Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
lokaliseringssamråd, m.m.; given Stockholms slott den
9 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om lokaliseringssamråd,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t i en lag om lokaliseringssamråd
får bemyndigande att förordna om skyldighet för den som planerar nybyggnad
av eller annan byggnadslovskrävande åtgärd med lokaler att samråda
med statlig lokaliseringsmyndighet om lokalisering av verksamhet som
lokalerna är avsedda för. Sådant förordnande skall kunna ges i den omfattning
det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt. Samrådet syftar till atl
garantera att företagares lokaliseringsbeslut fattas på grundval av allsidig
information om lokaliseringsförutsättningarna på skilda håll i landet.

Enligt lagen skall samrådet inledas efter anmälan från den som planerar
byggnadsåtgärden. Efter samrådet utfärdar lokaliseringsmyndigheten bevis
att samrådet har ägt rum. På den anmälandes begäran skall sådant bevis
utfärdas inom fyra månader efter det anmälan gjordes. I särskilda fall skall
denna tid kunna förlängas med högst ett år. över förlängningsbeslut kan
besvär anföras. Lokaliseringsmyndigheten ges frihet att närmare utforma
samrådsverksamheten efter omständigheterna.

Kontrollen att samrådsskyldighet fuligörs skall ske på så sätt att bygg1
—Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

nadslov för den planerade åtgärden inte får beviljas utan att bevis om samråd
har företetts. Bestämmelser härom föreslås bli införda i byggnadsstadgan.

Lagstiftningen om lokaliseringssamråd föreslås träda i kraft den 1 januari
1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970
Förslag
till

Lag

om lokaliscringssamråd
Härigenom förordnas som följer.

1 §

I den omfattning det är påkallat från regionalpolitisk synpunkt får
Konungen förordna, att den som planerar nybyggnad av eller annan åtgärd
med lokaler, för vilken fordras lov till byggande, skall samråda med myndighet
som Konungen bestämmer (lokaliseringsmyndighet) i fråga om lokaliseringen
av verksamhet som lokalerna är avsedda för. Byggnadsåtgärd
som omfattas av sådant förordnande får icke företagas, innan samrådet har
ägt rum.

2 §

Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enligt 1 §
skall så snart det kan ske skriftligen anmäla sina planer till lokaliseringsmyndigheten.
Myndigheten upptager överläggningar i lokaliseringsfrågan
med den som gjort anmälan.

Myndigheten skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten fullgjorts.
Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes
hos myndigheten, om den anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får
dock förlänga denna tid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar
att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätt uppenbart undandrager
sig att medverka i samrådet.

3 §

Talan mot lokaliseringsmyndighetens beslut enligt 2 § föres hos Konungen
genom besvär.

4 §

Den som tagit befattning med samrådsverksamhet enligt denna lag får
ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om enskilt företags
eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse
i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet
till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgan (1959: 612) skall införas ett
nytt moment, 56 § 3 mom., av nedan angivna lydelse.

56 §.

3 m o m. Omfattas åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, av förordnande
enligt lagen (1970:000) om lokaliseringssamråd, får byggnadslov icke beviljas
utan att sökanden företett bevis enligt 2 § samma lag att han fullgjort
sin samrådsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om organiserat
lokaliseringssamråd mellan samhället och enskilda företag och anför.

1. Inledning

1968 års lokaliseringsutredning1 avgav den 6 november 1969 betänkandet
Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969:49). Kort därefter lämnade
expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) delbetänkandet
Balanserad regional utveckling (SOU 1970: 3).

Remissyttranden över lokaliseringsutredningens betänkande —- vid vilket
ERU:s delbetänkande var bilagt — avgavs av överbefälhavaren, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen (SJ), statens vägverk, sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket, konjunkturinstitutet,
riksskattenämnden, riksbanksfullmäktige, skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium — som bifogade yttranden
från tio handelskamrar — överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), bostadsstyrelsen, statens institut för hantverk
och industri (SHI), vattenfallsstyrelsen, samtliga länsstyrelser — som
bifogade yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar
m. fl. — ERU, glesbygdsutredningen, Landsorganisationen i Sverige (LO)
— som bifogade yttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska
kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska
metallindustriarbetareförbundet, Statstjänarkarteilen och Träfackens utredningsavdelning
— Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveri -

1 Landshövdingen Mats Lemne jämte rådgivande nämnd bestående av riksdagsledamöterna
Thorbjörn Fälldin och Ingvar Svanberg, utredningssekreteraren Bert Ekström, överlantmätaren
Mac Hamrin, direktören Tage Kahlin och distriktslantmätaren Bo Turesson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

ges arbetsledareförbund (SALF), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Företagareföreningarnas förbund, Kooperativa förbundet (KF),
Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) och Sveriges
lantbruksförbund, Stiftelsen Norrlandsfonden, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska företagares riksförbund, Svenska hamnförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska vägföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), som bifogade yttrande
från Jämtland—Härjedalens hantverksdistrikt, och Sveriges köpmannaförbund.

Lokaliseringsutredningen behandlade i sitt betänkande diskussionsvis
bl. a. frågan om etableringskontroll beträffande företagsetableringar främst i
storstadsområdena. På grundval av betänkandet förordades i prop. 1970: 75
med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. in.
bl. a. att upplysnings- och rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor
skulle göras mer allmängiltig och få organiserade former. Förutsättningar
ansågs finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem för obligatoriskt
lokaliseringssamråd mellan samhället och enskilda företag. Dessa
uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen (RaU 40, rskr 270).

I fråga om utformningen av ett organiserat samrådsförfarande i lokaliseringsfrågor
har förslag lagts fram i en inom inrikesdepartementet utarbetad
promemoria angående lokaliseringssamråd (stencil In 1970: 2).

Remissyttranden över promemorian har avgetts av hovrätten över Skåne
och Rlekinge, kommerskollegium -— som bifogat yttranden från åtta handelskamrar
-— AMS, bostadsstyrelsen, statens planverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens
län — vilka bifogat yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar
in. fl. — ERU, 1968 års lokaliseringsutredning, Företagareföreningarnas
förbund, KF, LO, TCO, SAF och Sveriges industriförbund, Handelskamrarnas
nämnd, RLF, Svenska kommunförbundet, SHIO, Svenska
bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Härutöver har visst ytterligare utredningsarbete gjorts inom inrikesdepartementet
i fråga om lokali seringssamrådets omfattning och administration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

2. Nuvarande förhållanden m. m.

2.1 Frågans tidigare behandling

Den år 1947 tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering behandlade
i sitt betänkande Näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6) frågan
om lokaliseringstillstånd i syfte att hindra lokaliseringar som är olämpliga
från samhällets synpunkt. Enligt utredningen borde enskilda företags
lokalisering påverkas i första hand genom upplysning och rådgivning. Om
detta inte gav tillräcklig effekt, kunde i första hand kollektiva ekonomiska
åtgärder komma i fråga, t. ex. generella transportsubventioner. Om sådana
åtgärder inte medförde önskade resultat, kunde tillståndsgivning övervägas
som en sista möjlighet. Tillståndsgivning kunde användas för två syften. Det
ena var att i enstaka fall hindra lokalisering som var uppenbart olämplig
från lokaliseringssynpunkt, oberoende av verksamhetens art eller förläggning.
Det andra var att genom kontroll över förtagsetableringen inom visst
område inverka på befolkningsströmmen till eller från detta och därigenom
hindra en expansion som för området eller landet i övrigt bedömdes olämplig.

Utredningen ansåg att ett tillslåndssystem var förenat med åtskilliga svårigheter.
En svårighet gällde den branschvisa (sektoriella) avgränsningen.
En annan låg i preciseringen av de fall i vilka tillstånd skulle sökas och i
kontrollen av att tillstånd söktes. Även den geografiska avgränsningen kunde
vålla problem. Utredningen fann sig inte kunna ta ställning till tillståndsfrågan
och hänvisade till att det inte var klarlagt om och i vilken form den
då gällande byggnadsregleringen skulle kvarstå. Denna reglerade i praktiken
den totala investeringsvolymen av byggnader och anläggningar. Inom
regleringens ram anlades lokaliseringspolitiska synpunkter på byggnadsfrågorna.
Frågan om tillståndstvång borde vila i avbidan på de erfarenheter
som kunde komma att vinnas av utredningens övriga förslag beträffande
den utvidgade lokaliseringspolitiska verksamheten.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1952: 127. Där framhölls bl. a.
att den del av lokaliseringspolitiken som syftade till att påverka enskilda
företags förläggning borde ha formen av främst upplysning och rådgivning.
Tillståndsgivning för att hindra olämplig etablering ansågs inte nödvändig.
Så länge byggnadsregleringen gällde borde emellertid lokaliseringspolitiska
synpunkter anläggas vid prövningen av ärenden om byggnadstillstånd. Lokaliseringsverksamheten
borde tills vidare ha endast försökskaraktär. Ledningen
av verksamheten borde i avvaktan på närmare erfarenheter förläggas
till AMS. Frågan att inrätta en särskild delegation för lokaliseringspolitiska
frågor, vilket utredningen hade föreslagit, borde anstå. Statsutskottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

anslöt sig i huvudsak till dessa synpunker (SU 137) och riksdagen biföll
propositionen (rskr 246).

I enlighet med dessa uttalanden gjordes lokaliseringspolitislca bedömningar
vid prövningen av byggnadstillstånd enligt 19b3 års bgggnadsreglering
under perioden 1952—1958. Därefter upphörde regleringen i huvudsak. Under
regleringen föll uppförande av hus av alla slag och olika typer av anläggningsarbeten.
Från tillståndskravet undantogs bara ett fåtal specificerade
arbeten. Regleringen omfattade inte etablering i redan befintliga lokaler
som kunde utnyttjas utan ny-, till- eller ombyggnad. Tillståndsansökningar
prövades i regel av AMS och länsarbetsnämnderna. Den lokaliseringspolitiska
bedömningen skedde inom AMS:s lokaliserings- och utredningsbyrå.
Kontrollen av tillståndsplikten låg på nämnderna, som hade särskilda
byggnadskontrollanter för ändamålet. Administrationen måste betecknas
som tung.

Byggnadsregleringen hade lokaliseringspolitisk betydelse från två synpunkter:
dels den direkta tillståndsprövningen från lokaliseringssynpunkt,
dels den tidiga kontakten med företagens etableringsplaner och möjligheterna
att diskutera lämpliga lokaliseringsalternativ innan planerna hade börjat
realiseras. Lokaliseringseffekten måste bedömas som måttlig. År 1955 avstyrkte
lokaliseringsbyrån 25 av 287 ansökningar och år 1956 16 av 425. Avstyrkandena
gällde i regel företag i storstäderna. I Stockholm avslogs under
perioden 1951—1958 59 av 250 ansökningar. Avslagen ledde endast sällan
till annan lokalisering. Bara fyra av de företag som sålunda fick avslag flyttade
till eller lade filialer i andra orter.

Kommittén för näringslivets lokalisering avgav år 1963 betänkandet Aktiv
lokaliseringspolitik (SOU 1963:58). Huvuddragen av kommitténs förslag
återges i SOU 1969:49 s. 18. Beträffande frågan om tillståndstvång framhöll
kommittén bl. a. att genomförandet av dess förslag i fråga om upprustning
av lokaliseringsverksamheten och förstärkning av de lokaliseringspolitiska
medlen skulle öka möjligheterna att påverka lokaliseringen av näringslivet
i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Även ökad samordning
av den samhälleliga planeringen kunde medföra förbättring av lokaliseringsbetingelserna.
I fråga om etableringskontroll framhöll kommittén bl. a. att
en kontroll i storstäderna måste omfatta alla näringsgrenar. Man måste
räkna med att det skulle stöta på betydande svårigheter att avgränsa och
precisera de fall i vilka tillstånd skulle krävas. Fn kontroll fick närmast
förknippas med ny-, till- eller ombyggnad av lokaler. Kontrollen kunde
knappast avse alla byggnadsärenden. Tillstånd borde krävas bara vid större
projekt. Om gränsen för tillstånd sattes lågt blev den administrativa apparaten
alltför omfattande för syftet med kontrollen. Sattes gränsen högt riskerade
man att kontrollen kringgicks genom att utbyggnad spreds på flera
mindre anläggningar. Eftersom en obligatorisk etableringskontroll inte syntes
kunna ge påtagliga resultat utöver dem som kunde följa av kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

förslag i övrigt, ansågs det inte påkallat med särskild lagstiftning om tillståndstvång
i samband med lokalisering.

Kommittén underströk vidare vikten av samverkan mellan näringsliv och
myndigheter i planeringsfrågor. Det centrala lokaliseringsorganet borde även
framdeles inordnas i AMS med hänsyn till bl. a. vikten av samordning mellan
de sysselsättningspolitiska uppgifterna i lokaliseringspolitiken och de
arbetsmarknadspolitiska. En delegation för behandling av ärenden om lokaliseringsstöd
borde inrättas i styrelsen. Delegationen borde ha ansvaret även
för rådgivning till företagen i lokaliseringsfrågor. Närmare uppgifter om
lokaliseringsförutsättningar borde tillhandahållas av länsstyrelserna. Dessa
borde samråda med delegationen bl. a. i frågor som gällde flera län.

I prop. 1964:185 uttalades att det var angeläget att den rådgivnings- och
upplysningsverksamhet som dittills hade bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samverkan med Sveriges industriförbund förstärktes så att uttömmande
information kunde lämnas företagen om lokaliseringsförutsättningarna
i olika delar av landet. Ett varselsystem beträffande planerade utbyggnader
och omlokaliseringar, varom överläggningar då pågick mellan
AMS samt SAF och Sveriges industriförbund, ansågs avsevärt förbättra lokaliseringsorganens
möjligheter att tidigt bedöma konsekvenserna av föreliggande
planer. Man borde söka påverka näringslivets lokalisering i första
hand genom stimulerande åtgärder. Lagstiftning om tillståndstvång ansågs
tills vidare inte påkallad.

Bankoutskottet (BaU 48) underströk att arbetsmarknadsmyndigheternas
informationsverksamhet var en viktig del av lokaliseringsverksamheten. Utskottet
anslöt sig till uttalandena i propositionen att det var önskvärt med
överenskommelser om varsel men föreslog därutöver att arbetsmarknadsorganens
kontakter utsträcktes till att omfatta även andra organisationer
inom näringslivet vilka sysslade med lokaliseringsfrågor. Riksdagen godkände
utskottets uttalande i denna fråga (rskr 408).

Beträffande motionsyrkanden åren 1964—1968 hänvisas till SOU 1969: 49
s. 22.

I fråga om motionsyrkanden vid 1969 års riksdag kan nämnas de likalydande
motionerna I: 279 och II: 314, vari begärdes att formerna för obligatorisk
anmälningsplikt för all nyetablering av industrier och andra företag
skulle utredas. Bankoutskottet (BaU 30) hemställde att dessa och vissa
andra motioner skulle överlämnas till lokaliseringsutredningen. Detta innebar
inte att utskottet i allo delade de synpunkter som hade anförts i motionerna,
påpekade utskottet. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr
309). I motionerna I: 1058 och II: 1219 behandlades frågan om utredning rörande
åtgärder för att dämpa expansionen i landets storstäder och om tillskapandet
av ett kontaktorgan mellan staten och de mindre och medelstora
företagens organisationer för att inventera lämpliga lokaliseringsobjekt.
Bankoutskottet (BaU 39) uttalade att utredningskravet framstod som opå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

kallat mot bakgrund av departementschefens uttalande i prop. 1969: 1 (bil.
13) om åtgärder i decentraliserande syfte, till vilka uttalanden riksdagen
hade anslutit sig. Inte heller fann utskottet behov föreligga för riksdagen att
rikta någon särskild framställning till Kungl. Maj:t i frågan om ett särskilt
kontaktorgan. Motionerna avslogs av riksdagen.

2.2 Nuvarande samrådsf ormer

Upplysnings- och rådgivningsverksamhet till näringslivet i lokaliseringsfrågor
bedrivs av olika myndigheter främst i anslutning till handläggning
av frågor om lokaliseringsstöd. För att verksamheten skall få riksomfattande
karaktär ligger tyngdpunkten på central rådgivning hos AMS, som
enligt instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
har till uppgift att bl. a. leda verksamheten i fråga om lokaliseringsstöd
samt bedriva rådgivning och upplysning rörande näringslivets
lokalisering. I sin rådgivnings- och upplysningsverksamhet biträds AMS av
länsstyrelserna och företagareföreningarna. Enligt uttalanden i prop.
1964: 185 (s. 194) bör verksamheten bedrivas främst i den formen att företagen
själva vänder sig till lokaliseringsorganen och företagareföreningarna.
Som ett led i en aktiv verksamhet från myndigheternas sida i lokaliseringsfrågor
bör emellertid AMS också själv ta initiativ genom att söka kontakt
med företag som kan tänkas vara intresserade av att etablera sig på orter
där ökad industriell verksamhet bedöms önskvärd.

Regionala statliga lokaliseringsorgan är länsstyrelserna, som i sin regionala
utrednings- och planeringsverksamhet biträds av lekmannaorgan, planeringsråden.
Deras uppgift är enligt kungörelsen (1965: 10) om planeringsråd
i länen att som rådgivande organ delta i länsstyrelsens handläggning av
sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller
judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse
eller större vikt. Rådet består av nio ledamöter, av vilka fyra utses av
Kungl. Maj :t och fem väljs av landstinget. (I fråga om länsstyrelsernas
framtida organisation se prop. 1970: 103.)

Utöver den nu redovisade samråds- och upplysningsverksamheten från
samhällsorganen till näringslivet inleddes år 1969 ett samarbete mellan regeringen
och Sveriges industriförbund för att man skulle få till stånd en intensifiering
av den lokaliseringspolitiska verksamheten. Samarbetet skulle
syfta till att man genom kontakter med industriföretag skulle kartlägga de
konkreta möjligheterna att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i
regioner som har underskott på arbetstillfällen, främst i Norrland. Till ledning
för näringslivets lokaliseringsbeslut skulle ett material ställas samman
som belyser elablerings- och utvecklingsbetingelserna i de sysselsättningssvaga
områdena. Den regionalpolitiska utvecklingsplanering som bedrivs av
länsstyrelserna och planeringsråden i länen skulle bilda grundval för arbetet.
Som ett första resultat av samarbetet lämnades i början av hösten 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr loi år 1970

en redogörelse för lokaliseringsförutsättningarna i vissa orter inom stödområdet
i norra Sverige. Materialet avses bli kompletterat efter hand som ny
information blir tillgänglig.

I cirkulär i februari 1965 har SAF och Sveriges industriförbund efter överläggningar
med AMS rekommenderat sina delägare resp. medlemmar att
varsla arbetsmarknadsmyndigheterna om planerade väsentliga utökningar
av arbetsstyrkan. I cirkuläret betonas särskilt att det kan finnas behov att
med anledning av sådant varsel överväga alternativa lokaliseringar av den
erforderliga kapacitetsutvidgningen. (AMS cirkulär R: 2 den 19 mars 1965.)

2.3 Gällande bestämmelser om byggnadslov

I olika sammanhang har tanken förts fram att i någon form knyta kontakten
mellan samhället och företagen i lokaliseringsfrågor till byggnadsnämndernas
handläggning av ärenden om byggnadslov. På grund härav redovisas
här i sammandrag byggnadsstadgans (1959:612, ändrad senast
1970:243) bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov. De innebär
följande.

Inom områden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser får åtgärd som är att hänföra till nybyggnad i regel
inte företas utan byggnadsnämndens lov (35 § och 54 § 1 mom. första stycket).
Till nybyggnad hänförs bl. a. uppförande av helt ny byggnad, till- eller
påbyggnad av förut befintlig byggnad, ombyggnad eller annan så genomgripande
ändring med avseende på byggnads yttre eller inre utförande att den
kan anses jämförlig med ombyggnad, byggnads inredande helt eller delvis
till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har varit använd
eller sådan förändring av byggnad som medför att byggnaden kommer
att strida mot fastställd plan eller utomplansbestämmelser (75 §). Även för
uppförande eller anordnande av bl. a. byggnad för industriell rörelse utanför
nyss angivna områden krävs byggnadslov (65 §). Vidare krävs byggnadslov
för vissa åtgärder, som inte anses utgöra nybyggnad (54 § 1 mom.
andra stycket). Dit hör sådan ändring av byggnad som berör konstruktionen
av dess bärande delar eller av eldstäder m. m. eller som avsevärt påverkar
dess planlösning eller yttre utseende. Vidare hör dit ianspråktagande av
byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden
har varit använd förut eller som finns angivet på godkänd ritning.
Dessutom behövs byggnadslov för att bygga mur, schakta eller fylla inom
tomt i sådana fall då åtgärderna innebär avsevärd ändring av höjdläget
för tomten eller inrätta cistern eller upplag.

I fråga om byggnad som tillhör kronan eller landsting äger föreskrifterna
om sökande av byggnadslov inte tillämpning (54 § 2 mom. andra stycket).
Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan
om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden (66 § andra stycket).

Länsstyrelsen kan medge befrielse från skyldighet att söka byggnadslov i

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

fråga om industriområde i vissa fall, om medgivandet har tillstyrkts av byggnadsnämnden.
Sådant medgivande får återkallas när som helst (54 § 3
mom.).

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden.
Om ärendet gäller nybyggnad eller tillbyggnad, skall situationsplan och ritningar
fogas till ansökan och i annat fall erforderliga ritningar och beskrivningar
(55 § 1 mom. andra och tredje styckena). Byggnadsnämnden kan
förelägga sökanden att komplettera utredningen vid äventyr att ansökan
annars förklaras förfallen (55 § 2 mom.).

Vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden
se till att det tillämnade företaget inte strider mot byggnadslagen (1947:
385), byggnadsstadgan, lagen om allmänna vägar (1943: 431) m. fl. särskilt
uppräknade författningar eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
dessa författningar (56 § 1 mom. första stycket). Byggnadsnämnden kan ge
lov till uppförande av tillfällig byggnad trots att företaget strider mot plan
eller utomplansbestämmelser, nämligen om företaget inte avsevärt motverkar
syftet med planen. Sådant byggnadslov ges för viss tid. Tiden kan förlängas
(56 § 2 mom. andra stycket). Om åtgärd, för vilken byggnadslov
söks, enligt författning är beroende på tillstånd av annan myndighet än
byggnadsnämnd, skall nämnden hänvisa sökanden att skaffa sig sådant tillstånd
(57 § första stycket).

Byggnadslov förfaller, om det medgivna arbetet inte har påbörjats inom
två år (59 § första stycket).

I byggnadsstadgan ges härutöver kontroll- och sanktionsbestämmelser. Så
t. ex. gäller i fråga om uppförande av nybyggnad att anmälan skall göras till
nämnden på olika stadier av byggnadsarbetet (62 §). Nämnden utövar tillsyn
över byggnadsföretag för vilka byggnadslov behövs och nämnden kan
besiktiga företag för vilka byggnadslov inte behövs (64 § 1 mom. första
stycket). Den som vidtar åtgärd som kräver byggnadslov utan att ha fått
sådant kan dömas till böter eller fängelse (69 §). Om byggnad har uppförts
eller annan åtgärd har vidtagits utan att erforderligt byggnadslov har
förelegat, kan nämnden föreskriva att det utförda skall undanröjas eller
ändras (70 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

3. Förhållandena i vissa främmande länder

3.1 Underlag

1968 års lokaliseringsutredning har i sitt betänkande redovisat förhållandena
i Frankrike och Storbritannien (s. 178 och 203), som tillämpar system
med etableringstillstånd, och Norge där beslut nyligen har fattats att införa
ett system med etableringsanmälan (s. 195). I det följande lämnas i anslutning
till betänkandet och den norska lagstiftningen om lokaliseringsvägledning
en kort sammanfattning av hur etableringskontroll används i dessa
länder.

3.2 Frankrike och Storbritannien

Sedan år 1955 gäller i Frankrike generellt krav på byggnadstillstånd för
industriutbyggnad. I Paris-området har en speciell etableringskontroll införts
i anslutning till byggnadslagstiftningen. Tillstånd till nyetablering eller
utvidgning av företag behövs, om mer än 50 personer kommer att sysselsättas
och byggnadsytan är över 500 m2. Utvidgningar som motsvarar mindre
än 10 % av den golvyta som användes år 1955 tillåts inte. Etableringstillstånd
i Paris-området har i praktiken beviljats bara när det har bedömts
omöjligt att företa utbyggnaden på annan ort.

I Storbritannien får inte något byggande av industrilokaler ske utan tillstånd
från de lokala planeringsorganen. Till ansökan om tillstånd måste ett
av arbetsdepartementet utfärdat industriutbyggnadscertifikat fogas, så snart
fråga är om utbyggnad på minst 5 000 fot2 (465 in2) i vissa regioner eller
3 000 fot2 (280 m2) i vissa andra regioner. Detta gäller även beträffande ombyggnad,
om byggnadens yttre måste ändras. Certifikat beviljas endast om
verksamheten inte rimligen kan lokaliseras till ett utvecklingsområde.

I fråga om vissa regioner krävs tillstånd för utbyggnad även av kontor.
Inom en del storstadsregioner behövs tillstånd för byggen över 280 m2 och
inom andra områden är gränsen för tillståndstvånget 930 m2. Villkor för tillstånd
är bl. a. att verksamheten inte kan utföras på annan plats, att ingen
annan lokal finns, att projektet är väsentligt från allmän synpunkt samt att
det, om fråga är om modernisering eller ombyggnad, inte uppstår ökad sysselsättning.

Enligt lokaliseringsutredningen har erfarenheterna av den brittiska etableringskontrollen
visat att den viktigaste effekten är de möjligheter som kontrollen
ger till förhandlingar med företagen. Medlet har inte visat sig vara
av större värde för att åstadkomma flyttning av befintlig industri utan ger
väsentlig effekt främst vid nyetableringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

3.3 Norge

Den noiska regeringen lade den 6 juni 1969 fram proposition med förslag
till lag om lokaliseringsvägiedning. Propositionen bifölls av stortinget den
13 mars 1970. Tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms av regeringen.
Tidpunkten har ännu inte bestämts.

Enligt det norska systemet skall företag som har expansionsplaner anmäla
dessa till en särskild myndighet (lokaliseringsutvalget). Syftet med anmälningsskyldigheten
är att säkerställa att företag blir informerade om och får
möjlighet att värdera alternativa lokaliseringar, innan de beslutar sig för
viss nyetablering eller utvidgning. Skyldigheten gäller i de kommuner som
regeringen bestämmer, s. k. pressområden. Den omfattar endast företag
inom industri och hantverk. I propositionen sägs att frågan om att utvidga
anmälningsskyldigheten till även annan näringsverksamhet kommer att
övervägas, om det visar sig påkallat.

Industri- eller hantverksföretag som har minst 15 sysselsatta skall anmäla
om det planerar att flytta verksamheten helt eller delvis till pressområde
och där ta i biuk lokaler med minst 300 m2 golvyta. Vidare är företag som
har eller efter nyetablering eller utvidgning får minst 15 sysselsatta skyldigt
att göra anmälan om det vill ta i bruk existerande lokaler med minst 300 m2
golvyta eller lokaler som genom tillbyggnad blir så stora eller om nyetableringen
eller utvidgningen kommer att medföra ny-, på- eller tillbyggnad på
minst 300 m2 golvyta. Vid ombyggnad av befintliga lokaler skall anmälan
göras även i det fall att ombyggnaden beräknas kosta minst visst belopp som
regeringen fastställer. Slutligen skall företag anmäla planer på att köpa,
arrendera eller hyra fastigheter för industriellt ändamål.

Även kommuner som utgör pressområden har anmälningsskyldighet. Det
är fallet i huvudsak när kommunen ämnar expropriera fastigheter för industri
eller hantverk och expropriationen kommer att leda till att företag
måste flytta sin verksamhet eller när fastställd plan förutsätter flyttning av
sadan verksamhet. Vidare skall kommun anmäla när den får förfrågningar
om nya lokaliseringsmöjligheter för företag som omfattas av anmälningsskyldigheten.

Anmälan görs till lokaliseringsutvalget. Detta utgör ett självständigt kontaktorgan
mellan näringslivets organisationer och myndigheter i frågor som
angår lokaliseringen av företag inom industri och hantverk. Hälften av utvalgets
medlemmar utses efter förslag av näringslivsorganisationer och hälften
företräder myndigheter. Utvalget har ett eget sekretariat.

Anmälan skall göras så snart som möjligt sedan företaget har börjat planera
etablering, flyttning, etc. Det anses viktigt att utvalget får kontakt med
företaget innan expansionsplanerna har kommit så långt att de inte kan
ändras. Utvalget förutsätts ta olika initiativ för att informera företag inom
pressområdena härom.

Företag som hav gjort anmälan skall snarast möjligt få lokaliseringsväg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

ledning. Vägledningen innebär främst att utvalget lämnar upplysningar till
företaget om lokaliseringsmöjligheter, bistår det med kostnadsanalyser beträffande
alternativa lokaliseringar och lämnar upplysningar om möjligheter
att få stöd vid alternativ lokalisering m. m. Även andra företag än de
som är anmälningsskyldiga har rätt att få lokaliseringsvägledning.

När lokaliseringsvägledning har getts, skall utvalget utfärda besked därom.
Om särskilda skäl inte föreligger skall beskedet utfärdas inom 120 dagar
från det utvalget mottog anmälan jämte nödvändiga uppgifter från
företaget.

Kontrollen att anmälningsskyldigheten fullgörs anordnas på följande
sätt. Om anmälningspliktigt företag måste söka byggnadstillstånd, får byggnadstillstånd
inte meddelas utan att besked om lämnad lokaliseringsvägledning
föreligger. Om företaget har att »tinglysa» köp, arrende eller hyra
av fastighet eller lokaler som skall utnyttjas för etableringen eller utvidgningen,
får »tinglysing» ske endast om besked företes att vägledning har
getts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande

4.1 Utredningen

4.1.1 Inledande synpunkter

Enligt utredningen är dess huvuduppgift att se över den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten. Utredningen anser emellertid att den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet
med regionala verkningar. Regionalpolitik beskrivs som den politik som
syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets och det enskilda näringslivets
ekonomiska utveckling och utbredning som den sociala och kulturella
utvecklingen i sådan riktning att rimlig avvägning nås mellan expansiva
och kontraktiva regioner samtidigt som de nationella ekonomiska,
sociala och kulturella målen tillgodoses i rimlig grad. F. n. saknas preciserade
mål för regionalpolitiken i Sverige, säger utredningen. Mera preciserade
regionalpolitiska mål kan utformas först sedan man har fått underlag för
analys av de ekonomiska, tekniska och sociala faktorer som har påverkat
och kommer att påverka den regionala utvecklingen.

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena

Utredningen framhåller i sin översikt över regionalpolitiska tendenser i
utlandet att regionalpolitiken inte är inriktad enbart på nedgångsområden.
Regionala problem uppstår även när t. ex. stark allmän tillväxt av befolkningen
sker eller när det förekommer markerad obalans i den geografiska
befolkningsfördelningen och fördelningen av ekonomisk aktivitet eller helt
enkelt med ett växande välstånd.

I den internationella debatten används enligt utredningen en uppdelning
av regionerna i tre olika problemtyper, nämligen underutvecklade områden,
ensidiga industriområden och stockningsområden. De underutvecklade områdena
karakteriseras i stort av vikande primärnäringar, begränsad industrialisering
och stark utflyttning. Kännetecknande för de ensidiga industriområdena
är obalans i den industriella strukturen. Till stockningsområdena
hör de tätbefolkade storstadsområdena, där samhällskostnaderna ökar
starkt på grund av stockningstendenserna. Även i Sverige börjar riskerna
med en ohämmad tillväxt i de tre största stadsområdena uppmärksammas.
En överansträngning av resurserna i centrala delar av ett land förekommer
ofta jämsides med arbetslöshet och utflyttning i mera perifera områden.

Utredningen redovisar i kap. 3 i betänkandet kortfattat den samhällsutveckling
som utgör bakgrund till utredningens arbete. I fråga om storstadsområdenas
utveckling anför utredningen bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

Under perioden 1960—1965 hade storstadsregionerna, mälarområdet samt
södra och västra delarna av Götaland den snabbaste folkökningen bland de
70 A-regioner som landet är indelat i. Av kommunblocken hade de tre storstadsområdena
inemot två tredjedelar av den totala befolkningsökningen
under perioden 1960—1968.

Under 1960-talet har en fortsatt urbanisering ägt rum. Tätortsbefolkningen
uppgick år 1965 till sex milj., dvs. till drygt 77 % av landets befolkning.
Endast få tätorter utanför storstadsområdena ökade kraftigt under
perioden 1960—1965.

För stora delar av näringslivet kännetecknas utvecklingen under 1960-talet av fortsatt koncentration. Näringsgrensmässigt har utvecklingen inneburit
fortsatt minskad sysselsättning inom de areella näringarna, successivt
minskad ökningstakt för industrin och accelererad ökning för offentliga
tjänster och övrig service. Under perioden 1957—1967 ökade sysselsättningen
inom industrin med 98 000 arbetstillfällen eller drygt 10 %. Verkstadsindustrin
svarade för den största ökningen i absoluta tal, medan gruvindustrin
och textilindustrin hade den största sysselsättningsminskningen. Den
snabbaste relativa ökningen hade övrig träindustri samt kemisk och kemiskteknisk
industri. Antalet arbetsställen inom industrin steg under perioden
med 649 till drygt 16 000. Verkstadsindustrin svarade för den största ökningen.
Regionalt sett ökade industrisysselsättningen åren 1957—1967 i
samtliga nio riksområden. ökningstakten i storstadslänen, av vilka Malmöhus
län hade den högsta och Stockholms stad och län den lägsta, var lägre än
riksgenomsnittet.

Utredningen visar i följande tabell lokaliseringsförändringarna inom industrin
i riksområdena åren 1963—1966. I 2

Arbetsställen

Riksområde	Nyetable- rade	Inflyttade	Utflyttade	Nedlagda	Nettoför- ändring
AB	433	8	39	541	—139
O	202	4	6	260	— 60
M	223	10	12	299	— 78
G, D, U, T, E	506	66	50	529	— 7
I, H, F, G, K, L	641	54	46	732	— 83
R, P, N	443	42	42	496	— 53
S, W, X	358	78	67	330	+ 39
Y, Z	163	7	6	118	+ 46
AC, BD	260	6	7	148	+ 111
Hela riket	3 229	275	275	3 453	—224

I anslutning till tabellen anmärker utredningen att de största förändringarna
av antalet arbetsställen sker genom nyetableringar och nedläggningar.
Den negativa utvecklingen av antalet industriarbetsställen för storstadslänen
framgår tydligt.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ett annat utvecklingsdrag är den ökade uppdelningen av verksamheten
inom företagen mellan å ena sidan driftsenheter med en relativt god regional
spridning och å andra sidan administrativa enheter, lokaliserade till ett fåtal
större, nationellt betydelsefulla centra.

Den offentliga sektorn (utom affärsverken) har enligt utredningen ökat
med 115 000 personer eller omkring 28 % mellan åren 1960 och 1965. ökningstakten
var genomsnittligt kraftigare i skogslänen än i storstadslänen.
Den snabbaste ökningen hade dock östra Svealand utom stockholmsregionen
samt Östergötland.

Enligt länsplanering 1967 beräknas fortsatt koncentration av näringsliv
och befolkning komma att äga rum, erinrar utredningen. Detta kommer
sannolikt att öka skillnaderna mellan skilda regioner samt mellan å ena
sidan glesbygd och mindre tätorter och å andra sidan medelstora och större
tätorter. Fortsatt tillväxt av storstadsområdena förutses. Storstadslänen
väntas få ökande andel av den totala sysselsättningen men minskad andel av
industrisysselsättningen, ökningarna hänför sig främst till service- och
byggnadsverksamhet. Den största andelen av den beräknade befolkningstillväxten
under perioden 1965—1980 väntas tillkomma storstadslänen.

Utredningen framhåller att expansionen i storstadsområdena har fortsatt
under den förflutna delen av den försöksperiod med lokaliseringsstöd som
började den 1 juli 1965. Stockningsproblemen i dessa områden har inte minskat.
Det är annan sysselsättning än i den egentliga industrin som har ökat
under perioden. Industrisysselsättningen har minskat. Man bör räkna med
att denna utveckling kommer att fortsätta. En undersökning i ERU:s regi
angående regionala drag i näringslivets utveckling visar klart att styrande,
kontakt- och informationsbehandlande enheter inom de större företagen
kommer att lokaliseras till storstadsområdena, medan driftsenheterna och i
någon mån de kamerala enheterna kommer att ligga på annat håll. Denna utveckling
tros leda till ökad expansion inom servicenäringarna i storstäderna
och till en social strukturering inom olika delar av landet som inte kan vara
regionalpolitiskt önskvärd. Utredningen bedömer att lokaliseringsstöd enligt
i huvudsak nuvarande principer inte kan råda bot på en dylik snedvridning.
. . •• . , .

I fråga om medlen i den framtida regionala politiken sager utredningen
helt allmänt att generella medel bör användas i största möjliga utsträckning.
Åtgärderna bör vara sådana att de gynnar hela näringslivet i de regioner
som anses vara i behov av stöd.

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll

Någon form av etableringskontroll — etableringstillstånd eller anmälan
— har enligt utredningen använts i skilda länder och vid olika tider som ett
kompletterande regionalpolitiskt medel i syfte att dämpa stockningsproblemen
i vissa storstadsområden. Skälen härför har varit att positiva medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

inte har väntats ensamma kunna bidra till dämpning av expansionen där. En
anledning till tveksamhet inför etableringskontroll är enligt utredningen att
medlets effekter är outforskade och svåra att bedöma. Det gäller framför
allt de indirekta verkningarna.

En diskussion om etableringskontroll anser utredningen böra gälla främst
en enklare form av kontroll liknande den norska och avse närmast de tre
storstadsregionerna. Ett system med etableringsanmälan inom dessa regioner
bör syfta till att få till stånd eu diskussion mellan företag och samhälle
i lokaliseringsfrågan. Systemet bör omfatta inte bara nyetableringar utan
också utbyggnad av befintlig verksamhet. Ett anmälningssystem som syftar
till samråd kräver överväganden i fråga om bl. a. den sektoriella avgränsningen
och omfattningen av utbyggnaden eller sysselsättningsökningen. Vissa
begränsningar måste införas för att systemet inte skall bli ohanterligt.
Omfattningen av systemet måste avvägas mot syftet och verkningarna i jämförelse
med andra regionalpolitiska medel. Systemet måste vara administrativt
lätthanterligt och de förhandlande organen bör ha relativt stor rörelsefrihet.
Kostnaderna för systemet måste vidare vägas mot systemets effektivitet
och de väntade resultaten av verksamheten.

Vidare räknar utredningen med att anmälningsskyldighet bör tillämpas
främst på större projekt. Lokaliseringsdiskussionerna bör lämpligen föras
på central nivå. Samrådet bör sättas in på ett tidigt stadium av planeringen.
Samråd kan visserligen fördröja företagets planeringsarbete men företaget
kan vid samrådet få värdefulla informationer som underlag för bedömningarna
av lolcaliseringsförutsättningarna.

I avvaktan på resultatet av det samarbete som har inletts mellan inrikesdepartementet
och Sveriges industriförbund i lokaliseringsfrågor anser sig
utredningen inte böra lägga fram förslag i fråga om etableringskontroll.

I särskilda yttranden har tre ledamöter i utredningens rådgivande nämnd
redovisat avvikande uppfattningar i frågan om etableringskontroll.

Sålunda yttrar ledamöterna Ekström och Svanberg att staten bör få större
möjligheter än hittills att i ett tidigt skede påverka företagens lokaliseringsval.
Företagsetablering i överhettade områden bör förhindras. Utredningen
borde därför ha lagt fram förslag att införa skyldighet att anmäla etablering
i första hand i de orter där den lokala arbetsmarknaden är överhettad. Ledamoten
Kahlin säger att inte minst förhållandet på arbetsmarknaden gör det
naturligt att i varje fall de större företagen noga överväger möjligheterna att
förlägga verksamheten utanför storstadsområdena innan beslut fattas om
etablering eller utbyggnad där. Samhällets centrala uppgift i detta sammanhang
är att skapa attraktiva lokaliseringsalternativ till dessa områden och
att utförligt och sakligt informera om lokaliseringsförutsättningarna. Denna
uppgift kan lösas utan att man skapar ett obligatoriskt anmälningssystem
med rådgivning i varje särskilt fall. Ett anmälningssystem skulle i varje fall
medföra en tungrodd organisation. En bättre väg skulle förslagsvis vara att

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

utvidga gällande varselöverenskommelse mellan AMS och näringslivs- och
arbetstagarorganisationerna beträffande driftsinskränkningar och driftsnedläggelser
att avse också större utbyggnader och etableringar inom i första
hand storstadsområdena.

4.2 Remissyttrandena

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till
storstadsproblemen

Redovisning av remissinstansernas synpunkter i detta avseende lämnas i
prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
m. m., vartill hänvisas. I det följande lämnas en sammanfattning av
remissinstansernas uttalanden.

I en råd remissyttranden framhålls allmänt att det behövs en allsidig
regionalpolitik som syftar till att skapa en balanserad regional utveckling
och som omfattar hela landet.

Samhällsekonomiska hänsyn måste få ökat utrymme, säger bl. a. LO.
Genom bristfällig regionalplanering inom länen har utbyggnaden av det
enskilda näringslivet och de samhälleliga åtgärderna i olika former inte
stämt överens. Lokaliseringspolitiken har hittills i alltför stor utsträckning
satsat på det enskilda näringslivets ekonomiska utveckling utan att
samtidigt överväganden har gjorts om hur regional balans skall nås genom
avvägning mellan industriverksamhet och övriga samhälleliga aktiviteter.
Detta har lett till att åtgärderna för att underlätta arbetskraftens rörlighet
har nått mycket hög kvantitativ nivå medan åtgärderna för att förbättra
den samhälleliga servicen och den industriella miljön ännu inte har kommit
i samklang med de arbetsmarlcnadsmässiga. Liknande synpunkter anläggs
i flera andra yttranden.

TCO och ett stort antal andra remissinstanser uttalar att regionalpolitiken
måste vara differentierad med hänsyn till att problemen skiftar i de
olika regiontyperna. Länsstyrelsen i Kronobergs län knyter härvid an till
utredningens uttalande att den snabba utvecklingen inom näringslivet leder
till uppdelning av landet i en storstadsdel med högproduktiv och högavlönad
verksamhet och en glesbygdsdel med mindre produktiv och lågavlönad
verksamhet och föga specialiserad service. Denna utveckling gör det enligt
länsstyrelsen nödvändigt med punktinsatser redan innan en mer övergripande
regionalpolitik har utformats.

De speciella storstadsproblemen motiverar enligt vad som framhålls
även i flera andra yttranden snara åtgärder för att man skall komma till
rätta med problemen. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Älvsborgs län att tillväxten
av storstäderna kan vålla externa effekter på näringslivet i andra
regioner, t. ex. sysselsättningsminskningar, befolkningsminskningar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

minskad tillgång till produktionstjänster. Detta kan leda till effektivitetsförluster.
Vidare kan ofördelaktiga externa effekter för människorna uppstå
såväl i storstadsregionerna som i andra områden, i de sistnämnda genom
minskad valfrihet i olika hänseenden. Balansproblem av såväl kortsiktigt
som långsiktigt slag riskeras, nämligen högre konjunkturkänslighet och
viss inflationsrisk. Storstadstillväxten gör det svårt att fördela den ekonomiska
tillväxten på olika sektorer av näringslivet så att balans nås. Man bör
söka komma till rätta med en sådan utveckling genom att hämma storstadstillväxten
och minska näringslivets alltför ambitiösa utvecklingsplaner
i storstäderna. Länsstyrelsen i Kristianstads län betonar, att de regionala
skillnaderna på senare år har fördjupats. Expansionen i storstäderna bör
så långt möjligt hejdas och dessa regioner få andrum för att lösa sina mest
påtagliga bristprohlem.

Också RLF och Sveriges lantbruksförbund framhäver de problem som de
senaste årtiondenas snabba omstrukturering av näringsliv och bebyggelse
har medfört för bl. a. inflyttningsorterna. I de orter och regioner som tar
emot flyttningsströmmen uppstår svåra bristsituationer, som leder till slöseri
med samhällsresurserna och ökade levnadskostnader för enskilda. Samtidigt
sker en miljöförstöring som saknar motstycke. Dessa förändringar
har hittills på olika sätt främjats av statsmakterna. Effektiva åtgärder måste
nu sättas in för att bryta dessa trender. En radikal dämpning av utbyggnadstakten
i stor stockholmsområdet måste åstadkommas och samtidigt
måste utflyttningen från de befolkningssvaga regionerna vändas i en befolkningsökning
där.

Svenska metallindustriarbetareförbundet anser att en regionalpolitik som
syftar till att styra såväl samhällets som det enskilda näringslivets ekonomiska
utveckling i riktning mot en rimligare avvägning mellan expansiva
och kontraktiva orter inte kan begränsas till påverkan av enbart industrins
regionala utbredning. Enligt Svenska byggnadsarbetareförbundet behövs en
regional utvecklingsplan, som på grundval av samhällskalkyler anger avvägningar
mellan olika alternativ för näringslivets och samhällsbyggandets
fördelning mellan regionerna och för utvecklingen inom dessa. Sådana samhällskalkyler
kan knappast användas utan en i det närmaste fullständig
insyn från samhällets sida i näringslivets investeringsplaner. Vidare förutsätter
en avvägning mellan olika alternativ för näringslivets och samhällsbyggandets
fördelning att samhällsorganen i betydligt större omfattning än
f. n. har möjlighet att direkt påverka näringslivets investeringar.

Utredningens analys av storstadsproblematiken är ofullständig, menar
ERU, som för sin del vill dela upp storstadsproblematiken i flera relativt
fristående delar. En del hänger samman med takten i storstadstillväxten.
Snabb befolkningstillväxt i storstäderna kan leda till samtidiga krav på
snabb tillväxt av olika näringslivssektorer. Oreglerad tillväxt kan medföra
arbetskraftsbrist vissa perioder och arbetskraftsöverskott andra perioder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Mycket snabb befolkningstillväxt innebär enligt ERU också att folkmängden
i andra regioner reduceras och att serviceunderlaget där minskar. Sådana
storstadsproblem hänger helt och hållet samman med takten i de regionala
expansions- och kontraktionsförhållandena och kan uppstå i en relativt liten
storstad på ungefär samma sätt som i verkligt stora städer. Problemen
är av annat slag än de problem som har samband med storstädernas absoluta
storlek. ERU har i sin rapport framhållit att en dämpning av tillväxten
torde reducera balansproblemen. Därigenom skapas handlingsfrihet, om
framtida utrednings- och forskningsresultat skulle visa att åtgärder måste
sättas in för att storstädernas absoluta storlek skall bli mindre än de nu
tenderar att bli. Av ERU:s materialredovisning framgår vidare att utvecklingen
har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad
del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling och
styrning samt en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas på
rutiniserad produktion. Dessa utvecklingsdrag är betydelsefulla, eftersom
det inte är troligt att de kan påverkas i önskvärd utsträckning av subventioner
av och skatter på investeringar i byggnader och maskiner. Åtgärder
som riktas mot storstädernas tillväxt torde i första hand ge effekter i regioner
som ligger närmast under dessa städer i hierarkisystemet och inte i
glesbygdsregionerna, som ligger i systemets lägsta del. ERU understryker
bl. a. med hänvisning härtill behovet av en hela landet omfattande regional
politik.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus lån bär storstäderna visserligen många
fördelar, t. ex. differentierad arbetsmarknad och väl utvecklad service, men
också många nackdelar, nämligen miljömässigt och i form av stockningsproblem.
Ett regionalpolitiskt mål bör bygga på ett hierarkiskt funktionellt
mönster av service- och arbetsorter i vilket såväl storstaden som olika länsoch
regioncentra har viktiga uppgifter att fylla. För att nå de regionalpolitiska
målen bör samhällets sektoriella resurser samordnas.

I flera remissyttranden betonas att regionalpolitiken bör använda framför
allt generella medel som är ägnade att förbättra förutsättningarna inom
de regioner som bör stödjas utan att försämra förutsättningarna i andra
regioner. Enligt Svenska bankföreningen har den starka koncentrationen
av befolkningen till storstadsregionerna kommit att framstå som allt mindre
tillfredsställande. I dag torde allmän politisk enighet råda om att en alltför
stark koncentration av befolkning och näringsliv bör hejdas, en uppfattning
som bankföreningen delar. En genomtänkt regionalpolitik med kraftfulla
och konsekventa åtgärder är i hög grad önskvärd. Grundvalen för denna
måste vara generella åtgärder som syftar till att skapa bättre allmänna förutsättningar
för snabbare utveckling av näringslivet i de regioner som nu
står stilla eller är på tillbakagång. SAF och Sveriges industriförbund anser
det väsentligt att fler sysselsättningstillfällen skapas i de delar av landet
som särskilt berörs av strukturomvandlingen inom näringslWet. En var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

aktig förbättring där måste till betydande del baseras på att nya arbetstillfällen
kan skapas inom den industriella sektorn. Eftersom industrisysselsättningen
i landet väntas stiga i mycket måttlig takt innebär en önskad
snabb ökning av industrisysselsättningen i skogslänen en omfördelning av
den industriella kapaciteten från söder till norr. En sådan omfördelning
får inte leda till att möjligheterna till en effektiv och lönsam produktion
försämras. Statliga insatser för att påverka näringslivets lokalisering och
utveckling måste därför sikta till att förbättra i första hand de allmänna
produktionsbetingelserna i de områden där en expansion av näringslivet är
önskvärd från samhällets synpunkt. För Skånes handelskammare framstår
de problem, som de tätbefolkade områdena mer eller mindre a priori anses
brottas med, vid internationell jämförelse som ganska små och de är absolut
sett inte större än att man kan komma till rätta med dem genom bättre
planering. Detta gäller i varje fall Malmö-Lund-regionen. Stockholms handelskammare
anser att nuvarande tendenser till koncentration av befolkning
och näringsliv kan väntas bestå och förmodligen förstärkas. Detta
leder till ytterligare minskning av sysselsättningstillfällena i glesbygderna.
Befolkningsomflyttningen skapar besvärliga problem även för de expanderande
regionerna, främst storstäderna. En viss oklarhet råder beträffande
bl. a. målen för regionalpolitiken och verkningarna av olika lokaliseringspolitiska
insatser. Mot den bakgrunden måste man vara återhållsam med
selektiva ingripanden som inte är marknadskonforma. Man bör därför satsa
på generella medel, som kan förbättra utvecldingsbetingelserna för företag
inom stödområdet, och undvika exempelvis medel som stör konkurrensrelationer.

4.2.2 Synpunkter på etableringstillstånd eller etableringsanmälan som regionalpolitiskt
medel

I huvudsak positiv inställning till etableringspåverkan i storstadsområdena
har länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, skogsstyrelsen,
Företagareföreningarnas förbund, Kronobergs, Kalmar och Jämtlands
läns företagareföreningar, RLF, Sveriges lantbruksförbund, Svenska
landstingsförbundet, LO, TCO, SALF, Norrlandsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet
och Träfackens utredningsavdelning.

Några av dessa remissinstanser förordar närmast etableringstillstånd. Sålunda
anser länsstyrelsen i Kristianstads län att en etableringskontroll liknande
den brittiska bör utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar att
etableringskontrollen är ett av de medel som allvarligt bör övervägas för
att åstadkomma ökad decentralisering av verksamheter till områden utanför
storstäderna. Även SALF kräver att etableringskontroll noga analyseras.
Om inte kapital tillförs Norrland måste någon form av kontroll tillgripas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

Norrlandsförbundet förordar att man överväger etableringskontroll i form
av investeringsavgifter i de överhettade områdena.

Positiva medel är inte tillräckliga för att påverka den privata sektorns
lokaliseringar, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län. Man måste samtidigt tillgripa
restriktioner mot investeringar och sysselsättningsökningar i stockningsområden.
Investerings- eller etableringskontroll bör därför införas
i de tre storstadsområdena och tillämpas på större projekt. Kontrollen bör
handhas på central nivå. En investeringsskatt är enligt länsstyrelsen emellertid
att föredra framför en rent administrativ reglering. Svenska metallindustriarbetareförbundet
anser att avgifter och tillstånd för etablering
bör prövas i de överhettade områdena jämte obligatorisk anmälningsplikt
för företagare vid lokalisering eller utvidgning av verksamheten. Även RLF
och Sveriges lantbruksförbund understryker i sitt gemensamma yttrande
att positiva åtgärder inte är tillräckliga för att åstadkomma bättre regional
balans. Dessa åtgärder måste kompletteras med insatser för att dämpa tillväxttakten
i de mest utpräglade expansionsområdena. Etableringskontroll
bör genomföras snarast. Kontrollen måste ha ekonomisk innebörd för att bli
effektiv.

Några instanser tar inte bestämd ställning till om inriktning bör ske mot
tillstånd eller anmälan. Sålunda anser TCO att en utredning i frågan bör
avse medel som är direkt ägnade att minska utvecklingstakten i storstadsregionerna.
Skogsstyrelsen håller för troligt att vissa aktiva åtgärder, t. ex.
etableringstillstånd eller etableringsanmälan, kan behövas för att dämpa
en överdriven koncentration till ett fåtal storstadsregioner. Motsvarande
inställning har Svenska kommunalarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller helt allmänt att det synes riktigt
att samhällets inflytande över företagens lokaliseringar ökar, eftersom samhället
måste göra stora investeringar. Etableringskontroll skulle behöva omfatta
all näringsverksamhet över viss nivå, eftersom kontroll över endast
industri torde bli föga effektiv. Men det kan sättas i fråga om en så genomgripande
åtgärd som etableringstillstånd behöver tillgripas. Etableringskontroll
kan medföra att etableringar uteblir eller att etableringar sker
utomlands. Därför bör utredas om inte etableringssamråd är tillräckligt.

Inriktning av det fortsatta utredningsarbetet på en samrådsskyldighet
förordas också av flertalet övriga remissinstanser som är positiva till någon
form av etableringskontroll. Till dessa hör Svenska landstingsförbundet,
som anser det angeläget att man — utan att den fria etableringsrätten rubbas
— inventerar administrativa instrument som bör ingå i lokaliserings- och
regionalpolitiken. Därvid bör etableringsanmälan för större företagslokaliseringar
införas. Härigenom skapas möjligheter att påverka företagens
lokaliseringsplaner på ett tidigt stadium.

Åtskilliga remissinstanser knyter an till ett system med etableringsanmälan
eller etableringssamråd närmast efter norsk modell. Sålunda finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1070

länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget om samråd vara av intresse genom
de möjligheter som yppas att genom rådgivning påverka till etablering
utanför storstadsregionerna. Även länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro,
Västernorrlands och Norrbottens län, Företagareföreningarnas förbund och
Kronobergs, Kalmar och Jämtlands läns företagareföreningar uttalar sig
för ett sådant system. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att man inte
bör avstå från etableringskontroll om man inte är övertygad om att de negativa
verkningarna av den nuvarande fria etableringsrätten är mindre än de
negativa verkningarna av en kontroll. En anmälningsplikt bör införas åtminstone
i de tre storstadsområdena för en försöksperiod.

Enligt LO kräver ett effektivt fungerande system med etableringstillstånd
att man bygger upp en stor administrativ apparat och inför vissa straffformer.
Trots etableringstillståndssystemets möjligheter att åstadkomma
bättre geografisk balans vill LO i varje fall tills vidare stanna för ett system
med etableringsanmälan. Det skulle ge samhället ökade möjligheter att motverka
icke önskvärda etableringar eller utbyggnader i redan överhettade
orter och i stället styra aktuella etableringar till orter vilkas utbyggnad är
mer önskvärd från samhällssynpunkt. Om detta resultat inte nås bör etableringstillstånd
införas. Också Träfackens utredningsavdelning förordar
anmälningsplikt för etableringar i stockningsområden. I en kommande ny
regionalpolitik med utbyggda statliga styrmedel för all industrilokalisering
bör anmälningsplikten emellertid utvidgas till en fullständig etableringskontroll,
eventuellt kombinerad med investeringsavgifter. Liknande synpunkter
anläggs av bl. a. Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Av de remissinstanser som har tveksam inställning till införandet av
etableringskontroll eller etableringsanmälan ifrågasätter länsstyrelsen i
Västmanlands län värdet av någon form av etableringskontroll över industrietableringar.
Det är snarast servicesektorns — inte minst den offentliga
sektorns — utbyggnad som bär upp storstadsområdenas expansion. Länsstyrelsen
i Jönköpings län håller med om att etableringskontroll och andra
restriktiva medel i svårartade fall kan ge möjligheter att lösa lokala stockningsproblem.
Tyngdpunkten måste emellertid ligga på positiva medel.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar att man främst satsar på effektivare
rådgivnings- och upplysningsverksamhet i etableringsfrågor, innan någon
form av kontroll införs. Till denna grupp bland remissinstanserna hör också
Svenska kommunförbundet. Förbundet framhåller att det med hänsyn till
koncentrationstendenserna inom näringslivet och önskemålet om regional
balans finns ett starkt intresse att företag lokaliserar sig och expanderar
utanför storstadsregionerna. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten
har visat värdet av överläggningar och informationsutbyte
mellan offentliga organ och företagare. I princip bör restriktiva medel
användas endast när positiva åtgärder har visat sig otillräckliga. I det
fortsatta arbetet bör övervägas vilka effekter införandet av olika etablerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

spärrar kan få. Därvid synes i första hand etableringsanmälan i överhettade
områden böra prövas.

Om etableringskontroll omfattar tillstånd endast för nya företag att etablera
sig inom storstadsregionerna är det enligt ERU:s uppfattning osäkert
om medlet kommer att få önskade effekter. Även redan etablerade företag
bör därför omfattas. Förädlings- och arbetskraftsskatter i storstadsregionerna
torde dock ge vidare effekter än etableringskontroll. Sådana medel kan
lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar, vilket torde vara nödvändigt
om en balanserad utveckling skall uppnås, framhåller ERU.

Avvisande till etableringskontroll genom tillstånd eller anmälan ställer sig
Svenska bankföreningen, SAF, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Stockholms, Östergötlands och Södermanlands läns och Skånes
handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län och Stockholms läns
före tag ar efören ing.

Svenska bankföreningen framhåller att tillväxten av administrativa funktioner
har avgörande betydelse för den starka befolkningstillväxten i de centrala
tätortsregionerna. En central roll i detta sammanhang spelar den statliga
förvaltningen. Föreningen stryker under vikten av att en del statliga
verksamheter flyttar till orter inom stödområdet. Praktiskt taget samtliga
större privata företag som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till
stödområdet har också sina huvudkontor där. Motsvarande gäller enligt
föreningen endast för ett av de större statliga företag som verkar inom detta
område. Samma synpunkter redovisar också flera andra av de nyss nämnda
remissinstanserna.

SAF och Sveriges industriförbund anför i sitt gemensamma yttrande —
i vilket Sveriges grossistförbund instämmer — att syftet med etableringsanmälan,
att få till stånd en diskussion om lokaliseringsalternativ, blir ett
självändamål om man inte förutsätter att resultatet blir en relativt sett
minskad expansion i storstadsområdena, ökad etablering inom stödområdet
eller bådadera. Det är emellertid knappast troligt att en obligatorisk anmälan
får någon större sådan effekt. Förutsättningarna för etablering på skilda
orter inom stödområdet är väl kända. För åtskilliga företag är lokalisering
till storstadsregioner nödvändig med hänsyn till verksamhetens inriktning,
informations- och kontaktbehov m. m. En anmälningsskyldighet skulle därför
inte medföra några fördelar från samhällets synpunkt. Fördelarna eller
olägenheterna för företagens del beror av hur ärendena kommer att handläggas.
Man kan inte utesluta risken för långdragna och tidsödande förhandlingar,
som blir mindre fruktbara för företagen. Risker från konkurrenssynpunkt
uppkommer om företagens investeringsplaner blir kända på ett
tidigt stadium, och faror föreligger för påtryckningar från kommuner och
andra intressenter. Organisationerna framhåller att dessa synpunkter gäller
redan i fråga om anmälningsskyldighet. Industriförbundet tillägger att det

Kangl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

är berett att även framgent medverka i en informationsverksamhet till företagen
i fråga om etablerings- och lokaliseringsförutsättningar.

Etableringskontroll karakteriseras som ett mycket farligt instrument i
yttrandet från Stockholms handelskammare. De av utredningen berörda
stockningsproblemen torde i fråga om t. ex. social eller kulturell tillväxt inte
ha sin grund i regionens snabba tillväxt eller utbyggnadsproblem utan i
andra förhållanden. Strukturrationaliseringen inom Stockholmsregionen
har skett och sker i snabb takt. Industribilden kan väntas bli avsevärt ändrad
inom några få år. Expansiv och kapitalintensiv industri inom bl. a.
elektronik och kemi torde komma att ersätta äldre industrityper. En etableringskontroll
för sådana framväxande och även för andra industriers del
synes direkt olämplig. För de åsyftade industrierna torde lokalisering till
Storstockholmsregionen vara ett absolut effektivitetsvillkor och Norrland
eller andra delar av stödområdet är inte något realistiskt lokaliseringsalternativ
för dem. Alternativet är i stället etablering i en passande region utomlands.
Även Skånes handelskammare och handelskamrarna i Göteborg, Borås
och Karlstad anser att etableringskontroll medför risk att företagen i
ökad utsträckning väljer att etablera sig utomlands.

Stockholms läns företagareförening framhåller att Stockholmsområdets
tillväxt inte beror på utveckling av industrisektorn. Den är ett resultat av
en allmän urbaniseringsprocess. Regionen är den bästa grogrunden för nyskapande
av företagsamhet. Eftersom utflyttningen av företag är större än
inflyttningen innebär det att regionen är ett viktigt upptagningsområde för
lokalisering till andra delar av landet. Det kan därför inte vara riktigt att
genom utvecklingsdämpande åtgärder kväva företagsamheten inom storstadsregionerna.

4.3 Prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten Efter

erinran om skilda statliga insatser för att vidmakthålla en god samhällsmiljö
i landets olika delar framhålls i propositionen (s. 195) bl. a. att
den regionala politiken, om den skall förbättra balansen mellan landets
olika delar, med nödvändighet måste innebära att även enskild verksamhet
omfördelas från expansiva till stagnerande regioner. Medel för en sådan
omfördelande regional politik kan inriktas antingen på att stimulera utvecklingen
i de stagnerande områdena eller på att dämpa tillväxten i de expansiva
regionerna. En kombination av medel med båda dessa syften ger
helt naturligt särskilt stor verkningskraft. Härefter behandlas i propositionen
generellt verkande medel i den regionala politiken. Det bedöms emellertid
nödvändigt att samhället också i det enskilda fallet kan påverka företagens
lokaliseringsval, om målen för den regionala politiken skall kunna
förverkligas. Härvid erinras (s. 197) bl. a. om det samrådsförfarande i
regionalpolitiska frågor som har utvecklats under senare år mellan olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

samhälleliga organ och det enskilda näringslivet, främst planeringsrådens
verksamhet, AMS:s och företagareföreningarnas rådgivning till enskilda företag
och samarbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att
intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten. Det anses önskvärt
att detta samarbete består och utvecklas ytterligare.

Det bör emellertid, uttalas vidare (s. 197), övervägas att göra upplysningsoch
rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mer organiserade
former än hittills. Att på föreliggande utredningsmaterial ta ställning till
frågan om att införa etableringstillstånd anses uteslutet. Däremot bedöms
förutsättningar finnas att aktualisera införandet av ett anmälningssystem.
Ett sådant system kräver ett relativt enkelt administrativt förfarande samtidigt
som det ger möjligheter till ett kontinuerligt samråd och utbyte av
informationer mellan de samhälleliga organen och de enskilda företagen.
Lokaliseringssamrådet bör för att få regionalpolitisk effekt inriktas främst
på sådana starkt expanderande regioner där det är särskilt angeläget att
en mer balanserad utveckling kommer till stånd. Med hänsyn till att det
inte bara eller ens huvudsakligen är industrisysselsättningens utveckling
utan också utvecklingen inom andra delar av näringslivet som utgör grunden
för expansionen i t. ex. Stockholmsområdet, bör ett samrådsförfarande
i princip omfatta all sådan enskild verksamhet som har betydelse från
lokaliseringspolitisk synpunkt. De företag som sålunda bör omfattas av
samrådet bör vara skyldiga att delta i samråd innan bindande beslut om
nyetablering eller utbyggnad fattas.

Propositionen i här aktuella delar behandlades av bankoutskottet, som
samtidigt tog upp en rad motioner som hade väckts dels i anledning av
propositionen, dels under den allmänna motionstiden vid riksdagens början.
I sitt utlåtande (1970: 40) hänvisar utskottet — i anslutning till motioner
med krav på etablerings- och investeringskontroll — till vad som anförts i
propositionen och avstyrker på grund därav motionerna. Med anledning av
motioner med krav på dämpning av expansionen i framför allt Storstockholmsområdet
erinrar utskottet om att riksdagen år 1969 enhälligt godtog
ett uttalande av chefen för inrikesdepartementet att tillväxten i storstadsområdena
borde dämpas och avlänkas till andra delar av landet. En strävan
borde vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner som kunde utgöra
attraktiva alternativ till storstadsområdena. Utskottet påpekar att dessa
ställningstaganden i fråga om storstadsregioner och storstadsalternativ
återkommer i prop. 1970: 75. Vilka medel som utöver de hittills tillämpade
bör komma till användning i detta sammanhang torde enligt utskottet
komma att övervägas i den fortsatta regionalpolitiska utredningsverksamheten.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen (rskr 270).

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1970

5. Departementspromemorian

5.1 Behov av samråd m. m.

Av det material som 1968 års lokaliseringsutredning och ERU har presenterat
i sina betänkanden i fråga om regionala utvecklingstendenser i Sverige
framgår enligt promemorian att den regionala obalansen har accentuerats.
Ett framträdande drag i utvecklingen är stark koncentration av befolkningen
till storstadsområdena. För andra regioner än storstadsområdena,
särskilt regionerna i landets nordliga delar, har utvecklingen haft helt
andra drag. Den kännetecknas av bl. a. vikande sysselsättningsmöjligheter
till följd av det minskade arbetskraftsbehovet inom jord- och skogsbruket.

I promemorian erinras vidare om att ERU i sin rapport har framhållit att
utvecklingen har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad
del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling
och styrning och en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas
på direkt varuproduktion. En fortsatt sådan utveckling kan enligt ERU få
allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser, bl. a. genom att
möjligheterna till utjämning i förvärvsintensitet motverkas och regionala
olikheter skärps när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur.

Promemorian redovisar ERU :s uppfaLtning att det för storstädernas balansproblein
finns i princip två lösningar. Den ena förutsätter att ökad utbyggnad
av samhällskapital inte får komma till stånd. För att balansen skall
upprätthållas krävs då att inflyttningen till storstäderna skärs ned. Som
exempel på medel att i detta syfte reducera nyetableringar och utbyggnader
inom storstäderna nämner ERU bl. a. direkta förbud mot sådana åtgärder.
Samtidigt kan regioner utanför storstäderna göras mer attraktiva exempelvis
genom planmässig styrning av privata och offentliga investeringar till
ett fåtal stora tillväxtcentra. Den andra lösningen är enligt ERU att den
sektoriella resursfördelningen styrs aktivt så att obalanser på varu- och faktormarknaderna
undviks. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter
på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av investeringsfonder
av den typ som nu används inom konjunkturpolitiken.

Med dessa synpunkter från ERU:s sida som bakgrund återges i promemorian
departementschefens uttalanden i prop. 1970: 75 om behovet av samråd
i lokaliseringsfrågor mellan samhället och företagen och de ställningstaganden
som görs i propositionen i fråga om införandet av en upplysnings- och
samrådsverksamhet av mer allmängiltigt slag och i mer organiserade former
än hittills.

5.2 Samrådets syfte och former

I promemorian erinras om att det redan f. n. förekommer samråds- och
informationsverksamhet i lokaliseringsfrågor. Denna verksamhet på det re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

gionala planet har stort värde för lokaliseringsfrågorna inom varje region
men också för den långsiktiga centrala planering som skall ligga till grund
för aktiva åtgärder för att få till stånd förbättrad balans mellan regionerna.
Den ger enligt promemorian emellertid inte tillräckligt underlag för att på
kort sikt påverka val mellan lokaliseringsalternativ i skilda regioner.

Ett sådant underlag ger däremot den informationsverksamhet som industriförbundet
bedriver på grundval av de utredningar om lokaliseringsförutsättningar
i olika orter som har gjorts i samarbete mellan förbundet och inrikesdepartementet,
anförs vidare i promemorian. Denna informationsverksamhet
täcker dock bara förbundets branschorganisationer, som visserligen
omfattar åtskilliga men dock inte alla företag och organisationer vilkas lokaliseringsval
skulle behöva påverkas. Dessutom beror det självfallet på
företagens eget intresse av att diskutera olika lokaliseringsalternativ om en
diskussion härom över huvud taget kommer till stånd. Detta är en brist i informationssystemet.
Det torde nämligen i många fall förhålla sig så, sägs
det i promemorian, att företagen har förutfattade meningar i lokaliseringsfrågor
och därför saknar intresse av att ta del av den information som finns
tillgänglig. En följd härav kan bli att de missbedömer fördelar resp. nackdelar
av olika lokaliseringsalternativ. Vid övervägandena om en förbättrad
samråds- och informationsverksamhet måste därför det väsentligaste syftet
vara att förmå företagare m. fl. att verkligen ta emot tillgänglig information
om förutsättningarna vid olika lokaliseringsalternativ och på grundval härav
seriöst överväga de skilda alternativen.

I en reservation till lokaliseringsutredningens förslag och också i andra
sammanhang har förordats att man åstadkommer förbättrade kontakter
mellan företagen och myndigheterna i lokaliseringsfrågor genom att knyta
an till gällande överenskommelse mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
samt vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om varsel vid driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser. I anslutning härtill anförs i promemorian
att SAF :s och Sveriges industriförbunds rekommendationer i cirkuläret
i februari 1965 om varsel vid arbetskraftsutökningar är värdefulla i
första hand från arbetsmarknadspolitiska synpunkter. De saknar inte heller
lokaliseringspolitiskt värde. Erfarenheterna synes dock visa att rekommendationerna
hittills inte har gett det utbyte som är önskvärt från regionalpolitisk
synpunkt. Bortsett härifrån kan emellertid sättas i fråga om en avtalsreglerad
varselskyldighet är ägnad att fylla det här aktuella regionalpolitiska
syftet. Härför måste nämligen fordras dels att avtalet täcker de regioner
och branscher som samrådet bör omfatta, dels att varselskyldigheten förbinds
med skyldighet att medverka i ett samrådsförfarande. Vidare bör samrådsskyldighet
förenas med kontroll från samhällets sida att skyldigheten
verkligen fullgörs. I promemorian bedöms det möta svårigheter att knyta an
sådan kontroll till avtalsreglerad varsel- och samrådsskyldighet.

Den nu gällande byggnadsregleringen i form av krav på igångsättningstillstånd
för vissa byggnadsarbeten täcker bara en del av byggnadsmarknaden.

,*51

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Tillståndskrav gäller sålunda endast för s. k. oprioriterat byggande. Utanför
tillståndskrav faller bl. a. industrilokaler. Det synes enligt promemorian inte
lämpligt att tillståndskravet vidgas enbart för att behovet av lokaliseringssamråd
skall kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill bedöms nuvarande
igångsättningsreglering inte utgöra lämpligt underlag för samrådsförfarandet.

Promemorian mynnar ut i slutsatsen att det lokaliseringspolitiskt motiverade
samrådet — med de bedömningar som kan göras f. n. — synes böra
grundas på en fristående anmälnings- och samrådsskyldighet i fråga om
planerade nyetableringar eller utvidgningar.

5.3 Den geografiska avgränsningen

I promemorian knyts an till uttalandet i prop. 1970: 75 att ett samrådsförfarande
bör inriktas främst på sådana starkt expanderande regioner där
det är särskilt angeläget att en mer balanserad utveckling kommer till stånd.

Detta uttalande synes enligt promemorian f. n. tillämpligt på främst de
tre storstadsområdena. Men besvärande balansproblem av storstadsnatur
kan uppkomma också i andra områden, särskilt områden som ligger storstadsområdena
nära eller som vid den regionala planeringen betecknas som
storstadsalternativ. Man kan inte heller bortse från att stockningsproblemen
för vissa regioner eller delar av regioner kan reduceras i sådan mån att ett
obligatoriskt samrådsförfarande inte längre ter sig påkallat. Av dessa skäl
bör man undvika att stelt geografiskt avgränsa de områden där samrådsskyldighet
skall gälla. I stället bör man sträva efter en ordning som gör det
möjligt alt i den utsträckning som syftet med förfarandet motiverar efter
hand vidga eller begränsa de områden där systemet skall vara tillämpligt. I
promemorian föreslås att Kungl. Maj :t därför bemyndigas att närmare bestämma
den geografiska avgränsningen på grundval av uttalanden härom
som riksdagen kan komma att göra i samband med behandlingen av prop.
1970: 75 eller i andra sammanhang.

5.4 Anmälningsskgldighetens omfattning

5.4.1 Allmänna synpunkter

Det framhålls i promemorian som naturligt att utgångspunkten för ett
samrådsförfarande blir anmälan om planerad etablering eller utvidgning till
den myndighet som åläggs att handlägga samrådsfrågan. I första hand måste
alltså preciseras i vilka fall anmälningsskyldighet skall föreligga. Regler härom
bör fånga upp så många som möjligt av de fall i vilka det med hänsyn
till syftet med förfarandet skall förekomma samråd. Det skall vidare vara
enkelt att konstatera när anmälningsskyldighet föreligger. Detta motiveras
av såväl intresset för den enskilde att veta vad som åligger honom som det
allmännas intresse av att det finns rimliga möjligheter till kontroll av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

skyldigheten fullgörs. Det betonas att det kan möta svårigheter att på en
gång uppfylla båda dessa krav.

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten

A\ redogörelsen för det norska systemet framgår enligt promemorian att
man i Norge har utnyttjat främst lokalbehovet för att precisera grunden för
anmälningsskyldigheten. I viss utsträckning har lokalbehovet kombinerats
med sysselsättningseffekten. I några fall utgör viss investeringskostnad för
lokaler grund för anmälningsskyldighet.

Eftersom syftet med samrådet ytterst är att åstadkomma en balanserad
expansion, bör grunden bestämmas så att samrådet kan sträckas ut över
olika grenar av samhällslivet, anförs i promemorian. Det synes finnas huvudsakligen
tre tänkbara grunder för anmälningsskyldighetens inträde: sysselsättningsökning,
investeringskostnad och lokalbehov. I promemorian görs
i dessa avseenden följande bedömningar.

En sysselsättningsökning som grund för anmälningsplikt kommer inte
att träffa nyetableringar eller utvidgningar som i och för sig är föga personalkrävande
men som sekundärt kan leda till betydande sysselsättningsökningar.
Vidare får man på ett ofullständigt sätt kontakt med branscher där
företag med ganska liten personalstyrka är vanliga. Säsong- eller konjunkturvariationer
i sysselsättningen kan vidare erbjuda besvärliga problem. Det
torde inte sällan vara vanskligt att bedöma om en sysselsättningsökning är
säsong- eller konjunkturbetonad eller inte. Trots dessa omständigheter finns
det goda skäl att lägga sysselsättningsökning som grund för anmälningsskyldigheten.
Det synes emellertid f. n. finnas ganska små möjligheter att på ett
enkelt och billigt sätt kontrollera att anmälningsskyldighet har fullgjorts i
de fall där så skall ske. Visserligen kan sysselsättningsförändringar avläsas
av de arbetsgivaruppgifter som skall avlämnas enligt förordningen (1959:
552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. Dessa uppgifter blir emellertid tillgängliga i samlat skick först omkring
ett ar eller längre tid efter det en sysselsättningsförändring redan har
inträtt. Det innebär att möjligheterna att kontrollera att anmälningsskyldigheten
fullgörs är otillfredsställande. De sanktioner som kan övervägas vid
underläten anmälan är närmast böter och ålägganden att begränsa sysselsättningen.
Sådana sanktioner måste emellertid bedömas vara antingen ineffektiva
eller föga lämpliga med hänsyn till verkningarna för tredje man,
i första hand de anställda. Det torde av dessa skäl f. n. vara svårt att lägga
sysselsättningen till grund för anmälningsskyldigheten.

Vid bedömningen av investeringskostnad av viss nivå som grund för anmälningsskyldighet
måste man beakta att investeringar i viss utsträckning
inte är uttryck för någon expansion och inte heller leder till någon mera
påtaglig efterfrågan på arbetskraft på andra håll inom regionen. Vidare kan
bedömningen i samradsärende av de planerade investeringarnas direkta och

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

indirekta effekter bli rätt vansklig. Det kan inte uteslutas att annars önskvärda
rationaliseringar i viss mån motverkas. En annan olägenhet är att
man inte fångar upp sådana i och för sig sysselsättnings- eller lokalkrävande
nyetableringar eller utvidgningar som kan ske till förhållandevis låga kostnader.
Inte heller torde det f. n. finnas någon på en gång enkel och effektiv
möjlighet att kontrollera att anmälningsskyldigheten efterlevs. Även med
investeringskostnaden som grund gäller att det är svårt att skapa sådana
sanktioner mot överträdelser, vilka på en gång är effektiva och inte berör
tredje man. Också investeringar som grund för anmälningsskyldigheten
synes alltså böra avvisas.

Den tredje möjligheten är att knyta an till lokalbehovet. Så har skett i de
länder där etableringskontroll nu förekommer. Även att lägga lokalbehovet
som grund har vissa svagheter. Utanför samrådet lämnas företag som har
goda utrymmesreserver, och anmälningsskyldigheten måste omfatta även
ganska obetydliga lokalbehov om man vill nå företag vilkas verksamhet kräver
små lokalutrymmen men är förhållandevis personalkrävande. I regel
torde emellertid ett ökat lokalbehov ha samband med en sysselsättningsökning,
även om det naturligtvis inte kan sägas att en lokalökning står i en
bestämd relation till en sysselsättningsökning. Behov av ytterligare lokaler
synes dock kunna utgöra eu tillfredsställande grund för en anmälningsskyldighet
som syftar till kontakt med det alldeles övervägande antalet fall av
väntade direkta eller indirekta sysselsättningsökningar inom regionen. Det
kan också förmodas att bedömningen av om behov av ytterligare lokaler
mera är en rationaliseringsåtgärd -— t. ex. sammanförande av spridda arbetsställen
till ett — än uttryck för en expansion åtminstone i en del fall
inte innebär samma svårigheter som när effekterna av investeringar till
visst belopp skall värderas. Därtill kommer att det är jämförelsevis lätt att
kontrollera om en anmälningsskyldighet som grundas på lokalbehov verkligen
efterlevs. Kontrollen kan bygga på bestämmelserna i byggnadsstadgan
(1959: 612) om skyldighet att söka byggnadslov. Anmälan för samråd
kan ställas upp som villkor för att byggnadslov skall få beviljas. Fördelen
med denna kontroll är framför allt att lokalbehovet i princip inte kan tillgodoses
och alltså nyetableringen eller utvidgningen inte komma till stånd
utan att samråd har ägt rum.

Man skulle kunna överväga att, som har skett i Norge, kombinera flera
grunder, t. ex. lokalbehov och viss sysselsättningsnivå. Man kan då skapa
garantier för att bl. a. småföretag inte behöver göra anmälan. Men eftersom
man kan förutsätta att det ofta finns ett samband mellan lokalbehov och
sysselsättningsökning bör den nämnda effekten kunna i huvudsak undvikas
genom begränsning av anmälningsskyldigheten till behov av lokaler med viss
ytstorlek. En kombination av investeringskostnad och lokalbehov som grund
för anmälningsskyldigheten gör det nödvändigt att investeringskostnaden
utreds i kontrollärendet. Detta innebär att kontrollen kompliceras avsevärt.
Det förefaller i så fall inte lämpligt att lägga kontrollen på byggnadsnämn3
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 154

Knngl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

den. Det är därför knappast något vunnet med att kombinera flera grunder
jämfört med att utnyttja endast lokalbehovet.

På grundval av dessa överväganden föreslås i promemorian att anmälningsskyldighet
skall föreligga i vissa fall av lokalanskaffning.

Även om det alltså finns avgörande praktiska skäl att f. n. knyta samråd sskyldigheten
till anskaffning av lokaler, bör man enligt promemorian uppmärksamma
de möjligheter som framdeles kan öppnas att i stället lägga
sysselsättningsökningen till grund. I detta sammanhang bör dessutom betonas
att det är önskvärt att de av SAF och Sveriges industriförbund utfärdade
rekommendationerna följs i större utsträckning än hittills även av företag
som inte kommer att omfattas av obligatorisk anmälningsskyldighet.

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för anskaffningen
av lokaler

En utgångspunkt för att avgränsa anmälningsskyldigheten med hänsyn
till sättet för anskaffningen av lokaler bör enligt promemorian lämpligen
vara att skyldigheten inte bör sträckas längre än som kan kontrolleras genom
kravet på byggnadslov. Man kan förutsätta att generellt krav på byggnadslov
föreligger i de områden där anmälningsskyldighet kan antas bli
aktuell. Kravet på byggnadslov omfattar praktiskt taget alla fall av ny-, tilleller
ombyggnad av lokaler. Anmälningsskyldigheten föreslås därför omfatta
allt ianspråktagande av lokaler som föranleder ny-, till- eller ombyggnad
eller annan åtgärd med byggnad som kräver byggnadslov enligt byggnadslagstiftningen.
Hur lokalerna anskaffas saknar betydelse från annan
synpunkt än att skyldigheten att göra anmälan resp. söka byggnadslov kan
komma att åvila annan än den som skall disponera lokalerna.

Med denna avgränsning skulle ianspråktagande av helt bruksfärdiga lokaler
eller lokaler som inte behöver ändras i sådant avseende som kräver
byggnadslov att falla utanför anmälningsskyldigheten, framhålls i promemorian.
Detta gäller dock bara lokaler som inte skall tas i anspråk för väsentligen
annat ändamål än det som de har använts för tidigare. Den som
bygger eller iordningställer lokaler för försäljning eller uthyrning omfattas
av anmälningsskyldigheten enligt den föreslagna avgränsningen. Att även i
övrigt inordna ianspråktagande av bruksfärdiga lokaler — vare sig det är
fråga om ett företags egna lokaler eller sådana som anskaffas genom köp
eller förhyrning -— erbjuder stora problem därför att det inte finns någon
enkel möjlighet att kontrollera att anmälningsskyldigheten fullgörs. I Norge
har man lagt kontrollen av sådana fall på vad som motsvarar inskrivningsdomaren
i Sverige. En sådan ordning skulle i vårt land täcka anskaffning av
lokaler endast genom fastighetsköp. Det anses uteslutet att lägga en sådan
kontrollfunktion på inskrivningsdomaren. Dessutom skulle ändå ianspråktagande
av redan förut ägda lokaler eller hyrda lokaler lämnas utanför kontrollen.
Dessa fall synes inte kunna kontrolleras i sådana former att

Kung!. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 35

ianspråktagandet hindras, utan man skulle få lita till straffsanktioner i
efterhand.

I själva verket lär det enligt promemorian emellertid inte bli så många
fall som i praktiken lämnas utanför anmälningsskyldigheten. De flesta åtgärder
med eu byggnad kräver byggnadslov. Det anses därför kunna godtas
att de sannolikt få fall då byggnad kan användas för ny eller utvidgad verksamhet
utan att byggnadslov krävs lämnas åsido, åtminstone tills vidare.
F. ö. erinras om att det är möjligt att i lokaliseringsstödärenden som gäller
utflyttning från storstadsområden föreskriva villkor i fråga om användningen
av lokaler som blir lediga genom utflyttningen.

En avgränsning av anmälningsskyldigheten behöver självfallet göras också
såvitt avser lokalernas storlek. Denna fråga behandlas i ett senare avsnitt.

5.4.4 Den sektoriella avgränsningen

I promemorian erinras om att anmälningsskyldigheten i det norska systemet
ligger i huvudsak på företag inom industri och hantverk. Man är emellertid
i Norge beredd att utvidga systemet till även annan näringsverksamhet
om det visar sig behövas. Med utgångspunkten att alla samhällssektorer
skulle behöva omfattas av sådan skyldighet uttalas i promemorian att man
från anmälningsskyldighet synes böra undanta i första hand statlig, kommunal
och landstingskommunal myndighet. Beträffande statlig förvaltning
bedöms lokaliseringsaspekterna i samband med att frågor om lokalanskaffning
m.m. aktualiseras. Från tid till annan har vidare gjorts speciella utredningar
om den statliga förvaltningens lokalisering. Nyligen har en sådan
undersökning gjorts av den av chefen för finansdepartementet tillsatta delegationen
för frågor om utlokalisering av statliga förvaltningsmyndigheter
från storstockholmsområdet. Det föreligger därför inget större behov att
ålägga statlig myndighet anmälningsskyldighet. Med hänsyn till formerna
för lokaliseringsfrågornas prövning, bl. a. i riksdagen, framstår en anmälningsskyldighet
i dessa fall inte heller som lämplig. Däremot bör statligt
företag omfattas av denna skyldighet. En kommuns byggande för förvaltningsändamål
är av naturliga skäl i allt väsentligt lokaliserat till kommunens
område och faller därför utanför syftet med lokaliseringssamrådet.
Detsamma anses i viss utsträckning gälla för landstingskommuns motsvarande
byggande.

Mot bakgrunden av ERU :s karakteristik över den uppdelning av näringslivet
i en storstadsorienterad del och en mot andra regioner inriktad del som
utvecklingen har medfört påpekas i promemorian att det material som denna
karakteristik bygger på ger vid handen att man inte som i Norge bör begränsa
samrådet att gälla företag inom endast vissa näringsgrenar. Tvärtom
bör i princip alla olika verksamhetsgrenar kunna omfattas av anmälningsplikt.
Vissa undantag bedöms emellertid böra göras. Sålunda bör man generellt
undanta byggande för bostadsändamål. Omfattningen av bostadsbyg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

gandet inom olika kommuner regleras bl. a. av de ramar som tilldelas kommunerna
av bostads- och arbetsmarknadsmyndigheterna med utgångspunkt
i den bostadsbyggnadsplan som statsmakterna årligen beslutar om. Bestämmandet
av ramarna för kommunerna sker på grundval av bl. a. regionalpolitiska
överväganden. Vidare bör samlingslokaler av skilda slag undantas,
t. ex. kyrkor, folkets hus m. m. Beträffande sådana byggnader finns det
av naturliga skäl ganska litet utrymme för en diskussion om alternativ lokalisering.
Anmälningsskyldigheten bör inte heller omfatta närbutiker och
annan närservice, som utgör naturligt komplement till boendet.

I övrigt kan det enligt promemorian finnas anledning att för de utpräglade
storstadsområdenas del tillse att lokaliseringssamråd kommer till stånd
vid alla mera betydande nyetableringar eller utvidgningar inom flertalet
sektorer. Inte minst viktigt är det att samrådet omfattar administration och
andra servicefunktioner som svarar för en väsentlig del av expansionen i
dessa områden. Hur den sektoriella avgränsningen i detalj bör ske bör bero
på karaktären av stoclmingsproblemen inom de olika regionerna vid olika
tider. Det bör således finnas möjlighet att efter hand avgöra vilka sektorer
som skall omfattas av anmälningsskyldighet, varvid skyldigheten bör kunna
bestämmas olika i skilda regioner och för skilda tider.

5.5 Samrådsförfarande

Samrådsförfarandet skisseras i promemorian i sina huvuddrag enligt följande.

En anmälan för samråd bör leda till att lokaiiseringsmyndigheten vidtar
åtgärder som behövs inför kommande överläggningar. Anmälan bör å ena
sidan göras när något så när konkreta planer föreligger för var och när
etableringen eller utvidgningen skall äga rum och när effekterna av planernas
förverkligande vad gäller arbetskraftsbehov in. in. kan bedömas. Möjligheterna
att föra meningsfulla överläggningar om lämpliga lokaliseringsalternativ
saknas om expansionsplanerna är helt vaga. Det är å andra sidan
angeläget att företaget eller organisationen får information om lokaliseringsalternativ,
innan planerna på etablering eller utvidgning har fått så fast
form att de inte kan ändras. Samrådet bör komma till stånd innan den anmälningsskyldige
har bundit sig för visst ianspråktagande av lokaler. Det
torde inte vara möjligt att närmare precisera när anmälan skall göras eller
mera detaljerat ange vilka upplysningar som skall bifogas för att anmälan
skall anses ha skett. De erfarenheter som efter hand vinns av systemets tilllämpning
får läggas till grund för bedömning av möjligheterna och behovet
att sedermera komplettera systemet i detta avseende.

Lokaiiseringsmyndigheten behöver för sin handläggning av samrådsärendet
vissa närmare uppgifter beträffande den planerade etableringen eller utvidgningen.
Uppgifter behövs beträffande omfattningen och beskaffenheten
av eventuell nuvarande verksamhet, antalet sysselsatta, arbetsställenas be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

lägenhet m. m. Vidare torde uppgifter böra lämnas myndigheten om den
närmare beskaffenheten och omfattningen av de planerade åtgärderna och
om syftet med dem. Den anmälande bör upplysa var etableringen eller utvidgningen
planeras äga rum och när planerna skall förverkligas. Uppgifter
behövs vidare bl. a. om lokalbehovet, om beräknad sysselsättningseffekt
och om beräknade produktionsförändringar. Hur pass omfattande uppgifter
som krävs i samrådsärendena kan variera från fall till fall. Arten och omfattningen
av de uppgifter som bör lämnas bör samordnas med den uppgiftsskyldighet
i motsvarande avseenden som åligger eller kan komma att
åläggas företag i andra sammanhang. Det synes mest ändamålsenligt att
närmare föreskrifter om uppgiftslämnandet ges i administrativ ordning.

Närmare reglering av vad som skall förekomma vid samrådet bör inte
göras. Man kan räkna med att lokaliseringsmyndigheten i en del fall redan
på grundval av anmälan och en förberedande utredning finner det ändamålslöst
att diskutera andra lokaliseringsalternativ. Så t. ex. behöver realiserandet
av vissa utbyggnadsplaner inte vara uttryck för någon expansion eller
någon från regionalpolitisk synpunkt olämplig omstrukturering. Även
i andra fall kan en alternativ lokalisering te sig inaktuell. Men många gånger
torde situationen vara sådan att ett mera ingående informationsutbyte mellan
myndigheten och den anmälande är påkallat. Hur pass ingående informationerna
bör vara måste bero av omständigheterna i det särskilda fallet.
Lokaliseringsmyndigheten bör därför ha betydande handlingsfrihet i detta
avseende. Det är viktigt att den anmälande blir grundligt informerad bl. a.
om det regionalpolitiska stöd som kan lämnas honom vid etablering inom
område där stöd kan utgå. Vidare torde ofta finnas anledning att tillhandahålla
utredningar beträffande lokaliseringsförutsättningar i övrigt i orter
som med hänsyn till såväl företagets verksamhet som ortens näringsliv kan
utgöra lokaliseringsalternativ. Det är naturligt att myndigheten härvid bör
ta hänsyn till önskemål från den anmälande om utredning beträffande sådana
alternativ som han är intresserad av liksom att myndigheten särskilt
undersöker förutsättningarna för etablering inom område där stöd kan utgå.

För att utredningen skall vara ändamålsenlig kan myndigheten behöva
kompletterande uppgifter från företaget. Om myndigheten utrustas med
tvångsmedel för att få tillgång till sådana informationer, torde samrådets
karaktär av frivilligt förfarande gå förlorad. Med hänsyn härtill torde man,
åtminstone i avvaktan på erfarenheter från samrådsärenden, böra avstå från
att tillägga myndigheten befogenhet att utnyttja tvångsmedel mot den anmälande.

Eftersom lokaliseringsmyndigheten bör ha handlingsfrihet i fråga om
utredningen i lokaliseringsfrågan bör det inte komma i fråga att, som har
skett i det norska systemet, förplikta myndigheten att tillhandahålla kostnadsanalyser
beträffande alternativa lokaliseringar. Detta utesluter givetvis
inte att myndigheten i mån av resurser lämnar den anmälande bistånd i
dessa och andra avseenden.

Kungl Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ibland kan det vai-a ändamålsenligt att överläggningar äger rum även med
annan än den anmälande. Så kan vara fallet t. ex. om lokalerna anordnas
eller anskaffas för annans räkning, t. ex. för att överlåtas eller hyras ut. Det
bör ankomma på lokaliseringsmyndigheten att bedöma när det är lämpligt
med ett på detta sätt vidgat samråd och att ta initiativ därtill. Någon särskild
reglering av sådana situationer synes inte behövas.

Samradet skall ha karaktär av ett utbyte av informationer om och synpunkter
på olika lokaliseringsmöjligheter. Det är viktigt att samrådet utfoi
mas sa att det smidigt kan anpassas till företagens och organisationernas
egen planering.

Efter avslutat samråd skall den anmälande ha frihet att själv besluta
om var han skall etablera sig eller utvidga sin verksamhet. Samrådsförtarandet
bör avslutas genom att myndigheten utfärdar bevis om att samråd
har skett.

I promemorian påpekas att man vid remissbehandlingen av lokaliseringsutredningens
betänkande har uttalat farhågor för att överläggningar i lokaliseringsfrågan
kan bli långdragna och tidsödande. Samrådsmyndigheten
hör enligt promemorian svara för att samrådet sker utan dröjsmål och få
resurser härför. En snabb och effektiv handläggning är nödvändig om samrådsförfarandet
i längden skall kunna fylla sin uppgift. En förutsättning för
att samrådet skall kunna gå snabbt är emellertid att de anmälande själva
är positivt inställda till samrådsförfarande! och lämnar reell medverkan i
detta genom att både göra anmälan i god tid och sedan aktivt medverka i
samrådet.

Liksom i Norge anses viss tidrymd för överläggningarna böra anges, efter
vars utgång samrådsskyldigheten anses fullgjord. Hinder bör inte föreligga
att samrådet fortsätts även efter den bestämda tidens utgång, förutsatt att
både myndigheten och den anmälande finner detta ändamålsenligt. Mera
tveksamt bedöms det vara om lokaliseringsmyndigheten bör ha möjlighet
att föreskriva längre samrådstid om särskilda skäl föreligger. Myndigheten
skulle därigenom få möjlighet att förlänga samrådsförfarande! i avvaktan
på kompletterande upplysningar eller utredningar som myndigheten bedömer
nödvändiga. Å andra sidan räknas i promemorian med att företag och
organisationer, som har positiv inställning till samrådsförfarandet, inte
kommer att undanhålla de uppgifter som lokaliseringsmyndigheten anser
nödvändiga för att bedöma t. ex. vilka lokaliseringsalternativ som bör presenteras.
För speciella fall förordas dock att möjlighet öppnas till förlängning
av tiden. Huvudregeln bör alltså vara att tidrymden för samrådet fixeras,
men möjlighet till förlängning finns, om det föreligger synnerliga skäl.

Som har redovisats förut får man enligt promemorian en på det hela taget
tillfredsställande kontroll över att samråd kommer till stånd om man knyter
anmälningsskyldigheten till vissa åtgärder som kräver byggnadslov. Kontrollen
föreslås i promemorian åstadkommas på så vis att byggnadsnämnd

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

inte får meddela byggnadslov utan att anmälningsskyldig sökande företer
bevis om att samråd har skett.

Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande över lokaliseringsutredningens
betänkande påpekat att den offentlighet som på ett tidigt stadium
måste ges företagets investeringsplaner i och med att anmälan sker kan
medföra nackdelar från konkurrenssynpunkt och påtryckningar från kommuner
och andra intressenter etc. Sådana olägenheter kan enligt promemorian
undvikas genom att såväl de uppgifter som den anmälande lämnar i
samband med anmälan som de utredningar lokaliseringsmyndigheten gör
sekretessbeläggs. Även bestämmelser om tystnadsplikt för den som tar befattning
med samrådsärenden hos myndigheten behövs.

5.6 Lokaliseringsmyndigheten

Lokaliseringsmyndighetens uppgifter blir enligt promemorian sammanfattningsvis
att lämna informationer och göra utredningar om förutsättningarna
för etablering eller utvidgning dels på den planerade etableringsorten
och dels på andra orter, i första hand inom stödområdet, att ta upp överläggningar
om alternativ lokalisering och att efter överläggningarna utfärda
bevis om att samråd har förekommit.

Till grund för samrådsverksamheten bör ligga den regionalpolitiska planeringen,
uttalas i promemorian. Den materialinsamling och det utredningsarbete
som görs vid denna planering bör utnyttjas för att belysa lokaliseringsförutsättningarna
i olika regioner och orter. Bedömningar i samrådsärendena
bör göras på central nivå, eftersom det här blir fråga om diskussioner
rörande lokaliseringsval främst mellan olika regioner. Underlag för sådana
överväganden finns i viss utsträckning tillgängligt inom inrikesdepartementet
och ERU. Att förlägga lokaliseringssamrådet på departementsnivå
är i och för sig inte lämpligt och strider f. ö. mot grunderna för 1965 års departementsreform.
ERU är ett utredningsorgan med ställning som kommitté
och bör inte åläggas myndighetsfunktioner. Den enda centrala myndighet
som f. n. har direkt anknytning till regionalpolitiken är AMS, som
hittills har fullgjort den centrala myndighetsfunktionen inom lokaliseringspolitiken.
Uppgiften som samrådsmyndighet föreslås i promemorian därför
läggas på AMS.

Hos AMS finns f. n. en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som i styrelsens
ställe handlägger vissa ärenden om erkända arbetslöshetskassor (12
och 17 §§ instruktionen (1965: 667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna)
. Enligt instruktionen kan Kungl. Maj :t vid behov utse
ytterligare delegationer för att handlägga särskilda uppgifter. Samrådsärendena
bör enligt promemorian lämpligen på liknande sätt handläggas av en
särskilt inrättad delegation hos styrelsen. I delegationen bör ingå företrädare
för bl. a. staten, näringslivet, arbetsmarknadsparterna och kommunerna.
Till delegationens förfogande bör ställas ett särskilt kansli inom ramen

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

för AMS:s organisation. Det är viktigt att detta kansli både kvantitativt
och kvalitativt får sådana resurser att samrådsverksamheten får ett reellt
innehåll. Delegationen bör iiärutöver kunna anlita särskild expertis i olika
frågor. Den närmare uppbyggnaden av kansliorganet föreslås skola undersökas
ytterligare.

För utredningsarbete anses dessutom länsstyrelserna, planeringsråden,
länsarbetsnämnderna och företagareföreningarna böra anlitas. I promemorian
sägs det vara särskilt angeläget att länsstyrelsernas/planeringsrådens
sakkunskap i frågor som angår lokaliseringsförutsättningar inom länen utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

6. Remissyttrandena över promemorian

6.1 Remissinstansernas inställning i stort

Ett samrådsförfarande av den typ som föreslås i promemorian tillstyrks
eller lämnas utan erinran av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium,
AMS, bostadsstgrelsen, statens planverk, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, lokaliseringsutredningen, majoriteten i Svenska
kommunförbundets styrelse, Företagareföreningarnas förbund, KF, Sveriges
köpmannaförbund, flertalet kommunala organ och Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare. Ett par remissinstanser ställer sig inte
avvisande men hävdar att det föreslagna samrådsförfarandet inte bör införas
utan ytterligare klarlägganden om samrådets regionalpolitiska syfte
och effekter. Yttranden av denna innebörd har avgetts av länsstyrelsen i
Malmöhus län och ERU.

En grupp remissinstanser ställer sig huvudsakligen positiva till promemorieförslaget
men sätter i fråga om inte en starkare styrning av etableringarna
skulle kunna vara motiverad, i varje fall på längre sikt. Till denna
grupp hör länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län, LO, TCO,
Skånes FCO-distrikt, RLF och några kommuner.

Huvudsakligen avstyrkande yttranden har avgetts av bl. a. eu minoritet
i AMS:s styrelse, länsstyrelsen i Stockholms län, Handelskamrarnas nämnd,
SAF, Sveriges industriförbund, SHIO, Svenska bankföreningen, Sveriges
grossistförbund, en minoritet i Svenska kommunförbundets styrelse, Stockholms
läns och Malmöhus läns företagareföreningar, Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Sydvästra Skånes kommunalförbund, stadsfullmäktige i Göteborg,
drätselkammaren i Malmö och ett antal hörda handelskammare.

6.2 Behovet av information i lokalis eringsf råg or

Remissinstanserna är i stort sett eniga om värdet av förbättrad information
till företag och organisationer i frågor som har betydelse för lokaliseringsval.

Ett aktivt samarbete mellan samhällsorgan och näringsliv är inte något
nytt, påpekar Svenska kommunförbundet. Det finns ett ömsesidigt beroende
mellan beslut av samhälle och näringsliv. Samråd blir under sådana
förhållanden ett naturligt inslag i beslutsprocessen. Redan nu förekommer
samråd vid driftsinskränkningar och företagsnedläggningar. Denna
samverkan kan ses som ett led i försöken att lösa uppkomna problem i
samband med redan fattade beslut. Det finns starka skäl för ett samrådsförfarande
innan slutlig ställning har tagits till sysselsättningsförändringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Ett ökat informationsutbyte är således naturligt. Förbundet erinrar om
samrådet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet i lokaliseringsfrågor
och ser promemorieförslaget som en utveckling i syfte att
förbättra beslutsunderlaget i lokaliseringsfrågor.

Lokaliseringsutredningen framhåller att samhället har ett starkt intresse
av att få kontakt med företagen dels för att informera om lokaliseringsförutsättningar
i olika orter och regioner, det lokaliseringspolitiska stödet
och andra regionalpolitiska medel, dels för att diskutera lokaliseringsalternativ
och söka påverka företagens lokaliseringsval bl. a. genom användning
av de positiva regionalpolitiska medlen. Samrådet bör snarast hänföras
till de positiva medlen. Det är ju fortfarande företagen själva som
beslutar om lokaliseringen. Anmälningsskyldigheten behöver med hänsyn
till den information som skall ges inte uppfattas som något negativt. Det
positiva med samrådet borde ha betonats mera i promemorian, anser utredningen.

Även andra remissinstanser betonar informationens betydelse för eu
framgångsrik regionalpolitik. Enligt KF bör näringslivets strukturomvandling
lösas med i första hand arbetsmarknadspolitiska medel. Som
komplement till dessa behövs rörelsestimulerande medel och ett mer organiserat
informationsutbyte mellan samhällsorgan och enskilda företag.
Ett sådant informationsutbyte är enligt KF:s uppfattning en av förutsättningarna
för att en hela landet omfattande regionalpolitik skall kunna utformas
på bästa sätt. Också länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns
skäl att stimulera näringslivet till ökade kontakter med offentliga lokaliseringsorgan.
Nya åtgärder för att öka kontaktytan mellan näringsliv och
samhälle behövs som komplement till nuvarande lokaliseringspolitiska och
regionalpolitiska åtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar värdet i lokaliseringspolitiskt
hänseende av att informationsnivån höjs. Osäkerheten inför nylolcaliseringsalternativ
skulle härigenom minska och benägenheten för ny lokalisering
öka.

I sitt gemensamma yttrande säger SAF och Sveriges industriförbund bl. a.
att ju bättre informationer om lokaliseringsförutsättningarna i olika områden
och orter som står företagen till buds, desto större möjligheter har de
att göra en riktig bedömning av lokaliseringsfrågan. Myndigheterna kan
göra en värdefull insats för att belysa dessa frågor och samtidigt ge företagen
informationer om samhällets intentioner inom samhällsplaneringen
och regionalpolitiken. Organisationerna har klart deklarerat sin positiva
inställning till ökad information och samråd mellan näringslivet och statsmakterna
i lokaliserings- och planeringsfrågor och sin vilja att medverka till
att detta kommer till stånd. Också Svenska bankföreningen anser att det behövs
ökat informationsutbyte för att företag och myndigheter bättre skall
kunna bedöma fördelar och nackdelar med olika etableringsalternativ. Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15-i år 1970

holms handelskammare säger sig utgå från att de enskilda företagen i sitt
eget intresse förlägger sin verksamhet till den plats som från företagens
synpunkter framstår som fördelaktigast med hänsyn till tillgängliga informationer.
Förbättrad information från samhällets sida om tillgången på
arbetskraft i olika regioner liksom upplysningar i övrigt om lokaliseringsförutsättningar
är enligt handelskammaren självfallet av värde för ett
företag. Liknande synpunkter anlägger Handelskamrarnas nämnd. Enligt
Sveriges grossistförbund råder det självfallet inte delade meningar om det
önskvärda i en utvidgad kontakt mellan staten och företagen i lokaliscringsfrågor.
Arbetsmarknadsmyndigheterna bör ställa all information om
lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet till företagens förfogande
så att dessa kan bygga sina beslut på en allsidig kännedom om relevanta
fakta, framhåller förbundet.

Liknande synpunkter som de här återgivna förs fram i flera andra remissyttranden.

6.3 Samrådets syfte och former

I allmänhet grundar remissinstanserna sin bedömning av förslaget till
organiserat samrådsförfarande på en diskussion om det allmänna regionalpolitiska
syftet med samrådet. Med denna utgångspunkt behandlas frågan
om vilken grad av styrning av lokaliseringsbesluten som bör vara samrådets
direkta syfte. Ställningstagandena till formerna för samrådet knyts i
remissyttrandena ofta samman med remissinstansernas ståndpunkter i
fråga om detta direkta syfte.

Det allmänna regionalpolitiska syftet behandlas utförligt
av ERU, som ser promemorieförslaget som ett första försök att påverka
storstädernas utveckling. Syftet med samrådet bör emellertid klargöras
mera entydigt, innan slutligt beslut om samrådsförfarande fattas.
Enligt ERU behandlas i promemorian två aspekter på storstadsproblematiken.
Den ena gäller problem som aktualiseras när man vill nå balanserad
utveckling inom vissa regioner, den andra problem när målet är att nå balans
i utvecklingen mellan olika landsdelar. Samrådsförfarande! torde
kunna användas för att lösa storstadsproblem av båda dessa slag. Men den
regionala och sektoriella avgränsningen torde böra vara olika om främst
det ena eller det andra slaget av problem skall lösas. ERU påpekar vidare
att de inomregionala balansproblemen i regel är kortsiktiga, medan de
mellanregionala ofta är mer långsiktiga. De inomregionala problemen kan
orsakas av alltför snabb inflyttning men också av olämplig resursfördelning
mellan olika sektorer under ett expansionsförlopp. Samråd kan inriktas
såväl på att enbart dämpa tillväxten som på att styra den sektoriella
fördelningen av resurserna. I promemorian hade verkan av samråd på de
olika balansstörningarna bort analyseras. Som exempel på problem som bör
beaktas vid en sådan analys nämner ERU bl.a. följande. För de typer av

Kungl. Maj:ts proposition nr 15t år 1970

ekonomisk verksamhet som nu är överrepresenterade i storstäderna, nämligen
bl. a. övrig partihandel, uppdragsverksamhet, elektroindustri, grafisk
industri och offentlig förvaltning torde i första hand de i prop. 1970: 75
åsyftade storstadsalternativen vara tänkbara utflyttningsorter. Samrådet
torde sålunda inte leda till någon omfördelning från de mest expansiva regionerna
till dem som uppvisar den kraftigaste kontraktionen. Redan expansiva
regioner kommer i första hand i fråga som alternativ till storstadslokalisering.
Som framhålls i promemorian bör samrådet inte begränsas till
handel och industri. Utspridning av kontaktkrävande verksamhet kan medföra
betydande fördelar från välfärdspolitiska synpunkter. Som ett annat
viktigt problem nämner ERU att alltför snabb omfördelning kan leda till
betydande inomregionala balansproblem i de regioner till vilka ekonomisk
verksamhet uppmanas flytta.

I fråga om möjligheterna att skapa balans inom storstädernas utveckling
säger ERU att, om samrådet leder till att nyetablering eller expansion
reduceras genom att andra lokaliseringsalternativ väljs, möjligheterna
ökas att den existerande kapaciteten för utbyggnad av bl. a. samhällskapital
skall räcka till för en begränsad tillväxttakt. Det kan leda till bättre
samstämmighet mellan mål beträffande sysselsättningsgrad, produktionsutveckling,
prisstabilitet och samhällelig service. En del av de inomregionala
balansproblemen är av kortsiktig konjunkturpolitisk art. Storstadsregionerna
är mer självförsörjande än andra regioner. Efterfrågeökningar
sprider sig i förhållandevis liten grad till andra regioner i form av importefterfrågan.
En ökning av den ekonomiska verksamheten på grund av nyetablering
eller expansion leder härigenom till större omedelbara multiplikatoreffekter
i de största regionerna. Dessa torde därför vara mer konjunkturkänsliga
än de mindre. ERU drar härav slutsatsen att de kortsiktiga
aspekterna bör beaktas i samrådsförfarande!.

Också lokaliseringsntredningen beklagar att intentionerna med samrådet
inte har klargjorts i promemorian. Man hade bort knyta an till ERU:s
uttalanden om storstadsproblematiken i SOU 1970:3 och redogöra för de
överväganden om samrådets användbarhet och avsedda funktion inom regionalpolitiken
som ligger till grund för förslaget.

Flera remissinstanser uppehåller sig främst vid de inomregionala balansproblemen.
Svenska kommunförbundet finner att promemorieförslaget syftar
till att dämpa tillväxttakten i stockningsområdena. Enligt Göteborgs och
Bohus läns landstings näringsnämnd behöver åtgärder vidtas för att dämpa
tillväxten i storstadsregionerna. RLF förutsätter att direktiven till lokaliseringsmyndigheten
utformas så att det blir klart att syftet är att få till stånd
en markant dämpning av utbyggnadstakten i stockningsregionerna. Samrådet
bör dessutom inriktas på att i första hand finna alternativa lokaliseringsorter
inom stödområdet. Mot bakgrund av den mycket starka sysselsättningsexpansionen
och den mycket höga utbyggnadstakten i Stockholms

Kungl. Maj. ts proposition nr 15i år 1970

län finner länsarbetsnämnden i Stockholms län starka skäl att samhället
mera aktivt än hittills, i första hand genom information och samråd, söker
påverka lokaliseringen av sysselsättningsexpanderande arbetsställen inom
alla näringsgrenar där.

Samrådet bör inte utnyttjas bara för att avhjälpa stockningsproblem utan
också för att skapa tillväxtcentra utanför de större städerna, anser TCO.
Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att det torde vara sällsynt att en lokalisering
till stödområdet framstår som ett realistiskt alternativ till lokalisering
eller utbyggnad i Malmöområdet. Rådgivningen bör för att bli meningsfull
inriktas även på andra områden än stödområdet. Därigenom nås också
större avlastning av storstäderna. Företagslokaliseringar bör därför inriktas
också på områden som från långsiktiga regionalpolitiska synpunkter behöver
en förstärkning av näringslivet.

Samrådets syfte bedömer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vara
både att motverka stagnationen i vissa områden och att dämpa den kraftiga
tillväxten i storstäderna. Länsstyrelsen ansluter sig till uppfattningen
att en regionalpolitik som syftar till utjämning mellan olika delar av landet
måste innefatta att industriell verksamhet omfördelas från expansiva
till stagnerande regioner.

En viss uppbromsning av tätortstillväxten kan vara önskvärd för att
stockningsproblem skall undvikas och en uppbromsning minskar samtidigt
avfolkningsproblem på andra håll, yttrar Svenska bankföreningen, som betonar
att detta dock inte får ske på bekostnad av utvecklingsbefrämjande
etableringar i tätorterna.

SAF och Sveriges industriförbund efterlyser i sitt gemensamma yttrande
en klar målsättning för regionalpolitiken och en medveten inriktning på
att utveckla ett begränsat antal tätortsregioner med väl utbyggd enskild
och samhällelig service. Organisationerna ställer sig positiva till åtgärderna
att nå mer balanserad utveckling mellan olika regioner. En minskning
av industrisysselsättningen i storstäderna har skett under 1960-talet.
Bakom den utvecklingen ligger strävanden hos företagen att i storstadsregionerna
behålla bara sådan verksamhet som är en förutsättning för företagens
utveckling. Utflyttning beror i ökad utsträckning av om attraktiva
lokaliseringsalternativ kan skapas. Eftersom en konkretisering ännu inte
har skett finns det anledning att iaktta stor försiktighet vid användningen
av direkta lokaliseringspolitiska styrmedel, menar organisationerna. Också
stadsfullmäktige i Göteborg anmärker, att det saknas entydigt formulerad
regionalpolitisk målsättning, och Sydvästra Skånes kommunalförbund påpekar
att det är oklart vilka alternativ till storstadslokalisering som skall
erbjudas.

Vanskligheter med ingripanden i syfte att dämpa storstadstillväxten utvecklar
Stor-Stockholms planeringsnämnd utförligt. Stockningsproblemen
hänger enligt nämnden i stor utsträckning samman med själva storleken

Kungi. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

och med stigande standardkrav och i endast mindre mån med befolkningstillväxten
som sådan. Stockningsproblem är kriterier på bl. a. ett intensivt
utnyttjande av samhällskapital med låga genomsnittskostnader för
invånarna. Sådana kapacitetsbrister bör hellre rättas till genom en ökning
av kapaciteten än genom en efterfrågeminskning. Den statliga politiken bär
enligt nämnden en väsentlig del av ansvaret för kapacitetsbristen. Standardtillväxten
är redan dämpad på ett samhällspolitiskt inte lyckligt sätt.
Det stora antalet småregioner har andra obalansproblem. Avflyttningen
från dessa regioner förvärrar deras problem.

Storregionerna och deras tillväxt spelar en övervägande positiv roll för
landets ekonomi, fortsätter nämnden. Stockholmsregionen har ett betydande
exportöverskott gentemot övriga delar av landet. Detta hänger samman
med storstädernas produktivitetsfördelar, i synnerhet för företag med
avancerade krav på arbetskraftstillgång, marknad och produktionsmiljö.
Även för invånarna är storstäderna attraktiva genom elt stort utbud av
arbetstillfällen, utbildningsmöjligheterna och den kulturella mångsidigheten.
Å andra sidan kan tillväxten i storstadsregionerna leda till vissa problem.
Investeringarna kan vara särskilt resurskrävande. En viss inflationseffekt
kan uppstå genom efterfrågeöverskott på arbetskraft. Inflyttningen
av arbetskraft till en region leder enligt nämnden till en kortsiktig och i
vissa fall också långsiktig balansrubbning i inflyttnings- och utflyttningsregionen.
I en storstadsregion ställer en inflyttning relativt sett inte så
stora krav som i en hastigt växande mindre region. Om man emellertid av
stabiliseringspolitiska skäl försöker dämpa de obalanser som orsakas av
inflyttningens följ dinvesteringar skapas andra problem, t. ex. sociala problem,
dämpad ekonomisk tillväxttakt samt minskat exportöverskott till
andra regioner och därmed sämre förutsättningar för utjämning mellan
regionerna. Utflyttningen från glesbygden sker numera huvudsakligen till
andra block än storstädernas. En satsning på storstadsalternativ kan påskynda
avfolkningen av glesbygderna, men då inte på grund av storstadstillväxten.

Enligt nämndens åsikt måste motivet för att åtminstone temporärt dämpa
takten i storstadstillväxten vara att balansproblemen på kort sikt bedöms
som så svåra att de kräver sådana åtgärder trots risken för i och för sig
ogynnsamma följdverkningar. Ett minimikrav är en grundlig analys av de
positiva och de negativa effekterna i olika regioner och i landet som helhet.
En sådan analys saknas och man kan därför inte bedöma i vilken utsträckning
medel av typen lokaliseringssamråd kan tillgripas och mot vilka sektorer
det kan riktas utan att det sammanvägda resultatet blir alltför negativt
för storstäderna och för hela landet.

Liknande synpunkter som planeringsnämnden anlägger minoriteten i
Svenska kommunförbundets styrelse i ett särskilt uttalande. Ledamöterna
säger bl. a. att både tillväxttakten och tillväxtproblemen förefaller ha över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

skattats. Storregioner är nödvändiga i en effektivt fungerande ekonomi. De
problem som föreligger i storstäderna har sin motsvarighet i de regioner
som kan vara realistiska alternativ till storstadslokalisering och problemen
är inte mindre i dessa alternativa regioner. Inte heller där torde finnas
nämnvärt outnyttjat samhällskapital. Det är de små tätorterna i utflyttningsregionerna
som har tillgång till sådant kapital. Deras problem kan inte
lösas med åtgärder som är riktade mot storstäderna. Det är oroande alt förslaget
inte bygger på en regional-ekonomisk analys, framhålls i uttalandet.
Också Stockholms handelskammare kritiserar att man inte i detta sammanhang
har klarlagt vad som skall anses vara en balanserad expansion i storstadsområdena
och hur de agglomerationsvinster som koncentrationen av
näringsliv och befolkning till storstadsregionerna ger skall avvägas mot de
välfärdsförluster som denna utveckling kan innebära.

Med hänsyn till den hårdnande konkurrensen från andra länder är det
nödvändigt att man bygger upp konkurrenskraftiga regioner, vilkas tillväxt
inte får hindras genom regleringar, betonar Sydvästra Skånes kommunalförbund.
Att en begränsning av storstadstillväxten inte behöver betyda en
motsvarande ökning i stödområdena utan kan komma att leda till ökad
etablering utomlands påpekas av bl. a. Malmöhus läns företagareförening.

I ett par remissyttranden berörs förhållandena i Göteborgs- och Malmöregionerna.
Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad är tveksamma
om huruvida det i Stor-Göteborg kan sägas förekomma besvärande balansproblem
av storstadsnatur. Antalet årsarbetare i privat verksamhet där
minskade under åren 1966—1968 med ca 7 000. Samtidigt ökade antalet årsarbetare
inom den offentliga sektorn med ca 7 800. Ett annat drag i strukturen
är tendensen till fortsatt tillväxt av den i Stor-Göteborg helt dominerande
verkstadsindustrin med åtföljande ökad risk för konjunkturmässiga
störningar. För att skapa bättre balans mellan olika näringsgrenar går regionens
näringspolitik ut på att bl. a. främja etablering av företag med annan
verksamhet än den som nu är företrädd inom regionen. Enligt handelskamrarna
synes en sådan näringspolitik stå i motsats till strävanden att genom
bl. a. samrådsförfarande dämpa tillväxten i regionen. Liknande synpunkter
har stadsfullmäktige i Göteborg. Sydvästra Skånes kommunalförbund
anser det vara verklighetsfrämmande att tala om stockningsproblem i
Malmöregionen.

Av de remissinstanser som ställer sig positiva till det föreslagna samrådet
i det direkta syftet att garantera att företagens lokaliseringsbeslut
fattas på grundval av så fullständig information som möjligt finner lokaliseringsuiredningen
det viktigt att företagen får klart för sig att samrådet
innebär en kanal för informationer, vilka kan vara av betydelse för företagens
planering. Med den utgångspunkten borde det vara möjligt att utveckla
ett förtroendefullt samarbete mellan staten och företagen. Lika viktigt
är ett förtroendefullt samarbete mellan staten och kommunerna. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

valda lösningen att skapa ett fristående samrådsförfarande är i och för sig
acceptabel. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte hade varit värdefullt
att få en anknytning till existerande informationssystem, varigenom redan
etablerade kontakter hade kunnat utnyttjas. Utredningen förutsätter vidare
att samarbetet mellan Sveriges industriförbund och inrikesdepartementet
vidareutvecklas och att kontakter med andra näringslivsorganisationer utvecklas
till ett reguljärt samarbete. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att de föreslagna samrådsformerna knappast kan innebära någon
olägenhet för företagen. Det torde också från näringslivets synpunkt vara
angeläget att man genom åtgärder på ett relativt tidigt stadium söker komma
till rätta med balansproblemen.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att det slutliga ansvaret
för lokaliseringen kommer att ligga hos den enskilde företagaren i det föreslagna
systemet som bygger uteslutande på information och samråd. Etableringskontroll
har fördelen att beslutanderätten och därmed ansvaret läggs
hos ett offentligt organ. Kollegiet finner emellertid uppenbart att ett system
med etableringslcontroll skulle medföra betydande praktiska svårigheter.
Å andra sidan är den nuvarande ordningen inte tillfredsställande. På grund
härav förordar kollegiet att det föreslagna obligatoriska samrådsförfarande!
prövas. Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare bär
en förbättrad och mera näringslivsanpassad information från samhället om
lokaliseringsförutsättningar stort värde för företagen. Antalet institutioner
som nu ägnar sig åt information och utredning på lokaliseringsområdet är
så stort att överblicken går förlorad. Skäl talar därför för ett centraliserat
samrådsförfarande.

Statens planverk räknar med att det föreslagna samrådet får bara måttliga
effekter men betonar att man med de erfarenheter som vinns av förfarandet
får bättre grepp om problemen för framtiden. Inte heller AMS säger sig vilja
överdriva de resultat som kan nås genom promemorieförslaget. En vidgad
informationsverksamhet med aktivt engagemang från näringslivets egna
organisationer borde kunna leda till ökad utlokalisering. Tvångs- eller styrningsmetoder
finner AMS inte ägnade att främja utlokalisering. Samråd i
de former som har föreslagits i promemorian tillstyrks emellertid av AMS.
Bostadsstyrelsen konstaterar att syftet med förslaget ligger i linje med vad
styrelsen anförde i sitt remissyttrande över lokaliseringsutredningens betänkande.

Enligt länsarkitekten i Stockholms län är utvecklingen i Stor-Stockholmsregionen
f. n. så snabb att den översiktliga planeringen har svårigheter att
i alla avseenden hålla takten. Följden kan bli mindre lyckade lokaliseringsbeslut
utan stöd i översiktlig planering eller dispositionsplanering. Samhällets
ekonomiska och fysiska planering bör i allt högre grad samordnas
för att man skall åstadkomma en lämplig utbyggnad och lokalisering av olika
samhällsfunktioner. Det samråd som nu förekommer inom den fysiska pla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

neringens ram och inom länsstyrelsen från regionpolitisk lokaliseringssynpunkt
är av stort värde. Det bör fördjupas. Samrådsskyldigheten är därför
ändamålsenlig. Nuvarande samrådsformer har otvivelaktigt ökat möjligheterna
att med positivt resultat vidta arbetsmarknadspolitiska åtgärder, yttrar
majoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse. Detta samråd kan
ses som ett led i försöken att lösa uppkomna problem i samband med redan
fattade beslut. Starka skäl kan anföras för samrådsförfarande, innan slutligt
ställningstagande till sysselsättningsförändringar har gjorts. Därigenom torde
många fördelar kunna vinnas för alla inblandade parter. Styrelsemajoriteten
tillstyrker därför att det i promemorian framförda förslaget prövas
försöksvis. Företagareföreningarnas förbund förklarar utan närmare kommentarer
att förbundet inte har något att erinra mot det föreslagna samrådsförfarandet
och RF ställer sig i princip positivt till det föreslagna samrådet
i form av utbyte av information i samband med planerad utbyggnad eller nyetablering.

Som har redovisats i det föregående förutsätter ERU att syftet med samrådet
bör klargöras mer entydigt och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker
förslaget om samråd under förutsättning att rådgivningen får en långsiktig
regionalpolitisk inriktning.

Till de remissinstanser som godtar förslaget men tar upp frågan om inte
en starkare styrning kan bli motiverad hör LO. Den föreslagna enkla administrationen
och betoningen på samråd finner LO förutsätta att ett förtroendefullt
samarbete mellan företag, kommuner och statsmakterna kommer
till stånd. Om erfarenheterna skulle visa att den åsyftade effekten inte
nås, bör statsmakterna söka finna fastare bestämmelser och organisatoriska
former för styrning av etableringarna. RLF hänvisar till sitt uttalande om
etableringskontroll i yttrandet över lokaliseringsutredningens betänkande
att samråd knappast är tillräckligt. Förbundet har svårt att tro att ett system
i vilket sanktioner helt saknas kan verka som ett effektivt styrinstrument.
Också några kommuner samt Skånes FCO-dislrikt håller före att en starkare
styrning av näringslivets lokalisering behövs. Några av dessa remissinstanser
förordar att samrådsförfarandet tillämpas under en försöksperiod efter vilken
en starkare styrning bör övervägas. Motsvarande inställning har TCO,
som anser att man för att nå det allmänna regionalpolitiska syftet måste ge
iokaliseringsmyndigheterna möjligheter att i större utsträckning än som
anges i förslaget styra lokaliseringen inom och mellan regionerna.

Det är inte klarlagt vilka negativa konsekvenser en direkt etablerings- eller
expansionskontroll kan ha från samhällsekonomisk synpunkt, säger länsstyrelsen
i Värmlands län. Resultatet av de kontakter som ett samrådssystem
kan leda till bör längre fram bli avgörande för om samrådet skall
avlösas av en kontroll.

Ett väsentligt skäl för de avstyrkande remissinstansernas ställningstagande
är att redan det föreslagna systemet ger inte önskvärda styrningsmöjlig4
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

heter. Sålunda anför Stor-Stockholms planeringsnämnd i sitt yttrande att
samrådet visserligen kan få betydelse som metod att förbättra det ömsesidiga
informationsutbytet mellan företagsamheten och statliga och kommunala
myndigheter om utvecklingsplaner på ömse håll. Huvudsyftet med
förfarandet är emellertid att kunna utöva påverkan mot storstadslokalisering.
Förslaget ger möjlighet att utveckla en etableringskontroll som kan
omspänna all slags företagsamhet. Styrmedlet är så utformat att det under
alla förhållanden måste krävas en ny och allsidigare utredning innan det
kan tas upp till slutligt övervägande. Bl. a. föreligger ovisshet om samrådspliktens
omfattning och verkningar, vilket kommer att vara ett bekymmer
för företagens planering. Osäkerheten i fråga om de statliga styrningsåtgärdernas
räckvidd och effekt på företagsetableringen i storstadsregionerna
kommer dessutom att nära nog omöjliggöra all långsiktigare samhälls- och
stadsbyggnadsplanering där.

Minoriteten i Svenska kommunförbundets styrelse betonar att förfarandet
kan tillämpas på ett utomordentligt ingripande och hårt styrande sätt.
Det ger i realiteten möjligheter till en ganska hård etableringskontroll. Enligt
handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad innebär samrådet visserligen
mjukare styrning än kontrollen men det finns principiellt inte
någon skillnad mellan de båda förfarandena. Samrådet kan efter en tid
komma att ersättas med en kontroll, t. ex. därför att det visar sig ineffektivt.

Även SHIO anser att förslaget kan leda till att indirekt en form av etableringskontroll
uppstår. Det kan vid samrådet anföras att servicebehovet inom
viss bransch är täckt och att därför företaget rekommenderas att lokalisera
sig på annan ort. Frågan om konkurrensneutralitet bör beaktas vid de fortsatta
övervägandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar att en styrning i syfte att motverka
den naturliga lokaliseringsutvecklingen kan verka negativt på landets ekonomiska
tillväxt. Ett samrådsförfarande får inte leda till att angelägna omeller
tillbyggnader eller ersättningar för befintliga lokaler, t. ex. i saneringssyfte,
fördröjs eller hindras. Länsstyrelsen är emellertid positivt inställd till
ett system som innebär ökat samråd mellan näringsliv och myndigheter
inom en region.

Också åtskilliga företrädare för näringslivet reagerar mot förslaget om
samråd därför att det bedöms inrymma styrningsmöjligheter. Man betonar
att ett system med samråd på frivillighetens grund av olika anledningar är
överlägset det föreslagna. SAF och Sveriges industriförbund argumenterar
utförligt för ett frivilligsystem. Organisationerna åberopar sin skrivelse till
AMS den 19 mars 1970 med förslag att varselöverenskommelsen vid driftsinskränkningar
skall kompletteras med en likartad överenskommelse som
gäller större utbyggnader och etableringar. Arbetsmarknadsmyndigheterna
skulle därigenom redan i planeringsskedet kunna aktualisera lokaliseringsfrågan.
Om rådgivningen blir saklig och kvalificerad torde företag i många

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 51

fall komma att inhämta informationer redan i samband med förberedande
utredningar. En frivillig överenskommelse ger enligt organisationerna goda
möjligbeter till smidig utformning av uppgiftsskyldighet från företagens
sida och till lämnande av upplysningar i lokaliseringsfrågan utan dröjsmål.
Organisationerna upplyser att industriförbundets omfattande aktivitet för
att föra ut den information om lokaliseringsförutsättningar inom stödområdet
som har sammanställts av förbundet och inrikesdepartementet har mötts
av positivt intresse från företagen och att industriförbundet bär beslutat att
permanenta sin informationsverksamhet beträffande lokaliseringsförutsättningarna
inom stödområdet.

Det framlagda förslaget om samråd innebär enligt organisationerna en
icke acceptabel väg att få till stånd ett informationsutbyte mellan företag
och samhälle. Tvingande bestämmelser är inte någon god grund att bygga
en förtroendefull samverkan på. Eftersom anmälningsskyldigheten knyts
till investeringar som kräver byggnadslov, blir samrådsärendena kvantitativt
mycket omfattande även med betydande sektoriella avgränsningar. Systemet
blir kostnadskrävande och risk för byråkratisering föreligger. Eftersom
alternativ lokalisering kan vara aktuell endast för en begränsad del av
de investeringar som kräver byggnadslov kommer förfarandet för företagen
att framstå som meningslöst. Vidare föreligger risk för förseningar av angelägna
investeringar.

Till andra remissinstanser som förordar en utbyggd varselöverenskommelse
i stället för ett obligatoriskt samrådsförfarande hör Sveriges grossistförbund,
Skånes handelskammare och SHIO, som dessutom anser att man
bör avvakta resultaten av de nyligen fattade regionalpolitiska besluten och
genomförandet av den föreslagna utflyttningen av statliga myndigheter från
Stockholm, innan en ny administrativ ordning tillskapas. Enligt drätselkammaren
i Malmö bör resultatet av samarbetet mellan inrikesdepartementet
och Sveriges industriförbund avvaktas, innan man tar ställning till promemorieför
slaget.

Stockholms handelskammare förordar att de resurser som är avsedda att
ställas till lokaliseringsmyndighetens förfogande i stället används för att
bygga ut informationen om regionala etablerings- och lokaliseringsförutsättningar
i redan beprövade former. Ett samarbete liknande det mellan inrikesdepartementet
och Sveriges industriförbund bör etableras med andra organisationer
inom näringslivet. Ett frivilligt samråd har flera fördelar framför
ett obligatorium, anser handelskammaren, som åberopar i huvudsak
motsvarande kritiska synpunkter som SAF och industriförbundet. Flera av
dessa synpunkter återkommer också i yttrandena från bl. a. drätselkammaren
i Malmö, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges grossistförbund och
Svenska bankföreningen. Bankföreningen anser att den sannolikt ringa effekten
av samrådsförfarandet bör medföra att informationsutbytet förenklas
väsentligt i förhållande till promemorieförslaget. Vad som synes leda till

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

en tidsödande och komplicerad procedur är enligt föreningen föreskrifterna
om samrådstidens längd. Om man önskar en mera institutionaliserad form
för informationsutbyte skulle man kunna införa skyldighet att till central
myndighet anmäla avsikt att utföra mera betydande ny-, till- eller ombyggnad.
Anmälningsskyldigheten borde inte sammankopplas med långdragna
obligatoriska överläggningar och inte heller skulle bevis om samråd behövas
för byggnadslov. En så avgränsad anmälningsskyldighet skulle eventuellt
kunna kopplas samman med rutinerna för sökande av byggnadslov.

I yttrandet från Stockholms läns företagareförening framhålls de ökade
möjligheter till frivilligt samråd som finns inom ramen för företagareföreningarnas
verksamhet. Föreningarna har goda kontakter med särskilt den
mindre och medelstora industrin. Storindustrins lokaliseringsproblem torde
liksom hittills böra behandlas i nära kontakt med AMS.

Uttalandet i promemorian att företag ofta torde ha förutfattade meningar
i lokaliseringsfrågor delas inte av handelskamrarna i Göteborg, Borås och
Karlstad, som anser att företagen inte har råd att vara dåligt informerade.
Liknande uppfattning ger drätselkammaren i Malmö och Handelskamrarnas
nämnd uttryck åt. SAF och Sveriges industriförbund framhåller att det ligger
i företagens intresse att finna en lämplig lokaliseringsort. Det är därför
svårt att tro att de skulle sakna intresse av information i dessa frågor. Problemet
är enligt organisationerna snarare att det hittills har saknats ett samlat,
sakligt och lättillgängligt informationsmaterial om lokaliseringsförutsättningar
i olika regioner.

Stadsfullmäktige i Göteborg anmärker aLt de förslag som samarbetsutredningen
väntas lägga fram om information från företag till samhälle vid sysselsättningsinskränkningar
bör samordnas med promemorieförslaget.

6.4 Den geografiska avgränsningen

Vad som anförs i promemorian om den geografiska avgränsningen lämnas
utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden. I vissa av dessa
yttranden tillstyrks promemorieförslaget uttryckligen men utan närmare
kommentarer. Det är fallet i fråga om yttrandena från bl. a. AMS och LO.

Av de remissinstanser som mera utförligt behandlar promemorians synpunkter
i detta avseende varnar lokaliseringsutredningen för en alltför stor
flexibilitet i gränsdragningen. Erfarenheter från utlandet talar för att gränserna
bör vara så stabila som möjligt. Täta ändringar försvårar företagens
och kommunernas planering. Även psykologiska skäl och effektivitetsskäl
talar mot täta ändringar.

Ett par instanser framhåller i stället värdet med flexibla gränser. Sålunda
säger Svenska kommunförbundet att det är riktigt att intresset i första hand
inriktas på storstadsområdenas utveckling. Några fixa geografiska avgränsningar
torde dock vara svåra att göra, eftersom stockningsproblem kan uppstå
även i andra områden. Den föreslagna omfattningen bör prövas på för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

sök. En noggrann utvärdering bör ske av systemets administrativa och lokaliseringspolitiska
effekter. Motsvarande synpunkter anlägger KF och länsstyrelsen
i Värmlands lön, som särskilt framhåller vikten av att kriterierna
för samrådsområdena övervägs med omsorg.

Som förut återgetts är det enligt ERU troligt att den geografiska avgränsningen
bör vara olika om det i första hand gäller att lösa inomregionala problem
jämfört med om det är mellanregionala problem som skall lösas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ser i den geografiska avgränsningen
ett av de viktigaste momenten i förslaget. Länsstyrelsen understryker
svårigheten att på ett tillfredsställande sätt göra en adekvat gränsdragning
mellan storstadsregioner och andra regioner. Tankegångarna om stocltningsproblemen
i expansiva regioner tyder på att definitionen av de områden där
samråd skall tillämpas är pragmatisk. Det innebär att samrådet främst kommer
att gälla områden där balansrubbningar i olika avseenden är mest framträdande.
En sådan avgränsning måste emellertid bygga på vissa kriterier
för att bedöma förekomst och omfattning av de mera negativa expansionsfenomenen.
Det har inte skett en analys i det avseendet. Det torde dessutom
vara svårt att göra en faktisk avgränsning inom storstadsregionerna. Den
väsentliga tillväxten sker vanligen i ytterområdena. Om samrådsområdena
görs för snäva, kan uppkomsten av årsringar i regionens ytterområden påskyndas.
Sker en vid gränsdragning, riskerar man att i storstadsmönstret
inlemmas orter som inte passar där. Avgränsningens betydelse för bedömningen
av promemorieförslaget medför att det är vanskligt att ta slutgiltig
ställning till detta utan att länsstyrelsen har fått yttra sig över konkreta
förslag till avgränsning. Stads fullmäktige i Göteborg finner den föreslagna
geografiska avgränsningen diskutabel och beklagar att något definitivt förslag
inte har lagts fram.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att man relativt snart bör ta ställning
till frågan om inte samråd bör avse en större del av landet med hänsyn
till den mycket snabba tillväxten i stora delar av södra och mellersta Sverige.
Utvärderingar av samrådsverlcsamheten, som på försök bör omfatta
exempelvis de tre storstadsområdena, bör därför göras snabbt. Enligt TCO
bör samrådet utsträckas över hela landet. Om storstadsalternativ skall skapas
fordras nämligen rätt stora satsningar på några orter utanför storstäderna.
En anmälningsplikt som omfattar hela landet underlättar möjligheterna
att skapa storstadsalternativ.

Stadsfullmäktige i Göteborg hävdar att expansionsdämpande ingrepp inte
är påkallade för Göteborgsregionens del. Sydvästra Skånes kommunalförbund
gör ett motsvarande uttalande beträffande Malmöregionen.

6.5 Grunden för anmälningsskyldighet

Förslaget att anmälningsskyldigheten skall grundas på lokalbehovet tillstyrks
av kommerskollegiet och AMS. Också Skånes handelskammare finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

åt! lokalbehovet är den lämpligaste grunden av de tre grunder som diskuteras
i promemorian och att det är naturligt att knyta anmälningsskyldigheten
till bestämmelserna om byggnadslov. Länsstyrelsen i Värmlands län
menar att sammankopplingen med skyldigheten att söka byggnadslov ger
förutsättningar för en nöjaktig kontaktvolym. Nya lokaler eller ombyggnad
eller tillbyggnad av lokaler utgör grunden för ny produktion eller nya produkter.
En väsentlig del av det som är lokaliserbart torde fångas in genom
anknytningen till byggnadslovet. Samma inställning har KF. Kopplingen till
skyldigheten att söka byggnadslov ger enligt KF den enklaste formen för
kontroll. Det är av största vikt att det ges klara direktiv om vilken lokalstorlek
som skall föranleda anmälningsskyldighet. Hänsyn måste därvid tas
till att lokalstorlekar inom olika verksamhetsgrenar medför olika sysselsättningseffekter.

Sveriges köpmannaförbund anser att cn kombination av t. ex. sysselsättningsökning
och investeringskostnad inte torde bli praktiskt hanterbar.
Lokalbehovet är i flertalet fall en funktion av sysselsättningsökningen inom
regionen. För detaljhandelns del får lokalbehovet anses vara en tillfredsställande
indikator på direkt eller indirekt sysselsättningsökning.

Promemorieförslaget lämnas utan erinran av bl. a. statens planverk och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Den valda lösningen med anknytning till lokalbehovet är enligt lokaliseringsutredningen
lämplig eftersom den innebär ett relativt enkelt system.
En mer sofistikerad utformning får prövas sedan erfarenheter har vunnits.
Av den anledningen är det av underordnad betydelse att man genom den
aktuella grunden inte täcker nyetableringar eller utvidgningar där lediga
lokaler finns eller byggnadslov inte behövs. Även TCO ser anknytningen till
lokalbehov som en temporär lösning. TCO understryker att sysselsättningen
bör vara avgörande för om samråd skall ske eller inte och förutsätter att
förslaget kommer att ses över i den delen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bedömer det som i viss mån tveksamt om
lokalbehovet bör grunda anmälningsplikt. Det kan leda till att företagen
inom givna eller måttligt ökade lokaler söker driva så kvalificerad verksamhet
som möjligt. Ett kompletterande system för registrering av enskilda företags
expansion i storstäderna behöver utredas. Länsarbetsnämnden i Stockholms
län håller det inte för osannolikt att man för att nå önskvärd effekt
behöver införa även en anmälningsskyldighet som grundas enbart på sysselsättningsökningen.

En tveksam inställning till om lokalbehovet sammankopplat med byggnadslov
är den lämpligaste grunden har Svenska kommunförbundet. Företagen
behöver nämligen en mångsidig information på ett förhållandevis
tidigt stadium i planeringen. Förslaget har emellertid stora fördelar från
administrativ synpunkt. Om man inte kan finna en lämpligare anmälningsgrund
är det särskilt viktigt med en kontinuerlig och aktiv information till

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

företagen. Även stadsfullmäktige i Göteborg, som befarar att den föreslagna
grunden kommer att nedsätta effektiviteten i samrådsförfarandet, framhåller
att företagen behöver information i ett tidigt skede i planeringsprocessen.

Några remissinstanser påpekar att förslaget leder till att samråd skall äga
rum även i en hel del fall då överläggningar är meningslösa, såsom då det gäller
tillbyggnad av maskinhall, uppförande av garage e. d. Till dem hör handelskamrarna
för Örebro och Västmanlands län samt Stockholms låns företagareförening.
Även SAF och Sveriges industriförbund kritiserar att man
genom anknytningen till byggnadslov drar in åtskilliga fall där lokaliseringsfrågan
inte är aktuell. Liknande synpunkter har också bl. a. Stockholms handelskammare
och Handelskamrarnas nämnd samt minoriteten i Svenska
kommunförbundets styrelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att förslagets tekniska utformning
är alltför generell och Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller
att det är svårt att analysera verkningarna av samrådsplikten eftersom
Kungl. Maj :t bestämmer dess omfattning. Flexibiliteten är vansklig. Ovissheten
om samrådspliktens omfattning och verkningar kommer att bereda
svårigheter för företagen när det gäller planeringen. Kopplingen till byggnadslovgivningen
torde delvis vara ineffektiv från kontrollsynpunkt. Å andra
sidan får byggnadsnämnderna kontrolluppgifter som blir närmast omöjliga
alt fullgöra om det i storstäderna skall kunna pågå byggande av arbetslokaler
i andra fall än de där användningen är fastlagd långt i förväg. Antalet
byggnadslovärenden är mycket betydande. Det är risk att byggnadsnämndens
kontrolluppgifter fungerar som en utvecklingsbroms. Man riskerar
bl. a. att saneringar och moderniseringar av arbetslokaler försvåras. Det blir
komplicerat att genomföra samrådsproceduren för industrihus eller industrioch
hantverksbyar.

6.6 Den sektoriella avgränsningen

Uttalandena i promemorian om den sektoriella avgränsningen vinner anslutning
eller lämnas utan erinringar i flertalet remissyttranden.

I sitt yttrande tillstyrker AMS att samrådsskyldigheten avgränsas huvudsakligen
på det sätt som anges i promemorian. Kommerskollegiet anser att
riktpunkten bör vara att anmälningsskyldigheten begränsas till fall som har
betydelse från lokaliseringssynpunkt och att den inte görs mer omfattande
än som är nödvändigt med hänsyn till det syfte som skall tillgodoses. Även
SHIO hävdar att ett samrådssystem, om det införs, bör omfatta endast företag
av betydande storlek vilkas utbyggnad eller etablering på ett ingripande
sätt kan påverka utvecklingen i en region.

Enligt SAF och Sveriges industriförbund är de i promemorian anlagda
synpunkterna på bl. a. samrådets sektoriella avgränsning så xragt och allmänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

hållna att det inte är möjligt att bilda sig en klar uppfattning om vad samrådsförfarande!
kommer att omfatta. Skånes handelskammare anser att det
för en realistisk bedömning är nödvändigt att bl. a. förslag till bestämmelser
om sektoriella avgränsningar sänds på remiss.

I särskilda avgränsningsfrågor anför remissinstanserna följande.

Lokalisering sutredningen ansluter sig till förslaget att statliga och kommunala
bolag skall omfattas av samrådet. Utredningen väcker också frågan
om kommun bör få möjlighet att söka generell dispens från anmälningsskyldigheten
när det gäller företag i centrumområde eller liknande, som
skall betjäna ett helt bostadsområde.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undanta offentliga myndigheter
föranleder påpekanden att det huvudsakligen är den offentliga sektorn som
på senare år har svarat för storstädernas expansion. Yttranden av denna innebörd
föreligger från bl. a. länsstgrelsen i Stockholms län, Stockholms läns
företagareförening och Svenska bankföreningen. RLF ifrågasätter om landstingskommunal
anläggningar bör undantas och hänvisar till deras betydelse
från sysselsättningssynpunkt och till att valmöjligheter beträffande lokaliseringen
föreligger.

Skånes handelskammare framhåller att starka skäl kan anföras för att
utbyggnad av ett redan etablerat företag inte bör omfattas av samrådsskyldigheten,
förutsatt att fråga är endast om utvidgning av redan bedriven
produktion, varuhantering etc., även om antalet sysselsatta kommer att öka.
Liknande synpunkter har drätselkammaren i Mölndal. Drätselkammaren påpekar
att kommunen för redan etablerade företag ofta har lagt ned kostnader
som inte kan nyttiggöras för annan industri.

KF, som påpekar att anmälningsskyldigheten i princip bör omfatta alla
former av näringsverksamhet, anser att alla typer av detalj handelsanläggningar
och andra serviceanläggningar bör föras till de generella undantagen.
Serviceanläggningar utgör naturliga komplement till boendet. Valet står
mellan att lokalisera till en region som anläggningen skall betjäna eller att
inte lokalisera alls. Storleken saknar betydelse, hävdar KF. Sveriges grossistförbund
framhåller att partihandeln är en servicenäring som är beroende
av de marknader den har att betjäna. De stora avsättningsområdena finns
i storstäderna. Partihandeln måste också ligga i närheten av hamnar. Det
går inte att lägga lokaliseringspolitiska aspekter på dessa företags lokalisering
och det är meningslöst med samråd för deras del.

I fråga om affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor erinrar Svenska
bankföreningen att de enligt lag är skyldiga att hos nämnden för bankkontorsetablering
anhålla om yttrande beträffande avsikt att öppna nytt kontor.
Om samrådsskyldighet införs, bör affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor
undantas från anmälningsskyldighet. Ett sådant undantag
skulle dessutom stå i överensstämmelse med uppfattningen att anmälningsskyldighet
inte skall omfatta närbutiker. Helt generellt förordar hovrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

över Skåne och Blekinge att sådan verksamhet som kräver tillstånd enligt
annan lag än den föreslagna bör undantas från anmälningsskyldighet.

Flera remissinstanser, bland dem SAF och Sveriges industriförbund, Handelskamrarnas
nämnd och Stockholms handelskammare, befarar att antalet
samrådsärenden blir mycket stort även om betydande sektoriella avgränsningar
görs.

6.7 Samrådsförfarandet

Synpunkterna i promemorian på frågan om tidpunkten för anmälan delas
av RF. Lokaliseringsutredningen behandlar den frågan utförligt och understryker
bl. a. vikten av att samråd sker så tidigt som möjligt men inte så
tidigt att företagens expansionsplaner är helt vaga. Det kan inte krävas
samma precisering i samrådsärendet som i ärende om byggnadslov, eftersom
det skulle innebära att företaget måste binda sig för ett visst projekt.
En för tidig anmälan bör föranleda kontakter. Även länsarkitekten i Stockholms
län betonar vikten av att samråd sker på ett tidigt stadium. Statens
planverk framhåller att det är viktigt med information om den nya lagstiftningen,
eftersom det är betydelsefullt att samråd äger rum innan den anmälningsskyldige
har bundit sig för vissa lokaler.

Vad som skall förekomma vid samrådet bör inte närmare regleras, anför
lokaliseringsutredningen. Närmare föreskrifter om gränserna för lokaliseringsmyndighetens
agerande bör kunna utfärdas efter det erfarenheter
har vunnits. Också AMS menar att detaljerna i samrådsförfarandet bör utvecklas
i tillämpningen. Liknande synpunkter anlägger RF, som betonar att
myndigheten bör på ett positivt sätt bidra till företagens planering genom
utredningar av lokaliseringsalternativ. Det är av största vikt att myndigheters
lokaliseringsplaner tas med. Det är väsentligt att ett ömsesidigt informationsutbyte
sker. Sveriges köpmannaförbund poängterar att ett utbyte
av informationer bör komma till stånd. Bostadsstyrelsen anser det viktigt
att lokaliseringsförutsäLLningar på olika orter redovisas uttömmande
och statens planverk vill att planförhållandena uppmärksammas särskilt
vid samrådet.

I yttrandet från lokaliseringsutredningen anförs att lokaliseringsmyndigheten
bör ha tillgång till uppgifter om lokaliseringsförutsättningarna i olika
orter och god kännedom om olika branscher, deras behov, utveckling och
problem. Vid samråden bör myndigheten kunna erbjuda inte bara regionalpolitiskt
stöd utan också s. k. paketlösningar i vilka bostadstilldelning m. m.
ingår. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att länsstyrelsen har data
som bör utnyttjas vid samrådet. Sveriges köpmannaförbund förutsätter att
de erfarenheter i lokaliseringsfrågor som finns samlade hos näringslivets
organisationer beaktas. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det viktigt
att samrådsmyndigheten skaffar sig goda kontakter med de regionala organen.
Dessa och de kommunala organen bör fungera som serviceorgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

SAF och Sveriges industriförbund räknar med att lokaliseringsmyndigheten
skall bedöma vilken ort som är den lämpligaste från företagens och
samhällets synpunkter. Detta förutsätter ingående kännedom om företagens
och branschers problem. Organisationerna befarar att för företaget betydelsefulla
faktorer kommer att nedvärderas till förmån för regionalpolitiska
önskemål.

Lokaliseringsmyndigheten bör i utlåtandet ange antingen om myndigheten
inte har haft någon erinran mot avsedd lokalisering eller, i övriga fall,
vilka orter som har förordats, framhåller bostadsstyrelsen. Statens planverk
understryker behovet av att det vid överläggningarna förs protokoll varav
klart framgår samrådets innehåll och rekommendationerna. Protokollet bör
bifogas ansökan om byggnadslov.

De remissinstanser som gör närmare uttalanden om promemorians förslag
beträffande samrådstidens längd är kritiskt inställda. Enligt RF bör
tidrymden för samrådet vara högst fyra månader, eftersom det annars kan
bli omöjligt att snabbt genomföra investeringsbeslut. SAF och Sveriges industriförbund
hävdar att fyra månader är en från företagens synpunkt för
lång tid. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare och
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Handelskamrarna i
Göteborg, Borås och Karlstad samt Skånes handelskammare anser att skyldigheten
att utfärda bevis skall vara ovillkorlig, när fyra månader har förflutit
från anmälan. Svenska bankföreningen finner det speciellt betänkligt
att förslaget inte innehåller preciserade regler om förutsättningarna för förlängning
av samrådstiden och Skånes handelskammare förordar att det klart
anges att förutsättning för förlängning av samrådstiden är antingen att företaget
inte har lämnat fullständigt underlag eller att det medvetet har förhalat
ärendet. Lokaliseringsutredningen anser att myndigheten bör vara
skyldig att på den anmälandes begäran utfärda bevis även i det fall att samråd
inte har kunnat ske inom fyramånadersperioden, om detta beror på
myndigheten och om objektet kan identifieras.

Från kommunalt håll yrkas att kommun som berörs av samrådet skall få
ta aktiv del i detta. Önskemål härom förs fram av hl. a. Svenska kommunförbundet,
stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren i Mölndal och
kommunalfullmäktige i Årjäng, som också yrkar att kommunerna inom
stödområdet hålls informerade om lokaliseringsmyndighetens arbete. Länsstyrelsen
i Värmlands län anser alt representanter för berörda län och kommuner
bör få delta i vissa av lokaliseringsmyndighetens sammanträden.

Vikten av att de uppgifter som den anmälande lämnar blir sekretesskyddade
betonas av RF och Sveriges köpmannaförbund.

6.8 Lokaliseringsmyndigheten

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget att AMS skall
handha samrådsverksamheten. Till dessa remissinstanser hör AMS, som
förutsätter att erforderlig personal för uppgiften ställs till styrelsens för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

fogande. Även KF, TCO och statens planverk finner att AMS bör ha hand
om samrådsfunktionen. Planverket tillägger att lokaliseringsdelegationen
bör arbeta självständigt i förhållande till AMS.

Lolcaliseringsutredningen finner att förslaget bör accepteras som provisorium
i avvaktan på en mer genomgripande nyorganisation. AMS är lämpligast
för rådgivningsverksamheten, förutsatt att en förstärkning sker av
AMS personella resurser. Även flera andra tillstyrkande remissinstanser understryker
vikten att samrådsmyndigheten får tillräckliga resurser för en
effektiv och smidig samrådsverksamhet.

Några remissinstanser sätter i fråga om inte samrådet bör förläggas ovanför
ämbetsverksplanet. I inte så få fall kan samrådsärenden gälla investeringar
på över 3 milj. kr. inom stödområdet, säger länsstyrelsen i Värmlands
län. Kungl. Maj :t blir därigenom sista instans i handläggningen. Eftersom
samrådsverksamheten anges inte böra äga rum inom inrikesdepartementet
och ERU inte bör ges ställning som myndighet torde AMS eller lokaliseringsberedningen
kompletterad med ett expertkansli kunna övervägas. Länsstyrelsen
utgår från att verksamhetens försökskaraktär har talat för en förläggning
till AMS. Inrättandet av en fristående delegation är lämpligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det är särskilt angeläget att samrådet
centralt sker på departementsnivå och regionalt handhas av länsstyrelserna
efter regeringens anvisningar, om rådgivningen får den inriktning
som länsstyrelsen har förordat. Det bör för olika typer av företag bestämmas
om rådgivningen kan ske centralt eller på länsstyrelsenivå. Också nordvästra
Skånes kommunalförbund vill att de regionala myndigheterna skall få inflytande
på rådgivningen.

I fråga om samrådsdelegationens sammansättning förordar länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att delegationen skall innehålla företrädare för
flera sektorer inom samhällsplaneringen och att lekmannainflytandet skall
vara starkt. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad begär att hälften
av delegationens ledamöter skall utses efter förslag av näringslivsorganisationer.
Enligt TCO bör arbetsmarknadsparterna vara representerade i
delegationen och enligt Företagareföreningarnas förbund bör föreningarna
vara representerade där. Föreningarna bör dessutom utnyttjas för utredningsarbete
i samrådsärenden. Förbundet förutsätter i sådant fall att föreningarna
får täckning för sina kostnader. Skånes handelskammare betonar
vikten av att näringsliv och arbetsmarknadsparter blir företrädda. Länsstyrelsen
i Värmlands län anser att delegationens ledamöter bör ha förankring
i de politiska partierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

7. Departementschefen

7.1 Inledande synpunkter

Enligt statsmakternas beslut i anslutning till behandlingen av prop.
1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
m.m. skall regionalpolitiken syfta till att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt,
socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda delar av
landet.

Skall den regionala politiken förbättra balansen mellan skilda delar av
landet, måste den med nödvändighet innebära att såväl offentlig som enskild
verksamhet omfördelas mellan olika regioner. Jag vill i detta hänseende
erinra om att de problem som är förknippade med storstadsregionerna behandlades
redan av 1969 års riksdag. Därvid uttalades bl. a. att den starka
tillväxten av storstadsområdena borde dämpas och en del av expansionen
avlänkas till växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet.

I olika sammanhang har initiativ tagits eller är att vänta inom den offentliga
sektorn för att jämnare regional fördelning av resurserna skall
åstadkommas. Till åtgärder i huvudsakligt syfte att påverka enskilda företags
lokaliseringsval hör främst de direkta regionalpolitiska stödåtgärderna.
Dessa individuella stödåtgärder är inriktade på att stimulera till lokalisering
inom bestämda regioner. Samtidigt är åtgärderna indirekt ägnade att dämpa
tillväxten i andra regioner. Medel som direkt har detta syfte står däremot
till förfogande endast i begränsad utsträckning. Det finns emellertid anledning
att i detta sammanhang uppmärksamma den upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i lokaliseringsfrågor som har utvecklats mellan olika samhällsorgan
på de centrala och regionala planen och det enskilda näringslivet.
Denna verksamhet, som syftar till att bl. a. klarlägga lokaliseringsförutsättningarna
i skilda orter och regioner, kan givetvis medverka till en jämnare
regional fördelning av resurserna mellan olika delar av landet. Som jag
framhöll vid anmälan av prop. 1970: 75 bör man överväga att göra upplysnings-
och rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mera organiserade
former än hittills. Förslag till ett sådant organiserat samrådsförfarande
har lagts fram i en promemoria som har utarbetats inom inrikesdepartementet.

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor

När grunden för regionalpolitiken lades år 1964 blev det en uppgift för
AMS att efter hänvändelse från företag ge råd och upplysning i lokaliseringsfrågor
och att även på eget initiativ sprida information till företagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Informationsverksamheten har sedan vidgats under aktiv medverkan från
näringslivets och dess organisationers sida. Ett uttryck för den betydelse
som såväl samhället som näringslivet tillmäter detta informationsutbyte
utgör samarbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att
intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten och föra ut information
om lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet till företagen.
Värdet av den information som sålunda sprids genom olika kanaler har vitsordats
allmänt vid remissbehandlingen av promemorian. Behovet av information
i lokaliseringsfrågor är emellertid inte täckt, och en enhällig remissopinion
förordar en förstärkt rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
Denna uppfattning styrks av hittillsvarande erfarenheter av den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten. I det skede vari uppbyggnaden av vår
regionalpolitik befinner sig är det enligt min mening angeläget att informationen
intensifieras i fråga om såväl samhällets regionalpolitiska intentioner
som de stödåtgärder samhället vidtar för att intentionerna skall förverkligas.
Jag vill peka på några omständigheter som jag anser belysa det
ökande behovet av ingående och kontinuerlig information.

Ett betydelsefullt steg mot en konkretisering av de regionalpolitiska mål
som statsmakterna har fastställt togs när årets riksdag godkände de allmänna
riktlinjer för utarbetandet av ett hela landet omfattande regionalt
program vilka jag angav i prop. 1970: 75. Underlag för att precisera målen
kommer att föreligga efter hand som resultatet av arbetet med detta program
läggs fram. Också ERU:s utredningsarbete ger underlag för sådana
preciseringar. På detta sätt kommer successivt att kunna anges vilken regional
struktur som samhället är berett att satsa på när det gäller offentliga
investeringar m. in. Både samhället och företagen har intresse av att företagens
lokaliseringsbeslut fattas på grundval av så fullständig information
i dessa frågor som möjligt. Detta ömsesidiga beroende mellan beslut av
samhälle och näringsliv har betonats av remissinstanserna.

En omständighet som jag vill ge särskild tyngd åt i detta sammanhang
är den utbyggnad av det regionalpolitiska stödet som riksdagen beslutade
om i våras. Det är viktigt att information om stödmöjligheterna når ut till
alla företag som planerar etablering eller utvidgning. Inom inrikesdepartementet
har utarbetats en informationsbroschyr om det regionalpolitiska stödet.
Broschyren har nyligen sänts ut till företag, myndigheter, kommuner
och organisationer. Denna information avses bli kompletterad med annonser
i dagspressen. Trots information i dessa former kommer det utan tvivel att
finnas företag som bedömer sitt lokaliseringsval som självklart och därför
inte gör sig närmare underrättade om vare sig stödmöjligheterna eller
effekten av det stöd som kan utgå. Här har både samhället och näringslivets
egna organisationer en betydelsefull uppgift att fylla.

Det finns alltså goda skäl att främja en vidgad och förbättrad information
till näringslivet i lokaliseringsfrågor. Att jag har uppehållit mig när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154- år 1970

mare vid informationsbehovet beror på att remissinstanserna inte genomgående
har velat godta att kravet på ökad och förbättrad information
rimligen måste leda till överväganden om nya informationsmetoder som
bättre än de nuvarande fyller det behov som alla är ense om. Det är som
jag ser det särskilt betydelsefullt att information om regionalpolitiken,
det regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i
olika delar av landet når fram till företag som planerar att lokalisera
sig i områden där den spontana lokaliseringsbenägenheten är speciellt hög
eller t.o.m. bedöms som alltför hög. Det är mot denna bakgrund som jag
anser det finnas starka skäl att för vissa delar av landet överväga ett samrådsförfarande
som skapar garantier för att företagens lokaliseringsbeslut
inte fattas utan att olika från regionalpolitiska utgångspunkter lämpliga
lokaliseringsalternativ har övervägts.

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former

Promemorieförslaget innebär att företag som vill etablera sig inom särskilt
expansiva områden skall vara skyldiga att göra anmälan därom till
statlig myndighet och delta i överläggningar med myndigheten om lokalisermgsförutsättningarna
för den ifrågavarande verksamheten på olika tänkbara
orter. Lokaliseringsbesluten skall dock fattas av företagen själva. Vid
remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett positivt mottagande.
Kritik har emellertid riktats mot förslaget från en del håll. En grupp remissinstanser,
som huvudsakligen representerar det privata näringslivet,
hävdar att en på detta sätt utformad samrådsskyldighet i verkligheten innebär
en styrning av lokaliseringarna och att det begränsade syftet att informera
företagen löses bättre på frivillig väg, t. ex. i anslutning till ett utbyggt
varselförfarande vid planerade nyetableringar eller utvidgningar. Flera
remissinstanser sätter å andra sidan i fråga om inte ett samrådsförfarande
som mynnar ut i att företaget behåller den slutliga beslutanderätten i lokaliseringsfrågan
blir verkningslöst.

Jag vill gärna betona värdet av det informationsutbyte som sker f. n.,,
bl. a. i anslutning till gällande varselsystem. En intensifiering och utbyggnad
av dessa informationsformer är under alla förhållanden önskvärd. Men
jag biträder den i promemorian utvecklade uppfattningen att ett samråd''
som grundas på ett frivilligt varselsystem inte kan antas få önskvärd omfattning
och inte heller ske i så god tid att företagens planering verkligen
kan påverkas. Ett organiserat samrådsförfarande bör ha till huvudsyfte att
främja lokaliseringar som står i överensstämmelse med regionalpolitikens
mål. Det är tydligt att samrådet kan ha en särskilt betydelsefull funktion
framför allt i regioner där den spontana expansionsviljan är påfallande hög
och en dämpning av tillväxten anses böra eftersträvas. Genom samrådet
avses företag som vill etablera sig eller utvidga sin verksamhet i en sådan
region få underlag för en mer nyanserad bedömning av lokaliseringsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

utsättningarna. Naturligtvis ligger i ett sådant samrådsförfarande en styrning
så till vida som företag, vilka på grund av samrådet omvärderar lokaliseringsförutsättningarna
på kort eller lång sikt i den aktuella regionen, väljer
annan lokaliseringsort. Någon ytterligare styrning, t. ex. genom att samrådsförfarandet
resulterar i ett offentligt uttalande från den statliga samrådsmyndighetens
sida om lämplig lokaliseringsort, något som förutsätts i
några remissyttranden, är inte avsedd i promemorieförslaget. Inte heller jag
förordar att en sådan ordning övervägs f. n.

Åtskilliga remissinstanser har dragit i tvivelsmål om ett samråd enligt de
linjer jag förordar får nämnvärd effekt. Jag har för min del uppfattningen
att många företag oriktigt tar för givet att en etablering i en f. n. starkt expansiv
region är förmånligare för dem än etablering i annan del av landet.
Får de genom samrådsförfarandet klart för sig att det finns bättre lokaliseringsalternativ
ligger det i företagsamhetens natur att de väljer detta alternativ.
Jag tror alltså att även samrådsförfarandet får en omfördelande effekt.
Ett samrådssystem av den föreslagna typen är oprövat och samrådsverksamheten
får ses som en försöksverksamhet, vars effekter i olika avseenden
måste följas upp. Det får sedan bero på de vunna erfarenheterna om
det längre fram finns skäl att överväga andra former för att påverka företagens
lokaliseringsbeslut.

Jag föreslår alltså att en samrådsskyldighet enligt promemorieförslaget
införs för företag som planerar att etablera sig eller utvidga sin verksamhet
inom områden där expansionen är särskilt stark. Syftet med samrådet skall
vara att skapa garantier för att företagen, innan de fattar sina lokaliseringsbeslut,
verkligen får ingående information om samhällets regionala
politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar
i olika delar av landet, så att nyanserade överväganden av olika
tänkbara lokaliseringsalternativ blir möjliga.

I detta sammanhang vill jag erinra om att samarbetsutredningen i sitt
betänkande Företag och samhälle (SOU 1970:41) har föreslagit bl. a. ett
system för ett i första hand inomregionalt informationsutbyte mellan samhälle
och företag. Förslaget remissbehandlas f. n. Frågor om samordning
mellan det samrådsförfarande som jag föreslår och ett sådant regionalt informationssystem
som det nu nämnda bör uppmärksammas vid ställningstagandet
till samarbetsutredningens förslag.

7.4 Grunden för samrådsskyldighet

Samrådsskyldigheten bör utformas så, att samhället på ett tidigt stadium
får direkt kontakt med så många som möjligt av de företag vilka önskar
etablera sig eller utvidga sin verksamhet i område där samrådsskyldighet
gäller. I likhet med vad som anförts i promemorian och av en enig remissopinion
anser jag att sådana kontakter naturligen bör komma till stånd genom
att företag anmäler sina planer till den myndighet som skall handlägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 1:U år 1970

samrådsärendena. En generell anmälningsskyldighet kan givetvis inte komma
i fråga. Begränsningar i anmälningsskyldigheten måste göras. Jag återkommer
till denna fråga (7.5).

Utgångspunkten för sådana begränsningar är att anmälningsskyldigheten
skall inträda i samband med att planer aktualiseras på att förlägga
verksamhet inom samrådsområde eller att där utvidga redan etablerad
verksamhet. Anmälningsskyldigheten bör dock inte utsträckas längre än
att samhället med rimliga insatser kan kontrollera att samrådsskyldigheten
verkligen fullgörs. Jag anser det vidare vara betydelsefullt att det blir förhållandevis
enkelt för både myndigheter och enskilda att i en given situation
bedöma, om anmälningsskyldighet föreligger eller inte. Mot bakgrund
av allmänna överväganden av i huvudsak denna innebörd har i promemorian
diskuterats om grunden för anmälningsskyldigheten bör vara viss investeringskostnad,
viss sysselsättningsökning, vissa byggnadslovskrävande
åtgärder eller en kombination av några av dessa grunder.

Av de nu angivna grunderna är som flera remissinstanser betonar viss
sysselsättningsökning otvivelaktigt det mest adekvata uttrycket för expansion.
Som utvecklas närmare i promemorian erbjuder det emellertid svårigheter
både att i förväg bedöma en investerings sysselsättningseffekter
och att i efterhand konstatera den bestående sysselsättningsökningen. Vidare
skulle en anmälningsskyldighet grundad på den framtida sysselsättningseffekten
av en etablering eller utvidgning inte kunna kontrolleras på
ett enkelt och effektivt sätt, eftersom sysselsättningsökningar registreras
först efter det de har inträffat. Jag kan inte förorda att ett vidlyftigt
administrativt förfarande skapas enbart för att tillgodose kontrollbehovet.
Än mindre förutsättningar för en ändamålsenlig kontroll finns det om beräknade
investeringskostnader läggs till grund för anmälningsplikt. Om man
däremot som föreslås i promemorian knyter an till planer på nybyggnad eller
annan åtgärd med lokaler som kräver byggnadslov vinner man betydande
administrativa fördelar. Kontroll kan då anordnas genom föreskrift att
de planerade åtgärderna inte får komma till stånd utan att samråd har ägt
rum. Vissa svagheter är otvivelaktigt förenade också med en sådan anmälningsgrund,
något som framhålls både i promemorian och i en del remissyttranden.
Jag tänker särskilt på att samrådsskyldighet inte kommer att föreligga
i vissa fall, när företag disponerar bruksfärdiga lokaler eller när lokaler
för ny eller utvidgad verksamhet inte behöver ändras på sådant sätt
att byggnadslov behövs. Det kan också ibland bli svårt att få till stånd samråd
med de företag som skall utnyttja nya eller ombyggda lokaler för etablering
eller utvidgning, t. ex. när fastighetsförvaltande företag uppför s. k.
industrihotell för uthyrning utan att det ännu är avgjort vilket eller vilka
företag som skall disponera lokalerna. Problem av denna typ anser jag
emellertid kunna bemästras (se 8.1). Jag förordar därför i likhet med majoriteten
bland remissinstanserna promemorians förslag, att huvudregeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

skall vara att anmälningsskyldighet inträder för den som planerar att vidta
sådana åtgärder med byggnad som kräver byggnadslov. Framtiden får utvisa
om möjligheter kan yppa sig att komplettera anmälningsskyldigheten
med hänsyn till beräknad sysselsättningsökning, något som en del remissinstanser
har ansett önskvärt.

7.5 Närmare avgränsningar av samrådsskyldigheten

7.5.1 Fullmakt för Kungl. Maj :t

Enligt promemorieförslaget skall samrådsskyldigheten gälla inom de geografiska
områden och de sektorer av näringslivet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Kungl. Maj :t skall dessutom kunna begränsa samrådsskyldigheten
på annat sätt utöver vissa begränsningar som anses böra regleras i författning.
De berörda avgränsningarna kräver många detaljmässiga bestämningar
både sakligt och tekniskt. Jag förordar därför att avgränsningarna
bestäms av Kungl. Maj :t. Detta bör enligt min mening komma till uttryck
genom att Kungl. Maj:t får fullmakt av riksdagen att förordna om samrådsskyldighet.
Fullmakten bör kunna användas i den omfattning det är
påkallat från regionalpolitisk synpunkt. De begränsningar av samrådsskyldigheten
till vissa geografiska områden och vissa sektorer av näringslivet
som bedöms ändamålsenliga och de övriga avgränsningar som behövs bör
sålunda göras i Kungl. Maj :ts förordnande om samrådsskyldighet.

I det följande kommer jag att med denna utgångspunkt redovisa några
huvudlinjer som jag anser böra vara vägledande vid utnyttjandet av fullmakten
och som ligger till grund för de ytterligare undersökningar i avgränsningsfrågorna
vilka f. n. görs inom inrikesdepartementet.

7.5.2 Geografisk avgränsning

Med den inställning som jag har till syftet med ett organiserat samrådsförfarande
anser jag det betydelsefullt att samråd kommer till stånd i de
mest expansiva områdena där den spontana lokaliseringsbenägenheten är
påfallande stor. Den utgångspunkten leder till att man har anledning att
överväga om inte stora delar av södra och mellersta Sverige borde omfattas
av samrådet. Sådana åsikter har också förts fram vid remissbehandlingen
av promemorian.

Mot en så omfattande samrådsskyldighet, i varje fall i ett inledningsskede,
talar emellertid flera praktiska skäl. För att ett samrådssystem efter
de riktlinjer och med det syfte som jag har skisserat skall kunna fylla
sin uppgift väl är det nödvändigt att systemet uppfattas positivt av företagen.
Inom systemets ram bör ett förtroendefullt samarbete utvecklas
mellan samhälle och näringsliv. En grundläggande förutsättning härför
är att samhället vid samrådet verkligen kan ge kvalificerad information anpassad
till förhållandena i varje individuellt samrådsärende. Vilka krav
5 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

detta ställer på karaktären av informationerna och gången av förfarandet
skall jag återkomma till. Jag vill här bara erinra om att vi f. n. i vårt land
saknar erfarenheter av ett allmängiltigt organiserat samrådsförfarande. Det
är viktigt att de resurser som i ett inledande skede kan avdelas för verksamheten
inte belastas så hårt att kvaliteten på informationsunderlaget eller
på överläggningarna i lokaliseringsfrågorna blir lidande. Det geografiska
område inom vilket samrådsskyldighet skall gälla bör i varje fall inledningsvis
få tämligen begränsad omfattning.

Statsmakterna har uttalat att den starka tillväxten i de tre storstadsregionerna
Stockholm, Göteborg och Malmö bör dämpas. Jag anser det mot
den bakgrunden naturligt att samrådssystemet till att börja med tillämpas
där. Detta överensstämmer i sak med förslaget i departementspromemorian
vilket har godtagits av majoriteten bland remissinstanserna. Det bör vidare,
som har framhållits vid remissbehandlingen, finnas möjligheter att på
grundval av erfarenheterna från tillämpningen av systemet vidga eller begränsa
den geografiska omfattningen av samrådsskyldigheten. Sådana ändringar
bör självfallet göras med försiktighet. Jag delar sålunda lokaliseringsutredningens
uppfattning att täta ändringar bör undvikas.

Kommunblock resp. färdigbildade kommuner enligt den aktuella kommunblocksindelningen
utgör de minsta enheterna i den regionalpolitiska
planeringen. Detta har varit utgångspunkten vid bestämning av gränserna
för stödområdena och bör vara det även vid den geografiska avgränsningen
av samrådsskyldigheten.

7.5.3 Sektoriell avgränsning

I och för sig skulle det vara motiverat att samrådsskyldigheten omfattade
alla samhällssektorer vilkas lokaliseringar inte är ortsbundna med hänsyn
till verksamhetens ändamål. Som jag redan förut har antytt är en så omfattande
samrådsskyldighet självfallet inte realistisk. I varje fall i ett inledande
skede bör skyldigheten begränsas till sådana sektorer som har stor
betydelse för expansionen i samrådsområdet. Dylika begränsningar bör
i regel knytas till det ändamål för vilket den planerade lokalanskaffningen
är avsedd. Det är emellertid inte alltid möjligt att avgöra lokalers
avsedda användning på grundval av deras tekniska utformning. Av detta
skäl kan det visa sig nödvändigt att i den praktiska tillämpningen i stället
sluta sig till ändamålet med lokalanskaffningen genom att konstatera för
vems räkning lokalerna byggs eller ändras, dvs. vem som är byggherre eller
avses skola hyra lokalerna eller disponera dem på annan grand.

I fråga om den sakliga avgränsningen med hänsyn till ändamålet med
lokalernas användning föreslås i promemorian att byggande som sker för
statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighets räkning inte skall
omfattas av anmälningsskyldigheten. Från några håll har man under remissbehandlingen
påpekat att det på senare år har varit i huvudsak den

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

offentliga sektorn som har svarat för storstädernas expansion. Det är i och
för sig riktigt att den offentliga sektorn där har vuxit åtskilligt. Emellertid
vill jag erinra om att statsmakterna i särskild ordning prövar möjligheterna
att flytta statliga myndigheter till lämpliga orter utanför storstäderna.
En bedömning i detta avseende har nyligen gjorts av delegationen för
lokalisering av statlig verksamhet i betänkandet Decentralisering av
statlig verksamhet (SOU 1970:29). Det föreligger därför knappast behov
att ålägga statliga myndigheter anmälningsskyldighet. Hit hänförs då också
de statliga affärsdrivande verken men givetvis inte de hel- eller delstatliga
bolagen. Kommunalt byggande för förvaltningsändamål har av naturliga
skäl i regel sådan bindning till kommunen att fråga om alternativ lokalisering
får antas sakna aktualitet. Motsvarande gäller landstingskommunernas
byggande, om man håller fast vid regionalpolitikens mål att skapa
jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen mellan olika regioner. Bl. a.
av dessa skäl ansluter jag mig i likhet med de flesta remissinstanserna till
uppfattningen i promemorian att det byggande för offentliga organ som jag
nu har angett generellt undantas från anmälningsplikt.

I ett par remissyttranden förordas att verksamhet som enligt lag kräver
tillstånd eller andra kontakter med myndigheter skall undantas från anmälningsskyldigheten.
Tillståndsgivning eller bedömning i andra former
sker emellertid i sådana fall ofta inte under särskilt hänsynstagande till regionalpolitiska
synpunkter. Något generellt undantag för dylika fall bör
därför inte göras. Behovet av samråd bör bedömas för varje slag av verksamhet
för sig i samband med förordnande om samrådsskyldighet.

Däremot är det uppenbart att bostadsbyggandet liksom byggande av lokala
samlingslokaler av olika slag, t. ex. kyrkor, folkets hus m. m., bör undantas
från samrådsskyldighet. Dessa undantag, som förordas både i promemorian
och av remissinstanserna, torde inte kräva särskild motivering. I samband
härmed har vid remissbehandlingen hävdats att även lokaler som är
avsedda för service av olika slag i bostadsområden bör undantas. I promemorian
förutsätts att lokaler för sådan serviceverksamhet som närbutiker
inte bör föranleda samråd. Jag delar denna uppfattning och kan också ansluta
mig till de remissinstanser som menar att samråd är ändamålslöst
även i fråga om lokalisering av andra lokaler för service i mera vidsträckt
mening på bl. a. detaljhandelns område. Ibland men ingalunda alltid kan
dessa skäl gälla också grosshandelsföretag. Här kan som Sveriges grossistförbund
har påpekat särskilda lokaliseringsaspekter begränsa lokaliseringsalternativen,
vilket dock enligt min mening inte behöver innebära att det
är meningslöst att överlägga om de alternativ som kan finnas.

I fråga om utbyggnad av verksamhet som redan är etablerad i samrådsområde
kan lokalisering på annat håll ibland givetvis inte komma i fråga.
Men i många fall kan större utvidgningar säkerligen med fördel ske i annan
ort och det är inte heller orealistiskt att räkna med att det i ljuset

Kungl. Maj. ts proposition nr 15-i år 1970

av detaljerade informationer om lokaliseringsförutsättningarna på andra
håll kan visa sig fördelaktigt på längre sikt att flytta hela den utvidgade
verksamheten dit. I motsats till några remissinstanser anser jag därför inte
att utbyggnader av redan etablerade företag i samrådsområdet generellt
bör undantas från samråd.

Den sektoriella avgränsningen av samrådsslcyldigheten bör göras efter de
principer som jag här har angett. Det ligger i linje med vad jag har sagt i
det föregående att det bl. a. av administrativa skäl kan finnas anledning
att härvid gå fram med viss försiktighet, till dess tillämpningen av samrådsförfarandet
och kontrollen av samrådsskyldigheten har gett erfarenheter
på detta hittills oprövade område.

7.5.4 Andra begränsningar

Det sist sagda gäller också de avgränsningar av samrådsskyldigheten
som behöver göras i fråga om de byggnadslovskrävande åtgärdernas beskaffenhet
och omfattning. Jag anser sålunda att byggande som avser uteslutande
markarbeten inte bör grunda anmälningsskyldighet. Mera omfattande
arbeten av detta slag torde i betydande utsträckning ske inom näringsgrenar
där en alternativ lokalisering av verksamheten bara undantagsvis
kan vara realistisk. Anmälningsskyldighet bör därför i enlighet med promemorieförslaget
och den uppfattning som flertalet remissinstanser har föreligga
endast vid planer på ny-, till- eller ombyggnad av lokaler.

Det har naturligtvis störst betydelse att samråd kommer till stånd vid
mera betydande nyetableringar eller utvidgningar. Lika naturligt är att
skyldighet att delta i samråd inte föreskrivs när förhållandevis obetydliga
byggnadsåtgärder skall vidtas. En generell begränsning av samrådsskyldigheten
till större byggnadsprojekt är emellertid inte invändningsfri, eftersom
behovet av lokalutrymmen är högst varierande inom skilda näringsgrenar
och kan tillgodoses etappvis. Praktiskt administrativa skäl talar
emellertid för att en enhetlig ytgräns fastställs i ett inledande skede i avvaktan
på erfarenheter av samrådsförfarandet. På längre sikt kan ytgränsen
behöva varieras med hänsyn till de skiftande lokalbehoven för olika näringsgrenar
och de lokala förhållandena.

Hur man än gör avgränsningar av det slag som jag nu har berört är det
ofrånkomligt med hänsyn till kravet på enkla kontrollmöjligheter att anmälningsskyldigheten
kommer att omfatta fall i vilka samråd uppenbart
inte fyller någon funktion. Denna olägenhet måste man enligt min mening
godta. Den behöver inte bli särskilt betungande för de anmälningsskyldiga,
eftersom det i de flesta fall torde krävas endast ett enkelt besked till den
som skall svara för handläggningen av samrådsärendena för att samrådsskyldigheten
skall vara fullgjord.

Vad som hittills har kommit fram vid de undersökningar som pågår inom
inrikesdepartementet om olika avgränsningsfrågor talar för att anmälnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1970

skyldighet inom de tre storstadsområdena — med avgränsningar i enlighet
med de riktlinjer som jag har angett och en enhetlig minsta ytgräns någonstans
mellan 300 och 500 m2 — kommer att leda till en ärendevolym som
medger reella lokaliseringsdiskussioner. De farhågor för att samrådsmyndigheten
inte skall hinna klara ärendetillströmningen som man har gett uttryck
åt på en del håll vid remissbehandlingen förefaller mig därför överdrivna.

7.6 Samrådsförfarandet

För att samrådsförfarandet skall kunna fylla uppgiften att skapa garantier
för att företagens lokaliseringsbeslut fattas på grundval av reella överväganden
av olika lokaliseringsalternativ är två faktorer av särskild betydelse.
Den ena är att samrådet kommer till stånd på ett lämpligt stadium av
planeringsprocessen och den andra att företagen får ändamålsenlig information.

Som har sagts i det föregående skall samrådsförfarandet inledas med anmälan
från den som planerar sådan byggnadslovskrävande åtgärd med
byggnad som grundar samrådsskyldighet. Om samrådet skall kunna ligga
till grund för den anmälningsskyldiges lokaliseringsbeslut måste informationen
om olika lokaliseringsalternativ lämnas innan hans planering har
hunnit så långt att han har bundit sig för ett närmare preciserat projekt. Å
andra sidan blir samrådet som påpekas i promemorian inte meningsfyllt
om anmälan görs medan etablerings- eller expansionsplanerna ännu är helt
vaga. Mellan dessa ytterlighetssituationer finns en hel skala skeden i planeringsprocessen.
I den praktiska tillämpningen torde svårigheterna att närmare
precisera tidpunkten då anmälan bör ske emellertid inte föranleda
några mera betydande olägenheter. Jag skall strax ange vilka åtgärder som
bör vidtas för att informera om samrådsskyldigheten och på annat sätt
underlätta samrådets genomförande.

Kontrollbehovet skall som jag har antytt tillgodoses genom att samrådet
görs till förutsättning för att byggnadslov skall få meddelas. Med en sådan
ordning ligger det i den anmälningsskyldiges eget intresse att medverka till
att samrådet äger rum i varje fall så tidigt att hans byggnadsplaner inte försenas.
Det är emellertid angeläget att samrådet om möjligt kommer till
stånd på ett betydligt tidigare stadium i planeringsprocessen, innan mera
betydande kostnader har lagts ned på projektering. Detta förutsätter att de
anmälningsskyldiga är medvetna om sin skyldighet samt om samrådsförfarandet
och dess uppgift. Jag ser det som en viktig uppgift för den myndighet
som skall svara för handläggningen av samrådsärendena att på olika
vägar sprida information om samrådsförfarandet. I detta syfte bör myndigheten
bl. a. ta initiativ för att i möjlig mån göra sig underrättad om företagens
investeringsplaner. Myndigheten bör t. ex. ta kontakt med näringslivsorganisationer
och företag inom de sektorer av näringslivet där sam6
—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 15b

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1970

rådsskyldighet föreligger för att få en uppfattning om allmänna utvecklingstendenser
och om företagens långsiktiga etablerings- och utbyggnadsplaner.
I detta avseende kan länsarbetsnämndernas planeringsavdelningars
årliga enkäter hos företagen om bl. a. planerade byggnadsinvesteringar under
den kommande två- resp. femårsperioden tjäna som förebild och eventuellt
även utnyttjas för samrådsverksamheten. Enkäterna utgör underlag
för direkta kontakter som nämnderna tar med företagen. Genom en effektiv
allmän information och kartläggande verksamhet av nyss angiven typ bör
det vara möjligt att förbättra förutsättningarna för att samrådet kommer
till stånd i ett skede av företagens planeringsprocess som ger det bästa utbytet
på ömse håll och medför minsta möjliga hinder för företagens planering.

Som underlag för det direkta samrådet måste samrådsmyndigheten som
utvecklas närmare i promemorian få tillgång till uppgifter beträffande företaget
samt dess aktuella och planerade verksamhet. Hur pass ingående
uppgifter som behövs får avgöras från fall till fall av myndigheten. Härvid
bör myndigheten ta till vara de möjligheter som finns att samordna uppgiftslämnandet
med det inhämtande av uppgifter från företag som sker i
andra sammanhang. Vikten härav har betonats i promemorian och jag
har nyss redovisat en sådan samordningsmöjlighet. I likhet med flera remissinstanser
ansluter jag mig till den i promemorian framförda uppfattningen
att det i avvaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet inte synes
nödvändigt att utrusta myndigheten med tvångsmedel för att få erforderliga
uppgifter från de anmälningsskyldiga.

Från samhällets sida skall, som jag redan har angett, vid samrådet lämnas
information om resultaten av det regionalpolitiska utrednings- och planeringsarbete
som pågår samt om det regionalpolitiska stödet och övriga
lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Myndigheten skall presentera
material i dessa hänseenden beträffande både det aktuella samrådsområdet
och ett eller flera andra områden. Det ligger i sakens natur att urvalet
måste ske med hänsyn till dels vad som från den anmälandes synpunkter
kan tänkas utgöra realistiska alternativ, dels samhällets regionalpolitiska
intentioner så som dessa är klarlagda vid tiden för samrådet. I detta
avseende vill jag kraftigt betona vikten av att myndigheten beaktar resultatet
av länsplanering 1967 och de ställningstaganden som i anslutning därtill
har gjorts i fråga om regionala utvecklingsorter, bl. a. från länsstyrelsernas
sida, samt den värdering av planeringsresultatet som gjordes av 1969 års
riksdag. Efter hand som resultatet av länsprogram 1970 växer fram skall
det givetvis läggas till grund för myndighetens bedömningar av samrådets
inriktning.

Vilket material som bör tas fram i fråga om de utvalda alternativa orterna
bör avgöras efter resp. företags förhållanden och andra omständigheter.
Som några remissinstanser har framhållit bör uppgifter om bl. a. ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1970

byggnadsplaner inom olika samhälleliga sektorer tas med. Jag delar också
den i promemorian redovisade uppfattningen att samrådsmyndigheten bör
ha frihet att ge den anmälande bistånd med kostnadsanalyser i fråga om
alternativa lokaliseringar och i andra avseenden, om den finner det lämpligt
och dess resurser medger det.

Av vad jag har sagt framgår att jag anser att lokaliseringsmyndigheten
bör ha betydande handlingsfrihet i fråga om samrådets närmare innehåll
och utformning. En sådan handlingsfrihet är nödvändig av bl. a. praktiska
skäl. Som jag har påpekat förut är det ofrånkomligt att samrådsskyldighet
kommer att föreligga också i en del fall då en alternativ lokalisering måste
anses vara inaktuell. Genom att myndigheten inte binds av särskilda föreskrifter
om samrådsförfarandet har den möjlighet att omgående avsluta
sådana ärenden. Det är enligt min mening viktigt av hänsyn till både den
anmälandes intressen och myndighetens effektivitet i betydelsefulla ärenden
att anmälningar som sålunda inte bör föranleda något egentligt samråd
snabbt blir utsållade och avförda från vidare handläggning.

Friheten för samrådsmyndigheten att forma samrådsförfarandet bör inte
omfatta samrådstidens längd. I departementspromemorian har föreslagits
att viss längsta tid skall anges för samrådet, nämligen fyra månader. Enligt
förslaget skall dock möjlighet öppnas för myndigheten att förlänga samrådstiden,
om synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har förslaget
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Flera företrädare
för näringslivet har emellertid hävdat att fyra månader är alltför lång samrådstid
från företagens synpunkter.

Bedömningen av samrådstidens längd bör göras mot bakgrund av vad jag
tidigare har uttalat om samrådsförfarandet. Det ligger sålunda i företagens
eget intresse att genom anmälan på ett tidigt skede i planeringsprocessen få
samrådet till stånd i god tid före planernas realiserande. Om den information
om samrådsskyldigheten som samrådsmyndigheten skall lämna och de
initiativ myndigheten bör ta för att göra sig underrättad om företagens planer
ger åsyftad effekt finns det anledning att räkna med att samrådet i regel
inte behöver ske under tidspress för företagen. Om man väljer en längsta
samrådstid på tre eller fyra månader torde alltså från företagens synpunkter
inte ha avgörande betydelse. Däremot är det angeläget att samrådsmyndigheten
får så god tid på sig för samrådet att den hinner dels presentera
ett utförligt informationsmaterial i fråga om lokaliseringsförutsättningarna
i olika alternativa lokaliseringsorter, dels föra reella diskussioner med företaget
om de olika alternativen och eventuellt i anslutning därtill komplettera
utredningsmaterialet. Med hänsyn till dessa omständigheter förordar
jag förslaget i promemorian att den normala samrådstiden bestäms till längst
fyra månader. Angivandet av denna tidrymd befriar givetvis inte myndigheten
från skyldighet att handlägga samrådsfrågan så snabbt som förhållandena
medger.

Kungl. Maj ds proposition nr 15k år 1970

En del remissinstanser har riktat kritik också mot promemorians förslag
att samrådsmyndigheten skall ha möjlighet att i speciella fall förlänga samrådstiden.
Enligt min mening måste man emellertid räkna med att företag
av olika skäl, t. ex. därför att de är negativt inställda till en diskussion om
alternativ lokalisering, undandrar sig att medverka i samrådet. Skulle sådana
fall mot förmodan bli vanliga förlorar samrådet sin funktion. 1 de angivna
fallen bör lokaliseringsmyndigheten därför ha möjlighet att besluta
om förlängning av samrådstiden. Jag återkommer till denna fråga (8.1).

Samrådet bör avslutas med att lokaliseringsmyndigheten utfärdar bevis
om att samråd har skett. Av skäl som jag har angett förut skall beviset inte
innehålla uppgift om myndighetens inställning till lokaliseringsfrågan utan
endast besked om att den anmälande har fullgjort sin samrådsskyldighet i
fråga om viss planerad etablering eller utvidgning. Leder samrådet till att
företaget blir intresserat av att närmare undersöka möjligheterna till lokalisering
i annan ort än den planerade bör — om förutsättningar för regionalpolitisk
stöd bedöms föreligga — ansökan härom naturligen initieras i anslutning
till handläggningen av samrådsärendet och samrådsmyndigheten
underlätta de kontakter i olika avseenden som företaget behöver ta i saken.

7.7 Lokaliseringsmyndigheten

Ett stort antal statliga organ arbetar i dag med regionalpolitiska frågor.
Länsstyrelserna har uppgiften att samordna den regionalpolitiska bedömningen
på länsplanet och att i samarbete med kommunerna utarbeta regionala
handlingsprogram. Inom Kungl. Maj :ts kansli leds det regionalpolitiska
utrednings- och planeringsarbetet. En särskild beredning — lokaliseringsberedningen
— med representanter för myndigheter och organisationer
har kontinuerliga överläggningar om regionalpolitiska frågor, m. m. ERU,
som är en statlig expertgrupp, initierar och samordnar en omfattande forsknings-
och utredningsverksamhet på det regionalpolitiska området. De centrala
myndighetsfunktionerna inom den regionalpolitiska stödverksamheten
utövas av AMS.

Enligt vad jag har föreslagit blir huvuduppgifterna för den myndighet
som skall handlägga samrådsärendena, lokaliseringsmyndigheten, att sprida
information om samrådsförfarandet, allmänt följa företagens planering
inom samrådsområden, göra utredningar om lokaliseringsförutsättningar
och andra frågor av betydelse för lokaliseringsvalet i enskilda fall och överlägga
med företag om olika lokaliseringsalternativ. Det är enligt min mening
inte lämpligt att dessa uppgifter handläggs på departementsnivå. Uppgifterna
är av den arten att de bör ankomma på en förvaltningsmyndighet, något som
också de allra flesta remissinstanserna har förordat. I promemorian föreslås
att samrådsverksamheten skall handhas av AMS. Invändningar mot detta förslag
har gjorts av en länsstyrelse, som menar att samrådet i vissa ärenden
bör kunna ske på länsstyrelsenivå. Som betonas i promemorian blir det i

Kungl. Maj. ls proposition nr 15b år 1970

samrådsärendena ofta fråga om att utreda och diskutera lokaliseringsval
mellan orter i skilda län. I likhet med promemorieförslaget, som har godtagits
av en stor majoritet bland remissinstanserna, föreslår jag att samrådsverksamheten
skall ankomma på en central förvaltningsmyndighet. Det är
f. n. naturligt att denna myndighet skall vara AMS.

Jag har i det föregående förordat att länsplanering 1967 och länsprogram
1970 skall beaktas i samrådsverksamheten. Redan härigenom blir samrådet
förankrat på det regionala planet och hos kommunerna. I utredningsarbetet
i fråga om lokaliseringsförutsättningarna i orter som bedöms som realistiska
lokaliseringsalternativ bör lokaliseringsmyndigheten dessutom tillgodogöra
sig den sakkunskap som finns hos länsstyrelserna, vilka på senare år har
fått ökade resurser för sådana uppgifter. Vidare bör myndigheten göra sig
underrättad även hos kommunerna om deras förhållande och planering. På
detta sätt tillgodoses i huvudsak de önskemål som har framställts från länsstyrelser
och kommuner att de skall få tillfälle att ta del i samrådet.

Liksom de flesta remissinstanserna delar jag uppfattningen i promemorian
att samrådsärendena inom AMS bör handläggas av en särskild delegation.
Det är viktigt att sakkunskap i olika frågor av betydelse för samrådsverksamheten
blir representerad i delegationen. Sålunda bör i delegationen
ingå företrädare för staten, kommunerna, näringslivet och arbetstagarna.
Med dessa utgångspunkter föreslår jag att delegationen skall bestå av minst
sju ledamöter jämte ersättare.

Jag har i flera sammanhang i det föregående betonat vikten av att samrådet
fyller högt ställda anspråk på kvalitet, snabbhet och smidighet. Som
har framhållits vid remissbehandlingen förutsätter detta att delegationen
får utredningsresurser som svarar mot samrådsverksamhetens omfattning.
Bedömningen härav är givetvis vansklig att göra innan man får erfarenheter
av verksamheten. Beräkningar som har gjorts inom inrikesdepartementet
ger emellertid stöd för antagandet att antalet ärenden inte blir
större än ca 500 om året. Av dessa ärenden kan en betydande del antas
vara av enklare beskaffenhet. För att i avvaktan på erfarenheter skapa
nödvändig elasticitet i organisationen bör uppgiften att fungera som delegationens
kansli i varje fall tills vidare läggas på någon av de nuvarande
byråerna inom AMS. Den byrå inom vilken samrådsärendena skall beredas
bör förstärkas med ytterligare personal. Dessutom bör medel stå till
AMS:s förfogande för anlitande av särskild expertis i olika frågor av betydelse
i samrådsärenden. Kungl. Maj :t kan medge de överskridanden av
AMS:s myndighetsanslag som kan bli aktuella under innevarande budgetår.
I fråga om medelsbehovet för budgetåret 1971/72 avser jag att återkomma vid
anmälan av motsvarande anslag i 1971 års statsverksproposition.

Kungl. Maj ds proposition nr 15b år 1970

7.8 Sekretessfrågor

De uppgifter om sin verksamhet och sina planer som anmälningsskyldiga
företag och andra behöver lämna i anmälningarna och under utredningar
och diskussioner i samrådsärenden kommer uppenbarligen ofta att röra
förhållanden som inte bör komma till utomståendes kännedom. Motsvarande
gäller andra uppgifter av denna art som på annat sätt kommer fram
under samrådsärendenas handläggning. Skall företagen i dessa ärenden
kunna agera med den öppenhet mot lokaliseringsmyndigheten som är en
förutsättning för meningsfulla diskussioner är det därför, som har framhållits
från näringslivets sida, nödvändigt att sekretessbelägga handlingar,
som rör anmälande företags eller sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden.
Till sådana handlingar hör bl. a. protokoll, som lokaliseringsmyndigheten
för vid överläggningar under samrådets gång och som kan innehålla
uppgifter om företags förutsättningar att förlägga sin verksamhet till alternativa
orter. Detta sekretessbehov synes kunna tillgodoses genom att Kungl.
Maj :t meddelar erforderliga sekretessbestämmelser med stöd av 21 § lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Denna fråga torde få anmälas av chefen för justitiedepartementet,
om vad jag här har förordat vinner riksdagens bifall.

Vad jag nu har sagt motiverar vidare att föreskrifter ges om tystnadsplikt
för den, som tar befattning med samrådsärende, i fråga om vad han
därvid får veta om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärseller
driftförhållanden.

7.9 Upprättade författnings för stag

I enlighet med vad jag har anfört har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om lokaliseringssamråd,

2. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Kungl. Maj. ts proposition nr lök år 1970

8. De särskilda författningsbestämmelserna

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd

1 §

Promemorian

I promemorian föreslås att lagen generellt skall ålägga den som planerar
ny-, till- eller ombyggnad eller annan åtgärd med lokaler, för vilken fordras
byggnadslov enligt byggnadsstadgan, att göra anmälan om åtgärden till lokaliseringsmyndigheten.
Från denna huvudregel föreslås undantag i fråga
om offentliga lokaler samt lokaler för bostadsändamål och allmänna samlingslokaler.
Därutöver skall Kungl. Maj :t kunna dels bestämma det område
där anmälningsskyldighet skall föreligga, dels föreskriva andra undantag
från anmälningsskyldigheten än de som anges i lagen. På detta sätt
tillgodoses enligt promemorian behovet att kunna anpassa anmälningsskyldighetens
omfattning geografiskt och i övrigt till omständigheterna.

R em issyttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge och lokalisering sutredning en förordar
att anmälningsskyldighetens ändamål skall framgå av lagens inledande bestämmelser.
Det bör enligt hovrätten slås fast att vad som skall bli föremål
för samråd är den verksamhet som den anmälande vill förlägga till vissa
lokaler. Grunden för anmälningsskyldigheten — åtgärd med lokaler för
vilken krävs byggnadslov -— bör enligt hovrätten anges i tillämpningsbestämmelser
till lagen.

Med hänvisning till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp, som innefattar
även om- och tillbyggnad, föreslår statens planverk att anmälningsskyldigheten
skall anges omfatta nybyggnad eller annan åtgärd med lokaler
för vilken fordras byggnadslov.

Kommerskollegiet fäster uppmärksamheten på att samråd inte kommer
till stånd i sådana fall då länsstyrelse med stöd av 54 § 3 mom. byggnadsstadgan
har gett dispens från skyldighet att söka byggnadslov. Rätt att meddela
dispens bör enligt kollegiet inte gälla i områden, som omfattas av samråd,
och redan lämnade dispenser bör återkallas.

Departementschefen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (7.5.1) bör Kungl. Maj:t
få riksdagens bemyndigande att pröva om samrådsskyldighet bör införas
och, om det anses påkallat, bestämma samrådsskyldighetens omfattning geo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1970

grafiskt och sektoriellt samt göra de andra avgränsningar som behövs. I
enlighet härmed har 1 § lagförslaget utformats som en fullmakt för Kungl.
Maj :t att förordna om samrådsskyldighet. Förordnandet skall ha ett regionalpolitiskt
syfte och ges den omfattning i nyss angivna hänseenden som
är motiverat av detta syfte. Detta har kommit till uttryck genom att förordnande
far meddelas i den omfattning som är påkallat från regionalpolitisk
synpunkt. Som ett par remissinstanser har förordat har vidare klargjorts,
att samrådets ändamål är diskussion med en statlig lokaliseringsmyndighet
om lokalisering av verksamhet som lokalerna är avsedda för.

I likhet med vad som anförs i promemorian anser jag att lagen bör innehålla
den begränsningen i samrådsskyldigheten som ligger i att sådan skyldighet
får komma i fråga bara för den som planerar åtgärd med lokaler
för vilken krav på byggnadslov har föreskrivits med stöd av byggnadslagen.
Denna begränsning har införts i paragrafen i enlighet med promemorieförslaget
men med den justering som statens planverk har angett i sitt remissyttrande.
Med anledning av kommerskollegiets påpekande kan jag upplysa,
att dispenser från skyldigheten att söka byggnadslov synes ha lämnats endast
i ett begränsat antal fall inom de områden där samrådsskyldighet enligt
vad jag har anfört bör komma i fråga f. n. Jag finner därför inte skäl att nu
förorda någon ändring i nuvarande dispensregler för att även de här åsyftade
fallen skall omfattas av förordnande om samrådsskyldighet.

I det föregående (7.6) har jag förordat att kontrollen av att samrådsskyldighet
iakttas knyts till byggnadslovgivningen. Det innebär att byggnadslov
inte skall få beviljas utan att samrådsskyldigheten har fullgjorts,
dvs. att den planerade byggnadsåtgärden inte får komma till stånd utan att
samråd har ägt rum. Att förordnande om samrådsskyldighet har denna
innebörd har uttryckligen angetts i paragrafen (se vidare 8.2).

2 §

Promemorian

Anmälan bör göras så snart det kan ske, anförs i promemorian. Närmare
precisering synes inte böra göras. Det är emellertid uppenbart att anmälan
bör ske först när planerna har tagit så konkret form att ett identifierbart
projekt kan anges. Å andra sidan ankommer det på den anmälande att själv
se till att han gör anmälan i så god tid att etableringen eller utvidgningen,
om den skall komma till stånd, inte fördröjs med anledning av samrådet.

Lokaliseringsmyndigheten skall enligt promemorian vara skyldig att ta
upp reella överläggningar med den anmälande, överläggningarna skall inte
resultera i beslut eller utlåtande från myndighetens sida. Det innebär dock
inte att myndigheten får undandra sig verklig rådgivning i lokaliseringsfrågan.

Enligt promemorieförslaget skall myndigheten utfärda bevis om fullgjord
samrådsskyldighet så snart överläggningarna har slutförts och senast inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

fyra månader efter det anmälningen kom in till myndigheten, om den anmälande
begär det. Vill den anmälande, vare sig han har fått bevis eller ej,
fortsätta samrådet efter fyramånaderstidens utgång bör myndigheten givetvis
tillmötesgå hans önskan.

Fall kan inträffa, framhålls i promemorian, då det framstår som klart
otillfredsställande eller rent av stötande att bevis måste utfärdas efter viss
bestämd tid. Som exempel nämns att den anmälande underlåter att lägga
fram material som underlag för samrådet eller vägrar att ta aktiv del i eller
på annat sätt förhalar samrådet. Mot denna bakgrund föreslås i promemorian
att tiden inom vilken bevis skall utfärdas skall kunna förlängas, om
det föreligger synnerliga skäl. Någon tidsgräns för förlängningen föreslås
inte.

Departementschefen

Som föreslås i promemorian bör anmälningsskyldigheten åligga den som
planerar sådan byggnadslovskrävande åtgärd som omfattas av förordnande
enligt 1 §, dvs. i regel byggherren. Det är med honom som samrådet skall
äga rum. I den allmänna motiveringen (7.4) har jag nämnt vissa situationer
då byggherren inte avser att själv använda lokalerna utan ämnar hyra
ut dem eller på annat sätt upplåta dem till annan. Ofta torde det i sådana
fall vara möjligt för byggherren att ange för vilka ändamål lokalerna kommer
att användas. Även om det inte är möjligt, torde man i allmänhet kunna
bedöma åtminstone för vilket eller vilka ändamål lokalerna är ägnade att
användas. Det torde därför inte erbjuda oöverstigliga svårigheter att avgöra
om samrådsskyldighet föreligger eller inte — ett avgörande som ankommer
på byggnadsnämnderna (se 8.2) — och, om det är fallet, få till
stånd meningsfyllda överläggningar i samrådsärendet.

I den allmänna motiveringen (7.6) har jag anslutit mig till promemorieförslaget
att anmälan skall göras så snart det kan ske och att lokaliseringsmyndigheten
skall ta upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som
har gjort anmälan. Anmälan bör göras skriftligt. Jag har vidare förordat att
närmare reglering av vad som skall förekomma vid samrådet inte bör göras.

Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad
jag nu har anfört. Föreskrifter om vilka uppgifter som bör lämnas i samband
med anmälan bör meddelas i administrativ ordning.

I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att utfärda bevis att
samrådsskyldigheten har fullgjorts. Beviset utgör grunden för kontroll av
att samrådsskyldigheten fullgörs. Sålunda skall byggnadslov för den planerade
åtgärden med lokalerna inte få beviljas utan att beviset har företetts i
byggnadslovsärendet (se 8.2). Det är därför nödvändigt att beviset utformas
så att den planerade åtgärden kan identifieras i byggnadslovsärendet. Närmare
bestämmelser om bevisets innehåll bör meddelas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

I fråga om samrådstidens längd har jag i det föregående föreslagit att bevis
på begäran av den som har gjort anmälan skall utfärdas inom fyra månader
efter det anmälan gjordes men att denna tid bör kunna förlängas
i särskilda fall. Jag förordar att förutsättning för sådan förlängning skall
vara att den anmälande vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat
sätt uppenbart undandrar sig att medverka i samådet. Vidare föreslår
jag att förlängningen inte skall kunna avse längre tid än ett år. Föreskrifter
i enlighet härmed har förts in i andra stycket i förevarande paragraf.
Mot förlängningsbeslut bör den anmälande kunna besvära sig. Jag återkommer
till denna fråga under 3 §.

Även om bevis har utfärdats är det angeläget att myndigheten håller kontakt
med den anmälande så länge han har intresse att diskutera lokaliseringsalternativ
och att myndigheten i förekommande fall aktivt medverkar till
att överläggningar kommer till stånd mellan den anmälande och vederbörande
myndigheter om konkreta stödmöjligheter eller andra åtgärder som
har betydelse för den anmälandes val av lokaliseringsort.

3 §

I promemorian föreslås inga särskilda besvärsbestämmelser.
Remissyttrandena

Enligt lokaliseringsutredningen bör den som har gjort anmälan ha rätt
att anföra besvär över bl. a. beslut att vägra bevis, förlänga samrådstiden,
vidga samrådet eller avvisa anmälan. Minoriteten i Svenska kommunförbundets
styrelse anmärker att det enligt promemorieförslaget inte synes finnas
möjlighet för den anmälande att få rättelse, om lokaliseringsmyndigheten
vill förlänga samrådstiden utöver de fyra månaderna.

Departementschefen

Som jag redan har sagt bör den anmälande kunna besvära sig över lokaliseringsmyndighetens
beslut om förlängning av tiden inom vilken bevis
skall utfärdas. Däremot bör myndigheten enligt min mening inte avvisa
anmälan. Är anmälan otjänlig som underlag för inledande av samråd bör
den anmälningsskyldige anmanas att komplettera anmälningen. Ger sådan
anmaning inget resultat, kan myndigheten förlänga samrådstiden om det
behövs.

Jag delar uppfattningen att lagen bör innehålla en uttrycklig besvärsbestämmelse
i fråga om förlängningsbeslut. Bestämmelsen återfinns i förevarande
paragraf.

4 §

I enlighet med förslaget i promemorian innehåller denna paragraf bestämmelser
om tystnadsplikt för den som genom sin befattning med sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1970

rådsverksamheten har fått vetskap om enskilt företags eller enskild sammanslutnings
affärs- eller driftförhållanden. Genom sin avfattning gäller
bestämmelserna även t. ex. den som i företagareförening har biträtt vid utredningen
i samrådsärende.

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
Promemorian

Föreligger anmälningsskyldighet enligt lagen om lokaliseringssamråd
skall enligt promemorieförslaget byggnadslov inte få meddelas utan att bevis
om fullgjord samrådsskyldighet företes. Beviset skall inte få vara utfärdat
tidigare än ett år före dagen då ansökan om byggnadslov gavs in.

Remissyttrandena

Skånes handelskammare efterlyser besked om sättet för den formella
prövningen av frågan huruvida samrådsskyldighet föreligger. Enligt handelskammarens
mening skulle en enhetlig praxis främjas om prövningen
ankom på lokaliseringsmyndigheten. Eftersom en sådan ordning emellertid
skulle ta tid, förordas att prövningen anförtros byggnadsnämnd. Svårigheter
för både företag och byggnadsnämnd att avgöra om byggnadsplaner
är sådana att samråd borde ha skett påpekas av minoriteten i Svenska
kommunförbundets styrelse.

Departementschefen

Enligt 1 § förslaget till lag om lokaliseringssamråd får byggnadsåtgärd
som omfattas av förordnande om samrådsskyldighet inte företas förrän
samrådet har ägt rum. Med denna bestämmelse som grund kan kontroll att
samrådsskyldighet fullgörs ske i byggnadslovsärende och alltså ankomma
på byggnadsnämnden. I enlighet härmed föreskrivs i det nya 3 mom. i 56 §
byggnadsstadgan att, om åtgärd för vilken byggnadslov söks omfattas av
förordnande enligt lagen om lokaliseringssamråd, byggnadslov inte får beviljas
utan att sökanden har företett bevis enligt 2 § samma lag att han har
fullgjort sin samrådsskyldighet.

Det är givet att det, som har framhållits vid remissbehandlingen, ibland
kan vara svårt för byggnadsnämnden att avgöra om samrådsskyldighet på
grund av viss planerad byggnadsåtgärd föreligger eller inte. Det är emellertid
naturligt att byggnadsnämnderna och lokaliseringsmyndigheten håller
nära kontakt i fråga om samrådsskyldighetens omfattning, varför jag har
anledning att förmoda att sådana svårigheter efter hand skall kunna undanröjas.
Om den byggnadslovssökande inte vill låta sig nöja med byggnadsnämndens
beslut att inte bevilja byggnadslov förrän bevis om samråd har
företetts, kan sökanden besvära sig enligt de vanliga bestämmelserna om
besvär mot nämndens beslut i ärende om byggnadslov.

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1970

I flera sammanhang i det föregående har jag framhållit betydelsen av att
samrådet kommer till stånd i så god tid att den samrådsskyldige inte redan
har bundit sig för sina byggnadsplaner. Det innebär i fråga om större byggnadsprojekt
att samrådet kan behöva komma till stånd lång tid före byggnadsåtgärdens
planerade genomförande. Som jag har sagt förut fordras
emellertid att planerna är sådana att de kan utgöra grund för samråd, något
som lokaliseringsmyndigheten bör få möjlighet att tillse. Mot denna bakgrund
finner jag det obehövligt att som föreslås i promemorian föreskriva
viss giltighetstid för bevis om samråd. Däremot vill jag påpeka att den föreslagna
lydelsen av 56 § 3 mom. byggnadsstadgan utesluter att den som har
deltagit i samrådet överlåter beviset till annan, som med stöd av beviset
beviljas byggnadslov för den byggnadsåtgärd som avses däri.

8.3 Ikraftträdande

Lagen om lokaliseringssamråd och ändringen i byggnadsstadgan föreslås
träda i kraft den 1 januari 1971.

Eftersom den föreslagna lagen är en fullmaktslag, innebär ikraftträdandet
av lagen och ändringen i byggnadsstadgan inte att samrådsskyldighet
införs. Det sker först genom att Kungl. Maj:t meddelar förordnande enligt
1 § lagen. I samband med att sådant förordnande meddelas torde behovet
av övergångsbestämmelser i fråga om sådana av förordnandet omfattade
byggnadsåtgärder för vilka byggnadslov har sökts innan förordnandet träder
i kraft få övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

9. Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört hemställer jag att Kungl. Maj:t
genom proposition

dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om lokaliserings samråd,

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslaget till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970

Innehåll

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... l

Förslag till lag om lokaliseringssamråd.................................. 3

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadstadgan (1959: 612) ........... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 ......................... 5

1. Inledning ......................................................... 5

2. Nuvarande förhållanden m. m........................................ 7

2.1 Frågans tidigare behandling....................................... 7

2.2 Nuvarande samrådsformer......................................... 10

2.3 Gällande bestämmelser om byggnadslov.............................. 11

3. Förhållandena i vissa främmande länder................................ 13

3.1 Underlag......................................................... 13

3.2 Frankrike och Storbritannien ...................................... 13

3.3 Norge........................................................... 14

4. 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande ............................ 16

4.1 Utredningen ..................................................... 16

4.1.1 Inledande synpunkter........................................ 16-

4.1.2 Regionala utvecklingstendenser särskilt i storstadsområdena ...... 16

4.1.3 Synpunkter på etableringskontroll............................. 18

4.2 Remissyttrandena ................................................ 20

4.2.1 Allmänna synpunkter på regionalpolitiken med särskild hänsyn till

storstadsproblemen........................................... 20

4.2.2 Synpunkter på etableringstillstånd eller etableringsanmälan som

regionalpolitiskt medel ....................................... 23

4.3 Prop. 1970: 75 med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
............................................................ 27

5. Departementspromemorian ........................................... 29

5.1 Behov av samråd m. m............................................ 29

5.2 Samrådets syfte och former........................................ 29

5.3 Den geografiska avgränsningen..................................... 31

5.4 Anmälningsskyldighetens omfattning................................ 31

5.4.1 Allmänna synpunkter........................................ 31

5.4.2 Grunden för anmälningsskyldigheten........................... 32

5.4.3 Anmälningsskyldighetens avgränsning med hänsyn till sättet för

anskaffningen av lokaler ..................................... 34

5.4.4 Den sektoriella avgränsningen................................. 35-

5.5 Samrådsförfarandet............................................... 36

5.6 Lokaliseringsmyndigheten.......................................... 39*

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1970 83

6. Remissyttrandena över promemorian................................... 41

6.1 Remissinstansernas inställning i stort ............................... 41

6.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ......................... 41

6.3 Samrådets syfte och former........................................ 43

6.4 Den geografiska avgränsningen..................................... 52

6.5 Grunden för anmälningsskyldighet.................................. 53

6.6 Den sektoriella avgränsningen...................................... 55

6.7 Samrådsförfarandet............................................... 57

6.8 Lokaliseringsmyndigheten ......................................... 58

7. Departementschefen ................................................. 60

7.1 Inledande synpunkter............................................. 60

7.2 Behovet av information i lokaliseringsfrågor ......................... 60

7.3 Lokaliseringssamrådets syfte och former............................. 62

7.4 Grunden för samrådsskyldighet..................................... 63

7.5 Närmare avgränsningar av samrådsskyldigheten...................... 65

7.5.1 Fullmakt för Kungl. Maj: t................................... 65

7.5.2 Geografisk avgränsning....................................... 65

7.5.3 Sektoriell avgränsning........................................ 66

7.5.4 Andra begränsningar......................................... 68

7.6 Samrådsförfarandet............................................... 69

7.7 Lokaliseringsmyndigheten.......................................... 72

7.8 Sekretessfrågor................................................... 74

7.9 Upprättade författningsförslag ..................................... 74

8. De särskilda författningsbestämmelserna................................ 75

8.1 Förslaget till lag om lokaliseringssamråd............................. 75

8.2 Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan............... 79

8.3 Ikraftträdande.................................................... 80

9. Hemställan........................................................ 81