Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

1

Nr 186

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken, m. m.; given Stockholms
slott den 23 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958:638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963:521),

6) lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i adoptionslagstiftningen.
Ändringarna syftar till att så långt möjligt likställa alla adoptivbarn med
andra barn i familjerättsligt hänseende. Sålunda föreslås att reglerna för
s. k. stark adoption görs tillämpliga på kvarstående äldre s. k. svaga adoptioner.
Vidare slopas nuvarande möjligheter att häva adoption. Samtidigt
införs möjlighet att adoptera adoptivbarn. I propositionen föreslås dessutom
vidgade möjligheter för den som är mellan 20 och 25 år att antaga
adoptivbarn.

Övergången från svag till stark adoption föreslås träda i kraft den 1 juli
1971. I övrigt avses ändringarna träda i kraft den 1 januari 1971.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1S6

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrahalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrahalken
dels att 4 kap. 8—43 §§ och 20 kap. 7 §* skall upphöra att gälla,
dels att 4 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 20 kap. 5, 6 och 8 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem
år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl
adoptantens barn utom äktenskap.
Har barnets moder uppnått
myndig ålder, må hon gemensamt
med make adoptera barnet, ändå att
hon ej fyllt tjugufem år.

3

Makar må ej adoptera annorledes
än gemensamt. Dock må ena maken
ensam antaga adoptivbarn, där den
andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest
med den andres samtycke adop 1

Senaste lydelse av

4 kap. 9 § 1958: 640.

4 kap. 10 § 1969:157.

4 kap. 12 § 1958: 640.

4 kap. 13 § 1963: 523.

20 kap. 7 § 1958: 640.

§•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem
år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn. Rätt att antaga
adoptivbarn tillkommer även den
som fyllt tjugu men ej tjugufem år,
om adoptionen avser eget barn, makes
barn eller makes adoptivbarn
eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

§•

Makar må ej adoptera annorledes
än gemensamt. Dock må ena maken
ensam antaga adoptivbarn, där den
andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest
med den andres samtycke adop -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tera dennes barn i äktenskap eller tera dennes barn eller adoptivbarn

adoptivbarn eller ock eget barn utom eller ock eget barn.

äktenskap.

4 §•

Andra än---------antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens
livstid ånyo adopteras av annan
än dennes make.

5 §A

Utan eget--—---------han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Är endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
å okänd ort, vare hans samtycke ej
erforderligt. Är sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens samtycke
inhämtas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Vid adoption av adoptivbarn skall i
stället inhämtas samtycke av adoptanten
eller, om make adopterat andre
makens barn, av makarna.

Samtycke fordras ej av den som
är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i
vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant
fall för handen beträffande envar
av dem som enligt andra stycket
skall samtycka till adoptionen, skall
i stället samtycke inhämtas från barnets
förmyndare.

Den som---------förmyndarens samtycke.

7 §.1 2

Såvitt angår adoptivbarnets ställning
till adoptanten och dennes släktingar
upphör all verkan av adoptionen,
om

1. adoptivbarnet adopteras av annan
än adoptantens make, eller

2. adoptanten ingår äktenskap
med adoptivbarnet.

1 Senaste lydelse 1969: 157.

2 Förutvarande 7 § upphävd genom 1958: 640.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 ar 19/0

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

5

Laga domstol ---------—

Ärende om adoptivförhållandes
hävande upptages av rätten i den ort,
där adoptanten eller, om han är död,
adoptivbarnet har sitt hemvist.

6

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta upplysningar
om barnet och adoptanten
ävensom huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas såväl
från barnavårdsnämnden i den
församling, där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd, som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen ej erfordras, varde
ändock hörd, där det kan ske. Finnes
särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra
stycket sägs, lämne rätten arvingar
efter den avlidne adoptanten som
avses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra
sig.

8

Mot rättens beslut i ärende om antagande
av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande må talan
fullföljas av envar, som äger göra
ansökan därom eller som skall höras
i ärendet. 1

§-J

sitt hemvist.

§-x

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten inhämta upplysningar
om barnet och sökanden
ävensom huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas från
barnavårdsnämnden i den församling
där sökanden är kyrkobokförd
samt, om barnavårdsman förordnats
för barnet, från den barnavårdsnämnd,
som har att utöva tillsyn å
barnavårdsmannens verksamhet, och
eljest från barnavårdsnämnden i den
församling där den som har vårdnaden
om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen ej erfordras, varde
ändock hörd, där det kan ske. Vid
adoption av adoptivbarn skall vad
nu sagts i stället gälla adoptanten
eller, om make adopterat andra makens
barn, envar av makarna. Finnes
särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

Mot rättens beslut i ärende om antagande
av adoptivbarn må talan
fullföljas av sökanden eller den som
skall höras i ärendet.

1 Senaste lydelse 1958: 640.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Har adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande som meddelats
före utgången av år 1970, gäller äldre bestämmelser i fråga om rättsverkan
av sådant beslut.

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att punkterna 1—3 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 1971.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1971. Paragrafen
gäller dock fortfarande i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande
och till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan.
4

4) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1970.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

5) Förslag
till
Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 15 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §-

Förklaras någon--------— mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar
adoptivbarnet adoptantens släktnamn
och återförvärvar det namn
barnet hade före adoptionen. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock
rätten tillåta att barnet behåller
adoptantens namn.

Dömes till — —---------mannens namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januaiä 1971.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

i

Med barnavårdsnämndens--- •—

3. föreligger samtycke av modern
eller särskilt förordnad förmyndare
enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken
till adoption av barnet,
eller

4. av-----------

(Föreslagen lydelse)

§

---av domstol,

3. föreligger samtycke av modern
eller särskilt förordnad förmyndare
enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken till
adoption av barnet, eller

---psykiska hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

7

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott aeu
2 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i adoptionslagstiftningen
och anför.

Inledning

Med anledning av väckta motioner hemställde 1967 års riksdag i skrivelse
(nr 322) till Kungl. Maj :t om översyn i lämpligt sammanhang av bestämmelserna
om hävande av adoptivförhållanden. Den begärda översynen
har verkställts inom justitiedepartementet och redovisats i en departementspromemoria
med förslag till ändringar i adoptionslagstiftningen (stencil Ju
1970: 5). I promemorian föreslås också vissa andra ändringar i adoptionslagstiftningen,
nämligen omvandling av bestående svaga adoptioner till s. k.
starka adoptioner samt sänkning av adoptionsåldern.

Efter remiss har yttranden över promemorieförslagen avgivits av Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), statens
grupplivnämnd, familj elagssakkunniga, barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Malmö, Göteborg och Luleå, föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
(domareföreningen), Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges
rättshjälpsjurister, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, FredrikaBr
em er-förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags
förening, Folksam ömsesidig livförsäkring och föreningen
Adoptionscentrum.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Överläggningar i ärendet har hållits med företrädare för justitieministerierna
i Danmark, Finland och Norge.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m. De upprättade lagförslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Övergång från svag till stark adoption

Gällande regler om adoption m. m. Adoptionsinstitutet infördes hos oss
genom lagen (1917: 378) om adoption. De nu gällande allmänna bestämmelserna
om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken (FB). Adoption kommer
till stånd genom beslut av rätten. Till adoptivbarn kan antagas annans barn
och adoptantens eget barn utom äktenskap (1 §). Makar får i princip bara
adoptera gemensamt. Dock får make adoptera ensam, om den andra maken
vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare får make med
den andra makens samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn
eller sitt eget barn utom äktenskap (3 §). Andra än makar får inte
adoptera gemensamt. Så länge adoptanten lever får adoptivbarnet inte adopteras
på nytt av annan än adoptantens make (4 §).

Den som har fyllt 12 år får normalt inte adopteras utan eget samtycke.
Adoption får dock ske av den som är mellan 12 och 16 år utan dennes samtycke,
om det kan antas lända honom till skada att bli tillfrågad. För adoption
av den som är under 20 år krävs föräldrarnas samtycke. Är någon av
föräldrarna sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller på okänd ort
är hans samtycke dock inte behövligt. Om sådant fall föreligger beträffande
båda föräldrarna, krävs i stället samtycke av förmyndaren. Den som är
omyndigförklarad får inte adopteras utan förmyndarens samtycke (5 §).
Även föräldrar vilkas samtycke inte behövs skall om möjligt höras i ärendet.
Detsamma gäller särskilt förordnad förmyndare (20 kap. 6 § andra stycket).

Rätten skall pröva adoptionens lämplighet. För tillstånd krävs att adoptionen
länder till gagn för barnet och att sökanden har uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller särskild anledning till adoption annars föreligger.
Ansökningen får inte bifallas om på någondera sidan har lämnats eller
utfästs vederlag för adoptionen och inte heller om bidrag till barnets underhåll
har utfästs, såvida det inte är fråga om engångsbidrag och beloppet
eller förbindelse på detta har överlämnats till barnavårdsnämnden (4 kap.
6 §). I adoptionsärendet skall domstolen försöka inhämta upplysningar om
barnet och adoptanten och om eventuellt utfästa vederlag och underhållsbidrag.
Har barnet inte fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från vederbörande
barnavårdsnämnder (20 kap. 6 § första stycket).

Sådan adoption som sker enligt nu gällande rätt brukar kallas stark
adoption. Genom adoptionen får adoptivbarnet nämligen i fråga om vårdnad,

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

underhåll, förmynderskap och arvsrätt samma ställning i förhållande till
adoptanten som om det varit dennes barn i äktenskap, och samtidigt avskärs
banden mellan barnet och dess biologiska släkt. Har make adopterat den
andra makens barn, betraktas barnet som deras gemensamma (6 kap. 11 §,
7 kap. 5 § och 11 kap. 1 § tredje stycket FB, 4 kap. 1 och 2 §§ ärvdaballten).
Adoptivbarnets rätt till släktnamn regleras i 3 § namnlagen (1963: 521). Enligt
3 § första stycket förvärvar den som antages till adoptivbarn därigenom
adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn.
Rätten kan dock tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn som barnet
hade före adoptionen. Enligt tredje stycket samma paragraf kan adoptivbarn,
som förvärvat adoptants släktnamn, framför detta som tilläggsnamn bära
det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt
tidigare släktnamn, kan det bära adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Den starka adoptionsformen infördes den 1 juli 1959, då ärvdabalken,
lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken och lagen (1958: 640)
om ändring i föräldrabalken trädde i kraft. Dessförinnan fanns i Sverige endast
s. k. svag adoption. Tidigare gällande regler innebar nämligen att
adoptivbarnet hade en något svagare ställning i förhållande till adoptanten
än dennes eget barn i äktenskap och att vissa band fanns kvar mellan adoptivbarnet
och dess släkt. Sålunda var barnets föräldrar skyldiga att bidra till
barnets underhåll, om adoptanten och hans make blev ur stånd till det. I
arvsrättsligt hänseende gällde i huvudsak följande. Adoptivbarn och dess
avkomlingar hade arvsrätt efter adoptanten med den inskränkningen att
arvsrätten inte fick inkräkta på bröstarvinges laglott. Någon arvsrätt efter
adoptantens släktingar förelåg däremot inte. Adoptivbarnets och dess släktingars
arvsrätt i förhållande till varandra bestod trots adoptionen, men om
adoptivbarnet avled utan att efterlämna bröstarvinge och av adoptanten erhållit
egendom i arv, gåva eller testamente, fanns en till egendomens värde
begränsad arvsrätt för adoptanten eller hans avkomlingar. Saknade adoptivbarnet
arvsberättigade släktingar hade adoptanten, men inte hans avkomlingar,
rätt att ärva även den övriga kvarlåtenskapen.

De nu angivna äldre underhålls- och arvsreglerna gäller alltjämt i fråga
om adoptioner som har beviljats före den 1 juli 1959, om inte domstol på
ansökan av adoptanten inom fem år från nämnda tidpunkt har meddelat
särskild förklaring att de nya reglerna skall tillämpas (punkterna 1 första
stycket och 2 i övergångsbestämmelserna till lagen, 1958: 640, om ändring
i föräldrabalken samt 4 § lagen, 1958: 638, om införande av nya ärvdabalken).
Tiden för sådan ansökan utgick alltså den 1 juli 1964. Bestämmelserna
om antagande av adoptivbarn skulle äga motsvarande tillämpning i fråga
om ansökningen. Kunde det antagas att vid adoptionen förutsatts, att adoptivbarnets
biologiska föräldrar inte skulle veta vem som adopterade barnet,
behövde föräldrarna dock inte höras över ansökningen (punkt 1 andra
stycket i nyssnämnda övergångsbestämmelser).

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Som skäl för de nämnda specialreglerna för äldre adoptioner åberopades
att den rättsställning adoptivbarnet fick genom den nya adoptionsformen så
väsentligt skilde sig från barnets ställning vid tidigare adoptioner att de nya
arvs- och underhållsreglerna borde gälla för äldre adoptioner bara under förutsättning
att domstol efter särskild prövning funnit, att adoptionen borde
föras in under den nya lagen (prop. 1958 A: 144 s. 154 o. 262). Tidsgränsen
fem år för ansökan motiverades med att frågan om övergång från svag till
stark adoption inte borde hållas svävande under någon längre tid med hänsyn
till den verkan övergången fick för både adoptivbarnets och andras rättsliga
ställning (SOU 1954: 6 s. 193).

I fråga om rättsläget i övriga nordiska länder kan nämnas följande. Genom
lagen den 25 maj 1956 om adoption har stark adoption införts i Danmark.
Emellertid kan i adoptionsbeslutet föreskrivas, att barnet fortfarande skall
ha arvsrätt efter sina släktingar. Av uttalanden i samband med folketingets
behandling av lagförslaget kan man dra den slutsatsen att denna möjlighet
skall användas om adoptanten och barnets föräldrar begär det och barnet
även efter adoptionen sannolikt kommer att stå i nära kontakt med de biologiska
föräldrarna. Enligt 1956 års lagstiftning skulle äldre svaga adoptivförhållanden
kunna föras in under den nya lagstiftningen, om ansökan härom
gjordes inom fem år efter nya lagens ikraftträdande. År 1961 borttogs
emellertid femårsgränsen. Det är alltså fortfarande möjligt att låta nya lagen
bli tillämplig på äldre adoptivförhållanden.

I Finland regleras adoptionsinstitutet i lag den 5 juni 1925 om adoptivbarn.
En adoption enligt den lagen har karaktären av svag adoption. Sålunda
bevarar adoptivbarnet sin arvsrätt efter sina biologiska släktingar och
har i princip inte arvsrätt efter adoptantens släktingar. Däremot får adoptivbarnet
arvsrätt efter adoptanten med den inskränkningen att arvsrätten
inte får inkräkta på bröstarvinges laglott. Arvsrätt efter barnet tillkommer
adoptanten men inte dennes släktingar. I fråga om underhållsskyldigheten
gentemot adoptivbarnet gäller att adoptanten är primärt och barnets biologiska
föräldrar subsidiärt underhållsskyldiga. Det finländska justitieministeriet
planerar att under 1971 lägga fram förslag till ny adoptionslagstiftning
som bygger på stark adoption.

I Norge infördes svag adoption genom lag den 2 april 1917. Genom lagstiftning
den 24 maj 1935 infördes stark adoption vid sidan av svag adoption
och efter lag den 21 december 1956 kan endast stark adoption äga rum.
Efter år 1935 fram till ikraftträdandet av 1956 års lagstiftning har svag adoption
skett i endast omkring 2 % av fallen.

1956 års lagstiftning innehöll samma bestämmelser om möjlighet att föra
in äldre adoptioner under den nya lagen som motsvarande svenska och
danska lagstiftning.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Departementspromemorian. I promemorian omtalas att det under förarbetena
till 1958 års lagstiftning framhölls (1LU 1958 B: 14 s. 81) att man
kunde förvänta att åtskilliga adoptanter skulle begagna sig av möjligheten
till övergång från svag till stark adoption. Möjligheten har emellertid enligt
promemorian utnyttjats bara i ett jämförelsevis begränsat antal fall. Tillgängliga
statistiska uppgifter visar att närmare 70 000 adoptioner kom till
stånd under tiden 1918—1959. Hela antalet ärenden om övergång från svag
till stark adoption uppgick emellertid sannolikt bara till mellan 3 000 och
4 000. Utvecklingen har sålunda här blivit en annan än man räknade med
vid lagstiftningens tillkomst.

Adoptivbarn får normalt en mycket stark anknytning till adoptanten och
dennes släkt under det att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess
biologiska släktingar särskilt vid spädbarnsadoption definitivt upphör i och
med adoptionen. Det låga antalet ansökningar om övergång till stark adoption
kan därför inte antas bero på en negativ inställning till den starka adoptionsformen
från adoptanterna i gemen. Förklaringen får enligt promemorian
sökas i andra omständigheter. Många gånger torde adoptanten helt enkelt
ha saknat kännedom om möjligheten att begära övergång till stark
adoption eller i varje fall om den rättsliga effekten av att sådan övergång
inte kom till stånd. Det är också troligt att åtskilliga av de adoptanter som
känt till övergångsreglerna till 1958 års lagstiftning inte kommit sig för med
att ta initiativ till ett domstolsförfarande, som inte skulle komma att leda
till någon omedelbart märkbar förändring i det faktiska förhållandet mellan
adoptant och adoptivbarn. Ytterligare en faktor, som avhållit adoptanter
från att begära övergång till stark adoption, har uppenbarligen varit att de
inte önskade att barnets biologiska föräldrar skulle behöva dras in i adoptionsfrågan
på nytt.

Enligt promemorian är det i och för sig otillfredsställande att för ett betydande
antal adoptioner alltjämt gäller vissa regler, som återspeglar en
föråldrad syn på adoptionsinstitutet och därför inte torde ha någon förankring
i det allmänna rättsmedvetandet. Situationen förmodas också i dag vara
den att i det stora flertalet äldre adoptivförhållanden såväl adoptivföräldrarna
och adoptivbarnet som barnets biologiska föräldrar utgår från att barnet
rättsligt sett är likställt med adoptantens egna barn. Att detta i arvsrättsligt
hänseende medför risk för rättsförluster ligger enligt promemorian
i öppen dag. Det har också förekommit att arvskifte fått göras om till följd
av felaktiga föreställningar om vilka arvsregler som gäller för adoptivbarn
i äldre adoptivförhållanden (se t. ex. NJA 1948 s. 244).

Det anses mot bakgrund av dessa förhållanden motiverat att överväga lagstiftning
i syfte att bringa rättsreglerna för äldre adoptioner i större överensstämmelse
med numera gängse uppfattning om rättsverkningarna av adoption.
Eftersom systemet att göra tillämpligheten av 1958 års lagstiftning beroende
på särskild domstolsförklaring därom har visat sig otillräckligt,

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

måste enligt promemorian en lösning sökas på andra vägar. Det mest radikala
sättet är att göra de nya reglerna tillämpliga på alla bestående äldre
adoptivförhållanden.

I promemorian framhålls att en sådan lösning skulle innebära att de biologiska
föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet mot adoptivbarnet upphör.
Denna underhållsskyldighet anses redan nu sakna nämnvärd praktisk
betydelse. Socialstyrelsen har på förfrågan uppgett att man där inte känner
till något fall under de senaste 30 åren där frågan aktualiserats. I promemorian
påpekas även att de allra flesta barn som adopterats enligt äldre
regler numera uppnått sådan ålder att frågan om underhåll överhuvudtaget
inte längre kan bli aktuell. Att den subsidiära underhållsskyldigheten upphör
anses därför inte utgöra något hinder mot att göra reglerna om stark
adoption generellt tillämpliga på kvarstående svaga adoptioner.

Det arvsrättsliga förhållandet mellan adoptivbarnet och dess biologiska
släktingar kan däremot enligt promemorian vara av reell betydelse. Det
framstår dock som principiellt mindre tillfredsställande att barn som adopterats
skall ha en — låt vara i olika hänseenden begränsad — arvsrätt i förhållande
till två släkter, dvs. både den biologiska släkten och adoptivsläkten.
Eftersom adoptivbarn ofta nog är födda utom äktenskap, har denna olägenhet
f. ö. ökat i och med att barn utom äktenskap numera generellt har full
arvsrätt efter sin biologiske fader och dennes släktingar.

I promemorian hävdas att det från både principiell och praktisk synpunkt
är mest tilltalande att adoptivbarn alltid har arvsrätt på samma sätt som
andra barn, dvs. full arvsrätt i den släkt dit barnet faktiskt närmast hör,
och det är i adoptivbarnens fall praktiskt taget undantagslöst adoptivsläkten.
En sådan ordning torde stämma överens med vad som redan nu i allmänhet
har antagits gälla. Detta får givetvis inte undanskymma det faktum att det
kan finnas fall, där berörda kontrahenter avsett att arvsrätten mellan barnet
och dess biologiska släkt skall bestå. De biologiska släktingarna, främst barnets
föräldrar, har emellertid möjlighet att i sådana fall upprätta testamente
till förmån för barnet. Den begränsning i testationsfriheten som bröstarvinges
rätt till laglott utgör tillmäts inte någon större betydelse i sammanhanget.
Det påpekas också att frågan om laglottsinstitutets avskaffande är
föremål för utredning av familjelagssakkunniga.

Fullständig arvsrätt för adoptivbarnet efter adoptanten innebär givetvis
motsvarande inskränkning i arvsrätten för adoptantens biologiska arvingar.
Även bär torde emellertid enligt promemorian möjligheten att upprätta testamente
vara tillräcklig. Det nämns också att övergångsbestämmelserna till
1958 års lagstiftning gav adoptanten frihet att få förklaring om övergång
från svag till stark adoption oavsett vilken inställning hans släktingar hade
i frågan. Inte heller de förändringar i fråga om arvsrätt efter adoptivbarnet,
som föranleds av en övergång från svag till stark adoption, anses vara något
avgörande hinder mot den ifrågasatta lösningen.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Utgångspunkten för en ny lagstiftning bör därför enligt promemorian
vara, att reglerna för stark adoption skall göras tillämpliga på alla kvarstående
äldre adoptivförhållanden. Med hänsyn till att en övergång till stark
adoption medför vissa åtminstone formellt betydelsefulla rättsverkningar
kunde det övervägas att ge de av adoptionen berörda parterna möjlighet att
under viss tid göra anmälan eller ansökan om att äldre regler tills vidare
skall fortfara att gälla för adoptivförhållandet. En sådan ordning är emellertid
enligt promemorian förenad med uppenbara olägenheter som knappast
uppvägs av de fördelar som skulle stå att vinna för ett mycket ringa fåtal
adoptivbarn. Anmälnings- eller ansökningstiden skulle behöva bestämmas
till minst tre år för att alla eller i huvudsak alla adoptivbarn under denna
tid skulle uppnå sådan ålder att de hade möjlighet att själva bedöma, vilket
regelsystem de vill att adoptionen skall vara underkastad. Detta skulle emellertid
medföra att de nya adoptionsreglerna överhuvudtaget inte kunde bli
tillämpliga på äldre adoptioner förrän efter ytterligare en flerårig övergångstid,
trots att i det stora flertalet fall en omedelbar övergång till stark adoption
torde motsvara de berörda parternas önskemål och uppfattning om vad
som bör gälla. Härtill kommer att en lagstiftning av nu antytt slag skulle bli
tekniskt komplicerad.

I promemorian föreslås därför att reglerna för stark adoption görs omedelbart
tillämpliga på alla äldre adoptivförhållanden. Den nya ordningen
föreslås gälla fr. o. m. den 1 januari 1971. Har adoptivförhållande hävts före
nya lagens ikraftträdande, bör rättsverkningarna av hävandet självfallet bedömas
efter äldre lag.

I promemorian berörs en speciell komplikation som uppkommer om adoptanten
eller adoptivbarnet avlidit. Den före den 1 juli 1959 gällande lagen
ansågs innebära, att adoptantens eller adoptivbarnets död medförde, att
adoptivförhållandet upphörde. Emellertid kvarstod trots dödsfallet flera
rättsverkningar av adoptionen i arvsrättsligt och namnrättsligt hänseende.
Adoptantens död medförde inte heller att vårdnaden och förmynderskapet
återgick till de biologiska föräldrarna, vilket däremot blev fallet om adoptivförhållandet
hävdes. De rättsverkningar som adoptionen kunde medföra
i förhållande till adoptantens eller adoptivbarnets släktingar berördes i
själva verket inte av dödsfallet i vidare mån än som följde av den faktiska
omständigheten att adoptanten — eller adoptivbarnet — avlidit. För de nu
aktuella hänseendena kan det därför enligt promemorian sägas att det inte
fanns någon realitet bakom uttalandet att adoptivförhållandet upplöstes
genom att adoptanten eller adoptivbarnet dog. I allmänhet torde saken inte
ha uppfattats så att det släktskapsförhållande, som adoptionen faktiskt ansågs
medföra, upplöstes genom dödsfallet. Det möter därför enligt promemorian
inte några betänkligheter att låta de nya reglerna om stark adoption
gälla även i de fall där adoptivförhållandet enligt äldre rätt ansågs vara
upplöst till följd av adoptantens eller adoptivbarnets död. Den praktiska

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

betydelsen härav blir, att arvsrätt kommer att föreligga i adoptantsläkten
men inte i förhållande till den biologiska släkten.

Lagtekniskt föreslås reformen bli genomförd på så sätt, att punkterna 1,
2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken
samt 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken
upphävs. Nämnda paragraf skall dock alltjämt gälla i fråga om rätt till arv
och till underhåll ur kvarlåtenskapen efter den som har avlidit före utgången
av år 1970. Vidare föreslås en särskild övergångsbestämmelse om
rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande, vilken intagits i anslutning
till de i följande avsnitt behandlade ändringarna i FB. Däremot
anses någon särskild övergångsbestämmelse inte vara erforderlig för de
fallen då adoptant eller adoptivbarn avlidit. De i ärvdabalken (4 kap. 1 och
2 §§ samt 8 kap. 9 §) använda uttrycken ”adoptant” och ”adoptivbarn” täcker
i och för sig även dessa situationer. Övergångsbestämmelsen om verkningarna
av hävande av adoptivförhållande föreslås få den lydelsen, att
äldre lag gäller, om adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande
som meddelats före utgången av år 1970. Därav anses motsatsvis framgå att
nya lagen gäller om adoptivförhållande upplösts på annat sätt än genom
beslut om hävande.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av de flesta remissinstanserna. Svea hovrätt framhåller att man inte behöver
hysa några farhågor för att rättsförluster av någon betydelse skall
uppstå. Hovrätten anser att reformen skulle medföra avsevärda principiella
och praktiska fördelar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar
att de flesta adoptivbarn är födda utom äktenskapet. Är det frågan om en
svag adoption kan adoptivbarnet ta arv efter både fadern och modern. En
sådan ordning anser förbundet uppenbarligen strida mot våra dagars uppfattning
om adoptionens rättsliga innebörd. Familjelagssakkunniga godtar
promemorieförslaget men ställer frågan om ikraftträdandet bör uppskjutas
något så att enskilda personer får skäligt rådrum för testamentariska förordnanden.
Eftersom de fall där testamentariska förordnanden kan bli aktuella
torde vara förhållandevis fåtaliga, och då för majoriteten av bestående
svaga adoptioner lagändringens snara genomförande synes önskvärt, vill de
sakkunniga dock inte motsätta sig förslaget på denna punkt. Det förutsätts
emellertid att särskilda åtgärder vidtas för att sprida kunskap om lagändringen
före ikraftträdandet. Även Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,
statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Luleå, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges rättshjälps jurister,
Moderata ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Folksam, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen Adoptionscentrum ansluter
sig uttryckligen till promemorieförslaget.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Domareföreningen anser att det inte är möjligt att göra några säkra uttalanden
om orsakerna till att förhållandevis få adoptanter begagnat sig av
möjligheten att ansöka om övergång från svag till stark adoption. I promemorian
har kanske inte tillräckligt beaktats att adoptanten och adoptivbarnet
sannolikt i åtskilliga fall önskar bibehålla anknytningen till adoptivbarnets
biologiska släktingar. Det torde ha varit ganska vanligt att ett barn,
som fötts utom äktenskap, adopterats av ett syskon till modern och syskonets
make eller av annan anhörig utan att man velat genom adoptionen upphäva
barnets rätt till arv efter modern eller överhuvudtaget avbryta relationerna
till modern. Om de nya adoptionsreglerna genom lagstiftning görs
ovillkorligt tillämpliga på äldre adoptionsförhållanden kan rättsförluster
uppkomma. Visserligen kan de biologiska släktingarna upprätta testamente
till förmån för barnet men det kan befaras, att en ny lagstiftning på området
inte blir allmänt känd. Frågan om adoptivbarns rätt till arv efter sina biologiska
släktingar har dock enligt föreningen kommit i ett annat läge genom
den nya lagstiftningen om arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Det är troligen
för de flesta okänt att utomäktenskapligt barn, som bortadopterats
före den 1 juli 1959, ärver fadern. Ganska allmänt råder den uppfattningen,
att adoptivbarn alltid är i arvsrättsligt hänseende jämställt med adoptantens
egna barn och den uppfattningen var sannolikt utbredd redan innan stark
adoption infördes i svensk rätt. Det kan befaras att nuvarande regler om
svag adoption alltmera kommer att falla i glömska inte bara hos adoptanter,
adoptivbarn och dessas släktingar utan också bland bouppteckningsoch
arvskiftesförrättare. Rättsosäkerheten kan således komma att öka om
reglerna bibehålls. Dessa olägenheter kan inte undanröjas genom den i och
för sig tänkbara utvägen att återuppliva möjligheten att hos domstol begära
förklaring att de nya adoptionsreglerna skall tillämpas. En annan möjlighet
är att genomföra det i promemorian framlagda förslaget men bereda adoptant
och adoptivbarn tillfälle att begära förklaring av domstol att de äldre
reglerna skall tillämpas på adoptivförhållandet. Avsevärda olägenheter
skulle dock vara förenade med en sådan lösning. Föreningen har därför,
fastän med tvekan, stannat för att tillstyrka förslaget till ändring i de arvsrättsliga
reglerna vid svag adoption. Enligt föreningens mening bör dock
övergångsbestämmelserna få ett annat innehåll, såvitt angår de fall då adoptanten
avlidit innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Förslaget innebär
att ett adoptivbarn, vars adoptant avlidit för flera decennier sedan,
fr. o. m. den 1 januari 1971 skulle inträda såsom arvinge efter adoptantens
släktingar, trots att adoptivbarnet kanske vid åtskilliga arvfall dessförinnan
varit utesluten från arv inom denna släkt. Något sådant skulle leda till en
avsevärd rättsosäkerhet. Föreningen föreslår därför att nu gällande arvsregler
skall tillämpas om adoptanten avlidit före den 1 januari 1971.

Föreningen tar också upp förslaget att de biologiska föräldrarnas subsi -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

cliära underhållsskyldighet mot adoptivbarn skall upphöra. Det anses inte
uteslutet att denna underhållsskyldighet i vissa fall aktualiserats. Eftersom
de barn, som adopterats enligt äldre regler, kommer att vara över elva år
gamla den 1 januari 1971, kan underhållsskyldighet inte komma i fråga
under någon längre tid därefter. Att bibehålla underhållsskyldigheten kan
därför inte möta samma betänkligheter som när det gäller arvsrätten. I
ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk anfördes, att man måste räkna
med att subsidiär underhållsskyldighet kanske fullgjordes vid tiden för
ikraftträdandet av den föreslagna nya lagstiftningen och att det i sådant
fall kunde verka stötande om barnet fråntogs rätten till underhåll (SOU
1954: 6 s. 194). Detta uttalande, som lämnades utan erinran under remissbehandlingen
och i propositionen (prop. 1958 A: 144 s. 262), anses fortfarande
vara värt beaktande. Föreningen motsätter sig därför förslaget om
ändring av underhållsreglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritiskt inställd till förslaget i dess
helhet. Den huvudsakliga motiveringen för förslaget att göra reglerna för
stark adoption tillämpliga på alla bestående äldre adoptivförhållanden bygger
enligt hovrätten inte på en kartläggning av de överväganden som bestämt
människors handlande eller av de uppfattningar om rättsläget som
nu råder utan endast på antaganden om dessa överväganden och uppfattningar.
Om man likväl, med tanke på svårigheten att åstadkomma en mer
bindande bevisning, godtar resonemanget, anses detta dock inte leda fram
till att de föreslagna ändringarna ter sig rimliga och nödvändiga. Det förhållandet
att berörda parter i det stora flertalet äldre adoptivförhållanden
oriktigt utgår från att adoptivbarnet rättsligt sett är likställt med adoptantens
egna barn talar snarare för att människor med tjänliga medel bör upplysas
om rättsläget och beredas tillfälle att ändra detta, om de finner det
vara otillfredsställande. Hovrätten framhåller vidare att det vid spädbarnsadoption
kan vara naturligt att betrakta barnet på samma sätt som ett eget
barn. Uppfattningen att barnet också rättsligt har samma ställning som ett
eget barn vinner i fråga om de äldre adoptivförhållandena efter hand ett
ökat stöd av att detta är den nya lagens innebörd. För dessa fall kan det
således vara önskvärt att reglerna är enhetliga. Det finns dock anledning
räkna med att de äldre adoptivfallen inte bara omfattar sådana adoptioner
utan även adoptioner, där det har varit avsett att arvsrätt skulle bestå mellan
adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Om man nu ändrar lagen så
att reglerna för stark adoption blir tillämpliga också på alla äldre adoptionsfall,
kan därav uppkomma oväntade och överraskande resultat. Om t. ex.
föräldrarna har omkommit vid en bilolycka och barnet har omhändertagits
och adopterats av syskon till föräldrarna, kan lagändringen leda till att de
inte, såsom man hade förutsatt, får en huvudlott vid arvsfall efter far- eller
morföräldrar utan får del i sådant arv endast såsom barn i den nya familjen.
Det egendomliga förhållandet kan också uppkomma att två sådana, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

17

olika familjer adopterade syskon inte längre har arvsrätt efter varandra,
därför att de rättsligt är att betrakta som kusiner. Man torde vidare få antaga
att det finns åtskilliga fall då skilsmässobarn har adopterats av styvfar
eller styvmor men likväl har regelbundet umgänge med den av föräldrarna
som icke längre är vårdnadshavare. Att arvsrätten består trots adoptionen
kan vara något som man har förvissat sig om.

Hovrätten kan inte finna att möjligheten att göra testamente undanröjer
betänkligheterna mot att genom lagändring avskära den arvsrätt som människor
tror bestå. Man kommer inte ifrån att den föreslagna lagändringen
kan skapa orättvisor. Många människor har en benägenhet att ta synnerligen
illa vid sig, när de anser sig orättvist behandlade i arvssammanhang,
och detta alldeles oavsett om det gäller egendom av någon betydenhet. Hovrätten
kan heller inte finna att betänkligheterna kan skjutas åt sidan genom
en hänvisning enbart till att de fall där den föreslagna lagändringen skulle
upphäva risken för missförstånd kan antagas vara så många flera än de
fält där lagändringen vållar orättvisa. I den förra gruppen av fall gäller det
ett rättsläge som har bestått hela tiden från adoptionsbeslutet och för vars
ändring lagen har anvisat ett ansökningsförfarande, i den senare gruppen
av fall gäller det ett rättsläge som är påtvingat och oförutsett. Det är enligt
hovrätten otänkbart att genomföra eu sådan lagändring utan att lämna en
reservationsmöjlighet för den enskilde öppen. Den lämpligaste utvägen
skulle vara att fullfölja det system för övergång till de nya reglerna som
antogs 1958. Eftersom det visat sig att ansökningar förekommit i ett oväntat
ringa antal fall inom den föreskrivna tiden, synes möjligheten att göra
sådan ansökan böra på nytt öppnas. I samband därmed synes frågan om
föräldrarnas hörande, som tidigare vållat vissa svårigheter, böra närmare
regleras.

Hovrätten anser övervägande skäl tala för att man inte bör tillgripa det
föreslagna medlet att med lagändring överföra alla äldre adoptivförhållanden
till stark adoption med de risker för missförstånd och rättsförlust som
kan uppkomma därav i vissa fall. Hovrätten förordar att första punkten i
övergångsbestämmelserna till 1958 års ändringar i föräldrabalken får ändrad
lydelse av innehåll att, där adoption ägt rum enligt äldre lag, adoptanten
kan hos rätten göra ansökan om förklaring, att på adoptivförhållandet
skall tillämpas vad som är föreskrivet för det fall att adoption ägt rum enligt
nya lagen. Andra stycket av samma punkt bör innehålla att i fråga om sådan
ansökan bestämmelserna om adoption av adoptivbarn skall äga motsvarande
tillämpning och att hörande av adoptivbarnets föräldrar dock inte
skall vara erforderligt. Dessutom bör adoptanter och adoptivbarn i äldre
adoptivförhållanden upplysas om innebörden av nuvarande regler och om
möjligheten att —- förutsatt att de övriga föreslagna ändringarna i föräldrabalken
i huvudsak genomförs — efter ansökan övergå till stark adoption.
En informationsskrift med detta innehåll bör enligt hovrätten utarbe 2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 186

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

tas i justitiedepartementet och med ledning av folkbokföringen tillställas
alla berörda personer eller, om dessa inte kan återfinnas med hjälp av folkbokföringen,
utsändas till alla hushåll.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags
förening och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund motsätter sig
promemorieförslaget. Som skäl åberopas även här närmast de konsekvenser
i arvsrättsligt hänseende som förslaget medför. I de båda förutnämnda yttrandena
förordas att ytterligare överväganden ägnas den i promemorian berörda
lösningen att bereda parterna möjlighet att nnder viss ny övergångstid
göra anmälan eller ansökan om att äldre regler alltjämt skall gälla för
adoptionen. Kvinnoförbundet anser att kontrahenterna själva efter tillfrågan
bör få ta ställning till om de önskar att reglerna för stark adoption
skall tillämpas.

Hävande av adoptivförhållande

Gällande rätt m. m. Enligt regler i 4 kap. FB kan domstol i vissa fall besluta
om hävande av adoptivförhållande. Hävande skall sålunda äga rum på ansökan
av adoptanten, om adoptivbarnet lider av sinnesslöhet, annat svårt
själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom som kan antas härröra
från tiden före adoptionen. Ansökan måste dock göras inom 5 år från adoptionen
och adoptanten får inte ha känt till defekten vid adoptionen (8 §).
Vidare kan adoptanten få adoptivförhållandet hävt, om adoptivbarnet har
grovt förgått sig mot adoptanten eller dennes närmaste eller om adoptivbarnet
för ett lastbart eller brottsligt liv. Därutöver fordras för bifall till ansökan
att det uppenbarligen inte kan fordras att adoptivförhållandet ändå
skall bestå (9 § andra stycket). Denna senare förutsättning, som infördes
genom lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken, har i praxis ansetts
gälla beträffande adoptioner före lagens ikraftträdande endast om domstol
med tillämpning av punkt 1 i övergångsbestämmelserna har förklarat att
den nya lagen skall tillämpas på adoptivförhållandet (NJA 1967 s. 186).

Adoptivförhållandet kan vidare hävas på ansökan av adoptivbarnet. Så är
fallet om adoptanten har grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån
försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv och
barnets bästa till följd härav påkallar att adoptivförhållandet upphör. Barnet
kan också få adoptionen hävd om det i annat fall är av väsentlig betydelse
för barnet att adoptivförhållandet upphör (9 § första stycket).

Adoptivförhållande kan vidare hävas efter överenskommelse mellan adoptanten
och adoptivbarnet, sedan barnet fyllt 20 år. Den som är omyndigförklarad
skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen (10 §).

Vissa särskilda bestämmelser om hävande av adoptivförhållande gäller
för det fall att makar har adopterat ett barn gemensamt. Adoptivförhållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

19

det får inte hävas annat än beträffande bägge makarna. Hävande enligt 8 §
får ske, även om den ena maken kände till sjukdomen eller lytet vid adoptionen.
Hävande enligt 9 § kan ske trots att den omständighet som åberopas
som grund för hävande gäller bara den ena maken. På ansökan av adoptanten
kan hävande i nu åsyftade fall äga rum, trots att endast den ena
maken har ansökt därom, såvida synnerliga skäl föreligger. Detta gäller
dock inte ansökan enligt 8 § av den make som kände till sjukdomen eller
lytet (11 §).

Dör adoptanten kan adoptivförhållandet hävas på ansökan av adoptivbarnets
föräldrar eller en av dem om det påkallas med hänsyn till barnets
bästa (12 § första stycket). Om barnet efter adoptantens död adopteras av
annan, anses det tidigare adoptivförhållandet hävt (12 § andra stycket).
Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1958: 640) om ändring
i föräldrabalken, skall äldre lag gälla i stället för bestämmelserna i 12 §
första stycket, om adoptanten bar dött före lagens ikraftträdande. Vidare
skall 12 § andra stycket inte tillämpas, om adoptivbarnet efter adoptantens
död har adopterats av annan genom adoption som har ägt rum före lagens
ikraftträdande.

I och med att adoptivförhållandet hävs upphör enligt 13 § första stycket
all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten
och dennes släktingar. Om det med hänsyn till anledningen till hävandet,
barnets ålder och övriga omständigheter finns särskilda skäl kan dock
rätten vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidra till adoptivbarnets
underhåll. I förhållande till adoptivbarnets biologiska släktingar medför hävande
av adoptionen på grundval av överenskommelse mellan adoptant och
adoptivbarn ingen ändring i fråga om underhållsskyldighet och rätt till arv.
Har hävandet skett av annan anledning kan rätten efter vad med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt bestämma i vad mån adoptionens rättsverkningar
i fråga om underhållsskyldighet och rätt till arv skall bestå i
förhållande till adoptivbarnets släktingar. Är barnet underårig! skall rätten
utse vårdnadshavare och förmyndare (13 § andra stycket). Genom hävandet
förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn och återfår det namn
adoptivbarnet hade före adoptionen. Rätten kan dock tillåta att barnet behåller
adoptantens släktnamn om synnerliga skäl talar för det (15 § andra
stycket namnlagen, 1963: 521).

Bestämmelser om förfarandet vid hävande av adoptivförhållande finns i
20 kap. FB. Ärendet skall upptagas av rätten i den ort där adoptanten eller,
om han är död, adoptivbarnet har sitt hemvist (5 § andra stycket). Är adoptivbarn
underårigt eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet kan
ansökan om hävande enligt 4 kap. 9 § första stycket göras av barnets fader
eller moder, särskilt förordnad förmyndare eller god man eller barnavårdsnämnd.
Är adoptant sinnesjuk eller sinnesslö får hans förmyndare göra an -

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

sökan om hävande enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket (7 § första stycket).
I ärende om hävande med stöd av 4 kap. 8, 9 eller 12 § skall rätten
lämna alla dem tillfälle att yttra sig vilkas samtycke eller hörande skulle
vara erforderligt för adoption, dvs. barnets föräldrar, eventuellt förordnad
särskild förmyndare och, i fall då barnet inte fyllt 18 år, barnavårdsnämnd.
Är adoptanten omyndigförklarad skall hans förmyndare eller om han är död
vissa arvingar efter honom beredas tillfälle att yttra sig. Är adoptivbarnet
omyndigt och adoptanten ensam förmyndare skall barnets rätt bevakas av
god man (7 § andra stycket). I fall som avses i 4 kap. 12 § andra stycket
skall vissa arvingar efter den avlidne adoptanten få tillfälle att yttra sig
(6 § sista stycket). Mot rättens beslut om hävande av adoptivförhållande
kan talan föras av var och en som får göra ansökan därom eller som skall
höras i ärendet (8 §).

Historik. Reglerna om hävande av adoptivförhållande går i sina grunddrag
tillbaka på 1917 års lag om adoption. I sitt år 1913 avgivna förslag till lag
i ämnet, som låg till grund för 1917 års lagstiftning, uttalade lagberedningen
att det skulle stämma bäst överens med adoptionens ändamål om adoptionen
blev bestående för framtiden på samma sätt som ett naturligt familjeförhållande
(lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa
delar av ärvdabalken II s. 67). Emellertid visade erfarenheten att parternas
eller enderas intresse ibland på goda grunder kunde kräva att adoptivförhållandet
upphörde. Så borde därför kunna ske i vissa fall genom beslut av
rätten. Hävande borde enligt lagberedningen i främsta rummet kunna komma
i fråga om adop tant och adoptivbarn var överens därom. En förutsättning
borde dock vara att adoptivbarnet hade nått myndig ålder. Enligt lagberedningens
åsikt fanns det också tillfällen då ett adoptivförhållande borde
kunna hävas på ansökan endast av den ena parten i adoptivförhållandet.
Särskilt kunde behov därav föreligga i fråga om barnet, som ofta hade blivit
adopterat då det var omyndigt och ibland kunde ta svår skada om adoptivförhållandet
fick bestå. Så kunde t. ex. vara fallet om adoptanten uppträdde
olämpligt mot barnet eller förde ett lastbart eller brottsligt liv. Man kunde
också tänka sig att barnet hade intresse av att få adoptivförhållandet hävt
trots att det inte fanns anledning att rikta några anmärkningar mot adoptanten.
Barnet kunde t. ex. i något fall vinna avsevärda ideella eller materiella
fördelar genom att återinträda i sin gamla släkt. Lagberedningen föreslog att
adoptivbarnet skulle kunna få adoptivförhållandet hävt, om adoptanten grovt
förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummat sina plikter mot det eller
om adoptanten förde ett lastbart eller brottsligt liv och barnets bästa därför
påkallade att förhållandet upphörde. Hävande skulle vidare kunna ske om
det i annat fall var av väsentlig betydelse för barnet. Beredningen ansåg att
det inte fanns behov av att ge adoptanten lika vidsträckt rätt som barnet att
få adoptionen hävd. Adoptantens anspråk kunde begränsas till fall då barnet

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

hade grovt förgått sig mot adoptanten eller dennes närmaste och då barnet
förde ett lastbart eller brottsligt liv.

Om adoptivförhållandet hävdes borde enligt lagberedningen all verkan av
adoptionen upphöra och adoptivbarnet återinträda i det familj erättsliga förhållandet
som barnet befunnit sig i före adoptionen. Barnet borde dock ha
möjlighet att med rättens tillstånd behålla sitt genom adoptionen förvärvade
namn.

I nu angivna hänseenden utformades 1917 års lag i enlighet med lagberedningens
förslag.

Den enligt 4 kap. 8 § FB föreliggande möjligheten att häva adoptivförhållande
på den grunden att adoptivbarnet lider av sinnesslöhet, annat svårt
själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom infördes år 1944. Som
skäl för denna lagändring, vilken grundades på en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria, anförde föredragande departementschefen bl. a.
följande (prop. 1944: 100 s. 30 ff). Sinnesslöhet och vissa andra medfödda
defekter brukade ibland ge sig tillkänna först då barnet hade nått en något
högre ålder. Om adoptionen hade ägt rum medan barnet var i späd ålder
och det senare visade sig lida av en sådan defekt, talade uppenbarligen starka
skäl för att adoptivförhållandet skulle kunna upplösas. När adoptanten åtog
sig barnet saknades ju utan hans vetskap en grundläggande förutsättning
för att adoptionen skulle kunna fylla sitt syfte. Det skulle bli en alltför tung
börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt barn.
Det kunde även vara skadligt för andra adoptivbarn eller adoptantens egna
barn att växa upp tillsammans med ett abnormt barn. Dessutom kunde
risken för abnormitet tänkas verka hämmande på lusten att adoptera. Som
förutsättning för att adoptivförhållandet skulle kunna hävas på grund av
sådana defekter borde gälla att adoptanten hade saknat vetskap om defekten
och att denna kunde antagas härröra från tiden före adoptionen.
Eftersom det inte var lämpligt att låta frågan om adoptivförhållandets bestånd
vara svävande under längre tid borde man också införa en frist på 5 år
räknat från adoptionen, inom vilken ansökan om hävande måste göras.

Departementschefens förslag mötte ingen erinran under riksdagsbehandlingen
(1LU 1944: 21, rskr 220).

I sitt förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49 s. 90) diskuterade ärvdabalkssakkunniga
frågan om adoptivförhållande borde kunna hävas då adoptanten
led av obotlig sinnessjukdom och om barn som adopterats av äkta
makar borde kunna få adoptivförhållandet hävt ifall den ena maken dog och
den andra var ur stånd att ensam ha vårdnaden om barnet. De sakkunniga
föreslog emellertid inga regler härom men framhöll att adoptivförhållande
i sådana fall många gånger kunde hävas på den grunden att det var av
väsentlig betydelse för adoptivbarnet. I övrigt berördes frågan om hävande
av adoptivförhållande inte under förarbetena till föräldrabalken på annat
sätt än att första lagutskottet i anledning av två motioner erinrade om att

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

adoptivförhållande som uppkommit genom att makar adopterat gemensamt
kunde hävas beträffande endast en av makarna efter det att makarna hade
erhållit äktenskapsskillnad (1LU 1949:34 s. 13). Reglerna om hävande av
adoption i 1917 års lag överfördes alltså utan ändring i sak till föräldrabalken.

I det betänkande som låg till grund för 1958 års ändringar i adoptionslagstiftningen
erinrade ärvdabalkssakkunniga (SOU 1954: 6 s. 171) om att
adoptivbarnets möjligheter att få adoptivförhållandet hävt i princip var beroende
av frågan huruvida ett hävande skulle vara av väsentlig betydelse
för barnet. Adoptanten däremot kunde få adoptionen hävd, såvida adoptivbarnet
vid något tillfälle hade grovt förgått sig mot adoptanten eller förde
ett lastbart liv, även om adoptanten själv t. ex. genom att eftersätta barnets
uppfostran var ansvarig för barnets beteende. De sakkunniga ansåg att detta
senare förhållande var otillfredsställande och att ett hävande på adoptantens
begäran borde ske endast efter ett mera allmänt bedömande av om det var
lämpligt att adoptivförhållandet bestod. De sakkunniga föreslog därför att
som ytterligare förutsättning för ett hävande i här åsyftade fall borde föreskrivas,
att det uppenbarligen inte kunde krävas att adoptionen skulle bestå.

Före 1958 års ändringar ansågs att adoptivförhållandet upphörde i och
med att adoptanten — eller adoptivbarnet — avled, även om vissa rättsverkningar
av adoptionen alltjämt kvarstod (jfr lagberedningens förslag s. 42
och 70—71). Ifall adoptanten dog innan barnet blivit myndigt, skulle vårdnaden
om barnet utövas av särskilt förordnad förmyndare. Ärvdabalkssakkunniga
föreslog att adoptivförhållandet skulle bestå även efter adoptantens
död men kunna hävas på ansökan av adoptivbarnets biologiska föräldrar
eller en av dem under förutsättning att hävande påkallades av hänsyn till
barnets bästa (SOU 1954: 6 s. 171—172). De sakkunniga hade då i tankarna
fall där barnets föräldrar ville återta barnet. I vissa fall kunde det också
tänkas, att adoptivbarnet efter adoptantens död kunde adopteras på nytt.
De sakkunnigas förslag innebar att detta skulle vara möjligt men att det
första adoptivförhållandet skulle anses hävt i och med den nya adoptionen.

Ärvdabalkssakkunniga tog också upp frågan om ändring av dåvarande
regel, att om adoptivförhållande hävdes, all rättsverkan av adoptionen upphörde
med påföljd att barnet återinträdde i sin tidigare släkt (SOU 1954: 6
s. 173—176). Såvitt angick adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes
anförvanter borde nämnda regel i princip alltjämt gälla. I vissa fall
skulle det dock knappast vara rimligt att adoptanten befriades från underhållsskyldigheten,
t. ex. då hävandet berodde på en omständighet som kunde
läggas adoptanten till last. De sakkunniga föreslog därför, att rätten skulle
få möjlighet att vid hävandet bestämma, att adoptanten skulle bidra till
adoptivbarnets underhåll, om det med hänsyn till anledningen till hävandet,
barnets ålder och övriga omständigheter fanns särskilda skäl till det. I

13

Kiingl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

fråga om adoptivbarnets förhållande till dess biologiska släktingar ansåg de
sakkunniga det inte vara lämpligt att låta hävandet i princip medföra, att
all verkan av adoptionen förföll. Det kunde inte vara rimligt, att rättsliga
relationer som kanske hade upphört sedan många år tillbaka plötsligt skulle
återupplivas. Om adoptivförhållandet hade hävts efter överenskommelse,
hade barnet knappast behov av att återinträda i sin tidigare familjerättsliga
ställning. De sakkunniga föreslog därför att hävandet i ett sådant fall inte
skulle medföra ändring i fråga om adoptivbarnets rätt till underhåll eller
arv från sina släktingar. Om adoptivförhållandet hävdes på annan grund
kunde emellertid, som de sakkunniga närmare utvecklade, så många olika
situationer uppstå, att rätten borde ha möjlighet att efter vad som med hänsyn
till omständigheterna var skäligt bestämma, huruvida adoptionens rättsverkningar
skulle bestå i fråga om rätt till underhåll och rätt till arv från
adoptivbarnets släktingar. Frågan vem vårdnaden och förmynderskapet för
underårigt barn skulle tillkomma borde enligt de sakkunniga avgöras av
rätten i samband med hävandet. De sakkunniga framhöll att det i regel inte
var ändamålsenligt att anförtro de naturliga föräldrarna vårdnaden och förmynderskapet.

De sakkunnigas förslag godtogs av statsmakterna (prop. 1958 A: 144,
rskr B 107) och reglerna om hävande av adoption samt verkan därav fick
härigenom sin nuvarande utformning.

Yissa uppgifter rörande rättspraxis. Antalet ärenden om hävande av adoptivförhållande
utgjorde under 1960-talet i genomsnitt mellan 25 och 30 per
år i hela landet. Under våren 1968 undersöktes inom justitiedepartementet
de ärenden om hävande av adoptivförhållande som handlagts vid rådhusrätterna
i Stockholm och Göteborg under åren 1960—1967 samt vid rådhusrätterna
i Malmö, Lund och Hälsingborg under tiden juli 1959—augusti
1967. Resultatet av undersökningen redovisas i följande uppställning.

Stockholm

Göteborg

Malmö—Lund—-Hälsingborg

Summa

Hela antalet avgjorda ärenden ..

.. .. 33

14

18

65

Ärenden enligt 8 §............

____ 1

0

0

1

Därav bifallna................

1

1

Ärenden enligt 9 § 1 st.........

3

3

4

10

Därav bifallna................

3

3

3

9

Ärenden enligt 9 § 2 st.........

3

2

3

8

Därav bifallna................

____ 2

2

2

6

Ärenden enligt 10 §............

____ 26

9

11

46

Utländsk rätt. Utvecklingen i de europeiska länderna har lett till att stark
adoption blivit allt vanligare. Stark adoption förekommer — som enda
adoptionsform eller vid sidan av svag adoption — t. ex. i de nordiska län -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

derna (utom Finland), Frankrike, Storbritannien, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Polen och Tjeckoslovakien.

I det följande redovisas vissa främmande rättsordningars regler om
främst hävande av adoptivförhållande.

Reglerna om hävande av adoptivtförhållande i dansk rätt motsvarar i huvudsak
de svenska reglerna. Under förarbetena till 1956 års lagstiftning diskuterades
frågan om man borde helt avskaffa eller i varje fall väsentligt
begränsa möjligheterna att häva adoptivförhållande i samband med att
stark adoption infördes. (Betaenkning 1954 nr 111 s. 31). Det ansågs mycket
betänkligt att hävande skulle vara möjligt, eftersom stark adoption typiskt
sett mest skulle användas vid anonym adoption av småbarn. Emellertid
hade de dittills gällande reglerna om hävande av adoptivförhållande inte
givit anledning till mer ingående kritik. Man avstod därför från mer ingripande
ändringar av dessa1 regler men framhöll att det borde anföras mycket
starka skäl för att upphäva en stark adoption, eftersom barnet då antingen
kom att sakna anknytning till någon familj eller också skulle bli
nödsakat att gå tillbaka till en familj som kanske sedan lång tid tillbaka
inte hade haft någon kontakt med barnet.

I fråga om hävande på grund av att adoptivbarnet lider av sinnesslöhet

o. 1. är möjligheterna till hävande mer begränsade än enligt svensk rätt.
Sålunda krävs att det skulle vara uppenbart obilligt att begära att adoptivförhållandet
skall bestå. Under förarbetena uttalades att adoptivföräldrar
likaväl som naturliga föräldrar måste ta ansvaret för att barnet inte
har utvecklats på det sätt man hoppats. I undantagsfall kunde emellertid
ett hävande tänkas vara förenligt med barnets intressen framförallt då barnet
vistades på en anstalt och det naturliga förhållandet föräldrar—barn
alltså inte förelåg.

Rättsverkningarna av att adoptivförhållande hävs avviker inte i mer väsentliga
hänseenden från vad som gäller i svensk rätt.

I Finland gäller att adoptivförhållande kan hävas efter överenskommelse
mellan adoptanten och adoptivbarnet, om barnet har uppnått myndig ålder
och rätten finner att hävande bör ske. Vidare finns regler om hävande av i
huvudsak samma innehåll som bestämmelserna i 4 kap. 9 § föräldrabalken.
Däremot saknas i finländsk rätt motsvarighet till reglerna i 4 kap. 8 och
12 §§ föräldrabalken. I och med att adoptivförhållande hävs upphör all verkan
av adoptionen. Rätten kan dock tillåta att adoptivbarnet behåller det
genom adoptionen förvärvade namnet.

Även enligt norsk rätt finns vissa möjligheter att få adoptivförhållande
upphävt. Det kan — men behöver inte nödvändigtvis — ske om adoptant
och adoptivbarn är ense därom förutsatt att adoptivbarnet är myndigt.
Adoptivförhållande kan vidare hävas om adoptanten har dött och hänsyn
till barnets bästa talar för att adoptivförhållandet bör hävas. I dessa båda
fall beslutar Konungen om hävande av adoptivförhållandet. Hävande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

25

också ske genom dom. Adoptanten kan begära hävande därför att adoptivbarnet
har grovt förgått sig mot honom eller hans närmaste eller därför
att det på grund av adoptivbarnets ”slette forhold” skulle vara uppenbart
orimligt att fortsätta adoptivförhållandet. Vidare kan adoptanten få adopiivförhållandet
hävt på grund av sinnesslöhet o. 1. hos adoptivbarnet under
samma förutsättning som anges i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Adoptivförhållandet
kan hävas på begäran av adoptivbarnet, om adoptanten har grovt
förgått sig mot adoptivbarnet, grovt försummat sina plikter mot det eller
om det i annat fall är påkallat av hänsyn till adoptivbarnets bästa.

Rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande är enligt norsk rätt
i huvudsak desamma som enligt svensk rätt.

I Storbritannien finns bara stark adoption. Enligt engelsk rätt finns det
inga möjligheter att häva ett adoptivförhållande, men ett adopterat barn kan
adopteras ånyo, varvid alla rättsliga band mellan barnet och den tidigare
adoptanten avskärs. I Frankrike finns en stark och en svag adoptionsform.
Stark adoption kan inte hävas, men om adoptanten dör kan ny stark adoption
ske. Den svaga adoptionen kan hävas, om starka skäl talar för det och
barnet har fyllt 15 år. Enligt adoptionslagstiftningen i Västtyskland kan
adoption hävas efter överenskommelse. Om allvarliga skäl talar för det, kan
adoption dessutom hävas i barnets intresse. Det tyska adoptionsinstitutet
måste karaktäriseras som svag adoption. I Nederländerna finns bara stark
adoption. Adoption kan hävas tidigast två år efter det att barnet blivit myndigt
och då bara om hänsynen till barnets intressen talar för att adoptivförhållandet
skall hävas.

Konvention om adoption. Inom Europarådet avslutades den 24 april 1967
en europeisk konvention om adoption av barn. Konventionen trädde i kraft
den 26 april 1968, och Sverige har anslutit sig till den (prop. 1968: 114).
Konventionen avser bara adoption i rättslig mening av barn som då ansökan
om tillstånd till adoption görs inte uppnått 18 års ålder, inte är eller har
varit gift och ej enligt lag anses ha blivit myndig (art. 3).

Konventionen bygger på grundtanken att det är barnets intressen som i
första hand skall tas tillvara. Genom adoptionen förvärvar adoptivbarnet
och adoptanten samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra
som barn i äktenskap och deras föräldrar. Samtidigt upplöses motsvarande
band mellan barnet och de naturliga föräldrarna. Det finns dock
enligt konventionen möjlighet att låta vissa av föräldrarnas skyldigheter
bestå subsidiärt, bl. a. skyldigheten att bidra till barnets underhåll.

Enligt artikel 6 punkt 2 får barn enligt lag adopteras på nytt endast i vissa
särskilt angivna fall. Ny adoption kan ske bl. a. om den förra adoptionen
har ogiltigförklarats eller om den har upphört.

I artikel 13 i konventionen behandlas frågan om hävande av adoptivförhållande.
Artikeln har följande lydelse:

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

1. Så länge adoptivbarnet är underårigt får adoptivförhållandet icke hävas
annat än genom beslut av judiciell eller administrativ myndighet. Hävning
får ske endast då särskilda skäl därtill föreligger och lagen medger att
adoptivförhållande häves på sådana skäl.

2. Föregående punkt avser icke fall då

a) adoption är ogiltig,

b) adoptivförhållandet upphör genom att adoptivbarnet legitimeras av
adoptanten.

Önskemål om reformer. Vid 1967 års riksdag väcktes fyra motioner om
hävande av adoptivförhållande. I motionerna I: 41 och II: 59 hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig utredning av
frågan huruvida och i så fall i vilken omfattning och under vilka förutsättningar
hävande av adoptivförhållande borde kunna äga rum efter införandet
av s. k. stark adoption. I motionerna I: 172 och II: 210 hemställdes att
riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära en översyn av bestämmelserna om
hävande av adoption.

Motionerna remissbehandlades. I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena
hänvisas till redogörelsen i utskottets utlåtande över motionerna
(1LU 1967:48). För egen del framhöll utskottet att det från skilda
sypunkter — etiska, sociala och medicinska — var motiverat att se över reglerna
om hävande av adoptivförhållande och därvid förutsättningslöst undersöka
möjligheterna att i enlighet med motionernas syfte ytterligare stärka
handen mellan adoptant och adoptivbarn. Utskottet hemställde att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en sådan översyn i lämpligt
sammanhang. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 322).

Departementspromemorian. I departementspromemorian framhålls att nuvarande
bestämmelser om rätt för adoptant eller adoptivbarn att efter ansökan
hos domstol få adoptivförhållandet hävt inte stämmer väl överens
med nutida uppfattning om adoptionsinstitutet. Det synes från principiell
synpunkt naturligast att jämställa adoptivbarn med andra barn och således
göra adoptivförhållandet oupplösligt på samma sätt som
biologisk släktskap. För en sådan lösning talar också att nuvarande ordning
i enskilda fall kan leda till socialt inte önskvärda resultat. Om ett adoptivförhållande
hävs, kan barnet komma att stå ensamt utan vare sig biologiska
föräldrar eller adoptivföräldrar. Ett sådant resultat är särskilt olyckligt när
barnet härstammar från främmande land och helt saknar släktingar här.
Adoption av utländska barn har under senare år blivit allt vanligare. Speciellt
nämns den relativt omfattande adoption av barn från Korea som sker
i samarbete med sydkoreanska myndigheter. Utgångspunkten för de berörda
myndigheterna liksom även för barnets vårdnadshavare torde normalt
vara att en sådan adoption skall bli bestående. Hävande av ett sådant adoptivförhållande
kan därför enligt promemorian sägas vara oförenligt med de
förutsättningar under vilka adoption kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

27

Det sägs vidare att man inte bör bortse från att adoptanten eller adoptivbarnet
i vissa situationer kan tänkas hota med att ansöka om hävande av
adoptivförhållandet. Detta kan vålla den andra parten svåra obehag och vara
ägnat att allvarligt störa förhållandet mellan adoptanten och adoptivbarnet.
Blotta existensen av möjligheten att häva adoptivförhållande kan alltså
enligt promemorian få olyckliga följder. Publiciteten kring förekommande
hävningsfall får lätt en från psykologisk synpunkt skadlig inverkan på andra
adoptioner och bidrar till att bland allmänheten vidmakthålla föreställningen
om en skillnad mellan adoptivbarn och andra barn.

Vidare konstateras att antalet adoptionssökande numera väsentligt överstiger
det antal barn som anmäls till barnavårdsnämnderna för adoption
(jfr SOU 1967: 57 s. 18). Det finns anledning räkna med att utvecklingen
kommer att bli den att allt fler människor önskar adoptera barn samtidigt
som tillgången på barn som kan adopteras förblir begränsad. Ett slopande
av hävningsmöjlighetema kan inte rimligtvis antas vända tendensen i motsatt
riktning eller ens nämnvärt inverka på denna utveckling. Hävande av
adoptivförhållande sker f. ö. i praktiken ganska sällan.

Det erinras också om de väsentligt förbättrade undersökningar som barnavårdande
myndigheter numera gör beträffande adoptionssökande och
barn som skall adopteras. Dessa undersökningar bidrar till att hos blivande
adoptivföräldrar klargöra innebörden av den planerade adoptionen samtidigt
som den stora efterfrågan på adoptivbarn ger myndigheterna möjlighet
att välja endast sådana adoptivföräldrar som på goda grunder kan antas
vara lämpade som sådana.

I promemorian åberopas också att det i flera av de länder som tillämpar
stark adoption inte finns några eller endast mycket begränsade möjligheter
att häva adoptivförhållande.

Det finns sålunda enligt promemorian åtskilliga skäl som starkt talar för
att det inte bör finnas några andra möjligheter att upplösa ett adoptivförhållande
än som kan motiveras av önskemålet att åstadkomma likställighet
mellan adoptivbarn och andra barn. Det innebär att ett adoptivförhållande
bör få upplösas endast i fall då ny adoption kommer till stånd. I promemorian
undersöks emellertid om det kan föreligga särskilda skäl att behålla
någon av de nuvarande hävandereglerna.

I fråga om hävanderegeln i 4 kap. 8 § FB framhålls att det knappast är
förenligt med nutida betraktelsesätt att adoptivföräldrar skall kunna ta avstånd
från sitt barn därför att barnet visar sig behäftat med psykiskt eller
fysiskt lyte. Även bortsett härifrån anses den praktiska betydelsen av den
möjlighet att få adoptivförhållande hävt på sådan grund som nu finns vara
ringa. Företrädare för socialstyrelsen och Stockholms stads barnavårdsnämnd
har upplyst att man är mycket försiktig med att förmedla adoptioner
av barn som kan misstänkas lida av någon defekt. Enligt den inom
departementet företagna, tidigare redovisade undersökningen förekom bara

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

ett fall av hävande enligt förevarande lagrum. Ytterligare framhålls att den
syn på kontakt mellan handikappade och andra barn som kom till uttryck
under förarbetena till 1944 års lagstiftning numera framstår som föråldrad.
Hävanderegeln i 4 kap. 8 § FB föreslås därför bli upphävd.

I fråga om regeln i 4 kap. 9 § andra stycket FB — som ger adoptanten
rätt att få adoptionen hävd, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten
eller dennes närmaste eller om barnet för ett lastbart eller brottsligt
liv och det uppenbarligen inte kan krävas att adoptionen likväl skall bestå
-—■ uttalas följande i promemorian.

Principiellt sett bör adoptivföräldrar lika litet som biologiska föräldrar
kunna avsäga sig föräldraskapet på grund av att barnet utvecklas i en icke
förutsedd riktning. Det är också tydligt att hävande i nu åsyftade fall kan
få mycket svåra verkningar från social synpunkt. Barnet kan sålunda komma
att ställas helt utan familj vid en tidpunkt då det kanske som bäst behöver
dennas stöd. Möjligheterna att återanpassa barnet torde i allmänhet
minska ifall det förlorar sina föräldrar och sitt hem. Vidare kan blotta existensen
av hävandemöjligheten minska adoptivföräldrarnas intresse för att
hjälpa barnet. I promemorian föreslås därför att regeln upphävs.

I anledning av reglerna i 4 kap. 9 § första stycket FB om rätt för adoptivbarnet
att få adoption hävd, framhålls i promemorian att det givetvis är
synnerligen angeläget att barn växer upp i en god miljö. Beklagligt nog inträffar
det att adoptivföräldrar visar sig olämpliga att ha hand om sitt barn.
Men detsamma händer också i fråga om biologiska föräldrar. Med hänsyn
bl. a. till den lämplighetsprövning som skall föregå adoption torde riskerna
närmast vara mindre för adoptivbarn än för andra barn. Av väsentlig betydelse
i detta sammanhang är emellertid de möjligheter som vår lagstiftning
ger samhället att ingripa till skydd för ett barn som löper risk att ta skada
i en olämplig miljö. Dessa möjligheter är desamma i fråga om adoptivbarn
och andra barn. Barnavårdsnämnden kan inskrida med olika åtgärder, och
i sista hand kan barnet omhändertas för samhällsvård (25—29 §§ barnavårdslagen).
I 6 kap. 6 § FB finns vidare regler om rätt för domstol att vid
olämplighet från vårdnadshavares sida förordna annan att utöva vårdnaden.
I vissa fall kan det enligt promemorian vara bäst för barnet att definitivt
infogas i en ny föräldramiljö. F. n. gäller att adoptivbarn under adoptantens
livstid inte kan adopteras på nytt förrän den tidigare adoptionen har
hävts. Det betyder att adoptivbarn i detta hänseende är sämre ställda än
andra barn. Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt åstadkomma
full likställighet mellan adoptivbarn och andra barn synes det naturligt
att denna ordning ändras så, att en adoption visserligen inte kan
hävas men att å andra sidan ny adoption kan ske och att därvid den äldre
adoptionen automatiskt upphör. Hävanderegeln i 4 kap. 9 § första stycket
föreslås därför bli upphävd. Promemorieförslaget i fråga om omadoption
kommer att redovisas närmare i det följande.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Den regel om hävande av adoption som enligt promemorian torde ha
störst praktisk betydelse är bestämmelsen i 4 kap. 10 § FB, enligt vilken
adoptivförhållande skall hävas, om adoptant och adoptivbarn, som har uppnått
myndig ålder, är ense därom. Paragrafen synes utgå från att adoption
i viss mån är att jämställa med avtal. Detta strider emellertid mot nutida
uppfattning av adoptivförhållandet. I promemorian erinras om att enligt
svensk rätt börds- och statusfrågor i princip är undandragna parternas fria
dispositionsrätt. Det anses inte finnas tillräckliga skäl att göra undantag
från denna grundsats såvitt gäller släktskap på grund av adoption. I enlighet
härmed förordas i promemorian att 4 kap. 10 § FB upphävs. I detta
sammanhang uppmärksammas en speciell situation. Enligt 2 kap. 12 § giftermålsbalken
får adoptant och adoptivbarn inte gifta sig med varandra så
länge adoptivförhållandet består. Vill de ingå äktenskap måste de alltså
först få adoptionen hävd. Det torde enligt promemorian förekomma att 4
kap. 10 § FB används för att möjliggöra sådant giftermål. Tas sistnämnda
paragraf bort, blir äktenskap av detta slag omöjligt. Det skulle i och för sig
kunna hävdas att detta är naturligt, eftersom inte heller äktenskap mellan
en förälder och dess biologiska barn är tillåtet. Detta indispensabla äktenskapshinder
är emellertid väsentligen betingat av arvsbiologiska skäl, som
saknar motsvarighet vid adoptivförhållande. Härtill kommer att hela frågan
om äktenskapshindren f. n. är föremål för översyn av familj elagssaklcunniga.
Resultatet av utredningen i denna del bör inte föregripas. Det anses
därför inte lämpligt att nu genomföra någon saklig ändring i fråga om
möjligheterna för adoptant och adoptivbarn att gifta sig. Det önskvärda
resultatet uppnås, om 2 kap. 12 § giftermålsbalken upphävs samtidigt med
4 kap. 10 § FB. Eftersom man emellertid inte rimligtvis kan ha en ordning
enligt vilken två personer som är gifta samtidigt står i adoptivförhållande
till varandra, bör giftermål mellan adoptant och adoptivbarn automatiskt
medföra att adoptivförhållandet upphör. I samband med att de båda nämnda
lagrummen upphävs bör enligt promemorian i FB tas in uttrycklig föreskrift
om att rättsverkningarna av adoption upphör vid giftermål mellan
adoptanten och adoptivbarnet. En bestämmelse i ämnet föreslås i 4 kap. 7 §
FB.

Regeln i 4 kap. 12 § första stycket FB om att adoptivförhållande efter
adoptantens död kan hävas på ansökan av barnets biologiska föräldrar bör
enligt promemorian ses tillsammans med 4 kap. 13 § andra stycket. Enligt
detta lagrum finns möjlighet för domstol att i samband med beslut om hävande
enligt 12 § första stycket bestämma i fråga om barnets rätt till underhåll
och arv efter dess biologiska släktingar. Denna hävningsmöjlighet torde
enligt promemorian ha mycket ringa praktisk betydelse. I och för sig
synes principen om likställighet mellan adoptivbarn och andra barn böra
upprätthållas även såvitt avser förhållandena efter adoptantens död. Släktskap
på grund av adoption bör lika litet som biologisk släktskap kunna upp -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

hävas enbart på grund av föräldrarnas bortgång. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §
första stycket föreslås därför bli upphävd.

I promemorian konstateras att som en följd av att nuvarande möjligheter
för domstol att häva adoptivförhållande helt slopas måste också de särskilda
bestämmelserna i 4 kap. 11 § FB om hävande av adoption när makar har
adopterat gemensamt upphävas. Detsamma gäller föräldrabalkens regler i
4 kap. 13 § om rättsverkningarna av hävande, i 20 kap. 5 § andra stycket
och 7 § om förfarandet vid hävande av adoption samt i 20 kap. 8 § om talan
mot beslut om hävande. Särskilda bestämmelser om adoptivbarns rätt till
släktnamn ifall adoptivförhållandet hävs finns i 15 § andra stycket namnlagen.
Även detta lagrum föreslås bli upphävt.

Promemorieförslaget innebär som förnt har antytts att adoptivbarn
kan adopteras på nytt. Behov av ny adoption kan enligt promemorian
föreligga av skiftande orsaker. Adoptanten kan t. ex. på grund av
asocialitet och utan att det finns nämnvärt hopp om en förändring till det
bättre ha blivit oförmögen att fullgöra sina föräldraplikter mot barnet. Det
kan också tänkas att han drabbas av obotlig sinnessjukdom eller svår invaliditet,
som gör det omöjligt för honom alt ha hand om barnet. Ett annat fall
är att adoptanten avlider utan att efterlämna andra närmare anförvanter än
adoptivbarnet. Ytterligare nämns den situationen att adoptivföräldrarna har
skilt sig och därefter den av dem som fått vårdnaden om adoptivbarnet gifter
om sig med någon som vill adoptera barnet. Ny adoption bör enligt promemorian
i princip kunna komma till stånd i samtliga de fall där adoption nu
är möjlig. Ett par speciella situationer uppmärksammas emellertid särskilt
i detta sammanhang.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket FB kan till adoptivbarn antagas adoptantens
eget barn utom äktenskap. Härav anses motsättningsvis följa att det
f. n. inte är möjligt att adoptera eget barn i äktenskap. Normalt finns heller
inget behov härav. Slopas möjligheterna att häva adoptivförhållande, kan
dock frågan undantagsvis bli aktuell t. ex. om ett utom äktenskap fött adoptivbarns
biologiska föräldrar gifter sig och därefter vill ta hand om sitt barn
som då genom legitimation fått äkta börd. I sådana undantagsfall bör föräldrarna
enligt promemorian ha möjlighet att ta barnet till sig som sitt eget.
Efter det att nuvarande möjligheter att häva adoption försvunnit kan detta
enligt promemorian lagtekniskt ordnas enklast genom att man tar bort den
särskilda bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket FB om att till adoptivbarn
kan antagas även adoptantens barn utom äktenskap. I promemorian framhålls
att lagen därmed inte innehåller några som helst begränsningar i rätten
att adoptera eget barn, vare sig det är fråga om barn i eller utom äktenskap.
Det ligger emellertid i sakens natur att adoption av eget barn i äktenskap
bör komma i fråga bara i de sällsynta fall då adoptionen tjänar ett förnuftigt
ändamål. Man anser sig kunna utgå från att domstolarna utan att det ges
någon uttrycklig föreskrift härom beaktar detta vid den allmänna lämplig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970 31

hetsprövning i fråga om den tillämnade adoptionen som skall ske enligt 4
kap. 6 § FB.

Också ett par andra speciella situationer berörs i promemorian. Enligt 4
kap. 3 § FB får makar i princip bara adoptera gemensamt. Vissa undantag
från denna regel gäller dock. I paragrafen föreskrivs sålunda att den ena
maken kan med den andras samtycke adoptera dennes barn i äktenskap
eller adoptivbarn eller sitt eget barn utom äktenskap. Det sistnämnda undantaget
gör det möjligt för en av makarna att adoptera sitt eget barn utom
äktenskap när den andra maken inte har något emot att så sker men ändå
inte själv vill delta i adoptionen. Om ett barn i tidigare äktenskap har adopterats
bort, bör det enligt promemorian vara möjligt för fadern eller modern
att genom ny adoption ta barnet till sig, när maken i det senare äktenskapet
inte motsätter sig det men inte själv vill adoptera barnet. Undantagsregeln
i 4 kap. 3 § FB utvidgas därför enligt promemorieförslaget till att omfatta
också adoption av eget barn i tidigare äktenskap. I samband härmed föreslås
ytterligare en jämkning i 4 kap. 3 § FB. Som nyss har framgått kan f. n.
en make med den andra makens samtycke adoptera dennes barn i äktenskap
eller adoptivbarn. Med nutida uppfattning om principiell likställighet mellan
barn i och utom äktenskap bör enligt promemorian möjligheten att adoptera
makes barn utsträckas till att gälla också barn utom äktenskap. Det förordas
därför att undantagsregeln i 4 kap. 3 § ges det innehållet att make med den
andra makens samtycke får adoptera eget barn eller andra makens barn eller
adoptivbarn.

I promemorian ifrågasätts om inte regeln i 4 kap. 4 § första stycket FB
att endast makar får gemensamt antaga adoptivbarn numera är alltför snäv.
Det kan sålunda förefalla rimligt att också de som bildar familj utan att
gifta sig får möjlighet att adoptera tillsammans. Frågan bör emellertid enligt
promemorian lämpligen prövas av familj elagssakkunniga, som har i
uppdrag bl. a. att överväga ändringar i den familjerättsliga lagstiftningen
med tanke på de s. k. samvetsäktenskapen.

I 4 kap. 4 § andra stycket FB föreskrivs f. n. att adoptivbarn så länge
adoptanten lever inte får adopteras på nytt av annan än dennes make. I promemorian
konstateras att införandet av generell möjlighet till ny adoption
av adoptivbarn medför att bestämmelsen måste upphävas.

En ny adoption bör enligt promemorian få samma rättsverkningar
som andra adoptioner. Den nya adoptionen bör medföra att barnet infogas
i den nye adoptantens familj som om det var dennes eget barn i äktenskap.
Några rättsliga band till den förste adoptanten och dennes släktingar eller
till de biologiska föräldrarna och släktingarna bör inte finnas efter den nya
adoptionen. I promemorian konstateras att det på olika håll i lagstiftningen
finns bestämmelser som rör rättsförhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.
Av intresse i detta sammanhang är bestämmelserna om giftomannaskap
(2 kap. 2 § tredje stycket giftermålsbalken), vårdnad (6 kap. 11 §

32

Iiungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

föräldrabalken), underhållsskyldighet (7 kap. 5 § föräldrabalken), förrnynderskap
(11 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken), arvsrätt och rätt till
underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (4 kap. 1 och 2 §§ samt 8 kap. 9 § ärvdabalken).
Det anses visserligen inte råda någon större tvekan om att dessa
bestämmelser efter ny adoption blir tillämpliga på förhållandet mellan adoptivbarnet
och den nya adoptanten och att alla rättsliga förbindelser med den
förre adoptanten upphör i och med den nya adoptionen, med undantag dock
för det fallet att en make adopterar den andre makens adoptivbarn. I tydlighetens
intresse anses dock böra föreskrives, att om adoptivbarn adopteras
på nytt av annan än den tidigare adoptantens make, all verkan av den
äldre adoptionen upphör såvitt angår adoptivbarnets ställning till den förra
adoptanten och dennes släktingar. En bestämmelse av denna innebörd föreslås
bli intagen i 4 kap. 7 § FB. Det i bestämmelsen använda uttrycket ”adoptivbarnets
ställning till den förre adoptanten” är enligt promemorian inte
avsett att omfatta barnets rätt till släktnamn. Härom finns särskilda regler
i namnlagen (jfr 5 kap. 1 § föräldrabalken). Enligt 3 § namnlagen kan ett
adoptivbarn i vissa fall få behålla det släktnamn barnet hade före adoptionen.
Det finns också möjligheter att kombinera det släktnamnet med adoptantens
släktnamn. Vid en ny adoption bör samma regler gälla i fråga om barnets
rätt att bära den tidigare adoptantens släktnamn. Eftersom detta följer av
3 § namnlagen redan i dess nuvarande lydelse, anses ingen lagändring på
denna punkt behövlig.

1 fråga om förfarandet vid ny adoption föreslås reglerna om
vanlig adoption i princip bli tillämpliga. Särskilt erinras om bestämmelsen
i 4 kap. 6 § FB att adoption inte får beviljas utan att adoptionen befinnes
lända till gagn för barnet. I ett par hänseenden fordras emellertid enligt
promemorian vissa särregler för ny adoption. Enligt 4 kap. 5 § andra stycket
FB krävs att barnets föräldrar lämnar sitt samtycke till adoptionen. Om
någon av föräldrarna är sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
vistas på okänd ort, behöver samtycke dock inte lämnas av denne förälder.
I stället skall enligt 20 kap. 6 § andra stycket FB vederbörande höras i adoptionsärendet,
om det kan ske. Till dessa bestämmelser föreslås vissa tillägg
avseende ny adoption. I 4 kap. 5 § andra stycket FB förordas en regel av
innebörd att vid adoption av adoptivbarn kravet på samtycke från föräldrarna
ersätts av krav på samtycke från adoptanten eller, om make har adopterat
den andra makens barn, samtycke från makarna. Har makar adopterat
gemensamt är vardera maken att anse som ”adoptant”, och ny adoption förutsätter
alltså normalt samtycke från dem båda. Det nuvarande undantaget
från kravet på samtycke anses lämpligen kunna utformas så att samtycke
inte fordras av den som är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
på okänd ort. Vidare föreslås att i paragrafen anges att, om sådant fall föreligger
beträffande envar av dem som skall samtycka till adoptionen, förmyndarens
samtycke i stället skall inhämtas. 20 kap. 6 § andra stycket FB

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1970

33

föreslås bli ändrad på motsvarande sätt. Första stycket i samma paragraf
innehåller bl. a. föreskrift om att yttrande i adoptionsärende i visst fall
skall inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Främst för
att täcka även fall av omadoption förordas i promemorian att regeln ändras
så att yttrande skall inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling,
där vårdnadshavaren är kyrkobokförd. Ändringen innebär att föreskriften
blir tillämplig även i fall då vårdnaden om barnet i fråga utövas av särskilt
förordnad vårdnadshavare.

I promemorian tas vidare upp frågan om att adoptivbarns biologiska föräldrar
bör höras över ansökan om ny adoption. F. n. gäller enligt 20 kap.
7 § andra stycket FB en sådan ordning i ärende om hävande av adoptivförhållande
enligt 4 kap. 8, 9 eller 12 § FB. Detta anses emellertid sammanhänga
med att domstolen i samband med beslut om hävande i dessa situationer kan
besluta om att vissa rättsliga band mellan de biologiska föräldrarna och
barnet skall återupplivas. Som tidigare har nämnts föreslås att dessa regler
upphävs. I promemorian undersöks om det av annan anledning finns behov
av regler om hörande av de biologiska föräldrarna i ärende om ny adoption.
Skäl för sådana regler anses inte kunna anföras i fall av s. k. inblancoadoption,
d. v. s. när de biologiska föräldrarna har lämnat samtycke till adoption
utan alt veta vem adoptanten är. I övriga fall skulle däremot kunna hävdas,
att eftersom föräldrarna tidigare gett sitt samtycke till att barnet adopteras
av viss bestämd adoptant, de bör få yttra sig om det blir aktuellt med ny
adoptant. Emellertid torde föräldrarna, särskilt om längre tid förflutit sedan
den första adoptionen, endast sällan kunna anföra något som har betydelse
i omadoptionsfrågan. Från synpunkten av principiell likställighet mellan
biologisk släktskap och släktskap på grund av adoption torde det enligt promemorian
också ligga närmast till hands att, sedan barnet en gång bortadopterats,
inte föreskriva skyldighet för domstolen att koppla in de biologiska
föräldrarna i anledning av ansökan om ny adoption. Några regler på
denna punkt förordas alltså inte. Detta utesluter emellertid enligt promemorian
inte att barnavårdsnämnd eller domstol undantagsvis kan finna anledning
att begära yttrande från föräldrarna om särskilt skäl därtill föreligger.

I 20 kap. 6 § tredje stycket finns f. n. en särskild bestämmelse om att rätten
vid ny adoption efter adoptantens död skall lämna vissa av den avlidnes
närmaste släktingar tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen anses utan olägenhet
kunna utgå. Det erinras om att gällande rätt inte ålägger domstol någon
motsvarande skyldighet när det gäller adoption av ett barn vars biologiska
föräldrar har avlidit. Även i detta fall är emellertid barnavårdsnämnd och
domstol givetvis oförhindrade att höra släktingar till avlidna föräldrar eller
adoptivföräldrar.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 186

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

1971. I promemorian konstateras att de nya reglerna utan vidare blir tilllämpliga
på alla adoptioner som beviljas efter den tidpunkten. Vad gäller
frågan huruvida även äldre adoptioner bör omfattas av de nya reglerna erinras
först om det tidigare framlagda förslaget att alla vid årsskiftet 1970—71
kvarstående svaga adoptivförhållanden skall omvandlas till starka adoptioner.
De principiella och praktiska skäl som har anförts för slopande av
nuvarande möjligheter alt häva adoptioner har enligt promemorian giltighet
också i fråga om adoptioner som består vid ikraftträdandet. Ser man
saken från de berörda kontrahenternas, särskilt då adoptantens, synpunkt
kan en sådan ordning knappast anses oskälig. Det anses inte vara realistiskt
att se saken så, att någon av kontrahenterna gått in i adoptivförhållandet
under den förutsättningen att adoptionen skulle kunna hävas. Dessutom
erinras om att det även enligt de föreslagna nya reglerna finns möjlighet att
genom ny adoption få det tidigare adoptivförhållandet upplöst. Mot bakgrund
härav anses övervägande skäl tala för att de nya reglerna görs tillämpliga
på alla äldre adoptioner. Skälen för reformen har enligt promemorian sådan
tyngd att det nu sagda gäller även om ärende om hävande av adoptivförhållande
är anhängigt vid domstol vid ikraftträdandet. För sådana fall får
parterna alltså lita till möjligheten att adoptivförhållandet kan upphävas
genom ny adoption. Detsamma bör gälla ifall beslut om hävande visserligen
meddelats före ikraftträdandet men genom överklagande kommer under
högre rätts prövning efter ikraftträdandet. I så fall skall alltså den högre
rätten upphäva det överklagade beslutet, såvitt adoptionen därigenom har
hävts. Har adoption i annat fall hävts genom beslut som meddelats före den
1 januari 1971, berörs däremot enligt promemorian ärendet inte av rättsverkningarna
av den nya lagstiftningen, även om beslutet vinner laga kraft
först efter nämnda tidpunkt.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts eller
godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser förslaget vara synnerligen välmotiverat. Socialstgrelsen framhåller
att ett adoptivbarn enligt förslaget kan adopteras på nytt. Enligt barnavårdslagen
är barnavårdsnämnd skyldig att ingripa till skydd för barn som
löper risk att ta skada i en olämplig miljö. Det finns vidare möjlighet att
med stöd av 6 kap. 6 § föräldrabalken frånta en olämplig vårdnadshavare
vårdnaden om barnet. Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig
styrelsen kunna biträda även förslaget att avskaffa möjligheterna att häva
adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse. Även Stockholms rådhusrätt,
familjelagssakkunniga, statens grupplivnämnd, barnavårdsnämnderna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges rättshjälps jurister, Centerns kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata
ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Fredrika-Bremer-förbundet, Folksam och föreningen Adoptionscentrum tillstyrker
uttryckligen förslaget.

Domareföreningen tillstyrker förslaget att slopa hävandereglerna i 4 kap.

8 §, 9 § andra stycket och 10 § FB men är mera tveksam beträffande 4 kap.

9 § första stycket FB. Föreningen anser att det kan sägas att samhället genom
sin medverkan till adoptionen påtagit sig visst ansvar och att samhället
därför också i sådana fall, där adoptanterna visat sig olämpliga, bör
medverka till att undanröja de för ett adoptivbarn olyckliga verkningarna
av adoptionen genom att häva denna. Såsom framhålls i promemorian torde
emellertid med hänsyn till den lämplighetsprövning, som föregår varje
adoption, riskerna för att adoptivföräldrar skall visa sig vara olämpliga
uppfostrare vara mindre än i fråga om biologiska föräldrar. Samhället har
dessutom i fråga om adoptivbarn lika goda möjligheter att ingripa genom
bl. a. barnavårdsnämnds försorg som när det gäller andra barn. Att bibehålla
möjligheten att häva ett adoptivförhållande endast för de sällsynta
fall som avses i 4 kap. 9 § första stycket FB synes därför enligt föreningens
uppfattning inte böra komma i fråga.

Föreningen tar också upp förslaget att adoption skall kunna ske av eget
barn som fötts inom äktenskap. Enligt föreningen kan förslaget missuppfattas
så att adoptionssökande makar blir osäkra om hur adoption av ena makens
barn skall ske. Det förekommer redan nu missförstånd som yttrar sig
antingen i att makar gemensamt ansöker om adoption av ena makens barn
inom äktenskap eller också i att en av makarna ensam ansöker om adoption
av andra makens barn utom äktenskap. Beglerna skulle ha blivit
enklare och för allmänheten mera lättförståeliga om adoption av eget barn
inte tilläts i andra fall än då barnet är bortadopterat. Föreningen erinrar om
att förslag i den riktningen framlades i ärvdabalkssakkunnigas betänkande
med förslag till ärvdabalk. Emellertid ansågs ett förbud mot adoption av eget
barn kunna menligt påverka vissa utomäktenskapliga barns sociala ställning,
varför förslaget inte upptogs i propositionen (prop. 1958 A: 144 s. 214
ff). De skäl som då anfördes torde enligt föreningen alltjämt vara värda
beaktande. En annan tänkbar möjlighet att förenkla reglerna är att ta bort
bestämmelsen i 4 kap. 3 § FB att ena maken kan med den andres samtycke
adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn. Undantag från regeln
att makar skall adoptera gemensamt skulle enligt föreningen göras endast
för de fall då den andre maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller
sinnesslö samt då fråga är om adoption av eget barn.

Svea hovrätt anser det betänkligt att helt slopa möjligheterna att häva
adoptivförhållande. Hävande av adoption bär förekommit förhållandevis
sällan och stor restriktivitet har visats vid behandlingen av sådana ansökningar.
Att förekomsten av hävandemöjlighet skulle skapa betydande olägenheter
exempelvis i form av hot om hävning adoptionskontrahenterna
emellan eller på så sätt att underåriga plötsligt skulle ställas utan anhöriga

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

är inte sannolikt, särskilt om man inför möjlighet till omadoption. Situationer
kan lätt förutses uppkomma, där det skulle vara olyckligt med hänsyn
till adoptivbarnet om laglig möjlighet helt saknades att bringa ett adoptivförhållande
till upphörande. Speciella sådana situationer kan uppstå i fall
med internationell anknytning. För undantagsfall, där en lösning inte kan
nås genom omadoption eller på annat sätt, kan därför enligt hovrättens
mening bibehållandet av möjlighet att häva adoptioner framstå som rimlig.
Även med tanke på tidigare svaga adoptioner ter sig bibehållandet av en sådan
utväg skäligt. Utländsk adoptionslagstiftning medger vanligen någon
möjlighet till hävande av adoption. Att övriga nordiska länder alltjämt tillåter
hävande av adoptivförhållande kräver särskilt hänsynstagande. Enligt
hovrättens mening föreligger starka skäl att behålla möjligheten att häva
adoption, när detta med hänsyn till adoptivbarnets bästa prövas oundgängligen
erforderligt.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att de som lever samman
utan att vara gifta bör kunna få möjlighet att adoptera gemensamt.
En ändring i adoptionslagstiftningen bör enligt förbundet kunna göras på
denna punkt utan att man avvaktar familj elagssakkunnigas betänkande.
Centerns kvinnoförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och föreningen
Adoptionscentrum ansluter sig däremot uttryckligen till promemorieförslaget
att frågan överlämnas åt familjelagssakkunniga.

Socialstyrelsen, liksom också Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,
menar att de otidsenliga beteckningarna ”sinnessjuk” och ”sinnesslö” i
4 kap. FB måste ändras. Enligt styrelsen är mentalsjukdomarna i flertalet
fall av övergående natur och ofta krävs endast kort vårdtid. I fråga om de
psykiskt utvecklingsstörda finns alla grader av utveckling och i många fall
finns här ingen grund till att underlåta att inhämta deras samtycke i adoptionsfall.
Då fråga uppstår om att i hithörande fall adoptera utan vederbörandes
samtycke bör beträffande psykiskt sjuka krävas läkarintyg som anger
graden av varaktigheten av sjukdomen. I fråga om de psykiskt utvecklingsstörda
bör enligt socialstyrelsen principen vara att samtycke bör krävas
i de fall då den utvecklingsstörde förstår innebörden härav.

En namnrättslig fråga tas upp av CFU, som ifrågasätter om bärande skäl
alltjämt finns för att behålla bestämmelsen i 3 § tredje stycket namnlagen
beträffande tilläggsnamn vid adoption. Frågan synes böra övervägas med
hänsyn till att enligt förslaget alla adoptioner med retroaktiv verkan blir
starka adoptioner, att möjligheterna till hävande av adoption upphör samt
att sålunda adoptionens rättsverkningar ger barnet en enhetlig och fast anknytning
till adoptivsläkten med motsvarande bortfall av sambandet med
den biologiska släkten. Dubbla efternamn vållar svårigheter vid efterforskning
i alfabetiska register o. d. Av detta skäl och för åstadkommande av
namnstabilitet är det av intresse att begränsa förekomsten av dubbla efternamn.
Dubbelt släktnamn, dvs. släktnamn bestående av två namn, godkänns

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

37

inte i praxis. Den som bär tilläggsnamn i förening med släktnamn har dock i
praktiken ett efternamn bestående av två namn. Skäl för kvinna som är eller
varit gift att ha sådant tilläggsnamn jämte släktnamn redovisades i propositionen
till namnlagen (1963: 37 s. 76). Motsvarande skäl för adoptivbarn
är dock väsentligt svagare. Adoptivbarnets subsidiära rätt till sin naturliga
släkts namn synes vara tillgodosedd genom bestämmelserna i 3 § första
stycket och 11 § namnlagen.

Stockholms rådhusrätt framför synpunkter på övergångsbestämmelserna.
Rådhusrätten kan inte dela uppfattningen att de nya reglerna bör göras tilllämpliga
även i de fall då ärende om hävande av adoptivförhållande är anhängigt
vid domstol vid tiden för ikraftträdandet. Det förefaller rådhusrätten
orimligt, att utgången av ett ärende som anhängiggjorts medan en viss
lagstiftning gäller skall vara beroende av om ärendet hinner avgöras innan
ny lagstiftning träder i kraft. Än mera anmärkningsvärt är det ifall överklagande
av ett beslut, varigenom en ansökan om hävande bifallits, skulle
leda till ett upphävande av beslutet av den anledningen att lagstiftningen
under tiden ändrats. Rådhusrätten föreslår därför att ändringarna i fråga
om hävande inte tillämpas på adoptioner, där ansökan om hävande ingivits
innan de nya reglerna trätt i kraft. Samma synpunkter framförs av Svea
hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Folksam.

Adoptionsåldern

Gällande rätt m. m. Enligt 4 kap. 1 § FB måste adoptant ha fyllt 25 år.
Kvinna som har uppnått myndig ålder kan dock tillsammans med sin make
adoptera eget barn utom äktenskap, även om hon är under 25 år.

Enligt artikel 7 i den förut nämnda Europarådskonventionen om adoption
far barn adopteras endast av den som uppnått föreskriven minimiålder.
Denna ålder får inte vara lägre än 21 år. I lag får dock medges undantag
från kravet på minimiålder, om adoptanten är barnets fader eller moder eller
om synnerliga skäl föreligger. Som ett exempel på sådana synnerliga skäl
anges i förarbetena till konventionen det fallet att äkta makar vill adoptera
och hustrun är under 21 år och ur stånd att få barn.

Departementspromemorian. I promemorian erinras om att fr. o. m. den 1
juli 1969 myndighetsåldern har sänkts från 21 till 20 år och äktenskapsåldern
för män från 21 till 18 år eller samma ålder som redan tidigare gällde
för kvinnor. Ungdomar mellan 18—20 år måste dock alltjämt ha föräldrarnas
eller i sista hand domstols tillstånd för att ingå äktenskap. Den som fyllt
20 år har emellertid full frihet att gifta sig och bilda familj. Mot bakgrund
härav ifrågasätts om inte den allmänna adoptionsåldern numera framstår
som alltför hög. Helt bortsett från nuvarande åldersgräns torde visserligen

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

frågan om antagande av adoptivbarn ofta nog överhuvudtaget inte bli aktuell
förrän vederbörande uppnått 25-årsåldern. Detta hindrar dock inte att man
väl kan tänka sig fall där situationen är den motsatta. Om ett ungt gift pal
redan på ett tidigt stadium har klart för sig att de inte kan få några egna
barn, är det givetvis tänkbart att de så snart som möjligt vill antaga adoptivbarn.
Det kan då emellanåt framstå som omotiverat att de måste vänta härmed
tills båda fyllt 25 år. Det kan likaledes förefalla mindre rimligt att
exempelvis en kvinna, som har barn utom äktenskap och är gift med en 21-årig man, ovillkorligen måste vänta inemot fyra år innan hon och maken
tillsammans får adoptera barnet. Även andra situationer torde kunna förekomma
där nuvarande åldersgräns kan förefalla onödigt hög.

I promemorian understryks att det främst av hänsyn till barnets bästa
givetvis är angeläget att den eller de som skall adoptex-a ett barn uppfyllei
tillräckliga krav på mognad och skötsamhet. Gällande regler rörande förfarandet
i adoptionsärenden anses emellertid erbjuda tillfredsställande garantier
härför även efter en sänkning av adoptionsåldern. Det eiinras om att
barnets föräldrar måste samtycka till adoption, att vederbörande barnavårdsnämnder
skall yttra sig i frågan och att domstol, som skall pröva lämpligheten
av den tilltänkta adoptionen, inte får ge tillstånd till denna utan
att adoptionen befinnes lända till gagn för barnet.

Det anses därför motiverat att sänka adoptionsåldern. Denna bör dock
alltjämt sättas högre än äktenskapsåldern. Åldersgränsen anses lämpligen
kunna bestämmas till 20 år, dvs. lika med myndighetsåldern. Det föroidas
att 4 kap. 1 § första stycket FB ändras i enlighet härmed. Den särskilda
regeln i paragrafens andra stycke, vilken medger kvinna som är myndig att
tillsammans med make adoptera eget barn utom äktenskap, kommer därmed
att sakna självständig betydelse. Regeln föreslås därför utgå.

Remissyttrandena. Förslaget om sänkning av adoptionsåldern biträds a\
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, barnavårdsnämnderna i
Stockholm, Göteborg och Luleå, föreningen Sveriges rättshjälps jurister, Centerns
kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund och föreningen Adoptionscentrum. Domareföreningen
är tveksam men stannar för att tillstyrka förslaget. Även
barnavårdsnämnden i Malmö är tveksam och anser att frågan bort diskuteras
mer ingående. Nämnden anser sig dock kunna godtaga förslaget.

Familjelagssakkunniga anser att det inte kan bestridas, att fall kan förekomma
där nuvarande åldersgräns förefaller onödigt hög. För många torde
det vara en avgörande förutsättning för att antaga adoptivbarn att de inte
kan få egna barn. Osäkerheten om denna förutsättning verkligen är för handen
måste i allmänhet antas vara större ju yngre adop tanten är. Visar den
sig efter adoptionen inte föreligga kan det känslomässiga förhållandet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970 39

adoptivbarnet, särskilt om det utvecklas annorlunda än det egna barnet, bli
komplicerat. Vidare är det som framhålls i promemorian främst av hänsyn
till barnets bästa angeläget att den eller de som skall adoptera ett barn
fyller tillräckliga krav på mognad och skötsamhet. Med den fördröjning av
utträdet i förvärvslivet, som utbildningstidens förlängning medfört, måste
erfarenheterna av personligt ansvarstagande i allmänhet antas vara ganska
begränsade vid 20 års ålder. Det sagda skulle närmast tala för att man som
huvudregel behåller nuvarande åldersgräns och i stället utökar möjligheten
att i särskilda fall medge undantag därifrån. Frågan om antagande av adoptivbarn
torde dock — som vidare anförs i promemorian — ofta nog överhuvudtaget
inte bli aktuell förrän vederbörande uppnått 25-årsåldern. I de
fall där frågan uppkommer tidigare kan reglerna rörande förfarandet i
adoptionsärenden dessutom sägas innebära en tillräcklig kontroll av lämpligheten
av den tilltänkta adoptionen. De sakkunniga förutsätter att det i
sådana fall kommer att ske en noggrann individuell prövning. Under den
förutsättningen tillstyrks en sänkning av den allmänna adoptionsåldern.
Förslaget om en allmän adoptionsåkler på 20 år synes emellertid strida mot
Europarådets konvention om adoption av barn. Konventionstexten medger
inte generell sänkning av adoptionsåldern under 21 år. Om — med hänsyn
till vår bundenhet till konventionen — den nu aktuella sänkningen begränsas
till 21 år, uppkommer frågan om det finns skäl för en undantagsregel
motsvarande 4 kap. 1 § andra stycket andra punkten FB. Med nuvarande
myndighetsålder, 20 år, skulle en sådan regel ha betydelse högst under ett
år för den 20-åring, som vill adoptera eget utomäktenslcapligt barn. Med
hänsyn härtill finns det enligt de sakkunniga knappast skäl för en undantagsregel,
även om i detta speciella fall lagändringen skulle innebära en höjning
av adoptionsåldern.

I några yttranden förordas att nuvarande 25-årsgräns behålls men att
undantagsregeln vidgas. Socialstyrelsen framhåller att adoptionsåldern tidigare
inte har haft samband med myndighetsåldern och rätten att utan särskilt
tillstånd gifta sig och bilda familj. Enligt socialstyrelsens mening finns
det i och för sig inte skäl att nu, när myndighetsåldern sänkts, tillskapa
detta samband. Det är alltför viktigt, att den som tar ett främmande barn
som sitt eget har tillräcklig erfarenhet och mognad för uppgiften och, när
det gäller unga makar, att deras äktenskap är stabilt. Behovet att behålla
en relativt hög adoptionsålder framstår särskilt starkt i fråga om adoption
av utländska barn. Omständigheter som medför risker för misslyckanden
föreligger enligt socialstyrelsens erfarenheter ofta vid adoption av utländska
barn. Adoptivföräldrarna får i många av dessa fall inte personlig kontakt
med barnet före adoptionen. Adoptivföräldrarna har inte heller i övrigt den
valfrihet som ofta förekommer vid interna adoptioner, och den som utreder
ärendet har i regel inte samma möjlighet som vid interna adoptioner att bedöma
om barnet och adoptanten passar för varandra. I vart fall när det

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

gäller adoption av barn från utvecklingsländer är också enligt styrelsens
erfarenheter motiven för adoption ofta mer komplicerade än vid adoption
av svenska barn där längtan efter barn i förening med sterilitet i äktenskapet
i regel är det helt dominerande motivet. Vid adoption av barn från utvecklingsländer
är, enligt vad styrelsen tyckt sig finna, detta motiv inte det
enda eller ens alltid det förhärskande. Här förekommer inte sällan motiv
även av annat slag exempelvis att man vill göra en insats i U-landshjälpen
och/eller främja en utjämning av rasmotsättningarna i världen. Själva behovet
av barnkontakt kan sålunda i sådana fall vara mindre markerat än
vid adoption av svenska barn. Styrelsen är emellertid medveten om att
situationer kan förekomma, där nuvarande åldersgräns framstår som för
hög och där adoption bör kunna tillåtas. Detta torde dock inträffa endast
undantagsvis. Styrelsen vill inte motsätta sig en omformulering av 4 kap.
1 § FB som möjliggör detta. Styrelsen anser att nuvarande åldersgräns, 25
år, bör bibehållas som huvudregel och att, om adoptanten är yngre, adoption
bör få ske bara ifall synnerliga skäl föreligger, dock aldrig om adoptanten
är under 20 år. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om inte bestämmelsen
i 4 kap. 1 § FB bör utformas så att den som är under 25 år får adoptera
endast om särskilda skäl talar för det. Också Fredrika-Bremer-förbundet
tar avstånd från tanken att generellt sänka adoptionsåldern till 20 år.
Avsteg från nuvarande adoptionsålder bör liksom hittills kunna göras för
barnets myndiga moder som tillsammans med make vill adoptera eget barn.
Undantagsregeln bör enligt förbundet utvidgas till att gälla också barnets
myndige fader.

Sveriges advokatsamfund avstyrker promemorieförslaget. Även om det är
riktigt att det står var och en fritt att bilda familj så snart vederbörande
blivit myndig, kan man inte bortse från att skilsmässofrekvensen är allra
högst i de unga äktenskapen. Innan man påtar sig ansvaret för ett adoptivbarn
bör man ha nått en viss personlig mognad, och den nuvarande åldersgränsen
synes utan olägenhet kunna kvarstå i lagen. Samfundet framhåller
att redan nuvarande bestämmelse i föräldrabalken innebär en betydligt
lägre åldersgräns än i många andra länder.

Centerns kvinnoförbund tar i detta sammanhang upp ett par andra problem.
Domstolarna synes enligt förbundet ha varit restriktiva när det gäller
att ge ensamstående tillstånd att adoptera. Med tanke på att allt fler äktenskap
upplöses och att därvid en av makarna blir vårdnadshavare också för
adoptivbarn anser förbundet att vid beviljande av adoption mindre hänsyn
bör tas till civilstånd och mer till andra förutsättningar att ge adoptivbarnet
trygghet. Förbundet ifrågasätter om inte detta borde komma till klart uttryck
genom att 4 kap. 1 § FB ges följande lydelse ”Man eller kvinna oavsett
civilstånd etc.”. Förbundet framhåller också att det varken i gällande lag
eller i promemorieförslaget sägs något om barnets ålder vid adoption. I praktiken
drar själva adoptionsförfarandet så pass långt ut på tiden att båda

41

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1970

parterna i ett adoptionsförhållande ges betänketid. Förbundet ifrågasätter
emellertid om inte en viss lagstadgad lägsta ålder för adoptivbarnet bör
föreskrivas och att intill dess båda parter bör ha möjlighet att ändra sig.
Förbundet anser att barnet bör vara minst ett år innan adoption får äga
rum. Den biologiska moderns situation kan exempelvis ha blivit annorlunda.
Hon bör då enligt förbundet inom denna tidsram ha möjlighet att
återkalla tidigare adoptionsmedgivande för att själv ta hand om sitt barn.

Departementschefen

Övergång från svag till stark adoption. Det ligger i sakens natur att adoptivbarn
normalt får en mycket stark anknytning till adoptanten och dennes
släkt, under det att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess biologiska
släkt, särskilt vid spädbarnsadoption, definitivt upphör i och med
adoptionen. Dessa förhållanden åberopades också som skäl för den år 1958
genomförda övergången från svag till s. k. stark adoption. Denna senare
adoptionsform innebär att adoptivbarn i rättsligt hänseende helt införlivas
med adoptantens släkt samtidigt som de rättsliga banden mellan barnet och
dess egen släkt skärs av. Tidigare gällde att de biologiska föräldrarna A7ar
skyldiga att bidra till barnets underhåll, om adoptivföräldrarna blev ur
stånd till det. Vidare fanns arvsrätten mellan adoptivbarnet och dess biologiska
släktingar i princip kvar. Adoptivbarnets arvsrätt efter adoptanten
var underkastad den inskränkningen att arvsrätten inte fick inkräkta på
bröstarvinges laglott. Vidare hade adoptanten och dennes avkomlingar endast
en begränsad arvsrätt efter barnet och i övrigt grundade adoptivförhållandet
inte någon arvsrätt.

Vid tiden för införandet av den starka adoptionen ansågs att den rättsställning
barnet får genom den nya adoptionsformen så väsentligt skiljer
sig från barnets ställning vid svag adoption, att de nya reglerna borde gälla
för äldre fall bara under förutsättning att domstol på ansökan av adoptanten
och efter särskild prövning förklarat att adoptionen skall föras in under
de nya reglerna. Prövningen skulle ske på i princip samma sätt som vid
vanlig adoption. Tiden för ansökan om övergång från svag till stark adoption
begränsades emellertid till fem år efter det att de nya reglerna trädde
i kraft den 1 juli 1959. Ansökningstiden utgick således den 30 juni 1964.

Under förarbetena till 1958 års lagstiftning framhölls att man kunde
förvänta att åtskilliga adoptanter skulle begagna sig av möjligheten till
övergång från svag till stark adoption. Tillgängliga statistiska uppgifter visar
emellertid, att möjligheten har utnyttjats bara i ett mycket begränsat
antal fall. Från år 1918, då adoptionsinstitutet infördes i vårt land, och fram
till år 1959 torde närmare 70 000 adoptioner ha kommit till stånd. Antalet

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

ärenden om övergång från svag till stark adoption uppgår emellertid endast
till uppskattningsvis mellan 3 000 och 4 000.

I departementspromemorian föreslås att reglerna för stark adoption nu
görs tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner. Förslaget har fått ett
positivt mottagande i det stora flertalet remissyttranden. Från några håll
framförs emellertid kritiska synpunkter, främst mot bakgrund av förslagets
verkningar i arvsrättsligt hänseende.

För egen del vill jag till en början framhålla att det givetvis är svårt att
med säkerhet fastställa orsaken till att utvecklingen i fråga om frivillig
övergång från svag till stark adoption blivit en annan än man räknade med
vid tillkomsten av 1958 års lagstiftning. Mot bakgrund särskilt av den nära
faktiska anknytning till adoptanten och dennes släkt som adoptivbarnet
normalt får genom adoption kan det låga antalet ärenden om övergång till
stark adoption emellertid inte rimligtvis antas bero på en negativ inställning
från adoptanterna i gemen till den starka adoptionsformen. Som
framhålls i departementspromemorian får förklaringen sökas i andra omständigheter,
såsom att adoptanterna många gånger saknat kännedom om
möjligheten att begära övergång till stark adoption eller i varje fall om den
rättsliga effekten av att sådan övergång inte kom till stånd. Det är vidare
sannolikt att åtskilliga av de adoptanter, som känt till övergångsbestämmelserna
till 1958 års lagstiftning, inte kommit sig för med att ta initiativ till
ett domstolsförfarande, som inte skulle leda till någon omedelbart märkbar
förändring i det faktiska förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn.

Som framhålls i departementspromemorian är det givetvis i och för sig
otillfredsställande att för ett betydande antal adoptioner alltjämt gäller regler,
vilka återspeglar en föråldrad syn på adoptionsinstitutet. För de berörda
kontrahenterna lär det vara svårt att förstå varför rättsverkningarna
av adoption är olika, beroende på om adoptionen skett före den 1 juli 1959
eller senare. I det stora flertalet äldre adoptivförhållanden torde såväl adoptivföräldrarna
och barnet som barnets biologiska föräldrar utgå från att
barnet rättsligt sett är likställt med ett adoptantens eget barn.

Mot bakgrund av dessa förhållanden framstår det enligt min mening som
angeläget att rättsreglerna för äldre adoptivförhållanden reformeras så att
de bringas i bättre överensstämmelse med numera gängse uppfattning om
rättsverkningarna av adoption.

Promemorieförslaget innebär till en början att de biologiska föräldrarnas
subsidiära underhållsskyldighet faller bort. I ett remissyttrande hävdas att
denna underhållsskyldighet bör stå kvar av hänsyn till adoptivbarnet. Jag
vill med anledning därav framhålla att den subsidiära underhållsskyldigheten
redan nu torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Enligt promemorian
har socialstyrelsen på förfrågan upplyst att man inte känner till något
fall under de senaste tre decennierna där frågan har aktualiserats. I fråga
om det stora flertalet barn som adopterats före den 1 juli 1959 gäller vidare

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

att de överhuvudtaget inte är i behov av något underhåll, eftersom de är
vuxna och kan försörja sig själva. Mot bakgrund härav finns enligt min
mening inte anledning att för adoptivbarn i äldre adoptivförhållanden behålla
regler om rätt till underhåll som avviker från vad som gäller för
andra barn. Jag biträder alltså promemorieförslaget på denna punkt.

I arvsrättsligt hänseende innebär promemorieförslaget praktiskt betydelsefulla
förändringar. De arvsrättsliga banden mellan barnet och dess biologiska
släkt skärs sålunda av. I stället utsträcks arvsrätten i förhållande till
adoptanten och dennes släktingar så att den blir densamma som i förhållandet
mellan adoptantens eget barn samt adoptanten och dennes släktingar.

Några remissinstanser hävdar att förslaget i vissa fall kan leda till resultat
som för de berörda kontrahenterna kommer att framstå som oväntade
och orimliga. Därvid åsyftas främst sådana fall där adoptionen skett under
den förutsättningen att arvsrätten mellan barnet och dess biologiska släktingar
skulle bestå. Dessa remissinstanser anser det därför lämpligast att berörda
parter genom någon form av anmälnings- eller ansökningsförfarande
själva får ta ställning till huruvida de äldre eller de nyare arvsreglerna skall
gälla.

För min del kan jag inte finna det rimligt att vissa adoptivbarn skall
ha en annan arvsrättslig ställning än andra eller att de skall inta en särställning
i förhållande till adoptantens eget barn. Nuvarande regler för äldre
adoptivförhållanden medför att adoptivbarnet har arvsrätt i två släkter,
nämligen både den biologiska släkten och adoptivsläkten. Som framhålls i
departementspromemorian är det från både principiell och praktisk synpunkt
mest tilltalande att adoptivbarn alltid har arvsrätt på samma sätt
som andra barn, dvs. full arvsrätt i den släkt dit barnet faktiskt närmast hör.
Att detta normalt är adoptivsläkten torde svårligen kunna förnekas.

Jag är väl medveten om att det bland kvarstående svaga adoptioner kan
finnas en del fall, där adoption kommit till stånd under den förutsättningen
att adoptivbarnet även efter adoptionen skall ha kontakt och känna samhörighet
med sin biologiska släkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför
som exempel på sådana fall att två avlidna makars barn adopteras av ett
syskon till någon av makarna eller att ett skilsmässobarn adopteras av sin
styvfar eller styvmor.

I sammanhanget måste emellertid beaktas att arvsrättsliga regler inte
kan utformas så att de tillgodoser allas önskemål. De måste rimligtvis ta
sikte på normalsituationer. För de fall då avvikelser är önskvärda kan den
åsyftade successionsrättsliga regleringen åstadkommas genom upprättande
av testamente. Jag delar den i departementspromemorian uttalade uppfattningen
att den inskränkning i testationsfriheten, som bröstarvinges rätt till
laglott f. n. utgör, inte kan tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.
Möjligheten att upprätta testamente är enligt min mening till -

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 186 år 1970

räcklig även när det gäller behovet att kunna neutralisera verkningarna av
de övriga ändringar i arvsreglerna som promemorieförslaget innebär.

Som tidigare nämnts har under remissbehandlingen från några håll framförts
förslag om att man borde ge berörda parter möjlighet att, beroende på
omständigheterna i det särskilda fallet, avgöra om de önskar övergång från
svag till stark adoption. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar sålunda
att rätten för adoptanten att ansöka om övergång från svag till stark adoption
införs på nytt. Även förslag till andra övergångsanordningar har förts
fram.

Erfarenheterna av övergångsbestämmelserna i 1958 års lagstiftning visar
enligt min mening att hovrättens förslag inte är någon framkomlig väg.
Att, som moderata samlingspartiets kvinnoförbund tänker sig, i någon form
tillfråga kontrahenterna i alla äldre adoptivförhållanden huruvida de önskar
övergång till stark adoption, torde vara praktiskt närmast omöjligt och
i varje fall alltför omständligt. Från försäkringshåll har ifrågasatts om man
inte bör bereda parterna i adoptivförhållandena möjlighet att göra anmälan
eller ansökan om att äldre arvsregler alltjämt skall gälla. Denna tanke diskuteras
i departementspromemorian. De praktiska och tekniska skäl mot
en sådan ordning som anförts i promemorian anser jag emellertid bärande.

I enlighet med det anförda ansluter jag mig i likhet med det alldeles övervägande
antalet remissinstanser till förslaget att reglerna för stark adoption
görs omedelbart tillämpliga på alla kvarstående svaga adoptioner.

I promemorian har föreslagits att reformen skall omfatta också sådana
svaga adoptioner där adoptanten eller adoptivbarnet avlidit medan äldre
lag gällde. Under remissbehandlingen har från något håll framförts kritik
häremot. För egen del anser jag dock, att de skäl som i promemorian anförts
till stöd för denna lösning är bärande. Jag vill också framhålla, att
allmänheten säkert skulle ha svårt att förstå, varför enbart den omständigheten
att adoptanten avlidit skall medföra att adoptivbarnet behåller
sin arvsrätt efter sin biologiska släkt. Enligt min mening skulle det verka
förvirrande, om man även i fortsättningen för adoptionsfallen skulle behöva
arbeta med dubbla arvsrättsliga regelsystem. I och för sig kan det
visserligen i det enskilda fallet te sig egendomligt, att ett adoptivbarn,
vars adoptant avlidit för många år sedan, inträder som arvinge efter
adoptantens släktingar trots att adoptivbarnet vid flera tidigare arvfall
inom adoptivsläkten saknat arvsrätt. Effekter av liknande art uppkommer
emellertid i större eller mindre utsträckning vid varje ändring av de arvsrättsliga
reglerna.

Jag biträder även förslaget i promemorian om hur reformen lagtekniskt
bör genomföras. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

Ändringarna i arvsreglerna får stor praktisk betydelse. Som tidigare har
framgått kan de i vissa fall påkalla att testamente upprättas eller ändras.
Det kan också i eu del fall bli aktuellt att jämka förmånstagarförordnan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

45

den. Det är därför särskilt angeläget att allmänheten får kännedom om de
förestående lagändringarna. Jag avser också att före ikraftträdandet vidtaga
särskilda åtgärder för att informera allmänheten om reformen.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har man på finländsk
sida förklarat sig benägen att vid den övergång till stark adoption som torde
komma alt äga rum i Finland under år 1971 låta de nya lagreglerna gälla
även för tidigare adoptioner. Från dansk och norsk sida har framhållits
att förhållandena där inte är desamma som i Sverige. Någon reform av reglerna
för äldre adoptioner är därför inte aktuell i Danmark och Norge. I
Danmark är det alltjämt möjligt att genomföra adoption med bibehållande
av de arvsrättsliga banden till den biologiska släkten. Vidare står möjligheten
för adoptant att ansöka om övergång från svag till stark adoption
fortfarande öppen. Från norsk sida har erinrats om att adoptanter alltsedan
1935 års adoptionslagsitftning och fram till 1956 års ändringar har haft
möjlighet att välja mellan svag och stark adoption. De svaga adoptionerna
under denna tid uppgick till endast omkring 2 % av samtliga fall.

Med hänsyn till de olika utgångspunkter som sålunda föreligger i de nordiska
länderna kan fullständig nordisk rättslikhet beträffande reglerna om
övergång från svag till stark adoption inte komma till stånd. Ett genomförande
av det svenska förslaget leder emellertid inte till ökad rättsolilchet
mellan länderna utan snarare till en minskning av de skillnader som nu
finns.

I fråga om förslagets återverkningar i arvs- och gåvoskattehänseende
må framhållas följande. Enligt 28 § förordningen (1941: 416) om
arvsskatt och gåvoskatt likställs adoptivförhållande i skattehänseende med
biologisk släktskap. Denna regel infördes i samband med tillkomsten av den
starka adoptionen. Vidare gäller bl. a. att testamentslott eller gåva från de
biologiska föräldrarna till deras bortadopterade barn alltid beskattas efter
lägsta skatteklass. Chefen för finansdepartementet har vid samråd i frågan
funnit att en generell övergång från svag till stark adoption inte bör föranleda
någon ändring i nämnda hänseende.

Hävande av adoptivförhållande m. m. Som förut har redovisats innehåller
4 kap. föräldrabalken (FB) regler om att adoptivförhållande under vissa
förutsättningar kan hävas av domstol i adoptantens eller adoptivbarnets intresse.
Hävande kan också ske när parterna är ense därom. Slutligen har
barnets biologiska föräldrar möjlighet att få adoptionen hävd efter adoptantens
död. Ny adoption kan i princip inte komma i fråga så länge den
tidigare adoptionen består. Dessa regler har i sina grunddrag kvarstått
oförändrade sedan adoptionsinstitutet infördes i svensk rätt. Med anledning
av en hemställan från 1967 års riksdag har i departementspromemorian
gjorts en översyn av reglerna om hävande av adoptivförhållande. Promemorian
utmynnar i ett förslag om att möjligheten att häva adoptivförhållan -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

de tas bort. Enligt promemorieförslaget skall i stället införas regler som
möjliggör att adoptivbarn kan adopteras på nytt.

Praktiskt taget alla remissinstanser har anslutit sig till förslaget. Svea
hovrätt anser dock att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att
häva adoptivförhållande i adoptivbarnets intresse.

För egen del vill jag först erinra om att hävande av adoption numera
förekommer mycket sällan. Reglerna härom har alltså begränsad praktisk
betydelse. Jag delar emellertid den i promemorian framförda uppfattningen,
att det från principiell synpunkt är följdriktigt att adoptivförhållande görs
oupplösligt på samma sätt som biologisk släktskap, så att adoptivbarn också
i det hänseendet blir jämställda med andra barn. Även de i promemorian
i övrigt anförda skälen för den föreslagna reformen finner jag vägande.
Hävande av adoptivförhållande på ansökan av adoptanten kan leda till det
från social synpunkt olyckliga resultatet att barnet kommer att stå ensamt
utan både biologiska föräldrar och adoptivföräldrar. Rätten för adoptionskontrahenterna
att efter överenskommelse få adoptionen upplöst strider
mot den i vårt land gällande principen att börds- och statnsfrågor är undandragna
parternas fria dispositionsrätt. Nuvarande möjlighet att häva
adoption efter adoptantens död blir överflödig, om adoptivbarn kan adopteras
på nytt. Frågan om borttagande av möjligheten att häva adoption i
adoptivbarnets intresse kan förefalla mera tveksam. Det är här främst fråga
om sådana fall där adoptanten uppträder olämpligt mot barnet eller av annan
anledning inte längre bör ha hand om det. Inte heller här finns emellertid
enligt min mening anledning att göra skillnad mellan adoptivbarn och
andra barn. De möjligheter som lagstiftningen erbjuder att i nu åsyftade
fall ingripa till barnets skydd gäller även adoptivbarn och kan utnyttjas lika
effektivt för den ena som för den andra kategorien barn.

Som skäl mot förslaget att helt slopa nuvarande hävanderegler åberopar
Svea hovrätt bl. a. att utländsk adoptionslagstiftning vanligen medger någon
möjlighet att häva adoption. Jag kan inte finna att denna omständighet
är något avgörande hinder mot den ifrågasatta reformen. För övrigt må
erinras om att det saknas möjlighet att häva adoption i engelsk rätt och i
fransk rätt vid stark adoption. Vad gäller de nordiska länderna torde man
på finländsk sida vara beredd att följa det svenska förslaget i samband med
att förslag till ny adoptionslagstiftning läggs fram i Finland nästa år. I
Danmark och Norge lär man däremot komma att behålla viss möjlighet att
häva adoption i adoptivbarnets intresse, under det att övriga hävandemöjligheter
i varje fall torde inskränkas väsentligt. De sakliga skälen för det
svenska förslaget har enligt min mening sådan tyngd att man får acceptera
den rättsolikhet mellan de nordiska länderna som uppkommer, särskilt som
skillnaderna kan antas sakna större praktisk betydelse.

På grundval av dessa överväganden förordar jag att promemorieförslaget
i denna del genomförs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

47

Nuvarande möjlighet att häva adoptivförhållande efter överenskommelse
torde ibland ha utnyttjats i syfte att möjliggöra äktenskap mellan adoptanten
och adoptivbarnet. Ett bestående adoptivförhållande utgör nämligen
enligt 2 kap. 12 § giftermålsbalken hinder mot äktenskap mellan kontrahenterna.
Frågan om äktenskapshindren övervägs f. n. av familjelagssakkunniga.
För att någon saklig förändring i fråga om möjligheterna för
adoptant och adoptivbarn att ingå äktenskap inte skall åstadkommas i nu
ifrågavarande sammanhang föreslås i promemorian att nämnda lagrum i
giftermålsbalken upphävs. Vidare förordas en speciell regel i 4 kap. 7 § FB
om att rättsverkningarna av adoption upphör vid giftermål mellan adoptant
och adoptivbarn. Jag ansluter mig till detta förslag, som inte mött någon erinran
under remissbehandlingen.

Ny adoption bör i princip kunna ske i alla de fall då adoption nu är möjlig.
Ett slopande av hävandereglerna aktualiserar emellertid frågan om vissa
jämkningar i nuvarande bestämmelser i detta hänseende.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket FB kan till adoptivbarn antas adoptantens
barn utom äktenskap. Härav följer motsättningsvis att barn i äktenskap inte
kan adopteras av de biologiska föräldrarna. Dessa har emellertid f. n. vissa
möjligheter att ta tillbaka barnet sedan adoptionen hävts. Vill föräldrarna
eller någon av dem ta tillbaka barnet, skall detta enligt promemorieförslaget
i fortsättningen kunna ske genom att de adopterar barnet. Förslaget har
godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag framhålla, att det torde vara sällsynt att de biologiska
föräldrarna eller någon av dem önskar ta tillbaka ett bortadopterat
barn. I all synnerhet gäller detta de fall då barnet har äktenskaplig börd.
Sådana fall torde emellertid ha förekommit. Den i promemorian förordade
lösningen, som kan sägas vila på tanken att en adoption ersätter det biologiska
släktskapsförhållandet, är principiellt tillfredsställande. Det synes
mig sålunda följdriktigt att de biologiska föräldrarna skall kunna ta tillbaka
barnet endast genom ny adoption. Jag vill därför ansluta mig till promemorieförslaget.
Som framhålls i promemorian torde man kunna utgå
från att domstolarna inom ramen för den allmänna lämplighetsprövning
som skall ske enligt 4 kap. 6 § FB undersöker, om en begärd adoption av
eget barn i äktenskap tjänar något förnuftigt ändamål och tillåter adoption
endast när så är fallet.

Enligt 4 kap. 3 § FB får makar i princip bara adoptera gemensamt. Ena
maken får dock ensam antaga adoptivbarn om den andra maken vistas på
okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Vidare får make med den andres
samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn samt
eget barn utom äktenskap.

I promemorian föreslås att möjligheten att adoptera makes barn utsträcks
till att gälla också barn utom äktenskap. Rätten att med makes samtycke

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6 år 1970

adoptera eget barn skall enligt förslaget vidgas till att omfatta också barn
i äktenskap.

Ingen remissinstans anser att skillnad i förevarande hänseende bör göras
mellan barn i och utom äktenskap. Domareföreningen ifrågasätter emellertid
om inte reglerna skulle bli mera lättförståeliga ifall undantagen från
principen att makar skall adoptera gemensamt begränsas till de fall då den
andra maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö eller då
det är fråga om adoption av eget barn.

Domareföreningens förslag innebär en betydande omläggning av ordningen
för äkta makes adoptionsrätt. Det föreligger enligt min mening inte
tillräckliga skäl att ta bort möjligheten för make att med den andra makens
samtycke adoptera dennes barn. Jag vill för min del i stället ansluta mig till
promemorieförslaget på denna punkt.

I ett par remissyttranden framhålls att de i 4 kap. 3 § FB använda uttrycken
”sinnessjuk” och ”sinnesslö” är föråldrade. Detta kan i och för sig vara
riktigt. Eftersom uttrycken i fråga används i andra lagrum i föräldrabalken
är jag emellertid inte beredd att i detta begränsade sammanhang förorda
eu mera tidsenlig terminologi. Innebörden av den åsyftade bestämmelsen
får anses vara att vederbörande skall på grund av pyskisk sjukdom eller
psykisk utvecklingsstörning vara ur stånd att förstå innebörden av ett samtycke
till adoption.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket FB får endast makar adoptera gemensamt.
En remissinstans förordar, att det införs möjlighet för dem som bildar familj
utan att gifta sig att gemensamt antaga adoptivbarn. Jag har i och för
sig förståelse för denna tanke. Förslaget är emellertid oförenligt med Europarådets
konvention om adoption av barn, som Sverige har anslutit sig till.
Enligt artikel 6 i konventionen får barn nämligen adopteras bara av makar
eller av en person. Jag kan därför inte ansluta mig till tanken att nu införa
vidgade möjligheter till gemensam adoption.

Enligt promemorian bör en ny adoption av ett förut adopterat barn medföra
att barnet infogas i den nye adoptantens familj som om det var dennes
eget barn. Några rättsliga band till den första adoptanten och dennes släktingar
eller till de biologiska släktingarna skall enligt förslaget inte finnas
kvar. Förslaget har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också för egen
del ansluta mig till det. Jag biträder vidare de i promemorian förordade reglerna
om förfarandet vid ny adoption, vilka innebär att nuvarande bestämmelser
om adoption i princip blir tillämpliga.

Som en konsekvens av att möjligheten att häva adoptivförhållande tas
bort måste man upphäva reglerna i 15 § andra stycket n a in n 1 a g e n om
verkan i namnrättsligt hänseende av att adoptivförhållande hävs. Enligt 3 §
första stycket namnlagen förvärvar den som antas till adoptivbarn därigenom
adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn.
Rätten kan dock tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

barnet hade före adoptionen. Enligt tredje stycket första punkten samma
paragraf kan adoptivbarn, som förvärvat adoptants släktnamn, framför
detta som tilläggsnamn bära det släktnamn barnet hade före adoptionen.
Har adoptivbarnet behållit sitt tidigare släktnamn, kan det med stöd av styckets
andra punkt bära adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Under remissbehandlingen har CFU förordat, att rätten för adoptivbarn
alt bära tilläggsnamn upphävs. Med anledning härav vill jag erinra om att
reglerna om adoptivbarns rätt alt behålla tidigare släktnamn resp. rätt att
bära detta som tilläggsnamn har sin grund i att adoption ibland sker utan
att barnets samhörighet med dess biologiska föräldrar bryts (prop. 1963: 37
s. 57). Undantagsvis kan barnet ha ett intresse av att utåt markera den
samhörighet det känner med sin biologiska släkt. I vissa fall kan också rent
praktiska skäl tala för nuvarande ordning, t. ex. när adoption sker först sedan
barnet under längre tid burit sitt tidigare släktnamn. Jag är därför inte
beredd att biträda CFU:s förslag.

Det förhållandet att adoptivbarn enligt vad jag tidigare har föreslagit
skall kunna adopteras på nytt torde inte behöva medföra ändring i 3 §
namnlagen. Bestämmelsen i 3 § tredje stycket första punkten namnlagen
kommer vid fall av omadoption normalt att innebära att den förste adoptantens
släktnamn kan användas som tilläggsnamn före det namn som
barnet förvärvar genom den nya adoptionen. Om barnet efter ny adoption
behåller sitt tidigare släktnamn, kan det enligt tredje stycket andra punkten
bära den andre adoptantens släktnamn som tilläggsnamn.

Som förordas i departementspromemorian bör de föreslagna ändringarna
träda i kraft den 1 januari 1971.

De i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna innebär, att beslut
om hävande av adoptivförhållande inte kan meddelas efter reformens
ikraftträdande. Flera remissinstanser anser, att undantag bör göras för
ärenden om hävande som är anhängiga vid ikraftträdandet. Jag är medveten
om att sådana undantag ofta görs vid lagändringar av liknande art. I detta
fall är den konkreta frågeställningen, huruvida tidpunkten för ansökan om
hävande eller tiden för beslutet i ärendet skall vara avgörande för om hävande
kan komma till stånd. Vilken lösning man än väljer kan det inte
undvikas, att resultatet i ett enskilt fall kan förefalla slumpartat. För egen
del finner jag det mest tilltalande, att beslut om hävande överhuvudtaget
inte kan meddelas efter det att lagen trätt i kraft. Jag biträder alltså promemorieför
slaget.

I 6 kap. 2 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption finns vissa regler om
hävande av adoption i internationellrättsliga sammanhang.
Reglerna innebär bl. a. att hävande av adoption här i riket kan ske
bara om anledning därtill föreligger enligt svensk lag (NJA II 1917 s. 519).
För internordiska förhållanden gäller i stället bestämmelserna i förordning 4

Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 186

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

en (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på en år 1931 ingången
konvention mellan de nordiska länderna (SÖ 1931: 19).

Genomförs förslaget att slopa hävandereglerna i 4 kap. FB, bör 1904 års
lags regler i ämnet tydligtvis ändras. I betänkandet Internationell adoptionsrätt
(SOU 1969: 11) har framlagts förslag till lag om internationellrättsliga
förhållanden rörande adoption. Förslaget avses ersätta 6 kap. i 1904 års lag.
Jag räknar med att under nästa år lägga fram förslag till lagstiftning på
grundval av betänkandet. Mot bakgrund härav talar enligt min mening
övervägande skäl för att man inte nu tar upp frågan om ändring av hävandereglerna
i 1904 års lag. I samband med behandlingen av 1969 års betänkande
får också bedömas huruvida anledning föreligger till ändring i
1931 års konvention och förordning.

Adoptionsåldern. Lägsta ålder för antagande av adoptivbarn har alltsedan
adoptionsinstitutets tillkomst år 1917 varit 25 år. Det enda undantaget från
denna åldersgräns är att moder till barn utom äktenskap får tillsammans
med sin make adoptera barnet när hon uppnått myndig ålder.

I departementspromemorian föreslås att adoptionsåldern sänks till 20 år
och att nuvarande specialregel för moder till barn utom äktenskap utgår
såsom överflödig. Förslaget har fått ett positivt mottagande i flertalet remissyttranden.
Vissa remissinstanser, däribland socialstyrelsen, anser emellertid
att nuvarande 25-årsgräns bör behållas som huvudregel men att undantag
skall kunna göras när speciella skäl föreligger. I något yttrande hävdas
att gällande regler bör behållas.

Helt bortsett från nuvarande åldersgräns torde, som framhålls i promemorian,
frågan om antagande av adoptivbarn sällan bli aktuell i fall då
adoptanten ännu inte uppnått 25 års ålder. I vissa fall kan emellertid denna
åldersgräns lägga hinder i vägen för en i och för sig motiverad adoption. Så
kan t. ex. vara fallet när ett ungt gift par vill adoptera därför att de vet att de
inte kan få egna barn eller när fråga är om adoption av makes barn eller
adoptivbarn. Av hänsyn till barnets bästa måste adoptant givetvis alltid uppfylla
skäliga krav i fråga om mognad och slcötsamhet. Gällande regler om
förfarandet i adoptionsärende ger emellertid tillräckliga garantier härför.
Dessa förhållanden talar enligt min mening i och för sig till förmån för en
sänkning av adoptionsåldern. Promemorieförslaget är emellertid inte förenligt
med den tidigare nämnda Europarådskonventionen om adoption av
barn, av vilken Sverige är bundet. Konventionen föreskriver nämligen en
lägsta generell adoptionsålder om 21 år. Att, sedan myndighetsåldern i vårt
land sänkts från 21 till 20 år, införa en generell åldersgräns för adoptioner
på 21 år torde inte böra komma i fråga.

Jag har mot bakgrund av det sagda stannat för att förorda att den nuvarande
generella adoptionsåldern 25 år behålls som huvudregel men alt

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

möjligheten till undantag härifrån vidgas. Det torde inte behöva möta några
betänkligheter att medge undantag från 25-årsgränsen när fråga är om
adoption av eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn. I övrigt bör
adoption vid lägre ålder än 25 år vara möjlig om synnerliga skäl föreligger.
Härunder bör inrymmas det tidigare nämnda fallet att två unga makar vet
att de inte själva kan få barn. En annan situation är att det är fråga om
adoption av ett barn till närstående avliden släkting. För samtliga undantagsfall
bör, som socialstyrelsen har förordat, gälla att vederbörande adoptant
fyllt 20 år.

I enlighet med det sagda förordar jag att nuvarande undantagsregel i
4 kap. 1 § andra stycket FB ersätts med en bestämmelse av innehåll, att rätt
att antaga adoptivbarn även tillkommer den som fyllt 20 men inte 25 år,
om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om
synnerliga skäl annars föreligger.

I Finland och Norge torde man vara beredd att genomföra motsvarande
ändring i reglerna om adoptionsåldern. Även på dansk sida överväger man
att införa vissa möjligheter för den som är under 25 år att antaga adoptivbarn.

Centerns kvinnoförbund har ifrågasatt, om inte 4 kap. 1 § FB bör jämkas
redaktionellt så att det tydligare än f. n. framgår att ogifta personer kan antaga
adoptivbarn. Jag kan inte finna att något förtydligande av lagtexten
behövs på denna punkt.

Förbundet har i sitt remissyttrande också ifrågasatt införande av en regel
om att adoption inte får ske förrän barnet är ett år gammalt. Enligt min
mening finns emellertid inte anledning att överväga en sådan regel.

Följdändringar i annan lagstiftning. I det föregående har jag särskilt behandlat
frågan om de föreslagna ändringarnas återverkningar i sak på namnlagen
samt arvs- och gåvoskatteförordningen.

Den år 1959 införda starka adoptionen innebar, som tidigare har framgått,
att adoption i princip jämställdes med biologisk släktskap i familjerättsligt
hänseende. Genomförs mina tidigare förslag om generell övergång
från svag till stark adoption och om slopande av hävandereglerna,
kommer adoptivbarn i familjerättsligt hänseende att så långt möjligt bli
helt likställda med biologiska barn. De olikheter som står kvar är, såsom
framhålls i departementspromemorian, betingade uteslutande av att vissa
rättsregler enligt sakens natur inte tar sikte på adoptivförhållande, eftersom
de bygger direkt på den biologiska släktskapen. Som exempel kan nämnas
börds- och faderskapsreglerna i 1—3 kap. FB.

Även på andra rättsområden än det familjerättsliga likställs numera i allmänhet
adoptivsläkt med biologisk släktskap. Också här finns emellertid
regler som av nyss angivet skäl uppenbarligen tar sikte enbart på biologisk
släktskap. Det förekommer emellertid också att skillnad görs mellan adop -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

tivsläkt och biologisk släktskap, trots att en specialreglering för adoptivförhållanden
ingalunda följer av sakens natur, i varje fall inte sedan alla kvarstående
svaga adoptioner har omvandlats till starka adoptioner. Som exempel
kan nämnas att adoptivsyskon inte alltid likställs med biologiska syskon,
se t. ex. 1 § andra stycket 5. jordförvärvslagen (1965: 290) och 3 § 4. förköpslagen
(1967: 868). I vissa andra fall kan det vara tveksamt huruvida
bestämmelse, som rör föräldrar och barn, är avsedd att omfatta också adoptant
och adoptivbarn.

Om släktskap på grund av adoption så långt möjligt i familjerättsligt
hänseende likställs med biologisk släktskap, bör, som framhålls i promemorian,
samma princip slå igenom också i annan lagstiftning. En kartläggning
av bestämmelser som gör skillnad mellan biologisk släktskap och
adoptivsläkt sker för närvarande genom justitiedepartementets försorg.
Genomgången är tämligen tidskrävande, särskilt som man för varje särskilt
fall måste undersöka huruvida viss specialreglering för adoptivförhållanden
även i fortsättningen är nödvändig. Det torde inte möta något hinder att de
ändringar jag tidigare har föreslagit genomförs för sig och behövliga följdändringar
i annan lagstiftning något senare. Jag räknar med att kunna
lägga fram förslag till dessa senare ändringar under år 1971. I samband
därmed avser jag också att ta ställning till frågan huruvida det mycket
stora antal rättsregler på olika håll, som uttryckligen likställer adoptivsläkt
med biologisk släkt, bör ersättas av eller eventuellt kompletteras med
en principförklaring i lagstiftningen om att adoptivbarn har samma rättsställning
som biologiska barn.

Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958: 6M) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §
regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

53

Bilaga

1) Förslag
till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken
dels att 4 kap. 8—13 §§ och 20 kap. 7 skall upphöra att gälla,
dels att 4 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 20 kap. 5, 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1 §.

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem
år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl
adoptantens barn utom äktenskap.
Har barnets moder uppnått
myndig ålder, må hon gemensamt
med make adoptera barnet, ändå att
hon ej fyllt tjugufem år.

Makar må ej adoptera annorledes
än gemensamt. Dock må ena maken
ensam antaga adoptivbarn, där den 1

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem
år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn. Rätt att antaga
adoptivbarn tillkommer åven den
som fyllt tjugu men ej tjugufem år,
om adoptionen avser eget barn, makes
barn eller makes adoptivbarn
eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

§•

Makar må ej adoptera annorledes än
gemensamt. Dock må ena maken ensam
antaga adoptivbarn, där den

1 Senaste lydelse av
4 kap. 9 § 1958: 640
4 kap. 10 § 1969: 157
4 kap. 12 § 1958: 640
4 kap. 13 § 1963:523
20 kap. 7 § 1958: 640.

54

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1970

(Nuvarande lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest
med den andres samtycke adoptera
dennes barn i äktenskap eller
adoptivbarn eller ock eget barn utom
äktenskap.

(Föreslagen lydelse)

andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest
med den andres samtycke adoptera
dennes barn eller adoptivbarn
eller ock eget barn.

4 §•

Andra än---------antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens
livstid ånyo adopteras av
annan än dennes make.

5

Utan eget------- ----- —

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Är endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
å okänd ort, vare hans samtycke ej
erforderligt. Är sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens samtycke
inhämtas.

Den som

— han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Vid adoption av adoptivbarn skall i
stället adoptantens samtycke eller,
om make adopterat andra makens
barn, makarnas samtycke inhämtas.

Samtycke fordras ej av den som
är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i
vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant
fall för handen beträffande envar
av dem som enligt andra stycket
skall samtycka till adoptionen, skall
i stället förmyndarens samtycke inhämtas.

förmyndarens samtycke.

Såvitt angår adoptivbarnets ställning
till adoptanten och dennes släktingar
upphör all verkan av adoptionen,
om

1. adoptivbarnet adopteras av annan
än adoptantens make, eller

2. adoptanten ingår äktenskap
med adoptivbarnet. 1

1 Senaste lydelse 1969: 157.

! Förutvarande 7 § upphävd genom 1958: 640.

55

Knngl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

20 KAP.

5 §A

Laga domstol------------— sitt hemvist.

Ärende om adoptivförhållandes
hävande upptages av rätten i den
ort, där adoptanten eller, om han är
död, adoptivbarnet har sitt hemvist.

6 S-1

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta
upplysningar om barnet och adoptanten
ävensom huruvida vederlag
eller bidrag till barnets underhåll är
givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt
aderton år, skall yttrande inhämtas
såväl från barnavårdsnämnden i den
församling, där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet,
från den barnavårdsnämnd, som har
att utöva tillsyn å barnavårdsmannens
verksamhet, och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling,
där föräldrarna eller den av dem
som har vårdnaden om barnet är
kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen ej erfordras, varde
ändock hörd, där det kan ske. Finnes
särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

I fall, varom i k kap. 12 § andra
stycket sägs, lämne rätten arvingar
efter den avlidne adoptanten som avses
i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

8 §•

Mot rättens beslut i ärende om an- Mot rättens beslut i ärende om antagande
av adoptivbarn eller adop- tagande av adoptivbarn må talan

tivförhållandes hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra

fullföljas av envar, som äger göra ansökan därom eller som skall höras

ansökan därom eller som skall höras i ärendet,
i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Har adoptivförhållande upplösts genom beslut om hävande som meddelats
före utgången av år 1970, gäller äldre bestämmelser i fråga om rättsverkan
av sådant beslut.

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta
upplysningar om barnet och adoptanten
ävensom huruvida vederlag
eller bidrag till barnets underhåll är
givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt
aderton år, skall yttrande inhämtas
från barnavårdsnämnden i den församling
där adoptanten är kyrkobokförd
samt, om barnavårdsman
förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd,
som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling där den
som har vårdnaden om barnet är
kyrkobokförd.

Fader, moder eller adoptant, vars
samtycke till adoptionen ej erfordras
på grund av vad i i kap. 5 § tredje
stycket sägs, skall höras om så
kan ske. Finnes särskild förmyndare,
vars samtycke ej erfordras, skall ock
han höras.

1 Senaste lydelse 1958: 640.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att punkterna 1—3 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1970.

3) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970. Paragrafen gäller
dock fortfarande i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande och
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

57

5) Förslag
till
Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 15 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Förklaras någon---------mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar
adoptivbarnet adoptantens släktnamn
och återförvärvar det namn
barnet hade före adoptionen. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock
rätten tillåta att barnet behåller
adoptantens namn.

Dömes till---------mannens namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 20 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 12 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
2 oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag
om ändring i föräldrabalken, 2) lag om ändring i lagen (1958: 640) om
ändring i föräldrabalken, 3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande
av nya ärvdabalken, 4) lag om ändring i giftermålsbalken, 5) lag om ändring
i namnlagen (1963: 521).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Johan Lind.

Lagrådet yttrade:

Vid tillkomsten 1958 av bestämmelserna om s. k. stark adoption uttalade
föredragande departementschefen (se NJA II 1958 s. 166) angående de i
detta hänseende i ärvdabalken föreslagna reglerna, att enighet syntes råda
om att den rättsställning, som barnet finge genom denna adoptionsform,
så väsentligt skilde sig från barnets ställning enligt äldre adoption, att de
nya reglerna beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet borde
gälla endast om domstol efter särskild prövning funnit, att en äldre adoption
borde föras in under den nya lagstiftningen. I enlighet härmed upptogs
i övergångsbestämmelser till lagstiftningen stadganden som innebär att, då
adoption ägt rum enligt äldre bestämmelser och dylikt beslut av domstol
icke meddelats, äldre lag äger tillämpning beträffande rätt till arv på grund
av adoptivförhållandet.

I fråga om de i 1958 års lagstiftningsärende föreslagna adoptionsereglerna
i övrigt torde utgångspunkten ha varit att dessa skulle tillämpas även
på äldre förhållanden. I ett par hänseenden ansåg man dock — uppenbarligen
på grund av sådana överväganden som föranlett de nämnda övergångsbestämmelserna
beträffande arv — att äldre rätt borde tillämpas. Den
viktigaste hithörande regeln var att äldre lag skulle tillämpas i fråga om
underhållsskyldighet i adoptivförhållande, om inte domstol meddelat sådant
beslut som förut nämnts.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Det är ägnat att väcka vissa betänkligheter att frångå den berörda, på
vägande skäl grundade regleringen av övergångsförhållandena genom att,
såsom föreslås, bestämmelserna om stark adoption nu generellt göres tilllämpliga
på de talrika äldre adoptionerna av den svaga formen.

I ett remissyttrande har, såsom anledning till förändring, anförts att frågan
skulle kommit i ett nytt läge till följd av 1969 års lagstiftning om arvsrätt
för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder. Därvid har
särskilt framhållits såsom anmärkningsvärt, att arvsrätt komme att föreligga
även för barn som bortadopterats. De följder arvsrättsreformen kunde
få i adoptionsfall måste dock ha uppmärksammats vid reformens genomförande
och synes icke i och för sig innefatta skäl att nu och även i andra
hänseenden göra ingripande ändringar beträffande arvsrätten vid adoption.

Om än någon särskild orsak icke synes förefinnas som påkallar lagändring,
kan det svårligen bestridas att tidens gång inverkat på frågan om
rättsverkningarna av äldre adoptioner. Redan från början var de 1958 tillkomna
olika reglerna för de två adoptionsformerna ägnade att förorsaka
missförstånd, och de förhoppningar man må ha hyst om förvandling i stor
utsträckning av äldre svaga adoptioner till starka sådana har icke infriats.
Möjligheterna till misstag och felbedömningar av arvsfrågor måste antagas
sedan dess ha ökat i och med att de äldre adoptionsreglerna kommit i skymundan
vid sidan av de nya. Det måste härvid beaktas, att de äldre reglerna
skulle kunna få betydelse under lång tid framåt. Det synes därför finnas
skäl att sätta en slutpunkt för dessa reglers giltighet.

Verkningarna i praktiskt hänseende av att reglerna om stark adoption
blir gällande även för äldre adoptioner rör, såsom framgår av det förut
sagda, främst arvsrätt och underhållsskyldighet.

I sistnämnda hänseende består ändringen i att den subsidiära underhållsskyldighet
som adoptivbarns naturliga föräldrar haft gentemot barnet avskaffas.
Såsom departementschefen anfört är det sannolikt att denna underhållsskyldighet
numera saknar nämnvärd praktisk betydelse. Även om i
något enstaka fall sådan skyldighet fullgöres då reformen träder i tillämpning,
talar intresset av enhetliga regler för att skyldigheten upphör. Förhållandet
utgör dock ett skäl för visst anstånd med reformens ikraftträdande.

I arvsrättsligt hänseende är förslagets verkningar av större praktisk betydelse,
och såsom framhållits i remissyttranden och av departementschefen
kan verkningarna ibland bli överraskande för de berörda. Icke minst
kan detta inträffa i fråga om arvsrätt för adoptivbarn och dess avkomlingar
i förhållande till adoptantens släkt i det fall att adoptanten avlidit långt
före reformens genomförande. Även i förhållandet mellan adoptivbarn som
uppehållit förbindelse med sina naturliga släktingar kan opåräknade arvsförändringar
uppkomma. Såsom departementschefen framhållit kan verkningarna
ibland påkalla att testamenten och förmånstagareförordnanden

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

upprättas eller ändras och är det angeläget att allmänheten bibringas kännedom
om lagändringarna.

Med det sagda är icke förenligt att reformen får träda i kraft den 1 januari
1971, mycket kort tid efter det lagarna kan beräknas vara utfärdade.
Något förhållande som gör reformen särskilt trängande förefinnes enligt
lagrådets mening icke.

Lagrådet lämnar förslaget i ifrågavarande del utan annan principen erinran
än att dagen för ikraftträdandet bör uppskjutas åtminstone till den
1 juli 1971.

Övriga delar av förslaget, som rör hävande av adoption och adoptionsåldern,
föranleder ej erinringar. Om emellertid den generella övergången
till stark adoption på sätt lagrådet förordat uppskjutes, bör även ikraftträdandet
av övriga delar av förslaget få anstå till samma tidpunkt.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
4 kap. 5 §

Enligt 5 § tredje punkten lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap kan utredning angående faderskapet läggas
ned, om det föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare
”enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken” till adoption av barnet.
Den citerade hänvisningen bör jämkas på grund av de ändringar i 4 kap. 5 §
föräldrabalken som nu föreslås. Lagrådet förordar att orden ”andra stycket”
i hänvisningen får utgå.

4 kap. 7 §

Om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet skall enligt denna
paragraf all verkan av adoptionen upphöra såvitt angår adoptivbarnets ställning
till adoptanten och dennes släktingar. I remissprotokollet beröres inte
det fallet att adoptivbarn antagits av två makar och den ena av adoptivföräldrarna
efter vunnen äktenskapsskillnad gifter om sig med adoptivbarnet.
Då någon särskild regel inte ges för detta fall torde förslagets innebörd vara,
att det nya äktenskapet ej skall inverka på adoptivförhållandet mellan adoptivbarnet
och den andra av adoptivföräldrarna. Även enligt gällande rätt kan
en tillämpning av hävningsreglerna i motsvarande fall leda till samma resultat.
Förslagets ståndpunkt i denna del synes böra godtagas.

1 de fall som anges i paragrafen skall all verkan av adoptionen upphöra
såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes släktingar.
Självfallet måste vid tillämpning av dessa regler med släkting likställas den
som står i adoptivförhållande till adoptanten eller dennes skyldemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

61

20 kap. 6 §

I fråga om förfarandet vid adoption förutsattes i remissprotokollet att de
nuvarande bestämmelserna blir tillämpliga med allenast de jämkningar som
betingas av att adoptivbarn kan adopteras på nytt. Enligt 4 kap. 5 § andra
stycket i såväl den nuvarande som den föreslagna lydelsen erfordras vid
adoption av den som fyllt 20 år ej samtycke av föräldrarna. Den föreslagna
lydelsen torde vidare innebära, att vid adoption av adoptivbarn som fyllt 20
år icke heller adoptantens samtycke eller, om make adopterat andra makens
barn, makarnas samtycke behöver inhämtas.

Enligt 20 kap. 6 andra stycket i dess gällande lydelse skall fader eller moder,
vars samtycke till adoptionen ej erfordras, ändock höras där det kan
ske. I enlighet därmed torde, i de undantagsfall där adoption av någon som
fyllt 20 år förekommer, dennes föräldrar skola höras om så kan ske. Hänvisningen
i stadgandets nu föreslagna lydelse till 4 kap. 5 § tredje stycket
åstadkommer emellertid den sakliga ändringen i förhållande till vad som
nu gäller, att vid adoption av någon som fyllt 20 år hans föräldrar ej skall
behöva höras. Då såvitt av remissprotokollet framgår en sådan saklig ändring
av de gällande bestämmelserna ej varit avsedd och skäl torde finnas
för föreskrift om att föräldrarna, respektive vid omadoption adoptanten, i
dylika fall höres i adoptionsärendet -— dessa synes i vart fall ha intresse
av att underrättas om den sökta adoptionen —- torde stadgandet böra omformuleras.
Förslagsvis kan det ges lydelsen:

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock
hörd, där det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall i stället motsvarande
gälla i fråga om hörande av adoptanten eller, om make adopterat
andra makens barn, båda makarna. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

Genom denna formulering blir även klarlagt att adoptants make i vissa fall
skall höras.

Övergångsbestämmelsen

Till förtydligande av stadgandets innebörd vill lagrådet anmärka att, därest
ett beslut om hävande meddelats före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser
i fråga om rättsverkan av beslutet kommer att gälla även om beslutet
vinner laga kraft först efter lagens ikraftträdande.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i föräldrabalken och förslaget
till lag om ändring i lagen om införande av nya ärvdabalken

De föreslagna lagändringarna avser att genomföra den generella övergången
till stark adoption. Lagändringarna består huvudsakligen i att vissa
övergångsbestämmelser i 1958 års lagstiftning upphäves, nämligen dels en
bestämmelse i 4 § lagen om införande av ärvdabalken, som avser de genom
lagstiftningen införda adoptionsrättsliga arvsreglerna, dels stadganden i
punkterna 1—3 i slutbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken,
vilka hänför sig till övriga då nyinförda adoptionsregler.

Till grund för det remitterade förslagets ståndpunkt att man genom att
upphäva de nu berörda övergångsbestämmelserna uppnår, att de 1958 genomförda
ändringarna blir tillämpliga även på äldre adoptivförhållanden
torde ligga uppfattningen, att ett sådant upphävande innebär att frågan
blir att bedöma enligt vad som i allmänhet gäller om familjerättslig lagstiftning
som promulgeras utan särskilda övergångsbestämmelser samt att principen
härvidlag är att ny lagstiftning i sådant fall skall tillämpas även på
äldre rättsförhållanden. Det lär också vara riktigt att en sådan allmän princip
kan uppställas. Med hänsyn till de inledningsvis berörda speciella förhållandena
i förevarande fall kan det dock ifrågasättas huruvida ett borttagande
av tidigare övergångsbestämmelser i och för sig alltid skulle leda
till den tolkningen att den nya lagen skall tillämpas även på äldre förhållanden.
Det kunde därför övervägas om icke upphävandet av de tidigare
övergångsbestämmelserna borde kompletteras med en uttrycklig bestämmelse
att, i följd av upphävandet, de genom 1958 års lagstiftning införda ändrade
reglerna rörande adoptivförhållanden skall tillämpas på äldre adoptioner.
Vissa svårigheter kan dock möta att ge en sådan regel erforderlig precision.
Med hänsyn härtill och då vad som förekommit i lagstiftningsärendet inte lär
ge utrymme för tvivel angående förslagets innebörd kan lagrådet godtaga
detta utan sådan komplettering.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1970

6a

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gei jer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson, Feldt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande
över förslagen till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958 : 640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963: 521).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt lämnat de remitterade förslagen utan erinran.
Detta gäller såväl förslaget om övergång för svag till stark adoption
som förslagen rörande hävande av adoptivförhållande och adoptionsåldern.
Lagrådet har emellertid hemställt, att reformens ikraftträdande
uppskjuts åtminstone till den 1 juli 1971.

Som jag har framhållit i remissprotokollet kan den föreslagna övergången
från svag till stark adoption i en del fall föranleda, att testamente eller
förmånstagarförordnande upprättas eller ändras. Berörda personer bör ha
skäligt rådrum för att kunna göra detta före ikraftträdandet. Jag föreslår
därför att lagförslagen under 2) och 3), som rör övergången till stark
adoption, får träda i kraft först den 1 juli 1971. Avsikten är att särskilda åtgärder
skall vidtas för att informera allmänheten om reformen. Beträffande
övriga förslag föreligger enligt min mening inte någon omständighet som
föranleder att de bör träda i kraft senare än vad som har förordats i remissprotokollet
eller således den 1 januari 1971.

Lagrådets förslag till ändring i 20 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken
torde böra godtagas med en mindre redaktionell jämkning.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1970

Även lagrådets förslag till ändring i 5 § lagen (1969: 618) om fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap bör genomföras.

Vissa redaktionella jämkningar bör vidare göras i de remitterade förslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga

dels de till lagrådet remitterade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels förslag till

6) lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till
barn utom äktenskap.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7005 16