Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Nr 157

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m.; given
Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden och lagrådets protokoll,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av bestämmelserna i naturvårdslagen
till skydd mot nedskräpning och en utvidgning av tillämpningsområdet
för dessa. Vidare föreslås att lagen om skyldighet att renhålla gata m. m.
ersätts med en ny kommunal renhållningslag. Denna innehåller bestämmelser
om skyldighet för kommun att hålla rena gator och andra allmänna
platser samt allmänna vägar utom sådana för vilka staten är väghållare.
Fastighetsägare föreslås fortfarande kunna få svara för renhållning av gångbana.
Kommunen föreslås bli skyldig att städa på annan plats utomhus än
som omfattas av gaturenhållning. I lagen om allmänna vägar införs skyldig1
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 50

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

het för staten såsom väghållare att svara för renhållning av allmänna vägar,
rast- och parkeringsplatser samt sidoområden till dessa. Kommun skall bli
skyldig att ta om hand och forsla bort hushållsavfall m. m. från all bostadsbebyggelse.

De föreslagna ändringarna motiverar vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan,
hälsovårdsstadgan och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37,
822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Envar skall tillse att han ej skräpar
ned i naturen med plåt, glas,
plast, papper, avfall eller annat, så
att därav kan uppkomma otrevnad
eller skada för annan.

Har på viss plats i naturen skräpats
ned eller eljest osnyggats och
kan därav för närboende eller andra
uppkomma obehag av någon betydenhet
eller skada till person eller
egendom, äger länsstyrelsen förelägga
den som vållat eller eljest är ansvarig
för nedskräpningen eller
osnyggandet att iordningställa platsen
samt vidtaga erforderliga förebyggande
åtgärder för framtiden.

Vad nu------------

39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964:

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar skall tillse att han ej skräpar
ned utomhus, vare sig i naturen
eller inom bebyggda områden, med
plåt, glas, plast, papper, avfall eller
annat.

§•

Har på viss plats i naturen skräpats
ned eller eljest osnyggats, äger
hälsovårdsnämnden förelägga den
som vållat eller eljest är ansvarig
för nedskräpningen eller osnyggandet
att iordningställa platsen samt
vidtaga erforderliga förebyggande
åtgärder för framtiden.

annan ordning.

Den som bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats enligt 5, 8,
10, It eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 §
första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag
i strid mot förbudet i 18 §
eller förordnande enligt 19 § eller
föreskrift som meddelats i samband
med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 §
första stycket,

§•

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift
som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket
första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag
i strid mot 18 § eller förordnande
enligt 19 § eller föreskrift som
meddelats i samband med tillstånd
till företaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

dömes till dagsböter. Är brottet
grovt, må dömas till fängelse i högst
sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i
23 § och har förseelsen varit ägnad
att för annan medföra obehag av någon
betydenhet eller skada till person
eller egendom, dömes till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,
eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen
är ringa.

Har någon begått gärning som avses
i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom
att rätta vad olagligen skett. Överexekutor
äger ock meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan
om handräckning må göras av
allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, länsarkitekten
eller den kommunala myndighet som
handhar naturvårdsfrågor. Beträffande
sådan handräckning gälla
enahanda bestämmelser som äro
stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,
21 §, 22 § andra stycket eller 24 §
må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande, skall
på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.

:.i

Har någon begått gärning som avses
i 37 § första stycket 1—4, äger
länsstyrelsen vid vite förelägga honom
att rätta vad olagligen skett.
Överexekutor äger ock meddela
handräckning för sådant ändamål.
Ansökan om handräckning må göras
av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, länsarkitekten
eller den kommunala myndighet
som handhar naturvårdsfrågor.
Beträffande sådan handräckning
gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,
21 § eller 22 § andra stycket må
länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande, skall på
anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta
vite vid meddelande av föreläggande
enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,
äger nämnden låta vidtaga
åtgärden på den försumliges
bekostnad.

40 §4

Talan mot länsstvrelses---naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut
enligt denna lag föres genom
besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1967:377.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

2) Förslag
till

Kommunal renhållningslag
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som
föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata,
torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där
röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för
att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra
motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd
som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som
väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommunen
medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd
stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt
kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i 1 §
första stycket i fråga om gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten.

Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet,
skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på annan plats utomhus än som avses i 1 § där allmänheten äger att
fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen att
återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enligt
lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av
annan.

4 §

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning
forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall
forslas bort genom kommunens försorg.

När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får
annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning
därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från
skyldighet enligt första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970
5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär
hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt
den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943: 431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall---tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels---av färja.

Vintertid omfattar---av dragare.

Till underhåll av väg räknas även
renhållning som avses i 5 a §.

5 a §.

Genom renhållning skall vägområde
hållas i sådant skick, att skäliga
sanitära hänsyn och trevnadshänsyn
bli tillgodosedda. Detsamma gäller i
fråga om mark till en bredd av 25
meter intill parkerings- eller rastplats
som hör till vägen, i den mån
allmänheten har tillträde till marken.
Inom område med stadsplan eller
byggnadsplan äger vad ovan sagts
tillämpning endast på vägområde för
motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Kommun äger besluta att avgift
för bortforsling, omhändertagande
och oskadliggörande av orenlighet
och avfall, som uppsamlats inom
kommun vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan
den 19 december
1958 (nr 663), skall utgå till kommunen
eller till den som utför renhållningen
på uppdrag av kommunen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Kommun äger besluta att avgift
för bortforsling, omhändertagande
och oskadliggörande av orenlighet
och avfall, som uppsamlats inom
kommunen vid renhållning enligt 4 §
kommunala renhållning slag en (1970:

), skall utgå till kommunen eller
till den som utför renhållningen på
uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Allmän plats, som i 2 § första stycket
sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning
jämte undanskaffande av snö och is
ävensom genom sändning eller annan
åtgärd till motverkande av halka
hållas i sådant skick, som med hänsyn
till ortsförhållandena, platsens
belägenhet inom samhället och omständigheterna
i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand
som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn,
borttagande av ogräs
samt annan med de nu nämnda jämförlig
åtgärd.

Angående fullgörandet av renhål 1-ningsskyldighet, som no sagts, är
stadgat i lagen om skyldighet att renhålla
gata m. m.

Allmän plats inom stadsplanelagt
område och allmän väg inom byggnadsplanelagt
område skall genom
tjänliga renhållningsåtgärder, genom
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is ävensom genom sändning
eller annan åtgärd till motverkande
av halka hållas i sådant skick, som
med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället
och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand
som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrnnn
och ledning som förbinder
sådan brunn med allmän avloppsledning,
borttagande av ogräs
samt annan med de nu nämnda jämförlig
åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldighet,
som nu sagts, finnas särskilda
bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

6) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort
skall bortforslas till allmän
avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning eller på annat
sätt så omhändex-tagas, att sanitär
olägenhet ej uppstår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Orenlighet och avfall skall bortforslas
till allmän avstjälpningsplats
eller allmän destruktionsanläggning
eller på annat sätt så omhändertagas,*
att sanitär olägenhet ej uppstår.

65 §.

De ytterligare------- lokal hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,
som reglerats genom annan
allmän författning än denna stadga.
Vid meddelande av föreskrift skall
tillses, att därigenom icke lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest
göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,
som reglerats genom annan
allmän författning än denna stadga
eller 4 § andra stycket kommunala
renhållning slag en den
Vid meddelande av föreskrift skall
tillses, att därigenom icke lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest
göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

Bryter någon mot bestämmelse i
lokal hälsovårdsordning och skall
förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter
någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats
med stöd av 70 §, straffes, om ej gärningen
är belagd med straff i annan
författning, med böter, högst trehundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom
förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

§•

Bi-yter någon mot bestämmelse i
lokal hälsovårdsordning och skall
förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter
någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats
med stöd av 70 §, dömes, om ej gärningen
är belagd med straff i annan
författning, till böter, högst femhundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har
därigenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter
ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
27 maj 1970.

N ärvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
• gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
angående kommunal renhållning, m. m. och anför.

1. Inledning

Under senare år har miljövården blivit en växande samhällsuppgift. De
miljövårdsfrågor, som hittills påkallat den främsta uppmärksamheten, har
varit föroreningen av mark, vatten och luft genom utsläpp av gifter och
andra skadliga ämnen. Också nedskräpningsfrågorna har emellertid erhållit
allt större uppmärksamhet.

I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 15 mars 1966 om översyn och utredning av vissa frågor rörande
användningen av engångsförpackningar och angående nedskräpningen m. m.
(ABU 1966: 3, rskr 1966: 91). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den
3 mars 1967 tillkallade chefen för socialdepartementet den 8 maj 1967 sakkunniga1
med uppdrag att utreda frågor om åtgärder mot nedskräpning. De
sakkunniga, som antog namnet Kommittén för ett renare samhälle, avlämnade
den 26 juni 1969 betänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969:18).
Betänkandet innehåller bl. a. vissa författningsförslag, som torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Tidigare hade chefen för kommunikationsdepartementet, med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 september 1960, den 30 september
samma år tillkallat sakkunniga för att verkställa en översyn av väglagstiftningen.
De sakkunniga, som antog benämningen 1960 års vägsakkun 1

Landshövdingen Gösta Netzén, ordförande, riksdagsledamöterna Paul Brundin, Bertil Jonasson,
Anna-Lisa Lewén-Eliasson och Bo Skärman, borgarrådet Thorsten Sundström, riksdagsledamoten
Eric A. Svenning, direktören Karl-Erik Tengroth samt ordföranden i Jönköpings läns
landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse Sven Wilander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niga, avlämnade den 16 maj 1968 betänkandet Allmänna vägar (SOU 1968:
17). Betänkandet innehåller bl. a. visst lagförslag som torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss bar yttranden över betänkandet SOU 1969:18 avgetts av
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänverket,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, vattenfallsverket, samtliga länsstyrelser,
stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift, Lunds stift och Luleå stift, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, lantbrukshögskolans styrelse, bilregisterutredningen,
statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket, statens planverk,
bensinhandelsutredningen, vägkostnadsutredningen, Arbetsmarknadens
kvinnonämnd, Centerns kvinnoförbund, Centrala rådet för lokala konsumentkommittéer,
Cykel- och mopedfrämjandet, Folkpartiets kvinnoförbund,
handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Borås, Karlstad och Malmö, Kooperativa
förbundet (KF), Kooperativa kvinnogillesförbundet, Kungl. automobilklubben
(KAK), Kungl. svenska segelsällskapet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Motorförarnas lielnykterhetsförbund,
Motormännens riksförbund, Beso, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska samernas
riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,
statens pris- och kartellnämnd, Statstjänstemännens riksförbund (SR),
Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
fjällklubben, Svenska företagares riksförbund, Svenska jägareförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska kryssarklubben, Svenska landstingsförbundet,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen,
Svenska teknologföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet,
Svenska vägföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges bilskrotares riksförbund, Husmodersförbundet Hem
och Samhälle, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges motorbåts union, Sveriges riksidrottsförbund,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Vattenvärnet, Samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, HSB:s riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Länsvägnämndernas förbund, Motorbranschens
riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Näringslivets trafikdelegation, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen,
Svenska petroleum institutet, Svenska förpackningsföreningen,
Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Järfälla kommuns miljövårdsråd
och gemensamt yttrande från Mellanskärgårdens intresseförening, Blidö—
Frötuna skärgårdsförening och Dalarö skärgårds intresseförening.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, lantmäteristyrelsen från över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

lantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands
län, skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs
och Västerbottens län, kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Borås, Karlstad, Malmö, Norrköping, Örebro, Visby och
Sundsvall, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större
städer från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg,
Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Skellefteå,
Solna, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro.

Vidare har till remissvaren från länsstyrelserna fogats särskilda yttranden
från bl. a. drätselkammare, handelskammare, hembygdsförbund, hälsovårdsnämnd,
kommunalnämnd, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd, länsarkitekt,
länspolischef, länsskolenämnd, länsveterinär, länsåklagare, naturvårdsråd,
naturvårdssektion på länsstyrelse, polischef i kommun, provinsförbund
av RLF, samarbetsnämnd i kommunblock, skogsvårdsstyrelse, turisttrafikförbund,
vägförvaltning och överlantmätare.

Betänkandet SOU 1968: 17 har remissbehandlats och är föremål för beredning
i kommunikationsdepartementet.

De delar av betänkandet SOU 1969: 18 som rör upplysningsverksamhet
i syfte att minska nedskräpningen har behandlats av 1970 års vårriksdag
(prop. 1970: 73, JoU 24, rskr 228). Sedan beredningen av de övriga frågor
som berörts i betänkandet avslutats anhåller jag att nu få ta upp dessa
frågor. Flera av dem kräver inte riksdagens medverkan. För överblickens
skull redovisas emellertid även dessa frågor.

2. Nuvarande förhållanden

2.1 Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt ni. m.

Skyldigheten att svara för renhållning regleras i första hand genom lagstiftningen
om allmän hälsovård, kommunal ordningshållning och naturvård.
Renhållningsfrågorna aktualiseras även i väglagstiftningen.

2.1.1 Hälsovårdslagstiftningen

Renhållning enligt hälsovårdslagstiftningen behandlas i hälsovårdsstadgan
(1958:663) (HvSt) och i lokala hälsovårdsordningar. Hälsovårdsförfattningarna
kompletteras av ett antal meddelanden från medicinalstyrelsen
(numera socialstyrelsen). Renhållningens finansiering regleras i lagen (1965:
54-) om kommunala renhållningsavgifter.

Enligt HvSt har kommun hand om den allmänna hälsovården inom kommunen.
Hälsovårdsnämnden är det organ som närmast svarar för dessa frågor.
Kommuns handhavande av den allmänna hälsovården innebär bl. a. att
kommunen är skyldig att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

verksamhet som bedrivs av hälsovårdsnämnden och till de särskilda åtgärder
som är påkallade ur hälsovårdssynpunkt. I allmän hälsovård ingår såväl
förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär olägenhet
för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska
standarden. Sanitär olägenhet innefattar alla yttre faktorer av någon betydenhet
som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt
i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

Genom lokal hälsovårdsordning kan bl. a. bestämmas, att HvSt:s föreskrifter
om hälsovårdstätort även skall gälla utanför sådan ort. Till ledning för
utarbetande av sådana lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj :t fastställt
en normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan särskilda
skäl får göra någon väsentlig avvikelse.

Länsstyrelserna har uppsikt över den allmänna hälsovården i länen och
skall tillse att de åtgärder som behövs vidtas för att undanröja eventuella
missförhållanden.

Detaljbestämmelserna om renhållning återfinns i stadgans 9 kap., som
innehåller dels bestämmelser, som är gemensamma för hela riket, dels särbestämmelser
med skärpta krav beträffande hälsovårdstätorter. Av allmängiltig
karaktär är bestämmelserna om att orenlighet eller avfall vid bebyggelse
skall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär
olägenhet inte uppstår. Detta gäller inte bara vid bebyggelse inom stadsplan
eller byggnadsplan utan även vid bebyggelse utanför detaljplanelagt
område. Av förarbetena till HvSt framgår, att bestämmelsen avser inte endast
avfall och orenlighet från bostadsbebyggelse utan även t. ex. avfall från
industriell eller annan verksamhet, i den mån sådant förekommer inom eller
i anslutning till bebyggelse.

Inom hälsovårdstätort, dvs. område inom stadsplan eller byggnadsplan,
skall orenlighet och avfall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller
allmän destruktionsanläggning eller omhändertas på annat sätt, så att sanitär
olägenhet inte uppstår. Kommunens skyldighet att anordna allmänna
avstjälpningsplatser anses innefattad i dess allmänna åligganden avseende
hälsovården.

Hälsovårdskontrollen utövas av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Hälsovårdsnämnden
äger för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver
HvSt och lokal hälsovårdsordning anses nödvändiga för att förebygga eller
undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet
av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde.

Föreläggande och förbud från hälsovårdsnämndens sida kan allt efter
omständigheterna riktas mot ägare eller nyttj anderättshavare av berörd
egendom eller mot bådadera, däremot inte mot exempelvis den som vållat
nedskräpning men inte är ägare eller nyttj anderättshavare till marken.
Nämnden anses dock i och för sig ha formell möjlighet att tvinga mark -

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

ägaren till renhållning efter en nedskräpande anonym allmänhet, även om
markägaren själv inte på något sätt varit vållande till att allmänheten utnyttj
åt hans område.

Hälsovårdsnämnd kan föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig till
efterrättelse av nämnden meddelat föreläggande eller förbud.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta åtgärd, som åligger honom
enligt HvSt, lokal hälsovårdsordning eller föreskrift som meddelas av hälsovårdsnämnden,
äger nämnden låta verkställa arbetet eller åtgärden på den
försumliges bekostnad. Den som bryter mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning
eller underlåter att rätta sig efter föreskrift som meddelats av
hälsovårdsnämnden kan straffas med böter högst 300 kr. Straffet skärps till
dagsböter om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om den förorsakat
avsevärd skada eller olägenhet.

Lokal hälsovårdsordning och kommunalt renhållningsmonopol

Kommun kan anta lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrifter
om den allmänna hälsovården. Sådan lokal hälsovårdsordning har antagits
i flertalet kommuner och utformats i anslutning till normalhälsovårdsordningen.
Av den lokala hälsovårdsordningen skall bl. a. framgå, i
vad mån HvSt:s bestämmelser om hälsovårdstätort skall gälla även för områden,
där bebyggelsen inte reglerats enligt stadsplan eller byggnadsplan,
samt i vad mån hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall ske
genom kommunens försorg eller inte. Någon skyldighet för kommunen att
ombesörja dessa hämtningar och transporter föreligger inte på grund av
HvSt. Genom en bestämmelse i den lokala hälsovårdsordningen kan emellertid
kommun föreskriva dels att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall
skall utföras genom kommunens försorg inom de områden som särskilt
anges, dels att endast av kommunen anlitad personal får ta befattning med avfallet.
Har sådant s. k. kommunalt renhållningsmonopol inte beslutats av
kommunen åligger det fastighetsägaren att svara för bortforsling av orenlighet
och avfall. Kommunalt renhållningsmonopol har införts i ett stort
antal kommuner och har successivt ut vid gals till att omfatta allt flera slag
av avfall och allt flera orter. De nuvarande kommunala renhållningsmonopolen
torde i princip inte avse glesbygd utan endast hälsovårdstätort för
permanentbebyggelse eller fritidsbebyggelse. Ofta är monopolet begränsat
till tätort för permanentbebyggelse. Det torde vidare höra till undantagen, att
monopolet förutom hushållsavfall även omfattar industri- och affärsavfall.
I vissa kommuner begränsas renhållningsmonopolet till att gälla endast sådant
hushållsavfall som läggs i de av hälsovårdsnämnden rekommenderade
sopbehållarna. Detta kan på sina håll innebära att mera skrymmande hushållsavfall
av typen kasserade möbler och cyklar måste transporteras bort
på annat sätt än genom den ordinarie renhållningsorganisationen.

Har kommunen infört kommunalt renhållningsmonopol är det mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

vanligt att renhållningen ombesörjs av särskild entreprenör enligt avtal med
kommunen. Ibland svarar kommunen för renhållningen genom en av kommunen
ägd juridisk person, t. ex. ett aktiebolag.

Renhållningens finansiering

Det kommunala renhållningsmonopolet innebär bl. a. rätt för kommunen att
ta ut renhållningsavgifter enligt lagen (1965:5b) om kommunala renhållningsavgifter.
Avgiftsrätt föreligger beträffande all orenlighet och allt avfall,
som uppsamlats inom kommunen vid renhållning enligt HvSt. Av hänvisningen
till HvSt följer, att kommun inte genom avgift kan finansiera kostnaderna
för gaturenhållningen. Renhållningsavgift skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk samt bestämmas till högst det belopp, som motsvarar
nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och
underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften. Från kostnaderna
skall dras vad som kan beräknas belöpa på användning av anläggning
eller utrustning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av
värme eller elektrisk kraft. För renhållning som på uppdrag av kommunen
utförs av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning
av avgift i den mån det inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen
själv utför renhållningen. Avgift skall utgå enligt taxa, som antas av
kommunens fullmäktige. Den övervägande delen av kostnaderna för fastighetsrenhållningen
finansieras genom avgifter, även om viss finansiering också
sker genom kommunala skattemedel, främst beträffande kostnader för
avfallets behandling. Flertalet kommunala renhållningstaxor anger även
speciella s. k. tippavgifter, dvs. avgifter som tas ut, då någon Aid sidan av
den ordinarie renhållningsorganisationen själv lämnar avfall på kommunens
behandlings anläggning.

2.1.2 Kommunal gaturenhållning

Renhållningen av allmän plats, s. k. gaturenhållning, behandlas i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) (AOSt) som beträffande renhållningsskyldigheten
hänvisar till lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gatam.in.
Renhållningsskyldigheten enligt AOSt avser allmän plats inom stadsplanelagt
område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens (19b7: 385)
bestämmelser för stad äger tillämpning. Med allmän plats menas gata, torg,
park och annan plats som enligt fastställd stadsplan utgör allmän plats och
upplåtits för sådant ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde
samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller eljest
används för allmän samfärdsel. Sådan allmän plats skall genom tjänliga
renliållningsåtgärder, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sändning
eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas i sådant skick, som
med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hänförs
i AOSt sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål
samt av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining
av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan jämförlig åtgärd.

I gaturenhållningslagen läggs skyldigheten att vidta de i AOSt angivna
åtgärderna på staden, köpingen eller samhället, när det gäller gata, torg,
park och annan sådan allmän plats samt allmän väg inom stadsplan. I
fråga om annan i stadsplan ingående mark som är upplåten till eller används
för allmän samfärdsel åvilar motsvarande skyldighet, i den mån den
inte skall fullgöras av väghållare, den som har ansvaret enligt gällande
föreskrifter eller överenskommelse eller av ålder. Kommunens fullmäktige
kan ålägga fastighetsägare att svara för renhållning, snöröjning m. m. på
gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten.
Fullmäktiges beslut skall underställas Kungl. Maj:t, om beslutet
innebär att på fastighetsägaren läggs skyldighet som tidigare inte åvilat
honom.

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidta annan åtgärd, som åligger
honom enligt AOSt eller lokal ordningsstadga eller med stöd av sådan
stadga meddelad föreskrift, kan polismyndighet förelägga vite eller, då så
anses nödvändigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad.

För sådana delar av stad, köping eller samhälle för vilka stadsplan inte
finns samt för landskommun är gaturenhållningslagen inte tillämplig. Gaturenhållningsskyldigheten
inom sådana områden kan emellertid vara reglerad
genom särskilda överenskommelser eller sedvänja. Hinder torde inte
föreligga mot att kommun tar in bestämmelser om gaturenhållning i lokal
ordningsstadga.

2.1.3 Väglagstiftningen

Väghållare för allmän väg är enligt lagen (1953: 531) om allmänna vägar
på landet kronan och inom stads område staden. Från denna regel kan dock
göras undantag. Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. Till
underhåll av väg räknas åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick,
vintertid omfattar underhållet också snö- och isröjning samt sändning.
Väghållarens skyldigheter avser endast det egentliga vägområdet. Till detta
hör vägbanan och vissa områden därintill, såsom slänt, bankett, dike och
upplagsplats samt anordning som utförts för vägens bestånd eller brukande.

Väghållaren är inte skyldig att svara för annan renhållning av allmän
väg än den som följer av skyldigheten att hålla vägen i fargillt skick.
Trots att renhållningsskyldigheten är begränsad på detta sätt har kronan
som väghållare i betydande omfattning frivilligt påtagit sig att, särskilt ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr i57 år 1970 17

nom renhållning av parkerings- och rastplatser, tillgodose också trevnadskrav.

Väg, som inte upplåtits som allmän, är enskild väg. Enligt lagen (1939:
608) om enskilda vägar gäller för samtliga enskilda vägar i huvudsak den
beskrivning av vägområdet och den omfattning av begreppet väghållning,
som nyss angetts i fråga om allmänna vägar. Medan det för en allmän väg
utsägs, att den skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och
vintertid vara fri från snö- och ishinder samt sandas, gäller för enskild väg
att vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ändamål
fordrar. Det är i första hand de enskilda väghållarna, som bestämmer
vägens beskaffenhet och vägunderhållets kvalitet. För den stora grupp av
enskilda A''ägar, som får statsbidrag, kan dock den bidragsgivande myndigheten
såsom villkor för statsbidraget föreskriva bestämda kvalitetskrav och
denna grupp av vägar kan ej heller avstängas för allmän trafik.

Lagen om enskilda vägar innehåller inte några föreskrifter om renhållning.
Inte heller förekommer sådana bestämmelser normalt i utlåtanden vid väs o förrättningar

eller i stadgarna för de vägsamfälligheter eller vägföreningar,
som svarar för väghållningen.

2.1.4 Naturvårdslagen

Enligt naturvårdslagen (1964:822) (NVL) utgör viss renhållning i naturen
en del av naturvården. I lagens inledande bestämmelser fastslås, att
envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen, vari
anses bl. a. ligga skyldighet att undvika nedskräpning. Denna skyldighet
har närmare preciserats i särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.
I lagen sägs att var och en skall se till att han inte skräpar
ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att det kan
uppkomma otrevnad eller skada för annan därigenom. Förseelse mot nedskräpningsförbudet
medför dagsböter, om den medfört obehag av någon
betydenhet eller skada till person eller egendom. Den som gjort sig skyldig
till nedslträpningsförseelse kan förpliktas ersätta därav föranledd skada.
Har viss plats i naturen skräpats ned eller på annat sätt osnyggats och kan
för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller
skada till person eller egendom, kan länsstyrelsen förelägga den som vållat
eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.
Denna möjlighet föreligger emellertid inte när frågan om platsens iordningställande
skall prövas i annan ordning, t. ex. enligt vattenlagen. Vid
meddelande av föreläggande kan länsstyrelsen utsätta vite och om sådant
föreläggande inte efterkommes skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden vidtas.

Naturvården är enligt NVL en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
Inom länet har länsstyrelsen att verka för naturvården. Statens naturvårdsverk
har överinseendet över naturvården i riket.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr so

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

2.2 Bilvraken

Utrangerade fordon medför nedskräpningsproblem i form av skrotbilsupplag
— bilkyrkogårdar — och övergivna bilvrak både i naturen och på
allmänna platser. Olägenheter av hygienisk och estetisk art uppkommer
genom bilvraken.

Enligt gällande lagstiftning är möjligheterna att hålla bilkyrkogårdarna
under kontroll huvudsakligen knutna till bestämmelser om sådan uppställning
av fordon, som kan betecknas som upplag, arbetsföretag o. d. Sådana
bestämmelser finns i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1943:
431) om allmänna vägar och HvSt.

Enligt byggnadsstadgan fordras inom område med fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utoinplansbestämmelser byggnadslov bl. a. för
inrättande av upplag. Upplag får inte anordnas så, att det orsakar brandfara
eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende,
vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Skulle
anordning inrättats utan föreskrivet byggnadslov kan byggnadsnämnden vid
vite förelägga ägaren att undanröja eller ändra det utförda.

Enligt NVL kan länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för bl. a. upplag
eller annat arbetsföretag inom område, där sådan anordning kan antas
väsentligt skada landskapsbilden. Skulle tillståndstvång inte föreligga,
föreskrivs en viss kontroll från det allmännas sida över arbetsföretag
som kan väsentligt förändra landskapsbilden. NVL:s bestämmelser till
skydd för landskapsbilden mot upplag eller annat arbetsföretag avser
närmast sådan verksamhet som utgör led i ett företags drift.

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller samhälle får
enligt AOSt inte användas för upplag utan tillstånd av polismyndigheten.

Lagen om allmänna vägar föreskriver tillståndstvång för bl. a. upplag på
väg. För upplag inom visst avstånd från väg behövs också tillstånd, om
upplaget innebär fara för trafiksäkerheten. Har upplag inrättats i strid
mot förbud, kan utmätningsman föranstalta om rättelse.

HvSt innehåller slutligen vissa föreskrifter till förebyggande av sanitära
olägenheter genom upplag.

Övergivna fordon

När det gäller de i naturen och på allmänna platser övergivna fordonen
finns det f. n. möjligheter att ingripa genom lagen (1967:420) om flyttning
av fordon i vissa fall (fordonsflyttningslagen) och NVL.

Fordonsflyttningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1967, ger möjlighet
att ingripa mot olämpligt uppställda och övergivna fordon. Polismyndighet
kan besluta om flyttning av fordon, som uppställts så att det utgör eu trafikfara
eller ett betydande hinder i trafiken. Fordon får vidare flyttas om
det är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras. Det
tredje flyttningsfallet avser övergivna fordon, däribland bilvraken. I de
två sistnämnda fallen meddelas beslut om flyttning av polismyndigheten,
om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och utförs av den
som påkallat beslutet. Fordonsvrak som flyttas skall skrotas så snart det
lämpligen kan ske eller skaffas undan på annat sätt. Annat fordon som flyttas
skall ställas upp i närheten av den plats där det anträffats. Om detta
inte lämpligen kan ske eller om fordonet är att anse som övergivet, skall
det föras till särskilt anordnad uppställningsplats och förvaras där under
vårdnadsplikt. Detta gäller helt naturligt inte fordonsvrak. För särskild uppställningsplats
svarar kommun, polismyndighet eller vägförvaltning. Om
ägare inte hämtar sitt fordon inom viss tidsfrist, tillfaller det staten eller
kommunen. Är ägaren okänd, är tidsfristen numera tre månader från kungörelse
av flyttningen. Är ägaren känd, är fristen en månad. Beträffande
fordonsvrak upphör ägarens förfoganderätt i princip i och med omhändertagandet.
Bl. a. i preventivt syfte har fordonsägaren ålagts betalningsskyldighet
för flyttningskostnaderna och i förekommande fall även för skrotningskostnaderna.

Straffsanktioner mot nedskräpning med bilvrak i naturen finns i NVL.

Nedskräpning i NVL:s mening är att skilja från sådan verksamhet, som
utgör led i ett företags drift. I naturen övergivna fordon kan visserligen
ibland utgöra ansamlingar av skrotbilar men torde vanligen inte vara förenade
med någon rörelse. Sådana former av mindre ”upplag” kan enligt
naturvårdsutredningen (SOU 1962:36, s. 261) knappast hänföras till arbetsföretag
i NVL:s mening utan får behandlas enligt de bestämmelser
som gäller för nedskräpning i naturen.

Möjligheten att identifiera ägare till registrerade fordon torde bl. a. minska
benägenheten att överge fordonsvrak i naturen och på allmänna platser.
Av betydelse för sådan identifiering är vissa bestämmelser om märkning av
registreringspliktiga fordon med chassinummer, ramnummer, tillverkningsnummer
eller motsvarande. Enligt 21 g 1 mom. vägtrafikförordningen
(1951: 648) skall registrerat fordon vara försett med tydlig och på varaktigt
sätt anbringad märkning för fordonets identifiering.

Skrotning av bilvrak

Skrotning av bilvrak bedrivs enligt de uppgifter som lämnades i bilskrotningsutredningens
betänkande (SOU 1964: 21) av skrotföretag, bildemonteringsföretag
och bildelsparker. Skrotföretagen, som bedriver den
allmänna skrothandeln, arbetar huvudsakligen med att utvinna råvaror,
främst järnskrot, ur bilvraken. Endast något mer än 10 % av det skrot
som köps av järnindustrin beräknas utgöra bilskrot. Bilskrotningsutredningen
ansåg att det inte finns möjlighet att inom en överblickbar framtid
genom rationaliseringar göra bilskrotningen självbärande och lön -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

sam. Bildemonteringsföretagen avser främst att utvinna reservdelar ur
bilvrak och tar själva ut reservdelar, som lagras för försäljning. Central
branschorganisation är Sveriges Bilskrotares Riksförbund med ett 50-tal medlemmar, huvudsakligen i mellersta och södra Sverige. Sedan reservdelarna
demonterats, skrotas bilvraken i övrigt ned. Skrotet säljs via
den allmänna skrothandeln efter eventuell ytterligare rensning och sortering.
Även bildelsparkerna avser främst att utvinna reservdelar. Delarna tas
emellertid bort från bilvraken först vid försäljningen, som vanligen äi
ordnad enligt självbetjäningsprincipen. Dessa företag, som saknar branschorganisation,
nedskrotar bilvraken i ringa omfattning efter reseivdelstagningen.
Vanligen lagras vraken för framtida skrotning och samlingen
av bilvrak växer ofta till omfattande bilkyrkogårdar. Lagringen fungerar
som en effektiv broms för vrakens totala demontering. I den mån sådan
kommer till stånd, sker den i regel i samarbete med den allmänna skrothandeln,
dels via egen utvinning, sortering och pressning av järnskrot, dels
genom att bilvraken förs över till skrothandeln i obearbetat skick.

2.3 Förpackningarna

Konsumentförpackningar

Den huvudsakliga delen av nedskräpningen utgörs av konsumentförpackningar
av olika slag. Dessa förpackningar, huvudsakligen engångsemballage,
orsakar f. n. i förening med det ökande rörliga friluftslivet betydande nedskräpning
i naturen och inom tätbebyggelse. Förpackningsindustrin har
en mycket hög utvecklingstakt. Detta har bl. a. lett till ett system med
huvudsakligen engångsförpackade produkter, vilket i sin tur möjliggjort
ett långt drivet märkesvarusystem, där själva förpackningen blivit ett betydelsefullt
konkurrensmedel.

Förpackningar för Öl och läskedrycker

Av Öl- och läskedryckskonsumtionen i Sverige år 1966 på 1 800 milj. flaskor
såldes 52 % eller inemot 950 milj. flaskor genom detaljhandeln, 29 %
direkt till hushållen, 15 % genom restauranger och 4 % genom kiosker. Engångsförpackningarnas
andel utgjorde 30 % av förpackningarna för Öl och
läskedrycker.

Starköl på burk introducerades år 1955 och under slutet av 1950-talet
introducerades även Öl klass II på burk. Öl på engångsflaskor introducerades
år 1959 av ett bryggeri som då ägde ett av de svenska glasbruken. Läsk på
engångsflaskor introducerades i början av 1960-talet och läsk på burk i maj
år 1968. Efter den koncentration som ägde rum på glasbrukssidan under
början av 1960-talet har betydande investeringar gjorts i produktivitetshöjande
åtgärder. Nuvarande produktionskapacitet täcker väl den svenska
marknadens behov.

Kungl. Maj. ts proposition nr i57 år 1970

Förbrukningen av engångsglas på svensk marknad beräknades för år 1968
bli ungefär 340 milj. st., varav ungefär 50 milj. st. importeras fyllda. För
burk beräknades siffran till 160 milj. st., vilket är en ökning med mer än
300 % jämfört med år 1967. Förbrukningen av andra engångsförpackningar,
främst av papper, för icke kolsyrade läskedrycker beräknades till ungefär
50 milj. st.

Tyngdpunkten i den fortsatta expansionen för engångsförpackningarna
förefaller ha förskjutits mot burkförpackningen. Engångsglasens andel av
konsumtionen synes däremot inte ändras.

I och med engångsglaset har produkter i denna emballageform erhållit
distributionsmöjligheter som är jämförbara med dem som gäller för övriga
produkter i detaljhandelsledet. Systemet med returflaskor förutsätter däremot
bl. a. ett väl utbyggt distributionsnät med utrymme för tomglashanteringen.
Tack vare engångsglasen har även livsmedelsindustrin kunnat starta
konkurrerande tillverkning av läskedrycker. Två tredjedelar av landets livsmedelsbutiker
säljer både engångs- och returflaskor för Öl och läskedrycker.
Övliga saluför i huvudsak endast engångsförpackningar.

Returglasens trippar — det antal gånger en och samma returflaska används
— har under 1960-talet sjunkit avsevärt. Flaskor för Öl och läskedrycker
gjorde år 1968 i medeltal ca 15 trippar mot 35 vid 1960-talets början.
För restauranger och vid direktförsälj ning till hushåll ligger trippantalet
avsevärt högre än genomsnittligt. I detaljhandelsledet uppgick trippantalet
år 1967 till ca 10. Antalet trippar för returflaskor för vin och spritdrycker
torde år 1968 ha varit ca 1,8.

Pant på förpackningar för Öl och läskedrycker

Pantpriset för 33 cl returflaskor har länge varit 10 öre och tillverkningskostnaden
ca 15 öre. Rent marknadsmässigt kan enligt kommittén pantpriset
inte överstiga nyglaspriset utan särskilda reglerande åtgärder, som
säkerställer önskade återgångsvägar för tomflaskorna. Eljest skulle det i
ett sådant läge vara fördelaktigare för bryggeriet att köpa nya flaskor än
att återta använda tomglas. Även enskilda personer kunde — vid bibehållande
av nuvarande fria konkurrens — köpa nyglas från glasfabrikanter
och lösa in dem för det högre pantpriset. I Norge, där panten för den allmänna
standardiserade returflaskan är 30 öre och nyglaspriset 21 öre för
huvuddelen av dessa flaskor, är delta system praktiskt möjligt på grund
av gällande marknadsuppdelning. Varje bryggeri har där försäljningsmonopol
i sitt distrikt och varje butik har endast en leverantör, som är
skyldig att återta alla tomflaskor.

Ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas

Genom en samhällsekonomisk totalkalkyl har kommittén sökt erhålla
eu uppfattning om samtliga kostnader för engångs- och returflaskorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Denna kalkyl slutar sålunda inte i och med att distributören lämnar flaskan
ifrån sig utan söker även ta hänsyn till bl. a. kostnader för renhållning och
medicinska skador. Enligt denna expertundersökning, som emellertid är behäftad
med många osäkerhetsmoment, skulle ett system med enbart returflaskor
f. n. vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga. Ett system
med både engångs- och returflaskor skulle dock inom en snar framtid kunna
hli ett fördelaktigare alternativ. Den framtida utvecklingen är beroende
av löne- och tillverkningskostnaderna samt för returflaskornas del även
av tripparnas antal.

3. Kommittén

3.1 Allmänna synpunkter

Kommittén, som enligt direktiven haft att pröva alla vägar, som kan leda
till att nedskräpningen bekämpas effektivt, har närmast behandlat den nedskräpning,
som man kan komma till rätta med genom samhällets reguljära
renhållning. Även vissa frågor om avfallsbehandling och utrangerade fordon
har tagits upp. Förslagen har väsentligen sin inriktning på den enskilda
människans beteende och samhällets engagemang för att minska nedskräpningen.
För att få underlag för sina överväganden och förslag har kommittén
anordnat hearings och utfört enkätundersökningar. Särskilda experter
har behandlat hanteringen av avfall (inkl. värmeåtervinning) och utfört en
samhällsekonomisk totalkalkyl angående ekonomiska konsekvenser av engångs-
och returglas.

Genom Sveriges industriförbund har bl. a. utredningsmaterial på förpackningsområdet
och resultatet av undersökningar, som belyser problemet med
skärskador genom emballage, ställts till kommitténs förfogande.

Nedskräpningen har ett visst samband med mängden hushållsavfall. Detta
ökar med 3—4 % per år och beräknas år 1975 uppgå till mer än 300 kg per
person och år. Också den ökade fritiden har bidragit till att nedskräpningsproblemet
blivit allt större. Nedskräpningen i naturen har blivit särskilt
besvärlig längs vägarna, där den väsentligen orsakas av vägtrafikanter och
utövare av rörligt friluftsliv, men även av ägare till fritidshus, vars avfall
av olika skäl inte omhändertas av den ordinarie renhållningsorganisationen.
Fartyg och småbåtar orsakar nedskräpningsproblem längs stränderna. Allemansrätten
missbrukas ofta med bl. a. omfattande nedskräpning som följd.
Även nedskräpningen på gator och allmänna platser är besvärande. I samhällen
finns dock bättre möjligheter att komma till rätta med nedskräpningen.

Nedskräpningen medför utöver vantrivsel genom lukt- och synintryck
också vissa hälsorisker, i första hand risker för skador, skärskador, främst
av glas och plåt, men även risker för att skräpsamlingar blir grogrund för
bakteriehärdar o. d.

Kungi. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Av utförda undersökningar framgår att sårskador orsakade av glas utgör
2 ä 3 % av det totala antalet skadefall. Några undersökningar om
skräpets roll i bakteriellt hänseende torde inte föreligga. Vid en inventering
år 1967 av sopstationerna i Malmöhus län motsvarade emellertid över
90 % inte uppställda sanitära krav.

De ekonomiska konsekvenserna av nedskräpningen i form av ökade kostnader
för renhållning kan antas vara betydande. Nedskräpningen har dessutom
andra negativa konsekvenser. Skräpsamlingar kan t. ex. utgöra en
brandfara och skräp på vägarna en trafikfara.

3.2 Nedskräpningen

Den enskildes beteende vid hantering av skräp är beroende av att han är
medveten om sitt ansvar. Undersökningar som kommittén utfört visar att
NVL:s bestämmelser om straff mot nedskräpning och städningsföreläggande
mindre väl fyller sin uppgift att motverka nedskräpningen. Rekvisiten
för straff och föreläggande är till viss del allt för vaga och obestämda, vilket
medför praktiska svårigheter, lagöverträdarna är ofta svåra att avslöja och
lagtillsynen bristfällig. Mot bakgrunden av dagens nedskräpningssituation
tar det anses nödvändigt att söka stärka den enskildes ansvarsmedvetande,
bl. a. genom en skärpt lagstiftning mot nedskräpning och en effektivare
lagtillsyn. Sanktioner mot nedskräpning, som är lätta att tillämpa, är härvid
enligt kommitténs mening viktiga åtgärder i förening med en kontinuerlig
upplysnings- och propagandaverksamhet och effektiv lagtillsyn. Risken för
upptäckt och beivran är av stor betydelse vid nedskräpning, medan straffets
svårighetsgrad i och för sig inte bör tillmätas avgörande betydelse. Efterlevnaden
av förbudsbestämmelser mot nedskräpning förutsätter vidare tillfredsställande
möjlighet för allmänheten alt göra sig av med skräp och annat avfall.

3.2.1 Förbud

Nuvarande förbud mot nedskräpning i 23 § NVL och i 6 § normalförslaget
till lokal ordningsstadga avser endast nedskräpning, som är på visst
sätt kvalificerad genom krav på risk för skada, obehag o. d.

Kritiken mot NVL:s straffbestämmelse avser i huvudsak rekvisitet ”obehag
av någon betydenhet”, som förutom bevissvårigheter avsevärt begränsar
det straffbara området. I förbudet mot nedskräpning på allmän plats enligt
normalförslaget till allmän ordningsstadga har avsiktligt inte medtagits någon
uttrycklig föreskrift om papper.

Enligt kommittén kunde krav på kvalificerad nedskräpning som förutsättning
för straff accepteras utan starkare invändningar i en tid då ned -

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

skräpningen var av ringa omfattning. Nedskräpningen är i dag omfattande
och uppkommer till väsentlig del som resultat av ett stort antal vai för sig
relativt oskyldiga nedskräpningar. Den samlade effekten av sådana smärre
nedskräpningar blir helt oacceptabel. Skall sadan kollektiv nedskräpning
kunna motverkas, måste självfallet varje enskild nedskräpningshandling
vara förbjuden. Det är även angeläget att skapa full överensstämmelse mellan
den straffbelagda nedskräpningen och den nedskräpning som i den allmänna
naturskyddspropagandan betecknas såsom inte önskvärd.

Kommittén föreslår att ett allmänt nedskräpningsförbud — utan särskilda
kvalifikationskrav — förs in i HvSt av skäl, vilka närmare anges nedan
i avsnitt 3.5.3.

3.2.2 Sanktioner

NVL innehåller olika slag av påföljder vid nedskräpning, nämligen straff,
skadeståndsskyldighet, städningsföreläggande samt handräckning för rättelse
genom överexekutor. Nedskräpning på allmän plats enligt normalförslaget
till lokal ordningsstadga är belagd med straff i AOSt.

Kommittén föreslår vid nedskräpningsförseelse samma slags sanktioner
som enligt gällande naturvårdslag men i en effektivare utformning, nämligen
straff, åläggande att ombesörja erforderlig uppstädning och åläggande
att ersätta kostnad, som föranletts av nedskräpningen.

Straffet föreslås bli böter omedelbart i penningar, högst 500 kr., för att
möjliggöra handläggning enligt ordningsbotssystemet. Straffbestämmelsen
anknyts till det föreslagna allmänna nedskräpningsförbudet i HvSt och föreslås
avse allmän plats i brottsbalkens mening. Allmän plats innebär därför
att ”platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten”.
Undantagna är därigenom dels enskilda platser, dit allmänheten inte
har tillträde, dels ock skog och mark, dit allmänheten visserligen äger tillträde
men där ingen allmänhet brukar finnas. Exempel på allmän plats är
väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller
eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion hålles.
Tåg, båtar, hotell, restauranger o. d. är allmänna platser i den mån och
under den tid allmänheten äger tillträde dit, men inte t. ex. rum på hotell
eller restaurang, förhyrt av slutet sällskap.

Kommittén har funnit det önskvärt att straffsanktionen avser inte endast
allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt, nämligen gata, torg, park
och annan allmän plats enligt stads- och byggnadsplan in. in., utan även sådana
områden som exempelvis djurparker, folkparker, idrottsplatser, järnvägs-
och tunnelbanestationer, utställningsområden o. d. Anknytningen till
brottsbalkens begrepp allmän plats har kommittén ansett vara en väsentligt
enklare och mera tillförlitlig möjlighet än den i och för sig tänkbara anknytningen
till begreppet allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Straffsanktionen föreslås emellertid inte, såsom det allmänna nedskräpningsförbudet,
anknyta till begreppet bebyggelse, emedan detta även innefattar
olika slag av privata områden, exempelvis gårdar i tätortsbebyggelse.

Hälsovårdsnämnds nuvarande möjlighet enligt HvSt att meddela föreläggande
och förbud mot ägare eller nyttjanderättshavare till nedskräpad fastighet
föreslås bli utvidgad till att vid nedskräpning gälla även ”den som
vållat nedskräpningen eller eljest är ansvarig för densamma”. Avsikten härmed
är att föreläggande även skall kunna riktas mot exempelvis arrangören
av en offentlig tillställning eller ägaren till en campingplats, i den mån de
inte kan anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra nedskräpning.
Formuleringen torde även täcka innehållet i 24 § andra stycket NVL.

Vidare föreslås domstol erhålla möjlighet att ådöma nedskräpare att städa
vid äventyr att städningen verkställs på den försumliges bekostnad.

Av förslaget motiverade lagändringar bör vidtas i NVL och normalförslaget
till lokal ordningsstadga. Stadgandet i 24 § NVL om länsstyrelses städningsföreläggande,
som enligt kommitténs undersökning torde vara utan
direkt betydelse, föreslås utgå eftersom kommuns renhållningsansvar i naturen
utvidgas och hälsovårdsnämnd får möjlighet att rikta föreläggande
även mot den som vållat nedskräpning i naturen.

3.2.3 Tillsyn

Lagtillsynen i fråga om straffbestämmelserna mot nedskräpning bereder
enligt kommittén avsevärda svårigheter, vilket bl. a. anses bero på
att nedskräpning till stor del äger rum på platser, där övervakning inte
sker kontinuerligt. Svårigheten är att anträffa den skyldige. Ett stort antal
fall måste avskrivas eftersom gärningsmannen inte kunnat anträffas.
Det ansträngda arbetsläget inom polisorganisationen har medfört att kontinuerliga
polisiära aktioner för lagtillsyn beträffande nedskräpningsbestämmelserna
i NVL inte förekommit hittills.

Man måste få tag på nedskräparen för att kunna tillämpa påföljdsreglerna
om ansvar och städningsföreläggande. Eftersom detta är möjligt endast i
undantagsfall kvarstår problemet på vad sätt en nedskräpad plats skall
bli uppsnyggad. Av förarbetena framgår, att författarna klart insett svårigheterna
att åstadkomma en effektiv tillämpning av lagens bestämmelser
mot nedskräpning i naturen. En väsentlig motivering för bestämmelserna
synes ha varit förhoppningen om en viss avskräckande effekt och att föreskrifterna
skulle fungera som underlag för en allmän upplysnings- och
propagandaverksamhet angående uppträdandet i naturen.

Kommittén har genomfört två enkätundersökningar angående tillämpningen
av bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen mot nedskräpning.
Den ena har avsett tillämpningen av straffbestämmelserna mot nedskräpning
och den andra länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden.

Av undersökningen om NVL.s straffbestämmelser framgår bl. a. att hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

vild del en av straffen uppgår till 10—20 dagsböter. I ett mindre antal fall
är straffet 25 och 30 dagsböter men även 40 resp. 60 dagsböter förekommer.
Då högre antal dagsböter utdömts, har i flera fall även annat brott begåtts.
Bilvraksärendena ligger vanligen på den övre delen av den angivna dagsbotsskalan.

Av svaren framgår att förbuds- och straffbestämmelserna anses vara alltför
vaga och obestämda för att vara av någon praktisk betydelse annat än i
uppenbara fall. Det framhålls att även om ett enstaka fall av nedskräpning
i och för sig kan vara obetydligt är den samlade effekten av dessa relativt
oskyldiga nedskräpningar helt oacceptabel. Sådan successiv mindre nedskräpning
genom mångas medverkan anges inte vara åtkomlig med gällande
bestämmelser. Särskilt rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” uppges
medföra svårigheter från bevissynpunkt genom sin obestämdhet. Det anses
även att detta uttryck alltför snävt begränsar straffbarheten av förseelser
mot förbudsbestämmelsen genom att avse endast relativt omfattande nedskräpning.
Många fall av nedskräpning kan inte bestraffas även om otrevnad
följer. Rekvisitet skada till person eller egendom uppges inte bereda
speciella svårigheter från bevissynpunkt.

Av undersökningen angående länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden
framgår bl. a. att gällande bestämmelser allmänt anses ha en vag
formulering, som i praxis ger stor spännvidd mellan stränga och mindre
stränga uttolkningar. Såväl rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” som
rekvisitet ”skada till person eller egendom” anses bereda svårigheter i tilllämpningen.

I kommitténs undersökning om tillämpningen av NVL:s nedskräpningsbestämmelser
framhåller länspolischefer och länsåklagare allmänt behovet
av intensifierad övervakning på detta område, främst genom hälsovårdsnämnderna
eller särskilt förordnade tillsynsmän.

Kommittén finner det vara nödvändigt att nuvarande bristfälliga lagtillsyn
förbättras, om straffbestämmelsen skall fylla sin uppgift. Något realistiskt
alternativ till polisiär övervakning torde därvid inte föreligga. På
sikt kan upplysningsverksamheten och kommitténs övriga förslag medföra
en sådan attitydförändring hos allmänheten, att tillsynen kan göras mindre
intensiv.

Även om polisen inte kan avlastas ifrågavarande tillsyn, framlägger kommittén
vissa förslag, som avser att underlätta polisens arbete, såsom att
i instruktioner och förordnanden för ordningsvakter, som förordnats av
polismyndighet, föreskrivs skyldighet att till polismyndigheten anmäla den
som bryter mot gällande nedskräpningsförbud. På en särskild blankett bör
vakten kunna göra anteckningar om nedskräparen och förseelsen. Nedskräparen
bör även ha möjlighet att på blanketten anteckna ett erkännande av
förseelsen, varigenom strafföreläggande eller ordningsbot kan komma till
användning och nedskräparen undvika ett för honom mera besvärande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

farande hos polismyndighet eller domstol. Till gruppen ordningsvakter med
polisiära befogenheter hör åtskilliga parkvakter samt vakter vid badstränder,
camping- och parkeringsplatser.

Även personal utan polisiära befogenheter torde kunna lämna värdefullt
biträde vid lagtillsynen. Kommittén anser det emellertid vara mera ovisst
på vilket sätt detta skall ske men rekommenderar försöksverksamhet av
olika slag.

I syfte att bl. a. göra lagtillsynen effektivare föreslår kommittén att ordningsbotssystemet
skall göras tillämpligt på nedskräpningsförseelser. Därigenom
ges polisman rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om
ansvar för förseelsen genom att förelägga den försumlige ett bötesstraff —
ordningsbot —- till godkännande. I normalfallet meddelas föreläggandet direkt
vid förseelsen. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms i taxor, som
lastställs av riksåklagaren. Saken är slutligt avgjord, om den som begått förseelsen
godkänner föreläggandet.

En förutsättning för att en förseelsetyp skall passa in i ordningsbotssystemet
är att gränsen för det straffbara området är tydligt klarlagd. En allmän
förutsättning får sålunda anses vara att endast lätt konstaterbara förseelser
bör kunna handläggas genom ordningsbot, däremot inte förseelser, som
kräver värderingar och bedömningar vid handläggningen. Genom kommitténs
förslag till ny utformning av straffbestämmelsen mot nedskräpning synes
det straffbara området vara avgränsat på ett tillräckligt entydigt sätt.

Då ordningsbot endast kan komma i fråga för brott, varå inte kan följa
annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter,
föreslår kommittén att straffet för nedskräpning, som i NVL är dagsböter,
ändras till böter omedelbart i penningar, högst 500 kr. Riksåklagaren bestämmer
i samråd med rikspolisstyrelsen, vilka förseelser inom penningbotsområdet
som kan beivras genom föreläggande av ordningsbot. I 3 § ordningsbotskungörelsen
(1968: 199) stadgas att ordningsbotens belopp får bestämmas
till högst 250 kr. för ett brott och högst 400 kr. som gemensamt straff
för flera brott. Detta medför att de grövsta formerna av nedskräpning, såsom
övergivande av bilvrak i naturen, utesluts från handläggning enligt ordningsbotssystemet.
Endast relativt ringa och klara nedskräpningsfall bör
kunna handläggas enligt ordningsbotssystemet, varför ordningsboten bör
sättas relativt lågt. Vid klart ursäktliga förseelser skall rapporteftergift kunna
komma i fråga liksom vid annan tillämpning av ordningsbotssystemet.

3.3 Bilvraken

Enligt kommittén talar allt för att antalet årligen utrangerade fordon
genomsnittligt kommer att öka. Effektiva åtgärder erfordras, om nedskräpningen
med fordon skall kunna förhindras. Bilskrotningens bris -

Kimgl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

tande lönsamhet, som anges vara orsaken till att utrangerade fordon inte
slutligt skrotas, ligger dock utanför utredningsuppdraget. Kommittén bär
inte heller ånyo tagit upp frågan om särskild bilskrotningsavgift, som behandlades
ingående i bilskrotningsutredningens betänkande (SOU 1964: 21).

Möjligheten att på administrativ väg ingripa mot bilkyrkogårdar är god
och bör utnyttjas i avsevärt större omfattning än f. n. Genom bestämmelserna
om upplag i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1953:
531) om allmänna vägar och HvSt kan bilkyrkogårdarna hållas under kontroll.
Av särskild betydelse är bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnadslov
för bl. a. upplag inom område med fastställd general-, stads- och
byggnadsplan eller med utomplansbestämmelser. Samordning i fråga om
de olika myndigheternas åtgärder bör lämpligen äga rum under naturvårdsintendentens
ledning.

Genom inventeringar erhålls kännedom om tidigare okända upplag. Vägledande
vid gränsdragningen mellan upplag och ansamlingar av övergivna
skrotbilar i naturen anges vara att upplag är en verksamhet, som utgör led
i ett företags drift.

I fråga om övergivna bilvrak torde enligt kommittén bilregisterutredningens
kommande detalj förslag till ny bilregisterorganisation komma att radikalt
förbättra möjligheterna att identifiera ägare till registrerade fordon.
Detta påstås av kommittén i hög grad kunna dämpa benägenheten att överge
bilvrak, enär fordonsägarna då får ett motiv att själva befordra sina bilvrak
till skrotning. På sikt antas härigenom problemet med övergivna fordon
bli relativt obetydligt. I förening med en effektivare lagtillsyn torde enligt
kommittén benägenheten att överge bilvrak även antas minska genom
förslagen om straffsanktioner mot nedskräpning såväl i naturen som på allmän
plats.

Kvittblivningen av skrotbilar innebär svårigheter i dagens läge. Erfarenheterna
av fordonsflyttningslagen, som ger möjlighet att ta om hand bl. a.
övergivna fordon, är dock mycket goda. Men det är av vikt att kommuner
och vägförvaltningar utan dröjsmål begär flyttningsbeslut beträffande fordonsvraken
och sedan så snart som möjligt låter skrota eller undanskaffa
dessa på annat sätt. Erforderliga uppställningsplatser för bilvralt och andra
övergivna fordon bör ställas till förfogande genom kommunernas försorg.

Kommittén finner det vidare synnerligen önskvärt att det inom ramen
för nuvarande skrothantering tillskapas praktiska lösningar, som bidrar till
ökad bilskrotning. En möjlighet anges av kommittén ligga i användning av
ambulerande press för skrotbilar. Samverkan i större regioner rekommenderas.
I varje län kan t. ex. anordnas ett antal större upplagsplatser, till vilka
skrotbilarna levereras med trailer från mindre upplag.

Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 1970

3.4 Förpackningarna

Den distributions- och produktionstekniska utvecklingen på förpackningsområdet
under de senaste decennierna bedöms av kommittén vara i och
för sig positiv. Kommittén finner sålunda en generellt negativ inställning
till engångsförpackningarna vara orealistisk, vilket även framkom vid
hearings med företrädare för konsumentintressena. Inte önskvärda konsekvenser,
som har sin grund i bruket av förpackningar, bör emellertid elimineras.

Kommittén har diskuterat att genom frivilliga överenskommelser, förbud,
pant och avgifter minska olägenheterna av förpackningarna genom
nedskräpning.

Frivilliga åtaganden från näringslivets sida för att begränsa användningen
av en viss förpackningstyp bedöms f. n. vara en mindre realistisk utväg.
Av betydelse är därvid näringslivets egen syn på förpackningarnas roll i
nedskräpningssammanhang och det avsevärda kapital, som investerats på
förpackningsområdet. I Norge träffades år 1965 en frivillig överenskommelse
mellan bryggerierna, mineralvattenfabrikanterna och A/S Vinmonopolet
om att avstå från att marknadsföra Öl och mineralvatten i engångsflaskor
under förutsättning att inte heller någon import av Öl och läskedrycker
i engångsfläskor äger rum.

Förbud har i den offentliga debatten ifrågasatts främst beträffande engångsflaskor
för Öl och läskedrycker. Detta torde sammanhänga med att
för dessa produkter även finns alternativet returflaskor. Vid kommitténs
hearings med företrädare för konsument- och jordbrukarorganisationer
framfördes inte något allmänt önskemål om förbud mot engångsflaskor.
För ett törbud talar — utöver estetiska skäl — främst riskerna för skärskador
på människor och djur genom krossat glas, skador på jordbrukets
maskiner, ökade kostnader genom starkt ökande avfallsvolym vid övergång
från retur- till engångsflaskor samt ökade emballagekostnader för
konsumenterna. Mot ett föx-bud för engångsflaskor måste vägas vissa fördelar,
nämligen ekonomiska besparingar i varudistributionens olika led, ökade
konkurrensmöjligheter för bryggeri- och läskedrycksindustrierna såväl inom
landet som internationellt, hygieniska fördelar och ökad bekvämlighet för
konsumenten. Många producenter av Öl och läskedrycker samt i viss mån
även av stilldrinkar är f. n. beroende av möjligheterna till distribution genom
engångsglas. Vidare innebär ett förbud mot engångsflaskor inte någon
garanti mot nedskräpning genom returflaskor. Gränsdragningsproblemen
vid bestämning av begreppet engångsflaska får även anses erbjuda sådana
svårigheter, att garantier för förbudets upprätthållande omöjligen kan
skapas.

Resultatet av den utförda samhällsekonomiska totalkalkylen angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas ger en intressant belysning
av de berörda frågorna. Den har emellertid av kommittén inte tillmätts
någon avgörande betydelse bl. a. på grund av de många osäkerhetsmomenten.
Kommittén anser, att de ovan angivna olägenheterna med ett
förbud är så betydande, att övervägande skäl talar emot att förbud mot engångsflaskor
införs. Vid denna bedömning har särskild vikt tillmätts konsumentorganisationernas
intresse för engångsförpackningar — inkl. engångsflaskor.
Enligt kommitténs mening finns det skäl att avvakta de
praktiska resultat, som kan följa av övriga förslag i betänkandet. Skulle
det emellertid visa sig att godtagbara resultat inte uppnås, kan givetvis frågan
om förbud bli aktuell.

Inte heller olägenheterna av andra typer av emballagematerial än glas
anges f. n. kunna motivera tillverkningsförbud. Men det är nödvändigt att
berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen med hänsyn
till den starkt ökande förbrukningen av olika förpackningsmaterial, bl. a.
plaster.

Genom ett system med pant på förpackningar finns möjlighet att påverka
hanteringen av dessa så, att konsumentens benägenhet att återställa dem
ökar. Pant förekommer endast i fråga om returflaskor för Öl och läskedrycker
samt vin och spritdrycker. Panten understiger f. n. något nyglaspriset.

Enligt kommittén kan en förhöjning av pantpriset över nyglaspriset med
bibehållande av nuvarande fria konkurrens leda till en inte önskad affärsverksamhet
med tomglas. Det blir ekonomiskt fördelaktigt för dryckesproducenterna
att i stället för att återta returglas köpa nyglas direkt från glasbruken
eller från utlandet. Även privatpersoner kan, om inte särskilda åtgärder
vidtas, inköpa nyglas, som sedan lämnas till bryggeri eller distributör
för inlösen med det högre pantpriset. Ett kontrollsystem, som kräver
särskild administration, måste utformas för att hindra missbruk. Genom eu
höjning av pantpriset på returglas förändras även konkurrenssituationen till
förmån för engångsglaset. Pantens storlek, vanan och möjligheterna att återlämna
emballaget avgör konsumentens benägenhet att återställa returflaskor.
Nuvarande relativt ringa pant på tio öre anses av många för låg för att
motivera ett återlämnande. Engångsflaskans utbredning torde även ha påverkat
konsumentens benägenhet att inte återlämna returflaskor. Antalet
trippar för returflaskor har minskat avsevärt under senare år.

Kommitténs bedömning av möjligheterna att genom höjning av flaskpanten
minska nedskräpningen innebär att enbart denna åtgärd kommer att
innebära sådana nackdelar, att en dylik lösning inte förordas. Visserligen
kan en höjning av flaskpanten kombineras med ett kvittosystem för tomflaskhanteringen,
varigenom man utesluter risker för missbruk, då flaskpanten
överstiger nyglaspriset. Tomflaskor återtas i ett sådant system endast
mot uppvisande av kvitto. Men betydande svårigheter torde följa i form

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

av ökat besvär för såväl konsument som detaljist. Vidare medför ett system
med kvitto den nackdelen, att det direkt motverkar ett ökat frivilligt uppsamlande
av kastade returflaskor, som en panthöjning i och för sig kan antas
medföra. Uppvisande av kvitto är ju en förutsättning för utbetalning
av pantbeloppet.

En annan möjlighet är att höja panten utan att andra åtgärder vidtas än
en motsvarande höjning av nyglaspriset genom en statlig avgift. Kommittén
har inte ansett det vara möjligt att förorda ett generellt system med avgifter
på förpackningar i syfte att erhålla täckning för deras olägenheter i miljösammanhang,
bl. a. kostnader i avfallshanteringen. De praktiska svårigheterna
att på ett likformigt sätt beräkna och debitera avgifter för varje särskild
typ av förpackning skulle bli allt för betydande. Administrationskostnaderna
kan även komma att konsumera influtna avgifter. Vidare har kommunerna
möjlighet att genom särskilda kommunala renhållningstaxor få
full kostnadstäckning för sina renhållnings- och behandlingskostnader.

Kommittén har emellertid övervägt ett system med speciella avgifter,
grundade på en annan princip än kostnadstäckning. Uppenbarligen orsakar
en del av de nuvarande förpackningsmaterialen större olägenheter än andra
vid nedskräpning och i avfallshanteringen. I framtiden kan nya material
bii använda, som medför avsevärda olägenheter. Kommittén anser det
därför motiverat att samhället ges särskilda möjligheter att bevaka och att,
när det anses påkallat, söka styra utvecklingen från särskilt miljöskadliga
konsumentförpackningar till mera miljövänliga material. Som komplement
till kommitténs övriga förslag för att minska nedskräpningen förordar kommittén
att en särskild nämnd tillskapas med möjlighet att föreslå en
miljövårdsavgift i produktionsledet, då olägenheterna av en viss konsumentförpackning
överskridit den godtagbara gränsen för miljöskadlighet. Genom
en ökning av kostnaderna för inte önskade förpackningar förändras kostnadssituationen
till förmån för alternativa material, vilket kan komma att
styra forsknings- och utvecklingsarbetet mot förpackningar, som inte belastas
med avgift. Miljövårdsavgift måste uttas även för motsvarande importerade
utländska förpackningar. Vid export restitueras inom landet
uttagen avgift. Nämnden, som föreslås bli underställd naturvårdsverket,
skall i första hand bevaka konsumentförpackningarna ur nedskräpningssynpunkt
men bör som sekundära frågor även beakta andra olägenheter av
dessa förpackningar, såsom svårigheter vid avfallshanteringen. Det föreslagna
avgiftssystemet kan antas ha en förebyggande effekt på produktutvecklingen
för konsumentförpackningar genom att näringslivet vid kontakter
med nämnden kan få information om dess synpunkter. Detta kan resultera
i att påläggande av avgift inte blir aktuellt, vilket kommittén anger
vara den önskvärda utvecklingen. Om systemet med miljövårdsavgifter inte
får avsedd effekt, har nämnden att inför statsmakterna aktualisera ett direkt
tillverkningsförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.5 Renhållningen

Mot bakgrund av nedskräpningens variationer inom olika slag av geografiska
områden och gällande rättsliga reglering anknyter kommitténs
överväganden och förslag till tre typer av områden, nämligen bebyggelse,
väg och mark därintill samt naturområden. Synpunkter framförs även på
frågan om kommunalt renhållningsmonopol, med vars införande kommunernas
praktiska ansvar för renhållningen i hög grad sammanhänger.

3.5.1 Bebyggelseområde

Kommittén har inte funnit skäl föreslå någon ändring av gällande bestämmelser
om renhållningsansvaret vid bebyggelse. Möjligheter torde föreligga
att i stort sett hålla nedskräpningen under kontroll i fråga om såväl
bebyggelse inom stads- och byggnadsplan som bebyggelse utanför detaljplan
genom dels gällande renhållningsföreskrifter för område med bebyggelse
enligt hälsovårdslagstiftningen, AOSt, gaturenhållningslagen samt lokala
hälsovårdsordningar och ordningsstadgor m. in. och dels de resurser
som ställs till förfogande för renhållningen i samhällen. Kommuner och
länsstyrelser har tillsyn över renhållningen, varjämte kommun i viss utsträckning
är skyldig svara för renhållningens genomförande. Kommunernas
engagemang för renhållningen vid bebyggelse torde vara avgörande för
renhållningsresultatet.

3.5.2 Vägområde

I fråga om allmänna vägar, som i nedskräpningssammanhang torde utgöra
ett av de mest omfattande och svårbemästrade renhållningsproblemen,
tar kommittén till utgångspunkt för bedömningen 1960 års vägsakkunnigas
förslag (SOU 1968: 17) om obligatorisk renhållning av egentligt vägområde.
Detta förslag, i vilket vägrenhållningen hänförs till ”drift av
väg”, innebär att vägområdet genom tjänliga renhållningsåtgäider skall
hållas i sådant skick som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov,
tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Detta gäller
dock inte sådan väg inom stads- eller byggnadsplan, som enligt gällande
trafikföreskrifter får användas för gångtrafik. I fråga om sådana vägar
skall renhållningsskyldigheten regleras i gaturenhållningslagen och tillkomma
kommunen. Ansvaret för renhållning av sådana vägar som inte är
upplåtna för gångtrafik, bl. a. motorvägar, föreslås tillkomma väghållaren.
Detsamma föreslås i fråga om övriga allmänna vägar i område utanför
stads- eller byggnadsplan. Kommittén understryker vikten av att vägverkets
centralförvaltning i enlighet med vägsakkunnigas förslag genom närmare
instruktioner säkerställer en viss miniminivå för den föreslagna vägrenhållningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 33

Kommittén, som i och för sig ansluter sig till vägsakkunnigas förslag,
har emellertid även tagit upp frågorna om renhållning av sidoområdet intill
egentligt vägområde och om viss utvidgning av väghållarens skyldighet att
förse allmän väg med anordningar, såsom parkerings- och rastplatser.

Kommittén, som finner särskilda renhållningsåtgärder påkallade i fråga
om sidoområdet, föreslår ett tillägg till 5 § andra stycket 5 i vägsakkunnigas
förslag till lag om allmänna vägar, innebärande att väghållaren åläggs
obligatorisk renhållningsskyldighet även för mark intill 50 in från det
egentliga vägområdet inom område utanför stads- eller byggnadsplan. Renhållningsansvar
för sidoområdet anses inte rimligen kunna åläggas fastighetsägaren
eller kommunen. Vägsakkunnigas hänvisning till en reflexverkan
på sidoområdet av effektiva renhållningsåtgärder inom vägområdet
samt deras allmänna uttalande, att väghållaren skäligen bör åta sig vissa
ökade kostnader för väganordningar finner kommittén otillräckliga.

Nu\ arande besvärande nedskräpning kring rast- och parkeringsplatser är
det avgörande skälet för kommitténs förslag om begränsning av kantbältet
till 50 in. Det har emellertid inte ansetts påkallat att fastställa smalare kantbalten
för vägsträckorna mellan angivna platser. I vägsakkunnigas förslag
innefattas bl. a. slänt, bankett och dike i de områden som skall hållas rena.
Renhållningen av dessa områden kräver en insats av manuellt arbete. Det
synes från organisatoriska och ekonomiska synpunkter därför vara ändamålsenligt,
att den föreslagna renhållningen av kantbältet utförs i samband
med renhållningen av slänt, bankett och dike. Visserligen torde i
praktiken största delen av 50 m-området inte påkalla några särskilda renhållningsåtgärder,
men av praktiska skäl är det motiverat att ha en enhetlig
bredd på kantbältet. Vid renhållningen av slänt, bankett och dike torde
man i regel utan svårighet kunna överblicka, i vad mån även kantbältet är
i behov av renhållning.

Renhållningsnivån beträffande sidoområdet bör enligt kommittén bestämmas
i enlighet med vägsakkunnigas förslag om vägrenhållning, nämligen
så att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn skall tillgodoses.

Möjligheten att vederbörande fastighetsägare motsätter sig renhållning
av sidoområdet bedöms av kommittén vara utan praktisk betydelse. Visserligen
omfattar allemansrätten inte tomt och plantering, men markägaren
torde i regel komma att medge städningspersonalen tillträde.

Vidare föreslår kommittén att det genom särskilda bestämmelser i instruktioner
o. d. skall skapas garantier för en god standard i fråga om väganordningar
såsom rast- och parkeringsplatser. Enligt vägsakkunnigas förslag
vidgas visserligen nuvarande vägbegrepp till att omfatta även sådana
väganordningar, vilka alltså i och för sig omfattas av den föreslagna renhållningsskyldigheten
i fråga om vägområdet. Men frågan om att inrätta
anordningar av detta slag är helt överlämnad åt väghållarens eget avgörande.
Erfarenhetsmässigt bidrar anordningar såsom parkerings- och rast3
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

platser med uppsamlingsmöjligheter för avfall och toalettanordningar till
en avsevärt förbättrad vägrenhållning förutom på vägområdet också på vägs
sidoområde. Rena trafiksäkerhetssynpunkter talar även till förmån för sådana
anordningar.

Enligt kommitténs mening bör vissa garantier skapas för att sådana anordningar
kommer till stånd i en minimiomfattning, som bestäms av de
föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall. Som ytterligare skäl
härför anförs den omständigheten, att renhållning enligt de sakkunnigas
förslag räknas till drift av väg och att anordningar såsom parkerings-
och rastplatser med uppsamlingsmöjligheter för avfall har direkt
betydelse för renhållningen av väg.

Kommitténs förslag om väganordningar avser av ekonomiska skäl ett
successivt uppbyggnadsarbete enligt en för varje särskild vägförvaltning
utarbetad uppbyggnadsplan. Arbetet bör dock slutföras på inte alltför lång
sikt, förslagsvis inom fem år.

Även toalettfrågan, som är en viktig del av frågan om väganordningarna,
bör enligt kommittén lösas så, att en viss minimistandard garanteras. Toalettfrågan
kan enligt kommittén få en tillfredsställande lösning endast genom
olika arrangemang i anslutning till redan existerande service längs
vägarna, såsom bensinstationer, kiosker och andra detaljhandelsföretag.

Kommittén föreslår för de enskilda vägarna ett renhållningsansvar med
i princip samma innebörd som för allmän väg. I stort sett är visserligen
nedskräpningen av de enskilda vägarna avsevärt mindre än nedskräpningen
av de allmänna vägarna, men i många fall är den besvärande, främst
i fråga om vägar, som leder till eller genom eftersökta fritidsområden.

I lagen om enskilda vägar anges inte renhållning som en uppgift för vägliållaren.
Kommittén föreslår att till väghållning hänförs även vägrenhållning.
Vägrenhållningens innebörd föreslås bestämd genom ett tillägg till 3 §
lagen om enskilda vägar på liknande sätt som enligt kommitténs förslag
beträffande allmänna vägar. Till vägrenhållning hänförs sålunda tjänliga
renhållningsåtgärder för att hålla vägområdet och mark intill 50 m därifrån
inom område för vilket inte fastställts stadsplan eller byggnadsplan
i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser
skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vidare föreslås att
som villkor för statsbidrag till underhåll av enskild väg skall gälla att väghållningen
även skall omfatta vägrenhållning. I kostnadsunderlaget för
statsbidrag till byggande av enskild väg föreslås i förekommande fall även
få inräknas kostnader för anläggande av rastplatser med anordningar för
ordnad uppsamling och bortskaffande av skräp.

3.5.3 Naturområde

Natur i NVL:s mening förekommer både inom och utom detalj planelagt
område, såsom större parkområde av strövkaraktär och grönområde för fri -

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

tidsbebyggelse under byggnadsplan. Otvivelaktigt hör emellertid de mest omfattande
renhållningsproblemen samman med den natur, som ligger utanför
detaljplan och gäller områden, som allmänheten med stöd av allemansrätten
i speciellt hög grad utnyttjar för fritidsändamål. Markägarnas inställning
till allmänhetens besök och deras ansvar för renhållning efter allmänheten
varierar i hög grad, från den mest negativa till en mera positiv. Det
inträffar även att markägaren är direkt intresserad av besöken och underlättar
eller stimulerar dem, emedan de på ett eller annat sätt innebär en fördel
för honom. Han kan exempelvis göra sig inkomster av besöken genom
kioskrörelse och uthyrning av parkeringsplatser. Fastighetsägarens ansvar
för renhållningen efter allmänheten måste kunna anpassas med hänsyn till
sådana omständigheter.

De renhållningsproblem, som avser naturen, bör enligt kommittén lösas
genom bl. a. vissa ändringar i lagstiftningen om renhållningsansvaret med
ett klarläggande av det nuvarande kommunala renhållningsansvarets praktiska
innebörd och en utvidgning av kommunernas ansvar för renhållningen
i naturen. Sanktionsbestämmelserna och deras övervakning behandlas ovan
i avsnitt 3.2. Kommittén förutsätter att det utvidgade kommunala ansvaret
inte skall omfatta åtgärder i anledning av oljeutsläpp och ej heller renhållning
av vägs sidoområden. Samhället, företrätt av stat och kommun, måste
engagera sig mera för renhållningen i naturen än som skett hittills, om någon
väsentlig förbättring av rådande nedskräpningssituation skall kunna
åstadkommas. Kommitténs förslag om ett vidgat kommunalt renhållningsansvar
skall ses mot bakgrunden av föreslagna effektiva statliga insatser på
informationsområdet, som åsyftar att skapa en större ansvarskänsla hos den
enskilde i hans attityd och beteende i fråga om nedskräpning. Det anges vara
orealistiskt att utgå från att kommunerna skall vara beredda att acceptera
ett utvidgat renhållningsansvar utan ett kontinuerligt och effektivt statligt
stöd i form av en brett upplagd, långsiktig upplysningsverksamhet mot nedskräpning.

Kommittén föreslår en sådan utvidgning av kommunernas ansvar för renhållning
i naturen, att det inbegriper även renhållning av trevnadsskäl, alltså
av även andra omgivningshygieniska skäl än sanitära olägenheter. Enligt
kommitténs uppfattning kan i gällande HvSt intolkas ett visst kommunalt
ansvar för renhållning i naturen i samband med sanitär olägenhet.
Kommun skulle sålunda ha skyldighet dels att övervaka renhållningen även
i naturen, då sanitär olägenhet uppstått eller kan uppstå, medan övervägande
skäl talar för att motsvarande skyldighet inte föreligger, då blott trivselsynpunkter
kan åberopas. Vidare kan i 1 § HvSt intolkas en principiell
skyldighet för kommunerna att i sista hand på egen bekostnad ombesörja
sådan renhållning i naturen, som erfordras för undanröjande av sanitär
olägenhet eller risk för sådan. Kan sanitär olägenhet inte åberopas torde
däremot någon sådan skyldighet inte föreligga. Även om kommitténs tolk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ning av HvSt är i någon mån tveksam, torde den framstå som självklar,
om i stadgan införs en uttrycklig bestämmelse om renhållning i naturen av
trevnadsskäl. Någon ny bestämmelse som speciellt behandlar ett av samtara
olägenheter betingat renhållningsansvar i naturen är under angivna omständigheter
obehövlig.

Kommunernas ansvar för renhållningen i naturen bör därför i princip innebära
samma rättigheter och skyldigheter som enligt kommitténs mening
f. n. föreligger beträffande ansvaret för renhållning vid bebyggelse, alltså
bl. a. följande: att utöva en kontrollerande verksamhet, att utfarda kompletterande
bestämmelser, allmänna eller avsedda blott för ett enskilt fall,
att utfärda förelägganden, med eller utan vite, att vid behov låta verkställa
erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad och att själva, om annan
möjlighet att åstadkomma rättelse inte står till buds, ombesörja och bekosta
erforderliga åtgärder.

Den nedskräpningsgrad, som skall utlösa det kommunala renhållningsansvaret,
föreslås vara samma som gäller enligt 24 § första stycket NVL för
länsstyrelses städningsföreläggande, nämligen om därav för närboende eller
andra kan uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person
eller egendom. I och för sig skulle givetvis ansvarets utlösning kunna knytas
till en tidigare tidpunkt i nedskräpningsprocessen, men kommittén anser
att den föreslagna nivåbestämningen jämte utformningen av det kommunala
renhållningsansvaret i övrigt innebär en så väsentligt ökad belastning
för kommunerna, att någon skärpning därutöver inte bör komma i
fråga. Läget efter platsens iordningställande föreslås bli bestämt i enlighet
med nuvarande formulering i 3 § AOSt, nämligen såsom sådant skick som
med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och
omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Genom anknytning
till denna formulering erhålls den fördelen att uppfattningen om bestämmelsens
innebörd framgår såväl av lagens förarbeten som av praxis och kan
läggas till grund i det praktiska arbetet.

De föreslagna beskrivningarna av nedskräpningsnivå resp. frihet från
skräp bör enligt kommittén gälla även i fråga om fastighetsägares och nyttjanderättshavares
renhållningsansvar.

Av den nya författningstexten med förarbeten, jämförd med kvarstående
lagtexter om renhållning i samhällen, bör klart framgå att en lägre grad
av renhållning måste accepteras för det kommunala renhållningsansvaret
i naturen än för område vid bebyggelse. Detta gäller såväl den nedskräpningsnivå
som utlöser det kommunala ansvaret som den grad av skräpfrihet
som eftersträvas efter uppstädning. Formuleringen i 3 § AOSt, som
ger tillräckligt utrymme för en ofrånkomlig skälighetsavvägning, är användbar
för såväl tätort som för naturen.

Författningstekniskt har avgörande skäl talat för att de nya föreskrifterna
införs i HvSt, ehuru skäl kan anföras även för att placera be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

stämmelserna i NVL eller AOSt. I konsekvens härmed föreslås även det
nya allmänna nedskräpningsförbudet infört i HvSt. Skälen för placering
i HvSt är bl. a. att hälsovårdsnämnderna redan nu har i varje fall ett kontrollansvar
för renhållningen. Gränsdragningen mellan sanitärt betingade
synpunkter och trevnadssynpunkter är svår att göra, varför tolkningen av
alla hithörande bestämmelser bör ankomma på samma kommunala myndighet.
En uppdelning av den omgivningshygieniska tillsynen på skilda
kommunala myndigheter kan medföra en splittring av tillgängliga resurser
med sänkt effektivitet som följd. Det innehåll kommittén föreslagit i fråga
om kommunernas ansvar för renhållningen i naturen blir till väsentlig del
automatiskt förverkligat i och med att bestämmelserna införs i HvSt. Endast
ett obetydligt antal författningsändringar behövs för det önskade resultatet.
Utökningen av hälsovårdsnämndernas ansvar stämmer överens med
föreskriften i 2 § HvSt att hälsovårdsnämnderna skall verka för en förbättrad
hälsovård. Denna omfattar — om begreppet allmän hälsovård ges ett
något vidgat innehåll — även renhållning av trevnadsskäl. Kommittén är väl
medveten om att hälsovårdsnämnderna i åtskilliga kommuner f. n. har alltför
begränsade resurser för den kontroll, som det utvidgade kommunala
renhållningsansvaret medför, men utgår från att deras kapacitet successivt
ökas genom bl. a. kommunsammanläggningar och ökat ansvar inom miljövården
i övrigt. Det kan antas att hälsovårdsnämnderna i fråga om renhållning
i hög grad kan lita till den existerande renhållningsorganisationen, oavsett
under vilket kommunalt organ denna sorterar organisatoriskt.

Hinder av systematisk natur torde inte föreligga mot att införa de föreslagna
renhållningsbestämmelserna i HvSt, där begreppet allmän hälsovård
får anses ha erhållit en vidsträckt innebörd.

Enligt kommittén bör kommuns skyldighet att i sista hand på egen bekostnad
verkställa erforderlig renhållning klarläggas antingen genom ett
auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring, vilken
emellertid i och för sig inte anses nödvändig; verkställighetsskyldigheten
avseende hälsovården i dess helhet skulle enligt kommittén kunna intolkas
i 1 § HvSt.

3.5.4 Organisation

Nedskräpningen minskar i viss mån med en effektivare renhållningsorganisation.
Kommunerna har redan nu formella möjligheter att utöva ett avgörande
inflytande på renhållningens organisation genom att anta hälsovårdsordning
och särskilda föreskrifter om renhållning. Enligt förslaget till
normalhälsovårdsordning, 15 § 1 mom., kan kommun besluta, att hämtning
och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens
försorg, s. k. renhållningsmonopol. Detta kan omfatta hela kommunen
eller endast vissa delar av densamma, t. ex. alla hälsovårdstät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

orter inom kommunen. Vid kommunalt renhållningsmonopol behö\ei renhållningen
inte utföras i kommunal regi utan kan åvila renhållningsentreprenör
enligt avtal med kommunen. Ett betydande antal kommuner har i
allt för liten omfattning utnyttjat sina möjligheter att på olika vägar få fram
en tillfredsställande renhållningsorganisation. Vissa kommuner har sålunda
inte antagit hälsovårdsordning eller erforderliga särskilda föreskrifter om
renhållning.

Den effektivaste lösningen anser kommittén vara, att varje kommun beträffande
alla slag av avfall, sålunda även industriavfall, inför kommunalt
renhållningsmonopol för hela kommunens område eller i varje fall för samtliga
hälsovårdstätorter, vare sig det är fråga om permanent- eller fritidsbebyggelse.
Kommunen kan då bevaka, att renhållningen organiseras på ett
sätt, som tillgodoser nutida krav. Träffas entreprenadavtal rekommenderas
kommunerna använda det normalförslag till sådant avtal, som utaibetats
av Svenska kommunförbundet och som förutsätter en reglering av de frågor,
som påverkar renhållningsorganisationens effektivitet.

Om kommunerna inte på eget initiativ under de närmaste åren inför lenhållningsmonopol,
i varje fall inom alla hälsovårdstätorter, bör enligt kommitténs
mening övervägas, att genom lagändring i HvSt pålägga kommunerna
det renhållningsansvar som ett sådant monopol innebär. Tills vidare
anges det emellertid vara lämpligt att avvakta det praktiska resultatet
av den kommunala nyorientering, som f. n. äger rum inom detta verksamhetsområde
och som i hög grad sammanhänger med Svenska kommunförbundets
landsomfattande utredning av en i stora regioner organiserad renhållning.

Den organiserade fastighetsrenhållningen i tätorter för peimanentbebyggelse
bör enligt kommittén bättre tillgodose allmänhetens behov av att
bli av med mera utrymmeskrävande avfall, såsom kasserade möbler, husgeråd,
kläder, cyklar, trädgårdsavfall o. d. Ivvittblivning av sådant avfall är
f. n. ej sällan förenat med ganska stort besvär och en inte obetydlig extrakostnad.
I flerfamilj sfastigheter bör införas ett system med särskilt fastighetsutrymme
för detta grövre avfall. Det är angeläget att byggnadsnämnderna
vid behandling av byggnadslovsärenden angående flerfamiljshus
verkar för att ett sådant system blir genomfört. Det särskilda fastighetsutrymrnet
töms vid behov genom den ordinarie sophämtningsorganisationen,
och kostnaderna finansieras genom de ordinarie sophämtningsavgifterna för
fastigheten och belastar därigenom lägenhetshyran.

I bostadsområden, där angivna system inte kan tillämpas, t. ex. områden
med äldre flerfamiljshus samt för enfamiljshus i tätort, bör på vissa i föi\äg
angivna dagar skrymmande hushållsavfall, som ställts ut på den normala
sophämtningsplatsen eller vid gatan, avhämtas utan särskild avgift. Kostnaderna
bör tas ut genom den ordinarie sophämtningstaxan.

Som komplement eller alternativ till det angivna systemet finns anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ning att pröva ett system med containers för skrymmande avfall, vilka ställs
upp inom tätorterna så att transportavstånden dit från olika delar av kringliggande
bebyggelse blir relativt korta.

Vad som anförts om avfallshämtning från tätort med permanentbebyggelse
gäller i princip även tätort med fritidsbebyggelse, där dock sophämtningsförhållandena
genomsnittligt torde vara väsentligt sämre ordnade än
vid permanentbebyggelse. Ännu sämre torde sophämtningsförhållandena
vara vid glesbebyggelse för fritidsändamål. En stor del av det mera
skrymmande avfall som kastas i naturen torde därför härröra från
fritidsbebyggelse. Kommunerna bör mera ingående än f. n. kontrollera, att
sophämtningsorganisationen i fritidsbebyggelse är sådan att allmänheten
inte av bekvämlighets- eller kostnadsskäl kastar avfall i skräpbehållare utmed
vägarna eller i naturen. Saknas renhållningsmonopol, bör kommunen
bevaka sophämtningsfrågorna i samband med upprättande av exploateringsavtal
med vederbörande markexploatör.

Glesbebyggelsens speciellt svårbemästrade sophämtningsfrågor har inte
uppmärksammats tillräckligt hittills. Även ägare av jordbruk och fritidsstugor
bör genom lämplig taxesättning söka stimuleras att anlita förefintlig
renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall från dessa fastigheter.

Informationer om allmänhetens tillgång till anläggningarna för avfallsbehandling
bör spridas i en helt annan omfattning än f. n., exempelvis genom
broschyrer om renhållningsorganisationen m. m„ vilka distribueras till
hushållen men även till bensinstationer, motell och kiosker till vägledning
för den allmänhet, som mera tillfälligt uppehåller sig på platsen. Svenska
kommunförbundet söker på olika vägar stimulera kommunerna till att ge
bättre information om renhållningen. Det av förbundet rekommenderade
normalförslaget till avtal om renhållningsentreprenad upptar en punkt angående
information till allmänheten om sophämtningsorganisationen.

Vidare bör behandlingsanläggningarna för avfall hållas öppna speciellt för
allmänheten åtminstone någon tid under helgdagsfria lördagar. F. n. torde
många kommunala sopstationer och andra behandlingsanläggningar endast
vara öppna måndag—fredag under normal arbetstid. Allmänheten har då i
praktiken små möjligheter att utnyttja anläggningarna. Besöksfrekvensen
och merkostnaderna är av stor betydelse för bedömning av frågan om speciella
tider för öppethållande. Betydelsen av särskilt öppethållande av anläggningarna
reduceras avsevärt, i den mån det rekommenderade systemet
med avfallshämtning blir genomfört. I större regioner för avfallshantering
kan vidare de långa avstånden till det begränsade antalet behandlingsplatser
vara en faktor, som kan starkt minska allmänhetens egna avfallstransporter.
Vad angår frågan om avgifter för lämnat avfall finner kommittén
inte tillräckliga skäl föreligga för att den ringa del av allmänheten, som
själv önskar transportera avfall till behandlingsplatsen, skall helt eller delvis
befrias från sin andel av dessa kostnader. Detta framstår såsom speciellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omotiverat, eftersom det extra öppethållandet fördyrar anläggningens skötsel.
I debatten om de kommunala soptipparna har bl. a. framförts förslag
om att normalhälsovårdsordningen skulle kompletteras med föreskrifter om
ökat öppethållande av soptipp. Kommittén anser att övervägande skäl talar
mot detta förslag med hänsyn till vad kommittén anfört om allmänhetens
tillträde till berörda anläggningar och den sannolika utvecklingen av avfallshanteringen.

Renhållningen av gator, torg, parker och andra allmänna platser underlättas
genom papperskorgar o. d., utplacerade av den renhållningsskyldige
i omedelbar anslutning till områden, där allmänhetens vistelse föranleder
att avfall vanligen uppkommer, såsom vid kiosker, större automater och
andra försäljningsställen, serveringar och hållplatser samt i parker. Täthetsgraden
för uppsamlingskärl måste bli beroende av de starkt varierande lokala
förhållandena.

I fråga om renhållningen av allmänna vägar framhålls att vägverket bör
söka samordna sin renhållningsverksamhet med renhållningsverksamheten
i de olika kommunerna, särskilt då denna organiseras i större regioner. När
det gäller enskilda vägar måste frågan om särskild organisation av renhållningen
bedömas med hänsyn till de lokala förhållandena.

Vid transport av avfall bör engångsbehållare och slutna fordon användas,
så att avfall inte sprids utefter färdvägen. Vid avfallshantering i stora
regioner torde risken för sådan nedskräpning kunna helt elimineras.

Beträffande renhållningen i samband med campingplatser, tillfälliga fritidsläger
samt i hamnar och på fartyg anser kommittén det vara av synnerlig
vikt, att de av socialstyrelsen lämnade råden och anvisningarna i fråga
om hantering av avfall o. d. blir allmänt genomförda. De av kommittén föreslagna
åtgärderna bör kunna verksamt bidra därtill.

I fråga om avfallets behandling har kommittén lämnat en redogörelse för
nuvarande metoder: kontrollerad tippning, nedmalning och homogenisering
(förbehandling), kompostering, samkompostering av sopor och avloppsslam,
Japansystemet (Tezuka-pressen), förgasningsmetoden och förbränning.
Ett särskilt avsnitt ägnas åt tillvaratagande av hushållsavfallets värmevärde
genom värmeåtervinning. Kommittén understryker den i och för
sig självklara synpunkten, att varje led i behandlingsprocessen måste bevakas,
så att denna inte skapar nya miljövårdsproblem. En totalbedömning
måste sålunda göras från miljövårdsbetonade och ekonomiska synpunkter
av alla de behandlingsled, som erfordras innan den sista avfallsprodukten
slutligt överlämnas åt naturen.

Övervägande delen av landets anläggningar för behandling av avfall är
tippar, som är den billigaste metoden. Flertalet av de befintliga tipparna är
emellertid så dåligt skötta och planlöst utformade, att de allt som oftast utsätts
för berättigad hård kritik. Den nuvarande vanskötseln av tipparna anses
troligen ha sin grund i ren okunnighet om hur en tipp bör skötas. Gi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

vetvis är det även en ekonomisk fråga. Kostnaden för behandlingen enligt
hittillsvarande sätt att sköta tipparna har varit minimal. En ändrad inställning
till kostnaderna har emellertid iakttagits, sedan kommunerna efter
den 1 januari 1966 enligt lag erhållit möjlighet att i renhållningstaxorna även
ta med behandlingskostnaden. Tyvärr har man därvid mera inriktat sig på
dyrbarare metoder till följd av kritiken mot tipparna. Man kan emellertid
inte bortse från att vilken annan behandlingsmetod som än används, måste
tippar finnas dels för de restprodukter, som återstår vid andra metoder, dels
för sådant avfall, som inte kan destrueras med dessa metoder.

Vid kompostering erhålls ett bättre slutresultat om avloppsslam tillsätts.
Förhållandet mellan kol och kväve blir gynnsammare och fuktighetshalten
kan justeras med hjälp av slammet. Dagens samhälle har att brottas med —
förutom avfallsproblemet —- även omhändertagandet av slammet. Därför
ligger det mycket nära till hands att i största möjliga utsträckning söka sig
fram till en gemensam lösning genom komposteringsförfarandet. En hake
vid samkompostering utgör dock t. ex. förekomsten av tunga metallsalter
(bl. a. kvicksilver), ägg från inälvsmaskar (dynt) samt bakterier i avloppsslammet.
En effektiv sanering av industriella utsläpp i det kommunala avloppsvattnet
kan möjligen undanröja just detta problem. Ytterligare försök
och forskning för svenska förhållanden torde vara nödvändigt. Man kan
utan vidare uttala sig positivt om komposteringsförfarandet. Däremot är det
svårt att bestämt uttala sig om möjligheterna att finna avsättning för det
framställda kompostmaterialet. Hittills har det aktiva jordbrukets inställning
varit mycket ljum. Troligen kan en aktiv information bland landets
jordbrukare öka intresset. Eventuellt kan kompost även få användning i en
rationell skogshantering, i vilken skogsmarkerna gödslas. En verklig insats
på forskningens område anses här vara önskvärd.

Vid förbränning av avfall bedöms små anläggningar inte tillhöra morgondagens
lösning av avfallsbehandlingen, enär problemen i så fall inte kan
lösas tillfredsställande från natur- och miljövårdssynpunkt. Även de allra
största anläggningarna kommer emellertid att få brottas med svårigheter i
dessa hänseenden. En arbetsgrupp har tillsatts av naturvårdsverket för utredning
av luftvårdsproblem i samband med behandling av avfall genom förbränning.
Denna utredning kommer att mera ingående penetrera problemen
i samband med sopförbränning, stoftavskiljning, rökgasrening liksom även
förbränning av oljeavfall, kemikalier etc.

Värmeåtervinning vid sopförbränning kan i dagens läge ge en inte obetydlig
återvinning av kostnaderna i storleksordningen 20—30 %, men värmeåtervinningen
måste betraktas som en sekundär faktor vid sopförbränning.
Den primära faktorn måste vara destruktion av avfallet och att i första
hand säkerställa största möjliga driftsäkerhet härför. Värmeåtervinning är
tänkbar endast vid större anläggningar (20 000 ton/år eller mera). Enligt
utbredd internationell uppfattning förlorar värmeåtervinning från förbrän -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ningsstationer i värde och betydelse efter hand som atomkraftverk vinner
större spridning.

Ett särskilt problem är plasterna. Man beräknar att ca 10 % av den
totala plastmängden i Sverige i dag utgörs av PVC (polyvinylklorid), som
innehåller kloratomer. PVC används mycket inom förpackningsindustrin.
En stor sopförbränningsanläggning anges sannolikt ge upphov till större
HCl-emissioner än en stor saltsyrefabrik. Vidare uttalas att det f. n. inte föreligger
några klara fakta beträffande plasternas nedbrytning i naturen och
att i ett kompostinnehåll plast i rimliga mängder och med en maximal storlek
av 0,5—1 cm kan vara till fördel.

Även avfallshantering inom större regioner uppmärksammas av kommittén.
Många kommuner har under senare år kommit i akuta svårigheter
beträffande framför allt behandlingen av avfallet på grund av avfallsmängdens
ökning och de ökade kraven på ett tillfredsställande omhändertagande.
Före år 1975 torde 50—60 % av kommunerna vara tvingade att finna nya
lösningar för behandlingen. Avfallshanteringen anges bäst kunna lösas genom
ett regionalt samarbete. För större anläggningar sjunker kostnaden per
ton behandlat avfall, vilket ekonomiskt skapar förutsättningar för transport
av avfall relativt långa sträckor. Anläggningarna blir dessutom bättre ur teknisk
och hygienisk synpunkt.

Kommittén, som fäster betydande avseende vid planerna på större regioner
för avfallshanteringen, anser det önskvärt att planerna på allt sätt stöds,
så att de snarast möjligt kan förverkligas. Därvid bör observeras behovet av
att omhänderta inte endast hushållsavfall och slam utan även visst avfall
från affärer, industrier och jordbruk. De stora regionerna ökar möjligheterna
till specialbehandling av visst avfall, t. ex. oljeprodukter. En samordning
av statliga och kommunala åtgärder på detta område anges vara angelägen.
Större lianteringsregioner för avfallet torde också verksamt bidra till en effektivare
renhållning och därmed till en reducering av nedskräpningen.

3.6 Forskningen

I fråga om forskning aktualiseras behovet av analyser av nedskräpningsobjektens
materialstruktur och effekten av genomförda aktiviteter i syfte
att minska nedskräpningen. Kommittén finner det angeläget att forskningen
inom emballageindustrin i högre grad än f. n. inriktas på emballage tillverkat
av material, som relativt snabbt bryts ned, som innebär ett minimum
av skaderisker och som inte bereder speciella svårigheter i den organiserade
avfallshanteringen. Förslaget om milj övårdsavgifter anges kunna få viss betydelse
för forskningens inriktning. Dessa frågor bör även följas av den föreslagna
avgiftsnämnden och den centrala organisationen för upplysningsverksamheten.
Utvecklingen på plastområdet bör följas med särskild uppmärksamhet.
Studierna av genomförda centrala och regionala aktiviteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 43

för att förändra den enskildes beteende kan bidra till större effektivitet i
kommande insatser genom att ställa till förfogande ett systematiskt bearbetat
erfarenhetsunderlag. Genomförandet av angivna forskningsuppgifter
och samordningen med annan miljövårdsforskning bör mera ingående prövas
i särskild ordning.

3.7 Kostnader

Kommittén har inte kunnat precisera förslagens kostnader, som blir beroende
av den närmare utformningen i praktiken. Kostnaderna för bl. a. vägrenhållning,
renhållning i naturen, som orsakas av nedskräpning från allmänhetens
sida, berörs emellertid närmare.

Den av 1960 års vägsakkunniga beräknade kostnadsökningen på 2—3 milj.
kr./år för de sakkunnigas förslag om obligatorisk renhållning av egentligt
vägområde kan enligt kommittén endast i ringa omfattning täcka ökade
kostnader för väganordningar. Kommitténs förslag anges naturligen medföra
större kostnader. Kostnaderna för förslaget om obligatorisk renhållning
av vägs sidoområde antas bli relativt begränsade, bl. a. emedan denna renhållning
kan utföras i samband med den obligatoriska manuella renhållningen
av slänter, banketter och diken.

Den ekonomiska belastningen för kommunerna till följd av förslaget om
renhållning i naturen anges genomsnittligt sett bli av ringa betydelse från
kommunalekonomisk synpunkt, bl. a. emedan kommunerna inte får något
ansvar för renhållningen utefter vägarna. Kommittén har inte ansett tillräckliga
skäl föreligga för eu direkt reglering, som avser utjämning av kommunernas
kostnader för renhållning i naturen. Enstaka betungande fall, som
kan uppkomma för s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal
turister, anges i huvudsak kunna bli lösta inom ramen för regionbildningar
för flera kommuner. En viktig förutsättning för detta ställningstagande är
att staten beviljar tillräckliga medel för erforderlig upplysningsverksamhet,
varigenom på sikt även värdkommuns renhållningsproblem kan bli avsevärt
reducerat.

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett
mycket gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser framhåller att
nedskräpningen är ett allvarligt problem som kräver ingripande åtgärder
från samhällets sida och att kommitténs förslag bör realiseras snarast
möjligt. Åtgärder mot nedskräpningen på bred front i enlighet med kommitténs
förslag anges vara ändamålsenliga. Remissinstanserna är medvetna

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

om förslagens betydande kostnader, som likväl inte anses utgöra något skäl
för mindre effektiva insatser. Allmänt understryks att en reducering av nedskräpningen
förutsätter i första hand en attitydförändring hos allmänheten,
men även avsevärt bättre möjligheter än f. n. för den enskilde att få avfall
omhändertaget.

Kommitténs lagförslag föranleder en del invändningar och förslag till annan
utformning. I bilvraksfrågan och i fråga om förpackningarna anser
några remissinstanser att förslagen i betänkandet inte är tillräckligt långtgående
och framlägger egna förslag. S. k. värdkommuns samt markägares
och nyttjanderättshavares renhållningsansvar i naturen uppmärksammas
i ett antal remissvar. Speciella naturområden ägnas intresse av några remissinstanser.

Människans centrala roll i nedskräpningssammanhang och den enskildes
ansvar betonas genomgående och nödvändigheten av att på olika sätt stärka
den enskildes ansvarsmedvetande framhålls allmänt.

I den allmänna synen på nedskräpningsproblemet kan bland remissinstanserna
urskiljas två principiella grunduppfattningar även om olika blandformer
är mycket vanliga. Den ena uppfattningen innebär att nedskräpningsproblemet
i första hand anses vara en fråga om hantering och omhändertagande
av avfall, som främst kan klaras av genom effektivare renhållning.
Den företräds av en mycket stor del av remissinstanserna, bland
dem hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att nedskräpningsproblemet
är en fråga om hur man skall åstadkomma en bättre standard
i fråga om hanterande och omhändertagande av avfall av skilda slag. Det
viktigaste härvidlag måste vara en effektivare renhållning. Man bör också
lita till ingripanden mot dem som skräpar ned och framför allt till allmän
upplysning och städningskampanjer för att frammana en mer ansvarsmedveten
inställning hos flertalet människor. Sådana strävanden är dock utsiktslösa
säger hovrätten om de inte i första hand anknyter till en förbättrad
renhållning. Där det redan förut är skräpigt där skräpar alla. År det snyggt
och städat, särskilt om detta är resultatet av en kampanj som nått stor publicitet,
torde de flesta dra sig för att börja skräpa igen.

Den andra grundinställningen till nedskräpningsproblemet innebär att
särskilda åtgärder i första hand bör sättas in mot konsumentförpackningar
genom en kontroll och begränsning av dessa redan i produktionsledet. Med
denna grundinställning skjuts renhållningsaspekten i bakgrunden. Svenska
Naturskyddsföreningen, som kan anses företräda denna uppfattning, framhåller
med eftertryck att man i största möjliga utsträckning måste satsa på
förebyggande åtgärder och ingripa vid källan, eftersom det är karakteristiskt
för nedskräpningen att den är så besvärlig att avlägsna. Bland väsentliga
förebyggande åtgärder nämner föreningen i första hand kontroll över
de produkter som sätts i allmänhetens händer och vidare rationell mottagning,
förvaring och transport av avfall till lands och sjöss, rationell fördel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

ning av ansvaret, rationell hantering av avfallet och propaganda och straffhot.
Statskontoret anser att konsumenterna måste få en motivering att medverka
i renhållningen. Därför bör i första hand prövas förutsättningarna för
att genom belöningar skapa och förstärka önskat beteende, t. ex. via pantpriset.
KF betraktar nedskräpningen som en del av det stora miljövårdsproblemet.
Ansvaret för ett renare samhälle bör därför gemensamt åvila de
enskilda medborgarna, näringslivet och det allmänna. Att exakt fastställa
ansvarsfördelningen mellan dessa olika parter är enligt KF vanskligt men
det anges vara klart att åtgärder från samhällets och näringslivets sida ofta
blir verkningslösa utan de enskilda medborgarnas aktiva medverkan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk mot kommitténs förslag
och anser att detta inte går särskilt långt. Hovrätten uttalar som helhetsomdöme
om betänkandet att förslaget är måttfullt och försiktigt och till
sin praktiska innebörd ett minimum. Statens naturvetenskapliga forskningsråd
understryker de långtidsmässiga perspektiven med avfallets återcirkulation
och anser, att kommittén delvis har förbisett denna princip och endast
syftar till att rensa upp efter gårdagens och dagens försummelser i fråga om
renhållning och avfallsbehandling.

Nagra remissinstanser framhåller den snabba utveckling som äger rum på
de av kommittén behandlade områdena. Skånes handelskammare påpekar
att de förutsättningar, på vilka programmet bygger, i vissa stycken har ändrats
sedan kommittén slutfört sitt uppdrag.

4.2 Nedskräpningen

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker förslagen om förbud, sanktioner
och tillsyn. I allmänhet understryks därvid behovet av effektiva insatser
i fråga om lagtillsyn. Parallellt härmed betonas att attityden måste
ändras hos den enskilde i fråga om nedskräpning genom effektiva insatser
på upplysnings- och propagandaområdet. Olika uppfattningar redovisas
i fråga om lagbestämmelsernas utformning.

Några remissinstanser tar upp den principiella frågan om nedskräpningsbestämmelsernas
placering i anslutning till kommitténs förslag att flytta
bestämmelserna om nedskräpningsförbud och åtgärder mot nedskräpning
från NVL till HvSt. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är positiva
till flyttningen. Statens naturvårdsverk förordar gemensamma bestämmelser
mot nedskräpning för hela riket i enlighet med kommitténs
förslag. Av lagtekniska skäl kan det enligt verket vara svårt att föra in
bestämmelserna i både NVL och HvSt även om vissa skäl annars talar för
detta, eftersom därigenom understryks såväl sammanhanget med naturvården
som kommunernas ansvar.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer finner
det helt riktigt att bestämmelserna om förbud mot nedskräpning över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

förs till HvSt, så att hälsovårdsnämnderna i större omfattning än f. n. får
ansvaret för renhållningsfrågorna. Behovet av en förstärkning av hälsovårdsnämndernas
resurser framförs allmänt av de remissinstanser som tillstyrker
kommitténs förslag. Lantmäteristyrelsen och hovrätten över Skåne och
Blekinge delar även kommitténs uppfattning om nedskräpningsförbudets
placering. Den omständigheten att förbudet i fråga om naturen flyttas från
en med riksdagens medverkan tillkommen lag till en blott efter riksdagens
hörande tillkommen stadga torde enligt hovrättens mening sakna betydelse.
Det anses inte heller vara meningsfullt att diskutera om det här gäller en
”hälsovårdsfråga” eller en ”naturvårdsfråga”. Placeringen bör enligt hovrätten
ses helt ur praktisk synvinkel och förslaget är praktiskt.

Vissa remissinstanser är kritiska till den föreslagna placeringen. Skogsstyrelsen
finner det otillfredsställande att NVL saknar närmare anvisning
för allmänhetens uppträdande i naturen och anser att denna lag bör innehålla
åtminstone ett allmänt nedskräpningsförbud. Svenska fjällklubben
ifrågasätter, om HvSt är den ur psykologisk synpunkt lämpligaste författningen
för nedskräpningsbestämmelserna. Enligt Svenska Naturskyddsföreningen
bör straffbestämmelsen stå kvar i NVL, enär nedskräpningen enligt
föreningens uppfattning till stor del är ett naturvårdsproblem. Länsstyrelsen
i Norrbottens län menar att man med nuvarande ordning torde
kunna utgå från att kraftfulla och regionalt sammanhållna aktioner mot
nedskräpning kommer att bli en av hörnstenarna i länsstyrelsernas progressiva
naturvårdsarbete. Det skulle med denna målsättning vara fatalt
om en av grundvalarna för länsstyrelsernas beivrande och övervakande funktioner
rycktes undan genom den föreslagna utmönstringen av 23 och 24 §§
NVL. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett allmänt förbud mot nedskräpning
hör hemma i NVL och det anges vara tvivelaktigt, om nedskräpning
med papper, plast och annat avfall alltid sätter den allmänna
hälsovården i fara. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det från sakliga
synpunkter med skäl kan hävdas att nedskräpningsproblemet liksom tidigare
främst bör regleras i naturvårdslagstiftningen och att uppgiften att utarbeta
råd och anvisningar i ämnet alltjämt bör tillkomma statens naturvårdsverk
och inte socialstyrelsen, vilket blir fallet om bestämmelserna placeras i HvSt.

4.2.1 Förbud

I allmänhet tillstyrks kommitténs förslag att ett allmänt nedskräpningsförbud
utan särskilda kvalifikationskrav införs i HvSt. Flera remissinstanser,
bl. a. Riksförbundet för allmän hälsovård, anser att det föreslagna allmänna
nedskräpningsförbudet i HvSt ger vidgade tillämpningsmöjligheter
och ökar hälsovårdsnämndernas förutsättningar att ingripa aktivt. Rikspolisstyrelsen
framhåller att nedskräpningsförbudet och den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 47

straffsanktionen torde medföra bättre effekt beträffande efterlevnaden och
större möjligheter till kontroll än nuvarande bestämmelser i NVL.

4.2.2 Sanktioner
Straff

I fråga om straff för nedskräpningsförseelse förordas med några undantag
den av kommittén föreslagna bestämmelsen, som genom anknytningen till
förbudet i HvSt är fri från särskilda kvalifikationskrav. I några remissvar
anges emellertid det straffbara området vara för vidsträckt. Rikspolisstyrelsen
framhåller att det uppenbarligen inte kan komma i fråga att bestraffa
varje form av nedskräpning. Vissa mera bagatellartade former av nedskräpning
såsom bortkastande av en enstaka begagnad bussbiljett, cigarrettfimp
eller liknande, måste självfallet även i fortsättningen falla utanför det straffbara
området. Avgränsning bör kunna ske genom att det i lagtexten anges
att förbudet avser nedskräpning, som inte är av endast ringa beskaffenhet.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att det genom en klar definition bör anges,
vilken nedskräpning som är straffbar. Invändningar mot den föreslagna
straffbestämmelsen utan kvalifikationskrav framförs av hovrätten över
Skåne och Blekinge, som anser åtalsvägen vara rimlig endast i fall av mera
kvalificerad nedskräpning. Enligt hovrättens mening kan man inte avstå
från kravet på att nedskräpningen skall vara ägnad att för annan vålla obehag
eller skada till person.

Några remissinstanser finner föreslaget straff med penningböter högst
500 kr. för nedskräpningsförseelse otillräckligt. Statens naturvårdsverk, vissa
länsstyrelser och Vattenvärnet anser att dagsböter bör kunna utdömas för
mera kvalificerade nedskräpningar och Svenska Naturskyddsföreningen anser
att straffbestämmelsen även bör innehålla frihetsstraff.

Begreppet allmän plats i kommitténs förslag till straffbestämmelse i HvSt,
som anknyter till brottsbalken, tillstyrks allmänt i de remissvar som berört
frågan.

Mellan det allmänna nedskräpningsförbudet och straffbestämmelsen i
HvSt föreligger eu viss skillnad i territoriellt hänseende, vilken i och för
sig avsetts av kommittén. Detta uppmärksammas av hovrätten över Skåne
och Blekinge och av några andra remissinstanser. Kommerskollegium förordar
att straffbestämmelsen utvidgas till att omfatta all nedskräpning
utomhus. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om inte det
territoriella tillämpningsområdet bör överensstämma, varvid länsstyrelsen
väljer formuleringen ”vid bebyggelse eller i naturen”. Länsstyrelserna i
Södermanlands och Västmanlands län påpekar, att vissa inomhuslokaler
kommer att inrymmas under straff stadgandet för ”allmän plats” utan att
samtidigt omfattas av förbudsbestämmelsen, som gäller ”vid bebyggelse”.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Övriga sanktioner

I fråga om övriga sanktioner tillstyrks i allmänhet förslagen, som avser
domstols städningsföreläggande och utdömande av kostnad samt föreläggande
av hälsovårdsnämnd även mot den, som vållat nedskräpning eller är
ansvarig för denna. Enligt socialstyrelsen bör emellertid domstol inte kunna
ålägga nedskräpare att iordningställa nedskräpad plats, enär hälsovårdsnämnd
därav kan föranledas avstå från att ingripa mot markägare eller
nyttjanderättshavare. Det bör i stället övervägas att vid meddelande av ordningsbot
ålägga nedskräpare att omedelbart iordningställa platsen.

Markägares och nyttjanderättshavares renhållning sansvar

Flera remissinstanser tar upp frågan om möjligheten för hälsovårdsnämnd
att enligt 73 § HvSt förelägga städningsskyldighet för markägare eller
nyttjanderättshavare vars mark är föremål för allemansrätt. Det framhålls,
att markägaren inte rimligen bör kunna åläggas städningsansvar för
allmänhetens nedskräpning utom i sådana fall, då markägaren indirekt har
medverkat till nedskräpningen genom att exempelvis ekonomiskt utnyttja
marken i fritidssammanhang. Den föreslagna utvidgningen av kommunernas
renhållningsansvar till att gälla också områden i naturen medför indirekt
enligt hovrätten över Skåne och Blekinge att fastighetsägarens ansvar
utvidgas i samma mån, varvid samma system av regler blir tillämpligt som
nu gäller vid bebyggelse. Det nya i förslaget ligger i att föreläggande kan
riktas mot fastighetens ägare eller nyttjanderättshavare, som också kan
komma att avkrävas renhållningsavgifter enligt 1965 års lag, vilken avser
renhållning enligt HvSt. Förslaget innebär, framhåller hovrätten, att hela
kostnaden för det utvidgade renhållningsansvaret kan drabba den enskilde
fastighetsägaren, vilket stundom kan leda till ett i hög grad oskäligt
resultat. Enligt Svenska kommunförbundet måste det föreslagna renhållningsansvaret
för naturen i huvudsak åvila det allmänna. Det kan
inte annat än i undantagsfall, såsom i de av kommittén angivna exemplen,
bli tal om att lägga detta ansvar på markägaren, som ju är underkastad
det intrång allemansrätten innebär. Länsstyrelsen i Stockholms län befarar
att hälsovårdsnämnder i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner
kan känna sig frestade att låta markägarna svara för städningen, även
då detta av olika skäl kan framstå som obilligt genom att markägare
varken direkt eller indirekt föranlett nedskräpningen. Det bör därför övervägas
att begränsa möjligheterna att förelägga markägare och nyttjanderättshavare
att ombesörja städning av nedskräpad natur. Länsstyrelsen i Södermanlands
län påpekar att det med den föreslagna ordningen finns anledning
befara att markägare gör allt för att hindra att allemansrätten utövas.
Svenska Naturskyddsföreningen framhåller att även markägare i rimlig
omfattning bör snygga upp där andra vållat nedskräpning.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 157 år 1970

4.2.3 Tillsyn

Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. En effektiv iagtillsyn
i fråga om nedskräpningsförseelser anges allmänt vara en ovillkorlig
förutsättning för att straff- och sanktionsbestämmelser skall bli effektiva.
Svårigheterna att fullgöra lagtillsynen i naturen understryks. Rikspolisstyrelsen
påpekar att lagtillsynen i fråga om NVL:s nedskräpningsbestämmelse
åvilar polisen. Att NVL:s tillkomst inte medfört den effekt som
åsyftades torde till stor del bero på de kvalifikationskrav som uppställdes
och som medfört vissa svårigheter vid tillämpningen. En del av den uteblivna
effekten beror emellertid sannolikt på bristande lagtillsyn. På grund
av det ansträngda arbetsläget inom polisen torde det endast i undantagsfall
ha förekommit att personal särskilt avdelats för övervakning av NVL:s bestämmelser.
Till övervägande del har övervakningen skett i samband med
annan polisiär verksamhet.

Förslaget om biträde i lagtillsynen genom personal med begränsad polisiär
befogenhet, såsom ordningsvakter o. d., förordas allmänt av remissinstanserna.
Domänverket framhåller, att inom de av verket förvaltade vidsträckta
områdena framstår möjligheterna till en effektiv övervakning av
ordningen endast genom polisens försorg såsom orealistiska. Inom dessa områden
är det önskvärt att verkets tjänstemän och anställd tillsynspersonal,
som har att övervaka att gällande lagar och föreskrifter efterföljs, får ökade
befogenheter och hjälpmedel för att därigenom kunna beivra nedskräpning
i naturen effektivare. Rikspolisstyrelsen anser att det inte finns anledning
att i förordnande eller särskild instruktion för ordningsvakt föreskriva skyldighet
att anmäla den som bryter mot nedskräpningsbestämmelsen, vilket
kommittén föreslagit. De av polismyndighet förordnade ordningsvakterna
har nämligen redan på grund av bestämmelsen i 14 § första stycket polisinstruktionen
(1965:686) skyldighet att rapportera brott som hör under
allmänt åtal.

Förslaget om försöksverksamhet med lagtillsyn även genom personal utan
polisiär befogenhet tillstyrks i regel. Rikspolisstyrelsen avstyrker dock bestämt
och anför att polisiära uppgifter skall anförtros polisman med polisiär
utbildning och i viss klart avgränsad omfattning ordningsvakter, som särskilt
förordnas därtill efter erhållen utbildning. Avsteg från denna princip
är betänkligt inte bara ur rättssäkerhetssynpunkt utan ger upphov till en råd
konflikter med den allmänhet som blir föremål för den civile övervakarens
ingripande. Inte heller länsstyrelsen i Värmlands län finner det tilltalande
att för övervakning anlita personal utan polisiära befogenheter. Erfarenheten
uppges visa att ett sådant angivarsystem, som ställer mycket stora krav
på denna personal i fråga om omdöme m. m., skapar irritation både bland de
övervakande och de övervakade.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslaget om ordningsbot vid nedskräpningsförseelse har vunnit anslutning.
Det framhålls bl a. att systemet kan komma att bli framgångsrikt i
tätorter under förutsättning att effektiv lagtillsyn anordnas. Det betonas dock
i detta sammanhang att allmänhetens möjligheter till kvittblivning måste
förbättras radikalt. Rikspolisstyrelsen framhåller att enligt de principer som
legat till grund för lagen om ordningsbot, torde nedskräpningsförseelser väl
kunna inrymmas i ordningsbotssystemet. Tillämpningen av detta system
skulle medföra uppenbara fördelar ur processekonomisk synpunkt och skapa
möjligheter att snabbt och effektivt ingripa mot överträdelser av förbudet.
Ordningsbotssystemet anses emellertid inte böra användas i fråga om andra
förseelser än sådana som är lätta att konstatera och entydigt avgränsade,
vilket understryker kravet att det straffbara området avgränsas så klart som
möjligt. Ordningsbot avstyrks dock av några remissinstanser, bland dem
hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att det straffbara området
inte kan anses tillräckligt entydigt avgränsat för att kunna läggas till
grund för ordningsbot. Om man beaktar hovrättens förslag att nedskräpningen
skall ha varit ägnad att för annan medföra obehag eller skada kommer
även i dessa hänseenden att fordras en bedömning, som gör ordningsbotssystemet
olämpligt.

4.3 Bilvraken

Kommitténs synpunkter understryks och biträds i stor omfattning. Statens
naturvårdsverk framhåller att den nedskräpning som äger rum genom
utrangerade fordon fordrar särskilda åtgärder men hör i princip samman
med övrig renhållningsverksamhet, varför hälsovårdsnämnderna bör ha huvudansvaret
även för destruktionen av utrangerade fordon. Fortlöpande
tillsyn får ankomma på länsstyrelsen liksom inom natur- och miljövården
i övrigt. Sveriges industriförbund anser det vara angeläget att ytterligare
ansträngningar görs för att komma till rätta med bilskrotningsproblemen,
även om det redan finns vissa administrativa möjligheter att
ingripa mot bilkyrkogårdar och övergivna fordon. Det borde enligt förbundet
vara naturligt att kommunerna genom avtal med bilskrotningsföretag
eller på annat sätt tog på sig ansvar för att ge bilägarna möjlighet
att göra sig av med bilvrak på samma sätt som man ansvarar för mottagning
av sopor och annat avfall. Näringslivets trafikdelegation gör liknande
uttalande och påpekar att tämligen få åtgärder har vidtagits av kommunerna
på detta område. Dessa förbjuder tvärtom i allmänhet att skrotbilar
lämnas på soptippar. KF framhåller vikten av att bilvraksfrågan får en
ur organisatorisk och teknisk synvinkel tillfredsställande lösning och att
härvid även andra tekniska lösningar undersöks än det av kommittén
anvisade systemet med ambulerande pressar. Skånes handelskammare framhåller,
att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet, hur uttjänta

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

bilar snabbt skall kunna förpassas till skrotning och det därmed sammanhängande
problemet, hur bilskrotningen skall kunna göras mera ekonomisk.
Handelskammaren erinrar också om skrotbranschens egna strävanden att
komma till rätta med bilskrotningsproblemet. F. n. pågår arbete med att
i Sverige lansera en ny metod, som tillämpas i Amerika och som innebär
att sedan vissa delar tagits bort på bilen, återstoden fragmenteras till handstora
bitar med hjälp av en hammarkvarn. Därefter kan materialet lätt
uppsorteras i smidesjärnskrot för leverans till järnverken, i sådant metallskrot
som går till raffinering samt i avfall. Bilskrotning enligt denna metod
kräver för ekonomisk drift ett tämligen stort upptagningsområde och
ett par anläggningar torde räcka till för att betjäna hela landet. Stor vikt
ligger emellertid vid att uppsamlings- och transportfrågorna kan ordnas
på ett tillfredsställande sätt. Enligt handelskammarens mening är fragmenteringsmetoden
från ekonomisk synpunkt att föredra framför det av
kommittén anvisade systemet med ambulerande pressar. Det föreslagna
samgåendet mellan kommuner för att lösa frågan om skrotning av övergivna
bilvrak synes vara väl ägnat att kombineras med ett system, som
bygger på fragmenteringsmetoden. Sveriges bilskrotares riksförbund påpekar
att i fragmenteringsanläggningar rensas bilplåten utan bränning.
Men till dess denna metod kommer i bruk måste bilplåten brännas såsom
hittills. En tidsfrist måste erbjudas för avveckling av befintliga anläggningar
när nya bestämmelser eventuellt utfärdas.

Depositionsavgift

Kommittén har inte närmare behandlat frågan om bilskrotningens organisation
och lönsamhet. Några remissinstanser aktualiserar emellertid den
av bilskrotningsutredningen behandlade frågan om särskilda depositionsavgifter.
Enligt bilskrotningsutredningens förslag, som dock inte ledde
till lagstiftning, skulle en obligatorisk försäkring finansiera kostnaden
för skrotning av personbilar och eventuell transport till skrotgården.
Statskontoret, som framhåller att bilismen bör bära hela kostnaden för
bilvraksfrågans lösning, framlägger ett skissartat principförslag baserat
på depositionsavgifter, som avser att stimulera bilägare att göra sig
kvitt utrangerade bilar på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. För varje
såld fabriksny bil föreslår statskontoret att bilhandeln tar ut ett skrotningspris
på förslagsvis 300 kr., som levereras till ett samhällsägt bolag. Vid
leverans av bil för skrotning utbetalar bolaget 300 kr. till den aktuelle bilagaren.
Om bilskrotningen trots avancerade metoder inte blir lönsam,
bor rantan på det kapital som skrotningsbolaget förvaltar kunna täcka förlusterna.
Följande fördelar med det föreslagna systemet anges: samhällets
administrativa kostnader för att hålla bilvraksfrågan under kontroll minskas
till ett minimum, bilägarna får en positiv stimulans, kontantersättning,
att leverera bilvraken till centrala uppsamlingsplatser, hanteringen

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år i970

av bilvraken kan rationaliseras och mesta möjliga skrotvärde utvinnas,
handeln med nära nog skrotvärdiga bilar stryps och bilismen får bära hela
kostnaden för utrangering av fordonsparken.

Skrotbilupplag

Remissinstanserna anför i allmänhet inte någon kritik mot nuvarande
möjligheter att i administrativ ordning hålla skrotbilupplag under kontroll.
Det betonas emellertid allmänt, att de bör utnyttjas i avsevärt större omfattning
än f. n. Statens planverk delar kommitténs uppfattning att de administrativa
möjligheterna att ingripa mot skrotbilupplagen kunde utnyttjas
i större omfattning än vad som f. n. sker. Verket framhåller emellertid
att byggnadsstadgan endast ger möjlighet att ingripa inom planlagda
områden eller områden för vilka gäller utomplansbestämmelser.
Utanför sådana områden är möjligheterna närmast obefintliga. Denna
brist torde enligt verket komma att ägnas stort intresse av bygglagntredningen.
Länsstgrelsen i Södermanlands län finner gällande bestämmelser
vara i och för sig tillräckliga men framhåller att genomförandet av bestämmelserna
oftast förhindras på grund av kommunens bristande möjligheter
att erbjuda uppställningsplatser eller anläggningar för destruktion
av fordonen. Länsstgrelsen i Värmlands län anser däremot att nuvarande
administrativa möjligheter är otillfredsställande. Ofta har bilkyrkogårdar
liksom andra upplag samtidigt karaktären av rörelse och blir därigenom
mycket svåråtkomliga. Även KAK är kritiskt inställd. Enligt KAK.s uppfattning
bör det i princip ankomma på samhället att bereda möjligheter
för bilägare att göra sig av med det ”avfall som en skrotfärdig bil representerar
liksom annat skrot eller skräp. KAV. anser det vara självklart
att kommunerna erbjuder platser där skrotfärdiga bilar kan avlämnas och
att en rimlig ”tippningsavgift” uttas av avlämnaren, om verksamheten
inte kan finansieras på annat sätt. Enhgt vägkostnadsutredningen kan det
synnerligen besvärande problemet med bilkyrkogårdar knappast lösas på
annat sätt än att kommunerna åläggs anordna mottagningsställen, där allmänheten
avgiftsfritt kan få lämna skrotbilar. En sådan lösning anges
emellertid inte kunna förverkligas utan att statsbidrag med medel ur bilskattefonden
ställs till kommunernas förfogande för att täcka de kostnader
för verksamheten som inte kan bestridas genom försäljning av bilskrot
o. d.

Övergivna bilvrak

Enligt statens trafiksäkerhetsverk torde antalet övergivna fordon verksamt
komma att nedbringas genom kommitténs förslag till straffsanktioner
vid nedskräpning i naturen och på allmänna platser i förening med
ökade möjligheter att identifiera ägarna till fordon genom användning av
ADB-teknik vid registrering. Bilregisterutredningen betonar emellertid, att

Kimgl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

problemet med övergivna fordon inte kan lösas enbart genom förbättrad registrering.
Man får räkna med att försök kommer att göras att avlägsna både
registreringsskyltar och chassinummer på fordon som överges. I den mån
identitetsbeteckning finns kvar på det övergivna fordonet, beror möjligheten
till ägaridentifiering på de registrerade uppgifternas kvalitet, som i sin tur
ytterst beror på bilägarnas vilja och förmåga att fullgöra sin anmälningsskyldighet.
Statens konsumentråd föreslår kostnadsfri skrotning av bilar
för att motverka benägenheten att lämna bilvrak i naturen. Vidare bör det
enligt rådet övervägas att på större orter ordna särskilda mottagningsplatser
för utrangerade fordon, där siste ägaren kan lämna sin bil för vidare befordran
till skrotningsplatsen. Kostnaderna bör endast belasta fordonsägarna.

Även i många andra remissvar betonas behovet av uppsamlingsplatser för
utrangerade fordon och vanligen anses kommunerna böra ställa sådana
platser till förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller det angelägna
i att det i den fysiska planläggningen avsätts områden, där utrangerade
fordon kan lämnas. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör åtminstone de
större kommunerna tillhandahalla uppställningsplatser för bilvrak och
andra övergivna fordon.

Fordons flyttning slag en

Remissinstanserna vill genomgående ha kvar de möjligheter till omhändertagande
av fordon som fordonsflyttningslagen erbjuder. Statens vägverk
framhåller, att lagen underlättat verkets möjligheter att komma till
rätta med bilvraken.

Några remissinstanser tar upp speciella frågor i anslutning till fordonsflyttningslagen.
Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län borde förfarandet
kunna förenklas så att polismyndighet även äger på kommunens bekostnad
låta verkställa ett meddelat beslut om fordonsflyttning. Länsstyrelsen i Jönköpings
län, som anser att i större sammanhang bör upptas bl. a. en översyn
av fordonsflyttningslagen, finner denna lag f. n. vara framför allt inriktad
på annat än fordonsvrak. Länsstyrelsen i Kronobergs län pekar på en
minskad benägenhet hos kommuner att begära flyttningsbeslut på grund av
att bortforslingen av fordon måste bekostas av kommunerna. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför om inte transportkostnaderna bör bestridas med statsmedel,
varigenom kommunerna måhända kunde få ett ökat intresse för att
medverka till att få bort skrotbilarna. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads
län bör fordonsflyttningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet
för den som har renhållningsansvar att begära tillstånd till och verkställa
flyttning. Dessa åtgärder bör ingå i normalt renhållningsarbete.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att fordonsflyttningslagens
regler bör förenklas så att en myndighet, lämpligast polismyndigheten, helt
övertar ansvaret för att fordon/fordonsvrak bortskaffas. Länsstyrelsen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kopparbergs län framhåller, att mera information bör ges om de möjligheter
som fordonsflyttningslagen erbjuder, enär de kommunala myndigheter som
bör ta initiativ i förekommande fall ofta inte känner till förfaringssättet.
Domänverket anser det vara synnerligen angeläget att ansvaret för att övergivna
fordon snarast omhändertas otvetydigt knyts till viss myndighet.

4.4 Förpackningarna

Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag och bedömningar vinner i stort sett anslutning bland
remissinstanserna. Några remissinstanser framlägger dock egna förslag och
även i övrigt förekommer avvikande uppfattningar. En allmän uppfattning
är emellertid att engångsförpackningarna kommit för att stanna. Glasets
och särskilt engångsglasets roll i nedskräpningssammanhang understryks
av en del remissinstanser, men även plåtförpackningar för drycker
anges vara besvärande. Risker med plastemballaget påpekas i några remisssvar.
I många remissyttranden betonas vikten av en noggrann uppsikt över
utvecklingen på förpackningsområdet.

Remissinstansernas inställning till förpackningarna i nedskräpningssammanhang
får i viss mån sin prägel av de två olika principiella grunduppfattningar
angående det lämpliga tillvägagångssättet för att reducera
nedskräpningen, som berörts i avsnitt 4.1. Den ena uppfattningen läggei
huvudvikten vid renhållning och kvittblivning, den andra vid kontroll och
begränsning av förpackningarna redan i produktionsledet (”vid källan ).
Den enskildes ansvar betonas i båda fallen. Enligt Svenska Naturskyddsföreningen
bör den principen vara klar att samhället måste om möjligt bestämma
dels vilka produkter — inkl. engångsförpackningar — som är
acceptabla ur miljövårdssynpunkt och får släppas ut och dels motverka
produkter som visat sig eller med skäl kan befaras skapa sanitära eller andra
olägenheter inte minst ur trevnadssynpunkt.

Enligt Skånes handelskammare visar kommittén, även om det inte uttryckligen
uttalats, att det i praktiken inte går att skilja mellan engångsförpackningar
och andra slag av förpackningar. Allmänhetens sätt att behandla
returglas anges under alla förhållanden vara ett klart uttryck för att
gränsen mellan engångsförpackningar och andra förpackningar är flytande
då det gäller förpackningarnas roll i nedskräpningen. Det är därför enligt
handelskammarens mening följdriktigt att kommittén i stället för att inrikta
sig på förpackningar av det ena eller andra slaget funnit sig böra
föreslå generellt verkande åtgärder mot nedskräpningen. KF framhåller, att
eftersom engångsförpackningarna kommit för att stanna, måste förpackningstekniken
på sikt anpassas till miljövårdskraven. LO kan inte acceptera
en lösning efter principen att miljöförstöring får äga rum, om den miljöförstörande
betalar kostnaden härför. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

län har kommittén inte tillräckligt diskuterat frågan om en reduktion av
de t ar ligaste förpackningarna. Länsstyrelsen nämner som exempel att göra
förpackningar mera utbytbara genom standardisering i större utsträckning
men anger möjligheterna vara begränsade.

Glaset och andra material för konsumentförpackningar uppmärksammas
i några remissvar. Svenska Renhållningsverks-Föreningen och Svenska
Kommunal-Tekniska Föreningen framhåller de svårigheter som glaset bereder
i naturen och ifrågasätter om inte plåt- och plastemballage, eventuellt
i skrikande” färger, bör förordas. Detta emballage är avgjort enklare
att samla upp och problemet med glassplittret skulle därigenom på sikt elimineras.
Svårigheterna med plasten anges framför allt hänföra sig till behandlingen
i avfallsverk samt till korrosions-, vatten- och luftföroreningsproblem.
Emellertid synes nya rön beträffande vissa förbränningsprodukter
ge anledning till en något ljusare syn på avgasproblemet och därmed problemet
med luftförorening.

Skador genom glas berörs av några remissinstanser. Lantmäteristgrelsen
framhåller, att nedskräpningen med glas är eu allvarlig företeelse, speciellt
för barnen, som är mindre medvetna om riskerna. Detta antyds också
av de uppgifter som framgår av skadefrekvensundersökningen av utomhusskador,
som för barn i åldern 7—14 år uppges vara särskilt vanliga.
Frågan om användning av glasflaskor, speciellt engångsglas, synes därför
kräva särskilda överväganden. Statens pris- och kartellnämnd framhåller
att aven om det statistiska underlaget för uppräkning av erhållna skadefrekvenser
till absoluta tal kan innebära vissa osäkerhetsmoment, det
likväl är av intresse att notera att uppskattningsvis 30 000—40 000 personer/år
erhållit skador, som kan hänföras till förekomst av glasföremål
i naturen. Skånes handelskammare uttalar, att resultatet av den särskilda
undersökningen rörande inträffade skador bland människor och djur bl. a.
bekräftar att skador, som förorsakats av förpackningar hänförliga till nedskräpning,
är ovanligare och mindre allvarliga än som ofta gjorts gällande
i den allmänna debatten.

Den samhällsekonomiska totalkalkylen som redovisas i betänkandet berörs
av några remissinstanser. Enligt Skånes handelskammare torde dels
totalkostnaderna för engångsglasen bli lägre än som beräknats, dels de
i prognosen upptagna rationaliseringsvinsterna uppnås betydligt tidigare
än som däri angetts. Statens pris- och kartellnämnd anger vissa allmänna
utvecklingstendenser, som bör beaktas vid en bedömning av de olika förpackningssystemens
förmånlighet. Genom ökad konsumtion av måltider
utom hemmet på personalmatsalar och andra näringsställen kan sålunda
returglas för vissa drycker antas såväl kostnadsmässigt som med hänsyn
till avfallsmängden komma att få större betydelse och omfattning. Vidare
kan i de enskilda hushållens konsumtion den tilltagande villa- eller grupphusbebyggelsen
medföra ökade möjligheter till direktförsäljning av Öl och

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

läskedrycker, varvid returglassystemet liksom f. n. kan vara ett för hushållet
förmånligare alternativ. Svårigheterna för konsumenten att bilda sig
en uppfattning om de olika lörpackningsalternativens förmånlighet framgår
av en undersökning på detta område, som f. n. genomförs inom nämnden.
Marknaden för malt- och läskedrycker karaktäriseras sålunda av
mångfalden förpackningstyper, svår jämförbar a förpackningsstorlekar, fabrikat
och varunamn. Generellt sett kostar drycker i engångsglas oberoende
av förpackningsstorleken mer per volymenhet än samma eller motsvarande
dryck i returglas.

Frivilliga överenskommelser

Genomgående godtas kommitténs uppfattning att frivilliga överenskommelser
inom näringslivet för att begränsa mängden av engångsförpackningar
f. n. är orealistisk. RLF framhåller att sedan betydande investeringar
i fabrikationsledet ägt rum och anpassningar av distributionen företagits
till ett system, mer eller mindre uteslutande baserat på engångsglas,
förefaller frivilliga överenskommelser svåra att uppnå.

Förbud

Frågan om förbud avser i första hand engångsglas för Öl och läskedrycker.
Kommitténs bedömning att sådant förbud inte bör införas delas av
flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser anser sig dock inte kunna ta ställning i förbudsfrågan
på föreliggande utredningsmaterial. Enligt lantbrukshögskolan behövs
för detta en fältundersökning i form av någon sorts uppskattning av
såväl totala mängden av engångsförpackningar som fördelningen på olika
slag och olika material. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Hallands
län anser, att frågan bör övervägas ytterligare. Länsstyrelsen i Kalmar län
framhåller att med tanke på att enbart returflaskor i dag är ett samhällsekonomiskt
bättre alternativ och att det från naturvårdssynpunkt är synnerligen
angeläget med ett förbud mot engångsglas, bör denna förpackning
bli föremål för ytterligare överväganden.

I remissinstansernas motiveringar mot förbud mot engångsglas för Öl
och läskedrycker anges inte sällan att resultaten av kommitténs övriga förslag
först bör avvaktas. Enligt Svenska landstingsförbundet bör effektiva
åtgärder prövas för att styra in emballageproduktionen mot mera miljövänliga
förpackningar innan ställning definitivt tas till förbud mot engångsglas.
Statens naturvårdsverk framhåller, att glasets dominerande roll
som material för förpackningsindustrin under de sista åren minskat till
förmån för annat material, varför ett förbud mot engångsglas skulle innebära
att man påskyndade denna övergång. Då emellertid olägenheterna av
nedskräpningen med olika slags engångsförpackningar inte på något avgörande
sätt skiljer sig beroende på vilket material som används, anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

verket inte att ett förbud mot engångsglas i och för sig skulle innebära
någon effektiv åtgärd mot nedskräpningen. Genomförs kommitténs förslag
i övrigt i full skala, kommer man däremot att kunna avsevärt minska
olägenheterna av nedskräpningen genom såväl engångsglas som övriga
förpackningar. Verket ansluter sig därför till kommitténs bedömning att
man i första hand bör pröva dessa åtgärder. Om det skulle visa sig att
man ändå inte kan komma till rätta med nedskräpningsprobiemet, vill verket
understryka att samhället i och för sig alltid har möjlighet att ingripa
mot såväl engångsförpackningar som andra miljöfarliga produkter. Med
hänsyn till de negativa effekter som ett förbud mot engångsglas skulle
innebära för samhället ur övriga synpunkter anser verket, att man nu
inte bör tillgripa ett dylikt ingrepp i den fria konkurrensen. Även med hänsyn
till de praktiska svårigheterna som kan befaras vid ett förbud, bl. a. vid
precisering av vad som skall innefattas i begreppet engångsglas, finner
verket det mindre lämpligt att nu införa förbud mot engångsglas. Kommittén
har enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund genom sin
redovisning av de ekonomiska konsekvenserna av ett renodlat system med
engångs- resp. returglas, undersökningarna om sårskador samt redovisningen
av synpunkter som framkommit vid hearings med representanter för
konsument-, produktions- och distributionsleden, övertygande visat att
ett förbud mot engångsflaskor inte skulle ha önskad effekt. Vidare framhålls
att oaktat skador av glas på människor och djur utgör 90 % av samtliga
emballageskador har det liksom vid skador på jordbruksmaskiner inte
visat sig möjligt att härleda orsaken till engångsglas, returglas eller annat
glasföremål. Ett system med enbart returflaskor kommer inte oavsett pantvärdet
att leda till att samtliga flaskor återförs till distributionsledet. Även
returglasen lämnas kvar vid badstränder, campingplatser etc. Ett förbud
mot engångsflaskor sägs inte innebära någon garanti mot nedskräpning genom
returflaskor. Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att ett totalförbud
mot vissa förpackningstyper är svårt att förorda bl. a. av konkurrensmässiga
hänsyn så länge inte andra utvägar prövats. Nämnden anger
dock att vissa ramar torde behöva uppställas för anpassning av förpackningsutvecklingen
i önskvärd riktning även om en minskning av konkurrensmöjligheterna
härigenom uppkommer för vissa mindre sektorer
av exempelvis dryckesmarknaden. Sveriges industriförbund åberopar mot
förbud att konkurrensaspekterna i hög grad även berör det internationella
handelsutbytet. För att en fri handel skall kunna utvecklas mellan länderna
förutsätts att engångsförpackningar får användas vid import och export
dem emellan.

Några remissinstanser aktualiserar dock förbud av olika slag. Statens
konsumentråd föreslår förbud att producera och importera engångsförpackningar
av glas för produkter såsom Öl och läskedrycker, som ofta konsumeras
utomhus. Förbudet bör tillämpas efter en av distributionstek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niska skäl nödvändig övergångstid under vilken det av kommittén föreslagna
förfarandet med miljö vårdsavgift bör användas såsom stimulans till en successiv
övergång till annat material. För returglasen för Öl och läskedrycker
förordar rådet till en början att den föreslagna miljövårdsavgiften kombineras
med en höjning av panten. Om nedskräpning med krossat glas alltjämt
förekommer trots dessa åtgärder anser rådet att man bör överväga att
införa ett generellt förbud mot glasförpackningar för Öl och läskedrycker.
Rådet är väl medvetet om de invändningar som kan riktas mot rådets förslag
men har gjort den bedömningen att skälen för detta förslag är så starka
att de överväger nackdelarna.

Enligt RLF bör ett konkret förslag till förbud mot engångsglas för vissa
slag av drycker utformas, vilket anges kunna verka förebyggande redan innan
det satts i kraft. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar förbud mot engångsflaskor
med hänsyn till deras centrala ställning i nedskräpningshänseende
och de risker som de visat sig medföra för skador på människor och
djur genom krossat glas. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår snarast
förbud mot engångsglas eller alternativt att denna fråga underställs miljökontrollutredningen,
som enligt länsstyrelsens mening då även bör ta npp
plastproblemet. I sitt ställningstagande för förbud har länsstyrelsen särskilt
beaktat att eventuellt förslag från avgiftsnämnden om ett direkt totalförbud
kan komma för sent för att stoppa den explosionsartade utvecklingen
på området. Ett tillbörligt beaktande av såväl producent- som konsumentintressen
bör emellertid enligt länsstyrelsens mening lämpligen motivera
uppskov med tiilverkningsförbudet under en viss omställningsperiod. Länsstyrelsen
i Södermanlands län yrkar förbud mot plåtburkar för Öl och läskedrycker
men inte mot engångsglas. Enligt länsstyrelsen skräpar plåtburkar
ned i naturen och på allmänna platser i stor omfattning och de skäl som av
kommittén anförts mot ett förbud beträffande engångsflaskor är enligt länsstyrelsens
mening inte bärande när det gäller plåtburkarna. Svenska Naturskyddsföreningen
anser, att engångsglasen bör motarbetas beträffande alla
produkter som brukar föras med ut i naturen. Ett ingripande på den punkten
uppges lyckligtvis ha opinionen för sig och skulle i hög grad stödja och
stimulera propagandan mot nedskräpningen. Föreningen understryker särskilt
att engångsglasen har i negativ riktning påverkat benägenheten att
återlämna returglas. Även plåtförpackningar för drycker bör enligt föreningen
motarbetas. Dessa kan eventuellt komma att bli en ännu större plåga
än glasen eftersom de är särskilt illa ägnade för återtransport. De dyrare
plåtförpackningarna föredras kanske också av dem som är alldeles likgiltiga
för tioöringarna. Insamlingen av de tömda burkarna är vidare motbjudande
och kan aldrig bli lönsam. Engångsförpaclcningar som vid förbränning sprider
skadliga gaser bör enligt föreningen självfallet bannlysas om effekten
inte är helt försumbar. Förpackningar som är oskadliga och förintas av sig
själva bör däremot främjas av det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Flera remissinstanser, bl. a. LO och Folkpartiets kvinnoförbund, understryker
kommitténs uppfattning att förbud i sista hand måste tillgripas om
någon acceptabel lösning eljest inte kan uppnås.

Pant

Flertalet remissinstanser anför inte några invändningar mot kommitténs
bedömning att inte förorda panthöjning för returflaskor.

Några remissinstanser förordar emellertid panthöjning. Statskontoret föreslår
att ett generellt pantsystem införs för bryggeriglas för Öl och läskedrycker,
både engångs- och returglas, med utgångspunkt från att konsumenten
genom att erhålla pantpriset i retur skall lockas att medverka i renhållningen.
Pantprissättningen skall utgå från konsumentens värdering av besväret
att återföra tomglas och inte från tomglasens värde för bryggerierna, varför
pantpriset måste sättas högre än nyglaspriset. Statskontoret är inte övertygat
av kommitténs argument mot ett pantsystem med pantpriser högre
än ny glaspriserna. Det bör enligt statskontoret vara möjligt att stämpla
flaskor med resp. bryggeriers igenkänningsmärken, att lagstiftningsvägen
skydda stämplingen mot otillbörligt utnyttjande, att anknyta ett inlösningstvång
till enbart stämplade flaskor och att periodiskt göra avräkningar
bryggerierna emellan. Statskontoret förutsätter kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i den mån pantsystemet återverkar på sysselsättningen
inom förpackningsindustrin. Även stöd i olika former till förpackningsföretag
anges böra övervägas. Statens pris- och kartellnämnd förordar
en så hög pant på returglas att tomglasen återlämnas. Nämnden anser
det inte orealistiskt att räkna med en effektiv frivillig kontroll mot inte
önskad tomglashantering genom de olika intressenterna i tillverknings- och
distributionsleden mot bakgrund av den starka koncentrationen i såväl förpacknings-
som bryggeriindustrin. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar
att ett pantsystem prövas även för engångsflaskor för Öl och läskedrycker.
Ett sådant system som förutsätter garantier för att flaskorna återtas
av detaljisten anges vara en rationell och förhållandevis enkel lösning i
fråga om avvägningen mellan nedskräpningssynpunkterna och företagsekonomiska
skäl.

Några remissinstanser förordar höjd pant på returglas i förening med avgift
på nyglas. Härigenom skulle risken för inte önskad tomglashantering
elimineras, vilket annars kan bli följden av att pantpriset överstiger nyglaspriset.
Svenska kommunförbundet framhåller att kommittén visat att
frågan om höjning av panten för returglas är mer komplicerad än man i allmänhet
föreställer sig och att ett i och för sig genomförbart alternativ skulle
vara att kombinera en höjning av panten med en statlig avgift på nyglaspriset.
Centerns kvinnoförbund vill förena ett förbud mot engångsglas med
åtgärder, som säkrar återställandet av returglas, så att inte returglas används
som engångsglas. Förbundet förordar därför att panten på returglas

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

höjs samtidigt som en avgift i tillverkningsledet på sådant glas införs, så
att panten inte kommer att överstiga kostnaden för glaset.

A vgifter

Remissinstanserna ansluter sig i stor omfattning till kommitténs principförslag
om miljövårdsavgift på konsumentförpackningar såsom ett lämpligt
medel att bereda samhället möjlighet att styra utvecklingen på förpackningsområdet
mot mera milj ovänliga material.

Riksrevisionsverket anser sig emellertid inte kunna slutligt bedöma frågan
om miljövårdsavgift på grundval av kommitténs material och förordar därför
att frågan utreds närmare. En komplettering av utredningsmaterialet
bör göras bl. a. för att belysa den effekt en miljövårdsavgift kan få på förpackningsindustrins
struktur. Enligt LO och länsstyrelsen i Gävleborgs län
bör frågan om miljöskadliga förpackningsmaterial behandlas av miljökontrollutrednin
gen.

I allmänhet förordas avgifter utan angivande av vilka emballagetyper eller
material som bör avgiftsbeläggas. Några remissinstanser anger emellertid att
engångsglas bör beläggas med avgifter, bl. a. RLF, som även föreslår avgift
på plåtburkar, eftersom avgiftsbeläggningen av engångsglas kan antas resultera
i en kraftig ansvällning av det därnäst farligaste engångsemballaget,
plåtburkarna. Förbundet understryker att onödigt dröjsmål med att vidta
de konkurrenspåverkande åtgärderna endast försvårar den anpassningsprocess
mot mera miljövänliga förpackningsmaterial, som ur miljövårdssynpunkt
redan ter sig synnerligen angelägen.

Enligt KF och skogsstyrelsen behövs inte någon särskild avgiftsnämnd
som kommittén föreslagit utan naturvårdsverket anges kunna handlägga
avgiftsfrågan. KF anger att naturvårdsrådet kompletterat med representanter
för konsumenterna samt för näringsliv och forskning skulle kunna på
ett lika effektivt sätt som den särskilda nämnden bevaka avgiftsfrågorna.
Det sålunda kompletterade naturvårdsrådet bör därjämte utvidga sitt verksamhetsfält
till att — utöver konsumentförpackningarna — omfatta hela
nedskräpnings- och avfallsområdet och bör vidare följa utvecklingen inom
aktuella forskningsområden och även initiera önskvärd forskning.

De remissinstanser, som förordar avgifter, ansluter sig genomgående till
kommitténs förslag om avgifter graderade efter miljöfarlighet.

Svenska telcnologföreningen tillstyrker i princip kommitténs förslag om
avgiftssystem men kan inte biträda de föreslagna riktlinjerna för avgiftsnämnden.
Enligt föreningen bör nämnden i stället arbeta med utgångspunkt
från att en varas alla kostnader bör ligga i priset. Om samhällets kostnader
för varan täcks genom avgifter i produktionsledet kommer de med i priset.
Avgiften bör täcka samhällets alla kostnader för produkten men i övrigt vara
konkurrensneutral och influtna avgifter bör delas mellan huvudmännen för
renhållningen. En användbar princip torde därvid vara fördelning i propor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

tion till den mängd avfall resp. huvudman samlar in och hanterar. Enligt
hovrätten över Skåne och Blekinge är en generell, konkurrensneutral avgift
något helt annat än miljövårdsavgift. Den generella avgiften anges innebära
en utväg att få bidrag till renhållningskostnaderna vid sidan av de vanliga
renhållningsavgifterna. Skånes handelskammare uttalar att om vissa kommuner
skulle behöva tillerkännas särskild ersättning för miljövård bör medlen
kunna ställas till förfogande på annat sätt, antingen enligt kommitténs
förslag om utjämning inom större regioner eller genom att vissa kommuner
får statliga medel för ändamålet. Handelskammaren tillägger att en allmän
miljövårdsavgift på förpackningar kan få en effekt som direkt motverkar
syftet med andra av kommittén föreslagna åtgärder. Det kan ingalunda uteslutas
att allmänheten genom att ha erlagt avgift för uppstädning i naturen
anser sig ha betalat de kostnader som nedskräpningen förorsakar och därför
blir mindre benägen att ombesörja vederbörlig kvittblivning.

De remissinstanser som avstyrker miljövårdsavgift lämnar skiftande motiveringar.
Statens naturvårdsverk anser att det med ett effektivt genomförande
av kommitténs övriga förslag inte synes vara nödvändigt att nu
genomföra förslaget om miljövårdsavgifter som dock kan bli nödvändiga
framdeles. Innan sådana åtgärder vidtas, bör effekten på nedskräpningen
genom kommitténs övriga förslag prövas. Enligt Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund synes betydande risk föreligga att man med avgiften som
styrinstrument försöker avpassa avfallet efter en statisk destruktionsmetod
i stället för att ständigt söka få fram bättre metoder för att förstöra samhällets
föränderliga avfall. Eftersom lagen om kommunala renhållningsavgifter
ger kommunerna rätt till full kostnadstäckning för destruktionen,
föreligger inte tillräckliga skäl att redan i produktions- eller försäljningsledet
ta ut en konkurrensneutral avgift. Enligt Sveriges industriförbund och
Sveriges köpmannaförbund kan kommitténs övriga förslag på sikt antas
bli tillräckliga. Miljövårdsavgifter anges dessutom förutsätta en allmän omprövning
av principerna för samhällets avgiftsbeläggning. Förbunden tillstyrker
emellertid en särskild nämnd med uppgift att bl. a. följa utvecklingen
på hela nedskräpningsområdet. Skånes handelskammare är starkt
kritisk mot förslaget om särskild miljövårdsavgift men har i likhet med
Sveriges lantbruks förbund och Svenska förpackningsf öreningen inte något
att erinra mot en allsidigt sammansatt nämnd med uppgift att mera generellt
följa utvecklingen på nedskräpningsområdet. En nämnd av detta slag
bör enligt handelskammaren ha möjlighet att lämna förhandsbesked som
med bindande verkan medger tillverkning av visst slag av förpackningar.
Nämnden anges vidare aktualisera frågan om samordning mellan de olika
myndigheter, i första hand socialstyrelsen och naturvårdsverket, som har
att ta befattning med nedskräpningsproblemen och inte enbart med förpackningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker införandet av miljövårdsavgift
men har inte någon erinran mot den föreslagna nämnden. Länsstyrelsen
i Blekinge län ifrågasätter, om inte frågan om åtgärder för att minska
olägenheterna av förpackningar i nedskräpningssammanhang bör lösas på
annat sätt än genom milj övårdsavgifter. En tänkbar utväg sägs vara att inrikta
ansträngningarna på att åstadkomma effektiva, miljövänliga destruktionsanläggningar,
som kan ombesörja en snabb förstöring av engångsförpackningarna.

4.5 Renhållningen

Gränsdragning hälsovård — naturvård

Några remissinstanser berör den allmänna frågan om gränsdragning mellan
naturvård och hälsovård. Skånes handelskammare framhåller att funktionsfördelningen
mellan hälsovårdsorganisationen och naturvårdsverket i
fråga om åtgärder mot nedskräpning förtjänar att särskilt uppmärksammas,
så att kompetenskonflikter inte uppkommer mellan de olika organen. KF
föreslår i fråga om renhållningsansvaret för naturen en särskild utredning
om ansvarsfördelningen mellan centrala och lokala organ beträffande renhållningen
och för övrigt beträffande hela miljövården. Sveriges köpmannaförbund
anser att en särskild — förslagsvis av socialstyrelsen ledd — utredning
snarast skall tillsättas med uppgift att framlägga ett preciserat förslag
till fördelning av miljövårds- och renhållningsansvaret på såväl det centrala
som lokala planet.

4.5.1 Bebyggelseområde

Remissinstanserna framför inte några invändningar mot kommitténs uppfattning
att skäl saknas för ändring av gällande bestämmelser om renhållningsansvar
vid bebyggelse. Dessa bestämmelser i förening med nuvarande
praktiska renhållningsmöjligheter anses vara i och för sig tillräckliga.

4.5.2 Vägområde
Allmänt

Olika uppfattningar redovisas i remissvaren angående förslagen i betänkandet
i fråga om vägrenhållning. I allmänhet tillstyrks förslaget om väghållares
ansvar för allmän vägs vägområde i enlighet med vägsakkunnigas
förslag, medan delade meningar råder angående förslaget om väghållares
renhållning av allmän vägs sidoområde intill 50 m. När det gäller enskilda
vägar går uppfattningarna vitt isär. Allmänt understryks vikten av att man
kommer till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svåraste
delen av nedslcräpningsproblemet. Förslaget om garanti för väganordningar
såsom rast- och parkeringsplatser till en viss miniminivå har vunnit

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

allmän anslutning från remissinstanserna med undantag för vägmyndigheterna.
Dessa tillstyrker emellertid kommitténs förslag i toalettfrågan.

Ett antal remissinstanser tillstyrker helt kommitténs förslag om renhållning
av allmänna och enskilda vägar, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,
Svea hovrätt, Riksförbundet för allmän hälsovård, RF, LO, länsstyrelserna
i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västerbottens samt
Västmanlands län, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund och statens trafiksäkerhetsverk. Hovrätten över Skåne och
Blekinge finner förslaget om utvidgat renhållningsansvar för väghållare till
allmän och enskild väg vara den viktigaste förbättring, som kommittén föreslår,
och anser att förslaget i denna del bör snarast genomföras oavsett vad
som händer med kommitténs förslag i övrigt.

Allmänna vägar

Vägsakkunnigas förslag om väghållares renhållning av själva vägområdet,
till vilket förslag kommittén anknyter, vinner allmän anslutning.

Kommitténs förslag om väghållares renhållning intill 50 m tillstyrks i
princip av flertalet remissinstanser. Statens naturvårdsverk framhåller, att
eftersom nedskräpningen längs de allmänna vägarna till övervägande del
inte orsakas av den bofasta befolkningen, bör väghållaren vara ansvarig för
renhållningen. Verket anser det rimligt att bilismen får svara för de kostnader
som sammanhänger med vägrenhållningen med hänsyn till den av
1963 års riksdag antagna principen att varje trafikgren skall bära de kostnader
som den förorsakar det allmänna.

Några remissinstanser framför invändningar av olika slag. KAK, Näringslivets
trafikdelegation, statens planverk, statens trafiksäkerhetsskydd och
statens vägverk avstyrker förslaget om väghållares renhållning av 50 m-remsan.
Vägförvaltningarna framför i allmänhet synpunkter som överensstämmer
med vägverkets. Verket anser, att kommitténs förslag om uppdelning
av renhållningsansvaret i naturen utanför vägområdet är orealistiskt. Man
utgår från att detta renhållningsansvar måste delas och får två skilda samhällsorgan,
som ansvarar för renhållning i naturen, vilket inte förefaller
rationellt och bygger vidare resonemanget på en ofullständig utredning. Nedskräpningen
i naturen på vägs sidoområde är endast i begränsad omfattning
orsakad av trafiken som sådan. Verket påpekar att den otillåtna soptömningen
i naturen längs vägarna är i allt väsentligt en följd av otillräckliga
möjligheter eller för stora svårigheter för allmänheten att göra sig av med
hushållsavfall, skrot och annat avfall. Försök har gjorts med utökade uppsamlingsanordningar
för avfall vid mera frekventerade rast- och parkeringsplatser,
t. ex. större antal sopkärl, containers etc. Därvid har det visat sig
att allmänheten uppfattar soptömning på rast- eller parkeringsplatser som
på något sätt legaliserad. På kort tid övergår denna till att fungera som sopterminal
med påföljd att förhållandena på platsen blir ännu odrägligare. Å

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

andra sidan har det visat sig att i fall där ett samhälle eller bebyggelseområde
t. ex. har infört regelbunden sophämtning har den illegala soptömningen
på eller i anslutning till rastplatser o. d. i stort sett upphört. Renhållningen
bör enligt verkets mening lösas genom uppsamling vid källan. Till följd
av det nära sambandet mellan hur renhållningen är ordnad vid bebyggelsen
och den illegala nedskräpningen i naturen utanför vägområdet kan det därför
inte vara varken riktigt eller rationellt att dela ansvaret mellan olika
samhällsorgan. Detta samband mellan uppsamling av avfallet vid källan
resp. allvarligare nedskräpning i naturen talar i stället starkt för att ansvaret
för renhållning i naturen inte bör vara delat. Yäghållarens renhållningsansvar
bör därför vara begränsat till vägområdet.

Vägverket anser, att kostnaderna för renhållning av allmän vägs sidoområde
skulle bli av sådan storleksordning att förslaget ter sig närmast ogenomförbart.
Vid försök med renhållning sommaren 1969 i enlighet med kommitténs
förslag vid ett antal vägsträckor i skilda delar av landet och med olika
nedskräpningsgrad har framkommit att arbetets omfattning och kostnader
endast i begränsad utsträckning är beroende av nedskräpningsgraden. De påverkas
främst av terrängens beskaffenhet och överskådlighet varvid kostnaden
kan bli uppemot den dubbla där vägen passerar genom skogsmark.
Med de utförda försöken som underlag har i en översiktlig kalkyl kostnaderna
för en förstagångsröjning för hela det allmänna vägnätet beräknats
till ca 20—25 milj. kr. och de årliga renhållningskostnaderna därefter till
ca 10—15 milj. kr. Då något generellt behov av renhållning längs hela vägnätet
knappast föreligger — särskilt inte om renhållning vid källan framdeles
genomförs — anser vägverket att det begränsade renhållningsansvar
för väghållaren som vägsakkunniga föreslagit är tillfyllest inte minst med
tanke på kostnaderna.

Statskontoret tillstyrker däremot i princip den föreslagna skärpningen och
delningen av ansvaret för renhållning i naturen. Nedskräpningen i naturen
närmast vägar är väsentligt kraftigare än i naturen i övrigt och anses direkt
hänga samman med bilismen och inte som nedskräpningen i naturen i övrigt
med friluftslivet. Statskontoret anser att de miljömässiga vinsterna av en
intensifierad renhållning av naturområden närmast bilvägar motiverar de
kostnader som vägverket uppgivit. Statskontoret håller vidare för troligt att
de beräknade kostnaderna kan sänkas om renhållningen sker med urskillning.

Vägkostnadsutredningen finner visserligen att huvudmannaskapet för renhållningen
måste delas mellan väghållare och kommun men anser att kommitténs
förslag inte är rationellt. Vägkostnadsutredningen förordar att väghållare
skall renhålla allmän vägs område jämte en remsa av 2 m från vägbanan
eller annan väganordning. Om en 50 m-remsa emellertid i och för
sig anses böra förordas, bör kommunen ha det praktiska renhållningsansva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ret men kompenseras genom bilskattemedel för de kostnader, som orsakas
av nedskräpning genom vägtrafik.

Ett ganska stort antal remissinstanser vill begränsa väghållares renhållningsansvar
för vägs sidoområde till sådan mark där allemansrätten gäller
så att tomt och plantering undantas. RLF har emellertid i och för sig inte
något att invända mot städning av områden med gröda.

Några remissinstanser diskuterar sidoområdets bredd. Enligt länsstyrelsen
i Jönköpings län bör sidoområdets bredd inte fixeras till 50 m och enligt
länsstyrelsen i Hallands län bör sidoområdet avse vägområdets ”omedelbara
närhet”. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser ett sidoområde
av 25 in vara lämpligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner visserligen
att vägförvaltningens organisation i och för sig inte är lämpad för
renhållning av vägs sidoområde men kan tänka sig en 20 m-remsa.

Enskilda vägar

I ett stort antal remissyttranden förordas att enskild väghållare som erhåller
statsbidrag för underhåll av vägen åläggs renhållningsansvar för själva
vägområdet. Utsträckning till en 50 m-remsa avstyrks allmänt. Domänverket
har dock i och för sig inte något att erinra mot enskild väghållares
ansvar för renhållning av 50 m-remsan om kostnaden får inräknas i bidragskvalificerande
kostnad. Verket avstyrker emellertid sådant ansvar för
vägar utan statsbidrag, vilka annars kommer att bli avstängda för allmänheten
i stor omfattning. Renhållning utefter vägar vars underhåll bekostas
av markägaren bör enligt verket jämställas med renhållning i naturen i
övrigt. Vägkostnadsutredningen förordar en 2 m-remsa för enskild väg med
statsbidrag och länsstyrelsen i Västernorrlands län en 10 m-remsa. Statens
vägverk tillstyrker renhållningsansvar för enskild väghållare i fråga om
själva vägområdet endast då risk för sanitär olägenhet föreligger men avstyrker
sådant ansvar för vägs sidoområde.

Bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker kommitténs förslag i fråga
om enskild väg och framhåller, att generellt åläggande om renhållning kan
leda till ytterligare avstängning av enskilda vägar för allmän trafik, vilket
hindrar allmänheten att nå betydelsefulla fritidsområden. Länsstyrelsen i
Malmöhus län framhåller att en renhållningsskyldighet för enskild väghållare
måste kompenseras med ett statsbidrag som är anpassat till trafikintensiteten,
främst vägens utnyttjande som turistväg. Länsstyrelsen ifrågasätter
dock i likhet med Järfälla kommuns miljövårdsråd, om inte kommunen
har bättre förutsättningar än den enskilde väghållaren att ansvara för renhållningen
utefter dessa vägar. Förslagen i fråga om allmänna vägar kan
enligt stiftsnämnden i Lunds stift endast tillämpas likformigt beträffande
sådana enskilda vägar som får statsbidrag till väghållningen. Övervägande
delen av de enskilda vägarna, bl. a. skogsbilvägarna, regleras inte av enskilda
väglagen och kommer inte i fråga för statsbidrag till väghållningen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Dessa vägar anges bli mest utsatta för kvalificerad och för markägaren
svårbemästrad nedskräpning (bilvrak, skrot, möbler o. d.). Stiftsnämnden
finner det väl betungande att här ålägga väghållare renhållningsansvar
även för terräng intill vägen.

Väg anordning ar

Remissinstanserna hälsar genomgående med tillfredsställelse kommitténs
förslag om väganordningar inkl. toalettmöjligheter i viss minimiomfattning.
Statens naturvårdsverk ansluter sig till kommitténs förslag att väghållaren
även skall svara för att toaletter och anordningar för att ta emot avfall från
vägtrafikanterna uppförs i erforderlig omfattning längs de allmänna vägarna.
Råd och anvisningar beträffande utformning och omfattning av sådana
anordningar bör utarbetas av vägverket i samråd med socialstyrelsen och
naturvårdsverket.

Några remissinstanser påpekar sambandet mellan vägnedskräpning och
trafiksäkerhet. NTF uttalar sålunda att även om nedskräpningen längs vägar
inte i första hand är ett trafiksäkerhetsproblem finns dock en anknytning
till trafiksäkerhetsfrågan genom att t. ex. en välhållen rastplats, städad
och utrustad med avfallskärl in. m., påverkar bilisten att rasta. En skräpig
och i övrigt ovårdad plats inbjuder däremot inte till detta och fördröjer sålunda
den vila och avkoppling som bilisten i trafiksäkerhetens intresse skall
unna sig då och då under en längre biltur. Det torde vidare inte vara helt
uteslutet att nedskräpningen i naturen och efter vägarna också kan påverka
trafikanterna till slapphet och bristande efterlevnad av trafikens regler. Liknande
synpunkter lämnas av statens trafiksäkerhetsråd.

Statens vägverk avstyrker förslaget i vad avser rast- och parkeringsplatser
och vägförvaltningarna anför i stort sett samma synpunkter som vägverket.
Verket framhåller att behovet av rast- och parkeringsplatser inte är
föranlett av behovet att kunna tömma under resa uppkommet skräp eller
avfall utan är helt en trafikkapacitets- och trafiksäkerhetsfråga. Något behov
av utbyggnad i sådan grad som kommittén föreslagit föreligger över
huvud taget inte. Det anges vidare ingalunda vara självklart att en ökning av
antalet rast- och parkeringsplatser medför en minskning av nedskräpningen
i naturen, även om de är försedda med lämpliga uppsamlingsanordningar
för skräp. Erfarenheterna tyder på det rakt motsatta förhållandet.

Verket har av just den anledningen i många fall nödgats dra in dylika
platser för att få ett slut på fortsatt nedskräpning både inom och utanför
vägområdet. Detta sammanhänger med hur renhållningen är ordnad i närliggande
samhällen och vid bebyggelse- och fritidsområden in. m. Vägverket
har iakttagit mycket klara samband mellan brister därvidlag och nedskräpning
av rast- och parkeringsplatser samt naturen invid genom att dessa använts
som ersättning för eller rent av terminaler till sopstationer.

Enligt vägverket erfordras successivt liksom hittills viss komplettering

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 67

och förbättring av rast- och parkeringsplatserna allt eftersom trafikförhållandena
föranleder detta. I anslutning till genomförandet av förslaget till ny
väglag blir det anledning till en viss översyn.

T oalettfrågan

Remissinstanserna är eniga om att väganordningarnas toalettfråga snalast
måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Flertalet remissinstanser ansluter
sig till kommitténs förslag om en lösning av toaiettfrågan genom
avtal med serviceanläggningar längs allmän väg. Ett stort antal remissinstanser
främst motororganisationerna anser dessutom att tillfredsställande
toalettanordningar bör inrättas vid de större rastplatserna. Svenska
Renhållningsverks-Föreningen framhåller behovet av toaletter längs de
stora vägarna. Statens vägverk som i huvudsak biträder kommitténs förslag
ser mycket allvarligt på toalettfrågan. Verket, som under lång tid
gjort upprepade försök med toalettanordningar, har nedslående erfarenheter
darav. Toaletter kan endast anordnas under förutsättning av ständig
bevakning och tillgång på vatten och avlopp. Detta kan inte heller uteslutas
vid kemiska toaletter eller förbränningstoaletter. Dessa omständigheter begränsar
möjligheten att anordna toaletter vid rast- och parkeringsplatser
till rena undantagsfall. Vägverket har för avsikt att i anslutning till den
nya väglagens ikraftträdande trots hittillsvarande negativa erfarenheter
vidta förnyade ansträngningar i frågan. Eftersom bensinhandeln alltmer
börjar övergå från en ren oljebutiksrörelse till en servicerörelse för vägtrafikanterna
får verket instämma i kommitténs uppfattning att toalettfrågan
i huvudsak måste lösas i anslutning till denna servicerörelse. Ansvaret
för att behovet av toaletter närmare klarläggs liksom att initiativ
tas till att toaletter kommer till utförande torde emellertid främst åvila hälsovårdsnämnderna.
Eftersom tvingande regler inte förefinns torde nämnderna
få verka för att på frivillig väg försöka få till stånd toaletter för allmänheten.
Detta förutsätter ett samarbete mellan hälsovårdsnämnd och andra kommunala
organ, väghållare, motororganisationer och bensinhandeln.

Bensmhandelsutredningen ansluter sig trots principiella invändningar till
kommitténs förslag till lösning av toalettfrågan avtalsvägen men finner det
dock vara självklart att vägförvaltningarna tillgodoser behovet av toaletter
vid livligt frekventerade rastplatser utmed de stora trafiklederna såsom i
vissa fall redan sker. Redan nu tillhandahåller enligt uppgift det helt övervägande
antalet bensinstationer toaletter för sina kunder. I allmänhet torde
man inte heller neka andra att använda dessa toaletter. Läget blir emellertid
ett annat, om väghållaren sätter upp hänvisningsskyltar till stationerna. En
förutsättning härför måste enligt bensinhandelsu {redningens uppfattning
a ara, att artal dessförinnan träffats om ersättning på lämpligt sätt för de
extra kostnader och besvär som den ökade frekvensen toalettbesök orsakar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Järnvägar

I flera remissvar berörs den förorening, som sker från järnvägsvagnar
till följd av nuvarande öppna toalettsystem, bl. a. av ett stort antal länsstyrelser
samt länsläkare och länsveterinärer i underremisser till länsstyrelserna.
Det allt mera besvärande dyntproblemet och andra sanitära olägenheter
framhålls. Det anses ofrånkomligt att järnvägens föroreningsproblem
löses snarast. Närmast till hands ligger införande av något slags slutet toalettsystem.
Skid- och friluftsfrämjandet ansluter sig till kommitténs uttalande
att SJ förutsätts lösa problemet på ett sätt som tillgodoser moderna
hygieniska krav. Lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet framhåller
att den förorening som järnvägstrafiken åstadkommer kan vara lika
besvärande som den utmed vägarna och anser att renhållningsansvaret utmed
järnväg därför bör vara i princip utformat på motsvarande sätt som
vid väg. RLF anser den enda rationella lösningen vara att järnvägsmyndigheterna
åläggs installera toaletter som medger uppsamling av avfallet. En
viss bestämd tidsfrist, förslagsvis fem år, bör lämnas för denna omläggning.
Vattenvärnet framhåller, att SJ måste övertygas om hur angeläget det är att
frågan om tågtoaletterna löses. Då SJ synes välja en kemisk toalett som torde
avses bli tömd direkt i reningsverk, är det av stor vikt att inte nya olägenheter
skapas för miljövården genom användningen av kemiska vätskor.
Dessa innehåller i regel ämnen, som kan störa de biologiska processerna i
reningsverken.

4.5.3 Naturområde
Allmänna synpunkter

Till kommitténs förslag om kommuns renhållningsansvar i naturen av
trevnadsskäl intar i allmänhet remissinstanserna i princip en mycket positiv
hållning. Förslaget föranleder emellertid i olika hänseenden särskilda
synpunkter från flera remissinstanser. Mot kommitténs uppfattning i vissa
tolkningsfrågor angående kommuns renhållningsansvar i naturen förekommer
inte några invändningar. De remissinstanser som inte biträder kommitténs
förslag om väghållares renhållningsansvar för vägs sidoområde, förordar
ett odelat ansvar för kommunen i fråga om renhållningen i naturen,
dvs. inkl. vägs sidoområden. Svenska kommunförbundet framhåller att en
ovillkorlig förutsättning för kommuns utvidgade renhållningsansvar i naturen
är att kommitténs förslag rörande väghållares förpliktelser genomförs.
Vidare utgår styrelsen från att dylikt kommunalt ansvar inte skall omfatta
åtgärder i anledning av oljeutsläpp från fartyg.

Några remissinstanser vill slopa kommitténs kvalifikationskrav för utlösning
av kommuns renhållningsansvar i naturen bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads
och Södermanlands län samt Skid- och friluftsfrämjandet. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 69

länsstyrelsen i Östergötlands län begränsar det föreslagna kvalifikationskravet
renhållningen till välbesökta trakter. Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker
förslaget eftersom det inte är rimligt att kommun skall ingripa i rena
bagatellfall. Kommitténs beskrivning av renhållningsnivån efter uppstädning
godtas allmänt av remissinstanserna.

Kommunrenhållningsansvar i författningstext

Svenska kommunförbundet påpekar, att enligt kommittén skulle det föreslagna
kommunala renhållningsansvaret inte behöva uttryckligen anges
eftersom det kan intolkas i HvSt:s huvudbestämmelse om kommuns ansvar
för den allmänna hälsovården och med beaktande därjämte av den
nya bestämmelsen om renhållning i naturen även av trevnadsskäl. Förbundet
är dock tveksamt till om dessa bestämmelser kan grunda en skyldighet
för kommun att genomföra renhållningsåtgärder i fall där de primärt
ansvariga ar okanda eller saknar förutsättningar att fullgöra sina förpliktelser.
Att kommunerna skulle ha rätt därtill har inte ifrågasatts. Konsekvensen
av en sådan tolkning av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården
synes ur kommunal synpunkt kunna leda till mycket långtgående förpliktelser.
För att undvika att ett ställningstagande i denna detaljfråga skall
leda till mera vidsträckta konsekvenser än som nu kan överblickas och som
ej heller närmare utretts av kommittén, anser förbundet att det här åsyftade
kommunala renhållningsansvaret bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse
därom. Denna bestämmelse bör då utformas så att därav klart
framgår att fråga är om ett ansvar i sista hand, dvs. först sedan en aktion
mot eventuellt övriga ansvariga inte lett till något resultat.

Även statens naturvårdsverk och ett antal länsstyrelser framhåller att
kommuns renhållningsansvar i naturen av andra än sanitära skäl bör komma
till uttryck i författningstext.

Värdkommuner

Av remissvaren framgår å ena sidan att många remissinstanser hyser farhågor
för att kommuns renhållningsansvar i naturen av trevnadsskäl skulle
komma att bli mindre effektivt genom att i stället markägare eller nyttjanderättshavare
görs ansvarig enligt 73 § HvSt genom föreläggande av hälsovårdsnämnd.
Härigenom skulle markägare och nyttjanderättshavare få stå
för kostnader, som föranleds av allmänhetens nedskräpning i naturen vid
utövande av allemansrätten. Å andra sidan uttalas i en del remissvar farhågor
för att s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal turister,
kommer att belastas med en omfattande renhållningsskyldighet i naturen
av trevnadsskäl.

L an tm åt eris tyr elsen påpekar att även sedan större kommuner bildats
kommer landsbygdskommuner att fungera som värdkommuner för friluftsliv
i förhållande till invånare i de större tätorterna. Vad beträffar fritidsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

byggeisen har styrelsen efter särskilda undersökningar kunnat konstatera
detta förhållande. De större tätorternas närzoner för fritidsbebyggelse bex-ör
regelmässigt flera kommunblock. Genom att bilda särskilda regioner för renhållning
och sophantering, vilka omfattar större områden än kommunerna
och anpassas efter friluftslivets intressezoner, skulle man uppnå en viss utjämning.
Statsbidrag anses vidare vara befogade i viss utsträckning, speciellt
när det gäller glesbygdskommuner.

I allmänhet reses ej invändningar mot kommitténs förslag till stöd åt
värdkommun i betungande fall. Kommittén har därvid inte föreslagit statsbidrag.
Sådant bidrag rekommenderas emellertid av några remissinstanser
som ett lämpligt medel för kostnadsutjämning, bl. a. länsstyrelsen i Gotlands
län, vilken såsom värdkommun ser med oro på utjämningsmöjligheterna
inom länet.

Länsstyrelsen i Stockholms län är inte övertygad om att antalet betungande
fall blir så litet. Visar det sig att regional ekonomisk samverkan över
vidsträckta områden möter svårigheter är länsstyrelsen inte främmande för
tanken att frågan får lösas lagstiftningsvägen. Vidare anser länsstyrelsen
att man inte kan inskränka sig till att endast beakta kostnaderna för städning.
Länsstyrelsen betraktar i högre grad än kommittén frågan som ett omhändertagandeproblem
med därav föranledda kostnader. En avsevärd utökning
måste sålunda ske av möjligheterna för allmänheten att på lämplig
plats lämna sina sopor. Små värdkommuner för det rörliga friluftslivet kan
inte rimligtvis åläggas att anskaffa, sätta upp och tömma sopbehållare.
Länsstyrelsen anser att statsbidrag till anläggning och drift av uppsamlingsanordningar
för sopor inom utpräglade fritidsområden kan motiveras av
det intima sambandet mellan den moralbildande verksamheten och möjligheterna
att göra sig av med avfallet. Länsstyrelsen i Västmanlands län accepterar
kommuns ansvar med hänvisning till att kommuns kostnader till
en del torde kompenseras av inkomster via turismen. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att eu utjämning mellan kommuner är oundgängligen nödvändig.

Speciella naturområden in. in.

I några remissvar uppmärksammas speciella naturområden och deras
nedskräpningsproblem.

Enligt statens naturvårdsverk bör i sammanhang med kommunernas renhållningsansvar
särskilt övervägas de problem, som kan uppstå för glesbygdskommuner
inom framför allt fjällområden och obebodda ytterskärgårdar
med omfattande rörligt friluftsliv. Svenska Naturskyddsföreningen berör
nedskräpningen i skärgården. Bl. a. framhålls att påbörjad kommunal
renhållning för den fasta bebyggelsen snabbt måste byggas ut och det rörliga
friluftslivets avfall beaktas. I frekventerade s. k. returkommuner måste
vidare ordnas enkla toaletter och sopbehållare och båtfolket informeras

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

om förbudet att kasta avfall i sjön. Båtbyggarna bör planera in särskilt utrymme
för sopor i båtarna och båtägarna bör ges möjlighet att sedan avlämna
samlade sopor i t. ex. pråmar. Även Vattenvärnet tar upp nedskräpningen
från sjöfarten och smabatsproblemet, som anges ha uppmärksammats
för litet. Länsstyrelsen i Kristianstads län berör kustvatten och inre
vattenvägar. En förbättring vad avser den besvärande nedskräpningen från
fartyg anses vara angelägen särskilt i Östersjön. Länsläkaren i Göteborgs
och Bohus län framhåller att det av kommittén inte framgår om naturen
omfattar vattenområden efter kusten och i inlandet. Det sägs vara angeläget
med ett klarläggande i fråga om nedskräpning till sjöss och speciellt därvid
samhällets ansvar att vidta renhållningsåtgärder beträffande ilandflntet
eller i kustvattnet flytande skräp. Länsläkaren i Norrbottens län anser att
föreskrifterna om nedskräpning i vattendrag bör överses och bringas i överensstämmelse
med de föreskrifter som gäller förbud mot nedskräpning på
land. Detta innebär att länskungörelsernas föreskrifter om förbud mot nedskräpning
av kustvatten och inre vattendrag bör skärpas i så måtto, att
obehagsrekvisitet får utgå.

Svenska fjällklubben påpekar att nedskräpningen — miljöförstöringen —
och därav följande landskapsnedslitning ökat starkt även i fjälltrakterna.

Svenska jägareförbundet belyser de skadeverkningar som nedskräpning i
naturen kan medföra för vilda däggdjur och fåglar. Förbundet anser att
såväl slät tråd som taggtråd som inte längre används för sitt ändamål näst
efter utsläpp av olja utgör de största direkta riskerna för vilda däggdjur och
fåglar. Att kvarlämna tråd är därför enligt förbundets mening att anse som
kvalificerad nedskräpning. Om rättelse inte kan erhållas genom föreläggande
att inom angiven tid ta bort tråden, bör ordningsbot inte tillämpas
utan böter utdömas av domstol. Skärskador genom nedskräpning med glas
och plåt in. in. bedöms av förbundet vara av relativt underordnad betydelse
för vilda djur och fåglar.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att i långt större
utsträckning än hittills bör uppmärksamheten riktas på nödvändigheten av
rastgårdar för hundar så att inte lekplatser för barn utsätts för förorening.

4.5.4 Organisation
Allmänna synpunkter

Enligt statens naturvårdsverk är det mycket angeläget att en skärpning av
nedskräpningsbestämmelserna från samhällets sida kompenseras av anordningar,
som tillgodoser allmänhetens behov av att på enklaste möjliga sätt
göra sig av med såväl hushållsavfall som mera skrymmande avfall. För effekt
av de föreslagna åtgärderna anges det vara av vikt att kostnaderna
för den väsentligt ökade kommunala renhållningsservicen räknas in i den
ordinarie renhållningstaxan så att inga extra avgifter behöver tas ut i sam -

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

band med att allmänheten lämnar ifrån sig avfallet. I Svenska Naturskyddsföreningens
yttrande framhålls att en modern effektiv utrustning i form av
mottagningsanordningar måste skapas till lands och sjöss avseende även
toaletter på tåg och fartyg. KF framhåller, att de viktigaste praktiska frågorna
som kommittén behandlat är ansvaret för och organisationen av renhållningen
och avfallshanteringen i fråga om vägar, vägområden och naturen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län in. fl. remissmyndigheter påpekar
att avgörande för att en minskad nedskräpning skall uppnås är att samhället
kan erbjuda den enskilde goda möjligheter att på lämpligt sätt bil av
med avfall.

Kommunalt renhållningsmonopol

I allmänhet tillstyrks kommitténs ställningstagande i fråga om kommunalt
renhållningsmonopol. Några remissinstanser uttrycker emellertid tveksamhet
om ett så omfattande monopol som kommittén rekommenderar.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör det kommunala renhållningsmonopolet
successivt utnyttjas för allt större områden som ett led i en fortlöpande
höjning av den allmänna hygieniska standarden. Målsättningen bör vara att
all bebyggelse som kan nås av en organiserad renhållning skall omfattas av
monopol. En betydande del av den nu förekommande nedskräpningen och
speciellt överbelastningen på vägverkets sopkärl torde härröra från sådan
bebyggelse för vilken monopolet inte tillämpas. Skånes handelskammare
framhåller dels att monopolet bör utnyttjas på ett sådant sätt, att förutsättningarna
för tillvaratagande av olika avfallsråvaror beaktas och dels att industriavfall
inte generellt kan anses lämpat för kommunalt renhållningsmonopol.
Speciellt pappersavfallet utgör en värdefull råvara som i dag i stor utsträckning
används i flera svenska pappersbruk och dessutom funnit stor
avsättning på utländska marknader. Om kommunerna utnyttjar möjligheten
att tillämpa ett renhållningsmonopol, är det enligt handelskammarens mening
önskvärt att man i vidgad utsträckning möjliggör en sortering av avfallet.

Några remissinstanser intar en negativ hållning till renhållningsmonopol.
Lantbruksstyrelsen framhåller risken för mindre effektivitet av ett omfattande
renhållningsmonopol. Svenska företagares riksförbund anser att en
fri konkurrens mellan privata renhållningsentreprenörer bättre torde tillgodose
kravet på en effektiv renhållning när det gäller hushållssopor, industri-
och af färsavfall. Sveriges lantbruksförbund påpekar att införande av
renhållningsmonopol inte löser sophämtningsproblemet, om ej erforderliga
resurser ställs till förfogande, vilket anges vara den mest svårlösta delen av
problemet. Kommitténs förmodan att hälsovårdsnämnderna successivt kommer
att erhålla tillräckliga resurser som en följd av kommunsammanläggningar
torde vara berättigad i vissa men långt ifrån alla fall.

De legala möjligheterna för det kommunala renhållningsmonopolets om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

fattning behandlas i några remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och
arbetsgruppen för naturvårdsfrågor i Partille ifrågasätter om ett kommunalt
renhållningsmonopol som omfattar allt avfall, även industriavfall, är
möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning. Renhållningsmonopolet måste
nämligen grundas på föreskrift i följ dförfattning till HvSt och därav torde
följa att endast sådant avfall, som på ett eller annat sätt kan vålla sanitär
olägenhet kan omfattas av bestämmelserna. Särö kommun påpekar bl. a., att
flertalet kommuner inte synes vara rustade för eller ha förutsättningar att
ta hand om hämtning av industriavfall, vilket ofta förutsätter specialfordon
av olika slag. En möjlighet anges vara att företagen åläggs deklarationsplikt
beträffande sitt avfall, varefter hälsovårdsnämnden avgör om renhållningsmonopolet
skall omfatta den aktuella rörelsen eller inte. Eventuellt kunde
skyldighet att sortera olika slags förekommande avfall inom en och samma
industri medföra, att åtminstone en del av avfallet kan underkastas hämtningsmonopolet.
Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det vara
klart att avfallet från industri, hantverk och handel behöver bli föremål för
skärpt tillsyn och reglering men kan dock inte tillstyrka ett totalt renhållningsmonopol.
Såväl de kommunala renhållningsverken som de av kommunerna
antagna entreprenörerna har en fordonspark som huvudsakligen är
avpassad för hämtning av kärl eller behållare, medan åkeriföretagen förfogar
över lastbilar med lyftanordningar och containers lämpade för skilda
slag av avfall. Den hårda konkurrensen inom transportväsendet har stimulerat
utvecklingen av uppsamlings- och transportanordningar och bromsat
prisstegringen. Monopolställningen skulle enligt förbundet leda till en inte
önskvärd konkurrensbegränsning. Dessutom anges företagen rimligen böra
ha rätt att med egna fordon transportera eget avfall till destruktionsanläggningar.

Glesbygds- och fritidsbebyggelse

Lantmäteristyrelsen belyser utförligt fritidsbebyggelsens avfallsfrågor.
Enligt en inventering av styrelsen omfattade fritidsbebyggelsen år 1967 ca
425 000 hus. Ca 140 000 fritidshus var belägna 2 mil från tätorter med över
25 000 invånare. Sophämtningsfrågan för fritidsbebyggelsen anges ha både
organisatoriska och planeringsmässiga aspekter, vars vikt hittills torde ha
underskattats. I den fortsatta planeringen av fritidsbebyggelse är det angeläget
att ta hänsyn till sophanteringsfrågorna, t. ex. vid val av vägsträckning
och vägstandard för att smidigt kunna trafikera ^ägarna med sophämtningsfordon.
Avfallshanteringen i glesbygder och vid fritidsbebyggelse uppmärksammas
även av Reso och ett antal länsstyrelser. Reso framhåller, att sophämtningsorganisationen
i tätorter inte i alla sammanhang kan appliceras
på många av våra fritidsområden, särskilt sådana med mera spridd bebyggelse.
Svenska turistföreningen framhåller, att nedskräpningsproblemen under
senare år blivit alltmer svårbemästrade i fjällterrängen, bl. a. genom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

starkt ökade användningen av snöfordon, särskilt snöskotrar. Svårigheterna
blir större genom att vederbörande kommun inte ansvarat för eller ens haft
praktiska möjligheter att vidta åtgärder mot nedskräpningen. Föreningen
har för sin del påtagit sig ansvar för åtgärder i anslutning till föreningens
leder och fjällstugor. Användningen av dessa har emellertid fått en sådan
omfattning att det inte är rimligt att de ofta mycket besvärliga och kostnadskrävande
åtgärderna vilar på den ideella föreningen och helt bekostas av
denna. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att den ovillighet
som inte minst kommunala renhållningsverk visat att utsträcka hämtningsområdet
till att omfatta även glesare bebyggelse eller bebyggelse med låg
vägstandard, borde kunna förhindras av länsstyrelserna genom att de med
hänvisning till det lokala behovet vägrar fastställelse av hälsovårdsordning
med sådant innehåll.

Skrymmande hushållsavfall

Riksrevisionsverket understryker att de kommunala renhållningsavgifterna
inte ensidigt bör bedömas på grundval av självkostnaderna. Enligt
verkets mening bör avgiftsfrihet exempelvis kunna övervägas för skrymmande
hushållsavfall om man därmed kan uppnå ökad renhållningseffekt.
Möjligheter till detta anses redan föreligga enligt lagen om kommunala renhållningsavgifter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att särskilt utrymme
för skrymmande avfall bör finnas i flerfamilj sfastigheter och förordar bestämmelser
härom grundade på byggnadslagstiftningen, i varje fall vad gäller
nybebyggelse. Järfälla kommuns miljövårdsråd rekommenderar avgiftsfria
containers för skrymmande hushållsavfall i tätorter. Enligt HSB.s riksförbund
kan det i vissa fall vara ekonomiskt och även från andra synpunkter
lämpligt att fastighetsägare i egen regi transporterar hushållssoporna till ett
eller flera storsoprum inom ett bostadsområde. Det kommunala renhållningsverket
eller renhållningsentreprenören ombesörjer därefter transporten till
destruktionsplatsen. I dessa storsoprum bör de boende kunna avgiftsfritt
placera skrymmande sopor som inte ryms i de vanliga sopkärlen.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker kommitténs förslag som befaras
bli alltför omfattande och medföra stora olägenheter och kostnader. Länsstyrelsen
i Hallands län framhåller bl. a. att särskilt fastighetsutrymme för
grövre avfall i flerfamilj sfastigheter stundom missbrukas genom att användas
för matavfall o. d., vilket förorsakar sanitär olägenhet.

Tillgång till anläggningar för avfallsbehandling

Allmänt understryks i remissvaren vikten av att behandlingsanläggningarna
hålls öppna för allmänheten på särskilda tider. Svenska kommunförbundet
framhåller dock att förutsättningarna för öppethållande varierar
från plats till plats, varför frågan inte kan lösas genom någon generell rekommendation
härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kommitténs förslag att avgift skall tas ut av den som själv transporterar
avfall till behandlingsanläggning avstyrks av länsstyrelserna i Blekinge, Södermanlands,
Örebro och Kopparbergs lån samt HSB.s riksförbund och
Järfälla kommuns miljövårdsråd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det
torde kunna bli en billigare lösning för kommunen att utan avgift för den
enskilde eller i vart fall med en starkt reducerad avgift ta emot skrymmande
avfall vid den kommunala tippen än att riskera att avfallet kastas i naturen
där kommunen själv senare kan bli tvungen att hämta det. Enligt
länsstyrelsen i Kristianstads län bör inte avgifter tas ut av enskilda som
sjäfva transporterar sitt skräp till tipparna, medan däremot industrier och
motsvarande måste avgiftsbelastas. Enligt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund
bör däremot så långt som möjligt eftersträvas en individuell debitering
av kostnaden. Upplysningsverksamheten liksom den nödvändiga
miljöundervisningen i skolorna bör få sådan utformning, att allmänheten
får insikt om att det är förenat med kostnader att kassera värdelösa föremål
och att det är rimligt att kommunerna debiterar denna kostnad.

Svenska Benhållningsverks-Föreningen och Svenska Kommunal-Tekniska
b öreningen förordar ett mera omfattande öppethållande av behandlingsanläggningarna
för avfall. Föreningarna framhåller att en sådan lösning fordrar
en utökning av övervaknings- och ordningshållningspersonal, vilket innebär
ökade kostnader. En ändring av inställningen till arten av det avfall,
som bör avhämtas i kommunal regi, anges emellertid vara eu väg att minska
behovet av en större allmänhets krav på tillträde till deponeringsplatser och
avfallsverk.

G atur enhållning, vägrenhållning och renhållning i övrigt

I fråga om allmänna vägar framhålls allmänt behovet av större avfallskärl
samt effektivare övervakning och tömning än f. n. Svenska Renhållningsverks-Föreningen
anser att i anslutning till rastplatserna torde endast allt
större, behållare kunna minska olägenheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län
betonar att det inte kan godtas att andra än vägtrafikanter anlitar vägverkets
renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall i de utmed vägarna
uppställda sopbehållarna. Parallellt med eu effektiviserad renhållning utmed
vägarna måste därför även den kommunala renhållningen upprustas.
För kommunernas del anges detta inte behöva medföra ökade kostnader.
Dessa kan tas ut av dem som anlitar renhållningen, vare sig denna sköts av
kommunen direkt eller genom entreprenör.

1 fråga om enskilda vägar påpekas allmänt att det f. n. inte finns någon
renhållningsorganisation, som kan fullgöra renhållning enligt kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Transportfrågor

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att landets åkerinäring under
många år successivt anpassat organisation, fordon och övrig utrustning
för det allmännas och industrins behov av och krav på rationell hantering
av de avfallsslag, som nu oftast faller utanför det kommunala monopolet.
Lastbilscentraler och åkerier är redan i betydande omfattning entreprenörer
i den reguljära hushållssophämtningen. Enligt förbundets uppfattning är
det lämpligt att förutsättningslöst utreda om inte entreprenadförfarandet i
ökad utsträckning kan vara fördelaktigt för renhållningstransporter, när
riktlinjerna skall utformas för den framtida renhållningsverksamheten.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd rekommenderar vid transport av
avfall täckta vagnar i vilka avfallet komprimeras.

Avfallets behandling. Storregioner

I många remissvar framhålls den vanskötsel som i stor utsträckning kännetecknar
landets soptippar. Nödvändigheten av en riktig skötsel betonas
starkt. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är skötseln av de nuvarande
täcktipparna en grundläggande fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller,
att förordnanden enligt 19 g NVL även kan vara motiverade för att
reglera lokalisering och utformning av soptippar. Socialstyrelsen, Riksförbundet
för allmän hälsovård och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att
53 g HvSt som innehåller en föreskrift om fortlöpande tillsyn av avstjälpningsplats
endast inom hälsovårdstätort utvidgas att även gälla områden
utanför hälsovårdstätort. Flera remissinstanser framhåller önskvärdheten
av att principen om återcirkulation tillgodoses i avfallshanteringen. Svenska
teknologföreningen framhåller att målet för avfallshanteringen inte primärt
skall vara att oskadliggöra avfallet utan i stället att eliminera hygieniska
olägenheter för att därefter kunna nyttiggöra avfallet. De klagomål, som i dag
anförs mot sopstationer och avfall från tåg och båtar in. in., kan sägas bero
på dagens underutvecklade läge och på att avfallsproblematiken med sopor,
slam, gödsel m. m. inte ses som en helhet. Föreningen saknar vidare i kommitténs
betänkande en diskussion av erfarenheterna från Holland, där kompostering
använts i 40 år. Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser, att
homogenisering av avfall före deponering är av största betydelse för att man
skall kunna tillvarata möjligheten att även framdeles använda deponeringsmetoden.
Denna bör kunna vara användbar för stora delar av vårt land
långt framöver.

Storregioner för avfallshantering rekommenderas allmänt av remissinstanserna.
Det påpekas därvid att även nedskräpningen kan antas bli avsevärt
reducerad genom sådan avfallshantering. Lantbrukshögskolan redovisar
emellertid en kritisk inställning. Med kännedom om hur natur- och
miljövårdsproblem hittills klarats av vid koncentrering — det må vara i

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

samband med tätorternas avlopp, luftföroreningar och buller, industrins
avfall eller den koncentrerade animalieproduktionens gödselproblem — anser
styrelsen förhoppningarna vara alltför högt ställda i detta avseende.
Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund understryker, att
möjligheten av kommande storregioner inte får fördröja en rationell lösning
av akuta problem inom avfallshanteringen. Handelskammaren upplyser
att det i dag på marknaden finns olika typer av förbränningsanläggningar,
som är lämpliga för ett befolkningsunderlag av 40 000—50 000 personer.
Åtskilliga faktorer som hänger samman med avfallshanteringen såsom
ändringar i avfallets sammansättning kan anföras till stöd för en sådan lösning,
där en samordnad avfallshantering inom en storregion inte klart
framstår såsom mera lönsam och ändamålsenlig från naiurvårdssynpunkt.

Speciella typer av avfall

I några remissvar berörs speciella typer av avfall. Socialstyrelsen framhåller
att frågan om avfall från sjukhus som inte behandlas av kommittén bearbetas
av en arbetsgrupp inom styrelsen. Frågan om omhändertagande
och behandling av gifter samt vådliga ämnen i fast form anges få sin lösning
genom Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB). Styrelsen riktar uppmärksamheten
på hälsovårdsnämndernas behov av expertanvisningar på
detta område. Även KF erinrar om det nybildade bolaget SAKAB, vilket som
en av sina huvuduppgifter har att tillvarata, destruera eller utvinna användbara
produkter ur tekniskt avfall. KF föreslår vidare att i en särskild utredning
tas upp problem om behandling av olika typer av specialavfall, såsom
t. ex. industri- och sjukhusavfall, olje- och giftrester samt bilvrak, såväl med
hänsyn till ansvarsfördelning och organisation som beträffande tekniska lösningar.

Plastmaterialen i behandlingssammanhang berörs ganska allmänt. Svenska
kommunförbundet anger att det särskilt för kommunerna som huvudansvariga
för avfallsdestruktionen i landet är ytterst angeläget att plasteinballagets
utveckling noggrant bevakas med tanke på att plastmaterialen vid
förbränning kan ge upphov till i olika avseenden skadliga produkter. PVCplasten
tas upp av Sveriges kemiska industrikontor, som påpekar att Ingeniörsvetenskapsakademiens
nyligen framlagda utredning ”Plaster från
miljösynpunkt” ger belägg för att PVC ur föroreningssynpunkt inte spelar
den roll man velat göra gällande.

4.6 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökad forskning tillstyrks genomgående.
Allmänt framhålls vikten av en intensifierad forskning på förpackningsområdet,
som leder till miljövänligt emballage. Några remissinstanser
framför även förslag om angelägna forskningsobjekt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Svenska förpackningsföreningen uppger att svensk förpackningsindustri
ägnar en betydande forskning åt destruktion av förpackningar och över
huvud taget hela kvittblivningsproblemet. Den betydande fond av baskunskap
som finns inom den svenska förpackningsindustrin och det erfarenhetsutbyte
som internationellt äger rum mellan de olika förpackningsindustrierna
borgar för att problemet med nedskräpningen genom förpackningar kommer
att vara löst inom en inte allt för avlägsen framtid. Enligt Svenska teknoiogföreningen
behövs ett fungerande samarbetsorgan med företrädare för
olika grundvetenskaper för att avfallshanteringen skall kunna förbättras
och de realistiska inslagen från laboratorieförsök och andra goda idéer
skall kunna tillämpas. Naturvårdsverket eller annan lämplig myndighet bör
ta initiativ till ett sådant organ. Teknologföreningen har för sin del uppmärksamheten
riktad på dessa problem och arbetar tillsammans med Svenska
Kemiingenjörers Riksförening på att bilda en arbetsgrupp för slam- och
avfallsfrågor. Statskontoret framhåller, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget
(SUAB) har en viktig uppgift i samhällets engagemang i praktiskt utvecklingsarbete.
Bland bolagets uppgifter anges bl. a. utvecklingsprojekt, som
kan få betydelse ur miljösynpunkt. Med hänsyn till de uppenbara miljömässiga
olägenheterna av förpackningar finner statskontoret det angeläget att
SUAB medverkar i projektet, som syftar till minskning av dessa olägenheter.
Man kan då förvänta sig att olika innovationers möjligheter blir prövade
utifrån vidare samhällsekonomiska bedömningsgrunder, vilket innebär
att bl. a. miljömässiga faktorer vägs in i kalkylerna. Statens institut för folkhälsan
understryker det angelägna i att stora forskningsresurser utan dröjsmål
satsas på frågan om avfallets återcirkulation eftersom lösningen av detta
problem inte utan vidare kan anstå allt för länge. Enligt institutet bör
sålunda en godtagbar lösning av sopproblemet innebära att en stor del av
sopmassorna återförs till den naturliga omgivningen i form av enkla grundämnen,
salter eller organiska föreningar i icke-giftiga koncentrationer. Eu
kompostering eller lagring av föroreningar med ringa eller ingen nedbrytningstendens
representerar från denna synpunkt ett mindre önskvärt alternativ.
Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller, att forskning är
angelägen inte minst beträffande slutbehandlingen i avfallsverk, där SAKAB
anges kunna göra väsentliga insatser. Statens naturvetenskapliga forskningsråd
framhåller att behovet av grundläggande forskning och utvecklingsarbete
är mycket stort inom hela miljövårdssektorn. Rådet fäster uppmärksamheten
på bl. a. den fundamentala återcirkulationsprincipen som kommittén
anges ha delvis förbisett. Det nuvarande samhället har brutit det naturliga
kretslopp som tidigare rådde, och följderna är ett växande sopproblem.
Rådet påpekar den höga prioritet som återcirkulation erhållit i USA,
där sopproblemen är ännu mer aktuella än i Sverige. Rådet understryker
även att de långtidsmässiga perspektiven med återcirkulationen är synnerligen
betydelsefulla. En avsevärd forskningsinsats är även nödvändig i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

om olika plasttypers egenskaper i samband med avfallsdestruktion. Lantbrukshögskolan
tar upp vissa metoder för avfallets omhändertagande och
behandling, nämligen nedmalning och uppläggning på öppen tippkompost
samt kontrollerad samkompostering av sopor och avloppsslam och påpekar
att forsknings- och försöksverksamhet behövs på området.

Några remissinstanser förordar beteendevetenskaplig forskning. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att upplysnings- och propagandaverksamheten
måste föregås av psykologisk forskning angående
den enskilda individens beteende i nedskräpningssammanhang. Genom sådan
forskning skulle man erhålla indikationer dels om vilka målgrupper
man främst bör rikta sig till och dels om hur budskapen bör vara beskaffade
med avseende på innehåll och formulering. Länsstyrelsen föreslår, att Kungl.
Maj .t snarast tillsätter en särskild arbetsgrupp för att utreda angivna frågor.
Även statens institut för konsumentfrågor understryker behovet av sådan
forskning.

4.7 Kostnader

Kommittén har i avsevärd omfattning saknat möjligheter att närmare
pi ecisera förslagens kostnader, då dessa beror av den närmare praktiska
utformningen. Frågan om förslagens ekonomiska konsekvenser berörs i allmänhet
inte heller i remissyttrandena på annat sätt än att det allmänt framhålls
vara angeläget, att erforderliga resurser ställs till förfogande för genomförande
av de olika förslagen. Några remissinstanser tar emellertid upp
särskilda kostnadsfrågor, såsom statskontoret och vägkostnadsutredningen
beträffande bilskrotningen, statens vägverk beträffande renhållningen av
vägs sidoområden och väganordningar samt vissa länsstyrelser och några
skärgårdsföreningar beträffande värdkommuns ansvar för renhållningen i
naturen.

5. Departementschefen

5.1 Inledning

Under de senaste åren har mängden avfall i samhället ökat mycket starkt.
Detta gäller inte minst i fråga om hushållsavfallet. I början av 1950-talet
var avfallsmängden från hushållen i genomsnitt 150 kg per person och år.
Motsvarande siffra nu är ca 250 kg. Det är dock inte bara mängden avfall
som ökar. Också sammansättningen förändras. Avfallet utgörs numera i
allt större utsträckning av sådant, i vilket ingår nya kemisk-tekniska föreningar,
särskilt plast. En del av dessa föreningar kan vid destruktion ge
upphov till skador på miljön.

Växande avfallsmängd — inte minst på grund av ökad användning av
olika former av engångsemballage — och förekomsten av svårförstörbara

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

kemisk-tekniska föreningar har tillsammans med den ökade befolkningskoncentrationen
medfört problem dels vid omhändertagande och destruktion
av avfallet, dels genom nedskräpning av naturen.

Eftersom det inte torde vara realistiskt att räkna med att avfallsmängden
kan nedbringas, är det särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för
att lösa dessa problem.

Kommittén för ett renare samhälle har i sitt betänkande tagit upp flera
viktiga frågor rörande nedskräpning och avfallsförekomst och föreslagit
lösningar på olika sätt. Av dessa frågor avser jag att i detta sammanhang
närmare behandla nedskräpningen, renhållningen, bilvraken, förpackningarna,
forskningen och kostnaderna. Av kommitténs förslag har det som rör
upplysning redan behandlats av riksdagen (prop. 73, JoU 24, rskr 228).

5.2 Nedskräpningen och renhållningen

5.2.1 Allmänna synpunkter

Enligt 23 § NVL skall envar se till att han inte skräpar ned i naturen
så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Den som åsidosätter
denna bestämmelse på ett sätt som är ägnat att medföra obehag av
någon betydenhet eller skada till person eller egendom dömes till dagsböter.
Vidare kan länsstyrelsen förelägga den som vållat eller pa annat sätt är
ansvarig för nedskräpning eller osnyggande i naturen att ställa i ordning
platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Sådant föreläggande
får dock meddelas endast om obehag av någon betydenhet eller skada
till person eller egendom kan uppkomma för närboende eller andra genom
nedskräpningen eller osnyggandet.

Nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av
skilda slag men också i ökande omfattning annat hushållsavfall, har under
senare år tilltagit på ett sätt som inte kan få fortsätta. Effekten av nedskräpningsförbudet
i NVL och av den hittills bedrivna upplysningsverksamheten
har inte blivit den åsyftade. Kommittén har på grund härav
föreslagit skärpta regler om förbud mot nedskräpning. Remissinstanserna
bär också i huvudsak tillstyrkt dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är nödvändigt att förbudet i
23 § NVL vidgas, om man skall kunna råda bot på missförhållandena med
nedskräpningen. Som utredningen gett vid handen har effekten av de
gällande bestämmelserna inte varit tillräcklig för sitt syfte att skydda
naturen mot nedskräpning. Det nuvarande förbudet mot nedskräpning bör
därför utvidgas att omfatta även sådana fall där nedskräpningen inte vållar
otrevnad eller skada. Förbudet bör vidare, som kommittén föreslagit
vidgas till att gälla även vid bebyggelse. Ett sålunda vidgat nedskräpningsförbud
bör, som kommittén framhållit, vara förbundet med en verksan
straffpåföljd. I detta hänseende föreslår emellertid kommittén att dagsbots

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

straffet ersätts med penningböter, högst 500 kr., för att möjliggöra handläggning
enligt ordningsbotssystemet. Jag delar inte kommitténs mening härvidlag
utan anser, som också vissa remissinstanser framhållit, att den föreslagna
påföljden är alltför lindrig. Den skärpta inställning som man måste inta från
det allmännas sida i förhållande till nedskräpningen leder enligt min mening
fram till att påföljden bör vara dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Härigenom blir f. ö. straffskalan också enhetlig för samtliga brott
mot NVL. I annat sammanhang torde få övervägas fråga om ändring i
strafföreläggandekungörelsen (1968: 198) så att det blir möjligt att meddela
strafföreläggande för sådana brott.

Uppenbart är att en skärpning av nedskräpningsförbudet och en målmedveten
och energisk fostran av människorna till att vårda naturen inte
kommer att leda till att naturen blir fri från skräp och osnygghet. Även
om man på flera håll gjort berömvärda frivilliga insatser för att städa i
naturen är detta dock inte heller tillräckligt för att tillgodose de krav som
vi numera måste kunna ställa på en god ordning i naturen. Det är därför
nödvändigt att det allmänna svarar för den städning i naturen som därutöver
kan behövas.

Kommittén har i detta avseende föreslagit att kommuns ansvar för renhållningen
skall utvidgas till att avse naturen och innebära renhållning också
av trevnadsskäl och inte bara som nu när sanitära skäl fordrar det. Remissinstanserna
har ställt sig mycket positiva till kommitténs förslag.

Som jag nyss anfört anser jag det nödvändigt att det allmänna ansvarar
för renhållningen i naturen. Det bör sålunda åläggas kommun att städa i
naturen där allmänheten äger att fritt färdas och utanför de allmänna
platser av olika slag, där kommunen, enligt vad jag senare kommer att behandla,
skall svaia för renhållning. Denna skyldighet för kommunen att
städa i naturen bör enligt min mening utformas som ett komplement till den
skyldighet som åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga och till redan
nu gällande möjlighet att tvångsvis förmå den som skräpat ned eller osnyggat
att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden.
Den nuvarande bestämmelsen i 24 § NVL om städningsföreläggande
bör emellertid ändras i följande avseende. Kravet att obehag eller skada
skall uppkomma för att städningsföreläggande skall få meddelas bör slopas.
För alt möjliggöra ett administrativt enklare förfarande och få överensstämmelse
med skyldigheten för kommunen att städa i naturen och svara för
renhållningen inom kommunens hela område bör hälsovårdsnämnden i stället
för länsstyrelsen ha möjlighet att meddela städningsföreläggande.

Regler om renhållning finns i HvSt, AOSt, lagen om skyldighet att renhalla
gata in. m. samt i lokala hälsovardsordningar och ordningsstadgor.
Dessa regler avser den verksamhet som behövs för att tillvarata och bortforsla
orenlighet och avfall, som förekommer vid bebyggelse, samt för att
hålla gator och andra allmänna platser rena. Reglerna gäller endast vissa
6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

delar av eu kommuns område, oftast endast områden för vilka fastställts
stadsplan eller byggnadsplan. Reglerna i HvSt om uppsamling, förvaring och
bortforsling av orenlighet och avfall vid bebyggelse riktar sig främst mot
fastighetsägare. Kommun kan emellertid i lokal hälsovårdsordning föreskriva
att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras
genom kommunens försorg och att annan än av kommunen anlitad personal
inte får ta befattning härmed. Detta brukar kallas kommunalt renhållningsmonopol.
Kommittén har inte föreslagit någon ändring i den ordning som nu
gäller, såvitt avser bebyggelseområde. Däremot har den föreslagit särskilda
bestämmelser om vägrenhållning, innebärande en skyldighet för väghållare
att hålla rent vägområdet och ett område av 50 m från vägområdet. Remissinstanserna
har inte haft några invändningar mot förslaget i vad det avser
renhållning vid bebyggelse och i huvudsak godtagit förslaget om renhållning
av vägområde. Däremot har delade meningar framkommit i fråga om renhållningsansvaret
för väghållare såvitt avser mark vid sidan av vägområdet.

Yad angår renhållningen vid bebyggelse anser jag i motsats till kommittén
det nödvändigt att det kommunala renhållningsmonopolet redan nu görs
obligatoriskt såvitt avser orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall och att detta obligatorium kommer att
omfatta kommuns hela område. Kommunen bör alltså i princip svara för
att hushållsavfall tas om hand och forslas bort inte bara som nu inom
hälsovårdstätort utan även från glesbebyggelse inom kommunen. Länsstyrelsen
bör dock när särskilda skäl föreligger kunna befria kommunen från
denna skyldighet. Kommunens ansvar för renhållning bör för att vara effektivt
innefatta inte blott en skyldighet för kommunen att fullgöra denna uppgift
utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort avfallet.
Kommun bör alltjämt ha möjlighet att införa renhållningsmonopol
även för annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta om
hand.

Kommunen bör i samma utsträckning som nu gäller för stad och stadsliknande
samhälle svara för renhållning av gator, allmänna vägar och andra
allmänna platser inom stadsplanelagt område. Dessutom bör det, som vägsakkunniga
har föreslagit, ankomma på kommunen att svara för renhållningen
av allmänna vägar i område med byggnadsplan. Övriga allmänna
platser inom byggnadsplan bör däremot endast omfattas av kommunens allmänna
städningsskyldighet. Från kommunens renhållnings- och städningsskyldighet
bör dock undantas sådana åtgärder som skall vidtas av staten
i egenskap av väghållare för allmän väg.

I fråga om väghållarens renhållningsskyldighet inom och utanför stadsoch
byggnadsplan vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
anföra följande. Som kommittén i anslutning till vägsakkunnigas
förslag funnit, bör väghållaren för allmän väg åläggas skyldighet att
hålla vägbanan och andra till vägen hörande områden, dvs. vägområdet, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 83

sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Bland de områden som hör till allmän väg kan nämnas vägrenar,
slänter, banketter, diken samt sådana parkerings- och rastplatser som anlagts
eller övertagits av väghållaren. Nedskräpningen är emellertid besvärande
inte bara på parkerings- och rastplatser vid allmän väg utan också
på mark som ligger intill sådana platser. Det är därför rimligt att väghållarens
renhållningsskyldighet utsträcks till att omfatta mark till en bredd av
25 in intill sådan parkerings- eller rastplats som hör till vägen, i den mån
allmänheten har tillträde till marken. Vad jag nu har sagt om väghållarens
renhållningsskyldighet bör utan inskränkning gälla utanför stads- eller
by§Snadsplan. Inom område med sådan plan, där kommun enligt vad jag
förut har framhållit i princip bör ha ansvaret för renhållning av bl. a. allmän
väg, saknas anledning att ålägga väghållaren sådant ansvar, med motsvarande
befrielse för kommunen, i andra fall än då starka praktiska skäl
motiverar det. I överensstämmelse med vad vägsakkunniga i denna del föreslagit
förordai jag att väghallarens skyldighet att hålla ren allmän väg inom
område med stads- eller byggnadsplan begränsas till vägområdet för motorvägar
och motortrafikleder. Med en sådan ordning kan undvikas att arbeten
i samband med vägunderhåll och renhållning av statliga motorvägar och
motortrafikleder utförs av skilda organisationer, dels den statliga väghållarens
och dels kommunens, något som med tanke på trafikledernas art skulle
vara olämpligt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Den renhållningsskyldighet som i enlighet med vad jag har anfört bör
läggas på väghållaren för allmän väg bör räknas till vägunderhåll och därmed
berättiga kommunal väghållare till statsbidrag. I den mån staten skall
svara för renhållningen i egenskap av väghållare begränsas kommunernas
renhållnings- och städningsskyldighet inom och utanför stadsplan och byggnadsplan.
Härigenom kan enligt min mening åstadkommas en rimlig avvägning
mellan statens och kommunernas insatser för att uppnå ett renare
samhälle. Att ålägga även väghållare för enskild väg renhållningsskyldighet
beträffande väg och sidoområden och i motsvarande mån befria kommunerna
från skyldigheten, bedömer jag främst av praktiska skäl som orealistiskt.

Den författningstekniska lösningen av de frågor jag behandlat i detta avsnitt
bör genomföras så, att NVL:s bestämmelser om nedskräpning ändras
och bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsskyldighet
förs samman i en särskild lag. Bestämmelserna om väghållarens renhållningsansvar
i fråga om allmän väg och sidoområden till sådan väg bör föras
in i lagen om allmänna vägar. Eftersom dessa regler på ett betydelsefullt
sätt kompletterar bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsansvar,
bör en ändring i lagen om allmänna vägar göras utan att resultatet
av den pågående samlade översynen av lagstiftningen om allmänna
vägar avvaktas. Vissa följdändringar behöver också göras i HvSt, AOSt och
lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utbyggnaden av det allmännas renhållningsansvar kräver också en utbyggnad
av den centrala tillsynen över renhållningen. Ökade uppgifter kommer
härigenom att tillföras naturvårdsverket, som blir central tillsynsmyndighet
för renhållningsfrågorna, i den mån dessa inte omfattas av socialstyrelsens
uppgifter beträffande de sanitära förhållandena. Närmare föreskrifter
om tillsynen torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

På regional nivå bör tillsynen utövas av länsstyrelsen under medverkan
av bl. a. länsläkarorganisationen.

På lokal nivå bör tillsynen över renhållningen vila på hälsovårdsnämnden.

I enlighet med det nu anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållning slag,

3) lag om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar,

4) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

5) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

6) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 3.

5.2.2 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i NVL
23 §.

Paragrafen överensstämmer med 47 a § HvSt i kommitténs förslag.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt detta förslag.

Departementschefen. Förslaget innebär, som jag tidigare angett, att nu gällande
förbud mot nedskräpning vidgas till att omfatta även sådan nedskräpning
som inte vållar otrevnad eller skada för annan. Uttrycket skräpa
ned” innebär dock i sig själv ett visst kvalifikationskrav. Med naturen får
enligt hävdvunnen uppfattning avses bade mark och vattenområden. Uttrycket
”vid bebyggelse”, som även förekommer i 47 § HvSt, bör som kommittén
anfört avse bebyggelse såväl inom som utom detaljplanelagt område.

24 §.

Paragrafen har motsvarighet i 47 b § och 83 § andra stycket HvSt i kommitténs
förslag.

Som jag förut anfört bör nu slopas kravet att obehag eller skada skall
uppkomma för att städningsföreläggande skall fa meddelas. En sådan skärpning
har jag ansett nödvändig för att bestämmelsen skall bli enkel att tilllämpa
och därigenom bli ett verksamt medel i strävandena att hålla naturen
ren. Jag har inte ansett det praktiskt att nu förorda en utvidgning av
paragrafens tillämpningsområde till att gälla nedskräpning vid bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Redan nu gäller enligt byggnadsstadgan (1959:612) viss skyldighet att se
till att tomt inte nedskräpas. Byggnadsnämnden kan genom vitesföreläggande
framtvinga städning. Vidare torde den renhållningsskyldighet som
kommun nu avses få, göra städningsföreläggande enligt 24 § NVL verkningslöst.

Paiagrafen har även ändrats så att rätten att meddela städningsföreläggande
flyttas över från länsstyrelsen till hälosvårdsnämnden. Däremot anser
jag det inte vara till nämnvärd nytta att, som kommittén föreslagit, medge
domstol rätt att i brottmål om nedskräpning ålägga den dömde att städa.
Vid den tidpunkt då lagföring sker bör ju uppstädning ha skett. Enligt 38 §
^ ^ L kan da den dömde förpliktas att ersätta kommunen eller i förekommande
fall annan målsägande för städningskostnaden.

37 §.

Paragrafen motsvarar 83 § första stycket HvSt i kommitténs förslag.

Jag bär förut redovisat mina skäl för den ändring jag förordar i denna
paragraf såvitt gäller påföljdsfrågan och utmönstringen av kvalifikationskravet.
När en nedskräpning innebär brott enligt brottsbalken, t. ex. skadegörelse,
spridande av gift eller smitta eller förgöring, bör brottsbalken tilllämpas
i stället för NVL. Förutsättning för straffbarhet bör vara att gärningen
inte är ringa.

39—40 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är motiverade av den ändring i 24 § som
ger hälsovårdsnämnden möjlighet att meddela städningsföreläggande. Sådant
föreläggande bör kunna förenas med vite. Efterkommes inte vitesföreläggande
inträder, som skall utvecklas i det följande, skyldighet för kommunen
att själv ombesörja städningen. För sådant fall bör kommunen kunna
vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan mot nämndens beslut
bör föras genom förvaltningsbesvär. Detta har kommit till uttryck genom
att i 40 § intagits särskild föreskrift om talan mot hälsovårdsnämndens
beslut.

Förslaget till kommunal renhållningslag

Som jag angett tidigare har bestämmelserna om kommunens renhållningsskyldighet
föits samman i en särskild lag. I denna ingår också bestämmelser
motsvarande den nuvarande gaturenhållningslagen. Härigenom och genom
de ändringar som jag samtidigt förordar i HvSt och AOSt tillgodoses
i stort sett de önskemål som framförts om en klarare fördelning av ansvaret
för renhållningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1 §

Första stycket i paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § första stycket gaturenhållningslagen.
Andra stycket i paragrafen motsvarar 3 § gaturenhållningslagen.

Skyldigheten att hålla ren gata in. m. åvilar enligt gaturenhållningslagen
stad. Den 1 januari 1971 kommer nuvarande kommunbeteckningar — stad,
köping och landskommun — att ersättas av den enhetliga kommunbeteckningen
kommun (jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407 samt SFS 1969: 765
780). Till följd av 1 § första punkten lagen (1969: 780) om enhetlig kommunbeteckning,
in. in. skulle gaturenhållningsskyldigheten efter införandet
av den enhetliga kommunbeteckningen komma att omfatta kommun, som
består av område vilket enligt den vid utgången av år 1970 gällande kommunindelningen
utgjorde stad, och, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar
annat i ärende om ändring i kommunindelningen, kommun, i vilken sådant
område ingår. Jag har emellertid funnit att praktiska skäl talar för att skyldigheten
skall gälla samtliga kommuner. Paragrafen har utformats i enlighet
härmed. Renhållningsskyldigheten har vidare utsträckts att avse allmän
väg inom byggnadsplan.

2§

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 § gaturenhållningslagen.
Såsom anförts i första lagutskottets utlåtande nr 30 vid årets riksdag torde
tiden inte vara väl vald för att nu ändra på bestämmelserna om gångbanerenhållning.
Beslut som avses i paragrafen skall underställas länsstyrelsen
i stället för som nu Kungl. Maj :t.

3§

Första stycket i paragrafen motsvarar 47 b § HvSt i kommitténs förslag.
Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 § andra stycket gaturenhållningslagen.

Kommittén föreslår att kommunens nuvarande ansvar för renhållning av
sanitära skäl i naturen utvidgas genom ändring i HvSt till att avse renhållning
av trevnadsskäl. Efter mönster från 24 § NVL föreslås sådan
renhållningsskyldighet inträda när obehag eller skada för annan kan uppkomma
genom nedskräpningen. Genom renhållningen skall platsen återställas
i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens
belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. På
grund av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården anser kommittén
att renhållningsskyldigheten åvilar kommunen. Till följd därav menar
kommittén att en uttrycklig lagbestämmelse om denna kommunens skyldighet
inte krävs men förordar ett auktoritativt tolkningsuttalande härom.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till kommitténs förslag, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 87

flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, anser det
nödvändigt att ansvaret regleras genom en uttrycklig lagbestämmelse och
att det likaså av denna framgår att det gäller ett ansvar i sista hand.

Departementschefen. I denna paragraf regleras kommuns skyldighet att
stada i naturen utanför de allmänna platser av olika slag som avses i 1 §.
Liksom i 24 § NVL är nedskräpning eller osnyggande förutsättning för
att städningsskyldighet skall inträda. Däremot kan städningen få olika omfattning
beroende på om skyldigheten att städa åvilar den enskilde på
grund av föreläggande enligt 24 § NVL eller kommunen på grund av
förevarande paragraf. I den senare paragrafen föreskrivs nämligen att
kommunen skall återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn
till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt
tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelsen är tillämplig endast i fråga om
mark dar allmänheten får färdas fritt. Härigenom undantas från kommunens
städningsskyldighet t. ex. bebyggda tomter, järnvägsområden, militära
områden. Men även vissa allmänna platser inomhus såsom tunnelbanehållplatser,
inbyggda torg m. m. undantas från paragrafens tillämpningsområde.
Åtgärder mot nedskräpning av sådana områden som järnvägsområden
och militära områden får övervägas i annat sammanhang.

1 andra stycket avses bl. a. den renhållningsskyldighet beträffande allmän
väg och vissa sidoområden till sådan väg som utanför stads- eller
byggnadsplan skall fullgöras av staten som väghållare. Vidare innebär bestämmelsen
att, när kommunen begagnat sig av möjligheten enligt 24 § NVL
att meddela städningsföreläggande, kommunens skyldighet enligt första
stycket inträder först sedan det visat sig att föreläggandet inte efterkommits.

4 §

Som tidigare sagts kan kommunen genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning
införa kommunalt renhållningsmonopol, dvs. en exklusiv rätt för
kommunen att ta om hand hushållsavfall och en skyldighet för fastighetsägare
att låta kommunen ta om hand avfallet. Monopolet kan omfatta hela
kommunen eller delar av den, vanligtvis hälsovårdstätorter inom kommunen.

Kommittén anser att man bör avvakta det praktiska resultatet av den
kommunala nyorientering som sker på området. Skulle utvecklingen ej
inom några år ha lett fram till önskvärt resultat, bör kommunerna påläggas
det ansvar som ett renhållningsmonopol anses omfatta.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs uppfattning.

Departementschefen. Det framgår av utredningen att väsentliga fördelar
står att vinna genom ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

En starkt bidragande orsak till nedskräpningen i naturen, inte minst vid
parkerings- och rastplatser intill allmän väg, är att organiserad renhållning
bl. a. inom områden med fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig utsträckning.
Det är nödvändigt att nu snabbt öka det allmännas inflytande
över renhållningen. Som jag tidigare framhållit bör kommunerna därför
genom lag åläggas obligatorisk skyldighet att ta om hand och forsla bort
orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt
avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet kommer att omfatta
sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse, campingområden,
gästhammar o. d. Till hushållsavfall bör hänföras i första
hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (jfr bl. a. 48 och 49 §§
HvSt) samt latrin. Oavsett huruvida det är att hänföra till sopor, köksavfall
eller annan dylik orenlighet i HvSt:s mening bör vidare till hushållsavfall
räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler, cyklar och
barnvagnar liksom överblivna läkemedel, giftiga eller eljest miljöfarliga
preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma bör
gälla även oljerester, färgrester, metallföremål och plastartiklar in. in. i de
små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang.

Väsentligt är att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att
det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer
vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. En så enkel och
enhetlig terminologi som möjligt bör användas för det avfall som faller under
det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Till hushållsavfall
kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som
traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall.

Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall kan nämnas
sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet
som i renhållningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall, dvs.
sådant avfall, därunder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer
som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller
sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas
toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.

Enligt andra stycket får en kommun genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning
utvidga monopolet att avse annan orenlighet och annat avfall som
kommunen anser lämpligt att själv låta ta om hand oavsett om omhändertagandet
bör ske av rent sanitära eller andra skäl. Sådant avfall kan vara
industriavfall, olja i större mängder, utrangerade bilar och bildelar, som
man vill göra sig av med. Har ett fordon redan övergetts på sätt som anges
i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall skall denna lag
tillämpas. Enligt uttalanden av departementschefen i prop. 1958: B 46 med
förslag till hälsovårdsstadga (s. 296) får bestämmelser ej tas in i lokal
häisovårdsordning om de otvetydigt inte är sanitärt påkallade. Inte heller
får där tas in bestämmelse angående förhållande, som regleras genom an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

nan allmän författning än HvSt. Motivuttalandet bör inte hindra att kommunerna
genom lokal hälsovårdsordning får ge föreskrift om utvidgat renhållningsmonopol,
även om omhändertagandet av avfallet inte skulle vara
påkallat av sanitära skäl. I 65 § HvSt bör därför göras ett tillägg som visar
att lokal hälsovårdsordning också får innehålla föreskrift om förhållande
som regleras i 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.

I 65 § andra stycket HvSt sägs också att det vid meddelande av föreskrift
i lokal hälsovårdsordning skall tillses, att onödigt tvång inte läggs på allmänheten
eller eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet.
Denna bestämmelse bör gälla även för sådana föreskrifter i lokal hälsovårdsordning
som inte är påkallade av sanitära skäl.

Paragrafens tredje stycke har utformats efter förebild av 15 § 1 mom.
normalhälsovårdsordningen (1959:440), som förbjuder annan person än
den kommunen anlitar att befatta sig med avfall som omfattas av kommunens
renhållningsmonopol.

Enligt fjärde stycket kan kommunen av länsstyrelsen befrias från skyldigheten
att ta hand om avfall. Sådan dispens kan avse befrielse från
skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar, i den
män avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt eller särskilda
svårigheter föreligger att hämta avfallet, t. ex. på grund av platsens belägenhet
eller vägförhållanden.

En dispensprövning bör emellertid inte enbart avse frågan om totalbefrielse
från skyldigheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan
också tänkas böra befrias från visst led i omhändertagandet. Beträffande
en del avfallsprodukter, såsom olj erester, lösningsmedel, gifter, bekämpningsmedel
och läkemedel, kan det nämligen visa sig lämpligt att de inte
omhändertas direkt vid de olika fastigheterna. Det torde i framtiden kunna
bli nödvändigt att de enskilda hushållen hänvisas att själva befordra ämnen
och varor av dessa slag till särskilda uppsamlingsställen. Hur en sådan
uppsamlingsorganisation närmare skall vara utformad övervägs f. n. inom
en arbetsgrupp med representanter för giftnämnden, SAKAB och kommunförbundet.
Liknande arrangemang med särskilda uppsamlingsställen för allt
hushållsavfall eller delar därav torde kunna bli aktuellt även för vissa
fritidsområden med dåliga vägförbindelser eller för uppsamling av vissa
typer av hushållsavfall i särskilda containers.

Normalhälsovårdsordningen kommer att ses över med anledning av ändringarna
i denna paragraf.

5 §

Paragrafen innehåller en fullfölj dsbestämmelse som anger att det är
fråga om förvaltningsbesvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

Bestämmelserna i 4 § om kommunens renhållningsskyldighet bör träda i
kraft först den 1 januari 1972 för att kommunen skall få tid att bygga upp
den erforderliga renhållningsorganisationen eller träffa avtal med renhållningsentreprenör.
I övrigt bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1943: 431) om
allmänna vägar

5 §•

Paragrafen innehåller nu bestämmelser om vad som är att hänföra till
underhåll av väg. Renhållning av vägområde och vissa sidoområden för att
tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bör, som jag tidigare
nämnt, räknas till underhåll av väg. Till paragrafen har i ett nytt fjärde
stycke fogats en bestämmelse av denna innebörd.

5 a §.

Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet
för vilka jag har redogjort i det föregående. Av paragrafen
framgår att renhållningsskyldigheten avser dels vägområde för väg
utanför stads- eller byggnadsplan, dels mark till en bredd av 25 m intill parkerings-
eller rastplats som hör till sådan väg, i den mån allmänheten har
tillträde till marken, dels vägområde för motorväg eller motortrafikled i område
med stads- eller byggnadsplan. Vilka åtgärder som är att hänföra till
begreppet renhållning har inte särskilt angetts i paragrafen. Frågan bör
kunna besvaras med ledning av innehållet i 3 § andra stycket AOSt. Denna
bestämmelse reglerar vilka åtgärder som skall räknas till renhållning av
bl. a. allmän väg. Bestämmelsen gäller f. n. stadsplanelagt område i stad
eller stadsliknande samhälle men skall på grund av den ändring av 3 §
första stycket AOSt som jag förordar i det följande gälla stadsplanelagda
områden och, såvitt avser allmänna vägar, byggnadsplanelagda områden i
samtliga kommuner. Enligt 3 § andra stycket AOSt hänförs till renhållning,
förutom sopning samt bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål,
även bortförande av sand som påförts till motverkande av halka, rensning
och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan med
dessa arbeten jämförlig åtgärd. I tillämpliga delar bör i princip samma regler
gälla för renhållning av allmän väg inom och utom detaljplanelagt område.
Av syftet med väghållarens renhållningsåtgärder, nämligen att de
skall tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn, följer bl. a. att
borttagande av ogräs på exempelvis mittremsor och vägslänter inte behöver
ske annat än i undantagsfall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970
Ikraftträdande

Lagändringarna bör med hänsyn till sambandet med vissa bestämmelser
i kommunala renhållningslagen träda i kraft samtidigt som dessa, dvs. den
1 januari 1971.

Övriga författningsförslag

3 § AOSt har ändrats så, att paragrafen blir tillämplig på allmän plats
inom område med stadsplan och på allmän väg inom område med byggnadsplan.
Vidare har renhållningsbegreppet utvidgats till att avse rensning och
upptining av ledning som förbinder rännstensbrunn med allmän avloppsledning.
Sistnämnda ändring är motiverad av den nya lagstiftningen om vatten-
och avloppsanläggningar.

51 § HvSt blir genom att orden ”inom hälsovårdstätort” uteslutits tillämplig
inom hela kommunen. Tillägget till 65 § HvSt är föranlett av vad som
förut anförts beträffande 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.
I anslutning till 25 kap. 1 § brottsbalken bör högsta bötesbelopp i penningar
enligt 84 § HvSt höjas från nuvarande 300 kr. till 500 kr.

5.3 Övriga frågor

5.3.1 Bilvraken

Antalet bilar har ökat mycket kraftigt. År 1950 var antalet personbilar
ca 253 000, år 1960 1 194 000 och den 1 juli 1969 2 134 000. Mot mitten av
1970-talet kan antalet beräknas stiga till 3 000 000. Samtidigt som fordonsparken
ökar kommer antalet bilar som tas ur trafik att stiga kraftigt. Det
årliga antalet utrangerade personbilar uppgick år 1959 till 50 000, år 1962
till 75 000 och beräknas år 1970 uppgå till 140 000 och år 1975 till 185 000.
En del av dessa hamnar i naturen och bidrar på ett påtagligt sätt till nedskräpningen.
Även skrotbilupplag kan medföra betydande olägenheter ur
miljövårdssynpunkt i form av förfulning av landskapsbilden. För att komma
till rätta med de problem som utrangerade bilar vållar har flera åtgärder
vidtagits från samhällets sida. Möjligheter föreligger att kontrollera skrotbilupplag
enligt byggnadsstadgan in. fl. bestämmelser och att ingripa mot
övergivna bilar ute i naturen och på andra platser enligt fordonsflyttningslagen.
Fordonsägare som kvarlämnar fordonet i naturen kan straffas för
detta enligt NVL.

Kommittén har konstaterat att erfarenheterna av fordonsflyttningslagen,
som infördes år 1967, är positiva. Gällande bestämmelser att ingripa mot
skrotbilupplag bedömer kommittén som goda men anser att möjligheterna
bör tas till vara bättre av de tillämpande myndigheterna, byggnadsnämnderna.
När det gäller övergivna bilvrak i naturen anser kommittén att bilre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

gisterutredningens kommande förslag till ny bilregisterorganisation kan väntas
komma att avsevärt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till
övergivna fordon. Kommittén framhåller slutligen att det är nödvändigt att
söka få fram lösningar, som bidrar till att öka skrotningen av utrangerade
fordon och rekommenderar samverkan i större regioner.

Kommitténs synpunkter understryks av remissmyndigheterna. Flera av
dessa betonar angelägenheten av att åtgärder vidtas för att få till stånd en
effektiv bilskrotningsorganisation. Statskontoret föreslåi'', att bilhandeln tar
ut en skrotningsavgift på varje försåld ny bil. Denna avgift skulle levereras
till ett samhällsägt bilskrotningsföretag, som skulle betala ut en viss
penningsumma för varje bil som lämnades till skrotning. Penningsumman
skulle stimulera ägare till den utrangerade bilen att lämna denna till bilskrotningsföretaget.

Jag anser att åtgärder bör övervägas för att få till stånd en effektiv organisation
för skrotning av utrangerade bilar. Den kraftigt ökande bilparken
nödvändiggör enligt min mening att möjligheter skapas för ett effektivt
omhändertagande och skrotning av utrangerade fordon. Det är naturligt att
samhället engagerar sig i detta med hänsyn till det starka allmänna intresse
som finns att komma till rätta med de tilltagande miljöproblem som
bilvraken utgör. Bilvraken representerar också en nyttighet som bör kunna
omvandlas och på nytt komma produktionen till godo. Jag har därför tagit
upp frågan om ett statligt engagemang inom bilskrotningsbranschen med
Statsföretag aktiebolag. Undersökningar för att klarlägga förutsättningarna
för ett sådant engagemang pågår. När resultaten av dessa undersökningar
är färdiga har jag för avsikt att återkomma till frågan.

5.3.2 Förpackningarna

Kommittén har ingående diskuterat för- och nackdelar med olika former
av engångsemballage. Den har funnit att fördelarna med denna förpackningsform
är större än nackdelarna. Något förbud mot engångsemballage
har kommittén därför inte föreslagit. En mycket stor majoritet av remissinstanserna
har anslutit sig till den bedömning kommittén gjort. Av 115
remissinstanser har inte mindre än 108 anslutit sig till kommitténs uppfattning.

En betydande del av nedskräpningen i naturen utgörs av engångsemballage
i olika former. Det är därför naturligt att i den diskussion som förts
kring nedskräpningen frågan om ett förbud mot i första hand användningen
av engångsglas aktualiserats. Jag anser dock i likhet med kommittén och
den överväldigande majoriteten av remissinstanserna att ett sådant förbud
inte bör införas. Under alla förhållanden bör enligt min mening andra åtgärder
i första hand prövas för att komma till rätta med problemen rörande
engångsglasen. Betydande svårigheter är utan tvekan förenade med att införa
ett allmänt förbud mot dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Omkring 75 % av de livsmedel som konsumeras i vårt land inhandlas i
olika former av självbetjäningsbutiker. Hela varuhanteringen i självbetjäningsbutikerna
bygger på engångsemballage av olika material, såsom plåt,
plast, glas eller papper. Om ett förbud skulle genomföras i fråga om engångsglasen
skulle dessa med stor sannolikhet ersättas med andra slag av engångsemballage,
eftersom självbetjäningsbutikernas varuhantering förutsätter
emballerade varor. Det är inte uteslutet att det emballage vi fick i stället
skulle vara sämre ur miljösynpunkt än glas. Glas är nämligen — om det
hamnar i destruktionsanläggning — ett ur miljösynpunkt helt ofarligt emballagematerial.

Det är alltså när glaset hamnar i naturen som skadeverkningarna uppträder.
I första hand måste man då på allt sätt söka motverka att glas och
annat engångsemballage hamnar i naturen.

Förutsättningarna för detta måste anses vara gynnsamma i ett samhälle
som är så miljömedvetet som det svenska. En intensiv upplysningsverksamhet
fordras emellertid. En sådan kommer också att sättas i gång som jag
redovisat i särskild proposition till årets riksdag. Staten, kommunerna och
näringslivet kommer tillsammans att driva en riksomfattande kampanj mot
nedskräpning, som beräknas pågå under minst tre år. För nästa budgetår
står 1 milj. kr. till den centrala kampanj ledningens förfogande. Syftet med
upplysningsverksamheten måste givetvis vara att påvisa den minskade trivseln
för alla som nedskräpning i naturen innebär. Samtidigt måste emellertid
människornas möjligheter att göra sig av med emballaget på ett riktigt
sätt förbättras. Samhället bör sörja för att avfallet tas om hand och forslas
till destruktionsanläggningar. I det föregående har jag föreslagit åtgärder i
detta avseende. En annan åtgärd — som jag också föreslagit — är att skärpa
det nuvarande förbudet mot nedskräpning.

För att få en tillfredsställande lösning på problemet med nedskräpande
engångsemballage måste ytterligare åtgärder sättas in. Enligt min mening
måste man genom statliga insatser i fråga om utvecklingsarbete och forskning
få fram förpackningsmaterial som ur miljösynpunkt är mera ofarliga
än de nu förekommande. Det utvecklingsarbete som pågår inom förpackningsindustrin
bör intensifieras. Insatser på området bör också stimuleras
från samhällets sida. Det bör inte vara omöjligt att med dagens högt utvecklade
teknik nå fram till ett emballage, som vid destruktion inte skadar miljön
och som snabbt bryts ned ute i naturen.

I avvaktan på att detta utvecklingsarbete skall ge önskat resultat måste
dock andra åtgärder sättas in. Framför allt gäller det att motverka att emballaget
kastas i naturen.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande i fråga om engångsemballage
och då särskilt engångsglas att åtgärder av det slag jag redovisat
i det föregående bör genomföras i stället för förbud.

Om dessa åtgärder inte leder till önskat resultat måste dock andra medel

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1970

övervägas. Jag vill erinra om att miljökontrollutredningen har i uppdrag att
lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter. En sådan lagstiftning
bör innebära att förbud mot eller inskränkningar i användningen
av miljöfarligt emballagematerial skall kunna genomföras.

Kommittén har föreslagit att en särskild nämnd bör inrättas, som skulle
ha till uppgift att bl. a. föreslå avgifter på emballage som är olämpligt ur
miljövårdssynpunkt. Enligt min mening är ett system med miljövårdsavgifter
inte något effektivt medel i miljövårdspolitiken. Jag är inte beredd biträda
kommitténs förslag om en särskild nämnd för avgifter på emballageområdet.

5.3.3 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökade insatser i fråga om forskning
och utvecklingsarbete inom det område kommittén behandlat har mottagits
mycket positivt av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till kommitténs
rekommendationer. Jag vill erinra om vad jag tidigare framhållit i fråga om
behovet av utvecklingsarbete rörande avfallshantering och på emballageområdet.

Inom avfallshanteringen synes den grundläggande uppgiften vara att få
fram metoder för nyttiggörande i olika former av avfallet. Sådan forskning
stöds bl. a. av naturvårdsverket med bidrag från anslaget till miljövårdsforskning.
Den principiella syn på avfallsfrågorna med de däri ingående
nedskräpnings- och renhållningsfrågorna, som jag redovisat i det föregående
och som innebär att de bör ses som en del av miljövårdspolitiken, bör enligt
min mening medföra att detta anslag i fortsättningen bör få användas för
att stödja forskning och utvecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling.

På emballageområdet gäller det att få fram förpackningar av material som
inte är miljöfarligt. Här bör i första hand förpackningsindustrin svara för
det tekniska utvecklingsarbetet men även staten bör kunna främja sådant
arbete genom bl. a. styrelsen för teknisk utveckling och Svenska utvecklingsaktiebolaget.

5.3.4 Kostnader

Den föreslagna lagstiftningen om kommunal renhållning medför för kommunerna
vissa ökade kostnader avseende återställning av nedskräpade områden.
För fastighetsrenhållningen har däremot kommunen rätt att ta ut
full kostnadstäckning genom avgifter. Kommittén har ansett att förstnämnda
kostnader inte kommer att bli särskilt betungande med hänsyn till bl. a.
att renhållningen utmed de allmänna vägarna kommer att åvila väghållaren.
Kommittén har därför inte förordat något statsbidrag till kommunerna
för det vidgade renhållningsansvaret. Vid remissbehandlingen har vissa förslag
om statsbidrag till kommunerna med anledning av den vidgade renhållningsskyldigheten
förts fram. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

i kostnadsfrågan och är alltså inte beredd att förorda något statsbidrag till
kommunerna med anledning av de ökade kostnader som genom den förordade
lagstiftningen uppkommer i fråga om andra uppgifter än sådana som
räknas till underhåll av väg.

De nya bestämmelserna om skyldighet för väghållaren att hålla ren allmän
väg innebär en utökning av väghållarens verksamhet vad gäller underhall
a\ vägar. Redan nu utför statens vagverk renhållning som företrädesvis
är inriktad på sopkärlshållning och -tömning på parkerings- och rastplatser
i anslutning till de statliga vägarna. Den årliga kostnaden härför uppgår f. n.
till ca 2,2 milj. kr.

Den totala kostnaden för städning en gång om året av vägområdet, som
förutom körbana genomsnittligt kan sägas omfatta ca 10 m på ömse sidor
om körbanan, bör enligt statens vägverk beräknas till ca 6 milj. kr. för det
statliga vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt för statliga motorvägar
och motortrafikleder i områden med stads- eller byggnadsplan (sammanlagt
ca 95 000 km). I detta belopp ingår dock inte kostnaden för städning
av parkerings- och rastplatser eller för städning av mark till en bredd
av 25 m intill sådana platser. Kostnaden härför beräknas till 2,15 milj. kr.
om året. Detta belopp avser städning i samband med sopkärlstömning, som
sker ca 30 gånger per år och plats.

En intensifiering av städningen av vägområdet för de större vägarna får
anses vara motiverad under trafiksäsongen. Om riksvägar och genomgående
länsvägar (sammanlagt ca 25 000 km) städas ytterligare fem gånger
per år ökar enligt vägverket den årliga kostnaden med ca 7,5 milj. kr. Vägverket
torde dock under det första året (1971) inte ha organisatoriska
möjligheter att utföra sådan ytterligare städning mer än två gånger. Kostnaden
beräknas därför under det första året till 3 milj. kr.

Det kommunala vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt kommunala
motorvägar och motortrafikleder inom stads- eller byggnadsplan
omfattar sammanlagt ca 5 400 km. Kostnaden för statsbidrag till kommunala
väghållare för ökade underhållskostnader med anledning av de nya
bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet har av vägverket
uppskattats till ca 0,3 milj. kr. om året.

Med hänsyn till det uppdämda städningsbehovet utmed vägarna räknar
vägverket med att de sammanlagda kostnaderna för väghållarens renhållningsvei
ksamhet under det första året (1971) blir högre än summan av nyss
angivna årskostnader.

Frågan om finansieringen av dessa åtgärder torde få övervägas i annat
sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5.4 Hemställan

Utöver förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) är endast
2 § förslaget till kommunal renhållningslag av den beskaffenheten, att
lagrådets utlåtande bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ändring
i naturvårdslagen (1964: 822) och förslaget till kommunal renhållning slag
såvitt avser 2 § inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag ur protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:t.s proposition nr 157 år WTO

Bilaga 1

Kommitténs författningstorslag

Förslag

till

förordning om ändring i Kungl. Maj:ts Hälsovårdsstadga den 19 december

19515 (nr 663)

Härigenom förordnas dels att 47 § Kungl. Maj :ts Hälsovårdsstadga den 19
december 1958 skall erhålla beteckningen 47 b § och jämte 73 § och 83 § i
stadgan erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i stadgan skall
införas en ny paragraf, betecknad 47 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

47 a §

Envar skall tillse att han ej skräpar
ned vid bebyggelse eller i naturen
med plåt, glas, plast, papper, avfall
eller annat.

47 § 47 b §

Vid bebyggelse-------------ej uppstår.

Har på viss plats i naturen skräpats
ned eller eljest osnyggats och
kan därav för närboende eller andra
uppkomma obehag av någon betydenhet
eller skada till person eller
egendom, skall platsen genom tjänliga
renhållningsåtgärder återställas
i sådant skick, som med hänsyn till
ort sförhållandena, platsens belägenhet
och omständigheterna i övrigt
tillgodoser skäliga anspråk.

Om renhållning av vägar och mark
därintill stadgas i lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar
och lagen den 3 september 1939 (nr
603) om enskilda vägar.

73 §

Föreläggande och förbud må allt Föreläggande och förbud enligt
efter omständigheterna riktas mot 71 § må allt efter omständigheterna
ägare eller nyttjanderättshavare av riktas mot ägare eller nyttjanderätts 7

Bihany till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid meddelande

(Föreslagen lydelse)

havare av berörd egendom eller ock
mot bådadera samt vid nedskräpning
därjämte mot den som vållat nedskräpningen
eller eljest är ansvarig
för densamma.

— ------- och adress.

83 §

Bryter någon mot bestämmelsen i
tf a § genom att skräpa ned på allmän
plats eller i naturen, dömes till
böter, högst femhundra kronor, såvida
ej gärningen är belagd med
straff i annan författning.

Den som dömes till straff för gärning,
som sägs i första stycket, må
av domstol jämväl förpliktas att iordningställa
den nedskräpade platsen
vid äventyr att åtgärden verkställes
på den försumliges bekostnad, eller
att ersätta kostnad, som föranledes
av nedskräpningen.

Med dagsböter-----—-------i 63 §.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas dels att 23, 37 och 39 §§ naturvårdslagen den 11
december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sält nedan anges, dels att 24 §
skall upphävas.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §

Envar skall tillse att han ej skrä- Om nedskräpning i naturen stadpar
ned i naturen med plåt, glas, gas i Kungl. Majrts Hälsovårdsstadplast,
papper, avfall eller annat, så ga den 19 december 1958 (nr 663).
att därav kan uppkomma otrevnad
eller skada för annan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1070
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §

Vad nu sagts skall dock ej gälla,
där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande
skall prövas i annan ordning.

37 §

Den som-----------sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i
23 § och har förseelsen varit ägnad
att för annan medföra obehag av
någon betydenhet eller skada till person
eller egendom, dömes till dagsböter.

Har någon---------

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,
21 §, 22 § andra stycket eller §
må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande,
skall på anmodan av länsstyrelsen
utmätningsmannen föranstalta om
alt åtgärden vidtages.

----avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,
21 § eller 22 § andra stycket må länsstyrelsen
utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande skall på anmodan
av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.

Denna lag träder i kraft den

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslag

till

tillägg av ett andra stycke till 5 § andra stycket 5. i 1960 års vägsakkunnigas
förslag till lag om allmänna vägar (SOU 1968:17)

(1900 års vägsakkunnigas förslag) (Föreslagen lydelse)

5 § andra stycket 5

Genom tjänliga renhållningsåtgärder skall vägområdet hållas i sådant
skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser
skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vad nu sagts gäller icke sådan
väg inom stadsplan eller byggnadsplan, som enligt gällande trafikföreskrifter
får användas för gångtrafik.

Vad ovan stadgas om renhållning
av vägområde skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om mark intill
femtio meter därifrån inom område,
för vilket icke fastställts stadsplan
eller byggnadsplan.

Länsstyrelsen äger vid behov medgiva inskränkning i de åtgärder, som
enligt vad nu sagts skall vidtagas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 (nr 608)

Härigenom förordnas att 3, 12 och 87 §§ lagen om enskilda vägar den 3
september 1939 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §

Väghållning omfattar byggande av
väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

Såsom byggande
Till vägunderhåll

Väghållning omfattar byggande av
väg, vägunderhåll, vägrenhållning
och vinterväghållning.
av väg.
av färja.

Vägrenhållning omfattar tjänliga
renhållningsåtgärder för att hålla
vägområdet i sådant skick, som, utöver
vad som erfordras för samfärdselns
behov, tillgodoser skäliga sanitära
hänsyn och trevnadshänsyn.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vinterväghållning omfattar --------avsevärd olägenhet.

12 §

Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll
eller vinterväghållning skall
av de väghållningsskyldiga utföras
antingen gemensamt eller, efter vägdelning,
så att envar av dem eller,
där särskilda omständigheter därtill
föranleda, vissa eller samtliga gemensamt
stå i ansvar för viss sträcka
å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som
fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll
eller vinterväghållning, hänsyn
tagas till sådana omständigheter,
som inverka på kostnaden i motsvarande
avseende, så att, där större
svårighet möter, skälig minskning i
väglott däremot beräknas. I följd
härav skall, i den mån anledning därtill
förekommer, delning av väg verkställas
särskilt för byggandet, särskilt
för underhållet och särskilt för
vinterväghållningen, ändå att den enligt
It § å varje fastighet belöpande
andelen är densamma beträffande
vart och ett av dessa slag av väghållning.

Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll,
vägrenhållning eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga
utföras antingen gemensamt
eller, efter vägdelning, så att envar av
dem eller, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, vissa eller
samtliga gemensamt stå i ansvar för
viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som
fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll,
vägrenhållning eller vinterväghållning,
hänsyn tagas till sådana
omständigheter, som inverka på kostnaden
i motsvarande avseende, så
att, där större svårigheter möter, skälig
minskning i väglott däremot beräknas.
I följd härav skall, i den mån
anledning därtill förekommer, delning
av väg verkställas särskilt för
byggandet, särskilt för underhållet,
särskilt för renhållningen och särskilt
för vinterväghållningen, ändå
att den enligt 11 § å varje fastighet
belöpande andelen är densamma beträffande
vart och ett av dessa slag
av väghållning.

Underlåter vägförening att vederbörligen
bygga eller underhålla någon
av föreningens vägar eller fullgöra
vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det
med hänsyn till ortsförhållandena
påkallat, så ock på begäran av ägare
eller innehavare av fastighet, som
icke ingår i föreningen men förvärvat
rätt att begagna vägen, förelägga

Underlåter vägförening att vederbörligen
bygga eller underhålla någon
av föreningens vägar eller fullgöra
vägrenhållning eller vinterväghållning
därå, må länsstyrelsen, där
densamma finner det med hänsyn
till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare
av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att be -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

föreningen viss tid, inom vilken erforderliga
åtgärder skola hava företagits
vid äventyr att åtgärderna varda
verkställda genom länsstyrelsens
försorg på föreningens bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

gagna vägen, förelägga föreningen
viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder
skola hava företagits vid äventyr
att åtgärderna varda verkställda
genom länsstyrelsens försorg på föreningens
bekostnad.

— av länsstyrelsen.

---därtill äro.

Där i----

På framställning

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

103

Bilaga 2

Vägsakknnnigas lagförslag

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 14 december 1956 (nr 619)
om skyldighet att renliålla gata m. m.

Härigenom förordnas dels alt 1 och 4 §§ lagen den 14 december 1956 om

skyldighet att renhålla gata in. in. sl
dan anges, dels att i lagen skall inf Öl
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

Renhållning i stad inom område,
för vilket stadsplan fastställts, av gata,
torg, park och annan sådan allmän
plats samt allmän väg åvilar
staden. Samma lag vare beträffande
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is ävensom sändning eller
annan åtgärd till motverkande av
halka i den mån ej åtgärden ankommer
på kronan såsom väghållare.

I fråga ----------

Vad i denna lag är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där
bestämmelserna för stad i byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola tillämpas.
I sådant samhälle äger den
myndighet som eljest utövar samhällets
beslutanderätt den befogenhet
som i stad tillkommer stadsfullmäktige.

all erhålla ändrad lydelse på sätt ne■as
en ny paragraf, betecknad 5 §, av

(Föreslagen Igdelse)

§■

Renhållning i stad inom område,
för vilket stadsplan fastställts, av gata,
torg, park och annan sådan allmän
plats samt allmän väg åvilar
staden. Samma lag vare beträffande
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is, rensning och upptining av
rännstensbrnnn, sändning eller annan
åtgärd till motverkande av halka
samt bortförande av material s,om för
sådant ändamål påförts. Vad nu
sagts gäller dock icke om åtgärden
ankommer på kronan som väghållare.

---för densamma.

§•

Vad i 1—3 §§ är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där bestämmelserna
för stad i byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola tillämpas.
I sådant samhälle äger den myndighet
som eljest utövar samhällets beslutanderätt
den befogenhet som i
stad tillkommer stadsfullmäktige.

5 §■

Såvitt angår allmän väg, som enligt
gällande trafikföreskrifter får

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

användas för gångtrafik, skall vad
här ovan är föreskrivet rörande skyldighet
för stad, köping och annat
samhälle att ombesörja renhållning
äga tillämpning även inom område
med byggnadsplan.

I fråga om sådan inom område
med stadsplan eller byggnadsplan belägen
väg, som avses i första stycket,
svarar landskommun, inom vilken
vägen är belägen, för renhållning i
samma omfattning som stad.

Denna lag träder i kraft den

Kungi. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

105

Bilaga 3

1) Förslag
till
Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37, 39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964:
822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Envar skall tillse att han ej skräpar
ned i naturen med plåt, glas,
plast, papper, avfall eller annat, så
att därav kan uppkomma otrevnad
eller skada för annan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar skall tillse att han ej skräpar
ned i naturen eller vid bebyggelse
med plåt, glas, plast, papper, avfall
eller annat.

24 8.

Har på viss plats i naturen skräpats
ned eller eljest osnyggats och
kan därav för närboende eller andra
uppkomma obehag av någon betydenhet
eller skada till person eller
egendom, äger länsstyrelsen förelägga
den som vållat eller eljest är
ansvarig för nedskräpningen eller
osnyggandet att iordningställa platsen
samt vidtaga erforderliga förebyggande
åtgärder för framtiden.

Vad nu — — —--------

Har på viss plats i naturen skräpats
ned eller eljest osnyggats, äger
hälsovårdsnämnden förelägga den
som vållat eller eljest är ansvarig för
nedskräpningen eller osnyggandet
att iordningställa platsen samt vidtaga
erforderliga förebyggande åtgärder
för framtiden.

annan ordning.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats enligt 5,
8, 10, 11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 §
första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag
i strid mot förbudet i 18 §
eller förordnande enligt 19 § eller
föreskrift som meddelats i samband
med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 §
första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet
8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

Till böter eller fängelse i högst sex
månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift
som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket
första punkten,

3. utför täkt eller annat arbetsföretag
i strid mot 18 § eller förordnande
enligt 19 § eller föreskrift som
meddelats i samband med tillstånd
till företaget,

samt. Nr so

106

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

grovt, må dömas till fängelse i högst
sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i
23 § och har förseelsen varit ägnad
att för annan medföra obehag av
någon betydenhet eller skada till person
eller egendom, dömes till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,
eller

5. skräpar ned i naturen eller vid
bebyggelse, om ej gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.

Är gärning som sägs i första stycket
5 ringa dömes ej till ansvar.

39 §.

Har någon begått gärning som avses
i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom
att rätta vad olagligen skett. Överexekutor
äger ock meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan
om handräckning må göras av
allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, länsarkitekten
eller den kommunala myndighet som
handhar naturvårdsfrågor. Beträffande
sådan handräckning gälla enahanda
bestämmelser som äro stadgade
för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 16 § andra stycket, 17 §,20 §,
21 §, 22 § andra stycket eller 24- § må
länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande, skall på
anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden
vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite
vid meddelande av föreläggande
enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,
äger nämnden låta vidtaga
åtgärden på den försumliges bekostnad.

40 §.1

Talan mot länsstyrelses —----naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut
enligt denna lag föres genom
besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Senaste lydelse 1967: 377.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

107

2) Förslag
till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som
föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata,
torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där
röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för
att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra
motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga
åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av
staten som väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommunen
medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd
stadsplan, eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt
kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i
1 § första stycket i fråga om mark som behövs för gångtrafik omedelbart
utanför fastigheten.

Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet,
skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på sådan plats i naturen som icke avses i 1 § men där allmänheten
äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen
att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enhgt
lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras
av annan.

......4 §

Kommun ar skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning
forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket
skall forslas bort genom kommunens försorg.

o När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,
får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga
befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från
skyldighet enligt första stycket.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom
besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt
den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. in. skall upphora
att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943:431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna
lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall--— tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels---av färja.

Vintertid omfattar —--av dragare.

Till underhåll av väg räknas även
renhållning som avses i 5 a §.

5 a f.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

109

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Allmän plats, som i 2 § första stycket
sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning
jämte undanskaffande av snö och is
ävensom genom sändning eller annan
åtgärd till motverkande av halka hållas
i sådant skick, som med hänsyn
till ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna
i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet,
som nu sagts, är
stadgat i lagen om skyldighet att renhålla
gata m. m.

(Föreslagen lydelse)

§•

Allmän plats inom stadsplanelagt
område och allmän väg inom byggnadsplanelagt
område skall genom
tj änliga renhållningsåtgärder, genom
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is ävensom genom sändning
eller annan åtgärd till motverkande
av halka hållas i sådant skick, som
med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället
och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand
som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn
och ledning som förbinder
sådan brunn med allmän avloppsledning,
borttagande av ogräs
samt annan med de nu nämnda jämförlig
åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldighet,
som nu sagts, finnas särskilda
bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort
skall bortforslas till allmän
avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning eller på annat
sätt så omhändertagas, att sanitär
olägenhet ej uppstår.

§•

Orenlighet och avfall skall bortforslas
till allmän avstjälpningsplats
eller allmän destruktionsanläggning
eller på annat sätt så omhändertagas,
att sanitär olägenhet ej uppstår.

65 §.

lokal hälsovårdsordning.

De ytterligare
Sådan föreskrift må icke avse förhållande,
som reglerats genom annan
allmän författning än denna
stadga. Vid meddelande av föreskrift
skall tillses, att därigenom icke lägges
onödigt tvång på allmänheten eller
eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande,
som reglerats genom annan
allmän författning än denna
stadga eller 4 § andra stycket kommunala
renhållning slag en den

. Vid meddelande av föreskrift
skall tillses, att därigenom
icke lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i
lokal hälsovårdsordning och skall
förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter
någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats
med stöd av 70 §, straffes, om ej gärningen
är belagd med straff i annan
författning, med böter, högst trehundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har
därigenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter
ådömas.

Bryter någon mot bestämmelse i
lokal hälsovårdsordning och skall
förseelsen föranleda ansvar, eller underlåter
någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats
med stöd av 70 §, dömes, om ej gärningen
är belagd med straff i annan
författning, till böter, högst femhundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har
därigenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter
ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 197(

6) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

eller till den som utför renhållningen
på uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

112

Iiungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 17 augusti 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
27 maj 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över förslag till lag om ändring i naturvårdslagen
och förslag till kommunal renhållning slag såvitt avsåge 2 §.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Swen Westberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

23 §

Det i paragrafen upptagna förbudet mot nedskräpning anges för närvarande
gälla ”i naturen”. Enligt förarbetena till motsvarande stadgande i
1952 års naturskyddslag åsyftas härmed ”skog och mark”. I regel är det
tydligen fråga om områden som icke lagts under detaljplan men även vissa
områden under sådan plan kan omfattas, t. ex. större parkområden av strövkaraktär
och grönområden för fritidsbebyggelse. Bebyggda områden torde
falla utanför begreppet naturen. Särskilt gäller detta naturligtvis helt stadsrnässig
bebyggelse. Syftet med den ändring som föreslås i paragrafen är
bland annat att göra förbudet generellt tillämpligt så att det även kommer
att gälla bebyggda områden. I det remitterade förslaget har man sökt
uppnå detta genom att förbudet förklaras gälla, utom i naturen, även ”vid
bebyggelse”. Enligt lagrådets mening anger denna term dock inte med tillräcklig
tydlighet den vidsträckta tillämpning som avses. Det ter sig främmande
att beteckna t. ex. inre områden i en stad såsom områden ”vid bebyggelse”.
Mot det föreslagna uttrycket kan vidare anmärkas, att det synes
utgå från att natur och bebyggelse skulle vara varandra helt uteslutande begrepp.
Detta är dock inte fallet. Såsom framgår av vad som redan anförts

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

har man att till natur i naturvårdslagens mening i vissa fall räkna mark inom
bebyggda områden, t. ex. parkområden och grönområden. Mark intill enstaka
bebyggelse på landsbygden torde också ofta vara att anse som natur.
Det föreslagna uttrycket skulle alltså kunna föranleda att begreppet natur
felaktigt kom att tolkas på ett inskränkande sätt, något som skulle vara
olägligt beträffande vissa andra stadganden där man genom att använda
detta ord avgränsar stadgandets tillämpningsområde, t. ex. 24 §. Slutligen
kan mot det föreslagna uttrycket ”vid bebyggelse” även erinras, att det i
hälsovårdsstadgan (47 §), som det vill synas, har en något annan betydelse
än i det remitterade förslaget; i hälsovårdsstadgan torde begreppet icke omfatta
t. ex. torg och andra större öppna platser.

Av anförda skäl bör enligt lagrådets mening det i den föreslagna lagtexten
upptagna uttrycket ”i naturen eller vid bebyggelse” jämkas. Enklast
synes vara att helt allmänt förklara, att nedskräpning icke får ske ”utomhus,
vare sig i naturen eller inom bebyggda områden”.

N edskräpningsf örbudet, som är straff sanktionerat i 37 §, skall enligt det
remitterade förslaget vara tillämpligt oberoende av vem som är ägare till
marken och alltså även beträffande privata tomter och annan enskild tillhörig
mark. Detsamma blir fallet även med den av lagrådet föreslagna formuleringen.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke viss begränsning
bör göras. Sådan nedskräpning som äger rum på område, dit allmänheten
icke äger tillträde och som inte heller ligger inom synhåll från väg eller annan
plats där allmänheten får färdas fritt, bör i allmänhet inte kunna bli
föremål för ingripande. Med hänsyn till den allmänna innebörden av 23 §
synes emellertid en begränsning av detta slag icke böra upptagas i detta
stadgande utan hellre införas i straffbestämmelserna i 37 §.

37 §

Det allmänna nedskräpningsförbudet i 23 § har enligt lagens nu gällande
lydelse en vidare omfattning än som täcks av den mot nedskräpning riktade
straffsanktionen i andra stycket förevarande paragraf. Enligt det remitterade
förslaget kommer däremot straffbestämmelsen i 37 § att helt motsvara
området för det i 23 § föreslagna förbudet med endast den begränsningen,
att ansvar ej skall ådömas om gärningen är ringa.

I remissprotokollet har inte närmare belysts under vilka förhållanden en
gärning som innefattar nedskräpning skall anses vara ringa. Uppenbarligen
måste den närmare gränsdragningen härvidlag överlämnas åt rättstillämpningen.
Såsom anförts i remissprotokollet innebär redan uttrycket ”skräpa
ned” i sig självt ett visst kvalifikationskrav. Lagrådet delar för sin del
rikspolisstyrelsens uppfattning, att sådana bagatellartade handlingar såsom
bortkastande av en enstaka bussbiljett, cigarrettfimp eller liknande, i regel
måste falla utanför det straffbara området. I anslutning härtill bör emellertid
erinras om att i det kommittébetänkande som ligger till grund för det

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

remitterade förslaget (s. 115, jfr remissprotokollet s. 15) uttalats, att den i
dag omfattande nedskräpningen till väsentlig del uppkommer som resultat
av ett stort antal var för sig relativt oskyldiga nedskräpningar, att den samlade
effekten av sådana smärre nedskräpningar blir helt oacceptabel samt
att om sådan kollektiv nedskräpning skall kunna motverkas självfallet varje
enskild nedskräpningshandling måste vara förbjuden och kunna straffas.
Den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda givit uttryck har inte
motsagts i remissprotokollet. Det torde därför böra antagas, att en i och
för sig obetydlig handling med hänsyn till de omständigheter under vilka
den kommit till stånd likväl bör anses vara nedskräpning som icke är ringa,
t. ex. om — såsom i det av kommittén angivna fallet — det framstår såsom
uppenbart, att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Det
torde också utan vidare vara klart, att vad som på en plats måste bedömas
vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat och mera känsligt område får
anses utgöra en gärning, som alls inte kan bedömas såsom ringa. I detta
sammanhang bör Aridare erinras om den ”nedskräpning” kring jordbruksbyggnader
på landet som ofta måste tolereras.

Enligt förslaget skall straff för brott mot nedskräpningsförbudet ej ådömas
om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Verklig konkurrens
mellan straffbestämmelsen under 5 och straffbud i brottsbalken torde kunna
uppstå endast i sällsynta fall. Behovet av en särskild konkurrensregel
kan därför ifrågasättas. Det synes för övrigt ingalunda vara självklart att
de konkurrensspörsmål som här kan uppkomma bör utan undantag lösas
på det sätt som föreslagits. Om någon gjort sig skyldig till åverkan, ett
brott som i brottsbalken icke är belagt med svårare straff än böter, och genom
samma gärning brutit mot nedskräpningsförbudet, ter det sig tvärtom
mest naturligt att tillämpa både 12 kap. 2 § brottsbalken och den strängare
straffbestämmelsen i förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening bör
uppkommande konkurrensfall kunna tillfredsställande lösas i rättstillämpningen
utan att en särskild konkurrensregel intages i lagtexten. Det förordas
därför att den föreslagna regeln får utgå.

Under hänvisning till vad som anförts vid 23 § och förevarande paragraf
förordar lagrådet, att punkten 5 i 37 § får följande lydelse: åsidosätter stadgandet
i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke
äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa. Härvid utgår 37 §
andra stycket.

Förslaget till lag om kommunal renhållning

2 §

Enligt 2 § i den nu gällande gaturenhållningslagen avser fastighetsägarens
renhållningsskyldighet ”gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten”. Motsvarande bestämmelse i förslaget lämnar

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

föreskrift om renhållningsskyldighet beträffande ”mark som behövs för
gångtrafik omedelbart utanför fastigheten”.

Angående den närmare innebörden av fastighetsägares skyldighet anfördes
i det betänkande (SOU 1954: 37) som ligger till grund för nuvarande lag
(se NJA II 1956 s. 294 f, jfr Carl Persson: Allmänna ordningsstadgan m. in.,
1958, s. 206 f): Skyldigheten avser i främsta rummet trottoaren eller gångbanan
utanför fastigheten —--. Därest gatan är försedd med plantering

eller liknande anordning intill fastigheten, bör fastighetsägaren kunna åläggas
renhålla ej blott gångbana å gatan utan även tillfart dit över planteringen;
av att skyldigheten angives gälla utanför fastigheten torde följa att den
icke kan avse en gata som ligger på andra sidan av ett parkområde. — Departementschefen
(NJA II 1956 s. 294) förklarade att vad utredningen anfört
angående den närmare innebörden av fastighetsägarens renhållningsskyldighet
icke föranledde någon erinran från hans sida.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden synes den föreslagna lydelsen av 2 §
innebära en saklig ändring genom att ordet ”omedelbart” tillagts, möjligen
också genom att bestämningen ”utanför fastigheten” hänföres till gångtrafik
i stället för till gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme.

Av vad departementschefen anfört om ifrågavarande paragraf i förslaget
framgår emellertid icke att någon ändring varit åsyftad.

Då bestämningen av fastighetsägarens skyldighet är av icke ringa praktisk
betydelse, bör den nu gällande lydelsen bibehållas.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag ur protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist,
Aspling, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag såvitt avser 2 § och anför.

.lag biträder lagrådets förslag om ändringar i de remitterade lagförslagen.
I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § naturvårdslagen
bör orden ”i naturen” i 3 § kommunala renhållningslagen bytas mot
ordet ”utomhus” och viss redaktionell jämkning dessutom vidtas i samma
paragraf.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t

dels föreslår riksdagen att, med angivna ändringar, antaga förslagen till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

samt de vid statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 fogade förslagen till

3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter,

dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den
27 maj 1970 fogade förslagen till

5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Andersson

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 117

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Författningsförslag................................................ 3

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822).............. 3

Förslag till kommunal renhållningslag.............................. 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar...... 6

Förslag till lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter
...................................................... 7

Förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) 8

Förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)...... 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 maj 1970.......................... 10

Inledning .................................................... 10

Nuvarande förhållanden.......................................... 12

Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt m. m................. 12

Flälsovårdslagstiftningen .................................... 12

Kommunal gaturenhållning.................................. 15

Väglagstiftningen .......................................... 16

Naturvårdslagen .......................................... 17

Bilvraken .................................................. 18

Förpackningarna ............................................ 20

Kommittén.................................................... 22

Allmänna synpunkter ........................................ 22

Nedskräpningen.............................................. 23

Förbud .................................................. 23

Sanktioner................................................ 24

Tillsyn .................................................. 25

Bilvraken .................................................. 27

Förpackningarna ............................................ 29

Benhållningen .............................................. 32

Bebyggelseområde.......................................... 32

Vägområde................................................ 32

Naturområde.............................................. 34

Organisation .............................................. 37

Forskningen ................................................ 42

Kostnader.................................................. 43

Remissyttrandena .............................................. 43

Allmänna synpunkter ........................................ 43

Nedskräpningen.............................................. 45

Förbud .................................................. 46

Sanktioner................................................ 47

Tillsyn .................................................. 49

Bil vraken .................................................. 50

Förpackningarna ............................................ 54

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Renhållningen .............................................. 62

Bebyggelseområde.......................................... 62

Vägområde................................................ 62

Naturområde.............................................. 68

Organisation .............................................. 71

Forskningen ................................................ 77

Kostnader.................................................. 79

Departementschefen.............................................. 79

Inledning .................................................. 79

Nedskräpningen och renhållningen .............................. 80

Allmänna synpunkter ...................................... 80

Specialmotivering.......................................... 84

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen................ 84

Förslaget till kommunal renhållningslag...................... 85

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna vägar........ 90

Övriga författningsförslag.................................. 91

Övriga frågor................................................ 91

Bilvraken ................................................ 91

Förpackningarna .......................................... 92

Forskningen .............................................. 94

Kostnader................................................ 94

Hemställan.................................................. 96

Bilaga 1 Kommitténs författningsförslag.............................. 97

Bilaga 2 Vägsakkunnigas lagförslag.................................. 103

Bilaga 3 De till lagrådet remitterade förslagen samt övriga förslag till författningsändringar
................................................ 105

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 oktober 1970 ........................ 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 oktober 1970 ...................... 116

KARCUS BOKTR. STHLM l?/0 700262