Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1970

Nr 164

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274), m. m.;
given Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274),

2) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Bertil Löfberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i stats- och kommunal tjänstemannalagarna.
Ändringarna innebär att anställningsvillkoren för de offentliga
tjänstemännen i ökad omfattning skall kunna bli föremål för avtal. Det
föreslås sålunda att allmänna frågor om arbetstidens förläggning skall göras
avtalsbara. Förslaget grundar sig på ett delbetänkande som överlämnats av
förhandlingsutredningen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1971.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 164

Kungl. Maj.ts proposition nr 16''+ år 1970

1) Förslag
till
Lag

om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)

Härigenom förordnas, att 3 § statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

I anställningsförhållande------i avtal.

Avtal må--------i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter, led- b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen
och fördelningen av arbetet ningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten, arbetstidens för- inom myndigheten eller rätt till anläggning
eller rätt till annan ledig- nan ledighet än semester;

het än semester;

c) anställnings- eller---myndighets beslutanderätt.

Har avtal--------—• — — utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 164 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275)

Härigenom förordnas, att 2 § kommunaltjänstemannalagen (1965:275)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

I anställningsförhållande------i avtal.

Avtal må----------i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings ar- b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter,
ledningen och fördel- betsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten ningen av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen, arbetstidens för- eller inrättningen eller rätt till anläggning
eller rätt till annan ledighet nan ledighet än semester;

än semester;

c) anställningsvillkor som ------- anställnings upphörande.

Har avtal----------utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
9 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson.

Statsrådet Löfberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning
för offentliga tjänstemän och anför.

1. Inledning

Förhandlingsutredningen1, som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 7 april 1967, har den 25 juni 1970 avlämnat en promemoria
Fråga om avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning (Stencil Fi
1970:8).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning,
karolinska sjukhuset, poststyrelsen, televerket, statens järnvägar (SJ), statens
vägverk, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, statens avtals verk, universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, statens
vattenfallsverk, riksdagens förvaltningskontor, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Statsanställdas förbund (SF), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S), Svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges kommunalt
j änstemannaförbund.

Universitetskanslersämbetet har bifogat yttranden av rektorsämbetena
vid karolinska institutet, universiteten i Stockholm och Umeå samt tekniska
högskolan i Stockholm. Skolöverstyrelsen har överlämnat yttranden från
lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, länsskolnämnderna i

1 Ledamöter statssekreteraren Arne Aldestam, ordf., borgmästaren Georg Ericsson, avdelningschefen
Åke Gustafsson, justitierådet Niis Mannerfelt och departementsrådet Jan-Christian
Montelius. Experter bl. a. direktören i Svenska kommunförbundet Eugen Björkman och direktören
i Svenska landstingsförbundet Eric Johansson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970 5

Stockholms, Kristianstads och Gävleborgs län samt från Birgittaskolan och
Tomtebodaskolan.

2. Gällande ordning

Enligt den lagstiftning om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
som trädde i kraft den 1 januari 1966 (prop. 1965: 60, K2LU 1, rskr 267)
har dessa tjänstemän samma rätt som tidigare tillkommit arbetstagare i allmänhet
att genom sina organisationer förhandla och sluta kollektivavtal om
lön och andra anställnings- eller arbetsvillkor. Lagen (1936:506) om förenings-
och förhandlingsrätt är sålunda i princip tillämplig på dem. Rätten
för de offentliga tjänstemännen att träffa avtal är emellertid i vissa hänseenden
begränsad. Grundläggande bestämmelser om deras rättsställning
meddelas i statstjänstemannalagen (1965:274) och kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275). I 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen
anges vissa ämnen som har undantagits från möjligheten till
avtalsreglering. Sålunda får avtal inte träffas om bl. a. tjänsteorganisationens
utformning, myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter, ledningen
och fördelningen av arbetet inom myndigheten eller inrättningen, arbetstidens
förläggning eller rätt till annan ledighet än semester.

Till grund för prop. 1965: 60 låg en departementspromemoria De offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1963:51). I promemorian
föreslogs att det avtalsbara området skulle avgränsas på visst sätt. Bl. a.
skulle avtal ej få träffas om arbetstidens förläggning. Vid remissbehandlingen
av promemorian lämnades förslaget till avgränsning utan erinran av
flertalet remissinstanser. I några yttranden kritiserades emellertid förslaget
att arbetstidens förläggning skulle vara undantagen från avtaisbarhet.

Beträffande vad som borde undantas från avtaisbarhet yttrade departementschefen
i nämnda proposition (s. 117) att det även enligt hans mening
inom det offentliga tjänstemannaområdet fanns vissa frågor som inte lämpligen
borde regleras i kollektivavtal. Han syftade därvid i första hand på sådana
frågor av rent eller övervägande organisatorisk art såsom vad slags
verksamhet det allmänna skall bedriva eller hur denna verksamhet lämpligen
bör handhavas. Enligt departementschefen borde det ankomma på statsmakterna
och, inom det kommunala området, kommunernas beslutande
organ att besluta i sådana frågor oberoende av organisationer som främst
företräder de anställdas intressen som löntagare. I fråga om arbetstidens
förläggning erinrade han (s. 143) om att på den privata arbetsmarknaden
arbetsgivaren inte sällan förbehållit sig bestämmanderätten i den frågan.
En personalorganisation hade under remissbehandlingen framhållit att det
inom sådana områden där tjänstgörings- och turlistor förekom kunde vara
nödvändigt för driftens upprätthållande att myndigheten hade det slutliga

1 j Bihang till riksdagens protokoll 1!)70. 1 samt. Nr 164

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

avgörandet när det gällde arbetstidens förläggning. Departementschefen ansåg
för sin del att det inte kunde komma i fråga, atl den offentliga arbetsgivaren
avhände sig bestämmanderätten i fråga om arbetstidens förläggning
på sådana områden som t. ex. försvaret, sjukvården, socialvården och kommunikationsväsendet.
Även om behovet av en ensidig reglering kunde synas
vara mindre framträdande på andra områden, fann han det inte möjligt att
göra skillnad mellan olika förvaltningsområden. Han framhöll slutligen att
arbetstidens förläggning var av väsentlig betydelse för de anställda och att
arbetsgivaren därför liksom tidigare vid behov borde samråda med personalen,
innan större förändringar vidtogs.

Lagrådet anmärkte (s. 273) att frågor om t. ex. arbetstidens förläggning
inte torde kunna hållas utanför förhandlingar om tjänstemännens löner
trots att avtal inte fick träffas i sådana frågor. Någon erinran i sak mot avgränsningen
av det avtalsbara området hade lagrådet inte.

I motioner i anslutning till propositionen yrkades att arbetstidens förläggning
skulle vara avtalsbar. Utskottet biträdde också motionärernas uppfattning
på denna punkt. Enligt utskottets mening var det inte realistiskt
att vid förhandlingarna skilja på frågorna om arbetstidens förläggning och
de ekonomiska förmånerna. De skäl för avtalsförbud, som departementschefen
angett, syntes inte hindra avtalsbarhet, eftersom man kunde räkna
med att det allmännas förhandlingsorgan utan stöd av lagbestämmelser
skulle förbehålla det allmänna erforderlig bestämmanderätt.

I en reservation till utskottets utlåtande avstyrktes emellertid motionärernas
yrkande om avtalsbarhet i fråga om arbetstidens förläggning under
hänvisning till i huvudsak de skäl som departementschefen anfört.

Debatten i kamrarna om förhandlingsrättsreformen (1965: I: 25 s. 27,
1965:11:25 s. 104) ägnades till väsentlig del frågan om avtalsbarhet eller
avtalsförbud beträffande arbetstidens förläggning.

Kamrarna biföll med knappa majoriteter reservationen till utskottets utlåtande,
dvs. propositionens förslag att arbetstidens förläggning skulle undantas
från avtalsbarhet.

3. Arbetstidens förläggning

Statstjänstemän

Den nuvarande utformningen av 3 § statstjänstemannalagen innebär bl. a.
att avtal får träffas om arbetstidens längd men däremot inte om dess förläggning.
Frågan om arbetstidsförläggning kan emellertid bli föremål för
överläggningar mellan staten och personalorganisationerna.

Ett allmänt arbetstidsavtal (ARB) har den It juli 1969 träffats mellan
statens avtalsverk och personalorganisationerna. De tjänstemän som omfattas
av ARB indelas i detta avtal i två arbetstidsgrupper, A och B. Till grupp

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

A hänförs huvudsakligen tjänstemän, vilkas tjänstgöring regelbundet är förlagd
till vardag utom lördag och som har en ordinarie arbetstid av 40 timmar
50 minuter för kalendervecka under månaderna september—april och
37 timmar 30 minuter för kalendervecka under månaderna maj—augusti
(7 §). Till grupp B hänförs främst tjänstemän med servicefunktioner, t. ex.
polismän och anställda inom tullen och vid kommunikationsverken. För
sådan tjänsteman är den ordinarie arbetstiden 42 timmar 30 minuter för
vecka eller, om begränsningsperioden är längre, 42 timmar 30 minuter i
genomsnitt för vecka. Angivna tid kan under viss förutsättning vara bestämd
till 40 timmar (10 §).

I anslutning till de förhandlingar om arbetstidens längd som ledde fram
till ARB skedde överläggningar mellan företrädare för finansdepartementet
och personalorganisationerna om arbetstidens förläggning. Vid dessa överläggningar
nåddes enighet om reglerna för förläggning av arbetstid. Dessa
regler intogs sedermera i kungörelsen (1969: 564) om förläggning av arbetstid
(i det följande kallad förläggningskungörelsen). Kungörelsen avser den
ordinarie arbetstidens förläggning för sådan statlig eller icke-statlig tjänsteman,
på vilken ARB tillämpas. I fråga om personal vid myndigheter, för vilka
14 § allmänna verksstadgan (1965: 600, ändrad senast 1969: 565) gäller,
innehåller den kompletterande föreskrifter till detta stadgande. Såvitt gäller
tjänsteman i arbetstidsgrupp A föreskrivs i kungörelsen att arbetstiden
under perioden september—april skall läggas ut med 8 timmar 10 minuter
för arbetsdag samt under perioden maj—augusti med 7 timmar 30 minuter
för arbetsdag (6 §). I fråga om tjänsteman i grupp B föreskrivs bl. a., att
vid förläggning av den ordinarie arbetstiden skall tillämpas ett system med
arbets- och viloperioder och att myndigheten så vitt möjligt skall bestämma
förläggningen av denna arbetstid i förväg genom s. k. fast lista
(9—10 §§). I kungörelsen avses med uttrycket fast lista en handling som
gäller för minst en vecka och i vilken i förväg angetts en eller flera tjänstgöringsturer
som är avsedda att fullgöras på ordinarie arbetstid. Innan fast
lista fastställs av myndigheten, skall förslag till lista överlämnas till personalorganisation
som representerar berörda tjänstemän. Tillmötesgår inte
myndigheten ändringsförslag från personalorganisation, skall tillfälle till
överläggning beredas organisationen. Om enighet inte uppnås vid överläggningen,
skall arbetstids- eller tjänstgöringsnämnd, om sådan finns, höras
innan myndigheten avgör frågan (11 §). Kungörelsen innehåller också föreskrifter
om arbetsperiods och viloperiods längd och antalet arbetspass under
en arbetsperiod samt antalet fridagar per år (13—19 §§).

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1970

Statligt anställda som inte är tjänstemän

I fråga om statsanställd arbetarpersonal kan arbetstidens förläggning
regleras genom avtal. I det ramavtal, som träffats mellan statens avtalsverk
och SF för åren 1969—1971 sägs att den ordinarie arbetstiden skall förläggas
i enlighet med bestämmelser i specialavtal (4 §). I specialavtalen regleras
emellertid aldrig turlistor e. d. De fastställs för varje arbetsplats av arbetsgivaren
efter samråd med personalen. Ett specialavtal kan sålunda ofta
innehålla föreskrift att arbetsledningen skall efter samråd med personalrepresentant
upprätta tjänstgöringslista som anger de olika tjänstgöringsturerna
och de raster som infaller under dessa turer. Det brukar då också
finnas en föreskrift att turfördelningslista skall, om det är möjligt, ange de
fasta turerna för stadigvarande arbetare under månaden eller avlöningsperioden
och att den skall vara personalen till handa om möjligt minst fem
dagar före månadsskiftet eller periodens inträde.

Kommunalanställda tjänstemän

Enligt 2 § kommunaltjänstemannalagen gäller detsamma för de kommunala
tjänstemännen som för statstjänstemännen, nämligen att avtal får träffas
om arbetstidens längd men inte om dess förläggning. Något arbetstidsavtal
motsvarande ARB har inte träffats på det kommunala området. Inte
heller har det förts centrala överläggningar om arbetstidens förläggning
som skett på den statliga sektorn. Däremot ingår bestämmelser om arbetstidens
längd i det kollektivavtal som träffats mellan kommunförbunden och
personalorganisationerna under Allmänna bestämmelser för tjänstemän
(ABT 70 för kommunförbundet och LABT 70 för landstingsförbundet). I
bestämmelserna föreskrivs vidare bl. a. att för tjänsteman som inte har normal
dagarbetstid bör tjänstgöringstidens förläggning anges i turlista e. d.
som fastställs av arbetsgivaren efter överläggning med personalen. I vissa
fall har anvisningar om arbetstidens förläggning utfärdats av arbetsgivaren.
Sålunda har Svenska kommunförbundet efter överläggningar med personalorganisationerna
utfärdat sådana anvisningar.

Kommunalt anställda som inte är tjänstemän

För de kommunalt anställda arbetarna gäller att också arbetstidens förläggning
kan regleras genom avtal. Bestämmelser i sådant avseende har även
tagits in i de kollektivavtal som träffats mellan kommunförbundet och personalorganisationerna.
I fråga om anställda med dagarbetstid har det i avtalen
föreskrivits hur arbetstiden skall vara förlagd. Parterna har dock getts möjlighet
att lokalt komma överens om annan förläggning. När det gäller arbetstagare
med annan arbetstid än dagarbetstid, föreskrivs i avtalen att ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

betstidens fördelning och längd skall anges i turlista som fastställs av arbetsledningen,
sedan överläggningar ägt rum med personalen. Det finns
också vissa bestämmelser om hur lång tid i förväg som varsel om ändring
av arbetstidens förläggning skall ges för att sådan ändring skall få ske. Detaljreglering
av arbetstidens förläggning genom turlistor e. d. har sålunda
inte blivit föremål för förhandlingar mellan parterna.

Privatanställda

Inom den privata sektorn kan avtal träffas om arbetstidens förläggning.
I riksavtalen, vilka träffas på Svenska arbetsgivareföreningens och Landsorganisationens
förhandlingsområde, anges ibland vissa ramar för arbetstidens
förläggning. Så stadgas t. ex. i textilindustrins avtal att den ordinarie
arbetstiden vid dagarbete skall förläggas mellan kl. 6 och 18 alla dagar utom
lördagar, då den förläggs mellan kl. 6 och 14. I övrigt hänvisas i allmänhet
till att arbetstidens förläggning får fastställas i lokala avtal. I vissa avtal ges
anvisningar för det fall att de lokala parterna inte kan enas. Om inga sådana
anvisningar ges, gäller regeln att arbetsgivaren i sista hand bestämmer hur
arbetstiden skall förläggas. Frågan om arbetsgivaren vid det enskilda företaget
har rätt att ändra förläggningen av den ordinarie arbetstiden inom de
gränser, som kollektivavtalet anger, har av arbetsdomstolen besvarats jakande
(se t. ex. arbetsdomstolens domar 1962: 1 och 1964: 18). Frågor som
uppkommer i samband med att turlistor upprättas avgörs alltid av arbetsgivaren,
som dock först överlägger med representanter för personalen.

4. Ny arbetstidslag

I prop. 1970: 5 framlades förslag till en allmän arbetstidslag som i princip
skulle omfatta alla arbetstagare, dvs. också anställda i offentlig tjänst.

Andra lagutskottet (1970: 1) behandlade i samband med propositionen
motioner beträffande frågan om stats- och kommunaltjänstemäns rätt att
sluta avtal om arbetstidens förläggning. I två likalydande motioner (I: 504
och II: 591) framhölls att den nya arbetstidslagstiftningen kommer att medföra
ett ökat behov av att träffa kollektivavtal om arbetstidens förläggning
för de offentliga tjänstemännen. Enligt motionärerna hade de kommunala
arbetsgivarna inte bara hävdat, att kommunaltjänstemannalagen uteslöt avtal
om arbetstidens förläggning, utan även avvisat förhandlingar i andra
former. Motionärerna ansåg att nuvarande inskränkningar i förhandlingsoch
avtalsrätten borde upphävas och hemställde att riksdagen skulle begära
förslag av Kungl. Maj :t om sådan ändring i berörda lagar att avtalsförbudet
om arbetstidens förläggning togs bort. I två andra likalydande motioner
(I: 859 och II: 1013) yrkades att riksdagen för egen del skulle besluta om

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

ändringar i stats- och kommunaltjänstemannalagarna av denna innebörd.
Även i dessa motioner motiverades yrkandet med den nya situation som arbetstidslagen
föranledde.

Utskottet tillstyrkte propositionen och uttalade såvitt gällde motionerna
att tolkningen av begreppet arbetstidens förläggning hade vållat vissa svårigheter
vid tillämpningen av stats- och kommunaltjänstemannalagarna. I
och med att det i propositionen uttalades, att nämnda lagar inte hindrade
de offentliga tjänstemännen att fullt ut utnyttja dispositiviteten i den föreslagna
arbetstidslagen, hade begreppet i viss utsträckning blivit avgränsat.
Sålunda skulle under detsamma inte hänföras frågor som var föremål för
reglering i arbetstidslagen, dvs. den ordinarie arbetstidens, jourtidens och
övertidens längd samt begränsningsperiodens längd. Utvidgningen av arbetstidslagens
tillämpningsområde nödvändiggjorde därför inte i och för sig
ändring av reglerna för de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Å
andra sidan var det uppenbart att den föreslagna lagen i ökad omfattning
kom att aktualisera samverkan mellan avtalsparterna på det statliga och
kommunala arbetsfältet i arbetstidsfrågor. Detta förhållande — liksom de
skäl som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sina yrkanden —- motiverade
enligt utskottets mening att en översyn gjordes av de aktuella bestämmelserna.
Den omständigheten att förhandlingsutredningen hade att bland
många andra frågor även behandla frågan om begränsningarna i förhandlings-
och avtalsrätten för de offentliga tjänstemännen gjorde att resultatet
av en sådan översyn borde kunna föreligga ganska snart. Vad utskottet anfört
i anledning av berörda motionsyrkanden borde bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

Riksdagen biföll utskottsutlåtandet (rskr 1970: 85). Allmän arbetstidslag
(1970: 103) har utfärdats att gälla fr. o. m. den 1 januari 1971.

5. Förhandlingsutredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om att det ingår i dess arbetsuppgifter
att — som ett led i en allmän översyn av bestämmelserna om de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt — pröva frågan om eventuella ändringar
i nuvarande avgränsning mellan avtalsbara och inte avtalsbara anställningseller
arbetsvillkor. Den avser därvid att undersöka vilka möjligheter som
kan föreligga att ytterligare öka de anställdas inflytande över arbetsvillkoren.
Emellertid har utredningen funnit att frågan om av t al sb arhet beträffande
arbetstidens förläggning bör kunna prövas redan innan den allmänna
översynen är klar. En anledning härtill är att ett resultat i denna begränsade
fråga borde kunna nås ganska snabbt. De starka önskemål om en
snar lösning av frågan, som har kommit från fackligt håll och som också
har framförts i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 164- år 1970

arbetstidslag, har givetvis också beaktats. Om frågor beträffande arbetstidens
förläggning skall bli avtalsbara, bör enligt utredningen de lagändringar
som följer härav lämpligen träda i kraft samtidigt med den nya arbetstidslagen,
alltså den 1 januari 1971.

Under förarbetena till 1965 års förhandlingsrättsreform nämndes som
ett skäl mot avtalsfrihet i fråga om arbetstidens förläggning att arbetsgivarna
på den privata marknaden ofta hade förbehållit sig bestämmanderätten
i dessa frågor. Av upplysningar som utredningen inhämtat rörande förhållandena
på den privata marknaden framgår att de centrala avtalen i
allmänhet föreskriver vissa tidsramar inom vilka arbetstiden skall förläggas,
medan den närmare förläggningen av arbetstiden hänskjuts till förhandlingar
på det lokala planet. Upplysningarna ger vid handen att förläggningsfrågorna
på den privata marknaden har kunnat lösas utan större
svårigheter och att en reglering av arbetstidens fördelning mellan olika anställda
vid samma företag inte har eftersträvats av arbetstagarnas organisationer
vid förhandlingarna. Erfarenheterna från detta område föranleder
därför enligt utredningens mening inte till större betänkligheter mot att införa
avtalsbarhet.

Vid förhandlingsrätt sreformen framhölls vikten av att det slutliga avgörandet
om arbetstidens förläggning på vissa områden förbehölls myndigheterna
av hänsyn till driftens upprätthållande och särskilt uttalades farhågor
för att avtalsbarheten skulle försämra möjligheterna för myndigheter
med servicefunktioner att fullgöra sina uppgifter. Utredningen är medveten
om vikten av att den ifrågasatta utvidgningen av förhandlingsrätten inte
skapar svårigheter på områden där arbetstiden måste förläggas även till
kvälls- och nattid samt till lördag och söndag. Den erinrar emellertid om att
de anställdas organisationer redan nu medverkar vid myndigheternas fördelning
av arbetstiden mellan olika arbetstagare. Förslag till tjänstgöringslista
lämnas över till berörd personalorganisation som bereds tillfälle till
överläggningar, innan listan fastställs. Det är naturligt att arbetstagarna
får tillfälle till sådan medverkan vid myndigheternas beslut om den individuella
förläggningen av arbetstiden, anser utredningen, som också uttalar
att den tillämpade ordningen tycks ha fungerat väl. I detta sammanhang
erinrar utredningen om att myndigheterna som ett led i sin uppgift att
organisera arbetet har att fastställa vilka dagar och tider på dygnet som
verksamheten skall fortgå. Den fördelning av förekommande arbetsuppgifter
mellan olika arbetstagare, som därpå sker genom turlistor eller på
annat sätt, ingår enligt utredningens mening i myndighetens befogenhet att
leda och fördela arbetet och tillhör på grund härav inte de frågor varom
avtal får träffas. Utredningen hänvisar som stöd för sistnämnda uppfattning
till uttalanden av arbetsdomstolen.

Med den avgränsning av begreppet arbetstidens förläggning, som utredningen
utgår från, omfattar detsamma sådana allmänna frågor som t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

arbets- och viloperiods längd, antalet arbetspass under en arbetsperiod
samt antalet fridagar per år. Utredningen erinrar om att sådana frågor
redan nu varit föremål för centrala överläggningar mellan personalorganisationerna
och staten och att det därvid har visat sig möjligt att nå
enighet om dem. Från de synpunkter som utredningen har att beakta finns
det knappast någon principiell skillnad mellan dessa spörsmål och sådana
som vid 1965 års förhandlingsrättsreform fördes till det avtalsbara området.
Utredningen finner därför övervägande skäl tala för att inte längre
hänföra arbetstidens förläggning till frågor varom avtal inte får träffas.

Slutligen framhåller utredningen att förslaget inte innebär någon ändring
i gällande ordning när det gäller den fördelning av arbetet mellan olika
arbetstagare som sker genom upprättande av tjänstgöringslistor e. d. Överläggningsrätten
bör bestå. Eftersom dessa frågor ingår i arbetsgivarens rätt
att leda och fördela arbetet, säger sig utredningen ha anledning återkomma
till dem vid sin fortsatta prövning av innehållet i 3 § statstjänstemannalagen
och 2 § kommunaltjänstemannalagen.

Förslag till de ändringar som behövs i 3 § statstjänstemannalagen och 2 §
kommunaltjänstemannalagen läggs fram av utredningen med den utgångspunkten
att förläggningskungörelsen skall gälla till dess kollektivavtal i tilllämpliga
delar träffats beträffande de i kungörelsen behandlade frågorna.

6. Remissyttrandena

Utredningens förslag har i princip godtagits av samtliga remissinstanser.
Några myndigheter har emellertid uttalat tveksamhet med hänsyn till reformens
konsekvenser inom deras verksamhetsområden. Överbefälhavaren
framhåller sålunda att frågan om arbetstidens förläggning för försvaret är
mycket komplicerad p. g. a. krigsmaktens organisation och struktur. Enligt
överbefälhavaren kan avtalsfrihet tänkas om garantier skapas för att myndigheten
i sista hand beslutar i sådana frågor om arbetstidsförläggning som
direkt påverkar verksamheten. Poststyrelsen vill inte motsätta sig förslaget
även om styrelsen befarar att detta kan medföra sådana avtal om arbetstidsförläggning,
att det kan bli nödvändigt för postverket att begränsa sin
verksamhet t. ex. i fråga om att hålla postanstalt öppen och att dela ut post.
När styrelsen tar denna ställning sker det i förväntan att avtalsparterna
skall sträva efter att nå sådana lösningar att inte tillämpningen medför begränsningar
av postverkets verksamhet. SJ ser helst att frågor om arbetstidsförläggning
inte görs avtalsbara. Härvid åberopas det speciella krav på
förläggningen av arbetstid på olika tider på dygnet, som ställs inom SJ för
att verksamheten skall kunna drivas på ett ekonomiskt sätt. I likhet med
poststyrelsen understryker SJ starkt kravet på att ett avtal om förläggning

Kungl. Maj:ts proposition nr i64 år 1970

av arbetstid utformas så, att det inte blir begränsningar av SJ:s verksamhet
eller möjligheter att effektivt utnyttja den ordinarie arbetstiden. De två
kommunförbunden understryker också vikten av att förslaget inte medför
att myndigheternas möjligheter att upprätthålla verksamheten i nödvändig
omfattning blir beskurna.

Utredningens gränsdragning mellan frågor som faller
in under begreppet leda och fördela arbetet resp. begreppet
arbetstidens förläggning har godtagits av så gott
som alla myndigheter, kommunförbunden och några personalorganisationer.
För flertalet av myndigheterna och de två kommunförbunden
synes själva avgränsningen ha utgjort en förutsättning för att utredningens
förslag skulle godtas. Statens avtalsverk anför att förhandlingsutredningen
har till uppgift att göra en totalöversyn av 3 § statstjänstemannalagen och
2 § kommunalt jänstemannalagen. I avvaktan på en slutlig reglering av uppdelningen
i frågor som är avtalsbara och inte avtalsbara kan det under ett
övergångsskede uppstå vissa gränsdragningssvårigheter. Avtalsverket utgår
från att det är avsett att förhandlingarna om arbetstidens förläggning skall
ske med utgångspunkt i vad som gäller i fråga om verksamhetens bedrivande.
Kommunförbunden framhåller att olägenheterna av den ökade avtalsfriheten
kan förutses bli mindre genom utredningens förslag att frågor
om att fastställa tider när myndighet skall bedriva verksamhet eller om att
upprätta turlistor inte kommer att hänföras till det avtalsbara området.

Av de instanser som yttrat sig om avgränsningen har några haft kritiska
synpunkter. Universitetskanslersämbetet anför sålunda att utredningen
synes på ett olyckligt sätt ha avlägsnat sig från vad som enligt vanligt
språkbruk brukar läggas in i begreppet arbetstidens förläggning genom
att betrakta den av arbetsgivaren i det enskilda fallet verkställda fördelningen
av arbetsuppgifterna genom tjänstgöringslistor etc. inte som förläggning
av arbetstid utan som ett utflöde av arbetsgivarens rätt att leda och
fördela arbetet. Ett sådant betraktelsesätt är enligt ämbetet ägnat att skapa
förvirring på ett redan svårtolkat område. Försvarets civilförvaltning anlägger
motsvarande synpunkter och framhåller att utredningen synes ha
gett begreppet arbetstidens förläggning en alltför begränsad innebörd. En
liknande uppfattning redovisas av TCO-S som anser att till arbetstidens förläggning
hör frågor om dels fastställande av vilka tider som myndighets
verksamhet skall pågå, dels upprättande av tjänstgöringslistor e. d. Enligt
TCO-S :s mening är det endast då avtal inte träffats i sådana frågor som arbetsgivaren
har rätt att besluta ensam och då som ett utflöde av hans rätt
att leda och fördela arbetet. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser
däremot att utredningen har gjort en riktig avgränsning mellan begreppen
arbetstidens förläggning resp. leda och fördela arbetet. Förbundet är sålunda
av den uppfattningen att fråga om hur arbetet tidsmässigt skall fördelas
mellan olika arbetstagare genom tjänstgöringslistor e. d. klart ingår i be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1970

greppet leda och fördela arbetet. Arbetstagarnas intressen och önskemål i
dessa angelägenheter kan enligt förbundets mening liksom hittills tillfredsställas
genom samråd och överläggningar innan tjänstgöringslistorna fastställs.
SR framhåller vikten av att samtliga frågor som berör arbetstidens
förläggning görs avtalsbara. Om så inte sker kommer enligt SR:s mening
många problem att uppstå när det gäller avgränsningen av det avtalsbara
området. Svenska kommunalarbetareförbundet redovisar en liknande inställning
och tillägger att, även om arbetstidens förläggning skulle bli avtalsbar
utan inskränkningar, förbundet inte avser att ta från kommun och
landsting rätten att bestämma vilka veckodagar och under vilken tid på
dygnet som verksamheten skall pågå. Rätten att leda och fördela arbetet kan
också enligt förbundets mening utövas utan att arbetsgivaren förbehålls
rätt att ensidigt upprätta tjänstgöringslistor. Enligt SF:s mening har utredningens
förslag begränsad omfattning och är därför otillfredsställande. Förbundet
finner det inte rimligt att arbetsgivarparten ensidigt skall få bestämma
över ledningen och fördelningen av arbetet. Detta måste med skärpa
understrykas, säger förbundet, eftersom det enligt utredningen innebär att
upprättandet av tjänstgöringslistor ingår i arbetsgivarens rätt att leda och
fördela arbetet. Förbundet fäster emellertid stort avseende vid att utredningen
understrukit att den vid sin fortsatta prövning av innehållet i 3 §
statstjänstemannalagen också kommer att behandla frågan om arbetsgivarens
rätt att leda och fördela arbetet. Under hänvisning till anförda synpunkter
ansluter sig förbundet till utredningens förslag. SACO yttrar sig ej i detalj
över utredningens förslag men utvecklar ingående angelägenheten av att
samtliga de frågor blir avtalstillatna som nu enligt stats- och kommunaltjänstemannalagarna
tillhör det avtalsförbjudna området.

Några remissinstanser har diskuterat vilka frågor om arbetstid
sförläggning som med utredningens gränsdragning blir avtalsbara.
Poststyrelsen befarar sålunda att man inte kan göra en så snäv
avgränsning av innebörden av begreppet arbetstidens förläggning som utredningen
gjort. Enligt styrelsens uppfattning kan man i ett avtal om arbetstidens
förläggning vänta sig bestämmelser förutom i de fall som utredningen
angivit även i bl. a. följande avseenden, nämligen arbetstidens förläggning
till vissa veckodagar eller till klockslag under dygnet, fridagarnas
förläggning till viss veckodag eller fritidens omfattning före och efter fridag,
omfattningen av morgon-, kvälls- eller nattjänstgöring under begränsmngsperiod
av viss längd samt omfattningen av raster och arbetspauser.
Styrelsen framhåller här att en eventuell avtalsbestämmelse om fridagarnas
förläggning till t. ex. lördag kan medföra att verket måste inskränka sin service
sådan dag. SJ förutsätter att om frågan angående upprättande av tjänstgöringslistor
förs till det avtalsförbjudna området kommer även frågan om
fridagarnas förläggning att föras dit. Statens avtalsverk förutsätter att avtal
inte skall kunna träffas som inom undervisningsområdet inskränker möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1970

ligheterna att besluta om t. ex. läsårets längd och förläggning, lovdagarnas
antal och förläggning samt under vilka dagar undervisningen skall pågå. SF
framhåller att utredningsförslagets verkliga innebörd blir att det närmast
är föreskrifterna i förläggningskungörelsen som blir avtalsbara. Förslaget
skulle sålunda medföra avtalsfrihet i fråga om arbets- och viloperiodens
längd, antalet arbetspass under en arbetsperiod, antalet fridagar och fridagsperiodens
längd. Avtalsbara blir också föreskrifterna om att den ordinarie
arbetstidens förläggning skall vara bestämd genom fast lista och att
tjänstgöringsturernas och fridagarnas fördelning bestäms genom fördelningslista.
SF förutsätter härvid att till det avtalsbara området också kommer
att höra sådana kompletterande bestämmelser, som i dag finns vid
vissa myndigheter om arbetstidsuttagets längd under en arbetsperiod samt
omfattningen av nattarbete och liknande föreskrifter.

Överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, generaltullstyrelsen och
universitetskansler sämbetet har ifrågasatt om inte utredningens a vgränsning
beträffande möjligheten att träffa avtal i fråga om arbetstidens
förläggning bör komma till uttryck i lagtexten.

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida avtal på området
bör utformas som centrala eller lokala avtal. Televerket, sjöfartsverket,
generaltullstgrelsen och SR anser att frågan om arbetstidens
förläggning bör regleras genom centrala avtal. Samma instanser understryker
också nödvändigheten av att centrala avtal ger möjlighet till lokala avtal
som kan innebära avsteg från de centrala avtalens huvudbestämmelser. Detta
anses nödvändigt eftersom arbetsförhållandena varierar mycket vid de
olika myndigheterna. SJ framhåller som önskvärt att det i ett förläggningsavial
ges utrymme för att verket med hänsyn till dess speciella förhållanden
får möjlighet att inom vissa ramar besluta om avsteg från avtalets bestämmelser.

Några myndigheter har diskuterat vid vilken tidpunkt lagändringarna
bör träda i kraft. Televerket och vattenfallsverket
har inget att erinra mot att lagändringarna träder i kraft samtidigt med den
nya arbetstidslagen eller den 1 januari 1971. Sjöfartsverket framhåller att
det knappast kan bli tid att före den 1 januari 1971 dels träffa avtal om
arbetstidens förläggning, dels genomföra ändringar av tjänstgöringslistor.
Statens avtalsverk betonar också svårigheten att hinna träffa avtal i frågan
till den 1 januari 1971 och anser därför att lagändringarna inte bör träda i
kraft förrän den 1 juli 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1970

7. Föredraganden

Den år 1965 beslutade förhandlingsrättsreformen innebar att de offentliga
tjänstemännens anställningsförhållanden i princip skulle regleras genom
kollektivavtal. Vissa begränsningar gjordes emellertid i denna avtalsfrihet.
Delvis avsåg dessa begränsningar frågor av rent eller övervägande organisatorisk
art. Det ankommer uppenbarligen på statsmakterna eller på kommunernas
beslutande organ att avgöra spörsmål som t. ex. vilken verksamhet
det allmänna skall bedriva och hur denna verksamhet lämpligen bör handhas.
Dessa frågor kan sålunda inte vara föremål för avtal mellan stat eller
kommun och de anställda. Begränsningar i sådant hänseende föreskrivs i
3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen. Sålunda
är t. ex. frågor om tjänsteorganisationens utformning, om myndighets eller
inrättnings arbetsuppgifter samt om ledningen och fördelningen av arbetet
undantagna från det avtalsbara området.

Men även vissa frågor som direkt avser anställningsvillkor för offentliga
tjänstemän undantas enligt nyssnämnda lagstadganden från avtalsområdet.
Avtal får t. ex. inte träffas om arbetstidens förläggning eller rätt till
annan ledighet än semester. Arbetstidens längd tillhör däremot de frågor
varom avtal kan ingås.

Särskilt förslaget att undanta arbetstidens förläggning från avtalsfrihet
föranledde invändningar under förarbetena till reformen. Som skäl för att
undanta denna fråga åberopades att man eljest kunde starkt försvåra för
myndigheterna att fullgöra sina uppgifter i förhållande till allmänheten. Det
framhölls att stora svårigheter kunde uppkomma, om man inte skulle kunna
upprätta turlistor, tidtabeller e. d. utan att dessförinnan komma överens
i förhandlingar. Riksdagens majoritet följde det i propositionen framlagda
förslaget att undanta arbetstidens förläggning från avtalsbarhet. Även
företrädare för majoriteten underströk dock att frågan kunde bli föremål för
förnyat övervägande sedan erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningens
tillämpning. Frågan behandlades på nytt av 1970 års riksdag i samband med
tillkomsten av den nya arbetstidslagen. Därvid framställdes motionsvis krav
på att inskränkningen i förhandlings- och avtalsrätten såvitt gällde arbetstidens
förläggning skulle upphävas. Riksdagen avvisade dessa krav med hänvisning
till att frågan om begränsningarna i förhandlings- och avtalsrätten
för de offentliga tjänstemännen redan var föremål för översyn och att resultatet
därav borde kunna följa ganska snart.

Förhandlingsutredningen har till uppgift att överväga dessa frågor. Enligt
sina direktiv skall den mot bakgrunden av vunna erfarenheter bl. a. se
över bestämmelserna om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1970

Inom ramen för denna uppgift har utredningen inlett en granskning av
gränsdragningen mellan det avtalsbara och det icke avtalsbara området i
stats- och kommunaltjänstemannalagarna. I en promemoria som lagts fram
år 1970 tar utredningen upp till särskild behandling frågan om avtalsfrihet
beträffande arbetstidens förläggning och föreslår att det nuvarande avtalsförbudet
i denna fråga skall slopas. Utredningen erinrar om att samråd i
förläggningsfrågor redan nu allmänt förekommer mellan myndigheterna
och de anställdas företrädare och om att frågor om förläggningen av arbetstid
har blivit föremål för centrala överläggningar mellan personalorganisationerna
och staten, varvid det har visat sig möjligt att nå enighet om dem.
Utredningen förutsätter i sitt förslag att till förläggningsfrågorna skall anses
höra sådana allmänna spörsmål som t. ex. arbets- och viloperiods längd,
antalet arbetspass under en arbetsperiod samt antalet fridagar per år. Den
individuella fördelning av arbetet mellan olika arbetstagare som sker genom
upprättande av tjänstgöringslistor e. d. får däremot enligt utredningen anses
ingå som ett led i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och
berörs alltså inte av den föreslagna avtalsbarheten.

Jag vill i anslutning till förslaget erinra om att förhandlingsutredningen
i sitt fortsatta arbete har att pröva om ytterligare ändringar bör göras i avgränsningen
mellan avtalsbara och icke avtalsbara anställnings- eller arbetsvillkor.

I några remissyttranden över förslaget uttalas tveksamhet med hänsyn
till befarade konsekvenser för myndigheternas möjligheter att upprätthålla
den samhälleliga servicen. I stort sett lämnas dock förslaget om avtalsbarhei
enligt utredningens utformning utan erinran av remissinstanserna.

Med hänsyn till de erfarenheter som har vunnits av stats- och kommunaltjänstemannalagarnas
tillämpning anser jag att de betänkligheter beträffande
verkningarna av avtalsbarheten som fördes fram vid förhandlingsrättsreformen
inte längre har samma tyngd. Det finns inte anledning anta annat
än att enighet skall kunna nås vid förhandlingar i avtalsbara frågor på
samma sätt som det har visat sig vara möjligt att komma överens vid de
överläggningar som hittills har förts med personalorganisationerna.

Några remissinstanser är tveksamma i vilken utsträckning frågor om
förläggning av arbetstid enligt utredningens förslag skall kunna bli föremål
för avtal. Jag uppfattar den av utredningen gjorda uppräkningen som en
exemplifiering. I princip bör enligt min mening alla sådana frågor av allmän
natur som nu regleras i förläggningskungörelsen kunna bli föremål för
förhandling och avtal. Som jag anfört inledningsvis tillåter emellertid inte
tjänstemannalagstiftningen avtal om myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter
eller om ledningen och fördelningen av arbetet. Häri ligger att avtal
inte får träffas om vad slags verksamhet det allmänna skall bedriva och inte
heller om hur den skall bedrivas. I detta ligger givetvis också en rätt för den
offentlige arbetsgivaren att bestämma under vilka tider verksamheten skall

Kungi. Maj:ts proposition nr 164- år 1970

bedrivas för att avsedda arbetsuppgifter skall kunna fullgöras. Utredningen
har också i motiven för sitt förslag erinrat om att myndighet — som ett led
i uppgiften att organisera arbetet — själv har att fastställa vilka dagar och
tider på dygnet som verksamheten skall fortgå. Avtal får således inte träffas
som hindrar att ordinarie arbetstid kan förläggas till de tider då verksamheten
enligt myndighetens beslut skall bedrivas. Myndigheternas bestämmanderätt
i frågor som rör verksamhetens tidsmässiga förläggning skulle
i annat fall bli illusorisk. Med tanke särskilt på de farhågor som förts fram
från en del remissinstanser vill jag i anslutning härtill understryka att myndigheterna
också i fortsättningen skall kunna besluta t. ex. om att verksamhet
vid trafikanstalterna skall pågå även på lördagar samt sön- och helgdagar,
om att viss mottagningstid skall förekomma under kvällstid och om
att verksamhet skall pågå nattetid. Inom undervisningsområdet gäller vad
nu sagts bl. a. beträffande läsårets längd och förläggning, lovdagarnas antal
och förläggning samt vilka veckodagar som undervisningen skall pågå.

I några remissyttranden hävdas att även frågor om upprättande av
tjänstgöringslistor och andra instrument för den individuella förläggningen
av arbetstiden skulle omfattas av den föreslagna avtalsbarheten, eftersom
de måste anses innefatta förläggning av arbetstid. I denna fråga får jag anföra
följande. Det är visserligen riktigt att den utläggning av de fastställda
arbetsuppgifterna, som sker genom tjänstgöringslistor e. d., från arbetstagarens
synpunkt kan betraktas som en fråga om förläggning av hans arbetstid.
Från myndighetens sida ingår emellertid dessa åtgärder som ett led
i den fördelning av arbetsuppgifterna mellan olika arbetstagare som det
åligger myndigheten att företa.

Med den precisering som gjorts av innebörden i förslaget torde några större
svårigheter inte behöva uppkomma att i den praktiska tillämpningen fastställa
vad som i fortsättningen skall undantas från avtalsområdet. Jag finner
det därför inte motiverat att -— som en del remissinstanser har föreslagit —
införa särskilda stadganden härom i lagtexten. Jag biträder sålunda utredningens
förslag till ändringar i 3 § statstjänstemannalagen och 2 §
kommunaltj änstemannalagen.

Jag förutsätter att även i fortsättningen samråd och överläggningar skall
äga rum mellan vederbörande myndighet och personalens företrädare, innan
tjänstgöringslistor e. d. fastställs. I

I utredningspromemorian har framhållits som önskvärt att föreslagna
lagändringar träder i kraft samtidigt som den nya arbetstidslagen, dvs.
den 1 januari 1971. Några remissinstanser framhåller att det kan bli svårt
att hinna träffa avtal om arbetstidens förläggning före nämnda tidpunkt.
Fn av dessa ifrågasätter om inte lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1971. I likhet med utredningen föreslår jag att lagändringarna skall träda
i kraft den 1 januari 1971. Det beror sedan av förhandlingar mellan par -

Kungl. Maj. ts proposition nr 16b år 1970

terna från vilken tidpunkt avtal i frågan kommer att gälla och när det kan
börj a tillämpas av myndigheterna.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 27b),

2) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten 1

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164- år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 16 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9 oktober
1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen och lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Börje Hårdefelt.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 23 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson, Feldt.

Statsrådet Löfberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 275),

2) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700536