Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.; given Stockholms
slott den 6 november 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3) lag om lönegarantiavgift,

4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att staten skall svara för betalning av arb.etstagares
fordran hos arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i konkurs.
De fordringar som skall omfattas av denna garanti är sådana löneoch
pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Betalning utgår
för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Garantibelopp
betalas när bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning
eller senare blivit utdelningsgill. Handläggs konkurs som s. k.
fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av kronofogdemyndighet
funnits vara betalningsgrundande. Staten inträder i fråga
om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.

Lönegarantin skall enligt förslaget finansieras genom arbetsgivaravgifter.
Tills vidare skall en särskild lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av samma
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

avgiftsunderlag som gäller för beräkning av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.
Lönegarantiavgiften kan härvid i fråga om beräkning, debitering
och uppbörd samordnas med arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen
och behöver alltså inte föranleda nämnvärt administrativt merarbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

1) Förslag
till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i
konkurs svarar staten enligt denna lag.

Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare
som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos
konkursgäldenären.

2 §

Betalning enligt garantin utgår för lönefordran som har förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran
på skadestånd som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt
om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden
härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225),
för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

Betalning enligt garantin utgår för varje arbetstagare med sammanlagt
högst ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 §

Betalning enligt garantin utgår endast för fordran som bevakats i konkursen
eller, i fall som avses i 7 §, blir känd för myndighet som där sägs
inom ett år från det att konkursen avskrevs. Har arbetsgivaren tidigare
varit försatt i konkurs, utgår icke betalning för fordran som gjorts eller
kunnat göras gällande i den konkursen.

4 §

Från belopp som avses i 2 § avräknas vad arbetstagaren får lyfta enligt
143 § konkurslagen (1921: 225).

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

5 §

Garantibelopp betalas av myndighet som Konungen bestämmer. Härvid
verkställes skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på
grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.

Garantibelopp får ej betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga
kraft och ej heller förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.
Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter
hand under uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får
garantibelopp, som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken kvittning
kan ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt, betalas
först om det utrönes att motfordringen icke föreligger.

6 §

När bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning
i konkursen eller senare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren
utan dröjsmål underrätta myndighet som avses i 5 § om fordringen.

7 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes
anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande,
skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten
i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag. Sedan
tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke
innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit
anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse
som avses i 6 § lämnats dessförinnan.

8 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 § att
skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran
i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat sätt blir
känd för myndigheten.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda
myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första stycket funnits
vara betalningsgrundande.

9 §

Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej vid
kronofogdemyndighetens prövning enligt 8 § alt fordringen föreligger, skall
myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren,
vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen, har vad
som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen.

Finner kronofogdemyndighet i annat fall än som avses i första stycket att
arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra
talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning i allmänhet
motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke
föras.

10 §

I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt
mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar
som avses i 2 § tillfaller staten intill detta belopp.

11 §

Överlåtes fordran, har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt denna
lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren
är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller
fond i vars förvaltning organisationen deltar.

12 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning
enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller
har någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning
och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad
som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet
efterges helt eller delvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej beträffande
fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om
egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

2) Förslag
till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 22o) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

185

Finner konkursdomaren, —----

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, föror dna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med
uppgift å varje borgenärs namn, boningsorl
och postadress, så ock å de
böcker och andra handlingar, som
röra boet, skall god man alltid förordnas;
och åligge det i sådant fall
gode mannen att ofördröjligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss
sagts. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen
uppgiva boet.

3) Framgår ej —-----

(Föreslagen lydelse)

§.‘

---närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, förordna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med
uppgift om dels varje borgenärs
namn och postadress, dels i vad mån
skuld avser lön eller pension och
dels de böcker och andra handlingar,
som röra boet, skall god man alltid
förordnas. Det åligger i sådant fall
gode mannen att ofördröjligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss
sagts. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen
uppgiva boet.

----sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats
före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946: 809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3) Förslag
till

Lag

om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivaravgift för finansiering av statlig lönegaranti enligt lagen
(1970: 000) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges
till staten enligt denna lag.

2 §

Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsvarar
en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit
som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen
(1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagares lön
eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger
det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra
kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som avses i 1 § första
stycket förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid
denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap.
2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring är för handen.

3 §

Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap. 1 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.

4 §

Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder
som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 197u

4) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ förordningen (1959:552) angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.1 skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Angående debitering och uppbörd
av avgifter från arbetsgivare enligt
lagen om allmän försäkring samt avgift
för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsverket
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda lag och
avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete in. m. ävensom avgift enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

Avgift jämte-------

Angående debitering och uppbörd
av avgifter från arbetsgivare enligt
lagen om allmän försäkring samt avgift
för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsverket
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda lag och
avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. ävensom avgifter enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
och lagen om
lönegarantiavgift skall gälla vad nedan
stadgas.

--verket bestämmer.

2 §•

I denna — —---------skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgifts- Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till sjukförsäk- underlag för avgift till sjukförsäkringen
och försäkringen för tilläggs- ringen och försäkringen för tilläggspension
skall med lön enligt denna pension samt för lönegarantiavgift

1 Förordningen omtryckt 1962: 396.
Senaste lydelse av rubriken 1962: 396.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

(Nuvarande lydelse)
förordning förstås jämväl sådan ersättning,
som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten eller It kap. 2
§ andra stycket lagen om allmän försäkring
anses såsom inkomst av anställning.

(Föreslagen lydelse)
skall med lön enligt denna förordning
förstås jämväl sådan ersättning,
som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten eller 11 kap.
2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring anses såsom inkomst av
anställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Vid debitering enligt 20 § första stycket av arbetsgivares preliminära avgift
för åren 1971 och 1972 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget enligt
lagen (1970: 000) om lönegarantiavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statlig lönegaranti
vid konkurs och anför.

1. Inledning

Arbetstagarnas löneskydd när företag går i konkurs är ofullständigt.
Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till betalning. Det händer
emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön
är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även
om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas arbetstagarna
ofta att vänta ganska länge på betalning.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs har på
senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. Inom inrikesdepartementet
har upprättats en i maj 1970 dagtecknad promemoria (Stencil In
1970:3) med förslag till lag om offentlig lönegaranti vid konkurs, m. m.
Förslaget innebär att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera
lönefordringarna. De i promemorian upptagna författningsförslagen torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, riksförsäkringsverket
(RFV), kammarkollegiet, statskontoret, centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden (CFU), exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, sjölagskommittén,
Folksam, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (domarföreningen),
Föreningen Sveriges kronofogdar, Försäkringslcasseförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundets Landsbygdens
folk (RLF), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranger, Sveriges arbetsledareförbund (SALF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO).

Fem länsstyrelser har bifogat yttranden från ett antal kronofogdemyndigheter,
en lokal skattemyndighet, en handelskammare och ett fackligt centralorganisationsdistrikt.

RLF har uttalat att förbundet helt ansluter sig till vad lantbruksförbundet
har anfört och Sveriges grossislförbund har instämt i de synpunkter som
har framförts av SAF och industriförbundet. Svensk industriförening har
förklarat sig tillstyrka promemorians förslag i befintligt skick.

Sveriges köpmannaförbund har avstått från att yttra sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2. Löneskyddet vid konkurs enligt gällande ordning

En gäldenär som är på obestånd kan försättas i konkurs på egen begäran
eller efter yrkande av borgenär. Ilar gäldenären vid konkursutbrottet endast
obetydlig egendom eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en
handläggning i enkla former. En sådan konkurs — vanligen kallad fattigkonkurs
— utmärks av att konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna
och att säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären
däremot har viss egendom vid konkursutbrottet, skall egendomen omedelbart
tas om hand av en särskilt utsedd förvaltare. Egendomen skall därefter
säljas så snabbt och så fördelaktigt som möjligt. Influtna medel fördelas
mellan borgenärerna enligt en i lag föreskriven ordning. En konkurs
som handläggs på det sist angivna sättet betecknas ofta förvaltarkonkurs.

Fattigkonkurs kan övergå till förvaltarkonkurs, nämligen om det visar sig
att tillgångarna räcker för att betala konkurskostnaderna eller om säkerhet
ställs för kostnaderna. Omvänt kan förvaltarkonkurs övergå till fattigkonkurs
och avskrivas som sådan efter särskild prövning av konkursdomaren.

2.1 Fattigkonkurs

I fattigkonkurser upprättas förteckning över gäldenärens tillgångar och
skulder med uppgift på varje borgenärs namn, boningsort och postadress.
Det är däremot inte nödvändigt att i bouppteckningen ange skuldernas beskaffenhet.
I allmänhet torde man inte heller särskilt ange när avgångsposter
avser löneskulder. Har bouppteckning inte getts in till konkursdomaren,
skall denne förordna en god man som är skyldig att ofördröj ligen
upprätta bouppteckning. Har bouppteckning däremot getts in — vilket är
vanligt när dödsbon försätts i konkurs — skall god man förordnas endast
om konkursdomaren anser att det behövs för att någon skall ta vård om
gäldenärens bo. I regel torde god man inte förordnas i dessa fall. Härmed
sammanhänger bl. a. att, om gäldenären har försatts i konkurs på egen
begäran, gode mannens krav på ersättning för utfört arbete inte har säkerställts
av lagen. Har gäldenären däremot försatts i konkurs efter yrkande
av borgenär, åligger det denne att betala ersättningen till gode mannen.

Gäldenären skall vid sammanträde inför konkursdomaren beediga bouppteckningen.
Borgenär som har gjort konkursansökningen underrättas om
tiden för sammanträdet. Vid sammanträdet finns möjligheter att ställa frågor
till gäldenären i anledning av uppgifterna i bouppteckningen. Borgenär
får dessutom begära att anhöriga till gäldenären eller vissa andra personer
som kan känna till konkursboet avlägger ed. På grund av vad som kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fram vid sammanträdet eller på annat sätt kan borgenär finna det förenligt
med sina intressen att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Han har
t. ex. övertygats om att konkursboet genom s. k. återvinningstalan kan tillföras
egendom. Om säkerhet ställs för konkurskostnaderna, skall konkursen
i fortsättningen handläggas som förvaltarkonkurs. Om säkerhet inte ställs

— och konkursboet inte heller förslår till att bestrida konkurskostnaderna

— skall konkursen däremot avskrivas.

I undantagsfall kan fattigkonkurs avskrivas utan att edgång har fullgjorts.
En förutsättning för avskrivning i sådant fall är att hinder föreligger
för edgångens fullgörande inom skälig tid. Dessutom förutsätts att konkursdomaren
saknar anledning anta att genom edgången tillgång skall yppas
för bestridande av konkurskostnaderna.

2.2 Förvaltarkonkurs

I förvaltarkonkurs utser konkursdomaren utan dröjsmål en s. k. interimsförvaltare.
Denne har hand om konkursboet fram till första borgenärssammanträdet,
som hålls inför konkursdomaren i regel någon gång under
fjärde eller femte veckan efter konkursbeslutet. Vid sammanträdet förrättas
val av ordinarie förvaltare. Vidare beedigar gäldenären vid sammanträdet
uppgifterna i konkursbouppteckningen, om den har hunnit färdigställas. I
annat fall får gäldenären fullgöra sin edgång vid senare tidpunkt. Liksom
vid fattigkonkurs kan det begäras alt anhöriga till gäldenären och vissa
andra personer som kan känna till konkursboet avlägger ed. Konkursförvaltningen
står under tillsyn, närmast av en av konkursdomaren utsedd rättens
ombudsman.

Alla kända borgenärer underrättas av konkursdomaren om konkursen.
För att få utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör anspråk
på förmånsrätt till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga.
Tiden inom vilken bevakning skall ske skall konkursdomaren bestämma
till minst fyra och högst tio veckor från konkursbeslutet. Efter bevakningstidens
utgång löper viss tid under vilken anmärkningar får framställas mot
de bevakade fordringarna. Tiden härför bestäms av konkursdomaren till
minst två och högst fyra veckor efter bevakningstidens utgång. Anmärkningar
mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt får framställas av
gäldenären och av borgenär som själv bär bevakat fordran i konkursen.
Dessutom är förvaltaren skyldig att efter granskning av bevakningshandlingarna
framställa de anmärkningar som han finner anledning till. Det är
inte ovanligt med anmärkningar. I regel görs de av förvaltaren. Borgenär
mot vars bevakning anmärkning inte har gjorts är berättigad till den betalnings-
och förmånsrätt som han har yrkat. Har anmärkning däremot gjorts,
hålls förlikningssammanträde inför rättens ombudsman. Det åligger därvid
denne att söka åstadkomma förlikning. Kan förlikning inte träffas, måste
tvistefrågan hänskjutas till rätten. Mot rättens beslut kan klagan föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utom genom anmärkning kan en bevakning mötas med yrkande om borgenärsed.
Sådant yrkande får framställas av samma personer som är behöriga
att göra anmärkningar, dvs. gäldenären, borgenär och förvaltaren.
Dessutom kan borgenären på eget initiativ avlägga ed. Har borgenär försummat
att fullgöra förelagd ed, skall hans anspråk lämnas utan avseende.
Å andra sidan blir inte borgenär som har avlagt ed därigenom fri från sin
skyldighet att i händelse av bestridande styrka sin fordran. Institutet borgenärsed
har liten betydelse vid sidan av anmärkningsinstitutet.

I aktiebolags konkurs får aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav
har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, inte göra gällande
lönefordran i vidare mån än hans arbete har medfört nytta för bolaget och
inte för längre tid än ett år tillbaka från konkursansökningen. Motsvarande
gäller för vissa närstående.

Borgenär kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran,
s. k. efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad. För efterbevakning
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevakning.

Det åligger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så snart
det kan ske efter första borgenärssammanträdet. Försäljningen skall ske
enligt i lag bestämda former.

Sedan anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har gjorts,
förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman har hållits, skall medel
som flyter in delas ut till borgenärerna. Löneborgenär kan i den mån tillgängliga
medel förslår få rätt att lyfta betalning för sin fordran innan utdelning
äger rum, s. k. förskottslyftning. Om utdelning till förmånsberätligade
borgenärer i allmänhet lämpligen kan äga rum, får sådan utdelning
inte uppskjutas i avvaktan på utdelning till oprioriterade borgenärer, dvs
borgenärer vilkas fordringar saknar förmånsrätt. Utdelning som sker i
överensstämmelse härmed kallas interimsutdelning.

Förvaltarkonkurser avslutas normalt med s. k. slututdelning. När förslag
till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning,
anses konkursen avslutad. Förvaltarkonkurser kan emellertid upphöra
även på andra sätt. Till en början gäller härvid beträffande det inte
helt ovanliga fallet att inte någon fordran bevakas inom föreskriven bevakningstid,
att konkursen genast skall avskrivas. Vidare skall konkurs på
gäldenärens begäran nedläggas, om gäldenären kan visa att borgenärerna
har blivit förnöjda. Slutligen kan konkurs avslutas genom att ackord kommer
till stånd.

2.3 Förmånsrätten

2.3.1 Allmänt

Utdelningen till borgenärerna sker i viss ordning enligt bestämmelser i
17 kap. handelsbalken (IIB). En del fordringar har förmånsrätt till betalning.
Förmånsrätterna gäller i regel i turordning enligt paragrafföljden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Bästa rätt har vissa fordringar till vilka hänvisning sker i 17 kap. 2 § andra
stycket HB. Härmed åsyftas fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt.
Sjöpanträtt tillkommer bl. a. ombordanställdas lönekrav.

I 17 kap. 4 § HB ges bestämmelser om förmånsrätter av skilda slag. Den
viktigaste är den som tillkommer fordran på lön eller pension samt vissa
andra fordringar med anknytning till tjänsteavtal, det s. k. löneprivilegiet
(se härom under 2.3.2). Härutöver kan nämnas att borgenärs kostnad för
gäldenärens försättande i konkurs har förmånsrätt enligt lagrummet.

Förmånsrätten för lönefordran är god. Den gäller framför flertalet övriga
fordringar som är förmånsberättigade. Bland dessa kan nämnas fordran på
hyra eller arrende (17 kap. 5 resp. 6 §), fordran på intjänad framtida pension
i vissa fall (17 kap. 6 a § ), fordran som grundar sig på företagsinteckning
(17 kap. 7 § andra st.) eller fastighetsbeteckning (17 kap. 9 § 1 och 2
mom.), utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 mom.) samt diverse skattefordringar
(17 kap. 12 §). Utan förmånsrätt är bl. a. leverantörs- och skadeståndsfordringar.
Det är mindre vanligt att konkursboets egendom förslår
till betalning även av fordringar som saknar förmånsrätt, s. k. oprioriterade
fordringar.

Förmånsrätt för fordran består även om fordringen överlåts eller på annat
sätt övergår till annan (17 kap. 15 a §).

Bestämmelserna i 17 kap. IIB är föråldrade. De har på viktiga punkter
fått kompletteras med avgöranden i rättskipningen. Kungl. Maj :t har nyligen
till riksdagen överlämnat förslag till en förmånsrättslag som skall ersätta
17 kap. HB (prop. 1970: 142). Förmånsrättslagen avses skola träda i
kraft den 1 januari 1972.

2.3.2 Löneprivilegiet

Som redan har nämnts regleras löneprivilegiet i 17 kap. 4 § HB. Lagrummet
gör skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter och tjänstehjon» har
förmånsrätt för lönefordran för hela sista året, dvs. lön som belöper på en
tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen. Med
betjänter och tjänstehjon förstås i första hand tjänstemän. Även anställda
chefer omfattas i princip. Personer med väsentligt intresse i och bestämmande
inflytande över ett företag har emellertid i viss utsträckning ansetts
uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs trots att någon lagbestämmelse
därom inte finns. »Annan arbetare» (än tjänsteman) har förmånsrätt
för lönefordran (»dagspenning eller avlöning») som inte har stått inne längre
än sex månader efter förfallodagen. Det är alltså här likgiltigt när lönen har
intjänats. Har lönefordringen förfallit inom sexmånadersfristen åtnjuts förmånsrätt,
även om arbetet har utförts tidigare.

Förmånsrätten för lönefordran förutsäLter att löneborgenären kan hänvisa
till ett tjänsteavtal. Den omständigheten att arbetsgivaren råkar i konkurs

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

medför inte utan vidare att tjänsteavtalet upphör. Konkursboet anses emellertid
ha rätt att säga upp sådant avtal att upphöra efter skälig tid och är
därvid inte bundet av avtalad uppsägningstid. Även arbetstagaren torde ha
rätt att säga upp avtalet. Fordran på lön under skälig uppsägningstid anses
enligt rättspraxis vara förenad med förmånsrätt. Vad som utgör skälig uppsägningstid
i konkurs bedöms främst med ledning av anställningens längd
och art. Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden
därefter massafordran, dvs. fordringen skall infrias innan utdelning över
huvud taget äger rum.

Termen lön inrymmer allt som kan hänföras till avlöningsförmån på
grund av anställning. Lönen kan utgå i form av tidlön, ackordsersättning,
provision, tantiem eller på annat sätt. Semesterlön och semesterersättning
är att anse som lön men det är något oklart hur gamla semesterersättningar
som omfattas av förmånsrätten. Huruvida ersättning för avtalsenliga omkostnader
i tjänsten bör räknas som lön och alltså utgå med förmånsrätt är
tveksamt.

Förmånsrätt föreskrivs också för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp
eller livränta som gäldenären har att utge enligt en sedan länge upphävd lag
(1901: 39 s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Vad som är föreskrivet om förmånsrätt för arbetares lön har tillämpning
även på utestående försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbetare
avseende det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande
eller arbetsavtals hävande kan tillkomma arbetaren i stället för
lön som skulle ha utgått med förmånsrätt. Om viss del av arbetares lön står
inne hos arbetsgivaren till säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldigheter,
har arbetaren förmånsrätt också för denna innestående lön.

I viss utsträckning har även pensionsfordran förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § HB. Förmånsrätten omfattar fordran på pension som tillkommer pensionstagare
på grund av arbetsanställning vilken innehafts av honom själv
eller anhörig till honom. Det förutsätts att fordringen är förfallen till betalning
före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att
räkna. Enligt särskild föreskrift om tidsbegränsning gäller emellertid bl. a.
att sammanlagt högst ett års pension får utgå med förmånsrätt. Även pension
som har intjänats hos tidigare arbetsgivare utgår under vissa förutsättningar
med förmånsrätt. Fordran på intjänad framtida pension har däremot
inte förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men utgår i vissa fall med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 a § HB. Sistnämnda förmånsrätt skall skydda äldre
arbetstagare — födda år 1907 eller tidigare — som inte får uppbära full allmän
tilläggspension. Den kommer därför successivt att minska med åren
för att så småningom helt upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

2.4 Arbetstagarorganisationernas service åt medlemmarna

2.4.1 Allmänt om service

På LO:s område lämnar förbunden sina medlemmar omfattande service
i fråga om krav på lön för utfört arbete. Denna service får ses som ett naturligt
led i förbundens allmänna verksamhet för att tillgodose medlemmarnas
intressen gentemot arbetsgivarna.

För den fackligt organiserade arbetaren är det naturligt att kontakta förbundet
när lönen uteblir. Förbundet stöder i sådana situationer medlemmen
på olika sätt. I vissa fack — det gäller framför allt på byggnadsområdet —
är det inte ovanligt att medlemmars lönekrav understryks genom indrivningsblockad.

I en del fall kan enda möjligheten att få betalt vara att arbetsgivaren sätts
i konkurs. När det går så långt åtar sig vederbörande förbund regelmässigt
att ombesörja de åtgärder som medlemmen som borgenär behöver vidta för
att skydda sin rätt. Med stöd av fullmakter från berörda medlemmar bevakar
förbundet deras fordringar och yrkar förmånsrätt, deltar i borgenärssammanträden,
framställer eller bemöter anmärkningar etc.

Servicen lämnas i en del fall lokalt, dvs. genom vederbörande avdelning,

1 andra fall centralt. Om förhållandena kräver det kopplas juridisk sakkunskap
in. Biståndet lämnas utan någon kostnad för medlemmen.

Även arbetstagare som är anslutna till TCO och SACO får hjälp med att
driva in utestående lönefordringar. Förhållandena är här likartade med dem
på LO-området. Biståndet lämnas emellertid alltid centralt av förbunden.
Hos vissa förbund, t. ex. Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF),
finns juridiska avdelningar som utför arbetet. Det gäller f. ö. också SALF.
Det torde knappast förekomma att förbunden använder indrivningsblockad
som påtryckningsmedel.

2.4.2 Fonder för löneskydd

På LO-området har för medlemmarna av Svenska målareförbundet, Svenska
byggnadsarbetareförbundet samt Svenska bleck- och plåtslagareförbundet
tillskapats särskilda fonder för att bl. a. trygga arbetslöner.

Enligt kollektivavtal mellan Svenska målareförbundet och Målarmästarnas
riksförening bildades år 1964 en förmånsfond som ägs gemensamt av
dessa organisationer. Ur fonden får förbundets medlemmar ersättning vid
s. k. oförvållat inkomstbortfall, i huvudsak på grund av arbetsgivares bristande
betalning av lön och på grund av yrkesskada m. m.

Till fonden betalar arbetsgivarna f. n. två öre per arbetad timme. Enligt
reglerna för fonden sker utbetalning till förbundsmedlem när arbetsgivaren
inte i avtalsenlig ordning har betalat lön eller semesterlön. Förutsättning för
utbetalning är vidare att det har visat sig att arbetsgivaren saknar utmätningsbara
tillgångar eller att hans försättande i konkurs bedöms bli utan

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

resultat eller att tillgångarna i hans konkursbo inte täcker hela lönefordringen
och »annan person eller firma» inte har kunnat förmås att betala
fordringen. Utbetalning skall godkännas av fondstyrelsen, som består av tre
representanter från vardera organisationen. I praktiken sker utbetalning vid
konkurs i ett tidigt skede av konkursen.

Byggnadsarbetarna har enligt kollektivavtal med Svenska byggnadsindustriförbundet
(Byggförbundet), Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund
(Sveabund) och Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund
(RAF) en liknande fond, Svenska byggnadsarbetareförbundets garantifond,
som ägs av byggnadsarbetareförbundet. Fonden började sin verksamhet
år 1965. Dess inkomster utgörs av avgifter från arbetsgivarna. Avgifterna
erläggs i form av tillägg till semesterörena. Vissa inkomster erhålls
också genom att byggherre eller annan förskotterar intjänta men inte
utbetalda arbetslöner m. m. hos arbetsgivare, som har inställt betalningarna
eller har försatts i konkurs.

Enligt reglerna för fonden betalas ur denna till förbundsmedlem fordringar
på intjänta men inte utbetalade arbetslöner, avtalsenliga ersättningar
och tillägg samt semesterersättning hos arbetsgivare som har inställt
betalningarna eller som har försatts i konkurs. Förutsättning för utbetalning
är att medlemmens fordran i arbetsgivarens konkurs har godkänts
av konkursförvaltningen eller att den har fastställts av förbundsstyrelsen
beträffande arbetsgivare som har inställt betalningarna. Utbetalning anses
vara förskott eller lån. Fonden gör avdrag för preliminär skatt med 25
% av arbetslönedelen. Om en byggherre eller annan person har förskotterat
intjänta arbetslöner m. in., kan upp till hälften av det belopp som medlemmen
har bevakat eller har att fordra betalas ut till honom, innan
bevakningen har blivit godkänd eller förbundsstyrelsen har fastställt fordringen.

Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund och Svenska bleck- och
plåtslagareförbundet har i anslutning till 1969 års avtalsrörelse överenskommit
om en konkurs- och garantifond. Denna får tas i anspråk intill
50 000 kr. per år. För fondens uppbyggnad betalar arbetsgivaren fr. o. m.
den 1 januari 1970 0,1 % på lönesumman, beräknad i viss ordning på
arbetsinkomsten. Fonden får tas i anspråk för att täcka skillnaden mellan
å ena sidan arbetaren tillkommande rättmätig och förfallen fordran med
förmånsrätt som arbetslön i konkurs samt å andra sidan vad utdelningen
i konkursen blivit eller arbetstagaren erhållit på annat sätt. För en i konkurs
innestående lönefordran, som har blivit bevakad och med förmånsrätt
godkänd av konkursförvaltaren, verkställs förskottsvis utbetalning.
Fondens medel får —- inom ramen för angivna 50 000 kr. -— användas även
för att täcka arbetares fordran till följd av skadestånd o. d., när arbetsgivaren
brister i betalningsförmåga i samband med att verksamheten har
upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Vissa statistiska uppgifter beträffande måleri- och byggnadsarbetarnas
fonder lämnas i det följande (2.5.2).

2.5 Statistiska uppgifter

2.5.1 Lönefordringar i konkurser enligt enkät

I anslutning till arbetet inom justitiedepartementet med en ny förmånsrättslagstiftning
(jfr prop. 1970: 142) har gjorts en enkät till vissa underrätter
rörande bl. a. storleken av lönefordringar och förluster i sådana
konkurser. Uppgifter har inhämtats från 28 häradsrätter och rådhusrätter.
Uppgifterna gäller konkurser i vilka besluten om egendomsavträde har meddelats
åren 1965 och 1966.

År 1965 inleddes vid de uppgiftslämnande domstolarna 623 konkurser,
vilket utgör ca 48 % av de enligt domstolsstatistiken samma år i hela
landet inledda 1 2941 konkurserna. År 1966 inleddes vid dessa domstolar
enligt enkäten 978 konkurser, vilket utgör ca 49 % av de sammanlagt
2 0131 det året inledda konkurserna.

Följande uppställning belyser storleken av arbetstagares lönefordringar,
förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, i de konkurser
som har inletts åren 1965 och 1966 vid de uppgiftslämnande domstolarna.

Uppställning 1.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser omkring hälften av de konkurser, som inleddes
åren 1965 och 1966

Förmånsberättigade lönefordringar i
konkurser, inledda år 1965

Förmånsberättigade lönefordringar i
konkurser, inledda år 1966

Konkurser,
avslutade
som fattig-konkurser kr

Förvaltar-

konkurser

S:a kr

Konkurser, Förvaltar-

avslutade konkurser

som fattig- kr

konkurser kr

S:a kr

711

6 623

7 334

1 574 7 471

9 045

Lönefordringarna i fattigkonkuvserna uppgår sannolikt till betydligt högre
belopp än vad som anges i uppställningen. Den bristande exaktheten beror
på att man av bouppteckningarna i fattigkonkurser ofta inte kan utläsa om
en avgångspost är en löneskuld (jfr 2.1). Beträffande föroaltarkonkurser
har i uppställningen redovisats de utdelningsberättigade beloppen, dvs. belopp
som utan anmärkning har upptagits i bevakningar eller efterbevakningar
eller som har fastställts i anmärkningsprocesser.

Storleken av de förluster, som löneborgenärerna fick vidkännas i konkurser,
som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december
1969, framgår av följande uppställning.

1 I denna siffra ingår även konkurser som har upphört på grund av att överrätt har upphävt
konkursbeslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Uppställning 2.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande
domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969

Konkurser,	inledda år	1965		Konkurser,	inledda år	• 1966
Bevakade	Utdelade	Förlust	Förlust-	Bevakade	Utdelade	Förlust	Förlust-
löneford- ringar kr	belopp kr	kr	belopp i % av bevakade belopp	löneford- ringar kr	belopp kr	kr	belopp i % av beva-kade belopp
5 825	3 742	2 083	35,8	6 352	3 454	2 898	45,6

Bevakade lönefordringars belopp utgör summan av lönefordringar i fattigkonkurser,
ökad med summan av utdelningsberättigade lönefordringar i de
förvaltarkonkurser, vilka avslutades senast den 31 december 1969 genom
att förslag till slututdelning bär funnits att tillgå för granskning eller genom
ackord eller nedläggning (jfr 2.2). De utdelade beloppen utgörs av de
belopp som har angetts i utdelningsförslag. Det har antagits att löneborgenärer
har fått full utdelning i konkurser som har avslutats genom ackord
eller har nedlagts. Av påpekandet nyss beträffande osäkerheten rörande
lönefordringar i fattigkonkurser följer bl. a. att de verkliga förlustbeloppen
sannolikt är högre än vad uppställningen ger vid handen.

För löneborgenärerna är det givetvis viktigt att de får utdelning så snart
som möjligt. I det föregående (2.2) har formerna för utdelning i konkurser
angetts. Man skiljer mellan för skottslyftning, interimsutdelning och slututdelning.
Den följande uppställningen belyser med vilka belopp utdelning,
inklusive förskottslyftning, har skett inom sex månader från konkursutbrottet
resp. därefter för lönefordringar i förvaltarkonkurser. Det är fråga
om konkurser, som har avslutats senast den 31 december 1969.

Uppställning 3.

Belopp anges i 1000-tal kr. Uppgifterna avser sådana konkurser vid de uppgiftslämnande
domstolarna som inleddes åren 1965 och 1966 och avslutades senast den 31 december 1969

Konkurser, inledda år 1965 Konkurser, inledda år 1966

Beva-	Utdelat		Utdelat		Beva-	Utdelat	Utdelat
kade	inom 6		6 mån.		kade	inom 6	6 mån.
löne-	mån.		eller längre	löne-	mån.	eller längre
ford-	från		tid efter		ford-	från	tid efter
ringar	konkurs-		konkurs-		ringar	konkurs-	konkurs-
kr	utbrottet		utbrottet		kr	utbrottet	utbrottet
	kr	% av	kr	% av		kr % av	kr % av
		bevakade		bevakade		bevakade bevakade
		belopp		belopp		belopp	belopp
5 114	1 076	21,0	2 666	52,1	4 778	1 209 25,3	2 245 47,0

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Även de här återgivna talen är behäftade med viss osäkerhet med hänsyn
till svårigheterna att av konkursakterna utläsa när lönefordringar har betalats
ut. Det har här antagits att löneborgenärer i konkurser som har nedlagts
eller har avslutats genom ackord har fått utdelning inom sexmånaderstiden.
Fattigkonkurser är givetvis inte inbegripna här.

2.5.2 Vissa andra statistiska uppgifter

Måleriyrkets förmånsfond och Svenska byggnadsarbetareförbundets garantifond
har båda varit i verksamhet omkring fem år. I följande båda uppställningar
lämnas vissa uppgifter beträffande fonderna åren 1966—1969
resp. 1966—1968.

Förmånsfonden ger, som förut (2.4.2) har nämnts, skydd även vid inkomstbortfall
på grund av yrkessjukdom. Följande uppgifter avser emellertid
endast dels belopp, som har betalats ut på grund av inkomstbortfall vid
arbetsgivarens insolvens, dels belopp som har influtit till fonden genom utdelningar
i konkurser eller andra betalningar från arbetsgivare sedan fonden
övertagit medlems fordran.

Belopp anges i 1000-tal kr.

År	Utbetalade belopp	Till fonden influtna utdelningar, m. m.
1966	29	0
1967	69	7
1968	160	25
1969	329	69

Som framgår av reglerna för garantifonden förekommer det att byggherre
eller annan övertar byggnadsarbetares lönefordran, när arbetsgivaren har
blivit insolvent. Byggherren betalar beräknade lönefordringar förskottsvis
till fonden. En definitiv avräkning sker mellan fonden och byggherren när
fordringarna har fastställts. Den följande uppställningen visar för åren
1966—1968 till en början det antal företag, vilkas konkurser har berört
medlemmar av byggnadsarbetareförbundet, det antal konkurser i vilka
fonden har bevakat för medlemmars räkning och det antal medlemmar som
bevakningarna har gällt. Vidare anges storleken av de förskott som för angivna
år har erlagts av byggherrar m. fl., storleken av de i konkurserna
bevakade beloppen samt av de utdelningar som har erhållits i konkurserna.

År	Antal företag	Antal kon-	Antal med-	Bvggherre-	I konkurser	Utdel-
	i konkurs med	kurser i	lemmar	förskott,	bevakade	ningar
	byggnadsarbetare	vilka garanti-	vilkas	1000-tal	belopp	1000-
	som borgenärer	fonden be-	fordringar	kr	1000-tal kr	tal kr
		vakat	bevakats
1966	279	140	2 379	2 690	4 635	1 200
1967	330	186	2 307	2 500	3 960	1 100
1968	361	183	2 421	2 500	4 866	3 400

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

SALF har till justitiedepartementet lämnat vissa uppgifter beträffande förbundets
bevakningar för medlemmars räkning av fordringar med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarkonkurser. På grundval av dessa uppgifter
har upprättats följande sammanställning. Den visar för åren 1965—
1968 de belopp som förbundet har bevakat i dessa år inledda konkurser och
hur mycket därav som har förlorats i dessa konkurser genom att tillgångarna
inte har räckt till full utdelning.

År	Bevakade belopp, 1000-tal kr	Förluster, 1000-tal kr
1965	676	160
1966	203	10
1967	1 210	100
1968	1 300	170

SALF har framhållit att de belopp som medlemmarna angivna år har bevakat
i verkligheten är större än vad sammanställningen ger vid handen,
eftersom en del bevakningar har skötts lokalt och andra av advokatbyråer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3. Departementspromemorian och remissyttrandena över den

3.1 Allmänna synpunkter

3.1.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att en arbetstagare i regel är beroende av sin
lön för sin och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han
har haft anledning att räkna med eller om den helt uteblir, kan detta få
allvarliga ekonomiska verkningar för honom. Starka sociala skäl talar därför
för att arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren
har kommit på obestånd tryggas.

Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika arbetstagare inbördes
talar enligt promemorian för att arbetstagares möjligheter att få ut
intjänad lön tryggas i någon form. Möjligheterna att välja anställning är
för många arbetstagare begränsade. Men även om arbetstagaren har möjlighet
att välja anställning kan man inte kräva att han normalt skall kalkylera
med arbetsgivarens ekonomi när han tar anställning, särskilt inte om
arbetsgivaren är ett större företag. Inte heller kan man förutsätta att han
omprövar sin anställning efter fortlöpande analyser av arbetsgivarens ekonomiska
läge.

F. n. är enligt promemorian arbetstagarnas löneskydd när företag går i
konkurs ofullständigt. Lönefordringarna har visserligen förmånsrätt till betalning.
Det händer emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar
på innestående lön är värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknar
tillgångar. Beräkningar som har gjorts tyder på att den totala förlusten
på lönefordringar i konkurser som har inletts år 1965 rör sig omkring 5
milj. kr. och att motsvarande förlust i 1966 års konkurser är några milj. kr.
större. Även om löneanspråken blir helt eller delvis tillgodosedda, tvingas
arbetstagarna ofta att vänta ganska länge på betalning. Enligt gjorda undersökningar
sker utbetalningar i allmänhet mer än sex månader efter konkursbesluten.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar i konkurs har på
senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. I promemorian föreslås
nu att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skall garantera lönefordringarna.

Lönegarantin skall gälla sådana löne- och pensionsfordringar som i konkurs
utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Det innebär bl. a att
vissa personer i ledande ställning i aktiebolag och med stort aktieinnehav
lämnas utanför.

Beträffande fordran på lön föreslås lönegarantin avse allt som kan hänföras
till avlöningsförmån på grund av anställning. Betalning enligt garan -

Kungl. Maj:Is proposition nr 201 år 1970

tin skall utgå för varje arbetstagare med maximalt två gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Härigenom kommer knappast några socialt
välmotiverade anspråk på löneskydd att falla utanför lönegarantin.
Statens garanti skall täcka även vissa av de kostnader som löneborgenären
kan behöva vidkännas för att få ut sin fordran, i huvudsak ltonkursansökningskostnader.

För att hindra missbruk och undvika andra komplikationer kan betalning
enligt garantin inte ske förrän viss tid efter konkursbesluten, i de flesta
fall en—tre månader. Yiss möjlighet skall dock finnas för löneborgenär att
få betalning tidigare.

I förvaltarkonkurser skall konkursförvaltaren anmäla löne- och pensionsfordringar
till utbetalande myndighet. Anmälan bör sändas via kronofogdemyndigheten.
I fattigkonkurser gör konkursdomaren anmälan till
kronofogdemyndigheten, som utreder om det finns löne- och pensionsfordringar
som omfattas av garantin. Kronofogdemyndigheten underrättar utbetalande
myndighet om fordringar som skall infrias enligt garantin. Som
utbetalningsmyndighet och för handläggning av andra uppgifter i samband
med utbetalningen föreslås EON.

Lönegarantisystemet skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Förslaget
innebär att avgifterna skall beräknas på samma underlag som den
allmänna arbetsgivaravgiften och tas ut samtidigt med denna avgift. Anknytningen
till den allmänna arbetsgivaravgiften bör emellertid inte ses
som en definitiv lösning. Frågan kan behöva omprövas i samband med att
ställning så småningom tas till resultatet av utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet (KSA-utredningen), eftersom garantisystemets finansiering
hör nära samman med finansieringen av arbetslöshetsskyddet.

3.1.2 Remissyttrandena

Departementspromemorians förslag har fått ett mycket välvilligt mottagande.
Det har tillstyrkts av samtliga remissinstanser på något undantag
när.

Remissinstanserna delar den i promemorian uttalade uppfattningen att
skyddet för arbetstagares lönefordringar vid konkurs behöver förstärkas.
LO framhåller att den föreslagna statliga lönegarantin tryggar de socialt
mest motiverade lönefordringarna och dessa kan också betalas ut i ett tidigt
skede av konkursen. Därmed tillgodoses ett sedan länge starkt uttalat
önskemål från LO och ett flertal av dess medlemsförbund. Reformen kan
även genomföras till låg kostnad.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge innebär förslaget en från social
synpunkt angelägen förstärkning av skyddet för arbetstagares lönefordran.
På ett föredömligt sätt anknyter de föreslagna bestämmelserna till redan
existerande ordning för konkursförfarande och för avgiftsuppbörd. Härigenom
torde kostnaderna för garantisystemet bli de lägsta tänkbara. Också

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det remitterade förslaget synes väl
ägnat att uppfylla det uppställda målet att trygga socialt välmotiverade anspråk
på löneskydd vid arbetsgivares konkurs. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner den föreslagna statliga lönegarantin vara ett välbehövligt
ekonomiskt skydd för arbetstagare vid arbetsgivares konkurs. Särskilt för
anställda vid konjunkturkänsliga och ekonomiskt instabila små och medelstora
företag innebär lönegarantin enligt länsstyrelsen en trygghetsfaktor
i ekonomiskt avseende som saknas f. n.

SAF och industriförbundet säger att erfarenheterna av de branschvis inrättade
fonderna visar att de fyller ett socialt behov och organisationerna
tillstyrker därför att en allmän lönegaranti införs. Även arbetsgivareföreningen
för hotell och restauranger anser att en allmän lönegaranti fyller ett
socialt behov. I valet mellan fondbildning genom organisationerna och ett
obligatorium genom lagstiftning förordar föreningen den senare lösningen.

Allmänt positiva uttalanden görs vidare bl. a. av RFV, EON, kammarkollegiet,
statskontoret, CFJJ, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus
län, Folksam, försäkringskasseförbundet, advokatsamfundet och SACO.

SALF understryker att förslaget kommer att fylla ett stort behov. Förbundet
noterar emellertid med besvikelse att utredarna i alltför liten grad
beaktat de skillnader som finns i allmänna anställningsvillkor mellan olika
arbetstagargrupper. Därest åtgärder vidtas beträffande de i förbundets
yttrande påpekade frågorna, anses förslaget dock kunna accepteras av alla
arbetstagarorganisationer och under rådande förhållanden kunna tillstyrkas.

Inte heller TCO är helt tillfreds med förslaget. Organisationen framhåller
att förslaget under inga omständigheter får tas till intäkt för att försvaga
löntagarnas ställning enligt förmånsrättsordningen. Det förslag till ny förmånsrättsordning
som lagberedningen framlade (SOU 1969:5) innebär så
väsentliga försämringar för löneborgenärerna — bl. a. i vad avser relationen
till innehavare av fastighetsinteckningar och beträffande tjänstemäns
fordringar som har stått inne längre tid än sex månader liksom ifråga om
semesterersättning -— att TCO inte kan tillstyrka införandet av en statlig
lönegaranti annat än under den förutsättningen, att nu gällande förmånsrätt
för lönefordringar i princip behålls oförändrad.

Även andra remissinstanser än TCO bedömer förslaget till statlig lönegaranti
under hänvisning Lill det pågående arbetet på en ny förmånsrättsordning.
Särskilt behandlas förhållandet mellan förmånsrätten för lönefordringar
och fastighetsinteckningarna. Man anser att det därmed sammanhängande
problemet som en följd av lönegarantin bör kunna prövas nu.
Bankföreningen framhåller att konflikten mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningarna
länge har uppmärksammats i vårt land i diskussionen
kring fastighetskreditens rättsliga frågor. Föreningen finner uppenbart att
nämnda konflikt kommer i ett helt nytt läge om löne- och pensionsfordringar
enligt de föreslagna bestämmelserna blir skyddade av statsgaranti vid ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

betsgivarens konkurs. Löneprivilegiet är grundat uteslutande på sociala
skäl. Dessa skäl bortfaller med införandet av en statsgaranti för de berörda
fordringarna. Möjligen kan invändas att statsgarantin dock tänkes bli
maximerad till ett bestämt belopp och att löne- och pensionsfordringar såvitt
gäller överskjutande belopp alltjämt vid behov bör ha företrädesrätt
framför fastighetsinteckningarna. För en sådan ordning kan dock näppeligen
åberopas några tillräckligt starka sociala skäl. Bankföreningen erinrar
om att departementschefen i prop. 1970: 142 efter att ha redogjort för den
tillämnade statsgarantins begränsning uttalar att med denna begränsning
»kommer knappast några socialt välmotiverade anspråk på löneskydd att
falla utanför lönegarantin». Under hänvisning härtill hemställer bankföreningen
att, om de föreslagna bestämmelserna rörande statsgaranti för löneoch
pensionsfordringar samt därmed jämställda fordringar genomförs, förmånsrätten
för sådana fordringar upphävs såvitt den ger företrädesrätt till
betalning framför penninginteckningar i fast egendom och tomträtt. SAF
och industriförbundet gör motsvarande hemställan under hänvisning till
bankföreningens yttrande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen har uppfattningen
att det skydd som ges genom lönegarantin innebär en så stor
fördel, att fastighetsinteckningarna framdeles kan gå före lönefordringarna
i förmånsrätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att starka sociala skäl talar för
att man skapar någon form av lönegaranti som kan träda in vid arbetsgivarens
konkurs. Enligt länsstyrelsen finns emellertid anledning anta att
sådana konkurser kommer att öka. Risken för att lönegarantin missbrukas
kan därvid inte uteslutas. Lönegarantin kan tänkas bidra till att inte lönsamma
rörelser vidmakthålls och möjligen även till att sådana rörelser tillskapas
i förlitande på garantin. Prövningen huruvida en fordran faller in
under lönegarantin bör därför enligt länsstyrelsens uppfattning vara så noggrann
och individuell som det är möjligt inom ramen för vad som är praktiskt
rimligt. Länsstyrelsen utgår ifrån att vid en sådan prövning skall
beaktas om lönefordringen har tillkommit under förhållanden, som innefattar
ett missbruk av garantibestämmelserna, samt att i sådant fall lönefordringen
skall avvisas eller nedsättas.

Sjölagskommittén framhåller att det med sjörättsliga utgångspunkter inte
föreligger anledning till erinran mot förslaget. Kommittén anmärker i stället,
att en offentlig lönegaranti kan vara ägnad att underlätta svenskt tillträde
till 1967 års internationella konvention om inskrivning av rätt till
fartyg under byggnad. Konventionen förutsätter nämligen att rättigheter
i fartyg under byggnad underkastas samma förmånsrättsordning som rättigheter
i fartyg, vilket leder till att endast ombordanställdas lönekrav — till
följd av regler om sjöpanträtt — får högsta prioritet medan de ilandanställdas
motsvarande krav måste stå tillbaka för både sjöpanträtt och hypotek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Några remissinstanser diskuterar tillämpningsområdet för en statlig lönegaranti.
Hit hör domarföreningen som ifrågasätter om inte begränsningen
av löneskyddet till konkurssituationen är onödigt snäv. Föreningen påpekar
att många fall av arbetsgivarens obestånd torde kunna konstateras med
erforderlig säkerhet på enklare sätt än genom arbetsgivarens försättande
i konkurs. Utvecklingen under senare år visar sålunda enligt föreningen att
borgenärer i ökad omfattning nöjer sig med utmätningsed för att få klarhet
i om gäldenären har tillgångar. Enligt föreningens mening bör vid det fortsatta
arbetet med lagförslaget övervägas möjligheterna av att göra utbetalning
enligt garantin ej enbart beroende av att konkurs inträffat. Det anses
angeläget att undvika konkurser som inte har annan funktion än att tjäna
som underlag för utbetalning enligt lönegarantin.

Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt uttalar att proceduren
med ett konkursförfarande är oproportionellt omständlig i de fall där någon
enstaka arbetstagare hos en småföretagare har blivit utan lön. Kraven på
stadga och rättssäkerhet torde emellertid väga så tungt att vägen över
domstol är försvarbar.

SHIO vill för sin del att löneskydd vid konkurs, om det införs, skall omfatta
även företagare på samma villkor som gäller för arbetstagare. Organisationen
erinrar i sammanhanget om det nytänkande som det senaste
decenniet har förekommit beträffande socialt skydd för olika grupper inom
samhället. Det är i dag en självklarhet att företagaren skall kunna åtnjuta
samma sociala skydd som en anställd. Organisationen erinrar vidare om att
arbetslöshetskassor i princip tidigare var tillgängliga endast för anställda.
I dag finns arbetslöshetskassor för företagare och SHIO har för sin del
varit pionjär på detta område. SHIO framhåller att frågan om införande av
lönegaranti vid konkurs berördes i samband med organisationens treårskongress
tidigare i år. Enligt SHIO föreligger det en betydande likhet mellan
de fordringar som löntagare har vid konkurs och de fordringar som en
underentreprenör har. Bägge, såväl löntagaren som underentreprenören,
har genom arbete tillfört konkursboet ekonomiska värden som utgör tillgångar
vid uppgörande av boet. SHIO:s kongress fann det otillfredställande
att underentreprenörernas trygghetsproblem har lämnats obeaktade vid utarbetandet
av den nu behandlade promemorian. Enligt organisationens uppfattning
måste minimikravet vara att åtminstone den del av entreprenörens
fordringar skyddas som avser de anställdas och egen arbetsinsats. Detta
bör kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet för den offentliga
lönegarantin.

Kommunförbundet påpekar att förslaget har betydelse för kommunerna
vid de tillfällen, då en kommunalt anlitad entreprenör blir blockerad därför
att han inte har betalat ut arbetstagarnas löner. I regel blir kommunen då
i egenskap av byggherre tvungen att betala innestående löner, om arbetena
skall kunna slutföras. En helt ny situation uppstår givetvis, om arbetstagarna
vid entreprenaden åtnjuter statlig garanti för sina löner, när entreprenö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ren går i konkurs. Det bör då enligt förbundets mening inte kunna komma
i fråga att entreprenören blir blockerad på grund av innestående arbetslöner.
Eljest kan - så som förslaget har utformats — den situationen uppstå att
det blir byggherren som nödgas svara för de innestående lönerna utan möjlighet
att få ersättning via den statliga garantin. Kommunförbundet anser
att det nu belysta problemet måste få en för byggherresidan tillfredsställande
lösning.

Lantbruksförbundet uttalar sammanfattningsvis, att ett stort behov föreligger
av löneskydd vid konkurs. Detta bör av rättvise- och kostnadsskäl
emellertid inte byggas upp via avgifter utan som ett samhällets åtagande.
Skall avgiftsvägen följas, bör förslaget fogas in i utredningen om konkurslagstiftningens
omarbetning och även behandlas i nära samband med lagberedningens
förslag rörande förhållandet mellan fastighetskrediter och
löneförmånsrätt. Det framlagda förslaget synes inte vara så genomarbetat att
det kan vara underlag för lagstiftning. Särskilt påpekar förbundet att de avsatta
avgiftsmedlens rättsliga karaktär och statens rätt till »övertagna»
lönefordringar måste utredas ytterligare.

Endast Svenska företagares riksförbund avstyrker förslaget. Det förefaller
förbundet som om situationen inte är så allvarlig att man just nu måste
införa ett särskilt statligt fondsystem med separata arbetsgivaravgifter för
att täcka in de lönefordringar som kan tänkas uppstå i de fall konkursbos
tillgångar inte ens räcker till de anställdas löner. Förbundet finner det
önskvärt att den sittande KSA-utredningens betänkande inväntas eftersom
denna utredning, såvitt förbundet har sig bekant, kommer att aktualisera
också frågan om löneskydd vid konkurs. I promemorian har man pekat på
de överenskommelser som redan finns mellan arbetsmarknadens parter och
denna typ av överenskommelser kan, enligt förbundets uppfattning, mycket
väl utvecklas vidare till att omfatta även andra löntagargrupper.

3.2 Lönegarantins omfattning

3.2.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att lönegarantin i sak bör motsvara det s. k.
löneprivilegiet, dvs. lönefordringar som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § HB. Härigenom kommer i huvudsak alla socialt motiverade lönefordringar
att bli tryggade.

Lagtexten i 17 kap. 4 § är föråldrad i fråga om bestämningen av löntagarbegreppet.
Det talas om »betjänter och tjänstehjon» och om »annan
arbetare». Lagrummet kan i fråga om den yttre gränsen för sitt tillämpningsområde
sägas avse arbetstagare med den bestämning detta begrepp i allmänhet
har inom civilrätten. Vid den pågående översynen av förmånsrättslagstiftningen
torde arbetstagarbegreppet komma att tas upp i lagtexten (jfr
11 § i förslag till förmånsrättslag, prop. 1970: 142). I ett system med lönegaranti
bör arbetstagarbegreppet kunna användas även om systemet införs
innan en ny förmånsrättslagstiftning träder i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

I promemorian erinras om att förmånsrätten för lönefordringar tidsmässigt
begränsas på visst sätt i 17 kap. 4 § HB. De lönefordringar som inte har
förmånsrätt och som därför enligt den valda utgångspunkten kommer att
ställas utanför lönegarantin torde vara ytterst få.

En komplikation är enligt promemorian anknytningen av tidsbegränsningsreglerna
till en otidsenlig kategoriindelning. Tiden är snävare bestämd
i fråga om »arbetare» (ett halvt år) än för »betjänter och tjänstehjon» (ett
år). Detta uppvägs i viss mån av att tidsbegränsningen är konstruerad olika
för de båda kategorierna. För »arbetare» är fordringens förfallodag avgörande
och det är likgiltigt när lönen har intjänats. Den nuvarande regleringen
kan emellertid ändå i undantagsfall förorsaka att socialt välmotiverade
lönefordringar kommer att ligga utanför lönegarantin. Detta är en
oformlighet som tills vidare inte kan undvikas.

I promemorian uttalas vidare att det f. n. råder viss tvekan i fråga om förmånsrätten
för företagsledare m. fl. med väsentligt inflytande över konkursföretaget.
En del personer är uteslutna redan från rätt till betalning för
fordran på lön eller arvode. Härutöver gäller att förmånsrätt för lönefordringar
i rättspraxis har förvägrats personer med väsentligt intresse i och
bestämmande inflytande över konkursföretaget. Gränsen mellan förmånsberättigade
och inte förmånsberättigade lönefordringar är här oklar och
vållar tillämpningsproblem. Detta kan i sin tur leda till att utbetalningar
genom lönegarantin fördröjs. Olägenheten härmed synes dock enligt promemorian
från social synpunkt knappast betydande.

Härefter behandlas i promemorian frågan om lönegarantin bör begränsas
snävare än förmånsrätten. De sociala skäl som i första hand motiverar lönegarantin
talar inte för att lönefordringar bör tryggas till obegränsade belopp.
Även kostnadsskäl kan anföras för vissa begränsningar av garantin.
Därtill kommer att man bör hindra eller i varje fall försvåra att lönegarantin
utnyttjas på ett illojalt eller stötande sätt. I promemorian diskuteras
sedan olika metoder för begränsning av lönegarantin. Ett sätt för begränsning
är att garantin för innestående lön eller pension får gälla endast upp
till visst högsta belopp. Denna lösning är visserligen inte invändningsfri
men den är i tillämpningen enkel. I promemorian förordas den nu angivna
metoden för begränsning. Garantins maximibelopp anses böra bestämmas
till två gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Maximibeloppet bör enligt promemorian avse borgenärens samtliga löneoch
pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och alltså även
fordran på ersättning under skälig uppsägningstid. Maximibeloppet bör
vidare avse även konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser —
konkurskostnader (se vidare härom i det följande).

I promemorian framhålls att några problem i fråga om lönebegreppet inte
torde uppstå vid tillämpningen av ett system med lönegaranti. Fordran på

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lön enligt 17 kap. 4 § HB omfattar allt som kan hänföras till avlöningsförmån
på grund av anställning. Denna vida innebörd av lönebegreppet passar
väl för lönegarantin. I några hänseenden är rättsläget emellertid oklart f. n.
Det gäller dels hur gamla semesterersättningar som omfattas av löneprivilegiet,
dels om löneprivilegiet över huvud taget omfattar fordran på ersättning
för avtalsenliga omkostnader i tjänsten. Det finns dock anledning att
tro att en ny förmånsrättslagstiftning skall bringa klarhet på dessa punkter.
Till dess torde nuvarande förhållanden få godtas vid ett system med lönegaranti.

Beträffande fordran på lön under skälig uppsägningstid måste man enligt
promemorian beakta en särskild omständighet. Lyfter arbetstagaren under
uppsägningstiden lön från en ny anställning, gäller sålunda att ett häremot
svarande belopp skall dras av från hans utdelning i konkursen. Även vid
utbetalning enligt lönegarantin bör det nu nämnda avdraget göras. Av administrativa
skäl kan hänsyn till lön på grund av den nya anställningen tas bara
om anställningen är känd vid tiden för utbetalningen.

Lönegarantin bör enligt promemorian vidare omfatta dels sådan förmånsberättigad
skadeståndsfordran som arbetsgivaren skall utge till arbetstagaren
på grund av obehörigt avskedande eller tjänsteavtals hävande, dels
arbetstagares förmånsberättigade fordran på lön som står inne hos arbetsgivaren
som säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter. Den
särskilda förmånsrätten för begravningshjälp och viss tids sjukhjälp eller
livränta saknar däremot numera praktisk betydelse och är därför utan intresse
i detta sammanhang.

I rättspraxis har enligt promemorian fastslagits att fordran hos arbetsgivare
på obetalda försäkringsavgifter i vissa fall har samma förmånsrätt
som lönefordran. Avgiftsfordringen har därvid bevakats av försäkringsinrättning
och setts som en av försäkringsinrättningen övertagen lönefordran.
I samband med tillkomsten av lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. togs ett av de åsyftade fallen uttryckligen upp i lagtexten,
nämligen fordran på försäkringsavgift för privat pension åt arbetare. Det
finns emellertid knappast skäl att låta lönegarantin avse även de här aktuella
försäkringsavgiftsfordringarna. Det allmänna har sålunda inte någon
anledning att överta försäkringsinrättningarnas risk att betalning av försäkringsavgifter
vid arbetsgivarkonkurser skall utebli. I överensstämmelse
härmed bör enligt promemorian lönefordran som avser övertagen fordran
på försäkringsavgift ställas utanför ett system med lönegaranti.

I promemorian sägs vidare att sådana pensionsfordringar som utgår med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB torde få anses stå förmånsberättigade
lönefordringar så nära, att en ordning med offentlig lönegaranti rimligen
bör omfatta även dem. Sådan fordran på intjänad framtida pension som
har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § IIB bör däremot inte omfattas av lönegarantin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Ett särskilt problem är enligt promemorian frågan om lönegarantin bör
täcka även de kostnader som en löneborgenär kan behöva vidkännas för att
få ut sin fordran. Det kan gälla kostnader för anskaffande av exekutionstitel,
för utmätningsförsök och för konkursansökning. Till bilden hör också
det ansvar för konkurskostnader som borgenär har, när konkursen har
uppstått efter ansökan av honom och den handläggs som fattigkonkurs. Av
dessa kostnader är endast kostnaderna för konkursansökning förenade med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB.

Kostnaderna för anskaffande av exekutionstitel och för utmätningsförsök
bör inte omfattas av ett lönegarantisystem. Däremot bör de med förmånsrätt
förenade konkursansökningskostnaderna täckas av garantin. Det
är vidare rimligt att garantin omfattar det speciella kostnadsansvar som i
fattigkonkurser kan åvila löneborgenär som har tagit initiativet till konkursen.
Storleken av dessa kostnader anges i konkursdomarens beslut om
avskrivning av konkursen.

I detta sammanhang påpekas i promemorian att förmånsrätt i konkurs
tillkommer borgenär endast om han har yrkat detta. Att sådant yrkande har
framställts bör i fråga om förvaltarkonkurser vara en förutsättning för
att lönegarantin skall få tas i anspråk. På det sättet kan frågan huruvida
en löne- eller pensionsfordran enligt lag skall utgå med förmånsrätt prövas
och avgöras i konkursen även för lönegarantins vidkommande och behöver
inte belasta handläggningen hos utbetalningsmyndigheten. Risken för
att arbetstagare eller pensionstagare skall lida rättsförlust på grund av försummat
yrkande om förmånsrätt anses vara liten. Huruvida framdeles kravet
på att förmånsrätt skall yrkas måste vidmakthållas eller kan slopas helt
eller delvis är enligt promemorian en fråga som torde komma att övervägas
av lagberedningen i dess pågående arbete med översyn av konkurslagstiftningen
(jfr SOU 1969:5 s. 94).

3.2.2 Remissyttrandena

Remissinstanserna har godtagit den i promemorian föreslagna anknytningen
av lönegarantin till det s. k. löneprivilegiet, dvs. fordringar som utgår
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Flera av de delproblem som
härvid blir aktuella har emellertid tilldragit sig uppmärksamhet i remissyttrandena.

Den föreslagna regeln om begränsning av utbetalning enligt garantin
till högst två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna.
LO säger exempelvis att organisationen för sin del kan biträda
förslaget, vilket f. n. måste bedömas ge erforderlig säkerhet åt de mest
skyddsvärda fallen. Om behov att höja beloppsgränsen framdeles uppstår
utgår LO från att detta kommer att göras.

En hel del remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maxi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

miregeln innefattar en alltför snäv begränsning. Till dessa remissinstanser
hör hovrätten över Skåne och Blekinge, som efterlyser statistiska uppgifter
om de belopp som bevakas i konkurs med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
HB. I vilken utsträckning ett maximibelopp om två gånger basbeloppet
täcker löneborgenärernas fordringar undandrar sig därför hovrättens bedömning.
I promemorian anges inte någon grund för den föreslagna storleken
av beloppet. Som princip bör enligt hovrättens mening gälla att det
garanterade beloppet skall motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet
och för skälig uppsägningstid. Det bör vidare täcka normala
fordringar på ackordsersättning, provision o. d.

Tveksam beträffande beloppsbegränsningen är också Folksam, som
framhåller att finansiellt utrymme för en höjning inte saknas. Folksam
påpekar att den föreslagna arbetsgivaravgiften har beräknats med utgångspunkt
i en enkät avseende förmånsberättigade inte utbetalade lönefordringar
i konkurser under åren 1965 och 1966. Eftersom lönefordringarna i dessa
konkurser har ingått utan beloppsmaximering synes en höjning kunna
finansieras inom den beräknade kostnadsramen.

Enligt bankföreningen måste man räkna med att garantin med den föreslagna
begränsningen blir otillräcklig för en del anställda tillhörande en
grupp av kvalificerade medarbetare ute i företagen. I ett kritiskt läge för ett
företag kan det vara av vitalt intresse att uppnå tillräckligt rådrum för att
företaget skall kunna rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som är företagsekonomiskt
riktigt och från sysselsättningssynpunkt lämpligt. En statlig
lönegaranti vid konkurs kan bidra till att skapa ett sådant rådrum genom
att personalen känner trygghet för sina löner även i händelse av företagets
konkurs. Lönegarantin bör ha sådan omfattning att denna trygghet upplevs
även av personal på det administrativa och tekniska planet, vilken
har väsentlig betydelse för företagets funktion. För att detta skall uppnås
bör enligt bankföreningen lönegarantins maximibelopp höjas.

Advokatsamfundet föreslår under hänvisning till samma löntagarkategorier
som bankföreningen att maximigränsen höjs från två till tre gånger
basbeloppet.

Även TCO har kritisk inställning. Organisationen framhåller att det föreslagna
maximibeloppet i normalfallet möjligen förslår till att täcka lönefordringar
för arbetstagare med korta uppsägningstider, men det är ingalunda
tillräckligt på tjänstemannasidan, där fordringarna ofta uppgår till
väsentligt större belopp, främst beroende på de längre uppsägningstiderna.
I fortsättningen uttalas följ ande.

Reglerna om uppsägningstid i tjänstemannaavtalen har dessutom en sådan
konstruktion att de största fordringarna vanligen innehas av den grupp
som är mest svårplacerad på arbetsmarknaden, nämligen äldre tjänstemän
med många anställningsår. Även för andra löntagargrupper kommer längre
uppsägningstider förmodligen att bli vanligare. I direktiven till utredningen
rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för Arbetsdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

stolen har departementschefen gett de sakkunniga i uppdrag att generellt
utreda frågan om längre uppsägningstider för äldre arbetstagare.

Den föreslagna begränsningen av garantibeloppet skulle i många fall få
den effekten att det allmänna ger den ene arbetstagaren full kompensation
medan den andra endast får hälften av sin fordran. Vid 1970 års TCO-kongress
förelåg en motion rörande skydd för de anställdas lönefordringar vid
konkurs. I TCO-styrelsens yttrande, som antogs av kongressen, underströks
att full ersättning alltid skall utgå för lönefordringar vid konkurs. Det föreslagna
garantibeloppet om två basbelopp står i dålig relation till arbetstagarnas
nu uppnådda lönelägen och anställningsvillkor. Ett betydande antal
arbetstagare har i dag en lön motsvarande 3 000 kronor per månad eller mer.
Uppsägningstiden från arbetsgivarens sida är i avtal för tjänstemän ofta
fastställd till sex månader. Den ersättning som en anställd med sådana anställningsvillkor
har att utfå vid konkurs kommer, om hänsyn tas till semesterersättning,
uppsägningslön och eventuella övriga lönefordringar, med
den föreslagna maximigränsen att stå oskyddad till betydande belopp.

TCO föreslår under hänvisning till det anförda att lönegarantin vid konkurs
utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för sin lönefordran.

Några andra arbetstagarorganisationer, SACO och SALF, är också missnöjda
med förslaget men nöjer sig med att föreslå, att garantin skall utgöra
två basbelopp eller minst 75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande
fordringen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det behövs en begränsning
av garantins omfattning utöver vad som har föreslagits
i promemorian. Om en arbetsgivare har försatts i konkurs och en
arbetstagare med lönefordran som överstiger maximibeloppet fått betalning
enligt garantin men ej erhållit full utdelning i konkursen, synes förslaget
inte begränsa arbetstagarens möjlighet att, om arbetsgivaren på nytt försätts
i konkurs, i den nya konkursen ånyo göra gällande rätt till betalning
enligt garantin för samma lönefordran. Genom ett sådant förfaringssätt kan
förslagets regel om maximering av löneskyddet kringgås. Detsamma skulle
kunna inträffa om arbetsgivare är mer än en person, t. ex. två makar som
driver en rörelse i enkelt bolag. En bestämmelse bör därför införas om att
vad som har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en
konkurs inte kan åberopas för förnyad utbetalning enligt garantin i en
senare konkurs. Advokatsamfundet utvecklar en med hovrätten liknande
uppfattning.

Statskontoret understryker det väsentliga i att lönegarantin inte missbrukas
och pekar på att i fråga om aktiebolags konkursbo finns i konkurslagen
(100 a §) en bestämmelse, vars innehåll redovisas i promemorian (s.
8, jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 253—255 och KL 32 a §). Ämbetsverket
ifrågasätter om inte i en lag om offentlig lönegaranti vid konkurs bestämmelse
av liknande innehåll bör tillskapas också beträffande andra
företag än aktiebolag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet konstaterar att anknytningen till 17 kap. 4 §
HB medför att personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande
över ett företag kommer att stå utanför lönegarantin. Som organisationerna
framhållit i sitt remissyttrande över Utsökningsrätt IX, Förmånsrättsordning
m. m., föreligger knappast tillräckliga skäl för att i förmånsrättshänseende
behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i företaget
annorlunda än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild
ägarandel. Organisationerna påpekar att när det gäller pensioner, som utgår
enligt allmän pensionsplan, den civilrättsliga lagstiftningen har accepterat
att huvudaktieägare och honom närstående jämställs med andra arbetstagare.

Kronofogdeföreningen vill för att förhindra uppkomst av tvister avseende
vad som är att anse som »lön under skälig uppsägningstid»
att bestämmelser ges om tolkningen av detta uttryck. En dylik regel skulle
säkerligen i många fall underlätta utredningsarbetet beträffande lönegarantin.
En dispositiv bestämmelse om enhetlig sådan tid för alla kategorier löntagare,
exempelvis en månad, synes vara att föredra. Denna tid skulle gälla
om annat inte bestämts i kollektivavtal eller personligt anställningsavtal.

Advokatsamfundet erinrar om att det på olika ställen i promemorian uttalas,
att från bevakad lön under uppsägningstid skall dras av den inkomst
arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvar genom anställning på annat
håll. Enligt samfundet är emellertid detta inte ett helt riktigt återgivande av
gällande rätt. Samfundet uttalar i fortsättningen följande.

Styrelsen vill till en början hänvisa till vad styrelsen anfört i sitt remissyttrande
över den föreslagna lagstiftningen om ny förmånsrättsordning
(TSA 1969 sid. 439 särskilt sid. 441). Det förhåller sig i själva verket så att
denna fråga ingalunda kan betraktas såsom klarlagd. Såvitt gäller vissa
fackorganisationer har det efter hand utvecklats en praxis, enligt vilken
dessa begär lön under uppsägningstid alldeles oavsett om den anställde
omedelbart erhållit ny anställning, och fackorganisationerna har ansetts
erhålla visst stöd för denna ståndpunkt i gällande kollektivavtal. Det är bekant
att vissa underrätter behandlat likartade frågeställningar på samma
sätt, och ifrågavarande anspråk framställs sålunda fortfarande. Styrelsen
vill erinra om att styrelsen i sitt nyssnämnda remissyttrande framfört önskemål
om att det i den nya lagstiftningen intas en uttrycklig bestämmelse,
som förhindrar att dubbel ersättning utgår med förmånsrätt till anställda i
dessa situationer. Inte heller har det förhållandet att en anställd under uppsägningstiden
erhållit ny anställning någon automatisk effekt på den lönebevakning
vederbörande gjort. Har lönebevakningen lämnats utan anmärkning
eller fastställts genom förlikning och visar det sig sedermera att den
anställde fått ny anställning under uppsägningstiden, saknar förvaltaren
otvivelaktigt rätt att vid utbetalningen av utdelningen dra av den lön som den
anställde uppburit i den nya anställningen. Ett sådant avdrag förutsätter
enligt gällande rätt att förvaltaren gjort anmärkning mot lönebevakningen
och därvid framfört reservation för avräkning av dylik lön och att den anmärkningen
antingen godtagits eller på annat sätt blivit fastställd. Vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

tjänstemannaorganisationer bevakar automatiskt löner under uppsägningstid
med intagande av dylik reservation redan i bevakningsinlagan, men
andra gör inte detta. Det kan naturligtvis på goda grunder ifrågasättas om
inte en konkursförvaltare för säkerhets skull borde anmärka på varenda
lönebevakning av detta slag och försöka få igenom en dylik avräkningsreservation.
Så sker emellertid inte i praktiken annat än undantagsvis och därför
saknas i mycket hög grad den avräkningsmöjlighet som i promemorian
antas vara helt klar.

Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att det i gällande rätt
saknas automatiskt verkande avräkningsregler. Sådana borde enligt samfundets
uppfattning inarbetas i den nu föreslagna lagen för undvikande av
att dubbel kompensation utgår i form av lön i ny anställning och lönegaranti
från det allmänna.

Enligt TCO kan viss tveksamhet uppstå om garantins omfattning, när
arbetstagaren under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning resp.
sjukpenning eller när han under en del av denna tid arbetar för konkursboets
räkning. Enligt TCO:s mening är det därför nödvändigt med vissa
klarlägganden när det gäller garantibeloppets beräkning. Det sägs ingenting
härom i promemorian. Inte heller behandlas frågan om sådan kvittning för
motfordran, som förvaltaren kan aktualisera så sent som i samband med
slututdelningsförslaget, då garantibeloppet för länge sedan skall vara utbetalt.

Även advokatsamfundet behandlar förekomsten av kvittningsgilla motfordringar
mot lönebevakningar. Samfundet ifrågasätter om lagen inte borde
förses med en föreskrift, som innebär att utbetalning på grund av lönegarantin
inhiberas eller jämkas på anmälan av förvaltaren, om denne visat sannolika
skäl för att motfordran finns.

Förslaget att garantin inte skall omfatta fordringar på pensionsavgifter
har lämnats utan erinran. Till de remissinstanser som
uttryckligen har behandlat frågan hör TCO, som förklarar att det inte finns
skäl för det allmänna att överta försäkringsinrättningarnas risk för utebliven
premiebetalning såvitt avser det fallet att den s. k. kollektivavtalsgarantin
är tillämplig. Från arbetstagarens synpunkt fordras då inte något ytterligare
skydd och det vore för övrigt heller inte lämpligt att den anställde och
hans försäkringsbolag skulle konkurrera om det garantibelopp som står till
buds. Föreligger däremot den situationen att arbetstagaren själv måste bevaka
avgiften, bör hans fordran självfallet skyddas och således inrymmas
under den statliga garantin. TCO förutsätter att så också avses, ehuru det
inte uttryckligen framgår av promemorian. SALF utvecklar i denna fråga
samma synpunkter som TCO.

Fyra remissinstanser anser eller ifrågasätter i vart fall om inte också pensionsfordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a §

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

HB bör omfattas av lönegarantin. De fyra är lagberedningen, SACO,
SALF och TCO. Den sistnämnda instansen, som är mest kategorisk i sin
uppfattning av de fyra, anser att det är en klar brist i förslaget att fordran
på framtida pension bär undantagits från garantin. Förmånsrätten för denna
typ av fordringar infördes så sent som år 1967 för alt bättre skydda de åldersgrupper
(födda år 1907 eller tidigare), som till ingen eller mycket ringa del
kommer i åtnjutande av allmän tjänstepension. De sociala överväganden
som låg bakom den reformen kan inte rimligen ha mist sin aktualitet redan
tre år senare. 1967 års lagstiftning kommer enligt TCO delvis att hänga i
luften, om den inte nu följs upp genom att de pensionsberättigade tillförsäkras
ett visst mått av trygghet även vid konkurser där tillgångarna är otillräckliga.
TCO framhåller vidare att de äldre människor som går förlustiga
sin pension från arbetsgivaren för övrigt generellt sett torde drabbas betydligt
hårdare av en konkurs än de arbetstagarkategorier som enligt förslaget
skyddas mot ett mera temporärt inkomstbortfall. I yttrandet poängteras
dessutom, att det rör sig om en i konkurssammanhang så liten grupp att man
i varje fall inte kan åberopa kostnadsskäl som argument för att låta fordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB falla utanför garantin.

I en del remissyttranden görs uttalanden om konkursansökningskostnad
och konkurskostnad som borgenär
ålagts att utge enligt 1 8 8 § K L. Länsstgrelsen i Stockholms län
och domarföreningen ifrågasätter, om det finns tillräcklig anledning att i
garantin inbegripa dessa kostnader. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser däremot att kostnaderna bör betalas enligt garantin även om maximibeloppet
härigenom skulle komma att överskridas. Samma uppfattning som
hovrätten har lagberedningen och TCO.

3.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.

3.3.1 Departementspromemorian

I promemorian behandlas först frågan om underlaget för utbetalning.
Härvid uttalas att tidpunkten för utbetalning av garantibelopp beror på den
noggrannhet med vilken man skall pröva att en uppgiven lönefordran verkligen
föreligger. Om prövningen inte görs någorlunda effektiv, finns risk för
att garantisystemet missbrukas. Det är vidare önskvärt att krav inte skall
behöva riktas mot löne- eller pensionstagare om återbetalning av felaktigt
utbetalda belopp. Prövningen bör dessutom så långt som möjligt ske efter
generella normer.

Det erinras vidare i promemorian om att bouppteckning skall upprättas
i alla konkurser och att uppgifterna i denna alltid skall beedigas av gäldenären.
I förstone kunde det synas vara tillräckligt betryggande att låta bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

uppteckningens uppgifter om löneskulder ligga till grund för utbetalningen
enligt lönegarantin. En sådan ordning skulle f. ö. innebära att lönegarantin
fungerade helt utan medverkan av löntagarna själva. Emellertid är det
knappast lämpligt att tillskapa en sådan ordning. I förvaltarkonkurser anser
man sig inte böra lägga bouppteckningen, som ofta upprättas under stor
lidsnöd, till grund för utdelningen. I fattigkonkurser intresserar man sig
Iramför allt för bouppteckningens tillgångssida. Skulder och andra avgångsposter
ägnas måttligt intresse. Det sagda visar att det inte är lämpligt att
utbetalning av lönegarantin grundas enbart på beedigade bouppteckningar.

I förvaltarkonkurser ger enligt promemorian systemet med bevakningar
och anmärkningar en för utdelningen tillfredsställande utredning av gäldenärens
skulder. Någon garanti för riktigheten av de fordringar som blir berättigade
till utdelning skapas emellertid inte. Resultatet av prövningen
gäller inte heller utanför konkursen. Emellertid tvingar den inbördes konkurrensen
mellan borgenärerna fram en omsorgsfull prövning av sådana
fordringar som har bevakats med yrkande om förmånsrätt. Har anmärkning
inte gjorts mot en lånefordran som har bevakats med yrkande om förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § HB, bör lönegarantin därför kunna betalas ut.
Har anmärkning gjorts, torde utgången av anmärkningsprocessen böra avvaktas
innan utbetalning sker. Blir tvisten föremål för prövning i överinstans
kan slutlig utbetalning härigenom komma att fördröjas väsentligt. Detta
torde emellertid inte kunna undvikas.

Det påpekas i fortsättningen att en anknytning av systemet med lönegaranti
till bevaknings- och anmärkningsproceduren innebär, att arbetstagaren
själv genom bevakning måste sätta igång det ärende som skall leda
fram till utbetalning enligt garantin. Att som villkor för utbetalning av lönegarantin
uppställa att arbetstagaren har bevakat sin fordran med yrkande
om förmånsrätt kan knappast sägas innebära en belastning för denne. I
sammanhanget nämns att om löneskulden är känd, dvs. redovisad i bouppteckningen,
konkursdomaren skall underrätta borgenären om konkursen.
Även om borgenären inte underrättas, får det väl antas att han är så pass
intresserad av sitt anspråk att han ändå så småningom blir informerad om
konkursen. Under alla förhållanden är det enligt promemorian självklart att
de som vid konkursutbrottet är anställda hos arbetsgivaren får sådan information.
Dessutom gäller att arbetstagarorganisationerna lämnar sina medlemmar
behövligt bistånd vid bevakningar.

Utbetalning enligt lönegarantin skall alltså i förvaltarkonkurser kunna ske
i de flesta fall vid anmärkningstidens utgång. Denna tidpunkt skall med de
tidsfrister som är angivna i KL ligga mellan sex och 14 veckor efter konkursbeslutet
eller, vid efterbevakning, mellan två och fyra veckor efter dagen
då efterbevakningen kungjordes. I promemorian anges att man i de flesta
fall torde böra räkna med en tid av ungefär tre månader resp. tre veckor.

Kungl. Majrts proposition nr 201 år 1970

Det framhålls vidare att man i fattigkonkurser saknar motsvarighet till
bevaknings- och anmärkningsproceduren i förvaltarkonkurserna. Man blir
därför tvungen att för fatligkonkursernas del tillskapa en ordning för prövning
av uppgivna löneanspråk. En sådan ordning kan konstrueras efter olika
linjer. Det är rimligt att man därvid strävar efter att få systemet med lönegaranti
att så långt som möjligt fungera utan att arbetstagaren behöver ta
något initiativ. Härvid är det en klar brist att det ofta inte framgår av konkursbouppteckningarna
när avgångsposter avser löneskulder. Man bör därför
införa föreskrift om att detta skall anges i bouppteckning. Om bouppteckningarna
sålunda i fortsättningen innehåller uppgifter om gäldenärernas
löneskulder, återstår att närmare pröva om uppgifterna är riktiga och om
lönefordringarna kan anses ha förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Vilket utredningsmaterial
som behövs för prövningen och kan anskaffas får bedömas
från fall till fall. Man bör undvika att belasta arbetstagaren med
formell skyldighet att styrka sin fordran. Däremot bör man givetvis kunna
kräva att han efter förmåga medverkar i utredningsarbetet. Utredningen
bör göras av statlig myndighet med anknytning till konkursförfarandet.

Myndigheten bör underrättas om de löne- eller pensionsskulder som upptas
i bouppteckningen och om tiden för edgångssammanträdet. Företrädare
för myndigheten bör inställa sig vid edgångssammanträdet. Dessförinnan
bör myndigheten ha närmare undersökt de löneskulder som är upptagna
i bouppteckningen. Vid sammanträdet bör myndigheten tillvarata statens
rätt. Ett särskilt problem föranleds därvid av att staten ännu inte har övertagit
någon lönefordran och därför inte är borgenär. Staten har med hänsyn
härtill inte ens rätt att delta i förhandlingen. Men gäldenären har i allmänhet
även skatteskulder. På grund därav är staten behörig borgenär. Förhållandet
behöver därför i regel inte vålla praktiska olägenheter. Om gäldenären
skulle sakna skatteskulder synes myndigheten få nöja sig med att
bevrsta förhandlingen för att få del av vad där sägs men utan att delta i
denna. Myndigheten torde i ett sådant fall inte heller vara behörig att ställa
säkerhet för konkurskostnaderna. Den bör emellertid kunna i samband med
edgångssammanträdet göra påpekanden angående konkursboet till konkursdomaren
eller till den i konkursen förordnade gode mannen. Det blir sedan
konkursdomarens eller gode mannens sak att bedöma vad påpekandena bör
föranleda.

I promemorian sägs vidare att en följd av systemet med lönegaranti är
att uppgivna löneskulder i fortsättningen bör ägnas större uppmärksamhet
än f. n. vid edgångssammanträdet. Gäldenären bör sålunda vid sammanträdet
anmodas att muntligen lämna de kompletteringar som uppgifterna
i bouppteckningen föranleder. Om bouppteckningens uppgifter om löneskulder
framdeles ägnas större uppmärksamhet än nu vid edgångssammanträdet,
bör utredningen härigenom åtminstone i vissa fall bli tillräcklig
för utbetalning enligt lönegarantin. Det är f. ö. antagligt att bouppteckning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

arnas uppgifter om löneskulder kommer att bli fylligare som en följd av
systemet med lönegaranti. I vissa fall kan det emellertid visa sig behövligt
att efter edgångssammanträdet göra vissa undersökningar om löneskulderna.
Det bör ankomma på den myndighet som vid edgångssammanträdet har
företrätt staten att bedöma om utredningen behöver kompletteras och att i
förekommande fall göra kompletteringen.

Fattigkonkurser kan i undantagsfall avskrivas utan att gäldenären har
beedigat uppgifterna i bouppteckningen. Prövningen av de löneskulder som
är upptagna i konkursbouppteckningen får i dessa fall ske utan att gäldenären
kan höras vid ett edgångssammanträde. Denna brist i utredningen
torde normalt kunna avhjälpas genom andra lämpliga utredningsåtgärder.

I allmänhet bör det kunna gå ganska snabbt att efter närmare granskning
godkänna uppgivna löneskulder i fattigkonkurser. I gynnsamma fall bör
enligt promemorian granskningen kunna utföras på ett par veckor.

Utbetalning av lönegarantin bör alltså i allmänhet kunna ske, vid förvaltarkonkurser
ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en å två
månader efter konkursbeslutet. I promemorian påpekas att detta är en klar
förbättring i jämförelse med vad som nu gäller när löneborgenärer i förvaltarkonkurser
får lyfta utdelning. Fråga är emellertid om man på något
sätt kan låta löneborgenärer lyfta betalning ännu tidigare. Den möjlighet
som härvid erbjuder sig är att tillåta att garantibelopp kan lyftas av annan än
den ursprunglige fordringsägaren. Denne skulle då kunna utnyttja rätten till
lönegarantin genom att överlåta lönefordringen.

Det framhålls härefter att enligt särskild föreskrift gäller, att förmånsrätten
följer med vid överlåtelse av förmånsberättigad lönefordran. Det är
inte så ovanligt att lönefordringar överlåts till utomstående. Eftersom förmånsrätten
följer med vid förvärvet, inskränker sig förvärvarens risk till
att företagets egendom vid en eventuell konkurs inte skall förslå ens till
lönefordringarna. Om även lönegarantin skulle följa med vid förvärvet, tar
förvärvaren inte någon risk alls. Resultatet kan enligt promemorian bli att
lönegarantin bidrar till att hålla igång dödsdömda företag onödigt länge.
Lönefordringar kan t. o. m. komma att bli föremål för handel på en kreditmarknad.
En sådan ordning är uppenbart olämplig. Redan de nuvarande
förhållandena har rönt kritik. Det bör därför inte komma i fråga att man
ytterligare stimulerar denna form av kreditgivning.

Enligt promemorian har de nu anförda skälen mot att låta rätten till lönegarantin
följa med vid överlåtelse av lönefordran inte samma giltighet när
företaget väl har gått i konkurs. Efter konkursbeslutet finns inte längre risk
för osund kreditgivning genom handel med lönefordringar. Från denna synpunkt
skulle man kunna tillmötesgå arbetstagarnas intresse av att snabbt
få sina fordringar infriade åtminstone så långt att lönegarantin skulle följa
med vid överlåtelse av lönefordran som sker efter konkursbeslutet. Emellertid
föreligger då risk för att arbetstagare förmås att sälja sina löneford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ringar till underpris. Vidare uppkommer alltid tillämpningsproblem när
man i författning anger att viss tidpunkt är av betydelse för den förfoganderätt
en person kan ha. Med hänsyn härtill och eftersom trots allt löneborgenärerna
normalt inte kommer att behöva vänta på betalning under mera
avsevärd tid efter konkursbeslutet, bör huvudregeln vara att lönegarantin
inte gäller till förmån för den som har förvärvat lönefordringen efter överlåtelse
från löntagaren.

I promemorian uttalas att huvudregeln för vissa fall emellertid bör kunna
jämkas. Jämkningen synes böra ske genom att garantin alltjämt skall gälla
om överlåtelsen efter konkursbeslutet har skett till arbetstagarens fackliga
organisation eller en av denna förvaltad fond med uppgift att trygga medlemmarna
vid betalningsinställelser o. d. Ett sådant undantag ligger i linje
med de fackliga organisationernas uppgift att bevaka sina medlemmars rätt
i frågor som rör deras anställning. Jämkningen sägs också ge möjlighet för
arbetstagare att behålla den fördel som arbetstagare i vissa fack nu har.

3.3.2 Remissyttrandena

Förslaget har såvitt det avser underlaget för utbetalning i
allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Till de positivt inställda remissinstanserna
hör hovrätten över Skåne och Blekinge som visserligen medger
att det genom anknytningen till bevakningsförfarandet vid förvaltarkonkurs
uppkommer dröjsmål med betalningen till arbetstagarna. Hovrätten
vitsordar emellertid uppgiften i promemorian att det inte är betryggande att
grunda betalningen på enbart konkursbouppteckningen. Denna måste i så
fall kompletteras med en särskild utredning vilken skulle ta viss tid i anspråk.
Tidsvinsten med ett annat sätt att bestämma lönefordringarna än det
föreslagna skulle enligt hovrätten bli så liten att den icke uppvägs av det
mer komplicerade förfarande som måste tillgripas i denna typ av konkurs.
En särskild utredning av lönefordringarna måste däremot ske vid fattigkonkurs
men torde väl i allmänhet inte behöva bli särdeles omfattande. Antalet
löneborgenärer i en sådan konkurs är enligt hovrätten vanligtvis litet.

LO framhåller att förslaget i förhållande till nuläget innebär en väsentlig
förbättring tidsmässigt. Med hänsyn till behovet av kontroll över och skydd
för att lönegarantin inte utnyttjas på ett inte avsett sätt kan enligt LO:s
mening ingen invändning riktas mot förslaget i denna del. LO vill emellertid
i detta sammanhang understryka vikten av att konkursförvaltare och kronofogdar
— som lagförslaget också föreskriver — handlägger de med lönegarantin
sammanhängande frågorna med skyndsamhet för att möjliggöra
utbetalning så snabbt som lagen medger.

Enligt försäkringskasseförbundct ställer löntagaren vid en konkurs ofta
väl motiverade anspråk på en snabb handläggning av sina lönekrav. Den av
utredningen föreslagna gången för ett ärendes handläggning bör också kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

tillfredsställa dessa anspråk. I enstaka fall kan emellertid även mycket kortvariga
dröjsmål vid utbetalningen få olyckliga konsekvenser för löntagaren,
t. ex. om denne vid tidpunkten för konkursen är inne på sitt sista pensionspoänggivande
inkomstår men utbetalningen dröjer till påföljande år. Inkomsten
under det sista pensionspoänggivande året och därmed pensionspoängen
blir då lägre. Möjlighet att korrigera sådana för den enskilde
olyckliga konsekvenser bör enligt förbundets mening tillskapas.

Några remissinstanser har synpunkter på formerna för kronofogdemyndigheternas
verksamhet i fattigkonkurserna.

Domarföreningen uttalar att kronofogdemyndighetens befattning med
lönefordringar i fatliglconkurser motiverar att myndigheten bör äga generell
rätt att aktivt medverka vid edgångssammanträde även då staten inte är
behörig borgenär i konkursen. Hovrätten för Västra Sverige har samma uppfattning
som domarföreningen.

Kronofogdeföreningen förordar bestämmelser som ger utredningsmyndigheten
full partsbehörighet inkl. rätt att begära edsavläggande omedelbart
vid inträde av konkurs, vari lönefordran bevakas. Denna behörighet
skall principiellt grundas enbart på den ifrågavarande statliga lönegarantin.
Föreningen framhåller att fullständig partsbehörighet, inkl. möjlighet
att begära edsavläggande, torde bli av stort värde särskilt i de fall då konkursgäldenärens
bokföring är obefintlig eller bristfällig dels för att få fram
uppgifter till stöd för löntagares anspråk, som eljest kanske måste avvisas,
dels för att kunna bemöta ogrundade ersättningsyrkanden. Några vägande
skäl mot att tillerkänna utredningsmyndigheten fullständig partsbehörighet
i de konkurser vari lönefordringar bevakats föreligger inte enligt föreningens
mening. Utredningsmyndighetens ämbetsansvar samt domstolens befattning
med alla konkurser utgör full rättssäkerhetsgaranti för övriga parter i konkursen.

Det föreslagna förbudet mot överlåtelse av lönegarantin
godtas av de flesta remissinstanserna, t. ex. av de båda hörda hovrätterna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sålunda att det, som promemorian
anför, föreligger övervägande skäl för att garantin inte skall gälla efter överlåtelse
till annan. De sociala skäl som talar för en tidig utbetalning tillgodoses
genom den föreslagna undantagsregeln om rätt för arbetstagarorganisationer
att överta medlems rätt till betalning enligt garantin. En sådan ordning kan
stimulera dessa organisationer att i fler fall än de nuvarande skapa en dylik
ordning och därigenom göra det möjligt för arbetstagare att vid konkurs få
betalt för sina lönefordringar tidigare än enligt lönegarantin. Härigenom
kommer enligt hovrätten de sociala olägenheter som följer med det föreslagna
förfarandet för fastställande av lönefordringar indirekt att motverkas.

Några remissinstanser hyser emellertid uppfattningen att överlåtelse av
lönegarantin bör få ske fritt sedan väl gäldenären har försatts i konkurs. En
av dessa instanser är bankföreningen, som påpekar att även en arbetstagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

som inte tillhör någon organisation eller vars organisation inte är beredd att
överta lönefordringen uppenbarligen kan ha ett beaktansvärt behov av att
kunna trygga sin försörjning genom att efter konkursutbrottet successivt
överlåta sina lönefordringar exempelvis till en bank eller till en vän som är
villig att stödja honom. Ett sådant förfarande kan möjliggöras eller underlättas,
om statsgarantin får gälla efter överlåtelsen. En dylik ordning måste
enligt bankföreningen starkt förordas av rättviseskäl. I promemorian uttalas
farhågor för att en sådan ordning skall medföra risk för att arbetstagare
förmås att sälja sina lönefordringar till underpris. Farhågorna för underpris
är enligt bankföreningen obefogade om fordringarna är statsgaranterade.
Statskontoret, Svenska företagares riksförbund, kommunförbundet
och advokatsamfundet utvecklar liknande synpunkter som bankföreningen.
Även SAF och industriförbundet anser att en överlåtelse med bibehållen
garanti efter konkursbeslutet bör kunna göras till annan än arbetstagarens
organisation eller till en av denna förvaltad fond. Med tanke på de gemensamt
förvaltade fonder som redan finns (Målarmästarnas riksförenings och
Svenska målareförbundets förmånsfond samt konkurs- och garantifonden
inom bleck- och plåtslagerifacket) bör utredningens förslag ändras så att
överlåtelse kan ske också till en gemensamt förvaltad fond.

TCO understryker vikten av att de frågor som hänger samman med lönegarantin
handläggs med skyndsamhet. Starka sociala skäl talar sålunda för
snabb utbetalning av lönefordringarna. Tre månader är ofta alltför lång tid.
TCO föreslår därför att ett å contobelopp alltid skall utbetalas så snart som
möjbgt. Detta skulle mycket väl kunna göras efter det att bouppteckningen
är färdigställd.

3.4 Finansieringen

3.4.1 Departementspromemorian

I promemorian diskuteras först medelsbehovet. Därvid hänvisas till justitiedepartementets
enkät, som har redovisats förut (2.5.1). Denna bygger på
uPPgifter från 28 underrätter. Det är i huvudsak de största underrätterna
med stora tätorter inom sina domkretsar som har lämnat uppgifter. Uppgifterna
gäller ungefär hälften av samtliga konkurser som inleddes åren 1965
och 1966.

I samband med redovisningen av enkätmaterialet har betonats att primäruppgifterna
är i viss mån osäkra. På grund av urvalet av uppgiftslämnare
är det vidare vanskligt att av de tal som har kommit fram genom enkäten
dra slutsatser beträffande förhållandena för hela landet. Till detta kommer
enligt promemorian ytterligare en osäkerhetsfaktor i det att konkurserna
varierar rätt avsevärt i fråga om storleken.

I promemorian görs därefter trots de gjorda reservationerna antagandet,
att lönefordringarna i alla konkurser som inleddes åren 1965 och 1966 är

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

proportionella till dem i de undersökta konkurserna. I så fall uppgår sammanlagda
beloppet av lönefordringar till omkring 15 milj. kr. i 1965 års
konkurser och till inemot 20 milj. kr. i 1966 års konkurser.

Enligt vad som uttalas i promemorian kan en bedömning av hur stora
förluster löneborgenärerna har fått vidkännas i konkurser som inleddes åren
1965 och 1966 ske med utgångspunkt i uppställning 2 (2.5.1). De där redovisade
talen inbegriper emellertid inte sådana förvaltarkonkurser som var
oavslutade vid årsskiftet 1969—1970. En sammanställning av enkätuppgifterna
ger vid handen att ca 1/5 av det sammanlagda beloppet av lönefordringar
i 1965 års konkurser hänför sig till konkurser som vid årsskiftet var
oavslutade. Motsvarande tal beträffande lönefordringarna i 1966 års konkurser
är ca 1/3. Den långa awecklingstiden kan tyda på att konkurserna
är omfattande och komplicerade och att det finns tillgångar i dem. Det ligger
därför nära till hands att anta att löneborgenärerna i dessa konkurser
kommer att bli i huvudsak tillgodosedda. I promemorian görs vidare det i
och för sig inte invändningsfria antagandet att utfallet för löneborgenärernas
del är representativt för förhållandena i alla konkurser i hela landet.
Förlusten på lönefordringar i konkurser som började år 1965 skulle i så fall
kunna röra sig omkring 5 milj. kr. och motsvarande förlust på 1966 års
konkurser vara några milj. kr. större.

I promemorian framhålls att ett garantisystem sannolikt leder till att
konkursfrekvensen ökar. Garantierna medför att det i en hel del fall jämfört
med nuvarande förhållanden blir motiverat att begära en arbetsgivare, som
saknar nämnvärda tillgångar, i konkurs. Hur stor ökningen av antalet konkurser
blir är det naturligtvis inte möjligt att bedöma. Men även om antalet
fattigkonkurser skulle öka rätt väsentligt behöver det inte medföra att beloppet
av lönefordringar ökar påtagligt. Uppgifterna från enkäten tyder på
att det är sällsynt att lönefordringarna i fattigkonkurser uppgår till några
betydande belopp.

Sammanfattningsvis sägs i promemorian att det är rimligt att räkna med
ett behov av ca 20 milj. kr. under i vart fall det första året för utbetalningarna.
Genom att utdelningar sker efter hand kommer medelsbehovet följande
år att ligga på betydligt lägre nivå eller något över den som har uppskattats
för förlusterna i 1966 års konkurser, dvs. i runda tal 5—10 milj. kr. Utgifterna
för konkursansökningskostnader och — i fattigkonkurser — konkurskostnader
får förutsättas uppgå till små belopp jämfört med lönefordringarnas
och torde därför kunna lämnas därhän i detta sammanhang.

I promemorian behandlas härefter finansieringssättet. Inledningsvis framhålls
att en lönegaranti säkerställer arbetsgivarens betalningsförpliktelser.
Det skulle i och för sig vara motiverat att lösa finansieringsfrågan så, att
kostnaderna för systemet bärs av dem vilkas betalningsåtaganden i verkligheten
säkerställs. Av praktiska skäl kan man knappast reglera avgiftsskyldigheten
eller gradera avgiftens storlek efter hur stor risken för bristande

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

betalningsförmåga bedöms vara. Ett avgiftsuttag bör därför rimligen i princip
avse alla arbetsgivare och sättas i relation till antalet anställda eller lönesumman.

Från allmän ekonomisk synpunkt anses det inte böra komma i fråga att
skapa ett särskilt uppbördssystem för att avgiftsvägen ta ut de belopp som
behövs. Det rör sig här om en stor krets avgiftsskyldiga. Man bör därför
överväga möjligheten att knyta beräkningen och uppbörden av avgiften till
någon redan existerande arbetsgivaravgift.

I promemorian lämnas sedan en redogörelse för nu utgående arbetsgivaravgifter
enligt följande.

Enligt 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring utgår två arbetsgivaravgifter,
nämligen en till sjukförsäkringen och en till tilläggspensioneringen.
Avgiftsskyldig är varje arbetsgivare, bl. a. staten. Avgift utgår
med viss procent på arbetsgivarens lönekostnader, varvid bortses från lönedelar
över ATP-taket som är 7,5 gånger det basbelopp som gäller vid årets
ingång (för mars 1970 är basbeloppet 6 300 kr.). I fråga om avgiften till tilläggspensioneringen
bortses dessutom från lönedelar som ligger under det
nämnda basbeloppet. För redare tillämpas en särskild regel som innebär att
procentsatsen för avgiftsuttagen reduceras med hänsyn till att en del av sjömännen
inte är svenskar. Reduktionen är f. n. ca 1/3. Avgiften till sjukförsäkringen
utgår från den 1 januari 1970 med 2,9 %. Den är så avpassad
att den tillsammans med de försäkrades egenavgifter och statsbidrag skall
täcka sjukförsäkringens kostnader. Avgiften till tilläggspensioneringen utgår
för år 1970 med 10 % och stiger de fyra närmaste åren med 0,25 % årligen.
Procentsatsen är enligt bestämmelserna så avvägd att avgifterna i förening
med andra tillgängliga medel förslår till pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
och andra utgifter för försäkringen för tilläggspension
samt till erforderlig fondering.

Arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
är 1 % av lönekostnaden. Även den arbetsgivaravgiften erläggs
av alla arbetsgivare. Redare betalar reducerad avgift.

Arbetsgivaravgift utgår också inom yrkesskadeförsäkringen. Avgiftsskyldig
är varje arbetsgivare som har arbetstagare omfattade av yrkesskadeförsäkringen,
dvs. i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst som
inte är uttryckligen undantagen. Staten som arbetsgivare är dock inte avgiftsskyldig
men svarar å andra sidan själv för den ersättning som skall utgå
vid skada. Arbetsgivaravgiftens storlek fastställs av RFV så, att den kan
antas täcka den risk som försäkringen avser. Avgiften bestäms efter försäkringsmässiga
grunder med ledning av fortlöpande statistik över yrkesskaderiskerna
i olika verksamheter. Den varierar således mellan olika företag
alltefter arbetets farlighet och övriga omständigheter. Systemet för yrkesskadeförsäkringens
finansiering är emellertid under utredning (se 1970
års riksdagsberättelse S: 22).

I sammanhanget kan nämnas att byggnadsforskningsavgift enligt förordningen
(1960:77) angående byggnadsforskningsavgift tas ut av den som
yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet. Staten som arbetsgivare är undantagen.
Vid identifieringen av de avgiftsskyldiga grundar man sig på den
registrering av arbetsgivare efter näringsgren som sker inom yrkesskadeförsäkringen.
Avgiftsskyldigheten har utformats sfi, att alla arbetsgivare

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

som påförs avgift till yrkesskadeförsäkringen enligt endera av två undergrupper
i näringsgrenen byggnadsindustri i riksförsäkringsverkets premietariff
också debiteras byggnadsforskningsavgift. Avgiften är 0,6 % av lönekostnaden
inom 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

De nu nämnda arbetsgivaravgifterna administreras av riksförsäkringsverket.
Avgiften till sjukförsäkringen ger ca 2 000 milj. kr., avgiften till tillläggspensioneringen
ca 5 000 milj. kr. och den allmänna arbetsgivaravgiften
ca 800 milj. kr., allt per år.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att frågan om att införa ett allmänt
arbetslöshetsskydd f. n. övervägs inom utredningen om kontant stöd
vid arbetslöshet (KSA-utredningen). Utredningen har enligt sina direktiv
att undersöka bl. a. vilka finansieringsformer som är lämpligast vid olika
lösningar av arbetslöshetsskyddet.

I promemorian uttalas härefter under rubriken slutsatser följande.

Arbetsgivaravgifterna enligt lagen om allmän försäkring ingår i finansieringssystemet
för denna försäkring — som omfattar sjukförsäkring, folkpensionering
och tilläggspensionering — och skall vara avpassade till försäkringens
medelsbehov. Avgifterna är således strikt specialdestinerade. Om
den föreslagna lönegarantin finansieras genom någon av dessa avgifter, bör
den dessutom arbetas in i lagen om allmän försäkring. En sådan lösning är
från skilda synpunkter mindre tillfredsställande.

Enligt vad som sägs i promemorian kan motsvarande synpunkter anläggas
på frågan om finansiering av lönegarantin genom den arbetsgivaravgift
som utgår inom yrkesskadeförsäkringen. Här tillkommer också bl. a. den
omständigheten att yrkesskadeförsäkringens finansieringssystem f. n. utreds.

I promemorian framhålls att den allmänna arbetsgivaravgiften har motiverats
av behovet att täcka ett inkomstbortfall i samband med övergången
från allmän varuskatt till mervärdeskatt (se prop. 1968: 77 s. 9.) Därmed
går den allmänna arbetsgivaravgiften knappast att skilja från en vanlig
skatt och det synes föga meningsfullt att utpeka den som en finansieringskälla
i ett särskilt sammanhang.

Finansieringen av lönegarantin anses därför böra ske genom en särskild
arbetsgivaravgift av samma tekniska typ som byggnadsforskningsavgiften.
Avgiften bör administreras av RFV i likhet med de förut nämnda arbetsgivaravgifterna.
Avgiftsplikt bör åligga varje arbetsgivare, alltså var och en
som har arbetstagare anställda. Undantag bör dock göras för staten, dvs.
den statliga administrationen och de affärsdrivande verken. Skäl kan anföras
för att även andra offentliga arbetsgivare skulle undantas. Detta skulle
emellertid medföra administrativa svårigheter och kostnader som inte synes
stå i rimlig proportion till lättnaderna för berörda arbetsgivare. Den avgift
som det blir fråga om blir låg. Bl. a. med anledning av dessa omständigheter
och på grund av de förut påtalade praktiska svårigheterna vid riskbedömningen
anses tillräckliga skäl inte finnas vare sig att göra undantag för
andra arbetsgivare än staten eller att differentiera avgiften med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Sx”

den reella risken för konkurs. Avgiften bör således bestämmas till en fast
andel av arbetsgivarens lönekostnader. Avgiftsunderlaget kan lämpligen
vara detsamma som gäller för den allmänna arbetsgivaravgiften. Beträffande
detalj reglerna för avgiftens debitering och uppbörd bör man likaledes
kunna anknyta till bestämmelserna för denna arbetsgivaravgift. På så sätt
torde avgiften utan särskilda svårigheter kunna debiteras och uppbäras i
samband med den allmänna arbetsgivaravgiften och avgiftsfinansiering således
kunna genomföras utan större administrationskostnader.

I promemorian framhålls att den nya avgiftens anknytning till den allmänna
arbetsgivaravgiften inte bör ses som en definitiv lösning. Det skydd för
arbetstagare mot inkomstbortfall som en statlig lönegaranti vid konkurs
utgör ligger nära ersättning vid arbetslöshet. Med hänsyn till det mera
sakliga samband som alltså föreligger synes det motiverat att föra samman
garantisystemets finansiering med finansieringen av arbetslöshetsskyddet.
Om resultatet av KSA-utredningens arbete blir ett arbetslöshetsskydd som
helt eller delvis finansieras genom arbetsgivaravgifter finns det därför anledning
att undersöka om inte avgifterna för lönegarantins finansiering kan
knytas till avgifterna för arbetslöshetsskyddet.

Beträffande avgiftens storlek sägs i promemorian att en tillräcklig ekonomisk
grundval torde erhållas om avgiften bestäms till 0,02 % av avgiftsnderlaget,
vilket f. n. ger ett årligt avgiftsuttag på ca 15 milj. kr. Behov
av medel för utbetalning av garantibelopp kommer emellertid att föreligga
redan kort tid efter det att garantisystemet har införts. Det förutsätts visserligen
att preliminär avgift skall tas ut under det år avgiften avser i likhet
med vad som sker beträffande övriga arbetsgivaravgifter. Under det
första året kommer emellertid att inflyta avgifter på endast ca 15 milj. kr.
för att täcka ett beräknat utbetalningsbehov under året på ca 20 milj. kr.
Därtill kommer att behov av medel för utbetalningar kan uppkomma snabbare
än inbetalningar görs av preliminära avgifter. Medelsbehovet i inledningsskedet
anses därför behöva täckas genom kapitaltillskott i lämplig
form. Hänsyn till återbetalningsskyldighet för medel som sålunda behövs
i inledningsskedet har tagits i förslaget till avgiftsuttag. Avgiftsprocenten
bör självfallet på längre sikt anpassas med hänsyn till de erfarenheter som
vinns i fråga om medelsbehovet.

3.4.2 Remissyttrandena

Förslaget om sättet för finansieringen av garantisystemet har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av endast ett begränsat antal remissinstanser.
Flertalet instanser som har uttalat sig härom har sålunda intagit en tveksam
eller negativ hållning till förslaget.

Till de positivt inställda remissinstanserna hör hovrätten över Skåne och
Blekinge, LO och försäkringskasseförbundet.

Bland de till förslaget tveksamma eller negativa remissinstanserna finns

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

statskontoret, som anser att finansiering via statsbudgeten bör övervägas
med hänsyn till den relativt sett blygsamma totala kostnad som lönegarantisystemet
skulle föranleda. En sådan lösning skulle innebära ett enklare
administrativt förfarande. Ett annat skäl härför är att frågan om särskild
fond kan komma i ett annat läge i anledning av resultatet av KSA-utredningens
arbete. Om det ändå anses att finansieringen bör ske i särskild
ordning har statskontoret inget att erinra mot att sammankoppling sker
med den allmänna arbetsgivaravgiften och att förvaltningen av den föreslagna
fonden åläggs statskontorets fondbyrå.

Kommunförbundet anser det synnerligen tveksamt, om den statliga garantin
över huvud taget skall finansieras genom en specialdestinerad avgift.
Förvaltningsekonomiska skäl talar enligt förbundet för att finansieringen
sker genom anslag i statens budget. Även länsstyrelsen i Stockholms län
ifrågasätter om inte lönegarantin bör finansieras över statsbudgeten. Länsstyrelsen
anser det inte tillfredsställande att arbetsgivare med så solid ekonomisk
ställning att deras arbetstagare inte har behov av lönegaranti tvingas
att erlägga avgift. Det måste också anses föga tilltalande att för så relativt
begränsade garantiutbetalningar som det sammanlagt kan bli fråga om
skapa en betungande administration för avgifternas beräkning, inleverering
och eventuella indrivning.

Trots att avgiften skall tas ut på samma underlag som gäller för den allmänna
arbetsgivaravgiften innebär införandet av en ny avgift enligt RFV
betydande administrativa olägenheter. I anslutning härtill påpekas att avgiften
måste särredovisas i en rad olika sammanhang främst beroende på
att den — liksom arbetsgivaravgiften till socialförsäkringarna och den allmänna
arbetsgivaravgiften — måste uppbäras och debiteras på två sätt, antingen
genom skattedebitering eller genom direktdebitering. Till detta kommer
att den föranleder en speciell fondförvaltning. RFV anser det olämpligt
att införa en separat arbetsgivaravgift för ett så begränsat ändamål som det
nu är fråga om. Kostnaderna för lönegarantin synes enligt RFV enklast
kunna inbegripas i den allmänna arbetsgivaravgiften eller eventuellt betalas
av allmänna skatteinkomster. Härför talar också att man, som har framhållits
i promemorian, inte heller med den föreslagna metoden träffar det
kollektiv man egentligen åsyftar utan tvingas ta ut avgift även av t. ex.
kommuner och försäkringskassor, som inte kan bli försatta i konkurs.

Även hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, CFU, advokatsamfundet
och TCO är betänksamma till förslaget. Den sistnämnda remissinstansen
framhåller att utredningen inte har gått in på frågan om det administrativt
rationella i att införa en särskild lönegarantiavgift. Mot bakgrund av
storleken på det belopp som inflyter i allmän arbetsgivaravgift och de administrationskostnader
som debiteringen m. in. av lönegarantiavgiften kan
uppgå till pekar TCO på möjligheten att kostnaderna för löneskydd vid konkurs
inkluderas i den allmänna arbetsgivaravgiften. Om det längre fram

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

blir aktuellt att ompröva storleken på den allmänna arbetsgivaravgiften
skulle vid denna prövning böra inbegripas att staten har övertagit ansvaret
för löneskydd vid konkurs.

SAF och industriförbundet föreslår att kostnaden för lönegarantin får
belasta statsbudgeten, t. ex. av medel som flyter in genom den allmänna
arbetsgivaravgiften. Organisationerna finner det föga rationellt att skapa
en administrativ apparat för uttagande och förvaltning av fondmedlen.
Dessutom påpekar organisationerna att utredningens förslag inte innebär
någon definitiv lösning. Om man framdeles skulle finna, att lönegarantin
bör kopplas samman med arbetslöshetsskyddet, innebär detta sannolikt
att den administrativa apparat som har byggts upp för uppbörd och förvaltning
av lönegarantiavgiften får ersättas med ett helt nytt system. Mot
denna bakgrund förefaller utredningens finansieringsförslag innebära en
alltför kortsiktig lösning.

Avgiftsfinansieringen har enligt bankföreningen en principiell svaghet
däri att avgiften-riskpremien skall tas ut även där ingen praktisk risk finns
att täcka. En sådan finansiering har också nackdelen att man för att samla
upp ett så begränsat belopp som ca 15 milj. kr. om året nödgas etablera
en synnerligen omfattande uppbörd, som trots alla avsedda förenklingar
dock kommer att innebära kostnader och arbete på många händer. De sålunda
angivna nackdelarna med avgiftsfinansieringen anser bankföreningen
tala för att finansieringen sker direkt över statsbudgeten.

Även SHIO har uppfattningen att kostnaderna för lönegarantin bör kunna
täckas inom den allmänna budgeten. SHIO kan inte biträda uttalandet
i promemorian, att det »synes föga meningsfullt att utpeka den allmänna
arbetsgivaravgiften som en finansieringskälla i ett särskilt sammanhang».
Den allmänna arbetsgivaravgiften uppfattas av företagen — säger SHIO —
inte som någon »vanlig skatt» utan som en skattebörda direkt på företagen
och av särskild art. De medel som behövs för lönegarantin kan enligt SHIO
täckas genom de belopp som kommer in genom den allmänna arbetsgivaravgiften.
Ett särskilt skäl för detta är att KSA-utredningens förslag bör avvaktas.

Lantbruksförbundet anser att enklare och billigare än förslaget är att inordna
löneskyddet i det nuvarande arbetslöshetsskyddet och därinom få det
täckt av statsbidrag. Löntagare vars fordringar blir nödlidande bör enligt
förbundet kunna få erforderligt bevis om detta förhållande av konkursförvaltaren,
gode mannen eller den för ackordsförhandling ansvarige. Lantbruksförbundet
framhåller i fortsättningen följande.

Eu sådan uppläggning är mer motiverad än avgiftsmetoden. Förlustsituationen
synes nämligen vara av ungefär samma slag som vid arbetslöshet
och det är därför naturligare att kostnaden bärs av samhället. Särskilt för
den producentkooperativa föreningsrörelsen — och av likartade skäl säkerligen
även för konsumentkooperationen — ter sig detta rättvisare därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

att föreningsrörelsen i det närmaste gjort det till en princip att genom sammanhållning
och interna uppoffringar förhindra konkurser eller ackord i
och för sig men i synnerhet med förluster av här avsett slag. Föreningsrörelsen
betraktar sig således med god rätt såsom fri från den risk, som avgiften
skall täcka. Avgiftssystemet skulle innebära att rörelsen får bidra till
andra branschers förlust utan att i realiteten själv kunna räkna på att få
ut någon av fördelarna med avgiftssystemet. Till grund för ett försäkringsbetonat
avgiftssystem måste för rättvisans skull ligga en sannolikhet att
systemets deltagare kan komma att drabbas av den förlust, som systemet
skall skydda mot. Rättviseskäl väger särskilt tungt om företagen ålägges
skyldighet att delta. Man bör även observera den mot försäkringstanken talande
omständigheten att företagarna i vart fall principiellt alltid kommer
att ha möjlighet att framkalla eller påskynda försäkringsfall genom missskötsel
av företag. Förbundet vill betona att det tillmäter det nu anförda
stor vikt.

Promemorians bestämning av de avgiftspliktiga behandlas
utöver vad som redan har framgått i en hel del remissyttranden.
Lagberedningen ifrågasätter, om det finns bärande skäl att undanta staten
från avgiftsplikt. Om staten inte vill stå för den kostnad som lönegarantin
medför utan särskild avgift skall tas ut för ändamålet, är det enligt beredningen
principiellt riktigast att kostnaden sprids på alla arbetsgivare utan
åtskillnad mellan staten på ena samt kommuner och enskilda på andra
sidan. SHIO är av samma uppfattning som lagberedningen. SHIO framhåller
bl. a. att staten i dag på allt fler områden uppträder som företagare i direkt
konkurrens med enskilt näringsliv. Med de regler som gäller för fri konkurrens
är det rimligt att företagen belastas med samma kostnadsposter.
Skulle man i detta fall medge att staten och de affärsdrivande verken inte
behöver belastas med någon avgift, kan detta vara prejudicerande och eventuellt
samma system komma att användas vid andra tillfällen när de enskilda
företagen belastas med skatter eller andra avgifter. Även Svenska företagares
riksförbund och bankföreningen vill att staten skall vara skyldig att betala
avgift.

Ä andra sidan anser exempelvis kammarkollegiet och länsstyrelsen i
Malmöhus län att kommunerna liksom staten skall vara befriade från avgiftsplikt.
Kammarkollegiet framhåller att kollegiet åsyftar kommunerna
i den mening som anges i exempelvis förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,
dvs. kommun som avses i kommunallagen, landstingskommun,
församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger
beskattningsrätt. Kommunförbundet och landstingsförbundet föreslår att
samtliga offentliga arbetsgivare befrias från skyldighet att betala lönegarantiavgift.

Lantbruksförbundet anser att, om löneskyddet skall finansieras avgiftsvägen,
avgiften bör differentieras. Förbundet framhåller att måleri- och
byggnadsbranschens egna åtgärder visar att skyddet t. o. m. bör kunna byggas
upp med branschvis helt avgränsade medel.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

SAF och industriförbundet påpekar att i promemorian förbigås frågan om
garantiavgiftens skatterättsliga behandling. Organisationerna utgår dock
från att, om garantisystemet skall finansieras med avgifter, dessa skall vara
likställda med lönekostnader och således avdragsgilla vid taxeringen. Även
bankföreningen förutsätter att garantiavgifterna skall vara avdragsgilla
som personalkostnad vid taxeringen.

3.5 Administrationen

3.5.1 Departementspromemorian

I promemorian framhålls att viktiga uppgifter inom ett garantisystem
blir att i anslutning till konkursförfarandet klarlägga förutsättningarna för
utbetalning enligt garantin, påkalla utbetalning och, sedan utbetalning har
skett och staten har blivit innehavare av lönefordringarna, tillvarata statens
rätt. De förstnämnda båda uppgifterna bör lämpligen åläggas någon som
vanligen deltar i handläggningen av konkurser. På grund härav bör i förvaltarkonkurser
rättens ombudsman och förvaltaren samt i fattigkonkurser
gode mannen kunna komma i fråga. Uppgiften att tillvarata statens rätt
bör i första rummet ankomma på myndighet som i annat sammanhang
har liknande uppgifter.

I promemorian erinras vidare om att rättens ombudsman och förvaltaren
i förvaltarkonkurser skall agera i samtliga borgenärers intresse. Rättens
ombudsman har huvudsakligen funktionen att öva tillsyn över konkursförvaltarens
verksamhet. De primära förvaltningsuppgifterna i konkurser ankommer
på förvaltaren, som bl. a. ombesörjer utdelning till borgenärerna.
Den uppgiften har nära samband med utbetalning enligt garantisystemet.
Med den för förvaltarkonkurser avsedda utformningen av lönegarantin sker
utredningen om lönefordringarnas existens och förmånsrätt just inom ramen
för själva konkursförfarandet. Förvaltaren har f. ö. tillgång till alla
relevanta uppgifter om bevakade lönefordringar. När anmärkningstiden har
gått ut eller, om anmärkning har gjorts, anmärkningstvisten är slutligt avgjord,
kan han anmäla de lönefordringar som har blivit berättigade till utdelning
i konkursen.

I promemorian påpekas att god man inte alltid förordnas i fattigkonkurser.
Dessutom är arvodet till gode mannen inte alltid säkerställt och arvodet
skall f. ö., när gode mannen har rätt till det, förskjutas av den borgenär som
har ansökt om gäldenärens försättande i konkurs. Därför bör gode mannen
inte anlitas för utredningsuppgifter och uppgiften att påkalla utbetalning
av lönegarantin.

Kronofogdemyndigheterna har enligt promemorian betydande erfarenhet
av att tillvarata statens rätt i konkurser. De har sålunda att bevaka statens
skattefordringar i konkurser. I praktiskt taget alla arbetsgivarkonkurser
har gäldenären skatteskulder. Det förefaller därför ändamålsenligt att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

nyttja kronofogdemyndigheterna för systemet med lönegaranti.

Kronofogdemyndighet anses lämpa sig väl för det fristående utredningsarbete
som i fattigkonkurser skall föregå utbetalning av lönegarantin. Kronofogdemyndighet
har sålunda i allmänhet god kännedom om de företag
som är verksamma inom distriktet, inte minst om företag med sådana ekonomiska
svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vidare torde
flertalet fattigkonkurser f. n. ha sitt upphov i att kronofogdemyndighet under
hänvisning till skattefordringar har gjort ansökan om konkurs. Kronofogdemyndigheten
underrättas därför redan nu i betydande utsträckning
om edgångssammanträden och är närvarande vid sammanträdena. Myndigheten
deltar därvid i förhandlingarna och företräder staten som skatteborgenär.
Det här ifrågavarande utredningsarbetet bör av dessa skäl ombesörjas
av kronofogdemyndighet.

Det medges i promemorian att kronofogdemyndigheterna inte har erfarenhet
från tillämpning av 17 kap. 4 § HB. Från denna synpunkt skulle det
ligga närmare till hands att anförtro uppgiften att påkalla utbetalning enligt
lönegarantin åt konkursdomaren. En sådan ordning anses emellertid vara
mindre väl förenlig med den ställning som konkursdomaren intar i konkursförfarandet.
Det kan f. ö. inte bereda nämnvärda svårigheter att inom ramen
för den kontinuerliga vidareutbildningsverksamhet som sker inom exekutionsväsendet
anordna lämplig utbildning för kronofogdarna i fråga om tilllämpningen
av 17 kap. 4 § HB. Det kan i sammanhanget erinras om att
det för kronofogdetjänst krävs juris kandidatexamen och tingsutbildning,
och de kronofogdar som f. n. saknar sådan utbildning har landsfiskals- eller
distriktsåklagarutbildning (jfr 1LU 1970:22 s. 3—4). Uppgiften att pröva
lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning enligt lönegarantin
bör därför lämpligen åläggas kronofogdemyndigheterna. Uppgiften
bör fullgöras av den som innehar eller uppehåller tjänst som kronofogde
och bör inte kunna delegeras till annan tjänsteman inom myndigheten.

I promemorian uttalas härefter att garantibeloppen utgör — bortsett från
vissa specialfall — ersättning för utestående löne- eller pensionsfordringar.
De får hos mottagaren karaktär av lön resp. pension. Vid utbetalning enligt
garantin måste därför arbetsgivares skyldigheter att göra olika avdrag iakttas.
Avdragen avser i första hand skatter. Uppgifter till grund för skatteavdrag
finns normalt hos konkursförvaltaren. I fattigkonkurs bör utredningen
om lönefordran avse också vilket avdrag för skatt som skall göras
på arbetstagarens lönefordran. Dessutom kan arbetsgivaren vara skyldig
att dra av olika belopp på grund av införselbeslut eller beslut om utmätning
i lön. Sådana beslut meddelas av kronofogdemyndighet, som också
vid de skilda exekutiva besluten fastställer s. k. beneficium, dvs. ett belopp
som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov.
När kronofogdemyndighet anmäler lönefordringar i fattigkonkurser till be -

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

talning enligt garantin, bör myndigheten samtidigt ange vilka dylika införsel-
eller utmätningsbeslut som föreligger i fråga om varje löneborgenärs
lön. Sådant besked behövs även i fråga om lönefordringar i förvaltarkonkurser.
Eftersom beslut om införsel eller löneutmätning skall tillställas arbetsgivaren
för åtgärd får man utgå från att förvaltaren har tillgång till besluten
och kan ange vilka dylika avdrag som skall göras. För kontroll av
att alla beslutade avdrag verkligen anges och att de tas upp med rätta
belopp är det enligt promemorian ändamålsenligt att konkursförvaltaren i
förvaltarkonkurser lämnar uppgift om obestridda eller eljest betalningsberättigade
lönefordringar enligt garantin samt om de avdrag som skall göras
till kronofogdemyndigheten. Denna kontrollerar att föreliggande införselbeslut
eller beslut om löneutmätning har iakttagits. Efter eventuella kompletteringar
i nyss angivna hänseende vidarebefordrar kronofogdemyndigheten
uppgifterna till den betalande myndigheten. Det får sedan ankomma
på denna myndighet att göra — utom skatteavdrag — avdrag enligt föreliggande
införselbeslut eller beslut om utmätning i lön.

Har utbetalning av lönegarantin skett och staten alltså blivit innehavare
av lönefordringarna, bör kronofogdemyndighet —- i fråga om förvaltarkonkurser
— ha att under det fortsatta konkursförfarandet tillvarata statens
rätt.

I promemorian framhålls att eftersom avgifter för finansieringen av garantisystemet
skall debiteras och uppbäras i anslutning till den allmänna
arbetsgivaravgiften, det är naturligt att debiteringen och uppbörden ombesörjs
av RFV som har hand om debitering och uppbörd av bl. a. denna avgift.
Influtna avgifter bör föras till en lönegarantifond, som lämpligen bör
omhänderhas av statskontoret.

För bedömningen av vilken myndighet som centralt skall vara utbetalningsmyndighet
och svara för de administrativa uppgifterna i samband
därmed är det enligt promemorian nödvändigt att närmare klarlägga vilka
dessa uppgifter är. Uppgifterna sammanfattas i promemorian enligt följande.

1. Ta emot inkommande besked från konkursförvaltare och kronofogdemyndigheter
om lönefordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB.
Någon prövning av uppgivna fordringars existens och förmånsrätt skall
inte ske hos den centrala myndigheten.

2. Verkställa avdrag i enlighet med beskeden för skatt, införselbelopp
och belopp som har utmätts i lönen.

3. Utanordna avdragna belopp till skatteuppbördsmyndighet resp. kronofogdemyndighet
och återstående lönebelopp till löneborgenären.

4. Ge besked om utbetalda bruttobelopp till konkursförvaltaren och kronofogdemyndigheten.

5. Lämna löneuppgifter till taxeringsmyndighet och löneborgenärer.

6. Genom kronofogdemyndighet bevaka statens rätt på grund av infriad
lönegaranti i förvaltarkonkurs och mot konkursgäldenär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

7. Besluta i fråga om avskrivning av statens fordringar uppkomna på
grund av garantisystemet.

8. Ombesörja erforderliga registreringsåtgärder.

I promemorian sägs att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna
utgör ett väsentligt inslag i de centrala administrativa uppgifterna. Den
centrala myndighet som med hänsyn härtill bör komma i fråga är i främsta
rummet centralmyndigheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet.
De förut nämnda uppgifterna är begränsade och låter sig
utan svårighet inpassas i den nämnda centralmyndighetens övriga uppgifter.

Centralmyndighet för administration och förvaltning av exekutionsväsendet
är tills vidare EON. Frågan om den framtida handläggningen av uppgifter
som nu ankommer på nämnden utreds f. n. Oberoende av vilken myndighet
som framdeles skall svara för de centrala administrationsuppgifterna
inom exekutionsväsendet anses det emellertid enligt promemorian ändamålsenligt
att de centrala funktionerna inom lönegarantisystemet ombesörjs
av den myndighet som svarar för nämnda administrationsuppgifter.
I promemorian förordas därför att den myndighet som är centralmyndighet
för administrationen av exekutionsväsendet skall ombesörja de centrala
uppgifterna inom lönegarantisystemet.

I promemorian behandlas sedan kostnaderna för administrationen. Det
framhålls att av de nya arbetsuppgifter, som avses bli lagda på kronofogdemyndigheterna,
utredningsarbetet i fattigkonkurser förtjänar mest
uppmärksamhet från kostnadssynpunkt. Denna arbetsuppgift avviker i viss
mån från dessa myndigheters nuvarande uppgifter. Å andra sidan torde
utredningsarbetet knappast leda till någon påtaglig ökning av arbetsuppgifterna
för kronofogdemyndigheterna. De övriga arbetsuppgifter som garantisystemet
skulle innebära för kronofogdemyndigheterna har nära samband
med deras nuvarande åligganden. Inte heller dessa nya uppgifter torde
bli särskilt många eller krävande i jämförelse med kronofogdemyndigheternas
nuvarande. Garantisystemet bör alltså enligt promemorian kunna genomföras
utan någon nämnvärd personalökning inom kronofogdeorganisationen.

Det är, påpekas det i promemorian, knappast möjligt att på förhand beräkna
i vad mån debiteringen och uppbörden av avgifter hos RFV kräver
personalökning. I varje fall torde ökningen bli måttlig, särskilt med hänsyn
till att såväl debitering som uppbörd utan svårighet synes kunna läggas in
i verkets ADB-rutiner inom övriga avgiftssystem.

Avslutningsvis sägs i promemorian att behovet av personal för de övriga
centrala uppgifterna i viss mån beror på hur administrationen utformas
mera i detalj. Man torde åtminstone tills vidare vara nödsakad att i huvudsak
lita till manuella rutiner. Överslagsmässigt torde systemet kunna beräknas
i utbyggt skick kräva ca fem tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3.5.2 Remissyttrandena

Förslaget att uppdra åt konkursförvaltaren att i förvaltarkonkurser
påkalla utbetalning enligt lönegarantin har helt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Även valet av kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndig
heter i fattig kon k urser har i allmänhet tillstyrkts.
Några remissinstanser har emellertid annan uppfattning och anser
att gode mannen i sådana konkurser bör ombesörja prövningen av lönefordringars
existens och förmånsrätt.

Hovrätten för Västra Sverige ansluter sig till den i promemorian uttalade
uppfattningen att det får anses mindre lämpligt att konkursdomaren anförtros
uppgiften att påkalla utbetalning enligt lönegarantin. Kronofogdarna i
gemen torde vara väl skickade för uppgiften, och den extra utbildning som
kan krävas behöver inte bli alltför omfattande. Också EON framhåller att
kronofogdemyndigheterna torde vara väl lämpade för de föreslagna uppgifterna.
EON delar uppfattningen, att kronofogdemyndighet i allmänhet
har god kännedom om de företag som är verksamma inom distriktet och
beträffande vilka lönegarantin kan bli aktuell, dvs. främst företag med sådana
ekonomiska svårigheter att de resterar för skatter och avgifter. Vid
utredning som behövs före beslut i ett utbetalningsärende kan exekutiv personal
anlitas. Denna personal är van att bl. a. handlägga andra utredningsuppdrag
av liknande slag. Kronofogdemyndigheterna bör därför i regel
kunna snabbt och effektivt verkställa i 7 § förslaget till lag om offentlig
lönegaranti vid konkurs angiven prövning. Nämnden vill emellertid understryka
nödvändigheten av att sådan specialutbildning som nämns i promemorian
anordnas för kronofogdarna.

LO, SALF och TCO har inte något att erinra mot kronofogdemyndigheterna
som utredningsmyndigheter men understryker vikten av att erforderlig
utbildning skyndsamt anordnas, så att kronofogdemyndigheterna redan
från början kan fullgöra sina uppgifter på det sätt som är avsett.

Flertalet länsstyrelser och kronofogdemyndigheter godtar förslaget om de
sistnämnda myndigheterna som utredningsmyndigheter i fattigkonkurser.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner exempelvis kronofogdemyndigheten i
konkursgäldenärens hemvist vara mest lämpad för de utredningsuppgifter
beträffande de lönegaranterade fordringarna, som inte kan ske inom ramen
för konkursen. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt förklarar att
förslaget torde vara riktigt med hänsyn till den goda kännedom om gäldenären
och hans förhållanden som kronofogdemyndigheten i allmänhet har
och den betydande erfarenhet som kronofogdemyndigheterna har av att tillvarata
det allmännas rätt i konkurser. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs
distrikt anser att den i promemorian yppade oron inför kronofogdarnas
kompetens att påkalla utbetalning enligt lönegarantin är helt ogrundad.
Svårigheterna i detta hänseende synes i mycket betydande utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ha överdrivits. Det kan enligt kronofogdemyndigheten inte vara meningsfyllt
att som antyds ordna särskilda utbildningskurser för kronofogdarna
ifråga om tillämpningen av 17 kap. 4 § HB. Den uppgiften måste kronofogdarna
anses kunna behärska. Andra kronofogdemyndigheter som godtar
förslaget att bli utredningsmyndigheter i fattigkonkurser är exempelvis de
i Norrköpings, Motala, Eksjö, Värnamo och Lunds distrikt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker bestämt förslaget om kronofogdemyndigheterna
som utredningsmyndigheter. Ifrågavarande arbetsuppgifter
måste anses falla helt utanför de uppgifter varmed kronofogdemyndigheterna
vanligen har sysslat. En exekutiv besvärsordning anser länsstyrelsen
olämplig för prövning av t. ex. frågan om en lönefordran verkligen
existerar. Enligt länsstyrelsens mening bör ifrågavarande uppgifter anförtros
åt god man. Tvistig fordran får avgöras av konkursdomstolen.

Kronofogdemyndigheten i Danderyds distrikt anser att promemorians förslag
vilar på en felaktig uppfattning om kronofogdemyndighetens kännedom
om gäldenärens verksamhet. I fattigkonkurserna borde enligt kronofogdemyndigheten
systemet utformas så, att det på den gode mannen ankommer
att tillvarata eventuella löneborgenärers intressen. En sådan utformning av
förfarandet ter sig också från rättssystematisk synpunkt mer tilltalande genom
den parallellitet mellan förvaltarkonkurser och fattigkonkurser som
uppkommer. Detta är betydelsefullt inte minst med tanke på att en ursprunglig
förvaltarkonkurs inte sällan övergår till fattigkonkurs och vice
versa. Dessutom vinner man i klarhet så till vida att löntagarna vet att den
de skall vända sig till för att anmäla sin lönefordran alltid är en av rätten
utsedd opartisk funktionär. Arvodesfrågan för den gode mannen torde inte
behöva lägga några hinder i vägen för ett förfarande i enlighet med det
här skisserade. Kronofogdemyndigheten i Linköpings distrikt utvecklar
liknande synpunkter som myndigheten i Danderyds distrikt.

Advokatsamfundet ifrågasätter som ett alternativ till den i promemorian
föreslagna lösningen att man överväger att överlämna utredningsuppgiften
resp. uppgiften att vara motpart i tvist mot löneborgenär till den gode mannen
i fattigkonkursen. Fördelarna med ett sådant tillvägagångssätt synes
vara framför allt att gode mannen torde ha större vana vid frågeställningar
av det slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs än vad man
kan begära av kronofogdemyndigheten. Vidare är det tänkbart att gode
mannen kommer att kunna få lättare att få uppgifter från gäldenären än
kronofogdemyndigheten. Det får nämligen inte förbises att det är kronofogdemyndigheten
som i flertalet fall har begärt gäldenären i konkurs, ofta
efter långtgående indrivningsförsök dessförinnan, varför man måste förutsätta
att visst motsatsförhållande kan föreligga mellan gäldenären och kronofogdemyndigheten.
Advokatsamfundet framhåller vidare att skäl av viss
tyngd talar för att man bör införa ett bevakningsförfarande i fattigkonkurserna.
Ett bevakningsförfarande skulle med lämpliga ändringar av konkurs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

lagen och det nu framlagda lagförslaget kunna genomföras utan alltför stora
svårigheter. Mot en sådan ordning kan möjligen anföras att den troligen
kommer att medföra något ökade kostnader. Det är dock vanskligt att med
säkerhet uttala sig på den punkten, eftersom det är tänkbart att kostnaderna
för utredningsarbetet minskar, om detta kan begränsas till kontroll av inkomna
bevakningar.

I flera remissyttranden behandlas uttalandet i promemorian att uppgiften
att pröva lönefordrans existens och förmånsrätt samt påkalla utbetalning
enligt garantin bör kunna fullgöras endast av den som innehar eller uppehåller
tjänst som kronofogde.

Statskontoret anser att det finns skäl att anta att utredningsarbetet i det
stora flertalet fall blir av förhållandevis enkel beskaffenhet. Detta talar för
att möjlighet bör finnas att delegera arbetsuppgiften till lägre nivå inom
kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten i Motala distrikt förklarar
att visst utredningsarbete bör kunna delegeras till annan tjänsteman än
kronofogde inom kronofogdemyndigheten, förslagsvis till lägst förste kronoassistent.
Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt säger att överdriven
oro präglar förslaget att uppgiften inte skall få delegeras. Delegation
måste i varje fall rimligtvis kunna ske till biträdande kronofogde och kronofogdesekreterare.
Kronofogdemyndigheten i Uddevalla distrikt uttalar att
den utredning som skall ske före edgångssammanträdet skall kunna delegeras
till förste kronoassistent.

Förslaget om att influtna medel skall tillföras en fond har föranlett en
del uttalanden. Svenska företagares riksförbund anser med hänsyn till beloppets
förhållandevis ringa storlek att någon särskild fondbildning inte
behövs utan att den eventuella avgiften bör kunna varieras efter det direkta
behovet. SAF och industriförbundet understryker också att avgiftens storlek
bör bestämmas så att avgifterna jämte återvunna medel täcker utgifterna
för garantin. Ett eventuellt överskott från ett år bör användas för
kommande års behov varvid den procentsats som skall ligga till grund för
avgiftsuttaget anpassas med hänsyn till fondens behållning.

CFU påpekar att det som en följd av att lönegarantiavgift skall specialdestineras
behövs bestämmelser om på vilket sätt sådan avgift skall tillföras
den av statskontoret förvaltade lönegarantifonden. Bestämmelser härom
bör avse dels lönegarantiavgift, som debiteras och uppbärs av RFV, dels
avgift som debiteras som slutlig skatt. Bestämmelserna bör av administrativa
skäl vara relativt summariska. Förslagsvis kan de enligt CFU utformas —
i likhet med vad som gäller om sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 10 § lagen
om allmän försäkring — på så sätt att de avgifter som har debiterats
som slutlig skatt överförs till lönegarantifonden. Man kan därvid bortse från
avkortning, avskrivning, restitution och höjning av avgift.

Förslaget om EON som central utbetalningsmyndigh
e t har lämnats utan erinran av många remissinstanser. Av de remiss -

Kungl. Maj:ls proposition nr 201 år 1970

instanser som särskilt har behandlat frågan anser emellertid en hel del att
länsstyrelserna bör vara utbetalningsmyndigheter.

EON motsätter sig inte förslaget. Nämnden uttalar följande.

Några av de kronofogdemyndigheter som EON har hört rörande förslaget
har gjort gällande, att de tänkta centrala funktionerna inom lönegarantisystemet
borde tillföras länsstyrelserna i stället för centralmyndigheten
för administration och förvaltning av exekutionsväsendet. Härvid har som
skäl bl. a. anförts att funktionerna är väsensskilda från arbetsuppgifter som
f. n. åvilar den nuvarande, provisoriska centralmyndigheten, dvs. EON, att
uppgifterna som har beröringspunkter med taxerings-, uppbörds- och indrivningsfrågor
inte är av den art att de bör ankomma på en centralmyndighet.

EON har förståelse för de nyssnämnda synpunkterna men vill erinra om
dels att en centralisering av utbetalnings- och registreringsfunktionerna bör
kunna medföra en rationaliseringsvinst, dels att ett samband mellan funktionerna
och ett blivande ADB-system kan aktualiseras senare och dels
att centralisering skapar enhetlig handläggning. Om rationaliserings- och
andra skäl talar för en lösning i enlighet med utredningens förslag vill
EON därför inte motsätta sig denna lösning.

Mot EON :s beslut har en ledamot anmält skiljaktig mening.I reservationen
uttalas att, även om en centralisering av utbetalningar m. m. skulle kunna
medföra viss rationaliseringsvinst, förutsättningarna för en sådan centralisering
f. n. saknas. EON bör inte påläggas uppgifter av denna karaktär,
vilka är av en helt annan art än EON :s övriga uppgifter. I samband med att
ADB införs inom exekutionsväsendet bör en centralisering av även dessa
uppgifter övervägas. Till dess bör uppgifterna ligga på länsstyrelserna.

Enligt statskontorets mening bör övervägas om inte de arbetsuppgifter
som föreslås ankomma på central myndighet i stället skall decentraliseras
och åläggas länsstyrelserna. Dessa, som utövar den närmaste tillsynen över
kronofogdemyndigheterna, torde vara särskilt lämpade att ombesörja arbetet
med bl. a. utbetalning av lönegarantin och innehållande av skatt.

CFU anser att uppgiften att betala ut garantibelopp med fördel kan decentraliseras.
I fortsättningen framhåller CFU följande.

De myndigheter som i så fall bör komma i fråga är länsstyrelserna. Dessa
myndigheter har ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. Enligt
3 § länsstyrelseinstruktionen lyder under länsstyrelserna bl. a. utmätningsmän
samt övriga till exekutionsväsendet i länet hörande tjänstemän.
Länsstyrelsen har vidare enligt 7 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen att bevaka
kronans rätt. Länsstyrelsen är beslutande myndighet i fråga om avskrivning
av skatt enligt uppbördsförordningen (67 § uppbördsförordningen)
samt i vissa fall av sådana statsmedel som hänförs till bevillning (2 §
KF (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter).

Länsstyrelserna uppfyller således väl de krav som kan ställas på myndighet
som skall vara utbetalningsmyndighet och svara för de administrativa
uppgifterna i samband därmed. Behov av nyanställning av personal
för arbetsuppgiften torde knappast uppkomma. CFU förordar därför att
dessa funktioner anförtros länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Däremot bör det lämpligen uppdras åt EON som central myndighet att
vid behov utfärda centrala anvisningar i hithörande frågor.

Andra remissinstanser som anser att länsstyrelserna bör utväljas för
uppgiften att ombesörja utbetalningen enligt garantin är bl. a. länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus
län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner lösningen med EON som utbetalningsmyndighet
mindre tillfredsställande och ifrågasätter om inte utbetalningarna
i stället bör anförtros kronofogdemyndigheterna för ernående
av ett snabbare och enklare förfarande. Svenska företagares riksförbund
anser att RFV bör kunna ombesörja utbetalningar enligt lönegarantin och
därmed sammanhängande administration.

I flera remissyttranden utvecklas synpunkter på kostnaderna för
administrationen av garantisystemet.

Enligt EON.s mening kommer kronofogdemyndigheternas prövningsfunktion
att medföra behov av viss personalförstärkning, främst i de tre
största kronofogdedistrikten, i vilka kronofogdepersonalen torde behöva förstärkas.
EON anhåller att, om funktionerna som central utbetalningsmyndighet
anses böra ankomma på nämnden, senare få inkomma med förslag
hur arbetsuppgifterna lämpligast skall inordnas i nämndens kansliorganisation
med därav föranledda personal- och/eller tjänsteförändringar m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, särskilt inom Stockholmsområdet
med dess stora koncentration av företag, arbetet med lönegarantin
med all sannolikhet kommer att medföra påtagligt ökad arbetsbelastning
hos kronofogdemyndigheten och kräva motsvarande ökning av personalen.
Länsstyrelsen erinrar även om att företrädare för myndigheten enligt förslaget
skall vara närvarande vid sammanträde för edgång i samtliga fattigkonkurser.
Särskilt inom Stockholmsregionen kommer många konkurser att
kräva ett tidsödande arbete hos kronofogdemyndigheten för att efterforska
om löneborgenär med hemvist inom annat kronofogdedistrikt är föremål
för införsel eller löneutmätning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
uttalar att det synnerligen stora antalet fattigkonkurser i Göteborgsområdet,
som påvisats i yttrandet från kronofogdemyndigheten i Göteborg, måste
anses kräva en viss personalförstärkning där.

Enligt kronofogdeföreningen är det med hänsyn till dels det stora antalet
fattigkonkurser i de tre största kronofogdedistrikten, dels där redan rådande
underskott på kronofogdetjänster realistiskt att räkna med att i vart fall
dessa distrikt måste tillföras minst vardera en tjänst som kronofogde.

Lagberedningen säger att den föreslagna reformen lägger ökade uppgifter
på konkursförvaltare och på god man enligt 185 § KL. För förvaltaren
torde dessa uppgifter ibland kunna bli betungande. Även gode mannen kan
få ett merarbete från vilket man ej kan bortse. Med hänsyn till reformens
betydelse torde emellertid någon invändning inte av nämnda skäl böra göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mot förslaget. I fortsättningen framhåller lagberedningen att kostnadsökningen
accentuerar en redan nu behövlig ändring i konkurslagens (KL)
föreskrifter om ersättning för konkurskostnader (se härom Welamson,
Konkursrätt s. 685 ff.). Beredningen åsyftar en ändring av 188 § andra
stycket KL så att god man får ersättning även i sådan ursprunglig fattigkonkurs
som har föranletts av gäldenärs egen ansökan. Beredningen, som
påpekar att frågan nyligen har uppmärksammats i riksdagen (1LU 1970: 40),
förordar att en ändring i det angivna lagrummet vidtas i samband med den
nu aktuella reformen.

Kungl. Maj:tfi proposition nr 201 år 1970

4. Departementschefen

4.1 Allmänna synpunkter

Skyddet för arbetstagarna när de på grund av arbetsgivarens obestånd
inte kan få ut sina lönefordringar är ofullständigt. Visserligen har arbetstagarna
vid arbetsgivarens konkurs förmånsrätt till betalning för sina lönefordringar.
Men lönefordringarna är trots detta ofta värdelösa på grund
av att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även om löneanspråken
blir helt eller delvis tillgodosedda, kan arbetstagarna få vänta ganska
länge på betalning.

Från fackligt håll har det sedan länge varit ett önskemål att arbetstagarnas
löneskydd i nu angivna hänseenden skall förstärkas, önskemålen har
så till vida tillgodosetts som man inom vissa konjunkturkänsliga branscher
inom LO-området, nämligen måleri-, byggnads- och plåtslageribranscherna,
har bildat särskilda fonder för att trygga bl. a. arbetslöner. Fonderna
har bildats efter överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Bortsett
från dessa fonder saknar arbetstagarna f. n. den trygghet som ett garanterat
löneskydd erbjuder.

De nuvarande förhållandena är otillfredsställande. Starka sociala skäl
talar för att arbetstagarnas lönefordringar alltid infrias, när arbetsgivaren
är på obestånd. Även intresset av att åstadkomma rättvisa mellan olika
arbetstagare inbördes talar för att arbetstagarnas lönefordringar tryggas.
Det är sålunda ofta tillfälligheter som avgör om en arbetstagare råkar vara
anställd vid ett företag som inte är ekonomiskt bärkraftigt eller som
kommer på obestånd.

Antalet företag som läggs ned har på senare år tenderat att öka. Också antalet
konkurser har stigit under den senaste tiden. De nu anförda förhållandena
gör behovet av att förstärka arbetstagarnas löneskydd än mer trängande.

För att åstadkomma en förstärkning av arbetstagarnas löneskydd bör
enligt min mening främst två alternativa handlingsvägar övervägas. Den
ena är att staten genom lagstiftning garanterar arbetstagarna rätt till avtalade
löner och själv ombesörjer utbetalningen av dessa (lagstiftningsvägen).
Den andra vägen är att lönerna i vidare omfattning än f. n. garanteras
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter (avtal svägen).

I den inom inrikesdepartementet utarbetade promemorian har förslag
lagts fram till en statlig lönegaranti vid konkurs. Man har alltså i prome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

morian förordat en lösning via lagstiftning. Förslaget har vid remissbehandlingen
fått ett mycket gynnsamt mottagande. Remissinstanserna har
genomgående vitsordat behovet av att skapa en lönegaranti. Inte någon remissinstans
har gjort erinringar mot att man i promemorian valt att lösa
trygghetsfrågan via lagstiftning. Också enligt min mening är lagstiftningsvägen
att föredra framför avtalsvägen. Jag vill särskilt peka på att ett statligt
garantisystem kommer att avse alla arbetstagare. Dessutom kan administrationen
i ett sådant system göras ganska enkel så att administrationskostnaderna
blir begränsade.

Innan jag går vidare vill jag nämna att det i nordiska rådet nyligen har
väckts ett medlemsförslag av innehåll att rådet skall rekommendera regeringarna
att genomföra ett enhetligt lönegarantisystem vid konkurs (A
296/j). I förslaget hänvisas till inrikesdepartementets promemoria.

En svårighet med ett statligt garantisystem är att finna den lämpligaste
formen för finansieringen. I promemorian har föreslagits finansiering
genom en särskild arbetsgivaravgift som skall tas ut i samband med uppbörd
av den allmänna arbetsgivaravgiften enligt förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift. Det har emellertid även uttalats att förslaget
inte bör ses som en definitiv lösning utan att frågan kan behöva omprövas
i samband med att ställning tas till det väntade förslaget från KSA-utredningen
om ett allmänt arbetslöshetsskydd. Hos remissinstanserna har förslaget
om en finansiering med arbetsgivaravgifter mött visst motstånd. En
stark opinion finns för en finansiering via statsbudgeten. Jag återkommer
till finansieringsfrågan i samband med att jag anmäler ärendet på ny It sedan
lagrådets yttrande över i ärendet upprättade lagförslag föreligger.

Tillämpningsområdet för den statliga lönegarantin har i promemorian
bestämts till de fall när arbetsgivaren har gått i konkurs. Domarföreningen
har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte begränsningen av löneskyddet
till konkurssituationen är onödigt snäv. Jag kan hålla med föreningen om
att borgenärer i allt större omfattning nöjer sig med institutet utmätningsed
för att få klarhet i om gäldenären har tillgångar, men jag är tveksam
om detta gäller också när gäldenären är företagare. Oavsett hur det förhåller
sig härmed vill jag emellertid påpeka, att utmätningseden enligt lagstiftningen
i ämnet avser endast gäldenärens tillgångar. Bortsett från den
fordran som innehas av borgenären lämnas gäldenärens skulder helt utanför.
Under sådana förhållanden lämpar sig institutet inte som grund för
utbetalningar av garantibelopp. Jag tror f. ö. inte att det är till någon allvarlig
olägenhet för löneborgenärerna att utmätningsedsfallen — liksom
också ackordsfallen — lämnas utanför ett garantisystem. Enligt min mening
är det sålunda framför allt när arbetsgivarens verksamhet måste avvecklas
genom konkurs som arbetstagaren kan bli utan betalning. En begränsning
av tillämpningsområdet till konkursfallen kan visserligen föranleda
att antalet konkurser ökar. Denna ökning torde emellertid inte bli av

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

så stor omfattning att den bör få påverka ställningstagandet i fråga om tillämpningsområdet
för lönegarantin.

I sammanhanget vill jag understryka att det garantisystem som föreslås
i det följande innefattar sådan prövning av lönefordringarna i varje konkurs
att utrymmet för missbruk i tillfredsställande omfattning förhindras (se vidare
ang. prövningen av lönef ordringarna under 4.3 och 4.5).

Promemorieförslaget anknyter till gällande ordning för avveckling av
företag genom konkurs. Den lagstiftning som reglerar konkursförfarandet
finns i 17 kap. HB och KL. Hela detta rättsområde ses f. n. över. Av särskilt
intresse är att Kungl. Maj:t i en nyligen framlagd proposition (1970:
142) har föreslagit riksdagen att anta förslag till förmånsrättslag, som
skall ersätta förmånsrättsordningen i 17 kap. HB. Förmånsrättslagen föreslås
träda i kraft först den 1 januari 1972. Eventuella ändringar i KL som
kan vara av betydelse för uppbyggnaden av ett statligt garantisystem får
förutsättas träda i kraft ännu senare. Ett statligt garantisystem för lönefordringar
bör emellertid börja tillämpas så snart som det är tekniskt möjligt.
Detta innebär att man i förevarande sammanhang bör — som också
har skett i promemorian —- bortse från det pågående arbetet med översyn av
lagstiftningen om konkursförfarandet. I stället får tillses att man vid ifrågavarande
översyn beaktar tillkomsten av det statliga garantisystemet för lönefordringar
vid konkurs.

I promemorian har föreslagits att den statliga garantin i princip skall
motsvara det s.k. löneprivilegiet eller de löne- och pensionsfordringar som
f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Någon erinran mot att på detta
sätt knyta lönegarantin till löneprivilegiet har inte kommit fram vid remissbehandlingen.
Även jag anser att en sådan anknytning är lämplig för att
bestämma lönegarantins omfattning (se härom vidare under 4.2). Från
tjänstemannahåll har emellertid uttalats oro för att en ny förmånsrättsordning
kommer att innebära vissa väsentliga försämringar för löneborgenärerna
och att detta i sin tur skall påverka lönegarantins omfattning. Med
anledning härav vill jag erinra om att i det för riksdagen nyligen framlagda
förslaget till förmånsrättslag inte föreslås någon väsentlig ändring av löneborgenärernas
förmånsrätt och att de ändringar som föreslås snarast är
till löneborgenärernas fördel. Jag vill särskilt peka på förslagen att löneprivilegiet
skall omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år
före konkursansökningen och, i fråga om semesterlön eller semesterersättning
som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, vad som står
inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren. Såvitt
avser förhållandet mellan löneborgenärernas och inteckningsborgenärernas
krav gäller enligt förslaget att de sistnämnda liksom hittills, om det
är nödvändigt, skall vika för de förstnämnda (prop. 1970: 142 s. 5, 90, 92
och 135). I detta avseende innebär dock det framlagda förslaget till förmånsrättslag
inget definitivt ställningstagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen, bevakas ofta fordringar
av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del ersättning för entreprenörens
egen och hans anställdas arbetsinsatser. SHIO har ansett att den
statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar. Frågan huruvida
en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad kan emellertid
inte besvaras utan närmare utredning. En sådan kan inte genomföras i
detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende gäller att den ram för garantins
omfattning som dras upp genom anknytningen till löneprivilegiet inte
tillåter den tänkta utvidgningen till underentreprenörernas fordringar. Dessa
är f. n. inte utrustade med förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag anser
på grund av det anförda att önskemålet om en vidgning av garantins omfattning
till underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande
sammanhang.

På föranledande av vad en remissinstans har uttalat vill jag i sammanhanget
understryka, att det statliga garantisystemet syftar till att trygga arbetstagarnas
lönefordringar. Garantisystemet avser däremot inte att stödja
en byggherre vars byggande hotas av blockad på grund av att byggentreprenören
har kommit på obestånd.

4.2 Lönegarantins omfattning

Jag har redan i det föregående uttalat (4.1), att lönegarantin bör omfatta
sådana lönefordringar som vid konkurs utgår med förmånsrätt enligt 17
kap. 4 § HB. Tyvärr är emellertid den avgränsning som har gjorts i ifrågavarande
lagrum inte i alla hänseenden fullt klar. Till detta kommer att det
torde finnas anledning att bestämma lönegarantins omfattning i någon mån
snävare än förmånsrätten. På grund härav kan man inte nöja sig med att
hänvisa till 17 kap. 4 § HB när det gäller garantins omfattning.

I 17 kap. 4 § HB används inte begreppet arbetstagare utan i stället föråldrade
beteckningar för två olika löntagarkategorier. Dessutom begränsas
lönefordringarna i lagrummet tidsmässigt på olika sätt för de båda kategorierna.
I promemorian har man pekat på dessa förhållanden men ansett
att arbetstagarbegreppet ändå utan större olägenheter skulle kunna användas
i en lönegarantilag. Remissinstanserna har inte haft något att erinra
mot detta. För egen del har jag inte heller några betänkligheter. Jag vik
tillägga att såväl arbetstagarbegreppet som en enhetlig tidsbegränsningsregel
tagits upp i förslaget till förmånsrättslag (se 11 § första stycket nämnda
förslag).

Genom anknytningen till löneprivilegiet blir vissa personer i ledande
ställning i företag automatiskt utestängda från rätt till betalning enligt garantin.
Om aktiebolag går i konkurs får sålunda vissa personer i ledande
ställning i bolaget inte göra gällande lönefordringar annat än under särskilda
förutsättningar (100 a § jämförd med 32 a § KL). Härutöver gäller,

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

när betalningsrätt i och för sig föreligger, att personer med väsentligt intresse
i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har ansetts
uteslutna från förmånsrätt i företagets konkurs, fastän någon lagbestämmelse
därom inte finns. I promemorian har man pekat på den betydelse
dessa förhållanden får för lönegarantins omfattning. Vid remissbehandlingen
har från ett håll gjorts gällande att ytterligare inskränkningar
beträffande personer i ledande ställning borde övervägas, medan det från
ett annat håll har hävdats att gällande regler är för stränga mot sådana personer.
Enligt min mening bör lönegarantin inte omfatta de här aktuella
personernas lönekrav. Å andra sidan anser jag inte att det finns anledning
att bestämma lönegarantins omfattning snävare än förmånsrätten på denna
punkt. Jag finner därför — liksom man har gjort i promemorian — att
det inte för lönegarantins vidkommande behövs någon specialreglering beträffande
personer i ledande ställning i företag (jfr 11 § tredje stycket i förslaget
till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 136—137).

I promemorian har föreslagits viss beloppsbegränsning av lönegarantin.
Som stöd härför har åberopats främst att de sociala skäl som i första hand
udiverar lönegarantin inte talar för att lönefordringar bör tryggas till
obegränsade belopp. Beloppsbegränsningen har i promemorian bestämts till
två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den föreslagna beloppsbegränsningen.
Till de positivt inställda instanserna hör bl. a. LO. En hel del
remissinstanser är emellertid tveksamma eller anser att maximiregeln innefattar
en alltför snäv begränsning av varje arbetstagares garantibelopp.
Bland de negativt inställda instanserna finns övriga i ärendet hörda löntagarorganisationer,
nämligen TCO, SALF och SACO, och dessutom en hovrätt,
Folksam, bankföreningen och advokatsamfundet.

Med ett undantag är remissinstanserna eniga om att lönegarantin bör begränsas
till visst maximibelopp. Undantaget utgörs av TCO som föreslår att
lönegarantin utformas så att den anställde tillförsäkras full ersättning för
sin lönefordran. För egen del anser jag att TCO:s förslag leder för långt. Det
är visserligen sant att förmånsrätten för lönefordringar i likhet med lönegarantin
är betingad av sociala skäl och att det därför kan synas omotiverat
att till skillnad från förmånsrätten beloppsbegränsa lönegarantin. Emellertid
är det enligt min mening inte påkallat att staten skulle garantera lönefordringar
i samma vida omfattning som de utgår med förmånsrätt. Som
har uttalats i promemorian kan även kostnadsskäl anföras för en beloppsbegränsning.
Jag ansluter mig därför till den meningen att en sådan begränsning
behövs.

Vid remissbehandlingen har framkommit två förslag till maximigräns.
Enligt det ena bör maximigränsen sättas vid tre gånger basbeloppet. Enligt
det andra förslaget skall garantin maximalt utgöra två basbelopp eller minst
75 procent av den sammanlagda betalningsgrundande fordringen. Av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

båda lösningar föredrar jag den första. Basbeloppet är för september månad
1970 6400 kr. (SFS 1970:515). Som en remissinstans har uttalat bör det
garanterade beloppet lämpligen motsvara lön för en eller två månader före
konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid och dessutom normala fordringar
på ackordsersättning, provision m. m. Om man sätter maximigränsen
vid tre gånger basbeloppet bör det rimligtvis i det stora flertalet fall vara
tillräckligt för dessa behov. Jag föreslår således att betalning enligt lönegarantin
skall utgå med högst tre basbelopp för varje arbetstagare.

Ett par remissinstanser har påpekat att beloppsbegränsningen kan kringgås
av en arbetstagare, vars lönefordran uppgår till högre belopp än det
garanterade. Arbetstagaren kan nämligen försätta gäldenären i konkurs
gång efter annan till dess han har fått ut garantibelopp som fullt ut motsvarar
hans lönefordran. En sådan ordning bör inte godtas. I förvaltarkonkurser
bör arbetstagaren inte kunna ställa anspråk på garantin sedan
väl konkursen har avslutats. I sammanhanget vill jag påpeka att arbetstagaren
blir underrättad om konkursen, om löneskulden är upptagen i bouppteckningen
(jfr 2.2). Dessutom kan arbetstagaren regelmässig antas
få bistånd av sin fackliga organisation vid bevakning eller efterbevakning
av sin fordran. Har konkursen handlagts som fattigkonkurs, måste man
emellertid vara mera tillmötesgående mot arbetstagaren. Betalning enligt
lönegarantin bör sålunda kunna ske även efter det att en sådan konkurs
har avskrivits. För att utredningen om lönefordringar inte skall ligga oavslutad
under lång tid har i promemorian föreslagits att fordran som blir känd
sedan mer än ett år har förflutit efter det att konkursen avskrevs skall lämnas
utan avseende. En sådan föreskrift bör införas. Som remissinstanserna
har uttalat bör den emellertid kompletteras med en bestämmelse att vad som
har utgjort en arbetstagares betalningsgrundande fordran i en konkurs inte
kan åberopas för utbetalning med anledning av en senare konkurs, även om
fordringen inte har gjorts gällande i den första konkursen. En arbetstagares
betalningsgrundande fordran i en konkurs är en sådan som har uppkommit
innan beslutet om egendomsavträde meddelades (100 § KL).

Anknytningen till 17 kap. 4 § HB har bl. a. den fördelen att lönegarantin
kommer att omfatta allt som kan hänföras till avlöningsförmån på
grund av anställning. Frågan om den verkliga karaktären hos en lönefordran
torde därför i allmänhet inte behöva vålla några problem i ett garantisystem.
Beträffande en typ av lönefordran kan man emellertid vara tveksam
om hur systemet lämpligen bör utformas. Jag åsyftar fordran på lön
under skälig uppsägningstid.

Inledningsvis vill jag därvid påpeka att, om konkursboet inträder i tjänsteavtalet,
arbetstagarens lönekrav för tiden därefter blir massafordran och
frågan om förmånsrätt och utbetalning av garantibelopp i motsvarande mån
inaktuell. Men om konkursboet säger upp arbetstagaren uppkommer frågan
hur lång uppsägningstid som ur garantisystemets synvinkel bör godtas. En5
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

ligt min mening bör uppsägningstiden inte regleras särskilt. Allmänna regler
bör i stället gälla i detta hänseende. Detta innebär att vid bedömandet av vad
som är skälig uppsägningstid i konkurs hänsyn tas till bl. a. anställningstidens
längd och art. Finns uppsägningstid föreskriven i tjänsteavtal eller
kollektivavtal bör den normalt godtas. Ersättning för längre uppsägningstid
än sex månader bör emellertid aldrig medges (jfr 11 § första stycket förslaget
till förmånsrättslag, prop. 1970: 142 s. 5 och 90 f).

I promemorian har uttalats att, om arbetstagaren under uppsägningstiden
lyfter lön från ny anställning, ett häremot svarande belopp skall dras av
från hans förmånsberättigade utdelning i konkursen. Någon bestämmelse
i ämnet finns inte men gällande rätt anses ändå ha denna innebörd. I första
hand avses därvid det fall att arbetstagaren utan erinran från arbetsgivaren/konkursboet
har tagit anställning på annat håll och att arbetstagarens
anspråk har karaktär av ren lönefordran. Avräkning torde emellertid skola
ske även när ersättning utgår med ett på förhand fixerat belopp. Det synes
sålunda bli allt vanligare att man i kollektivavtal sanktionerar skyldigheten
att iaktta uppsägningstid med föreskrift om ersättning vilken utgår oberoende
av storleken på den ekonomiska skada som uppsägningen i det enskilda
fallet har medfört för arbetstagaren (jfr arbetsdomstolens dom nr 18/1968).
I ett hovrättsbeslut har sådan standardersättning ansetts vara förenad med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB endast i den mån som den motsvaras av
inkomstbortfall i anledning av arbetsavtalets hävande (hovrättens för Västra
Sverige beslut 273/69). Beslutet har överklagats till högsta domstolen
som ännu inte har avgjort målet.

Remissinstanserna har inte gjort någon invändning mot promemorians
uttalande att avräkning skall ske för lön från ny anställning. Också jag anser
den intagna ståndpunkten riktig. En arbetstagare bör sålunda inte till
nackdel för övriga konkursborgenärer få dubbel kompensation i form av både
förmånsberättigad utdelning i konkursen och lön från ny anställning.
Inte heller utbetalning enligt lönegarantin bör äga rum när arbetstagaren får
lön från ny anställning. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande uttalat
önskemål om att man i garantilagen tar upp en automatiskt verkande avräkningsregel
för det nu diskuterade fallet. Jag anser att önskemålet kan tillgodoses
på det sättet att garantibelopp som avser fordran på lön under uppsägningstid
får betalas ut efter hand under det uppsägningstiden löper. Härigenom
behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning
sker i stället först sedan man genom försäkran från arbetstagaren eller på
annat sätt har konstaterat huruvida arbetstagaren har tagit anställning på
annat håll. Garantibelopp som avser standardersättning får behandlas på
samma sätt som fordran på lön under uppsägningstid. Om högsta domstolen
i det nyssnämnda målet om standardersättning skulle fastställa att sådan
ersättning alltid utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB, betyder det -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

ta att garantibeloppet i sin helhet kan betalas ut i förskott. Regeln om successiv
utbetalning av garantibelopp som avser fordran på lön under uppsägningstid
är ändamålsenlig även för det fall att arbetstagaren under uppsägningstiden
utför arbete för konkursboets räkning (se härom 5.1).

Enligt TCO är det tveksamt om avräkning bör ske även när arbetstagaren
under uppsägningstiden uppbär arbetslöshetsersättning eller sjukpenning.
På grund av anknytningen av lönegarantin till 17 kap. 4 § HB anser jag det
även i dessa fall vara avgörande, om arbetstagaren kan sägas få dubbel kompensation
eller inte. Anses dubbel kompensation föreligga, bör avräkning
ske. Detta torde emellertid i allmänhet inte vara fallet i fråga om arbetslöshetsersättning.
Jag vill sålunda peka på ett tämligen färskt rättsfall (NJA
1964 s. 476), där utbetalningen från arbetslöshetskassan hade ägt rum under
förbehåll att återbetalning skulle ske i den mån arbetstagaren fick utdelning
för sin i konkursen bevakade fordran på lön under samma tid. Högsta domstolen
förklarade att laga grund saknades för att göra avdrag för den arbetslöshetsersättning
som arbetstagaren hade uppburit.

I en konkurs kan förvaltaren när som helst under konkursförfarandet
aktualisera frågan om kvittning för motfordran hos arbetstagaren. En arbetsgivare
kunde tidigare helt kvitta bort arbetstagarens fordran på lön,
förutsatt att arbetsgivarens motfordran i och för sig var kvittningsgill. Sannolikt
gällde detta även om arbetsgivaren hade gått i konkurs. Genom tillkomsten
av lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt har kvittningsfrågan
kommit i ett nytt läge. I lagen föreskrivs att kvittning enligt huvudregeln
får ske endast med arbetstagarens medgivande. Från regeln finns
emellertid vissa begränsade undantag om s. k. tvångskvittning. Kvittning
i konkurs mot en arbetstagares medgivande blir på grund av det anförda i
fortsättningen säkerligen mera sällsynt än hittills. Undantagsvis kan väl frågan
om tvångskvittning ändå förekomma. Enligt min mening bör utbetalning
av garantibelopp inte ske, när konkursboet kvittar i överensstämmelse
med lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Jag föreslår därför att garantibelopp
som motsvarar sådan del av motf or dringen med vilken kvittning får
ske enligt lagen betalas ut först om det utrönes att motfordringen icke
föreligger.

I promemorian uttalas att lönefordran som avser övertagen fordran på
försäkringsavgift bör ställas utanför garantisystemet. I överensstämmelse
härmed grundar sådan fordran inte rätt till betalning enligt promemorians
förslag. Förslaget har i denna del godtagits av remissinstanserna. TCO och
SALF har emellertid i sammanhanget framhållit, att arbetstagarna själva i
vissa fall måste bevaka fordringar på försäkringsavgifter. De åsyftade
fallen inträffar framför allt när arbetstagarna är anställda vid företag som
inte är anslutna till SAF. Med anledning härav vill jag påpeka att sådan lö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

nefordran avseende försäkringsavgift som inte har överlåtits till annan utan
vidare måste anses betalningsgrundande enligt garantin, varför några problem
inte uppkommer.

I promemorian föreslås att pensionsfordringar som utgår med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § HB skall omfattas av lönegarantin. De i lagrummet
åsyftade pensionsfordringarna är sådana som har förfallit till betalning.
Vid remissbehandlingen har det inte gjorts någon erinran mot förslaget. Inte
heller jag har något att invända mot det.

Däremot har i promemorian sådan fordran på intjänad framtida pension
som har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB lämnats utanför garantisystemet.
Denna ståndpunkt har kritiserats av några remissinstanser, bl. a.
tre löntagarorganisationer. Jag kan förstå de kritiska synpunkterna. Förmånsrätten
för framtida pension gäller de åldersgrupper (födda 1907 eller
tidigare), som till ingen eller ringa del kommer i åtnjutande av allmän tillläggspension.
Onekligen talar starka sociala skäl för att dessa pensionsfordringar
får omfattas av lönegarantin. Från ekonomisk synpunkt är en sådan
vidgning av lönegarantins omfattning av underordnad betydelse. Jag
föreslår på grund av det anförda att lönegarantin får omfatta också pensionsfordringar
som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a § HB.

Jag biträder ståndpunkten i promemorian att konkursansökningskostnadcr
och konkurskostnader som borgenär har ålagts att utge enligt 188 § KL
får omfattas av lönegarantin. Tre remissinstanser har, i motsats till vad
promemorieförslaget förordat, föreslagit att dessa kostnader skall kunna
betalas enligt garantin även om maximibeloppet därigenom överskrids. Med
hänsyn till mitt förslag om en vidgning av maximibeloppet till tre basbelopp
anser jag mig inte böra gå ifrån promemorieförslaget på den här punkten.

4.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.

Ett lönegarantisystem skall inte bara syfta till att garantera arbetstagarna
deras innestående lönefordringar vid arbetsgivarens konkurs. Det skall dessutom
möjliggöra att arbetstagarna inte behöver vänta länge på betalning.
I det hänseendet är de nuvarande förhållandena otillfredsställande. Gjorda
undersökningar tyder på att arbetstagarna ofta får vänta på utdelning i
konkurs under mer än sex månader efter konkursbeslutet (jfr 2.5.1 uppställning
3). Fullt så otillfredsställande torde förhållandena emellertid inte vara
i praktiken. Underhandsutdelning torde sålunda vara ganska vanlig. Vidare
kan erinras om de förut nämnda fonderna som tillhandahåller en del arbetstagare
betalning på ett rätt tidigt stadium (se 2.4.2).

Givetvis skulle det vara bra om utbetalning av garantibelopp alltid kunde
ske omedelbart efter konkursbeslutet. Emellertid måste utbetalningen
föregås av en prövning huruvida betalningsgrundande fordran verkligen
föreligger. I annat fall blir möjligheterna att missbruka garantisystemet

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

alltför stora. Den fråga som då uppkommer är hur prövningsförfarandet
närmare bör utformas.

I tillgångskonkurs eller förvaltarkonkurs avvecklas konkursboet av en
i särskild ordning utsedd förvaltare (se 2.2). Finns inte tillgångar till bestridande
av konkurskostnaderna och ställs inte heller säkerhet för dessa
handläggs konkursen i enkla former som s. k. fattigkonkurs (se 2.1).

Gemensamt för de båda konkursformerna är att bouppteckning alltid skall
upprättas i ett inledande skede och att gäldenären skall beediga uppgifterna
i denna. Bouppteckningen kommer ofta till under stor brådska för att
man snabbt skall få en uppfattning i stort om konkursboets tillstånd. Uppgifter
om löneskulder i bouppteckningarna är under sådana förhållanden
inte alltid tillförlitliga och kan därför inte läggas till grund för utbetalning
av garantibelopp.

I promemorian har man föreslagit olika former för prövning av lönefordringar
i förval tarkonkurser och fattigkonkurser. Beträffande förvaltarkonkurser
har man knutit an till den i dessa konkurser tillämpade proceduren
med bevakning av och anmärkning mot fordringar (se 2.2). Förslaget enligt
promemorian innebär att lönefordringar som har blivit berättigade till
utdelning i konkursen också är betalningsberättigade enligt lönegarantin.
Bevaknings- och anmärkningsförfarandet är visserligen tidsödande. Det förefaller
emellertid olämpligt att, när nu detta förfarande ändå finns, för
garantisystemets vidkommande tillskapa en särskild ordning för prövning
av lönefordringar. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig därför
till förslaget.

I fattigkonkurser finns inte någon motsvarighet till bevaknings- och anmärkningsförfarandet.
Inte heller finns det tillräcklig anledning att som en
följd av garantisystemet tillskapa en sådan ordning för prövning av lönefordringar
i fattigkonkurser. Den erforderliga prövningen av löneanspråk
kan i stället i fattigkonkurserna ske under enklare och mindre tidsödande
former än i förvaltarkonkurserna. Enligt promemorian skall prövningen äga
rum på följande sätt. I motsats till vad som nu gäller skall bouppteckning i
fattigkonkurs alltid ange i vad mån skulderna avser lön eller pension. Innehåller
bouppteckningen uppgift om löne- eller pensionsskuld skall konkursdomaren
underrätta en särskilt utsedd myndighet om detta och om tiden för
edgångssammanträdet. Det skall sedan ankomma på myndigheten att fastställa
om det i konkursen finns några fordringar som är betalningsgrundande
enligt lönegarantin.

Remissinstanserna har godtagit förslaget i promemorian. Någon tvekan
föreligger emellertid i fråga om valet av utredningsmyndighet. Till den frågan
återkommer jag i ett senare avsnitt (se 4.5). Det har även ifrågasatts
om inte utredningsmyndigheten utan dröjsmål bör underrättas om alla fattigkonkurser
(se härom 5.1). Slutligen anser tre remissinstanser att utredningsmyndighetens
medverkan vid edgångssammanträdet bör ges fasta for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer. I promemorian har man funnit detta obehövligt främst under hänvisning
till att staten i allmänhet är innehavare av skattefordringar i konkurser
och att staten därför får agera vid sammanträdet redan i egenskap av skatteborgenär.
I promemorian förutsätts alltså att staten inte har behörighet
som borgenär på grund av lönegarantin som sådan utan får behörighet
först genom att infria en lönefordran. Huruvida denna uppfattning är
riktig kan sättas i fråga. Lönegarantin kan nämligen ses som ett legalt borgensansvar
för staten och åtminstone i förvaltarkonkurser gäller, att en borgensman
räknas som borgenär även innan han fullgjort någon del av
sitt borgensansvar (se bl. a. 136 § andra stycket och 182 § KL samt NJA
1969 s. 338). Det kan därför hävdas att staten får agera som borgenär vid
edgångssammanträde redan på grund av lönegarantin som sådan. Eftersom
innebörden av gällande rätt på denna punkt är något oklar, behövs emellertid
en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Jag föreslår på grund av det anförda att utredningsmyndigheten i egenskap
av företrädare för staten skall ha behörighet som borgenär i fattigkonkurs,
även om staten inte innehar fordringar i denna. Behörigheten som borgenär
innebär bl. a. att myndigheten får ställa frågor till gäldenären vid
edgångssammanträdet och framställa yrkande om edgång av anhörig till
gäldenären eller annan som känner till konkursboet. Myndigheten får dessutom
genom behörigheten möjlighet att ställa säkerhet för konkurskostnaderna
och få konkursen i fortsättningen handlagd som förvaltarkonkurs.

Den föreslagna ordningen för prövning av löneanspråk leder enligt promemorian
till att utbetalning av garantibelopp i allmänhet bör kunna ske, vid
förvaltarkonkurser ungefär tre månader och vid fattigkonkurser en eller två
månader efter konkursbeslutet. Som framgår av vad jag förut har sagt är
detta en klar förbättring i jämförelse med den tid som en arbetstagare nu
får vänta på betalning i förvaltarkonkurser. Försäkringskasseförbundet har
pekat på att även kortvariga dröjsmål kan få olyckliga konsekvenser för
arbetstagaren, t. ex. för frågan om pensionspoängens storlek för visst år.
Detta är visserligen sant men förhållandena blir med det föreslagna garantisystemet
ändå avsevärt mycket bättre än f. n.

Enlig promemorian bör man emellertid inte stanna vid de nyss angivna
tiderna för utbetalning av garantibelopp. Därför har man undersökt om arbetstagaren
skulle kunna få sin lönefordran infriad ännu tidigare. I detta
syfte har man övervägt om arbetstagaren skulle kunna få utnyttja rätten till
lönegarantin genom att överlåta lönefordringen. Förvärvaren av lönefordringen
skulle i så fall få lyfta garantibeloppet. Övervägandena har resulterat
i att lönegarantin föreslås med visst undantag inte böra gälla till förmån för
den som har förvärvat lönefordringen efter överlåtelse från arbetstagaren.
Undantaget avser det fall att överlåtelsen har skett efter konkursbeslutet
till arbetstagarorganisation, i vilken arbetstagaren är medlem, eller till
fond som förvaltas av organisationen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

Det principiella förbudet mot överlåtelse av lönegarantin har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del remissinstanser — t. ex. bankföreningen,
SAF och industriförbundet — har emellertid uppfattningen att
undantagsregeln har fått alltför snäv räckvidd. De anser att överlåtelse av
lönegarantin bör få ske fritt sedan gäldenären har försatts i konkurs. I denna
fråga vill jag understryka det principiellt betänkliga i att låta rätten till
lönegarantin få utnyttjas innan det ännu har fastställts om någon sådan rätt
verkligen föreligger. Man bör därför inte medge större avsteg från överlåtelseförbudet
än som kan anses absolut nödvändigt och inte heller, som
TCO har föreslagit, medge utbetalning av å contobelopp omedelbart efter
det att bouppteckningen är färdigställd. Enligt min mening är f. ö. behovet
att tillåta överlåtelser i större omfattning än enligt promemorieförslaget
inte särskilt starka. Jag anser därför att det förslag till undantag från
överlåtelseförbudet som promemorian innehåller bör godtas. Undantaget bör
dock vidgas så att arbetstagaren kan överlåta lönegarantin efter konkursbeslutet
även till en av hans arbetstagarorganisation och motsvarande arbetsgivarorganisation
gemensamt förvaltad fond.

4.4 Finansieringen

Som jag redan har nämnt (4.1) kommer jag att anmäla finansieringsfrågan
vid ett senare tillfälle.

4.5 Administrationen

Vissa centrala arbetsuppgifter i ett garantisystem bör fullgöras av organ
med nära anknytning till konkursförfarandet. Jag åsyftar i första hand
uppgifterna att klarlägga förutsättningarna för och påkalla utbetalning av
garantibelopp. I promemorieförslaget har de nu nämnda arbetsuppgifterna
anförtrotts, i förvaltarkonkurs förvaltaren och i fattigkonkurs kronofogdemyndigheten
i den ort där gäldenären har sitt hemvist.

Mot valet av förvaltaren såsom verkställande organ i förvaltarkonkurs
finns inte något att erinra. Genom att prövningen av lönefordringars existens
och förmånsrätt knyts till bevaknings- och anmärkningsproceduren i
förvaltarkonkurser (se 4.3), är förvaltaren tämligen given för uppgiften att
påkalla utbetalning av garantibelopp. På den punkten råder också allmän
enighet.

Förslag om kronofogdemyndigheterna som utredningsmyndigheter i fattigkonkurser
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
EON framhåller exempelvis att kronofogdemyndigheterna
torde vara väl lämpade för de föreslagna uppgifterna. Kronofogdemyndigheten
i Stockholms distrikt förklarar att förslaget är riktigt med hänsyn till
den goda kännedomen om gäldenären och hans förhållanden som kronofog -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

demyndigheten i allmänhet har. I några remissyttranden, t. ex. advokatsamfundets,
har man emellertid förordat, att uppgifterna att pröva lönefordringars
existens och förmånsrätt samt att vara motpart i tvist med löneborgenär
skall anförtros gode mannen. Med anledning härav vill jag framhålla följande.

Det skulle kräva ganska vidlyftiga ändringar i konkurslagstiftningen om
gode mannen skulle anlitas som verkställande organ i fattigkonkurser.
Sålunda skulle god man alltid behöva förordnas i fattigkonkurs i vilken
finns löne- eller pensionsskuld. Dessutom måste sådan ändring vidtas
att arvodet till gode mannen alltid blir säkerställt. Lagberedningen har visserligen
föreslagit att den sistnämnda frågan skall lösas i förevarande sammanhang.
Efter samråd med chefen för justitiedepartementet har jag emellertid
funnit att det inte är lämpligt att nu ta ställning till beredningens förslag,
som innebär att ersättningen till gode mannen i vissa fall skall utgå av
allmänna medel.

Förfarandet vid prövning av lönefordringar i fattigkonkurser måste göras
smidigt och enkelt (jfr under 4.3). Man bör vid utformningen av förfarandet
utgå ifrån att de flesta ärendena utgörs av normalfall. Till skillnad från
advokatsamfundet anser jag därför att den omständigheten att en god man
kan ha större vana än en kronofogdemyndighet vid frågeställningar av det
slag som uppkommer vid tvistiga fordringar i konkurs måste tillmätas
mindre vikt i förevarande sammanhang. Att kronofogdemyndigheterna på
ett tillfredsställande sätt skall kunna utreda och ta ställning till även de
komplicerade fall, som undantagsvis uppkommer, tvivlar jag inte på. Inte
heller finner jag — som advokatsamfundet — anledning att befara att kronofogdemyndigheterna
i sin egenskap av skatteborgenärer får speciella
svårigheter i det här aktuella utredningsarbetet. Det är därför enligt min
mening mest ändamålsenligt att bygga upp förfarandet som en administrativ
prövning hos kronofogdemyndigheterna. Någon annan statlig myndighet
än kronofogdemyndigheterna kan f. ö. knappast komma i fråga och har inte
heller föreslagits.

Sedan utbetalning av garantibelopp har skett och staten blivit innehavare
av lönefordran, bör kronofogdemyndigheten ha att tillvarata statens rätt
under det fortsatta förfarandet i förvaltarkonkurser.

I promemorian har förutsatts att man inom ramen för den kontinuerliga
vidareutbildningsverksamhet som sker inom exekutionsväsendet skall anordna
lämplig utbildning för kronofogdar i fråga om tillämpningen av 17 kap.
4 § HB. Flera remissinstanser, bl. a. LO och TCO, har understrukit vikten
av att erforderlig utbildning skyndsamt anordnas. Också enligt min uppfattning
är det angeläget med viss utbildningsverksamhet. Denna torde böra
avse inte endast tillämpningen av 17 kap. 4 § HB utan även den verksamhet
som i övrigt skall ombesörjas av kronofogdemyndigheterna i anslutning till
lönegarantin. Det bör ankomma på EON att inom ramen för den utbild -

n.angl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ningsverksamhet som EON fortlöpande bedriver anordna utbildning också
i dessa avseenden. Frågan i vad mån detta är möjligt med utnyttjande av
redan beviljade anslag får prövas i annat sammanhang.

Enligt promemorian bör uppgiften att pröva lönefordringars existens
och förmånsrätt samt påkalla ulbelalning av garantibelopp fullgöras av den
som innehar eller uppehåller tjänst som kronofogde. I något remissyttrande
har föreslagits att även kronofogdesekreterare skall ges behörighet att
fullgöra uppgiften. För utredningsarbetet kan självfallet också annan exekutiv
personal användas. Delegationsfrågorna kommer att anmälas i samband
med övriga administrativa föreskrifter som behövs för garantisystemets
genomförande.

I promemorian framhålls beträffande frågan om lämplig myndighet för
utbetalning av garantibelopp jämte därmed sammanhängande administrativa
uppgifter att ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna utgör
ett väsentligt inslag i dessa. Under hänvisning bl. a. härtill förordas, att den
myndighet som är centralmyndighet för administration och förvaltning av
exekutionsväsendet, dvs. f. n. EON, skall handha dessa uppgifter inom
garantisystemet.

Förslaget har godtagits från de flesta håll men flera remissinstanser ifrågasätter,
om inte de arbetsuppgifter som enligt promemorian skall ankomma
på EON i stället bör decentraliseras och åläggas länsstyrelserna. Dessa
har liksom EON ett nära samarbete med kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelserna
har dessutom redan nu arbetsuppgifter av liknande karaktär
som de här aktuella. Enligt min mening kan en rationell ordning för handläggning
av garantiärendena uppnås även om dessa fördelas på länsstyrelserna.
I sammanhanget vill jag påpeka, att det i vissa ärenden är nödvändigt
med samverkan mellan utbetalningsmyndighet och konkursförvaltare.
Denna samverkan torde underlättas om länsstyrelserna blir utbetalningsmyndigheter.
Att automatisk databehandling kan komma att införas inom
exekutionsväsendet bör inte hindra att länsstyrelserna görs till utbetalande
myndigheter. Jag föreslår därför att länsstyrelserna skall ombesörja utbetalningen
av garantibelopp och därmed sammanhängande administrativa
arbetsuppgifter inom garantisystemet. Fördelningen av garantiärenden mellan
länsstyrelserna inbördes får bli beroende av vilken domstol som i det
enskilda ärendet har meddelat konkursbeslutet.

Beträffande frågan om koslnaderna för administrationen av garantisystemet
vill jag framhålla, att dessa i huvudsak hänför sig till länsstyrelsernas
verksamhet som utbetalningsmyndigheter och kronofogdemyndigheternas
arbete som utredningsorgan i fattigkonkurser. De arbetsuppgifter som skall
ankomma på länsstyrelserna torde i huvudsak kunna utföras med utnyttjande
av tillgängliga personalresurser. Huruvida systemet kräver en förstärkning
av personalresurserna inom kronofogdeorganisationen kan vara
tveksamt. I några remissyttranden har gjorts gällande att man måste räkna

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 ur 1970

med att de tre största kronofogdemyndigheterna kommer att behöva förstärkas.
Under alla omständigheter torde den personalökning som ett genomförande
av systemet medför bli mycket begränsad. I den mån ökningen
inte skulle rymmas inom ramen för beviljade anslag kan Kungl. Maj:t besluta
om anslagsöverskridanden. För nästkommande budgetår får personalökningen
beaktas i arbetet på den statsverksproposition som skall läggas
fram i januari 1971. Jag vill tillägga att jag på den här punkten har samrått
med chefen för civildepartementet.

4.6 Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921:225).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

5. De särskilda bestämmelserna

5.1 Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs

Lagförslaget överensstämmer i allt väsentligt med det i promemorian framlagda
förslaget. Rubriken har emellertid ändrats så till vida som lönegarantin
nu betecknas som statlig i stället för offentlig. Vidare har 11 och 13 §§
i promemorieförslaget utelämnats i mitt förslag. Enligt den förra paragrafen
är särskilt föreskrivet om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord
och eftergift av statens fordran hos konkursgäldenären. Föreskrifterna har
förutsatts vara sådana som Kungl. Maj :t meddelar i administrativ ordning.
Enligt den senare paragrafen meddelar Kungl. Maj:t närmare bestämmelser
för tillämpning av lagen. Paragraferna är onödiga eftersom Kungl. Maj :t
även utan bemyndigande har rätt att meddela sådana föreskrifter av rent
administrativ natur som här avses. Som en följd av att 11 § utelämnats, har
12 § i promemorieförslaget betecknats 11 § i mitt förslag.

1 §

Paragrafen är med vissa redaktionella jämkningar likalydande med 1 §
första stycket första punkten och andra stycket i promemorieförslaget. I 1 §
första stycket andra punkten promemorieförslaget hänvisas beträffande
finansieringen av lönegarantin till särskilda bestämmelser. Hänvisningen
har fått utgå som obehövlig.

I överensstämmelse med vad som redan har anförts (4.2) används här och
i det följande begreppet arbetstagare för att beteckna den löne- ochpensionsborgenär
som omfattas av lönegarantin. Genom anknytningen till 17 kap.
4 och 6 a §§ HB (se 2 § första stycket lagförslaget) blir innebörden avarbetstagarbegreppet
närmare bestämd. Detsamma gäller innebörden av vad som
här avses med fordran hos arbetsgivaren. Det har inte ansetts behövligt att
redan i detta sammanhang markera, att garantin är beloppsbegränsad.

Rätten till betalning enligt garantin förutsätter att arbetsgivaren har gått
i konkurs. Betalningsrätten uppkommer alltså först i samband med konkursbeslutet.
Dessförinnan finns i princip inte någon betalningsrätt som
arbetstagaren kan förfoga över (jfr 4.3).

Förmånsrätt för pensionsfordran enligt 17 kap. 4 och 6 a §§ HB tillkommer
inte endast pensionstagare, som själv har varit arbetstagare, utan
även anhörig till denne. I syfte att förenkla regleringen i lönegarantilagen
har angetts, att vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till
arbetstagare som i anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran
hos konkursgäldenären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

2 §

I första och andra styckena, som motsvarar 2 § i promemorieförslaget,
avgränsas de betalningsgrundande fordringarna. Första stycket avser löneoch
pensionsfordringar medan andra stycket gäller konkursansökningskostnader
och — i fattigkonkurser — konkurskostnader. Tredje stycket
har tillagts vid den nu gjorda överarbetningen. I detta har tagits upp en
föreskrift vars syfte är att hindra att beloppsbegränsningen av lönegarantin
kringgås.

Departementspromemorian. I första stycket finns den för lönegarantin
grundläggande anknytningen till det s.k. löneprivilegiet. Anknytningen
innebär att den ram för löneprivilegiet som anges i 17 kap. 4 § HB — t.ex.
i fråga om tidsbegränsningar — blir tillämplig också på lönegarantin. Av
betydelse för garantins omfattning blir även hur man i rättstillämpningen
har bestämt och i fortsättningen kommer att bestämma förmånsrättens innehåll,
t.ex. beträffande vid tiden för konkursbeslutet redan intjänade semesterersättningar
och i fråga om ersättning för avtalsenliga omkostnader
i tjänsten (jfr prop. 1970:142 s. 134—135). Ett särskilt tillämpningsproblem
uppkommer beträffande sådana som är anställda ombord på fartyg. Dessa
omfattas uppenbarligen av löneprivilegiet och lönegarantin om rederiet går
i konkurs. Problemet gäller om det allmänna genom att infria lönefordringarna
inträder i sjöpanträtten. I ämnet finns vissa vägledande rättsfall. Problemet
torde därför inte behöva behandlas närmare.

I lagtexten har särskilt angetts att med lönefordran jämställs i 17 kap. 4 §
HB angiven fordran på skadestånd. Förmånsberättigad fordran på begravningshjälp
och viss tids sjukhjälp eller livränta har emellertid inte omnämnts,
eftersom sådan fordran numera saknar all praktisk betydelse.

I förvaltarkonkurser förekommer inte så sällan att försäkringsinrättningar
bevakar fordringar på försäkringsavgift. Dessa fordringar — vilka betraktas
som övertagna lönefordringar — omfattas emellertid inte av lönegarantin
(jfr 10 § i lagförslaget).

I promemorian framhålls beträffande andra stycket att arbetstagares rätt
till betalning enligt garantin av konkursansökningskostnader eller konkurskostnader
är accessorisk till hans rätt till betalning av löne- eller pensionsfordran.
Detta framgår av den föreslagna ordalydelsen.

Konkursansökningskostnader har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I förvaltarkonkurser
bör det för rätt till betalning enligt garantin vara utan betydelse
om kostnadsersättning har dömts ut i ansökningsmålet och bevakning
av det utdömda beloppet därefter har skett eller om ersättningsyrkandet
har framställts först genom bevakning (jfr prop. 1970:142 s. 103). Även
beträffande fattigkonkurser bör gälla att lönegarantin normalt omfattar sådan
kostnadsersättning som har dömts ut i ansökningsmålet. Har kostnadsersättning
inte yrkats i ansökningsmålet och därför inte heller dömts ut, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

betalning enligt garantin ändå kunna komma i fråga om borgenären hos
kronofogdemyndigheten styrker sina anspråk.

Kostnader som avses i 188 § KL är föranledda av konkursförfarandet och
framgår, som förut har påpekats, direkt av konkursdomarens beslut om avskrivning
av konkursen.

Remissyttrandena. Lagberedningen framhåller att första stycket bör utgå
från att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger i varje slags konkurs,
oavsett om det finns tillgångar som förslår eller inte. Handläggningsformerna
är också utan betydelse för den frågan. Enligt beredningen föreligger
inte något behov av att här skilja på tillgångskonkurs och fattigkonkurs.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att förmånsrätt finns även
i fatligkonkurs fastän den medför företräde till betalning enbart vid ett exekutivt
förfarande.

Sjölagskommittén uttalar med anledning av motivuttalandet om det allmännas
inträde i sjöpanträtt för infriat lönekrav att kommitténs blivande
förslag till bl.a. nya regler om sjöpanträtt konventionsenligt kommer att
innebära, att fordringens övergång samtidigt medför sjöpanträttens övergång
(jfr SvJT 1968 s. 62).

Departementschefen. Första stycket i mitt förslag avviker från motsvarande
stycke i promemorieförslaget däruti, att jag har tagit fasta på två
remissinstansers påpekande att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB föreligger
i varje slags konkurs och utformat första punkten i överensstämmelse härmed.
Till samma punkt har fogats föreskrift om att betalning enligt lönegarantin
utgår även för pensionsfordran med förmånsrätt enligt 17 kap.
6 a § HB (jfr 4.2). Med anledning av vad som i promemorian sägs om försäkringsavgiftsfordran
vill jag här erinra om förut gjorda uttalanden, att
lönefordran som avser försäkringsavgift undantagsvis kan bevakas i konkurs
även av arbetstagare och att den i så fall omfattas av lönegarantin
(se 4.2). Andra stycket är, bortsett från viss redaktionell jämkning, likalydande
med motsvarande stycke i promemorieförslaget.

Angående motiveringen till tredje stycket får jag hänvisa till mina uttalanden
i avsnittet om lönegarantins omfattning (4.2).

3 §

Paragrafens första stycke motsvarar 3 § i promemorieförslaget och innehåller
regeln om maximering av garantin. Andra stycket har tillagts och
föreskriver att avdrag i visst fall skall ske från belopp med vilket betalning
annars utgår.

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att den föreslagna
anknytningen till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring tidsmässigt synes böra avse det belopp som gäller vid tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

konkursbeslutet. Maximeringen avser »bruttobetalning», dvs. innan avdrag
för skatt m. m. görs.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att förskottsutdelning
för hela lönefordringen många gånger kan ha hunnit äga ram redan vid
anmärkningstidens utgång. I åtskilliga fall kan åtminstone en stor del av
fordringen ha blivit betald vid angivna tidpunkt. Advokatsamfundet anser
att 5 § i lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift av innehåll att konkursförvaltaren
i sådan underrättelse som omnämns i paragrafen skall ange
hur stort belopp arbetstagaren därvid har lyft i förskott.

Departementschefen. Gränsen i första stycket för maximal utbetalning
enligt garantin har på förut anförda skäl höjts från två basbelopp enligt
promemorieförslaget till tre basbelopp (se 4.2).

Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit med anledning av advokatsamfundets
påpekande. Jag vill beträffande bestämmelsen framhålla —
utom det att ingen arbetstagare bör få dubbel kompensation — att syftet
med lönegarantin är att tillförsäkra varje arbetstagare avtalade löneförmåner
med sammanlagt högst tre basbelopp. Om en arbetstagare genom förskottslyftningar
får — helt eller delvis — uppbära ett häremot svarande
belopp saknas anledning att låta lönegarantin tas i anspråk i motsvarande
mån. På grund av det anförda föreslår jag att belopp som arbetstagaren får
genom förskottslyftning alltid skall avräknas från belopp med vilket betalning
enligt lönegarantin annars skulle utgå. I syfte att nå en praktiskt
tillfredsställande lösning bör konkursförvaltaren medge förskottslyftning
när det är möjligt. Lagbestämmelsen bör därför kompletteras med föreskrift
ter om samverkan mellan konkursförvaltaren och utbetalningsmyndigheten.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda
föreskrifterna.

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. Utbetalningar av garantibelopp och därmed
sammanhängande administration skall ankomma på myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. Enligt förslaget skall uppgifterna läggas på centralmyndigheten
för administration och förvaltning av exekutionsväsendet, dvs. f.n.
EON.

En primär uppgift för myndigheten är att utanordna garantibeloppen.
I den mån dessa utgör ersättning för utestående löne- och pensionsfordringar
skall de beskattas i vanlig ordning. I sammanhanget påpekas att det
i rättspraxis (R 1958: 170) har fastslagits, att konkursbo skall verkställa
skatteavdrag vid utdelning till konkursborgenär på grund av lönefordran
hos konkursgäldenären. I överensstämmelse med det nu anförda föreskrivs

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

i andra punkten av förevarande paragraf, att myndigheten vid utbetalning
av garantibelopp verkställer skatteavdrag enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
(1953:272). Föreligger införselbeslut eller beslut om löneutmätning
beträffande löneborgenären, skall avdrag göras också i enlighet
med ifrågavarande beslut, innan utbetalning sker.

Remissyttrandena. RFV anser att det bör slås fast, att utbetalningen av lönegarantibelopp
sker för arbetsgivarens räkning och att samma skyldigheter
åvilar honom i fråga om sådant belopp som i fråga om i vanlig ordning
utbetald lön. För att skapa full klarhet i frågan angående avgiftsskyldigheten
för garantibeloppet och för att undvika komplikationer beträffande uppgiftslämnandet
torde enligt RFV författningsbestämmelser få införas, dels att
arbetsgivaren skall vara skyldig att redovisa lönegarantibeloppet i arbetsgivaruppgift
för det år beloppet för hans räkning har betalats ur lönegarantifonden,
dels att utbetalande myndighet skall vara skyldig att tillställa arbetsgivaren
kopia av kontrolluppgifterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det svårt att förstå hur bestämmelserna
i 10 § införsellagen skall kunna tillämpas vid utbetalning av
ett belopp, motsvarande vad införselgäldenären haft att utfå i lön under
skilda avlöningsperioder men om vilka perioder handlingarna i utbetalningsärendet
inte innehåller någon uppgift.

TCO pekar på de svårigheter som måste uppstå om man i anledning av
beslut om införsel eller utmätning i lön skall tillämpa reglerna om beneficium
och arbetstagarens fordran överstiger garantibeloppet. Har exempelvis
22 000 kr. bevakats, varav 4 000 kr. i semesterersättning och 18 000 kr.
i lön för sex månaders uppsägningstid, borde enligt TCO en löneutmätning
lämpligen inte verkställas förrän man vet om arbetstagaren får full
utdelning eller endast ett obetydligt belopp utöver garantisumman. En
annan svårighet i detta sammanhang gäller enligt organisationen den i förslaget
angivna möjligheten för de fackliga organisationerna att förskottera
och överta en medlems garantifordran. Risk föreligger att organisationerna
för skotterar utan vetskap om att endast ett reducerat garantibelopp kommer
att utgå på grund av införsel eller utmätning.

Departementschefen. Bestämmelserna i paragrafen är identiska med motsvarande
i promemorieförslaget. Jag har emellertid på förslag av RFV i första
punkten tillagt, att betalningen enligt garantin sker för arbetsgivarens
räkning. Detta är i full överensstämmelse med vad som har avsetts i promemorian
utan att det där har fått komma till uttryck i lagtexten. Genom
tillägget undanröjs varje tvivel om att arbetsgivaren har samma skyldigheter
— t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om garantibelopp
som beträffande av honom själv utbetald lön. Huruvida tillägget — som
RFV har uttalat — behöver kompletteras med ytterligare författningsbestämmelser
får övervägas i samband med den administrativa regleringen.
Genom tillägget blir det dessutom fullt ldart att utmätning eller införsel i

80 Kungl. Maj:ts proposition, nr 201 år 1970

arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till betalning
för fordringen enligt garantin (jfr 10 § första stycket i promemorians lagförslag).

I anledning av de synpunkter på vissa införsel- och utmätningsfrågor som
har utvecklats i några remissyttranden vill jag anföra följande.

Beslut om införsel eller utmätning i lön hänför sig i allmänhet till vissa
tidsperioder. Dessa är i sin tur bestämda av arbetstagarens avlöningsterminer.
Under sådana förhållanden måste utbetalningsmyndigheten för att
kunna verkställa avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning ha kännedom
om hur garantibeloppet fördelar sig på olika inkomstslag och dessutom
hur varje inkomstslag är tidsmässigt uppdelat. En specifikation av angivet
slag måste alltså finnas i de underrättelser till utbetalningsmyndigheten i
vilka utbetalning av garantibelopp påkallas. Underrättelsen bör lämnas enligt
formulär. Frågan om utformningen av formulären och vad därmed har
samband får övervägas närmare vid den administrativa regleringen.

Jag vill vidare framhålla att en person vars lön tas i anspråk genom införsel
alltid förbehålls ett belopp för eget underhåll och familjens behov
(10 § första stycket införsellagen). Löneutmätning får över huvud taget
komma i fråga endast beträffande belopp som uppenbart överstiger vad
som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning (67 b § 3 UL; jfr
27 § första stycket 2 utsökningskungörelsen). Om nu införsel eller utmätning
pågår i en arbetstagares lön men arbetstagaren inte får ut hela sin
fordran hos arbetsgivaren, är detta utan betydelse för arbetstagarens och
hans familjs försörjning. Exekutionen kan sålunda verkställas endast i fråga
om belopp som överstiger vad arbetstagaren anses behöva för nämnda
ändamål.

TCO har påtalat att de fackliga organisationerna kan komma att förskottera
och överta en medlems garanterade lönefordran utan vetskap om att
endast ett reducerat garantibelopp kommer att utgå på grund av införsel
eller löneutmätning. Den risk som organisationerna sålunda utsätts för, får
de emellertid själva gardera sig mot. Redan f. n. gäller att man inom de
branscher som har särskilda konkurs- och garantifonder utsätter sig för
risker av liknande slag om utbetalningar till arbetstagare sker på ett tidigt
stadium.

5 §

Paragrafen motsvarar 5 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. I förvaltarkonkurser ankommer det på konkursförvaltaren
att ta initiativet till utbetalning av garantibeloppet. Han skall
underrätta myndighet som avses i 4 §, när arbetstagare har fått rätt till utdelning
för fordran som är betalningsgrundande. Underrättelsen skall lämnas
utan dröjsmål, dvs. så snart anmärkningstiden har gått ut eller, om an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 81

märkning har gjorts, när anmärkningstvisten är slutligt avgjord. Sedan
underrättelsen har kommit myndigheten till handa sker utbetalningen.

I det föregående har uttalats att konkursförvaltarens underrättelse bör
gå via kronofogdemyndighet till utbetalningsmyndigheten. Syftet härmed
är att kronofogdemyndigheten kan komplettera meddelandet med uppgift
om införselbeslut eller löneutmätningsbeslut.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att i lagtexten
uttryckligen anges att konkursförvaltaren skall underrätta viss kronofogdemyndighet,
som efter komplettering har att sända underrättelsen
vidare till utbetalningsmyndigheten.

Departementschefen. Här föreskrivs att konkursförvaltaren utan dröjsmål
skall underrätta utbetalningsmyndigheten, när arbetstagaren har fått
rätt till utdelning i konkursen för fordran som är betalningsgrundande. En
hovrätt har föreslagit att det i lagtexten skall anges, att underrättelsen skall
gå till utbetalningsmyndigheten via kronofogdemyndighet. Jag delar emellertid
den till grund för promemorieförslaget liggande tanken att ifrågavarande
reglering hör hemma bland tillämpningsbestämmelserna.

6 §

Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. I promemorian erinras om förslaget till ändring
i KL så att man av bouppteckningen i fattigkonkurser alltid kan utläsa
om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder. När konkursdomaren
konstaterar att det i en fattigkonkurs finns anledning anta att enligt garantin
betalningsgrundande fordran kan göras gällande mot gäldenären, skall
han underrätta kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären har sitt
hemvist om konkursen. Föreskrift härom har tagits upp i förevarande paragraf.
Det har vidare föreskrivits, att kronofogdemyndigheten skall underrättas
om tiden för edgångssammanträdet i konkursen.

I promemorian framhålls att viss komplikation inträder om löneborgenären
är bosatt i annat kronofogdedistrikt än det där konkursgäldenären
har sitt hemvist. Frågan om införsel och löneutmätning upptas sålunda av
utmätningsmannen i den ort där införsel- eller utmälningsgäldenären är
bosatt [se 8 § införsellagen (1968: 621) och 56 § utsökningslagen (1887: 31
s. 1) samt 20 och 21 §§ utsökningskungörelsen (1969: 18)]. I ett fall av delta
slag måste därför kronofogdemyndigheten i konkursgäldenärens hemortskommun
låta sin underrättelse för utbetalning enligt lönegarantin gå via
kronofogdemyndigheten i löneborgenärens hemortskommun till utbetalningsmyndigheten.
Detta får regleras i tillämpningsföreskrifterna.

I andra stycket har upptagits en regel för det fall att förvaltarkonkurs
övergår till att handläggas som fattigkonkurs. I sådant fall kan antingen
garantilagens bestämmelser om förvaltarkonkurser eller också lagens bestämmelser
om fattigkonkurser bli att tillämpa. Avgörande härför är hur
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

långt handläggningen av konkursen har avancerat vid tidpunkten för övergång
till fattigkonkurs. Det nu anförda ligger bakom förslaget att bestämmelserna
i paragrafens första stycke gäller i tillämpliga delar, när förvaltarkonkurs
övergår till att handläggas som fattigkonkurs.

Remissyttrandena. Kronofogdemyndigheten i Hälsingborgs distrikt föreslår
att konkursdomaren omgående efter varje beslut om fattigkonkurs
skall underrätta kronofogdemyndigheten. Härigenom vinns både tid och
fullständighet. Kronofogdemyndigheten, som besitter avsevärd lokal- och
personkännedom, kan då på ett tidigare stadium inleda undersökningar av
vikt för ärendet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att fall kan uppkomma där
gäldenären saknar hemvist här i landet. Det är därför lämpligt att föreskriva
att underrättelse enligt förevarande paragraf skall ske till kronofogdemyndigheten
i den ort som enligt 7 § första stycket KL bestämmer
konkursforum, dvs. den ort där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål
som angår gäld i allmänhet. Om i vissa fall mer än en ort därvid kan
komma i fråga synes underrättelsen lämpligen böra tillställas kronofogdemyndigheten
i den ort som grundat behörigt forum för konkursansökningsförfarandet.
Tvekan om vilken kronofogdemyndighet som avses härmed torde
behöva uppkomma endast i undantagsfall.

EON anser att kronofogdemyndigheten i konkursorten bör svara för erforderliga
kontakter även med kronofogdemyndigheter, inom vilkas distrikt
utbetalningsberättigade löneborgenärer är bosatta. Myndigheten bör samla
och ansvara för att samtliga anspråk på utbetalning mot samma konkursgäldenär
på en gång presenteras för den utbetalande myndigheten med
uppgifter om eventuellt förekommande avdrag för införsel och löneutmätning.

Departementschefen. Första stycket. Det kan vara något tveksamt huruvida
kronofogdemyndighet bör underrättas om alla fattigkonkurser eller
endast om sådana i vilka det finns anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande
kan göras gällande mot gäldenären. Promemorieförslaget
innehåller det sistnämnda alternativet. I ett remissyttrande har emellertid
det förstnämnda förordats. För min del tror jag att administrationen skulle
bli för vidlyftig och kronofogdemyndigheterna belastade i onödan om man
gav föreskrift om generell underrättelseskyldighet. Kronofogdemyndigheterna
skulle härigenom nödgas handlägga ganska många fall i vilka löneoch
pensionsskulder saknas. Jag ansluter mig därför till uppfattningen att
underrättelse skall lämnas beträffande fattigkonkurs endast om det finns
anledning anta, att fordran som är betalningsgrundande kan göras gällande
mot gäldenären.

Enligt promemorieförslaget skall underrättelsen avges till kronofogdemyndigheten
i den ort där gäldenären har sitt hemvist. På förslag av en hovrätt
har jag ändrat detta så att underrättelsen i stället skall lämnas krono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fogdemyndigheten i den ort som avses 7 § första stycket KL. Någon saklig
ändring är inte åsyftad härmed. Den av EON framförda synpunkten rör
samarbetet mellan kronofogdemyndigheterna och får övervägas i ett senare
sammanhang.

Kronofogdemyndigheten skall underrättas om tiden för gäldenärens edgång.
Till bestämmelsen härom har fogats föreskrift att myndigheten skall
ha behörighet som borgenär, även om staten inte innehar fordran hos gäldenären.
Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen (se 4.3).

Andra stycket. Bestämmelsen är identisk med motsvarande i promemorieförslaget.

7 §

Paragrafen motsvarar 7 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. Första stycket. Här föreskrivs att kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 6 § skyndsamt skall pröva om
någon fordran i konkursen är betalningsgrundande enligt 2 §. Kronofogdemyndigheten
har närmast att pröva riktigheten av de lönefordringar eller
andra här aktuella fordringar som konkursbouppteckningen och i övrigt
översända handlingar ger anvisning på. Myndigheten behöver inte göra
några mera vidlyftiga undersökningar för att »fånga in» eventuella betalningsgrundande
fordringar vid sidan av dessa. Myndigheten bör dock alltid
ta kontakt med gäldenären/arbetsgivaren i syfte — utom att konfrontera
honom med uppgivna löneanspråk — att med hans hjälp klarlägga om det
finns andra löneanspråk än de redan kända. I övrigt får man förlita sig på
att arbetstagarna själva är aktiva och anmäler sina krav till kronofogdemyndigheten.
Särskilt gäller detta krav på ersättning för konkursansökningskostnader
och konkurskostnader. I detta sammanhang har arbetstagarnas
organisationer en viktig uppgift att fylla genom att biträda vid utredningen
så att arbetstagarna kommer i åtnjutande av sin rätt enligt lönegarantin.

För att utredningen om lönefordringar i en konkurs inte skall behöva
vara oavslutad hos kronofogdemyndighet under lång tid har det föreskrivits,
att fordran som blir känd för myndigheten sedan ett år har förflutit
efter konkursens avskrivning lämnas utan avseende.

Sedan härefter i promemorian har utvecklats vissa synpunkter på kronofogdemyndighetens
utredningsverksamhet, förklaras att närmare bestämmelser
i ämnet får meddelas i tillämpningsföreskrifterna.

Andra stycket motsvarar i fråga om fattigkonkurs vad som sägs i 5 § i
fråga om förvaltarkonkurs. Här föreskrivs salunda i fråga om fattigkonkurs
att kronofogdemyndighet skall underrätta den utbetalande myndigheten
om när fordran är betalningsgrundande enligt 2 §. Även för fattigkonkursernas
del får underrättelsens lorm och vad därmed hänger samman övervägas
närmare vid den administrativa regleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Remissyttrandena. Flera kronofogdemyndigheter anlägger synpunkter på
formerna för myndighetens utredningsverksamhet. Kronofogdemyndigheten
i Motala distrikt understryker vikten av att bouppteckningen kommer
myndigheten till handa i god tid före edgångssammanträdet. En fixerad
tid, föreslagsvis minst en vecka före sammanträdet, bör lämpligen föreskrivas.
Kronofogdemyndigheten i Eksjö distrikt anser att i kungörelse om
fattigkonkurs arbetstagare kan anmodas att hos kronofogdemyndigheten
anmäla betalningsgrundande fordringar. Förfarandet påstås vara lämpligare
än att myndigheten skall nödgas uppsöka varje uppgiven arbetstagare.
Kronofogdemyndigheten i Värnamo distrikt påpekar att lokala skattemyndigheter
torde i samband med konkurs efter anmälan enligt 59 § andra
stycket uppbördskungörelsen föranstalta om kontroll av gäldenärens skatteredovisning.
Kronofogdemyndigheten kan därvid få uppgift om arbetstagarnas
namn m.m.

Departementschefen. Jag har beträffande förevarande paragraf helt godtagit
promemorieförslaget. De av en del remissinstanser framförda uppslagen
i fråga om formerna för kronofogdemyndighetens utredningsverksamhet
får övervägas i samband med den administrativa regleringen.

8 §

Paragrafen motsvarar 8 § i promemorieförslaget och innehåller bestämmelser,
i första stycket om utbetalning av garantibelopp och i andra stycket
om statens inträde i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.

Departementspromemorian. I promemorian framhålls att den omständigheten
att ett konkursbeslut efter överklagande kan komma att undanröjas
inte torde behöva vålla några tillämpningsproblem. Som lönegarantin har
konstruerats kan utbetalning nämligen i regel inte äga rum förrän ett lagakraftvunnet
konkursbeslut föreligger. För säkerhets skull har emellertid
denna förutsättning fått komma till uttryck i paragrafen.

I paragrafen föreskrivs vidare att staten inträder i arbetstagarens rätt
mot konkursgäldenären i fråga om fordringsbelopp som har betalats av allmänna
medel enligt lönegarantin. Att förmånsrätten för den fordran staten
sålunda övertar består framgår av 17 kap. 15 a § HB.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att det finns ett specialproblem
i fråga om utbetalning av pensionsfordringar. Pensionstagare äger
rätt att enligt 17 kap. 4 § HB erhålla förmånsrätt för fordran på pension,
dock för högst ett år. Sådan fordran för pension förfaller inte till betalning
annat än successivt, regelmässigt en gång per månad. I den mån förskottsutdelning
på pensionsfordringar av detta slag ifrågakommer kan sålunda
konkursförvaltaren inte verkställa en sådan förskottsutdelning annat än
månadsvis allteftersom pensionsfordringen förfaller. Skulle konkursförvaltaren
i stället utdela hela den ettåriga pensionen på en gång, kan nämli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

gen den situationen inträffa att bevakanden före ettårstidens utgång avlider,
vid vilket förhållande pensionsfordringen upphör. Konkursförvaltaren
har i sådant fall betalat ut för mycket. Om nu utbetalning på grund av
lönegarantin i stället ifrågakommer, bör rimligtvis inte en sådan garantiutbetalning
ske på annat sätt än alleftersom pensionsbeloppet förfaller till
betalning. Om staten nämligen betalar på annat sätt riskeras förluster för
kronan resp. obehörig vinst för mottagaren. Det kan förtjäna påpekas att
samma problem beträffande förfallotid kan uppkomma även i andra situationer.
Det kan exempelvis förhålla sig så att en provisions- eller tantiemfordran,
som är förmånsberättigad, inte förfaller till betalning förrän åtskillig
tid efter det att fordringen blivit fastställd genom bevakningsförfarandet.
Advokatsamfundet förordar att lagtexten kompletteras med en föreskrift
som innebär att rätten till erhållande av garantibelopp inte inträder förrän
lönefordringen förfallit till betalning.

Beträffande arbetstagarens fordran på lön under uppsägningstid framhåller
advokatsamfundet att det i åtskilliga konkurser förekommer att konkursförvaltningen
engagerar arbetstagaren under den uppsägningstid som
arbetstagaren har att tillgodoräkna sig. Konkursförvaltaren är i sin fulla
rätt att göra detta, och tillvägagångssättet förekommer ofta, bl. a. i det ekonomiskt
riktiga syftet att undvika alt konkursboet belastas med lönen under
uppsägningstid utan någon motsvarande arbetsprestation. I dylika fall
bevakar emellertid som regel arbetstagaren sin fordran med yrkande om
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men erhåller successiv förskottsutdelning
från konkursförvaltningen allteftersom han fullgör arbete.

Enligt advokatsamfundet föreligger här ofta inte något egentligt behov
av att verkställa utbetalning enligt lönegarantin, eftersom lönebeloppet
successivt betalas ut från konkursboet. Lönegarantin kan regelmässigt begränsas
till det krav på semesterersättning som kan föreligga. Med
den utformning lagförslaget fått har emellertid denna i praktiken ofta förekommande
förskottsutdelningssituation inte förutsetts. Samfundet förutsätter
att frågan löses på det sättet att konkursförvaltaren inhiberar samtliga
för skottsutdelningar i och med att underrättelse enligt 5 § i den föreslagna
lagen har avgetts. Detta kan emellertid lända arbetstagaren till ganska
stor olägenhet, om inte en utbetalning av garantilönen kommer mycket
snabbt. Advokatsamfundet understryker därför vikten av att utbetalningarna
av garantilönen organiseras så att synnerligen snabb handläggning
åstadkommes och uttalar vidare följande.

Blir detta inte fallet och kommer konkursförvaltaren av nyss anförda skäl
att anse sig vara tvungen att avbryta utbetalningen av förskottsutdelning
till arbetstagare, kan t. ex. avvecklingen av en igång varande rörelse, som
fortsätts av konkursförvaltaren, mycket allvarligt störas. Inom sådana fack
där blockadåtgärder understundom brukar tillgripas kan konkursförvaltaren
i händelse av dröjsmål med betalningen från den utanordnande myndig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 dr 1970

heten komma i den situationen att konkursboet blir utsatt för arbetsnedläggelse
i indrivningssyfte.

I fortsättningen framhåller advokatsamfundet att det i vissa situationer
emellertid är nödvändigt att skapa direkta garantier mot att utbetalning på
grund av lönegarantin sker på ett sätt som kan vara ägnat att äventyra avvecklingen
av konkursen. Härom sägs följande.

Enligt förslaget är det ingenting som hindrar att utbetalning sker på en
gång av resterande fordran för lön under uppsägningstid, sedan lönefordringen
väl blivit fastställd. Om den i föregående stycke angivna tankegången är
riktig, medför detta att förvaltarna under löpande uppsägningstid kommer
att avbryta de successiva utbetalningarna, och den anställde får återstoden
på grund av lönegarantin. Det är då synnerligen viktigt att vederbörande
inte, medan han fortfarande utför arbete för konkursboet under uppsägningstiden,
får hela sin uppsägningslön täckt på en gång genom lönegarantin,
utan utbetalningarna måste ske successivt allteftersom den anställde
blir berättigad till lön, dvs. i intervaller på en vecka, två veckor eller
en månad. Om inte detta sker, finns starka skäl att befara att förvaltaren
får mycket stora svårigheter att förmå sådan löneborgenär att uppfylla de
förpliktelser som åvilar honom under uppsägningstiden, nämligen att utföra
arbete för boets räkning. Skulle vederbörande sluta i förtid, torde det
bli synnerligen vanskligt att återfå för mycket erlagda medel.

Advokatsamfundet framhåller sammanfattningsvis att lönegarantin inte
bör föranleda utbetalningar under uppsägningstid på ett sådant sätt att konkursboet
riskerar förluster på grund av för tidig avgång. Detta problem bör
enligt samfundets mening lösas antingen genom att utbetalningarna på direktiv
av förvaltaren endast får ske successivt eller genom att förvaltaren
bereds möjlighet att stoppa utbetalningarna mot det att konkursboet påtar
sig att i stället betala successiva förskottsutdelningar.

Lantbruksförbundet påpekar att man bör tala om »avtalad» lön i stället
för som i promemorian om »intjänad», eftersom även uppsägningstiden
skall omfattas av löneskyddet.

Lagberedningen har liksom övriga remissinstanser inte något att invända
mot att staten inträder i arbetstagarens betalnings- och förmånsrätt för vad
som förskjutits till följd av lönegarantin. Lagberedningen pekar emellertid
på att statens förmånsrätt är något oklar enligt promemorieförslaget. Enligt
beredningen kan garantin tänkas medföra 1) att staten inträder i
arbetstagarens rätt med företräde intill maximigränsen eller 2) att staten
delar utdelning, som med förmånsrätt belöper på arbetstagarens fordran,
i proportion till vad staten betalt eller 3) att staten får stå tillbaka för arbetstagaren.

Ex. Den med förmånsrätt utrustade fordringen är 18 000 kr. och lönegarantin
omfattar 12 600 kr. Utdelning i konkursen utgår med 80 % eller
14 400 kr. av ifrågavarande lönefordran.

Enligt 1) får staten av utdelningen lyfta 12 600 och arbetstagaren 1 800

. ,-*owa ** 12 600 x 14 400 iAnimi , .

kr., enligt 2) får staten lyfta —--= 10 080 kr. och arbetstagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

5 400 x 14 400

——- = 4 320 kr. samt enligt 3) arbetstagaren lyfta (18 000 —

Jo DÖD

12 600) = 5 400 och staten (14 400 — 5 400) = 9 000 kr.

Lagberedningen framhåller att lydelsen av förslaget möjligen tyder på att
alternativ 2) skall tillämpas. Det kan emellertid enligt beredningen medföra,
att statens andel individuellt måste bestämmas för varje särskild fordran,
vilket kanske blir svårhanterligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge behandlar samma fråga som lagberedningen.
Enligt hovrätten är med hänsyn till lagstiftningens syfte den lämpligaste
lösningen av de tre tänkbara, att staten träder tillbaka för arbetstagaren
när de konkurrerar om utdelningen.

Departementschefen. Promemorieförslaget innehåller som första punkt i
första stycket att betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt
5 § eller 7 § andra stycket. Bestämmelsen är obehövlig och har därför fått
utgå. Redan av bestämmelserna i 4—7 §§ framgår att utbetalningsmyndigheten
skall verkställa utbetalning av garantibelopp utan att själv göra någon
prövning av den betalningsgrundande fordringens existens eller förmånsrätt.

I det överarbetade förslaget kvarstår nu i första stycket som första punkt,
att utbetalning av garantibelopp inte får ske förrän beslutet om konkurs har
vunnit laga kraft. Med anledning av vad advokatsamfundet har anfört om
utbetalning av pensionsfordringar m. m., har till detta fogats, att utbetalning
inte heller får ske förrän den betalningsgrundande fordringen har förfallit
till betalning. Fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt
17 kap. 6 a § HB får, genom den kapitalisering av fordringen som enligt lagrummet
skall äga rum, anses ha förfallit till betalning.

I den allmänna motiveringen har jag behandlat ett tillämpningsproblem
som aktualiseras när arbetstagaren på grund av lön från annat arbete under
uppsägningstiden måste vidkännas avdrag på sin utdelning i konkursen och
på den utbetalning enligt garantin som han är berättigad till (4.2). I förevarande
sammanhang har jag anledning att behandla ett tillämpningsproblem
som föranleds av att konkursboet efter uppsägning av arbetstagaren
anlitar denne för arbete åt konkursboet under uppsägningstiden. Enligt
advokatsamfundet får arbetstagaren i de fall av denna typ som förekommer
ut lön i form av förskottslyftning enligt 143 § KL allteftersom arbete
utförs. Jag anser att man bör knyta an garantisystemet till denna
ordning. Enligt 3 § andra stycket förslaget till garantilag skall belopp
som arbetstagaren får av konkursförvaltaren i form av förskottslyftning
avräknas från hans utbetalning enligt garantin. Dessutom föreslås i första
stycket andra punkten i förevarande paragraf, att garantibelopp som avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

fordran på lön för uppsägningstid får betalas ut efter hand under det uppsägningstiden
löper. Bestämmelsen förutsätter liksom nyssnämnda föreskrift
om avräkning i 3 § andra stycket vissa kompletterande föreskrifter om
utbetalning av garantibelopp och om samverkan mellan konkursförvaltaren
och utbetalningsmyndigheten. Olika lösningar av de här aktuella frågorna
kan övervägas. Den lämpligaste synes vara att konkursförvaltaren utfäster
förskottsbetalning av ersättning för hela den tid som arbete utförs och alltså
undantar motsvarande ersättning från utbetalning enligt garantin. Skulle del
senare visa sig att konkursboets tillgångar inte förslår till att infria utfästelsen
får förvaltaren göra anmälan därom och på så sätt åstadkomma
garantiutbetalning. De erforderliga föreskrifterna kan meddelas i administrativ
ordning.

I paragrafens första stycke bär tagits upp även den kvittningsbestämmelse
som har behandlats redan i den allmänna motiveringen (4.2). I underrättelse
som avses i 5 § (ev. även 7 § andra stycket) bör utbetalningsmyndigheten
underrättas om att konkursboet åberopar motfordran och om hur
stor del av fordringen som får kvittas enligt lag. Om konkursförvaltaren sedan
efter närmare utredning avstår från att, helt eller delvis, åberopa motfordringen
eller om förlikning träffas mellan löneborgenär och konkursförvaltare
angående denna, får förvaltaren göra anmälan så att utbelalningsmyndigheten
får vetskap om de belopp som därigenom blir betalningsgrundande.
Föreskrifter härom kan tas upp bland tillämpningsbestämmelserna.

I överensstämmelse med promemorieförslaget innehåller andra stycket
föreskriften, att staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären
i fråga om utbetalt garantibelopp. I några remissyttranden har satts i fråga
om staten därvid bör ha samma förmånsrätt som arbetstagaren, om arbetstagaren
på grund av maximiregeln eller av annat skäl har kvar någon del av
sin fordran. Enligt min mening bör i det inbördes förhållandet staten ha förmånsrätt
framför arbetstagaren. Jag föreslår i överensstämmelse härmed
komplettering av andra stycket med bestämmelsen att utdelning i konkursen
för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § tillfaller staten intill utbetalt
garantibelopp.

Den syn som jag här har anlagt på den ställning staten intar sedan garantibelopp
har betalats ut blir av betydelse även i olika kvittningssituationer.
Staten bör sålunda kunna åberopa arbetstagarens beneficium mot
olika kvittningsanspråk (jfr 4 § lagen om arbetsgivares kvittningsrätt).
Å andra sidan får staten vidkännas avdrag för belopp som skulle ha kunnat
kvittas om utdelningen hade utgått till arbetstagaren själv. Har staten infriat
arbetstagarens lönefordran kan det alltså inträffa, att staten därefter
på grund av kvittning inte får utdelning i konkursen för hela det utbetalade
beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970
9 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i promemorieförslaget, är utformad efter
mönster av 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Promemorieförslaget
avviker från sistnämnda lagrum bl. a. i så måtto att det utelämnar regeln
att även den, som uppburit ersättning vartill han inte har varit berättigad
och som skäligen bort inse detta, skall återbetala beloppet. På förslag av en
hovrätt har ifrågavarande regel nu tillförts paragrafen.

Särskilt straffansvar för den som obehörigen tillskansar sig eller annan
utbetalning av garantibelopp torde inte behövas utöver vad som följer av
brottsbalken.

10 §

Paragrafen motsvarar 10 § i promemorieförslaget. Den har med anledning
av vissa påpekanden från lagberedningen överarbetats i formellt avseende.
Någon ändring i sak är därvid inte åsyftad.

I paragrafen har som huvudregel föreskrivits att förvärvare av betalningsgrundande
fordran inte har rätt till garantibelopp. Undantaget från föreskriften,
som innebär rätt att efter konkursbeslutet i vissa fall överlåta
anspråket på betalning enligt lönegarantin, har i jämförelse med promemorieförslaget
vidgats att avse överlåtelse även till fond som förvaltas gemensamt
av överlåtarens arbetstagarorganisation och arbetsgivarorganisation
(se härom under 4.3). Det kan påpekas att arbetstagaren egentligen inte före
konkursbeslutet har någon betalningsrätt att förfoga över (jfr 1 § förslaget
till garantilag). Behov har emellertid ansetts föreligga av att tydligt ange
efter vilken tidpunkt överlåtelse kan äga rum.

Garantibeloppen skall i den mån de ersätter löne- och pensionsfordringar
behandlas som sådana fordringar. I överensstämmelse härmed har i det
överarbetade förslaget föreskrivits, att betalning av garantibelopp sker för
arbetsgivarens räkning (4 § i lagförslaget). Någon uttrycklig bestämmelse
om införsel eller löneutmätning i garantibelopp behövs därför inte (jfr 10 §
första stycket i promemorieförslaget). Att det generella förbudet mot överlåtelse
av anspråk på betalning enligt garantin hindrar annan utmätning
än sådan som sker i enlighet med 67 a—67 d §§ utsökningslagen framgår
av 66 § samma lag.

Utmätning eller införsel kan avse endast löne- eller pensionsfordran.
Konkursansökningskostnad eller annan kostnad som avses i 2 § andra
stycket och vilken innestår hos den centrala myndigheten kan inte utmätas
eller tas i anspråk genom införsel.

11 §

Paragrafen motsvarar 12 § första stycket i promemorieförslaget.
Departementspromemorian. I promemorian uttalas att en kronofogdemyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

dighet vid sin prövning av ett anspråk kan finna att detta inte kan godkännas
för utbetalning enligt lönegarantin. Myndigheten bör i sådant fall förklara
att fordringen inte är betalningsgrundande. Myndighetens ställningstagande
kan bero på att det enligt myndighetens mening över huvud taget
inte finns någon fordran eller att, om en fordran finns, den inte har förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § HB. I de förstnämnda fallen torde det merendels
vara fråga om en bedömning av de faktiska förhållandena, t. ex. om arbetstagaren
enligt ingånget avtal har utfört visst arbete eller om lön eller annan
ersättning redan har presterats av arbetsgivaren. Beträffande de sistnämnda
fallen har bedömningen utpräglat juridisk karaktär. Frågan kan t. ex. gälla
om en företagsledare eller annan över huvud taget skall ha betalningsrätt
eller förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs.

I promemorian framhålls att man har att välja mellan två tänkbara alternativ
beträffande frågan hur kronofogdemyndighetens beslut skall kunna
angripas av en arbetstagare som anser beslutet felaktigt. Det ena är att tillåta
klagan över beslutet i den ordning som är gängse beträffande exekutiva beslut,
alltså klagan via överexekutor till hovrätt och högsta domstolen. Klagorätten
kan därvid begränsas till en, eventuellt två, överinstanser. Enligt det
andra alternativet får klagan inte föras. Arbetstagaren hänvisas i stället till
att via rättegång mot arbetsgivaren påkalla utbetalning av lönegarantin. För
alternativet med en exekutiv besvärsordning talar enligt vad som vidare
sägs i promemorian främst arbetstagarnas behov av att snabbt få juridiskt
svårbedömda fall överprövade. De fall som åsyftas är när det är tveksamt
om en fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och därför är betalningsgrundande.
Eftersom överprövningen i huvudsak måste få skriftlig karaktär
lämpar sig den exekutiva besvärsordningen särskilt väl för dessa fall. De fall
åter när det enligt kronofogdemyndighetens mening inte är utrett att en
fordran verkligen existerar passar naturligtvis mindre bra för en skriftlig
process. Dessa fall torde emellertid inte bli så många. Med hjälp av sin fackliga
organisation bör arbetstagaren i regel kunna styrka sin fordran hos
kronofogdemyndigheten. Det kan här erinras om att kronofogdemyndigheten
skall kunna grunda sin bedömning på ett mycket heterogent utredningsmaterial.

Alternativet med att hänvisa arbetstagaren att via rättegång mot arbetsgivaren
påkalla utbetalning av lönegarantin är förenat med påtagliga nackdelar.
Arbetstagarens talan måste gå ut på att få fastställt att hans fordran,
om medel hade funnits tillgängliga, skulle ha varit berättigad till utdelning
enligt 17 kap. 4 § HB i arbetsgivarens konkurs. En sådan fastställelsetalan
lär inte kunna föras vid domstol. Den fråga varom fastställelsetalan kan
föras är om lönefordringen består och vilken tid den avser. Avgörandet huruvida
en sålunda konstaterad fordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB
kommer alltså under alla förhållanden att få prövas av kronofogdemyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

I promemorian anses på grund av det anförda övervägande skäl tala för
alternativet med en exekutiv besvärsordning. I överensstämmelse härmed
föreslås att kronofogdemyndighetens beslut skall delges arbetstagaren, som
får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. För sådan talan
skall bestämmelserna i UL om klagan över utmätning ha motsvarande tilllämpning.
Detta innebär bl. a. att talan skall föras inom tre veckor från det
arbetstagaren fick del av beslutet.

Vidare sägs hänvisningen få till följd att talan över överexekutors utslag
får fullföljas till hovrätt och över dess utslag till högsta domstolen enligt
vad därom föreskrivs ill kap. UL. Med hänsyn till att denna prövning avser
endast rätten till betalning av allmänna medel och inte själva fordringens
existens eller belopp anses det emellertid inte påkallat att frågan kan föras
upp ända till högsta instans. Därför föreslås att talan inte skall kunna föras
mot hovrätts beslut.

Om överinstansen förklarar fordringen betalningsgrundande skall det
åligga kronofogdemyndigheten att för utbetalning enligt garantin lämna
myndighet som avses i 4 § underrättelse härom. Föreskrift härom har tagits
upp i paragrafen.

Avslutningsvis sägs i promemorian att, om kronofogdemyndighet har lämnat
underrättelse att utbetalning enligt lönegarantin får ske till viss arbetstagare,
detta kan ha negativ innebörd för annan arbetstagare. Denne kan
nämligen hos kronofogdemyndigheten ha gjort gällande att han är rätt innehavare
av fordringen. För detta fall behövs inte någon rätt till fullföljd mot
kronofogdemyndighetens beslut. Det står alltid den »förlorande» arbetstagaren
fritt att göra sin rätt gällande genom talan mot den »vinnande» om
lönebeloppet.

Remissyttrandena. Den föreslagna ordningen för överprövning av kronofogdemyndighets
beslut att viss fordran inte är betalningsgrundande har
ägnats stor uppmärksamhet. De flesta remissinstanser som behandlar förslaget
är i huvudsak positivt inställda. Endast ett fåtal remissinstanser intar
en avvisande ståndpunkt till förslaget.

Hovrätten för Västra Sverige godtar förslaget att besvär mot kronofogdemyndighetens
beslut skall föras hos överexekutor samt att — av hänsyn till
vikten av en snabb process — talan inte får föras mot hovrätts beslut. Hovrätten
vitsordar emellertid påståendet i promemorian att bedömningen av
fordringens existens lämpar sig mindre väl för en skriftlig process. Hovrätten
framkastar därför tanken på ett hänvisningsförfarande motsvarande
69 § UL med en snabb domstolsprocedur av samma typ som anmärkningsprocessen.

EON finner att olika skäl kan anföras mot den föreslagna ordningen men
anser att denna trots detta kan godtas i avvaktan på resultatet av lagberedningens
pågående reform av utsökningsrätten. Nämnden avstyrker emellertid
förslaget alt talerätten upphör efter hovrättens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner att kronofogdemyndigheten i Lunds
distrikt i sitt yttrande har ifrågasatt huruvida inte kronofogdemyndigheten
skulle få hänskjuta tvistefrågor beträffande lönefordringar till rätten. Med
hänsyn till att prövningen endast gäller om det föreligger en rätt till betalning
av lönegarantin anser länsstyrelsen emellertid att den i promemorian
föreslagna ordningen är till fyllest.

Inte heller SALF eller TCO har något att erinra mot förslaget. Organisationerna
utgår emellertid från att arbetsdomstolen i vanlig ordning blir
forum, när tvistefrågan är kollektivavtalsreglerad.

Lagberedningen vill inte godta förslaget. Beredningen anser att, om kronofogdemyndigheten
inte kan påkalla utbetalning av garantibelopp, förhållandet
bör anmälas till konkursdomaren som föranstaltar om att rätten — efter
kallelse till berörda borgenärer och statens representant — håller förberedelse
och förhandling. Målet bör handläggas i samma ordning som enligt
211 § KL gäller för mål som avses i 109 § KL. Arbetstagarens rätt till
betalning av staten kan ha stor betydelse för honom. Det är enligt beredningen
angeläget att målet i första instans prövas av domstol som kan
uppta även muntlig bevisning. Enligt det remitterade förslaget skulle målet
först i andra instans prövas av domstol (hovrätten). Med den säl!
ning som den administrativa prövningen innebär torde det inte vara förenat
med några praktiska olägenheter att betalningsanspråken prövas av
rätten. Med denna ordning saknas också anledning föreskriva, att talan
ej får fullföljas mot hovrättens beslut. Beredningen understryker i sammanhanget
att avgöranden varom här är fråga avser att ge underlag för
arbetstagarens rätt till betalning av staten enligt den föreslagna lagen. Avgörandet
blir — liksom i vanlig bevakningsprocess -— inte res judicata mot
arbetsgivaren/gäldenären utanför konkursen.

Advokatsamfundet har den bestämda uppfattningen att förslaget inte är
lämpligt. Samfundet medger att förslaget i och för sig ger ett förhållandevis
snabbt förfarande, varigenom den tvistiga frågan på ett relativt enkelt sätt
blir avgjord. Emellertid måste enligt samfundets mening detta förfarande
i fattigkonkurserna jämföras med vad som inträffar beträffande lönebevakningar
i tillgångskonkurser, och det finns inte skäl att göra avsteg från
kravet på ordentlig utredning, goda möjligheter till bevisning samt garantier
för materiellt riktiga avgöranden endast därför att lönefordringen har aktualiserats
på grund av lönegarantin i en fattigkonkurs. En lämpligare ordning
än den föreslagna skulle enligt samfundets mening vara att man bestämde
att i fattigkonkurs anmäld lönefordran som inte godtas skall hänskjutas till
behandling av domstol i samma ordning som gäller för tvistiga fordringar i
tillgångskonkurser. Om en sådan ordning genomförs, torde det vara ändamålsenligt
att söka ordna förfarandet så att partsställningen blev löntagaren,
å ena sidan, samt gode mannen, å andra sidan.

Departementschefen. Kronofogdemyndighetens prövning av löneford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

ringar med anledning av fattigkonkurs torde i det stora flertalet fall inte behöva
vålla några problem. Den av myndigheten införskaffade utredningen
bör sålunda i allmänhet kunna ligga till grund för framställningar om utbetalning
av garantibelopp. Det måste emellertid förutsättas att kronofogdemyndigheten
i enstaka fall kan finna att uppgivna löneanspråk inte kan god
kännas för utbetalning enligt lönegarantin. Det kan t. ex. gälla fall i vilka utredningen
inte i tillräcklig utsträckning ger belägg för att lönefordringen
existerar. Kronofogdemyndigheten kan i ett sådant fall kanske t. o. m. ha
anledning att tro att försök till missbruk av garantin föreligger.

Som en följd av det anförda måste kronofogdemyndighet ha möjlighet
att i särskilt beslut förklara, att en fordran inte är betalningsgrundande. Ett
sådant beslut måste uppenbarligen kunna angripas av arbetstagaren eller,
om fordringen har överlåtits till hans fackliga organisation, av denna. Den
fråga som då uppkommer är att finna den lämpligaste formen för överprövning
av beslutet. Frågan är så till vida besvärlig som kronofogdemyndighetens
beslut kan grunda sig på olika omständigheter. Beslutet kan bero på
antingen att utredningen inte stöder antagandet om fordringens existens el
ler också att fordringen inte är förenad med sådan förmånsrätt som gör den
betalningsgrundande. I det förra fallet kan, särskilt om arbetsgivaren bestrider
påståendet om en fordran, utredningen behöva tillföras faktiska uppgifter.
I det senare fallet är det i allmänhet fråga om en rättslig bedömning av
ett faktiskt utredningsmaterial.

Promemorieförslaget innebär att arbetstagaren får föra talan mot kronofogdemyndighetens
beslut genom besvär. Förfarandet har knutits an till
den exekutiva besvärsordningen. Remissopinionen är i huvudsak välvillig
till förslaget. Några remissinstanser — lagberedningen och advokatsamfundet
— hävdar emellertid att de tveksamma fallen bör underställas domstol
för avgörande. I målet hos domstolen skulle partsförhållandet vara arbetstagaren,
å ena, och staten, å andra sidan. Domstolens avgörande skulle kunna
överklagas i vanlig ordning.

Om detta förslag vill jag allmänt säga, att jag anser att det är för vidlyftigt.
Det innebär att man tillskapar en betungande obligatorisk ordning för
prövning av de tveksamma fallen. Dessutom är det från principiell synpunkt
föga tilltalande att en process om fordringens existens eller storlek förs
mellan arbetstagaren och staten när den rätteligen borde föras mellan arbetstagaren
och arbetsgivaren.

Vid mina överväganden har jag i stället tagit fasta på ett uppslag från en
hovrätt, nämligen att skapa en ordning med hänvisning till frivillig domstolsprövning
efter mönster av 69 § ÖL. Jag tror emellertid inte att en sådan
ordning behövs annat än för sådana fall i vilka arbetsgivaren, helt eller delvis,
bestrider arbetstagarens påstående om fordringens existens och utredningen
inte ger belägg för påståendet. Det är framför allt i dessa fall som
behov av processuell prövning föreligger. I dessa fall bör det inte heller möta

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

hinder att tvinga arbetsgivaren in i en process som i realiteten gäller frågan
om utbetalning av garantibelopp. I sammanhanget vill jag påpeka att, om
en arbetsgivare tillhör en arbetsgivarorganisation, denna i allmänhet torde
svara för uppkommande rättegångskostnader.

Om arbetsgivaren däremot vid kronofogdemyndighetens prövning medger
en skuld till arbetstagaren är läget ett annat. Trots medgivandet kan kronofogdemyndigheten
vara tveksam om huruvida ett fordringsförhållande verkligen
föreligger. Det är emellertid föga mening med alt hänvisa fall av detta
slag till domstolsprövning. Domstolen skulle sålunda, eftersom parterna
förfogar över processföremalet, bifalla arbetstagarens talan redan på grund
av arbetsgivarens medgivande. Hänvisning bör inte heller ske om kronofogdemyndigheten
anser att arbetstagarens fordran saknar den föreskrivna
förmånsrätten eller av annat skäl inte är betalningsgrundande. De fall som
inte hänvisas till frivillig domstolsprövning bör få överprövas i överensstämmelse
med promemorieförslaget.

På grund av det anförda föreskrivs i paragrafens första stycke att, om,
kronofogdemyndigheten inte mot arbetsgivarens bestridande finner att arbetstagaren
har en fordran hos arbetsgivaren, myndigheten skall hänvisa arbetstagaren
att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren, vid äventyr
att arbetstagaren förlorar sin rält till betalning enligt garantin. Härtill har
fogats att, om det inte framgår av utredningen att arbetstagarens fordran
uppgår till det belopp denne påstår, det sagda skall ha motsvarande tilllämpning
beträffande överskjutande del.

Om arbetstagaren vill utnyttja möjligheten att processa mot arbetsgivaren,
skall han väcka talan vid arbetsdomstolen, när den fråga tvisten gäller är
kollektivavtalsreglerad, och i annat fall vid allmän domstol. Arbetstagarens
yrkande skall avse att få fastställt fordringens existens och storlek och vilken
tid fordringen avser. Får arbetstagaren bifall till sin talan, skall han hos
kronofogdemyndigheten uppvisa lagakraftvunnen dom. Myndigheten får
därefter på vanligt sätt pröva om fordringen utgår med sådan förmånsrätt
som är betalningsgrundande. Prövningen torde i regel kunna ske på det utredningsmaterial
som är återgivet i domen.

I andra stycket föreskrivs att, om kronofogdemyndigheten av annat skäl
än som avses i första stycket finner att arbetstagarens fordran inte är betalningsgrundande,
arbetstagaren får föra talan mot beslutet genom besvär.

I överstämmelse med promemorieförslaget bär till denna föreskrift fogats att
förfarandet vid besvär över utmätning därvid skall ha motsvarande tillämpning
samt att talan inte får föras mot hovrätts beslut. Beträffande utmätning
är i 77 § 2 mom. UL föreskrivet, att utmätningsmannen under vissa förutsättningar
får föranstalta om rättelse. Enligt min mening behövs inte någon
härtill motsvarande möjlighet för kronofogdemyndighet att själv ändra beslut
att en fordran inte är betalningsgrundande.

Promemorieförslaget innehåller, utöver vad jag redan har återgivit, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

underrättelse om kronofogdemyndighets avslagsbeslut skall delges arbetstagaren
samt att, om arbetstagarens fordran efter besvär har förklarats vara
betalningsgrundande, det åligger kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse
därom till utbetalningsmyndigheten. Ifrågavarande bestämmelser
hör enligt min mening hemma bland tillämpningsföreskrifterna. Även i
övrigt kan förevarande paragraf behöva kompletteras med tillämpningsföreskrifter.
De härmed sammanhängande frågorna torde få övervägas i samband
med den administrativa regleringen.

Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Med hänsyn till de sociala skäl som ligger bakom den nya lagen bör denna
vid ikraftträdandet snabbt få så stor effekt som möjligt. Det är emellertid
knappast möjligt att låta den få retroaktivitet, dvs. bli tillämplig på de vid
ikraftträdandet pågående konkurserna. En sådan regel skulle bli svår att
tillämpa. Retroaktiviteten skulle beträffande förvaltarkonkurser gälla endast
om arbetstagaren inte vid ikraftträdandet redan hade lyft utdelning.
Många gånger skulle staten i ett mycket sent skede av en konkurs få betala
enligt garantin och överta lönefordringar utan att bli i tillfälle att delta i
konkursförfarandet. I äldre fattigkonkurser skulle bouppteckningarna inte
utvisa om avgångsposter avser löne- eller pensionsskulder.

Man bör på grund av det anförda nöja sig med att tillämpa garantisystemet
endast på konkurser i vilka konkursbesluten meddelas efter lagens
ikraftträdande. En regel av detta slag behöver inte vålla tillämpningsproblem.

I enlighet med det anförda och i överensstämmelse med promemorieförslaget
har upptagits den övergångsbestämmelsen, att lagen inte skall tilllämpas
på fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde har meddelats
före den 1 januari 1971. Jag vill tillägga att övergångsbestämmelsen
har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

5.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Departementspromemorian. I promemorian uttalas att systemet med lönegaranti
har nära samband med konkurslagstiftningen. I fråga om förvaltarkonkurser
grundar sig garantisystemet helt på bevaknings- och anmärkningsproceduren.
Det är därför enkelt att anknyta till KL:s bestämmelser
härom. För fattigkonkursernas del kräver garantisystemet att man konstruerar
en ordning för prövning av ersättningsbara fordringar. Det kunde
enligt vad som vidare uttalas i promemorian synas naturligt att i det sammanhanget
ändra KL:s bestämmelser om fattigkonkurs så, att de helt harmonierar
med den åsyftade ordningen. Emellertid gör lagberedningen f. n.
en översyn av konkurslagstiftningen. I avvaktan på resultatet av översynen

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

finns inte anledning att nu föreslå annan ändring i KL än den som oundgängligen
behövs för att garantisystemet skall fungera. Vad som åsyftas är
en föreskrift att bouppteckningen i fattigkonkurs skall innehålla uppgift om
någon skuld avser lön eller pension. Uppgift i detta hänseende behövs som
underlag för utredning om eventuella ersättningsbara fordringar. Det är
emellertid inte en ovillkorlig förutsättning för utbetalning av lönegarantin,
att uppgift om löne- eller pensionsskulder verkligen finns i bouppteckningen.
På grund av förbiseende kan uppgift sålunda kanske någon gång komma
att saknas trots att sådan skuld föreligger. I så fall får arbetstagaren sjäh
göra kronofogdemyndigheten uppmärksam på sin fordran hos konkursgäldenären,
om myndigheten inte på annat sätt får kännedom om fordringen.

Beträffande övergångsbestämmelsen framhålls i promemorian att den är
utformad efter mönster av motsvarande övergångsbestämmelse till garantilagen.

Remissyttrandena. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen. Jag har tagit upp promemorieförslaget utan någon
ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Ggllensten

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Bilaga 1

(Departementspromemorians f ör fatt ning sför slag)

1) Förslag
till

Lag

om offentlig lönegaranti vid konkurs
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos någon som försatts i konkurs betalas av staten
enligt bestämmelserna i denna lag. Om finansieringen av denna garanti
föreskrives särskilt.

Med arbetstagare avses i denna lag även sådan anhörig till arbetstagare
som i anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären.

2 §

Betalning utgår för lönefordran eller pensionsfordran som i konkurs, vilken
handlägges enligt 19 § konkurslagen (1921: 225), har förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken eller i annan konkurs skulle ha haft sådan förmånsrätt.
Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd som avses i
samma lagrum.

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt
om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden
härför eller, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225),
för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.

3 §

Betalning utgår för den del av arbetstagarens sammanlagda betalningsgrundande
fordran i konkursen som motsvarar högst två gånger det vid
tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring.

4 §

Betalning utanordnas av myndighet som Konungen bestämmer. Myndigheten
verkställer skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:272)
samt avdrag enligt beslut om införsel eller utmätning i lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 99

5 §

Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses
i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som är
betalningsgrundande enligt 2 §.

6 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning
antaga att fordran, som är betalningsgrundande enligt 2 §, kan göras
gällande mot gäldenären, skall konkursdomaren underrätta kronofogdemyndigheten
i den ort där gäldenären har sitt hemvist om konkursen. Sedan tid
för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit
anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att dessförinnan
lämnats underrättelse som avses i 5 §.

7 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att
skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande
enligt 2 §. Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det
att konkursen avskrevs lämnas utan avseende.

Kronofogdemyndigheten skall underrätta den i 4 § avsedda myndigheten
om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt första stycket funnits
vara betalningsgrundande enligt 2 §.

8 §

Betalning utanordnas på grundval av underrättelse enligt 5 § eller 7 §
andra stycket. Utbetalning får ej ske, förrän beslutet om konkurs vunnit
laga kraft.

I fråga om fordringsbelopp som betalats enligt första stycket inträder
staten i arbetstagarens rätt mot konlcursgäldenären.

9 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning
enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, skall
återbetalning ske av vad som betalats för mycket. Föreligger särskilda skäl,
får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis.

10 §

Fordran på betalning enligt denna lag som innestår hos myndighet som
avses i 4 § får ej utmätas. Utmätning av löne- eller pensionsbelopp får dock
ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Rätt till betalning enligt denna lag får överlåtas endast om överlåtelsen

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1970

sker efter dagen för konkursbeslutet och till arbetstagarorganisation, i vilken
arbetstagaren är medlem, eller till fond som förvaltas av organisationen.

11 §

Om bevakning, indrivning, avskrivning, ackord och eftergift av statens
fordran mot konkursgäldenären är särskilt föreskrivet.

12 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § att viss fordran icke
är betalningsgrundande, skall underrättelse härom delges arbetstagaren.
Denne får föra talan mot beslutet hos överexekutor genom besvär. I fråga
om sådan talan har bestämmelserna i utsölcningslagen (1877:31 s. 1) om
klagan över utmätning motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får
dock talan icke föras.

Har fordran efter besvär förklarats vara betalningsgrundande, åligger det
kronofogdemyndigheten att lämna underrättelse därom enligt 7 § andra
stycket.

13 §

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej i fråga om
fordran i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda
dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

101

2) Förslag
till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

185

Finner konkursdomaren, -----

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, förordna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med
uppgift å varje borgenärs namn, boningsort
och postadress, så ock å de
böcker och andra handlingar, som
röra boet, skall god man alltid förordnas;
och åligge det i sådant fall
gode mannen att ofördröj ligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss
sagts. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen
uppgiva boet.

3) framgår ej---------

(Föreslagen lydelse)

§.*

--närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, förordna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliklelse
underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med
uppgifl på dels varje borgenärs namn
och postadress, dels i vad mån skuld
avser lön eller pension och dels de
böcker och andra handlingar, som
röra boet, skall god man alltid förordnas.
Det åligger i sådant fall gode
mannen att ofördröj ligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss sagts. Vid
bouppteckningsförrättningen skall
gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva
boet.

— sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på konkurs,
i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

Senaste lydelse 1946:809.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

3) Förslag
till

Förordning
om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivaravgift för finansiering av offentlig lönegaranti enligt lagen
(1970: 00) om offentlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantiavgift) erlägges
för varje år till staten enligt denna förordning. Lönegarantiavgift erlägges
dock icke av staten.

2 §

Arbetsgivare erlägger lönegarantiavgift med belopp som motsvarar en
femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som
lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

3 §

Bestämmelserna i 2 § andra stycket samt 3 och 5 § § förordningen (1968:
419) om allmän arbetsgivaravgift äger motsvarande tillämpning i fråga om
lönegarantiavgift.

4 §

Lönegarantiavgifterna föres till en fond, som förvaltas enligt grunder som
Konungen fastställer.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

103

Bilaga 2

(De remitterade författningsfårslagen)

1) Förslag
till

Lag

om statlig lönegaranti vid konkurs
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs infrias av
staten enligt denna lag.

Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare
som med anledning av arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos
konkursgäldenären.

2§

Betalning utgår för lönefordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
liandelsbalken och för pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 17 kap.
4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes fordran på skadestånd
som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Vad som utgjort arbetstagares fordran i en konkurs kan ej åberopas för
utbetalning enligt garantin med anledning av en senare konkurs, även om
fordringen icke har gjorts gällande i den första konkursen.

3 §

Betalning enligt 2 § utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst
ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Får arbetstagaren på grund av medgivande enligt 143 § konkurslagen
(1921: 225) lyfta fordringsbelopp som avses i 2 §, avräknas detta från belopp
med vilket betalning annars skulle utgå.

4 §

Betalning sker för arbetsgivarens räkning och utanordnas av myndighet
som Konungen bestämmer. Myndigheten verkställer skatteavdrag enligt upp -

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

bördsförordningen (1953:272) samt avdrag enligt beslut om införsel eller
utmätning i lön.

5 §

Konkursförvaltaren skall utan dröjsmål underrätta myndighet som avses
i 4 §, när arbetstagare i konkursen fått rätt till utdelning för fordran som
är betalningsgrundande.

6 §

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes
anledning antaga att fordran, som är betalningsgrundande, kan göras gällande
mot gäldenären, skall konkursdomaren genast underrätta kronofogdemyndigheten
i den ort som avses i 7 § första stycket samma lag om konkursen.
Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten
underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om
staten icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, om konkursdomaren mottagit
anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse
som avses i 5 § lämnats dessförinnan.

7 §

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 6 § att
skyndsamt pröva om någon fordran i konkursen är betalningsgrundande.
Sådan fordran som blir känd sedan mer än ett år förflutit efter det att konkursen
avskrevs lämnas utan avseende.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 4 § avsedda
myndigheten om sådan fordran i konkurs som vid prövning enligt
första stycket funnits vara betalningsgrundande.

8 §

Utbetalning av garantibelopp får ej ske förrän beslutet om konkurs vunnit
laga kraft och ej heller förrän den betalningsgrundande fordringen har
förfallit till betalning. Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid
får utbetalas efter hand under det uppsägningstiden löper. Åberopas
motfordran hos arbetstagaren, får garantibelopp som motsvarar sådan
del av motfordringen med vilken kvittning får ske enligt lagen (1970: 215)
om arbetsgivares kvittningsrätt betalas ut först om det utrönes att motfordringen
icke föreligger.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970
9 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning
enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har
någon i annat fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning
och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats
för mycket. Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet
efterges helt eller delvis.

10 §

Förvärvare av betalningsgrundande fordran har rätt till garantibelopp enligt
denna lag endast om förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats
och förvärvaren är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem
eller fond i vars förvaltning organisationen deltar.

11 §

Finner kronofogdemyndighet vid prövning enligt 7 § icke mot arbetsgivarens
bestridande att arbetstagaren har fordran hos arbetsgivaren, skall
myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot
arbetsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till betalning
enligt garantin. Framgår icke av utredningen att arbetstagarens fordran
uppgår till det belopp denne påstår, har vad som nu sagts motsvarande tilllämpning
beträffande överskjutande del.

Finner kronofogdemyndighet av annat skäl än som avses i första stycket
att arbetstagarens fordran icke är betalningsgrundande, får arbetstagaren
föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna
i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över utmätning
av annan egendom än lön motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får
dock talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men tillämpas ej på fordran
i konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före nämnda dag.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1976

2) Förslag
till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 185 § konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

185 S.i

Finner konkursdomaren, — —--

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, förordna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning
över lians tillgångar och skulder med
uppgift å varje borgenärs namn, boningsort
och postadress, så ock å de
böcker och andra handlingar, som
röra boet, skall god man alltid förordnas;
och åligge det i sådant fall
gode mannen att ofördröj ligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss
sagts. Vid bouppteckningsförättningen
skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen
uppgiva boet.

3) Framgår ej—---------

— --närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det
prövas erforderligt, förordna en god
man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med
uppgift om dels varje borgenärs
namn och postadress, dels i vad mån
skuld avser lön eller pension och dels
de böcker och andra handlingar, som
röra boet, skall god man alltid förordnas.
Det åligger i sådant fall gode
mannen att ofördröj ligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma
med förteckning, som nyss sagts. Vid
bouppteckningsförrättningen skall
gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva
boet.

— sådan edgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats
före nämnda dag.

1 Senaste lydelse 1946:809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

107

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 november 1970.

Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9 oktober
1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag om statlig lönegaranti
vid konkurs och lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
rådmannen Arne Wilhelmsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs

I lagrådets utlåtande den 15 juni 1970 över förslag till förmånsrättslag
(se prop. 1970 nr 142) berörde lagrådet frågan om löneprivilegiets omfattning
och löneborgenärernas förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas.
Bland annat anmärktes att i vissa remissyttranden påyrkats
ändringar i dessa hänseenden och att departementschefen, under hänvisning
till förslag i det ämne som avses med förevarande remiss, förklarat sig ej
vara beredd att då föreslå några ändringar. Lagrådet ytlrade att förslaget
Lill förmånsrättslag i nämnda hänseenden sålunda vore att anse såsom ett
provisorium i avvaktan på lagstiftning om löneskydd vid konkurs samt alt,
då bestämmelserna därom kunde vara ägnade att påverka inteckningsborgenärernas
ställning, lagrådet förutsatte att hithörande spörsmål särskilt beaktades
i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I remissyttranden över departementspromemorian angående offentlig lönegaranti
vid konkurs har från skilda håll ånyo framkommit yrkanden beträffande
förmånsrättsförhållandet mellan lönefordringar och fastighetsinteckningar
samt uttalats, att frågan härom kommit i ett nytt läge genom
den offentliga lönegarantin och borde lösas i detta sammanhang.

I remissprotokollet har departementschefen anmärkt att förslaget till förmånsrättslag
icke innebure något definitivt ställningstagande såvitt gällde
förhållandet mellan löneborgenärerna och inteckningsborgenärerna.

På grund av vad de föredragande departementscheferna sålunda anfört
vid remisserna till lagrådet av förslagen till förmånsrättslag och nu förevarande
lag utgår lagrådet från att ovan berörda förmånsrättsfrågor kom -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

mer att upptagas till fortsatt prövning. Det finnes enligt lagrådets meninganledning
befara att intörandet av lönegarantin kan medföra en viss ökning
av lönefordringarna i konkurser. En sådan utveckling skulle förstärka de
skäl som åberopats för att ändra förmånsrättsordningen. Lagrådet — som
saknar tillräckligt underlag för att bedöma hur en sådan ändring närmare
bör utformas — anser att lagstiftningsfrågan bör bringas till avgörande innan
den nya förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972.

Det remitterade lagförslaget föranleder icke i sak någon erinran. I syfte att
göra lagen mera lättförstådd förordar lagrådet dels vissa ändringar i lagens
uppställning, dels jämkningar i avfattningen av vissa av bestämmelserna.

Grundläggande bestämmelser om förutsättningarna för betalning enligt
garantin och omfattningen av denna ges i 2 § första och andra styckena samt
3 § första stycket i förslaget. Dessa bestämmelser synes böra sammanföras
i en paragraf, 2 §.

Till de bestämmelser som berör själva förutsättningarna för betalning enligt
garantin hör vidare föreskrifterna i 2 § tredje stycket och 7 § första
stycket andra punkten om att garantibelopp icke erhålles vid ny konkurs
eller då fordran blir känd mer än ett år efter det konkurs avskrevs. Dessa
föreskrifter torde böra föras till 3 §. I anslutning härtill bör uttryckligen
angivas att, såsom är förslagets innebörd, för garantibetalning i förvaltarkonkurs
krävs att arbetstagarens fordran bevakats i konkursen. I 3 § kan
bibehållas den i 3 § andra stycket i förslaget upptagna regeln om avräkning
av förskottsbelopp.

De för uppfattningen av lagens innebörd viktiga bestämmelserna i 8 §
andra stycket om att staten inträder i arbetstagarens rätt torde böra framhävas
genom att de föres till en särskild paragraf som placeras bland lagens
inledande stadganden. De synes lämpligen kunna upptagas i 4 §.

1 5 § bör upptagas föreskrifterna i 4 § och 8 § första stycket om hur utbetalning
av garantibelopp verkställes och om vissa i samband med sådan utbetalning
uppkommande frågor.

Återstående regler i förslaget bör upptagas såsom 6—11 §§. Härvid synes
reglerna i It § i förslaget, vilka liksom 7 § däri berör kronofogdemyndighetens
prövning, böra placeras i anslutning till sistnämnda paragraf samt
regeln i 9 § förslaget om återbetalningsskyldighet upptagas som sista paragraf
i lagen. I enlighet härmed bör till 6 och 7 §§ föras reglerna i förslagets
5 och 6 §§, till 8 § reglerna i förslagets 7 § första stycket första punkten och
andra stycket, till 9 § reglerna i förslagets 11 §, till 10 § reglerna i förslagets
10 § och till 11 § reglerna i förslagets 9 §.

De särskilda paragraferna i det remitterade förslaget föranleder i övrigt
följande erinringar.

I 1 § synes det vara bättre att angiva att staten svarar för betalning av
fordran än att denna infrias av staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

109

Bestämmelsen i 2 § tredje stycket synes bli tydligare om den får innehålla
att, därest arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, betalning icke utgår
för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.

Bestämmelsen i 3 § andra stycket om förskottslyftning synes ha avseende
icke bara på beräkning av garantimaximum utan även på beräkning av garantibelopp
inom maximibeloppet. Detta bör tydligare framgå av lagtexten.

Med uttrycket i 4 § att betalning sker »för arbetsgivarens räkning» åsyftas
enligt departementschefen att undanröja varje tvivel om att arbetsgivaren
har samma skyldigheter — t. ex. att betala arbetsgivaravgifter — i fråga om
garantibelopp som beträffande av honom själv utbetald lön. Genom tillägget
blir det enligt departementschefen dessutom klart att utmätning eller införsel
i arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren gäller även hans rätt till betalning
för fordringen enligt garantin.

Emellertid ligger enligt lagrådets mening redan i den allmänna uppbyggnaden
och utformningen av den föreslagna lagstiftningen — enligt vilken
betalningar från det allmänna har karaktären av garantibetalningar med
återkravsrätt gentemot arbetsgivaren — att betalning av löne- och pensionsfordringar
i princip äger rum för arbetsgivarens räkning och sålunda i olika
hänseenden blir att bedöma såsom om denne själv gjort utbetalningen. Då
det uttryckliga angivandet av att betalningen sker »för arbetsgivarens räkning»
därför torde vara obehövligt och i sitt sammanhang kan framstå såsom
svårförståeligt och snarast ägnat att leda tankarna i annan riktning än som
avsetts, vill lagrådet förorda att de ifrågavarande orden får utgå. Såsom departementschefen
anfört torde i samband med den administrativa regleringen
i allt fall få övervägas ytterligare författningsbestämmelser bl. a. i de av
riksförsäkringsverket angivna avseendena.

Då i 5 § av förslaget användes orden »fått rätt till utdelning för fordran»
avses att fordringen i konkursen lämnats utan anmärkning eller, om anmärkning
framställts, blivit utdelningsgill genom förlikning eller dom. Bestämmelsen
synes bli tydligare om avfattningen jämkas i enlighet härmed.

De i 5 och 6 §§ begagnade uttrycken »betalningsgrundande» för i det sammanhang
vari de förekommer tanken till betalning från konkursboet och
torde böra jämkas.

I 7 § bör uttryckligen angivas att kronofogdemyndighetens prövningsskyldighet
inträder även när han på annat sätt än genom underrättelse enligt
6 § får kännedom om fordran som omfattas av garantin.

I 8 § stadgas bland annat att garantibelopp ej får betalas förrän den betalningsgrundande
fordringen har förfallit till betalning. Denna bestämmelse
kan naturligen inte gälla pensionsfordran som är förenad med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 a § handelsbalken. Att i lagtexten göra undantag för
detta fall torde knappast vara erforderligt, särskilt som antalet fordringshavare
i denna grupp efter hand kommer att minska.

Stadgandet i 10 § synes böra inledas med orden »Överlåtes fordran» och
jämkas i enlighet därmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Såsom anförts vid 4 § torde redan på grund av den föreslagna lagstiftningens
allmänna uppbyggnad och utformning gälla att de garantibetalningar
som sker på grund av lagen bibehåller samma karaktär som om betalningarna
gjorts av arbetsgivaren. På sätt departementschefen anfört torde
väl det i 10 § upptagna förbudet mot överlåtelse av garantibelopp på grund
av stadgandet i 66 § utsökningslagen föranleda, att sådant belopp i princip
ej får utmätas. Att garantibelopp dock får göras till föremål för utmätning
och införsel till den del beloppet avser löne- eller pensionsfordran i enlighet
med reglerna för utmätning och införsel i lön som innestår hos arbetsgivaren,
torde med tillräcklig tydlighet framgå av det i 4 § föreslagna stadgandet om
att det åligger utbetalning smyndigheten att verkställa avdrag enligt beslut
om införsel eller utmätning i lön. Oavsett om bestämmelsen att utbetalning
sker för arbetsgivarens räkning, såsom lagrådet tidigare förordat, får utgå,
lärer någon uttrycklig bestämmelse om införsel eller löneutmätning i garantibelopp
vara obehövlig.

Bestämmelserna i 11 § synes vinna i tydlighet om det angives att första
stycket avser fall då arbetsgivare helt eller delvis bestrider lönefordran samt
andra stycket gäller »i annat fall». Med vissa jämkningar i övrigt kan paragrafen
förslagsvis få följande lydelse:

Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår ej av
utredningen att fordringen föreligger, skall kronofogdemyndigheten hänvisa—■—-
— enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen,
har vad som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen.

Finner kronofogdemyndigheten i annat fall än som avses i första stycket
att arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren föra
talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelserna
i utsökningslagen om klagan över utmätning i allmänhet motsvarande
tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras.

Till den föreslagna lydelsen må anmärkas att, om myndigheten godkänner
en del av en fordran som arbetsgivaren helt bestritt, första stycket i paragrafen
blir att tillämpa beträffande den icke godkända delen.

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen skall lagen ej tillämpas på
fordran i konkurs i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet.
Såsom bestämmelsen utformats kan viss tvekan om dess innebörd
uppstå när det gäller fall som avses i 2 § tredje stycket i det remitterade
förslaget. I tydlighetens intresse bör bestämmelsen kompletteras så att
det av lagtexten klart framgår, att lagen ej är tillämplig beträffande fordran
som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomavträde
meddelats före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

LIr protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 6 november 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter på nytt fråga om statlig
lönegaranti vid konkurs och anför.

Lagrådets utlåtande

Lagrådet har den 3 november 1970 avgett utlåtande över de den 9 oktober
1970 till lagrådet remitterade förslagen till

1. lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

Lagrådet har inledningsvis behandlat frågan om förhållandet mellan förmånsrätten
för lönefordringar och fastighetsinteckningar. Vad lagrådet därvidlag
har anfört föranleder inte något uttalande från min sida.

Lagrådet har inte haft något i sak att erinra mot de remitterade författningsförslagen
men har förordat vissa formella ändringar i förslaget till lag
om statlig lönegaranti vid konkurs. Jag anser att ändringarna, som syftar
till att göra lagen mera lättförstådd, i allt väsentligt kan godtas. I ett hänseende
vill jag emellertid inte följa lagrådets ändringsförslag. Jag anser sålunda
att bestämmelserna i 8 § andra stycket om att staten inträder i arbetstagarens
rätt inte bör flyttas. Bestämmelsernas betydelse bör emellertid
markeras genom att de tas upp i en särskild paragraf. Jag har även i övrigt
ansett det vara lämpligt att dela upp vissa bestämmelser på flera paragrafer.

Utöver de ändringar som föranleds av lagrådets påpekanden bör vissa redaktionella
jämkningar göras i de remitterade förslagen.

Finansieringen av lönegarantin

I den tidigare omnämnde promemorian har de totala utbetalningarna enligt
lönegarantin beräknats till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden,
dvs. utbetalade belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdelningar
i förvaltarkonkurser, har beräknats utgöra 5—10 milj. kr. per år.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

Eftersom utdelningar i konkurserna ofta kan antas ske först ganska lång
tid efter det garantibeloppen betalas ut, måste man emellertid för ett första
skede efter det garantisystemet börjar tillämpas räkna med att medel behöver
disponeras som motsvarar betydligt mer än den beräknade slutliga
kostnaden.

Som anförs i promemorian skall lönegarantin säkerställa arbetsgivares
betalningsförpliktelser i fråga om de fordringar som omfattas av garantin.
Med hänsyn härtill ansluter jag mig till promemorieförslaget att garantin
skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Vidare delar jag uppfattningen
i promemorian att det av praktiska skäl inte bör komma i fråga att sätta aviftsskyldigheten
eller avgiftens storlek i relation till konkursriskerna i skilda
branscher eller i fråga om individuella arbetsgivare. Även det förhållanet
att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från arbetsgivarkollektivets
sida talar för en enhetlig avgift.

Lönegarantin innebär ett skydd för arbetstagare mot inkomstbortfall och
har däri ett sakligt nära samband med arbetslöshetsskyddet. Det är därför,
som anförs i propemorian, befogat i och för sig att knyta an finansieringen av
lönegarantin till en eventuell avgiftsfinansiering av arbetslöshetsskyddet.
Den sistnämnda frågan utreds f. n. av KSA-utredningen, som väntas lägga
fram sina förslag nästa år. Statsmakternas ställningstaganden till förslagen
kan inte beräknas föreligga förrän tidigast år 1972. Därvid bör också lönegarantins
finansiering övervägas.

För tiden till dess slutlig ställning sålunda kan tas i finansieringsfrågan
måste garantin alltså finansieras på annat sätt. Jag kan inte ansluta mig till
uppfattningen som har förts fram av flera remissinstanser att garantin tills
vidare bör finansieras över statsbudgeten. Utgångspunkten bör också i fråga
om den provisoriska finansieringen vara att den skall ske genom arbetsgivaravgifter.
Med denna utgångspunkt har i promemorian föreslagits att en
särskild lönegarantiavgift införs. Förslaget har tillstyrkts av några remissinstanser,
bl. a. LO, men det har också mött kritik. Kritiken tar huvudsakligen
sikte på den administration som en särskild tillfällig lönegarantiavgift
för med sig.

Som framhålls i promemorian utgår f. n. ingen arbetsgivaravgift för ändamål
som har samband med den nu föreslagna lönegarantin. Jag ansluter mig
därför till promemorieförslaget att en särskild lönegarantiavgift införs.
Efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag alt debitering
och uppbörd av lönegarantiavgiften tills vidare sker i anslutning till debitering
och uppbörd av arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen enligt lagen
om allmän försäkring. Den för lönegarantiavgiften nödvändiga administrationen
kan härvid utformas så, att man undgår åtskilliga olägenheter
som enligt remisskritiken skulle följa med promemorians förslag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag
till dels lag om lönegarantiavgift, dels lag om ändring i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 113

(1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m.m.

Enligt 1 § förslaget till lag om lönegarantiavgift erläggs för
varje år till staten arbetsgivaravgift för finansiering av den statliga lönegarantin
vid konkurs (lönegarantiavgift). I promemorian har föreslagits att
staten skall undantas från avgiftsskyldighet. Som skäl härför har anförts
att staten inte kan försättas i konkurs. Det gäller också kommuner och
landstingskommuner, men det finns enligt promemorian inte tekniska
möjligheter att på ett någorlunda enkelt sätt undanta även dem. Detta
ställningstagande har kritiserats vid remissbehandlingen. Jag har i det föregående
framhållit att avgiftsskyldigheten och avgiftens storlek inte bör sättas
i relation till konkursriskerna i fråga om bl.a. individuella arbetsgivare t
och att garantin kan ses som ett uttryck för ett solidariskt ansvar från arbetsgivar
kollektivets sida. Med hänsyn härtill förordar jag att även staten *

som arbetsgivare omfattas av avgiftsplikten.

I 2 § regleras avgiftsunderlaget och avgiftens storlek. Avgiftsunderlaget
har bestämts så, att det stämmer överens med underlaget för sjukförsäkringsavgiften.
Det innebär bl. a. att hänsyn vid avgiftsberäkningen inte tas
till arbetstagares lön eller annan avgiftsgrundande ersättning i vad den överstiger
7 V2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

I fråga om avgiftens storlek räknar jag med ett medelsbehov för utbetalningar
under det första skedet av garantisystemets tillämpning på minst 15
milj. kr. per år. Ett avgiftsuttag på 0,02 % av avgiftsunderlaget för sjukförsäkringen
kan för år 1971 beräknas ge 16—17 milj. kr. Jag föreslår att lönegarantiavgiften
nu bestäms till detta procenttal av avgiftsunderlaget i avvaktan
på erfarenheter som kan läggas till grund för närmare preciseringar av
de årliga kostnaderna.

Enligt 1 § förordningen (1959: 555) angående redares avgifter i vissa fall
enligt lagen om allmän försäkring betalar redare arbetsgivaravgift till bl. a.
sjukförsäkringen efter en lägre procentsats än andra arbetsgivare i fråga om
vissa ombordanställda. Jag anser i likhet med vad som anförs i promemorian
att det inte finns skäl att i detta sammanhang behandla redare på annat
sätt än andra arbetsgivare. Någon särbestämmelse för redare har därför inte
förts in i förslaget till lag om lönegarantiavgift.

3 § bestämmer kretsen avgiftsskyldiga på sådant sätt att överensstämmelse
nås med vad som gäller för sjukförsäkringen. Enligt 4 § skall lönegarantiavgifterna
föras till en fond som förvaltas enligt grunder som Kungl. Maj :t
fastställer. Som föreslås i promemorian bör fonden lämpligen förvaltas av
statskontoret.

Enligt förslaget till lag om ändring i förordningen (1 959:
55 2) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m. förs lönegarantiavgift in bland de av8
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 201

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1970

gifter för vilka förordningens bestämmelser gäller. Till sådana avgifter hör
f. n. bl.a. arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen. Ändringen innebär därför,
eftersom kretsen avgiftspliktiga och avgiftsunderlaget är desamma i fråga
om lönegarantiavgift som i fråga om arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen,
att beräkning, debitering och uppbörd av lönegarantiavgifter kan helt samordnas
med beräkning, debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till
sjukförsäkringen. Det gäller i fråga om både avgift som uppbärs av riksförsäkringsverket
och avgift som påförs i samband med slutlig skatt i enlighet
med vad som föreskrivs i uppbördsförordningen (1953: 272). Särredovisningen
av lönegarantiavgiften kan i huvudsak inskränkas till att en andel
av det sammanlagda avgiftsuttaget redovisas till den lönegarantifond som
anges i 4 § förslaget till lag om lönegarantiavgift.

Bestämmelserna i 1959 års förordning har inte tillämpning på arbetsgivaravgift
som staten har att erlägga i sin egenskap av arbetsgivare. I 32 §
förordningen föreskrivs att dylik avgift beräknas och redovisas enligt föreskrifter
som Kungl. Maj :t meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats i
kungörelsen (1969:412) om uppbörd av vissa arbetsgivaravgifter från staten.
Vad där sägs om uppbörd m. m. av avgift till sjukförsäkringen bör ha
motsvarande tillämpning i fråga om lönegarantiavgift. Det ankommer på
Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser därom.

Lagen om lönegarantiavgift och lagen om ändring i förordningen (1959:
552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. föreslås liksom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs träda i kraft
den 1 januari 1971. Det innebär att preliminär lönegarantiavgift kan tas ut
redan under år 1971.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1) lag om statlig lönegaranti vid konkurs,

2) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3) lag om lönegarantiavgift,

4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970 115

Innehåll

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Förslag till

lag om statlig lönegaranti vid konkurs................................ 3

lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)............................ 6

lag om lönegarantiavgift............................................ 7

lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m....................... 8

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 .......................... 10

1. Inledning......................................................... 10

2. Löneskyddet vid konkurs enligt gällande ordning ........................ 12

2.1 Fattigkonkurs.................................................. 12

2.2 Förvaltarkonkurs .............................................. 13

2.3 Förmånsrätten................................................. 14

2.3.1 Allmänt.................................................. 14

2.3.2 Löneprivilegiet............................................ 15

2.4 Arbetstagarorganisationernas service åt medlemmarna.............. 17

2.4.1 Allmänt om service ....................................... 17

2.4.2 Fonder för löneskydd...................................... 17

2.5 Statistiska uppgifter............................................ 19

2.5.1 Lönefordringar i konkurs enligt enkät........................ 19

2.5.2 Vissa andra statistiska uppgifter............................ 21

3. Departementspromemorian och remissyttrandena över den................. 23

3.1 Allmänna synpunkter .......................................... 23

3.1.1 Departementspromemorian ................................ 23

3.1.2 Remissyttrandena ........................................ 24

3.2 Lönegarantins omfattning....................................... 28

3.2.1 Departementspromemorian................................. 28

3.2.2 Remissyttrandena......................................... 31

3.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m..................... 36

3.3.1 Departementspromemorian................................. 36

3.3.2 Remissyttrandena......................................... 40

3.4 Finansieringen................................................. 42

3.4.1 Departementspromemorian................................. 42

3.4.2 Remissyttrandena......................................... 46

3.5 Administrationen............................................... 50

3.5.1 Departementspromemorian................................. 50

3.5.2 Remissyttrandena......................................... 54

4. Departementschefen................................................. 60

4.1 Allmänna synpunkter........................................... 60

4.2 Lönegarantins omfattning....................................... 63

4.3 Tiden för utbetalning enligt lönegarantin m. m.................... 68

4.4 Finansieringen................................................. 71

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1970

4.5 Administrationen............................................... 71

4.6 Upprättade författningsförslag................................... 74

5. De särskilda bestämmelserna......................................... 75

5.1 Förslaget till lag om statlig lönegaranti vid konkurs................. 75

5.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) ............. 95

6. Hemställan........................................................ 97

Bilaga 1 (Departementspromemorians författningsförslag) ................. 98

Bilaga 2 (De remitterade författningsförslagen) .......................... 103

Utdrag av lagrådsprotokoll den 3 november 1970 ........................... 107

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 november 1970 ........................ 111

ESSELTE TRYCK, STHLM 70
014444