Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.; given Stockholms slott den
23 oktober 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets
däri angivna skrivelser, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,

4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Alva Myrdal

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en helt ny lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord.
Behovet av reformer har ansetts vara så stort att man inom ramen för nuvarande
organisatoriska samband mellan staten och kyrkan bör genomföra en lagstiftning
utan att avvakta beslut i kyrka-statfrågan.

Förvaltningen av den kyrkliga jorden, som omfattar ca 400 000 hektar produktiv
mark, skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på
ekonomiskt bästa sätt. Detta innebär bl. a. att det kyrkliga jord- och skogsbruket
bör bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering. Denna rationalisering
bör anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena inom jord- och skogsbruket.
Det huvudsakliga ansvaret för rationaliseringen föreslås ligga på stiftsnämnderna.
För att främja en effektivare förvaltning av den kyrkliga skogen föreslås att
huvudparten av denna skall förvaltas av stiftsnämnderna. Pastoraten tillförsäkras
medinflytande genom att två pastoratsrepresentanter föreslås skola ingå i varje
stiftsnämnd.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

I förslaget till ny jordabalk föreslås att samma arrenderegler skall gälla för kyrklig
jord som för annan jord. Med hänsyn härtill föreslås i propositionen att nuvarande
speciella arrenderegler för kyrklig jord skall upphöra att gälla.

Vidare föreslås nya regler om fördelning av prästlöne- och kyrkomusikerlönekostnaderna
mellan pastoraten och kyrkofonden. Enligt förslaget skall erforderlig
avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden bygga på den faktiska årliga avkastningen
av pastoratens lönetillgångar i stället för på en för 10 år i sänder bestämd
normalavkastning.

T .^tekniskt föreslås att nuvarande bestämmelser som är omfattande, invecklade
och svåröverskådliga förs samman till två kortfattade lagar av kyrkolags natur.
De föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om förvaltning av kyrklig jord

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas
fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet och
biskopsgård.

Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst
i visst pastorat.

Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, blir egendomen löneboställe.

Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till församlingskyrkas
behov.

Prästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlönefonder
från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräster
i dessa pastorat.

Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.

Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas
behov.

Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop!

3 §

Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten
är ej tillämplig på kyrklig jord.

Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.

2 §

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Organisationen

5 §

I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen
bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stiftsnämndema
i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.

Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.

6 §

Stiftsnämnd består av biskopen såsom ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För varje
ledamot utser Konungen en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i
jordbruk och skogsbruk eller eljest vara förfaren i allmänna värv. Två ledamöter
med ersättare utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i
stiftet.

7 §

Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av
länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.

Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöterna
vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara
arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i
stiftet.

8 §

Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förordnas
för högst tre år.

Förvaltningen
Allmänna bestämmelser
9 §

Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av
pastoratet.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen.

Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet
och biskopsgård förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter
förvaltas dock av ett särskilt domkyrkoråd.

Konungen kan efter framställning av den som förvaltar fastigheten besluta om
förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan fastighet som avses i andra eller
tredje stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Prästgård och biskopsgård

10 §

Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.

Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån detta ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänstebostaden.

11 §

Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läggas
på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till förfogande.

12 §

Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.

13 §

Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Annan kyrklig jord

14 §

Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfastighet,
kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall inriktas på att egendomens
avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens
och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.

15 §

Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av förvaltaren
upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställsnämnden
bestämmer.

16 §

Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § meddelas
bestämmelser av Konungen.

17 §

Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig
jord som avses i 14 § även om den ej förvaltas av stiftsnämnden, nämligen

1. upplåtelse av nyttjanderätt för församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamål,

2. upplåtelse av tomträtt,

3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,

4. upplåtelse av servitut.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

18 §

Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av
kammarkollegiet.

I ärende som rör naturreservat, naturminne eller bestämmelser till skydd för
djurlivet företrädes kyrklig jord som avses i 14 § av stiftsnämnden, om ej
Konungen bestämmer annat.

19 §

Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande
som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för tillhörande
skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 §
av den som förvaltar egendomen. Föranledes ändringen av att ett självständigt
jordbruk ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk
ej kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.

20 §

Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får
avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.

21 §

Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pastoraten
i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för vinst eller
förlust på stiftsnämnds förvaltning av skogen på löneboställena i stiftet.

Bestämmelser om hur andel enligt första stycket skall beräknas meddelas av
Konungen.

Uppsikt över förvaltningen
22 §

Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård utövas
av boställsnämnden.

Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som
ej handhas av nämnden.

Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas
av Konungen.

23 §

Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss sådan egendom
som avses i 22 § första stycket skall handhas av stiftsnämnden eller att förvaltningen
av viss sådan egendom som avses i 22 § ej skall stå under uppsikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Försäljning eller byte av kyrklig jord

24 §

Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose
bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogsbruk
eller för att främja annat liknande syfte. Tillstånd får också lämnas, när kyrklig
jord i annat fall behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om
expropriation eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen
bör behållas för sitt ändamål.

Tillstånd till avhändelse får lämnas endast om avhändelsen kan ske utan olägenhet
för det allmänna och endast mot vederlag som motsvarar fastighetens värde
med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.

25 §

Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

Prästlönefond m. m.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång, eller av annan jämförlig anledning skall fonderas, om
ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar. Avkastningen skall användas
för samma ändamål som jorden varit avsedd för.

27 §

Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller
prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även annan fond vars avkastning
är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.

Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt
som föreskrives om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens tillgångar
placeras på annat sätt enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond
för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.

Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.

28 §

Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Besvär m. m.

29 §

Om talan mot församlings eller pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961:
436) om församlingsstyrelse.

30 §

Talan mot beslut enligt denna lag av boställsnämnd föres genom besvär hos
stiftsnämnden.

Talan mot boställsnämnds beslut får föras endast av den som förvaltar egendomen.

31 §

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skall inges till den myndighet som
meddelat beslutet.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast om sådant
är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

32 §

Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves

ecklesiastika boställsordningen (1932: 400),

förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för
ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,

förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter,

lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

2. 1 fråga om fastighet som är anslagen till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman
meddelas bestämmelser av Konungen.

3. I fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i lagen gäller, om avtalet
ingåtts före lagens ikraftträdande, fortfarande äldre bestämmelser om arrendators
rättigheter och skyldigheter, i den mån ej Konungen och riksdagen beslutar
annat.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersätts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om kyrkliga kostnader

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt denna
lag.

2 §

Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen
och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.

Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet,
som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter som avses
i lagen.

Om indelning i pastorat beslutar Konungen.

3 §

Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.

Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.

4 §

Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar förstås
åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgångama.
Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.

Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräknas
i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet
svarar.

5 §

Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.

6 §

Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
om ej annat följer av 8 eller 12 §.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.

7 §

Kostnad för avlöningsförmåner enligt 6 § bestrides i första hand från nettoavkastningen
av pastoratets prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar och i andra
hand med församlingsskatt enligt lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.

B §

Om summan av nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
och ett belopp motsvarande en utdebitering av församlingsskatt med
det öretal för skattekrona som Konungen bestämmer visst år icke täcker kostnaden
för avlöningsförmåner enligt 6 §, får pastoratet för detta år tillskott ur kyrkofonden
med vad som behövs ytterligare för att täcka nämnda kostnad.

Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som
för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst
tjugo öre.

9 §

Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
visst år överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet
för detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för
pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot
underskottet, i den mån detta belopp kan utga ur överskott för de närmast föregående
tio åren.

10 §

Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.

Konungen bestämmer för varje år det öretal för skattekrona, högst tjugo, med
vilket avgiften skall erläggas. Öretalet bestämmes så, att kyrkofondens inkomster
såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter.

11 §

Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till
staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.

Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrkofonden 1.

avkastning av kyrkofondsfastighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2. ränta och vinst på fondens tillgångar,

3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.

12 §

Ur kyrkofonden bestrides

1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen
bestämmer,

2. kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som
utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivförsäkring,

3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stiftsnämnd
och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga
frågor handlägges,

4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestämmande,

5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp
för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.

13 §

Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för

1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,

2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag
enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.
Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av Konungen.

14 §

I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.

15 §

Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på prästgård
eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.

Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som församlingspräst
betalar tillfaller pastoratet.

16 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekostnadslagen
(1951: 570).

3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess
annat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.

4. Sådant beslut enligt 6 § lagen (1932: 404) om kyrkofond som är tillämpligt
vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat förordnas
i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.

5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som meddelats
före ikraftträdandet gäller även därefter.

6. Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik boställsordning kunnat tillgodoräkna
sig virke erforderligt för kyrka och kapell m. m., skall på därom gjord ansökan
tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel för genom den nya lagen mistade
förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor förordnar Kungl. Maj:t.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

8. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1. Sådana anställnings- och arbetsvillkor
för kyrkomusiker som må bestämmas
genom avtal fastställas, efter
av riksdagen godkända grunder, under
medverkan av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån de icke
skola enligt vad särskilt stadgas an -

(Föreslagen lydelse)

Sådana anställnings- och arbetsvillkor
för kyrkomusiker som må bestämmas
genom avtal fastställas, efter av
riksdagen godkända grunder, under
medverkan av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1965: 579.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

norledes utgöras, av pastorat och församling,
vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer.

Utgifter som pastoratet har att bestrida
skola — med undantag av engångsavgift
för pensionering samt ersättningar
vid vikariat — ligga till
grund för beräkningen av pastoratets
kyrkomusikerlönekostnad.
Närmare bestämmelser
om hur kostnaden skall beräknas meddelar
Konungen.

3. De särskilda avlöningstillgångar,
som äro förenade med nuvarande klockar-
och organistbefattningar inom ett
pastorat, skola för pastoratet utgöra
tillgångar för bestridande av kostnaderna
för kyrkomusikers avlönande.

4. Om anskaffande av medel till bestridande
av pastorats kyrkomusikerlönekostnad,
i den mån den ej täckes
av avkastning utav härför avsedda avlöningstillgångar
(pastorats kyrkomusikerlönetillgångar)
eller andra tillgängliga
medel, stadgas i lagarna om församlingsstyrelse.

Om rätt för pastorat att för kyrkomusikers
avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §4

1 mom. Från tillämpningen-----växande skog

1) å ecklesiastika boställen och and- 1) å kyrklig jord som avses i 1 §

ra fastigheter av kyrklig natur; lagen (1970:...) om förvaltning av

kyrklig jord;

2) å sådana-----stadgad åborätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse av 45 § 1 mom. 1952: 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Bilaga

Nr 4

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.; given Sofiero den 17 juni
1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, enligt 87 § 2 mom. regeringsformen
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid
fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.

GUSTAF ADOLF

Alva Myrdal

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om förvaltning av kyrklig jord

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas
fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofond sfastighet, domkyrkas fastighet och
biskopsgård.

2 §

Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst
i visst pastorat.

Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, blir egendomen löneboställe.

Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till församlingskyrkas
behov.

Pästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlönefonder
från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräster
i dessa pastorat.

Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.

Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas
behov.

Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.

3 §

Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten
är ej tillämplig på kyrklig jord.

4 §

Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 17

Organisationen

5 §

I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen
bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stiftsnämnderna
i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.

Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.

6 §

Stiftsnämnd består av biskopen såsom ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För annan
ledamot än ordföranden utser Konungen en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt
i jordbruk och skogsbruk. Två ledamöter med ersättare utses efter förslag av sammanslutning
som företräder pastoraten i stiftet.

7 §

Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av
länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.

B §

Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förordnas
för högst tre år.

Förvaltningen

A llmänna bestämmelser
9 §

Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av
pastoratet.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen.

Konungen kan besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan
fastighet som avses i andra eller tredje stycket.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Prästgård och biskopsgård

10 §

Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.

Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån detta ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänstebostaden.

11 §

Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läglas
på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till förfogande.

12 §

Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.

13 §

Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Annan kyrklig jord

14 §

15 §

Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av förvaltaren
upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställsnämnden
bestämmer.

16 §

Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § meddelas
bestämmelser av Konungen.

17 §

Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig
jord som avses i 14 § även om den ej förvaltas av stiftsnämnden, nämligen

1. upplåtelse av nyttjanderätt för församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamål,

2. upplåtelse av tomträtt,

3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,

4. upplåtelse av servitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 19

18 §

Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av
kammarkollegiet.

I ärende som rör naturreservat, naturminne eller bestämmelser till skydd för
djurlivet företrädes kyrklig jord som avses i 14 § av stiftsnämnden, om ej Konungen
bestämmer annat.

19 §

Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande
som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för tillhörande
skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 § av
den som förvaltar egendomen. Föranledes ändringen av att ett självständigt jordbruk
ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk ej
kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.

20 §

Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får
avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.

21 §

Bestämmelser om hur andel enligt första stycket skall beräknas meddelas av
Konungen.

Uppsikt över förvaltningen

22 §

Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård
utövas av boställsnämnden.

Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som
ej handhas av nämnden.

Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas
av Konungen.

23 §

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Försäljning eller byte av kyrklig jord

24 §

25 §

Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

Prästlönefond m. m.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av arman jämförlig anledning skall fonderas och
avkastningen därav användas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om
ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar.

27 §

Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller
prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även arman fond vars avkastning
är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.

Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond
för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.

Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.

28 §

Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 är 1970

Besvär m. m.

29 §

Om talan mot församlings ellers pastorats beslut finns bestämmelser i lagen
(1961: 436) om församlingsstyrelse.

30 §

Talan mot beslut enligt denna lag av boställsnämnd föres genom besvär hos
stiftsnämnden.

Talan mot boställsnämnds beslut får föras endast av den som förvaltar egendomen.

31 §

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skall inges till den myndighet som
meddelat beslutet.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast om sådant
är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

32 §

Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves

ecklesiastika boställsordningen (1932: 400),

förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för
ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,

förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter,

lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

2. I fråga om fastighet som är anslagen till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman
meddelas bestämmelser av Konungen.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersätts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 dr 1970

2) Förslag
till

Lag

om kyrkliga kostnader

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt denna
lag.

2 §

Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen
och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.

Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet,
som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter som avses
i lagen.

Om indelning i pastorat beslutar Konungen.

3 §

Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.

Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.

4 §

Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar förstås
åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgångarna.
Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.

Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräknas
i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet
svarar.

5 §

Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.

6 §

Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
om ej annat följer av 8 eller 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.

7 §

8 §

Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som
för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst
tjugo öre.

9 §

Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
visst år överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet
för detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för
pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot
underskottet, i den mån detta belopp kan utgå ur överskott för de närmast föregående
tio åren.

10 §

Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.

11 §

Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till
staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.

Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrkofonden 1.

avkastning av kyrkofondsfastighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2. ränta och vinst på fondens tillgångar,

3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.

12 §

Ur kyrkofonden bestrides

1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen
bestämmer,

3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stiftsnämnd
och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga
frågor handlägges,

4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestämmande,

5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp
för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.

13 §

Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för

1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,

2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag
enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.
Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av Konungen.

14 §

I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.

15 §

Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på prästgård
eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.

Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som församlingspräst
betalar tillfaller pastoratet.

16 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekostnadslagen
(1951: 570).

3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess annat
förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.

5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som meddelats
före ikraftträdandet gäller även därefter.

6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

7. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån de icke
skola enligt vad särskilt stadgas an -

(Föreslagen lydelse)

1 Senaste lydelse 1965: 579.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 är 1970

norledes utgöras, av pastorat och församling,
vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer.

3. De särskilda avlöningstillgångar,
som äro förenade med nuvarande lclockar-
och organistbefattningar inom ett
pastorat, skola för pastoratet utgöra
tillgångar för bestridande av kostnaderna
för kyrkomusikers avlönande.

4. Om anskaffande av medel till bestridande
av pastorats kyrkomusikerlönekostnad,
i den mån den ef täckes
av avkastning utav härför avsedda avlöningstillgångar
(pastorats kyrkomusikerlönetillgångar)
eller andra tillgängliga
medel, stadgas i lagarna om församlingsstyrelse.

Om rätt för pastorat att för kyrkomusikers
avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 september 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om
förvaltning av kyrklig jord m. m. och anför.

1. Inledning

Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, framhållits
att nuvarande ordning för den kyrkliga jordens förvaltning är otillfredsställande i
olika avseenden. Med anledning härav tillkallades år 1960 sakkunniga för att utreda
frågan om förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. I direktiven uttalades
bl. a. att det med hänsyn till den pågående utredningen om den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan syntes uppenbart att endast
partiella reformer kunde övervägas som utan att rubba de principiella grundvalarna
för den rättsliga regleringen av den kyrkliga jorden kunde leda till önskvärda praktiska
resultat.

De sakkunniga1, som antog namnet 1960 års ecklesiastika boställsutredning,
överlämnade i februari 1968 betänkandet Förvaltningen av kyrklig jord m. m.
(SOU 1968: 12). Betänkandet innehåller förslag till lag om förvaltning av kyrklig
jord, lag om vissa kyrkliga kostnader m. m. och lag om ändring i skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Boställsutredningen har under sitt arbete samrått med arrendelagsutredningen om

1 Landshövdingen Ivar Persson, ordförande, samt riksdagsmännen hemmansägaren Helge Lindström,
jordbruksinstruktören Gunnar Pettersson och distriktslantmätaren Bo Turesson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

de arrenderättsliga regler som bör gälla för den kyrkliga jorden. Denna utredning
har i sitt slutbetänkande Jordbruksarrende (SOU 1968: 57) föreslagit en i princip
enhetlig arrendelagstiftning för såväl enskilda som publika arrendeförhållanden. På
grundval av detta betänkande har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag
till ny arrendelagstiftning. Kungl. Maj:t har tidigare denna dag på hemställan av
chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslaget.

Efter remiss har yttranden över boställsutredningens betänkande avgetts av hovrätten
över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens förhandlingsnämnd, riksantikvarieämbetet, domänverket, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Jönköpings,
Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, samtliga
domkapitel och stiftsnämnder, domkyrkorådet i Lund, arrendelagsutredningen,
skogsbruksutredningen, skogspolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Riksförbundet
Landsbygdens Folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR),
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Stifts jägmästareföreningen,
Svenska Jägareförbundet och Föreningen Lunds domkyrkas arrendatorer u. p. a.

Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från underställda myndigheter eller
tjänstemän.

2. Grunddragen av gällande rätt m. m.

2.1 Inledning

Till kyrklig fast egendom hänförs kyrkobyggnader, kyrkogårdar, prästgårdar,
löneboställen, lokalkyrkors jord, domkyrkojord, biskopsgårdar och de ecklesiastika
arrendegårdarna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och
stifts prästlönefondshemman).

De kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna omfattar totalt omkring 500 000
hektar, därav cirka 88 000 hektar åker och kultiverad betesmark och cirka
300 000 hektar produktiv skogsmark. Detta betyder att 2,5 % av den totala
åkerjorden och 1,3 % av den totala skogsmarken är kyrklig. Taxeringsvärdet på
de kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna har av statskontoret uppskattats
till omkring 625 milj. kr. och marknadsvärdet till drygt 900 milj. kr.

Den ojämförligt största och värdefullaste delen av de kyrkliga jordbruks- och
skogsfastigheterna är s. k. löneboställen, nämligen 90 % av inägojorden och 94 %
av den produktiva skogsmarken.

För förvaltningen, dispositionen och kontrollen av den kyrkliga fasta egendo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

men gäller ett invecklat system av rättsregler. Äganderätten till egendomen är i det
enskilda fallet ofta oklar.

Huvuddelen av kyrkans fasta egendom utgör avlöningstillgångar, vilkas avkastning
används till löner åt präster och kyrkomusiker. De regler som gäller för förvaltningen
av den kyrkliga jorden hänger också nära samman med avlöningssystemet
för dessa tjänstemän. Till en början lämnas därför en redogörelse för hur
detta system är uppbyggt.

2.2 Avlöningssystemet för präster och kyrkomusiker

Prästernas och kyrkomusikernas avlöningsförmåner regleras fr. o. m. den 1 januari
1966 genom kollektivavtal. Regleringen innebär att väsentligen samma grunder
tillämpas beträffande lön och andra förmåner för präster och kyrkomusiker som
för statstjänstemän.

Vissa präster avlönas direkt från kyrkofonden. Detta gäller bl. a. ärkebiskopen
och övriga biskopar. För avlöningsförmånerna åt församlingspräst och kyrkomusiker
svarar däremot i princip pastoratet. I 3 § prästlönekostnadslagen den 29 juni
1951 (nr 570) är närmare angivet vilka avlöningsförmåner för präster som pastoratet
svarar för. För att täcka dessa lönekostnader skall pastoratet i första hand
använda avkastningen av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar (5 och 6 §§
prästlönekostnadslagen samt 2 § 3 lagen om kyrkomusiker).

Pastorats prästlönetillgångar utgörs enligt 6 § prästlönekostnadslagen av löneboställen,
prästlönefonder samt andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar utgörs av det s. k. boställskapitaiet. Genom
klockarboställslagen den 9 december 1938 (nr 732) avvecklades det ålderdomliga
jordavlöningssystemet för klockare och organister. Lönefastighetema och lönefonderna
överlämnades i de flesta fall till vederbörande församling. I några fall
har de kommit att disponeras för kyrkofondens räkning som klockarhemman.
I vederlag har församlingen respektive kyrkofonden iklätt sig ansvaret för ett på
visst sätt fastställt kapitalvärde av tillgångarna — boställskapitaiet — och skall
till pastoratet erlägga den s. k. boställsräntan som bestäms efter boställskapitalets
realvärde.

Om avkastningen av lönetillgångarna inte räcker till att täcka pastoratets prästoch
kyrkomusikerlönekostnader utdebiteras inom pastoratet församlingsskatt intill
det öretal för skattekrona som Kungl. Maj:t bestämmer för varje år. Enligt 8 §
lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond skall församlingsskatten bestämmas
till dubbla beloppet av det öretal som fastställs för den s. k. allmänna
kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre. Behövs det ytterligare medel till avlöningskostnaderna,
får pastoratet tillskott ur kyrkofonden (7 § lagen om kyrkofond).
Dessa tillskott utgör den största samlade utgiftsposten för kyrkofonden. Fondens

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

väsentliga inkomstpost är den allmänna kyrkoavgiften, som med ett av Kungl. Maj:t
årligen fastställt öretal för skattekrona skall erläggas av varje pastorat i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas (5 §). Öretalet skall
bestämmas så, att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt blir lika stora
som dess utgifter (8 §). Kyrkofonden fungerar alltså som en kostnadsutjämningsfond
mellan pastoraten.

Beräkningen av det tillskott ett pastorat för visst år kan få ur kyrkofonden grundar
sig på en årlig avräkning mellan pastoratet och kyrkofonden. För att förenkla
avräkningsförfarandet vid tillskott ur kyrkofonden skall avkastningen av pastoratets
lönetillgångar inte tas upp med de faktiska beloppen, som ju kan växla från år till
år. I stället skall vissa schablonmässiga beräkningsgrunder tillämpas. Avkastningen
av prästlöneboställe skall tas upp med ett i särskild ordning som regel för en tioårsperiod
fastställt uppskattningsbelopp, löneboställes normalavkastning. Avkastningen
av prästlönefond beräknas på fondens kapital efter en av Kungl. Maj:t fastställd
procentsats, medan avkastningen av pastorats andelar i stiftets prästlönefondshemman
tas upp med det faktiska beloppet för senaste räkenskapsåret. Som
avkastning av kyrkomusikerlönetillgång tas boställsräntan upp. Annan inkomst tas
upp till sitt verkliga belopp.

Några få pastorat har så stora inkomster av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar
att de överstiger lönekostnaderna. Sådana s. k. överskottspastorat skall
leverera in hälften av överskottet till kyrkofonden (4 § lagen om kyrkofond).

2.3 Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar

2.3.1 Löneboställen

De närmare föreskrifterna om boställsförvaltningen finns i ecklesiastika boställsordningen
den 30 augusti 1932 (nr 400). Första kapitlet i boställsordningen
innehåller vissa allmänna bestämmelser om ecklesiastika boställen. Till sådana
räknas i boställsordningen all den fasta egendom som är avsedd till bostad eller
avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller som donerats till prästänkesäte.
Med änkesäte avsågs tidigare löneboställe vars avkastning tillföll änka efter
innehavare av viss prästerlig tjänst. Numera har änkesätena försvunnit som pensionsförmåner
och likställs med pastoratets övriga löneboställen. Boställe varå
tjänstebostad för församlingspräst är anvisad kallas prästgård, medan boställe vars
avkastning är avsedd till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte
kallas löneboställe (1 §). Löneboställe skall förvaltas av pastoratet, som har
att beträffande detta fullgöra de skyldigheter som enligt lag eller särskild författning
åligger fastighets ägare (2 §).

Löneboställe består vanligtvis av arrendegård och skog. I fråga om bestämmelserna
om utarrendering skall i detta sammanhang endast nämnas att innan löneboställes
jordbruksdel arrenderas ut — skogsdelen får inte utarrenderas —

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

boställsnämnden skall enligt 25 § hålla ekonomisk besiktning och därvid bestämma
arrendevillkoren. Nämnden skall också pröva om arrendatom har rätt till förlängning
av arrendeförhållandet, s. k. optionsrätt. Arrendet upplåts sedan av pastoratet,
som därvid för det fall optionsrätt föreligger är helt bundet av de arrendevillkor
som boställsnämnden bestämt. Om optionsberättigad arrendator inte finns,
kan pastoratet begära högre arrendeavgift.

Förvaltningsföreskrifterna i boställsordningen innebär i övrigt i huvudsak följande.
Den direkta skötseln av löneboställes skog handhas av pastoratets skogsbiträde.
Stiftsnämnd kan föreskriva, att skogsbiträde skall anställas av två eller
flera pastorat gemensamt. Uppsikt över pastoratens boställsförvaltning utövas av
boställsnämnd och stiftsnämnd (4 §). Boställsnämnd har ett tjänstgöringsområde
som omfattar flera pastorat. Nämnden består av tre ledamöter, varav ordföranden
och en ledamot samt ersättare för dem förordnas av länsstyrelsen. För tjänstgöring
som tredje ledamot utser varje pastorat inom boställsdistriktet en person jämte
suppleant, vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring efter som ordföranden finner
lämpligt. Boställsnämndens tillsyn utövas genom ekonomisk besiktning. När
löneboställe skall upplåtas på arrende, håller nämnden som redan nämnts sådan
besiktning för att bestämma arrendevillkoren. I övrigt äger ekonomisk besiktning
på löneboställe rum minst vart femte år (34 §). Stiftsnämnd består av fem ledamöter,
varav tre utses av Kungl. Maj:t och två av domkapitlet (6 §). Stiftsnämndens
medgivande krävs för en rad förvaltningsåtgärder. Sålunda måste pastorat,
som vill ta löneboställes mark i anspråk för begravningsplats eller andra församlingsändamål
eller upplåta nyttj anderätten till mark för kommunala behov eller till
egna hem, industri eller liknande, inhämta tillstånd av nämnden, som bestämmer
villkoren. Detsamma gäller för utnyttjandet av naturtillgångar från löneboställe
(24 §). Skall löneboställes disposition ändras, skall boställsnämnden underställa
stiftsnämnden förslag. Stiftsnämnden kan också själv ta upp sådan fråga. I vissa
fall skall stiftsnämnden underställa Kungl. Maj:t fråga om ändring i löneboställes
disposition (31 §). Är boställsnämnd inte enig i fråga om större ny- eller ombyggnad
på löneboställe, skall ärendet hänskjutas till stiftsnämnden (32 § fjärde stycket).
Stiftsnämnden har vidare uppsikt över skötseln av löneboställes skog. Skogen
skall skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg
och fastställs av nämnden (45—46 §§). Hos stiftsnämnden skall en eller flera
stiftsjägmästare vara anställda och, i den mån det behövs, biträden åt dem. Avverkning
på boställes skog får ske endast efter utsyning, som pastoratets skogsbiträde
gör efter stifts jägmästarens anvisningar.

2.3.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman

I 7 § 1 mom. prästlönekostnadslagen föreskrivs, att ersättning som till följd av
expropriation eller av annan jämförlig anledning inflyter för prästgård eller löneboställe
skall fonderas. En liknande föreskrift finns i 6 § andra stycket lagen den
4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (kyrkliga försäljningslagen). Om
prästboställe säljs eller byts mot annan jord, skall köpeskillingen eller den behållna
mellangiften fonderas, om inte Kungl. Maj:t förordnar annat.

Dessa fonder liksom annan fond som är avsedd för avlöning åt församlingspräst
i pastorat utgör prästlönefonder för pastoratet (7 § 2 mom. prästlönekostnadslagen)
och förvaltas av detta. I lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. (prästlönefondslagen) och kungörelsen
den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av
nämnda lag föreskrivs, att sådan fond efter beslut av stiftsnämnden får användas
till att bekosta nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring
av pastorats prästlöneboställe eller till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fastighet
med högre värde än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Annars skall prästlönefond, om domkapitlet inte medger annan placering av tillgångarna,
göras räntebärande på samma sätt som gäller för omyndigs medel (7 §
3 mom. prästlönekostnadslagen).

Fondmedlens placering i fastighet kan ske på två sätt, antingen så att pastoratet
förvärvar en fastighet, som då förvaltas av pastoratet som löneboställe i enlighet
med bestämmelserna i boställsordningen, eller också så att stiftsnämnden med
anlitande av medel ur prästlönefonder från två eller flera pastorat köper en fastighet,
som då förvaltas av stiftsnämnden. De medel som stiftsnämnden tar i anspråk
för detta ändamål ingår därmed i en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.
Fastigheten förvärvas för denna fonds räkning och kallas stifts prästlönefondshemman.
Avkastningen av fastigheten ingår till prästlönejordsfonden och
tillfaller pastoraten, efter avdrag av förvaltningskostnader, i förhållande till storleken
av deras insatser. Om prästlönefondshemman avyttras, skall ersättningen tillföras
prästlönejordsfonden och avkastningen disponeras på samma sätt som hemmanets
avkastning. Beträffande placering av prästiönejordsfonds medel gäller samma
regler som för kyrkofonden och andra fonder som står under statskontorets
vård och förvaltning.

För stiftsnämndens förvaltning av prästlönefondshemman gäller — liksom beträffande
övriga fastigheter som förvaltas av stiftsnämnden ■— bestämmelserna i
ecklesiastik arrendestadga den 29 juli 1945 (nr 588). Stifts prästlönefondshemman
innefattas därmed under stadgans beteckning ecklesiastik arrendegård.

2.4 Förvaltningen av annan kyrklig jord ra. in.

2.4.1 Ecklesiastika arrendegårdar

Vid sidan av pastoratens löneboställen och prästlönefondshemmanen finns ett
antal fastigheter vilkas avkastning ursprungligen varit anslagen till prästers och
kyrkomusikers avlöning men nu tillförs kyrkofonden och vilka förvaltas av stiftsnämnden
enligt föreskrifterna i ecklesiastika arrendestadgan. Fastighet på vilken
denna stadga tillämpas kallas ecklesiastik arrendegård. Stadgan tillämpas utan

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

inskränkning på allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och
stifts prästlönefondshemman. Antalet sådana fastigheter uppgick vid ingången av
år 1962 till cirka 150, varav 58 var belägna i Lunds stift.

Till allmänna kyrkohemman räknas ett mindre antal av kronan upplåtna prästboställen,
som genom lagstiftning under 1800-talets senare del lösgjorts från församlingarna
och vilkas avkastning nu utgör inkomst för kyrkofonden. Biskopshemmanen,
som utgör den största gruppen av de ecklesiastika arrendegårdarna, innehades
tidigare av biskoparna såsom lönetillgång. Avkastningen tillfaller numera
kyrkofonden, som svarar för biskoparnas avlöning. Till klockarhemman hör ett
mindre antal hemman, som tidigare utgjort löneboställen för klockare och som
inte i samband med 1938 års lönereform för kyrkomusikerna försålts eller överlämnats
till församlingen utan kommit att disponeras för kyrkofondens räkning som
publik arrendegård. Beträffande dessa tre kategorier av arrendegårdar gäller att
stiftsnämnden uppbär avkastningen för kyrkofondens räkning. Förvaltningskostnaderna
bestrids ur kyrkofonden. För den återstående kategorien arrendegårdar, stifts
prästlönefondshemman, vars avkastning tillfaller de pastorat som har andel däri,
har redogjorts under 2.3.2.

Stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegård skall inriktas på att på
bästa sätt ekonomiskt utnyttja arrendegårdens avkastningsförmåga (3 § ecklesiastika
arrendestadgan). Fastighetens jordbruksdel skall upplåtas på arrende eller med
nyttjanderätt för annat ändamål än jordbruk (4 § 1). Beträffande de särskilda
i ecklesiastika arrendestadgan meddelade arrendebestämmelserna bör nämnas att
arrendeuppskattning skall göras av boställsnämnden inför ny upplåtelse, varefter
stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen. Vid utarrendering skall tas undan
sådan naturtillgång som lämpar sig att upplåta för självständigt utnyttjande. I vissa
fall skall fråga om ändrad disposition av arrendegårds jordbruksdel underställas
Kungl. Majrts prövning. Arrendegårdarnas skog handhas under stiftsnämndens
inseende av stiftsjägmästaren med biträde av den hos stiftsnämnden anställda skogliga
personalen (8 §). Till ledning för skötseln skall stiftsnämnden upprätta hushållningsplan
enligt föreskrifter som gäller för pastoratens löneboställen (7 §).

2.4.2 Lokalkyrkornas jord

Den nordiska medeltidsrätten uppfattade efter mönster av den kanoniska rätten
lokalkyrkan som ett särskilt rättssubjekt som kunde äga jord. Även den kyrkliga
lagstiftningen efter reformationen har utgått från detta betraktelsesätt. Den jord
som kan ägas av lokalkyrka utgörs i första hand av själva byggnadstomten för
kyrkan —■ kyrkogården — som vanligen också utgör begravningsplats. Utöver
kyrkotomten kan till församlingskyrka höra även annan jord. Detta gäller framför
allt i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge, där kyrkorna
i stor utsträckning fått behålla sina medeltida kyrkojordar. I det ursprungliga
svenska riket är kyrkojordama däremot till följd av Gustav Vasas reduktion
fåtaliga och obetydliga till storlek och värde.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Förvaltningen av lokalkyrkans jord ankommer i princip på kyrkorådet enligt bestämmelserna
i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. Vissa förvaltningsbefogenheter
tillkommer dock stiftsnämnden och kammarkollegiet. Det bör
anmärkas att för förvaltningen av lokalkyrkornas jord i Skåne, Halland och Blekinge
gäller vissa äldre författningar som bl. a. innehåller bestämmelser om utarrenderingsförfarandet.
Genom kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring
i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter
i Skåne, Halland och Blekinge samt genom cirkulär den 6 maj 1949 (nr 206)
angående provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter
i Skåne, Halland och Blekinge har en viss anpassning skett till nyare lagstiftning.

2.4.3 Domkyrkojord

Förvaltningen av domkyrkornas egendom och således även dem tillhörig jord
ankommer enligt 26 kap. kyrkolagen på biskopen och domkapitlet med domkyrkosysslomannen
som den närmast ansvarige förvaltaren. I praxis är förvaltningen
i vissa fall organiserad på annat sätt. Endast de äldre domkyrkorna i Uppsala, Linköping,
Skara, Västerås, Växjö och Lund förvaltar domkyrkojord. Stiftsnämnden
och kammarkollegiet har samma befogenheter som i fråga om lokalkyrkas jord.

För Lunds domkyrka och dess egendom, som omfattar drygt hundratalet brukningsenheter
om totalt cirka 3 000 hektar inägojord, gäller särskilda bestämmelser
i stadgan den 17 november 1859 (nr 70, s. 1) ang. vården och förvaltningen av
Lunds domkyrka och hennes egendom. Ett särskilt domkyrkoråd finns för ändamålet.
Även här har emellertid stiftsnämnden ett allmänt överinseende över förvaltningen
av den fasta egendomen, och enligt kungörelsen den 16 september 1932
(nr 432) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av Lunds domkyrkas
hemman och lägenheter ankommer det på stiftsnämnden att också utarrendera
jordbruksfastigheterna.

2.4.4 Församling tillhörig jord

Det bör anmärkas, att om en kyrkoförsamling genom donation eller köp förvärvat
fastighet för annat ändamål än som prästgård eller löneboställe åt präst utgör
egendomen kyrkokommunal egendom. Denna förvaltas och disponeras enligt
vanliga kommunalrättsliga principer. Församlingen har alltså att följa föreskrifterna
i lagen om församlingsstyrelse och de författningar som i övrigt gäller för förvaltning
och disposition av egendom i kommuns ägo.

3. Allmänna synpunkter

3.1 Utredningen

Utredningen framhåller att de förslag som utredningen lägger fram syftar till en
effektivare, mera lönsam och enhetligare förvaltning av den kyrkliga jorden. I den
mån som den kyrkliga jorden även framdeles skall tjäna hittillsvarande ändamål,

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

kommer de föreslagna reformerna under alla omständigheter att vara av praktiskt
värde för förvaltningen av kyrkans ekonomiska tillgångar, oberoende av hur
de framtida relationerna mellan staten och kyrkan närmare utformas. Resultatet
av kyrka-statutredningens arbete behöver för den skull inte avvaktas för att boställsutredningens
förslag skall kunna genomföras.

En huvudfråga för utredningen har varit det kyrkliga jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering. Till underlag för en bedömning av vilka åtgärder som kan
behövas har utredningen låtit göra en inventering av det kyrkliga fastighetsbeståndet.
Inventeringen visar bl. a. att jorden är splittrad på ett stort antal små brukningsenheter.
Sålunda uppgår genomsnittsarealen på åkerskiftena till cirka 15 hektar
och på skogsskiftena till cirka 64 hektar. För att ge en konkret bild av situationen
har utredningen låtit göra en specialundersökning av samtliga kyrkliga jordbruksfastigheter
i norra delen av Kalmar län. Undersökningen, som gjordes år
1964, visar att av samtliga 45 löneboställen i undersökningsområdet hade 7 överskott
och 38 underskott på jordbruksdelen. Det samlade överskottet för jordbruket
i området uppgick till cirka 11 000 kr. och det samlade underskottet till cirka
264 000 kr. Det samlade överskottet för skogsdelen uppgick till cirka 427 000 kr.
I 22 fall var underskottet på jordbruksdelen så stort att det inte kunde uppvägas
av skogsdelens överskott. Utredningen konstaterar att avkastningen från löneboställena
i området uppenbarligen är mycket låg och att detta i första hand sammanhänger
med det dåliga resultatet från boställenas jordbruk. De 45 löneboställena
i området var uppdelade på 93 brukningsenheter. Lantbruksnämnden i Kalmar
län, som bedömt enheternas förutsättningar att bestå, konstaterar att av de 93 enheterna
har 23 goda och 70 dåliga förutsättningar att bestå som självständiga företag,
om inte betydande omdispositioner görs, t. ex. genom utökning av enheternas
arealer eller specialisering av deras driftsinriktning.

Utredningen erinrar om att den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom
jordbruket och skogsbruket under efterkrigstiden lett fram till allt större brukningsenheter
med väl samlade och rationellt utformade behandlingsytor. Utredningen
konstaterar att ett stort antal av de kyrkliga fastigheterna blivit efter i rationaliseringssträvandena
och anser det vara realistiskt att anta att 1/3 till 1/2 av den
totala arealen kyrklig jord är i behov av strukturrationalisering.

Utredningen framhåller att jord- och skogsbrukets rationalisering är en mycket
omfattande process som berör alla kategorier av markägare och företagare i landet.
Det är angeläget, att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utformas så, att den möjliggör
en förhållandevis snabb, fortlöpande inre och yttre rationalisering. Det är
ett specifikt kyrkligt intresse att så sker. Det är också ett allmänt intresse, att den
kyrkliga egendomen förvaltas så effektivt som möjligt. Men hänsyn till den omfattande
kostnadsfördelning som sker via kyrkofonden kan de enskilda pastoratens
förvaltning av sina prästlönetillgångar få återverkningar på storleken av den kyrkokommunala
utdebiteringen i landets alla pastorat, eftersom den allmänna kyrkoavgiften
är den reglerande faktorn i fondens verksamhet, för vilken i sista hand
skattebetalarna i hela landet svarar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Behovet av en rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket reser enligt
utredningen två krav för den kyrkliga förvaltningens del. Dels måste resurser skapas
för att planera de rationaliseringsåtgärder som behövs, dels måste formerna
för förvaltningen bli sådana, att de möjliggör strukturrationalisering av det kyrkliga
fastighetsbeståndet och en rationell planläggning av skogsbruket.

För en effektiv strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket krävs
en grundläggande genomgång av hela fastighetsbeståndet och en bedömning av
dess framtida användning. Att genomföra den strukturrationalisering som på grundval
av inventeringen bedöms nödvändig blir sedan en arbetsuppgift på längre sikt.

Som centralt organ för att leda och samordna strukturrationaliseringen av den
kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal åtminstone under ett inledningsskede
föreslår utredningen att en arbetsenhet upprättas inom kammarkollegiet.
På stiftsplanet förutsätter utredningen, att stiftsnämnden spelar en aktiv roll
och att en nära samverkan mellan stiftsnämnden och lantbruksnämnderna kommer
till stånd. Den lokala bevakningen av fastighetsmarknaden bör vara en uppgift för
boställsnämndema. Större boställsdistrikt bör bildas. Pastoraten bör få en fast representant
i boställsnämndema för att stärka dessas möjlighet att aktivt medverka
i strukturrationaliseringen.

Vad sedan gäller förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden bör de
utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan
mellan olika fastigheter och ägarkategorier. När det gäller jordbruket kan sidoarrende
anlitas som ett första steg mot rationellare fastighetsbildning. Beslut om
ändrad markanvändning, annan driftsform m. m. bör underlättas genom att besluten
överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i vissa fall till boställsnämnd.
För skogsbrukets del behövs framför allt en väl utvecklad samverkan över
ägogränsema. Utredningen finner att teknisk samverkan på en del håll kan komma
i fråga med andra skogsförvaltande organisationer, såsom Skogssällskapet eller
skogsägareföreningama med deras skogsbruksområden. Utredningen anser emellertid
att det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand bör lösas genom
en utbyggd samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt
samarbete mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag
för de rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs i form av översiktlig
planläggning av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft
och ett gemensamt utbud av virke. Detta resultat kan tänkas uppnås på
två vägar. Antingen kan stiftsnämnden överta förvaltningen av all kyrklig jord i
stiftet eller också behåller man grundprincipen med en pastoratens egen förvaltning,
men uppdrar den gemensamma skogsförvaltningen åt ett samarbetsorgan för
pastoraten i varje stift. Stiftsnämndens uppgift begränsas då till tillsyn över förvaltningen
och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Utredningens majoritet
har stannat för det senare alternativet, medan ledamoten Lindström reserverar sig
till förmån för förvaltning av stiftsnämndema.

Genomförandet av de förändringar som krävs i det kyrkliga fastighetsbeståndet
fordrar sådana åtgärder som köp, försäljning och markbyten. Utredningen fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

lägger förslag som avser att underlätta sådana åtgärder. Bl. a. föreslås, att frågor
om placering av prästlönefondsmedel i fastighet skall få avgöras av stiftsnämnden,
oberoende av beloppets storlek.

En annan huvudfråga för utredningen har gällt metoden för avräkning mellan
pastoraten och kyrkofonden. Nuvarande system är inte rättvisande och återverkar
menligt på förvaltningen av löneboställena. Vid den årliga avräkning som f. n. sker
skall avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett för tio år i sänder beräknat
schablonbelopp. Erfarenheten har visat, att den faktiska avkastningen under
denna period ibland har avvikit starkt från den schablonmässigt beräknade årsavkastningen.
På grund av ändrade konjunkturer har en del pastorat vissa år kunnat
göra betydande vinster på kyrkofondens bekostnad. För att komma till rätta med
systemets avigsidor föreslår utredningen en avräkningsmetod som är baserad på
det faktiska årliga utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning. För att stimulera
pastoratens intresse för ett lönsamt jord- och skogsbruk föreslår utredningen
att pastoraten vid avräkningen gottskrivs viss andel av nettoavkastningen
för sitt bestyr med förvaltningen.

Andra frågor som utredningen behandlar gäller bl. a. förvaltningen av domkyrkors
och lokalkyrkors fastigheter, formerna för upplåtelse av nyttjanderätt, servitut
m. m. samt naturvård. Utredningens förslag i dessa avseenden tar sikte på
att åstadkomma största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna. Vidare framlägger
utredningen förslag om vidgade möjligheter att placera fondmedel i andra
objekt än jordbruks- och skogsfastigheter.

Lagtekniskt sett innebär utredningens författningsförslag att nuvarande ganska
omfattande och svåröverskådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess
förvaltning förs samman i två kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detaljregleringen
sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl.
Maj :t.

3.2 Remissyttrandena

Remissinstanserna är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrkliga
jorden behöver reformeras. Remissinstanserna, som framför allt uppehåller
sig vid frågan om jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, framhåller att den
allmänna utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket under senare år gör det
nödvändigt att vidta åtgärder särskilt för att åstadkomma en snabb strukturrationalisering
av den kyrkliga jorden, om avkastningen skall kunna hållas på en tillfredsställande
nivå. De allra flesta remissinstanserna delar också utredningens
uppfattning, att behovet av reformer är trängande och att åtgärder bör vidtas snarast
möjligt utan att det slutliga ställningstagandet i kyrka-statfrågan avvaktas.

Flertalet remissinstanser anser att de förslag som utredningen lägger fram avsevärt
ökar möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk och skogsbruk och
fortlöpande anpassa driften efter utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kammarkollegiet framhåller att de utredningar som ligger till grund för betänkandet
bekräftar nödvändigheten av en enhetligare, effektivare och mera lönsam
förvaltning av den kyrkliga jorden. Enligt kollegiets mening vore det värdefullt om
de förslag till reformer som utredningen i sådant syfte lägger fram kunde med vissa
modifikationer genomföras snarast möjligt och utan att det slutliga ställningstagandet
i kyrka-statfrågan avvaktas. Det är i högsta grad ett samhälleligt intresse att
den kyrkliga egendomen, som är av betydande omfattning, förvaltas enligt moderna
principer och på allvar kommer med i den livliga rationaliseringsprocess som pågår
i fråga om statlig och enskild jord. Man torde från samhällelig synpunkt knappast
kunna stå till svars med att låta ytterligare flera år gå utan åtgärder i sådant
syfte som nu föreslås. Det kan heller inte göras gällande att en framtida eventuell
övergång till ett C-läge (en fri kyrka utan beskattningsrätt men med tillgång till den
kyrkliga jorden) därigenom skulle försvåras. Tvärtom torde dessa reformer vara
av praktisk betydelse för kyrkan, som i detta läge kan väntas komma att utforma
sina stadgar med anknytning till det vid övergången gällande förvaltningssystemet.
Lantbruksstyrelsen anser det vara uppenbart att en genomgripande strukturomvandling
av kyrkans markinnehav är behövlig från kyrkans synpunkt, lika väl som
det från allmän synpunkt är angeläget att den kyrkliga jorden på ett helt annat sätt
än tidigare aktivt medverkar i den pågående omstruktureringen. Behovet av en
sådan medverkan har accentuerats under senare år. Att komma till rätta med olägenheterna
av ägosplittringen ter sig som den för dagen mest angelägna uppgiften
för den kyrkliga förvaltningen. Domkapitlet i Göteborg konstaterar att direktiven
för utredningen inneburit en klar begränsning av möjligheterna att i detta sammanhang
dra upp de riktlinjer för den kyrkliga förvaltningen i framtiden som den samhälleliga
utvecklingen och svenska kyrkans ställning som trossamfund kan komma
att påkalla. Det pågående arbetet rörande kyrkans ställning gentemot staten torde
ge anvisningar om tänkbara alternativ till en framtida kyrklig förvaltning. Särskilt
intresse på lång sikt torde knytas till bl. a. frågorna om till vilka ändamål avkastningen
av kyrklig egendom kan tänkas användas, om den kamerala organisationen
på riks- och stiftsplanet och om en integrerad nämndförvaltning på stiftsplanet.
Domkapitlet framhåller särskilt att kyrka-statfrågan inte får undanskymma det
angelägna behovet att omedelbart undanröja de allvarligaste bristerna i det nuvarande
systemet. Stiftsnämnden i Uppsala beklagar den inskränkning i utredningens
handlingsfrihet som direktiven inneburit och anser det också beklagligt att
utredningsarbetet tagit så lång tid att kyrka-statutredningens slutbetänkande hunnit
utkomma. Den omständigheten får dock inte tas till intäkt för att skrinlägga alla
reformplaner rörande boställsförvaltningen eller ställa dem på en oviss framtid.
Det är viktigt att de föreslagna reformerna genomförs utan onödigt dröjsmål. Till
stiftsnämndens yttrande har domkapitlet i Uppsala anslutit sig.

Svenska kommunförbundet anser att utredningen gjort ett värdefullt utredningsarbete.
De utarbetade lagförslagen synes uppfylla det uppställda kravet på klarhet
och enkelhet. Styrelsen delar också i huvudsak de uppfattningar och meningar som
utredningen redovisar och anser sig kunna i stort sett biträda de av utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

framförda synpunkterna och förslagen. Styrelsen anser dock att utredningen inte
tillräckligt beaktar pastoratens intressen och berättigade anspråk på ett mera direkt
och avgörande inflytande på boställsförvaltningen. Lantmäteristyrelsen uttalar att
den föreslagna förvaltningen kommer att bli relativt komplicerad på grund av de
invecklade och delvis oklara äganderättsförhållandena i fråga om den kyrkliga
jorden och på grund av sammanvävningen mellan den statliga och den kyrkliga
organisationen. Förvaltningsregiema skulle bli mindre komplicerade om reformen
fick anstå till dess kyrka-statfrågan avgjorts. I varje fall medför det förhållandet
att kyrka-statfrågan är olöst, att det inte nu finns utrymme för några reformer av
mera principiell art. Emellertid torde vissa förändringar i fråga om förvaltningen
vara så angelägna och den lagtekniska saneringen så värdefull, att reformen bör
genomföras oberoende av utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.
Lantmäteristyrelsen tillstyrker därför att lagstiftning kommer till stånd, varvid det
nu framlagda förslaget kan läggas till grund.

Viss tveksamhet gentemot utredningens förslag i fråga om skogsbrukets rationalisering
anmäles av skogsstyrelsen. Styrelsen anser att förslagen i betydelsefulla
avseenden saknar stöd av klarläggande analyser av effektivitet och lönsamhet hos
olika möjliga alternativ. Rationaliseringseffekten kan vid den praktiska tillämpningen
av utredningens förslag väntas bli tämligen obetydlig. Skogsstyrelsen framhåller
samtidigt att en enhetlig och rätlinjig förvaltningsform, ett avräkningsförfarande
som inte påverkar skogsbruket negativt och en aktiv markbytesverksamhet
för koncentration av ägoinnehavet bör ge goda möjligheter till en förbättring av
det kyrkliga skogsbruket i linje med den i direktiven angivna målsättningen.

Några remissinstanser, som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogsbruket,
anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet
bör kompletteras. Domänverket anser att utredningens direktiv inte medgett tillräckligt
radikala grepp för att åstadkomma en förenkling och centralisering av den
kyrkliga fastighetsförvaltningen. En förutsättning för att nödvändig strukturrationalisering
och rationell förvaltning av den kyrkliga egendomen skall kunna genomföras
är att äganderätten till marken centraliseras. Endast om ett organ på
lägst stiftsnivå får oinskränkt förvaltningsrätt till samtliga skogar inom stiftet, skapas
sådana resurser att bärkraftiga driftsenheter för såväl jordbruk som skogsbruk
kan bildas. Med hänsyn till den snabba utvecklingen sedan direktiven formulerades
anser domänverket en kompletterande utredning med vidgade direktiv
nödvändig för att en tillfredsställande lösning skall kunna åstadkommas. Skogsbruksutredningen,
som erinrar om att den enligt sina direktiv har att söka främja
utvecklingen beträffande förbättrad fastighetsrationalisering och samarbete över
ägogränserna, papekar att det i boställsutredningens betänkande saknas såväl sammanställning
som analys av nuvarande förvaltningskostnader för den kyrkliga skogen
i förhallande till den ekonomiska avkastningen. Likaså saknas uppskattning av
vad den föreslagna förvaltningsapparaten skulle komma att kosta. Skogsbruksutredningen
kan därför inte göra några bestämda uttalanden om vilka förändringar
som är påkallade. Vidare innebär boställsutredningens förslag en viss utbygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

nåd och centralisering av förvaltningsapparaten. Inom övrigt skogsbruk i landet
pågår däremot en besvärlig omställningsprocess i riktning mot en förenklad och
minskad förvaltningsapparat. Över huvud taget försöker skogsbruket nu på alla
områden pressa ner förvaltningsapparaten i fråga om antalet anställda, i fråga om
kostnader osv. Redan av denna anledning ter det sig synnerligen tveksamt att man
på den kyrkliga skogens område skall kunna gå i motsatt riktning. Problemet även
för den kyrkliga skogsförvaltningen gäller alltså hur den befintliga personalen bäst
skall kunna utnyttjas. Sammanfattningsvis anför skogsbruksutredningen att boställsutredningen
inte framlagt sådana uppgifter och analyser i fråga om intäkter från
skogsbruksdriften respektive kostnader för avverkning, skogsvård, administration
m. m. att ställning kan tas till föreslagen lagstiftning utan ytterligare översyn och
komplettering av utredningsmaterialet. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund
(SSR) framhåller att det är uppenbart att överväganden och förslag som berör det
kyrkliga skogsbruket huvudsakligen skall vara baserade på ekonomiska kriterier.
Utredningen framlägger emellertid inte några ekonomiska analyser eller lönsamhetsberäkningar
och kostnadsjämförelser för nuvarande och föreslagen organisation.
Dessutom saknas uppgifter om bl. a. uttagens storlek och inkomster av skogsprodukter,
specificerade kostnader för avverkning under olika förhållanden och i
olika delar av landet samt för skogsvård, grundförbättringar och administrationskostnader.
Det av utredningen presenterade materialet företer enligt SSR:s mening
sådana brister att det inte kan användas som underlag för den föreslagna lagstiftningen.

Några domkapitel och stiftsnämnder är negativt inställda till utredningens förslag
med hänsyn till den pågående utredningen om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan. Domkapitlet i Härnösand anser att någon förändring i de nuvarande
beslutande organens inflytande och sammansättning inte bör ske innan kyrkastatfrågan
blivit löst. Stiftsnämnden i Visby anför att, om ett ställningstagande i
kyrka-statfrågan är att vänta inom de närmaste åren, det är tveksamt om boställsutredningens
förslag bör genomföras dessförinnan.

3.3 Departementschefen

Kyrkans fastighetsinnehav omfattar totalt cirka 500 000 hektar, därav omkring
400 000 hektar produktiv mark. Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att ett
så betydande markinnehav förvaltas väl och att dess avkastningsförmåga tillgodogörs
på ekonomiskt bästa sätt. Det är ett angeläget samhällsintresse även av andra
skäl. Den kyrkliga jorden utgörs nämligen till den allra största delen av löneboställen
och andra fastigheter, vilkas avkastning är avsedd att tillsammans med
vissa skattemedel täcka samhällets kostnader för löner till präster i svenska kyrkan.
Det är därför även med hänsyn härtill av intresse att avkastningen av den kyrkliga
jorden och då särskilt av de s. k. prästlönetillgångarna blir så stor som möjligt.
Därvid är att märka att enligt nu gällande regler om utjämning via kyrkofonden
mellan pastoraten av prästlönekostnader det enskilda pastoratets förvaltning av sina

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

prästlönetillgångar kan få återverkningar på storleken av den kyrkokommunala utdebiteringen
i landets alla pastorat.

Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, anmärkningar
riktats mot bl. a. formerna för förvaltningen av löneboställena och de s. k. ecklesiastika
arrendegårdarna. Särskilt har därvid understrukits vikten av att man undersöker
olika vägar för att främja rationaliseringen av jordbruket.

Det var mot denna bakgrund som dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
begärde och fick bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredningen rörande
förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. (boställsutredningen). Med hänsyn
till den då pågående utredningen om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan begränsades utredningsuppdraget till sådana partiella
reformer som, utan att rubba de principiella grundvalarna för den gällande rättsliga
regleringen, kan leda till önskvärda praktiska resultat.

Boställsutredningen, som låtit göra en omfattande inventering av det kyrkliga
fastighetsbeståndet, konstaterar att den kyrkliga jorden är splittrad på ett stort antal
små brukningsenheter. Vidare konstateras att ett stort antal kyrkliga fastigheter
blivit efter i den livliga rationaliseringsprocess som pågår inom jordbruket och
skogsbruket i övrigt. Utredningen anser det vara realistiskt att anta att inemot hälften
av den kyrkliga jorden är i behov av strukturrationalisering. För att åstadkomma
en effektivare och mera lönsam förvaltning av den kyrkliga jorden lägger utredningen
fram förslag som tar sikte på att främja en planering av rationaliseringsverksamheten
och att skapa förvaltningsformer som underlättar en rörlig markpolitik
och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarkategorier.

En annan huvudfråga för boställsutredningen har gällt metoden för den ekonomiska
reglering som varje år sker mellan pastoraten och kyrkofonden i syfte att
bestämma bl. a. det belopp ett pastorat under vissa förutsättningar skall erhålla ur
kyrkofonden för att täcka kostnaderna för lön åt präster och kyrkomusiker. Vid
beräkningen av sådant tillskott ur fonden till pastorat skall enligt nuvarande regler
avkastningen av pastoratets löneboställen inte tas upp med det faktiska nettobeloppet
utan med ett på förhand i regel för en tioårsperiod uppskattat normalavkastningsbelopp.
Mot detta system har riktats mycken kritik och för att komma till
rätta med systemets olägenheter föreslår utredningen en avräkningsmetod, baserad
på en årlig nettoredovisning av lönetillgångamas avkastning.

Boställsutredningen konstaterar att nuvarande lagstiftning om förvaltningen av
kyrklig jord brister i enhetlighet och är invecklad och svåröverskådlig. För att få
till stånd största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna och för att göra det
lättare för myndigheter och enskilda att veta vart de skall vända sig i frågor som
gäller den kyrkliga jorden föreslår utredningen förhållandevis omfattande ändringar
i gällande lagstiftning.

Nuvarande bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord innehåller dels regler
om förvaltningsorgan m. m., dels regler om de arrendevillkor som skall gälla för
arrende av kyrklig jord. I fråga om sist nämnda regler, dvs. de civilrättsliga delarna
av den kyrkliga arrendelagstiftningen, lägger boställsutredningen inte fram något
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

eget förslag. Frågan om översyn av dessa bestämmelser har behandlats i ett större
sammanhang av arrendelagsutredningen med vilken boställsutredningen samrått.
Arrendelagsutredningen har föreslagit en i princip enhetlig arrendelagstiftning för
såväl enskilda som publika arrendeförhållanden och boställsutredningen är ense
med arrendelagsutredningen om att den nya arrendelagstiftningen bör gälla även
för den kyrkliga jorden. Boställsutredningen godtager därvid arrendelagsutredningens
förslag.

Remissinstanserna är på det hela taget positiva till boställsutredningens förslag.
Samtliga remissinstanser är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrkliga
jorden behöver reformeras. Flertalet anser att boställsutredningens förslag bör
kunna avsevärt förbättra möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk
och skogsbruk, och i många remissyttranden uttalas att boställsutredningens förslag
till ny avräkningsmetod mellan pastoraten och kyrkofonden är ägnat att tillgodose
samma syfte. Även de förslag utredningen lägger fram för att åstadkomma
större enhetlighet i förvaltningsformerna anses i allmänhet värdefulla. Några remissinstanser,
som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogsbruket, anser
emellertid att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet
bör kompletteras.

I likhet med boställsutredningen och en enhällig remissopinion anser jag det
vara av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning kommer med
i den rationaliseringsprocess som jordbruket och skogsbruket i övrigt genomgår.
Det är som jag nyss sagt ur skilda synpunkter ett samhällsintresse att den kyrkliga
jorden förvaltas väl och det är alltså viktigt dels att kyrkans förvaltande organ får
bättre möjligheter att aktivt medverka vid den strukturomvandling som nu äger
rum, dels att förvaltningen även i andra avseenden blir så effektiv som möjligt.

Frågan om förvaltningen av den kyrkliga jorden har som redan framgatt ett
visst samband med kyrka-statfrågan. F. n. arbetar 1968 års beredning om stat och
kyrka med den fortsatta utredningen av frågan om det framtida förhållandet mellan
staten och kyrkan. Beredningen har i första hand att ta ställning i den centrala fragan
om detta förhållande. Dess förslag torde alltsa få formen av ett principbetänkande.
Några mer detaljerade lösningar av praktisk-organisatorisk natur av det
slag boställsutredningen lägger fram skall beredningen emellertid enligt direktiven
inte utarbeta. Vill man således avvakta principbeslutet i kyrka-statfrågan och det
ytterligare utredningsarbete rörande detaljlösningar som föranleds av beslutet i
huvudfrågan, kommer det att dröja länge innan problemen med förvaltningen
av den kyrkliga jorden blir lösta. Enligt boställsutredningens och de allra flesta
remissinstansernas mening är emellertid förvaltningsproblemen så trängande att
de bör bli lösta så snart som möjligt. Jag delar denna uppfattning och anser alltså
att man snarast möjligt inom ramen för det organisatoriska samband som f. n.
råder mellan kyrkan och staten genom partiella reformer av praktiskt-organisatorisk
natur bör undanröja de hinder som leder till svårigheter att inlemma den kyrkliga
egendomen i den livliga rationaliseringsprocess som pågår i fråga om allmän
och enskild jord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Några remissinstanser har som förut redovisats gjort gällande att utredningens
förslag inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet bör kompletteras.
Sålunda anser domänverket att utredningens direktiv inte medgivit tillräckligt
radikala grepp för att rationalisera den kyrkliga fastighetsförvaltningen och förordar
en kompletterande utredning med vidgade direktiv för att en tillfredsställande
lösning skall kunna nås.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att bestämmelserna inom den kyrkligtekonomiska
förvaltningen främst syftar till att tillvarata intresset av att den kyrkliga
egendomen bevaras och kommer till användning för det ändamål vartill den
donerats av enskilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av
kronan. Lagstiftningen präglas av spänningen mellan församlingslivets kyrkokommunala
förankring och det statliga överinseende som sedan reformationen utövas
på riks- och stiftsplanet. Otvivelaktigt skulle det vara möjligt att åstadkomma
mera genomgripande reformer, om man helt kunde bortse från dessa principiella
grundvalar för den nuvarande rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen.
Den frågan och andra därmed sammanhängande frågor har emellertid ett så direkt
samband med kyrka-statfrågan att de inte bör lösas för sig. Som redan anförts
i direktiven till utredningen bör man nämligen f. n. begränsa sig till partiella
reformer som inte rubbar de principiella grundvalarna för den nuvarande rättsliga
regleringen.

Kritiken i övrigt går i huvudsak ut på att boställsutredningen inte gjort några
ekonomiska analyser eller lönsamhetsberäkningar och inte heller jämfört kostnaderna
för nuvarande och föreslagen organisation i fråga om skogsförvaltningen.
Man bör i det sammanhanget hålla i minnet att förvaltningsbefogenheterna i fråga
om den kyrkliga jorden är splittrade, att förvaltningsorganen har andra uppgifter
än skogsförvaltning och att vissa organ är kommunala och andra statliga. Det är
alltså synnerligen vanskligt att åstadkomma rättvisande kostnadsjämförelser. Man
får i stället nöja sig med mera allmänna överväganden och försöka att bedöma
huruvida utredningens förslag är ägnade att främja en mera rationell förvaltning
av den kyrkliga jorden. Det övervägande antalet remissinstanser anser att utredningens
förslag är ett stort steg framåt i denna riktning och jag delar denna uppfattning.

Vad jag nu anfört innebär sammanfattningsvis att jag anser att utredningens förslag
i sina huvuddrag är väl ägnade att läggas till grund för partiella reformer av
praktiskt värde för förvaltningen av den kyrkliga jorden.

Såsom chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anfört vid anmälan av
förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk bör samma arrenderegler gälla för kyrklig
jord som för annan jord fr. o. m. den 1 januari 1972. Nuvarande speciella regler
om arrende av kyrklig jord bör därför upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Då
bör även de övriga förslag som jag kommer att lämna fram träda i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

4. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

4.1 Gällande rätt

Tidigare har redogjorts för kyrkofondens roll när det gäller att åstadkomma en
kostnadsutjämning mellan pastoraten (se under 2.2). Den fungerar i detta hänseende
närmast som en utjämningsfond, ur vilken de ekonomiskt sämre lottade
pastoraten får tillskott för att bestrida kostnaderna för avlönande av sina präster
och kyrkomusiker.

Tillskotten bestäms på grundval av en årlig avräkning mellan pastoraten och
kyrkofonden. Vid avräkningen skall avkastningen av pastoratens lönetillgångar tas
upp med vissa schablonbelopp enligt närmare föreskrifter i 7, 9, 10 och 11 §§
lagen om kyrkofond. Avkastningen av prästlöneboställe skall därvid tas i beräkning
inte med det faktiska nettobeloppet utan med ett på förhand — i regel för en tioårsperiod
— uppskattat normalavkastningsbelopp. Uppskattning av löneboställes
normalavkastning (normaluppskattning) skall göras av boställsnämnden. Nämndens
uppskattning underställs stiftsnämnden för prövning och fastställelse. Talan mot
stiftsnämndens beslut får föras av pastoratet hos Kungl. Maj:t.

Uppskattningen av avkastningen från löneboställes jordbruksdel skall grundas på
värdet av de intäkter som anses kunna erhållas genom förvaltning av denna del av
bostället på mest ekonomiska sätt med bibehållande av tillämpad brukningsmetod.
Avdrag skall ske för skatter och förvaltningsutgifter, däribland kostnader för underhålls-
och nybyggnadsarbeten (10 § 2 lagen om kyrkofond). Till grund för uppskattningen
av skogsavkastningen skall läggas värdet av det för avverkning tillgängliga
virket på rot. Från detta värde skall dras dels rotvärdet för löneboställes husbehov
m. m., dels skatter och förvaltningsutgifter. Förlust på jordbruksdelen får
dras av på inkomsterna från skogsavkastningen och vice versa (10 § 3 och 4 samma
lag). För att bestrida kostnaderna för ny- eller ombyggnad, som ett pastorat ålagts
att utföra på ett löneboställe, kan pastoratet erhålla lån ur kyrkofonden i form av
byggnadsförskott, som beviljas av statskontoret. Byggnadsförskott ur kyrkofonden
kan också beviljas pastoratet för kostnader som uppkommer då boställe ansluts
till företag enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar eller till lantmäteriförrättning
samt för kostnader för täckdikning eller annan grundförbättring. Amortering
och ränta på erhållet förskott utgör en avdragsgill utgift vid normaluppskattningen
(14 § samma lag). I övrigt får utgifter för mera kostsamma investeringar
som syftar till att förbättra avkastningen inte dras av vid normaluppskattningen.
I stället föreskrivs att sådan förbättring av löneboställes avkastning som man vinner
genom vattenavledning, större täckdikning, torrläggning eller annat sådant kapitalkrävande
företag skall tas i betraktande först efter det antal år (frihetsår) som
skäligen kan anses åtgå för att avskriva det kapital som nedlagts i företaget. Stiftsnämnden
beslutar om antalet frihetsår (10 § 5 och 12 § lagen om kyrkofond).

För överskottspastoraten gäller särskilda avräkningsregler. Dessa pastorats prästoch
kyrkomusikerlönetillgångar ger så stor behållen avkastning att överskott upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 45

kommer, sedan avlöningskostnadema blivit täckta. Någon utdebitering för prästoch
kyrkomusikerlöner fordras sålunda inte. Enligt 4 § lagen om kyrkofond skall
hälften av sådant överskott levereras in till kyrkofonden. Återstående del får användas
för ändamål som är gemensamma för pastoratet. För pastorat fastställs i
dessa fall enligt 2 kap. reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik
medelsförvaltning en utjämningsperiod av högst tio år, under vilken pastoratet äger
rätt att tillgodoräkna sig redan inlevererade eller eventuella framtida överskottsmedel
för att täcka intill hälften av underskott som uppkommer under ett redovisningsår
av perioden.

Normaluppskattningssystemet infördes i samband med 1932 års reform av den
ecklesiastika boställsförvaltningen. Syftet var framför allt att göra tillskotten ur
kyrkofonden oberoende av den större eller mindre omsorg som pastoraten lade
ned på boställsförvaltningen. Ett pastorat skulle få tillgodogöra sig den meravkastning
utöver den uppskattade normalavkastningen som pastoratet kunde bereda sig
genom en omsorgsfull boställsförvaltning, men också bära de förluster som kunde
uppkomma genom försummelser i förvaltningen.

4.2 Utredningen

Systemet med normaluppskattning har utsatts för kritik vid flera tillfällen och
från olika håll. Redan omedelbart efter 1933 års normaluppskattning anfördes kritik
från de ombud som utsetts att bevaka det allmännas intressen vid normaluppskattningen.
Da den av ombuden anförda kritiken i sina huvuddrag alltjämt äger giltighet,
bör den i korthet refereras. Ombuden ansåg metoden med förhandsvärdering
av avkastningen otillförlitlig. Varken dagspriser eller medelvärden från de närmast
föregående åren kunde anses utgöra en tillfredsställande norm för uppskattningen
och en förutsättningslös bedömning av alla de i normalavkastningen ingående olika
värdena skulle i synnerlig grad bli beroende av slumpen och uppskattningsmännens
personliga uppfattningar. Redan den under hösten 1933 inträffade prisstegringen
på virke hade medfört betydande avvikelser från de samma år fastställda normaluppskattningsvärdena.
Vidare framhölls, att pastoratens möjlighet att genom god
förvaltning skaffa sig en vinst endast gällde sådan vinst som kunde utfalla under
uppskattningsperioden. Åtgärder som på längre sikt var ägnade att höja avkastningen
— t. ex. skogsvårdsåtgärder eller förbättringar inom jordbruket, som kunde
medföra högre arrendebelopp — medförde endast att värdet av avkastningen uppräknades
i motsvarande mån vid nästa uppskattningstillfälle. Pastoratens intresse
att vidta sådana mera långsiktiga förbättringsåtgärder stimulerades därför inte
genom normaluppskattningssystemet. Den vinst de kunde göra sig genom god förvaltning
torde i varje fall bli jämförelsevis ringa i förhållande till vinst, som kunde
uppstå genom lågt normalavkastningsvärde, förbättrade konjunkturer eller avverkningens
förläggande till mera värdefull skog. Slutligen påpekades, att förhandsbedömningen
av omkostnaderna erbjöd lika stora svårigheter som bedömningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

den. framtida avkastningen. Inte minst beräkningen av skatteavdrag vållade stor
tveksamhet. Mycket skiftande meningar hade också gjort sig gällande i fråga om
vad som rätteligen borde godkännas som avdrag för nybyggnads- och underhållskostnader.
När avdrag medgivits för byggnadsarbeten torde förutsättas kontroll av
att arbetena verkligen kommer till utförande under perioden och att inte avdrag för
samma ändamål medges för nästa uppskattningsperiod. Ombuden förklarade sammanfattningsvis,
att normaluppskattningen enligt deras uppfattning medförde sådana
svårigheter att de utan överdrift kunde påstås vara oöverkomliga.

Även riksdagens revisorer har vid några tillfällen kritiserat normaluppskattningssystemet.
Bl. a. fann riksdagens revisorer år 1957 att löneboställenas normaluppskattade
inkomster i allmänhet väsentligt understigit de faktiska, vilket medfört att
många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden av skatteutjämningsmedel
än vad som i och för sig varit motiverat med hänsyn till dessa pastorats
betydande egna inkomster. Denna utgiftsstegring för fonden hade i sin tur inneburit
ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än som annars behövts.
Statsutskottet (SU 1958: B 34, p. 31) ansåg i likhet med revisorerna en översyn
av lagbestämmelserna om normaluppskattning påkallad.

Utredningen har i första hand övervägt vilka möjligheter det finns att genom
modifikationer i det nuvarande systemet råda bot på dess olägenheter. Bl. a. skulle
man för att komma till rätta med det problem som konjunkturväxlingarna främst
inom skogsbruket skapar kunna tänka sig att räkna om normaluppskattningsvärdena
vid mitten av tioårsperioden, om avvikelsen från de normaluppskattade virkesprisema
är mera betydande.

Utredningen har emellertid funnit, att man inte genom jämkningar i det nuvarande
systemet på ett tillräckligt enkelt sätt kan komma till rätta med dess avigsidor.
Utredningen föreslår i stället en annan avräkningsmetod, där man undgår
nuvarande markanta felslag till följd av konjunkturförändringar och därmed förhindrar
att pastoraten gör oskäliga vinster på kyrkofondens bekostnad, men där
man samtidigt ger pastoraten en sådan andel i boställenas faktiska avkastning att
det blir ett intresse för dem att deras bostadsförvaltning är lönsam. Vill man vinna
pastoratens medverkan i en fortskridande rationalisering av det kyrkliga jord- och
skogsbruket, krävs att pastoraten upplever innehavet av en lönsam fastighet som
en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett löneboställe som en nackdel för
pastoratets egen ekonomi och inte bara som en olägenhet för kyrkofonden.

Detta resultat uppnår man, om pastoraten tillerkänns en bestämd andel i den
faktiska nettoavkastningen av sina löneboställen. Till grund för avräkningen bör
således läggas den faktiska årliga nettoavkastningen av pastoratets löneboställen
och andra prästlönetillgångar efter avdrag för denna pastoraten tillkommande andel
av nettot.

Även avkastningen av pastoratens prästlönefonder bör tas upp i avräkningen
med sitt faktiska belopp och inte bara som f. n. med en av Kungl. Maj:t fastställd
schablonränta av 3 %.

Ett sådant avräkningsförfarande behöver enligt utredningen inte vålla större

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

problem ur redovisningssynpunkt. Pastoratens inkomster och huvudparten av utgifterna
för boställsförvaltningen är väl kända för stiftsnämndema. En närmare
granskning bör kunna begränsas till en stickprovskontroll. Av praktiska skäl kan
vissa kostnader dock behöva styrkas.

Storleken av den andel av avkastningen från löneboställena som pastoraten själva
bör få tillgodogöra sig bör fastställas till ett visst procenttal. Om beloppet i fråga
skall utgöra en verklig stimulans för pastoraten, bör procentsatsen vara relativt hög.
Det kan vara motiverat, om man ser den som en kompensation till pastoraten för
deras bestyr med förvaltningen av boställena och övriga prästlönetillgångar. Förslagsvis
bör den bestämmas till 20 % på nettoavkastningen.

Den sammanlagda nettoavkastningen av löneboställena belöpte sig till cirka 12,5
milj. kr. år 1963. Av denna skulle enligt förslaget ett belopp av cirka 2,5 milj. kr.
komma att förbehållas pastoraten, vilket siffermässigt sett skulle innebära motsvarande
inkomstminskning för kyrkofonden. Utredningen räknar emellertid med
att möjligheten för pastoraten att få behålla en procentandel av den faktiska avkastningen
kommer att utgöra en stimulans för dem i förvaltningen av boställena,
och en sådan bör indirekt kunna bli till ekonomisk fördel för kyrkofonden. Det
bör också framhållas, att vid nettoredovisningsförfarandet avräkningen baserar sig
på faktiska inkomster och inte som nu är fallet på en uppskattning av inkomsterna
under tio år framöver. Att detta för kyrkofondens del innebär en betydande minskning
av de belopp som behöver utbetalas i tillskott till pastoraten framgår av en
jämförelse mellan beräknad normalavkastning och faktisk nettoavkastning. Jämförelsen
visar att den senare översteg normaluppskattningsbeloppet med 5,2 milj.
kr. år 1960 och med drygt 500 000 kr. år 1963. Vid stigande konjunkturer kan
kyrkofonden tydligen räkna med att göra sådana besparingar i form av minskade
tillskott till pastoraten att dessa i många fall uppväger vad pastoraten vid här föreslagna
avräkningsförfarande skulle få räkna sig tillgodo. Pastoratens prästlönefonder
torde vidare undan för undan komma att få en ekonomiskt fördelaktigare
placering än den ännu dominerande placeringen i långfristiga obligationslån med
låg ränta, vilken i sin tur har motiverat den låga schablonränta på 3 %, som
länge har tillämpats vid avräkningen med kyrkofonden. Om de faktiska nettointäkterna
av detta snabbt växande kapital får tas upp i avräkningen med kyrkofonden,
bör detta också leda till att behovet av tillskott ur fonden minskar.

I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe
uppskattas för sig och i den mån det utvisar underskott föras upp med 0. Det är
alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en eventuell uppskattad
nettobehållning av ett annat. Följden är att så snart nettobehållning beräknas
uppkomma på ett löneboställe, beaktas denna vid avräkningen mellan pastoratet
och kyrkofonden, medan en uppskattad nettoförlust på ett boställe inte
kommer till synes i detta sammanhang utan får bäras av pastoratet. Detta upplevs
som en kännbar olägenhet med nuvarande system. Vid en övergång till nettoredovisning
av boställsavkastningen bör detta förhållande rättas till. Det faktiska årliga
utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning bör tas upp i avräkningen mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

pastoraten och kyrkofonden, liksom det bör bestämma den andel i en eventuell
nettobehållning som pastoraten bör få tillgodogöra sig för egen räkning i samband
med avräkningsförfarandet. Detta utfall bör således basera sig på det sammanlagda
nettoresultatet från förvaltningen av pastoratets samtliga prästlöneboställen och
andelar i stifts prästlönefondshemman. Detta skulle innebära att man vid avräkningsförfarandet
lägger samman de faktiska nettoinkomsterna från jordbruksdelen
på pastoratets samtliga löneboställen med den för året redovisade avkastningen av
pastoratets skog, av dess prästlönefonder samt av eventuella andelar i stiftets prästlönefondshemman.
Från det belopp man då får dras eventuella underskott på löneboställena
av. Resultatet utgör nettobehållningen av pastoratets förvaltning av sina
prästlönetillgångar. Av detta belopp skulle pastoratet som tidigare föreslagits få
åtnjuta 20 % för egen räkning, medan återstoden förs upp på intäktssidan i avräkningslängden.
Där den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar utvisar
underskott, får detta i avräkningslängden uppföras med 0.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande regler om rätt att få förskott (lån) ur
kyrkofonden för investeringar i jordbruk och skogsbruk modifieras i vissa avseenden.
Enligt gällande bestämmelser kan pastorat efter prövning av statskontoret
få byggnadsförskott ur kyrkofonden för bl. a. ny- eller ombyggnad på löneboställe
eller täckdikning eller annan grundförbättring på bostället. Förskottet skall jämte
ränta gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från bostället. Den ökade inkomst
som investeringen ger upphov till tas upp på inkomstsidan vid normaluppskattningen
medan annuitetema får tas upp som utgiftspost. Det råder delade meningar om
hur kostnaderna för investeringar i skogsbruket på löneboställe skall bestridas.
Kostnader för investeringar i skogsbruket får egentligen inte dras av vid normaluppskattningen.
Pastoratet skall i stället åtnjuta ett antal frihetsår, motsvarande
skälig tid för avskrivning av det nedlagda kapitalet, innan den förbättring i avkastningen
som vinns genom investeringen skall beaktas vid normaluppskattningen.
Bestämmelsen om frihetsår har endast i ringa omfattning använts i praktiken. Som
regel har kostnaderna för olika skogsvårdsåtgärder tagits upp som avdragsgilla
åtgärder på utgiftssidan i normaluppskattningen. Samtidigt har på inkomstsidan
tagits upp den ökade avkastning, som beräknats bli en följd av företaget. Den
föga tillämpade metoden med beräkning av frihetsår bör sålunda slopas och ersättas
med rätt för pastoraten att i avräkningen göra avdrag jämväl för sina kostnader
för mera kapitalkrävande åtgärder för markförbättring och skogsvård. För att
underlätta finansieringen av sådana företag bör förskott ur kyrkofonden kunna
få utgå för dessa ändamål liksom för byggnadsföretag på löneboställe. Däremot
finner utredningen det angeläget, att kraven när det gäller beviljande av förskott
ur kyrkofonden för investeringar på löneboställenas jordbruksdel bringas att överensstämma
med de förutsättningar som gäller för erhållande av statlig lånegaranti
enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering
m. m. Förskott bör nämligen inte komma i fråga för andra åtgärder än
sådana som bedöms försvarliga från rationaliseringssynpunkt. Det bör därför kunna
beviljas endast för sådana åtgärder som stiftsnämnd har beslutat om efter förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

av boställsnämnd och efter hörande av lantbruksnämnd. På motsvarande sätt vill
utredningen föreslå, att förskott för investeringar i skogen får utgå endast för åtgärder
som stiftsnämnden har föreskrivit i fastställd skogshushållningsplan.

Vid en övergång till ett nettoredovisningsförfarande finner utredningen det inte
längre motiverat att ställa de s. k. överskottspastoraten i särklass. Det är enligt utredningen
svårt att i dagens läge finna några skäl att låta vissa pastorat med särskilt
stora nettoinkomster behålla en annan procentuell andel därav för egen räkning
än vad som skulle tillkomma övriga pastorat. Vid avräkning med kyrkofonden
bör de kunna behandlas enligt samma mönster som de övriga. Hela förfarandet med
avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden har ju kommit till för att via fonden
få till stånd en kostnadsutjämning mellan pastoraten. Att vissa i fråga om skattekraft
ekonomiskt sämre ställda pastorat skall få tillgodogöra sig avkastningen av
betydande lönetillgångar för andra ändamål än prästlönekostnader ter sig föga
rättvist i förhållande till andra pastorat som har lika svag skattekraft men som
saknar motsvarande tillgångar. Pastorat och församlingar med bristande skattekraft
kommer ju på annat sätt i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Frågan om överskottspastoratens
ställning har f. ö. minskat i betydelse, då deras antal är i sjunkande.
Om normaluppskattningssystemet slopas, bör också de fasta tioåriga utjämningsperioderna
avskaffas. Men eftersom ett pastorat som inlevererat överskott
till kyrkofonden bör ha möjlighet till återbäring därav för att täcka eventuella
underskott ett senare år, föreslår utredningen en form av rullande utjämningsperiod.
Denna skulle innebära, att ett sådant pastorat för att täcka underskottet
fick återbäring med högst det sammanlagda belopp som det under de närmast föregående
tio åren inlevererat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott
även ett senare år, kan eventuellt ytterliga återbäring ske av resterande överskottsmedel
från de då senaste tio åren.

4.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna vitsordar att nuvarande system för avräkning mellan pastoraten
och kyrkofonden, enligt vilket avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett
i förväg för tio år i sänder uppskattat genomsnittsbelopp, är behäftat med väsentliga
brister och delar utredningens uppfattning att systemet bör slopas och ersättas
med en mera rättvisande metod.

Utredningens förslag till nytt avräkningsförfarande biträdes allmänt. Flera remissinstanser
uttalar att det nya systemet sannolikt kommer att främja en företagsekonomisk
inriktning av förvaltningen och samtidigt stimulera pastoratens intresse
av en lönsam förvaltning. För att ytterligare stimulera pastoratens intresse föreslår
några stiftsnämnder att den andel av nettoavkastningen som pastoraten avses få
behålla höjs från 20 till 25 eller möjligen till 30 %.

På vissa punkter anförs dock kritik av några remissinstanser. Svenska kommunförbundet
anser sig inte kunna biträda utredningens förslag om att pastoratet skall
svara för uppkommen förlust på förvaltningen. Pastoraten får nämligen rätt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

gränsade möjligheter att påverka den totala avkastningen från boställena och övriga
prästlönetillgångar. Bl. a. måste av boställsnämnden och stiftsnämnden beslutade
åtgärder bli av avgörande betydelse för avkastningen från boställets jordbruksdel.
Om boställets skog dessutom, som utredningen föreslår, skall förvaltas samfällt,
kommer pastoratet inte alls att kunna påverka avkastningens storlek från skogsdelen.
Inte heller avkastningen från övriga prästlönetillgångar såsom prästlönefondshemman
och prästlönejordsfonder kan pastoratet påverka. Genom den föreslagna
samförvaltningen kommer pastoratet att sakna möjlighet att möta tillfälligt
stora kostnader för jordbruksdelen under ett år med ökade inkomster genom ett
större uttag ur skogen. Med nuvarande system har detta varit möjligt liksom att
åtminstone i viss utsträckning kompensera ett totalt underskott på jordbruks- och
skogsförvaltningen under visst år med tidigare eller senare uppkommen meravkastning.
Förbundet anser därför att pastorat vid avräkningen med kyrkofonden bör
få direkt avräkna underskott för förvaltningen av prästlönetillgångama. En annan
lösning är att vid avräkningen tillskapa ett system med en »rullande utjämningsperiod»
med möjlighet för pastorat att kvitta visst års överskott på boställsförvaltningen
mot tidigare redovisade underskott på samma förvaltning ungefär på samma
sätt som utredningen föreslår för återvinning av de belopp som s. k. överskottspastoratet
inlevererat till kyrkofonden. Förslaget om en sådan rullande utjämningsperiod
förordas också av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
Stiftsnämnden i Lund anser att utredningens förslag om att förlust på ett boställe
skall få täckas av vinst från annat boställe inom pastoratet bör förenas med villkor
att sådan kvittning får ske endast undantagsvis och i sådana fall då förlust kan
klart härledas till utgifter som är ägnade att på längre sikt medföra godtagbar vinst
i boställets förvaltning. Om rätt till kvittning inte förenas med speciella restriktioner,
kan man riskera att dessa boställen med förlust inte blir föremål för samma
uppmärksamhet från pastoratens och boställsnämndemas sida då det gäller att
pröva driftsomläggningar, utbyte eller försäljning för strukturrationalisering m. m.

I fråga om överskottspastoraten ifrågasätter kammarkollegiet, några stiftsnämnder
och stiftsfägmästarföreningen lämpligheten av en ordning med en »rullande utjämningsperiod»
med möjlighet för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrkofonden
inbetalade överskottsmedel. Enligt dessa remissinstansers mening bör alla
pastorat behandlas lika även i detta avseende.

5. Jord- och skogsbrukets rationalisering

5.1 Strukturrationalisering in. m.

5.1.1 Utredningen

Rationaliseringssträvandena inom jordbruket och skogsbruket syftar till att skapa
så effektiva företag som möjligt. Samtidigt som nya maskinella hjälpmedel gör det

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

möjligt att med oförändrad arbetsstyrka bruka större arealer än tidigare, framtvingar
de ökande kostnaderna för arbetskraft och maskiner nya företagsformer och som
regel en koncentration till större brukningsenheter. Företagens utformning behöver
successivt anpassas till den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

När det gäller brukningsenheternas storlek visar det kyrkliga och det enskilda
jord- och skogsbruket i stort sett samma bild. Bondejordbrukets och bondeskogsbrukets
problem avspeglas också inom den kyrkliga egendomsförvaltningen. En
skillnad är dock att den kyrkliga förvaltningen har utrustats med organ som har
överblick över ett helt stift och som har givits vissa befogenheter att organisera ett
samarbete som skulle kunna minska olägenheterna med ägosplittringen och de små
brukningsenheterna. Härtill syftar ju också de olika jordbrukspolitiska strävandena
i dag. Målet kan emellertid nås på många olika sätt och detta gäller också för det
kyrkliga jord- och skogsbrukets del. Genom sambruk eller andra former av samarbete
mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vinnas. Genom
omdisposition av marken och inköp av mark, när tillfälle därtill bjuds, kan bärkraften
hos en brukningsenhet öka. Omsorgsfullt planlagda investeringar kan påverka
lönsamheten i gynnsam riktning.

Inom det enskilda jordbruket pågår i stor utsträckning en ekonomisk självsanering
som en följd av att inga brukare längre står beredda att överta de mindre lönsamma
jordbruken. Men eljest är den omvandlingsprocess som jord- och skogsbruket
nu genomgår ett resultat av målmedvetna rationaliseringssträvanden, där statliga
myndigheter, kommunala organ, enskilda organisationer och markägare i
samverkan söker finna lösningar som är till gagn inte bara för den enskilde markägaren
utan för hela vårt näringsliv. Utvecklingen under hela efterkrigstiden har
lett fram till allt större brukningsenheter och ett stort antal av de kyrkliga jordbruksfastigheterna
har blivit efter i denna storleksrationalisering. Mycket tyder på att
ännu större arealer kommer att krävas för de jordbruksföretag som kan beräknas
komma att bestå och att därför antalet icke lönsamma kyrkliga jordbruksfastigheter
kan väntas öka ytterligare.

Den behövliga strukturrationaliseringen av de kyrkliga jord- och skogsbruksfastigheterna
berör inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. Redan den geografiska
blandningen av olika ägarekategoriers fastigheter gör det nödvändigt med
samverkan i alla riktningar. Behovet härav förstärks ytterligare av att de kyrkliga
fastigheternas arealer är fördelade på ett stort antal ägoskiften. Det är i detta läge
uppenbart att den kyrkliga jordens medverkan i strukturrationaliseringen är nödvändig
och kan bli till stor nytta inte bara för kyrkan. Det är då angeläget att handlingslinjerna
för den kyrkliga fastighetsförvaltningen i detta sammanhang utformas
så klart att förtroendet för förvaltningen, dess avsikter och åtgärder inte rubbas.

En svårighet när det gäller att från kyrklig sida ta initiativ till strukturrationaliseringsåtgärder
ligger i den uppdelning av förvaltningsfunktionerna som präglar
den kyrkliga boställsförvaltningen. I princip är det ju pastoraten som förvaltar löneboställena,
medan det allmännas tillsyn utövas av boställsnämnd och stiftsnämnd.
Till följd av den kostnadsutjämning mellan pastoraten som sker via kyrkofonden

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

är det enskilda pastoratets intresse av att öka boställets avkastning dock inte alltid
särskilt stort. Vissa ganska vidsträckta förvaltningsbefogenheter har emellertid uppdragits
åt tillsynsmyndigheterna, vilket knappast heller varit ägnat att stimulera
pastoratens intresse för förvaltningen av sina löneboställen. Sålunda är det boställsnämnden
som fastställer arrendevillkoren och stiftsnämnden som beslutar om ändrad
disposition av löneboställe. Stiftsnämnden kan även ta initiativ härvidlag. Byggnadsfrågor
avgörs som regel av boställsnämnden. I fråga om förvaltningen av skogen
ligger flertalet avgörande beslut, däribland frågor om hushållningsplan, hos stiftsnämnden.
Stiftsnämnden har också tilldelats initiativet i fråga om användningen av
prästlönefondsmedel för grundförbättring eller inköp av fastighet, och fastighet som
förvärvas för fondmedel från flera pastorat förvaltas av stiftsnämnden.

Det är förklarligt, att pastoraten inte visar något större intresse för åtgärder som
skulle medföra att utrymmet för deras självförvaltning minskar och att stiftsnämnderna
å sin sida tvekar att mot pastoratens önskan begagna sig av de vidsträckta
befogenheter att driva en aktiv rationaliseringspolitik som nuvarande lagstiftning i
och för sig ger utrymme för. Men ovilligheten i dessa delar har inte kunnat undgå
att allvarligt hämma utvecklingen inom det kyrkliga jord- och skogsbruket.

De flesta av de åtgärder som krävs i samband med strukturrationalisering kan
enligt utredningen inte behandlas separat för de kyrkliga fastigheterna utan måste
anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Samma principer, metodik och
värderingsskalor bör användas för kyrkans som för andra ägarekategoriers fastigheter.
För flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är det därför mest ändamålsenligt
att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverksamhet
som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. På så
sätt kan det kyrkliga fastighetsinnehavet bäst inordnas i den allmänna strukturrationaliseringen
och dra nytta av den. För att inte rationaliseringsverksamheten skall
bli orimligt fördröjd bör emellertid de kyrkliga fastighetsförvaltningsorganen förses
med kompetens och resurser för att dels verkställa de inventeringar som är nödvändiga
för en primär bedömning av det egna fastighetsbeståndets framtida användning,
dels bevaka fastighetsmarknaden i orten med hänsyn till föreliggande behov
av arealupprustnäng respektive kompensationsförvärv. Uppgifternas fördelning på
de olika kyrkliga förvaltningsorganen får emellertid närmare övervägas.

Utredningen anser att en planmässigt genomförd strukturrationalisering av hela
det kyrkliga jord- och skogsbruket kräver utblick över vidare fält än vad som omfattas
av ett enstaka pastorats fastighetsinnehav. Man måste också förfoga över ett
förhandlingsorgan, som från tid till annan kan ta erforderliga kontakter med kommunala
och statliga myndigheter. För den yttre rationaliseringen måste ett sådant
organ kunna inte bara uppträda som intressent när det gäller möjligheten att förvärva
fastigheter utan också erbjuda annan mark i utbyte. Att helt lämna initiativet
åt de enskilda pastoraten låter sig således knappast göra, om man skall få till stånd
en mera genomgripande strukturrationalisering. Med hänsyn till att en god kännedom
om lokala förhållanden och nära kontakt med organ på kommun- och länsplanet
är önskvärd framstår det som lämpligast att rationaliseringen av kyrkans

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

fastighetsbestånd bedrivs stiftsvis. Närmast till hands ligger då att stiftsnämnderna,
som har lokalkännedom och sakkunskap, alltjämt får vara de myndigheter som skall
bära ansvaret för detta utvecklingsarbete och svara för de avgörande besluten och
verkställighetsåtgärderna. Såsom centrala kyrkliga myndigheter företräder de ju
kyrkofondens och därmed kyrkomenigheternas intresse av en lönsam fastighetsförvaltning.

Även om rationaliseringsverksamheten är någonting som måste fortgå kontinuerligt
och aldrig kan anses definitivt slutförd, är det enligt utredningens mening ofrånkomligt
att nu göra en större, mera samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och
skogsförvaltningen. Hit hör en inventering av det egna fastighetsbeståndet. Denna
inventering bör i stor utsträckning läggas på boställsnämnderna. Nämnderna bör
därvid få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighetsteknisk expertis.

Som ett led i strukturrationaliseringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet ingår
planering för och genomförande av sådana åtgärder som köp och försäljningar av
fastigheter och fastighetsdelar med åtföljande avstyckningsförrättningar, sammanläggningar
och ägoutbyten. Även om en väsentlig del av dessa arbetsuppgifter kommer
att åvila stiftsnämnderna, är det angeläget att en effektiv bevakning av fastighetsmarknaden
sker på det lokala planet så att lämpliga tillfällen till markförvärv
för förverkligandet av uppgjorda planer inte försummas. Till denna bevakningsuppgift
kan såväl stiftsnämnderna som boställsnämnderna komma i fråga.
Möjligheterna till förvärv av skogsfastigheter bör liksom hittills i första hand
ankomma på stiftsnämnderna och deras skogliga personal, som i detta avseende
torde ha den bästa överblicken. När det gäller jordbruksfastigheter anser utredningen
däremot att boställsnämndernas lokala karaktär och förankring bör tillmätas
stor betydelse. Utredningen utgår också från att det bör vara en angelägen uppgift
för boställsnämnderna att bevaka och tillvarata möjligheterna för att de kyrkliga
fastigheternas strukturrationalisering skall kunna genomföras i enlighet med uppgjorda
planer och utan onödigt dröjsmål.

För att boställsnämnderna skall kunna fullgöra de uppgifter som utredningen
föreslagit krävs vissa förändringar i nämndernas organisation. Utredningen menar
att så bör ske i två bestämda avseenden, nämligen i fråga om distriktens omfattning
och pastoratens representation i boställsnämnderna. I första hand bör det åvila boställsnämndens
ordförande att kontinuerligt följa fastighetsmarknaden. Han bör
bl. a. ta initiativ till att förhandlingar om fastighetsförvärv kommer till stånd, inte
bara då mark som kan vara till salu är direkt lämpad att införlivas med det kyrkliga
fastighetsbeståndet utan också då mark kan komma till användning som bytesobjekt
och därmed indirekt medverka till rationaliseringsprocessens fullföljande.
Han bör hålla en nära kontakt med stiftsjägmästaren, som fullgör en motsvarande
funktion för skogsfastigheternas del. För att dessa uppgifter skall kunna skötas
effektivt är det nödvändigt att boställsnämndsordförandena har en god överblick.
En förutsättning för detta är i sin tur att distrikten är tillräckligt stora. Enligt utredningens
mening bör man därför skapa större boställsdistrikt. Vidare bör
pastoratsrepresentantens ställning i boställsnämnderna stärkas. Medan ordförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

och arrendatorsrepresentant utses av länsstyrelsen och tjänstgör regelbundet i nämnden,
skall varje pastorat inom boställsdistriktet utse en representant jämte suppleant,
vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring allt efter som ordföranden finner lämpligt.
Dessa representanter får därigenom inte samma fasta ställning eller omfattande
erfarenhet av ärendena som nämndens båda övriga ledamöter. För att stimulera
pastoratens medverkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i de organ
som har att ta initiativ och framlägga förslag till åtgärder blir företrädda av representanter
som kan bygga på erfarenhet från hela distriktet. Utredningen förordar
därför att även pastoraten blir företrädda i nämnden av en fast representant, som
utses av länsstyrelsen, efter förslag av pastoratsförbundet i stiftet.

Stiftsnämndernas uppgift bör väsentligen vara rådgivande, stimulerande och övervakande,
men i vissa fall måste de också ha beslutande funktioner i samband med
strukturrationaliseringen. För att inte denna skall löpa risk att bromsas upp på
grund av eventuellt bristande intresse från något pastorats sida eller av andra ovidkommande
orsaker är det viktigt att stiftsnämnderna i första instans tillerkännes beslutanderätt
i försäljningsärenden som berör fastighet eller fastighetsdel, som enligt
strukturrationaliseringsplan skall överlåtas till annan. Enligt vedertagen praxis torde
det inte förekomma, att stiftsnämnd avyttrar boställsjord utan pastoratets medgivande.
Vill man nu utvidga stiftsnämndernas befogenhet härvidlag för att underlätta
rationaliseringssträvaridena, bör garantier skapas för att pastoratsintressena
likväl vinner tillbörligt beaktande vid stiftsnämndernas handläggning av dessa ärenden.
Utredningen föreslår därför, att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en
ledamot i stiftsnämnden i likhet med vad nu är fallet i domkapitlet.

Då verksamheten med det kyrkliga fastighetsbeståndets strukturrationalisering
kan väntas bli av stor omfattning, är det enligt utredningen av flera skäl angeläget
att en viss samordning av metodiken och övervakning kan ske genom ett centralt
organ. Detta bör då också ha till uppgift att dra upp riktlinjer för rationaliseringsverksamheten
såväl tidsmässigt som med avseende på framgångslinjer. Detta organ
bör också få angelägenhetsgradera behovet av åtgärder i olika stift. Vidare bör det
ankomma på det centrala organet att upprätta förslag till förändringar ifråga om
dimension och utformning av boställsnämndsorganisationen. Utredningen förordar
att det centrala organet upprättas som en arbetsenhet inom kammarkollegiet. Det
bör ha tillgång till expertis inom lantmäteriets, jordbrukets och skogsbrukets områden.
Till det centrala organet bör knytas en rådgivande nämnd med representanter
för dessa olika verksamhetsområden. I nämnden bör också ingå någon företrädare
för Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Genom en sålunda
sammansatt nämnd kan inom det centrala organet en samordning ske med den statliga
rationaliseringspolitiken i stort och de intressen som de kyrkliga kommunerna
företräder bli representerade i de handläggande organen på samtliga plan. Utredningen
anser att behov av en sådan central organisation finns i ett första aktuellt
skede av rationaliseringsplanläggningen. Därefter torde den fortlöpande rationaliseringsverksamheten
kunna handhas av stiftsnämnden inom ramen för dess normala
arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

När det gäller resurser för att planera driftsrationalisering och investeringar så är
den kyrkliga förvaltningen i fråga om skogsbruket utrustad med egen sakkunnig
personal hos stiftsnämnderna. Något annorlunda förhåller det sig när det gäller jordbrukets
inre rationalisering. Stiftsnämnderna är inte utrustade med någon speciell
personal för ändamålet. I detta avseende bör en intensifierad insats kunna ske genom
att boställsnämnderna mera kontinuerligt följer lönsamhetsutvecklingen på
löneboställena och bevakar möjligheterna till omläggning av driften. När det eljest
gäller de mera expertbetonade insatserna för en driftsrationalisering inom jordbruket
är det inte realistiskt att räkna med att de kyrkliga förvaltningsorganen skulle
kunna utbyggas med egen personal för ändamålet. Tvärtom synes det angeläget, att
lantbruksnämndernas medverkan t. ex. med upprättande av investeringskalkyler och
tekniska planer skall kunna påkallas också för de kyrkliga jordbruksfastigheterna.
Man bör alltså från den kyrkliga förvaltningens sida i första hand inrikta sig på att
begagna sig av den experthjälp som kan köpas från andra organ för rationaliseringsverlcsamheten
inom jordbruket.

5.1.2 Remissyttrandena

Många remissinstanser framhåller vikten av att det kyrkliga jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena
och att den statliga serviceverksamhet utnyttjas som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters
rationalisering.

Lantbruksstyrelsen konstaterar att strukturrationaliseringsåtgärder i fråga om
kyrklig jord hittills förekommit i mycket ringa omfattning. Enligt styrelsens mening
har man alltför ensidigt varit inriktad på att finna från ren kapitalplaceringssynpunkt
lämpliga objekt för återplacering av försäljningsmedel från löneboställen, medan
intresset för omarronderingsfrågor och försäljning i rationaliseringssyfte till lantbruksnämnd
eller direkt till enskilda jord- och skogsbrukare varit ringa eller obefintligt.
Styrelsen framhåller emellertid att bestämmelserna i tidigare gällande jordförvärvslagar
medfört att kyrkliga förvärvsansökningar behandlats förhållandevis restriktivt.
Nu gällande jordförvärvslag är väsentligt liberalare till sin uppbyggnad än
tidigare jordförvärvslagar och är främst avsedd att tjäna som ett rationaliseringsinstrument.
Lagen innehåller inte längre något ovillkorligt förbud mot tillstånd till
markförvärv. Även andra än s. k. prioriterade förvärvare skall sålunda som regel
beviljas tillstånd vid förvärv som medför att redan innehavd brukningsenhet förbättras.
Stundom kommer, speciellt i de bättre jordbruksbygderna, konkurrens om tillskottsmarken
att föreligga mellan exempelvis löneboställe och enskild brukningsenhet.
Den omständigheten att vissa enheter brukas av sina ägare och andra av arrendatorer
får enligt styrelsens mening inte påverka tillståndsprövningen vid tillskottsförvärv,
utan strukturförhållandena i det enskilda fallet skall vara avgörande.
Vad gäller kyrkliga nyförvärv av skogsmark bör dessa — oberoende av pastoratgränserna
— koncentreras till områden, där på sikt ett sammanhängande större innehav
kan byggas upp. Utvecklingen visar att i vissa delar av landet ej obetydliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

arealer kan komma att bli tillgängliga för sådant ändamål. Särskilt vid placering av
fondmedel, gemensamma för flera pastorat, bör i samförstånd med lantbruksnämnden
tillskapandet av stiftsskogar i dylika områden kunna komma i fråga. Å andra
sidan är det i många bygder önskvärt att den kyrkliga jorden får disponeras för
rationaliseringsändamål. Huvudprincipen för samarbetet mellan lantbruksnämnderna
och den kyrkliga fastighetsförvaltningen måste vara att kyrkan kan påräkna
nämndens medverkan vid angelägna och lämpliga förvärv och att kyrklig mark som
erfordras i rationaliseringssyfte får disponeras för detta ändamål så snart detta är
möjligt och lämpligt. Enligt lantmäteristyrelsen erfordras att alla möjligheter till
strukturrationalisering och andra förbättringar tas till vara. Ett intimt samarbete
mellan de myndigheter som svarar för de kyrkliga fastigheterna och de statliga
rationaliseringsorganen blir därvid nödvändigt. Det mesta av detta samarbete bör
kunna ske på regional och lokal nivå. Lantmäteriet är berett att medverka i arbetet
med strukturrationaliseringen. Skogsstyrelsen betonar vikten av att det kyrkliga
skogsbruket från effektiviseringssynpunkt låter sig inbegripas i regionala och områdesvisa
planeringssammanhang. Detsamma gäller även bl. a. frö- och plantförsörjning,
ställningstaganden i skogsproduktionsfrågor, vägnätsplanering, vägprojektering
och inte minst fortbildning och vidareutbildning av personal.

De förslag till åtgärder som utredningen lägger fram för att få till stånd en effektiv
strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Man är i huvudsak
ense med utredningen om att en strukturrationalisering i första hand kräver en
inventering av de kyrkliga jord- och skogsfastigheterna och en bedömning av deras
framtida användning och att denna inventering och bedömning liksom även genomförandet
av den sålunda planlagda rationaliseringen genom försäljning, köp, byte
m. m. bör ske stiftsvis, under medverkan av — förutom nuvarande statliga regionala
och centrala rationaliseringsorgan — boställsnämnd och stiftsnämnd.

Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheterna av arbetet med strukturrationalisering
av domänverkets och skogsbolagens markinnehav visar att länet är den
minsta administrativa planeringsenhet som kan ifrågakomma. Ofta har flera län berörts
av samma omarronderingsprojekt. Förhållandena är likartade beträffande kyrkans
markinnehav. Följaktligen kan inte pastoraten behandlas var för sig.

I vissa remissyttranden som avser skogsbrukets rationalisering betonas vikten av
att man genom intressearrondering skapar stora enheter av skogsmark. Sålunda
framhåller skogsstyrelsen att målet på sikt bör vara inte bara att åstadkomma bästa
ekonomiska bärkraft hos enskilda brukningsenheter utan även — och framför allt
— att genom intressearrondering skapa större samlade komplex av skogsmark. I det
skogsekonomiska mönster efter vilket den kyrkliga fastighetsförvaltningen bör agera
framstår därför inventering av fastighetsbeståndet och planering av markbyten för
intressearrondering som en åtgärd av högsta prioritet. Ekonomisk analys av lönsamhetsförutsättningarna
hos brukningsenheterna hör naturligt ihop med detta
arbete dels för att angelägenhetsgradera rationaliseringsinsatserna, dels för att i det
enskilda fallet nå högsta arronderingseffekt. En grundprincip för strukturrationaliseringen
måste vara att åstadkomma mest gynnsamma resultat sett utifrån det sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

lade kyrkliga skogsbruket. Stiftsnämnderna bör därvid såsom effektueringsorgan
spela en avgörande roll i sammanhanget men verksamheten får inte låsas av förvaltningsgränserna
utan bör fritt kunna gripa över såväl pastorats- som stiftsgränser.
I konsekvens härmed framstår utredningens förslag till central enhet med uppgift
att dra upp centrala riktlinjer för rationaliseringsverksamheten som angeläget.

Statskontoret ifrågasätter emellertid om det finns behov av en så omfattande engångsinventering
som utredningen föreslagit. Statskontoret erinrar om att utredningen
låtit företa en mycket grundlig inventering och analys av de kyrkliga fastigheterna
inom Kalmar län. Denna specialutredning har givit värdefulla upplysningar inte
bara om de kyrkliga ägoförhållandena i detta län utan även om de kyrkliga marktillgångarna
och deras möjligheter att bestå över huvud taget. Utredningens mening
synes vara, att lika omfattande inventeringar måste ske även i landet i övrigt och
att en sådan samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och skogsförvaltningen är en
förutsättning för att påbörja rationaliseringsarbetet. När det gäller jordbruksfastigheternas
strukturrationalisering kan det enligt statskontoret ifrågasättas om det finns
behov av en så omfattande engångsinventering. Det bör vara möjligt att utan att
avvakta resultatet av en omfattande och minutiös förplanering ta itu med rationaliseringsarbetet
på bred front i nära kontakt med lantbruksnämnderna och deras
expertis. Den kyrkliga markrationaliseringen bör alltså såsom en del av den allmänt
jordbrukspolitiska strukturrationaliseringen kunna utföras utan någon stor extra
inventeringsapparat.

Remissmyndigheterna delar över lag utredningens uppfattning att ansvaret för den
regionala planeringen av strukturrationaliseringen och dess genomförande i allt väsentligt
bör ligga hos stiftsnämnderna. Det framhålls bl. a. att strukturrationaliseringen
i hög grad är en fråga om köp, försäljning och byte av fast egendom, där
stiftsnämnden redan enligt gällande bestämmelser har en central funktion. Vissa
stiftsnämnder påpekar att förslaget har den fördelen att det samarbete som på vissa
håll redan påbörjats mellan stiftsnämnder och lantbruksnämnder kan fortsätta utan
störningar.

Utredningens förslag att inrätta ett centralt organ inom kammarkollegiet med uppgift
att leda och övervaka strukturrationaliseringen och dess förslag att utöka boställsnämndernas
befogenheter när det gäller rationaliseringsverksamheten möter
emellertid kritik från många håll.

Kammarkollegiet anser att boställsnämndens roll i rationaliseringsarbetet är något
oklar. Nämnderna bör enligt kammarkollegiet väsentligen tjäna som ett serviceorgan
åt stiftsnämnderna. De förslag utredningen framlagt i fråga om bildande av större
boställsdistrikt och fast anknytning till boställsnämnd för pastoratsrepresentant tillstyrkes
i princip. Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning att det föreligger
ett visst behov av riktlinjer för och samordning av strukturrationaliseringen, även
om rationaliseringsarbetet huvudsakligen kommer att ske på stiftsplanet. Kammarkollegiet
anser det vara naturligast att denna uppgift läggs på kollegiet, som på riksplanet
närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden. Självfallet bör kollegiet
därvid samråda med lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. En sådan i förhållande till utredningens
förslag mer begränsad arbetsuppgift räknar kollegiet med att kunna
fullgöra utan någon förstärkning av personalen.

Lantbruksstyrelsen anser det inte vara motiverat att för ledning och planering av
strukturrationaliseringen skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammarkollegiet.
Det huvudsakliga planläggningsarbetet bör lämpligen bedrivas på stiftsoch
länsplanet, varvid utomstående expertis kan anlitas för speciella utredningar.
Planläggningen liksom genomförandet bör ankomma på stiftsnämnden som därvid
bör samråda med pastoraten. Styrelsen framhåller att det enligt instruktionen för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna åligger nämnderna att medverka i sådant
planläggningsarbete och så långt resurserna medger är lantbruksorganisationen
beredd att avdela personal för uppgiften. Det är enligt styrelsens uppfattning
angeläget att såväl planering som genomförande åvilar ett och samma organ, om ett
snabbt resultat skall åstadkommas. Om stiftsnämnderna får hand om planeringsuppgifterna
undviks olägenheten av att intresset för planering liksom hittills varierar
från ett pastorat till ett annat. Ansvaret för inventering av fastighetsbeståndet bör
likaså åvila stiftsnämnden, som i nära samarbete med boställsnämnd och pastorat
under medverkan av utomstående expertis relativt snabbt torde kunna genomföra
en sådan. Lantbruksnämndernas strukturdelegationer bör, i likhet med vad som
skedde vid utredningens specialundersökning, ges tillfälle att göra en allmän jordbrukspolitisk
bedömning av materialet. I likhet med utredningen anser styrelsen
att bevakningen av fastighetsmarknaden i första hand måste ankomma på ett kyrkligt
organ. Den föreslagna uppdelningen mellan stiftsnämnd och boställsnämnder
finner dock styrelsen knappast ägnad att skapa enhetligare förhållanden. Styrelsen
föreslår, att denna bevakningsuppgift åläggs stiftsnämnden. Detta behöver inte utesluta
att boställsnämndens ordförande fungerar som lokal kontaktman. Ur lantbruksnämndernas
synvinkel måste det vara en uppenbar fördel att stiftsnämnden
blir den myndighet med vilken förhandlingar kan föras i praktiskt taget alla frågor
rörande det kyrkliga markinnehavet. För att vid en sådan anordning tillgodose pastoratsintressena
synes det lämpligt att pastoraten ges en starkare representation i
stiftsnämnderna än utredningen föreslagit. Även lantmäteristyrelsen kritiserar
utredningens förslag att öka boställsnämndernas befogenheter i fråga om strukturrationaliseringen.
Det intresse och den ortskännedom och sakkunskap som kan
finnas hos boställsnämnderna bör tillvaratas men styrelsen anser det vara av vikt
att planeringsarbetet inte splittras. Boställsnämndernas funktioner i fråga om inventering
m. m. bör vara helt samordnade med eller underordnade stiftsnämnden.
Flera andra remissinstanser, främst stiftsnämnder, framför liknande synpunkter.

Inte heller statskontoret anser att det behövs något nyskapat organ för central
planering och samordning av rationaliseringsverksamheten. Motiveringen för den
föreslagna arbetsgruppen inom kammarkollegiet är enligt statskontoret knappast
bärande och dess arbetsuppgifter är svävande. Därtill kommer att ett centralt organ,
inrättat och organiserat för den enda uppgiften att dirigera den kyrkliga markrationaliseringen,
kan komma att verka konserverande på den nuvarande placerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

politiken och sålunda kan komma att motverka önskvärdheten av en bättre riskfördelning
inom den ecklesiastika förmögenhetsförvaltningen. Även många andra
remissinstanser avstyrker förslaget om ett centralt organ och gör gällande att ett
sådant organ skulle fördröja arbetet med strukturrationaliseringen. I stället föreslås
från något håll att direktiv utfärdas om ett nära samarbete mellan stiftsnämnder och
lantbruksnämnder i frågor som rör skilda stift eller som kräver en likartad lösning.

Utredningens förslag att stärka pastoratens inflytande i boställsnämnd och stiftsnämnd
godtas allmänt. Lantbruksstyrelsen har som redan framgått ansett att det
är lämpligt med en starkare representation för pastoraten i stiftsnämnden än utredningen
föreslagit.

5.2 Förvaltningsformer som främjar rationalisering

5.2.1 Utredningen

För att en yttre rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket skall kunna
genomföras i mera betydande utsträckning räcker det inte med översiktlig planering
av verksamheten. De åtgärder utredningen föreslagit i detta hänseende måste också
kunna genomföras utan större komplikationer. Bestämmelserna om egendomsförvaltningen
och de olika organens kompetens bör därför utformas så, att de underlättar
en rörlig markpolitik och lösningar som bygger på samarbete mellan olika
fastigheter och ägarkategorier eller förutsätter större gemensamma investeringar
osv.

5.2.1.1 Samverkan inom skogsbruket

Enligt utredningen uppgår den årliga avverkningen för de kyrkliga skogarna f. n.
till omkring 1 milj. m3 sk. Därav försäljs 50 å 60 % på rot. Skogarna är i regel
rätt små och skogsbruket splittrat med många arbetsplatser och små avverkningar
på varje arbetsplats. För att lönsamheten skall kunna ökas måste de rationaliseringsmöjligheter
av olika slag som i dag står till buds tas tillvara. Flärför behövs framför
allt en betydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvarande
skogsbiträdesdistrikten. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas
genom olika former av samverkan. Utredningen finner att teknisk samverkan på en
del håll kan komma i fråga med Skogssällskapet, som är en ideell stiftelse med allmännyttiga
syften och som förvaltar framför allt skogar som tillhör allmänna inrättningar,
kommuner m. m. Denna samverkan bör kunna förekomma i den formen att
sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträder vid förvaltningen av pastoratsskogar,
vilkas belägenhet gör ett sådant samarbete naturligt för båda parter.
En sådan samverkan kan erhålla den omfattning och närmare utformning som i
varje enskilt fall är lämplig och kan därigenom lätt anpassas till den kyrkliga förvaltningens
krav. Utredningen har också övervägt frågan huruvida medlemskap i

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

skogsägareföreningarnas skogsbruksområden kan anses som en lämplig samverkansform
för pastoratens skog. Utredningen finner dock, att de i sin nuvarande organisationsform
inte erbjuder några mera påtagliga fördelar för den kyrkliga skogen utan
tvärtom ger anledning till vissa betänkligheter både av ekonomisk och förvaltningsmässig
art och från praktisk skogsvårdssynpunkt. Stiftsnämnd bör dock i enstaka
fall, efter prövning av de villkor som skall gälla för medlemskapet i skogsbruksområde,
kunna medge ett pastorat rätt att ingå i skogsbruksområde med skogsmark
som ligger i anslutning därtill och för vilken denna form av samverkan är lämplig
från driftssynpunkt. Men man bör då ta hänsyn inte bara till vad som för det enskilda
pastoratet kan te sig gynnsamt, utan också till återverkningarna på den kyrkliga
skogsförvaltningens organisation i stort. Skogsbruksområdenas nuvarande utformning
är sannolikt endast ett stadium i utvecklingen mot en betydligt fastare organisation
av privatskogsbruket. Sålunda förutser jordbruksutredningens skogsbruksgrupp
i betänkande Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk (SOU 1963:
63) behovet av en sådan med mera långtgående förpliktelser för anslutna skogsägare,
i varje fall då kontinuerligt sysselsatt arbetskraft och maskiner i större omfattning
har anskaffats. Frågorna om hur samverkan över ägogränser i framtiden skall lösas
och hur sådan samverkan skall främjas av statsmakterna studeras också av den år
1965 tillsatta skogspolitiska utredningen. I avvaktan på att samarbetet inom det
enskilda skogsbruket finner en mera definitiv form anser boställsutredningen det
vara skäl att iakttaga en viss försiktighet beträffande den ecklesiastika skogens anslutning
till skogsbruksområden. Utredningen anser att det i många fall skulle vara
en enklare lösning om man kunde sluta ett mera begränsat avtal med skogsägareföreningen
om utnyttjande av dess tjänster på bostället. Ett rationellt utnyttjande av
skogsägareföreningens personal och maskinutrustning kunde ju komma till stånd
också genom avtal om skogsvårds- eller avverkningsuppdrag eller genom förvaltningsavtal.
På flera håll i landet förekommer i dag en begränsad teknisk samverkan
mellan pastorat och skogsägareföreningar i fråga om arbetskraft och enklare
maskiner. Det vore önskvärt att frågorna om en sådan teknisk samverkan kunde
närmare studeras inom SSR. Sådana avtal om samverkan som nu sagts bör emellertid
kunna träffas också med andra kategorier av skogsägare som driver rationellt
skogsbruk. I bl. a. Luleå stift bör samverkan med domänverket på många håll te sig
naturlig. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar sig billigast
och mest effektivt.

Utredningen granskar därefter mot bakgrund av de aktuella tendenserna inom
skogsbruket vilka möjligheter en samverkan inom den kyrkliga organisationens ram
kan erbjuda för en rationalisering av skogsbruket och hur en sådan samverkan
lämpligast bör utformas. Utredningen konstaterar att ett steg i rätt riktning mot rationalisering
togs när man genom 1942 års ändring i boställsordningen möjliggjorde
bildandet av skogsbiträdesdistrikt, där två eller flera pastorat tillsammans kan utgöra
underlag för en heltidsanställd skogvaktare. Inom ett sådant distrikt kan arbetet
med skogsvård, utsyning och avverkningar planeras rationellt och vad man
därvid vinner i effektivitet kommer helt de kyrkliga avkomsttagarna till godo. I vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

avseenden innebar 1942 års reform en längre gående samordning inom stiftet i så
måtto att stiftsjägmästarna fick överinseende över avverkningarna på pastoratsskogama.
Organisationen med skogsbiträdesdistrikt, som nu har utbyggts till att omfatta
huvudparten av den kyrkliga skogen, har visat sig effektiv och utredningen
finner det inte rimligt att nu överväga att bryta sönder denna organisation till förmån
för en närmare samverkan mellan enskilda pastorat och andra kategorier
av skogsägare. Genom att i stället knyta an till nuvarande förvaltningsapparat
och personal vinner man en garanti för att den kyrkliga verksamhetens
intressen blir tillgodosedda. En konsekvens av den fortsatta utvecklingen
inom skogsbruket efter år 1942 bör enligt utredningen bli att man
inom stiftet — samtidigt som man genom försäljning, köp och byte strävar att
förbättra den yttre strukturen av kyrkans skogsinnehav ■— bygger ut de samverkansformer
man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till central planering
som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. Utredningen föreslår sålunda, att
det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd
samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete
mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de
rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs nämligen

1. översiktlig planläggning av skogsarbetet,

2. gemensam maskinanskaffning,

3. gemensam anställning av arbetskraft,

4. samordnad virkesförsäljning.

Kravet i punkt 1 kan enligt utredningen till stor del tillgodoses inom ramen för
nuvarande bestämmelser — 45 och 52 § § boställsordningen — med en något ändrad
tillämpning. Det är sålunda önskvärt att man kan åstadkomma en överskådlig planering
på längre sikt för samtliga behandlingsytor inom ett stift. Detta måste innebära
att det enskilda pastoratet inte självständigt kan få påyrka arbetsinsats vid
en viss tidpunkt, eftersom flyttning och uppställning av maskiner och transporten
av arbetare kräver samordning, så att arbetsinsatsen en bestämd tid koncentreras
till en viss del av förvaltningsområdet. Även nödvändigheten av att en teknisk samverkan
i så stor utsträckning som möjligt kan etableras över ägogränserna mellan
alla olika kategorier av markägare gör det angeläget, att det finns organ, som för
den kyrkliga skogsförvaltningens räkning kan träffa avtal om sådant samarbete.
Ett sådant avtal kan innebära, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och
maskiner i en markägares tjänst — och då även skoglig personal inom den kyrkliga
förvaltningen — kan anlitas för att utföra arbeten även på angränsande område i
annans ägo. Kraven i punkt 2 och 3 tillgodoses ej alls eller endast i ringa utsträckning
i nuvarande lagstiftning. Utredningen vill för sin del föreslå, att en möjlighet
öppnas att centralt i varje stift anskaffa erforderlig maskinutrustning med hjälp av
lån ur kyrkofonden. Även arbetskraften bör anställas centralt. Genom att maskiner
och arbetskraft administreras centralt kan möjligheten också utnyttjas att använda

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

dem i arbete för andra fastighetsägare, givetvis mot debitering. Och i motsvarande
mån kan avtal träffas centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av
personal och maskiner i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark. Den skisserade
organisationen förutsätter sålunda inte att maskiner och arbetare måste vara
anskaffade respektive anställda av det kyrkliga organet. Vad slutligen beträffar
kravet i punkt 4 kunde det tillgodoses genom en mindre snäv tolkning av nuvarande
bestämmelser om stiftsjägmästares befattning med virkesförsäljning samt
genom en bestämmelse som klart anger, att virke skall säljas till högsta möjliga
pris.

När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare bör utformas
erbjuder sig olika alternativ beroende på vilken avvägning man vill göra mellan de
krav rationaliseringen ställer på en koncentration av förvaltningen och intresset av
att uppehålla ett visst mått av självförvaltning hos pastoraten. Inom den ram som
utredningsdirektiven angivit torde endera av följande två alternativa lösningar vara
mest förtjänt att övervägas. En möjlighet är att stiftsnämndema övertar förvaltningen
av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår under pastoratens
förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pastoratens räkning. Genom
en sådan koncentrerad förvaltningsform skulle tryggare förhållanden skapas
för arbetskraften, som då kunde heltidsanställas hos stiftsnämnden. Maskinutrustning
kunde anskaffas centralt och planläggningen av tidpunkt och plats för olika
arbetsinsatser kunde ske hos samma myndighet som fastställer hushållningsplanerna.
Stiftsnämnden skulle också kunna träffa avtal centralt med företrädare för andra
skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. I nära kontakt med den
statliga rationaliseringsexpertisen och berörda länsorgan kan stiftsnämnden också
genomföra erforderlig strukturrationalisering, intressearrondering etc. För att pastoraten
skall få en jämnare avkastning av skogen och en rättvisare fördelning av
skogsinkomsterna, eftersom de inte längre själva skulle få bestämma tidpunkten
för avverkning på deras mark och därigenom utnyttja tillfälliga konjunkturförändringar,
kan förvaltningen ordnas enligt samma grunder som tillämpas i fråga om
stiftens prästlönefondshemman. Nettoavkastningen skulle då årligen fördelas mellan
samtliga delägande pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året
skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot en sådan lösning talar framför
allt den principiella olägenheten att denna förvaltningsform innebär en ytterligare
begränsning av pastoratens självbestämmanderätt. Man kan emellertid åberopa, att
denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvaltningen och att det
enskilda pastoratets beslutande i fråga om avverkningar och skogsvårdsåtgärder utgör
ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk. Tidigare har utredningen
föreslagit, att pastoraten skulle få en representant i stiftsnämnden. Därigenom skulle
de ju också garanteras ett visst medinflytande över skogsförvaltningen.

Det andra tänkbara alternativet i fråga om organisationen på stiftsplanet innebär
att grundprincipen för nuvarande boställsförvaltning upprätthålls, dvs. att pastoraten
svarar för förvaltningen av skogen. Ledningen för pastoratens förvaltning inom
varje stift bör dock uppdras åt ett samarbetsorgan. Stiftsnämndens uppgifter med

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

avseende på skogsförvaltningen skulle i detta fall kunna begränsas till den tillsyn
som är motiverad av kyrkofondens intressen och direkt därmed sammanhängande
förvaltningsåtgärder. Stiftsjägmästarnas funktioner enligt boställsordningen skulle i
huvudsak behållas och dessa liksom skogvaktarpersonalen synes alltjämt böra vara
knutna till stiftsnämnderna. Däremot skulle det ankomma på pastoratens samarbetsorgan
att anställa och avlöna skogsarbetare, viss kontorspersonal m. m. och i samråd
med stiftsjägmästaren anskaffa maskiner samt planera arbetena i skogen så att
personal och maskiner utnyttjas effektivt. Samarbetsorganet bör således få svara
för upprättandet av hushållningsplaner, vilka dock som hittills bör fastställas av
stiftsnämnden. Vidare bör samarbetsorganet få besluta om skogsvårdsåtgärder, avverkning
och försäljning av virke, investeringar i vägbyggen etc. I nära samarbete
med stiftsnämnden och den expertis som har att planlägga och genomföra en strukturrationalisering
skulle samarbetsorganet även ta initiativ till avyttring och förvärv
av skogsmark och till teknisk samverkan med andra skogsförvaltande organ. Förvaltningen
av stiftens prästlönefondshemman bör vid en sådan form av samverkan
mellan pastoraten lämpligen kunna överföras från stiftsnämnden till samarbetsorganet.
Därigenom skulle pastoratens intresse för en mera genomgripande strukturrationalisering
stimuleras. Även vid detta alternativ kan man tänka sig att nettoavkastningen
av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pastoraten
efter andelstal.

Olika alternativ erbjuder sig när det gäller att bygga upp det tänkta samarbetsorganet.
För att slippa skapa nya organ bör redan existerande samarbetsorgan
för pastoraten kunna utnyttjas i detta sammanhang. Närmast till hands ligger då,
att stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund fullgör
funktionen som representation för pastoraten och utser den särskilda styrelse
som skall svara för den gemensamma skogsförvaltningen i stiftet. En förutsättning
för ett sådant arrangemang bör vara, att de skogsägande pastoraten är anslutna till
stiftsförbunden. Detta torde med några få undantag f. n. vara fallet. Vid sådant
förhållande ser utredningen för sin del inte någon anledning till att man inte skulle
begagna sig av den samarbetsform som här erbjuder sig.

Kostnaderna för en förvaltning genom pastoratens egna samarbetsorgan torde enligt
utredningen bli obetydligt högre än vid en direkt förvaltning genom stiftsnämnderna.
De bör emellertid i någon mån kunna uppvägas av de vinster man kan göra
genom en vittgående rationalisering. Om skogen får förvaltas av pastoratens egna
organ i stället för att ställas under en myndighets förvaltning, bör det t. ex. bli lättare
för pastoraten att acceptera sådan ändrad disposition av ett löneboställes jord som
innebär övergång från jordbruk till skogsbruk. En sådan utveckling kan förutses för
en stor del av de kyrkliga boställena och det är angeläget att förvaltningsformerna
inte bidrar till att motverka en önskvärd rationalisering. Genomförandet av en mera
omfattande strukturrationalisering innebär också för kyrkans vidkommande, att
jordbruksjord på åtskilliga håll avyttras och ersätts med skogsmarker. Pastoratens
medverkan kan sannolikt mera helhjärtat vinnas för en sådan utveckling om de
genom egna organ får utöva förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Utredningens majoritet förordar en lösning enligt de här senast antydda linjerna.
Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom stiftsnämndema.

Reservanten åberopar att en av utredningens mest angelägna uppgifter är att
föreslå åtgärder, som verksamt kan bidra till att med framgång inordna även den
kyrkliga jorden i den allmänna strukturrationalisering som den tekniska utvecklingen
gjort ofrånkomlig. Bl. a. genom sin sammansättning och sin direkta tillgång
till högt kvalificerad expertis är stiftsnämndema vida mera än ett rent pastoratsorgan
lämpade att leda de angelägna strävandena att av ett splittrat ägoinnehav
skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig och arbetsbesparande
drift med ökade möjligheter till förbättrad lönsamhet. Reservanten påpekar dessutom
att stiftsnämndema inom sina verksamhetsområden såsom tillsynsmyndigheter
eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord. Därigenom
har de också vida större möjligheter att för köp, försäljningar, byten och triangelbyten
möta alla markägarekategorier med motsvarande arronderingsintresse.

5.2.1.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

Bestämmelserna om skogshushållningsplaner för löneboställes skog finns i boställsordningen,
i kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser
ang. tillämpningen av ecklesiastik boställsordning och i Kungl. Maj:ts cirkulär den
29 november 1935 till samtliga stiftsnämnder med anvisningar för upprättande av
skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen. I ecklesiastika arrendestadgan
föreskrivs, att dessa bestämmelser skall gälla också för stiftsnämndens förvaltning
av ecklesiastik arrendegårds skog.

I boställsordningen föreskrivs bl. a., att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan
och att man när sådan plan görs upp skall, med beaktande av att såvitt
möjligt jämn avkastning erhålls, eftersträva att utvinna det med hänsyn till skogens
tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om det är av betydelse från naturskyddssynpunkt,
att ek eller bok helt tas undan från avverkning eller att ekskog
eller bokskog eljest sköts på visst sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in
i planen. Planen omfattar i regel en tid av tio år. Den skall utvisa hur stor virkesmängd
som får tas ut under giltighetstiden. I tillämpningsbestämmelserna till boställsordningen
meddelas närmare bestämmelser om skogshushållningsplaner. Där
föreskrivs sålunda, att för varje löneboställes skog i princip särskild hushållningsplan
skall upprättas. Vid uppgörande och tillämpning av hushållningsplan skall eftersträvas,
att varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till åtgärdernas
omedelbara och framtida verkningar ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Marginalen
mellan det minsta och det största virkesuttag, som är förenligt med detta skogsvårdskrav,
skall i mån av behov utnyttjas för att vinna en så jämn avkastning som
möjligt.

Syftet med skogshushållningsplan är enligt utredningen att underlätta skogens
rationella utnyttjande genom att inventera vilka underhålls- och investeringsåtgärder
som fordras och föreslå de avverkningar som lämpligen bör göras under den tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

som planen omfattar. Beträffande löneboställena utgör skogshushållningsplanen
dessutom underlag för beräkningen av inkomster och utgifter på fastigheternas
skogsdelar vid den normaluppskattning som ligger till grund för avräkningen mellan
pastoraten och kyrkofonden. Utredningen anser att skogshushållningsplanerna kan
bli till bättre gagn om de innefattar en reell planläggning av avverkningar, skogsvårdsåtgärder
och investeringar. Hushållningsplanerna bör omfatta inte endast ett
boställe utan ett pastorats hela skogsinnehav. De bör indelas i block, vart och ett
omfattande ett område som skall behandlas under ett år. Därmed underlättas både
förberedelsearbeten, såsom iordningställande av vägar, upplagsplatser och kontrollen
av avverkningarna. Detaljerade beståndsbeskrivningar kan slopas. Däremot
bör naturvårdssynpunkter kunna beaktas i planen.

I fråga om den målsättning för det kyrkliga skogsbruket som skall ligga till grund
för skogshushållningsplanerna anför utredningen i huvudsak följande. Principerna
för den kyrkliga skogens skötsel, sådana de angetts i nyss refererade bestämmelser,
har uppfattats på ett sätt som medfört att man på många håll eftersträvat stora
virkesförråd och därför behållit bestånd i sådana åldersklasser, där tillväxtprocenten
är förhållandevis låg. Kravet på förräntning av skogskapitalet har sålunda i viss
mån eftersatts. Målet bör emellertid vara en långsiktig, stor avkastning, varvid
dock kravet på en måttlig förräntning uppehålls. Denna målsättning bör ge
virkesrika bestånd, dock utan överdrivet lång omloppstid. De krav som skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237) ställer på den enskilde skogsägaren kan, om den nu
föreslagna målsättningen antas, uppfyllas utan att de direkt behöver återges i föreskrifterna
om skogshushållningsplanerna. I nuvarande bestämmelser poängteras vidare
en strävan efter jämn avkastning. En sådan strävan måste vägas mot de tillväxtförluster
som kan uppstå genom för tidig avverkning av växtliga bestånd eller
bibehållande av äldre bestånd med låg tillväxtprocent. För det stora flertalet pastorat
för vilka kyrkofonden är en utjämnande faktor mellan perioder av större och
mindre avkastning från boställena, synes en jämn avkastning från skogen inte i och
för sig innebära någon större fördel utom när det gäller sysselsättningen av fast
arbetskraft. Med den ökade mekaniseringen av skogsbruket följer emellertid krav
på större arbetstillgång för att trygga sysselsättningen och framför allt pastoraten
i södra och mellersta Sverige torde ha svårt att vart för sig tillgodose dessa krav.
Samtidigt medför arbetskraftens större rörlighet att den numera kan betjäna större
områden. Kravet på en jämn avkastning för det enskilda pastoratets skog synes
därför inte längre behöva uppehållas. När det gäller större områden får däremot den
jämna avkastningen anses önskvärd. En pa längre sikt jämn avkastning av vårt lands
skogar är ju en grundförutsättning för vårt näringsliv, vilken måste beaktas inom
varje sektor av skogsbruket. Såvitt gäller de kyrkliga skogarna bör därvid krävas
att man genomsnittligt för stiftets samtliga skogar far en sa jämn avkastning som
möjligt på längre sikt.

52.1.3 Arrendejordbruket

Med den sjunkande lönsamheten hos de mindre arrendeboställena kan man enligt
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

utredningen räkna med att sambruk mellan lämpligt belägna fastigheter blir vanligare
än hittills. Att arrendera tillskottsjord kan vara en smidig väg till strukturrationalisering
men bör ses som ett första steg mot en framtida rationellare fastighetsbildning.
En sådan bör eftersträvas så snart tillfälle erbjuder sig. Sambruk mellan
kyrkliga fastigheter kan avse inte bara löneboställen utan också fastighet av annan
natur såsom lokalkyrkas jord, biskopshemman, klockarhemman. Mera enhetliga
arrendebestämmelser, såsom arrendelagsutredningen föreslagit, bör kunna
underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvaltningar.

Utredningen anser att formerna för beslut om att inleda sambruk eller om att på
annat sätt ändra dispositionen av jordbruksfastighet bör förenklas.

Enligt 31 § boställsordningen beslutar stiftsnämnden om ändring i löneboställes
disposition. Om stiftsnämnden finner att ändringen kan medföra, att ett självständigt
och bärkraftigt jordbruk inte längre kan uppehållas på en brukningsdel, skall frågan
dock underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Sådan underställning torde i praxis
sällan bli aktuell, eftersom själva dispositionsändringen i allmänhet ej torde uppfattas
som orsak till att en därav berörd brukningsdel inte längre är bärkraftig. Enligt
4 § 2 mom. ecklesiastika arrendestadgan skall också fråga om upplåtelse till
sambruk av självständigt jordbruk eller del därav på ecklesiastik arrendegård underställas
Kungl. Maj ds prövning. Beträffande lokalkyrkas hemman eller domkyrkohemman
finns däremot inte någon bestämmelse om att fråga om sambruk skall
underställas Kungl. Majd.

Utredningen föreslår att beslutanderätten skall ligga på stiftsnämnden, om ändring
leder till att ett självständigt jordbruk inte längre blir bärkraftigt. I övriga fall bör
beslutet få fattas av boställsnämnd eller, i fråga om annan jord än löneboställe, av
det organ som förvaltar egendomen. I förhållande till nuvarande praxis innebär
detta huvudsakligen en decentralisering av besluten rörande de ecklesiastika arrendegårdarna.

5.2.1.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte

Som nämnts i redogörelsen för prästlönefond, prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
(se under 2.3.2) skall vid försäljning, byte eller expropriation av löneboställe
köpeskillingen, eventuell mellangift respektive expropriationsersättningen
fonderas. På så sätt uppkommen fond utgör prästlönefond för pastoratet och är
avsedd för avlöning av församlingspräst i pastoratet. Dessa fondmedel kan få användas
till bl. a. inköp av fastighet. Fondmedlens placering i fastighet kan ske på
två sätt. Antingen kan fastighet inköpas till löneboställe för vederbörande pastorats
räkning eller också kan medel tillhörande prästlönefonder från flera pastorat sammanföras
till en särskild fond benämnd stiftets prästlönejordsfond, att användas till
inköp av fastighet. Sådan fastighet benämnes prästlönefondshemman och förvaltas
av stiftsnämnden. I vilken ordning beslut om inköp eller annan placering av fonderna
skall fattas, regleras i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av
prästlönefondslagen. Enligt kungörelsen får stiftsnämnden besluta om fastighetsköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

intill 100 000 kr. för ett pastorats räkning, medan större sådana förvärv och fråga
om inköp av fastighet gemensamt för flera pastorat skall underställas Kungl. Maj:t.

I fråga om försäljning av kyrklig jord finns bestämmelser i kyrkliga försäljningslagen
och kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrifter
till denna lag. Enligt dessa författningar gäller att stiftsnämnden har rätt att
besluta om försäljning av kyrklig jord när värdet inte överstiger 100 000 kr. samt
kammarkollegiet om försäljning av sådan egendom med högre värde, när fråga
är om överlåtelse till kommun för samhällsbyggnadsändamål dock högst 1 milj. kr.
och i annat fall dock högst 300 000 kr. Övriga frågor om försäljning av kyrklig jord
avgörs av Kungl. Maj:t.

Utredningen konstaterar att den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)
medfört avsevärda förenklingar för den kyrkliga förvaltningen i fråga om möjligheterna
att förvärva fast egendom. Sålunda har tillståndstvånget slopats beträffande
all jord som försäljs enligt kyrkliga försäljningslagens bestämmelser. För bedömningen
av de kyrkliga organens möjligheter att uppträda på marknaden för att
förvärva jord i ersättning för avyttrade egendomar är det enligt utredningen av intresse
att notera att förvärvstillstånd inte fordras, om staten är förvärvare. Vid förvärv
av jord för kyrkofondens räkning t. ex. såsom biskopshemman, står kronan
formellt som förvärvare, och tillstånd behöver inte sökas hos lantbruksnämnd. Detsamma
gäller om egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för
kyrkligt ändamål. Eftersom sådant medgivande krävs vid inköp för prästlönefondsmedel
av fastighet med högre värde än 100 000 kr. innebär det, att lantbruksnämndens
förvärvsprövning till allra största delen kommer att avse förvärv av mindre
egendomar, huvudsakligen i den storleksklass att de kan utgöra tillskottsjord till
existerande prästlöneboställen. I det skede av intensiv strukturrationalisering som
jord- och skogsbruket kommer att genomlöpa under de närmaste årtiondena kan
man svårligen tänka sig att reducera de statliga rationaliseringsorganens uppsikt till
lättnad för nya grupper av förvärvare. Även om handläggningen av jordförvärvsärendena
fördröjs och kompliceras genom tillståndsprövningen, får vinsten från allmän
strukturrationaliseringssynpunkt anses uppväga dessa olägenheter. Utredningen
finner det därför motiverat, att de kyrkliga markförvärven underkastas lantbruksnämndernas
prövning. Församlingar och pastorat kan i detta hänseende inte göra
anspråk på att jämställas med de borgerliga kommunerna, som ju för att fullgöra
sina uppgifter, bl. a. för att trygga bostadsförsörjningen, är hänvisade till att föra
en omfattande aktiv markpolitik.

Intresset att förstärka befintliga kyrkliga jordbruk går hand i hand med önskemålet
att finna en värdebeständig placering för pastoratens uppsamlade fondmedel,
som härrör från föregående försäljningar av boställsjord. Förvärv i kapitalplaceringssyfte
har under en följd av år behandlats mycket restriktivt i enlighet med de
riktlinjer som statsmakterna tidigare dragit upp för jordbrukspolitiken. Med de nya
riktlinjer som angavs i prop. 1965: 41 med förslag till ny jordförvärvslag och i den
inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria som låg till grund för den
nya lagstiftningen har emellertid det principiella motståndet mot kapitalplacerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

förvärv hävts. Som exempel på när sådant tvärtom bör få komma i fråga anger
promemorian i anslutning till ett uttalande av tredje lagutskottet vid 1955 års riksdag
(3LU 1955: 24 s. 54) just det fall då en församling sålt viss egendom och i ersättning
därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. I
synnerhet när den föregående försäljningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet
eller allmänt ändamål, bör enligt promemorian sadant kompensationsförvärv kunna
påräknas. Denna av departementschefen understrukna förändrade inställning bör
kunna få avgörande betydelse för utvecklingen under de närmaste åren, eftersom
pastoraten och andra förvaltare av kyrklig jord kan väntas bli mer villiga att positivt
medverka till försäljning av sådan mark som behövs för allmänna ändamål, om de
i sin tur bereds möjligheter att placera köpeskillingen i annan fastighet.

När det gäller pastoratens återplacering av försäljningsmedel från löneboställen
synes den lämpligaste formen vara att flera pastorat gemensamt förvärvar större,
sammanhängande skogsmark. Jordlagsutredningen har i betänkande med förslag
till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) i fråga om förvärv av skogsmark i s. k.
avfolkningsbygder uttalat, att man bör eftersträva förvärvare med vilja och förutsättningar
att köpa samman splittrade innehav till större, för rationellt skogsbruk
lämpade enheter. Enligt boställsutredningens mening skulle de till mycket stora belopp
uppgående prästlönefondsmedlen tillsammantagna kunna komma till god användning
i sådant rationaliseringssammanhang. Från det allmännas synpunkt bör
det inte finnas något att erinra mot att på så sätt bildade större skogsfastigheter får
förvärvas av pastoraten, i synnerhet som de därigenom ställs under förvaltning av
offentliga organ med tillgång till fackutbildad skoglig personal. Som ett led i strukturrationaliseringen
av länets skogsbruk och ett medel att effektivisera skogsskötseln
bör en sådan lösning vara värd att beakta. Vidare kan det enskilda pastoratet
i sina fondmedel ha resurser, som möjliggör väsentliga strukturförbättringar på
dess egna löneboställen, om lämpliga tillfällen att förvärva tillskottsjord kan tillvaratas.
Genom återplacering av pastoratens försäljningsmedel i fastigheter kan
alltså en fastighetsbildning komma till stånd, som står i god samklang med det
allmännas intresse av en strukturförbättring inom jord- och skogsbruket. En i
nära samverkan med lantbruksnämnderna genomförd fondmedelsplacering kan alltså
bli ett effektivt instrument för de framtida rationaliseringssträvandena.

Det händer emellertid ibland, att det enskilda pastoratet inte förfogar över tillräckliga
fondmedel för att när tillfälle plötsligt uppkommer förvärva tillskottsjord,
som lantbruksnämnden eller enskild säljare kan erbjuda. I sådana fall, då det enligt
lantbruksnämndens och stiftsnämndens gemensamma bedömning är angeläget från
rationaliseringssynpunkt att i första hand pastoratets löneboställen förstärks genom
tillköp, bör det vara möjligt för pastoratet att erhålla de för köpet erforderliga medlen
som lån ur kyrkofonden. Likaså kan en stiftsnämnd som ställs inför möjligheten
att förvärva en större fastighet till prästlönefondshemman finna svårigheter att med
erforderlig snabbhet disponera pastoratens fondmedel för ändamålet. En motsvarande
möjlighet till lån ur kyrkofonden bör då också stå stiftsnämnden till buds.

Ofta kan svårigheterna att förfoga över erforderliga medel bottna i att pastoratet

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

har placerat sina fondmedel i lån eller på annat sätt så att de inte är omedelbart tillgängliga.
Eftersom sådan placering jämlikt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen sker
efter domkapitlets medgivande kan stiftsnämnden här bli ställd inför fullbordat
faktum. För att få en bättre samordning i detta avseende föreslår utredningen, att
tillstånd att placera prästlönefond på annat sätt än som är stadgat om omyndigs
medel skall beviljas av stiftsnämnden.

För att kunna rätt ta vara på möjligheterna att placera fondmedel i lämpliga fastigheter
måste också beslutsförfarandet förenklas så, att snabba beslut kan fattas,
då tillfälle erbjuder sig att förvärva just den mark som från strukturrationaliseringssynpunkt
är särskilt väl ägnad att komplettera tidigare kyrkliga markinnehav. De
kyrkliga organen missar ofta möjligheterna på grund av att handläggningsförfarandet
är omständligt och att säljaren inte har tålamod att avvakta besked som dröjer.

Nu gällande underställningsförfarande försvårar sålunda i många fall möjligheterna
att få till stånd ett önskvärt köp. Utredningen har svårt att finna några bärande
skäl att upprätthålla kravet på underställning i flertalet fall, åtminstone då
det är fråga om förvärv av jordbruksfastighet. I den mån ärendet inte avgörs av
Kungl. Maj:t kommer ju förvärv av sådan fastighet enligt huvudregeln i 1 § jordförvärvslagen
att prövas av lantbruksnämnden, varigenom de statliga rationaliseringssynpunkterna
blir företrädda. Någon ytterligare prövning av statlig myndighet
borde inte behövas i de fall då vederbörande pastorat och stiftsnämnd är överens
om förvärvet. Om däremot ett pastorat motsätter sig ett av stiftsnämnden väckt
förslag till placering av dess fondmedel i en fastighet bör dock frågan kunna underställas
Kungl. Maj:ts avgörande.

När det gäller fråga om placering av försäljningsmedel i annan fastighet, t. ex.
hyreshus i stad, blir andra myndigheter inte ex officio inkopplade på ärendet. Det
är emellertid svårt att se någon anledning till att ett pastorat inte skulle kunna få
välja denna form av medelsplacering med endast stiftsnämndens godkännande.

Olägenheterna med underställningsförfarandet gör sig i samma mån gällande, då
fråga uppkommer om förvärv av fastighet för kyrkofondens räkning som vederlag
för försålda ecklesiastika arrendegårdar. Även här synes de statliga rationaliseringssynpunkterna
kunna tillgodoses genom lantbruksnämndens tillståndsprövning och
några bärande skäl för att underställa Kungl. Maj:t ärenden av detta slag finns
knappast heller. Utredningen förordar alltså, att stiftsnämnden bör kunna få besluta
om markförvärv för kyrkofondens räkning efter underhandskontakt med kammarkollegiet
och statskontorets fondbyrå, vilken förvaltar kyrkofondens medel. Därigenom
skulle den kyrkliga förvaltningen kunna agera med erforderlig snabbhet, då
tillfälle erbjuder sig att genom lämpliga markförvärv komplettera det kyrkliga jordeller
skogsbruket och skapa rationella brukningsenheter inom den kyrkliga förvaltningen.

I fråga om försäljning av kyrklig jord framhåller utredningen att, om det kyrkliga
jordbruket skall kunna dra nytta av den planmässiga strukturomvandling som
nu pågår, det är mindre tillfredsställande om en kyrklig fastighetsförvaltare på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

håll kan motsätta sig en rationell fastighetsbildning genom att vägra en ifrågasatt
försäljning av kyrklig jord, samtidigt som man på annat håll önskar köpa tillskottsjord
för att förstärka ett kyrkligt jordbruk. Av bl. a. denna anledning anser utredningen,
att nuvarande ordning bör bibehållas, enligt vilken central myndighet —
stiftsnämnden, kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t — prövar och avgör fråga om
medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord.

Det moderna samhället ställer mycket stora krav på förutseende planering hos de
statliga och kommunala myndigheterna. Med anledning härav har kommunerna
i kungörelsen den 1 december 1967 (nr 878) om förfarandet vid kommuns förvärv
av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål tillerkänts rätt att i fråga om staten
tillhörig mark erhålla förhandsbesked om möjligheten att förvärva sådan mark för
samhällsbyggnadsändamål. Utredningen föreslår att förhandsbesked av samma slag
skall få lämnas till staten och kommun i fråga om kyrklig jord. Beskedet förutsättes
gälla begränsad tid. Det bör få ges av samma myndighet som äger rätt att
besluta om försäljning av jorden.

5.2.2 Remissyttrandena

5.22.1 Samverkan inom skogsbruket

De flesta remissinstanserna är ense med utredningen om att ett modernt skogsbruk
kräver stora enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna
planeras och genomföras i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta
fall bör ge tillräckligt underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning
av skogsarbetet, maskinanskaffning, arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m.

Många remissinstanser framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbrukets
samverkansproblem i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens
ram, utredningen borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på
frågan om samverkan med andra parter. Sålunda framhåller skogsstyrelsen att en
omstrukturering av det kyrkliga ägoinnehavet kommer att ta lång tid och att det är
nödvändigt att under ett omställningsskede utnyttja alla andra möjligheter till rationell
drift. Behovet av samverkan med övriga skogsägare och myndigheter är därför
utomordentligt stort i dagens läge. Behovet kommer för övrigt att bestå även
sedan fastighetsstrukturen blivit bättre. Eftersom utredningen anser att det kyrkliga
skogsbruket i kraft av sin samlade storlek bör eftersträva att stå relativt obundet,
borde framför allt formerna för begränsad samverkan, särskilt av teknisk art, ha
blivit föremål för ett mera fördjupat studium.

Några skogsvårdsstyrelser betonar att det inte är lämpligt att alltför hårt låsa
formerna för den skogliga fältorganisationen. Möjligheter att fortlöpande anpassa
organisationen till de samverkansformer som redan är etablerade eller håller på
att växa fram inom skogsbruket bör hållas öppna. Många remissinstanser manar till
försiktighet i fråga om att bygga upp en särskild awerkningsorganisation inom det
kyrkliga skogsbruket. Så t. ex. ifrågasätter skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län om

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

man som regel kan tänka sig att den kyrkliga skogsförvaltningen bygger upp en
egen avverkningsorganisation. Stora delar av det kyrkliga skogsinnehavet är så pass
splittrat att personalens resor och transport av maskiner skulle medföra orimligt
höga kostnader. Styrelsen anser att utbyggandet av en kyrklig driftsorganisation
beträffande i synnerhet maskiner, tjänstemän och arbetskraft bör ske med försiktighet.
Det bör komma i fråga endast i sådana skogsområden där en sådan egen organisation
verkligen kan utnyttjas effektivt och rationellt. I andra fall torde det vara
lämpligare att skogen brukas i samverkan med övriga ägarkategorier. Detta bör
i första hand kunna ske genom teknisk samverkan med skogsbruksområdena men
kan också åstadkommas genom att någon annan avverkningsorganisation som är
knuten till en viss skogsägarkategori eller som är fristående utnyttjas. Styrelsen framhåller
vidare att för vissa speciella arbetsuppgifter såsom skogsbruksplanläggning,
projektering av skogsbilvägar och diken, utsyning av skog, utbildning av arbetskraft
och plantproduktion kan även skogsvårdsstyrelsema med fördel anlitas. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller att stor försiktighet måste iakttas i fråga om
uppbyggnad av en organisation med eget maskininnehav och årsanställd arbetskraft.
Med hänsyn till den kyrkliga skogens splittring på många små förvaltningsenheter
och spridning på ett stort geografiskt område torde det knappast finnas förutsättningar
att i någon större omfattning kunna för egen del rationellt utnyttja en maskinpark
av den storleksordning som numera fordras. I stället bör samverkan på
detta område i största möjliga utsträckning sökas med andra skogsförvaltande företag
och organisationer, varvid de resurser som redan finns inom skogsbruket bäst
kan utnyttjas. Liknande synpunkter framförs av skogsvårdsstyrelsema i Älvsborgs,
Jämtlands och Västerbottens län. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att
i fråga om översiktlig planläggning och utbud av virke en samordning inom den
kyrkliga förvaltningens ram måhända är möjlig. Gemensam maskinanskaffning och
anställning av arbetskraft är däremot enligt skogsvårdsstyrelsens mening en helt
orealistisk tanke med hänsyn till antalet skiften och deras spridning över ett geografiskt
område, som för Norrbottens del omfattar närmare en fjärdedel av landets
hela areal. Det torde från såväl ekonomisk som administrativ synpunkt vara förmånligare
att som utredningen mera allmänt uttrycker det ”köpa tjänster på sätt
som visar sig billigast och mest effektivt”.

Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
avstyrker förslaget att samtliga boställsskogar inom ett stift skall bilda underlag
för en central skogsförvaltning i stiftet. Kommunförbundet anser att det finns
andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de förändrade
driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I första hand
avser kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelningen som tar
sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrkliga samfälligheter.
Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden torde de större kyrkokommunala
enheterna eller samfälligheterna kunna utgöra ett tillräckligt stort underlag
för en rationell skogsförvaltning. Därtill kommer möjligheterna till samverkan
med andra skogsägarkategorier, såsom domänverket, skogsbolagen och skogsägar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

föreningarna med deras skogsbruksområden samt skogssällskapet. Församlings- och
pastoratsjörbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen som håller på att
genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att bilda kyrkliga samfälligheter
inom dessa större kommuner. Att i det läget konstruera ett helt nytt komplicerat
förvaltningsorgan anser förbundet inte lämpligt. Liknande synpunkter framförs
av stiftsnämnden i Skara.

Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av alla löneboställens
skog i stiftet skall uppdras åt ett samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av
så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till
reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och rationella
lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation överta
skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom sin
sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera lämpade
än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det splittrade
ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig drift
och med ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnderna såsom tillsynsmyndighet
eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och därför
också har vida större möjligheter att genom köp, försäljningar, byten och triangelbyten
möta andra markägare med motsvarande arronderingsintresse. Ett annat skäl
som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom medger en naturlig
samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befogenheterna för
stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.

Bland de remissinstanser som ansluter sig till reservationen återfinns Skogsindustriernas
samarbetsutskott. Utskottet, som representerar de företag som sammantagna
utgör den största avnämaren av kyrkoskogens avkastning, åberopar att en
administrativ centralisering under en av lokala hänsyn mer obunden stiftsnämnd är
mycket viktig ur lönsamhetssynvinkel och ökar möjligheten till samlade utbud av
virket och i tiden garanterade virkesflöden, något som är av stor betydelse för industrins
råvaruanskaffning. En lösning enligt reservationen medför även en effektivare
och mera översiktlig samordning mellan förvaltning och arronderingsförbättring.
Vidare understryker utskottet att det är orationellt att parallellt med stiftsnämndsorganisationen
bygga upp en ny regional organisation med likartade uppgifter.

Reservationen kritiseras av stiftsnämnden i Uppsala. Nämnden avvisar till en
början förslaget att inrätta ett samarbetsorgan för pastoraten i varje stift och åberopar
att stiftsnämnden inte kunnat få någon klar uppfattning om hur detta organ
skall fungera. Även förvaltningsrättsligt förefaller organets ställning oklar. Nämnden
frågar sig exempelvis, om och i så fall på vilket sätt ett beslut av detta samförvaltningsorgan
kan överklagas. Vidare måste väl organet, om det ska överta förvaltningsfunktionen
beträffande all kyrklig skog inom respektive stift, bli rätt personaloch
kostnadskrävande. Slutligen kan det ifrågasättas, om tillskapandet av detta nya
organ ligger inom ramen för de givna direktiven. Mot det förslag som framförs i
reservationen kan några av de betänkligheter som anförts mot ett särskilt samförvaitningsorgan
inte göras gällande. Kvar står dock den invändning som av princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

piella skäl kan göras mot att överflytta nu ifrågavarande betydelsefulla förvaltningsuppgifter
från pastoraten till stiftsnämndema. Nämnden frågar sig därvid om man
inte genom en sådan omläggning alltför mycket avlägsnar sig från den rådande ordningen
och givna direktiv för att förslaget skall vara genomförbart. Stiftsnämnden är
visserligen i och för sig inte främmande för tanken på vissa ändringar i gällande
förvaltningsorganisation. I rådande läge, dvs. innan ännu utredningen av frågan
om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan slutförts, bör man emellertid
enligt stiftsnämndens mening inte göra några större organisatoriska förändringar.
Domkapitlet i Uppsala ansluter sig till stiftsnämndens yttrande.

Som redan angetts är Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings.
och pastoratsförbund negativt inställda till en centraliserad stiftsförvaltning.
Kommunförbundet avstyrker också förslaget att som organ för skogsförvaltningen
inrättas en särskild samförvaltning för pastoraten i stiftet. Församlings- och pastoratsförbundet
säger sig hysa viss förståelse för en sådan organisationsform.

5.22.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

Lantbruksstyrelsen uttalar att den av utredningen föreslagna målsättningen för
det kyrkliga skogsbruket innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens
till upplagring av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i
övrigt, som strävar mot företagsekonomiskt rationell drift. Även statsskogsbruket
har nyligen ändrat sin målsättning i anslutning härtill. Styrelsen anser det från det
samlade skogsbrukets synpunkt motiverat att även kyrkans skogar anslutes till samma
mål som det övriga skogsbruket. En enhetlig målsättning skulle bl. a. motverka
den splittring beträffande räntekrav och värdeuppfattning när det gäller skogsfastigheter
som hittills varit ett hinder vid fastighetsöverlåtelser i rationaliseringssyfte.

Mot utredningens förslag till närmare utformning av skogshushållningsplanerna
framförs kritik på vissa punkter. Skogsbruksutredningen framhåller att fastställda
detaljerade skogshushållningsplaner torde ha ringa praktisk användbarhet och vara
relativt dyra i framställning. Skogsbruksutredningen hänvisar till att den i sitt betänkande
om skogsbrukets planläggningsfrågor (SOU 1968: 8) rekommenderat inventeringar,
uppföljda av årliga rullande planer, vilket torde ge ett smidigare underlag
för skogsbruksdriften. Skogsstyrelsen anser att bl. a. utredningens förslag att hushållningsplan
skall omfatta hela pastoratets skogsmarksinnehav är alltför onyanserat
med hänsyn till att skogsmarken f. n. är splittrad och består av mer eller mindre
bärkraftiga brukningsenheter, av vilka många bör brukas i samverkan med andra
skogsägare. Reglerna för hushållningsplans upprättande bör enligt skogsstyrelsen
vara så flexibla att planerna kan anpassas såväl till stiftets samlade skogsinnehav
som till ägostrukturen och det aktuella samverkansbehovet i det enskilda fallet. Ofta
torde sådana hänsynstaganden underlättas om den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna
områdesvisa resursinventeringen och översiktliga skogsbruksplaneringen även får
inbegripa det kyrkliga skogsinnehavet. Det är därför inte heller lämpligt att som
föreslagits låsa de kyrkliga skogshushållningsplanerna till en uppdelning i block.
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Majtts proposition nr 168 år 1970

Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund framför liknande synpunkter som skogsbruksutredningen
och skogsstyrelsen.

5.2.23 Arrendejordbruket

Lantbruksstyrelsen och andra remissinstanser, som närmare behandlar arrendejordbrukets
problem, konstaterar att utredningens undersökningar ger belägg för
att ett stort antal arrendeboställen kommer att upphöra som självständiga brukningsenheter.
Det är därför naturligt att möjligheterna till sambruk mellan kyrkliga fastigheter
tas till vara när så är lämpligt men i många fall kan en försäljning vara att
föredra.

Utredningens förslag att beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform
m. m. bör underlättas genom att de överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd
eller i vissa fall boställsnämnd eller det organ som förvaltar jordbruksfastigheten
tillstyrks allmänt av remissinstanserna.

5.2.2.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte

I remissyttrandena betonas allmänt att köp, försäljning och byte av kyrklig jord
är viktiga moment i rationaliseringsarbetet och de förslag utredningen lägger fram
för att underlätta sådana åtgärder tillstyrks i allmänhet. På några punkter framförs
dock erinringar. Kammarkollegiet och stiftsnämnden i Lund tillstyrker förslaget att
pastorat som saknar likvida medel skall kunna få lån ur kyrkofonden men framhåller
att en förutsättning härför bör vara att fondmedel beräknas inflyta inom en
förhållandevis snar framtid för återbetalning av lånet. Förslaget att beslutanderätten
i fråga om fastighetsköp helt skall delegeras till stiftsnämnden avstyrks av kammarkollegiet
och domänverket. Kollegiet påpekar att frågor om förvärv av fastighet
för kyrkofondens räkning — för medel som flutit in till kyrkofonden som vederlag
för försålda biskopshemman och allmänna kyrkohemman — för närvarande underställs
Kungl. Maj:ts prövning. I dessa frågor kan en intresseavvägning och prioritering
mellan olika stift vara påkallad. Främst på grund härav finner kollegiet i motsats
till utredningen att frågor om fastighetsförvärv för kyrkofondens räkning alltjämt
bör avgöras centralt. Det synes dock motiverat att beslutanderätten i viss utsträckning
delegeras, och då till kollegiet. I analogi med vad som gäller vid försäljning
av kyrklig jord bör värdegränsen för kollegiets beslutanderätt sättas till 300 000
kr. Under alla förhållanden är den föreslagna anordningen, att stiftsnämnden skall
få besluta »efter underhandskontakt med kammarkollegiet och statskontorets fondbyrå»
administrativt otillfredsställande. Inte heller anser kollegiet sig kunna tillstyrka
utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsinköp för prästlönefondsmedel
helt skall delegeras till stiftsnämnden vare sig detta inköp sker för
ett pastorats räkning eller såsom prästlönefondshemman för flera pastorats räkning.
Kollegiet föreslår att vid sådana förvärv skall gälla motsvarande regler som vid för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

säljning. Har fastigheten högre värde än 100 000 kr., avgörs ärendet av kollegiet.
Överstiger värdet 300 000 kr., hänskjuter kollegiet ärendet till Kungl. Maj:ts prövning.
Gentemot den av kollegiet föreslagna ordningen kan visserligen invändas att
den inte helt tillgodoser önskemålet om ett snabbare förfarande vid handläggningen
av inköpsärendena. Den olägenhet som ur denna synvinkel kan vara förenad med ett
underställningsförfarande torde emellertid inte väga alltför tungt. Kollegiet vill i
detta sammanhang framhålla att exempelvis domänverkets större markförvärv skall
underställas Kungl. Maj.ds prövning. Även domänverket anser att markinköp överstigande
visst belopp också i fortsättningen bör underställas Kungl. Maj:t i likhet
med vad som gäller för domänverkets markförvärv.

Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna
staten eller kommun besked om principiellt medgivande till framtida försäljning
biträdes av kammarkollegiet, statens förhandlingsnämnd, Svenska kommunförbundet
och länsstyrelsen i Skaraborgs län. Förslaget avstyrks av lantmäteristyrelsen,
som anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att öppna sådana möjligheter.

6. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.

6.1 Utredningen

När det gäller önskemålen att skapa större enhetlighet i de bestämmelser som
skall gälla för den kyrkliga egendomens förvaltning måste man enligt utredningen
hålla i minnet, att det här rör sig om egendom av mycket växlande slag både i fråga
om ursprung och de ändamål egendomen avser att tjäna. De krav som skall ställas
på förvaltningen maste med hänsyn härtill variera för olika kategorier av egendom.
Sålunda är det allmännas intresse av förvaltningen av annan art när det gäller
ecklesiastika arrendegårdar och löneboställen, vilkas avkastning direkt eller indirekt
påverkar kyrkofondens ekonomi och därmed i sista hand den allmänna
kyrkoavgiften, än i fråga om domkyrkornas och lokalkyrkornas hemman, vilkas
avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. I det senare fallet begränsar sig
det allmännas intresse huvudsakligen till att egendomen bevaras. För arrendatorerna
av kyrklig jord är det av intresse att så enhetliga arrendebestämmelser som möjligt
kommer att gälla, oavsett den enskilda fastighetens natur. Dessutom vore det en
fördel om antalet myndigheter som har att befatta sig med arrendefrågor kunde
reduceras till ett någorlunda enhetligt minimum. Fastigheternas avkomsttagare kan
ha intresse av att själva svara för förvaltningen. Motståndet mot att begränsa pastoratens
självbestämmanderätt eller att flytta förvaltningen av Lunds domkyrkas jord
till stiftsnämnden har sålunda varit starkt. När det gäller sådan kyrklig jord vars
avkastning inte påverkar kyrkofonden finner utredningen att man så litet som möjligt
bör ingripa i självförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

6.1.1 Lokalkyrkornas jord och dontkyrkojord

Inledningsvis har lämnats en redogörelse för vilka organ som förvaltar lokalkyrkornas
jord och domkyrkojorden (se under 2.4.2 och 2.4.3). Utredningen tar
till en början upp frågan huruvida det finns anledning att flytta över förvaltningen
på annat organ.

Såvitt avser lokalkyrkornas jord åberopar utredningen att församlingen enligt 2 §
lagen om församlingsstyrelse äger att själv vårda sina angelägenheter, om inte handhavandet
därav enligt nämnda lag eller särskild författning tillkommer annan. Med
församlingsangelägenheter avses bl. a. frågor om vård av kyrka och annan för kyrkligt
ändamål avsedd egendom. Enligt 43 § samma lag har kyrkorådet att bl. a. självt
förvalta kyrkans och församlingens egendom. För förvaltningen av lokalkyrka tillhöriga
fastigheter finns sålunda behöriga kommunala organ. Den egendom det här
är fråga om är med några markanta undantag av ganska ringa betydelse och förvaltningen
därav torde som regel inte ställa krav på annan kompetens än den som
finns företrädd i kyrkoråden. Kammarkollegiets och stiftsnämndemas allmänna
uppsikt över den kyrkliga egendomens förvaltning förutsätter dock att de överblickar
förekomsten av kyrkohemman och har möjlighet att bevaka vad som sker
beträffande dessa fastigheter. Önskvärdheten av enhetlighet i fråga om arrendebestämmelserna
och tillsyn över skogsvården bör vidare medföra, att vissa förvaltningsåtgärder
ankommer på tillsynsmyndighet. Den närmare omfattningen
härav behandlas i annat sammanhang.

I fråga om domkyrkornas fastighetsinnehav råder särskilda förhållanden beträffande
Lunds domkyrka. Övriga domkyrkor äger endast ett mindre antal fastigheter
nämligen ett dussintal stadsfastigheter som huvudsakligen inrymmer domkapitelslokaler
eller byggnader av historisk karaktär. Jordbruksfastigheter finns endast
i Strängnäs, Västerås och Växjö stift. Utredningen erinrar om de ansatser
som tidigare gjorts för att åstadkomma enhetligare förvaltningsbestämmelser och
konstaterar att domkyrkosakkunniga av år 1946 i betänkande angående domkyrkornas
förvaltning och ekonomi (SOU 1949: 63) föreslagit att förvaltningen av
domkyrkornas fastigheter —- med undantag för domtrapphuset och angränsande
hus i Uppsala — skulle åvila stiftsnämndema. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i
skrivelse nr 5 till 1951 års kyrkomöte den uppdelningen, att stadsfastigheter skulle
förvaltas av en särskild domkyrkostyrelse, i vilken härför lämpad sakkunskap
skulle ingå, och att på landet belägna fastigheter skulle förvaltas av stiftsnämnden.
Skrivelsen avslogs emellertid av kyrkomötet och förslaget om inrättandet av särskilda
domkyrkostyrelser har därmed t. v. fallit. De skilda organ — domkapitel,
domkyrkokommission eller kyrkoråd — som i de olika stiften har ansvaret för domkyrkorna
är inte utrustade med någon speciell sakkunskap för fastighetsförvaltning.
Omfattningen av domkyrkornas fastighetsinnehav kan inte heller ensamt motivera
inrättandet av särskilda förvaltningsorgan.

I detta läge finner utredningen den mest närliggande och praktiska lösningen
vara, att förvaltningen av domkyrkornas fastigheter både i stad och på landet i

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

enlighet med domkyrkosakkunnigas förslag och med där angivna undantag för
vissa fastigheter i Uppsala överlämnas åt stiftsnämnderna. Någon ändring med
avseende på användningen av egendomens avkastning eller privilegieskyddet för de
ändamål som denna skall tjäna inträder ju inte därigenom. För förvaltningen bör
gälla samma bestämmelser som beträffande övrig egendom under stiftsnämnds
omedelbara förvaltning, och nettoavkastningen bör redovisas till det organ som
fungerar som domkyrkans styrelse. Stiftsnämndemas arbete med förvaltningen torde
bli så obetydligt, att det inte motiverar att någon ersättning härför utgår till kyrkofonden.

I fråga om Lunds domkyrkas egendomar är läget ett annat. Förutom ett par
stadsfastigheter och det s. k. Laurentiuskapellet bredvid domkyrkan innehade domkyrkan
vid utgången av år 1966 106 jordbrukshemman på sammanlagt drygt 3 000
hektar. Dessa förvaltas f. n. liksom domkyrkan och dess fonder av det särskilda
s. k. domkyrkorådet. Enligt utredningen är det uppenbart att det här rör sig om en
förvaltning av sådan omfattning att den kan bestå som en enhet för sig. Förs förvaltningen
till stiftsnämnden, maste detta däremot medföra en förstärkning av stiftsnämndens
personal.

Utredningen diskuterar härefter olika lösningar som kan komma i fråga beträffande
Lunds domkyrkas fastighetsförvaltning. Övervägandena leder till slutsatsen
att förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar alltjämt bör åvila det särskilda
domkyrkorådet. Detta anses främst motiverat med hänsyn till det nära sambandet
mellan förvaltningen av själva kyrkobyggnaden samt de fonder och fastigheter vilkas
avkastning bekostar dess underhåll och drift. Det är enligt utredningen realistiskt
att räkna med att det även i framtiden behövs en särskild styrelse för själva
domkyrkan. Förvaltningen av domkyrkobyggnaden och handhavandet av de tidvis
mycket omfattande byggnadsfrågor som berör denna är av så speciell art att de inte
lämpligen bör läggas på de ordinarie stiftsmyndigheterna. Med hänsyn till att domkyrkan
bär sina egna kostnader bör förvaltningen inte heller anförtros åt ett rent
församlingsorgan. Om sålunda domkyrkorådet kan väntas bestå, ligger det nära till
hands att låta detta förvalta all domkyrkoegendom, särskilt som denna uppgift
f. n. fullgörs av rådet. För att förenkla förvaltningen bör dock den nuvarande uppdelningen
av funktioner mellan bl. a. domkyrkorådet och stiftsnämnden begränsas
i så stor utsträckning som möjligt. Om stiftsnämndens överinseende skall
minskas, bör emellertid domkyrkorådet utrustas med sakkunskap på fastighetsförvaltning
och jordbruk. Domkyrkorådets sammansättning bör emellertid moderniseras
och bättre anpassas till förvaltningens krav. Till utredningens ståndpunkt i
denna fråga återkommer jag under avsnitt 9.1.

6.1.2 Jordbruksarrendena

Av det samråd som ägt rum med arrendelagsutredningen har boställsutredningen
blivit övertygad om att det bör finnas goda förutsättningar för en önskvärd förenkling
i fråga om de civilrättsliga delarna av den kyrkliga arrendelagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

När det gäller förvaltningsförfarandet beträffande de kyrkliga jordbruksfastigheterna
har boställsutredningen eftersträvat en så enhetlig handläggning av arrendefrågor
som möjligt. Främst vill utredningen nå detta syfte genom att i största möjliga
utsträckning låta samma instanser fullgöra samma uppgifter beträffande alla
kategorier av kyrklig jord. Utredningens förslag till en mera enhetlig reglering avser
bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arrendevillkor,
utarrendering och ekonomisk besiktning. Förslagen avses gälla alla slag av kyrkliga
jordbruksfastigheter, alltså såväl ecklesiastika arrendegårdar som löneboställen,
domkyrkors och lokalkyrkors hemman etc.

I fråga om löneboställena gäller som nämnts under 2.3.1 att boställsnämnden
bestämmer arrendevillkoren vid en ekonomisk besiktning. På de ecklesiastika
arrendegårdarna verkställer boställsnämnden arrendeuppskattning, varpå stiftsnämnden
efter hörande av optionsberättigad arrendator fastställer villkoren för upplåtelsen
(se under 2.4.1). Arrendeuppskattning på Lunds domkyrkas hemman görs
av tre personer som domkyrkorådet utser. För kyrkohemmanen i Skåne, Blekinge
och Halland är föreskrivet att arrendeuppskattning skall verkställas av kyrkoherden
och två av församlingen utsedda ombud. Beträffande domkyrko- och lokalkyrkohemmanen
ankommer det författningsenligt på stiftsnämnden att fastställa arrendevillkoren,
även om detta i praktiken i stor utsträckning upphört att tillämpas i fråga
om lokalkyrkornas jord.

För att åstadkomma ett enhetligt handläggningsförfarande föreslår utredningen
att det uppdras åt boställsnämnderna att göra arrendeuppskattning beträffande
samtliga kategorier av kyrkliga jordbruksfastigheter. Därigenom uppnås en enhetligare
arrendesättning inom den kyrkliga förvaltningen. Beträffande löneboställena
bör det liksom hittills också ankomma på boställsnämnden att fastställa arrendevillkoren.
Om den vid arrendeuppskattningen närvarande pastoratsrepresentanten
och arrendatom är beredda att godta de villkor boställsnämnden därvid kan besluta
och således förutsättningar för ett för båda parter bindande avtal föreligger,
bör kontrakt utfärdas i enlighet med vad som överenskommits. Om parterna inte
är eniga, bör pastorat som inte är nöjt med de av boställsnämnden bestämda villkoren
kunna anföra besvär hos stiftsnämnden. För lokalkyrkornas jord bör samma
ordning kunna tillämpas, så att boställsnämnd fastställer arrendevillkoren och församlingen
har rätt att klaga hos stiftsnämnden. F. n. är det som sagt stiftsnämnden
som fastställer arrendevillkoren för dessa hemman. Stiftsnämndens beslut i sådan
fråga om arrendevillkoren som förts dit genom överklagande bör inte få överklagas
vidare. För de fastigheter som förvaltas av stiftsnämnd bör boställsnämnden
såsom nu sker enligt 21 § andra punkten ecklesiastika arrendestadgan verkställa
arrendeuppskattningen, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen.
Utredningen föreslår att samma ordning tillämpas också beträffande stiftens prästlönefondshemman
och Lunds domkyrkas hemman. Stiftsnämnden bör inte längre
vara skyldig att innan den meddelar sitt beslut höra optionsberättigad arrendator,
när sådan finns. På detta stadium gäller det ju endast att fastställa jordägarsidans
bud i fråga om nytt arrende. Om det finns en optionsberättigad arrendator och

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

denne inte är beredd att godta villkoren, bör frågan i stället hänskjutas till ett opartiskt
organ, arrendenämnden, i överensstämmelse med vad som föreslås i förslaget
till ny jordabalk.

Som skäl för att överhuvudtaget behålla myndigheternas befattning med utarrenderingen
av de ofta mycket små lokalkyrkohemmanen åberopar utredningen
behovet av en kontroll av deras fortbestånd. Det har nämligen visat sig, att i de
fall då församlingarna själva tagit sig för att utarrendera kyrkojordarna, stiftsnämnden
inte har någon vetskap om dem. Om boställsnämndemas befogenhet att fastställa
arrendevillkor för löneboställena utsträcks att omfatta också lokalkyrkohemmanen,
kommer dessas existens och speciella karaktär av stiftelseegendom att uppmärksammas.
De föreslagna bestämmelserna innebär i princip inte någon ny begränsning
av församlingens kompetens, eftersom det f. n. författningsenligt ankommer
pa stiftsnämnden såväl att fastställa arrendevillkor som att besluta om utarrendering
av kyrkojord. Förslaget innebär däremot, att beslutanderätten i fråga
om arrendevillkoren decentraliseras till ett församlingarna mera närstående organ,
boställsnämnden.

För att vinna större enhetlighet i förfarande vill utredningen i anslutning till bestämmelserna
i boställsordningen förorda, att utarrendering får ske genom vederbörande
avkomsttagare. I fråga om ecklesiastik arrendegård och annan kyrklig
jord som står under stiftsnämndens förvaltning bör stiftsnämnden dock svara för
utarrenderingen. Detta skulle för Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas hemman
innebära att denna befogenhet överflyttades från stiftsnämnden till domkyrkorådet
respektive församlingarna. Det synes lämpligt att det organ som är närmast ansvarigt
för den löpande förvaltningen också får anta arrendator och teckna kontrakt
med denne. Enligt 33 § boställsordningen och 25 § ecklesiastika arrendestadgan
utövas boställsnämndemas tillsyn genom ekonomisk besiktning. Utredningen föreslår
att sådan besiktning skall ankomma på boställsnämnden för alla slag av kyrkliga
fastigheter.

6.1.3 Skogen

I skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) meddelas de allmänna bestämmelser
som gäller för skogsskötseln i riket. Tillsynen däröver utövas enligt lagen av skogsvårdsstyrelserna.
Tillsynen avser främst det sätt på vilket avverkningarna bedrivs
och åtgärder för att trygga återväxten. Undantagna från skogsvårdslagens tillämpning
är bl. a. kronoskogarna samt skog på »ecklesiastika boställen och andra fastigheter
av kyrklig natur» (45 § 1 mom.). Skogsmark som tillhör kyrkoförsamling
hör enligt motiven till skogsvårdslagen till de »fastigheter av kyrklig natur» vilka
undantagits från lagens tillämpning. Eftersom den kyrkokommunala egendomen
faller utanför stiftsnämndens tillsyn, har detta haft till följd att sådana kyrkokommunala
skogar är helt undantagna från myndighets tillsyn. Det kan enligt utredningen
inte rimligen ha varit avsett att ställa skogsmark av detta slag helt utanför
sådan statlig uppsikt som gäller för all övrig skog i riket. Undantagsbestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

i skogsvårdslagen och kommentaren därtill har vållat oklarheten på denna punkt.
Bestämmelsen bör därför förtydligas så att det klart framgår att de kyrkokommunala
skogarna står under skogsvårdsstyrelsemas tillsyn.

I fråga om lokalkyrkornas fastigheter och Lunds domkyrkas hemman erinrar
utredningen om att den i annat sammanhang påpekat att dessa företräds av egna
organ — församlingarnas kyrkoråd respektive domkyrkorådet i Lund — som är
lämpliga att omhänderha fastighetsförvaltningen. Stiftsnämndemas befattning med
deras skog bör därför begränsas till att fastställa hushållningsplan och att tillse att
denna länder till efterrättelse. Det förhållande att församlingen respektive domkyrkorådet
själv förvaltar kyrkskogama hindrar enligt utredningen givetvis inte att
man genom överenskommelse kan få anlita stiftets skogliga personal för skötsel av
skogen, om så anses lämpligt. Lunds domkyrka anlitar f. n. domänverkets personal
för skötseln av domkyrkans skog.

6.1.4 Förvaltning av hyresfastigheter in. in.

Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv ålagts att överväga och utarbeta
särskilda förvaltningsbestämmelser för andra objekt än jordbruks- och skogsbruksfastigheter.
Sådana bestämmelser behövs bl. a. för att öppna en alternativ
möjlighet att placera fondmedel i annan fastighet än jord- eller skogsbruk''. Om
prästlönefondsmedel används till inköp av en hyresfastighet blir denna prästlönetillgång
för pastoratet. Utredningen anför att givetvis bör förvaltningen härav liksom
av övriga lönetillgångar i princip få ankomma på pastoratet. Utredningen anser
att huvudgrunderna i boställsordningen i fråga om pastoratens förvaltning av
löneboställen kan tillämpas också på hyresfastigheter som utgör prästlönetillgång.
Utredningen utgår ifrån att den kyrkokommunala förvaltningen är utrustad med
eller har tillgång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning
av hyresfastigheter. Det saknas därför anledning att låta boställsnämnd ha uppsikt
över förvaltningen av sådan fastighet eller fastställa avgift för upplåtelse därav.
Boställsnämndernas sammansättning bestäms av helt andra arbetsuppgifter och
de företräder i allmänhet inte någon särskild sakkunskap i fråga om hyresfastigheter.
Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar emellertid, att fråga
om prästlönefonds användande till inköp av hyresfastighet på samma sätt som i
fråga om annan fastighet får prövas av stiftsnämnden, enligt vad utredningen tidigare
föreslagit (se under 5.1.2.4). Även försäljning av hyresfastighet bör följa reglerna
för övriga löneboställen. Vid prövningen av såväl köp- som försäljningsärenden
bör stiftsnämnden ha möjlighet att anlita särskild expertis.

Utredningen föreslår följande grundläggande förvaltningsbestämmelser för hyresfastigheter,
varvid vad som sägs om pastorat och kyrkoråd skall gälla även i fråga
om kyrklig samfällighet eller, när det gäller fastighet som inköpts för fondmedel
från flera pastorat, det för pastoraten gemensamma förvaltningsorganet och dess
styrelse. 1. Pastoratet skall svara för fastighetens underhåll och hålla den brandförsäkrad
till fulla värdet. Genom kyrkorådets försorg skall årlig besiktning av fas -

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

tigheten ske. 2. Hyra och annan avgift för upplåtelse skall fastställas av pastoratet
efter marknadsmässiga grunder. Det ankommer på stiftsnämnden att vid avräkningen
mellan pastoraten och kyrkofonden ta till vara fondens ekonomiska intresse.
Om tjänsteman som upprättar avräkningslängd finner anledning att anta att hyra
inte har satts marknadsmässigt, skall han anmäla förhållandet för stiftsnämnden,
som då kan besluta om att i avräkningslängden göra sådan avvikelse från pastoratets
redovisning av intäkter som kan finnas motiverad. Pastoratet kan sedan i
vanlig ordning besvära sig över ett sådant stiftsnämndsbeslut. 3. För att motverka
värdeminskning på detta slag av fastigheter samt möta framtida behov av reparationer
bör årligen en del av avkastningen avsättas till en reparationsfond för fastigheten.
Stiftsnämnd äger meddela anvisningar beträffande sådan avsättning. 4. I
redovisning för fastighetens avkastning vid avräkning med kyrkofonden får avdrag
göras för vad som under året avsatts till reparationsfond. 5. Medel som avsatts till
reparationsfond får tas i anspråk endast för underhåll och förbättringar på fastigheten.
Stiftsnämnden bör dock i undantagsfall kunna medge, att fondmedlen får
användas för annat ändamål som kan tillgodoses med prästlönefondsmedel. Om
fastigheten avyttras, skall återstående fondmedel tillsammans med vad som erhålls
i vederlag för fastigheten utgöra prästlönefond för pastoratet (respektive tillföras
stiftets prästlönejordsfond).

6.1.5 Upplåtelse av nyttjanderätt och servitut på kyrklig jord

I fråga om s. k. substansupplåtelser på kyrklig mark är det i de flesta fall stiftsnämnden
som beslutar därom eller lämnar tillstånd till att upplåtelse får ske. För
de ecklesiastika arrendegårdarna, som förvaltas av stiftsnämnden, föreskrivs i 10 §
ecklesiastika arrendestadgan att sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag,
torvmosse eller annan sådan lägenhet får undantas vid utarrendering av ecklesiastik
arrendegård och upplåtas av stiftsnämnden med nyttjanderätt särskilt för sig. Fråga
om upplåtelse av strömfallslägenhet skall dock underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I fråga om löneboställena föreskrivs i 24 § andra stycket boställsordningen, att
pastorat som vill ta naturtillgångar i anspråk för annat ändamål än byggande och
underhåll av prästgård eller upplåta rätt till sådan tillgång skall inhämta tillstånd
av stiftsnämnden som bestämmer villkoren. Stiftsnämnden kan därvid föreskriva
att inkomsten skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Utanför
stiftsnämnds befattning med substansupplåtelser på kyrklig jord faller endast lokalkyrkornas
och domkyrkornas jord. Utredningen har under 6.1.1 föreslagit, att domkyrkohemmanen
i andra än Lunds stift skall förvaltas direkt av stiftsnämnden.
De bör då även i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna följa samma bestämmelser
som de ecklesiastika arrendegårdarna. Beträffande lokalkyrkornas jord finner utredningen
starka skäl tala för att de i framtiden bör vara underkastade samma bestämmelser
som löneboställena när det gäller substansupplåtelser. Den nyttjanderätt
det kan vara fråga om vid substansupplåtelse kan vara av mycket stor ekonomisk
betydelse. I synnerhet gäller detta i fråga om rätten att bryta sten eller ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

nyttja grustag. Upplåtelse av sådan rätt innebär ju att naturtillgångarna förbrukas
på helt annat sätt än vad fallet är när det gäller markens avkastning av gröda eller
skog. Nyttjanderättsupplåtelsen är därför mera att jämställa med försäljning. Med
hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan röra sig om och till kyrkojordens
karaktär av stiftelseegendom är det angeläget, att beslut om upplåtelse av naturtillgång
och villkoren för upplåtelsen prövas av stiftsnämnden, som har att handlägga
flertalet försäljningsärenden på samma fastigheter. Stiftsnämnden kan då tillse
att kyrkokassans behöriga intressen tillgodoses. De för löneboställena och — enligt
vad nu föreslagits —- lokalkyrkohemmanen gällande bestämmelserna bör äga motsvarande
tillämpning på de av domkyrkorådet i Lund förvaltade domkyrkohemmanen.

Beträffande strömfalisfastigheterna ter sig frågan något annorlunda. F. n. gäller
att fråga om upplåtelse av strömfallslägenhet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning
endast beträffande de ecklesiastika arrendegårdarna. Det kan emellertid vara
skäl att upplåtelse av strömfallslägenhet på varje slag av kyrklig mark får prövas av
en central instans. Utredningen erinrar om att kyrkliga försäljningsärenden där
egendomens värde överstiger 100 000 kr. skall hänskjutas till kammarkollegiets
eller Kungl. Maj:ts avgörande. Vad nyss sagts om den ekonomiska betydelsen av
substansupplåtelser gäller i ännu högre grad i fråga om upplåtelse av vattenkraft.
Varken ett pastorat eller en stiftsnämnd torde besitta tillräcklig sakkunskap för att
bedöma värdet av en sådan upplåtelse. Det är därför önskvärt att den expertis
som man har tillgång till inom kammarkollegiet för sådana ärenden kan utnyttjas,
när avtal ingås om upplåtelse av vattenkraft. Behovet av sakkunnig prövning talar
för att ärenden av hithörande slag beträffande all kyrklig jord underställs kammarkollegiet
för beslut. Däremot synes Kungl. Maj:ts prövning inte behöva påkallas
annat än besvärsvägen.

Rätten till jakt tillkommer i allmänhet den som äger och disponerar marken.
En jordbruksarrendator har jakträtten på det område han arrenderar, såvida inte
jakträtten uttryckligen har undantagits i arrendekontraktet. I fråga om de ecklesiastika
arrendegårdarna stadgas i 11 § ecklesiastika arrendestadgan att jakträtt som
är av den betydenhet att den kan utnyttjas ekonomiskt skall upplåtas särskilt av
stiftsnämnden. I annat fall skall jordbruksarrendatorn ha rätt till jakt på den mark
han arrenderar. I frågor om bildande av jaktvårdsområde har stiftsnämnden talerätt
för arrendegården. I boställsordningen finns f. n. inte någon bestämmelse om upplåtelse
av jakträtt på löneboställets mark. Pastoraten får alltså själva efter gottfinnande
arrendera ut jakträtten. Utredningen framhåller att med den splittring som präglar
det kyrkliga markinnehavet är bortarrenderingen av jakten, där jaktutövandet och
jaktvården fordrar viss minimiareal, en mycket känslig fråga. Vid utarrendering
borde oftare än som nu sker hänsyn tas inte bara till vilka personer som skall arrendera,
utan även till hur jakten på de omgivande markerna bedrivs. Endast förhållandevis
sällan är en kyrklig fastighet av sådan storlek att jakt och jaktvård kan
bedrivas på ett rationellt sätt enbart på denna fastighet. Det är framför allt på den
punkten som kritik har kommit fram mot pastoratens utarrendering av jaktmarker,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

bl. a. i en skrivelse till utredningen ifrån Norrbottens läns jaktvårdsförening. Pastoraten
har emellanåt utarrenderat marker av obetydlig omfattning, vilka legat omgivna
av större jaktmarksinnehav. Många gånger har tagits höga jaktarrenden, vilket
medfört att jaktarrendatorerna på den kyrkliga marken haft intresse av att nedlägga
så mycket villebråd som möjligt men däremot inte haft möjlighet eller intresse att
idka jaktvård på de små markområdena. Föreskrifter i sådant syfte saknas ofta i arrendekontrakten
i motsats till vad som tillämpas från andra upplåtares sida. Detta
förhållande har stundom varit till förfång för jaktvården på omgivande marker. Utredningen
anser det vara lämpligast, att jakträtten på löneboställenas marker undantas
vid utarrendering av jordbruket och upplåts för sig. I kontraktet bör emellertid
då ske en viss reglering av jakten, så att viltstammen hålls på en lagom hög nivå.
Vidare anser utredningen, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av en sakkunnig och
någorlunda enhetlig bedömning av jakträttsupplåtelserna på löneboställena, att det
organ som svarar för skogsförvaltningen även får handha utarrenderingen av jakten.
Detta bör av praktiska skäl gälla beträffande såväl jakten inom ett löneboställes skog
som på dess jordbruksdel. På detta sätt kan de känsliga jaktfrågorna lyftas över den
lokala intressesfären och tillgänglig sakkunskap på jaktens område utnyttjas. Detta
betyder särskilt mycket vid bildande av jaktvårdsområden, då det gäller för företrädarna
för de kyrkliga markerna att bevaka dessas intressen. Upplåtelse av jakt
på lokalkyrkas eller domkyrkas hemman bör däremot i den mån den kan ekonomisk
nyttiggöras ankomma på avkomsttagaren. Beslut härom bör alltså fattas av
vederbörande kyrkoråd eller av domkyrkorådet i Lund. Om stiftsnämnden såsom
föreslagits skall förvalta övriga domkyrkors hemman, bör den också upplåta eventuell
jakt på dessa.

Enligt utredningen är fiske på vatten som hör till kyrkliga fastigheter med vissa
undantag av ringa betydelse. Enligt 11 § ecklesiastika arrendestadgan skall arrendator
av ecklesiastik arrendegård förbehållas rätt till husbehovsfiske. I övrigt skall
fisket upplåtas särskilt, om det är av ekonomisk betydelse. Utarrendering ankommer
på stiftsnämnden liksom rätten att tala för arrendegården i frågor om bildande
av fiskevårdsområde. Enligt utredningen bör stiftsnämnden även i fortsättningen besluta
om upplåtelse av fiske på de fastigheter som står under stiftsnämndens förvaltning.
När det gäller fiske på löneboställe tillhörigt vatten saknas bestämmelser i
boställsordningen. Eftersom frågan om husbehovsfiske bör prövas i samband med
jordbruksarrendet, finner utredningen det lämpligast att boställsnämnden får befogenhet
att besluta härom. I övrigt bör rätten att utarrendera fiske och att besluta
om fiskevårdsområde ligga kvar hos pastoraten. Likaså bör beslut om upplåtelse
av fiske för lokalkyrkas och Lunds domkyrkas hemman ankomma på avkomsttagaren.

En särskild typ av nyttjanderätt är den som brukar kallas ändamålsupplåtelse.
Den kännetecknas av att den sker för obestämd tid. Begränsningen ligger i stället
angiven i ändamålet med upplåtelsen. Nyttjanderätten upphör, då den inte längre
behövs för detta ändamål. Till innehållet erinrar dessa upplåtelser snarast om servitut.
Att nyttjanderättsupplåtelse från kronan inte är underkastad tidsbegränsning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

en i 1 kap. 1 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
framgår av bestämmelserna i 1 kap. 8 § samma lag. Till 2 § andra stycket
3:o b i 1932 års stiftsnämndsinstruktion — som i denna del alltjämt gäller — har
från kammarkollegiets äldre instruktion förts över ett bemyndigande för stiftsnämnden
att i fråga om kyrka tillhörig fast egendom samt ecklesiastik boställsjord som
inte avses i boställsordningen pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av jord eller
lägenhet »till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål på obestämd tid».
Att föreskriften inte ansetts stå i strid med den i 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen angivna
tidsbegränsningen för nyttjanderättsupplåtelser får enligt utredningen sannolikt
ses mot bakgrunden av den äldre uppfattningen att kyrklig jord tillhör kronan.
Om sålunda stiftsnämnden enligt instruktionen är behörig att besluta om ändamålsupplåtelser
på obestämd tid på kyrkohemman och flertalet ecklesiastika arrendegårdar,
saknas däremot ett motsvarande bemyndigande i fråga om prästlöneboställena.
Frågor om till tiden obegränsade ändamålsupplåtelser har därför såvitt
gäller boställen hänskjutits till Kungl. Maj:t, som meddelat beslut därom. Vanligen
avser sådana upplåtelser endast medgivande att i boställets mark lägga ned vatteneller
avloppsledning, kabel e. d. och att ha den nedlagd där »så länge densamma
används för avsett ändamål och laga hinder ej möter». Utredningen påpekar att
Kungl. Maj:ts medgivande i sådana fall regelmässigt har erhållit formen av upplåtelse
av nyttjanderätt utan tidsbegränsning, även när den ansökan som ligger
till grund för beslutet avsett godkännande av servitutsavtal till förmån för en angiven
fastighet. I de fall då lönebostället inte i civilrättsligt hänseende ägs av kronan
kan det enligt utredningen ifrågasättas om en sådan upplåtelse är förenlig med
föreskriften i 1 kap. nyttjanderättslagen. Utredningen anser det emellertid vara
onödigt att ärenden av hithörande slag när det gäller löneboställena skall behöva
hänskjutas till Kungl. Maj:t. Detta skulle undvikas om man tar in en bestämmelse
i den blivande författningstexten, som motsvarar bemyndigandet för stiftsnämnd i
den äldre stiftsnämndsinstruktionen att besluta om ändamålsupplåtelser på obestämd
tid. Men detta bör då omfatta också pastorats löneboställe och fastighet som
står direkt under stiftsnämndens förvaltning. Med hänsyn till angelägenheten att
förenkla förfarandet och till fördelen för såväl enskilda som berörda myndigheter
att i dessa ärenden förhandla med en enda kyrklig instans bör stiftsnämndens beslutanderätt
kunna godtas, i synnerhet som de begränsade nyttjanderättsupplåtelser
det här gäller som regel torde vara av ringa ekonomiskt intresse för avkomsttagarna.

Bestämmelser om upplåtelse av servitut på kyrklig mark saknas helt. Som följd
härav har det regelmässigt ansetts ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om sådan
upplåtelse. Eftersom upplåtelse av servitut sker för obegränsad tid, och då utredningen
nyss föreslagit att stiftsnämnden skall få besluta om till tiden obestämda nyttjanderättsupplåtelser,
ligger det enligt utredningen närmast till hands att stiftsnämndema
erhåller generellt medgivande att besluta i fråga om upplåtelse av servitut på
kyrklig jord. Några allvarligare betänkligheter häremot finns knappast anledning
att hysa, om man tar i beaktande de befogenheter stiftsnämnd har enligt tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ningsbestämmelsema till kyrkliga försäljningslagen när det gäller försäljning av
kyrklig jord. Utredningen föreslår alltså att rätten att besluta om upplåtelse av servitut
överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnderna.

Om upplåtelse av tomträtt på kyrklig jord finns föreskrifter i 4 och 5 §§ kyrkliga
försäljningslagen. Föreskrifterna gäller alla kategorier kyrklig jord. Medgivande
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt får lämnas »där för särskilt fall omständigheterna
därtill föranleda». Fråga härom prövas av stiftsnämnden respektive kammarkollegiet
eller Kungl. Maj:t enligt samma grunder som gäller för försäljningsärenden.
Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig
jord. Markpolitiska utredningen har i sitt betänkande Statens och kyrkans marköverlåtelser
(SOU 1966: 64) uttalat, att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad
mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål inte borde tillämpas från vare sig
statens eller kyrkans sida. Däremot kunde det finnas anledning att överväga statliga
och kyrkliga tomträttsupplåtelser i fråga om mark för fritidsbebyggelse. Boställsutredningen
delar helt denna uppfattning. Att besluta om upplåtelse av tomträtt
i den begränsade omfattning det här kan bli fråga om bör ankomma på stiftsnämnd.

6.2 Remissyttrandena

De förslag utredningen lägger fram i syfte att få till stånd större enhetlighet
i förvaltningsformerna beträffande olika kategorier kyrklig jord tillstyrks i allt
väsentligt av de allra flesta remissinstanserna. Ett fåtal remissmyndigheter anser
dock att en mera likartad förvaltning av alla typer kyrklig jord borde ha eftersträvats.
Bl. a. anser stiftsnämnden i Karlstad att även lokalkyrkornas skogar borde inordnas
i det nya förvaltningssystemet. Stiftsnämnden anser att utredningens förslag
att utelämna lokalkyrkornas skogar från en gemensam förvaltning är synnerligen
otillfredsställande. En samordning mellan lokalkyrkornas skogar och löneboställenas
skogsförvaltning kommer med stor sannolikhet inte att kunna genomföras.
Då skogsskötseln på det stora antalet kyrköar i Vänern samtidigt är särskilt
grannlaga från naturvårdssynpunkt—Vänerarkipelagen torde vara åtminstone Europas
största sötvattensjöskärgård — och då det finns ett otal företrädare för lokalkyrkorna
när det gäller dessa öar, innebär utredningens förslag många nackdelar.
Domänverket anser att beslutanderätten angående samtliga upplåtelser på kyrklig
jord bör läggas på stiftsnämnden, varigenom mera marknadsmässiga avgälder kan
erhållas.

Utredningens förslag att domkyrkornas fastigheter skall förvaltas av stiftsnämnden
med undantag för vissa fastigheter i Uppsala och Lunds domkyrkas egendom,
vilken senare egendom föreslås alltjämt stå under förvaltning av ett särskilt domkyrkoråd,
tillstyrks allmänt. Statskontoret påpekar att Lunds domkyrkas egendomar
är av en sådan omfattning att förvaltningen av dessa kan bestå som en enhet för sig.
Om förvaltningen förs över till stiftsnämnden, måste stiftsnämndens personal ökas.
Man vinner sålunda ingenting från rationaliseringssynpunkt på att flytta förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ningen från domkyrkorådet till stiftsnämnden. Även domkapitlet och stijtsnämnden
i Lund anser det vara välbetänkt att domkyrkorådet i Lund får bestå som särskilt
organ för förvaltningen av domkyrkans egendom med hänsyn till det unikt stora
fastighetsinnehavet och till förmögenhetsförvaltningens stora omfattning. Lunds
domkyrkoråd framför liknande synpunkter.

Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt till förslagen till en mera enhetlig
reglering av bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arrendevillkor
och utarrendering. Därvid framhålls att det är angeläget att enkla och
klara regler tillskapas för fördelningar av beslutanderätten. Arrendelagsutredningen,
som hör till de remissinstanser som tillstyrker boställsutredningens förslag
i dessa delar, anför bl. a. följande. Boställsutredningen föreslår att de särskilda
författningarna om upplåtelse av kyrklig jord upphävs. Däribland märks särskilt
boställsordningen och ecklesiastika arrendestadgan. Det föreslås att författningarna
ersätts med en lag om förvaltning av kyrklig jord. Den föreslagna lagen
innehåller bestämmelser bl. a. om att jordbruksmark i princip skall upplåtas som
jordbruksarrende, att upplåtelse och övriga jordägarefunktioner i princip skall utövas
av den som förvaltar jorden, att oberoende härav vid utarrendering av jord,
som förvaltas av pastorat eller församling, villkoren efter arrendeuppskattning fastställs
av boställsnämnden samt att arrendenämnden skall fastställa arrendevillkoren
i de fall där arrendatom är missnöjd med jordägarens bud. Eljest innehåller den
föreslagna förvaltningslagen inga motsvarigheter till de arrenderättsliga stadgandena
i specialförfattningarna. Sålunda saknas särskilda bestämmelser om optionsrätt,
minimitid samt byggnads- och underhållsskyldighet arrendeparterna emellan.
Inte heller återfinns exempelvis bestämmelsen i boställsordningen att arrendelagstiftningen
i sin helhet skall gälla med tvingande verkan eller att syn skall
förrättas av ledamöterna i boställsnämnden. Boställsutredningen säger att den varit
inne på tanken att i sitt förslag till ny lagstiftning sammanföra arrendebestämmelsema
för den kyrkliga jorden till en enda författning och göra dem likformiga för
alla slag av kyrklig jord. Boställsutredningen säger vidare att den genom samråd
med arrendelagsutredningen kommit till uppfattningen att behovet av en sådan
särskild lagstiftning kommer att minska efter genomförandet av den pågående översynen
av den allmänna arrendelagstiftningen. Sedan denna avslutats kan enligt
boställsutredningen frågan om särskilda administrativa bestämmelser för den kyrkliga
jordens utarrendering möjligen behöva tas upp till särskild prövning. Vad boställsutredningen
sålunda föreslagit tillstyrks av arrendelagsutredningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att utredningens förslag i dessa avseenden
inte kan bedömas fristående. Förslagen synes ha ett sådant samband med
reglerna för andra publika arrenden att ett enhetligt ställningstagande är nödvändigt.
De är alltså beroende på ett ställningstagande till arrendelagsutredningens slutbetänkande.

Domkyrkorådet i Lund avstyrker utredningens förslag i fråga om fastställande
av arrendevillkor för Lunds domkyrkas fasta egendom, vilket innebär att stifts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

nämnden efter förslag av bostadsnämnden fastställer arrendevillkoren. I fråga om
lokalkyrkornas jord föreslår utredningen att boställsnämnden skall fastställa arrendevillkoren.
I analogi härmed och för att vinna ett mera enhetligt arrendeförfarande
finner domkyrkorådet det rationellt att boställsnämnden fastställer arrendevillkoren
även för Lunds domkyrkas egendomar.

Förslaget att den kyrkokommunala skogen skall ställas under skogsvårdsstyrelserna
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag i fråga om förvaltning av hyresfastigheter anses ändamålsenliga.
Kammarkollegiet ifrågasätter dock lämpligheten av att principen om boställsnämnds
uppsikt över boställsförvaltningen frångås i fråga om löneboställen
som utgör hyresfastigheter. Behovet av uppsikt över denna förvaltning är inte mindre
än i fråga om övriga löneboställen.

Utredningens förslag i fråga om formerna för upplåtelse av nyttjanderätt och
servitut anses av flertalet remissinstanser innebära en tillfredsställande förenkling
av handläggningen men föranleder erinringar på följande punkter. Lantmäteristyrelsen
anser att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupplåtelse,
är en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om fast egendom som tillhör
kyrkliga rättssubjekt för att samstämmighet med förslaget till ny jordabalk skall
uppnås.

Till skillnad mot utredningen anser kammarkollegiet att tomträtts- och servitutsupplåtelser,
liksom nu är förhållandet, bör jämställas med försäljning. Det innebär
att frågan om vilken myndighet som äger lämna medgivande till tomträtts- och
servitutsupplåtelser skall vara avhängig av värdet, dvs. beträffande tomträtt värdet
av den mark som skall upplåtas och beträffande servitut det kapitaliserade värdet
av rättigheten. För sådana upplåtelser bör alltså även i fortsättningen gälla
motsvarande regler som för försäljning. I allmänhet kommer stiftsnämnden därvid
att bli beslutsmyndighet, men undantag kan tänkas förekomma. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund och någon stiftsnämnd anser att jakträtten bör
utarrenderas av varje pastorat för sig. Svenska jägareförbundet delar utredningens
uppfattning att det organ som svarar för skogsförvaltningen även bör ha hand om
utarrendering av jakten på såväl inägodelama som skogsmarken men framhåller
att det också är av betydelse att det i jaktvårdsfrågorna hålls kontakt med länsorganen
för jakt och naturvård. Behovet av sådant samråd betingas bl. a. av att de
ecklesiastika fastigheterna är mycket splittrade och inte var för sig är lämpliga som
jaktenheter. Det har förekommit att små områden utarrenderats till högstbjudande
på ett sätt som tveklöst varit till förfång för viltvården och jakten även på angränsande
fastigheter. Dessa olägenheter är väl kända av jägareförbundet och har
även påpekats av utredningen. Även om jägareförbundet således finner att upplåtelserna
av jakt regelmässigt bör göras av ett för stiftet centralt organ, vill förbundet
framhålla att de på orts- och personkännedom grundade lokala synpunkterna
på upplåtelser givetvis också skall beaktas. Domänverket anser att fiskerätten
inklusive husbehovsfisket bör upplåtas av den som förvaltar skogsmarken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Enligt stiftsnämnden i Karlstad bör annat fiske än husbehovsfiske upplåtas av den
som förvaltar skogsmarken. Sådan upplåtelse sker numera i allt större omfattning
i vatten inom skogsområden och vägar och mark inom dessa områden måste tas i
anspråk.

7. Naturvården på kyrklig mark m.m.

7.1 Utredningen

I lagstiftningen rörande den kyrkliga fastighetsförvaltningen finns inte några allmänna
föreskrifter om naturvården. I 45 § boställsordningen, som innehåller bestämmelsen
att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, föreskrivs
emellertid att, om det från naturskyddssynpunkt är av betydelse att ek och bok
helt undantas från avverkning eller att ekskog eller bokskog annars sköts på visst
sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in i planen. Eftersom skogshushållningsplanen
ligger till grund för fastställandet av normalavkastningen från löneboställes
skog, beaktas f. n. kostnader för naturvårdsåtgärder beträffande ek- och
bokbestånd vid normaluppskattningen. Bortsett från denna specialbestämmelse
gäller beträffande naturvården på kyrklig mark samma bestämmelser som i fråga
om andra fastigheter. Fridlysning kan alltså förekomma i fråga om naturföremål
av speciellt intresse från naturvårdssynpunkt. Kyrklig mark kan också förklaras
som naturreservat eller strandskyddsområde eller omfattas av byggnadsförbud till
skydd för landskapsbilden. I de sist nämnda fallen kan fråga om ersättning från kronan
bli aktuell.

För behandlingen av frågan om naturvården på kyrklig mark är närmast de
bestämmelser av intresse som gäller naturreservat och naturminnen. Ett område
som bör skyddas eller vårdas särskilt på grund av sin betydelse för kännedom om
landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet kan av länsstyrelse
förklaras som naturreservat. På samma grunder kan ett till fastighet hörande naturföremål
med erforderligt område på marken fridlysas som naturminne. Vidare
kan också ett område av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv förklaras
som naturreservat. Innan länsstyrelsen fattar beslut i dessa frågor skall den bereda
ägare och innehavare av särskild rätt till marken tillfälle att inom viss tid hos
länsstyrelsen framställa erinran mot åtgärden. Föreskrifterna härom finns i naturvårdskungörelsen.
I fråga om kyrka tillhörig fastighet och annan ecklesiastik boställsjord
än som avses i boställsordningen lär det vara stiftsnämnden som enligt
2 § andra stycket 3:o f i 1932 års stiftsnämndsinstruktion, vilken alltjämt gäller i
denna del, skall pröva och avgöra ärenden »om medgivande till fridlysning av naturminnesmärke».
När det gäller löneboställe kan tveksamhet råda om pastoratet skall
anses äga godkänna bildandet av naturreservat eller fridlysning av naturminne.
Till sin karaktär har ju åtgärderna viss likhet med servitutsupplåtelse, även om in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

trånget inte är till förmån för viss fastighet, och servitutsupplåtelser har ansetts
kräva Kungl. Maj:ts godkännande.

Utredningen föreslår att stiftsnämnden för enhetlighetens skull får företräda all
kyrklig jord i frågor om godkännande av reservatföreskrift eller fridlysning. Med
hänsyn till den kyrkliga jordens mycket skiftande karaktär skulle förfarandet enligt
naturvårdskungörelsen förenklas avsevärt för länsmyndigheternas del, om föreläggande
i samtliga fall som rör kyrklig mark kunde riktas till stiftsnämnden. Nämnden
skall enligt sin instruktion ha vård och inseende över denna egendom och är genom
tillgången till sakkunnig personal väl ägnad att företräda de kyrkliga markintressena
i dessa frågor. Stiftsnämnden kan i sin tur ta erforderlig kontakt i ärendet med
markens förvaltare och med eventuell nyttjanderättshavare. Det synes därför
lämpligt att stiftsnämnden får godkänna reservatföreskrifter. Om föreskrifterna
medför sådant men att ersättning av kronan kan komma i fråga för intrånget, bör
ersättningsbeloppets storlek utredas, innan godkännandet lämnas. Möjligen skulle
man kunna tänka sig att tillämpa en liknande ordning som den som gäller för medgivande
till försäljning av kyrklig jord, så att stiftsnämnden skall hänskjuta fråga
om godkännande av reservatföreskrift till kammarkollegiets prövning när det kan
röra sig om ersättningsbelopp av mera betydande storlek. Däremot bör ärenden
av detta slag underställas Kungl. Maj:t endast i en speciell situation, nämligen om
överenskommelse om ersättningsbeloppet inte kan träffas mellan länsstyrelsen och
stiftsnämnden respektive kammarkollegiet. Eftersom det enligt 18 § naturvårdskungörelsen
är kammarkollegiet som för kronans talan i mål om ersättning eller
inlösen enligt naturvårdslagen, bör frågan i detta fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts
prövning.

Naturvårdsintresset berör emellertid inte enbart fridlysta naturvårdsobjekt.
Det finns i svensk natur och inte minst i kulturlandskapet åtskilligt som utan
att vara så egenartat eller märkligt att det bör fridlysas ändå representerar betydande
skönhetsvärden eller utgör minnesmärken över en gången tids hushållningsformer.
Bland de naturvårdsobjekt på kyrklig mark som bör bevaras för framtiden
är vissa prästgårdsparker och lövängar. Det finns f. n. åtskilliga kyrkliga
ängar i hävd på Gotland. Arealen är sammanlagt cirka 120 hektar. Även i andra
stift — främst i södra Sverige — finns ett antal lövängar, vilkas fortbestånd är
hotat. Endast ett fåtal av dem torde vara av den betydenhet att de blir skyddade
genom statligt ingripande med stöd av naturvårdslagen. I samband med reformen
av tjänstebostadssystemet för prästerna har vidare under de senaste åren en de]
större områden (prästgårdsparker) avskilts från prästgård och lagts till lönebostället.
I en del fall har dessa parker en karaktär som det från miljösynpunkt kan vara
angeläget att bevara. Med hänsyn till våra dagars ökade turism och den snabba
omvandlingen av den svenska landsbygden finner utredningen det angeläget, att
de värden vi äger i en vacker natur och i en landskapsbild, som präglats av gammal
bygdekultur och en äldre tids brukningsmetoder, kan bevaras åt framtiden i så stor
utsträckning som det över huvud taget är möjligt. Man kan numera i stor utsträckning
räkna med att enskilda markägare är beredda att göra vissa uppoffringar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

att bevara bygdens skönhet och egenart. De krav man i dessa avseenden kan ställa
på en enskild ägare bör givetvis också kunna riktas mot de kyrkliga markinnehavarna.
Prästgårdarna och löneboställena är ofta belägna i sockenkyrkans omedelbara
grannskap och intar på många håll en framträdande plats i den landskapsbild som
kännetecknar centrum för en äldre kulturbygd. Det bör vara angeläget för kyrkan
att bevara en miljö som den själv har varit med om att skapa.

Den naturvård som det här rör sig om på kyrklig mark är av ganska ringa omfattning.
Kostnaderna för erforderliga åtgärder på ett löneboställe är ofta inte större
än att de i och för sig kan tänkas bäras av det enskilda pastoratet. Kostnaderna
kan dock drabba pastoraten ojämnt. Eftersom natur- och landskapsvården i vår tid
knappast framstår som enbart ett bygdeintresse, är det naturligt att kostnaderna
för ett enskilt pastorat i vissa fall fördelas. Detta kan ske, om de får beaktas vid
avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden. Stiftsnämnden bör alltså kunna
ålägga ett pastorat att vårda visst naturföremål med rätt för pastoratet att göra
avdrag för kostnaden vid den nettoredovisning som utredningen föreslagit skall ligga
till grund för avräkningen med kyrkofonden. Innefattar naturvården — såsom i fråga
om lövängarna — skyldighet att på visst sätt hävda ett begränsat markområde som
inte är skogsmark, kan det i vissa fall vara lämpligt att stiftsnämnden får möjlighet
att besluta, att området skall undantas från den del av lönebostället som skall arrenderas
ut. Föreskrifter om skötseln av mark som tagits undan bör tas in i hushållningsplan.
När det gäller naturvården på skogsmark är det också angeläget, att
stiftsnämnden får möjligheter att ta in föreskrifter härom i hushållningsplanen i
större omfattning än vad som medges i nuvarande bestämmelse om vården av ek
eller bok. Härigenom skulle bl. a. frågan om vården av prästgårdsparkerna kunna
lösas.

I fråga om de direkt under stiftsnämndernas förvaltning stående ecklesiastika
arrendegårdarna bör det inte vålla några större svårigheter att på liknande sätt
tillgodose naturvårdssynpunkterna. Skogen förvaltas här enligt hushållningsplan.
Visserligen skall förvaltningen inriktas på ett tillgodogörande av arrendegårdens
avkastningsförmåga på ekonomiskt sätt, men detta bör lika litet som i fråga om
löneboställena hindra att man tar rimlig hänsyn till naturvårdsintressena. Vid utarrendering
skall såsom »arrendegårdens utmark» tas undan bl. a. det som redovisas
såsom skogsmark i skogshushållningsplanen. Utrymme bör här finnas också
för att ta undan område som från naturvårdssynpunkt bedöms böra hävdas för sig.
Föreskrift om skötseln kan tas in i hushållningsplanen. Kostnaderna för naturvården
bör i dessa fall få bestridas av arrendegårdens avkastning. Detta innebär att
kostnaderna i sista hand kommer att bäras av kyrkofonden.

Också för lokalkyrka tillhörig skog upprättar stiftsnämnden hushållningsplan.
Naturvårdssynpunkterna kan på motsvarande sätt beaktas där. I fråga om lokalkyrkornas
hemman och lägenheter har stiftsnämnderna enligt den i denna del alltjämt
gällande äldre stiftsnämndsinstruktionen vissa förvaltningsbefogenheter, såsom
att pröva och avgöra ärenden om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av
beteshage på skogsmark. Får stiftsnämnderna såsom utredningen föreslagit behålla
vissa förvaltningsbefogenheter i fråga om lokalkyrkornas jordinnehav bör hin -

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

der inte möta mot att stiftsnämnd också tar undan viss mark från utarrendering
för jordbruksändamål, om behovet av naturvård motiverar det. I sådana fall bör
boställsnämnden och församlingens kyrkoråd höras i ärendet. Kyrkorådets samtycke
till åtgärden bör krävas, eftersom kostnaderna lär få täckas med avkastningen
av kyrkoegendomen eller i annat fall bäras av församlingen.

I fråga om domkyrkornas jord föreslår utredningen i annat sammanhang att
förvaltningen av dessa —- utom i fråga om Lunds domkyrkas fastigheter — skall
handhas av stiftsnämnderna. Motsvarande bestämmelser som gäller för de ecklesiastika
arrendegårdarna skulle då bli tillämpliga. Kyrkofondens ekonomi berörs
dock inte av åtgärder i fråga om domkyrkoegendomen. Vad gäller Lunds domkyrkas
egendomar bör stiftsnämndens tillsynsbefogenheter innefatta samma möjlighet
som i fråga om lokalkyrkors hemman att — med domkyrkorådets medgivande
— ta undan mark från utarrendering och att ta in naturvårdsföreskrifter i skogshushållningsplan.

I en del fall lär emellertid naturvården på jordbruksmark kunna tillgodoses i
enklare ordning än genom att ta undan marken från utarrendering och meddela bestämmelser
i skogshushållningsplanen. Så kan man t. ex. begränsa sig till att i
arrendekontrakt stadga skyldighet för arrendator att hålla betesdjur och meddela
föreskrifter om betesgång e. d. Det bör i sådana fall åligga boställsnämnden att
bevaka att naturvårdsintresset på lämpligt sätt tillgodoses i arrendekontraktet.
Stiftsnämnden bör kunna meddela anvisningar härom för de enskilda fallen, men
boställsnämndema bör också själva kunna ta initiativ i detta hänseende.

Genom de nu föreslagna åtgärderna bör det kunna bli ett gemensamt intresse för
pastorat, församlingar, boställsnämnder och stiftsnämnder att inom ramen av den
egna förvaltningen på bästa sätt sörja för en aktiv natur- och landskapsvård. Man
bör dock alltjämt överväga möjligheterna att utverka fridlysning av naturvårdsobjekt
av mera betydande allmänt intresse.

Utredningen lägger även fram förslag för att förstärka kulturskyddet för vissa
byggnader på kyrklig mark. Utredningen föreslår, att alla om- eller nybyggnadsföretag
på prästgård eller förutvarande prästgård skall underställas stiftsnämnden,
som bör höra länsarkitekten och i fråga om byggnad som är mer än 50 år gammal
landsantikvarien. Landsantikvarien bör i motsvarande fall höras också vid försäljning
av prästgård.

7.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag som har samband med naturvården på kyrklig mark tillstyrks
i allt väsentligt av remissinstanserna. Sålunda godtas bl. a. förslaget att stiftsnämnden
vid förordnanden utfärdade enligt naturvårdslagen skall företräda all
kyrklig mark. Likaså godtas förslaget att vid förhandling om föreskrifter och eventuell
ersättning vid bildande av naturreservat stiftsnämnden skall utgöra motpart
och äga att träffa överenskommelse med länsstyrelsen, med undantag för ärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

som gäller ersättningsbelopp av mera betydande storlek då frågan skall hänskjutas
till kammarkollegiet. Enligt kammarkollegiet är beslut om bildande av naturreservat
ofta att jämställa med ett medgivande till försäljning av marken. För godkännande
av reservatföreskrifter bör därför tillämpas samma ordning som gäller
för forsäljningsmedgivande. Överstiger ersättningsbeloppet för intrånget 100 000
kr., skall stiftsnämnden sålunda hänskjuta frågan om godkännande till kollegiet,
som i sin tur underställer frågan Kungl. Maj:ts prövning för det fall beloppet överstiger
300 000 kr.

Utredningens förslag i fråga om vården av inte formellt fridlysta men ändå av
olika anledningar värdefulla naturvårdsobjekt tillstyrks. Förslagen, som avser avdrag
för naturvårdskostnad vid nettoredovisning till kyrkofonden, tillgodoseende
av naturvårdsfrågor i arrendekontrakt, intagande av föreskrifter om naturvård i
hushållningsplan, tillstyrks sålunda av bl. a. naturvårdsverket. Naturvårdsverket finner
dessa former för täckande av kostnader som kan uppstå i samband med vård
av dessa naturvårdsobjekt både ändamålsenliga och angelägna.

Utredningens förslag i fråga om kulturskydd för byggnader på kyrklig mark
tillstyrks av riksantikvarieämbetet och andra remissinstanser som uttalar sig i
frågan.

8. Placering av prästlönefondsmedel

8.1 Utredningen

I avsnitt 2.3.2 har lämnats en redogörelse för uppkomsten och användningen av
pastoratens prästlönefonder. (Se även under 5.2.1.4). Prästlönetillgångar i form
av prästlönefonder finns i så gott som samtliga pastorat. Till största delen utgörs
fondkapitalet av vederlag för boställsjord, som har sålts eller blivit exproprierad,
eller för rätten att utnyttja boställes naturtillgångar, såsom grus eller torv. Prästlönefonder
kan också ha bildats på annat sätt, t. ex. genom donation av enskilda.
Framför allt är det kommunernas växande behov av mark för bebyggelse, som
under senare år medfört en starkt ökad försäljning av kyrklig jord och därmed en
snabb tillväxt av de hos pastoraten fonderade vederlagsmedlen.

Som nämnts förvaltas fonderna av pastoraten och deras avkastning används för
att bekosta utgifterna för präst- och kyrkomusikerlönema. Huvudregeln är att prästlönefond
skall göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. De närmare
föreskrifter som gäller i detta avseende är meddelade i 15 kap. 4 § föräldrabalken
och i förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser
om anbringande av omyndigs medel. Med domkapitlets medgivande kan
fondens tillgångar placeras på annat sätt. Fondmedel kan få användas till grundförbättring
av boställe eller till inköp av fastighet. Medel tillhörande prästlönefonder
från flera pastorat kan vidare tas om hand av stiftsnämnden och sammanföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

till en särskild fond, stiftets prästlönejordsfond, att disponeras till inköp av fastighet
som då kallas stifts prästlönefondshemman.

Enligt utredningen hade prästlönefondemas samlade kapitalbelopp, som den
31 december 1940 uppgick till 18 milj. kr., den 1 januari 1964 vuxit till nära 110
milj. kr., vilket innebär att det sexfaldigats på mindre än 25 år. Sammanställer
man denna siffra med uppgiften att prästlöneboställenas sammanlagda taxeringsvärde
år 1965 uppgick till drygt 588 milj. kr., framgår det att det rör sig om en
betydande del av kyrkans fasta egendom, som under dessa år bytts ut mot penningfonder.

Utredningen konstaterar att de möjligheter till värdebeständig placering av fondmedel
som står till buds utnyttjats endast i mindre utsträckning. Möjligheten att
med fondmedel bekosta åtgärder som syftar till grundförbättring på ett löneboställe
har utnyttjats i mycket växlande utsträckning i olika stift. I några stift har sådan
användning av fondmedel över huvud taget inte förekommit, medan i andra stift
— främst Härnösands, Växjö och Göteborgs — möjligheten utnyttjas flitigt. Till
allra största delen har medlen investerats i skogsbilvägar och andra vägföretag.
Möjligheten att använda prästlönefondsmedel till inköp av fastighet för ett enskilt
pastorats räkning till löneboställe har under en lång följd av år utnyttjats mycket
sparsamt i förhållande till de omfattande försäljningar av kyrklig jord som har ägt
rum. Inte heller den andra formen för återplacering av prästlönefondsmedel i fastighet,
som innebär att stiftsnämnden tar i anspråk lönefonder från flera pastorat
för att förvärva en fastighet som stiftets prästlönefondshemman, har tillvaratagits
i någon större utsträckning.

Att man i så ringa utsträckning inköpt prästlönefondshemman för uppsamlade
försäljningsmedel från flera pastorat har enligt utredningen delvis berott på att
tidigare jordförvärvslagstiftning intagit en avvisande hållning till förvärv i kapitalplaceringssyfte.
En annan orsak har varit att det visat sig svårt att ta till vara de
tillfällen till markförvärv som kunnat erbjuda sig på grund av tidsutdräkten vid
dessa förvärv som måste underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare krävs för
ett sådant gemensamt förvärv att stiftsnämnden förhör sig hos ett antal pastorat
om deras villighet att skjuta till medel för det aktuella köpet. Pastoratens intresse
av saken har inte heller stimulerats av det förhållande, att för tillskottspastoratens
del hela den faktiska avkastningen av deras andel i ett sådant prästlönefondshemman
tas upp i avräkningen med kyrkofonden, medan däremot deras avkastning
av fondmedel endast tas upp med en schablonmässigt beräknad ränta av 3 %, vilket
ger pastoraten möjlighet att tillgodogöra sig den eventuellt överskjutande verkliga
ränteavkastningen. Utredningens förslag i avsnitt 4.2 anvisar dock ett sätt att
komma till rätta med detta problem. En bidragande orsak till att så få prästlönefondshemman
har förvärvats kan enligt utredningen också vara, att det samarbete
som detta kräver mellan stiftsnämnderna och pastoraten först under de allra
senaste åren har utvecklats i positiv riktning.

Huvudparten av prästlönefondsmedlen har alltså inte funnit någon återplacering
i fast egendom utan förvaltas som penningfonder hos pastoraten. Deras avkastning

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

skall vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tas upp med den procent
av kapitalet som Kungl. Maj:t med hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer
(7 § lagen om kyrkofond). Enligt kungörelsen den 19 september 1945
(nr 633) angående procenttal vid beräknande av fondavkastning jämlikt 7 § lagen
om kyrkofond har detta som nyss nämnts fastställts till 3 %. Med hänsyn till att
fondmedlen till inte ringa del har placerats i långfristiga statsobligationer med låg
ränta har Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna höja procenttalet trots förändringarna
efter år 1945 i den allmänna räntenivån.

Enligt vad utredningen inhämtat var år 1963 67 % eller drygt 72 milj. kr. av
fondmedlen placerade i bankräkningar, därav 46,3 milj. kr. hos sparbanker och
20,8 milj. kr. hos affärsbanker. Samma år var cirka 31 % av fondmedlen placerade
i obligationer och i begränsad omfattning i andra värdehandlingar. Återstående
20 % av prästlönefondsmedlen eller 20,9 milj. kr. var placerade i lån, som huvudsakligen
och till ungefär lika delar fördelade sig på församlingar, pastorat och borgerliga
kommuner. Denna medelsplacering gav den högsta genomsnittliga avkastningen,
4,3 %, medan årsavkastningen av de på bank innestående fondmedlen var
endast 3,5 % och placeringen i obligationer gav 3,7 % ränta. Prästlönefondernas
faktiska avkastning under år 1963 uppgick till sammanlagt 3 964 559 kr., vilket
innebär en genomsnittlig förräntning med 3,6 % på kapitalet.

Efter en sammanfattande redogörelse för överväganden som under senare år
gjorts om möjligheten att erhålla en värdesäker placering av fondmedel framhåller
utredningen att det från det allmännas synpunkt måste inge betänkligheter, att de
sammanlagt mycket stora och genom försäljningar snabbt växande prästlönefonderna
inte bevaras till sitt reella värde. Löneboställenas sammanlagda taxeringsvärden
steg under åren 1944 till 1965, trots under mellantiden skedda försäljningar,
från 191 milj. kr. till 588 milj. kr., vilket innebär att värdena under 20 år mer än
trefaldigats. Eluvudsakligen torde stegringen bero på en anpassning av taxeringsvärdena
till det aktuella penningvärdet. Under samma tid steg konsumentprisindex,
som i huvudsak kan tjäna som en mätare på penningvärdet, med 108 %, vilket innebär
att penningvärdet sjönk med mer än hälften under perioden. Detta visar att,
medan penningfondernas värde sålunda snabbt reducerats, har den fasta egendomen
kunnat väl hävda sitt värde.

Utredningen åberopar att riksdagen år 1958 i ett annat sammanhang tagit ställning
till frågan om återplacering av uppsamlade fondmedel från försäljning av mark
i allmän ägo. Riksdagens år 1957 församlade revisorer hade gjort vissa uttlanden
beträffande domänverkets markfond, som till följd av kronans avyttringar av
fast egendom vuxit från cirka 3 milj. kr. år 1916 till 44,4 milj. kr. år 1946. Av
revisorernas uttalande citeras följande.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall icke motsätta
sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda anledningar
framställas, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för väg- eller andra kommunikationsändamål,
försvarets behov, sjöregleringar, framdragande _ av kraftledningar
och liknande, eller när enskilda intressen medverka, exempelvis vid ägout -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

byten för omarrondering av skogsmark samt vid försäljningar till enskilda av jordbruksdomäner,
lägenheter och avskilt liggande smärre skogslotter o. d. Det måste
enligt revisorernas mening vara i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall
äger möjlighet att genom en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar
om övertagande av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kunna
ske bör dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträckning
förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex eller
skiften som lämpa sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. — Såsom
tidigare nämnts ha statsmakterna i fråga om markfondens ianspråktagande
fastställt, att medel som inflyta vid försäljning och annan överlåtelse av på domänfonden
redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn härtill
kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket betydande
belopp samlas på denna fond, utan att återförvärv kommer till stånd. Revisorerna
äro medvetna om att stora svårigheter föreligga att finna för markfondens
medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra allmänna institutioner uppträda
som konkurrerande köpare. Mot bakgrunden av den utveckling som skildrats
i det föregående vilja emellertid revisorerna framhålla önskvärdheten av att det
allmännas markpolitik bedrivs efter sådana linjer, att det beträffande markfondens
handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.

Med anledning härav uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(SU 1958: B 34, p. 38) att det förhållandet, att domänverket i växande omfattning
frånhändes realkapital utan motsvarande omplacering av därvid erhållna
ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, inte torde låta sig väl förena med de
riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet
instämde i riksdagsrevisorernas nyss återgivna uttalande.

Enligt utredningen måste de synpunkter som riksdagen i detta fall gav uttryck
åt i motsvarande mån göras gällande beträffande prästlöneboställenas mark, som
i en ännu snabbare takt omsätts i fondmedel.

Utredningen anser att en medelsplacering enligt huvudregeln i prästlönekostnadslagen,
dvs. i överensstämmelse med vad som gäller för placering av omyndigs penningmedel,
idag framstår som klart otillfredsställande, eftersom placering på bankräkning
eller i de i 15 kap. 4 § föräldrabalken angivna slagen av värdepapper eller
lån f. n. endast är ägnad att bevara medlens nominella värde och göra dem räntebärande
men inte innebär en värdebeständig placering. De enda tänkbara alternativen
i dagens läge för att trygga en viss värdebeständighet är enligt utredningen
placering i fastighet eller i aktier. Utredningen har därför begränsat sina överväganden
till dessa båda alternativ. Utredningen är emellertid inte benägen att se frågan
om fondmedelsplaceringen som en ren värdesäkringsfråga. Samtidigt som det med
hänsyn till värdebeständigheten är angeläget att återplacera fondmedlen i fast
egendom, bör också vid förvärvet av fastighet strukturrationaliseringen inom jordoch
skogsbruket tas med i bilden. Om nämligen placeringen av prästlönefondsmedel
i fastighet sker på så sätt att man genom tillköp av jord förstärker ett befintligt
löneboställes jordbruk eller skog och bostället därigenom från brukningssynpunkt
ökar i värde, har man ju vunnit någonting utöver själva den värdesäkra fondmedelsplaceringen.
Med en ökad avkastning på längre sikt från löneboställena minskar

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

behovet av utdebitering i pastoraten. Såsom utredningen tidigare uttalat (se under
5.2.1.4) bör det även finnas goda förutsättningar att göra de uppsamlade prästlönefonderna
till aktiva redskap vid den strukturrationalisering av den kyrkliga jorden,
som utgör ett led i jord- och skogsbrukets omstrukturering. Av den inventering av
det kyrkliga fastighetsbeståndet som utredningen låtit göra torde klart framgå, att
det behövs en genomgripande omstrukturering av det kyrkliga jord- och skogsbruket
för att anpassa det till den utveckling som är på gång inom landet. I ett sådant läge,
då kyrkan inte bör genom sitt splittrade egendomsbestånd stå hindrande i vägen för
en allmän strukturrationalisering och då å andra sidan hinder inte bör resas mot
att också det kyrkliga fastighetsbeståndet får del i en allmän upprustning av produktionsenheterna,
är det enligt utredningens mening angeläget, att frågan om prästlönefondernas
återplacering får en lösning som i första hand tillgodoser rationaliseringskraven
inom jord- och skogsbruket. Först i andra hand bör frågan bedömas
som en ren kapitalplaceringsfråga. Utredningens uppfattning härvidlag leder till
att den anser sig alltjämt böra ge prioritet åt en fondmedelsplacering i jordbrukseller
skogsfastigheter. I de fall då ett pastorat, som innehar prästlönefondsmedel,
förvaltar ett löneboställe som bedöms vara värt att behålla för framtiden, bör alltså
i första hand möjligheten att med fondmedlen förvärva tillskottsjord till detta boställe
övervägas. Likaså bör förvärv av tillskottsjord för ett enskilt pastorats räkning
kunna komma i fråga, om ett boställe som visserligen i nuläget bedöms som mindre
lönsamt därigenom erhåller sådan förstärkning att dess framtida bestånd som självständig
och bärkraftig brukningsenhet kan anses tryggad. En tredje situation är
den, när ett pastorat disponerar omfattande prästlönefonder och möjlighet erbjuder
sig att — inom eller utom pastoratet — förvärva en även på lång sikt bärkraftig
jordbruks- eller skogsfastighet till nytt löneboställe åt pastoratet. Om inte någon
av dessa tre situationer föreligger, bör det enligt utredningen inte förekomma att
ett pastorat ensamt placerar sina fondmedel i jord eller skog.

Från lönsamhetssynpunkt måste ett alltför splittrat fastighetsbestånd undvikas.
Från denna synpunkt bör pastoratens önskan att placera fondmedel kunna gå hand
i hand med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många smärre prästlönefonder
som uppkommer hos skilda pastorat i samband med försäljning av icke
bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av fastigheter av sådan
storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. I likhet med vad som nu är
anbefallt i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av prästlönefondslagen
bör dessa lämpligen utgöras av »helst större och företrädesvis av skogsmark
bestående, inom stiftet belägna egendomar». I nära samarbete mellan de statliga
rationaliseringsorganen, stiftsnämndema och pastoratens egna organ bör rationella
brukningsenheter kunna skapas, vilka ger god avkastning på de däri placerade
fondmedlen.

Placering av fondmedel i annan fast egendom än jordbruks- eller skogsfastighet
har tidigare betraktats som ett sämre alternativ, eftersom bostads- eller industrifastigheter
ansetts vara mindre värdebeständiga. Med hänsyn till prästlönefondernas
stora omfattning är det emellertid tveksamt om det finns möjligheter att i full ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

sträckning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter, i synnerhet
som en skärpt konkurrens med andra intressenter kan väntas bli en följd av den
liberalare förvärvslagstiftningen. Vidare bör de betydande investeringar som krävs
för ett lönsamt jordbruk ge anledning till att i vissa fall överväga om inte placering
i annan fast egendom också kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring
eftersätts. Som lämpliga objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad
eller annan tätort komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stadspastorat
och likartade pastorat, som disponerar mycket stora prästlönefonder. Placering
av prästlönefondsmedel i hyresfastighet bör också kunna komma i fråga i sådana
fall, då man söker ett lämpligt placeringsobjekt för fondmedel från flera pastorat.
Även denna alternativa placeringsmöjlighet bör kunna prövas i synnerhet
i stift där utsikterna att förvärva större sammanhängande skogsmarksarealer ter sig
mindre lovande.

En speciell situation förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang.
Det förekommer att pastorat placerar fondmedel i lån till församling för uppförande
av församlingshus med lokaler för olika grenar av den frivilliga kyrkliga verksamheten
etc. För församlingarna har detta ofta varit till stor fördel, eftersom det under
senare år kunnat visa sig svårt att erhålla nödvändiga lån på annat håll. Dessa församlingshus
är ofta mycket påkostade och föga räntabla och kan med ändrade
tidsförhållanden och arbetsformer för den kyrkliga verksamheten komma att utgöra
en ekonomisk belastning för församlingen. Med tanke på lönsamheten på längre
sikt bör övervägas om man inte, såsom ofta sker i de fria samfundens byggnadsverksamhet,
kan inordna de för församlingsändamål erforderliga utrymmena i en
fastighet, som i övrigt rymmer hyreslägenheter för kontors- eller bostadsändamål
och som kan förväntas mera långsiktigt ge en god ekonomisk avkastning. En sådan
fastighet behöver då inte heller uppföras i församlingens regi utan kan utgöra
placeringsobjekt för prästlönefondsmedel, varvid församlingen av pastoratet hyr
de för församlingsändamål inrättade lokalerna, så länge behov därav föreligger.

Vad sedan gäller frågan om placering av prästlönefondsmedel i aktier och förlagsbevis
finner utredningen, att samma behov av en värdebeständig placering som
motiverat förslaget om placering i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom
också talar för att en placering i aktier bör kunna komma i fråga. I diskussionen
har tanken skymtat att man genom en gemensam fondförvaltning för pastoraten
skulle kunna vinna en mera allsidig förmögenhetsplacering. Utredningen har i rationaliseringssyfte
förordat en sådan gemensam förvaltning i fråga om pastoratens
skog, medan pastoraten har ansetts lämpligen böra själva förvalta sina jordbruksfastigheter.
I fråga om placering i värdepapper är det angeläget att en viss spridning
på olika slags industriföretag och andra aktiebolag eftersträvas för att motverka
sådana fluktuationer i konjunkturerna, som kan drabba en viss bransch. Värdesäkringskommittén
har emellertid i sitt betänkande Indexlån (SOU 1964: 1 och 2)
påvisat en tendens till stark samvariation inom aktiemarknaden, vilket gör att inte
heller stora och väl differentierade aktieportföljer erbjuder någon säkerhet mot
konjunkturpåverkan. Fråga är då om någon nämnvärd fördel står att vinna på att
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

införa en gemensam fondförvaltning i fråga om värdepapper. Närmast till hands
ligger att låta varje pastorat för sig svara för en sådan placering av sina prästlönefondsmedel.
Beträffande frågan i vilken utsträckning fondmedel bör få placeras i
aktier är utredningen inte benägen att f. n. förorda att större andel än 25 % av ett
pastorats prästlönefonder får placeras i aktier. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten
att ha fondmedel disponibla för rationaliseringsändamål anser utredningen det
vara lämpligt att tills vidare rätt starkt begränsa placeringen i aktier. Stiftsmyndighets
medgivande till placering i aktier eller förlagsbevis bör inhämtas. En uttrycklig
antydan om möjligheten att placera prästlönefonds kapital i sådana värdepapper bör
inflyta i författningstexten. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Maj:t att i tilllämpningsbestämmelser
närmare föreskriva i vilken utsträckning sådan placering
skall få medges.

I anslutning till förslaget om möjlighet till placering av prästlönefondsmedel i
aktier tar utredningen också upp frågan om placering av kyrkofondens kapital i aktier.
Utredningen, som uttalar att frågan visserligen ligger något vid sidan av utredningens
område, anser att statskontoret nu synes böra få medgivande att, om så
finnes lämpligt, placera en fjärdedel av kyrkofondens kapitalbehållning i börsnoterade
aktier och förlagsbevis.

Utredningen behandlar vidare frågan om tillsynen över prästlönefondemas förvaltning.
Utredningen erinrar om att den för att underlätta köp av kyrklig jord har
föreslagit, att på stiftsnämnden skulle överföras domkapitlets befogenhet att besluta
om annan placering av prästlönefondsmedel än vad som är medgivet beträffande
omyndigs tillgångar. (Se vidare under 5.2.1.4). Om så sker, bör även tillsynen
över fondmedelsförvaltningen överflyttas på stiftsnämnden. Det rör sig här
om tillgångar som härrör från försålda fastigheter och som i första hand avses bli
återplacerade i fast egendom eller på annat sätt nyttiggöras inom fastighetsförvaltningen,
över vilken stiftsnämnden har inseendet. Redovisningen av lönetillgångarna
har ju också sitt omedelbara intresse för avräkningen med kyrkofonden, och bestyret
därmed åvilar också stiftsnämnden.

Beträffande prästlönefond som innestår på bank föreslår utredningen, att det
föreskrivs, att medlen skall vara insatta pa spärrat konto och inte få lyftas utan
stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra värdepapper vara nedsatta
i öppet förvar hos bank. Någon olägenhet för pastoraten eller kännbar begränsning
av deras förvaltningsbefogenheter torde det inte innebära, om stiftsnämndens
medgivande krävs för att lyfta prästlönefondemas kapital, eftersom
stiftsnämndens beslut ändå krävs i flertalet fall då det blir fråga om hur medlen
skall disponeras. En bestämmelse av sådan innebörd utgör enklaste sättet att skapa
en trygghet som annars skulle kräva en avsevärt mera vittgående tillsyn från stiftsnämndens
sida eller också uttrycklig föreskrift om pastorats ansvarighet för fondmedlen.
Spärregeln kan väl därför närmast anses vara en fördel för de pastorat
som genom försäljningar, vilka ofta inte tillkommit genom deras egna initiativ,
kommit att stå som förvaltare av betydande lönefonder. Till stiftsnämndens mera
formella granskning av pastoratens fondmedelsredovisning skulle i så fall endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

komma en kontroll att enligt bankbesked fondmedel, som är insatta på bank, innestår
på spärrade konton.

8.2 Remissyttrandena

Många remissinstanser understryker vikten av att frågan om prästlönefondemas
placering i värdebeständig valuta snarast blir löst. I likhet med utredningen anser
flertalet remissinstanser det vara angeläget att fondmedlen i första hand återplaceras
på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom jord- och skogsbruket.
Förslagen till alternativa återplaceringsmöjligheter — i hyresfastigheter och aktier
— anses välmotiverade mot bakgrund bl. a. av fondmedlens allt snabbare tillväxt.

En del remissinstanser ifrågasätter om det alltid är ekonomiskt motiverat att föra
över lösgjorda tillgångar i skogsfastigheter som, även om rationaliseringsverksamheten
ger goda resultat, måste komma att innebära ett splittrat skogsägande med
bl. a. höga kostnader för förvaltning och skogsdrift som följd. Dessa remissinstanser
anser att det i vissa fall bör vara lämpligare att överföra lösgjorda medel till mer
lätt förvaltade och bl. a. därigenom lönsammare tillgångar. Sålunda anför lantbruksstyrelsen
att olika meningar har gjort sig gällande vid bedömningen av vilka objekt
som nu och framdeles kan medge en värdesäker placering av prästlönefondsmedlen.
Det måste ankomma på kyrkan själv att göra denna bedömning, men lantbruksstyrelsen
kan inte finna att en så klar prioritering som utredningen gör beträffande fondmedelsplacering
i jord- och skogsbruksfastigheter är befogad. Styrelsen ifrågasätter
därvid inte sådana förvärv som utgör ett rationellt tillskott för en befintlig, bestående
enhet och inte heller successiva förvärv i bygder, där ett samlat komplex kan
byggas upp. Den alltmer avancerade och mekaniserade skogsdriften medför att
driftskapitalet numera utgör en allt större del av det samlade kapitalbehovet. För
jord- och skogsbmksnäringen gäller i detta hänseende samma förhållanden som för
näringslivet i övrigt. Förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter bör därför primärt
syfta till att skapa rationella företag, medan kapitalplaceringsbehov som sådant
inte bör medföra någon prioritering. Enligt styrelsens mening bör därför alternativa
placeringsmöjligheter övervägas, detta så mycket mer som fondmedlen uppgår
till betydande belopp och utbudet av fastigheter är begränsat. Utredningen har
även diskuterat placering av vissa fondmedel i hyresfastigheter och aktier. Enligt
lantbruksstyrelsens mening bör båda dessa alternativ kunna bli av stort värde.
Större hyresfastigheter i stad eller annan tätort bör vara attraktiva objekt i första
hand för stadspastoraten men även för placering av fondmedel från flera pastorat.
Den erforderliga förvaltningsapparaten behöver i så fall inte bli särskilt betungande.

I varje fall blir den av mindre omfattning än vad som på längre sikt kommer att
krävas för rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar spridda över
hela landet.

Statskontoret framhåller att enligt utredningens förslag skall prästlönefondsmedlen
användas som ett instrument för rationalisering inom kyrkans jord- och skogs -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

bruk. Utredningen anser sålunda att den helt dominerande delen av kyrkans tillgångar
även framdeles bör utgöras av jord- och skogsegendomar. Med de intentioner
utredningen har skulle inte bara de medel som redan finns i prästlönefonderna
utan också de säkerligen mycket stora belopp som kommer att frigöras vid
jordbruksdriftens rationalisering reinvesteras i skogsegendomar. Härigenom skulle
kyrkans ekonomi ännu hårdare bindas vid skogsnäringen och dess skiftande konjunkturer.
Enligt statskontorets uppfattning bör denna ensidiga inriktning successivt
upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna. Statskontoret
vill därför tillstyrka utredningens förslag att prästlönefondsmedel skall få
placeras i annan fastighet än jordbruks- och skogsfastighet och dessutom i aktier
och förlagsbevis men med den begränsning utredningen föreslagit. Genom de ökade
placeringsmöjligheter som sålunda skulle öppnas synes goda förutsättningar föreligga
att tillgodose allmänna lönsamhetssynpunkter liksom att kunna uppnå en önskvärd
riskfördelning.

Mot utredningens förslag i övrigt i fråga om placeringen av fondmedel framförs
erinringar i följande avseenden.

Stiftsnämnden i Göteborg konstaterar att i utredningens förslag förutsätts placering
av ett enskilt pastorats prästlönefond i mark endast om det rör sig om tillköp
till redan befintlig pastoratsmark eller om förvärvet är så stort att det i sig
självt är bärkraftigt. Man har därvid uppenbarligen velat förhindra s. k. punktköp.
Emellertid kan punktköp på längre sikt och genom tillköp så småningom ge upphov
till nya bärkraftiga enheter, varför sådana i intressearronderingshänseende kan
vara förnuftiga. En undantagslös regel mot punktköp anser stiftsnämnden därför
olämplig. Stiftsnämnden i Lund understryker att önskemålet att fondmedlen erhåller
en värdebeständig placering inte får drivas så långt att enstaka pastorat förvärvar
jord- eller skogsfastigheter som inte på längre sikt utgör bärkraftiga självständiga
driftsenheter. Prästlönefondsmedel som inte kan placeras på detta sätt
bör i första hand stå till stiftsnämndens disposition för att användas till placering
i främst större jord- och skogsfastigheter såsom stifts prästlönefondshemman. På
denna punkt saknas realistiska förslag. Enligt stiftsnämndens erfarenhet är pastoratens
benägenhet att på helt frivillig väg samverka tyvärr mycket liten. Stiftsnämnden
i Luleå anser att det vore synnerligen önskvärt att rationaliseringsorganet—
stiftsnämnden får fritt disponera viss del av pastoratens samlade prästlönefonder
för fastighetsrationalisering. I annat fall föreligger risk för att möjligheterna till
arronderingsköp av skogsmark försvåras eller i sämsta fall stoppas genom tidskrävande
remisser till de enskilda pastoraten.

Några stiftsnämnder föreslår att den övre gränsen för förvärv av aktier inte så
hårt fixeras till 25 % av fondkapitalet. Domkapitlet i Stockholm anser att placering
av aktier bör kunna ske till en andel av 50 % av fondens kapital.

Statskontoret kritiserar utredningens uppfattning att en gemensam fondförvaltning
för pastoraten inte skulle medföra några nämnvärda fördelar. Såväl de föreslagna
vidgade placeringsmöjligheterna som den förväntade ökningen av prästlönefondemas
storlek torde komma att medföra större krav på sakkunskap i vad avser

101

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

placerings- och andra finansieringsfrågor vid förvaltningen av dessa fonder. Sådana
krav skulle lättare kunna tillgodoses vid en regional eller central organisation för
fondförvaltningen än vid den nu rådande spridda organisationen. Vidare skulle
tillsynen över förvaltningen förenklas. Statskontoret ifrågasätter därför om inte
pastoraten bör beredas möjlighet att överlämna prästlönefondsmedel till förvaltning
i en gemensam placeringsfond, ordnad antingen på central nivå eller på stiftsnivå.
Vid alternativet med en central gemensam placeringsfond bör förvaltningen lämpligen
handhas av statskontorets fondbyrå.

Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
framhåller att det varken är nödvändigt eller lämpligt att, som utredningen
föreslagit, fondmedlen skall vara insatta på spärrade bankkonton och värdehandlingar
nedsatta i öppet förvar hos bank.

9. Förvaltningsorgan

9.1 Utredningen

Utredningens förslag påverkar i viss mån utformningen av de organ som förvaltar
eller har tillsyn över kyrklig jord. Utredningen har föreslagit tillskapandet av
nya organ i två hänseenden. För ledning och samordning av strukturrationaliseringen
inom det kyrkliga fastighetsbeståndet har föreslagits, att en särskild arbetsenhet
skall inrättas inom kammarkollegiet, och förvaltningen av löneboställenas skog
samt stiftens prästlönefondshemman bör enligt utredningens förslag uppdragas åt
ett samarbetsorgan för pastoraten inom varje stift. Utredningen har i båda fallen
räknat med att genom anknytningen till redan befintliga organ — kammarkollegiet
respektive stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
— kunna undvika en onödig ansvällning av förvaltningsapparaten (se under
5.2.1.1). I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av församlingens
eller pastoratets egna organ, leder utredningens förslag inte till några mera
genomgripande förändringar annat än beträffande den föreslagna överflyttningen
av pastoratens skogsförvaltning på ett gemensamt organ. Den kyrkokommunala
förvaltningen med kyrkoråd som verkställande organ rubbas annars inte av
förslagen. Något annorlunda ställer det sig däremot för de kyrkliga tillsynsmyndigheterna
boställsnämnd och stiftsnämnd. Framför allt om en målmedveten
insats skall göras för strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket
kommer de att få ett nytt ansvarsfullt arbetsfält, som ställer stora krav på deras
överblick, handlingsförmåga och kunnande. Boställsnämnderna kommer enligt utredningens
förslag att få delvis nya arbetsuppgifter. De föreslås få en aktiv roll när
det gäller att bevaka möjligheterna till strukturrationalisering av de kyrkliga fastigheterna,
och deras uppgift att göra arrendeuppskattningar har utvidgats. Sam -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

tidigt kommer de enligt utredningens förslag att slippa normaluppskattningama.
Även för stiftsnämndernas del innebär utredningens förslag en del förändringar
i arbetsuppgifterna. Om normaluppskattningssystemet slopas, bortfaller därmed
stiftsnämndens uppgift att fastställa normaluppskattningama, men avräkningen
mellan pastoraten och kyrkofonden kommer alltjämt att avila stiftsnämnden. I
samband med strukturrationaliseringen avses stiftsnämnderna spela en aktiv roll
med vidgad beslutanderätt bl. a. i försäljningsärenden. Över huvud taget syftar
boställsutredningens förslag till att accentuera stiftsnämndens roll som tillsynsmyndighet
och rättslig företrädare för all den kyrkliga jorden i stiftet, varigenom man
vinner större enhetlighet och gör det lättare för myndigheter och enskilda att veta,
vart de skall vända sig i frågor som gäller sådan jord. Genom föreslagna decentraliseringsåtgärder
kan stiftsnämnderna väntas få ökade arbetsuppgifter bl. a. i fråga
om dispositionsändringar, försäljning av jord och upplåtelse av nyttjanderätter.
Slutligen räknar utredningen med att stiftsnämnderna skall mer än hittills bevaka
kulturskyddet och naturvårdsintresset på den kyrkliga egendomen.

Mot denna bakgrund har utredningen övervägt, hur boställsnämnd och stiftsnämnd
bör vara sammansatta och hur ledamöterna lämpligen bör utses. Utredningen
har vidare uttalat att domkyrkorådet i Lund bör bestå som organ för förvaltningen
av domkyrkan där och dess ganska omfattande egendomar men att rådet
borde erhålla ändrad sammansättning.

I fråga om boställsnämnderna har utredningen av skäl som angivits under 5.1.1
föreslagit att pastoraten i boställsdistriktet blir företrädda i boställsnämnden av en
fast representant i stället för som nu av en representant från ettdera pastoratet i
distriktet, som i varje särskilt fall inkallas av ordföranden. Utredningen har föreslagit
att den ledamot jämte suppleant som skall företräda pastoraten skall utses
av länsstyrelsen efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stiftet.
Annars föreslås inte någon ändring i boställsnämndernas sammansättning. Vidare
har utredningen föreslagit att större boställsdistrikt än de nuvarande skall bildas.
Utredningen har därvid förutsatt, att den föreslagna avdelningen inom kammarkollegiet
som skulle ha till uppgift att leda och övervaka strukturrationaliseringen
av den kyrkliga jorden kommer att framlägga bl. a. de detaljerade förslagen om
boställsnämndernas tjänstgöringsområden.

Även stiftsnämndernas sammansättning föreslås bli ändrade. Som redan nämnts
består stiftsnämnden av fem ledamöter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två
av domkapitlet. Av de båda sistnämnda skall enligt 6 § boställsordningen en vara
jurist och tjänstgöra som sekreterare åt nämnden. De båda av domkapitlet utsedda
ledamöterna har så gott som undantagslöst utgjorts av biskopen och en
domkapitelsjurist, som regel stiftssekreteraren, vilken tjänstgjort som sekreterare
hos nämnden. Kungl. Maj:t, som har att bland ledamöterna utse ordförande, har
likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill.

Starka sakliga skäl talar enligt utredningen för att biskopen bör vara ledamot
av stiftsnämnden. Intill boställsordningens ikraftträdande den 1 maj 1933 fanns
endast en stiftsmyndighet, domkapitlet. Den nuvarande uppdelningen på två myn -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

digheter med gemensamt kansli är i flera avseenden opraktisk men kan ses som
en uppdelning av stiftsförvaltningen efter ärendegrupper. Som stiftschef bör dock
biskopen ha en allsidig överblick över stiftets förvaltning och då även den ekonomiska
sidan därav. Med hänsyn till den fasta praxis som tillämpats alltsedan tillkomsten
av boställsordningen föreslår utredningen, att domkapitlets val av ledamöter
slopas och att det i stället föreskrivs, att biskopen skall vara ordförande i
stiftsnämnden på samma sätt som i domkapitlet. Några principiella betänkligheter
mot en sådan självskrivenhet bör inte föreligga, eftersom val och utnämning av
biskop ju avser just chefskapet för stiftet och dess förvaltning. Någon särskild ersättare
för biskopen vid förhinder för honom torde inte behövas i stiftsnämnden.
Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen för Kungl. Maj:t att i särskilda
fall förordna annan ordförande i stiftsnämnden. Behov härav kan t. ex. föreligga
i ärkestiftet med hänsyn till ärkebiskopens omfattande uppgifter i rikskyrkliga
sammanhang och kan givetvis uppkomma även i andra fall, då särskilda åligganden
eller andra omständigheter motiverar att en biskop bereds någon lättnad
i sin arbetsbörda. Vice ordförande bör liksom hittills väljas av stiftsnämnden bland
dess ledamöter. Enligt utredningens mening bör stiftsnämnden i övrigt vara ett lekmannaorgan
i likhet med andra regionala förvaltningsmyndigheter. Domkapitlet
bör sålunda inte längre utse en jurist till ledamot i nämnden utan endast till sekreterare
åt denna. Ansvaret för den rättsliga bedömningen av frågorna åvilar honom
i egenskap av tjänsteman liksom övriga föredragande hos nämnden. Utredningen
har övervägt om valet av övriga fyra ledamöter och suppleanter för dem
skulle kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där stiftsstaden är belägen. Eftersom
stiftsnämnden har att företräda den kyrkliga egendomen bl. a. gentemot olika
länsorgan, finner utredningen lämpligast, att de även i fortsättningen utses av Kungl.
Maj:t i likhet med vad som är fallet beträffande flera andra regionala förvaltningsmyndigheter.

Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en samverkan mellan pastoraten
och stiftsmyndigheten, inte minst med tanke på rationaliseringsverksamheten,
förordar utredningen att en av ledamöterna jämte suppleant i likhet med vad som
föreslagits i fråga om boställsnämnderna skall utses efter förslag av den organisation
som företräder pastoraten i stiftet. Det valförfarande genom av kyrkoråden
utsedda elektorer från varje pastorat som är föreskrivet för att välja pastoratens representant
i domkapitlet är omständligt och kostsamt och bör inte lämpligen komma
i fråga här. I den mån stiftsnämnden behöver anlita särskild expertis för bedömning
av en fråga, kan detta ske enligt nuvarande ordning. Ersättning till sakkunniga utgår
från en särskild åt myndigheterna anvisad delpost i riksstaten. Bl. a. kan utredningen
i byggnadsfrågor av länsarkitekt eller landsantikvarie bestridas därur.
Detta är helt i linje med utredningens uppfattning, att den kyrkliga förvaltningen
bör köpa tjänster på annat håll när det gäller specialistuppdrag.

Enligt stadgan angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och dess
egendom består domkyrkorådet i Lund av fem personer, nämligen domprosten
och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamöter, en ledamot som utses ge -

104

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

mensamt av landshövdingen och biskopen, en som utses av akademiska konsistoriet
samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrkorådsledamot. Sammansättningen
tar närmast hänsyn till domkyrkans vård och användning. Den svarar knappast mot
aktuella krav och ger i och för sig ingen garanti för att erforderlig sakkunskap på
jordbrukets område blir företrädd i rådet. Utredningen föreslår i stället följande
sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och domprosten bör ingå i domkyrkorådet
som självskrivna ledamöter, den förre såsom ordförande. I övrigt bör det
lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrkoförsamlingen genom sitt kyrkoråd
får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare bör behovet av jordbruksexpertis
tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en ledamot med sådana kvalifikationer.
För de av kyrkorådet och stiftsnämnden utsedda ledamöterna bör ersättare utses
i samma ordning. Tillgången till juridisk och annan sakkunskap i rådet bör
kunna tryggas i annan ordning. Utredningen utgår nämligen ifrån att rådets omfattande
förvaltningsuppgifter gör det nödvändigt att anställa personal för skilda
ändamål, bl. a. såsom intendent för fastighetsförvaltningen, domkyrkoarkitekt, sekreterare
och biträdespersonal. Det bör framhållas, att domkyrkans inkomster av
sina fastigheter och fonder medger avlönande av sådan personal från dess egen
stat.

9.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om boställsnämndema möter erinringar i följande
avseenden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om boställsnämndema över huvud taget
har något berättigande i de skogsdominerade delarna av landet och hävdar att en
uppdelning av deras funktioner mellan pastorat och stiftsnämnd i vissa fall kan
ske utan olägenhet. Stiftsnämnden i Västerås hävdar att boställsordförandens arbetsuppgifter
i effektivitetens intresse bör överflyttas på tjänsteman hos stiftsnämnden.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt länsstyrelsen i Jönköpings
län anser att boställsnämndernas ledamöter bör utses av stiftsnämnd i stället
för av länsstyrelse. Enligt kammarkollegiets mening bör pastoratsrepresentanten
jämte ersättare utses av ombud för pastoraten inom boställsdistriktet i stället för av
länsstyrelsen efter förslag av pastoratsförbundet i respektive stift.

Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämndema möter kritik särskilt
från många stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att
frångå nuvarande ordning på annat sätt än att en av de ledamöter som Kungl. Maj:t
utser bör utses efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stiftet.
Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stiftssekreteraren eller
annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte skall vara ledamot
i stiftsnämnden. Samarbetet mellan stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet
och dess kanslipersonal å andra sidan befrämjas bäst genom att såväl en ledamot i
domkapitlet som stiftssekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses
till ledamöter i stiftsnämnden. Härigenom bevaras också kontinuiteten i den kyrk -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

liga förvaltningen. Det framhålls vidare att hos andra regionala förvaltningsmyndigheter
såsom hos lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna vederbörande
chefstjänsteman är ledamot i respektive nämnd. Dessa remissinstanser åberopar
också, att sakkunskap i frågor om jordbruk och skogsbruk redan är väl tillgodosedd
i stiftsnämnden genom de tre ledamöter som Kungl. Maj:t utser enligt nu gällande
bestämmelser. Till skillnad från vad utredningen föreslagit anser flera av dessa
kyrkliga remissinstanser att liksom f. n. ersättare bör finnas också för biskopen.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbruks styr elsen, domkapitlet
i Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pastoratsintressena
bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation
i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.

Kammarkollegiet anser att pastoratsrepresentanten bör väljas av ombud för pastoraten
i den ordning som är föreskriven för val av pastoratens representant i domkapitlet.

I fråga om den föreslagna sammansättningen av domkyrkorådet i Lund delar stiftsnämnden
i Lund inte helt utredningens uppfattning. Att biskopen och domprosten
ingår som självskrivna ledamöter anser stiftsnämnden självklart. Likaså är skälen
att slopa nuvarande universitetsrepresentation uppenbara. Däremot bör stiftsnämnden,
förutom jordbruksexpert, utse en i allmänna ekonomiska värv väl förfaren
person till ledamot av rådet. Behovet av expertis inom rådets egen krets har nämligen
med åren blivit alltmer uttalat. Om inte rådsmedlemmarnas antal skall utökas,
vilket inga särskilda skäl nu talar för, återstår då för domkyrkoförsamlingen att
utse liksom hittills endast en ledamot. En sådan sammansättning av Lunds domkyrkoråd
torde också komma att ge en bättre balans i fråga om representationen
i rådet. Utredningens förslag om förstärkt lokalt inflytande torde inte vara motiverat
mot bakgrund av att domkyrkoförsamlingen ju redan, förutom sin valda representant,
har sin kyrkoherde, domprosten, såsom självskriven ledamot. Även
domkyrkorådet i Lund kritiserar utredningens förslag till sammansättning av rådet.
Domkyrkorådet understryker att den lokala förankringen och tillgången till sakkunskap
inom skilda områden är grundläggande för domkyrkorådets sammansättning.
Det bör gälla även framdeles. Domkyrkorådet förordar därför en ordning,
där tyngdpunkten inte vilar på valbarhetsvillkoret som sådant hos den enskilde ledamoten
utan där i stället intressegemenskap och sakkunskap bildar grunden vid utseendet
av ledamöterna. Sålunda finner domkyrkorådet i likhet med utredningen
att domprosten bör ingå som självskriven ledamot i domkyrkorådet. I övrigt bör
självskrivenhetens princip inte behållas. Borgmästarämbetet är numera inte ett
kommunalt utan ett statligt ämbete. Att utse en representant för den sakkunskap
som domkyrkorådet förlorar i borgmästaren anser domkyrkorådet böra tillkomma
domkapitlet. Den ledamot av domkyrkorådet som länsstyrelsen och biskopsämbetet
nu gemensamt utser bör, sedan stiftsnämnden övertagit den befattning med domkyrkojorden
som tidigare tillkom länsstyrelsen och biskopsämbetet, utses av stiftsnämnden.
Domkyrkoförsamlingen utser såsom hittills en ledamot. Domkyrkorådet
finner det inte motiverat att som utredningen föreslår domkyrkoförsamlingen skall
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

106

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

utse två ledamöter. I stället bör en universitetsrepresentant i rådet behållas. Erfarenheten
har visat, att det är ytterst värdefullt för domkyrkorådet att bland sina
ledamöter ha en sådan representant. Mellan domkyrkan och universitetet existerar
alltjämt en intressegemenskap, som tar sig uttryck på flera olika sätt.

10. Författningsregleringen

10.1 Utredningen

I direktiven för utredningen betonade departementschefen att de reformer som
utredningen har att ta ställning till har det gemensamt att de går ut på rationaliseringar
och förenklingar men också fordrar förhållandevis omfattande ändringar i
gällande lagstiftning för att kunna genomföras. Departementschefen underströk vikten
av att man i utredningsarbetet strävade efter att göra förslagen till nya bestämmelser
så enkla och praktiska som det över huvud taget är möjligt. Utredningen
har övervägt om man med bibehållande av den nuvarande lagstiftningen kan göra
de ändringar i den som behövs för att genomföra utredningens intentioner. Utredningen
har funnit att detta inte låter sig göra av flera skäl. Ett skäl är att den nuvarande
författningsregleringen är omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En
starkt bidragande orsak till detta är att författningarna har tillkommit vid skilda
tider och att någon samordning av författningsmaterialet aldrig har skett. För en
nutida bedömare framstår åtskilliga olikheter i författningsregleringen som onödiga
och i vissa fall direkt hindrande för förvaltningen. Om utredningens olika förslag
förs in i de nu gällande huvudförfattningarna — boställsordningen, ecklesiastika
arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen och lagen om kyrkofond — bidrar detta
knappast till att göra författningarna enklare och mera överskådliga. Till detta
kommer att författningarna speglar en annan tids jordbruksförvaltning. Ett annat
viktigt skäl utgör de kyrkligt-ekonomiska författningarnas konstitutionella karaktär
och i vilken omfattning kyrkomötet skall deltaga i lagstiftningen. De ändringar
som har behövt göras i författningarna sedan deras tillkomst under 1930-talet
har ofta krävt ett omständligt lagstiftningsförfarande. Reformerna har därför kunnat
genomföras först efter lång tidsutdräkt. Det torde t. o. m. kunna sättas ifråga,
om inte just det omständliga förfarandet bidragit till att vissa i och för sig önskvärda
reformer inte kommit till stånd. De nuvarande författningarna är produkter
av en gången tids lagstiftningsteknik med s. k. blandade lagar, dvs. lagar som innehåller
både bestämmelser som skall tillkomma i den för lag föreskrivna ordningen
och bestämmelser vilka Kungl. Maj:t kan utfärda ensam. I en tid med snabba förändringar
i samhällsstrukturen är det uppenbart olämpligt att fordra riksdagens och
kyrkomötets medverkan för att ändra bestämmelser som i och för sig hör hemma
under Kungl. Maj:ts förordningsmakt. Sådana bestämmelser bör alltså flyta in i en
av Kungl. Maj:t ensam antagen författning.

107

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970

Frågan om lagstiftningen om den kyrkliga jorden har kyrkolags karaktär ligger i
och för sig vid sidan av utredningens uppdrag. Uppfattningarna hur man bör bedöma
frågan påverkar emellertid utredningens uppläggning av den nya lagstiftning
som utredningen har att lägga fram. Utredningen finner det därför nödvändigt att
kortfattat redogöra för åsikterna. Frågan har behandlats ingående av 1951 års
kyrkomöteskommitté i det ar 1955 avgivna betänkandet Kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). Kyrkomöteskommittén har lagt arbetets
tyngdpunkt vid utredningen av gällande rätt och därvid lämnat en utförlig redogörelse
för de viktigare lagarnas tillkomst. Härefter har kommittén givit sin egen
syn på lagarnas karaktär. Kommittén har vidare lagt fram förslag till riktlinjer för
kyrkomötets medverkan i lagstiftningen. Betänkandet avslutas med ett utkast till
ny kyrkolag och till kyrkoordning. Någon slutlig ställning till kyrkomöteskommitténs
betänkande har statsmakterna inte tagit. I flera reformförslag under 1960-talet
har emellertid föredragande statsrådet åberopat vad kommittén anfört i sitt betänkande
samt i huvudsak biträtt kommitténs uppfattning. Utredningen utgår därför
ifrån att betänkandet i inte ringa grad varit vägledande när statsmakterna fattat
sina beslut. Kyrkomöteskommitténs arbete har vidare lagts till grund för den redovisning
av bl. a. gällande rätt som 1958 års utredning kyrka—stat lagt fram i sitt
betänkande VI Lagstiftning—rättskipning (SOU 1965: 70).

Det bör först framhållas att kyrkomöteskommitténs undersökning av kyrkolagsbegreppet
i tillämpningen visar, att inom vissa områden för kyrklig lagstiftning
oklarhet inte råder men att på andra områden olika uppfattningar kommit till synes.
Det senare gäller i huvudsak just området för den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen.
Kommittén uttalar att i fråga om den kyrkliga jorden medger inte legislativ
praxis några säkra slutsatser i frågan hur lagstiftaren bedömt de olika författningarnas
konstitutionella karaktär. Vad särskilt angår boställsordningen konstaterar
kommittén, att slutet av 1930-talet kom att medföra en omsvängning i praxis.
Medan tidigare lagstiftning skett enligt 87 § 2 mom. RF, inskränktes från denna
tid såväl kyrkomötets som lagrådets medverkan. Enligt kommitténs uppfattning har
det inte funnits skäl att frångå den lagstiftningspraxis som utbildat sig före slutet
av 1930-talet. Kommittén finner visserligen boställsordningen vara av blandad
konstitutionell natur. Det finns sålunda både bestämmelser, som efter sitt innehåll
närmast tillhör området för den administrativa lagstiftningsmakten, och stadganden,
som berör 73 § RF om riksdagens beskattningsrätt. Till väsentlig del anser kommittén
dock lagen innehållsmässigt vara av kyrkolags natur. De bestämmelser i
boställsordningen (2, 4, 5, 6 och 56 §§), vilka anger de organ som skall handha
förvaltningen, dessas sammansättning och reglerna för hur de skall tillsättas, och
dessutom grunderna för förvaltningen i övrigt anser komittén sålunda äga från materiell
synpunkt kyrkolags karaktär. Beträffande kyrkliga försäljningslagens konstitutionella
natur uttalar kommittén att lagens inbegripande under 87 § 2 mom. RF
är naturlig med hänsyn till dess innehåll. Kyrkans intresse av att den kyrkliga egendomen
inte byts i mindre värdebeständiga tillgångar kräver att bestämmelserna om
förutsättningarna för försäljning av denna egendom och ordningen för försäljnings -

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ärendenas handläggning tillkommer under kyrkomötets medverkan. Kommittén
konstaterar vidare att lagen om kyrkofond, liksom tidigare 1910 års lag i samma
ämne, har tillkommit med kyrkomötets samtycke. På motsvarande sätt som i fråga
om annan kyrkligt-ekonomisk lagstiftning infördes mot slutet av 1930-talet en
ny legislativ praxis i kyrkofondslagstiftningen. Ändringar i lagen om kyrkofond
har sålunda genomgående företagits utan kyrkomötets samtycke. I sina överväganden
om lagens konstitutionella natur kommer kyrkomöteskommittén fram till att
stadgandet i 1 §, som säger att fonden skall användas för kyrkliga ändamål och förvaltas
utan sammanblandning med andra medel, samt föreskriften i 8 §, som bestämmer
att fondens inkomster och utgifter såvitt möjligt skall bringas att balansera,
är att anse som kyrkolagsbestämmelser. Lagens övriga bestämmelser, bland
dem 6 § om fondens utgifter, anser kommittén inte äga sådan karaktär. Med kyrkomötet
tillförsäkrad rätt att i fråga om de grundläggande bestämmelserna tillvarata
kyrkans intressen blir enligt kommitténs uppfattning regleringen av fondens särskilda
inkomst- och utgiftsposter av mindre betydelse från kyrklig synpunkt, eftersom
den inte inverkar på själva fondkapitalet. Utöver de nu berörda lagarna finner
kyrkomöteskommittén att förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående
förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheterna samt prästlönefondslagen
är av kyrkolags natur. Vidare hänförs till området 7 § prästlönekostnadslagen,
som handlar om fondering av medel som flutit in vid avstående av boställsjord.

I sitt utkast till ny kyrkolag har kommittén angett vilka regler som bör gälla om
den kyrkliga jorden och med denna förknippade förhållanden. Kommittén anser
sålunda, att lagen bör innehålla regler om vilka organ som skall förvalta egendomen
och hur dessa organ skall vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens
ordnande i övrigt. När det gäller de normer som skall gälla för förvaltningen bör
lagen enligt kommittén innehålla endast en allmän regel som säger, att förvaltningen
skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål. En
sådan regel tillgodoser det konstitutionella skyddet för den kyrkliga jorden. I fråga
om försäljning av kyrklig jord bör lagen enligt kommittén ta upp bestämmelser i
huvudsak motsvarande kyrkliga försäljnmgslagen. Lagen bör vidare innehålla ett
stadgande motsvarande 7 § prästlönekostnadslagen om att ersättning för expropriation
eller annan därmed jämförlig ersättning i fråga om prästgård eller löneboställe
skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Kommittén anser vidare att i lagen bör
stadfästas, att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamal och förvaltas utan
sammanblandning med andra medel samt att fondkapitalet inte får förbrukas. Att
de lokala prästlönefonderna skall förvaltas av pastoraten bör likaså framgå av
lagen, vilken även bör ange grunderna för fondernas användande.

Utredningen framhåller att ett fullföljande av departementschefens intentioner
i fråga om lagstiftningen för den kyrkliga jorden måste innebära, att de nu gällande
lagarna hävs och ersätts med nya bestämmelser. De lagar det härvid gäller
är främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen,
lagen om kyrkofond och prästlönefondslagen. För att få en fullständig, gemensam

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

reglering inom området har utredningen också inbegripit prästlönekostnadslagen.
Utredningen har i sitt arbete utgått från de meningar som kyrkomöteskommittén
har uttalat. Liksom denna kommitté anser utredningen, att lagstiftningen bör omfatta
de grundläggande bestämmelserna om förvaltningen av jorden och de kyrkliga
fonder som härrör från denna samt om kyrkofonden. När det gäller lagstiftningens
omfattning anser sig utredningen dock inte kunna i allt följa kommitténs intentioner
i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens uppfattning skulle en så knapphändig
kyrkolagstiftning som kommittén skisserat idag föra med sig att man får tre slag
av lagstiftning på det kyrkiigt-ekonomiska området, nämligen kyrkolag, lag som
antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen samt administrativa bestämmelser, utfärdade
av Kungl. Maj:t ensam. Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nuvarande
lagarna har karaktären av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som
kommunallag. För utredningen har den mest vägande synpunkten varit rent praktisk,
nämligen att samla bestämmelserna i så få lagar som möjligt för att göra lagstiftningen
på området överskådlig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestämmelser
tagits upp i lagarna än vad kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrkolag.
Utredningen har emellertid strävat efter att göra bestämmelserna så allmängiltiga
och fria från detaljer som möjligt. Detta är enligt utredningen en ofrånkomlig
förutsättning, om lagarna skall stiftas — och sedermera vid behov ändras —
i den omständligare ordning som stiftandet av kyrkolag utgör. I några fall, där
reglerna får anses vara av lags karaktär men ändock måste göras mera detaljerade,
har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att utfärda bestämmelser
enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.

10.2 Remissyttrandena

De remissinstanser som uttalar sig i frågan om författningsregleringen delar utredningens
uppfattning att gällande författningar på det kyrkiigt-ekonomiska området
främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen,
lagen om kyrkofond, prästlönefondslagen och prästlönekostnadslagen

bör upphävas och ersättas med nya bestämmelser, varvid de grundläggande föreskrifterna
samlas och systematiseras i två förhållandevis kortfattade lagar medan
detaljregleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till utredningens uppfattning att
ny lag i ämnet i huvudsak bör bygga på de synpunkter som kyrkomöteskommittén
har uttalat. Hovrätten har inte heller något att invända mot de praktiska överväganden,
som enligt vad utredningen anför bör medföra vissa modifikationer i de
av kommittén angivna principerna.

Kammarkollegiet delar inte utredningens uppfattning att den nya lagstiftning
som utredningen lägger fram är av kyrkolags natur. Kollegiet påpekar att det, som
utredningen redovisat, råder delade meningar i fråga om den nuvarande kyrkligt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ekonomiska lagstiftningens karaktär av kyrkolag. I sitt yttrande över kyrkomöteskommitténs
betänkande har sålunda kollegiet hävdat att ingen av de av utredningen
angivna författningarna har sådan karaktär. Inte heller åtnjuter de enligt kollegiet
privilegieskydd. Med en sådan uppfattning skulle utredningens lagförslag inte behöva
underställas kyrkomötet för godkännande.

11. Departementschefen

11.1 Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

Kyrkofonden intar en central ställning i den kyrkliga ekonomin. Fondens huvudsakliga
uppgift är att främja en utjämning mellan pastoraten av kostnaderna
för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker. I detta syfte får de pastorat
vilkas avlöningstillgångar inte täcker avlöningskostnaderna vissa tillskott ur kyrkofonden,
under det att de pastorat vilkas avlöningstillgångar överstiger avlöningskostnaderna,
s. k. överskottspastorat, har att inbetala hälften av överskottet till
fonden. Flertalet pastorat får tillskott från fonden. Budgetåret 1967/68 uppgick
tillskotten till omkring 26,6 milj. kr. Fonden svarar även för vissa andra
kostnader, såsom kostnader för avlöning till pastoratsadjunkter och pastoratens
skogsbiträden samt kostnader för tjänste- och familjepensioner för präster och avgifter
till ATP. Vidare svarar kyrkofonden i viss mindre utsträckning för utgifter
som är hänförliga till kyrklig verksamhet på kontrakts-, stifts- och riksplanen. Hit
hör bl. a. kostnaderna för löner till biskoparna. Kyrkofondens inkomster utgörs av
dels ersättning för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m. med cirka
5 milj. kr. per år, dels inkomst av allmänna kyrkohemman, klockarhemman och
biskopshemman, dels ränta och annan vinst på kyrkofondens tillgångar ocn vissa
andra kapitaltillgångar, dels överskottsmedel från överskottspastoraten, dels allmän
kyrkoavgift. Den allmänna kyrkoavgiften skall fastställas sa, att fondens inkomster
balanserar dess utgifter. Kyrkoavgiften erläggs av varje pastorat i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas. För budgetåret
1967/68 uppgick intäkterna av kyrkoavgiften till cirka 84,5 milj. kr.

Utredningen föreslår inte någon ändring av principerna för kyrkofondens användning.
Dess förslag går huvudsakligen ut pa att ändra nuvarade metod för att
beräkna om och i vad mån ett pastorat skall få tillskott ur kyrkofonden. Enligt
gällande bestämmelser har pastorat rätt till tillskott från kyrkofonden, om dess
kostnader för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker överstiger summan
av dels avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
dels viss församlingsskatt. Vid den avräkning som årligen görs mellan pastoraten
och kyrkofonden för att utröna om och i vad mån ett pastorat har rätt till tillskott
ur fonden tas avkastningen av löneboställena inte upp till sitt verkliga belopp utan
med ett i förväg, för tio år i sänder uppskattat normalavkastningsbelopp. Mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970 111

denna avräkningsmetod har som jag redan anfört riktats kritik från många håll.
Det har bl. a. anmärkts att löneboställenas normaluppskattade inkomster i allmänhet
väsentligt understiger de faktiska, något som medfört att många pastorat
kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden än som i och för sig varit motiverat.
Detta har i sin tur lett till ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än
som eljest varit erforderligt. De har visat sig att normaluppskattningssystemet i
många fall slagit fel även till pastoratens nackdel, bl. a. till följd av att byggnadskostnaderna
ökat under normaluppskattningsperioden. Mot systemet med normaluppskattning
har vidare anmärkts att det inte alltid varit ägnat att stimulera det
enskilda pastoratets intresse att öka löneboställenas avkastning genom t. ex. driftsomläggning,
omarrondering och andra rationaliseringsåtgärder.

Utredningen anser att det inte går att genom jämkningar i nu gällande avräkningsmetod
komma till rätta med dessa olägenheter. Utredningen föreslår att
avräkningen mellan pastorat och kyrkofond skall grundas på den faktiska årliga
nettoavkastningen av pastoratets samlade lönetillgångar. Av nettoavkastningen föreslås
pastoratet få tillgodoräkna sig 20 % för sitt bestyr med förvaltningen. Vad
som sedan återstår skall i förhållande till kyrkofonden anses utgöra avkastningen
av lönetillgångarna. Genom att pastoratet får för egen räkning behålla nämnda
20 % anses pastoraten få ett ekonomiskt intresse av att boställsförvaltningen är
lönsam. Dessa båda huvudpunkter i utredningens förslag till nytt avräkningsförfarande
tillstyrks allmänt av remissinstanserna. För att ytterligare stimulera pastoratens
intresse för en lönsam förvaltning föreslår några remissinstanser att pastoraten
skall gottslcrivas en högre andel av nettoavkastningen än 20 %.

Utredningens nu nämnda förslag till ändringar i nuvarande avräkningsmetod
undanröjer enligt min mening de påtalade bristerna i gällande system. Det torde
leda till betydligt rättvisare resultat än nuvarande system. En övergång till ett system
som sålunda baserar sig på lönetillgångarnas nettoavkastning bör inte heller vålla
några större praktiska svårigheter.

Att pastoraten vid avräkningen med kyrkofonden gottskrivs 20 % av nettoavkastningen
för sitt bestyr med boställsförvaltningen torde som utredningen antagit
stimulera pastoratens intresse för en god boställsförvaltning. Förslaget får anses
bättre tjäna det syfte som ligger bakom redan det nuvarande normaluppskattningssystemet,
nämligen att pastoratet skall ha ett direkt ekonomiskt intresse av en omsorgsfull
boställsförvaltning. Om man vill vinna pastoratens medverkan i en fortskridande
rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket, lär det nämligen,
såsom utredningen framhållit, vara nödvändigt att pastoraten upplever innehavet
av en lönsam fastighet som en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett
löneboställe som en nackdel för pastoratets egen ekonomi och inte bara som en
olägenhet för kyrkofonden. På här anförda skäl ansluter jag mig till utredningens
förslag att avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden skall grundas på den
faktiska nettoavkastningen av avlöningstillgångarna och att pastoraten skall tillgodoräknas
20 % av nettoavkastningen för egen räkning.

I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

uppskattas för sig. Uppkommer underskott, svarar pastoratet för detta. Det är
alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en uppskattad
nettobehållning av ett annat löneboställe. Utredningens förslag angående avräkningen
mellan pastoraten och kyrkofonden innebär att ett eventuellt underskott
på en lönetillgång får kvittas mot överskott på andra lönetillgångar i pastoratet.
Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar enligt
utredningens förslag pastoratet självt för denna. Förlusten beaktas alltså inte vid
avräkningen med kyrkofonden. Även i detta avseende har remissinstanserna allmänt
tillstyrkt utredningens förslag. Kommunförbundet anser emellertid att kyrkofonden
bör svara för en eventuell förlust på den samlade förvaltningen i pastoratet.
Enligt min mening bör utredningens förslag genomföras. Att pastoraten bör
få möjlighet att balansera eventuell förlust på vissa lönetillgångar mot en vinst på
andra sådana tillgångar är rimligt. Att gå så långt som kommunförbundet hävdar
och låta kyrkofonden svara för underskott på den samlade förvaltningen är emellertid
inte tillrådligt. Det skulle innebära att kyrkofondens användningsområde vidgades
och att en förlustbringande förvaltning i ett pastorat skulle bekostas genom
den allmänna kyrkoavgiften. Vidare skulle pastoratens intresse av en lönsam förvaltning
och därmed en viktig rationaliseringsfrämjande faktor begränsas.

I nuvarande avräkningssystem gäller särskilda regler för överskottspastoraten,
dvs. pastorat för vilka den faktiska avkastningen av lönetillgångarna överstiger
präst- och kyrkomusikerlönekostnaden och det virkesbehov för prästgård m. m.
som avses i 55 § ecklesiastika boställsordningen. Sådant pastorat skall f. n. betala in
hälften av överskottet till kyrkofonden. Den andra hälften får överskottspastoratet
använda till andra lokala kyrkliga ändamål än till lönekostnader. Utredningen anser
att det saknas anledning att göra skillnad mellan överskottspastoraten och
andra pastorat, om dess förslag att pastoraten skall gottskrivas 20 % av nettoavkastningen
genomförs. Utredningen föreslår därför att vad som återstår av nettoavkastningen,
sedan 20 % gottskrivits pastoratet och dess kostnader för avlöningsförmåner
till församlingspräster och kyrkomusiker blivit täckta, i sin helhet
skall levereras till kyrkofonden. Vid bedömning av frågan om överskott föreligger
bör enligt utredningen hänsyn ej längre tas till förut nämnt virkesbehov.
För överskottspastorat fastställs enligt gällande regler en utjämningsperiod av högst
10 år under vilken pastoratet har rätt att tillgodoräkna sig inlevererade överskottsmedel
för att täcka de underskott som eventuellt uppkommer under ett annat redovisningsår
under perioden. Utredningen anser att denna möjlighet till återbäring
av överskott för att täcka underskott bör behållas. Därvid bör dock den ändringen
ske att pastoratet för att täcka underskottet får återbäring med högst det sammanlagda
belopp som pastoratet under de närmaste föregående tio åren inlevererat
till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott även ett senare år
kan eventuellt ytterligare återbäring ske av resterande överskottsmedel från de
då senaste tio åren.

Utredningens förslag i fråga om överskottspastoraten godtas överlag av remissinstanserna.
Från några håll framförs invändningar mot förslaget att behålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

113

möjligheten för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrkofonden inbetalade
överskottsmedel. Bl. a. kammarkollegiet anser att denna möjlighet bör slopas.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att det vid en övergång till
det föreslagna nettoredovisningssystemet saknas anledning att göra skillnad mellan
överskottspastoraten och andra pastorat i fråga om vilken andel av nettoavkastningen
av lönetillgångama som överskottspastoraten bör få behålla. Överskottspastoraten
bör alltså behandlas enligt samma mönster som de övriga pastoraten.
Frågan om överskott föreligger bör bedömas genom en jämförelse av endast 80 %
av vinsten på förvaltningen av lönetillgångama, å ena, och avlöningskostnadema
å andra sidan. Hänsyn bör däremot ej längre tas till virkesbehov för prästgård
m. m. Som utredningen och majoriteten av remissinstanserna förordat bör emellertid
överskottspastoraten ha möjlighet till återbäring av överskott som inlevererats
till kyrkofonden för att täcka eventuellt underskott under senare år.

Enligt gällande bestämmelser kan pastorat få lån ur kyrkofonden, s. k. byggnadsförskott,
för bl. a. vissa ny- och ombyggnader på löneboställe samt vissa
grundförbättringar. Amortering och ränta på sådant lån utgör en avdragsgill utgift
vid normaluppskattningen. I övrigt får utgifter för mera kostsamma investeringar
inte dras av vid normaluppskattningen. I stället föreskrivs att den förbättring
av löneboställes avkastning som man kan vinna genom sådana investeringar
skall beaktas vid normaluppskattningen först efter det antal år (frihetsår) som
skäligen kan anses åtgå för att skriva av det nedlagda kapitalet. Utredningen
föreslår, dels att nuvarande lånemöjligheter för pastoraten skall behållas, dels att
systemet med frihetsår skall ersättas med en möjlighet för pastoraten att få lån
ur kyrkofonden och att vid avräkningen med kyrkofonden få göra avdrag för sina
kostnader för investeringar. Förutsättningarna för lån ur kyrkofonden bör enligt
utredningen stämma överens med vad som gäller för att erhålla statlig lånegaranti
enligt kungörelsen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Lån bör nämligen
inte komma i fråga för andra åtgärder än sådana som är försvarliga från rationaliseringssynpunkt.
Utredningen har, som jag tidigare redovisat, föreslagit att
vissa av pastoratens lönetillgångar, nämligen skogen på löneboställena och prästlönefondsfastigheterna,
skall förvaltas av annan än pastoraten. Sådan förvaltare
bör enligt utredningen få samma möjligheter till lån ur kyrkofonden som pastoraten.

Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om lån ur kyrkofonden.
Även jag ansluter mig till vad utredningen föreslagit härom.

11.2 Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

I syfte att skapa så effektiva jordbruks- och skogsföretag som möjligt pågår en
omfattande rationaliserings verksamhet inom jordbruket och skogsbruket. Samtidigt
som nya maskinella hjälpmedel gjort det möjligt att med oförändrad arbets -

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

styrka bruka större arealer än tidigare, har de ökande kostnaderna för arbetskraft
och maskiner framtvingat nya företagsformer och som regel en koncentration till
större brukningsenheter. Boställsutredningens undersökningar visar emellertid att
ett stort antal kyrkliga fastigheter blivit efter i rationaliseringsprocessen. Den
kyrkliga jorden är nämligen ännu splittrad på ett stort antal små fastigheter. Inemot
hälften av jorden är i behov av strukturrationalisering. Det är därför, som jag tidigare
framhållit, av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning
omfattas av de allmänna rationaliseringssträvandena.

Den strukturrationalisering som behövs för den kyrkliga jorden berör enligt
utredningen inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. En samverkan med
andra jordägare är oundgänglig. Att den kyrkliga jorden dras in i strukturrationaliseringen
kan därför väntas bli till nytta inte bara för kyrkan. Utredningen föreslår
därför att de åtgärder som behövs inte behandlas separat för de kyrkliga fastigheterna.
De måste anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Detta
innebär bl. a. att det för flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är lämpligast
att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverksamhet
som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. Även inom
den kyrkliga förvaltningen bör dock finnas resurser för att planera de rationaliseringsåtgärder
som behövs. Sålunda måste de kyrkliga förvaltningsorganen få sådana
resurser att dels de inventeringar som är nödvändiga för att bedöma det kyrkliga
fastighetsbeståndets framtida användning kan göras, dels fastighetsmarknaden kan
bevakas så att möjligheterna att genom köp, försäljning eller fastighetsbildning få
till stånd lämpliga brukningsenheter kan tas tillvara. Utredningen hävdar att strukturrationaliseringen
kräver utblick över vidare fält än ett pastorats fastighetsinnehav.
Den bör därför lämpligen bedrivas stiftsvis. Stiftsnämnden bör vara den myndighet
som bär det huvudsakliga ansvaret för strukturrationaliseringen och svarar
för de avgörande besluten och verkställighetsåtgärderna. En sådan utvidgning av
stiftsnämndernas kompetens bör kompletteras med att garantier skapas för att pastoratsintressena
beaktas vid stiftsnämndens handläggning av rationaliseringsärendena.
Utredningen föreslår därför att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en
ledamot i stiftsnämnden.

Arbetet med att gå igenom det kyrkliga fastighetsbeståndet och primärt bedöma
dess framtida användning bör enligt utredningen i stor utsträckning läggas på boställsnämnderna,
varvid de bör få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighetsteknisk
expertis. För inventeringen på skogsbrukssidan finns erforderlig sakkunskap
hos stiftsnämnderna.

Att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nödvändig blir en arbetsuppgift
på längre sikt. Vissa allmänna riktlinjer kan utfärdas centralt. På
stiftsplanet förutsätter utredningen att en nära samverkan mellan stiftsnämnderna
och lantbruksnämnderna kommer till stånd. Utredningen betonar vikten av att
fastighetsmarknaden bevakas så att lämpliga tillfällen till markförvärv inte försummas.
Denna uppgift bör i fråga om skogsbruksfastigheter liksom hittills i första
hand ankomma på stiftsnämnden. I övrigt bör den åvila främst boställsnämn -

Kungl. Maj:tf.- proposition nr 168 år 1970

115

derna. Som centralt organ för att leda och planera strukturrationaliseringen av den
kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal, i varje fall under ett inledningsskede,
föreslås en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet.

För att bostadsnämnderna skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs enligt utredningen
vissa förändringar i nuvarande organisation. Sålunda bör nämndernas
verksamhetsområden vidgas. Vidare bör pastoraten få en fast representant i varje
nämnd. Härigenom stärks nämndernas möjligheter att medverka i strukturrationaliseringen.

Förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden bör enligt utredningen
utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan
mellan olika fastigheter och ägarkategorier. För skogsbrukets del behövs en betydligt
mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvarande skogsbiträdesdistrikten.
Större enheter krävs för ett rationellt utnyttjande av maskiner
och arbetskraft. Gemensam planering av driften är en nödvändig förutsättning för
ett lönsamt skogsbruk. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas
genom olika former av samverkan och finner att teknisk samverkan bör kunna
komma i fråga med Skogssällskapet, skogsägareföreningar eller andra kategorier
av skogsägare. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar
sig billigast och mest effektivt. Utredningen föreslår emellertid, att det kyrkliga
skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd samverkan
inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete mellan de
skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de rationaliseringsåtgärder
som i främsta rummet krävs i form av översiktlig planläggning av
skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft och ett
gemensamt utbud av virke. Vidare kan avtal träffas centralt med företrädare för
andra skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. Detta resultat kan
enligt utredningen uppnås på två olika vägar. En möjlighet är att stiftsnämnderna
övertar förvaltningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår under
pastoratens förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pastoratens
räkning. Nettoavkastningen skulle årligen fördelas mellan samtliga delägande
pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året skett på ett
visst pastorats fastigheter eller ej. Utredningen konstaterar att detta alternativ
skulle innebära en ytterligare begränsning av pastoratens självbestämmanderätt
men påpekar att denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvaltningen
och att det enskilda pastoratets rätt att besluta i fråga om avverkningar och
skogsvårdsåtgärder utgör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk.
Enligt utredningens andra alternativ skulle grundprincipen för nuvarande boställsförvaltning
behållas, dvs. att pastoraten svarar för förvaltningen av skogen. Men
ledningen för pastoratens förvaltning inom varje stift skulle uppdras åt ett samarbetsorgan
och stiftsnämndens uppgifter begränsas till tillsyn över förvaltningen
och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Även vid detta alternativ skulle
nettoavkastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pasta -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

raten efter andelstal. Utredningens majoritet förordar en lösning enligt sist nämnda
alternativ. Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom
stiftsnämndema.

Målet för det kyrkliga skogsbruket föreslås vara en långsiktig, stor avkastning
med bibehållet krav på en måttlig förräntning. Detta bör enligt utredningen ge
virkesrilca bestånd utan överdrivet lång omloppstid. Kravet på en jämn avkastning
av det enskilda pastoratets skog behöver inte längre uppehållas, utan man
bör eftersträva en genomsnittligt jämn avkastning på längre sikt för stiftets samtliga
skogar.

När det gäller jordbruket kan enligt utredningen sidoarrende vara en smidig
väg till strukturrationalisering. Sidoarrende bör dock ses endast som ett första steg
mot rationellare fastighetsbildning. Framtida mera enhetliga arrendebestämmelser
kan också underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvaltningar.
Beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform m. m. bör underlättas.
Utredningen föreslår därför att beslutanderätten i sådana frågor överflyttas
från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i flertalet fall då det gäller löneboställes
disposition till boställsnämnd.

Utredningen framlägger vidare förslag som avser att underlätta köp och försäljning
av kyrklig jord. Det föreslås, att frågor om placering av prästlönefondsmedel
blir överflyttade från domkapitlens till stiftsnämndemas handläggning och att placering
av sådana fondmedel i fastighet, oberoende av beloppets storlek, får beslutas
av stiftsnämnd. Vidare föreslås att pastorat eller stiftsnämnd som inte har medel
omedelbart tillgängliga när tillfälle ges att förvärva från rationaliseringssynpunkt
lämplig tillskotts jord skall kunna få lån ur kyrkofonden för ändamålet.

De förslag till åtgärder av olika slag som utredningen lägger fram för att få
till stånd en effektiv strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna.
Man är i huvudsak ense med utredningen om att det till att börja med
krävs åtgärder för planläggning av strukturrationaliseringen. Det behövs sålunda en
inventering av de kyrkliga fastigheterna och en bedömning av deras framtida
användning. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att detta arbete
liksom arbetet med att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nödvändig
på grundval av inventeringen, genom bl. a. köp och försäljning, bör ske
stiftsvis under medverkan av — utom de statliga rationaliseringsorganen — boställsnämnd
och stiftsnämnd.

Från några håll framförs vissa allmänna erinringar. Skogsstyrelsen understryker
vikten av att rationaliseringssträvandena inte bara inriktas på att åstadkomma
bästa ekonomiska bärkraft hos de enskilda brukningsenheterna utan framför allt
på att genom s. k. intressearrondering skapa större samlade komplex av skogsmark.
Statskontoret anser att det såvitt avser jordbruksfastigheterna bör vara
möjligt att utan någon omfattande inventering ta itu med rationaliseringsarbetet i
samverkan med lanbruksnämnderna och deras expertis.

Utredningens förslag till fördelning mellan stiftsnämnd och boställsnämnd av
uppgifterna med att inventera fastighetsbeståndet och bevaka fastighetsmarknaden

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

liksom förslaget att inrätta ett centralt samordningsorgan inom kammarkollegiet
möter kritik från flera håll. Kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
m. fl. framhåller vikten av att rationaliseringsarbetet inte splittras. Ansvaret
för inventeringen av fastighetsbeståndet och bevakningen av fastighetsmarknaden
bör enligt dessa remissinstanser helt åvila stiftsnämndema. Det intresse och den
ortskännedom och sakkunskap som finns hos boställsnämndema bör tas tillvara
men dessa bör väsentligen tjäna som serviceorgan åt stiftsnämndema.

Lantbruksstyrelsen, statskontoret och många andra remissinstanser anser det
inte vara motiverat att skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammarkollegiet
för ledning och samordning av rationaliseringsverksamheten. Planläggningen
bör lämpligen bedrivas på stiftsplanet. Kammarkollegiet anser att det finns
ett visst behov av riktlinjer och samordning, även om det huvudsakliga rationaliseringsarbetet
bör ske på stiftsplanet. Dessa i förhållande till utredningens förslag
mera begränsade samordningsuppgifter bör enligt kammarkollegiet läggas på
kollegiet, som på riksplanet närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden.
Kollegiet räknar med att kunna fullgöra dessa uppgifter utan någon förstärkning av
personalen.

I fråga om utredningens förslag till åtgärder för att få till stånd en mera utbyggd
samverkan inom det kyrkliga skogsbruket råder delade meningar. De flesta remissinstanserna
är ense med utredningen om att ett modernt skogsbruk kräver stora enheter
för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras
i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta fall bör ge tillräckligt
underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning av skogsarbetet, maskinanskaffning,
arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m. Många remissinstanser
framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem
i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens ram, utredningen
borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på frågan om samverkan
med andra parter. Många skogsvårdsstyrelser ifrågasätter lämpligheten av att en
särskild avverkningsorganisation byggs upp inom den kyrkliga skogsförvaltningen.
Det bör komma i fråga endast när en sådan egen organisation verkligen kan utnyttjas
effektivt och rationellt. Med hänsyn till att den kyrkliga skogen är splittrad
på många små enheter och spridd över stora områden är det enligt flera skogsvårdsstyrelser
knappast möjligt för den kyrkliga skogsförvaltningen att i någon
större utsträckning kunna rationellt utnyttja en maskinpark av den storleksordning
som numera används. I stället bör samverkan i olika former sökas med
andra skogsförvaltande företag och organisationer. Därigenom kan de resurser
som redan finns inom skogsbruket bäst utnyttjas. Andra skogsvårdsstyrelser anser
att en samordning inom den kyrkliga förvaltningens ram i fråga om översiktlig
planläggning och utbud av virke väl kan komma i fråga. Förslaget om gemensam
maskinanskaffning och anställning av arbetskraft anses däremot orealistiskt.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

finns andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de förändrade
driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I första
hand åsyftar kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelningen
som tar sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrkliga
samfälligheter. Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden bör enligt
kommunförbundet de större kyrkokommunala enheterna eller samfälligheterna
kunna utgöra ett tillräckligt stort underlag för en rationell skogsförvaltning. Därtill
kommer möjligheterna till samverkan med andra skogsägarkategorier. Församlings-
och pastoratsförbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen
som håller på att genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att
bilda kyrkliga samfälligheter inom dessa större kommuner.

Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av all kyrklig skog i
stiftet skall uppdras åt ett särskilt samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av
så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till
reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och rationella
lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation
överta skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom
sin sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera
lämpade än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det
splittrade ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig
drift och ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnd såsom tillsynsmyndighet
eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och
därför också har betydligt större möjligheter att genom köp, försäljningar och byten
nå uppgörelser med andra markägare med motsvarande arronderingsintresse.
Ett annat skäl som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom medger
en naturlig samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befogenheterna
för stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.

Mot den av utredningen uttalade målsättningen för det kyrkliga skogsbruket som
bör ligga till grund för reglerna om skogshushållningsplaner för den kyrkliga skogen
framför lantbruksstyrelsen erinringar. Styrelsen hävdar att den föreslagna
målsättningen innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens till upplagring
av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i övrigt som
strävar mot företagsekonomiskt rationell drift.

Mot utredningens förslag i fråga om köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte
framförs erinringar på några punkter. Kammarkollegiet och domänverket
avstyrker förslaget att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall delegeras
till stiftsnämnden. I fråga om förvärv av fastighet för kyrkofondens räkning
hänvisar kammarkollegiet till att en intresseavvägning och prioritering mellan
olika stift ofta är påkallad. Sådana frågor bör därför alltjämt avgöras centralt.
Beslutanderätten bör dock i viss utsträckning kunna delegeras till kollegiet. I fråga
om förvärv av fastighet för prästlönefondsmedel påpekar kammarkollegiet och
domänverket att exempelvis domänverkets större markförvärv underställs Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

119

Maj:ts prövning. Kollegiet föreslår att vid sådana förvärv skall gälla motsvarande
regler som vid försäljning av kyrklig jord.

Utredningen har som framgått föreslagit flera mindre genomgripande reformer
som tillsammans skall tillgodose syftet att den kyrkliga jorden blir rationellt
förvaltad. En förutsättning härför är som tidigare nämnts att de kyrkliga jordbruks-
och skogsbruksföretagens storlek anpassas till den fortgående tekniska och
ekonomiska utvecklingen. Målet kan emellertid nås på olika sätt. De metoder
utredningen anvisar är partiella reformer av organisatorisk och förvaltningsmässig
art som ger kyrkans förvaltande organ bättre möjligheter till strukturrationalisering
och olika former av samverkan. Genom omdisposition av marken och förvärv
av mark kan bärkraften hos de kyrkliga brukningsenheterna ökas. Som ett led i
strukturrationaliseringen ingår även avyttring av icke bärkraftiga brukningsenheter.
Genom samverkan mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vinnas.

Jag kan liksom remissinstanserna i huvudsak ansluta mig till utredningens sätt
att angripa problemen.

Strukturrationaliseringen bör givetvis som utredningen framhåller anpassas till
de allmänna rationaliseringssträvandena. Verksamheten bör bedrivas i nära samarbete
med lantbruksnämnderna, som har till uppgift att främja bl. a. jordbrukets
och skogsbrukets yttre rationalisering. För att åstadkomma en effektiv strukturrationalisering
krävs vidare, som utredningen också framhåller, en omsorgsfull
planläggning av verksamheten. Som ett led i planläggningen ingår sådana åtgärder
som att inventera det kyrkliga fastighetsbeståndet, att bedöma dess framtida användning,
att planera markbyten för s. k. intressearrondering och att angelägenhetsgradera
rationaliseringsinsatserna. En grundprincip i detta arbete bör givetvis vara
att åstadkomma så gott resultat som möjligt för det kyrkliga jordbruket och skogsbruket
i stort. Erfarenheterna med strukturrationalisering av domänverkets och
skogsbolagens markinnehav har visat att mindre administrativ planeringsenhet än
länet ej bör komma i fråga. Av dessa skäl bör som utredningen föreslagit stiftet
utgöra planeringsenhet.

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning att ansvaret för den
regionala planeringen av strukturrationaliseringen och dess genomförande i allt
väsentligt bör ligga hos stiftsnämnderna. Det framhålls bl. a. att strukturrationaliseringen
i hög grad är en fråga om köp, försäljning och byte av fast egendom, där
stiftsnämnden redan enligt gällande bestämmelser har en central funktion. Även
jag delar denna uppfattning. Självfallet kan ett enskilt pastorat genom egna initiativ
och lämpliga åtgärder förstärka ett boställe så att det ger en tillfredsställande
avkastning. Men att helt lämna initiativet åt de enskilda pastoraten låter sig knappast
göra, om man skall få till stånd en mera genomgripande strukturrationalisering.
Remissinstansernas kritik mot förslaget att ge boställsnämnderna vidgade befogenheter
i rationaliseringsarbetet är enligt min mening befogad. Det är viktigt
att rationaliseringsarbetet inte splittras. Boställsnämnderna bör väsentligen tjäna
som serviceorgan åt stiftsnämnderna. Ansvaret för inventeringen av fastighetsbe -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ståndet bör alltså åvila stiftsnämnden, liksom det bör ankomma på stiftsnämnden
att ha ansvaret för att planlagda strukturförändringar av jordbruksfastigheter blir
genomförda.

Förslaget att inrätta en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet med vidsträckta
uppgifter att samordna, övervaka och dra upp riktlinjer för strukturrationaliseringen
har mött kritik från många håll. Jag anser liksom kammarkollegiet
att det finns visst behov av samordning och centralt meddelade riktlinjer. Dessa, i
förhållande till utredningens förslag mera begränsade uppgifter, bör kunna läggas
på kammarkollegiet utan att dess organisation ändras.

Att förändra det kyrkliga jord- och skogsbruket kommer med nödvändighet åt'',
ta lång tid i anspråk. Det är därför angeläget att under omställningsskedet genom
olika former av samverkan över ägogränser motverka de olägenheter som beror
på att brukningsenhetema inte är tillräckligt stora och att arronderingen av driftsenheterna
är bristfällig. Eftersom den ökade användningen av maskinella hjälpmedel
inom skogsbruket fört med sig att de skogliga behandlingsytomas storlek
och form fått en helt annan betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbruket
än tidigare, finns det särskilt inom skogsbruket ett stort behov av samverkan av
olika slag.

Utredningens förslag att samverkansbehovet för det kyrkliga skogsbruket i första
hand löses inom den kyrkliga förvaltningens ram godtas i princip av remissinstanserna.
Förslaget innebär närmare bestämt att man inom stiftet bygger ut de
samverkansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till central
planering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. På så sätt får man enligt
utredningen underlag för sådana rationaliseringsåtgärder som översiktlig planläggning
av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft
samt samordnad virkesförsäljning.

Liksom de allra flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att
man bör tillvarata och vidareutveckla de samverkansformer som f. n. finns inom
det kyrkliga skogsbruket. Det moderna skogsbruket kräver stora enheter för att
rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras i full skala.
Jag förordar därför att skogsförvaltningen i enlighet med vad utredningen föreslagit
organiseras stiftsvis. Jag delar alltså inte kommunförbundets och församlings-
och pastoratsförbundets uppfattning att tillskapandet av större kyrkokommunala
enheter och bildandet av kyrkliga samfälligheter kommer att ge tillräckligt
stort underlag för att snabbt och rationellt lösa de många problem som ett
splittrat skogsbruk möter. I likhet med många skogsvårdsstyrelser är jag snarare
benägen att ifrågasätta om ens en förvaltning stiftsvis kan ge underlag för vissa av
de rationaliseringsåtgärder som utredningen föreslår. Självfallet bör företagsekonomiska
principer vara vägledande även vid valet av samverkansform. Från denna
utgångspunkt ter det sig naturligt med en samordning inom den kyrkliga förvaltningens
ram när det gäller sådana frågor som utbud av virke och planläggningsfrågor.
Däremot är det tveksamt huruvida det från företagsekonomisk synpunkt
är lämpligt att det i varje stift anskaffas maskiner och anställs arbetskraft för

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att detta är en
helt orealistisk tanke för Norrbottens del, bl. a. med hänsyn till skogsskiftenas
spridning över en areal som motsvarar en fjärdedel av landets hela areal. Många
andra skogsvårdsstyrelser har också manat till stor försiktighet i dessa avseenden.
Jag vill för egen del understryka dessa synpunkter. Jag anser således att, så länge
det kyrkliga skogsbruket är så splittrat som nu och så länge som den tekniska
och ekonomiska utvecklingen fortlöper i så snabb takt som f. n., det inte bör komma
i fråga att inom den kyrkliga förvaltningens ram anskaffa maskiner eller anställa
arbetskraft i annat fall än då förutsättningar finns för en på lång sikt rationell
skogsproduktion. Det är alltså inte lämpligt att nu alltför hårt låsa formerna för
den kyrkliga avverkningsorganisationen.

Tills vidare bör olika former av teknisk samverkan med andra kategorier av
skogsägare vara den från driftssynpunkt lämpligaste lösningen för det kyrkliga
skogsbruket. Hittills har sådan samverkan förekommit främst med Skogssällskapet
i den formen att sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträtt vid förvaltningen
av löneboställenas skogar, vilkas belägenhet gjort ett sådant samarbete
naturligt för båda parter. På flera håll i landet förekommer också en begränsad
teknisk samverkan med skogsägareföreningar. Som utredningen påpekat bör i bl. a.
Luleå stift samverkan med domänverket på många håll te sig naturlig. I detta
sammanhang bör anmärkas att enligt utredningens uppgifter 50 å 60 % av den
årliga avverkningen inom de kyrkliga skogarna säljs på rot. Om förvaltningen av
löneboställenas skogar såsom jag förordat ombesörjs stiftsvis, kan avtal träffas
centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av personal eller maskiner
i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark.

När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare skall utformas
möter utredningens förslag att skogen skall förvaltas av ett för pastoraten i stiftet
gemensamt organ ett kompakt motstånd från remissinstansernas sida. Så gott som
samtliga instanser ansluter sig i stället till ledamoten Lindströms uppfattning att
stiftsnämnderna bör ha hand om förvaltningen. Även jag anser att den mest praktiska
och rationella lösningen är att förvaltningen anförtros åt stiftsnämnderna. Jag
kan i huvudsak ansluta mig till de skäl som åberopas i reservationen. Man har
från något håll velat göra gällande att principiella skäl talar mot att flytta över
pastoratens förvaltningsuppgifter i fråga om skogen till stiftsnämnderna. Som utredningen
framhållit är emellertid pastoratens självbestämmanderätt när det gäller
skogsförvaltningen redan nu ytterligt blygsam. För att även i framtiden garantera
pastoraten ett visst medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag, som
närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang, att pastoraten blir representerade
i stiftsnämnden med två ledamöter.

Mycket talar för att de förändringar i arbetsuppgifterna som nu föreslagits för
stiftsnämndemas del kommer att påkalla viss utökning av stiftsnämndernas personal.
I vilken utsträckning personalen bör ökas går inte nu att bedöma. Till den
frågan får jag återkomma i ett senare sammanhang.

Utredningen har gjort vissa uttalanden om målet för det kyrkliga skogsbruket.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Jag vill i det sammanhanget påpeka att målet givetvis bör stå i överensstämmelse
med målet för skogsbruket i övrigt. Det kyrkliga skogsbruket bör alltså drivas så,
att det på lång sikt lämnar bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det
ger en från företagsekonomisk synpunkt godtagbar årlig avkastning.

Utredningens förslag till närmare utformning av hushållningsplanerna har mött
skarp kritik. Skogsbrukets planläggningsfrågor övervägs f. n. av skogspolitiska
utredningen. Jag förordar att Kungl. Maj:t får meddela anvisningar för den kyrkliga
skogsbruksdriften. Anvisningarna bör utformas så att det kyrkliga skogsbruket
kan drivas efter samma riktlinjer som övrigt jämförligt skogsbruk.

Liksom remissinstanserna godtar jag utredningens förslag att Kungl. Maj:ts beslutanderätt
i fråga om ändrad markanvändning eller andra dispositionsändringar
av det kyrkliga jordbruket skall överflyttas till stiftsnämnd och i vissa fall till boställsnämnd.

Utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall
läggas på stiftsnämndema anser jag i likhet med kammarkollegiet och domänverket
föra för långt. Frågan har samband med den större frågan om placering
av de snabbt växande kyrkliga fonderna som jag avser att behandla något senare.
Jag vill emellertid förutskicka att önskemålet om en bredare bas för de kyrkliga
kapitalplaceringarna talar för att stiftsnämndens beslutanderätt i fråga om inköp
av fastighet för prästlönefondsmedel begränsas. Kungl. Maj:t bör medges att meddela
närmare bestämmelser i fråga om förvärv av fastighet för fondmedel av olika
slag.

Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna
staten eller kommun förhandsbesked om principiellt medgivande till framtida försäljning
kan jag inte biträda. Frågan berördes i prop. 1967: 100 angående riktlinjer
för bostadspolitiken, m. m. I sitt remissyttrande över det betänkande som
låg till grund för propositionen förklarade boställsutredningen sig ämna föreslå
att kommun skulle kunna få bindande förhandsbesked om rätt att förvärva kyrklig
jord för att på så sätt kunna förebygga att kommun alltför långt innan markdispositionen
blir aktuell övertar fastighet på vilken ett räntabelt jordbruk kan
bedrivas. Departementschefen uttalade bl. a. att en tidig överlåtelse av mark till
kommunen otvivelaktigt kan innebära att den överlåtna marken blir mindre rationellt
förvaltad i skogsbruk eller jordbruk fram till tidpunkten när marken skall
exploateras för bebyggelse. Enligt departementschefen är det fråga om en avvägning
mellan två samhällsintressen, nämligen intresset att främja en god samhällsplanering
och intresset av fortsatt rationell drift under en övergångstid. Departementschefen
betraktade det så angeläget att främja långsiktighet i den kommunala
markpolitiken att statens och kyrkans intresse att få behålla marken så länge som
möjligt i viss mån borde få stå tillbaka för intresset att åstadkomma en god planering
av samhällsbyggandet. Skäl saknas att frångå detta ställningstagande i frågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970 123

11.3 Enhetligare förvaltnmgsbestämmelser m. m.

Den kyrkliga egendomen är, både i fråga om ursprung och de ändamål den
avser att tjäna, av mycket växlande slag. Redan på grund härav är det naturligt
att reglerna om förvaltning av kyrklig egendom är tämligen oenhetliga.

Den kyrkliga egendomen utgörs dels av den kyrkliga jorden med tillhörande
byggnader, dels av lös egendom såsom inventarier i kyrkor, fonder som härleder
sig från den kyrkliga jorden och donationer. Den kyrkliga jorden kan indelas i
två huvudgrupper. Den ena avser fast egendom som genom sitt brukningsvärde tjänar
kyrkan, s. k. förvaltningsförmögenhet. Hit hör främst kyrkor, kyrkogårdar och
andra allmänna begravningsplatser samt prästgårdar och biskopsgårdar. Den andra
gruppen som skulle kunna kallas finansförmögenheten omfattar avkomstgivande
egendom. Till den avkomstgivande fasta egendomen räknas huvudsakligen löneboställen,
prästlönefondshemman, lokalkyrkas fastigheter, allmänna kyrkohemman,
biskopshemman, klockarhemman och domkyrkas fastigheter. Avkastningen
av denna egendom är avsedd för skilda ändamål. Sålunda disponeras avkastningen,
från löneboställena och prästlönefondshemmanena för avlöning av präster, från
församlingskyrkas fastighet för församlingskyrkans räkning och från domkyrkas
fastighet för domkyrkans behov. Avkastningen från allmänna kyrkohemman,
biskopshemman och klockarhemman tillfaller kyrkofonden.

De regler om förvaltning av kyrklig egendom som nu är aktuella avser endast
den del av den kyrkliga jorden som kan hänföras till finansförmögenheten samt
prästgårdar, biskopsgårdar och vissa fonder. Löneboställena förvaltas f. n. av pastoraten.
Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock boställsnämnd och stiftsnämnd.
Dessa nämnder utövar även uppsikt över pastoratens förvaltning. Församlingskyrkornas
fastigheter förvaltas av församlingarna. Vissa förvaltningsbefogenheter
tillkommer stiftsnämnd, som också har uppsikt över förvaltningen. Prästlönefondshemman,
allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman förvaltas
av stiftsnämnden. Förvaltningen av domkyrkofastigheter tillkommer biskopen
och domkapitlet med en syssloman som närmaste förvaltare. Stiftsnämnden
har uppsikt över förvaltningen av domkyrkofastigheter. För förvaltningen av Lunds
domkyrkas fastigheter gäller en annan ordning. Ett särskilt domkyrkoråd finns för
ändamålet. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden.

Utredningens förslag tar sikte på att åstadkomma större enhetlighet i förvaltningsformerna
beträffande de olika slagen av kyrklig jord. I detta syfte föreslår
utredningen ändrade regler om förvaltningen av bl. a. dels löneboställenas skog,
dels vissa domkyrkofastigheter. Vidare föreslår utredningen ändringar i reglerna
om upplåtelse av arrende och andra nyttjanderätter, däribland jakt och fiske.
Utredningen framför också förslag om naturvård och kulturminnesvård.

Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag godtagit utredningens förslag
om att skogen på samtliga löneboställen i ett stift skall förvaltas gemensamt. Jag
har därvid förordat att förvaltningen skall utövas av stiftsnämnden.

Beträffande lokalkyrkornas skog föreslår utredningen ingen organisatorisk för -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ändring. Varje församling bör alltjämt ha hand om skogsförvaltningen. Stiftsnämndens
befattning bör enligt utredningen begränsas till att fastställa hushållningsplan
och tillse att den efterföljs. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget men
bl. a. stiftsnämnden i Karlstad anser att lokalkyrkornas skog bör inordnas i den
för stiftet gemensamma skogsförvaltningen. Jag anser att det saknas skäl att frångå
utredningens förslag. Det allmännas intresse av förvaltningen är av annan art i
fråga om löneboställenas skog, vars avkastning påverkar kyrkofondens ekonomi
och därmed den allmänna kyrkoavgiften, än i fråga om lokalkyrkornas skog vars
avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. Det bör emellertid inte möta något
hinder att, om församlingen önskar det, lokalkyrkas skogsfastigheter efter beslut
av Kungl. Maj:t får ingå i den för löneboställenas skog gemensamma statsförvaltningen.
Förvaltningen av domkyrkornas fastigheter med undantag av Lunds
domkyrkas fastigheter och vissa andra fastigheter bör enligt utredningen överlämnas
åt stiftsnämnderna. Förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar föreslås
även i fortsättningen ankomma på domkyrkorådet i Lund. Utredningens förslag
i dessa avseenden tillstyrks av remissinstanserna. Enligt en undersökning som
kyrka-statutredningen gjort år 1960 uppgick taxeringsvärdet av domkyrkornas
fasta egendom, med undantag av själva domkyrkofastigheterna, till 23,6 milj. kr.
Därav belöpte 20 milj. kr. på Lunds domkyrkas fasta egendom. Förvaltningen av
Lunds domkyrkas egendom bör alltså väl kunna bestå som en enhet för sig. Domkyrkojorden
i övrigt är däremot av ringa omfattning och de organ som f. n. har
ansvaret för denna fasta egendom har inte någon speciell sakkunskap för fastighetsförvaltning.
Några bärande skäl för att behålla en särskild förvaltningsorganisation
för denna egendom finns alltså knappast. Det torde vara betydligt lättare att få
till stånd en rationell ordning, om förvaltningen anförtros stiftsnämnderna. På dessa
skäl tillstyrker jag utredningens förslag beträffande förvaltningen av Lunds domkyrkas
och övriga domkyrkors fastigheter. Liksom utredningen räknar jag med att
det kan vara lämpligt att beträffande vissa fastigheter lägga förvaltningen på annat
organ än stiftsnämnden resp. domkyrkorådet i Lund. Beslut härom bör få meddelas
av Kungl. Maj:t.

För stiftsnämnds förvaltning av domkyrkas fastighet bör gälla samma regler
som beträffande stiftsnämnds omedelbara förvaltning av annan kyrklig jord. Det
bör påpekas att förslaget inte syftar till någon ändring i fråga om användningen av
egendomens avkastning. Inte heller är det meningen att frånta de organ som f. n.
fungerar som domkyrkas styrelse vården och förvaltningen av själva domkyrkan
eller dess kapital och övriga lösa egendom.

Utredningens förslag rörande utarrendering syftar till en mera enhetlig reglering
av de kyrkliga organens handläggning av arrendefrågor. I fråga om den privaträttsliga
regleringen av den kyrkliga jordens utarrendering har, som jag tidigare nämnt,
chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anmält förslag som innebär en
i princip enhetlig lagstiftning för såväl publika som enskilda arrenden. Enligt gällande
bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord skall upplåtelser och övriga jordägarfunktioner
i princip handhas av den som förvaltar den kyrkliga jorden. I fråga

Kungl. Maj:ts< proposition nr 168 år 1970 125

om arrendeupplåtelse är emellertid de förvaltande organens handlingsfrihet inskränkt
i vissa avseenden. Så t. ex. bestämmer boställsnämnden arrendevillkoren vid
utarrendering av löneboställe. Detta sker vid en s. k. ekonomisk besiktning. Beträffande
församlingskyrkornas och domkyrkornas fastigheter föreskrivs att arrendeuppskattning
skall göras av vissa därtill utsedda personer, varefter stiftsnämnden
fastställer villkoren för arrendeupplåtelsen. I fråga om rätten att sluta avtal om
upplåtelse av kyrklig jord på arrende för jordbruk gäller skilda bestämmelser. I
allmänhet är det förvaltaren av egendomen som har hand om själva upplåtelsen
men i vissa fall, t. ex. i fråga om Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas fastigheter,
svarar stiftsnämnden även för utarrenderingen. För att vinna större enhetlighet i
förvaltningsformerna och för att få en enhetligare arrendesättning för de kyrkliga
arrendegårdarna föreslår utredningen att det uppdras åt boställsnämnderna att
göra arrendeuppskattning beträffande samtliga kategorier kyrkliga jordbruksfastigheter.
I överensstämmelse med vad som gäller för löneboställena föreslås vidare att
det såvitt avser lokalkyrkornas jord skall ankomma på boställsnämnden att även
fastställa arrendevillkoren. Beträffande Lunds domkyrkas fastigheter föreslås att
det skall ankomma på stiftsnämnden att fastställa arrendevillkoren. Att anta arrendator
och teckna kontrakt med denne, dvs. handhavandet av själva upplåtelsen
föreslås ankomma på vederbörande förvaltare. Remissinstanserna tillstyrker i allt
väsentligt utredningens förslag i dessa avseenden. Domkyrkorådet i Lund anser
emellertid att det bör anlcomma på boställsnämnden och inte på stiftsnämnden att
fastställa arrendevillkor för Lunds domkyrkas arrendegårdar.

Det är enligt min mening värdefullt med en enhetligare reglering av de kyrkliga
organens handläggning av arrendefrågor. Regleringen tar f. n. sikte på dels att
förhindra att arrendevillkoren är till skada för arrendegårdarna eller eljest för det
allmänna, dels att tillvarata optionsberättigad arrendators intressen. Sist nämnda
syfte kommer, om förslaget till ny arrendelagstiftning genomförs, att tillgodoses
genom allmänna arrenderättsliga regler. Enligt detta förslag skall bl. a. tvist om
rätt till fortsatt arrende och villkoren för sådant arrende prövas av arrendenämnd.
Kvar står främst intresset att nå enhetliga arrendenormer inom den kyrkliga förvaltningen.
Det intresset tillgodoses om arrendeuppskattning beträffande alla slag
av kyrklig jord uppdras åt boställsnämnderna. Dessa bör också fastställa de villkor
som bör erbjudas den presumtive arrendatorn utom i fråga om fastigheter som
förvaltas av stiftsnämnd. Såsom domkyrkorådet i Lund föreslagit bör lämpligen
boställsnämnden, inte stiftsnämnden bestämma villkoren när fastighet som tillhör
Lunds domkyrka skall upplåtas som jordbruksarrende. Detta står i överensstämmelse
med utredningens förslag i fråga om lokalkyrkas fastighet. Arrendeavtalet
bör beträffande alla kategorier kyrklig jord ingås med den som förvaltar egendomen.

Utredningen har även behandlat frågan om förvaltning av löneboställe som utgör
hyresfastighet. Utredningen anser att pastoraten är utrustade med eller har tillgång
till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning av sådana
fastigheter. Enligt utredningen saknas därför anledning att låta boställsnämnden ha

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

uppsikt över förvaltningen eller bestämma hyran. Förvaltningen bör emellertid
liksom i fråga om andra prästlönetillgångar stå under allmän uppsikt av stiftsnämnden.
Utredningens förslag godtas allmänt men kammarkollegiet har ifrågasatt
lämpligheten av att i fråga om löneboställen som utgör hyresfastigheter frångå
principen om boställsnämnds uppsikt över förvaltningen. Jag anser liksom utredningen
och majoriteten av remissinstanserna att pastoraten mycket väl kan anförtros
att själva ha hand om förvaltningen av hyresfastigheter. Som utredningen
påpekat bestäms boställsnämndernas sammansättning av helt andra arbetsuppgifter.

Även i fråga om andra nyttjanderättsupplåtelser på kyrklig jord än upplåtelse
på arrende för jordbruk är de förvaltande organens handlingsfrihet inskränkt. Inskränkningarna
gäller främst upplåtelse som medför sådan förändring av den upplåtna
markens användning att marken praktiskt taget inte åter kan användas på
det tidigare sättet. I sådana fall ligger beslutanderätten som regel hos stiftsnämnden.
Utredningen föreslår att upplåtelse med nyttjanderätt till församlingsändamål
eller till kommunalt behov eller till bostadsbebyggelse, industri eller annat liknande
ändamål i fråga om mark som inte redan står under stiftsnämnds förvaltning
skall avgöras av stiftsnämnden. Detsamma bör enligt utredningen gälla även
i fråga om tomträttsupplåtelse. Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom
täkt av grus, sten, torv eller lera, samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse bör enligt
utredningen beslutas av stiftsnämnden. Ett undantag bör dock göras. Att besluta
om upplåtelse av strömfallslägenhet bör ankomma på kammarkollegiet.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslagen. Lantmäteristyrelsen anser dock
att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupplåtelse är
en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om den kyrkliga jorden. Enligt kammarkollegiet
bör tomträtts- och servitutsupplåtelser på kyrklig jord jämställas
med försäljning av sådan jord. Detta innebär att skilda värdegränser blir avgörande
för vilken myndighet som skall besluta om upplåtelse.

Det allmännas intresse av att den kyrkliga jorden bevaras och kommer till användning
för det ändamål vartill den anskaffats av församling eller pastorat, donerats
av enskilda eller anslagits av kronan har gjort att befogenheterna i fråga om
upplåtelser av större omfattning i många fall tillagts statliga organ, främst stiftsnämnder.
Regleringen är emellertid inte enhetlig. Utredningens förslag råder bot
på denna brist och bör enligt min mening i allt väsentligt genomföras. Det bör
alltså ankomma på stiftsnämnden att i första instans avgöra frågor om upplåtelse
med nyttjanderätt till församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamål, upplåtelse av tomträtt, upplåtelse av rätt
till naturtillgång och upplåtelse av servitut. Motsvarande bör gälla även upplåtelse
av samfällighetsrätt. Frågor om upplåtelse av rätt till vattenkraft bör dock avgöras
av kammarkollegiet. Utredningen har föreslagit att även frågor om s. k. ändamålsupplåtelser,
upplåtna för obegränsad tid skall avgöras av stiftsnämnden. I denna
form har tidigare vanligen upplåtits rätt att på kyrklig fastighet lägga ned vatteneller
avloppsledning, kabel o. dyl. och ha den nedlagd så länge som den används

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

för avsett ändamål. Numera sker sådan upplåtelse vanligen i form av servitut.
Enligt förslaget till ny jordabalk är nyttjanderättsupplåtelser tidsbegränsade utom
i fråga om nyttjanderätt som upplåts av staten. De särregler som finns beträffande
fast egendom som tillhör staten skall, som jag senare kommer att föreslå, inte gälla
för kyrklig jord. Under sådana förhållanden bör bestämmelserna om s. k. ändamålsupplåtelser
på kyrklig jord slopas. Bestämmelser om upplåtelse av rätt till jakt eller
fiske bör meddelas av Kungl. Maj:t. I princip bör gälla att det organ som svarar
för skogsförvaltningen upplåter jakträtten på skogsmarken och angränsande inägor
och att upplåtelse av fiske på kyrkliga fastigheter beslutas av den som förvaltar
egendomen.

Utredningen har ingående behandlat frågan om naturvården på kyrklig jord.
Liksom remissinstanserna anser jag utredningens förslag väl tillgodose naturvårdens
intressen. Jag delar alltså utredningens uppfattning att det som regel bör ankomma
på stiftsnämnden att avgöra frågor om att godkänna bildandet av naturreservat
och fridlysning såsom naturminne på kyrklig jord. Medför reservatsföreskrift
sådant men att mera betydande ersättningsbelopp bör utgå, bör frågan lämpligen
hänskjutas till kammarkollegiet. I vissa situationer såsom när överenskommelse
inte kan träffas mellan stiftsnämnd respektive kammarkollegiet samt länsstyrelse
bör frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Som utredningen föreslagit bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i dessa avseenden.
Vad jag sålunda föreslagit om godkännande av bildande av naturreservat bör som
naturvårdsverket föreslagit gälla även i fråga om godkännande av bestämmelser
om skydd för djurlivet enligt 14 § naturvårdslagen. I likhet med remissinstanserna
anser jag utredningens förslag i fråga om vården av icke fridlysta objekt ändamålsenliga.
Stiftsnämnd bör alltså kunna ålägga pastorat att vårda visst naturföremål
på löneboställe med rätt att dra av kostnaden vid avräkningen med kyrkofonden.
Gäller vården ett markområde, t. ex. en löväng, bör det kunna undantas
från utarrendering och skötselföreskrifter meddelas av stiftsnämnden. För församlingskyrkas
fastighet bör kyrkorådets medgivande till motsvarande åtgärd inhämtas.

Principen att naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i
skälig omfattning bör enligt min mening komma till uttryck i lagstiftningen.

11.4 Placering av prästlönefondsmedel

Som tidigare berörts ingår i den kyrkliga egendomen lösa tillgångar av olika
slag. Dit hör prästlönefonderna som huvudsakligen bildats av medel som influtit
vid försäljning av boställsjord. Prästlönefond förvaltas av pastoratet och avkastningen
används till prästernas avlöning. Huvudregeln är att prästlönefond skall
göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. Fondmedel kan också
få användas till bl. a. inköp av fastighet, som då förvaltas såsom löneboställe en -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ligt boställsordningens föreskrifter. Det ankommer på stiftsnämnden att ha sin
uppmärksamhet riktad på möjligheten och lämpligheten av att använda pastorats
prästlönefond till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fastighet med högre värde
än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Gäller frågan köp av fastighet
med lägre värde får stiftsnämnden själv besluta därom. Vidare kan medel tillhörande
prästlönefonder från flera pastorat omhändertas till förvaltning av stiftsnämnden
och sammanföras till en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond,
att användas till inköp av fastighet. Sådan fastighet kallas stifts prästlönefondshemman
och förvaltas av stiftsnämnden. Den behållna avkastningen av prästlönefondshemman
tillfaller vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de
fondmedel som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. Fråga om
förvärv av prästlönefondshemman skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Enligt utredningen har prästlönefondernas samlade kapitalbelopp ökat starkt
under de senaste årtiondena och uppgick den 1 januari 1964 till nära 110 milj. kr.
De möjligheter som finns att använda medlen till inköp av fastighet har av olika
skäl utnyttjats mycket sparsamt. Huvudparten av medlen förvaltas alltså som
penningfonder hos pastoraten och är placerade på bankräkning eller i obligationer
eller lån i överensstämmelse med de regler som gäller för placering av omyndigs
medel. En sådan placering är enligt utredningen klart otillfredsställande och innebär
att de snabbt växande prästlönefonderna inte bevaras vid sitt reella värde.
Utredningen anser att f. n. endast placering i fastighet och i någon mån i aktier utgör
godtagbara alternativ för att erhålla en värdesäker placering av fondmedlen.
Frågan om medlens placering bör emellertid enligt utredningen inte bedömas enbart
med hänsyn till värdebeständigheten. I första hand bör prästlönefonderna återplaceras
på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom det kyrkliga jordoch
skogsbruket. De blir på så sätt aktiva redskap åt strukturrationaliseringen.
Förvärv av tillskottsjord och uppbyggandet av bärkraftiga större brukningsenheter
bör eftersträvas. Men ett alltför splittrat fastighetsbestånd måste undvikas.
Från denna synpunkt bör pastoratens önskemål att placera fondmedel i fast egendom
kunna samordnas med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många
smärre prästlönefonder som uppkommer hos skilda pastorat i samband med försäljning
av icke bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av
fastighet av sådan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. Dessa bör
företrädesvis bestå av större skogsfastigheter. I nära samarbete mellan de statliga
rationaliseringsorganen, stiftsnämnderna och pastoratens egna organ bör rationella
brukningsenheter kunna skapas, som ger god avkastning på de däri placerade
fondmedlen. Också placering i andra fastigheter, främst hyresfastigheter, bör enligt
utredningen kunna komma i fråga. Med hänsyn till prästlönefondernas stora
omfattning är det nämligen tveksamt om det finns möjligheter att i full utsträckning
återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter. Vidare bör de
betydande investeringar som krävs för ett lönsamt jordbruk eller skogsbruk ge
anledning till att i vissa fall överväga om inte placering i annan fast egendom också
kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring eftersätts. Som lämpliga

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad eller annan tätort
komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stadspastorat och likartade
pastorat, som disponerar stora prästlönefonder. Vad sedan gäller frågan
om placering av prästlönefondsmedel i aktier och förlagsbevis finner utredningen,
att samma behov av värdebeständig placering som motiverat förslaget om placering
i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom också talar för att en placering
i aktier bör kunna komma i fråga. Utredningen är emellertid inte benägen att
förorda att större andel än 25 % av ett pastorats prästlönefonder får placeras i
aktier. I motsvarande utsträckning bör statskontoret få rätt att placera kyrkofondens
medel i aktier. Beträffande prästlönefondsmedel som innestår på bank föreslår
utredningen att det föreskrivs, att medlen skall vara insatta på spärrat konto
och ej få lyftas utan stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra
värdepapper vara nedsatta i öppet förvar hos bank.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att det är angeläget att
fondmedlen i första hand återplaceras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven
inom jordbruket och skogsbruket. Även förslagen till alternativa återplaceringsmöjligheter
i hyresfastighet och i aktier till en andel av högst 25 % av ett
pastorats fondkapital godtas av de flesta remissinstanserna. En del remissinstanser
ifrågasätter dock om det från ekonomisk synpunkt är motiverat att så klart som
utredningen gör prioritera placering i jordbruks- och skogsfastigheter. Lantbruksstyrelsen
framhåller bl. a. att det krävs en mycket omfattande förvaltningsapparat
för en rationell förvaltning av jordbruks- och skogsegendomar, särskilt om dessa
i likhet med de kyrkliga egendomarna är spridda över hela landet. Styrelsen
tillstyrker att fondmedel används till fastighetsförvärv som utgör ett rationellt
tillskott till en befintlig enhet eller till successiva förvärv i bygder där ett samlat
komplex av fastigheter kan byggas upp. Eljest bör fondmedlen placeras i mera lättförvaltade
tillgångar såsom i hyresfastigheter och i viss mån i aktier. Statskontoret
framhåller att utredningens förslag att prästlönefondsmedlen skall användas som
instrument för rationalisering av det kyrkliga jordbruket och skogsbruket innebär
att kyrkans ekonomi ännu hårdare än nu binds vid skogsnäringen och dess skiftande
konjunkturer. Enligt statskontoret bör denna ensidiga inriktning successivt
upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna.
Utredningens förslag till vidgade placeringsmöjligheter tillgodoser enligt statskontoret
allmänna lönsamhetskrav och önskemålet om en riskfördelning.

I förslag angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. (prop. 1967: 100; SU
100; rskr 265) har uttalats att betydande arealer statlig och kyrklig mark behöver
tas i anspråk för samhällsbyggande under överskådlig tid. Vidare har boställsutredningen
framhållit att inemot hälften av den totala arealen kyrklig jord är i behov
av strukturrationalisering. Som ett led i strukturrationaliseringen ingår köp,
försäljning och byte av jord. Eftersom huvudregeln är att ersättning som inflyter
vid försäljning av kyrklig jord skall fonderas, är det alltså uppenbart att prästlönefonderna
snabbt kommer att växa. Som jag tidigare framhållit är det ett allmänt
intresse att pastoratens prästlönetillgångar förvaltas på ekonomiskt bästa sätt.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Prästlönetillgångama består till icke ringa del av prästlönefonder. Frågan om placeringen
av dessa fonder är alltså av stort intresse.

Som förut framgått erbjuder gällande bestämmelser goda möjligheter till placering
av fondmedlen i realvärden. Av olika skäl har dessa möjligheter dock utnyttjats
endast i mindre utsträckning. I stället har medlen i stor utsträckning kommit
att förvaltas som penningfonder. Självfallet är det värdefullt om prästlönefonderna
som utredningen föreslagit används på sådant sätt att rationaliseringen av
jord- och skogsbruket främjas. Å andra sidan bör som några remissinstanser
framhållit de kyrkliga förmögenhetstillgångarna inte alltför ensidigt bindas vid
jordbruks- och skogsnäringen. Skälen härtill är flera. Ett skäl är att det för en
rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar som är spridda över hela
landet fordras en mycket omfattande och kostnadskrävande förvaltningsapparat.
Ett annat skäl är dessa näringars konjunkturkänslighet.

Att närmare ange hur frågan om placering av fondmedlen skall lösas är inte
möjligt. Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Så mycket är
dock klart att fondmedel bör få användas till angelägna och lämpliga förvärv i rationaliseringssyfte,
såsom när möjlighet erbjuder sig att inom ett visst område
bygga upp ett sammanhängande större innehav av skogsmark eller att genom tillskottsköp
skapa ett på lång sikt bärkraftigt jordbruk. Att i rent kapitalplaceringssyfte
använda medlen till s. k. punktköp av jordbruks- eller skogsfastighet som
på sikt ej är bärkraftig bör emellertid undvikas. Som jag framhållit är det av
olika skäl önskvärt med en mera mångsidig placering av de kyrkliga tillgångarna än
f. n. Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar att fråga om prästlönefonds
användande till inköp av fastighet prövas av stiftsnämnd eller annan myndighet
enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.

Utredningens förslag att prästlönefond och kyrkofonden till viss del skall kunna
placeras i aktier har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget.
Kungl. Maj:t har nyligen, med ändring av tidigare beslut, förordnat att allmänna
arvsfondens tillgångar intill högst en fjärdedel får placeras i aktier eller förlagsbevis,
noterade på Stockholms fondbörs. Även för de fonder som det här är
fråga om bör det finnas möjlighet att placera viss del av kapitalet i aktier eller förlagsbevis
enligt de närmare bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.

Utredningen har vidare lagt fram vissa förslag som avser kontrollen av pastoratens
förvaltning av fondmedel. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare
bestämmelser i detta avseende.

11.5 Förvaltningsorganen

Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag förordat åtskilliga ändringar i fråga om förvaltningen av
den kyrkliga jorden i syfte att åstadkomma en effektivare, mera lönsam och en -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

hetligare förvaltning. Vissa arbetsuppgifter har betonats mer än hittills. Jag avser
den synnerligen angelägna uppgiften att få till stånd en effektiv strukturrationalisering
av det kyrkliga jord- och skogsbruket.

I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av pastoratets egna
organ leder förslagen inte till några mera genomgripande förändringar annat än i
ett avseende nämligen förslaget att förvaltningen av löneboställenas skog skall
flyttas över pa stiftsnämnderna. Å andra sidan kommer de vidgade möjligheterna
att placera prästlönefondernas medel och den förväntade ökningen av fonderna att
ställa stora krav pa pastoratens förutseende och sakkunskap i placeringsfrågor.
I den mån fondmedlen placeras i andra fastigheter än jordbruks- och skogsfastigheter
förordar jag att pastoraten anförtros att själva ha hand om förvaltningen.

För stiftsnämndernas del har jag förordat åtskilliga ändringar i arbetsuppgifterna.
Den mest genomgripande förändringen är som sagt att dessa skall förvalta
löneboställenas skog. Dessutom har jag föreslagit att det huvudsakliga ansvaret för
strukturrationaliseringen skall åvila stiftsnämnderna. Genom vissa föreslagna decentraliseringsåtgärder
får stiftsnämnderna vidare ökade arbetsuppgifter bl. a. i
fråga om dispositionsändringar och upplåtelse av nyttjanderätter. Slutligen räknar
jag med att stiftsnämnderna skall starkare än hittills bevaka kulturskyddet och naturvårdsintresset
på den kyrkliga egendomen.

Utredningen har mot bakgrund av sina förslag till arbetsuppgifter för stiftsnämnderna
förordat vissa ändringar i stiftsnämndens sammansättning. Enligt nuvarande
bestämmelser utser Kungl. Maj:t tre och domkapitlet två av de fem stiftsnämndsledamöterna.
Domkapitlet har så gott som undantagslöst utsett biskopen
och en domkapitelsjurist till ledamöter. Kungl. Maj:t som har att bland ledamöterna
utse ordförande har likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill. Utredningen
föreslår att domkapitlets val av ledamöter slopas. Stiftsnämnden bör enligt
utredningen besta av biskopen som ordförande samt fyra andra ledamöter som
utses av Kungl. Maj:t. Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen
för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande än biskopen. För
annan ledamot än biskopen bör Kungl. Maj:t utse en ersättare. Med hänsyn till
angelägenheten att få till stånd en samverkan mellan pastorat och stiftsnämnd.
inte minst med tanke pa rationaliseringsverksamheten föreslår utredningen att en
av ledamöterna jämte ersättare skall utses efter förslag av sammanslutning som
företräder pastoraten i stiftet.

Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämnderna kritiseras av många
stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att frångå nuvarande
ordning på annat sätt än att pastoraten i stiftet blir företrädda av en ledamot
i nämnden. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stiftssekreteraren
eller annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte
skall vara ledamot i stiftsnämnden. Som skäl åberopas främst att samarbetet mellan
stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet och dess kanslipersonal å andra
sidan bäst främjas genom att såväl en ledamot i domkapitlet som stiftssekreteraren
eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses till ledamöter i stiftsnämnden. Svens -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ka kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbraksstyrelsen, domkapitlet i
Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pastoratsintressena
bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation
i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.

Som framgår av vad jag tidigare i olika sammanhang anfört har jag förordat
att pastoratens förvaltningsuppgifter beträffande löneboställenas skog flyttas över
till stiftsnämnderna. Jag har framhållit att detta förslag inte innebär något större
ingrepp i pastoratens förvaltningsbefogenheter, eftersom dessa just i fråga om skogsförvaltningen
är ytterligt kringskurna i olika avseenden. För att även i framtiden
garantera pastoraten ett medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag emellertid
i likhet med församlings- och pastoratsförbundet och flera andra remissinstanser
att pastoraten ges en starkare representation i stiftsnämnderna än vad utredningen
föreslagit. Jag förordar att av stiftsnämndens fem ledamöter två ledamöter
och ersättare för dem utses av Kungl. Maj:t efter förslag av sammanslutning
som företräder pastoraten i stiftet. Den sammanslutning jag åsyftar är stiftsförbunden
inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund till vilka med
några få undantag alla skogsägande pastorat är anslutna. Vidare delar jag utredningens
uppfattning att biskopen såsom stiftschef bör vara självskriven ledamot av
nämnden. Med dessa utgångspunkter och då det saknas anledning att öka antalet
ledamöter i nämnden, bör enligt min mening stiftsnämnden ges den sammansättning
utredningen har föreslagit, dock med den jämkningen att två i stället för en
av ledamöterna utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten
i stiftet.

I samband med att jag behandlat frågan om strukturrationalisering av de kyrkliga
jordbruks- och skogsfastigheterna har jag tagit upp frågan om boställsnämndernas
roll i rationaliseringsarbetet. Jag har uttalat att det är viktigt att arbetet
inte splittras och har för den skull ansett att ansvaret för arbetet i huvudsak bör
åvila stiftsnämnderna. Samtidigt har jag uttalat att boställsnämnderna bör tjäna
som ett serviceorgan åt stiftsnämnderna. Jag har närmare bestämt avsett att boställsnämnden
bör vara stiftsnämnden behjälplig med bl. a. att planera strukturrationaliseringen
och att bevaka fastighetsmarknaden så att rationaliseringen skall
kunna genomföras i enlighet med uppgjorda planer. Boställsnämnden tilldelas alltså
arbetsuppgifter som nämnden f. n. inte har. För att stimulera pastoratens medverkan
i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i boställsnämnden blir
företrädda av en fast representant. Denne bör utses av länsstyrelsen efter förslag
av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet. I övrigt föreslås ingen ändring
i boställsnämndernas sammansättning.

Som utredningen påpekat torde det i vissa fall vara befogat att skapa större
boställsdistrikt. I den frågan bör Kungl. Maj:t äga besluta.

Utredningen har också föreslagit att domkyrkorådet i Lund skall få ändrad
sammansättning. Domkyrkorådet består enligt gällande bestämmelser av fem personer,
nämligen domprosten och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamöter,
en ledamot som utses gemensamt av landshövdingen och biskopen, en som

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

utses av akademiska konsistoriet samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrkorådsledamot.
Sammansättningen tar enligt utredningen närmast hänsyn till domkyrkans
vård och användning och svarar knappast mot aktuella krav. Utredningen
föreslår i stället följande sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och domprosten
bör ingå i domkyrkorådet som självskrivna ledamöter, den förre som
ordförande. I övrigt bör det lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrkoförsamlingen
genom sitt kyrkoråd får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare
bör behovet av jordbruksexpertis tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en
ledamot med sådana kvalifikationer.

Kungl. Maj:t bör bemyndigas att meddela bestämmelser om domkyrkorådet i
Lund och dess sammansättning. Jag vill förutskicka att enligt min mening bör i
rådet ingå biskopen och domprosten som självskrivna ledamöter. I rådet bör ingå
även en annan representant för domkyrkoförsamlingen än domprosten. Dessutom
bör särskilt behovet av jordbruksexpertis i rådet tillgodoses.

11.6 Författningsregleringen

Utredningens förslag innebär att nuvarande, ganska omfattande och svåröverskådliga
bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess förvaltning sammanförs
i två tämligen kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detaljregleringen
sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Vid bedömningen av den konstitutionella naturen av de olika bestämmelserna
har utredningen utgått från de meningar som 1951 års kyrkomöteskommitté uttalat
i sitt betänkande om Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU
1955: 47). Kommittén har i utkast till ny kyrkolag i stort angett vilka regler som
bör inrymmas under begreppet kyrkolag. I fråga om den kyrkliga jordens och
kyrkofondens förvaltning och disposition har kommittén i utkastet skisserat regler
om vilka organ som skall förvalta den kyrkliga jorden och hur dessa organ skall
vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens ordnande i övrigt. Vidare
har kommittén rörande försäljning av kyrklig jord m. m. uttalat, att i kyrkolag sådana
bestämmelser bör ingå, som i huvudsak motsvarar kyrkliga försäljningslagen.
Slutligen har kommittén föreslagit bestämmelser motsvarande 1 och 8 §§ i lagen
om kyrkofond om fondens ändamål och balanseringen av dess inkomster och utgifter
samt vissa stadganden rörande förvaltningen och grunderna för användningen av
pastoratens prästlönefonder.

När det gäller lagstiftningens omfattning anser sig utredningen dock inte kunna
i allt följa kommitténs intentioner i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens
uppfattning skulle en så knapphändig kyrkolagstiftning som kommittén skisserat
idag föra med sig att man far tre slag av lagstiftning på det kyrkligt-ekonomiska
området, nämligen kyrkolag, lag som beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
samt administrativa bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t ensam.
Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nuvarande lagarna har karaktären

] 34 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som kommunallag. För utredningen
har den mest vägande synpunkten varit rent praktisk, nämligen att samla bestämmelserna
i så få lagar som möjligt för att göra lagstiftningen på området överskådlig
och lättfattlig. I detta syfte har flera bestämmelser tagits upp i lagarna än vad
kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrkolag.

Vid remissbehandlingen av kyrkomöteskommitténs betänkande gav kammarkollegiet
uttryck för uppfattningen att bestämmelserna om den för kyrkliga ändamål
avsedda egendomen och om kyrkofond till ingen del är att anse som kyrkolag.
Kollegiet byggde därvidlag på ett formellt lagbegrepp, vilket innebär att man
med kyrkolag får förstå vad som återfinns i 1686 års kyrkolag med däri vidtagna
ändringar. Kammarkollegiet vidhåller sin uppfattning i remissyttrande över boställsutredningens
betänkande.

Kyrkomöteskommittén har gett kyrkolagsbegreppet en materiell innebörd, dvs.
innehållet i en lag eller författning avgör om den är kyrkolag eller ej. Det materiella
lagbegreppet kompletteras av kyrkomöteskommittén med regeln om formell lagkraft.
Lag som stiftats som kyrkolag får enligt denna regel upphävas eller ändras
endast med kyrkomötets samtycke. Dock undantager kommittén från regeln om
formell lagkraft bestämmelser som uppenbarligen inte är av kyrkolags karaktär
samt lagar som är äldre än regeringsformen, t. ex. 1686 års kyrkolag. Jag anser
liksom utredningen att kyrkomöteskommitténs bestämning av kyrkolagsbegreppet
i detta fall bör kunna godtas. Det innebär att den lagstiftning som nu är i fråga
har kyrkolags natur. Den omfattar nämligen grundläggande bestämmelser om de
ekonomiska och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet.

Av praktiska skäl har utredningen i viss mån modifierat de av kyrkomöteskommittén
angivna principerna. I något fall har utredningen i sina lagförslag för fullständighetens
skull tagit upp flera bestämmelser än kyrkomöteskommittén velat ta
upp i sitt förslag till ny kyrkolag. I andra fall där bestämmelserna får anses vara av
kyrkolags natur har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att
meddela bestämmelser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.
I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge har jag ingenting att erinra mot utredningens
förslag i dessa hänseenden. Det är viktigt att göra lagstiftningen på området
överskådlig och lättfattlig. Metoden att ge Kungl. Maj:t fullmakt att meddela
närmare bestämmelser i kyrkliga frågor av vikt har tillämpats i andra sammanhang.
Så t. ex. ges genom kyrkliga försäljningslagen ett generellt bemyndigande
för Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet att under vissa förutsättningar lämna
medgivande till försäljning av kyrklig jord.

11.7 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag
till

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,

4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

12. Specialmotivering

12.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord

1 §

Paragrafen innehåller en definition av begreppet kyrklig jord. Paragrafens innehåll
motsvarar 1 § kyrkliga försäljningslagen. I den nya paragrafen har införts
vissa nya benämningar på de skilda kategorierna av kyrklig jord. Sålunda har
benämningen stifts prästlönefondshemman ersatts med prästlönefondsfastighet.
De använda benämningarna definieras i sin tur i 2 §.

Till den kyrkliga förvaltningen hör även viss annan fast egendom än den som avses
i denna paragraf. Sådan fast egendom är i allmänhet kyrkokommunal och förvaltas
enligt lagen om församlingsstyrelse.

2 §

I denna paragraf definieras de olika kategorier av fastigheter som enligt 1 § hänförs
till kyrklig jord. Definitionen av begreppet löneboställe överensstämmer med
nu gällande definition i 1 § ecklesiastika boställsordningen med det undantag som
betingas av att änkesätena upphört att vara pensionsförmåner och numera likställs
med övriga löneboställen.

Definitionen av begreppet prästgård i andra stycket motsvarar bestämmelser i
1 § ecklesiastika boställsordningen. Med prästgård förstås fast egendom på vilken
är anvisad tjänstebostad åt församlingspräst. Till prästgård hänförs alltså inte
sådant hus i vilket pastorat endast hyr en lägenhet som tjänstebostad åt församlingspräst.
Tveksamhet råder f. n. hur man skall betrakta prästgård som upphör att
vara tjänstebostad för församlingspräst. I syfte att undvika oklarhet på denna punkt
har på förslag av boställsutredningen i andra stycket tagits in en regel som innebär
att sådan prästgård övergår till att bli löneboställe.

Med församlingskyrkas fastighet avses enligt tredje stycket fast egendom vars avkastning
är avsedd till församlingskyrkas behov. Denna definition innebär att
själva kyrkotomten med tillhörande kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan begravningsplats
inte räknas såsom församlingskyrkas fastighet i denna lags mening. Sådana
tillgångar förvaltas enligt lagen om församlingsstyrelse.

136

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

Med beteckningen kyrkofondsfastighet i femte stycket avses alla kyrkliga fastigheter
vilkas avkastning tillförs kyrkofonden. Till denna grupp fastigheter hör
alltså de fastigheter som hittills kallats allmänna kyrkohemman, biskopshemman
och klockarhemman. Regler om förvaltningen av dessa fastigheter finns f. n. i
ecklesiastika arrendestadgan.

Sjätte stycket avser domkyrkas fastigheter. Själva domkyrkobyggnaden räknas
definitionsmässigt inte som sådan fastighet. Däremot omfattar begreppet de domkyrkosysslomansboställen
vars avkastning inte längre tillfaller enskild. I fråga om de
domkyrkosysslomansboställen vars avkastning fortfarande tillkommer enskild föreslås
i övergångsbestämmelserna att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser.

3 §

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Den har på förslag av
utredningen tagits med för att undanröja tvekan om den kyrkliga jordens natur, en
punkt på vilken ofta stor ovisshet råder. Denna ovisshet har ofta lett till vidlyftiga
utredningar även i mindre viktiga ärenden. Genom regeln blir all jord som i
lagförslaget betecknas som kyrklig att betrakta som jord, på vilken de i skilda lagar
förekommande undantagen för fast egendom som tillhör staten inte gäller.
Självfallet kan regeln dock inte befria Kungl. Maj:t från skyldighet att enligt 77 §
regeringsformen inhämta riksdagens samtycke till överlåtelse av mark som ägs av
staten. En konsekvens av 3 § är att expropriationslagen blir tillämplig på all kyrklig
jord som avses i 1 och 2 §§.

4 §

Fn motsvarande regel finns f. n. i 2 § ecklesiastika boställsordningen för löneboställen
och prästgårdar.

5—8 §§

I dessa paragrafer har tagits in bestämmelser om organisationen av stiftsnämnden
och boställsnämnden. I fråga om nämndernas sammansättning hänvisas till
vad som anförts i den allmänna motiveringen (11.5). Det har inte ansetts nödvändigt
med ersättare för sådan ordförande i stiftsnämnd som ej är biskop.

Motsvarighet till de bestämmelser om personal hos stiftsnämnd som f. n. finns
i ecklesiastika boställsordningen har inte medtagits i lagförslaget. Sådana bestämmelser
liksom bestämmelser om anställning för de nuvarande skogsbiträdena i pastoraten
kan meddelas av Kungl. Maj:t.

9 §

Paragrafen innehåller de regler om förvaltning av löneboställens skog och om
förvaltning av domkyrkas fastigheter som redovisats i den allmänna motiveringen
(11.3). I paragrafen anges också vem som förvaltar annan kyrklig jord. Med
pastorat jämställs kyrklig samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

I förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord ingår inte någon motsvarighet
till bestämmelsen om boställsstyrelse i 3 § ecklesiastika boställsordningen. Detta
innebär dock inte att pastorat kommer att sakna möjlighet att utse en särskild boställsstyrelse.
Sådan kommer nämligen att kunna utses med stöd av 63 § 2 mom.
jämförd med 57 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse.

Den förvaltningsuppgift som i paragrafen åläggs skilda organ är inte total. I
skilda avseenden har förvaltarnas uppgifter begränsats genom att andra organ
ålagts besluta i vissa särskilt angivna ärenden. Bestämmelser härom har tagits in
i 11 och 15—20 §§. Dessutom gäller att förvaltning som utövas av annan än stiftsnämnd
i regel står under uppsikt av boställsnämnd eller stiftsnämnd enligt bestämmelser
i 22 och 23 §§. Om processuellt representantskap för den kyrkliga jorden
finns bestämmelser i bl. a. instruktionen för stiftsnämnderna (jfr även prop. 1963:
135 s. 43—45, 3LU 29, rskr 297; skr 1963: 4, SäU 2, kskr 5).

10—12 §§

Dessa paragrafer motsvarar 7—20 §§ ecklesiastika boställsordningen. I de nu
föreslagna reglerna upptas pastoratets skyldigheter i mera allmänna ordalag än
i nuvarande bestämmelser. Någon saklig ändring åsyftas inte. De mera detaljbetonade
reglerna bör meddelas av Kungl. Maj:t.

Skyldighet att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på prästgård
får åläggas pastorat enligt 15 § förslaget till lag om kyrkliga kostnader. I 10
och 11 § § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord anges endast den närmare
innebörden i skyldigheten att hålla prästgård.

14 §

I denna paragraf, som motsvarar 17 § första stycket i utredningens förslag, anges
de allmänna principerna för förvaltningen av den avkomstgivande delen av den
kyrkliga jorden. Med den allmänna utformning som paragrafen fått behövs inte
— som utredningen föreslagit — någon särbestämmelse om hyresupplåtelser. I
fråga om den närmare innebörden av paragrafen får jag här hänvisa till vad jag
anfört i den allmänna motiveringen (11.2). Det är att märka att behovet av byggnader
och annan utrustning får bedömas med stöd av denna paragraf. Några närmare
regler härom har inte ansetts behövliga.

Det har inte ansetts nödvändigt att i enlighet med utredningens förslag ålägga
förvaltare av kyrklig jord skyldighet att upplåta annan mark än skogsmark som
jordbruksarrende.

15 §

I denna paragraf har intagits den regel om fastställande av arrendevillkor som
föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3).

5* — B ihan g till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

17 och 18 §§

I dessa paragrafer finns de regler om upplåtelse av vissa nyttjanderätter m. m.
som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3). 17 § motsvarar främst 24 §
ecklesiastika boställsordningen och 4 § kyrkliga försäljningslagen.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får besluta om ändrad användning
av kyrklig jord. Såvitt avser löneboställen, med undantag av tillhörande skog,
motsvarar paragrafen 31 § ecklesiastika boställsordningen. Beslutanderätten i fråga
om löneboställen, med undantag av tillhörande skog, har flyttats från stiftsnämnd
och Kungl. Maj:t till boställsnämnd resp. stiftsnämnd. Stiftsnämnden skall kopplas
in så snart som gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk nås.

Det har inte ansetts nödvändigt att, som utredningen föreslagit, i lagen ta in
en bestämmelse om skyldighet att samråda med lantbruksnämnd. Erforderliga bestämmelser
härom kan Kungl. Maj:t meddela i form av tillämpningsföreskrifter.

20 §

I paragrafen föreskrivs i fråga om kyrklig skog som inte förvaltas av stiftsnämnd,
dvs. i huvudsak skogen på församlingskyrkornas fastigheter, att avverkning
får ske först efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande. En motsvarande
regel finns f. n. för löneboställena i 52 § ecklesiastika boställsordningen.

En regel om utsyning i fråga om skog under stiftsnämnds förvaltning har inte
ansetts erforderlig.

21 §

I den allmänna motiveringen har jag godtagit utredningens förslag att förvaltningen
av löneboställenas skog samordnas stiftsvis. Jag har därvid förordat att
boställsskogen skall förvaltas av stiftsnämnden. Enligt utredningens förslag om
samordning av skogsförvaltningen skall avkastningen av skogen — som jag tidigare
redovisat — fördelas mellan pastoraten efter andelstal oavsett om avverkningen
under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. En bestämmelse av
denna innebörd har tagits in i denna paragraf. I övrigt har i paragrafen förts in
en regel om fördelningen av avkastningen från prästlönefondsfastighet. I denna
del motsvaras paragrafen av 5 § första stycket lagen angående användande i vissa
fall av prästlönefond m. m.

För fullständighetens skull har reglerna om fördelning av avkastningen kompletterats
med en motsvarande regel om fördelning av förlust på förvaltningen.
Den föreslagna regeln innebär i fråga om prästlönefondsfastighet den ändringen
i förhållande till vad som nu gäller att det inte blir möjligt att låta kyrkofonden
förskjuta förvaltningskostnad.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

22 §

Paragrafen, som motsvarar 26 § och 27 § första stycket i utredningens förslag,
innehåller grundläggande bestämmelser om uppsikten över förvaltningen av kyrklig
jord. Boställsnämndens uppsikt avser som angetts i den allmänna motiveringen
inte hyresfastigheter. Regler om stiftsnämndens uppsikt har förtydligats. Närmare
föreskrifter om uppsikten föreslås bli meddelade av Kungl. Maj:t. Hit hör föreskrifter
om att uppsiktsorganen skall kunna meddela ålägganden om att brister i förvaltningen
skall avhjälpas, att fastighet skall hållas försäkrad e. d.

Att märka är att uppsikten avser en kontroll av det förvaltande organets verksamhet.
Den avser däremot inte det civilrättsliga förhållandet mellan detta organ
och t. ex. en arrendator eller hyresgäst.

23 §

Enligt 22 § star all kyrklig jord som avses i förslaget till lag om förvaltning av
kyrklig jord och som inte förvaltas av stiftsnämnd under uppsikt. En sådan regel
kan som utredningen funnit bli betungande och i vissa fall meningslös. Kungl.
Maj:t har därför i denna paragraf tillagts rätt att medge undantag från uppsikt
enligt 22 §. Självklart är att Kungl. Maj:t i samband med beslut om undantag från
uppsikt kan meddela de särskilda bestämmelser om förvaltningen som kan behövas.
Vidare har Kungl. Maj:t i enlighet med utredningens förslag tillagts rätt att
i visst fall flytta uppsikt från boställsnämnd till stiftsnämnd. En sådan överflyttning
kan bli aktuell t. ex. i fråga om en sådan upplåtelse av rätt att utnyttja löneboställes
naturtillgång som är av stor ekonomisk betydelse. Enligt 17 § är det stiftsnämnden
som avgör frågan om upplåtelse av annan naturtillgång än vattenkraft.

24 och 25 §§

_ * ^essa paragrafer, som motsvarar 28 och 29 § § i utredningens förslag, har tagits
in huvudbestämmelserna i kyrkliga försäljningslagen, vilka ändrades senast
1963 (prop. 1963: 135, 3LU 29, rskr 297; skr 1963: 4, SäU 2, kskr 5). 24 §
motsvarar 2 § första och andra styckena i kyrkliga försäljningslagen. Bestämmelserna
har ändrats endast i språkligt avseende. 25 § motsvarar 5 § första stycket
i kyrkliga försäljningslagen. Vad där föreskrivs om tillstånd till friköp av område
och de närmare bestämmelserna om sådant friköp i 3 § kyrkliga försäljningslagen
har inte tagits med i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord.
Anledningen härtill är att dessa inte längre behövs, eftersom den s. k. ensittarlagen
i praxis numera anses tillämplig på kyrklig jord. Genom bestämmelsen i 3 §
förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord blir denna praxis lagfäst.

Till 24 § andra stycket bör följande anmärkas. I fråga om prissättningen gäller
expropriationslagens värderingsregler (jfr prop. 1963: 135, 3LU 29, rskr 297;
skr 1963. 4, SäU 2, kskr 5). Tillstånd till avhändelse av kyrklig jord får inte ges,
om avhändelsen är till olägenhet för det allmänna. Enligt gällande tillämpnings -

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

föreskrifter skall stiftsnämnden underrätta den kommun där egendom ligger, om
det blir aktuellt att överlåta egendom till annan än kommunen. Denna regel kan
numera ses mot bakgrund av förköpslagen den 8 december 1967 (nr 868).

25 § motsvarar som redan nämnts 5 § första stycket kyrkliga försäljningslagen.
Fråga om tillstånd till överlåtelse av kyrklig jord föreslås, i likhet med vad som nu
gäller, bli prövad av Kungl. Maj:t, kammarkollegiet eller stiftsnämnd enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande. F. n. gäller att stiftsnämnd har befogenhet att meddela
tillstånd intill ett värde av högst 100 000 kr. Värdegränsen för kammarkollegiets
beslutanderätt är 1 milj. kr., om överlåtelse sker till kommun för samhällsbyggnadsändamål
och i annat fall 300 000 kr. (SFS 1967: 670).

26—28 §§

Dessa paragrafer motsvarar bestämmelser i 6 § kyrkliga försäljningslagen, 1 §
första stycket och 3 § lagen angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m. och 7 § prästlönekostnadslagen.

I förtydligande syfte har i 26 § ersättning som inflyter vid upplåtelse av naturtillgång
på kyrklig jord uttryckligen jämställts med ersättning på grund av försäljning
av kyrklig jord. Med undantagsregeln i 26 § avses att Kungl. Maj:t kan
ge föreskrifter av innebörd bl. a. att försäljningsmedel kan få användas för förbättringar
på befintligt löneboställe eller att vissa medel inte behöver fonderas i likhet
med vad som f. n. gäller enligt 24 § ecklesiastika boställsordningen.

Vissa regler om prästlönejordsfond i 3 § lagen angående användande i vissa fall
av prästlönefond m. m. har inte förts över till de nya paragraferna. Motsvarighet
till dessa regler och de övriga föreskrifter om prästlönejordsfond som kan behövas
kan meddelas av Kungl. Maj:t.

I 27 § andra stycket föreskrivs, i överensstämmelse med vad som f. n. gäller
enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen, att prästlönefondsmedel skall göras räntebärande
på samma sätt som omyndigs medel. Liksom hittills skall undantag från
denna regel kunna göras. Beslut härom föreslås, i överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit, få meddelas av stiftsnämnd i stället för som hittills av domkapitlet.
Stiftsnämnd skall därvid iaktta de närmare bestämmelser om placering av
fondmedel som jag i den allmänna motiveringen (11.4) föreslagit att Kungl. Maj:t
skall meddela. Dessa bestämmelser kommer att avse placering i lös egendom eftersom
bestämmelser om inköp av fast egendom kommer att meddelas enligt 27 §
sista stycket.

29—31 §§

I 29 § har tagits in en erinran om att i fråga om besvär över beslut av församlings-
eller pastoratsorgan gäller bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse.

F. n. finns tämligen oenhetliga besvärsregler. På förslag av utredningen har besvärsreglerna
förenhetligats till att i regel avse ett två-instanssystem. Ett sådant
system har nämligen ansetts ge tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. I vissa fall kan
det dock bli nödvändigt att tillåta att ärende som avgjorts av boställsnämnd får

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

föras upp till en tredje instans, Kungl. Maj:t. Möjlighet till detta har öppnats genom
undantagsregeln i 31 § andra stycket.

Rätt att föra talan mot boställsnämnds beslut tillkommer endast den som förvaltar
den kyrkliga jorden. Arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad
berörs inte av boställsnämnds beslut på sådant sätt att de bör ha rätt till
talan mot beslutet. I detta sammanhang får jag hänvisa till vad som anförts i den
allmänna motiveringen om boställsnämnds beslut om fastställande av arrendevillkor
och i specialmotiveringen till 22 § om boställsnämnds uppsikt över förvaltningen
av kyrklig jord.

Besvär över beslut av pastorat eller församling enligt 29 § kommer att i högsta
instans prövas av regeringsrätten. I fråga om prövning av besvär i högsta instans
över beslut av stiftsnämnd eller boställsnämnd anför utredningen följande. Utredningen
har funnit, att de ärenden som enligt lagförslaget kan föras upp besvärsvägen
till Kungl. Maj:t mestadels avser skälighetsavgöranden. Till följd härav bör
besvär, som anförs hos Kungl. Maj:t avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta
innebär den ändringen i förhållande till nu, att regeringsrätten befrias från hithörande
kyrkliga besvärsärenden, av vilka de flesta f. n. rör tillämpningen av ecklesiastika
boställsordningen. Hithörande problem har behandlats ingående dels i
betänkandet Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.
Maj.t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4), dels i förvaltningsdomstolskommitténs
betänkande Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70 s. 536_543).

Utredningen har reservationslöst förordat en överflyttning av besvärsärenden
enligt förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Som skäl härför anför utredningen att förslaget har en helt annan karaktär än
lagstiftningen från 1930-talet. Medan man vid dennas tillkomst gav uttryck för viss
misstro mot statsmakterna och krävde rättssäkerhetsgarantier har, i varje fall sedan
mitten av 1950-talet, den kyrkligt kommunala självbestämmanderätten utvidgats
i väsentlig mån. Samtidigt har de kyrkliga kommunerna byggt upp sin egen
organisation såväl internt som genom centrala förbund. Självbestämmanderätten
har kommit till uttryck särskilt i lagen om församlingsstyrelse. Genom denna lag
har pastoraten fått en klarare och självständigare ställning. Principen fullföljs i
förevarande lagförslag, enligt vilket pastoraten tilläggs betydande förvaltningsuppgifter
samt ges inflytande även i de regionala organen. En av huvudtankarna i lagförslaget
är vidare, att boställsnämnds och stiftsnämnds verksamhet skall inriktas
på att bidra till förvaltningens effektivisering och rationalisering. Redan nu har
den rättsliga kontrollen av pastoratsförvaltningen minskat väsentligt i betydelse.
Rättsliga avgöranden från senare tid har stundom enligt utredningen endast visat,
att man i lagtillämpningen mera varit tvungen följa en gången tids stelbenta regler
än att få avgöra målen på rationella grunder (se t. ex. R 1963: 30). Enligt lagförslaget
kommer överprövande myndighet i de flesta fall att få fatta skälighetsavgöranden
av samma slag som fattats i det överklagade beslutet. Utredningen har vidare
framhållit, att majoriteten av regeringsrättens ledamöter har ansett, att huvudparten
av de kyrkliga mål varom här är fråga bör undantas från domstolens kompetensområde.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Utredningens förslag att besvär över boställsnämnds eller stiftsnämnds beslut
hos Kungl. Maj:t skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet har lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet. Starka skäl
talar för att låta besvärsärendena hos Kungl. Maj:t prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Fråga härom får dock prövas närmare i annat sammanhang.

Övergångsbestämmelser

På skäl som tidigare anförts föreslås lagen om förvaltning av kyrklig jord träda
i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt måste ett stort antal författningar upphävas.
Utöver de författningar som föreslås bli upphävda i övergångsbestämmelserna
kommer ett stort antal administrativa författningar att behöva upphävas. Till dessa
hör bl. a. kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om
tillsynen över skogsskötseln m. m. på församlingskyrka tillhörig fast egendom.
Beslut härom får fattas i samband med att erforderliga tillämpningsföreskrifter
meddelas.

I 9 och 22 §§ lagen om förvaltning av kyrklig jord ges bestämmelser om bl. a.
förvaltningen av och tillsynen över domkyrkas fastighet. Dessa avviker från nuvarande
bestämmelser i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, vilken författning enligt övergångsbestämmelserna
till skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 327) alltjämt är tillämplig
bl. a. på vissa domkyrkors fastigheter. Det finns alltsa skäl att ändra dessa övergångsbestämmelser.
Hur ändringen bör ske behöver dock som boställsutredningen
framhållit utredas närmare. Det bör uppdras åt kammarkollegiet att utreda frågan.

12.2 Förslaget till lag om kyrkliga kostnader

1 §

I paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i boställsutredningens förslag,
anges bl. a. i likhet med vad som f. n. föreskrivs i 1 § lagen om kyrkofond att kyrkofonden
används för kyrkliga ändamål.

2 §

Med pastorat avses enligt första stycket i första hand s. k. territoriellt pastorat.
På icke-territoriella pastorat föreslås lagen om kyrkliga kostnader bli tillämplig
först efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. I denna del motsvarar
paragrafen bl. a. en bestämmelse i 2 § lagen om kyrkofond och 1 § 1 mom.
första stycket prästlönekostnadslagen. I punkt 3 i övergångsbestämmelserna till
lagen om kyrkliga kostnader föreslås att lagen — liksom tidigare bl. a. lagen om
kyrkofond och prästlönekostnadslagen — tills vidare skall gälla för det icketerritoriella
pastoratet Karlskrona amiralitetsförsamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 143

Vad i lagen sägs om pastorat avser även samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter.

I paragrafen har tagits in nuvarande bestämmelse i 2 § prästlönekostnadslagen
om att Kungl. Maj:t förordnar om pastoratsindelning.

3 §

I paragrafen, som motsvarar 6 § prästlönekostnadslagen och bestämmelser i 2 §
lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker, definieras begreppen prästlöne-
och kyrkomusikerlönetillgångar.

4 §

I den allmänna motiveringen (11.1) har föreslagits att avräkningen mellan pastoraten
och kyrkofonden skall grundas på belopp som motsvarar 80 % av den faktiska
nettoavkastningen pa pastoratens präst- och kyrkomusikerlönetillgångar. Av
formella skäl har det ansetts lämpligt att i lagen ha en särskild benämning på
denna del av avkastningen. Som sådan benämning används ordet nettoavkastning.
Bestämmelse härom har tagits in i första stycket. Som redan anförts i den allmänna
motiveringen innebär den föreslagna regeln, att frågan huruvida förvaltningen
av pastorats lönetillgångar lämnar överskott eller underskott skall bedömas
efter en summering av inkomster och utgifter för samtliga pastoratets lönetillgångar
tillsammantagna. Förlust pa en lönetillgång får alltså täckas med vinst på en
annan lönetillgång. Det har inte ansetts lämpligt att i lagen i detalj ange vilka inkomst-
och utgiftsposter som skall räknas med vid bedömning av frågan om överskott
eller underskott föreligger. Bestämmelser härom bör meddelas av Kungl.
Maj:t. Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att sådana bestämmelser
skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,
vilket innebär bl. a. att annuiteter på lån för byggnader och anläggningar samt
på odlings- och dikningslån blir avdragsgilla. Det formella förfarande som skall
tillämpas vid bestämmande av avkastningen regleras av Kungl. Maj:t.

För fullständighetens skull har i andra stycket angetts att den del av avkastningen
på pastorats lönetillgångar som inte skall tas med vid avräkningen mellan
pastoratet och kyrkofonden far användas för ändamål som pastoratet svarar för.

5 §

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 9 § andra stycket och 16 § i utredningens
förslag. Med stöd av det i denna paragraf givna bemyndigandet kan Kungl.
Maj:t besluta om bl. a. vem som får ta upp lån för kyrkofondens räkning enligt
14 §.

6 §

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag.

I paragrafens första stycke anges att pastorat svarar för avlöningsförmåner till

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

församlingspräst och kyrkomusiker. Vissa sadana kostnader skall dock bestridas
av kyrkofonden. Bestämmelser härom ingår i 8 § och 12 § 1.

I andra stycket definieras begreppet församlingspräst.

Gällande rätt. I 3 § 1 mom. prästlönekostnadslagen sägs att pastoratet skall bestrida
kostnaderna för följande avlöningsförmåner, nämligen församlingspräst tillkommande
lön, lönetillägg och semesterersättning, församlingspräst, vikarie för sådan
präst, pastoratsadjunkt och icke-prästvigt tjänstebiträde åt församlingspräst
tillkommande ersättning för åkning i tjänsten och tjänsteresa inom pastoratet ävensom
traktamente åt församlingspräst och vikarie för sådan präst i anledning av anstånd
med omstationering. I 6 § andra stycket 1 lagen om kyrkofond föreskrivs
att kyrkofonden svarar för avlöningsförmåner åt präster enligt prästlönereglementet,
i den mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen skall bestridas av pastoratet
eller jämlikt särskilt bestämmande skall bestridas i annan ordning. I fråga om
kyrkomusikernas avlöningsförmåner föreskrivs i 2 § 2 lagen om kyrkomusiker
att kostnaderna för kyrkomusiker bestrids, i den mån de inte enligt särskilda bestämmelser
skall utgöras på annat sätt, av pastorat och församling, vardera i den
utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer efter av riksdagen godkända grunder.

I 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen definieras begreppet församlingspräst.
Där sägs att med församlingspräst avses i lagen dels domprost, kyrkoherde, komminister
och kyrkoadjunkt, dels med sådan församlingspräst likställd garnisonsoch
amiralitetspräst, dels annan icke-ordinarie präst, som innehar vikariatslöneförordnande
på församlingsprästtjänst. Som församlingspräst anses även präst,
vilken övergått till prästerlig övergångsbefattning och innehar förordnande på
tjänst som nyss nämnts.

Utredningen. Detaljregleringen i 3 § 1 mom. prästlönekostnadslagen och i 6 §
andra stycket 1 lagen om kyrkofond har medfört att lagarna behövt ändras ofta.
Ändringarna har i allmänhet avsett spörsmål av förhållandevis ringa räckvidd. I
syfte att slippa dessa ofta återkommande ändringar vill utredningen fastslå principen,
att det är pastoratet som svarar för kostnaderna. Detta får ses även som en
följd av att pastoraten genom lagen om församlingsstyrelse getts karaktären av
specialkommun med uppgift att svara för avlöningskostnaderna för präster och
kyrkomusiker. Denna princip anknyter till grundtanken i den första allmänna prästlöneregleringen
av år 1910. Fortfarande ges genom undantagsregeln i ingi essen
till det nya av utredningen föreslagna stadgandet dock möjlighet att föra över
vissa slag av kostnader på kyrkofonden, om det behövs från skatteutj ämnande
eller eljest praktisk synpunkt. Den detaljreglering som f. n. tas upp i 3 § prästlönekostnadslagen
blir till följd av det sagda obehövlig. Motsvarande gäller även i
fråga om kyrkomusiker. Den föreslagna regeln kan alltsa ersätta 2 § lagen om
kyrkomusiker.

Departementschefen. I enlighet med utredningens förslag har i paragrafen fastslagits
att det är pastoratet som svarar för avlöningsförmåner åt församlingspräst
och kyrkomusiker. Från denna regel har, i likhet med vad utredningen föreslagit,
gjorts vissa undantag. Sålunda föreslås i 8 § att del av avlöningskostnaderna skall

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

täckas med tillskott från kyrkofonden. Enligt 12 § 1 kan kostnaderna för vissa
avlöningsförmåner efter Kungl. Maj:ts och riksdagens bestämmande föras över på
kyrkofonden. Den föreslagna regleringen innebär att — i motsats till vad som f. n.
gäller — kyrkofonden skall stå för särskilt angivna avlöningsförmåner och pastoraten
för övriga förmåner. Nuvarande detaljreglering i 3 § prästlönekostnadslagen
blir obehövlig.

Med avlöningsförmån avses — förutom själva lönen — även andra med tjänsten
förenade förmåner, såsom resekostnader och pensionsförmåner.

Andra stycket motsvarar 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen. Det har ansetts
lämpligt att i andra stycket räkna upp endast de viktigaste kategorierna av församlingspräster.
De övriga kategorierna avses komma att anges i tillämpningsbestämmelserna
till den nya lagen.

7 och 8 §§

I dessa paragrafer, som motsvaras av 2 § första stycket samt 4, 5 och 12 §§ i
utredningens förslag, ges regler om hur kostnad för avlöningsförmåner till församlingspräst
och kyrkomusiker skall bestridas. Reglerna är av samma innebörd som
nuvarande bestämmelser i 5 § prästlönekostnadslagen och 7 § första stycket lagen
om kyrkofond. Vad i de nya paragraferna sägs om nettoavkastning av präst- och
kyrkomusikerlönetillgångar har dock en annan innebörd än motsvarande begrepp
i nuvarande bestämmelser. Innebörden i begreppet nettoavkastning av präst- och
kyrkomusikerlönetillgångar har preciserats i 4 §. Vidare är att observera att begreppet
prästlönekostnad i nuvarande bestämmelser inte omfattar vikariatsersättning
åt församlingspräst och tjänstedubbleringsarvode, medan motsvarande begrepp
i 7 och 8 §§ omfattar alla slag av avlöningsförmåner.

Paragraferna innehåller inte någon bestämmelse om att förlust på den samlade
förvaltningen av pastoratets lönetillgångar skall beaktas vid avräkning med kyrkofonden.
Sådan förlust kommer alltså liksom hittills att stanna på pastoratet.

9 §

I paragrafen som motsvarar 6 § i utredningens förslag, har tagits in de särskilda
bestämmelser om avräkning mellan de s. k. överskottspastoraten och kyrkofonden
som jag föreslagit i den allmänna motiveringen. Avräkningen mellan ett överskottspastorat
och kyrkofonden skall, liksom avräkningen enligt 8 §, grundas på
nettoavkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar och den
totala kostnaden för avlöningsförmåner till församlingspräster och kyrkomusiker.
Innebörden i begreppet nettoavkastning har preciserats i 4 §.

Återbäring skall utgå om nettoavkastningen på lönetillgångarna understiger
kostnaden för avlöningsförmåner. Återbäringen skall avse ett belopp som motsvarar
detta underskott. I 9 § ingår däremot inte någon bestämmelse om att förlust på
den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar skall beaktas vid beräkning
av återbäringens storlek. Sådan förlust skall alltså liksom i fall som avses i
8 § stanna på pastoratet.

Den återbäring som ett överskottspastorat kan erhålla får avse högst det belopp

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

som motsvarar vad pastoratet inbetalt till kyrkofonden av tidigare överskott. Om
pastoratet redan fått återbäring på grund av underskott under ett tidigare år, får
återbäringen naturligtvis avse endast det belopp som motsvarar det inbetalda överskottet
minskat med den tidigare återbäringen. Som angetts i den allmänna motiveringen
beaktas endast överskott som avser något av de närmast föregående tio
åren.

10 §

Paragrafen motsvarar 10 § 1 och 11 § i utredningens förslag och innehåller
bestämmelser om kyrkofondens största inkomstpost den allmänna kyrkoavgiften.
Bestämmelserna har givits samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 5 och
8 §§ lagen om kyrkofond.

11 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § 2—5 i utredningens förslag, innehåller bestämmelser
om de inkomster som tillkommer kyrkofonden vid sidan av den allmänna
kyrkoavgiften och de överskott som överskottspastoraten har att betala in
till fonden enligt 9 §. Sakligt överensstämmer de nya bestämmelserna i allt väsentligt
med nuvarande regler i 3 § lagen om kyrkofond. Det har dock inte ansetts
nödvändigt att i bestämmelsen om ersättning för prästerskapets till staten indragna
tionde m. m. ta in en motsvarighet till nuvarande regel om avdrag från ersättningen
med belopp som motsvarar utgifterna för avlöningar och övriga omkostnader
för stiftsnämndemas verksamhet och för religionsvård åt döva. Föreskrift om
att kyrkofonden skall bestrida sådana kostnader kan nämligen meddelas enligt
12 § punkterna 3 och 4. Någon saklig ändring är alltså inte avsedd.

Beteckningen kyrkofondsfastighet, som motsvarar den nuvarande beteckningen
kyrkofondshemman, avser liksom i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig
jord allmänt kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och annan fast egendom
vars avkastning tillförs kyrkofonden.

12 §

Till paragrafen som motsvarar 13 § utredningens förslag, har i sak överförts bestämmelserna
om kyrkofondens utgifter i 6 § lagen om kyrkofond. Paragrafen har
formulerats på ett mera allmängiltigt sätt med slopande av den nuvarande detaljregleringen.
Det bör framhållas, att punkt 4 i allt väsentligt avses motsvara de
mera detaljerade punkterna i 6 § lagen om kyrkofond. Till de utgifter för kyrkofonden
som avses i punkt 4 hör bl. a. de belopp som kyrkofonden f. n. har att utge
till kyrkomusikers avlönande för klockarhemman eller lönefond som härrör från
sådant hemman liksom kostnad för hållande av biskopsgård. Som hittills skall viktigare
utgifter underställas riksdagen.

13 §

I denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, har tagits in de

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

bestämmelser om lån ur kyrkofonden som jag föreslagit i den allmänna motiveringen
(11.1). Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten specificera låneändamålen
i vidare mån än att det anges att lån kan utgå för åtgärd som syftar till rationalisering
av driften av löneboställe. Därjämte kan liksom hittills utgå lån till
pastorat för täckande av kostnad för fastighetsbildningsförrättning eller för företag
enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar.

Grunderna i övrigt för lån ur kyrkofonden föreslås skola meddelas av Kungl.
Maj: t.

Enligt 4 § ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om vilka
utgifter pastorat får dra av vid avräkning med kyrkofonden. Med hänsyn härtill
har i 13 § inte tagits in någon motsvarighet till 14 § andra stycket i utredningens
förslag.

14 §

Paragrafen motsvarar med viss språklig justering 15 § lagen om kyrkofond.

15 §

I paragrafen anges att Kungl. Maj:t kan ålägga pastorat skyldighet att tillhandahålla
ordinarie församlingspräst tjänstebostad. I så fall svarar pastoratet för
kostnaderna för tjänstebostaden. I gengäld tillfaller tjänstebostadshyra pastoratet.

Första stycket motsvarar en bestämmelse som härrör från prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577), vilket reglemente upphörde att gälla den 1 januari
1966 i samband med förhandlingsrättsreformen. Bestämmelsen överfördes därvid
till cirkuläret den 17 december 1965 ang. vissa bestämmelser i anledning av prästlönereglementets
hävande.

Om Kungl. Maj:t bestämt att tjänstebostad skall tillhandahållas innehavaren
av viss ordinarie tjänst som församlingspräst, brukar pastoratet få rätt att välja
mellan att tillhandahålla tjänstebostad på prästgård eller i bostadslägenhet på annan
fastighet. Tillhandahålls tjänstebostad på prästgård antingen om sådan redan
finns eller den avskiljs från löneboställe eller inköps för ändamålet, är egendomen
kyrklig jord som skall förvaltas enligt förslaget till lag om förvaltning av kyrklig
jord. Bostaden blir sådan tjänstebostad, för vilken gäller bestämmelserna i kungörelsen
angående tjänstebostadshyra m. fl. författningar (se SFS 1961:333 och
334 samt 1968: 649). Detsamma gäller i fråga om tjänstebostad, som anvisas i
bostadslägenhet på annan fastighet än prästgård.

Bostad kan emellertid upplåtas åt präst som ej är skyldig att bebo tjänstebostad,
t. ex. i hus som utgör kyrkokommunal egendom eller i byggnad på kyrklig
jord utan att bostaden är tjänstebostad enligt förevarande paragraf i lagförslaget.
Det är av vikt att framhalla, att de nu nämnda slagen av bostäder inte får förväxlas
med de egentliga tjänstebostäderna, varom förevarande paragraf handlar.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

I andra stycket som motsvarar 4 § prästlönekostnadslagen har pastorat ålagts att
bestrida kostnaden för tjänstebostad. Till sådan kostnad räknas bl. a. bränslekostnadsgottgörelse
som präst har rätt att få.

Övergångsbestämmelser

Av skäl som tidigare anförts föreslås den nya lagen träda i kraft den 1 januari
1972.

Lagen ersätter lagen om kyrkofond som tillkommit i den för kyrkolag stadgade
ordningen samt prästlönekostnadslagen som har antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Lagarna förslås alltså bli upphävda. Även ett antal administrativa författningar
måste upphävas. Beslut härom får fattas i samband med att erforderliga
tillämpningsföreskrifter meddelas.

I punkterna 4 och 5 anges två fall då beslut, som meddelats före den nya lagens
ikraftträdande, fortfarande föreslås gälla. Till sådant beslut hör beslut om skyldighet
för kyrkofonden att utge boställsränta för vissa klockarhemman. Det anmärks
att beslut om frihetsår kan avse en tidsperiod av längst tio år.

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker

I förslaget till lag om kyrkliga kostnader har tagits in bestämmelser om pastorats
kyrkomusikerlönetillgångar, dess skyldighet att svara för avlöningsförmåner
till kyrkomusiker och om beräkningen av tillskott från kyrkofonden. Med hänsyn
härtill bör punkterna 2—4 i 2 § lagen om kyrkomusiker upphöra att gälla.

12.4 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen

I avsnitt 6.1.3 har nämnts att enligt 45 § 1 mom. skogsvårdslagen skog på
»ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur» är undantagen från
lagens tillämpningsområde. Enligt motiven till skogsvårdslagen hör skog som utgör
kyrkokommunal egendom till sådan skog som undantagits från lagens tilllämpningsområde.
Boställsutredningen har påpekat att, eftersom den kyrkokommunala
egendomen faller utanför stiftsnämnds tillsyn, de kyrkokommunala skogarna
är helt undantagna från myndighets tillsyn. Denna konsekvens kan enligt utredningen
inte rimligen ha varit avsedd. Bestämmelsen i skogsvårdslagen bör därför
enligt utredningen förtydligas så att det klart framgår att den kyrkokommunala
skogen står under skogsvårdsstyrelsemas tillsyn. I likhet med remissinstanserna
ansluter jag mig, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, till utredningens
förslag.

Lagändringen har utformats så att i 45 § 1 mom. skogsvårdslagen, som anger
de inskränkningar som gäller för lagens tillämpningsområde, har tagits in en hänvisning
till 1 § förslaget om lag om förvaltningen av kyrklig jord, där begreppet
kyrklig jord definieras. Detta omfattar inte den kyrkokommunala egendomen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

13. Hemställan

149

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt
87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker,

4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:237).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

150

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

Bilaga 1

Boställsutredningens förslag till
lag om förvaltning av kyrklig jord

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Kyrklig jord består av följande fast egendom, nämligen

1) prästgårdar,

2) iöneboställen,

3) prästlönefondshemman,

4) kyrkohemman,

5) biskopsgårdar,

6) kyrkofondshemman,

7) domkyrkohemman.

2 §

Prästgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på prästgård, blir egendomen löneboställe.

Löneboställe är fast egendom, vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst.

Prästlönefondshemman är fast egendom, som förvärvats för flera pastorats räkning
och vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst.

Kyrkohemman är fast egendom, som besittes av församlingskyrka.

Biskopsgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.
Kyrkofondshemman är allmänt kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman
eller annan fast egendom, vars avkastning tillförs kyrkofonden.

Domkyrkohemman är fast egendom, som besittes av domkyrka.

3 §

Bestämmelse i lag eller annan
lämplig på kyrklig jord.

författning om jord

4 §

som tillhör kronan är ej till -

Uppsikt över förvaltningen av kyrklig jord utövas av stiftsnämnder och boställsnämnder.

5 §

Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet. Boställets skog förvaltas dock
av ett för pastoraten i stiftet gemensamt organ, om stiftsnämnden ej för särskilt fall
bestämmer annat. Organet kallas pastoratens samförvaltning.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Prästlönefondshemman förvaltas av pastoratens samförvaltning.

Kyrkohemman förvaltas av församlingen.

Biskopsgård, kyrkofondshemman och domkyrkohemman förvaltas av stiftsnämnden,
om Konungen ej bestämmer annat. Lunds domkyrkas fasta egendom förvaltas
dock av domkyrkorådet i Lund.

6 §

Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgörs av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.

Nämnderna

7§

I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen
bestämmer. I Stockholms stift fullgörs dock stiftsnämnds åligganden av stiftsnämnderna
i Uppsala och Strängnäs stift, i den mån Konungen ej bestämmer annat.
Boställsnämndemas tjänstgöringsområden bestäms av Konungen.

B §

Stiftsnämnd består av biskopen eller annan, som Konungen förordnar, såsom ordförande
samt fyra andra ledamöter, som utses av Konungen. För annan ledamot än
biskop utser Konungen en ersättare.

Nämnden väljer inom sig vice ordförande.

Ledamot och ersättare, som Konungen utser, skall ha insikt i jordbruk och
skogsbruk. En ledamot med ersättare utses efter förslag av sammanslutning, som
företräder pastoraten i stiftet.

9 §

Domkapitlet utser bland sina tjänstemän sekreterare hos stiftsnämnden.
Hos nämnden är anställd skogsutbildad personal.

10 §

Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av länsstyrelsen
i det län där boställsnämnden har sitt tjänstgöringsområde. För varje
ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11 §

Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd utses för högst tre år varje gång.

Avgår ledamot eller ersättare före den tid för vilken han är utsedd, utses ny ledamot
eller ersättare för den återstående tiden.

12 §

Ledamöter av pastoratens samförvaltning utses till det antal Konungen bestämmer
av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet. För varje ledamot utser
sammanslutningen en ersättare.

Ledamot och ersättare skall ha insikt i skogsbruk.

Ytterligare bestämmelser om pastoratens samförvaltning meddelas av Konungen.

Förvaltningen av prästgård och biskopsgård

13 §

Pastoratet svarar för anordnandet och skötseln av prästgård, om det ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren
av tjänstebostaden.

Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.

14 §

Fordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, skall prästgården efter
Konungens bestämmande läggas på fast egendom, som pastoratet ställer till förfogande.

15 §

Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.

16 §

Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Förvaltningen av annan kyrklig egendom

17 §

Förvaltningen av annan fast egendom än prästgård och biskopsgård skall inriktas
på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt.
Naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.

Annan jord än skogsmark skall, om annat ej bestäms enligt 20—23 §§, upplåtas
som jordbruksarrende.

Upplåts i hus på fast egendom bostad, kontor eller annan lokal mot hyra, skall
hyran bestämmas enligt marknadsmässiga grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970 153

18 §

Nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast egendom upplåts av den som förvaltar
egendomen, i den mån annat ej följer av 19—22 §§.

19 §

När jord som förvaltas av pastorat eller församling skall arrenderas ut, fastställer
boställsnämnden arrendevillkoren efter arrendeuppskattning.

För jord som förvaltas av pastoratens samförvaltning eller av domkyrkorådet i
Lund fastställer stiftsnämnden arrendevillkoren efter förslag av boställsnämnden.
Denna föreslår även arrendevillkor för jord, som förvaltas av stiftsnämnden.

Om optionsberättigad arrendator ej finns, får vid utarrenderingen sättas högre
arrende än som anges i de av boställsnämnden eller stiftsnämnden fastställda arrendevillkoren.

20 §

Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske meddelas bestämmelser av Konungen.

21 §

Om fast egendom, som ej står under stiftsnämnds förvaltning, skall upplåtas med
nyttjanderätt till församlingsändamål eller till kommunalt behov eller till bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamål eller ock med tomträtt, avgörs
ärendet av stiftsnämnden.

Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom täkt av grus, sten, torv eller lera,
samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse beslutas av stiftsnämnden. Upplåtelse av
strömfallslägenhet beslutas dock av kammarkollegiet.

Beslut att godkänna bildande av naturreservat eller fridlysning av naturminne på
kyrklig jord meddelas av stiftsnämnden, om Konungen ej bestämmer annat.

22 §

Om annan dispositionsändring än som sägs i 21 § innebär, att självständigt jordbruk
ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, avgörs ärendet av stiftsnämnden.

I annat fall får i fråga om löneboställe boställsnämnden och eljest den som förvaltar
egendomen besluta om dispositionsändring.

I viktigare fråga skall lantbruksnämnden höras.

23 §

Skogen på kyrklig jord skall skötas enligt hushållningsplan.

Pastoratens samförvaltning svarar för att plan upprättas för löneboställes skog.
Planen fastställs av stiftsnämnden.

För skogen på annan kyrklig jord svarar stiftsnämnden för att plan upprättas.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

24 §

Skogen får avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.

25 §

Avkastningen av prästlönefondshemman och boställsskog, som förvaltas av pastoratens
samförvaltning, fördelas på de samverkande pastoraten i förhållande till deras
andel i hemmanet eller skogen.

Uppsikten över förvaltningen

26 §

När fast egendom, som förvaltas av pastorat, är upplåten mot arrende eller hyra
eller som tjänstebostad för präst, har boställsnämnden uppsikt över förvaltningen.
Uppsikten sker genom ekonomisk besiktning.

Besiktning kan begäras av arrendatom, hyresgästen, innehavaren av tjänstebostad,
pastoratet eller stiftsnämnden. Boställsnämnden kan vidare besluta^ om besiktning,
när den finner den behövlig. Besiktning skall hållas minst en gång vart
femte år på boställe, som upplåtits som jordbruksarrende, och minst en gång vart
tionde år på annan egendom.

Besiktningen bekostas av pastoratet.

27 §

Över annan förvaltning av fast egendom än som sägs i 26 § har stiftsnämnden
uppsikt.

Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss egendom, som
sägs i 26 §, skall handhas av stiftsnämnden, eller att förvaltningen av viss egendom
ej skall stå under uppsikt.

Försäljning eller byte av kyrklig jord

28 §

Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose
bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogsbruk
eller för annat liknande syfte. Tillstånd får också ges, när kyrklig jord i annat
fall behövs för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen
bör behållas för sitt ändamål.

Vid avhändelsen skall iakttagas, att den ej är till olägenhet för det allmänna samt
att vederlaget motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

29 §

Frågan om tillstånd enligt 28 § avgörs av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

Prästlönefond m. m.

30 §

När kyrklig jord försäljs eller exproprieras eller när ersättning ges för sådan jord
av annan jämförlig anledning, skall medlen fonderas och avkastningen användas för
samma ändamål, som jorden varit avsedd för, om annat ej följer av bestämmelser
som Konungen meddelar.

31 §

Ersättningsmedel, som härrör från löneboställe eller prästgård, skall utgöra prästlönefond
för pastoratet, om stiftsnämnden ej medger annat. Även annan fond, vars
avkastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst, utgör prästlönefond. Prästlönefond
förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt som stadgas
om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens tillgångar placeras på
annat sätt.

Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond.
Fonden är avsedd för inköp av prästlönefondshemman. Den förvaltas av pastoratens
samförvaltning.

Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.

32 §

Om förvaltning och användning av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som sägs i 31 § beslutar stiftsnämnden enligt bestämmelser som Konungen
meddelar.

Besvär

33 §

Om talan mot församlings eller pastorats beslut stadgas i lagen den 2 juni 1961
(nr 436) om församlingsstyrelse.

34 §

Talan mot beslut av boställsnämnd eller pastoratens samförva/tning förs genom
besvär hos stiftsnämnden.

Talan mot boställsnämnds beslut får föras av den som förvaltar egendomen samt,
om beslutet rör arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad, av denne.

156

Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1970

Avser beslutet villkor för ny arrendeperiod får dock endast den som förvaltar
egendomen föra talan.

Är arrendator missnöjd med beslut som avser arrendevillkoren för ny arrendeperiod,
får han begära prövning hos arrendenämnden. Inför arrendenämnden för
stiftsnämnden talan för all kyrklig jord.

35 §

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut förs genom besvär hos
Konungen. Besvären skall inges till den myndighet som meddelat beslutet.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljs dit får talan föras endast i den mån
Konungen förordnat om sådan rätt.

36 §

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, nämligen 1)

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400),

2) kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) angående tillämpningen av ecklesiastik
boställsordning,

3) 2 § andra stycket 3:o) instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för
stiftsnämnd och stiftsjägmästare,

4) cirkuläret den 29 november 1935 med anvisningar för upprättande av
skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen,

5) förordningen den 31 maj 1963 (nr 264) med särskilda bestämmelser om
hushållningsplan för ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,

6) kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om
tillsynen över skogsskötseln m. m. på församlingskyrka tillhörig fast egendom,

7) ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588),

8) förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av
de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter,

9) kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring i gällande föreskrifter
rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i
Skåne, Halland och Blekinge,

10) cirkuläret den 6 maj 1949 (nr 206) angående provisoriska bestämmelser
för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge,

11) brevet den 17 december 1817 angående arrendeauktioner å kyrkohemman
i Skåne, Halland och Blekinge,

12) brevet den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne,

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

13) brevet den 5 juni 1828 angaende arrendebeloppets bestämmande vid auktioner
å kyrko- och skolhemman i flera län,

14) stadgan den 17 november 1859 (nr 70 sid. 1) angående vården och förvaltningen
af Lunds Domkyrka och hennes egendom,

15) lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

16) kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrifter
till lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

17) lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m.,

18) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tilllämpningen
av lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i
vissa fall av prästlönefond m. m.,

19) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 968) angående avsättning till kapitalet
av viss del av ränteavkastningen å prästlönefond.

2. För domkyrkosysslomansboställen, vars avkastning fortfarande tillkommer enskild,
meddelas bestämmelser av Konungen.

Boställsutredningens förslag till
lag om vissa kyrkliga kostnader in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Pastorats kostnader för präst och kyrkomusiker

1 §

I den mån annat ej följer av 13 § svarar pastorat
dels för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
dels enligt Konungens bestämmande för annan kostnad, som är förenad med prästens
och kyrkomusikems utövande av sin tjänst.

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister eller kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.

2 §

Kostnader enligt 1 § bestrids i första hand från avkastningen av pastoratets prästoch
kyrkomusikerlönetillgångar.

Hur avkastningen beräknas framgår av 7 § tredje stycket.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

3 §

Pastoratets prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

Pastoratets kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.

4 §

I den mån pastoratets kostnader ej täcks av avkastningen från präst- och kyrkomusikerlönetillgångarna,
bestrids de med församlingsskatt, dock med den begränsning
som följer av 5 §.

Om församlingsskatt stadgas i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse.

5 §

Om det för pastoratets kostnader enligt 1 § under ett år åtgår högre belopp än
som täcks

dels av avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
dels av ett belopp, motsvarande en utdebitering för skattekrona inom pastoratet
av det öretal som Konungen bestämmer för året,

får pastoratet tillskott ur kyrkofonden med vad som behövs ytterligare.

6 §

Om avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar lämnar
överskott, sedan kostnaderna enligt 1 § täckts, tillfaller överskottet kyrkofonden.

Om det visst år i stället uppstår underskott, får pastoratet åter från kyrkofonden
av de närmast föregående tio årens överskott högst vad som motsvarar underskottet.

Avräkning med kyrkofonden

7 §

Vid avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden enligt 5 eller 6 § får förlust
på en inkomstkälla täckas med vinst på en annan.

Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar
pastoratet för denna.

Om förvaltningen visar vinst, får pastoratet tillgodoräkna sig tjugo procent av
denna för bestyret med förvaltningen och för annat ändamål för vilket pastoratet
svarar. Vad som sedan återstår, utgör avkastning av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar.

Ytterligare bestämmelser om avräkningsförfarandet meddelas av Konungen.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Tjänstebostad åt präst

8 §

Pastoratet skall, om Konungen bestämmer det, tillhandahålla ordinarie församlingspräst
tjänstebostad i hus på prästgård eller annan fast egendom.

Kostnad för tjänstebostad, som pastoratet tillhandahåller församlingspräst, samt
bränslekostnadsgottgörelse, som prästen har rätt att få, bestrids av pastoratet.
Tjänstebostadshyra, som församlingspräst betalar, tillfaller pastoratet.

Kyrkofondens ändamål m. m.

9 §

Ur kyrkofonden bestrids dels tillskott enligt 5 §, dels kostnader för andra kyrkliga
ändamål som nämns i 13 §.

Fonden förvaltas av myndighet som Konungen bestämmer.

10 §

Kyrkofondens inkomster utgörs av

1) allmän kyrkoavgift som erläggs av pastoraten,

2) ersättning av staten för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m.,

3) inkomst av kyrkofondshemman,

4) ränta och vinst på fondens tillgångar,

5) ränta och vinst på andra kapitaltillgångar, vars avkastning enligt Konungens bestämmande
tillförs fonden,

6) överskott som sägs i 6 §.

11 §

Allmän kyrkoavgift erläggs av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor
på vilket församlingsskatt beräknas.

Konungen bestämmer årligen det öretal för skattekrona, högst tjugo, med vilken
avgiften skall erläggas. Öretalet bestäms med utgångspunkt i att kyrkofondens inkomster
såvitt möjligt skall bli lika stora som dess utgifter.

12 §

Öretal som sägs i 5 § bestäms till dubbla beloppet av det öretal som bestämts för
den allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre.

13 §

Ur kyrkofonden bestrids

1) kostnad för präst, i den mån kostnaden ej enligt 1 § denna lag eller Konungens
bestämmande bestrids i annan ordning,

160 Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

2) kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsforman,
som utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivförsäkring,

3) förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande for stiftsnämnd
och boställsnämnd samt för statsdepartement eller annan myndighet,
som handhar kyrkliga frågor,

4) annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestammande.

Lån ur kyrkofonden

14 §

Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för

1) ny- eller ombyggnad på löneboställe,

2) kostnad för löneboställe till följd av företag enligt vattenlagen eller lagen den 3
september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lantmäteriförrättning,

3) täckdikning eller annan grundförbättring,

4) åtgärd som föreskrivs i hushållningsplan,

5) annat rationaliseringsändamål.

Lånet skall med ränta återbetalas till kyrkofonden i första hand från boställets
avkastning.

Stiftsnämnd och pastoratens samförvaltning kan fa lån ur kyrkofonden för motsvarande
ändamål.

15 §

I den mån det behövs för utlåning enligt 14 § får lån upptagas för kyrkofonden.

16 §

Beslut enligt 14 eller 15 § fattas av myndighet som Konungen bestämmer.

17 §

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, nämligen 1)

lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,

2) reglementet den 15 februari 1935 (nr 19) för ecklesiastik medelsförvaltning,

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

3) prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570),

4) 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker,

5) kungörelsen den 25 november 1960 (nr 633) om beräkning av pastorats
präst- och kyrkomusikerlönekostnad.

2. För övergången från avräkning enligt lagen om kyrkofond till avräkning enligt
den nya lagen meddelas bestämmelser av Konungen.

3. Beslut om bidrag enligt 6 § lagen om kyrkofond, vilket skall utgå tills vidare,
skall alltjämt gälla.

4. I den mån pastorat åtnjuter frihetsår enligt 10 § 5) lagen om kyrkofond, skall
förmånen gälla även efter det lagen hävts.

5. Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse som ersatts av bestämmelse
i den nya lagen avser i stället den bestämmelsen.

6. Fordras ytterligare bestämmelser för övergången till den nya lagen, meddelas
sådana av Konungen.

Boställsutredningens förslag till
lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237)

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 19481 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Från tillämpningen av denna
lag undantages skogsmark med därå
växande skog.

1) å ecklesiastika boställen och andra
fastigheter av kyrklig natur;

2) å sådana --------

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Från tillämpningen av denna
lag undantages skogsmark med därå
växande skog.

1) å kyrklig jord som anges i 1 § lagen

den---(nr) om förvaltning

av kyrklig jord;

------stadgad åborätt

Denna lag träder i kraft den
''Senaste lydelse se 1952: 168.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag
till
Lag

om förvaltning av kyrklig jord
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas
fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet och
biskopsgård.

2 §

Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst
i visst pastorat.

Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, utgör egendomen löneboställe.

Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till församlingskyrkas
behov.

Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.

Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas
behov.

Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.

3 §

Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten
är ej tillämplig på kyrklig jord.

4 §

Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Organisation

5 §

Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.

6 §

Stiftsnämnd består av biskopen eller annan, som Konungen förordnar, som
ordförande samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För annan ledamot
än ordföranden utser Konungen en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

V §

Boställsnämnd bestar av ordförande och två andra ledamöter, som utses av
länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.

8 §

Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förordnas
för högst tre år.

Förvaltning av kyrklig jord

Allmänna bestämmelser
9 §

Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av
pastoratet.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen.

Konungen kan besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan
fastighet som avses i andra eller tredje stycket.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Prästgård och biskopsgård
10 §

Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.

Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån det ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänstebostaden.

11 §

Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läggas
på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till förfogande.

12 §

Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.

13 §

Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Annan kyrklig jord

14 §

15 §

Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av förvaltaren
upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställsnämnden
bestämmer.

16 §

Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § meddelas
bestämmelser av Konungen.

17 §

Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig
jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd, nämligen

1. upplåtelse med nyttjanderätt till församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamal,

2. upplåtelse av tomträtt,

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,

4. upplåtelse av servitut,

5. upplåtelse av samfällighetsrätt.

18 §

Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av
kammarkollegiet.

Fråga om att för kyrklig jord som avses i 14 § godkänna bildande av naturreservat,
fridlysning såsom naturminne eller bestämmelser till skydd för djurlivet prövas
av stiftsnämnden, om ej Konungen bestämmer annat.

19 §

Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande
som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för tillhörande
skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 §
av den som förvaltar egendomen. Leder ändringen till att självständigt jordbruk
ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.

20 §

Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får
avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.

21 §

Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pastoraten
i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för varje
stift i fråga om löneboställenas skog.

Uppsikt över förvaltningen av kyrklig jord
22 §

Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård utövas
av boställsnämnden.

Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som
ej handhas av nämnden.

Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas
av Konungen.

23 §

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Försäljning eller byte av kyrklig jord
24 §

25 §

Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

Prästlönefond bil in.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av annan jämförlig anledning skall fonderas och
avkastningen därav användas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om
ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar.

27 §

Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond
för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.

Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.

28 §

Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

Besvär in. m.

29 §

Om talan mot församlings eller pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961:
436) om församlingsstyrelse.

30 §

Talan mot beslut enligt denna lag av bostadsnämnd föres genom besvär hos
stiftsnämnden.

Talan mot boställsnämnds beslut far föras endast av den som förvaltar egendomen.

31 §

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skad inges till den myndighet som
meddelat beslutet.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast i den mån
Konungen förordnat om sådan rätt.

32 §

Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eder myndighet som Konungen bestämmer.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves

ecklesiastiska bostädsordningen (1932: 400),

förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för
ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,

förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter,

lagen (1927: 1) angående tdlstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fad
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

2. I fråga om fastighet som är anslagen till bostad eder avlöning åt domkyrkosyssloman
meddelas bestämmelser av Konungen.

3. Förekommer i lag eder annan författning hänvisning till föreskrift som ersätts
genom bestämmelse i denna lag, tidämpas i stället den nya bestämmelsen.

4. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om kyrkliga kostnader
Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt denna
lag.

2 §

Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen
och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.

Om indelning i pastorat beslutar Konungen.

3 §

Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.

Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.

4 §

Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräknas
i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet
svarar.

5 §

Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.

Kostnadsfördelning

6 §

Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
om ej annat följer av 8 eller 12 §.

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

7 §

8 §

Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som
för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst
tjugo öre. 6

9 §

Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
visst ar överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet
for detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för
pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot
underskottet, i den mån detta belopp kan utgå ur överskott för de närmast föregående
tio åren.

10 §

o Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.

11 §

Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till
staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.

Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrkofonden 1.

inkomst av kyrkofondsfastighet,

2. ränta och vinst på fondens tillgångar,

3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.

7 — Bihcmg till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

12 §

Ur kyrkofonden bestrides

1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen
bestämmer,

3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stiftsnämnd
och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga
frågor handlägges,

4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestämmande,

5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp
för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.

Lån

13 §

Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för

1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,

2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag
enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.
Övriga villkor för lån ur kyrkofonden fastställes av Konungen.

14 §

I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.

Särskilda bestämmelser

15 §

Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på prästgård
eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.

Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som församlingspräst
betalar tillfaller pastoratet.

16 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekostnadslagen
(1951: 570).

3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess
annat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.

4. Sådant beslut enligt 6 § lagen om kyrkofond (1932: 404) som är tillämpligt
vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat förordnas
i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.

5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som meddelats
före ikraftträdandet gäller även därefter.

6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

7. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) 1

2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån de icke
skola enligt vad särskilt stadgas

1 Senaste lydelse av 2 § 1965: 579.

(Föreslagen lydelse)

an -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

norledes utgöras, av pastorat och församling,
vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer.

Om rätt för pastorat att för kyrkomusikers
avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.i

1 m o m. Från tillämpningen-----växande skog

1) å ecklesiastika boställen och and- 1) å kyrklig jord som avses i 1 §

ra fastigheter av kyrklig natur; lagen (1970:. . .) om förvaltning av

kyrklig jord;

2) å sådana-----stadgad åborätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Senaste lydelse av 45 § 1 mom. 1952: 168.

174

Kungl. Maj ds proposition nr 168 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 februari 1970

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 12 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över utbildningsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 september 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om förvaltning av kyrklig jord, 2) lag
om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker,
4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Olof Köhl.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord

3 §

Med anledning av ett uttalande av departementschefen bör erinras om att på
grund av riksdagens beslut (se prop. 1967: 99 och riksdagens skrivelse 1967: 279)
det i 24 och 25 §§ givna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att i vissa fall lämna tillstånd
till försäljning eller byte av kyrklig jord, resp. att delegera frågor härom till
kammarkollegiet eller stiftsnämnden, gäller såsom sådant samtycke av riksdagen
som enligt 77 § regeringsformen fordras för försäljning av staten tillhörig mark
och att sålunda något särskilt samtycke av riksdagen icke behövs i fråga om försäljningar
som sker med stöd av de nämnda paragraferna i förslaget.

17 §

Lagrådet erinrar att upptagandet av punkten 5 om samfällighetsrätt är beroende
av att i annat sammanhang framlagt förslag om sådan rätt genomföres.

18 §

Enligt andra stycket skall fråga om att för kyrklig jord som avses i 14 § godkänna
bildande av naturreservat, fridlysning såsom naturminne eller bestämmel -

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970 175

ser till skydd för djurlivet prövas av stiftsnämnden, om ej Kungl. Maj:t bestämmer
annat. I vad bestämmelsen avser naturreservat och fridlysning åsyftas sådant
godkännande av förslag därom som avses i 5 § naturvårdskungörelsen. I fråga om
skydd för djurlivet gäller enligt 2 § kungörelsen (1965: 57) att markägaren skall
höras innan förbud meddelas. Det föreslagna stadgandet innebär att det skall ankomma
på stiftsnämnden att i här berörda avseenden företaga den prövning som
eljest skulle ankomma på markägaren. För markägaren kan emellertid även uppkomma
andra frågor än att ta ställning till huruvida godkännande skall lämnas,
t. ex. frågor om krav skall framställas om ersättning eller lösen. Även dylika spörsmål
synes böra prövas av stiftsnämnden, om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat.
Lagrummet torde därför böra jämkas så att det generellt förklaras ankomma på
stiftsnämnden att i här avsedda sammanhang företräda markägaren, om Kungl.
Maj:t ej bestämmer annat.

19 §

I motiveringen till paragrafen, som innehåller bestämmelser om vem som får
besluta om ändrad användning av kyrklig jord, anför departementschefen, att
stiftsnämnden skall kopplas in så snart gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk
nås. Det vill därför synas som om avsikten är, att frågan om dispositionsändringen
skall prövas av stiftsnämnden inte bara då ändringen såsom sådan leder till
att ett självständigt jordbruk ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, utan
även i det troligen ganska vanliga fallet, då ändrade ekonomiska förutsättningar
för jordbruksdriften föranleder att ett bestående självständigt jordbruk ej längre
är bärkraftigt utan måste nedläggas och det är detta som ger anledning till en
dispositionsändring. Då en sådan ordning också får anses ändamålsenlig och motsvarande
föreskrifter i 31 § ecklesiastika boställsordningen föranlett tvekan i tilllämpningen,
föreslår lagrådet att paragrafen förtydligas genom att dess sista mening
avfattas på följande sätt: Föranledes ändringen av att ett självständigt jordbruk
ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk ej
kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.

21 §

Frågan hur sådan andel i fastighet som här avses skall beräknas kan i vissa
fall vara svårbedömd. Lämpligt torde vara att Kungl. Maj:t bemyndigas utfärda
bestämmelser härom.

31 §

Enligt andra stycket får mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit talan
föras endast i den mån Kungl. Maj:t förordnat om sådan rätt. Bestämmelsen innefattar
ett undantag från det eljest i förslaget genomförda tvåinstanssystemet. Som
skäl för undantaget anför departementschefen att det i vissa fall kan bli nödvändigt
att tillåta att ärende som avgjorts av boställsnämnd får föras upp till en tredje
instans. Lagrådet har i princip ej något att erinra mot den föreslagna ordningen.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Såsom stadgandet är avfattat synes det emellertid innebära att Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall kan pröva huruvida fullföljdsrätt skall givas. Då avsikten är att fullföljdsrätt
skall kunna medges endast i vissa typer av mål, bör i författning angivas
i vilka fall fullföljdsrätt föreligger. Andra stycket bör därför jämkas.

övergångsbestämmelserna

I fråga om arrendeupplåtelser på kyrklig jord anmärkes i remissprotokollet, att
arrendelagsutredningen, efter samråd med boställsutredningen, i sitt slutbetänkande
föreslagit, att i princip enhetlig arrendelagstiftning skall gälla för såväl enskilda
som publika arrendeförhållanden, och att Kungl. Maj:t den 19 september 1969 till
lagrådet remitterat ett på grundval av betänkandet utarbetat förslag till lagstiftning
om arrenden, avsedd att ingå i den nya jordabalken. Samma dag har till lagrådet
remitterats förslag till ändring i ett tidigare, den 29 november 1968 remitterat
förslag till lag om införande av nya jordabalken, innefattande särskilda övergångsbestämmelser
för den nya arrendelagstiftningen.

I nu förevarande lagförslag har förslaget att den allmänna arrendelagstiftningen
i nya jordabalken skall gälla även arrenden å kyrklig jord kommit till uttryck genom
att ecklesiastika boställsordningen föreslås skola upphävas utan att däri ingående
regler om nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter ersättes. De
avsedda reglerna finns i 26 och följande §§ boställsordningen. Särregler i samma
hänseende finns vidare i ecklesiastika arrendestadgan och vissa andra författningar.
Särreglerna angår bland annat optionsrätt för arrendator och hans dödsbodelägare.
En särställning för viss kyrklig jord följer vidare av bestämmelsen i 1
kap. 8 § nyttjanderättslagen, att nyttjanderättsupplåtelser från kronan icke är underkastade
tidsbegränsningen i 1 kap. 1 § i samma lag (jämför remissprotokollet
s. 57 f).

I motiven till förevarande lagförslag har icke berörts frågan huruvida och i vad
mån särskilda övergångsbestämmelser erfordras beträffande tillämpning av den
nya allmänna arrendelagstiftningen å arrendeupplåtelser av kyrklig jord som skett
före ikraftträdandet den 1 januari 1972 av förevarande lag och den nya jordabalken.

Enligt det ovan åsyftade tidigare remitterade förslaget till promulgationslag till
nya jordabalken gäller för bland annat 7—12 kap. i balken, vilka kapitel innehåller
ny lagstiftning om nyttjanderätt m. m., huvudregeln att den nya balken icke
skall äga tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits före nya balkens ikraftträdande
och att undantagen härifrån skall vara särskilt angivna. Med utgångspunkt
från denna huvudregel föreslås i det den 19 september 1969 remitterade förslaget
till ändring i promulgationslagen vissa stadganden om tillämpning av ny lag å
äldre arrendeavtal. Dessa stadganden angår bland annat besittningsskyddsreglerna
samt förfarandet vid anhängiggörande av tvist om förlängning eller villkorsänd ring Avsikten

får antagas vara att dessa övergångsstadganden skall tillämpas även
beträffande arrenden å kyrklig jord. Frågan om stadgandena är lämpliga och till -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

räckliga beträffande kyrkliga arrenden kan icke bedömas utan en närmare undersökning.
Som förut sagts innehåller motiven till förevarande förslag icke något uttalande
i denna fråga och den synes ej heller ha särskilt uppmärksammats i det
nämnda förslaget till ändring av promulgationslagen. Ställningstagande till berörda
spörsmål kan för övrigt ej ske förrän i samband med behandlingen av lagförslaget
beträffande promulgationslagen till jordabalken, vilket för närvarande är
föremål för granskning av lagrådet i annan sammansättning. Emellertid synes
vara pakallat att erforderliga övergångsbestämmelser såvitt gäller kyrklig jord som
avses i boställsordningen meddelas i anslutning till förslaget om boställsordningens
upphävande antingen i form av särskilda föreskrifter eller genom hänvisning
till de allmänna övergångsbestämmelserna.

For lagrådet har uppgivits att förevarande lagförslag avses skola föreläggas
kyrkomötet under hösten 1970. Det lärer icke vara uteslutet att vid denna tidpunkt
behandlmgen av övergångsbestämmelserna till den nya arrendelagstiftningen icke
slutförts.

I det läge vari de olika lagstiftningsfrågorna sålunda befinner sig och med hänsyn
till karaktären av de övergångsbestämmelser varom här är fråga föreslår lagrådet,
att i förevarande lagförslag såsom punkt 4 i övergångsbestämmelserna upptages
stadgande, att i fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i laven
skall, om avtalet ingåtts före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser om arrendators
rättigheter och skyldigheter alltjämt äga tillämpning i den mån ej Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutar armat.

Punkten 4 i förslaget blir, om lagrådets hemställan beaktas, punkt 5.

Förslaget till lag om kyrkliga kostnader

2 §

Liksom hittills (se 16 § lagen om kyrkofond och 1 § 1 mom. andra stycket
prastlonekostnadslagen) torde behövas en uttrycklig föreskrift om att vad i lagen
sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter.

11 §

Bland medel som skall tillföras kyrkofonden namnes i andra stycket under 1
inkomst av »kyrkofondsfastighet». Det synes mera upplysande att, såsom i 3 §
lagen om kyrkofond, i stället ange de grupper av fastigheter som här avses, nämligen
allmänna kyrkohemman, klockarhemman och biskopshemman. Härmed vinnes
aven att man får underlag för den definition av begreppet kyrkofondsfastighet
som upptagits i 2 § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Sofiero den 17 juni 1970.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Norling, Löf berg,

Carlsson.

Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om förvaltning av kyrklig
jord, 2) lag om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om
kyrkomusiker och 4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 3 § förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord vill jag understryka att ett godkännande från riksdagens sida av
bestämmelserna i 24 och 25 §§ samma förslag innebär att riksdagen enligt 77 §
regeringsformen givit Kungl. Maj:t ett generellt bemyndigande att i de fall som
anges i 24 § försälja staten tillhörig mark och att delegera rätten att besluta om
sådan försäljning.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om 18, 19, 21 och 31 §§ förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord.

I anslutning till 31 § vill jag härutöver framhålla följande.

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut skall enligt 31 § i det till
lagrådet remitterade förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord föras genom
besvär hos Kungl. Maj:t. I lagrådsremissen angavs att starka skäl talar för att låta
besvärsärendena hos Kungl. Maj:t prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet men att frågan
härom får prövas närmare i annat sammanhang. Kungl. Maj:t har den 20 mars
1970 till lagrådet remitterat ett förslag om förvaltningsrättsskipningens organisation.
Detta förslag innebär bl. a. att mål, som i sista instans skall avgöras av regeringsrätten,
i ett stort antal fall först skall prövas av kammarrätten. Enligt förslaget skall
vidare i regel av varje författning framgå huruvida talan skall fullföljas hos Kungl.
Maj:t i statsrådet eller hos förvaltningsdomstol. Om i författning anges att talan
mot beslut föres genom besvär hos »Konungen» skall därmed, utom i vissa undantagsfall,
avses prövning hos Kungl. Maj:t i statsrådet. De nya bestämmelserna
om förvaltningsrättsskipning föreslås träda i kraft den 1 januari 1972. I lagrådsremissen
den 20 mars 1970 behandlas även olika besvärsbestämmelser i gällande
och föreslagna lagar samt föreslås de ändringar däri som föranleds av förslaget om
förvaltningsrättsskipningens organisation. I fråga om förslaget till lag om förvalt -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

ning av kyrklig jord anförs därvid bl. a. att det måste antas att besvärsärendena
enligt denna lag i stor utsträckning kommer att avse frågor av praktisk natur med
starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter. Främst med
hänsyn härtill föreslås i lagrådsremissen att besvär enligt förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord alltid skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid detta
förhållande föreslås i lagrådsremissen ej någon ändring av den besvärsordning som
anges i 31 §.

Några bestämmelser om samfällighetsrätt har inte tagits upp i förslaget till
jordabalk (prop. 1970: 20). Föreskriften härom i 17 § förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord bör därför utgå.

Såsom lagrådet föreslagit bör i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om förvaltning av kyrklig jord upptas en föreskrift, att i fråga om avtal om arrende
av kyrklig jord som avses i lagen skall, om avtalet ingåtts före lagens ikraftträdande,
äldre bestämmelser om arrendators rättigheter och skyldigheter alltjämt äga
tillämpning i den mån inte Kungl. Maj:t och riksdagen beslutar annat. Bestämmelsen
bör tas upp som punkt 3. Till följd härav bör de som punkterna 3 och 4
i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna betecknas som punkt 4 resp. 5.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om 2 § förslaget till lag om kyrkliga
kostnader. Däremot kan jag inte biträda lagrådets förslag beträffande 11 § samma
förslag.

Utöver vad som följer av det hittills anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i lagförslagen.

Jag hemställer, att från kyrkomötet inhämtas yttrande enligt 87 § 2 mom. regeringsformen,
huruvida kyrkomötet godkänner förslagen till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Bilaga

Nr 24

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord,
m. m.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 12)

TILL KONUNGEN

I skrivelse till kyrkomötet den 17 juni 1970, nr 4, har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärende
och lagrådets protokoll, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader och

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.

I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling förehaft fyra med anledning
av densamma väckta motioner.

Kyrkolagsutskottet har i ärendet avgivit betänkande, nr 12, varav tryckt exemplar
här bifogas.

Under åberopande av nämnda betänkande får kyrkomötet i underdånighet

dels — med förmälan att förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord icke
kunnat oförändrat antagas — anmäla, att kyrkomötet för sin del antagit förslaget
med av utskottet angivna ändringar och tillägg,

dels anmäla, att kyrkomötet godkänt vid skrivelsen fogat förslag till lag om kyrkliga
kostnader med den ändringen, att efter punkten 5 i övergångsbestämmelserna
insattes en ny punkt 6 av följande lydelse: »Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik
boställsordning kunnat tillgodoräkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell
m. m., skall på därom gjord ansökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel
för genom den nya lagen mistade förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor
förordnar Kungl. Maj:t.», samt att punkterna 6 och 7 i Kungl. Maj:ts
förslag till övergångsbestämmelser omnumrerades till 7 och 8,

dels anmäla, att kyrkomötet godkänt vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring
i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 181

dels ock anmäla, att utskottets motivering godkänts med den ändring, som föranleddes
av mötets beslut i fråga om lagförslagen samt med den ytterligare ändringen,
att sista meningen i tredje stycket på sid. 41 i utskottets betänkande utbyttes mot
följande mening: »När fråga uppkommit om försäljning eller byte av mark eller om
åtgärder jämlikt 16 och 17 § lagen om kyrklig jord bör stiftsnämnderna alltid
samråda med berörda pastorat.»

Underdånigst
RUBEN JOSEFSON

Sune K. Johansson

Stockholm den 24 september 1970

1 Här sista meningen i andra stycket på s. 185.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Bilaga

Nr 12

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord
m. m., dels ock i anslutning därtill väckta motioner.

I en den 17 juni dagtecknad, till kyrkolagsutskottet hänvisad skrivelse, nr 4, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, förklarat sig vilja enligt 87 § 2
mom. regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.

I fråga om lagförslagens ordalydelse får utskottet hänvisa till skrivelsen, s. 2 121.

I samband med skrivelsen har utskottet behandlat fyra till utskottet hänvisade
motioner. I motionen nr 11 av herr Törnroth hemställes, att kyrkomötet vid bifall
till de med Kungl. Maj:ts skrivelse nr 4 framlagda förslagen måtte framhålla, att
ställningstagandet icke må tagas till intäkt för en kyrkans självuppgivelse, varför
kyrkan, när tiden därför är inne, förbehåller sig rätten att i största möjliga utsträckning
hävda sin frihet och självständigt besluta om sina angelägenheter. I motionen
nr 35, av herr Jinnegård m. fl., hemställes att kyrkomötet vid avgivande av sitt yttrande
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse måtte ansluta sig till de synpunkter
styrelsen för Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anfört i sitt remissyttrande
över boställsutredningens förslag. I motionen nr 41, av herr Roth m. fl.,
föreslås dels att kyrkomötet gör ett allmänt uttalande om kyrkans ansvar för miljövården,
dels att kyrkomötet vid behandlingen av förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord m. m. föreslår sådana tillämpningsbestämmelser att vid beräkning
av nettoavkastningen avdrag alltid får göras för miljövardskostnaderna. I motionen
nr 72, av fru Jonäng och herr Södermark, yrkas att pastoraten måtte bibehållas vid
sin rätt att förvalta löneboställenas skog och besluta om upplåtelse av jakt- och
fiskerätt.

I fråga om motiveringen till förslagen får utskottet hänvisa till Kungl. Maj:ts
skrivelse och motionerna.

Utskottet

I. Allmänna synpunkter

I skrivelsen framhålles av föredragande departementschefen (s. 26), att kyrkans
fastighetsinnehav totalt omfattar cirka 500 000 hektar, varav omkring 400 000

1 Här s. 16—26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 183

hektar produktiv mark. Att denna mark förvaltas väl och att dess avkastningsförmåga
utnyttjas på ekonomiskt bästa sätt betecknas som ett angeläget samhällsintresse
både i och för sig och därför att förvaltningsresultatet — med hänsyn till gällande
regler om utjämning via kyrkofonden — kan få återverkningar på storleken
av den kyrkokommunala utdebiteringen i landets alla pastorat.

Det föreliggande förslaget bygger på boställsutredningens betänkande Förvaltningen
av kyrklig jord m. m. (SOU 1968: 12). Denna utredning tillkallades sedan
kritik mot gällande regler om förvaltningen av kyrklig jord framförts vid flera tillfällen,
bland annat från riksdagens och kyrkomötets sida. Avsikten med förslaget
är främst att förbättra förutsättningarna för en strukturrationalisering av den kyrkliga
jorden enligt de principer, som under de senaste decennierna tillämpats i fråga
om jordbruk och skogsbruk i vårt land. En mycket viktig ändring är också att nya
regler föreslås för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden.

I fråga om förslagets utformning och inriktning må följande uttalande av departementschefen
återgivas (skrivelsen s. 291):

... ^aS ~ erinra om att bestämmelserna inom den kyrkligt-ekonomiska

toi vadningen främst syftar till att tillvarata intresset av att den kyrkliga egendomen
bevaras och kommer till användning för det ändamål vartill den donerats av enskilda,
anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av kronan. Lagstiftningen
präglas av spänningen mellan församlingslivets kyrkokommunala förankring
och det statliga överinseendet som sedan reformationen utövats på riks- och
stiftsplanet. Otvivelaktigt skulle det vara möjligt att åstadkomma mera genomgripande
reformer, om man helt kunde bortse från dessa principiella grundvalar för
den nuvarande rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen. Den frågan och
andra därmed sammanhängande frågor har emellertid ett så direkt samband med
kyrka statfrågan att de inte bör lösas för sig. Som redan anförts i direktiven för
utredningen bör man nämligen f. n. begränsa sig till partiella reformer som inte
rubbar de principiella grundvalarna för den nuvarande rättsliga regleringen.

Utskottet vill särskilt understryka förslagets karaktär av en förvaltningsreform
inom ramen för det organisatoriska samband som för närvarande råder mellan
stat och kyrka. Såvitt utskottet kunnat finna har denna begränsning iakttagits vid
förslagets utformning, och något särskilt uttalande av det slag som påyrkats i motionen
nr 11 torde därför ej vara behövligt.

Det har inom utskottet framhållits, att den kritik som från olika håll riktats mot
löneboställenas förvaltning icke i alla avseenden varit rättvisande. En relativt låg
nettoavkastning har i många fall haft samband med att stora kostnader nedlagts
på förbättrings- och reparationsarbeten, som medfört att det kyrkliga fastighetsbeståendet
i dag genomgående befinner sig i påfallande gott skick. Vad sålunda
anförts överensstämmer med boställsutredningens undersökning rörande Kalmar
län (SOU 1968: 12 s. 232). Utskottet delar emellertid uppfattningen att yttre och
inre rationalisering i väsentligt ökad takt är erforderlig beträffande den kyrkliga
egendomen och att en förvaltningsreform enligt de huvudlinjer boställsutredningen
angivit är ägnad att främja en sådan utveckling.

1 Här s. 43.

184

Kungl. Maj ds- proposition nr 168 år 1970

II. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

Förslaget innebär, att det hittills tillämpade s. k. normaluppskattningssystemet
slopas och avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden i framtiden sker med
utgångspunkt från den faktiska årliga avkastningen av pastoratets samlade lönetillgångar.
Sedan direkta förvaltningskostnader avräknats föreslås pastoratet få tillgodoräkna
sig 20 % av återstoden för sitt bestyr med förvaltningen. Återstående
80 % — i 4 § förslaget till lag om kyrkliga kostnader benämnda nettoavkastningen
— jämföres med de kostnader för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
som pastoratet i första hand har att bestrida. Överskott som uppkommer
vid denna jämförelse skall inlevereras till kyrkofonden. Sådant överskott skall återbäras,
om underskott uppkommer under något av de tio följande åren. Underskott
skall eljest täckas med församlingsskatt intill ett av Kungl. Maj:t bestämt öretal för
skattekrona. För kostnader som överstiger summan av nettoavkastning och sålunda
beräknad utdebitering får pastoratet täckning genom bidrag ur kyrkofonden.

De särskilda bestämmelserna om rätt för församling att tillgodogöra sig virke för
byggande och underhåll av kyrka m. m. (55 § boställsordningen) bortfaller genom
det nya avräkningsförfarandet.

Enligt utskottets mening är de sålunda föreslagna avräkningsprinciperna avgjort
att föredraga framför hittills gällande system. Den nya metoden är ägnad att ge
ett rättvisare resultat pastoraten emellan och besparar dessutom boställsnämnder
och stiftsnämnder det mycket betungande administrativa arbetet i samband med
normaluppskattningarna. Ej heller i övrigt har utskottet funnit skäl till erinran mot
förslaget till lag om kyrkliga kostnader.

III. Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

Departementschefen framhåller (s. 1051), att strukturrationaliseringen bör anpassas
till de allmänna rationaliseringssträvandena. Arbetet kräver en omsorgsfull
planläggning och samarbete bland annat med lantbruksnämnderna. En grundprincip
i arbetet måste vara att åstadkomma så gott resultat som möjligt för det
kyrkliga jordbruket och skogsbruket i stort. Med hänsyn även till erfarenheterna
från annan strukturrationalisering bör stiftet utgöra planeringsenhet. Stiftsnämnderna
bör ha ansvaret för verksamheten, och boställsnämnderna bör tjänstgöra
som serviceorgan åt stiftsnämnderna.

Strukturrationaliseringen är en fråga på lång sikt, och under omställningsskedet
kommer samverkan även mellan skilda ägare i stor utsträckning att bli erforderlig.
Enligt förslaget skall — bland annat med hänsyn till de varierande lösningar som
härvid kan vara lämpliga — formerna för den kyrkliga awerkningsorganisationen
för närvarande inte låsas genom någon närmare reglering.

Beträffande förvaltningen av löneboställena föreslår departementschefen — i
anslutning till en reservant inom boställsutredningen och ett stort antal remissinstanser
— att skogsförvaltningen anförtros åt stiftsnämnderna och förvaltningen
av löneboställena i övrigt åt pastoraten. I övrigt föreslås — i anslutning till nu

1 Här s. 119.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

gällande regler — att prästgård skall förvaltas av pastoratet, församlingskyrkas
fastighet av församlingen samt prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas
fastighet och biskopsgård av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter
skall dock — liksom hittills — förvaltas av ett särskilt domkyrkoråd.

Överflyttningen av förvaltningsbefogenheterna i fråga om skogen till stiftsnämnderna
kritiseras i motionerna nr 35 och 72. I motionerna göres gällande, att överflyttningen
strider mot tanken att de principiella grundvalarna för nuvarande förvaltningssystem
ej skall ändras. Denna kritik kan utskottet ej instämma i. Vad som
ej får rubbas är egendomens ändamålsbindning och förvaltningen genom organ som
företräder kyrkan. Departementschefen har — med stöd av den härutinnan eniga
boställsutredningen och en helt övervägande majoritet av remissinstanserna — bedömt
en förvaltning stiftsvis såsom ett minimikrav för att åstadkomma tillräckligt
stora enheter. Utskottet är av samma uppfattning. Frågan om stiftsnämnden eller
ett särskilt tillskapat samarbetsorgan är det lämpligaste förvaltningsorganet måste
anses som en praktisk förvaltningsfråga. En annan sak är, att det är angeläget att
den sakkunskap i fråga om förvaltningen, som finns representerad hos pastoraten,
även i framtiden tillvaratages. Sa sker i viss utsträckning genom de i skrivelsen
framförda förslagen om representation för pastoraten i stiftsnämnd och boställsnämnd.
Enligt utskottets mening måste det även förutsättas, att stiftsnämnderna
kommer att hålla nära kontakt med pastoraten i frågor, där kännedom om lokala
förhållanden och intressen är av betydelse. Som exempel kan nämnas frågor om
tillskapande av arbetstillfällen, om upplåtande av jakt- och fiskerätt i den mån detta
ankommer på stiftsnämnden och om försäljning och byte av skogsmark.

Såsom departementschefen anfört bör det kyrkliga skogsbruket drivas så, att det
på lång sikt lämnar bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det ger en från
företagsekonomisk synpunkt godtagbar årlig avkastning. IV.

IV. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.

Beträffande lokalkyrkornas skog föreslås ingen ändring i nuvarande system, som
innebär att varje församling har hand om sin skogsförvaltning. I 9 § förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord föreslås emellertid att Kungl. Maj:t får befogenhet
att besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss fastighet som eljest
skulle förvaltas av församling, stiftsnämnd eller domkyrkorådet i Lund. Av motiven
(s. 1101) framgår, att härmed avsetts att möjliggöra överflyttning av vissa av
boställsutredningen behandlade fastigheter samt att, om församlingen önskar det,
låta lokalkyrkans fastigheter efter beslut av Kungl. Maj:t ingå i den för stiftet gemensamma
skogsförvaltningen. Utskottet har intet att erinra häremot men anser
det av lagtexten böra framgå, att överflyttning förutsätter framställning av den som
enligt lagen skall förvalta fastigheten.

Förslaget innebär att boställsnämndernas behörighet att fastställa arrendevillkor,
som hittills avsett löneboställen, utvidgas till att gälla alla slag av kyrklig jord.
Häremot synes intet vara att erinra.

Här s. 124.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att den särskilda förvaltningen för
Lunds domkyrkas fastigheter får bestå.

I 14 § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord stadgas avslutningsvis, att
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen i motiveringen anfört härom
(skrivelsen s. 1131). I motionen nr 41 tas den vidsträcktare frågan om miljövården
upp. Utskottet finner det självklart, att de organ som har till uppgift att förvalta
den kyrkliga jorden i sin verksamhet beaktar miljövårdsfrågorna, och det finns i
detta sammanhang skäl att ännu en gång erinra om behovet av samråd med lokala
organ. De krav som det här är fråga om måste emellertid ställas på alla fastighetsägare,
och någon anledning att sätta den kyrkliga jorden i en särställning i
fråga om exempelvis kostnadsansvar synes inte motiverat. Yrkandet i motionen
nr 41 att kyrkomötet gör ett allmänt uttalande om kyrkans ansvar för miljövården
synes mindre väl förenligt med kyrkomötets uppgifter jämlikt gällande kyrkomötesförordning
och kan därför ej tillstyrkas av utskottet.

V. Placering av prästlönefondsmedel

I skrivelsen uttalas, att en mera mångsidig placering av de kyrkliga tillgångarna
än för närvarande är önskvärd (s. 1162). Utskottet delar denna uppfattning. Närmare
bestämmelser om placering och kontroll kommer att meddelas av Kungl.
Maj:t.

I detta sammanhang har utskottet uppmärksammat bestämmelsen i 26 § förslaget
till lag om förvaltning av kyrklig jord, som föreskriver att ersättning som
inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång
eller av annan jämförlig anledning skall fonderas och avkastningen användas
för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om ej annat följer av
bestämmelser som Konungen meddelar. Enligt utskottets mening bör ändamålsbindningen
ej kunna ändras medan däremot fonderingskravet på föreslaget sätt bör
kunna efterges.

VI. Förvaltningsorganen

De ändrade arbetsuppgifterna för stiftsnämnderna har föranlett departementschefen
att föreslå ändringar i stiftsnämndens sammansättning. Enligt förslaget skall
biskopen vara självskriven ordförande i stiftsnämnden, dock med möjlighet för
Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande. Övriga fyra ledamöter,
som skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk, utses av Kungl. Maj:t, två av dem
efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet. För annan ledamot
än ordföranden förordnar Kungl. Maj:t enligt förslaget en ersättare. Nämnden
utser inom sig vice ordförande.

Det angivna förslaget biträdes i väsentliga delar av utskottet. Utskottet delar
sålunda uppfattningen att biskopen bör vara självskriven ordförande i stiftsnämnden
med undantag för särskilda fall, varvid särskilt situationen för ärkestiftets del med
hänsyn till ärkebiskopens arbetsbörda bör uppmärksammas. Likaså anser utskottet

1 Här s. 127.

2 Här s. 130.

187

Kungl. Maf:ts proposition nr 168 år 1970

det befogat att pastoraten på föreslaget sätt ges inflytande på stiftsnämndens sammansättning.
Utskottet anser det emellertid vara en svaghet i förslaget, att någon
ersättare för ordföranden — normalt biskopen — enligt förslaget ej kommer att
finnas. Med hänsyn till stiftsstyrelsens enhet måste det anses olyckligt, att ingen
representant för domkapitlet deltager i sammanträde då biskopen är förhindrad.
Det bör också framhållas, att stiftsnämnden har att handlägga bland annat tjänstebostadsfrågor
för församlingspräster, vilka förutsätter insikter som är företrädda
på domkapitelssidan. Vad nu anförts föranleder förslaget att ersättare bör utses
för varje ledamot, alltså även för biskopen. Ersättaren synes böra utses av Kungl.
Maj:t. Det torde med hänsyn till det förut anförda vara naturligt, att Kungl. Maj:t
därvid inhämtar förslag från domkapitlets sida.

Utskottet har vidare diskuterat frågan om kravet på insikt i jordbruk och skogsbruk,
vilket överensstämmer med vad som nu gäller för av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter i stiftsnämnd och givetvis normalt är välmotiverat. Med hänsyn till den
mera mångsidiga förmögenhetsförvaltning som den nya lagen avser att möjliggöra
kan emellertid också insikter av annat slag vara synnerligen värdefulla för ledamot
i stiftsnämnd. Utskottet har funnit dessa synpunkter kunna tillgodoses genom ett
tillägg till behörighetsvillkoren, innefattande att annan ledamot än ordföranden
och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk eller eljest
vara förfaren i allmänna värv.

Vad därefter angår boställsnämnderna biträder utskottet förslaget att en fast
pastoratsrepresentant tillföres dessa. Utskottet vill emellertid anmärka, att boställsnämnderna
med nuvarande resurser och arvodessättning svårligen kan förväntas
bli några effektiva serviceorgan för stiftsnämndema. Det måste anses önskvärt,
att boställsnämndsordförandena i olika avseenden bereds en starkare ställning.
Frågan om boställsdistriktens storlek och vissa därmed sammanhängande problem
prövas emellertid för närvarande i särskild ordning och kan nu inte föranleda något
initiativ från kyrkomötets sida. VII.

VII. Författningsregleringen

Förslagen till lag om förvaltning av kyrklig jord och om kyrkliga kostnader har
av departementschefen bedömts vara av kyrkolags natur. Med utgångspunkt från
kyrkomöteskommitténs bestämning av kyrkolagsbegreppet, som enligt departementschefen
i detta fall bör kunna godtas, konstaterar departementschefen att den
föreslagna lagstiftningen omfattar grundläggande bestämmelser om de ekonomiska
och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet.

Utskottet ansluter sig till den angivna bedömningen och vill uttala sin tillfredsställelse
över att Kungl. Maj:t på förevarande betydelsefulla område godtagit de av
kyrkomöteskommittén angivna principerna för kyrkolagsbegreppets bestämning.

För att undgå den såsom opraktisk bedömda anordningen med en lag av kyrkolags
och en parallell av annan lags natur har den tekniken använts, att vissa bestämmelser
som enligt kyrkolagskommitténs bestämning icke skulle vara kyrkolag intagits
i förslaget, medan Kungl. Maj:t i övrigt i lagen givits fullmakt att utfärda

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

närmare bestämmelser. Med undantag för smärre ändringsförslag beträffande 9
och 26 §§ i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord, vilka behandlats ovan
under avsnitten IV och V, tillstyrker utskottet de framlagda förslagen.

VIII. Utskottets hemställan

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A) att kyrkomötet, med förmälan att förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord icke kunnat oförändrat antagas, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäler att kyrkomötet för sin del antagit förslaget
med nedanstående såsom utskottets förslag betecknade
ändringar och tillägg:

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §

Stiftsnämnd består av biskopen såsom
ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter
som utses av Konungen. För annan
ledamot än ordföranden utser Konungen
en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Annan ledamot än ordföranden och
ersättare för sådan ledamot skall ha insikt
i jordbruk och skogsbruk. Två ledamöter
med ersättare utses efter förslag
av sammanslutning som företräder pastoraten
i stiftet.

9 §

Löneboställe---särskilt

domkyrkoråd.

Konungen kan besluta om förvaltning
i annan ordning i fråga om viss
sådan fastighet som avses i andra eller
tredje stycket.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig
jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av

(Utskottets förslag)

6 §

Stiftsnämnd består av biskopen såsom
ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter
som utses av Konungen. För
varje ledamot utser Konungen en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Annan ledamot än ordföranden och
ersättare för sådan ledamot skall ha insikt
i jordbruk och skogsbruk eller eljest
vara förfaren i allmänna värv. Två ledamöter
med ersättare utses efter förslag
av sammanslutning som företräder pastoraten
i stiftet.

9 §

Löneboställe —--särskilt

domkyrkoråd.

Konungen kan efter framställning av
den som förvaltar fastigheten besluta om
förvaltning i annan ordning i fråga om
viss sådan fastighet som avses i andra
eller tredje stycket.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig
jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

(Kungl. Maj:ts förslag)
annan jämförlig anledning skall fonderas
och avkastningen därav användas för
samma ändamål som jorden varit avsedd
för, om ej annat följer av bestämmelser
som Konungen meddelar.

{Utskottets förslag)

annan jämförlig anledning skall fonderas,
om ej annat följer av bestämmelser som
Konungen meddelar. Avkastningen skall
användas för samma ändamål som jorden
varit avsedd för.

B) att kyrkomötet måtte anmäla, att kyrkomötet godkänt vid
Kungl. Maj:ts skrivelse fogade förslag till lag om kyrkliga kostnader
och till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker; C)

att motionerna nr 11, 35, 41 och 72, i den mån de icke
må anses besvarade med vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda någon kyrkomötets åtgärd.

Stockholm den 14 september 1970

På kyrkolagsutskottets vägnar:
NILS RAPPE

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr Rappe, herr biskop Lundström, herrar David Svenungsson, Elving, Magnusson,
Glimelius, Strandberg, Lagerberg, Linneil*, Klason, Löfgren, Lassinantti*
Balter samt fru Österlind.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsår end en, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 oktober
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Lange,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om förvaltning av kyrklig jord rn. in.
och anför.

I skrivelse till kyrkomötet den 17 juni 1970, nr 4, har Kungl. Maj:t begärt kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker.

I skrivelse den 24 september 1970, nr 24, har kyrkomötet anmält sina beslut
beträffande nämnda lagförslag. Vid skrivelsen har fogats kyrkolagsutskottets
betänkande i ärendet, nr 12. Kyrkomötet har godkänt förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord med de ändringar i 6, 9 och 26 §§ som utskottet föreslagit
i sitt betänkande. Förslaget till lag om kyrkliga kostnader har godkänts av kyrkomötet
med den ändringen att i övergångsbestämmelserna efter punkten 5 införs en
ny punkt, 6, av den lydelse som anges i kyrkomötets skrivelse samt att punkterna
6 och 7 i Kungl. Maj:ts förslag till övergångsbestämmelser till följd härav betecknas
som punkterna 7 resp. 8. Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker
har godkänts oförändrat av kyrkomötet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet
inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de ändringar i lagförslagen som kyrkomötet
för sin del godkänt.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

191

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 oktober 1970

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över utbildningsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 oktober 1970,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över av kyrkomötet godkända ändringar i förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord m. m.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Arvid Sanmark.

Lagrådet lämnar förslaget såvitt det utgör föremål för lagrådets granskning utan
erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist,
Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gei jer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson,
Feldt.

Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter lagrådets utlåtande över förslagen till 1) lag om förvaltning av Kyrklig
jord och 2) lag om kyrkliga kostnader, i vad dessa förslag skiljer sig från de till
kyrkomötet hänskjutna förslagen.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat de av kyrkomötet antagna ändringarna
i lagförslagen utan erinran och anför.

Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord har godkänts av kyrkomötet med
vissa ändringar i 6, 9 och 26 §§. Lydelsen av 6 § har ändrats i två avseenden.
Dels skall ersättare kunna utses även för ordföranden i stiftsnämnden. Dels skall
till annan ledamot än ordförande i stiftsnämnden kunna utses inte bara den som
har insikt i jordbruk och skogsbruk utan även den som eljest är förfaren i allmänna
värv. Jag har intet att erinra mot den av kyrkomötet antagna lydelsen. I 9 § har
sista stycket ändrats. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om vem som
skall förvalta den kyrkliga jorden. Enligt sista stycket kan Kungl. Maj:t beträffande
vissa fastigheter förordna om förvaltning i annan ordning än den som eljest följer
av bestämmelserna i paragrafen. Kyrkomötet har för sin del godkänt stycket med
den ändringen att för sådant beslut av Kungl. Maj:t skall krävas framställning av
den som förvaltar fastigheten. Jag har intet att erinra mot detta. I 26 § har kyrkomötet
gjort en mera principiell ändring. Enligt det till kyrkomötet hänskjutna förslaget
kan Kungl. Maj:t besluta att ersättning som inflyter vid försäljning av kyrklig
jord skall få användas till annat ändamål än det för vilket jorden varit avsedd. Detsamma
gäller beträffande avkastningen av fondmedel som härrör från kyrklig jord.
Kyrkomötet har emellertid ansett att ändamålsbindningen inte skall kunna frångås.
Hittills har gällt att Kungl. Maj:t i dessa fall kunnat besluta om användning för
annat ändamål. I undantagsfall har Kungl. Maj it också meddelat sådana beslut.
De har då inneburit att mindre belopp fått användas för annat kyrkligt ändamål.
Enligt min uppfattning borde visserligen möjlighet härtill finnas även i fortsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970 193

ningen. Eftersom det dock inte kan anses vara en fråga av större betydelse, vill jag
inte motsätta mig att 26 § ändras i enlighet med kyrkomötets beslut.

Kyrkomötet har godkänt förslaget till lag om kyrkliga kostnader med den ändringen
att i övergångsbestämmelserna till lagförslaget intagits en ny punkt, 6, av
följande lydelse: »Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik boställsordning kunnat
tillgodoräkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell m. m., skall på därom
gjord ansökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel för genom den nya lagen
mistade förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor förordnar Kungl.
Maj:t.»

I fråga om innebörden och betydelsen av den föreslagna övergångsbestämmelsen
bör följande framhållas. Bestämmelserna i 55 § ecklesiastik boställsordning speglar

— som ecklesiastika boställsutredningen anfört (SOU 1968: 12 s. 190) _ en

äldre tids hushållning. I dagens samhälle torde de i paragrafen nämnda virkesuttagen
förekomma endast i mycket begränsad omfattning. Den ersättning ur kyrkofonden
som kan komma i fråga med den av kyrkomötet antagna övergångsbestämmelsen
kan dessutom endast avse den beräknade nettovinst som församlingen kunnat
erhålla genom att utnyttja löneboställes skog. Vid beräknandet av denna nettovinst
måste hänsyn tas till å ena sidan vad det i det aktuella fallet faktiskt kostat
församlingen att köpa erforderligt virke i färdigt skick och å andra sidan samtliga
utgifter som församlingen skulle ha haft för att genom avverkning i löneboställets
skog, genom transport och bearbetning m. m. få fram samma mängd färdigt virke.
I den mån någon beräknad nettovinst i här angiven mening uppkommer torde den
i allmänhet bli tämligen obetydlig. Det är inte heller säkert att hela den beräknade
nettovinsten skall utgå ur kyrkofonden enligt kyrkomötets beslut. Det är nämligen
att märka att den rätt till virke, som enligt kyrkomötets beslut skall kompenseras
med kyrkofondsmedel, inte är ovillkorlig. Den gäller endast i den mån den avverkningsbara
virkesmängden i löneboställes skog lämnar tillgång därtill, sedan löneboställets
husbehov och pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke för prästgård
tillgodosetts. Det administrativa arbete som kommer att behövas för att avgöra
om ersättning skall utgå eller inte torde komma att bli mycket större än som kan
anses rimligt med hänsyn till ärendenas ekonomiska betydelse. Särskilt bedömningen
av om och i vad mån löneboställes skog innehåller en tillräckligt stor avverkningsbar
virkesmängd torde bli ytterligt besvärlig. Vad i 55 § ecklesiastik boställsordning
sägs om löneboställes avverkningsbara virkesmängd kan därvid inte
tillämpas bokstavligen, eftersom förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord
bygger på att samtliga löneboställen i ett stift förvaltas gemensamt och att vinst eller
förlust av förvaltningen fördelas mellan pastoraten efter andelstal oavsett om avverkningen
under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot denna
bakgrund torde det vara riktigast att tillämpa den av kyrkomötet antagna övergångsbestämmelsen
så att vad ett pastorat för ett visst år får ut som vinst för ett
visst löneboställe anses utgöra det ekonomiska nettovärdet av löneboställets avverkningsbara
virkesmängd. Från nämnda nettovärde skall därefter dras av värdet av
löneboställets husbehov och av pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke

194

Kungl. Maj:ts- proposition nr 168 år 1970

för prästgård. Värdet av dessa förmåner måste därvid beräknas enligt äldre ordning,
eftersom sådana förmåner inte skall finnas enligt förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord.

Av det anförda framgår att den av kyrkomötet antagna nya övergångsbestämmelsen
till förslaget till lag om kyrkliga kostnader kommer att leda till betydande tilllämpningssvårigheter.
Den torde dock inte få någon nämnvärd praktisk betydelse.
Mot denna bakgrund och då det får anses väsentligt att lagförslagen i övrigt genomförs
har jag ingen erinran mot att Kungl. Maj:t godtager den nya övergångsbestämmelsen.
Det är dock viktigt att tillämpningen av övergångsbestämmelsen
noga följs så att frågan vid behov kan tas upp till förnyad prövning.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga

dels de vid statsrådsprotokollet den 17 juni 1970 fogade förslagen till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker,

lagförslagen under 1) och 2) med däri av kyrkomötet enligt dess skrivelse den
24 september 1970, nr 24, antagna ändringar,

dels det vid statsrådsprotokollet den 19 september 1969 fogade förslaget till

4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:237).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970 195

INNEHÅLL

Sid

Propositionen ................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1

Lagförslag ........ 3

Förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord...................... 3

Förslag till lag om kyrkliga kostnader ............................ 9

Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker ...... 12

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) ............ 14

Skrivelse till kyrkomötet ........................................ 15

Lagförslag ................................................... 16

Förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord...................... 16

Förslag till lag om kyrkliga kostnader............................ 22

Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker...... 25

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 september 1969 ................ 27

1. Inledning ................................................ 27

2. Grunddragen av gällande rätt m. m............................. 28

2.1 Inledning ............................................. 28

2.2 Avlöningssystemet för präster och kyrkomusiker.............. 29

2.3 Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar................ 30

2.3.1 Löneboställen .................................... 30

2.3.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefonds hemman.

........................................ 31

2.4 Förvaltningen av annan kyrklig jord m. m.................... 32

2.4.1 Ecklesiastika arrendegårdar.......................... 32

2.4.2 Lokalkyrkornas jord ............................... 33

2.4.3 Domkyrkojord.................................... 34

2.4.4 Församling tillhörig jord............................ 34

3. Allmänna synpunkter....................................... 34

3.1 Utredningen .......................................... 34

3.2 Remissyttrandena ...................................... 37

3.3 Departementschefen .................................... 40

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Sid

4. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden.................. 44

4.1 Gällande rätt.......................................... 44

4.2 Utredningen........................................... 45

4.3 Remissyttrandena ...................................... 49

5. Jord- och skogsbrukets rationalisering.......................... 50

5.1 Strukturrationalisering m. m............................... 50

5.1.1 Utredningen...................................... 50

5.1.2 Remissyttrandena ................................. 55

5.2 Förvaltningsformer som främjar rationalisering............... 59

5.2.1 Utredningen...................................... 59

5.2.1.1 Samverkan inom skogsbruket.................. 59

5.2.1.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna . . 64

5.2.1.3 Arrendejordbruket .......................... 65

5.2.1.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte . . 66

5.2.2 Remissyttrandena ................................. 70

5.2.2.1 Samverkan inom skogsbruket.................. 70

5.2.2.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna . . 73

5.2.2.3 Arrendejordbruket .......................... 73

5.2.2.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte . . 73

6. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m...................... 75

6.1 Utredningen........................................... 75

6.1.1 Lokalkyrkornas jord och domkyrkojord................ 76

6.1.2 Jordbruksarrendena................................ 77

6.1.3 Skogen.......................................... 79

6.1.4 Förvaltning av hyresfastigheter m. m................... 80

6.1.5 Upplåtelse av nyttjanderätt och servitut på kyrklig jord .... 81

6.2 Remissyttrandena ...................................... 85

7. Naturvården på kyrklig mark m. m............................. 88

7.1 Utredningen........................................... 88

7.2 Remissyttrandena ...................................... 91

8. Placering av prästlönefondsmedel.............................. 92

8.1 Utredningen........................................... 92

8.2 Remissyttrandena ...................................... 99

9. Förvaltningsorgan ......................................... 101

9.1 Utredningen........................................... 101

9.2 Remissyttrandena ...................................... 104

10. Författningsregleringen ..................................... 106

10.1 Utredningen.......................................... 106

10.2 Remissyttrandena ..................................... 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970 197

Sid

11. Departementschefen .................................... HO

11.1 Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden............ 110

11.2 Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering................ 113

11.3 Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.................. 123

11.4 Placering av prästlönefondsmedel......................... 127

11.5 Förvaltningsorganen ................................ 230

11.6 Författningsregleringen ........................... 133

11.7 Lagförslag ........................................... 134

12. Specialmotivering ................................. j 35

12.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord.............. 135

12.2 Förslaget till lag om kyrkliga kostnader.................... 142

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker......... 148

12.4 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen.............. 148

13. Hemställan ................................... 249

Bilaga 1. Boställsutredningens förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord,
lag om vissa kyrkliga kostnader och lag om ändring i skogsvårdslagen
m. m.................................... 250

Bilaga 2. De till lagrådet remitterade förslagen....................... 162

Utdrag av lagrådets protokoll den 3 februari 1970 .................... 174

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 juni 1970 ...................... 17g

Kyrkomötets skrivelse nr 24 till Kungl. Maj:t ........................ IgO

Kyrkolagsutskottets betänkande nr 12 . 109

..............................\é

Utskottet .................................... Ig2

Utskottets hemställan ............................... Igg

Utskottets lagtext ..................................... Igg

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 oktober 1970 .................. 190

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 oktober 1970 .................. 191

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 oktober 1970 .................. 192