikföreskrifter

Trafiknämnden i Strömstad beslöt förbjuda stannande av fordon på viss gatusträckning
i staden. Beslutet överklagades hos länsstyrelsen som inte fann skäl att
göra ändring i beslutet. Hos JO framfördes klagomål över att länsstyrelsen inte
verkställt allsidig utredning. Efter att ha inhämtat upplysningar från länsstyrelsen
anförde JO Lund vik.

I svensk förvaltningsrätt saknas för närvarande generella föreskrifter om utredningsförfarandet
hos förvaltningsmyndigheterna. Avsaknaden av sådana bestämmelser
innebär emellertid icke att myndigheterna äger frihet att efter eget gottfinnande
underlåta att vidtaga erforderliga utredningsåtgärder. Av allmänna grundsatser
anses följa en skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att sörja för en allsidig
och grundlig ärendeutredning och — om så är av betydelse för ärendets
prövning och det kan ske utan olägenhet — lämna enskild part tillfälle att yttra
sig över förebragt utredningsmaterial (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 345). Myndigheternas
ansvar för utredningens fullständighet och för kommunikation av utredningsmaterial
är av största betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Icke minst gäller
detta för besvärsförfarandets del.

När det gäller omfattningen av besvärsmyndigheternas utredningsskyldighet i här
aktuella ärenden, kan viss ledning även hämtas ur bestämmelserna i vägtrafikförordningen.
Av 61 § framgår, att lokala trafikföreskrifter endast får meddelas om
de är erforderliga. Denna behovsprövning, som i första instans såvitt nu är i fråga
skall verkställas av trafiknämnden, måste — om nämndens beslut blir föremål för
överklagande —■ givetvis också äga rum hos länsstyrelse, som har att självständigt
pröva huruvida en ifrågasatt reglering är påkallad.

Av utredningen i ärendet framgår, att länsstyrelsen avgjort ifrågavarande besvärsmål
utan att bereda klagandena tillfälle att inkomma med påminnelser och utan
att företaga annan utredning om trafikföreskriftens erforderlighet än att inhämta
upplysningar från polischefen i Strömstad. Enligt min mening har länsstyrelsen haft
anledning att föranstalta om ytterligare utredning. Det hade sålunda varit lämpligt
att länsstyrelsen genom besök på platsen sökt skaffa sig en självständig uppfattning
om de rådande trafikförhållandena. Att polischefens yttrande icke kommunicerades
med de klagande finner jag vidare beklagligt.

Komplettering av ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon

I en till länsstyrelsen den 31 oktober 1967 inkommen anmälan hemställde B.
om tillfällig avregistrering av sin motorcykel. Han underlät bifoga stadgad avgift
på tre kronor. Sedan länsstyrelsen påmint dels den 1 november 1967 och dels den
22 mars 1968, betalade han avgiften den 4 april 1968 och länsstyrelsen avförde
samma dag fordonet ur bilregistret. Mot länsstyrelsens handläggning anfördes
klagomål hos JO. JO Lundvik uttalade efter att ha hört länsstyrelsen.

Enligt 19 § 1 mom. vägtrafikförordningen kan ägare av registrerat motorfordon,
som har för avsikt att tills vidare icke bruka fordonet, göra anmälan hos länssty -

469

relsen om förhållandet för fordonets överförande från bilregistret till bilreservregistret.
Anmälan skall göras skriftligen och åtföljas av stadgad avgift. Enligt 20 §
1 mom. samma förordning skall registrering eller anteckning till registret vägras
om för anmälan meddelade föreskrifter icke iakttagits.

Länsstyrelsen har i före varande fall enligt min mening bort ge B. tillfälle att
inom skälig tid komplettera sin anmälan med föreskriven avgift samt vid utgången
av den angivna tiden meddela beslut om anteckning i registren eller om vägrad
anteckning. Ett beslut om vägrad anteckning skulle ha fyllt bl. a. den funktionen
att det för B. tydligt klargjorts att han icke utan att betala avgiften i fråga kunde
få fordonet överfört till bilreservregistret och därmed vinna frihet från automobilskatt.
Att beslut i ärendet icke meddelats förr än mer än fem månader efter det
anmälningen inkommit framstår som otillfredsställande. Emellertid kan antas, att
beslut om överföring till bilreservregistret — om länsstyrelsen förfarit på sätt jag
rekommenderat — knappast kunnat meddelas tidigare än i december 1967, i vilket
fall skatteplikten för fordonet jämlikt 3 § första stycket automobilskatteförordningen
upphört med utgången av nämnda månad. Med hänsyn till att skatten för
år 1968 avkortats och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna låta
bero vid vad som förevarit.

470

V. Remissyttranden

Yttrande över förslag till förvaltningslag

Genom remiss den 16 september 1968 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över ett av en
arbetsgrupp inom departementet utarbetat förslag till förvaltningslag (SOU 1968:
27). Sedan mellan ombudsmännen överenskommits, att remissen skulle besvaras
av JO Bexelius, avgav denne den 27 februari 1969 följande yttrande till departementschefen.

I mitt tidigare remissyttrande över besvärssakkunnigas betänkande framhöll
jag, att en reglering av förfarandet utgör endast en av de faktorer som främjar
rättssäkerheten i förvaltningen och att procedurfrågorna sinsemellan är av mycket
växlande betydelse. Intresset borde enligt min mening främst inriktas på de ur
rättssäkerhetssynvinkel essentiella spörsmålen. Det nu framlagda förslaget överensstämmer
till sin principiella uppläggning med denna tanke och har i allt väsentligt
fått en mycket lycklig utformning. Arbetsgruppen är förvisso förtjänt av ett
oförbehållsamt erkännande för ett utomordentligt förtjänstfullt arbetsresultat, som
synes väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag vill framhålla att det är
högst angeläget, att det långvariga utredningsarbetet nu resulterar i en lag som
fastslår de principer som bör gälla på förvaltningens område. Behovet av en sådan
lagstiftning har klart framgått i ett stort antal ärenden hos JO och har även — såsom
också redovisas i förslaget — föranlett åtskilliga framställningar hos Kungl.
Maj :t från min sida. Behovet av den föreslagna lagstiftningen framstår åtminstone
för mig såsom så trängande, att ett genomförande av densamma inte bör uppskjutas
i avbidan på ett ställningstagande till förvaltningsdomstolskommitténs förslag
till organisation av förvaltningsdomstolarna.

Förslagets tillämpningsområde

Förslagets 5—7 och 22—25 §§ gäller med vissa angivna undantag förvaltningen
i dess helhet inklusive Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstolarna. För
de bestämmelser som det här gäller — om ingivande av handlingar, om rätt att
taga del av inkommet material samt om besvärstid och därmed sammanhängande
frågor — synes detta också lämpligt. De allmänna bestämmelserna i övrigt liksom
de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden berör däremot inte Kungl.
Maj:t i statsrådet och ej heller förvaltningsdomstolarna i deras judiciella funktion.
Häremot synes intet vara att invända.

Uppdelningen av återstående bestämmelser på en grupp allmänna bestämmelser

471

och en grupp bestämmelser för vissa partsärenden är i och för sig lämplig med
hänsyn till förslagets omfattning och principiella uppläggning.

Förslaget har gjorts tillämpligt även å myndigheter som lyder under riksdagen.
Av konstitutionella skäl har det hittills ansetts vara en angelägenhet för riksdagen
allena att meddela föreskrifter för riksdagen underlydande myndigheter. Från praktisk
synpunkt lärer det dock inte kunna möta några betänkligheter mot att göra
de föreslagna bestämmelserna tillämpliga å riksdagens myndigheter och på så sätt
åstadkomma en i och för sig önskvärd enhetlighet i förfarandet.

Förslaget har således aktualitet även för ombudsmännen. Såsom konstaterats
i betänkandet å s. 83—84 faller dock åtalsärendena helt utom lagförslaget. De viktiga
bestämmelserna i 14—21 §§ är på grund av stadgandet i 13 § tillämpliga
endast å ärende, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och som avgöres
genom beslut med rättslig verkan, och blir därför inte tillämpliga å tillsynsärenden.
Det är alltså endast 5—12 §§ i förslaget som skulle bli tillämpliga å handläggningen
av tillsynsärenden. Hithörande bestämmelser — om ingivande av handling,
om partsoffentlighet, om rätt att anlita ombud, om viss serviceskyldighet, om remisser
och om jäv — synes utan betänklighet kunna göras tillämpliga även å ombudsmännens
handläggning av tillsynsärenden. I sin helhet blir förslaget, såvitt ombudsmännen
berörs därav, tillämpligt endast på administrativa ärenden som rör enskild,
exempelvis antagande och entledigande av personal. Mot denna ordning
synes intet vara att erinra. Såsom jag framhöll i mitt yttrande över besvärssakkunnigas
betänkande skulle det vara högst olyckligt, om ombudsmännens tillsynsverksamhet
bands genom en närmare procedurreglering. Det nu föreliggande förslaget
får för ombudsmännens del knappast någon annan konsekvens än att 23 § andra
stycket nu gällande instruktion för ombudsmännen kommer att kunna utgå som
överflödig, eftersom 22 och 24 § § i förslaget ger motsvarande regler.

Legaldefinitioner

Av betydelse för avgränsningen av förslagets tillämplighet i olika hänseenden
är innebörden av de i den föreslagna lagtexten använda termerna slutligt beslut,
part, ärende och myndighet. I 4 § ges legaldefinitioner för de två första av dessa
termer, medan de andra två endast diskuteras i motiven.

Eftersom lagens tillämpning överhuvud i första paragrafen görs beroende av att
ett ärende hos en statlig eller kommunal myndighet föreligger, är det i och för sig
uppenbarligen önskvärt med en så klar innebörd som möjligt av dessa termer. I
fråga om myndighetsbegreppet hänvisas i motiven till offentlighetskommitténs definition
i SOU 1966: 60 s. 12 och 130, med den preciseringen (det aktuella förslaget
s. 81) att tillhörigheten till den statliga eller kommunala organisationen är
ett avgörande kriterium. Det anmärkes, att en tjänsteman exempelvis i ett statligt
eller kommunalt bolag genom förordnande att »förrätta ämbete eller tjänsteärende»
kan få ställning som myndighet, och som exempel härpå nämnes de hos AB
Svensk Bilprovning anställda besiktningsmännen. Iakttagelsen synes riktig i det aktuella
fallet. Det bör dock framhållas att ett förordnande som medför ämbetsan -

472

svar icke med nödvändighet behöver medföra, att den förordnade anses vara eller
ingå i någon myndighet, ty ämbetsman enligt BrB 20:12 första stycket är ett
vidsträcktare begrepp än befattningshavare hos myndighet enligt förslaget. Reglerna
om ämbetsmän är ju tillämpliga ej blott på statliga och kommunala befattningshavare
utan även på dem som är satta att förvalta »allmänna av Konungen
stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter»
samt på »andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende». Ämbetsansvar
har i ärenden härstädes ansetts föreligga bl. a. för befattningshavare hos försäkringskassor
(som i förslaget — s. 81 — ej betraktas såsom myndigheter; jfr
dock ett av regeringsrätten den 22 maj 1968 meddelat utslag), för Vetenskapsakademiens
styrelse och preses och för personundersökare (se härom även NJA 1960
s. 308). En noggrannare precisering av myndighetsbegreppet än offentlighetskommitténs
torde dock svårligen kunna åstadkommas genom en legaldefinition (jfr
MO 1968 s. 200).

Vad beträffar begreppet ärende efterlyste JK i sitt yttrande över besvärssakkunnigas
betänkande en definition härav och kritiserade besvärssakkunnigas användning
av termen, som enligt JK innebar en utvidgning i förhållande till gängse
språkbruk. I förslaget avses en mera inskränkt betydelse, som i korthet diskuteras
på s. 80 ifråga om tillsyns- och planeringsverksamhet. Vad som säges överensstämmer
väl med registreringspraxis hos riksdagens ombudsmän, där exempelvis en inspektion
i och för sig icke betraktas som ärende men varje sak som enligt inspektionsprotokollet
föranleder remiss till myndighet eller tjänsteman tages upp under
ett särskilt ärendenummer. Med hänsyn till de skiftande förhållandena hos olika
myndigheter är jag närmast böjd att ansluta mig till den i motiven angivna ståndpunkten
att en definition av ärendebegreppet skulle bli så uttunnad att den knappast
skulle ge någon ledning för tillämpningen.

Den i 4 § givna definitionen av termen slutligt beslut är klar och ansluter sig naturligt
till rättegångsbalkens och ärendelagens terminologi. Detta är däremot ej
fallet med begreppet part enligt den föreslagna legaldefinitionen. Rättegångsbalkens
rent formella partsbegrepp kan givetvis inte direkt överflyttas till förvaltningen
med dess mångskiftande förhållanden. Enligt den föreslagna lagtexten avses med
part bl. a. den, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas (första alternativet).
Denna definition kan ej anses tillfredsställande. Den kommer i åtskilliga fall
efter ordalydelsen att avse någon, åt vilken det ej finns anledning att ge de befogenheter
partsställningen innefattar, exempelvis en anmälare i ett ärende om
disciplinär åtgärd. Har myndighet efter utredning funnit sådan anmälan obefogad
och avskrivit ärendet, anses anmälaren enligt gällande rätt ej äga fullfölja talan
mot beslutet. Åtskilliga myndigheter med tillsynsbefogenheter torde — i likhet med
riksdagens ombudsmän — betrakta anmälaren som beslutets adressat i sådana fall,
men någon anledning att tillerkänna honom ställning såsom part finnes knappast.

Det andra ledet i definitionen — att beslutet eljest uppenbarligen kan komma att
nära angå vederbörande — är allmänt hållet och ger inte någon säker vägledning
men bör dock kunna läggas till grund för rättspraxis. Den tredje regeln — att den

473

som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet är part — är invändningsfri.

Jag vill därför föreslå att hithörande bestämmelse utformas på det sättet att med
part avses envar, som myndighetens beslut i saken uppenbarligen kan komma att
nära angå eller som jämlikt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet.

De allmänna bestämmelserna

Bestämmelserna i 5 § om ingivande av handling synes mig ändamålsenliga. Att
godtaga telegram såsom inlaga med möjlighet för myndigheten att påfordra skriftlig,
egenhändig bekräftelse torde numera efter ett pleniavgörande i HD i huvudsak
överensstämma med vad som gäller inom domstolsväsendet. Den föreslagna
bestämmelsen om att handling som inges efter tjänstetidens (och alltså inte expeditionstidens)
slut skall anses inkommen först påföljande dag torde avvika från den
rättstillämpning som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1963 s. 384. Med hänsyn
till förvaltningsmyndigheternas skiftande karaktär synes förslagets lösning sakligt
vara att föredraga framför RB:s. Det kan ifrågasättas, om ej fullständig enhetlighet
borde åstadkommas genom ändringar i RB på de angivna punkterna.

Om 6 och 7 §§ är att konstatera, att förslaget innefattar en anslutning till offentlighetskommitténs
ståndpunkt att 39 § första stycket sekretesslagen icke innefattar
utan endast förutsätter en regel om partsoffentlighet. Den allmänna regeln härom
ges därför i 6 § första stycket. Häremot finns intet att erinra.

I 6 § andra stycket har föreslagits att myndighet — i det fall att part med stöd
av 39 § andra stycket sekretesslagen finns inte kunna tillåtas få del av allmän
handling — skall upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder
ej möter med hänsyn till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse.
Den föreslagna bestämmelsen är väl avvägd och synes kunna göras tillämplig på de
flesta grupper av ärenden.

Med avseende å möjligheten att tillämpa den föreslagna regeln å nykterhetsvårdsärenden
får jag anföra följande.

Ur rättssäkerhetssynvinkel är naturligtvis intresset av partsoffentlighet lika betydelsefullt
i nykterhets vårds ärenden som i andra slag av ärenden. Jag kan därför
helt instämma med arbetsgruppen, när den framhåller att det är av vikt att material
som måste hemlighållas för part inte läggs till grund för avgörandet. Härav
kan dock inte slutas att part måste få upplysning om innehållet i alla handlingar
som hör till akten i ärendet. Det är nämligen att märka att akterna i hithörande
ärenden innehåller mycket mera material än det som bör läggas till grund för avgörandet.

Jag vill sålunda erinra att det åligger nykterhetsnämnd, som fått anmälan att
någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, att verkställa undersökning och därvid
inhämta upplysningar om hans levnadsförhållanden och andra omständigheter för
fallets bedömande. Nämnden brukar därvid upplägga en äkt rörande alkoholmissbrukaren
innehållande anteckningar om inhämtade uppgifter rörande honom.

474

Denna akt finns alltid tillgänglig vid nykterhetsnämndens handläggning av ärenden
rörande honom. Även vid länsstyrelsens handläggning av fallet är ofta nämndens
akt eller del därav tillgänglig.

Det ligger i sakens natur att akterna till sådana ärenden ofta och i stor utsträckning
innehåller handlingar — exempelvis anteckningar om uppgifter som lämnats
av anmälare eller medlem av alkoholmissbrukarens familj eller bekantskapskrets
— vilka på grund av bestämmelserna i sekretesslagen icke må utlämnas till parten.
Om nu parten begär att få upplysning om innehållet i dessa handlingar, uppkommer
fråga i vad mån hans önskemål kan tillgodoses utan att uppgiftslämnarens intressen
åsidosättes. Det är notoriskt att alkoholmissbrukare kan reagera mycket
häftigt mot dem som lämnat uppgifter om hans alkoholmissbruk. Om skyddet för
uppgiftslämnarna inte är effektivt, kan detta därför leda till att de blir utsatta för
våld. Det är även uppenbart att möjligheterna för nykterhetsnämnderna att få erforderliga
uppgifter blir mindre, om skyddet för uppgiftslämnarna inte är effektivt.
Samhället måste därför skydda uppgiftslämnarna, särskilt om fråga är om medlemmar
av alkoholmissbrukarens familj.

Det är helt visst ofta möjligt att låta parten få del av inhämtade uppgifter utan
att uppgiftslämnarens namn uppenbaras. Å andra sidan är det ofta inte möjligt att
redogöra för innehållet i en nedtecknad berättelse utan att parten förstår från vem
uppgifterna härrör. Det innebär därför en betydande risk att delge en alkoholmissbrukare
innehållet i nedtecknad berättelse även om uppgiftslämnarens namn inte
nämns. För övrigt bör man inte heller bortse från risken att den alkoholsjuke kan
få en felaktig föreställning om vem som lämnat viss uppgift och handlar i enlighet
härmed.

Skyldighet att redogöra för innehållet i handling som enligt sekretesslagen skall
hållas hemlig även för parten själv skall emellertid enligt förslaget inte föreligga,
om »avgörande hinder» möter med hänsyn till enskilt intresse. Innebörden av denna
passus är inte otvetydig. Det kan — med hänsyn härtill och till vad som sagts i
motiven om att syftet varit att uppställa ett strängare villkor än det som ligger i sekretesslagens
uttryck »av synnerlig vikt» — befaras att villkoret kommer att tolkas
så att part i nykterhetsvårdsärende inte kan undanhållas upplysning om innehållet
i en handling, såvida det inte föreligger en mera påtaglig risk för uppgiftslämnarens
säkerhet. Hur en alkoholsjuk kommer att reagera kan emellertid inte på
förhand förutses. Det framstår därför åtminstone för mig såsom tydligt att det föreslagna
villkoret inte ger uppgiftslämnare det skydd som de rimligen bör kunna påräkna.

I motiven till förslaget framhålles att — om det skulle föreligga avgörande hinder
mot att röja en anmälares identitet — myndigheten bör sträva att inte ta upp
anmälarens berättelse utan i stället begagna anmälningen allenast som utgångspunkt
för vidare utredning. Men hur är detta möjligt? Såvitt jag förstår äger varken
nykterhetsnämnd eller polis underlåta att ta upp och göra anteckningar om en
berättelse, som exempelvis avges av hustrun till en alkoholsjuk, när hon kommer
för att söka skydd, hjälp eller råd. Och det är väl ändock inte meningen att be -

475

gränsa en nämnds eller polisens skyldighet att göra anteckningar om lämnade uppgifter
till sådant som anses motsvara det aktuella behovet av åtgärder?

När man tvingas att väga de motstående intressena mot varandra, kan jag för
min del inte finna annat än att större avseende måste fästas vid uppgiftslämnamas
intresse av sekretess till skydd för deras säkerhet än till alkoholmissbrukares intresse
av partsoffentlighet. Med avseende å nykterhetsvårdsärenden kan förslaget
inte anses tillräckligt beakta uppgiftslämnamas intresse. Jag anser därför att i sådana
ärenden myndighets skyldighet att lämna upplysning om innehållet i hemlig
handling bör begränsas till fall där så kan antagas ske utan men för annan. Frågan
synes bäst kunna lösas genom att i nykterhetsvårdslagen uppta en särbestämmelse
härom.

Vad sålunda förordats behöver rent faktiskt inte innebära något mera betydande
avsteg från principen om partsoffentlighet. Jag utgår nämligen från att besluten i
nykterhetsvårdsärenden i regel inte grundas på annat material än sådant som parten
haft tillfälle att yttra sig över. Den av mig förordade specialbestämmelsen är uteslutande
motiverad av att det i allmänhet inte är möjligt att hålla akt i nykterhetsvårdsärende
fri från sådana handlingar, som parten inte bör få tillfälle att ta del av.

Liknande undantag från den föreslagna skyldigheten att lämna part upplysning
om innehållet i hemlig handling är påkallad även i vissa barnavårdsärenden och i
ärenden rörande intagning i och utskrivning från mentalsjukhus (journaler beträffande
psykiskt sjuka innehåller ofta uppgifter lämnade av anhöriga).

Utöver nu förordade undantag från partsoffentligheten föranleder förslaget
i denna del följande påpekande. Föreskriften i 6 § andra stycket i förslaget att
part, som ej kan erhålla del av hemlig handling, skall på annat sätt upplysas
om dess innehåll, innefattar ingen begränsning till vad som kan ha betydelse
i ärendet. En sådan begränsning synes emellertid motiverad. En myndighet
kan ju i ett ärende låna in hemliga handlingar från en annan myndighet för
att kontrollera, om några upplysningar av betydelse i saken kan inhämtas där,
men vid granskning konstatera att så ej är fallet. Om handlingarna av sekretessskäl
ej kan utlämnas till part synes det icke erforderligt att redogöra för deras innehåll
i annan mån än att parten underrättas om att intet av betydelse för saken
konstaterats. Att döma av resonemanget på s. 100 i betänkandet är det också
arbetsgruppens mening, att sådana fakta som icke är av betydelse för utredningen
ej behöver uppenbaras för part i strid mot sekretesskyddat intresse. Detta synes
dock böra komma till uttryck i lagtexten.

I motiven till de föreslagna bestämmelserna i 6 § har arbetsgruppen — i anslutning
till yttranden av regeringsrätten och offentlighetskommittén ■—- avvisat den
av besvärssakkunniga diskuterade möjligheten att låta parts ombud eller biträde
ta del av visst material under tystnadsplikt gentemot huvudmannen (s. 101). Jag
har förståelse för de synpunkter som föranlett denna ståndpunkt. Jag anser dock
att i fall, då parten själv inte har något emot att låta ombud ta del av visst material
under tystnadsplikt jämväl i förhållande till huvudmannen, möjlighet härtill
bör finnas. Så skedde i notisfallet R. 1963 not. S 278. Särskilt i sådana fall som

476

avses i 14 § andra stycket sekretesslagen kan det vara i hög grad önskvärt, att ombudet
får möjlighet att taga del av material, som från vårdsynpunkt ej bör delges
vederbörande själv. Den myndighet som prövar utlämningsfrågan bör då kunna
taga hänsyn till om det kan bedömas föreligga rimlig säkerhet mot att ombudet
äventyrar vårdresultatet genom att vidarebefordra erhållna upplysningar till huvudmannen.

Reglerna om rätt att anlita ombud eller biträde och om möjlighet att avvisa
ombudet eller biträdet i 8 § föranleder ingen invändning från min sida. Om verkan
av ett avvisningsbeslut ges inga regler, men bestämmelserna i RB torde i viss
utsträckning kunna tillämpas analogt. Avvisning kan dock ej ha verkan utöver
det ärende som är aktuellt.

Regeln i förslagets 9 § om vägledning till part, då komplettering av enkel beskaffenhet
erfordras, tillstyrkes i och för sig. Det kan dock ifrågasättas om icke
stadgandet borde utsträckas att innehålla en allmän regel om den serviceskyldighet
som numera anses böra prägla förhållandet mellan myndigheterna och enskilda.
Jämlikt servicecirkuläret bör till statsförvaltningen hörande myndighet tillhandagå
allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor som berör myndighetens verksamhetsområde,
såvida icke lämnande av sådant biträde av särskild anledning
finnes medföra olägenhet. Avsaknaden av en motsvarande bestämmelse för den
kommunala förvaltningen har i flera hos JO anhängiga ärenden framstått som en
brist (se t. ex. JO 1968 s, 223). Arbetsgruppen har under åberopande av skäl som
anförts av regeringsrätten ansett sig icke böra föreslå någon mera generell regel
om service och vägledning (s. 109—110). Det må medges att en dylik regel i viss
mån kan sägas falla utom ramen för den föreslagna lagen. För min del anser jag
dock att principen om skyldighet för myndighet att tillhandagå allmänheten med
anvisningar och upplysningar är av sådan fundamental betydelse för förhållandet
mellan myndigheterna och allmänheten, att principen bör komma till uttryck i den
föreslagna lagen genom en bestämmelse av den innebörd servicecirkuläret innehåller,
låt vara att en sådan bestämmelse måste förses med erforderliga reservationer. Ett
sådant stadgande skulle efter hand kunna ersätta i olika specialförfattningar upptagna
bestämmelser om skyldighet att lämna allmänheten råd och upplysningar
(se t. ex. 1 § byggnadsstadgan och 2 § hälsovårdsstadgan).

Föreskrifterna i 10 § om remisser, som bl. a. avses ersätta 1931 års cirkulär angående
remissers verkställande och besvarande, föranleder ingen erinran från min
sida. I anslutning till de synpunkter som redovisas i motiven vill jag framhålla
vikten av att remissförfarandets huvuddrag på detta sätt regleras. Som exempel på
fall, där remissinstitutet använts på olämpligt sätt, kan nämnas de ärenden som
återges i JO 1967 s. 549 f. och 1968 s. 323 ff. Med hänsyn till att dröjsmål med
remisser i ett stort antal fall konstaterats vid klagomål härstädes kan det ifrågasättas
om ej vikten av att remisserna bevakas såväl av remitterande myndighet som
remissmyndighet — framhållen i motiven s. 118 — borde få uttryck även i lagtexten.

Jävsregleringen i 11 och 12 §§ innebär, att en allmän jävsregel för statsförvalt -

477

ningen och den specialreglerade kommunalförvaltningen ävensom för kommunala
tjänstemän överhuvud införes. För den kommunala egenförvaltningens förtroendemän
skall alltjämt kommunallagarnas mindre omfattande jävsregler gälla, och i de
specialförfattningar som hänvisar till domarjäven föreslås icke ändring. Den föreslagna
regleringen synes lämplig och tillstyrkes. En stor fördel är att klara regler
erhålles för det kommunala området, som hittills vållat svårigheter (se t. ex. JO
1966 s. 462 ff.) — I förhållande till domarjäven är olikheterna följande. Direkta
motsvarigheter till RB 4: 13 punkt 6 (vederdelomannajävet) och punkt 8 (jäv mot
den som vittnat eller varit sakkunnig) saknas. Eftersom generalklausulen kan åberopas
i sådana fall som eljest kunde leda till stötande resultat synes intet vara att
erinra häremot. Jäv skall vidare icke föreligga i ärende i vilket frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse. Undantaget är påkallat av praktiska skäl,
men det finns anledning att understryka motivuttalandet s. 135 att jäv bör beaktas
i alla tveksamma fall. Undantagsregeln bör alltså tolkas strängt restriktivt.

Åtgärd, som ej kan vidtagas av annan utan olägligt uppskov, får enligt förslaget
ombesörjas av jävig befattningshavare även om den skulle innefatta avgörande
av saken. Även detta undantag synes praktiskt nödvändigt men bör tillämpas restriktivt.
— Regeln att jäv skall iakttagas ex officio bör, såsom föreslås, lagfästas.

De särskilda bestämmelserna

Reglerna om de särskilda bestämmelsernas tillämplighet i 13 § synes innebära
en lämplig och tämligen klar avgränsning. Enligt motiven s. 137 ger en remiss icke
upphov till något förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten. Saken
torde dock få bedömas annorlunda om remissmyndigheten tillerkänts vetorätt eller
eljest har ett avgörande inflytande på beslutets innehåll, såsom t.ex. övervakningsnämnd
i ärende om utfärdande av pass för den som står under övervakning (6 §
tredje stycket passkungörelsen). Ett likartat problem inom barnavårdslagstiftningen
har behandlats i min framställning till Kungl. Maj:t den 3 april 1967 (JO 1968 s.
457 ff.).

Bestämmelserna om anlitande av tolk i 14 § kan i två avseenden föranleda tveksamhet.
För det första synes det kunna ifrågasättas, om ej reglerna om tolkhjälp
lämpligen borde placeras bland de allmänna bestämmelserna och sålunda tillämpas
även utanför de förvaltningsrättsliga parts ärendenas ram. Skrifter på utländskt
språk kan inkomma i snart sagt vilket ärende som helst. Även annan än part kan
vara i behov av tolkhjälp. Exempelvis kan i ett remiss ärende behov av tolkhjälp
uppkomma för en myndighet. Kravet att anlitande av tolk skall vara skäligen påkallat
synes vara en tillräcklig garanti för att en allmän regel om anlitande av tolk
ej blir alltför betungande för det allmänna. Givetvis kan skälighetskravet ställas
högre i ärenden av annan typ än förvaltningsrättsliga partsärenden.

Den andra punkt som föranleder tvekan är förslagets uttryck att tolk får anlitas,
vilket innebär att någon rätt till tolkhjälp aldrig tillförsäkras den enskilde. Med
hänvisning till det ärende, som redovisas i JO 1968 s. 279, vill jag såsom min be -

478

stämda mening framhålla att i åtskilliga ärenden, särskilt sådana som rör omhändertagande
med tvång, det för den enskildes rättssäkerhet är ett oavvisligt krav
att tolk vid behov anlitas. Detta bör också framgå av lagen.

Mot utformningen av kommunikationsregeln i förslagets 15 § har jag intet att
erinra, och jag kan helt ansluta mig till vad i motiven anföres om kommunikationsregelns
grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynvinkel. Till de å s. 147 uppräknade
JO-ärenden, där kommunikationsgrundsatsen varit aktuell, kan läggas
två i 1968 års ämbetsberättelse refererade, s. 362 (kommunal besvärsnämnd) och
522 (byggnadsnämnd).

Stadgandet om motivering i 16 § är uppbyggt efter samma princip som stadgandet
om kommunikation. Det i förslaget upptagna kravet på motivering inskränkes
sålunda till slutligt beslut, som går part emot. I fråga om motivering kan denna inskränkning
ej anses lika naturlig som i fråga om kommunikation. Sasom också i
motiven påpekas (s. 195) kan motivering ofta vara pakallad i besvärsärenden med
hänsyn till behov av vägledande uttalanden därför att bifall meddelats i strid mot
mening, som uttalats av lägre instans eller remissmyndighet, eller till nackdel för
någon som ej har partsställning. Lagen är emellertid inte tillämplig å förvaltningsdomstolarna,
som ju är de egentliga prejudikatinstanserna. Dessa liksom de centrala
ämbetsverken torde — trots begränsningen av hithörande bestämmelse
komma att beakta behov av vägledande uttalanden. Jag anser mig därför i och för
sig kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet. En fördel vore dock om till paragrafen
lades ett fjärde stycke av förslagsvis följande lydelse: Slutligt beslut som innebär
ändring av lägre myndighets beslut bör även eljest i erforderlig utsträckning
motiveras.

Undantagsbestämmelserna från den i första stycket angivna motiveringsskyldigheten
är enligt min mening väl avvägda. Jag ansluter mig till den i motiven (s. 200)
framförda uppfattningen, att eventuella undantag med hänsyn till arbetsmängden
hos viss myndighet ej upptas i lagen utan får föreskrivas i vederbörande specialförfattning.

I bestämmelserna om expedition i 17 § stadgas, att skiljaktig mening skall återges.
Detta förslag, som jag anser välmotiverat, saknar motsvarighet i RB och expeditionskungörelsen
(jfr däremot 42 § militära rättegångslagen efter lagändring
1963). Eftersom informationsintresset ifråga om skiljaktiga meningar är — åtminstone
om man bortser från högsta instans — minst lika stort inom domstolsväsendet
som beträffande förvaltningen synes ändring böra ske för domstolarnas del, om
förslaget genomföres beträffande förvaltningen. — Expedition skall enligt förslaget
tillställas part, om det ej är obehövligt. Enligt motiven (s. 211) skall expedition
alltid anses behövlig, om part begär sådan. Härtill vill jag obetingat ansluta mig.

Arbetsgruppen har icke framlagt något förslag till reglering av rättskraftsfrågan
inom förvaltningen. De skäl som ås. 219 anförs mot att söka lösa denna intrikata
fråga i nu förevarande sammanhang finner jag bärande, och ytterligare uppskov
med lagstiftningsärendet bör i allt fall ej ifrågakomma för denna saks skull. En möjlighet
till rättelse av uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller annat

479

dylikt förbiseende föreslås däremot i 18 § såsom en motsvarighet till rättelseinstitutet
i 17: 15 och 30: 13 RB. Förslaget tillstyrkes.

Den generella regeln att statlig myndighets slutliga beslut får överklagas — som
för närvarande anses gälla utan direkt lagstöd — har inskrivits i 19 § första stycket.
För kommunala myndigheters beslut skall specialreglering alltjämt gälla. Mot
beslut under förfarandet får klagas i vissa uppräknade fall, som i viss mån ansluter
sig till RB 49: 4. Fråga om jäv får enligt förslaget ej överklagas särskilt, vilket
motiveras av att beslut i jävsfråga i regel meddelas först i samband med slutgiltigt
beslut. Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. Om en jävig befattningshavare
meddelar ett interimistiskt beslut, trots att förutsättningar härför enligt 12 §
ej förelegat, måste emellertid jävsfrågan kunna upptagas i samband med besvär
över det interimistiska beslutet. Så blir också fallet enligt förslaget. — Att underställningspliktiga
beslut och återförvisningsbeslut av praktiska skäl ej undantas
från överklagbarhet (s. 230—231) föranleder ingen erinran.

Regeln om besvärsrätt för kommunal myndighet i 20 § föranleder ingen invändning,
ej heller det förhållandet att frågan om klagorätt för allmänt ombud hänvisas
till specialbestämmelser.

Inhibitionsregeln i 21 § tillstyrkes.

Bestämmelser om besvärstid m. m.

22 §, som är avsedd att ersätta 1954 års besvärstidslag, innefattar den ändringen
att besvärstiden blir tre veckor för alla; den särskilda femveckorstiden för menigheter
avskaffas alltså. Häremot är från de synpunkter JO har att företräda intet att
invända.

23 § upptager regeln att den som tagit fel ifråga om till vilkendera av besvärseller
beslutsmyndigheterna klagoskrift skall inges likväl skall anses ha fört talan
inom rätt tid. Förslaget är klart att föredraga framför besvärssakkunnigas lösning
och tillstyrkes. Enligt 25 § får besvärsmyndighet, om det är uppenbart att ingens
rätt äventyras därigenom, pröva även för sent inkomna besvär. I motiven framhålles,
att en likformig praxis ifråga om denna möjlighet är angelägen (s. 259). Häri
vill jag instämma. Med hänsyn till de snävt utformade rekvisiten (uppenbart) anser
jag den föreslagna bestämmelsen inte väcka några betänkligheter.

24 § om beredning av överklagat ärende föranleder inga invändningar, ej heller
de föreslagna promulgationsbestämmelserna.

Yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns

bisysslor»

Genom remiss den 4 juni 1969 beredde statsrådet och chefen för civildepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade betänkande
(SOU 1969:6).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 29 september 1969 följande yttrande
till departementschefen.

480

Den reglering som i samband med 1965 års .tjänstemannarättsreform genomfördes
ifråga om de offentliga tjänstemännens rätt att inneha bisysslor byggde på
en åtskillnad mellan s. k. jävsgrundande bisysslor och andra bisysslor. Intresset
att tjänstemän icke åtar sig uppdrag som kan rubba förtroendet till deras oväld
i tjänsteutövningen ansågs böra tillvaratagas genom offentligrättsliga bestämmelser.
Rätten att i övrigt åta sig uppdrag utom tjänsten reglerades däremot genom
avtal. Bisyssleutredningens förslag uppbärs av samma grundsyn.

Ifråga om de icke jävsgrundande bisysslorna accepterar utredningen den nuvarande
avtalsbundna ordningen, som för huvudparten av tjänstemännen innebär
att det står dem fritt att åta sig bisysslor men att arbetsgivaren under viss förutsättning
får avkräva vederbörande uppgift, huruvida och i vilken omfattning han
innehar bisyssla, samt ålägga honom att helt eller delvis upphöra med bisyssla
som enligt arbetsgivarens bedömanden inverkar hindrande på tjänsteutövningen.
Dock förordar utredningen, att förhandlingar upptas om avtalsbestämmelser rörande
begränsning i möjligheterna för vissa grupper av tjänstemän att driva med
vederbörande myndighet konkurrerande verksamhet.

Vad angår de jävsgrundande bisysslorna föreslår utredningen vissa jämkningar
och strykningar i gällande bestämmelser. Bortsett från de regler som skall gälla
för domare framstår förslagen som föga genomgripande.

Jag är icke övertygad om att den grundsyn som uppbär förslagen är i allo riktig.
Det förefaller mig icke möjligt att draga någon skarp gräns mellan jävsgrundande
och icke jävsgrundande bisysslor. Bland de omständigheter som spelar in
vid avgörandet av om en bisyssla skall anses ägnad att rubba förtroendet till oväld
i tjänsteutövningen utgör nämligen sysslans omfattning en icke oväsentlig faktor.
Om bisysslan kräver ringa tid och även eljest framstår som föga omfattande, kan
det sålunda tolereras att den drar med sig en viss avlägsen risk för uppkomsten
av jävssituationer (jfr vad som anförs i betänkandet på s. 79). Ökar bisysslan
i omfattning, ökar automatiskt antalet tänkbara jävssituationer och därmed också
risken för att tjänstemannen skall sätta förtroendet till ovälden i fara och risken
kanske nu stiger över tröskeln till det tolerabla. Det torde för övrigt förhålla sig
så, att redan den omständigheten att en tjänsteman har ett stort antal bisysslor
eller ett mindre antal men mycket tidskrävande bisysslor kan vara ägnad att rubba
allmänhetens förtroende till hans oväld, i allt fall om bisysslorna är av enskild
natur. Distinktionen mellan jävsgrundande och icke jävsgrundande bisysslor, mellan
kvalitativa och kvantitativa synpunkter på hithörande problem, framstår därför
för mig som en schematisk förenkling. En sådan kan ha sitt värde ur pedagogisk
och systematisk synpunkt men kan icke tillmätas utslagsgivande betydelse
när man går att utforma regler för framtiden. Utredningen har enligt min mening
anlagt ett alltför dogmatiskt synsätt vid behandlingen av de problem som bisysslorna
drar med sig och bortsett från att de kvalitativa och de kvantitativa synpunkterna
i stor utsträckning måste beaktas i ett sammanhang.

Mina erfarenheter som justitieombudsman har hittills icke givit mig belägg för
att nuvarande ordning med en reglering av bisysslefrågan till viss del genom avtal

481

och till viss del genom lag och författning skulle medföra direkta praktiska olägenheter.
Jag anser mig därför icke ha tillräcklig anledning att motsätta mig att
man vidbliver nuvarande ordning med avtalsreglering jämsides med författningsreglering.
Jag vill emellertid ifrågasätta om icke regleringen under alla förhållanden
bör få ett annat och betydligt mera vittgående innehåll än utredningen föreslagit.

Stadgandena i 13 § stat&tjänstemannalagen och 16 § kommunalt jänstemannastadgan
om förbud mot jävsgrundande bisysslor har, även med de av utredningen
föreslagna ändringarna, så allmänt innehåll att stora tolkningssvårigheter kan
uppkomma i konkreta fall. Sakens natur torde göra det ofrånkomligt, åt,t de centrala
bestämmelserna på området måste få en mera generell utformning som medför
att tolkningssvårigheter ej helt kan undgås. Olägenheterna kan avhjälpas genom
kompletterande föreskrifter för skilda förvaltningsområden, varom mera i det
följande. Man kan också tänka sig, att frågan, huruvida hinder möter mot viss
bisyssla, löses på så sätt att man mer eller mindre generellt fordrar att tjänsteman
skall söka vederbörligt tillstånd innan han åtar sig bisyssla eller genom att man
för tjänstemännen stadgar anmälningsskyldighet ifråga om innehavda bisysslor med
möjlighet för myndigheten att i förekommande fall ålägga vederbörande att upphöra
med sysslan. Ett system med tillståndsprövning eller anmälningsskyldighet
tillgodoser på samma gång intresset att tjänstemännen inte åtar sig mera arbete
på sin fritid än de orkar med. Det synes nämligen självklart, att myndigheten vid
sin prövning skall kunna beakta både kvalitativa och kvantitativa synpunkter.

Bisyssleutredningen har — ehuru endast ur synpunkten av att åstadkomma en
kvantitativ reglering av bisysslorna — diskuterat systemet med tillståndsprövning
eller anmälningsskyldighet. Utredningen befarade emellertid att ett sådant
system skulle medföra stor administrativ belastning och avvisade därför tanken
på en sådan ordning.

Förvisso är det angeläget att undvika administrativ belastning. För den skull
synes det dock icke nödvändigt att helt avstå från att söka lösa bisysslefrågan
genom tillståndsprövning eller anmälningsskyldighet. Vissa ofrånkomliga begränsningar
måste dock göras.

Till en början är det inte nödvändigt att i detta sammanhang medta alla slags
bisysslor. De offentliga uppdragen — som enligt utredningen utgör en mycket
betydande grupp bland tjänstemännens bisysslor — torde sålunda utan olägenhet
kunna lämnas åt sidan. Det är nämligen mindre vanligt att sådant uppdrag
är ägnat att rubba förtroendet för oväld i tjänsteutövningen. Såvitt rör offentliga
uppdrag bör man för övrigt kunna komma till rätta med hithörande problem på
annat, mindre ingripande sätt. Utredningen har själv anvisat en lösning genom
sitt förslag om samverkan mellan myndigheterna. Härutöver synes det mig, som
om man utan nämnvärd olägenhet kan avstå från krav på föregående tillstånd
eller anmälan när det gäller uppdrag av ideell art, inom fackorganisation e. d.
Även andra begränsningar ifråga om uppdragens art kan tänkas.

16 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

482

För det andra kan övervägas att låta ett system med tillståndsprövning eller
anmälningsskyldighet omfatta endast vissa grupper av offentliga tjänstemän. Utredningen
har själv beträtt denna väg, när den föreslår att domare icke utan tillstånd
skall få driva näringsverksamhet eller åtaga sig vissa närmare angivna uppdrag.
Jag menar, att motsvarande regler med fördel kan uppställas för åtskilliga
andra grupper av tjänstemän. I första hand tänker jag på åklagare, utmätningsman
och polisbefäl. Även länsstyrelsens tjänstemän synes böra underkastas samma
regler. Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande.

Jag vill förorda, att här framförda tankar på införande av ett system med tillståndsprövning
eller anmälningsskyldighet övervägs. Systemet synes mig kunna
genomföras antingen avtalsvägen eller genom offentligrättsliga föreskrifter.

Som redan antytts har utredningen förordat, att, förhandlingar upptas för att få
till stånd avtalsbestämmelser för vissa grupper av tjänstemän om begränsningar i
rätten att driva en med vederbörande myndighet konkurrerande verksamhet. Syftet
med dessa förhandlingar skulle vara att tillgodose det allmännas ekonomiska
intressen. Förhandlingarna avses därför beröra endast en del speciella grupper
av tjänstemän, synbarligen sådana som är anställda vid myndigheter vilka driver
näringsverksamhet. Utredningen är medveten om att bisyssla på myndighetens
verksamhetsområde också kan leda till fara för bristande förtroende till ovälden i
tjänsteutövningen. Några särskilda initiativ för att komma till rätta med hithörande
problem tas inte; tvärtom föreslår utredningen att man i sinom tid ur verksinstruktioner
och andra författningar utmönstrar kvarstående förbud för tjänstemän
att — utan tillstånd — åta sig konkurrensbisysslor. Om meningen är att, dylika
strykningar skall göras även i instruktionerna för verk, där förbud mot konkurrensbisysslor
icke införes genom kollektivavtal, kan jag ej biträda förslaget. Att .tjänsteman
åtar sig bisyssla på den egna myndighetens verksamhetsområde kan stundom
vara mycket olämpligt och direkt ägnat att undergräva allmänhetens förtroende
för myndigheten. Det finns enligt min mening därför ingen anledning att generellt
förorda en strykning av hithörande bestämmelser ur verksinstruktionerna. Snarare
kan det finnas anledning att överväga, om icke sådana bestämmelser bör införas
där de nu saknas.

Vad angår de s. k. jävsgrundade bisysslorna föreslår utredningen, att förbudet i
13 § statstjänstemannalagen och 16 § kommunaltjänstemannastadgan för tjänsteman
att åta sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till
hans oväld i tjänsteutövningen utvidgas att avse även syssla som kan rubba förtroendet
till annan tjänstemans oväld eller skada myndighetens anseende för att
oväld iakttas i dess verksamhet. Jag tillstyrker detta förslag.

Jag kan vidare tillstyrka vad utredningen förordat om skyldighet för myndighet
att på begäran lämna tjänsteman besked, huruvida viss bisyssla som han innehar
eller vill åta sig kan anses rubba förtroendet till oväld i tjänsteutövningen, samt om
inrättande av en bisysslenämnd. Även förslaget om samverkan myndigheterna
emellan, när en myndighet vill anlita tjänsteman från annan myndighet för något
uppdrag, tillstyrkes.

483

Utredningen föreslår vidare, att den som utövar domartjänst ej utan tillstånd får
driva näringsverksamhet eller åta sig vissa uppdrag. Jag vill här till en början hänvisa
till vad jag ovan anfört om at,t det kan finnas skäl att införa ett liknande system
för åtskilliga andra grupper av tjänstemän. Förslaget omfattar endast dem som
»utövar» domartjänst, alltså — som utredningen framhållit — ej domare som
t. ex. är .tjänstledig för kommittéuppdrag. Nuvarande specialregler för domare
i 24 a § domsagostadgan m. fl. författningsrum upptar icke denna begränsning och
jag ifrågasätter dess berättigande. I övrigt vill jag framhålla, att det knappast synes
motiverat at,t domare skall behöva inhämta tillstånd till skiljemannauppdrag, särskilt
om prövningen — såsom utredningen menar — endast skall ta sikte på angelägenheten
att bevara förtroendet till domarens oväld. Det är tänkbart åt,t utförandet
av ett skiljemannauppdrag kan sätta detta intresse i fara. Något, sådant
torde dock vara sällsynt och situationen lärer knappast framträda i sin klarhet på
det stadium då .tillståndsprövningen sker. Tillståndsprövningen kan också medföra

praktiska olägenheter särskilt genom den tidsutdräkt som blir ofrånkomlig. _I

motiven till förevarande bestämmelse säger utredningen (s. 90 f), att frågan om
tillstånd skall ges eller inte skall bedömas med hänsyn endast, till vad bevarandet
av förtroendet till oväld kräver. Denna inställning förefaller mig inte bara opraktisk
utan även ägnad att leda till direkt stötande konsekvenser. Tillstånd bör väl rimligen
icke ges till ytterligare bisyssla, om man klart, ser att domaren redan har för
många sådana. I övrigt hänvisar jag till vad jag förut anfört om att de kvalitativa
och de kvantitativa synpunkterna måste beaktas i et,t sammanhang.

Utredningens förslag berör slutligen vissa av de talrika specialföreskrifter om
bisysslor som förekommer i verksinstruktionerna och andra författningar. Delvis
har jag redan berört förslaget i det föregående, nämligen i vad rör de s. k. konkurrensbisysslorna.
Utöver vad som anförts om dessa förordar utredningen, att man
efter hand utmönstrar förekommande föreskrifter om skyldighet för tjänsteman
att söka tillstånd till bisyssla. Jag kan icke biträda förslaget. I vad mån dylika föreskrifter
behövs framdeles beror givetvis av om man inför sådana mera generella
bestämmelser om .tillståndsprövning som jag skisserat i det föregående. Skulle
sådana bestämmelser icke bli utfärdade, synes man för den skull inte böra utan
vidare utmönstra de specialbestämmelser om tillståndsprövning som finns. Utredningens
tanke, att bestämmelserna skulle bli obehövliga om man inrättade en bisysslenämnd
och i övrigt, genomför dess förslag, synes mig knappast hållbar. Förvisso
kan mycket anmärkas mot utformningen av här berörda föreskrifter liksom
mot de specialbestämmelser rörande bisysslor som i övrigt finns. Vid sidan av de
generella bestämmelserna — vilka som jag tidigare framhållit ofrånkomligen måste
få ett mera allmänt innehåll som medför tolkningssvårigheter — fyller specialbestämmelserna
enligt min mening ett verkligt behov. Det är ej uteslutet att tillkomssten
av bisysslenämnden kommer att ställa saken i ett annat läge. Innan man vunnit
någon erfarenhet av hur nämnden kan fylla sin funktion vore det dock förhastat
att upphäva de specialföreskrifter som finns

484

Yttranden över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsansvaret».

Genom remiss den 9 juli 1969 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1969: 20). Betänkandet föranledde följande, den 9 oktober 1969 beslutade
yttranden.

Ombudsmännen:

Allmänt om förslaget

Under rubriken »Kommitténs förslag i huvuddrag» förklarar kommittén att syftet
med betänkandet är att redovisa de mera grundläggande principer från vilka kommittén
funnit sig böra utgå vid uppbyggnaden av ett för offentliga funktionärer
avsett sanktionssystem samt att i betänkandet vidare redovisas huru detta sanktionssystem
i sina huvuddrag skulle kunna gestalta sig.

Oaktat betänkandet uttryckligen betecknats som ett principbetänkande (s. 10),
har kommittén inte sammanfattningsvis angivit vilka principer och regler i övrigt
som kommittén, tydligen för sitt fortsatta arbete, önskar få fastslagna. Detta förhållande
medför givetvis villrådighet bland dem som har att yttra sig över betänkandet.
Klart torde visserligen vara att en grundtanke i förslaget är avkriminalisering
av vad kommittén kallar det vanliga tjänstefelet och, såsom ersättning, utvidgning
av det disciplinära ansvaret till att avse även vissa funktionärer som nu endast är
underkastade ämbetsansvar. Likaså måste det antagas att vad kommittén, utan att
själv taga ställning, anfört om de två alternativen till disciplinärt ansvarssystem,
avtalsreglerat eller legalt, utgör något som kommittén redan på detta stadium anser
sig behöva få slutgiltigt avgjort. I vad mån kommitténs förslag i övrigt är avsett att
bilda grundval för ett avgörande med bindande verkan för kommitténs fortsatta
utredningsarbete är vanskligt att bedöma. Åtskilligt av vad kommittén förordat är
översiktligt utformat eller i vart fall ej i detalj behandlat. Detta gäller t. ex. vad
kommittén i 5 kap. anfört om ämbetsansvarets arbetsrättsliga betydelse. Vidare må
framhållas, att lagutkasten, även om de ger intryck av slutgiltighet, inte har försetts
med så ingående motivering att ett definitivt ställningstagande är möjligt.

På grund av det anförda kommer vi i det följande att huvudsakligen uppehålla
oss vid de ovan berörda frågorna om avkriminalisering och om avtalsreglerat eller
legalt disciplinansvar. Beträffande betänkandet i övrigt förutsätter vi sålunda att
det nu närmast gäller preliminär bedömning och att ny remissbehandling i sinom
tid skall komma till stånd.

6 kap. Allmänna överväganden rörande sanktioner inom offentlig verksamhet

Såsom kommittén framhållit fyller de nuvarande reglerna om ämbetsbrott — vilka
framgått som resultat av en lång historisk utveckling — två huvudfunktioner. Dels
skyddar de den enskilde mot övergrepp från myndighetsutövarnas sida. Dels tryggar

485

reglerna överheten, det allmänna, mot att dess tjänstemän åsidosätter sina plikter.
Dessa ämbetsansvarets två funktioner framskymtade redan i 1720 års regeringsform
och kom till tydligt uttryck i 1766 års förordning om lagarnas verkställighet. Regelsystemets
grundvalar har alltså gammal hävd. De intressen som reglerna tillgodoser
är emellertid alltjämt ytterst aktuella. I våra dagar, när den offentliga förvaltningen
fått allt större omfattning och kommit att allt närmare ingripa i de enskildas intressesfärer,
framträder med särskild styrka behovet att bereda den enskilde skydd mot
övergrepp eller misstag från myndighetsutövarnas sida. För oss framstår detta
skyddsintresse som det helt dominerande. Vid sidan härav är det allmännas intresse
att tjänstemännen icke åsidosätter sina plikter förvisso fortfarande värt allt beaktande
men kan i förevarande sammanhang dock icke tillmätas lika stor betydelse.
Frågan om ämbetsansvarets framtida utformning bör enligt vår mening därför främst
ses från synpunkten av vad som gagnar den enskildes rättssäkerhet. Härvid tänker
vi i främsta rummet på skyddet för den utomstående allmänheten men vi vill påpeka,
att nuvarande regler om ämbetsbrott även innebär ett skydd för tjänstemännen
gentemot deras överordnade. För allmänhetens skydd måste •— såsom också
kommittén insett — ett straffrättsligt ansvar för dem som fullgör offentliga funktioner
alltjämt anses i hög grad påkallat. Även om själva straffhotet såsom sådant numera
icke spelar samma roll som i äldre tider, går det icke att bortse från att straffbud
i väsentligt högre grad än regler om disciplinpåföljder även i vår tids samhälle
verkar moral- och normbildande. Genom det straffrättsliga ansvaret erhålls också
en kontroll över förvaltningen genom de allmänna domstolarna, vilka intar en från
regering och förvaltning fristående ställning. För den enskilda medborgarens rättssäkerhet
är denna kontroll av stort värde.

Samtidigt som vi sålunda vill betona ämbetsansvarets viktiga roll i samhällssystemet
kan vi emellertid instämma i åtskilligt av den kritik som kommittén riktar mot
gällande ordning. Denna företer inte någon enhetlig bild. Anledningen härtill är
uppenbarligen främst att finna däri att den vuxit fram successivt under århundradenas
lopp och aldrig gjorts till föremål för någon helhetsbedömning. I vår verksamhet
träffar vi relativt ofta på fall där offentlig myndighet utövas utan ämbetsansvar
fastän det från allmän synpunkt vore önskvärt att sådant ansvar kunde utkrävas.
Å andra sidan lägger vi ej sällan märke till situationer där offentliga funktioner
utövas under ämbetsansvar trots att det är fråga om verksamhet som inte
nämnvärt skiljer sig från vad som förekommer också inom den privata sektorn
och där det uttalade rättsskyddsbehov som utgör det främsta skälet för ett straffrättsligt
ansvar inte kan påvisas. Det råder därför ingen tvekan om att ämbetsansvarets
tillämpningsområde behöver reformeras. Framför allt gäller det att passa
in ansvaret på ett funktionellt riktigt sätt i de nya organisationsformer, under vilka
offentlig verksamhet bedrivs i våra dagar.

Kommittén skisserar en lösning som innebär att de nuvarande ämbetsbrotten
tjänstemissbruk och tjänstefel sammanförs till ett enhetligt ämbetsbrott. Stadgandets
tillämpningsområde avgränsas så, att bara sådan offentlig verksamhet som har karaktär
av utövning av offentlig myndighet inryms. Begreppet »utövning av offentlig

486

myndighet» är emellertid tämligen diffust. Ett fall där tvekan kan uppkomma är
överordnads otillbörliga förfarande i personalärende, t. ex. obefogad vägran att
medge semester, medvetet fel vid tjänstetillsättning och trakassering i största allmänhet.
Ytterligare ett flertal fall skulle kunna anföras där det är ovisst om den
tänkta regeln blir tillämplig. Det är därför omöjligt att bilda sig någon bestämd uppfattning
om förslagets räckvidd på denna punkt.

Kommitténs mening är tydligen, att kravet på att gärningen skall vara begången
i utövning av offentlig myndighet skall innebära en väsentlig ändring av tillämpningsområdet
för ämbetsansvaret. Såsom framgår av det ovan anförda står vi icke
främmande för tanken att en sådan är motiverad. Det kan förefalla naturligt att
härvid knyta an till en gräns mellan verksamhet, som fullgörs med hjälp av särskilda
offentligrättsliga befogenheter, och annan verksamhet, om nu en klar sådan gräns
kan dragas. Man måste emellertid tillse, att man icke härvid av tekniska skäl kommer
att lämna åt sidan områden där det straffrättsliga ansvaret har sin betydelse.
Vi vill i detta sammanhang erinra om vad vi tidigare framhållit, nämligen att det
nuvarande ämbetsansvaret även verkar till skydd för tjänstemän gentemot deras
överordnade. Det låter visserligen säga sig, att otillbörligt uppträdande från överordnads
sida mot underordnad lika väl kan förekomma i privat verksamhet som
i offentlig och att det därför saknas tillräcklig anledning att ingripa med straffrättsliga
sanktioner på det offentliga fältet när särskilda sådana sanktioner icke drabbar
en privat arbetsgivare som förgått sig. Det är dock ingalunda givet att man enbart
för att vinna likformighet bör avskaffa det integritetsskydd som de offentliga tjänstemännen
av ålder haft. Om den överordnades otillbörliga uppträdande skulle ta sig
formen av påtryckningar på den underordnade för att förmå honom att företaga
eller underlåta någon tjänsteåtgärd, tillkommer ett betydelsefullt moment: intresset
av förvaltningens behöriga gång och av att den enskildes rätt icke trädes för när.
Till skydd för detta intresse är straffrättsligt ansvar starkt motiverat.

Det är inte ovanligt att förvaltningsuppgifter, som innefattar vad som kan betraktas
som utövning av offentlig myndighet, delegeras till organ som är bildade
i privaträttslig ordning eller eljest framstår som privaträttsliga subjekt, t. ex. aktiebolag,
stiftelser och ekonomiska föreningar. Det synes vara en riktig tanke av kommittén
att med befogenheterna i så fall också bör vara förbundet straffrättsligt ansvar
av samma natur som det vilket avses gälla för offentliga tjänstemän m. fl.
Genom att ämbetsansvar för närvarande inte åvilar alla som utövar offentlig myndighet,
blir det en lucka i allmänhetens rättsskydd.

Kommittén menar vidare att ämbetsansvaret kan kritiseras därför att det straffsanktionerar
varje fel i tjänsten hur obetydligt felet än må vara. Om kommittén
därmed avser den skönhetsfläck i lagtekniskt hänseende som vidlåder 20: 4 BrB
i så måtto att också bagatellfelen formellt går in under brottsbeskrivningen, bör
framhållas att den knappast har praktisk betydelse. Fel, som i objektivt hänseende
är så ringa att de rimligen inte bör föranleda straffrättsligt ansvar, åtalas normalt
inte. Straffrättskommitténs tanke (SOU 1944: 69 s. 414) att åtal skulle kunna väckas
enbart för att tillgodose behovet av ett domstolsavgörande huruvida en tjänste -

487

åtgärd varit riktig eller oriktig vann inte sympati vid 1948 års reform.

Kommitténs förslag och skilda uttalanden i betänkandet tyder emellertid på att
kommittén inte bara haft de rena bagatellfelen i tankarna utan också vad kommittén
kallar »vanliga tjänstefel» (s. 11). Kommittén föreslår sålunda att straffansvaret
för sådana tjänstefel avskaffas. Som motiv anförs att det här främst är fråga
om fel som inte skiljer sig från vad som likaväl kan förekomma i förhållandet mellan
en enskild arbetsgivare och dennes försumlige arbetstagare. Typiskt sett utgör
de inte några allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge. Vi kan
instämma i att skäl föreligger att begränsa ämbetsansvaret i förhållande till vad nu
gäller. Flera olika vägar att nå ett sådant mål är i och för sig tänkbara.

Det centrala i den gärningsbeskrivning som kommittén föreslår är åsidosättandet
av tjänsteplikt. Vid karakteristiken av tjänsteplikterna har kommittén till skillnad
mot vad som nu gäller enligt 20: 4 BrB inte tagit med åligganden som följer av
tjänstens beskaffenhet. Det synes oss som om det är nödvändigt att uttryckligen
nämna dessa åligganden. Vad som följer av tjänstens beskaffenhet kan ej alltid som
kommittén synes mena betecknas som en rättsgrundsats.

Till komplettering av huvudrekvisitet föreslår kommittén ett förfångs- och förmånsrekvisit.
I denna del påminner gärningsbeskrivningen om den som valts för
tjänstemissbruk i 20: 1 BrB. Den senare innefattar krav på objektivt förfång. Förfång
anses föreligga även om den objektiva effekten är ringa. Har endast fara uppkommit
för förfång, är rekvisitet däremot ej uppfyllt. Gärningen blir då i stället att
bedöma som tjänstefel. Om man skall överflytta förfångsrekvisitet till ett enhetligt
ämbetsbrott, kan därför ifrågasättas om det inte bör utformas så att det täcker också
fara för förfång. I varje fall torde en sådan utformning böra väljas, om den ytterligare
begränsningen görs att det skall vara fråga om förfång som ej är ringa. På
grund av lyckliga omständigheter kan en gärning, som innebär allvarlig risk, få blott
ringa objektiv effekt.

Som namn på det allmänna ämbetsbrottet har valts maktmissbruk. Ordet för inte
tanken rätt. Det synes för starkt för att kunna användas inte bara på sådana
allvarliga förgripelser som illojal maktanvändning o. d. utan också på oriktig, skadlig
rättstillämpning över huvud taget. Det lär oftare bli fråga om att beivra felaktigt
bruk av offentliga befogenheter än missbruk därav. Särskilt oegentlig synes brottsrubriceringen
i fråga om sådana oarter som passivitet och andra underlåtenhetsbrott.
Ett mera rättvisande namn på det allmänna ämbetsbrottet skulle vara oriktig eller
olaga myndighetsutövning.

På de av kommittén anförda skälen torde det vara nödvändigt att kriminalisera
inte bara uppsåtliga utan också oaktsamma gärningar.

Bexelius och Lundvik:

Den yttre ramen för det föreslagna enhetliga ämbetsbrottet, maktmissbruk, representeras
av kravet på att gärningen skall vara förövad i utövning av offentlig myndighet.
Inom denna ram avgränsas det straffbara fältet på sådant sätt, att det i

488

huvudsak motsvarar området för tjänstemissbruk och grövre former av tjänstefel
enligt gällande lag (s. 40). Annat tjänstefel föreslås icke skola medföra straffrättsligt
ansvar. I stället skall kunna följa disciplinärt ansvar, dock icke för ringa tjänstefel.

Vi kan icke acceptera en så långt gående avkriminalisering. Det är visserligen
riktigt, att vanliga tjänstefel endast i begränsad utsträckning blir föremål för straffrättslig
beivran. I de fall som kommer under JO:s eller JK:s prövning meddelas
i stor omfattning åtalseftergift. Att åtalspraxis varit liberal utgör dock icke något
hållbart argument för avkriminalisering. Att gärningen i princip innefattar ett brott
har alltjämt sin betydelse, ur psykologisk och annan synvinkel. Ur JO:s praxis kan
åtskilliga exempel anföras på fall som lett till åtal, fastän gärningen såsom sådan
icke varit av särskilt allvarlig beskaffenhet. Olika omständigheter har motiverat
denna utgång. Saken kan ha haft sådan principiell betydelse att det befunnits nödvändigt
att få det påtalade förfarandets oriktighet fastslagen genom en dom. Tjänstemannen
kan — mot vad den förebragta utredningen synts giva vid handen — ha
bestritt att han förfarit på påtalat sätt och det har i detta läge ansetts ofrånkomligt
att hänskjuta saken till domstol för vittnens hörande. Mången gång har slutligen
den utslagsgivande faktorn varit hänsynen till målsäganden, till hans intresse att
kunna föra talan om skadestånd jämsides med åtalet.

Kommittén har som redan anförts tänkt sig, att det straffrättsliga ansvaret skulle
ersättas av ett disciplinärt sådant i vad gäller »medelgrova» tjänstefel. Vi vill i anledning
härav med skärpa framhålla, att disciplinärt förfarande i åtskilliga, viktiga
hänseenden är underlägset straffprocessen. Detta gäller redan disciplinförfarandet
i nuvarande gestaltning. De ändringar som kommittén skisserar är i vissa hänseenden
ägnade att ytterligare försvaga disciplinförfarandet.

Vi vill till en början erinra om att disciplinärt ansvar varken i gällande lag eller
enligt kommitténs förslag träffar de högsta tjänstemännen, landshövdingar, generaldirektörer
o. d. Såsom verkschefer är de och bör givetvis också vara ansvariga för
arbetets behöriga gång och för den allmänna inriktningen av verkets praxis. Icke
så få JO-åtal har just riktat sig mot denna kategori av befattningshavare. Det framstår
enligt vår mening som en allvarlig brist i förslaget, att dessa tjänstemän överhuvud
skulle undgå sanktion om ej den gärning som lägges dem till last är så grov
att den kan inordnas under stadgandet om maktmissbruk.

Mot disciplinärförfarandet måste anmärkas, att det icke erbjuder samma möjligheter
att vinna utredning av omstridda faktiska förhållanden som en domstolsprocess.
Vittnen kan t. ex. icke höras på ed av myndigheten. En ytterst allvarlig brist
är vidare, att förfarandet är inkvisitoriskt, d. v. s. att någon åklagare eller annan
företrädare för det allmänna icke uppträder. I samband härmed står att möjlighet
saknas att överklaga ett friande beslut. Om JO eller JK hänskjutit en sak till vederbörande
myndighet för disciplinär bestraffning men denna icke vill tillgripa sådan
— det må nu bero på att myndigheten icke funnit styrkt att tjänstemannen förfarit
så som påståtts eller på att myndigheten, mot JO:s eller JK:s uppfattning, hävdar
att gärningen icke innefattar något fel — så kan JO eller JK icke föra saken vidare.

489

För närvarande återstår i detta fall för dem utvägen att väcka åtal men med kommitténs
förslag bortfaller denna. För JO:s och JK:s möjlighet att ingripa mot och
bryta en felaktig praxis som utbrett sig inom förvaltningen medför förslaget en
allvarlig begränsning.

Slutligen anser vi oss böra framhålla, att man här också har att taga hänsyn till
målsägandens intresse. Om åtal väcks, kan han för närvarande i stor utsträckning
räkna med att få sin skadeståndstalan prövad i samma rättegång. En prövning samtidigt
av ansvarstalan och skadeståndsanspråk är av betydelse för alla berörda men
särskilt för målsäganden som gör en väsentlig besparing i vad gäller rättegångskostnaderna.
Den omreglering av skadeståndsrätten som står för dörren kan visserligen
tänkas medföra att nu anförda synpunkt får mindre vikt. Det är möjligt att
målsäganden framdeles kan med större fördel vända sig mot stat eller kommun
med sitt anspråk. Även om stat eller kommun framdeles skulle komma att svara
för skadeståndet är det dock för målsäganden till väsentlig fördel att få skadeståndsfrågan
prövad i samband med ansvarsfrågan. Detta bör kunna ske oberoende av om
han riktar sin talan mot tjänstemannen eller mot det allmänna. Det synes under
dessa omständigheter förhastat att nu bestämma sig för en ordning som innebär
att de allmänna domstolarna i stor utsträckning upphör att befatta sig med frågor
om ansvar för fel i tjänsten.

Det nuvarande stadgandet i 20 kap. 4 § BrB går onekligen mycket långt i att
straffbelägga fel och försummelser i tjänsten. I praxis tillämpas emellertid icke
stadgandet efter sin ordalydelse i det att straff icke utmäts för de ringaste förseelserna.
Om nya regler skall antagas på området, ter det sig naturligt att låta den inställning
som präglat praxis komma till uttryck också i lagtexten. Vi anser därför,
att man lämpligen kan stadga att ringa fel eller försummelse icke skall medföra
straff, jfr punkt 3 i kommitténs skisserade lagregler om disciplinansvar (s. 91 i betänkandet).
Att låta avkriminaliseringen gå längre än så finner vi icke tillrådligt.
Däremot förefaller det oss icke omotiverat, om man — i anknytning även här till
den praxis som utbildats — stadgar att åtal för fel eller försummelse i tjänsten
endast får väckas om särskilda skäl är därtill. Eventuellt kan man göra JO, JK och
RÅ ensamt behöriga att väcka åtal för sådan gärning. Med den antydda metoden
skulle man vinna en viss begränsning av de fall då åtal kommer till stånd utan att
för den skull åsidosätta de intressen som vi berört i det föregående.

Henkow:

Kommitténs förslag att fel och försummelser i tjänsten som ej omfattas av brottsbeskrivningarna
för maktmissbruk, mutbrott och brott mot tystnadsplikt inte skall
kunna föranleda straff kan te sig revolutionerande. Kommittén har emellertid framhållit
att avkriminaliseringen står i överensstämmelse med den praxis som under
senare år utvecklats av JO och JK och som innebär ätt erinringar i skilda former
fått träda i åtalens ställe. Innebörden av förslaget synes därför i stort sett endast

490

vara att det nuvarande straffansvar som i praktiken inte utkrävs också formellt blir
undanröjt.

Enligt den gällande bestämmelsen i 20 kap. 4 § BrB är varje fall av inkorrekt
tjänsteutövning straffbar även om nämnvärd olägenhet inte uppkommit för vare
sig enskild eller det allmänna. Att fel och försummelser av detta huvudsakligen
formella slag begås torde inte kunna undvikas. Det måste da anses tämligen ändamålslöst
att straffansvar är stadgat. Med hänsyn till den nutida tjänstemannakårens
allmänt sett höga standard kan rentav ifrågasättas om det inte är stötande att varje
missgrepp i tjänsteutövningen betecknas som brott.

Om det sålunda redan i och för sig finns skäl att inskränka det straffrättsliga
tjänsteansvaret har den år 1965 genomförda reformen av stats- och kommunaltjänstemännens
ställning gjort frågan därom särskilt aktuell. I linje med denna
synes nämligen vara att kriminaliseringen beträffande offentliga funktionärer begränsas.
Härmed är dock inte sagt att dessa funktionärer kan helt likställas med
privata tjänstemän i straffrättsligt hänseende. Av vad förut anförts torde framgå
att det med hänsyn till enskildas rättssäkerhet och den allmänna verksamhetens
behöriga gång är synnerligen angeläget att den av kommittén ifrågasatta bestämmelsen
om maktmissbruk ej gives ett för snävt tillämpningsområde.

På grund av det anförda finner jag mig böra tillstyrka kommitténs nu berörda
förslag om avkriminalisering.

Ombudsmännen:

7 kap. Straffbara gärningar

A. Maktmissbruk

I fråga om brottsrekvisiten och brottsrubriceringen hänvisar vi till vad vi anfört
under 6 kap. Kommittén diskuterar församlingsledamöters eventuella ansvar för
ifrågavarande brott men tar inte någon ståndpunkt. Ställningstagandet blir uppenbarligen
beroende av vilken utformning brottet får. Ju mer det närmas det nuvarande
brottet tjänstemissbruk, desto allvarligare kan övervägas att föra in också församlingsledamöter
i ansvarskretsen. Göres det i stället mera likt det nuvarande
brottet tjänstefel, ter det sig mindre naturligt att göra det tillämpligt också på församlingsledamöter.

Vi utgår liksom kommittén från att den inskränkning som stadgas i 113 § regeringsformen
i taxeringsmäns ansvar skall hävas och ledamöter i taxeringsnämnder
m. fl. underkastas ämbetsansvar. Detta ställningstagande gäller, vare sig det allmänna
ämbetsbrottet kommer att påminna mest om tjänstemissbruk eller mest om
tjänstefel.

B. Mutbrott

Vi delar kommitténs åsikt att en utredning bör komma till stånd om förutsättningarna
för ett generellt mutansvar för envar anställd eller uppdragstagare, oavsett
om arbets- eller uppdragsgivaren återfinns inom den offentliga eller den privata

491

sektorn. En sådan utredning bör enligt vår mening bedrivas parallellt med den
ifrågavarande så att resultaten kan samordnas. Sker det ej, synes mutansvaret inte
böra vidgas inom den offentliga sektorn utan bibehållas i princip vid den krets det
för närvarande täcker. Hur denna krets lagtekniskt skall bestämmas, är en fråga
vartill ställning inte kan tas förrän de allmänna riktlinjerna för ämbetsansvaret och
disciplinansvaret lagts fast.

C. Brott mot tystnadsplikt

Kommittén har inte gått närmare in på den mängd olika problem som sammanhänger
med sanktioneringen av tystnadsplikt inom den offentliga verksamheten.
Förslaget föranleder från vår sida endast det uttalandet att ansvaret inte lämpligen
kan begränsas till svikande av tystnadsplikt som anges i författning. Också tystnadsplikt
som följer av tjänstens beskaffenhet behöver straffsanktioneras (se t. ex.
JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 427 ff).

8 kap. Disciplinansvarets utformning

Skall vissa typer av fel i tjänsten — även sådana som begås under myndighetsutövning
— överföras från ämbetsansvar till ett exklusivt disciplinansvar, måste
ett oavvisligt krav vara att detta disciplinansvar regleras i lag. Eljest erhålls inte de
garantier som behövs för en ordning som är tillräckligt betryggande för allmänhetens
rättsskydd.

Beträffande disciplinansvarets omfattning ställer vi oss tveksamma till om det
lämpligen kan förknippas med den ställning som en ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning har. En dylik ordning förefaller
konstlad.

9 kap. Avskedsfrågor

Kommitténs förslag om ett lagreglerat avskedsinstitut innebär åtskilliga förbättringar
ur anställningsskyddets synvinkel för de kategorier av tjänstemän som inte
åtnjuter oavsättlighet enligt gällande ordning men försvagningar för de oavsättliga.
Konsekvenserna synes icke alltför avskräckande de lege ferenda men det är vanskligt
att taga ställning till förslaget innan det utformats mera i detalj. Om oavsättligheten
skall bevaras eller ej är också en öppen fråga som här spelar in. Vi anser
oss därför inte böra yttra oss över förslaget i denna del och inte heller över förslaget
om avskaffande av avsättning som ämbetsstraff.

11 kap. Processuella frågor

Enligt förslaget skall rättsmedlet för organiserad tjänsteman, som ådömts disciplinpåföljd
eller avskedats, vara talan hos arbetsdomstolen. Till grund för arbets -

492

domstolens sammansättning ligger speciella synpunkter och hänsyn. Det kan med
tanke härpå ifrågasättas om arbetsdomstolen är rätt instans för prövning av sådana
gärningar som förutsätter bedömning av om en författning tillämpats på rätt sätt.
Även om arbetsdomstolens sammansättning skulle ändras som en följd av de föreslagna
reformerna, kan diskuteras om arbetsdomstolens förutsättningar för nämnda
prövning härigenom ändras på ett avgörande sätt.

13 kap. Justitieombudsmännens och justitiekanslerns tillsyn

Utöver det som redan uttalats om JO:s tillsyn i anslutning till frågor om ämbetsansvar
och disciplinansvar har vi följande att tillägga.

Förslaget att generaldirektörer, landshövdingar m. fl. inte skall vara underkastade
disciplinansvar innebär — sammantaget med förslaget att ämbetsansvaret skall begränsas
till mera betydande fel och försummelser — att vad kommittén kallar vanliga
tjänstefel kommer att falla utanför JO:s kompetens att beivra om felen begås
av sådana ämbetsmän som nämnts. Om JO varken kan åtala ett fel eller anmäla det
för disciplinär bestraffning, lar JO heller inte kunna utdela någon erinran. Enligt
vår mening är förslaget otillfredsställande om dess innebörd skulle vara att ifrågavarande
chefstjänstemän icke blir underkastade JO:s tillsyn i vidare mån än såvitt
rör maktmissbruk.

Det skulle onekligen från rättssäkerhetssynpunkt innebära en vinning om också
styrelseledamöter och funktionärer m. fl. hos stats- eller kommunalägda bolag,
stiftelser m. m. fördes in under JO:s tillsyn. Skall JO:s tillsyn utsträckas till dessa
områden, torde det dock bli nödvändigt att begränsa kontrollen till fall då den
framstår som påkallad från allmän synpunkt enligt JO:s diskretionära bedömning.
Annars skulle JO:s arbetsuppgift få en alltför vid omfattning.

Beträffande det fall att JO anser att någon begått ett fel men att beivran inte är
påkallad vare sig genom åtal eller anmälan till disciplinmyndighet utan en erinran
är tillräcklig anför kommittén att funktionären själv bör äga anmäla frågan för
disciplinmyndigheten och få den prövad och avgjord av denna, om funktionären
inte godtar JO:s bedömning. Det skulle innebära att, om inte heller disciplinmyndigheten
delar JO:s mening om gärningens felaktighet, myndigheten gör ett friande
uttalande och förklarar att tjänstemannen ej kan ådömas någon disciplinpåföljd.
Såsom förslaget utformats skulle alltså vilken disciplinmyndighet som helst vara
skyldig att överpröva JO:s beslut om så påfordras. Detta är särskilt olämpligt i de
fall då disciplinmyndigheten redan prövat saken innan den dragits inför JO. Mot
myndighetens avgörande skulle vidare enligt förslaget JO inte kunna föra någon
talan. Ej heller skulle JO — om ej gärningen är så grov att den faller under stadgandet
om maktmissbruk — såsom för närvarande kunna väcka åtal och sålunda
få frågan prövad av allmän domstol. Det föreslagna systemet är olämpligt och bör
ej genomföras. Om någon fullföljdsmöjlighet ej öppnas för JO, bör myndigheten
inte ingå i någon bedömning av den av JO prövade saken.

493

14 kap. Den militära sektorn

En reform av ämbetsansvaret kan inte undgå att få återverkningar på krigsmäns
straffrättsliga ansvar. Kommittén har inte närmare utrett denna fråga och dess uttalanden
i ämnet kan därför inte föranleda annan kommentar än att det knappast
är möjligt att reformera ämbetsansvaret utan att den militärstraffrättsliga lagstiftningen
samtidigt revideras. Det synes sålunda nödvändigt att en genomgripande
revision av denna lagstiftning bedrives jämsides med kommitténs fortsatta utredningsarbete
och samordnas med detta.

494

Bilaga 1

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition antagen av riksdagens
ombudsmän den 11 december 1969

1 §■

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar

1) ärenden rörande
allmänna domstolar,
offentlig rättshjälp,

åklagare, polisens verksamhet för utredning om brott eller tillämpning av 19 § polisinstruktionen
samt vad därmed äger samband,
hyresnämnder, överförmyndare,
försvarsväsendet, vapenfri tjänst,

2) ärenden rörande

arbetsdomstolen, fastighetsdomstolar, ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar,
vattendomstolar,

polisväsendet utom ärenden, som hör under 1) eller 3),

justitieförvaltningen i övrigt utom ärenden rörande tryckfrihet, domstolar, offentlig
rättshjälp, åklagare, hyresnämnder, överförmyndare, kriminalvård eller samhällsfarlig
asocialitet,

utrikesförvaltningen,

kommunikationsförvaltningen utom vägväsendet,
skatteväsendet, folkbokföringen, finansförvaltningen i övrigt,

skolväsendet, högre utbildning och forskning, svenska kyrkan samt övriga till utbildningsdepartementet
hörande ärenden utom ärenden rörande teater och film,

tillämpning av jordförvärvslagen, skogsväsendet, veterinärväsendet, naturvård utom
ärenden som rör bebyggelse, rennäringen, jordbruksfrågor i övrigt,

pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, affärstid, handelsfrågor i övrigt,
förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar, bostadsväsendet, inrikesfrågor
i övrigt utom ärenden rörande arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, vapenfri
tjänst eller hyresreglering,

lantmäteriväsendet, länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna, kronofogdemyndigheterna,
primärkommunerna, landstingen, till civildepartementet hörande ärenden i
övrigt utom ärenden rörande planläggning eller byggnadsväsendet,
industri, hantverk, till industridepartementet hörande ärenden i övrigt,
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst utom i vad avser rent
militära förhållanden,

3) ärenden rörande

kriminalvård och samhällsfarlig asocialitet, barna- och ungdomsvård, socialhjälp,
åldringsvård, nykterhetsvård, narkomanvård, allmän hälso- och sjukvård, arbetarskydd,
arbetstid, allmän försäkring m. fl. frågor hörande till socialförvaltningen, arbetsmarknaden,
arbetslöshetsförsäkring,

495

planläggning, byggnadsväsendet,
vägväsendet,

tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet,
övriga frågor, som ej hör under 1) eller 2).

2 §.

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen hör. Har
ärenden, som tillhör olika tillsynsområden, nära samband med varandra, överenskommer
vederbörande justitieombudsmän om vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej annat överenskoms, av den
justitieombudsman som förrättat eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av annan anledning
ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår tillsynsområdet och ställföreträdare
ej lämpligen kan inträda, övertages ärendet av annan justitieombudsman.

3 §.

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda att för 1) svarar justitieombudsmannen
Gunnar Thyresson, för 2) justitieombudsmannen Ulf Lundvik och för
3) justitieombudsmannen Alfred Bexelius.

4 §.

Om ställföreträdares tjänstgöring beslutar vederbörande justitieombudsman efter erforderligt
samråd med övriga justitieombudsmän.

5 §.

Inom riksdagens ombudsmannaexpedition finns sex byråer, nämligen administrativa
byrån, första och andra domstolsbyrån, första och andra förvaltningsbyrån samt försvarsbyrån.
Härjämte finns en skatteavdelning. Varje byrå förestås av en byråchef och
skatteavdelningen av en byrådirektör/avdelningsdirektör. På andra domstolsbyrån indelas
en byrådirektör/avdelningsdirektör för militära mål m. m., på första förvaltningsbyrån
en byrådirektör/avdelningsdirektör för kriminalvårdsärenden m. m. samt på andra
förvaltningsbyrån en byrådirektör/avdelningsdirektör för kommunala ärenden m. m.

6 §.

Till riksdagens ombudsmannaexpedition ankommande postförsändelser, telegram och
övriga försändelser öppnas och till expeditionen ställda värdeförsändelser utkvitteras av
kanslichefen eller av annan på kanslichefens uppdrag.

Vid postöppningen fördelas de nya ärendena på tillsynsområden, sakområden samt
byråer och motsvarande, varefter de överlämnas till registratorn för registrering.

7 §.

På registratorsexpeditionen förs

496

1) över inkommande handlingar i nya ärenden diarium med diarieblad och register
enligt fastställda formulär

2) över övriga inkommande handlingar förteckning (inkommande postbok)

3) över avgjorda ärenden expeditionslistor för envar ombudsman

4) över ärenden av principiellt eller eljest allmänt intresse sakregister.

Av expeditionsförmannen förs

över utgående försändelser förteckning (utgående postbok).

8 §.

Vid diarieföring iakttas

att, om bilaga som anges följa inkommen handling saknas, handlingen förses med
anteckning härom,

att, om inkommande ärende har gemenskap med annat ärende, anteckning härom
görs på diariebladen för båda ärendena samt på båda ärendenas aktomslag, varjämte
det äldre ärendets akt fogas till det nya ärendets akt, om det äldre ärendet är avgjort.

9 §.

Kanslichefen verkställer på ombudsmännens uppdrag särskilda utredningar och
biträder dem med beredning av offentligrättsliga ärenden av principiellt betydelsefull
natur.

Kanslichefen är dessutom personalchef samt har som sådan också ansvaret för
expeditionens lokaler, inventarier m. m.

10 §.

Chefen för administrativa byrån åligger

att bereda och för kanslichefen eller ombudsmännen föredraga personalärenden och
övriga administrativa ärenden,

att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden, expeditionens tjänstematrikel,
ärendestatistik samt liggare över ärenden som föranlett åtal eller disciplinär bestraffning,

att svara för redigering av ämbetsberättelsen.

11 §.

Övriga byråchefer åligger, var för sin byrå,

att antingen själv bereda och föredraga eller till annan tjänsteman överlåta att bereda
och föredraga de ärenden, som fördelas på hans byrå,

att vaka över att ärendena på hans byrå företas till behandling utan onödig tidsutdräkt.

Byrådirektörerna har motsvarande åligganden på sina sakområden.

12 §.

Expedition, som rör infordrande av upplysning, utredning eller yttrande i anhängigt
ärende, undertecknas av ombudsman eller kanslichefen med kontrasignation av föredraganden.
Expedition, som endast avser att bereda klagande tillfälle att yttra sig över
utredningsmaterial, undertecknas av föredraganden.

13 §.

Av ombudsmans beslut skrivs originalexemplar ut dels för registraturet, dels för
klaganden och dels, i förekommande fall, för myndighet eller tjänsteman till vilken

497

beslutet särskilt riktar sig. Härjämte tages det antal avskrifter som erfordras. Föredraganden
upprättar koncept till beslutet och anger på detta antalet utskrifter och avskrifter
och till vilka de skall gå. Om beslutet bör antecknas i sakregistret, anmäler han detta
till registratorn.

14 §.

Akt i avgjort ärende skall innehålla avskrift av beslutsexpedition.

15 §.

Utgående beslutsexpedition skrivs under

i ärende, som avgjorts av ombudsmännen gemensamt, av ombudsmännen eller den av
dem som de utsett därtill och kanslichefen eller av kanslichefen enligt ombudsmännens
beslut,

i ärende, som avgjorts av ombudsman, av denne och föredraganden eller av föredraganden
eller annan på ombudsmannens uppdrag,

i administrativt ärende, som avgjorts av tjänsteman på expeditionen, av denne.

16 §.

Beslut i personalärenden och övriga administrativa ärenden fattas av ombudsmännen
gemensamt eller

av kanslichefen, efter erforderligt samråd, i fråga om semester eller annan ledighet,
vikariatsförordnanden i anslutning härtill, antagande av extra personal, arvodes- och
liknande ersättningsfrågor, lokal-, material-, inventarie-, bok- och tidskriftsfrågor.

17 §.

Registratorsexpeditionen åligger att
svara för diarieföringen,

sedan inkomna handlingar hållits tillgängliga för nyhetsorganen, överlämna dem till
vederbörande befattningshavare,
utfärda diariebevis,

tillhandagå myndigheter, nyhetsorgan, allmänheten och expeditionens befattningshavare
med de upplysningar som utan särskild efterforskning kan lämnas med ledning
av registratur, diarier, protokoll, akter och övriga på expeditionen tillgängliga handlingar,

på föredragandes uppdrag rekvirera handlingar från myndigheter,
ombesörja expedieringen av utfärdade beslut,
upprätta expeditionslistor,

ansvara för arkivet och för bindningen av registratur, diarium m. m.

18 §.

Assistenten

leder och fördelar arbetet på registratorsexpeditionen, svarar själv för beslutsexpedieringen,
arkiveringen och övriga åtgärder i anslutning till ärendenas avslutande samt
lämnar kanslichefen det biträde som påkallas av honom.

Förste kontorsskrivaren svarar under assistenten för diarieföringen och vad därtill hör.
17 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag

498

19 §.

Expeditionsvakt åligger

att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att biträda vid expedieringen av försändelser,

att biträda med stencilering, fotokopiering, arkivering och framtagning ur arkivet,
att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,
att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

20 §.

Expeditionsvakt som är expeditionsförman åligger därjämte att ansvara för vården
av skrivmaterial, papper, blanketter, kuvert, öva kontroll över förbrukningen och i god
tid till kanslichefen anmäla behov av komplettering,
att låta ombesörja bindning av tidskrifter m. m.,

att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,
att vaka över städning och rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av mattor, gardiner
och handdukar samt tillse att uppkommande reparations- och underhållsbehov i
fråga om lokaler och inventarier blir åtgärdade.

21 §.

Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar mellan klockan
10 och klockan 12 och registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag—
fredag mellan klockan 9 och klockan 16, om annat ej bestäms i särskilt fall.

499

Bilaga 2

Tjänstgöring och personalorganisation

Justitieombudsmännens semestrar m. in.

Justitieombudsmannen Bexelius

3—14 februari, 14—30 maj, 16—22 augusti, 13—24 oktober.

Justitieombudsmannen Henkow

10 mars, 26—28 mars (sjukledighet), 8—11 april, 19 maj, 14 juli—15 augusti, 20—31
oktober.

Justitieombudsmannen Lundvik
3—7 mars, 23 juni—11 juli, 18 augusti—-5 september.

Justitieombudsmannen Thyresson
15—19 december.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Thyresson

3—21 februari (dubblering), 10 mars, 19 mars (dubblering), 26—28 mars, 6—11 april,
5—8 maj (dubblering), 19 maj, 23 juni—26 juli, 18 augusti—5 september, 15—19 oktober
(dubblering), 20—31 oktober, 3—5 november (övertagande av ombudsmannaämbete).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén
3—14 februari, 3—7 mars, 20 mars (dubblering), 15 april (dubblering), 14—30 maj,
21—26 juli (dubblering), 27 juli—22 augusti, 15 september (dubblering), 13—24 oktober,
3—7 november (dubblering), 24 november—4 december (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Wennergren
15—19 december, 20—31 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Bertil Wennergren (t. o. m. den 14 december)

Byråchefen Per Lundbergh (första domstolsbyrån)

Byråchefen Lars Persson (andra domstolsbyrån)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Claes Hammarskjöld (första förvaltningsbyrån; länsförvaltning)

Byråchefen Hans Bolinder (andra förvaltningsbyrån; central förvaltning)

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Kammarrättsassessorn Bengt Karlsson (skatteavdelningen, 1—31 januari)
Byrådirektören Stig von Bahr (skatteavdelningen, fr. o. m. 1 februari)

Byrådirektören Erik Tersmeden (militära mål m. m.)

Avdelningsdirektören Tom T:son Thyblad (kriminalvårdsärenden, 1 januari—14 augusti)
Byrådirektören Peter Löfmarck (kriminalvårdsärenden, fr. o. m. 1 september)
Länsassessorn Jan Berntsen (kommunala ärenden, fr. o. m. 1 oktober).

Under tiden maj—oktober har föredragandena hos KU Per Dahlman och Lennart
Groll med vissa avbrott planenligt tjänstgjort som föredragande hos riksdagens ombudsmän.
Såsom föredragande med heltidsanställning har vidare under år 1969 tjänstgjort
hovrättsrådet Birgitta Egenvall, hovrättsrådet Gunnar Lindh (fr. o. m. 11 augusti).

500

byråchefen Gunnar MacDowall (fr. o. m. 1 september), assessorn Karl-Olof Lidin
(t. o. m. 31 juli), hovrättsassessorn Bo G. Nordström och hovrättsassessorn Brita Sundberg-Weitman
(fr. o. m. 1 november). Som föredragande med halvtidstjänstgöring har
tjänstgjort byrådirektören Karin Dahnell (t. o. m. 15 oktober).

501

Bilaga 3

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1969 genom skrivelser
från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1969

1. 1949 den 22 augusti (JO nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1969 utfärdat efterlysningskungörelse (SFS 1969: 293).
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

2. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk databehandling
på inskrivningsväsendets område. Denna fråga övervägs f. n. inom justitiedepartementet
på grundval av inskrivningskommitténs betänkande ADB inom inskrivningsväsendet.
(Justitiedepartementet.)

3. 1953 den 3 december (MO nr 681/1953), angående fråga om behov av bestämmelser
till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna
handlingars offentlighet åsidosättes genom användande av handbrev.

Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén,
som enligt bemyndigande den 11 april 1969 tillkallats för att
utreda frågan om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m.

(J ustitiedepartementet.)

4. 1954 den 2 december (JO nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser om
rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till lag om
rättegångshjälp m. m. (SOU 1965: 13). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är
detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning för
kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april 1963
avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963: 28). Betänkandet är i
förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1960 den 23 december (JO nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell skyldighet för
förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, å vilka besluten grundas.

Skrivelsen har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till
förvaltningslag (SOU 1968:27). Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om
motivering av beslut, har remissbehandlats och är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

502

7. 1961 den 27 mars (JO nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna m. m.

Ärendet har överlämnats till bilregisterutredningen med anledning av Kungl. Maj:ts
uppdrag den 29 maj 1969 till utredningen »att med hänsyn till den förestående omläggningen
av bilregistreringen (prop. 1969: 30, SU 42, rskr 136) vid fullgörandet av
sitt uppdrag i övrigt närmare överväga frågan om de avgifter som i fortsättningen bör
debiteras i anslutning till denna». (Civildepartementet.)

8. 1961 den 2 juni (JO nr 403/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående hotelloch
pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva
varor.

Förordningen om eldfarliga oljor ersattes den 1 januari 1963 med förordningen om
brandfarliga varor. Kommerskollegium har den 27 september och den 28 november
1968 avgivit yttrande i ärendet, såvitt angår dessa förordningar och förordningen om
explosiva varor, samt den 17 oktober 1968 utfärdat kungörelse med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Kungl. Maj:t har den 28
november 1969 funnit att skrivelsen ej föranleder vidare åtgärd. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Handelsdepartementet.)

9. 1961 den 5 december (JO nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om
skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets avgörande
lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27).
Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om kommunicering med part, har
remissbehandlats och är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

10. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer utan personellt
samröre med enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret 1970/71 har
styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k. polistekniska rådgivningsbyråer,
som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt om anskaffning av
viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

11. 1963 den 12 december (MO nr 632/1961), angående fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk.

Ärendet bereds för närvarande inom justitie- och försvarsdepartementen. Genom justitiedepartementets
försorg beräknas under första halvåret 1970 kunna utgivas de fullständiga
texterna till de konventioner m. m. på folkrättens område vilka Sverige ratificerat
jämte sakregister. För undervisning i folkrätt inom krigsmakten avses 1949 års
Genévekonventioner utges i särtryck och förbereds inom försvarsstaben en handbok
angående folkrättsliga regler för krig. Denna handbok föreligger i manuskript. Vidare
har överbefälhavaren fastställt målsättning och kursplaner för utbildningen i folkrätt vid
militärhögskolan. I en ny upplaga av »Svensk soldat», som utkommer våren 1970, har

503

delen om krigets lagar utökats och översetts av folkrättssakkunnig. (Försvarsdepartementet.
)

12. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till
fribiljetter från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och luftfartsverket,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

13. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga okända
sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar
frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore socken, m. m.

I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända eller
bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt direktiven
för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 § passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke om
brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1966 den 24 januari (JO nr 1144/1963), angående åtgärder i syfte att giva de
renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen
erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl
och utan rimlig ersättning.

Rennäringssakkunniga har den 13 februari 1968 avgett betänkandet »Rennäringen i
Sverige» (SOU 1968: 16). I detta har JO:s skrivelse behandlats (se ex. vis s. 36, 57, 69).
Betänkandet är f. n. föremål för beredning i departementet. Avsikten är att förslag till
rennäringslag skall remitteras till lagrådet i maj 1970 och proposition på grundval av
betänkandet föreläggas riksdagen hösten 1970. (Jordbruksdepartementet.)

16. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid de
svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1966 den 14 oktober (JO nr 879/1964 m. fl.), angående revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i
syfte att åstadkomma en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda
skatt för lön under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner
under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som från myndighet inhämtat
upplysning att skattskyldighet icke förelåg men långt senare beskattats, bör få
gottgörelse för skada till följd av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig
utgifter för familjen som han icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat
att skattskyldighet förelåg.

Frågan om bosättningsreglerna är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vad angår
frågan om gottgörelse för skada, som kan ha tillskyndats någon som förlitat sig på
myndighets besked rörande skattskyldighet, meddelas att tre ärenden med begäran om
sådan gottgörelse den 17 oktober 1969 avgjorts av Kungl. Maj:t, som lämnat framställningarna
utan åtgärd. (Finansdepartementet.)

504

18. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande bestämmelser
om den militära straffregistreringen bör överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna om handläggning
av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen. Fråga om ändring
av grundstadgarna med anledning av JO:s skrivelse är under beredning hos akademien.
(Utbildningsdepartementet.)

20. 1967 den 6 juli (JO nr 275/1967), angående föreskrifter rörande anlitande av
patienters vid mentalsjukhus arbetskraft för utförande av privata sysslor åt
personalen.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t genom beslut den 9 maj 1969 bemyndigat
socialstyrelsen att utfärda föreskrifter bl. a. beträffande psykiskt sjuka eller psykiskt
utvecklingsstörda patienters deltagande i arbetsdrift och sysselsättningsterapi vid sjukhus
eller annan vårdinrättning. (Socialdepartementet.)

21. 1967 den 9 augusti (JO nr 409/1966), angående ändring av gravationsbeviskungörelsen
i syfte att gravationsbevis skall upptaga upplysning huruvida mark
frångått fastigheten och i så fall vilket år det senast skett.

22. 1967 den 10 augusti (JO nr 131, 437 och 883/1966), angående åtgärder för
nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i brottmål.

Arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av s. k. utomstående läkare,
har höjts fr. o. m. den 1 november 1967. Vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm har
inrättats bl. a. en extra överläkartjänst fr. o. m. den 1 mars 1968. Dessutom har vissa
ändringar gjorts i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.
(prop. 1965:22, SFS 1969:40—44). Skrivelsen anses därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.
)

23. 1968 den 20 juni (nr 1050/1968), angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik
i Stockholm.

Skrivelsen har den 13 juni 1969 överlämnats till utredningen rörande företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga vägtrafiken att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande. (Kommunikationsdepartementet.)

24. 1968 den 26 september (nr 1874/1968), angående ändring av barnavårdslagen i
syfte att barnavårdsnämnds förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem skall
kunna överprövas.

Ärendet har anmälts den 21 mars 1969 genom proposition nr 62 med förslag till lag
om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97). (Socialdepartementet.)

505

Bilaga 4

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1969—1970

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till det s. k. innetorget
i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän plats, 70: 38; — tillståndsgivning
för allmän sammankomst på kasemområde som tillika är allmän plats samt om
upprätthållande av allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43.

Allmänna handlingar, fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd tillrätta''visningsförteckning
utgör hemlig handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm utgör
allmän och offentlig handling, 69: 313 — utbekommande av sjukjournal, 70: 315;
— utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som inkommit till kommunalnämnd,
70: 319; — fråga om promemoria med riktlinjer för medaljtilldelning har
karaktär av allmän handling, 70: 310; — fritidsutrednings karaktär av inkommen eller
upprättad handling, 70: 312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga vid
professorstillsättning, 69: 313; — ordningen för tillhandahållande av handlingar i myndighets
arkiv, 69: 314; — utlämnande av bostadsförmedlings handlingar för mikrofotografering,
69: 315; — intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat,
70: 187; — åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent
för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling,
70: 285; — möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller
att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal myndighet,
som tillhandahåller avskrift av allmän handling, 69: 316; — tillhandahållande av allmän
offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift, 70: 309; — hos statlig myndighet
diarieförd handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; — fråga om
allmän handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; — se även Sekretess.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitiekanslems
arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181; — straffarrestants
rätt till bädd under dagen, 70: 145.

Avvisande av talan, se Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning av avvisningsärende,
70: 454.

17* — Justitieombudsmännens cimbetsberättelse till 1970 års riksdag

506

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling, 69: 39.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds förhandsgranskning
av ifrågasatt fosterhem kan överprövas, 69: 226; — fråga om barnavårdsnämnds
skyldighet att kommunicera utredning i vårdnadsmål före avgivande av
yttrande, 69: 231, 70: 235; — barnavårdsmans efterforskande av faderskap, 69: 233;
— fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning enligt 26 § barnavårdslagen, 69: 241; — för samhällsvård
omhändertaget barn bör ej längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242; — dröjsmål
med vårdnadsutredningar, 69: 242; — framställning om ersättning av allmänna medel
för att täcka förlust för barn till följd av barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka
barnets rätt till barnpension, 70: 203; — fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande
av barn för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; —■ brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stockholms
stad, 70: 219; — barna vårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233; — barnavårdsnämnds
ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget
barn vistas under permission och bristande samordning mellan barnavårdsnämndens
olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223; — barnavårdsnämnds och bamavårdsmans
skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande av misshandel av barn
och att göra polisanmälan om misshandel, 70: 228.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beslag, se Rusdrycker.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om betalningsföreläggande,
70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om betalningsföreläggande, 70: 64.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev och stamvitsord
för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer, 70: 143; — fråga om
innehållet i tjänstgöringsbetyg, 70: 372.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig, 69: 30; — se
även Huvudförhandling.

Bisyssla, yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns bisysslor»,
70: 479.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att tillförsäkra kommunen
anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad byteslägenhet, kan vägras bostad
genom bostadsförmedlingens försorg, 69: 376.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brottmål, se Huvudförhandling, Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne i dispensärende,
70: 411.

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för nybyggnad oaktat
länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft, 69: 425; — skyldighet för byggnadsnämnd
att höra granne vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomt -

507

gräns, 69: 425; — fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — upprepade uppskov i
bötesförvandlingsmål, 69: 46; — se även Verkställighet.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även Mentalsjukvård,
Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter för tillgodoseende
av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan beordras som ledningspersonal
då civila flygplan anlitar militära flygplatser, 69: 183; — frågor om beordrande av
personal ur krigsmakten att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal
mot officerare för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94; — se även Tävlingar.

Delgivning, med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet av delgivning i
offentlig lokal, 70: 72; — kungörelsedelgivning, 70: 55; — formerna för efterforskning
av persons adress i samband med delgivning, 70: 71; — se även Hyresreglering, Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63: — fråga om
banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets åtgärder vid demonstration
som sker utan laga tillstånd, 70: 67.

Diarieföring, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i disciplinmål, ålagd
disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska förhållandena,
70: 144; se även Disciplinbot, Ersättningsmål, Militärförhör.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras, 69: 403; — se
även Protokoll, Taxering.

Dom, tillhandahållande av, 70: 61.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningsh andlingens
företeende, 70: 63.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant, 70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av domstols behörighet,
70: 54.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av skatt i anledning
av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd med insändande av besvärsakter
till kammarrätten, 70: 338; — med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt
19 kap. 13 § ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan m. m., 70: 379;
— se även Nykterhetsvård.

508

Entledigande, fråga om hovrätt, som enledigat e.o. fiskal, handlat med tillräcklig omsorg
genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden,
70: 372; — förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under löpande
pensioneringsperiod, 70: 379.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör, som lidit skada
genom fel från myndigheters sida, 69: 435. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt befäl ersättningsskyldighet,
70: 145.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om godtagande
av inrop och om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auktionen,
70: 321.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av expedition, 70: 66; — felaktiga
expeditionsåtgärder vid domstol då värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans
hämtande till militärtjänstgöring, 70: 61; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter, 69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande av fastighet
i samband med expropriation, 69: 385; — se även Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition av anslagsposten
Särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer,
70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss ändring i luftfartslagen,
70: 73.

Flygning, se Civil verksamhet.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga regler
i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Forum, se Domstols behörighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera rättegångsbiträdes
ersättningsyrkande, 70: 59.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till sitt förband därför
att han stört allmän ordning, skall beordras lägga sig på sitt kompani, är förenlig med
gällande bestämmelser om värnpliktigs fritid, 69: 113.

Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan över exekutiv auktion,
70:321; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som besvärsskrift,
70: 466.

509

Fångvård sanstalt, sjukvård och tandvård vid, 69: 207, 70: 171; — intagens användande
för arbete åt tjänsteman, 69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens
egendom, 70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162; — handläggning av disciplinärende,
70: 188; — se även Delgivning.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande om komplettering
av stämningsansökningen, 69: 25.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit i av nämnden
företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära oavkortad lön, resekostnadsersättning
och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal tjänst,
69: 405.

Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — val av tolk vid polisförhör
med politisk flykting, 70: 70.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot förmyndare,
69: 51. Jfr Kungörelse.

Försvarare, fördelning av uppdrag som offentlig försvarare, 70: 56; — se även Fri rättegång.

Förundersökning, utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör
icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra vittna i målet,
69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter till pressen och att motivera
vägran att lämna uppgift, 69: 77; — förundersöknings bedrivande då fråga är om
ett stort antal brott och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den
misstänkte är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande av misstanke
för brott lämna underrättelse om rätt att anlita försvarare, 69: 92; — polismyndighets
skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande av förundersökning,
70: 71; — se även Förhör, Gripande, Åtal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning»,
69: 480; — över förslag till förvaltningslag, 70: 470.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen, 69: 104.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69: 89, 92; — polismans
skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92; — underlåtenhet att skyndsamt
anmäla gripande, 69: 93.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna
skrivelser, 69: 145; •— kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet genom att
utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal, 69: 385; — kommunalnämnds
kompetensöverskridande, 70: 363; — skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt
genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av skolstyrelsen och genom
underlåtenhet att utsätta sammanträde med styrelsen, 70: 355; — handläggningstiderna
i kommunala besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärsärende
angående vitesföreläggande, 70: 412; — komplettering av ofullständig anmälan
om avregistrering av motorfordon, 70: 468; — handläggning av framställning om

510

utfående av allmän handling (sjukjournal), 70: 315: — formerna för expertgrupps
arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen, 70: 420;

— se även Hyresreglering, Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Utlämning.

Handräckning, se Mentalsjukvård, Nykterhetsvård.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd ej stadgad,
69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan enligt 28: 1 RB eller undersökning
enligt 28: 10 RB, 70: 69.

Huvudförhandling, i brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; — fråga om brottmål
bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42; — fråga om tilltalads befrielse
från inställelseskyldighet efter skriftligt erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41;

— fråga om skriftligt erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att
höra vårdnadshavare innan skyddstillsyn ådömes, 69:43; — framställning angående
rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse i brottmål mot den
underårige, 70: 19; — fråga om hörande i brottmål upplysningsvis av person som ej
är part, 69: 44; — fråga om bedömning av yrkande om jämkning av skadestånd,
69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten
åsidosatt, 70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan,
70:60; — rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för anmälan
av enskilt anspråk, 70: 66; — se även Bandinspelning.

Hyresreglering, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande av
mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; — kallelse till besiktning som
äger rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465.

Häktning, åklagare bär ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till rätten om häktning,
69: 82.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av för samhällsvård
omhändertaget barn, 70: 207, 217; — framställning om civil klädsel m. m. vid hämtningar
inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens områden,
70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående kallelse, 70: 67.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande till militärtjänstgöring,
70: 138; — se även Expedition.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande oguldna
skatter, 69: 330.

Införsel, fråga om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; — fråga
om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag, 69: 339.

Inhibition, se Lagsökning.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har ägodelningsdomare
felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från nyttjanderättsinteckning, avseende
mark utanför fastigheten, 69: 49.

JO, tillsynskompetens, 70: 278; — om utredning i JO-ärenden, 70: 280.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsintendentsuppgifter
och att vara taxeringsnämndsordförande, 69: 343; — ej förenligt med

511

god ordning att polischef förordnar sig själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; —
jävsfrågor vid tillsättning av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad,
70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts som reaktionsmedel
i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181; — se även Mentalsjukvård.

Kommunalbesvär, 70: 364. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares rätt att
få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — länsstyrelse har oriktigt förelagt part att
avge yttrande inom viss tid vid äventyr att ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss),
69: 310; — vid prisundersökningar, 69: 440; — med konkursgäldenär av framställning
om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande,
70: 59; — i ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet,
70: 192; — med inropare vid klagan över exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga om
tjänstemans entledigande under löpande pensioneringsperiod, 70: 379; — se även
Barnavård, Taxering.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurs, se Hämtning, Kommunicering.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, se Införsel, Lön.

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65 och om översyn av meddelade anvisningar rörande läkarundesökning
för erhållande av körkort, 70: 426; — olämplig praxis av polismyndighet vid utfärdande
av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr
Kungörelse.

Lagfart, inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av lagsökningsutslag
och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget, ägt i samband med domen förordna
om fortsatt inhibition, 69: 33; — fråga om godtagande i lagsökningsmål av
avskrift, som ej helt överensstämt med originalet, 69: 47.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande av sin
talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol, 69: 182.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, brister i kontroll och tillsyn över lotterier, 69: 455. Jfr Jäv.

512

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen, 69: 88; — förbandsläkare
har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner, 70: 130; — kompanichefs
närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga, 70: 141.

Läkarintyg, se Allmän försäkring.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för rättande av tidigare
löneutbetalning som bedömts vara felaktig, 69: 395; — fråga om inhämtande av
tjänstemans medgivande vid verkställande av löneavdrag för fackföreningsavgifter,
69: 322; — se även Företagsnämnd.

Mentalsjukvård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus; tillika fråga om
intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69: 287; — förutsättningarna för polishandräckning
för tvångsintagning på mentalsjukhus, 69: 298; —- fråga om förtur vid intagning
av den som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en individuell
inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande av intagens
pass, 69: 304; — frågor om brevcensur, 69: 304; — se även Psykiatrisk vård.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande verksamhet erhålla
utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll vid militärförhör,
70: 143.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100.

Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare precisera
skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om skyldighet att
närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69; 311 — motivering av avslagsbeslut
på ansökan om forskningsanslag, 69: 311; — lokal skattemyndighet och länsstyrelse
har avslagit ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70:341; — avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden,
70: 466; — se även Taxering.

Motorfordon, se Skadestånd.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen för uppsättande
av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69: 418; — dröjsmål vid exploatering av område
för fritidsbebyggelse genom naturvårdskrav framförda av olika myndigheter,
69: 423.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval av bristfällig
utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning varit erforderlig och om underlåten
förvarning om handräckningen, 69: 249; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255; — bedrivandet av undersökningar enligt
12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — den som avses med ansökan om tvångsintagning
bör personligen höras, 69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till
hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhets -

513

vårdslagen, 69: 257, 258; innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69: 259; — delgivning
av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till nykterhetsvårdslagen,
69: 259; — övervakares råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skilsmässa
oförenligt med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70: 241; — dröjsmål i ärende om förverkande
av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning, 70:
242; — dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen alkoholmissbrukare;
70: 243; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, se Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt få del av meddelad
dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen,
70: 144.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten inom
statsförvaltningen», 69: 487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter på frågan om
obduktion bör ske, 69: 306.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70: 467; — se även
Allmän plats.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100; — mot mötesdeltagare, 70: 43.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig belöning,
69: 386.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning upptaget
hinder möter däremot, 69: 453; — se även Mentalsjukvård.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång, 69: 409; —
myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är fullständig och riktig, 69: 322; —
bevakning av rätt till barnpension, 70: 203. Jfr Entledigande.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande »Officerare
som konsulenter inom försvarets personalvård», 69: 460.

Personundersökning, personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna
kring brottet, 69: 28.

Polismyndighet, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; — polismans
skyldighet att legitimera sig, 69: 86, 70: 68; — polismän har överträtt sina befogenheter
då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87; — åtal mot
polismästare för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; — mot polismästare för
otillbörligt uttalande om underordnad, 70: 26; — mot kriminalassistent för bl. a.
opåkallat omhändertagande av demonstrant, 70: 28; — polismyndighets befattning
med tryckt affisch som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; — se även Förundersökning.
Jfr Avvisning, Delgivning, Körkort, Läkare, Läkarvård.

514

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning av polisregistret,
69:94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av socialnämnd med stöd av 16 §
socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter ur polisregistret beträffande hjälpsökande
saknar stöd i gällande bestämmelser, 69: 95.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande att verka
som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69: 39; — se även Tjänsteplikt.

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit att protokollföra
beslut, 69: 381.

Psykiatrisk vård, man som begått grova våldsbrott mot hemskild hustru har av domstol
överlämnats till sluten psykiatrisk vård och av socialstyrelsen placerats i närheten av
hustruns hem. Fråga om erforderlig hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna
trygghet, 70: 258; — krav på självständig bedömning av vårdbehov vid utfärdande av
vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus, 70: 265; — fråga om intagning på
mentalsjukhus av person, som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — vården
av s. k. N-fall, 70: 271; — se även Mentalsjukvård.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop förrättas,

69: 451.

Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144.

Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott åt rättegångskostnad i expropriationsmål, 69: 21;

— se även Fri rättegång.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147.

Sekretess, disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet av hemliga
handlingar, 69: 59; — fråga om beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra
visst projekteringsarbete kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381; —
tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om hemlighållande av
handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt 14 § sekretesslagen, 70: 136; —
offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever, 70: 313;

— skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — utnyttjande av myndigheters dataanläggningar,
70: 308; — se även Allmänna handlingar. Jfr Protokoll.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada genom
grov vårdslöshet, 69: 96.

515

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende vid
skjutövning, 70: 117.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp uppställa
villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande pension, 69: 282; — fråga
huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav på
ersättning för vårdkostnader m. m., 69: 283; — fråga huruvida socialnämnd ägt att
påkalla betalningsföreläggande och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med fastighetsägarna i
ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny stadsplan för området, 69: 422.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning medför ej rätt att
delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning att han ej var
skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde påta sig ansvar för densamma
hade icke bort godtagas som ett godkännande, 69: 57.

Straffverkställighet, disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av underåriga
i enrum under längre tid än behandlingslagen medger, 69: 191; — förvaring av intagen
i låst källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff, 70: 163; — placering i isoleringscell
på grund av platsbrist, 70: 167; — arbetsvägran vid Kumla-anstalten, 69: 199; — tilllämpning
av 45 § behandlingslagen, 69: 203; — av 26 och 35 §§ lagen, 70: 160; —
frågor angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter, 69: 209, 70: 176; — lättnad i
verkställigheten för utförande av talan vid domstol, 69: 219; — användande av besparade
medel för permissionskostnad, 69: 220; — intagens rätt att mot avgift erhålla
avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling bort förbjudas, 69: 221;
— användande av fängsel vid transport av häktad eller i fångvårdsanstalt intagen,
69: 222, 70: 168; -— framställning med anledning av olägenheter ur vårdnadssynpunkt
vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare, 69: 243; — om transporter av
intagna, 70: 169; — mathållning vid transporter, 70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen
angående motarbetande av KRUM, 70: 154; — se även Fångvårdsanstalt.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för rättegång,
69: 25.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären utlåtande
rörande handläggningen av säkerhetsfrågor, 69: 462.

Taxering, anstånd med avgivande av självdeklaration, 70: 345; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts taxeringsärende,
69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa utredning, 70: 346; — taxeringsnämnds
tillgång till deklarationsmaterial, 70: 347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder
då skattskyldig skall taxeras på flera orter, 69: 363; — fråga om innebörden
av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet i olika fall, 69: 340, 360, 70: 346;
— skyldighet att dagteckna underrättelser m. m., 69: 365, 70: 347; — om taxeringsnämnds
beslutskompetens och nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter
den 30 juni, 69: 362; — om skyldighet att tillhandahålla utdrag av taxeringslängd och
av nämndens protokoll, 69: 365; — skriftväxling hos prövningsnämnd, 70: 348; — en -

516

mansmål i prövningsnämnd, 69: 368; — formulering av prövningsnämnds beslut i
fall då taxeringsbesvär ej upptagits till prövning, 69: 350; — otillfredsställande beslutsredovisning
hos prövningsnämnder, 69: 368, 70: 329; — taxeringsintendents kompetens
är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet, 69: 365; — taxeringsintendents
utredningsskyldighet vid desertionsinvändning, 69: 367; — om skyldighet att
lämna kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; -— frågor
om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av taxering, 69:371,
70: 349; — särskild skatteberäkning för makar, 70: 351 — diarieföring av ansökningar
om särskild skatteberäkning, 70: 354; — se även Dröjsmål, Jäv, Utredning.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall angivas om
extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller annan särskild uppgift,
69: 116. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455; — över utmätningsmän, 69: 337.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för underlåtenhet att
föra körjournal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om grupplivförsäkring,
69: 321.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Civil verksamhet, Explosiva varor, Handläggning,
Polismyndighet, Skjutning, Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, Se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i fråga om
vakt över skolklass vid samling med konfessionella inslag, 69: 389; — tjänstepliktens
omfattning och åtaganden utom tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397;

— kritik mot rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla viss
tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; — tjänstemans utnyttjande av den
fria kritikrätten får ej ligga honom till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor
om vidimation av betyg och om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående tillsättning av
professur, 69: 404; — användande av psykologisk test vid tjänstetillsättning, 69: 403;

— underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av tidigare tillsättningsbeslut,
69:404; — frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413,
70: 406; — brister i fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande
e. o. lärare, 70: 438; — diskriminering i platsannonser, 70: 387; — underrättelse
om tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407; — besvärshänvisning i tjänstemannaärenden,
70: 408. Jfr Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse redovisa
inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning, 69: 420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik i Stockholm,
69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkurrerande
ansökningar om trafiktillstånd, 70: 434.

517

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna upplysningar till
pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation, 69: 316, 317; — anonymitetsskydd
för meddelare till pressen, 69: 319; — press release och allmänna handlingars
offentlighet, 70: 304; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som
påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — skolföreningars affischering på
skolas anslagstavla, 70: 294; se även Allmänna handlingar.

Tvångsmedel, se Gripande, Åklagare.

Tystnadsplikt, se Sekretess.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undervisning, fråga om användningen av boken »Samspel» i sexualundervisningen,
69: 429.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från
skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande preliminärskatt,
69: 352; — samordningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd med betalning
av kvarstående skatt och anförande av besvär över taxering, 69: 373; —- dröjsmål med
återbetalning av skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — se även
Motivering av beslut, Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden, 69: 165, 188.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått som inblandning
i den politiska debatten, 69: 180.

Utbildning, fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär verkstadsskola
och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom, 69: 169; — elevs intagning i kommunal
damfrisörskola får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet,
70: 446.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon skall utlämnas
från annat land till Sverige, 70: 49.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning trots formfel
vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild eller giftorättsgods saknar
betydelse vid utmätning, 69: 337; — fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas
i dess helhet, 69: 337; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69: 337;

— fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende av det i utslaget
avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs underrättande i förväg om utmätning,
69: 338; — obefogat krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — se även Exekutiv
auktion.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående anstånd med
betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets och kammarrättens utredningsoch
motiveringsskyldighet i taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329;

— utredningen hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

518

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål, innefattande
förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark, och om fel vid handläggningen,
69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet av hovrätts bötesdom, 69: 335; — se
även Vräkning.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande av besöksförbud
i hemskillnadsmål, 69: 45.

Vitsord, se Betyg.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter
och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid vårdhem att i
låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket och därav
eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet, 70: 367.

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även Häktning, Straffföreläggande.
Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, fråga om socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare
vid fastighetsförsäljning, 69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem för
åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner med
intagen på hemmet, 70: 245; — differentierade avgifter vid vård på ålderdomshem,
70: 255.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt nedlagt sedan
köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från säljaren, 69: 83; — fråga om
väckande av åtal innan förundersökning avslutats, 69: 85.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsansvaret»,
70: 484.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Tjänstetillsättning.

Övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet att under övervakningstid
vidta åtgärder beträffande person som dömts till skyddstillsyn, 70: 194.

Övning, anordnade av militära vinterövningar i stark kyla, 69: 185.

519

Bilaga 5

The Swedish Parliamentary Ombudsmän

Annual Report för 1969
Summary in English

The annual report for 1968 for the first time included a summary in English, which
was also issued as a separate publication. Judging from the interest shown, the summary
had a function to fulfil and we therefore intend to continue printing such summaries.
For the benefit of those who are not in possession of last year’s summary we begin with
a recapitulation of the historical and legal background of our Work.

When the Office of a parliamentary Ombudsman was created in 1809 the idea was
that one person should be appointed to supervise, on behalf of the Riksdag (Parliament),
all judges, civil servants and military officers in order to ensure that the law was observed
in the execution of official duties. The designation of the officer—justitieombudsman,
i.e. Judicial Commissioner—as well as the requirement that he should be a trained lawyer
emphasized his role as a watcher over the loyalty of public officers towards the law.

In 1915 the Riksdag found it necessary to separate the function of supervising the
military officers from the general supervisory functions of the justitieombudsman and
created a separate Office for the control of the armed forces and authorities attached
thereto—the militieombudsman (Military Commissioner). From 1915 onwards there
were consequently two parliamentary Ombudsmen in Sweden. The development after
the second World War led, however, to decreasing work for the militieombudsman but
increasingly onerous tasks for the justitieombudsman. The Riksdag in December 1967
therefore decided on quite a radical reform to take effect in March 1968.

In short, the reform meant that the two offices of the justitieombudsman and the
militieombudsman were turned into one sole institution with three Ombudsmen, each
styled justitieombudsman, and with a common staff of assistants. The supervisory duties
of the Ombudsmen were to be distributed among them on grounds of substance. The
Riksdag was anxious to strengthen the supervision of administrative fields where detentions
and other restrictions of the personal liberty were possible, e.g. in connection with
the care of children and young persons, the administration of the temperance laws,
prison administration, and the care of mentally disordered persons. The main task of
one of the Ombudsmen therefore is to supervise the province of social welfare. He is
also in charge of matters concerning social insurance, building and planning, and
questions of classification of documents with regard to publicity.

With regard to the two other Ombudsmen a rearrangement of the fields of supervision
was made in 1969 so that one of them now is keeping watch over the judiciary as
well as over the prosecutors and the police. In addition to this, which may be regarded
as his main task, he also supervises the armed forces. The third Ombudsman takes care
of all kinds of civil administration which does not belong to the domain of the firstmentioned
Ombudsman. The two Deputy Ombudsmen who belong to the organization
will serve when an Ombudsman is in need of relief on account of journeys of inspection
or particularly time-consuming cases, or when he goes on holiday.

Ombudsman for the first and the third areas of supervision, respectively, are Mr.
Alfred Bexelius and Mr. Ulf Lundvik. Ombudsman for the second area was Mr. Hugo

520

Henkow, who, however, resigned in November. Mr. Gunnar Thyresson, a former Deputy
Ombudsman, was elected as his successor. As a new Deputy Ombudsman beside the
remaining one, Mr. Gustaf Petrén, Mr. Bertil Wennergren, the former chief of the
Ombudsmen’s staff, was elected.

In the staff of the Ombudsmen there are the following posts: one Chief of Staff, six
Chiefs of Sections (there are two sections for judicial and two for administrative matters,
one for military and one for civil service questions), and four Deputy Chiefs (concerned
with prison administration, local government, taxation and military matters respectively).
In addition to these there are some eight supernumerary officers. All members of the
staff are qualified lawyers, most of them drawn from the judiciary. There are also about
fifteen clerks, assistants and typists. The budget of the Office with all salaries and costs
included amounts to about 2,800,000 Swedish crowns. The salary of an Ombudsman
equals that of a Judge of the Supreme Court, i.e. 104,400 crowns a year.

According to the Swedish Constitution all judges, civil servants and police and military
officers are bound to give the Ombudsmen all the assistance they may require. All
public prosecutors must aid the Ombudsmen by instituting proceedings when requested
to do so. Furthermore, the Ombudsmen have access to all files and records of the
courts, the administrative authorities, and the armed forces. On request the documents
must be sent to the Ombudsmen. The Constitution anticipates that further Instructions
as to the activities of the Ombudsmen should be given by the Riksdag, and new Instructions
were issued in connection with the reform. Mainly, however, they merely codified
what had long been the established practice of the Ombudsmen.

According to the Instructions, supervision is to be exercised by inspections and inquiries
and by such other means as may be appropriate in the circumstances. The Ombudsmen
may embark on inquiries on account of complaints, observations in the course
of inspections, or for other reasons. Among the measures which are mentioned by the
Instructions as available to the Ombudsmen are recommendations to the Riksdag or the
Government for amendment of the law or for some other action. There are also provisions
for the prosecution in a court of law and for disciplinary proceedings by the
competent authority against an official who has broken his duty, although these powers
are rarely used nowadays. When an official is found åt fault the Ombudsman may
instead issue a more or less severe admonition. Quite often the Ombudsman, when giving
his decision in a case, takes the opportunity of making a pronouncement with regard
to the interpretation or application of the rules in question or as to what, in his opinion,
is the proper course of administration in a given situation. Here his competence,
however, is limited to reasoned argument. He may not order an official to change a
decision, nor can he intervene and reverse it.

Complaints must be made in writing. They generally arrive by mail, many of them are
handwritten and few compiled with the assistance of a lawyer. Complainants very seldom
appear personally to see the Ombudsman. The usual way of handling a complaint that
calls for investigation is either simply to send for the documents, or to remit the complaint
to the authority or official concerned and ask for an explanation and comments.
In the latter case the reply is forwarded to the complainant together with an invitation
to give his point of wiev. If necessary, further correspondence may take place, and the
opinions of experts and interested bodies may be taken. When the inquiries are finished,
one of the lawyers on the staff prepares the case for decision and presents it to the
Ombudsman together with a draft decision. The Ombudsman then makes his decision.
The procedure is thus generally written, but it now and then happens that oral hearings
are held with the official concerned or with an expert or other “witness”, either before
the Ombudsman himself or, usually, before a member of the staff. When someone has
to be heard orally, it is, however, often more practical to let a chief of police or a public

521

prosecutor take care of this phase of the investigation. Furthermore, an Ombudsman is
not entitled to hear a person under oath; in principle, only a court of law may do so in
Sweden.

In 1969 a total of 3 128 fresh cases were registred with the Ombudsmen. Out of these
2 708 were complaints, and 393 were initiated by the Ombudsmen themselves as a result
of newspaper articles, observations in the course of inspections, or for some other reason.
The rest of the cases had reference to organizational and similar administrative matters.
In comparison with 1968 these figures signify an increase in the cases of complaints by
about 25 per cent. Compared to the increase between 1967 and 1968, which was 10
per cent, this is quite an alarming figure. The increase mainly seems to depend on the
wave of social consciousness that has swept through the Swedish community particularly
during the last year. In an “active society” pressure groups as well as socially committed
individuals are inclined to try all means of influencing the social processes. It is not
astonishing that they should also try lodging complaints with the Ombudsmen. It is
symptomatic that political youth leagues have written to the Ombudsmen during 1969
much more often than in any previous year. As in 1968 private persons have also sent
newspaper articles to the Ombudsmen and asked for investigations to an extent hitherto
unknown.

Leaving the administrative cases out of account, a total of 2 948 cases were dealt with
in 1969; in the end of the year there were 757 case still under consideration. The tables
on the following pages show the kind of public activity concerned and the outcome of
the cases.

522

Schedule of complaint cases finished during 1969

Activity concemed	Result
Proposals Prose- Admo- to the cutions or nitions Govern- discipli-ment nary pro-ceedings	No criti- Referred cism af ter to other investi- agencies gation or State organs	Dismissed Total without investi-gation
Courts ...................			27	132	1	69	229
Public prosecutors..........			10	67	24	30	131
Police authorities; criminal
matters.................		1	7	82	14	55	159
Police authorities; other mat-
ters ....................		1	11	44	2	14	72
Prison administration.......		1	42	263	43	41	390
Armed forces..............	i	3	25	66	3	42	140
Ohild welfare..............	i		16	74		23	114
Social welfare.............			2	45		12	59
Care of alcoholics..........			4	15		3	22
Medical care ..............			7	144	2	39	192
Social insurance ...........			6	30	4	10	50
Public health..............			7	39	1	15	62
Planning..................			7	49		7	63
Execution.................			15	37	1	21	74
Local govemment..........		1	9	47	1	40	98
Communications ...........			17	69		29	115
Taxation and revenue ......			34	59	1	43	137
Education, culture, State
Church.................			17	64	1	24	106
Agriculture ...............			1	27	1	10	39
Trade and commerce.......				12		4	16
Domestic matters ..........			7	20	1	6	34
Miscellaneous..............			1	26		13	40
Complaints with unclear mean-
ing.....................						43	43
Complaints outside jurisdiction						154	154
	2	7	272	1 411	100	747	2 539

523

Schedule of cases initiated by an Ombudsman and finished during 1969

Activity concerned	Result
Proposals to the Government	Prosecutions or discipli-nary proceedings	Admonitions Finished without final criticism	Total
Courts .................	2		31	12	45
Public prosecutors........			7	2	9
Police authorities ........			8	4	12
Prisan administration.....			3	21	24
Armed forces............	1		61	23	85
Child welfare............			14	5	19
Care of alcoholics........	1		11	2	14
Medical care............			4	1	5
Public health............			2	1	3
Execution...............			2	4	6
Local government........			2	4	6
Communications.........	.. 1		4	6	11
Taxation and revenue ....			98	20	118
Miscellaneous ...........			16	11	27
	5		263	116	384

The proposals to the Government dealt with:—

the procedure for investigating military aeroplane accidents and the introduction of
more severe rules for flying personnel as to the consumption of alcohol;

the need of regulations conceming wrecks with regard to the owners’ responsibilities
and the rights and duties of the authorities to intervene in the interests of safety, nature
conservancy etc.;

a more appropriate use of funds destined for national service men and their families;

the creation of a right for a parent to receive compensation for his costs when summoned
to attend court proceedings against his child;

an extension of the competence of junior judges in local courts;

compensation from public funds to a child who, on account of negligence of a public
official, had not been granted the child pension he was entitled to;

the desirability of policemen wearing civilian clothes and using plain cars when
assisting agencies working in the fields of the temperance, child welfare or mental
illness administration.

There were no proposals to the Riksdag. The usual way of drawing attention to the
need of legislative amendments etc. is to tum to the Government.

The prosecutions were directed against:—

a judge of a local court for having neglected to order a person in custody to be set
free after the trial;

a chief of police for rude language when speaking about a subordinate;

524

municipal functionaries for having disregarded the rules as to the publicity of documents; a

national service officer for insufficient safety measures åt a shooting practice;

a policeman for rude language and behaviour against a young student who had participated
in a demonstration against “American imperialism”;

a chief judge of a local court for not having entered judgement in due time;

a judge of a local court for having shouted åt a female clerk so that she received a
shock and was permanently injured.

The disciplinary proceedings were directed against:—

a military officer for bad behaviour and insulting a subordinate;

a prison warder for having neglected to receive a person who had been summoned
to the prison in order to be imprisoned.

The report also contains a list of courts, administrative agencies, regiments etc. inspected
by the Ombudsmen in the course of the year. Altogether about a hundred different
authorities are mentioned in that list.

In order to give a general idea of the nature of the admonitions issued by the Ombudsmen,
it may be mentioned by way of example that the Ombudsmen have reminded
officials—judges as well as civil servants and military officers—of their duties with
regard to matters of procedure, both in particular and general respects, e.g. the observance
of the rules of no bias, of the hearing of both sides and of the stating of reasons
for adverse decisions. Quite often criticism has been directed against administrative
officials for erroneous interpretations or applications of substantive provisions of the
law. Unreasonable delays in the handling of cases have also rather frequently been
criticized.

Of the cases dealt with in 1969 a number have been selected for full reports with
case histories in the Annual Report. The selection includes all cases that have led to
proposals to the Government as well as those which have resulted in prosecutions or
disciplinary proceedings. Of the remainder a few instances will be mentioned below.

When the principle of the freedom of the press was introduced into Sweden in 1766
it was considered necessary to combine it with the principle of free access to official
files and documents. The Citizen should be free to study the documents åt the premises
of the authorities, to take copies, to print the documents and to discuss them freely.
This open system has prevailed in Sweden ever since and is looked upon as one of
the most valuable guarantees of a fair public administration. Much to the surprise of
many foreign visitors it has proved to work well even in the modern welfare State,
although the list of exceptions from publicity has increased considerably in the interest
of individual privacy as more and more facts of a private nature are inserted into the
registers of the agencies. It has from the beginning been looked upon as one of the
most important tasks of an Ombudsman to protect and promote the system of document
publicity. The system has also been spöken of as one that promotes the work of an
Ombudsman as it makes it possible for the individual Citizen or the press to discover
maladministration and report it to the Ombudsman. The Ombudsmen deal with a few
dozen cases every year in which it is alleged that the principle of document publicity has
been disregarded. One of the most interesting cases this year in point of principle concerned
the question how a press release system should be organized so as to accord
with the system of document publicity.

The Ombudsmen have through the years paid great attention to the principle that
the authorities should State the reasons for their decisions, when these affect individuals
negatively. There have been several cases on this in 1969. One of them contains

525

a particularly thorough analysis of the problems involved. The taxation authorities and
the Administrative Court of Appeal had found a taxpayer liable to pay tax for a payment
that his son had received for a consignment of timber. None of the instances had,
however, explained to the taxpayer that the reason for the finding was that they
regarded the transaction as a sham one. By not receiving straightforward information
on this point the taxpayer had in the Ombudsmän^ opinion been denied a fair trial
In another case a taxpayer had been refused the advantage of not paying tax in respect
of income denved from working abroad. The taxation authorities did not give him the
real reason which was that they, on rather good grounds, suspected that the taxpayer
would not work abroad as long as he indicated and as was necessary for granting the
advantage—but simply referred to the contents of the legal provisions. In both cases
the authorities were quite severely admonished by the Ombudsman.

Inmates of mental hospitals have complained of the treatment, the food and other
practical things. Some have been dissatisfied because they have not been transferred
to some other hospital according to their wishes. There is not much an Ombudsman
can do in such cases but to inspect the case records and inform himself of the conditions
m the hospital in question. But this kind of control is usually enough to reveal
abuses, if there are any. The most important cases in the province of mental care have
concerned such inmates as the courts have declared guilty of crimes but not punishable
and in need of treatment in a mental hospital. Some members of this category, referred
to as psychopaths or sociopaths, have created special problems with regard to discipline
etc., and the Ombudsman has made investigations and expressed his views as to the
matter. In another case of interest in point of principle a mentally disordered man,
who had committed severe crimes of violence against his wife, had been placed in a
mental hospital situated in the neighbourhood of the wife’s home. The wife complained
and said that she felt utterly unsafe particularly as her husband was given ground
privileges. The Ombudsman criticized the National Health and Welfare Board and the
hospital authorities for not having paid proper attention to the question of the wife’s
safety. A reprimand was in yet another case directed against the senior physician of
a mental hospital for not having admitted an alcoholic who was in urgent need of
treatment but lacked the necessary certification. The Ombudsman has also criticized
doctors for not having given enough consideration to their duties when giving certificates
for compulsory admission into mental hospitals.

As regards the armed forces one case that attracted great attention concerned an
officer who meant that he had not been correctly treated by his colonel and other
superior officers with regard to marks, promotion etc. The affair caused very comprehensive
investigations and the Ombudsman s decision included points of view on
the powers of a regiment to accept gifts of works of art for its mess-rooms. Another
case which led to unusually thorough investigations concerned a military physician
who, being pressed for time, had given certain national service men double doses of
injection by mistake. Among the military cases those concerning exemption from military
service also deserve particular notice.

Questions relating to the civil service have been quite numerous. The Ombudsman
has been obliged to express opinions about the right of a leading civil servant to defend
publicly the policy of his agency and to use rather drastic words when doing so, but
also conversely about the limits of the freedom of expression that an official may have
to respect for reason of loyalty towards his agency when appearing publicly though
otherwise than as a representative of the agency. The first-mentioned case concerned
the head of the prison administration and the second one officials of the National
Board of Education. More frequently the cases in the civil service fields originate,

526

however, from complaints as to appointments, particularly academic and educational
ones.

From the educational world it may also be mentioned that the general drive för
democracy in the schools has induced pupils to write to the Ombudsmen on a number
of occasions and ask for opinions on different matters. In one such case the Ombudsman
discussed the legal aspects of the use by pupils’ associations of the school’s
notice-board för their announcements. The Ombudsman was also asked if it could be
made a condition of entering a public hairdressers’ school that the pupil belonged to
a certain labour union. The Ombudsman found such a condition unlawful.

The increasing watchfulness against all forms of discrimination was reflected in one
decision. It has been laid down by royal ordinance that no State authority may, without
permission of the Government, reserve any office in the public service of the State
exclusively for men or women. Furthermore, it is the declared policy of the Government
that there should be no discrimination as to sex or age in any advertisement inviting
applications for vacancies in the public service. Nevertheless, certain advertisements
have appeared stating, for instance, that a female clerk was wanted, or that the
applicant should be “between 30 and 40 years of age”. In 1969 a number of such
cases were investigated by the Ombudsman, who made it quite clear in his decision that
such deviations from official policy could not be tolerated. There was a similar kind
of discrimination, in the opinion of the Ombudsman, where certain authorities had
stated in their advertisements that a “certificate of good health” was required. It is
laid down by statute that a person must produce a “doctor s certificate before being
appointed to an office in the State public service, but there is no provision that the
certificate must evidence the good health of the applicant. The wording of the advertisements
was, in the view of the Ombudsman, apt to deter disabled persons generally
from applying.

There has been a particularly great number of complicated matters conceming child
welfare. Several of them have been focused on the work of child welfare officials and
the assistance of the police when a child is fetched from a parent and handed over
to the other parent or to a child welfare institution. The risk of dramatic scenes is
apparent and the press is often on the spot. The Ombudsman gave his opinions on the
way the matters handled. In some much noticed cases, e.g. where a baby had been
maltreated and a mother with five small children had been left on her own, the Ombudsman
found reason to criticize the authorities and suggest means of preventing
repetitions.

Finally it may be mentioned that there have been some cases conceming driving licences
which have given rise to legally interesting questions, as for instance, if a person
with an IQ under 65 should be granted such a licence. As a result the Ombudsman
wrote to the National Health and Welfare Board and suggested a revision of the rules
for medical examinations in connection with applications for driving licences.

Stockholm in January, 1970.

ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON

Sven Sjöberg