Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m.m.;
given Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969:732) om postbanken

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att underlätta för bankinstituten att medverka i internationell
kreditgivning föreslås i propositionen att bankinstitut i vissa fall skall ha
rätt att lämna bunden kredit utan att de nuvarande kraven på årlig
amorteringsskyldighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning behöver
iakttagas. I fråga om affärsbanker och sparbanker föreslås vidare
att ledamotskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp i fortsättningen
inte skall omfattas av de regler om kreditjäv som gäller för dessa bankinstitut.
Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1971. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 61, 63 och 87 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

61 i-1

Till verkställande direktör i bankaktiebolag,
dennes ställföreträdare
eller annan, som ensam eller i förening
med annan får avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, eller
till den som är gift med sådan person
får bankbolaget lämna kredit endast 1.

mot----------

Ledamot av bankbolags styrelse eller
styrelsesuppieant, som ej erhållit
uppdrag som avses i första stycket,
eller den som är gift med sådan person
får beviljas kredit endast mot säkerhet
av sådan borgen eller garanti
som avses i första stycket 1, mot säkerhet
av pant eller genom diskontering
av växel, som är grundad på
verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna----

Bankbolag får ej heller-----

Första—fjärde --------

Sammanslutning, i------

Utan hinder —--------

Till verkställande direktör i bankaktiebolag,
dennes ställföreträdare
eller annan befattningshavare, som
ensam eller i förening med annan får
avgöra på styrelsen ankommande
ärenden, eller till den som är gift
med sådan person får bankbolaget
lämna kredit endast
--annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller
styrelsesuppleant, som ej är sådan
befattningshavare som avses i
första stycket, eller den som är gift
med sådan person får beviljas kredit
endast mot säkerhet av sådan
borgen eller garanti som avses i
första stycket 1, mot säkerhet av
pant eller genom diskontering av
växel, som är grundad på verklig
handelsaffär.

----- — sådan person.

----är betalningsskyldig.

— —• — denna paragraf.

-------stycket 3.

---är betalningsskyldig.

Ställes lån
Utan förbehåll

Förfallotiden för-------

Bankbolaget skall —--------

Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet sva 1

Senaste lydelse 1968: 601.

sagda tid.
med återlån.

--lånet beviljas.

låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet sva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rar. Föreskriften i tredje stycket
första punkten gäller dock även sådant
lån.

Angående behörighet för styrelseledamot,
så ock för den, som eljest
bemyndigats teckna bankaktiebolagets
firma, att mottaga delgivning i
rättegång mot bolaget är stadgat i
rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning
jämväl då annat meddelande
skall delgivas bolaget.

Vill styrelsen -— ------ —. —

rar. Föreskriften i tredje stycket
första punkten gäller dock även sådant
lån. I fråga om lån för vilket utländsk
stat eller utländskt bankföretag
svarar får, om särskilda skäl
föreligga, undantag ske från tredje
stycket tredje punkten och fjärde
stycket.

§•

-----å stäminan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 30, 32 och 46 §§ lagen (1955: 416) om sparbam
ker skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Till den som ensam eller i förening
med annan får avgöra på sparbankens
styrelse ankommande ärenden
eller till den som är gift med sådan
person får sparbanken lämna
kredit endast

1. mot-----------

Ledamot av sparbanks styrelse eller
styrelsesuppleant, som ej erhållit
uppdrag som avses i första stycket,
eller den som är gift med sådan person
får beviljas kredit endast mot
säkerhet av sådan borgen eller garan 1

Senaste lydelse 1968: 602.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. :

(Föreslagen lydelse)

§-x

Till befattningshavare i sparbank
som ensam eller i förening med annan
får avgöra på sparbankens styrelse
ankommande ärenden eller till
den som är gift med sådan person
får sparbanken lämna kredit endast
annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller
styrelsesuppleant, som ej är sådan
befattningshavare som avses i
första stycket, eller den som är gift
med sådan person får beviljas kredit
endast mot säkerhet av sådan

samt. Nr 1S1

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ti som avses i första stycket 1 eller borgen eller garanti som avses i försmot
säkerhet av pant. ta stycket 1 eller mot säkerhet av

pant.

Sparbank får ej lämna---- — —----sådan person.

Sparbank får ej heller — —----- — — är betalningsskyldig.

Första—fjärde — —----—-------denna paragraf.

Sammanslutning, i--- ----------stycket 3.

Utan hinder--- — ------ ----är betalningsskyldig.

32 §4

Ställes lån-----—--—----sagda tid.

Utan förbehåll------—----- —- med återlån.

Förfallotiden för------------lånet beviljas.

Sparbanken skall------låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller fulla gäldande staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet sva- därmed jämförlig samfällighet svarar.
Föreskriften i tredje stycket rar. Föreskriften i tredje stycket
första punkten gäller dock även så- första punkten gäller dock även sådant
lån. dant lån. I fråga om lån för vilket

utländsk stat eller utländskt bankföretag
svarar får, om särskilda skäl
föreligga, undantag ske från tredje
stycket tredje punkten och fjärde
stycket.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot
så ock för den, som eljest
bemyndigats teckna sparbankens
firma, att mottaga delgivning i rättegång
mot sparbanken är stadgat i
rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning
jämväl då annat meddelande skall
delgivas sparbanken.

Vill styrelsen---- ■— ---- ----- -— med huvudmännen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 602.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

\ Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 40 och 75 §§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

40 §.i

Ställes lån---------— -------— sagda tid.

Utan förbehåll —---— —-------med återlån.

Förfallotiden för — —-------— lånet beviljas.

Centralkassa skall —--------- ----— första punkten.

Kreditkassa skall —— -— --låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet svarar.
Föreskriften i tredje stycket
första punkten gäller dock även sådant
lån. I fråga om lån för vilket
utländskt bankföretag svarar får, om
särskilda skäl föreligga, undantag
ske från tredje stycket tredje punkten
och femte stycket. :

75 §.

Har kreditkassas--— —---

Ändå att-----— ----

Underlåter kassa att ställa sig till
efterrättelse av myndigheten meddelat
förbud eller föreläggande eller
handhar kassan eljest sina angelägenheter
på sätt, som är ägnat att
rubba förtroendet till kassan, äger
myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger —- —- —

----— med straff.

• -—--— finna påkallade.

-------denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 605.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1969: 732) om postbanken skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(.Föreslagen lydelse)

13 §

Ställes lån —-------------sagda tid.

Utan förbehåll----------- med återlån.

Förfallotiden för------- ----- lånet beviljas.

Postbanken skall----— låneförbindelsens fullgörande.

Denna paragraf äger icke tillämpning
på lån, för vars fulla gäldande
staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet svarar. Tredje
stycket första punkten gäller dock
även sådant lån. I fråga om lån för
vilket utländsk stat eller utländskt
bankföretag svarar får, om särskilda
skäl föreligger, undantag ske från
tredje stycket tredje punkten och
fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
9 oktober 1970.

N är varan de:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i
banklagstiftningen och anför.

1. Inledning

År 1968 genomfördes en omfattande översyn av de lagar — lagarna (1955:
183) om bankrörelse (BL), (1955:416) om sparbanker (SpL) och (1956:
216) om jordbrukskasserörelsen (JkL) — som gäller för affärsbanker, sparbanker
och jordbrukets kreditkassor. Den nya lagstiftningen, som trädde i
kraft den 1 januari 1969, innebar en samordning av rörelsereglerna för dessa
bankinstitut (se prop. 1968: 143, BaU 60, rskr 368, SFS 1968: 601, 602
och 605). Genom lagen (1969: 732) om postbanken (PL) infördes likartade
rörelseregler för postbanken (se prop. 1969: 158, SU 190, BaU 53, rskr 423,
430).

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 24 juni 1969 hos Kungl. Maj :t
hemställt att förslag om vissa ändringar av bestämmelserna i 57, 59 och
63 §§ BL föreläggs riksdagen. Framställningen syftar till att ge affärsban.-kerna ökade möjligheter att lämna krediter till utländska stater och bankinstitut.

Bankföreningen har vidare i skrivelse den 18 mars 1970 till Kungl. Maj :t
hemställt om sådan ändring av reglerna i 61 § BL om kreditjäv att dessa
regler inte blir tillämpliga på ledamöter av styrelse för kontor eller kontorsgrupp.

Efter remiss har yttranden över de båda skrivelserna avgetts av bankinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret och
Svenska sparbanksföreningen. Vidare har poststyrelsen och Sveriges jord -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

brukskasseförbund avgett remissyttranden över framställningen den 24 juni
1969.

Sparbanksföreningen har i sitt yttrande över framställningen den 24 juni
1969 hemställt att i 26, 28 och 32 §§ SpL vidtas ändringar som svarar mot
de av bankföreningen begärda ändringarna i BL. Poststyrelsen har i sitt
yttrande uttalat att samma ändringar bör genomföras också i JkL och PL.

Vidare har sparbanksföreningen i sitt yttrande över framställningen den
18 mars 1970 hemställt att om framställningen leder till ändring i 61 § BL
motsvarande ändring vidtas i 30 § SpL.

2. Kredit till utländsk stat och utländskt bankföretag

Gällande rätt m. m.

Blancokrediter

De bestämmelser som gäller i fråga om säkerhet för bankinstitutens kreditgivning
är så gott som likalydande i de olika banklagarna (59 § BL, 28 §
SpL, 36 § JkL och 9 § PL). Huvudregeln är att lån inte får lämnas utan
att säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen ställs och att
säkerheten är betryggande. I viss omfattning får dock blancokrediter ges,
dvs. undantag göras från kravet på särskild säkerhet. Till att börja med
har bankinstitut en generell rätt att lämna blancokrediter inom en viss ram.
Denna är bestämd till ett belopp motsvarande högst 3 % av summan av institutets
eget kapital (för sparbank egna fonder, för kreditkassa centralkassas
jämte anslutna jordbrukskassors eget kapital och för postbanken det
risktäckande kapitalet) och dess inlåning. Vidare får blancokredit lämnas
till vissa särskilt angivna låntagare som kan presumeras vara goda för sina
förbindelser. Bland dessa låntagare är staten, dock att för kreditkassornas
del staten inte medtagits med hänsyn till att det inte torde bli aktuellt för
kreditkassa att lämna kredit till staten (se prop. 1968: 143 s. 177 och 194).
I övrigt är det fråga om följande låntagare, nämligen kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, postbanken, centralkassa
eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av
Kungl. Maj :t, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession,
utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om gemensamhetsanläggningar.
Slutligen får blancokredit lämnas till näringsidkare i och
för hans rörelse under förutsättning att krediten är kortvarig. De angivna
reglerna om kredit äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse
som bankinstitutet ikläder sig (62 § BL, 31 § SpL, 39 § JkL, 12 § PL).

Av det sagda framgår att blancokredit till utländsk stat får lämnas endast
inom ramen för den fria sektorn enligt 3 %-regeln.

Också enligt de rörelseregler som gällde före den senaste banklagsrevisio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

nen fanns möjligheter för bankinstituten att lämna blancokrediter; då intagna
i 56 § BL, 28 § SpL, 37 § JkL och 1 § reglementet (1958: 600) angående
förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och på postgiro.
Samtliga bankinstitut hade således möjlighet — i olika stor omfattning —
att lämna blancokredit till särskilt angivna rättssubjekt som kunde antagas
vara goda för sina förbindelser. För affärsbankernas del upptogs bl. a.
”stat” och utländskt bankföretag. Affärsbanker och sparbanker hade därutöver
också viss annan rätt att lämna blancokrediter. Det var för affärsbankerna
främst fråga om dels kortvarig rörelsekredit till affärsidkare, dels
en generell rätt att lämna blancokredit intill ett belopp motsvarande högst
en tiondel av bankens eget kapital, därvid dock individuella maximibelopp
gällde (75 000 kr. beträffande rörelsekredit till småföretagare och 15 000
kr. i övriga fall). Sparbank hade generell rätt att lämna blancokrediter till ett
sammanlagt belopp motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder,
i varje lånefall dock högst 15 000 kr.

De nu gällande blancokreditreglerna i BL, SpL och JkL stämmer överens
med dem som efter förslag i prop. 1968: 143 godtogs av riksdagen. I
samband med att propositionen behandlades av riksdagens bankoutskott
hemställde bankföreningen i skrivelse den 8 november 1968 till bankoutskottet
om sådan ändring i 59 § BL i propositionsförslaget, att utländsk
stat togs med bland de särskilt angivna rättssubjekt som fick beviljas
blancokredit (se bil. 3 till BaU 1968: 60). Som skäl för hemställan angavs
att enligt 56 § i dess då gällande lydelse blancokredit torde kunna lämnas
till sådan stat och att någon ändring häri inte var motiverad samt att det
var föga konsekvent att utesluta utländsk stat eftersom utländskt bankföretag
fanns med i uppräkningen. Bankoutskottet fann bankföreningens
tolkning av dåvarande bestämmelser inte vara välgrundad och uttalade
att i praktiken torde sådana internationella krediter som bankföreningen
syftade på regelmässigt tas upp av vederbörande centralbank, därvid reglerna
om blancokredit till utländskt bankföretag blir tillämpliga. Utskottet
fann därför inte anledning att ta något initiativ till ändring i propositionsförslaget
(BaU 1968: 60 s. 40).

Bundna lån

Också reglerna om krediters löptid är enhetligt utformade för de olika
bankinstituten (63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL, 13 § PL).

För affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets kreditkassor fick reglerna
en i stort sett enhetlig utformning redan genom lagändringar år 1965
(prop. 1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221). Bestämmelserna togs
med vissa justeringar oförändrade upp i 1968 års banklagstiftning (se prop.
1968: 143 s. 170, 236, 249 och 265). Reglerna —- som är föranledda av likviditets-
och soliditetsskäl — innebär följande.

Huvudprincipen är att utlåningen skall vara av kortfristig natur. Ställs

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

lån inte att betalas inom ett år, skall sålunda i lånevillkoren tas in förbehåll
om rätt att säga upp lånet till betalning inom denna tid. Bundna lån, dvs.
lån utan sådant förbehåll, får dock lämnas i viss utsträckning. Undantagen
avser två kategorier av lån, dels återlån enligt reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning och dels reverslån. Omfattningen av
bundna reverslån är begränsad till ett sammanlagt belopp motsvarande högst
25 % av en summa som —■ med viss modifikation -— är bestämd på samma
sätt som i det föregående angetts i fråga om den generella blancokrediträtten.

I en allmän regel slås fast att tidsbalans skall råda mellan ut- och inlåning.
Dessutom gäller för bundna lån särskilda bestämmelser i vissa hänseenden.
I fråga om bundet reverslån föreskrivs att återbetalningstiden inte
får överstiga tio år. Har för sådant lån inte ställts säkerhet i fast lön eller
lös egendom — om det således är fråga om borgenslån eller blancokredit
— skall i skuldebrevet utfästas amorteringsskyldighet på det sätt att avbetalning
skall ske årligen i förhållande till den tid för vilken lånet beviljats.
Vad gäller bundna lån överhuvud — således både återlån och reverslån ■—
finns vidare regler om obligatoriskt förbehåll om rätt till förtida uppsägning
av lån. Bankinstitut skall således ha rätt att säga upp bundet lån till återbetalning
inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig
mån eller, när det gäller blancokredit, om trygghet inte längre finns för
låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna om amorteringsskyldighet
och förbehåll om förtida uppsägning såvitt avser bunden blancokredit tillkom
på initiativ av bankinspektionen vid 1968 års banklagstiftning (se
prop. 1968: 143 s. 237).

De angivna reglerna om krediters löptid — med undantag av den allmänna
bestämmelsen om tidsbalans mellan utlåning och inlåning — gäller inte
i fråga om lån för vars betalning svenska staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet svarar. Skälet till detta är dessa låns särställning i
soliditetshänseende (se prop. 1965: 113 s. 48 f).

De gällande reglerna är utformade enligt de förslag som lades fram i prop.
1968: 143. I bankföreningens förut omnämnda skrivelse den 8 november
1968 till bankoutskottet hemställde bankföreningen att 63 § BL måtte utformas
så, att föreskrifterna beträffande bundna lån om amorteringsskyldighet
och förbehåll om rätt till förtida uppsägning inte kom att gälla i
fråga om lån som lämnas till eller garanteras av utländsk stat eller svenskt
eller utländskt bankföretag. Bankoutskottet (BaU 1968: 60 s. 40) anmärkte
att bundna blancokrediter till utländska stater och centralbanker dittills
inte torde ha förekommit samt fann det inte motiverat att i sammanhanget
göra avkall på den allmänna regeln att långfristiga krediter — även sådana
som lämnats mot betryggande säkerhet —• fortlöpande skall amorteras. Utskottet
fann det vidare befogat att ha kvar kravet på förbehåll om uppsägningsrätt.
Av bankföreningen uttalade farhågor för att detta krav skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hindra svenska bankers deltagande i internationell kreditgivning syntes
överdrivna. Utskottets majoritet fann därför ingen anledning att föreslå
ändring i propositionsförslagets regler om krediters löptid.

Kapitaltäckningsbestämmelser

För bankinstituten gäller enhetligt utformade regler om kapitaltäckning,
dvs. bestämmelser om skyldighet för bankinstitut att till insättarnas skydd
hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital
(för sparbankerna egna fonder och för postbanken risktäckande kapital);
57 § BL, 26 § SpL, 34 § JkL, 7 § PL. Reglerna är konstruerade som
placeringsregler differentierade efter placeringarnas art och innebär i huvudsak
följande.

Bankinstitutens tillgångar är indelade i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden
omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den
högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna
i den lägsta riskgraden, riskgrad 1 (i lagrummen betecknad som grupp A),
är helt fria från krav på täckning med eget kapital. I denna riskgrad upptas
bl. a. guldkantade obligationer (svenska stats- och kommunobligationer
samt hypoteksobligationer) och obligationer utgivna av kreditaktiebolag
samt andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
affärsbank, sparbank, postbanken, centralkassa eller vissa andra
rättssubjekt svarar. Tillgångarna i riskgrad 2 (grupp B) skall täckas med
1 % eget kapital. I denna riskgrad upptas bl. a. andra fullgoda obligationer
än dem som förts till riskgrad 1 och fordringar för vilka utländskt bankföretag
eller annat försäkringsföretag än sådant med svensk koncession svarar.
I prop 1968: 143 (s. 232) uttalades att som kännetecken på att en obligation
är fullgod torde få betraktas den omständigheten att obligationen
är belåningsbar i riksbanken. Det angavs därvid att enligt bankens praxis
som normal förutsättning för belåning i riksbanken gäller att obligationerna
offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och noteras vid Stockholms
fondbörs. Vidare påpekades att bestämmelsen om fullgoda obligationer i
och för sig är tillämplig också på obligationer som utfärdats av utländska
låntagare. Att fordringar på utländska bankföretag förts till riskgrad 2 motiverades
med att sådana bankföretag inte kan jämställas med de svenska
bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig tillsyn (s.
141). Tillgångarna i riskgrad 3 (grupp C) skall täckas med 4 % eget kapital.
Kapitalkravet för tillgångarna i riskgrad 4 (grupp D) är 8 %. Till denna
riskgrad skall föras alla tillgångar som inte förts till riskgraderna 1—3. Eftersom
fordran på utländsk stat inte nämns bland tillgångarna i riskgraderna
1—3 förs således sådan placering till riskgrad 4. Det samlade kravet
på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970
Bankföreningens framställning

Bankföreningen erinrar inledningsvis om att de år 1968 genomförda banklagsändringarna
i huvudsak innebar liberaliseringar som gav affärsbankerna
ökad rörelsefrihet. På några punkter som rör bankernas internationella
verksamhet skedde emellertid vissa skärpningar, som är ägnade att
inverka menligt på denna verksamhet. Bankföreningen, som syftar på utformningen
av 59 och 63 §§ BL, anför i huvudsak följande.

Enligt 59 § BL får blancokrediter lämnas till vissa särskilt angivna rättssubjekt
utan att någon begränsning gäller i fråga om omfattningen. Utländsk
stat är inte med bland dessa rättssubjekt. De regler som gällde före
år 1969 har däremot ansetts medge att främmande stat fördes till den angivna
kretsen säkra låntagare.

Det finns inte något bärande skäl, varför utländsk stat skall uteslutas
från uppräkningen av de rättssubjekt, som får beviljas kredit utan säkerhet
eftersom utländskt bankföretag tagits med i uppräkningen. Kredit från
svensk bank till utländsk stat och till företag med garanti av utländsk stat
förekommer numera i ökad omfattning. Som exempel på sådana krediter
kan nämnas krediter i och för inköp i staternas affärsdrivande verksamhet
av t. ex. telefoniutrustning för televerken och utrustning för kommunikationsverken.
I framtiden kan man också räkna med försäljning av utrustning
för statliga atomkraftverk och liknande högkvalificerade produkter.
Tendensen att bank i ökad omfattning beviljar kredit till utländsk stat för
inköp från Sverige främjades genom tillkomsten av möjligheten för Exportkreditnämnden
att bevilja s. k. långivargarantier. Syftet med dessa var
att bank skulle bevilja erforderlig kredit för exportaffärer direkt till de utländska
köparna, däribland utländska stater. Eftersom långivargaranti endast
beviljas för kredit till utländsk köpare, kan sådan garanti inte komma
i fråga för kredit till bank i utländsk stat för finansiering av samma stats
inköp i Sverige, utan krediten måste beviljas direkt till staten. Denna ordning
har ytterligare befästs genom tillkomsten av en särskild garantiform,
offentlig köpegaranti, som avser kredit till utländska stater och därmed
jämställda rättssubjekt. Bankoutskottets uttalande i utlåtande 1968: 60 att
kredit till utländsk stat i praktiken regelmässigt torde tas upp av vederbörande
centralbank och att bundna blancokrediter till utländska stater
och centralbanker hittills inte torde ha förekommit, stämmer alltså inte
överens med det verkliga förhållandet.

Bankföreningen hemställer sålunda att utländsk stat tas upp bland de
rättssubjekt till vilka affärsbank får lämna blancokredit utanför den fria
blancokrediivolymen på 3 % av eget kapital och inlåning. I

I fråga om reglerna i 63 § BL om bundna lån hävdar bankföreningen att
ändringarna år 1968 innebar skärpningar såtillvida att — i motsats till den
tidigare gällande ordningen — för bunden blancokredit till bl. a. utländsk

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hank kom att gälla föreskrifter om dels amorteringsskyldighet, dels förbehåll
om rätt till förtida uppsägning för det fall trygghet inte längre finns för
förbindelsens fullgörande.

Svenska exportörer har behov av att svenska banker kan bevilja utländska
banker bunden kredit i och för finansiering av försäljning från
Sverige till utlandet. Finansieringsformen möjliggör, att den utländska
banken beviljar köparen i bankens eget land kredit för inköpet, och utgör
ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna. Man måste räkna
med att denna finansieringsform får ökad betydelse allteftersom storleksgraden
av enskilda exportaffärer tenderar att öka t. ex. vid s. k. ”turn
key projects”. Krediter för allmänna ändamål i utvecklingsländer, t. ex.
i Sydamerika, har av svenska banker ibland beviljats i den formen att
en bank i landet erhållit krediten. 1 dessa fall av kreditgivning till bank
skulle reglerna om förtida uppsägning och amortering bli tillämpliga. De
skulle i praktiken verka starkt hindrande på kreditgivningen. I synnerhet
torde en utländsk bank inte godta en klausul om att långivaren skall
ha rätt till förtida uppsägning om trygghet inte längre finns för återbetalning
av lånet. Inte heller kan man räkna med att krav på lika årliga
amorteringar alltid accepteras. Om ifrågavarande lånevillkor inte godtas,
kan de svenska bankerna alltså inte medverka vid finansieringen. 1 stället
måste då den svenska exportören hänvisas till att utnyttja traditionella
leverantörskrediter, vilket i det särskilda fallet kan innebära en återgång
till mindre rationella förhållanden. Vidare erbjuder utländska banker
ofta svenska banker att deltaga i konsortiekrediter — gällande för längre
tid — till vissa andra utländska banker. Kredittagare är ofta banker i Östeuropa
och utvecklingsländer och krediterna avser ofta större projekt såsom
leveranser av hela fabriker, s. k. ”turn key projects” eller entreprenadarbeten.
Svenska banker torde i regel kunna få tillstånd av riksbanken att
bevilja sådana krediter. Det torde ofta vara ett svenskt intresse att svenska
banker kan deltaga i sådana konsortiekrediter, dels med hänsyn till intresse
att främja näringslivet i ifrågavarande land, dels med hänsyn till
att ett sådant deltagande ofta är en förutsättning för att svenska exportindustrier
skall ha möjlighet att komma i fråga såsom leverantörer. Dessutom
medför deltagande i sådana konsortiekrediter att svenska banker
får möjlighet att internationellt hävda sin ställning som första klassens
affärsbanker jämsides med sådana banker utomlands med de fördelar denna
ställning rent allmänt medför i form av möjlighet att kunna snabbt
och billigt ta upp lån i utlandet för finansiering av svensk export. Detta
är av vitalt intresse för svensk internationell handel. Enligt bankföreningens
erfarenhet förekommer i angivna konsortiekrediter inte villkor av
innebörd, att krediten förfaller till förtida betalning om trygghet inte
längre finns för kreditens återbetalning. Bankföreningen bedömer det som
alldeles otänkbart, att man från svensk sida i en gemensam internationell

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

kredit skulle kunna få en klausul av sådant innehåll införd. Amorteringsskyldighet
förekommer givetvis normalt men det är mycket olägligt, om
denna skyldighet måste fixeras på sätt som skett i banklagen till att ovillkorligen
avse årlig amortering i förhållande till den tid, för vilken krediten
beviljas. De nya reglerna innebär, att de svenska bankerna torde få avstå
från att deltaga i ifrågavarande internationella konsortiekrediter. Detta har
också skett i flera fall. Vad som nu sagts om bunden kredit till utländsk
bank äger också tillämpning på bunden kredit till utländsk stat.

Bankföreningen hemställer att möjlighet öppnas för bank att bevilja
bunden kredit till utländsk stat eller utländsk bank eller med garanti av
sådan stat eller bank utan att några särskilda krav på amorteringsskyldighet
eller på förbehåll om rätt till förtida uppsägning skall gälla.

Bankföreningen hemställer slutligen om den ändringen i kapitaltäckningsreglerna
i 57 § BL att fordran på utländsk stat tas upp i riskgrupp A
eller åtminstone i riskgrupp B. Med hänsyn till att sistnämnda riskgrupp
omfattar bl. a. statliga eller statsgaranterade utländska obligationer samt
vidare fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag kan det inte
anses konsekvent att fordran på utländsk stat skall hänföras till riskgrupp
D.

Remissyttrandena

Några remissinstanser tar ställning till bankföreningens framställning i
stort utan att närmare kommentera de olika delfrågorna. Sparbanksföreningen
bedömer det av praktiska skäl olyckligt att göra ändringar i en lagstiftning
som så nyligen grundligt omarbetats men finner skälen för de av bankföreningen
begärda ändringarna så övertygande att förslagen kan tillstyrkas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har däremot en avvisande attityd till
framställningen. Fullmäktige erinrar om att bankföreningens framställning
i samma frågor i skrivelse den 8 november 1968 till riksdagens bankoutskott
i samband med utskottets behandling av prop. 1968: 143 angående
vissa ändringar i banklagstiftningen inte gav utskottet anledning till att
ta initiativ till ändring i propositionen och att propositionen också bifölls
av riksdagen i enlighet med utskottets hemställan. Det har inte inträffat
något av beskaffenhet att böra föranleda ändring i riksdagens beslut i de
nu aktuella hänseendena. Fullmäktige kan därför inte förorda bifall till
den nya framställningen.

Bankföreningens hemställan att utländsk stat tas upp i den krets av
säkra låntagare till vilka blancokredit får ges tillstyrks av jordbrukskasseförbundet
och fullmäktige i riksbanken. Förbundet finner förslaget rimligt
särskilt med hänsyn till att utländskt bankföretag redan är med i
denna låntagarkrets och till att statlig affärsverksamhet har en högst be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

tydande omfattning i vissa länder. Riksbanksfullmäktige anmärker att
bankföreningens uppfattning att de före år 1969 gällande reglerna medgav
affärsbankerna att lämna blancokredit till utländsk stat är föga välgrundad.
Fullmäktige instämmer dock i att sådan stat bör få en med utländsk
bank likvärdig ställning i blancokredithänseende. — Poststyrelsen
har ingen erinran mot förslaget.

Bankinspektionen ställer sig avvisande till den föreslagna lagändringen.
Inspektionen granskar till en början bankföreningens tolkning av de bestämmelser
om blancokredit som gällde före år 1969. Själva ordalydelsen
i den då gällande lagtexten lämnade kanske visst stöd för uppfattningen
att blancokrediter fick lämnas till utländska stater. Det stadgades nämligen
att bl. a. ”stat” kunde erhålla kredit utan särskild säkerhet. I förarbetena
till bestämmelsen finns emellertid ett departementschefsuttalande
som ger vid handen att med begreppet ”stat” i detta sammanhang
endast borde förstås svenska staten (prop. 1933: 167 s. 57). Inspektionen
har för sin del alltid tolkat stadgandet på nämnda sätt och samma åsikt
kommer också till uttryck i kreditinstitututredningens betänkande (SOU
1967:64 s. 116) och i den av detta betänkande föranledda propositionen
om ändringar i banklagstiftningen (prop. 1968: 143 s. 194). Det torde därför
redan tidigare ha saknats möjlighet för affärsbankerna att lämna
blancokrediter till utländska stater. Inspektionen behandlar därefter själva
sakfrågan. I fråga om bankföreningens uppfattning att det inte förelåg
bärande skäl, varför blancokrediter till utländska stater skall ta i anspråk
bankernas blancokreditkvoter, när så inte är fallet med blancokrediter
till utländska bankföretag, framhålls till att börja med att krediter
till stora och välrenommerade utländska bankföretag ibland kan framstå som
mindre riskfyllda placeringar än motsvarande kreditgivning till många
utländska stater. Någon gång kanske t. o. m. situationen är den att en kredit
till vederbörande stat bör anses förenad med större risker än om ett bankföretag
i samma land stått som kredittagare. Inspektionen syftar på sådana
stater med instabila regimer och svag ekonomi där lokala bankföretag, i
vilka de stora anglosachsiska och kontinentaleuropeiska bankerna har ägarintressen,
är verksamma. Att blancokrediter till utländska stater behandlas
strängare i detta avseende än sådan kreditgivning till utländska bankföretag
är därför inte så inkonsekvent som först kanske kan tyckas. Det avgörande
argumentet mot att ändra banklagen så, att blancokrediter till utländska
stater får lämnas utan att bankernas blancokreditkvoter tas i anspråk härför,
är emellertid att genom den senaste banklagsrevisionen möjligheten att bevilja
krediter av detta slag vidgats mycket kraftigt. Tas bankernas ställning vid
halvårsskiftet den 1 juli 1969 till utgångspunkt, skulle med förutvarande
regler blancokrediträtten uppgått till ca 260 milj. kr. mot enligt gällande bestämmelser
ca 1 770 milj. kr., dvs. nästan en sjudubbling. Att då redan nu
ytterligare utvidga blancokreditvolymen kan inte vara välgrundat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankinspektionen delar inte bankföreningens uppfattning att reglerna
om bundna lån i den äldre utformningen gav utrymme för möjligheten att
lämna bunden blancokredit utan krav på amortering och förbehåll om
förtida uppsägning. Inspektionen anser emellertid att bankföreningens
begäran om slopande av kraven på årlig amorteringsskyldigliet och på
förbehåll om förtida uppsägning vid bundna blancolån och bundna borgenslån,
för vars betalning utländsk stat eller utländskt bankföretag
svarar, är välmotiverad. Visserligen är sådana krav högst naturliga när
det gäller en sådan kreditform som det här är fråga om. Vid överläggningar
med representanter för bankerna har det emellertid kommit fram,
att det i vissa fall visat sig omöjligt att få vederbörande utländska stat eller
bank att acceptera klausuler med sådant innehåll. Framförallt synes svårigheter
ha uppstått vid förhandlingar med u-länder och stater i Östeuropa
med planekonomier, men också ifrågasatt kreditgivning till de nordiska länderna
har av denna anledning inte kunnat komma till stånd. Med rådande
ordning riskeras att från olika synvinklar i och för sig önskvärda krediter
inte är möjliga att lämna från svensk sida. Härigenom kan våra exportföretag
komma i ett sämre läge än sina konkurrenter i andra länder, eftersom
inte sällan kreditgivningen är en förutsättning för respektive affär.
På grund av det anförda vill inspektionen inte motsätta sig att banklagen
ändras så att kraven på lika årliga amorteringar och uppsägningsförbehåll
när det gäller bundna blancolån eller bundna borgenslån, för vilka utländska
stater eller bankföretag svarar, får frånfallas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker och poststgrelsen har ingen erinran
mot att de begärda lagändringarna genomförs. Jordbrukskasseförbundet
uttalar sig positivt till en lagändring såvitt angår bunden kredit till utländsk
stat.

Fullmäktige i riksbanken, poststyrelsen och jordbrukskasseförbundet
tillstyrker ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna så att fordran på utländsk
stat förs till riskgrupp B i stället för som f. n. riskgrupp D. Riksbanksfullmäktige
anser att det förhållandet att lån till utländsk stat genom
de nu föreslagna ändringarna i flera avseenden blir mer likställda med lån
till svenska staten inte innebär att krediter till varje utländsk stat kan - •
även bortsett från valutasynpunkter— betraktas som likvärdiga från risksynpunkt
med motsvarande inländska krediter. Därtill kommer de risker för
valutakursförändringar som ofta torde förekomma i samband med krediter
till utlandet. Med hänsyn härtill anser fullmäktige att fordran på utländsk
stat inte bör placeras i riskgrupp A. Däremot förefaller det motiverat att också
i detta avseende jämställa utländsk stat med utländsk bank och placera
fordran på sådan stat i riskgrupp B. Poststyrelsen anser det rimligt att fordran
på utländsk stat förs till riskgrupp B, eftersom likställighet då nås med
börsnoterade utländska statsobligationer och fordran på utländskt bank -

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970 17

företag. Jordbrukskasseförbundet bar motiverat sin tillstyrkan på likartat
sätt.

Bankinspektionen är däremot kritisk mot bankföreningens förslag i kapitaltäckningsfrågan.
Till att börja med framhålls att den jämförelse
som görs i framställningen mellan olika tillgångars riskgruppsplaceringar
inte är invändningsfri. Alla statliga eller statsgaranterade utländska obligationer
inkluderas inte i riskgrupp B. Dit får nämligen räknas endast sådana
obligationer som med lagens terminologi kan anses ”fullgoda”. Mot
bakgrunden av förarbetena (prop. 1968: 143 s. 232) bör för att hänföras till
denna kategori obligationerna vara belåningsbara i riksbanken, dvs. i fråga
om bl. a. nu aktuella förskrivningar utbjudna av svenskt bankinstitut och
noterade på Stockholms fondbörs. Med en sådan definition av uttrycket
”fullgod” är det endast ett fåtal obligationslån, för vilka utländska stater
svarar, som hör till riskgrupp B. Alla övriga obligationer av detta slag förs
till den riskgrupp som kräver högst kapitaltäckning. Detta synes också sakligt
motiverat, eftersom ifrågavarande låntagargrupp inte uteslutande består
av betalningsskyldiga som odisputabelt är goda för varje sin förbindelse
utan även av länder med vacklande ekonomi och osäkra politiska förhållanden.
Vidare kan rent allmänt sägas att det för en stat bör vara allvarligare
att inte fullgöra sina åtaganden beträffande obligationslån som placerats
på den internationella marknaden än att underlåta infria t. ex. någon
enstaka exportkredit. Angående jämförelsen med fordringar på utländska
bankföretag kan motsvarande resonemang föras som inspektionen i det
föregående fört i fråga om blancokrediterna. Mest väsentligt i sammanhanget
är emellertid att nuvarande bestämmelser om kapitaltäckning är utformade
som en ”summaregel” dvs. allt riskbärande kapital står mot samtliga
bankens förbindelser. De för olika placeringar fastställda procentsatserna
har därvid avvägts så att det sammanlagda riskkapitalet skall utgöra
ett tillräckligt insättarskydd. I ett sådant system bör det inte komma i
fråga att sänka kravet på kapitaltäckning för vissa placeringar utan att
samtidigt göra motsvarande höjningar på andra håll, om inte med fog kan
hävdas att en minskning av det totala kapitalbehovet framstår som motiverad.
Något sådant har inte gjorts gällande av bankföreningen och kan
svårligen förfäktas med hänsyn till att bestämmelserna nyligen fastställts
och för bankernas del tillika inneburit eu kraftig sänkning av kapitalkravet
i förhållande till vad som tidigare krävdes. På grund av det anförda
kan inspektionen inte tillstyrka framställningen i denna del.

Frågan om i vad mån en ändring av reglerna för affärsbankerna enligt
bankföreningens hemställan bör föranleda ändringar också i annan banklagstiftning
än banklagen har tagits upp av några remissinstanser. Sparbanksföreningen
hemställer att i 26, 28 och 32 §§ SpL görs ändringar som
svarar mot bankföreningens förslag till ändring i BL, därvid föreningen åbe -

Kungl. May.ts proposition nr 181 år 1970

ropar den princip om likformighet i lagstiftningen som gäller för olika grupper
av bankinstitut. Poststyrelsen anser av samma skäl att ändringarna bör
genomföras för såväl sparbankerna som för jordbrukskasserörelsen och
postbanken.

Bankinspektionen sätter i fråga om de av inspektionen tillstyrkta ändringarna
i BL beträffande amorteringsskyldighet och förbehåll om förtida
uppsägning motiverar motsvarande ändringar i SpL och JkL. Om undantagsvis
kredit av angivet slag blir aktuell för sparbanks- eller jordbrukskasserörelsernas
vidkommande synes med fördel rörelsernas affärsbanker
—- Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — kunna anlitas för ändamålet.

3. Kreditjäv

Gällande rätt m. m.

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att
lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till institutet
intar en särställning. För affärsbankernas del infördes lagregler
om kreditjäv genom ändringar år 1933 i 1911 års banklag (se prop. 1933:
167). Regleringen, som grundades på förslag av 1932 års banksakkunniga
(SOU 1932: 30 s. 69 f) och 1924 års bankkommitté (SOU 1927:11 s. 119—
122), togs med vissa ändringar in i 58 § BL (se prop. 1955:3 s. 172 ff). I
samband med 1968 års banklagsöversyn vidtogs på initiativ av bankinspektionen
ytterligare ändringar i reglerna vilka efter den företagna omdisponeringen
av BL:s rörelseavsnitt är intagna i 61 §. Reglerna innebär väsentligen
följande.

De kreditjäviga rättssubjekten är indelade i tre grupper. Den första gruppen
består av delegater, dvs. verkställande direktör och dennes ställföreträdare
och ”annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen
ankommande ärenden”, ävensom makar till nu nämnda personer. Beskrivningen
av delegaterna innebär en ändring av den formulering som före
1968 års lagändring användes i 58 § BL. Enligt denna formulering fördes
nämligen till den första kategorin bl. a. ”befattningshavare, åt vilken uppdragits
att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande
ärenden”. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras i
74 § BL. De personer som närmast kan komma i fråga för uppdrag att avgöra
styrelseärende är styrelseledamot, tjänsteman i banken eller ledamöter
av styrelse för kontor eller kontorsgrupp (se prop. 1968: 143 s. 235).

Kredit till person i delegatgruppen får i princip lämnas endast om tillgångar
med ingen eller ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som i kapitaltäckningshänseende
förts till de båda lägsta riskgrupperna (57 § första stycket
A och B BL), ställts som säkerhet för krediten. De säkerheter det är fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

om är dels borgen eller garanti av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av
Kungl. Maj :t, svenskt bankinstitut, kreditaktiebolag eller försäkringsföretag
med svensk koncession, dels fordran eller värdehandling som anges i kapitaltäckningsbestämmelsen
under A och B, bl. a. fullgoda obligationer och inteckning
i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan
fastighet, dock att i jävshänseende inteckning skall ligga inom 60 % (i stället
för i kapitaltäckningshänseende 75 %) av fastighetens uppskattningsvärde.
Utöver kredit mot säkerhet som nu sagts kan delegat få kredit till ett belopp
av 50 000 kr. mot annan pantsäkerhet.

Den andra gruppen kreditjäviga personer omfattar styrelseledamot och
styrelsesuppleant som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna
att få kredit i egen bank begränsas till tre fall, nämligen kredit mot
säkerhet av borgen eller garanti av samma rättssubjekt som tas upp för delegatgruppen,
mot säkerhet av pant och genom diskontering av ”handelsväxel”.
Den tredje gruppen omfattar banks revisorer och revisorssuppleanter
och deras makar. För dessa gäller kreditjäv utan undantag.

Kredit jävig person som tillhör delegat- eller revisor sgruppen får ej heller
godtas som borgensman eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent
eller endossent.

Slutligen finns bestämmelser som reglerar kreditfrågan för kredit jäviga
personer närstående företag. Huvudregeln är att de givna kreditjävsreglerna
äger motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning,
vari kreditjävig eller sådan persons make i egenskap av delägare
eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga om sammanslutning,
vari person ur delegatgruppen har sådant intresse, gäller dock inte
möjligheten att lämna begränsad kredit mot pantsäkerhet i allmänhet. Sådan
sammanslutning får däremot lämnas kredit på växel som är grundad
på verklig handelsaffär (handelsväxel) eller vara acceptant, trassent eller
endossent på växeln när bank beviljar kredit åt annan.

Jävsreglerna är enligt 62 § BL tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

De år 1968 genomförda ändringarna i affärsbankernas kreditjävsregler innebar
i sak bl. a. att de rättssubjekt som förs till den första kategorin rättssubjekt,
dvs. delegatgruppen, fick vidgade möjligheter att få kredit i den
”egna” banken. I

I det föregående har berörts möjligheten för bankstyrelse att enligt 74 §
BL delegera ärenden från styrelsen till underordnat organ. Vissa begränsningar
gäller i delegeringsrätten. Bl. a. får styrelsen inte åt enskild styrelseledamot
eller annan uppdraga att avgöra ärende som avser beviljande av
kredit till person som ”avses i 61 § första eller andra stycket”, dvs. som
ingår i delegat- eller styrelseledamotgruppen, eller till sådan person när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

stående företag eller företag där denne är styrelseledamot. Styrelsen har dock
möjlighet att för sådan person eller sammanslutning fastställa vissa gränser
inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får lämnas i och
för en av låntagaren idkad rörelse. Också 74 § BL fick sin nuvarande utformning
genom 1968 års banklagstiftning. Enligt den tidigare gällande lydelsen
avsåg motsvarande delegeringsförbud beviljande av kredit till person som
var sådan befattningshavare som enligt kreditjävsreglerna i 58 § BL ingick
i delegatgruppen eller ledamot av bankens styrelse eller ”av den särskilda
styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor” eller till sådan person
närstående företag som nyss sagts. På initiativ av bankinspektionen slopades
förbudet mot delegering av sådana ärenden såvitt angick ledamot av
kontorsstyrelse. Det ansågs nämligen att dessa ärenden hade en sådan karaktär
att det framstod som omotiverat att de måste avgöras av bankens styrelse
(seprop. 1968: 143 s. 240 ff).

För sparbankernas del infördes genom 1968 års lagstiftning kreditjävsregler
i 30 g SpL som i allt väsentligt är utformade efter mönster av jävsbestämmelserna
i 61 § BL. Samtidigt infördes också helt nya delegeringsbestämmelser
för sparbankerna (39 § SpL). Bestämmelserna utformades i allt
väsentligt i enlighet med reglerna i 74 § BL (se prop. 1968: 143 s. 249, 251).

Bankföreningens framställning

Bankföreningen menar att den ändring som år 1968 gjordes i beskrivningen
av de personer som i kredit]ävshänseende räknas till delegatgruppen
innebar en saklig ändring i fråga om den ställning som ledamöter i styrelser
för kontor eller kontorsgrupper har. Enligt bankföreningens uppfattning
omfattades sådana personer tidigare inte av några kreditjävsregler. Genom
1968 års lagändring fördes emellertid till delegatgruppen — förutom verkställande
direktör och dennes ställföreträdare — ”annan”, som ensam eller
i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, i stället
för — som i motsvarande äldre stadgande — ”befattningshavare”, som hade
sådan befogenhet. Detta fick till följd att sådana styrelseledamöter numera
träffas av de restriktiva kreditjävsregler som avser delegatgruppen. I motsats
till vad som tidigare gällde, kan sådana personer beviljas kredit i stort
sett endast mot stats- eller bankgaranti eller kommunborgen eller mot säkerhet
av fullgoda obligationer eller inteckningar i jordbruks-, affärs- eller
bostadsfastighet inom sextio procent av egendomens uppskattade värde.
I huvudsak samma inskränkningar gäller i fråga om företag i vilket ledamoten
har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Den enligt bankföreningen nya ordningen ger i praktiken många gånger
upphov till allvarliga nackdelar. Det är av vitalt intresse för bankerna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

hålla intim kontakt med näringslivet för att kunna få så god överblick som
möjligt av dess utvecklingsmöjligheter och behov. Bankerna strävar därför
medvetet efter att till ledamöter av sina lokala och regionala styrelser förvärva
framstående företrädare för ortens näringsliv. Dessa eller deras företag
har ofta behov av att kunna få kredit mot säkerheter som inte omfattas
av uppräkningen i 61 § första stycket BL, t. ex. inteckningar i industrifastigheter,
företagsinteckningar, konossement, avbetalningskontrakt och andra
värdepapper än obligationer. Det är varken rimligt eller behövligt att de
skall vara avskurna från sådana lånemöjligheter. De utsätts därigenom för
kännbara ekonomiska olägenheter, som sällan eller aldrig torde ha någon
motsvarighet när det gäller befattningshavare hos banken. Resultatet måste
på sikt bli att bankerna inte längre får möjlighet att besätta förtroendeposterna
i sina lokala och regionala styrelser med företagare eller andra ledande
personer från näringslivet. Detta skulle säkerligen vara till nackdel både för
bankväsendet och för det allmänna.

Lagändringen har lett till att medlemmarna i kontors- och distriktsstyrelserna
kommit att behandlas strängare än ledamöterna i centralstyrelsen.
För dessa gäller i allmänhet att kredit får beviljas mot pant av vad slags
beskaffenhet som helst. Denna regel härstammar från år 1933 och tillkom på
förslag av 1924 års bankkommitté. I motiven till förslaget anförde kommittén
att det inte torde vara behövligt att för ledamöter i bankstyrelsen införa
lika stränga restriktioner som för direktörer, och att detta för övrigt skulle
vara olämpligt eftersom man därigenom skulle göra det så gott som omöjligt
för bankerna att såsom styrelseledamöter förvärva personer som själva
utövade industri- eller annan näringsverksamhet. I anslutning därtill framhöll
kommittén vidare att den i fråga om krediter till personer som, utan
att intaga direktörsställning, var ledamöter av sådan lokalstyrelse, som fanns
inrättad vid vissa avdelningskontor, inte ansett erforderligt att meddela
andra bestämmelser än att sådana krediter skulle behandlas av själva bankstyrelsen
(SOU 1927: It s. 122).

Regeln att bankstyrelsen inte fick till annat organ delegera frågor om
kredit åt ledamot av kontorsstyrelse behölls i 1955 års banklag och fick
där sin plats i 74 §. Vid den år 1968 företagna omarbetningen av paragrafen
upphävdes detta delegeringsförbud. Eftersom 74 § hänvisar till 61 § första
stycket och det lagrummet utformades på sådant sätt att det fick tillämpning
även på kontorsstyrelseledamöter, blev resultatet emellertid att, vid
lagtolkning efter orden, delegering av ärenden om kredit till sådana ledamöter
alltjämt måste anses otillåten. Detta leder, särskilt i de större bankerna,
till onödig och olämplig omgång. Ärenden av nu ifrågavarande slag bör därför
kunna delegeras till något kontorsstyrelsen överordnat organ, t. ex. bankens
direktion. Däremot bör naturligtvis delegering inte få ske till kontorsstyrelsen
själv. Detta kan emellertid beaktas vid bankinspektionens granskning
av utfärdade instruktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankföreningens framställning mynnar nt i en hemställan om sådan ändring
av 61 § BL att de angivna olägenheterna röjs undan.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt eller inte haft något att
erinra mot, att person som är ledamot av styrelse vid banks regionala eller
lokala förvaltning icke i denna egenskap förs till den personkrets som omfattas
av jävsreglerna i 61 § första stycket BL. Riksbanksfullmäktige har
samtidigt satt i fråga om inte lagrummet utan ändring kunde tolkas på detta
sätt.

Sparbanksföreningen har i sitt yttrande hemställt att motsvarande ändring
görs i 30 § SpL och anfört bl. a. följande. Avdelningskontor med särskild
styrelse som har rätt att fatta beslut i kreditfrågor och andra frågor
finns också inom sparbanksrörelsen. Bl. a. har vid större fusioner den
organisationsmetoden använts, att överlåtande sparbank behållits som avdelningskontor
till den övertagande sparbanken och därvid utrustats med
egen kontorsstyrelse till vilken självständig beslutanderätt delegerats. Denna
ordning har underlättat fusionsverksamheten och kan väntas komma
till regelmässig användning i den fortsatta strukturrationaliseringsverksamheten
inom sparbanksrörelsen. Mot bakgrund av att sparbankerna genom
1968 års banklagstiftning getts möjlighet till en väsentligt, mer differentierad
kreditgivning än tidigare är det att vänta att sparbankerna i
fortsättningen kommer att ägna stort intresse åt företagskrediter. Därvid
är det naturligt för sparbankerna att till sina beslutande organ knyta
representanter för näringslivet. Bankinspektionen vill inte motsätta sig att
30 § SpL ändras på samma sätt som begärts beträffande affärsbankerna.
Riksgäldsfullmäktige har uttalat att vid en ändring i banklagen bör en
översyn göras också i fråga om motsvarande bestämmelser i de övriga
bankförfattningarna.

Bankinspektionen diskuterar vilken ställning i jävshänseende som bör
gälla för sådana styrelseledamöter på skilda nivåer i en banks organisation
som utanför styrelsekollektivet ingår i särskilda beslutskollegier. Sådan
ledamot av bankens styrelse som fått uppdrag att vara ledamot av t. ex.
direktion och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner omfattas enligt
praxis av de strängare jävsreglerna (jfr SOU 1927:11 s. 121 och
SOU 1952:2 s. 115). Det förtjänar att övervägas om inte också ledamot
av styrelse vid en banks lokala förvaltning borde omfattas av dessa regler
för det fall han fått i uppdrag att ingå i ett beslutsorgan, t. ex. en lånedelegation,
som lyder under den särskilda styrelsen. En sådan styrelseledamot
har onekligen en ställning som svarar mot den som en bankstyrelseledamot
har såsom t. ex. ledamot av bankens centrala direktion. Möjligen kan hävdas
att ledamoten av den regionala eller lokala styrelsen redan i denna sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

•egenskap på grund av delegation har att avgöra på bankens styrelse ankommande
ärenden och att hans ställning från jävssynpunkt inte skulle behöva
skärpas, när han träder in som delegat i den begränsade kretsen utanför
styrelsekollektivet. Emellertid blir hans funktion därvid likartad den som
utövas av bankens egna befattningshavare, eftersom han mera direkt deltar
i låneärendenas behandling och avgörande och i den begränsade kretsen kan
utöva ett starkare inflytande på handläggningen. Inspektionen anser därför
att styrelseledamot i affärsbank eller sparbank — oavsett på vilken styrelsenivå
han verkar — skall i jävshänseende omfattas av de strängare reglerna,
om han ingår i direktion, lånedelegation eller motsvarande beslutsorgan
utanför styrelsekollektivet.

4. Departementschefen

Den omfattande översyn som åren 1968 och 1969 gjordes i fråga om
rörelsereglerna för affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukets kreditkassor
och postbanken innebar främst, att reglerna samordnades så att de olika
bankinstituten fick rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet
förekommande rörelsegrenar. Samtidigt genomfördes åtskilliga lagändringar
i syfte att effektivisera bankinstitutens verksamhet. I flera hänseenden
var ändringarna ägnade att underlätta näringslivets kapitalförsörjning.
Särskilt gäller detta i fråga om de åtgärder som företogs beträffande
kreditgivningsreglerna.

Bankföreningen har nu hemställt om vissa ändringar i BL med syftet
att förbättra affärsbankernas möjligheter att driva verksamhet på det
internationella området. Bankföreningen har därvid bl. a. gjort gällande att
de nyligen genomförda lagändringarna i BL på några punkter innebar att
bankernas möjligheter att driva sådan verksamhet försämrades. Framställningen
stämmer i allt väsentligt överens med den skrivelse som bankföreningen
ingav till riksdagens bankoutskott i samband med utskottets behandling
av prop. 1968: 143 (se bil. 3 till BaU 1968: 60).

Bankföreningens framställning avser till en början en vidgning av affärsbankernas
rätt att lämna blancokrediter, dvs. rätten att göra avsteg
från det allmänna kravet att för kredit skall ställas betryggande realeller
namnsäkerhet. Enligt de regler som fr. o in. år 1969 gäller för
affärsbankerna får blancokredit lämnas dels generellt inom en ram som
är bestämd till 3 % av summan av bankens eget kapital och dess
inlåning, dels därutöver till vissa särskilt angivna låntagare, som anses
goda för sina förbindelser, och till näringsidkare i form av kortvarig
rörelsekredit. I gruppen säkra låntagare tas upp bl. a. staten och utländskt
bankföretag men däremot inte utländsk stat. Bankföreningen hemställer
att också utländsk stat skall tas upp i denna kategori av låntagare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

så att blancokredit till sådan stat kan lämnas utan att den generella blancokreditvolymen
enligt 3 %-regeln behöver tas i anspråk. Bankföreningen
anför som ett motiv för sin hemställan att de före år 1969 gällande reglerna
tog upp ”stat” bland de låntagare som hade en särställning i blancokredithänseende
och att detta innebar att inte enbart svenska staten utan
också utländsk stat omfattades av begreppet. Genom att de nya reglerna
tar upp ”staten” i stället för som tidigare ”stat” bland de nämnda låntagarna
har enligt bankföreningens mening skett en icke åsyftad skärpning
i fråga om möjligheten att lämna blancokredit till utländsk stat. Bankföreningen
för fram också andra argument till stöd för sin hemställan. Sålunda
hävdas att skäl saknas att inte ge utländsk stat samma särställning
som utländskt bankföretag när det gäller möjligheten att få blancokredii.
Vidare anför bankföreningen att det efter hand i ökad omfattning
blir aktuellt för svenska banker att lämna kredit till utländsk stat i samband
med att den utländska staten gör inköp från svenska företag. Med
de gällande reglerna försvåras denna verksamhet eftersom utländska
stater normalt står främmande för kravet på att ställa säkerhet för sina
krediter.

Liksom bankinspektionen och riksbanksfullmäktige delar jag inte bankföreningens
tolkning av de blancokreditregler som gällde för affärsbankerna
före år 1969. I uppräkningen av de låntagare som hade en särställning
användes visserligen den obestämda formen ”stat”, vilket formellt
ger utrymme för den av bankföreningen hävdade meningen att såväl svenska
staten som utländsk stat avsågs. Det kan emellertid inte råda någon
tvekan om att uttrycket avsåg uteslutande svenska staten, på samma sätt
som begreppet ”kommun eller därmed jämförlig samfällighet” uppenbarligen
omfattade enbart svenska kommuner och samfälligheter. Ett klart
stöd för att bestämmelsen skulle uppfattas på detta sätt finns, som bankinspektionen
påpekat, i ett departementschefsuttalande i prop. 1933: 167
i samband med att blancokreditregler togs upp i 1911-års banklag. Det kan
tilläggas att kreditinstitututredningen tolkade uttrycket stat på samma sätt
i det betänkande som låg till grund för 1968 års banklagsreform. I sammanhanget
vill jag också erinra om att när bankföreningen i sin skrivelse
år 1968 till bankoutskottet hävdade samma tolkning som i denna framställning,
fann utskottet anledning att beteckna bankföreningens tolkning
som icke välgrundad.

Av det sagda framgår att utländsk stat inte bara enligt gällande regler
utan också enligt de bestämmelser som gällde tidigare saknas i den grupp
av säkra låntagare som intar en särställning i blancokredithänseende.
Fråga uppkommer då om bankföreningens framställning bör föranleda
att utländsk stat nu tas upp i nämnda låntagargrupp. Självfallet anser jag
i likhet med bankföreningen att det är angeläget att reglerna om blancokredit
inte onödigtvis försvårar för bankerna att medverka med kredit
vid export från svenska företag till utländska stater. Frågan är då om

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

utformningen av dessa regler innefattar ett onödigt hinder för sådana
exportkrediter. Den genom 1968 års lagstiftning tillskapade sektorn inom
vilken bank fritt får lämna blancokredit innebär, som framgår av det
föregående, en mycket kraftig liberalisering av rätten att lämna blancokredit.
I jämförelse med de regler som gällde före den 1 januari 1969 har denna rätl
nära nog sjudubblats. Detta innebär för affärsbankerna sammantagna möjlighet
till en blancokreditvolym av ca 1 800 milj. kr., varav ett belopp om
drygt en miljard kronor är outnyttjat. Det har inte påståtts att den sålunda
utökade fria sektorn inte skulle förslå till att täcka bankernas behov av att ge
blancokrediter också till utländsk stat. Skulle å andra sidan de åsyftade
krediterna ha en sådan storleksordning att de inom en förhållandevis kort
tidrymd skulle spränga ramen för den generöst tillmätta fria sektorn skulle
den av bankföreningen föreslagna lagändringen i väsentlig mån rubba avvägningen
mellan de olika bestämmelser i banklagen som syftar till att värna
om bankernas soliditet. En så ingripande lagändring kan inte företagas utan
föregående utredning. Jag anser emellertid att bankernas blancolån till
utländska stater tills vidare bör kunna ske inom ramen för den fria sektorn
utan att annan angelägen blancokreditgivning blir lidande därav. Skulle det
så småningom visa sig att det finns skäl att ytterligare liberalisera blancokreditreglerna
bör en vidgning av den fria sektorn övervägas framför en utökning
av den krets av låntagare som har en särställning i blancokredithänseende.

Av det sagda framgår att jag inte finner anledning att nu föreslå någon
ändring i blancokreditreglerna.

De gällande reglerna om bundna lån, dvs. lån med en löptid längre än
ett år, fick sin utformning i huvudsak genom lagändring år 1965. Vid den
översyn av bankinstitutens rörelseregler som skedde enligt förslag i prop.
1968: 143 ändrades utformningen såtillvida, att det gjordes klart att också
för blancokredit gällde krav på amorteringsskyldighet och förbehåll om
rätt till förtida uppsägning. I samband med riksdagens handläggning av
propositionen hemställde bankföreningen i skrivelse till bankoutskottet om
en sådan ändring i de föreslagna reglerna att nämnda krav inte skulle gälla
i fråga om kredit som lämnades till främmande stat eller utländskt bankföretag.
Hemställan föranledde emellertid inte någon ändring i propositionsförslaget.
Bankföreningen har i sin nu aktuella framställning återkommit
till spörsmålet om bundna krediter till utlandet och hemställt om
rätt för affärsbank att lämna bunden blancokredit till utländsk stat eller
utländsk bank liksom kredit med garanti av sådan stat eller bank utan
speciella krav på amorteringsskyldighet eller på förbehåll om rätt att säga
upp lånet till betalning inom tre månader, om säkerheten försvagas i märklig
mån eller, vid blancolån, om trygghet inte längre finns för lånets betalning.

Bankföreningen har till grund för sin hemställan pekat på ett ökat behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

för svenska exportörer att — som ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna
— ordna exportkredit genom att svensk bank beviljar utländsk
bank kredit och sistnämnda bank lämnar köparen kredit för inköpet
från det svenska företaget. Enligt bankföreningen försvåras användningen
av denna finansieringsform genom att utländska banker är obenägna
att godta förbehåll om förtida uppsägning och i en del fall också kravet
på lika årliga amorteringar. Vidare uppger bankföreningen att de angivna
kraven lagt hinder i vägen för svenska banker att tillsammans med
utländska banker delta i konsortiekrediter till utländska banker, bl. a.
banker i östeuropeiska stater med planekonomi och i utvecklingsländer.
Det är otänkbart att svensk bank skulle kunna få en sådan kredit förbunden
med förbehåll om förtida uppsägning. Amorteringsskyldighet är visserligen
regel vid sådana krediter men det anges som olägligt att skyldigheten
är fixerad till årlig avbetalning i förhållande till den medgivna lånetiden.

Riksgäldsfullmäktige har motsatt sig den begärda lagändringen med hänvisning
till att det inte hänt något som motiverar en ändring i det beslut i
frågan som riksdagen fattade när 1968 års banklagstiftning antogs. Riksbanksfullmäktige
har däremot tillstyrkt framställningen. Också övriga remissinstanser
har ställt sig positiva till den. Bankinspektionen har i sitt
yttrande pekat på att fall förekommit där ifrågasatt kreditgivning till utvecklingsländer
och stater i Östeuropa liksom till de nordiska länderna inte
kommit till stånd på grund av att det varit omöjligt att få den utländska
staten eller banken att godta klausuler om amorteringsskyldighet och förbehåll
om rätt till förtida uppsägning. Eftersom en förutsättning för en viss
exportaffär inte sällan är att kredit kan lämnas riskerar därför svenska
exportföretag enligt inspektionen att komma i sämre läge än sina utländska
konkurrenter.

För egen del vill jag anföra följande. Vid all bunden långivning bör en
given utgångspunkt vara att krediten förenas med amorteringsskyldighet.
1 praxis torde sådan skyldighet också vara regel. Denna ordning är motiverad
främst av soliditets- och likviditetshänsyn. Det har dock inte ansetts
nödvändigt att i banklagen föreskriva amorteringsskyldighet för annat fall
än sådant där bundet lån lämnas i form av borgenslån eller blancokredit.
Av det föregående framgår att amorteringskravet — särskilt regeln att avbetalningen
skall ske årligen i förhållande till den medgivna lånetiden —
liksom kravet på förbehåll om rätt till förtida uppsägning ibland kan försvåra
för bankerna att medverka som kreditgivare till utländsk stat eller
utländsk bank. Enligt min mening bör principen också i fortsättningen vara
att nämnda krav upprätthålls vid kreditgivning till dessa rättssubjekt. Å
andra sidan får det ses som ett angeläget svenskt intresse att i största möjliga
utsträckning underlätta för svensk bank att medverka vid exportfinansiering
också när det är fråga om långa lån och vid annan bunden kreditgivning
som är till fördel för det svenska näringslivet och bankväsendet. I likhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

med bl. a. bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag därför att
bankföreningens hemställan bör föranleda att möjlighet öppnas till undantag
från kraven på amorteringsskyldighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning
i fråga om bundet lån för vars betalning utländsk bank eller stat
svarar. Undantag från dessa krav bör sålunda få göras då särskilda skäl
föreligger, t. ex. när utländsk stat eller bank som villkor kräver, att kredit
lämnas utan att klausuler om årlig amorteringsplikt i förhållande till lånetiden
eller om rätt till förtida uppsägning tas upp i skuldebrevet. Särskilt
när det gäller undantag från amorteringsbestämmelsen bör emellertid stor
restriktivitet iakttas. Jag förutsätter att det i lånevillkoren som regel föreskrivs
någon form av amorteringsskyldighet och att det således närmast kan
bli fråga om att göra undantag från det nuvarande kravet på att amorteringsskyldigheten
måste avse årlig avbetalning i förhållande till lånetiden.
Jag utgår från att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet kommer att
tillse att bankerna iakttar vad nu sagts.

Det nu sagda tar sikte på affärsbankernas verksamhet. Som förut nämnts
är emellertid reglerna om bundna lån utformade enhetligt för samtliga
bankinstitut. Fråga uppstår då om, som hävdats vid remissbehandlingen,
motsvarande möjlighet till undantag från kraven på amorteringsplikt och
förbehåll om rätt till förtida uppsägning bör öppnas också för sparbankerna,
jordbrukets kreditkassor och postbanken. Bankinspektionen bär för sin del
satt i fråga om någon ändring behövs för sparbanker och kreditkassor. Enligt
inspektionen kan sparbanks- och jordbrukskasserörelsens affärsbanker
användas vid angiven kreditgivning. Med hänsyn till den genomförda
samordningen av bankinstitutens rörelseregler, vilken inneburit bl. a. att
sparbank och kreditkassa förutsatts kunna lämna blancokredit till utländsk
bank, anser jag dock att den aktualiserade lagändringen bör genomföras för
samtliga bankinstitut. För kreditkassornas del bör ändringen dock inte avse
lån till utländsk stat eftersom sådan långivning får anses som utesluten.

Jag föreslår således att 63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL och 13 § PL ändras i
enlighet med det sagda.

Bankföreningen har också hemställt om den ändringen i kapitaltäckningsreglerna
att fordran på utländsk stat, som f. n. faller under riskgrad 4 och
sålunda kräver 8 % kapitaltäckning, förs till riskgrad 1, dvs. likställs med
tillgångar för vilka inte krävs någon risktäckning med eget kapital, eller
åtminstone till riskgrad 2 med ett kapitaltäckningskrav på endast 1 %. Några
remissinstanser har tillstyrkt att utländsk stat förs till riskgrad 2 under
hänvisning till bl. a. att fordran på utländskt bankföretag förts till denna
riskgrad. Jag delar emellertid bankinspektionens mening att framställningen
inte bör föranleda ändring i kapitaltäckningsreglerna. I likhet med inspektionen
fäster jag vid denna bedömning avgörande vikt vid det förhållandet,
att kapitaltäckningskravet för olika tillgångar avvägts med hänsyn bl. a. till

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

att det samlade riskkapitalet i form av eget kapital skall bilda ett tillräckligt
skydd för insättarna. Det bör därför inte — i vart fall inte så snart efter den
liberalisering av kapitaltäckningskravet som genomfördes genom 1968 års
banklagstiftning — komma i fråga att göra ett ingrepp i det uppbyggda
systemet på det sätt som bankföreningen föreslagit.

Jag övergår härefter till att behandla bankföreningens framställning i
fråga om ändring i kreditjäv sr eglerna. Affärsbanks rätt att lämna kredit till
tjänstemän och andra, som genom sin anknytning till banken intar en särställning,
är i viss omfattning begränsad. Bortsett från bankens revisorer,
makar till sådana funktionärer och dessa personer närstående företag, vilka
är helt uteslutna från kredit i den ”egna” banken, gäller de strängaste kredit]
ävsreglerna för personer i den s. k. delegatgruppen. I denna grupp ingår
verkställande direktören och dennes ställföreträdare samt annan person —
t. ex. tjänsteman eller ledamot i styrelse för kontor eller kontorsgrupp —
som av bankstyrelsen anförtrotts uppdrag att ensam eller i förening med
annan avgöra på bankstyrelsen ankommande ärenden samt makar till sådana
personer. Person som är att hänföra till delegatgruppen får beviljas
kredit endast mot säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun, bankinstitut
eller vissa andra rättssubjekt eller mot säkerhet av vissa slag av
fordringar och värdehandlingar eller mot pantsäkerhet i allmänhet intill ett
belopp av högst 50 000 kr. I huvudsak samma begränsningar gäller i fråga
om kredit till sammanslutning, vari sådan person eller dennes make i egenskap
av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Bankföreningen har hemställt om sådan ändring i reglerna om kreditjäv
att ledamotskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp inte skall medföra
att ledamoten omfattas av de jävsregler som gäller för delegater i allmänhet.
Syftet med den påyrkade ändringen är att underlätta för bankerna att till
sina lokala och regionala styrelser knyta personer som är verksamma i
näringslivet. Hemställan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Också jag anser att det finns skäl att bifalla framställningen
varför 61 § BL bör formuleras om. Jag delar vidare sparbanksföreningens
och bankinspektionens mening att motsvarande ändring bör göras
i 30 § SpL.

Genom de föreslagna ändringarna blir det klart att — som avsikten var
med den utformning delegeringsreglerna i 74 § BL och 39 § SpL fick år
1968 — förbud inte råder för bankstyrelse att till enskild styrelseledamot
eller annan delegera beslutanderätten i frågor om kredit eller garanti till
ledamot av kontorsstyrelse eller annan underordnad styrelse eller till sådan
person närstående företag eller företag vari ledamoten är styrelseledamot.
Självfallet får sådan delegering ske endast till organ som är överordnat den
lokala styrelse i vilken personen i fråga är ledamot. Med hänsyn till förhållandena
i det enskilda institutet kan det ibland vara befogat att förbehålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

den centrala styrelsen beslutanderätten. Frågor av denna art får regleras i
den instruktion som varje bank har att enligt nyssnämnda lagrum årligen
fastställa och delge bankinspektionen.

Förutom de förslag till ändringar som följer av vad som sagts i det föregående
föreslås vissa ändringar i 87 § BL, 46 § SpL och 75 § JkL. Dessa
ändringar kommenteras i specialmotiveringen.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

5. Lagförslag

I enlighet med det sagda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändringi lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

6. Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse

61 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditjäv. Första stycket avser
kredit till personer i den s. k. delegatgruppen. Till denna grupp hänförs enligt
gällande ordning — förutom verkställande direktör och dennes ställföreträdare
— annan person, som ensam eller i förening med annan får avgöra
på styrelsen ankommande ärenden samt makar till nu nämnda personer.
Andra stycket avser kreditjäv för ledamöter och suppleanter i bankstyrelsen,
vilka inte fått sådant uppdrag som avses i första stycket. Uppdrag att avgöra
ärenden i stället för styrelsen kan ges såväl till tjänsteman i banken
som till annan person. När sådant uppdrag lämnas till flera i förening är
det ofta fråga om delegering till styrelse för kontor eller kontorsgrupp. I enlighet
med vad jag angett i det föregående bör ledamotskap i sådan styrelse
inte medföra kreditjäv. Å andra sidan bör, som bankinspektionen framhållit,
ledamot i kontorsstyrelse, som ingår i lånedelegation eller annat liknande
beslutsorgan och därmed deltar så att säga i det löpande arbetet i banken, i
jävshänseende hänföras till delegatgruppen. I enlighet med det sagda har

1 Bilagan har uteslutits här. De vid propositionen fogade lagförslagen är — bortsett från en
redaktionell mindre jämkning — likalydande med de förslag som är intagna i bilagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

paragrafens första och andra stycken utformats i nära överensstämmelse
med jävsparagrafens lydelse före 1968 års lagändring. Med begreppet befattningshavare
bör i detta sammanhang förstås förutom tjänsteman i banken
också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s. k.
kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller
lokal nivå i banken.

63 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om bl. a. bundna lån. Den föreslagna
ändringen har utförligt behandlats i det föregående.

87 §

Paragrafens första stycke innehåller en hänvisning till rättegångsbalkens
regler i fråga om behörighet för styrelseledamot och firmatecknare att ta
emot delgivning för bankaktiebolag. De åsyftade bestämmelserna finns i
33 kap. 17 § rättegångsbalken. Genom lagstiftning som antagits i år kommer
i fortsättningen allmänna regler om delgivningsförfarande att ges i en
särskild lag, delgivningslagen (1970:428); se prop. 1970: 13, 1LU 17, rskr
101. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 och ersätter bl. a. vissa av
rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser (bl. a. 33 kap. 17 §) som samtidigt
upphävs (se SFS 1970:429). Att styrelseledamot och firmatecknare
har behörighet att ta emot delgivning för bankaktiebolag kommer att följa
av 9 § delgivningslagen. Bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf
kan därför utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen om sparbanker

30, 32 och 46 §§

Paragraferna innehåller regler om kreditjäv (30 §), om bundna lån
(32 §) och om behörighet att ta emot delgivning (46 §). De föreslagna ändringarna
stämmer överens med vad som föreslagits i fråga om motsvarande
bestämmelser i BL.

Förslaget till lag om ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

40 §

Paragrafen reglerar kreditkassas rätt att ge bundna lån. Ändringen har
behandlats i det föregående.

75 §

I paragrafen ges bestämmelser om tillsynsmyndighetens, dvs. bankinspektionens,
möjligheter att ingripa mot kreditkassas olagliga eller i övrigt
olämpliga beslut och åtgärder. I tredje stycket anges f. n. att om kassa inte
följer förbud eller föreläggande som meddelas av tillsynsmyndigheten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

annars handhar sina angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rnbba
förtroendet till kassan, så har myndigheten rätt att återkalla godkännandet.
Enligt 7 § JkL meddelar tillsynsmyndigheten godkännande av jordbrukskassa
under det att enligt 18 § JkL godkännande av centralkassa meddelas
av Kungl. Maj:t. Självfallet bör återkallande av godkännande prövas av den
myndighet som meddelat godkännandet. Eftersom den nuvarande ordalydelsen
emellertid anger att tillsynsmyndigheten har rätt att återkalla också
centralkassas godkännande, bör bestämmelsen formuleras om. Enligt
min mening räcker det med att ange att godkännandet vid angivna förutsättningar
kan återkallas. I fråga om centralkassa innebär detta att tillsynsmyndigheten
har att anmäla inträffat missförhållande till Kungl. Maj :t
som därefter prövar om godkännandet skall återkallas. Beträffande jordbrukskassa
prövar tillsynsmyndigheten däremot själv fråga om återkallande
av godkännandet. Paragrafen har ändrats enligt det sagda.

Förslaget till lag om ändring i lagen om postbanken

13 §

Paragrafen, som innehåller regler om bl. a. bundna lån, har ändrats i
överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av statsrådsprotokollet
inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9
oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1955: 183)
om bankrörelse, 2) lag om ändring i lagen (1955: 4-16) om sparbanker, 3)
lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, 4) lag om
ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Edmund Gabrielsson.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,
Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till

1) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran
och anför.

Viss redaktionell ändring bör vidtagas i förslaget till lag om ändring i
lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Jag hemställer, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen med
vidtagen ändring.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700528